Made - konst som sticker ut Blind för en dag i Berlin
Transcription
Made - konst som sticker ut Blind för en dag i Berlin
AUSGANG Berlin JL1 April-Maj 2011 LINKS Made - konst som sticker ut sid. 7-9 Blind för en dag i Berlin sid. 16-18 ledare AUSGANG LINKS Berlin 2011 2 Only in Berlin... H aben sie ein wien öffner? Den frasen har sedan 10 års ålder varit det enda jag kunnat på tyska. Jag var på semester och pappa gav mig en snabb språklektion för att kunna skicka mig på uppdrag i grannstugan där två tyska damer bodde. Elva år senare står jag på en pizzeria i Prenzlauer Berg och försöker fråga var öppnaren ligger. Det fungerar sämre än med de tyska damerna. Men ingen anledning att misströsta. Man kan komma nära en stad ändå. Jag tror att många med mig fick sina förväntningar infriade efter vår reportageresa till Berlin. Det är onekligen en speciell plats. Ett ställe där historien möter framtiden. Där kulhål i väggen är lika närvarande som glasfasader i moderna konstruktioner och reklamplanscher större än tennisplaner. Där sevärdheter från historieböckerna är lika lockande som döner kebab, promenader vid Spree och nattklubbar som aldrig stänger. I Berlin tycks spännande saker gömma sig i varje gathörn - vare sig det är grått och gammalt, nytt och polerat eller fullt av graffitimålningar. Vilket också bidrar till en skön bredd på reportagen i vår tidning. Att resa är ett behövligt avbrott i vardagen. En chans att få käka nutella till frukost och strunta i vad som står i almanackan. Då det enda jobbiga är tanken på att den tillfälliga verkligheten snart bytts ut mot ett stycke minnen att berätta. Väl hemma väntar frågan ”vad gjorde ni?” på att besvaras mer än en gång. Jag har lite svårt att tackla den. Det känns ofta otillräckligt att förpacka en veckas upplevelser i några meningar. Otillräckligt att beskriva hur det kändes, när helheten har lämnats kvar i ett annat land. Jag söker efter något konkret att berätta men fastnar leende åt anekdoter som för utomstående är svåra att se storheten i. Vilken historia ska jag börja med? Den om när vi efter en promenad i den gigantiska parken Tiergarten på jakt efter en gräsplätt för bollspel till slut hamnade i en nakenpark för bögar. Eller den om när vi efter att ha sett mäktig fotboll på Olympiastadion fick panikspringa och bända upp dörrarna på tunnelbanevagnen. Eller om kvällen när en av oss råkade beställa åtta glas whiskey när tanken var att beställa en åtta whiskey. Only in Berlin så att säga. Nej, reseminnen kräver sammanhang och bakgrundsfakta för att göra sig rätta. Svåra att formulera i förbifarten när någon frågar hur det varit. Å andra sidan är det nog ett bra tecken att jag haft extra svårt att svara kortfattat denna gång. Det borde betyda att helheten varit rätt så fantastisk. Ännu bättre är det att jag har arton andra journaliststudenter att dela alla minnen med. Och efter just den här resan har vi ju faktiskt varsin speciell historia att berätta. Historier som fått ta tid att formulera och inte behöver berättas i förbifarten. Sex av dem väntar i den här tidningen. Med hela sammanhang och rejäla bakgrundsfakta. Trevlig läsning! stina hylén, chefredaktör redaktion Telefon: 0522 68 69 00 Ansvarig utgivare: Stefan Johansson ADRESS: Ljungskile folkhögskola, 459 80 LJUNG- 3 AUSGANG LINKS Berlin 2011 linn heiel ekeborg stina hylén lina noväng emil gustafsson elin durgé mathias steen 46 79 1012 1315 1618 1921 2223 Improvisatörerna från öst text: stina hylén Om musikkultur och tyska spelmän. Om öst och väst. Då och nu. Jo Meyer är en östtysk musiker som på många sätt präglats av ett liv i DDR. Inte minst för de märkliga händelser som 22 år efter murens fall ligger kvar i hans storyteller-ådra. Made gör det ogjorda text: emil gustafsson I Berlin är konsten överallt, men på vissa ställen mer än andra. Vid Alexanderplatz, nio våningar över stadens hjärta ligger Made, en plats byggd för att bryta gränser. Där fångas ljus och luft i en ruminstallation och det osynliga görs synligt när musik styr en industrirobot. Au pair i Berlin text: elin durgé Allt fler ungdomar åker utomlands för att arbeta som au pair. De bor i värdfamilj, hjälper till med barnpassning och till viss mån hushållsarbete under en på förhand avtalad tid. Marie Lindström, 19 år och Emelie Andersson, 20 år har sett två olika sidor av yrket. Berlins hjärta pumpar på nytt text: mathias steen Den tyska fotbolls- och supporterkulturen räknas som världens bästa. Passionen för sporten når inga gränser och publiksiffrorna är högst i Europa. Huvudstadens storlag, Hertha Berlin, har under den gångna säsongen kämpat i andradivisionen. Nu siktar klubben mot nya mål. En blind leder en blind text: lina noväng Förmågan att kunna se, smaka, höra, lukta och känna tar vi vanligtvis för givet. Men vad händer med oss när vi plötsligt förlorar ett sinne? Följ med på en färgfylld resa genom ett nedsläckt Berlin, där ljuden är essentiella för överlevnaden. Art of Living text: linn heiel ekeborg I sommar kommer 70 000 människor samlas på Olympiastadion i Berlin och meditera, sjunga och dansa tillsammans. Då har yogarörelsen Art of Living 30-års jubileum. Svenske Jack Johansson bor i Berlin för att förbereda inför den stora festivalen. Überall aktuellt i berlin Vilka smultronställen finns i Berlin och var får man kebab på minsta möjliga tid? Hur stor är demonstrationslusten hos berlinare och vad innebär gentrifiering? Här följer ett axplock av en majvecka i Berlin - från den vardagliga synvinkeln. innehåll reportage stina hylén AUSGANG LINKS Berlin 2011 4 5 AUSGANG LINKS Berlin 2011 . Improvisatörerna från öst UPPRUSTAT. Det gamla bryggeriet i Östberlins Prenzaluer Berg är i dag ett stort kulturcentrum. OSSI. Jo Meyer En delad stad. Det låter märkligt i dag. Tjugotvå år tillbaka i tiden var Västberlin ett paradis sett från den östra sidan. Till skillnad från det kontrollerade livet i öst, där det inte ens gick att få tag på fiolsträngar. Som musiker i Östberlin tvingades man med andra ord bli bra på att improvisera. Ett levnadssätt som sätter sina spår. VESSI. Wolfgang Meyering. Det vilar ett lugn över Kulturbryggeriet i Prenhandla med en konsertarrangör, vilket hade sina zlauer Berg. Höga tegelbyggnader tornar upp sig fördelar. Men hans yrkesval innebar främst andra kring innergårdens kullerstensmatta. Här ryms goda saker. konsertlokaler, nattklubbar, caféer, konstutställ– Musiker var ett högt rankat jobb i DDR ningar, butiker och en rad andra verksamheter. På eftersom du på sätt och vis kunde vara fri i ett huvudgatan utanför det stora kulturcentret dånar kontrollerat samhälle. Staten var mån om att det stressade bilar ikapp med byggmaskulle finnas ett rikt kulturliv, skiner, men härinne är det tyst sånär för att gardera sig mot missnöjda som på några samtal mellan fikagäsStaten var mån om att medborgare. De skulle fyllas med terna på Sodaclub. det skulle finnas ett kultur för att inte ifrågasätta rikt kulturliv, för att samhället. gardera sig mot miss- Jo och hans band hade omkring Det doftar syrEn och temperaturen är så behaglig att den knappt nöjda medborgare 200 spelningar om året under känns av. Vid ett av borden på Sodaclub DDR-tiden. I dag spelar han två sitter Jo Meyer. Jo är en så kallad ”ossi”. En gånger i månaden, med ett långt uppehåll på vin55-årig Berlinbo uppväxt under östtyska förhåltern då bandmedlemmarna spelar på andra håll i landen. Jo är numera halvtidsmusiker och jobbar världen för att försörja sig. även som manusförfattare och radioproducent. På – Jag hittade mina gamla kvitton för några år den tiden staden var delad var han heltidsmusiker. sedan och tänkte wow. Spelade vi verkligen så Socialismen var dragen till sin spets och ingen mycket? Det fanns så många möjligheter, man arbetslöshet fanns – åtminstone inte på pappret. kunde ha ett fantastiskt liv här. Den enda nackde– Allt var förberett för dig på samma ställe. Du len var att vi inte kunde åka utomlands på turné. gick i skolan för att utbilda dig till ett arbete för resten av livet. Jo har vitt pipskägg, kolsvarta solglasögon och För hans del gällde fem års högre studier för skinnjacka. På grund av, eller tack vare, DDR att få jobb som musiker. Till skillnad från väst kan han utan att överdriva benämna sig själv med där vem som helst fick kalla sig musiker, med frasen ”Storyteller is my middle name”. Färgad eller utan utbildning. När Jo var färdigutbildad av händelser i en tid som var långt ifrån svart violinist spelade han upp för en kommission som eller vit. bedömde honom och angav en fast summa för Allting tog tid. Ingen hade någon telefon. framtida spelningar. Jo behövde aldrig löneförPå dörrarna hängde istället ett block och en ” penna och möten gjordes upp långt i förväg. En förutsättning för ett bra liv var att samarbeta. Det var lite som på medeltiden, med byteshandel och gentjänster. För en ossi betydde pengar ingenting i jämförelse med att få tag på information och skaffa rätt kontakter. Musiker i det forna Östberlin tvingades bli bra på att improvisera, berättar Jo. Improvisatörer i den mening att de klarade av att lösa de märkliga problem som DDR-systemet medförde. Till exempel att det inte gick att köpa nya strängar till instrumenten. – Vi kunde knappt handla något för våra östmarker och de var tio gånger så lågt värderade som västmarker.Vi organiserade smugglingsgrupper för att växla till oss västmarker. I bästa fall kunde någon västtysk släkting skicka saker till oss. Det tog tid och var mycket dyrt att få tag på något man behövde. I mitten på 80-talet lyckades Jo genom en västtysk kontakt få tag på ett svenskt folkmusikband. Enda chansen att ta del av skandinavisk musik var på hemmaplan så han bjöd in dem att resa ner och spela hos dem. Såhär i efterhand kan han förstå att det var lite av en chock för svenskarna att se livet i öst. – De frågade om de kunde hjälpa oss.Vi svarade med en enda önskan, säger Jo och gestiklurerar hur spelmännen öppnade sina väskor och tog fram ett set strängar. improvisatörerna från öst AUSGANG LINKS Berlin 2011 6 7 AUSGANG LINKS Berlin 2011 reportage emil gustafsson POLKASVÄNG. Jo Meyers band åker gärna utomlands på turné, om gaget räcker till mer än resan. Bild: Polkaholix, press SÄLJANDE. Efter återföreningen har de gamla industrilokalerna i öst fått nytt liv, nu också med kommersiella syften. ken visste hur det skulle tyda koderna. Musiken blev otroligt viktig för folket. Kanske är det en av anledningarna till att det fortfarande märks skillnad mellan en ”ossi” och ”vessi” i musiklivet, som Jo menar att det gör. – Västtyska musiker är som aliens för oss. Jag har faktiskt lättare att spela med en amerikansk basist än med en vessi. Men det finns i alla fall en västtysk som spelat med Jos band. Hans namn är Wolfgang Meyering och beskrivs lättast som en annan pratglad tysk i 50-års åldern. Det är inte svårt att förstå att Jo accepterat honom, Wolfgang är en sådan som ständigt har ett leende på läpparna. – Det var som en guldgruva. Men det var inte lätt att kräva saker från andra när de inte kunde ge något tillbaks. Gaget var egentligen värdelöst för utländska band, eftersom östmarker bara gick att handla för på plats. – Då gällde det att hitta andra sätt att tjäna pengar på. Jag minns hur en av bandmedlemmerna köpte en hel låda med notböcker att ta hem Wolfgang berättar att han och hans vänner och sälja i Sverige. Ett engelskt band som var brukar skämta om ossis och vessis, och de menhär köpte femton dragspel. Här fanns nämligen tala skillnader som finns dem emellan. Men det världens största dragspelsbutik, men ingen som finns också allvar i det. ville spela dragspel. – Östtyskar hamnade i underläge Glada över sitt fynd skitade de ner När vi till slut kunde eftersom de behövde anpassa sig till instrumenten och fick dem att se åka ut såg vi att vi den överflyttade politiken från väst. begagnade ut.Vid gränsen presentehaft ett musikparaWolfgang funderar över utveckrade de sig som en dragspelsorkester dis i vår egen lilla lingen av Östberlin. Säger att det skett på väg hem. Det var en smart metod bubbla. en gentrifiering i vissa delar de senaste för att slippa fastna för smuggling. tio åren. Stadsdelen Prenzlauer Berg är Jo skrattar till åt minnet. Han har inga problem ett exempel. Efter murens fall koloniserades den av att skämta om svårigheterna. Inte heller är han en människor lockade av en billig och alternativ livsstil. sådan som klagar. När han pausar i historieberätInvånarna har nu till stor del bytts ut mot högintandet funderar han en stund och understryker komsttagare – lockade av det kulturella ryktet. Den att han haft ett bra liv. Både då och nu. vilda tiden är förbi, standarden har höjts och många – Jag tror att vår förmåga att improvisera har har tvingats flytta på grund av de höjda hyrorna. gjort min yrkesgrupp och generation till vinnare – Människor med kreativa yrken hade lät�av förändringen.Vi klarade av att anpassa oss till tare att hantera förändringen. Andra, framförallt den nya situation som murens fall innebar. äldre östtyskar, klarade sig sämre när de tydliga riktlinjerna försvann. De hade inte lika lätt att vara flexibla. Många är i dag arbetslösa, frustrerade och Musikklimatet i DDR var speciellt. Inte minst för att musiker och publik fick en intim kontakt. nationalistiska. Staten försöker hjälpa dem men det Texterna var kontrollerade av staten, men publiär fortfarande ett problem. ” Hans ord liknar det Jo också sagt. Att Östtyskland, trots det hårda klimatet, ändå innebar en trygghet. – För oss verkade väst vara ett paradis.Vi såg på västtysk reklamteve och trodde att de hade det sådär fint och glatt hela tiden. De hade god choklad och alla andra underbara saker. Samtidigt tog vi ju hand om varandra här.Vi hade en gemensam fiende - staten, säger Jo. Han tror att det gjorde att många tappade fotfästet när muren väl revs. Plötsligt hade alla olika fiender och det uppstod fler sätt att misslyckas på. Istället för att vara kontrollerade av staten var de nu kontrollerade av pengar. – Kunskapen var inte längre värd lika mycket och atmosfären i musiklivet blev kallare efter återföreningen. När vi till slut kunde åka ut såg vi att vi haft ett musikparadis i vår egen lilla bubbla. Jo blickar ut över Kulturbryggeriets innergård. Mittemot ligger den stora konsertlokalen Kesselhaus där han spelat med Wolfang en gång i tiden. Det som ännu längre tillbaka var ett bryggeri med öl som produkt. Kulturbryggeriet är ett exempel på ett av alla ockuperade områden där folket från det delade Berlin släppt fram sin kreativitet efter murens fall. Från början var det slitet, det uppstod konstiga klubbar och öl serverades hur som helst utan att det fanns några riktiga bord. Inget av det syns i dag. Området är renoverat, allt är rent och snyggt och i hög grad kommersiellt. Några steg från Sodaclub finns en musikaffär. Där kan Jo Meyer köpa nya strängar precis när han vill. Människor behöver inte längre improvisera för att överleva. text&bild: stina hylén Made gör det ogjorda I mitten av Berlin ligger ett konstcentrum som sticker ut från mängden. Gränserna lyser med sin frånvaro på platsen som andas potential och utsöndrar kreativitet. – Man kan egentligen inte säga vad Made är. Made kan vara vad som helst, säger Nico Zeh, en av de involverade. – Kan jag ge dig något att dricka? Du kan röka fritt här, säger Luise Biesalski och ler välkomnande. Hon är en av fem kärnmedlemmar i Made, ett kreativt projekt med den självpåtagna uppgiften att främja möjligheter och bryta hinder inom skapandets alla fält. Sedan mars förra året har projektet varit verklighet, men fröet såddes redan ett och ett halvt år tidigare. Det var då popart-konstnären Tadi Rock fick idén om en plats där hon kunde arbeta, ställa ut och nätverka. Hon presenterade idén för fyra vänner, alla verksamma inom olika kreativa fält, och tillsammans arbetade de fram visionen. Nu spenderar de i princip all sin vakna tid i den 430 kvadratmeter stora lokalen. Den är ljus. Väggarna är vita och på tre av dem sitter fönstren tätt. Vi är högt upp. Nionde våningen med utsikt över Alexanderplatz och stora delar av Berlin. – Mitt i staden, men samtidigt så högt över den, säger Luise där hon står vid ett av fönstren. made gör det ogjorda Det är lugnt i lokalen. Från ett par datorhög talare i ett hörn ljuder baktakten dovt. Atmo sfären är avslappnad och på en lila kudde ligger en labrador och gäspar. En stor del av golvet täcks upp av glänsande aluminiumfolie. – Det är en ruminstallation, förklarar Nico Zeh. Även han är en av de fem kärnmedlemmarna och den som samordnat de delaktiga i projektet. Han berättar att installationen fått namnet ”CAPTURED – A homage to Light and Air”. – Den började som en vision hos två bröder AUSGANG LINKS Berlin 2011 som ville fånga ljus och luft. Nico fortsätter med att förklara upplägget innan han avbryter sig själv och går fram till Nils Völker, en av bröderna som just nu är helt uppslukad av det tekniska arbetet. De växlar några snabba ord innan Nico går runt installa tionen. – Ni ska få en liten demonstration, säger han högt från andra sidan rummet där han står vid kontrollbordet som styr belysningen. 225 lampor sitter i taket. Alla kan styras individuellt till att lysa i vilken färg som helst. ÖVERVAKANDE. Alla projekt som görs på Made ligger under Nico Zehs samordnande. Bild: Mathias Steen 8 När foliekuddarna fylls med luft vaknar täcket till liv och en armé av kvadrater tar form. Med hjälp av datorfläktar styrs foliekuddarna i ett pulserande mönster samtidigt som ett susande ljud hörs i hela lokalen. Väggarna och taket lyses upp i lila, rött, gult, grönt, blått och allt däremellan när foliet reflekterar takbelysningen. Hunden som tidigare låg gäspande på en kudde har nu vaknat till liv och närmar sig med viftande svans installationen. Den är långt ifrån färdig än. Invigningen ligger en vecka fram i tiden och till dess ska fyra rader av foliekuddar tillkomma. När alla kuddarna är på plats ska deras rörelsemönster koreograferas och synkroniseras med belysningen och ljudeffekter. – Jag tror vi ligger rätt bra till tidsmässigt. Det är några små problem just nu, men man vet aldrig. Ibland kan det ta fem minuter att fixa det, ibland fem dagar, säger Nils Völker och skruvar på en datorfläkt. HAN BENÄMNER SIG själv som maskinkonstnär. Hans bror, Sven Völker, är professor i grafisk design. Till skillnad från Nils har han deltagit i ett tidigare projekt på Made. Men båda är Berlinbor och Nils har besökt stället ett antal gånger innan. När de fick idén som lett fram till installationen tog de kontakt med Made och då kom Nico direkt in i bilden. Han berättar att hans roll inte har någon riktig yrkestitel. – Mitt fält kan liknas vid en marknads strategs. Jag står mest i bakgrunden och har en övervakande roll. Nico berättar att det är han som ansvarar för samordningen av de olika kreatörerna. Den grundläggande rollen är samma i varje projekt. Arbetssätten varierar dock och han liknar det vid fotboll. – Du måste ha olika tillvägagångssätt i olika matcher. Ibland spelar du defensivt, ibland offensivt. Hans arbete såg liknande ut innan han blev involverad i Made. Riktningen som hans liv rörde sig i är enligt honom själv densamma som idag. – Men jag säger som så här: förut körde jag en Golf. I dag kör jag Porsche, berättar han och ler. Samtidigt som plånboken växt till sig har möjligheterna blivit så många att han närmast betraktar de som oändliga. Han berättar att de bjöd in flera olika personer från olika kreativa fält innan lokalen utformades. – Vi lyssnade till allas behov, hur de skulle vilja utforma lokalen för sitt arbete. 9 AUSGANG LINKS Berlin 2011 DET VAR NÄR lokalen skulle designas som gående och ännu ej kända personer. den femte kärnmedlemmen kom in i form – Allting i en underbar blandning. En dag av arkitekten Alexis Dornier. I dag sitter han arbetar jag med en ingenjör och dagen efter det djupt försjunken i papper vid ett skrivbord med en filmare. Det blir väldigt intensivt framför ett av långsidans många emellanåt. Vi dyker in i så många fönster. Nico berättar att Alexis Men jag säger som olika uttryck och försöker alltid utformade lokalen på så sätt att så här: förut körde leva ut det till fullo. allt kan flyttas. jag en Golf. I dag – Allting här inne har hjul, MÅNGA AV UTTRYCKEN är helt främkör jag Porsche. även väggarna, berättar han mande för Nico tills han befinner och vrider en vägg som ställts i sig mitt bland dem på Made. Han skymundan för ruminstallatiosäger själv att han har fått lära sig enormt nen. mycket sedan verksamhetens start. – I dag vet jag hur man styr en valsrobot, säger han och skrattar. NICO SÄGER ATT inspirationen finns överallt här inne. Den finns i utsikten, lokalen och kolDet var i ett projekt där kompositören legorna. Han liknar platsen med ett vardagsrum Michalj ”Miki” Kekenj och designern August där de fem kärnmedlemmarna alltid hänger, Weizenegger samarbetade som industriroboten samtidigt som folk tittar förbi och diskuterar utgjorde basen. I en koreografi efter fioltoner idéer. Vissa mer frekvent än andra. dansade roboten i harmoni med ett syfte: att – Det kommer fler och fler personer hit. formge musik, att göra något osynligt synligt. Verksamheten växer på ett organiskt sätt. Samtidigt som roboten rörde sig skulpterade Han berättar att de alltid letar efter folk att den. Alla toner tolkades till digital data som formgav tredimensionella geometriska figurer. arbeta med. Så väl världsnamn som uppåt ” NICO FRAMHÅLLER ATT sådana projekt aldrig skulle gå att genomföra utan sponsorer. Samtidigt är Made en sponsrad verksamhet. Bakom den står alkoholvarumärket Absolut, ett företag som gärna odlar bilden av sig självt som nytänkande och kreativt. Marknadsföringen det får i gengäld för finansieringen är subtil med en bakgrundsroll. Tar du en titt på Mades logotyp är det troligt att du känner igen typsnittet, då det även pryder Absolut’s flaskor. – Vi skulle genomfört Made i den mån det går även utan sponsor, men vi är nöjda med samarbetet. De har en bra förståelse för det vi gör och delar uppfattningen om att varu märket ska stå bakgrunden. CENTRALT. Mitt i Berlins Mitte-distrikt, på Alexanderstrasse 9, ligger Made. DEN LÅGA PROFILEN gäller inte bara finansiären, utan även själva verksamheten. Nico berättar att de aldrig försöker forcera fram någon exponering. – Att agera låter högre än att prata. Gör vad du gör och gör det så bra du bara kan. Han hoppas att det som sker SUBTILT. Typsnittet för tankarna till finansiären. på Made i Berlin kan inspirera folk runt om i världen. Att öppna liknande verksamheter på andra platser är inte uteslutet. – Det finns kreativa människor över hela världen som saknar möjligheter att genomföra sina visioner. FOKUSEN LIGGER JUST nu stabilt på Berlin, och förväntas ligga kvar där en bra tid framöver. – Saker är på gång i den här staden just nu. Det var rätt tid och rätt människor. Det var meningen att det här skulle hända. Med laptopen uppfälld i knät berättar Nico om visioner som ligger framför honom. En stor önskan är att arbeta tillsammans med den franska fotografen och gatukonstnären JR. – Jag har inte kontaktat honom än, men det kommer i sinom tid, nickar han leende med planer i blicken. text: emil gustafsson reportage elin durgé AUSGANG LINKS Berlin 2011 10 11 AUSGANG LINKS Berlin 2011 FLYTTA. Marie är den sista au pairen i familjens lägenhet. Till hösten lämnar värdfamiljen femrumslägenheten i Neukölln och flyttar till hus i stället. TÅLMODIG. Enligt Marie Lindström krävs det kärlek, tålamod och fantasi för att klara av livet som au pair. Bild: Linn Heiel Ekeborg Upptäck ny livsstil genom att vara au pair i Berlin Att åka utomlands efter studenten blir allt mer populärt. När bankkontot sviker lockas de unga av storstäder med kulturliv, språk och spännande människor. Allt fler väljer att arbeta som au pair utomlands. Marie: Jag skulle vilja hoppa på molnen, det är en dröm jag har. Nike: Men Marie, det går ju inte! Marie: Nej, jag vet... Nike: Men vet du? Om du tar en jättelång stege som går ända upp till himlen och ställer dig längst upp så är du ju ett moln! Vi befinner oss i Tysklands huvudstad Berlin. Det här är staden som allt fler unga människor väljer att besöka efter att de lagt studentmössan på hyllan. Berlin visar sig från sin bästa sida. Syrenerna står i full blom och nattens åskväder är ett minne blott. Den starka aprilsolen värmer nakna armar och ben. Det är tisdag eftermiddag och vid en stor lekpark i stadsdelen Neukölln är det liv och rörelse. Föräldrar och barn leker bland gungor, sand och rutschkanor. Från en träbänk håller Jönköpingstjejen Marie Lindström noga uppsikt över Nike, 4 år och Neo, 6 år som leker vid gungorna. Sedan ett år tillbaka har hon arbetat som au pair i barnens familj. Solen har lämnat avtryck i Maries ansikte och numera pryder ett tiotal fräknar hennes näsa. Då och då drar hon handen genom håret och ropar någonting på tyska till barnen. På andra sidan vägen sticker en vit femvåningsbyggnad fram bakom höga trädtoppar och snåriga buskage. Där på tredje våningen bor Marie tillsammans med sin tyska värdfamilj. En mamma, en pappa och tre barn. Den yngsta i barnaskaran är bara ett par månader gammal. – Jag har haft tur som har hamnat i en så bra familj. Jag får allt betalt och jag har ett stort fint rum med egen ingång och badrum. Jag är anställd genom en au pair-förmedling så det känns otroligt tryggt att ha dem att falla tillbaka på ifall något skulle hända, det kostar inte mig någonting, säger Marie. Hon påpekar att det krävs otroligt mycket tålamod men även massor av fantasi och en stor portion kärlek för att klara av livet som au pair. Det gäller att kunna anpassa sig efter sin nya familjs rutiner och behov. – Nu är mamman i min familj föräldraledig så vi delar på mycket av ansvaret. Mitt arbete är ju inte att uppfostra barnen i familjen, jag kan inte bestämma vad de får och inte får göra, så det är härligt att ha henne hemma. Men så klart finns det situationer när det hade varit skönt att vara ensam. Marie berättar att familjen sedan tidigare har kommit överens om regler men att det kan vara svårt att förhålla sig ibland. – Det där är olika i olika familjer. En del är substitut till föräldrarna, en del har bara hand om en liten bebis. Mina arbetsuppgifter är att förbereda kläder, matsäck och aktiviteter. Jag hämtar på dagis, leker och tar hand om all tvätt. Man kan väl säga att mitt arbete är att underlätta för familjen i deras vardag. Att se till att föräldrarna får mer tid för varandra och för barnen. Jag tycker att en au pair ska ha det som uppgift. Sedan har jag au pair-vänner som har ersatt föräldrarna i deras vardag och varken barn eller au pair ser föräldrarna i veckan. Det är fel. BARNVÄNLIGT. I Berlin finns det tusentals fantastiska lekparker för de små. Marie säger att det är väldigt mycket vardagliga saker. Så mycket att det i bland inte känns som något riktigt arbete. – Jag tror att det är ett arbete man bara orkar med i ett eller två år. Det är hål på Maries svarta strumpbyxor efter lek och bus vid lekparken. Hon har vant sig vid det tyska språket efter nästan nio månader i landet och pratar nu obehindrat med en granne som stannat till. – Barn är oftast härliga, men i bland inte så härliga, säger hon och skrattar åt en liten pojke som skäller på sin pappa lite längre bort. Vid ett skrivbord i Schöneberg sitter Oliver Rolle. Han är VD vid förmedlingen Au pair i Berlin. Tillsammans med en kollega hjälper han au pairer och värdfamiljer att hitta en vardag tillsammans. Marie och hennes familj är några av dem. – Ibland är det klagomål. Är någon inte nöjd försöker vi lösa problemet genom möten och samtal. Jag tror att det är viktigt att ha en förmedling. En au pair hamnar lätt i underläge och då finns vi här och hjälper till, det är så lätt att det blir fel när man är i ett nytt land med en ny kultur. Oliver Rolle säger att företaget hela tiden växer och att de har ständig mailkontakt med samtliga au pairer. På vardagarna är de även nåbara via telefon.Var och varannan månad försöker förmedlingen även ordna träffar så att au pairerna kan träffa människor i samma situation som de själva. – Det är populärt att vara au pair i Berlin. Det är främst ungdomar från Östeuropa som söker sig hit men även från Thailand och Sydamerika. Två eller tre kommer från Sverige. – En au pair ska främst lära sig landet och kulturen, inte tjäna några stora pengar. – Om man är öppen för nya intryck, i åldern 18 till 24, ansvarsfull och har ett stort hjärta är au pair ett perfekt förstaarbete i ett nytt land. Emelie Andersson är 20 år och kommer från Bollnäs. När värdfamiljen svek hade hon ingen förmedling att falla tillbaka på. Mamman i värdfamiljen drog bort pengar och sänkte hennes lön efter behag. Hon tvingade Emelie att arbeta extra timmar och vägrade att ge henne tidigare utlovad semester vid exempelvis julafton. – Jag tror att det hade varit annorlunda om jag haft en förmedling i ryggen. Nu hade jag inte det och... ja, det gick käpprätt åt helvete. Det var året efter gymnasiet som Emelie kände att hon ville ha en paus från pluggandet. Hennes moster var nära vän med en tysk kvinna i västra Berlin och tipsade Emelie om familjen när de sökte en au pair. – Jag åkte ner i slutet av augusti. De två första veckorna gick jag vid sidan av mamman för att se hur allt skulle göras. Jag insåg fort att hon var en upptäck ny livsstil genom att vara au pair i berlin AUSGANG LINKS Berlin 2011 12 väldigt stressad och ganska neurotisk person och plugga tyska men även arbeta lite. hon gav mig ofta sura och nedvärderande kom– Ha en förmedling när ni åker utomlands mentarer. Både hon och hennes man var väldigt som au pair. Det är jätteviktigt. måna om att tala om för mig hur jag skulle tänka och leva mitt liv. Lekparken där jag och Marie sitter fylls på med – Mina arbetsuppgifter var att ta hand om fler barn och föräldrar. ”Högre!” tjuter barnen deras bebis på sex månader och gå promenader borta vid gungställningen. med henne, ta hand om all tvätt, laga och handla Gröna buskar och ett grönt staket ramar in all mat, gå ärenden, städa ordning i köket, bädda och skyddar de små från bilvägen och den närsängar, ta ut sopor och så vidare. liggande kanalen. Fåglar kvittrar Jag var hemmafru åt dem helt och jackor ligger slängda på mark enkelt. Varje gång jag gjorde och bänkar.Vårvärmen är ett Runt jul började det bli stressigt fel skrek mamman på faktum. och värdföräldrarna började rubba mig. I slutet grät jag Tyska upprörda barnröster hörs på Emelies arbetsschema. nästan varje kväll. från fotbollsplanen. Det blev själv– Jag fick jobba jättemycket. mål för det blå laget. Sjuåringarna Varje gång jag gjorde fel skrek mamman på mig, i det ena laget är upprörda och lägger skulden på i slutet grät jag nästan varje kväll. en en mörkhårig pojke. Hundskall ekar från den närliggande parken. I samråd med sina föräldrar bestämde Emelie sig slutligen för att rymma. Hon packade sina väskor, Marie berättar att hon har en väldigt ressmet ut bakvägen och lämnade familjen i början pektfull familj. Att de ser henne som en vuxen av februari. individ som tar ansvar för sina handlingar. – Jag skrev en lapp på bordet att jag sa upp Sista juli åker Marie hem till Sverige igen. mig. Jag skickade även ett mail och skrev att om Hon säger att hon är mycket nöjd med sitt år. de skulle kontakta mig igen, fick de göra det via – Med mig hem tar jag ett år fullt av tokighemina föräldrar. Det enda jag har hört från dem är ter. Det har varit helt galet! Alla nya människor att de ville ha tillbaka en kärra som jag en gång jag har lärt känna i en stad jag inte ens visste lånat, men som redan var tillbakalämnad. fanns. Jag har fått en helt ny familj och jag kommer gråta så himla mycket när jag åker hem. Det är inte så himla svårt att åka utomlands som man Emelie bor kvar i Berlin men planerar att åka tillbaka till Sverige i höst. Tills dess tänkte hon kan tro och jag har utvecklats mycket som män- ” niska och lärt känna mig själv. Att jag klarar mig själv. Att jag kan. – Det svåraste kommer att bli att lämna den äldste sonen Neo. Han älskar de kanelbullar jag brukar baka till honom så jag måste försöka lösa det här problemet innan jag åker hem. Hur ska han annars få kanelbullar? Hon tittar på klockan och hojtar till barnen att komma. Middagsdags förklarar hon. I varsin hand leder hon ut barnen ur lekparken. Innan vi skiljs åt ger hon ett tips till alla som funderar på att gå samma väg som henne. – Gör varje dag till en lek! En promenad hem från dagis är ett ypperligt tillfälle att balansera som en ballerina eller gå som en tiger. Neo: Marie, har du en hemlighet att berätta för mig? Marie: Hm, låt mig tänka en stund. Du får säga först. Neo: Jag har minst ettusen hemligheter. Men de är alldeles hullerombuller. Jag har dem i tidskriftssamlare i mitt huvud förstår du. Men nu har alla ramlat ut. Marie: Åh nej. Jag vet, så är det för mig också. Så man inte kan tänka så bra. Men då måste man städa i huvudet så man hittar rätt igen. Jag håller på att städa nu. Neo: Har du hittat den det står Neo på? *Fotnot: Emelie Andersson heter egentligen något annat. text&bild: elin durgé AUSGANG LINKS Berlin 2011 Tysklands supporterkultur BLOGGAR. Marie har en blogg där hon skriver om sitt liv i Berlin. Ett par gånger i veckan publicerar hon bilder, tankar och vardagsberättelser för nyfikna läsare. 13 reportage mathias steen Med Europas högsta publiksnitt är tyska Bundesliga supporterkulturens mecka. Här samlas de galnaste, högljuddaste och mest passionerade fansen i fullsatta jättearenor. På läktaren hittar du en speciell man med kärlek för sitt lag. Andreas Langbein är den tyska supportern personifierad. – Jag valde att leva för fotbollen och ångrar det inte en sekund. Perrongen på Hauptbahnhof badar i blått och vitt. Hundratals män, kvinnor och barn i alla åldrar väntar otåligt vid betongavsatsen. Månaden är april, dagen är fredag. Lindarna längs Unter den Linden har slagit ut och sommaren är lockande nära i Berlin. Majoriteten av de otåligt väntande är iklädda kortbyxor och bär ärmlöst på överkroppen. Därför kan det tyckas märkligt att de flesta på perrongen även bär halsduk - i 20 graders värme. Men just i dag är det inget att tycka konstigt om. Ett par stationer bort väntar resans mål. Snart är det Olympiastadion som badar i blått och vitt. Hertha BSC är redo för säsongens sista kapitel. På perrongen står en mustaschprydd man i 70-års åldern. Han sätter sin slitna halsduk mot näsan, tar ett djupt andetag och blundar. Det är första gången jag riktar blicken mot västra Berlin.Vilket också märks på den onödigt komplicerade resvägen dit. Efter en timmes fel- berlins hjärta pumpar på nytt AUSGANG LINKS Berlin 2011 14 Berlins hjärta pumpar på nytt åkande är jag dock äntligen framme vid Bundesplatz i sydvästra delen av staden. Äldre och mer modern arkitektur samsas om ytan med prydligt uppradade alléer. Pulsen i väst är mer nedtonad än i det återupplivade Östberlin. Fåglarna lyckas till och med göra sig hörda genom eftermiddagstrafiken. Mitt första möte med Andreas Langbein blir minst sagt speciellt. Som en av veteranerna i Hertha Berlins allra första fanclub är han en passionerad och trogen supporter, vilket märks vid första anblicken. Han är ett enda stort leende. På sin ganska charmiga blandning av tyska och engelska, där det förstnämnda språket dominerar, berättar han om Hertha BSC Fanclub e.V. – Klubben bildades 1972 och sju supportrar var med och lade grunden. Jag blev medlem två år senare och har varit lojal sen dess, säger Andreas. Klubben har så smått växt år för år och består nu av 289 medlemmar i åldrarna 2-80 år. Numera existerar det hela 697 stycken efterföljande officiella Hertha-fanklubbar, men originalet lever trots allt fortfarande kvar. – Vi gör mycket tillsammans utöver fotbollen. Minigolf, bowling och grillpartyn står ofta på schemat. Jag får ett papper framför mig. En medlemsansökan. Jag vill inte vara oartig och protestera utan kladdar ner mina uppgifter med en leende Andreas över axeln. Medlem 290 klar och tydligen första svensken. Alltid något. Nürnberg och gör sin fjärde raka säsong i TyskSå sent som våren 2009 var Hertha Berlin land. I en intervju i Dagens Nyheter beskriver serieledare i Bundesliga och i allra högsta grad han sina känslor om sin nuvarande hemmaplan. med i slutkampen om ligaguldet. Framtiden såg – Det finns ingen arena det inte är galet tryck ljus ut och lirare som Andrey Voronin och Marko på. Mycket handlar om att göra publiken nöjd Pantelic förgyllde truppen. Sedan gick något det är offensivt med många mål och samtidigt är fruktansvärt fel. Säsongen därpå blev rent ut sagt det familjevänligt att gå på fotboll. Några direkta plågsam för alla Herthasupportrar och när det huliganproblem finns inte heller. skulle summeras i maj 2010 var fjolårets topplag under nedflyttningsstrecket. Det otänkbara hade Medan ståplatserna helt skett och man blev åter igen tvingad att flytta ner utraderats i engelska Premier till andradivisionen. League bevarar och till och – Jag börjar bli van nu med att klubben åker med utökar tyska Bundesliga upp och ner mellan divisionerna, sina. Biljettpriserna är, jämfört säger Andreas som säsong efter med exempelvis Sverige, säsong lever mellan hopp och Du kan leva ditt liv väldigt låga och starköl säljs på förtvivlan. på olika sätt. Skaffa arenorna - utan några som helst dig en fru och lev ihop problem eller konsekvenser. På i 40 år, eller var ensam tyska arenor får du sjunga och Tyska Bundesliga har Europas högsta publiksnitt - trots att man och satsa på fotbollen skrika vad du vill inom yttran”bara” rankas som den tredje bästa istället. defrihetens gränser. ligan på kontinenten. Som om publik– Det är välorganiserat, succén inte vore nog har Bundesliga även högst laidback och det finns en underbar mat- och ölmålsnitt bland toppligorna. Borussia Dortmund kultur. Går man på en tysk pub i München eller - laget med Europas näst högsta publiksnitt (78 Köln pratas det fotboll, genuint fotbollssnack som 497) - tog hem ligatiteln i år. Dortmunds hempräglas mer av kärleken till det ena laget än hatet maarena Signal Iduna Park har Europas största mot det andra, säger Per Nilsson. ståplatsläktare, kallad Südtribüne - den gula vägZweite Bundesliga, som tyska andraligan kallas, gen, med plats för över 25 000 supportrar. Arenan har ett snitt på cirka 15 500 åskådare per match. är känd för sin täta och högljudda atmosfär och Det kan jämföras med det allsvenska snittet som fansen räknas oftast som en av världens bästa. ifjol låg på 6 518. Hertha Berlin var även på den Per Nilsson spelar i Bundesliga-laget FC fronten outstanding under årets säsong. Man slog ” 15 AUSGANG LINKS Berlin 2011 FANS. Blåvita hjärtan. FAN. Andreas Langbein. OSTKURVE. Herthaklacken. det tidigare publikrekordet för hela säsongen i andraligan med ett snitt på dryga 44 000 åskådare per match. I sista hemmamatchen mot Augsburg hyllades laget av fantastiska 77 000 åskådare på ett knökfullt Olympiastadion. Andreas Langbein har följt sitt Hertha runt hela Europa. Klubbussen har rullat många mil på kontinentens vägar. Efter lite beräkningar har Andreas kommit fram till kilometersiffran 88 000 000. – Det är väl nästan bara Vatikanstaten och Luxemburg som återstår, men där finns det inte så mycket fotboll, säger han skämtsamt. Han sitter tillbakalutad i stolen och kvällens sista solstrålar vilar på axlarna. Caféägaren Walter är en god vän och ölflaskorna ankommer regelbundet till det runda lilla plastbordet. Andreas tyska börjar allt mer ta över de få engelska ord som förtvivlat försöker överleva. Även om han blir allt mer obegriplig så är känslan jag får av honom lika stark. Det känns som han representerar hela den tyska supporterkulturen. Öl. Passion. Ödmjukhet. – I Tyskland existerar inte huliganer som i Sverige. Dels är säkerheten innan, under och efter matcher extremt hög, dels går passionen för fotbollen före allt annat här. Solen har gått ner över västra Berlin och eftermiddagstrafiken har övergått i tomma gator och ett fridfullt lugn. Gästande 1860 München vänder dock på matchen och det slutar med förlust. De flesta verkar överens om att uppflyttningen redan är klar och besvikelsen är inte alls lika stor som efter en förlust mitt under säsongen. Två veckor senare blev det så klart även i teorin - Hertha Berlin spelar i Bundesliga kommande säsong. Betongavsatserna längs S-bahn med riktning mot Olympiastadion blir allt folktommare. Det är snart dags för matchstart och de blåvita har nu istället ockuperat läktarna. Hertha Berlin behöver egentligen inte vinna - avancemanget till högstaligan är i praktiken redan klart. Stämningen på arenan är magisk. Hemmaklacken hoppar upp och ner i takt på de gråa stenläktarna. De blåvita halsdukarna pryder hela stadion. Bakom mig står en aningen överexalterad man som spiller sin öl över min rygg. Jag är alldeles för upptagen av upplevelsen och bryr mig knappt. Busvisslingarna och jublet är öronbedövande vid matchstart och når sitt klimax när publikfavoriten Lasogga fixar ledningsmålet. Säsongen är över. Lyckliga Herthaspelare står på Olympiastadions innerplan med fullsatta läktare omkring sig. Spelarna bär tröjor med trycket ”Mission Erfüllt”. Huvudstadens fotbollshjärta pumpar på nytt och de blåvita har slutfört sitt uppdrag. Firandes på läktaren hittar man självklart också Andreas Langbein. Precis som alltid. – Du kan leva ditt liv på olika sätt. Skaffa dig en fru och lev ihop i 40 år, eller var ensam och satsa på fotbollen istället, säger han och tar en klunk öl ur plastmuggen. Andreas gick på det sistnämnda. text&bild: mathias steen reportage lina noväng AUSGANG LINKS Berlin 2011 16 17 AUSGANG LINKS Berlin 2011 En blind leder En blind I en främmande stad är vi alla döva för pulsen. Vi känner inte igen den, vi förstår inte sammanhanget. Ljud- och synintryck är lösryckta, människor flackar förbi i marginalen. Språket blir det slutgiltiga hindret, det separerar oss från omvärlden. Att hitta någon här är svårt, speciellt om personen i fråga inte kan se dig. På Bahnhof Friedrichstrasse finns det två Mc Donalds. Jag väntar vid en av dem och Thomas Giese vid den andra. Problematiken i situationen slår oss båda samtidigt: Jag hittar inte, han ser inte. Ingen av oss visste att det fanns fler än en McDonalds på stationen. Vi behärskar båda engelska, men med knastrig telefontäckning mitt i eftermiddagsruschen är det svårt att kommunicera. Hans instruktioner säger mig lite, och det faktum att mina desperata platshänvisningar baseras på synintryck slår mig inte förrän Thomas tystnar i luren.Vi finner varandra under förvirrade omständigheter. För Thomas är allting svart. Han förlorade synen för drygt 15 år sedan, först på det högra ögat sedan det vänstra. Allt skedde inom loppet av ett år. Idag är stadsvimlets kaosartade ljudmönster strukturen i vardagen, en karta sedan länge memorerad. nattsvart. På restaurangen Nocti Vagus i Berlin får besökare för en kväll uppleva hur det känns att förlora synen. I totalt mörker bjuds det på mat och underhållning. På bilden ser du vår reporter i full färd med att hitta munnen. Högljudda folkströmmar antyder var tågstationens entréer finns. Stressade pendlare som skuttar upp för trapporna indikerar att perrongen är nära. Han måste lita till att minnet inte sviker honom, det går inte att strosa planlöst. – Jag känner att det är sol i dag - bra. När regnet slår mot gatorna tystnar allt annat, då blir det väldigt svårt för mig att hitta rätt. När jag inte gästerna en chans att själva behärska situationen, kan höra hur trafiken rör sig blir bilarna väldigt samtidigt som det är vår plikt att guida dem farliga, berättar Thomas. igenom den. Ibland uppstår hysterisk rädsla, Jag sluter ögonen för att bättre kunna leva ibland måste vi agera psykologer, berättar Astrid mig in i Thomas värld. Först är ljuden svåra att Gonszak, restaurangchef på Nocti Vagus. urskilja, men snart hör jag röster, bromsande Astrid har arbetat på restaurangen sedan 2002. bilar på gatan nedanför, spårvagnar som tjuter i Hon är blind på höger öga, men ser tre procent svängarna. Jag tycker mig höra tåget anlända, men med det vänstra - tillräckligt för att kunna uppThomas rycker mig varnande i armen. Jag slår upp fatta ljus och färger. ögonen och inser att ljudet tillhört – Det är enklare om man en en annan perrong, ett annat tåg. gång har sett hur världen ser ut; Att plötsligt Ett felsteg bort vilar den strömföfärger, hur människor rör sig, hur förlora synen är rande rälsen, fortfarande tom. en kaffemaskin fungerar. Är man ett psykiskt trauma. blind från födseln blir samhällspå väg till anpassningen svårare. Samtidigt är Thomas Giese är jobbet, en restaurang som anställer blinda för det lättare att acceptera tillståndet om man aldrig deras förmåga att navigera i mörker. Nocti Vagus, upplevt något annat - att plötsligt förlora synen är nattvandraren på svenska, inbjuder besökare att ett psykiskt trauma, säger Astrid. uppleva mat och underhållning utan hjälp av vårt kanske mest använda sinne - synen. Thomas minns hur himlen ser ut. Han minns hur Till restaurangen söker sig de äventyrslystna, en elefant ser ut. Sådana bilder behöver inte förnyas, men det är inte ovanligt att gästerna på plats inser de kan till och med vara bättre i fantasin. Med dofter att de tagit sig vatten över huvudet. Klaustrofobi och ljud som byggklossar kan han skapa vilken och mörkerskräck är dagligen förekommande verklighet som helst. Men ansikten förblir tidlösa. fenomen. Trots att Thomas två barn nu är över 20 år gamla – En del av jobbet är att besvara personliga upphörde de att åldras för länge sedan; nyblivna frågor och därigenom väcka tillit.Vi måste ge skolbarn för evigt i hans minne. ” en blind leder en blind AUSGANG LINKS Berlin 2011 b e Vid Alexanderplatz byter vi till spårvagn. För värld, i min värld vet ingen att jag existerar. I min att göra det måste vi korsa en väg. Jag blundar värld kan jag likt en uggla vrida huvudet hela och låter Thomas leda, han hör när trafiken varvet runt. tystnar - det gör inte jag.Vi går i rask takt, båda distraherade av en sopbil som väsnas. Sådana avHär är en av evolutionspsykologins mest slående vikelser från normen är farliga. insikter: En mörkrädd person som vaknar till av – Man måste lära sig allt på nytt när man ett oväntat ljud tänker inte omedelbart ”vad var förlorar synen, att gå är bara ett exempel. För det?” - utan ”vem var det!?”. min del krävde det 30 timmars mobilitetsträning. Just nu befinner sig någon strax bakom min Matlagning var verkligen svårt. Först brände jag vänstra axel. allt, inklusive mig själv, men nu är jag ganska Ditt vatten, ditt glas, flaskan, deklarerar en duktig! Jag och min flickvän letade oss fram till okänd mansröst. Något svalt trycks mot min restaurangen helt själva, vi skulle dit och äta, men handflata, något isande kallt rör vid mina fingrar. så gav de mig jobb. Ska jag verkligen hälla upp själv? För några sekThomas träffade sin flickvän för drygt sex år under sedan hade jag inga händer. sedan. Under en lång tid visste han ingenting om hur hon såg ut. Det var först ganska nyligen som – Ingen vet vad som försiggår i mörkret, men vi han frågade, och hon berättade. (Brunt, axellångt som lyssnar extra noga har bättre koll än andra. hår och 1.66 lång). Utseendet var aldrig viktigt, Det händer att människor äter med fingrarna, det var rösten han föll för. det händer att personer som fått för – Jag kan höra dig le, jag kan mycket att dricka kräks över hela När jag blir kär blir bordet. Det händer till och med att höra om det är ett bra leende, jag kär i en röst, eller om du hånar mig. När jag våra gäster har sex med varandra, i i hur personen blir kär blir jag kär i en röst, i hur tron om att ingen kommer att få veta. formulerar sig, hur personen formulerar sig, hur ett Thomas ord tränger sig ofrivilligt ett leende låter leende låter. Men det är inte så fram ur minnet, nu med aningen konstigt som det verkar - tänk obehaglig klang. Ingen vet vad som bara på hur du uppfattar människor över telefon! försiggår i mörkret. Servitörerna har ett system för – Oj, känn här, en ny sorts sten - det betyder att undvika kollisioner, men även irrande gäster att vi ska svänga vänster. kan orsaka förödelse. Vattendroppar faller som missiler mot marken. En sprakande mikrofon signalerar krogshowens De upprepade smällarna ekar hårt mellan torbegynnelse. nande husfasader. Thomas sicksackar desorienteFöreställningen sker inte på en scen, skådesperat mellan utemöblerna, irriterad på sig själv för larna rör sig fritt bland besökarna. Ibland är de så att han inte kan hitta dörren. Jag öppnar ögonen. nära att det kryper i nacken. En skotsk mordgåta Vattnet intar genast en mer familjär skepnad: En på tyska, så mycket vet jag. Att någon är död vet vänligt porlande fontän pryder innergårdens mitt. jag också. Vi är framme vid Nocti Vagus, dunkelrestaurant Begravningen sker vid mitt bord, jag skulle und dunkelbühne. För Thomas väntar jobbet kunna vara liket i kistan. - för mig äventyret. Besökarna har tystnat, alla hänförda av beräten friterad körsbärstomat. Mörkret telsen. Det kan också hända att alla försvunnit Kanske åt jag slickar huden och fyller lungorna med kvicksiloch att jag är ensam kvar. Tänk om jag är den ver. I takt med att de rödgula fläckarna på hornenda i världen som bevittnat de falska vittnesmåhinnan övergår i kompakt svärta tappar jag bort len, den övertydliga bevisföringen. Plötslig rädsla min kropp. Jag är inte säker på att den någonsin stryper hjärtat så att det flämtande tappar ett slag. varit något annat än en illusion. Kanske är jag en Men så kommer applåderna, och jag landar flytande sfär i ett öde universum. i min stol. Den nu ganska välkända mansrösten Jag hör människor på avstånd, klirrande bestick letar trevande efter min hand och frågar om jag och nervösa skratt. De måste tillhöra en annan är färdig, om jag vill gå ut. r l i 18 n Utanför dörren får jag för första gången se kyparens ansikte, ögonen är nästan mjölkvita. Han tittar förbi mig, han talar med väggen. Kanske finns jag inte. text&bild: lina noväng 19 AUSGANG LINKS Berlin 2011 reportage linn heiel ekeborg Slipp stress och lär dig konsten att leva ” Fakta: Nocti Vagus Restaurangen öppnades för nio år sedan, på initiativ av Simone Glosch, och blev den första restaurangen i världen som kombinerade mat och underhållning i totalt mörker. Gäster släpps in gruppvis vid tre tidpunkter under kvällen. Ingen får se rummet i upplyst tillstånd. På Nocti Vagus är 30 procent av de anställda blinda eller synskadade. Företag vars personal består av över 25 procent funktionshindrade beviljas bidrag av den tyska staten. Nocti Vagus rymmer 70 gäster. Varje servitör har hand om mellan 16 och 20 gäster. Gästerna hålls hela tiden under uppsikt och servitörerna lämnar aldrig rummet. 2 000 gitarrer som spelar Amazing Grace tillsammans, 70 000 personer som sjunger Beethovens kända Freude schöner Götterfunken, yogarave och meditation. Det är bara lite av det som kommer att ske på Olympiastadion i Berlin i sommar när yogarörelsen Art of Living firar sitt 30-årsjubileum där. 57 000 personer, de flesta klädda i blåvita t-shirtar och halsdukar, rör sig kring Olympiastadion och väntar på att få komma in. Fotbollsmatchen mellan Berlins hemmalag Hertha BSC och 1860 München ska strax börja. Det tar tid att hitta ett dryckesstånd på området som säljer alkoholfria drycker. Men den 2-3 juli i sommar kommer det att se annorlunda ut på stadion. Då kommer yogaformen Art of Living fira sitt 30-årsjubileum med World Culture Festival där deltagare från över 150 länder deltar. Art of Living betyder konsten att leva och rörelsen grundades av indiern Sri Sri Ravi Shankar 1989. De anordnar kurser i meditation för barn, vuxna och gamla och hittills har över 20 miljoner människor deltagit världen över. Jack Johansson kommer från Göteborg och bor sedan ett halvår tillbaka i Berlin och arbetar med förberedelserna för den stora festivalen. I dag besöker han och hans Art of Living-vänner en fotbollsmatch på stadion för första gången. – Det kommer vara lite annorlunda i sommar, säger han och syftar på de öldrickande skrikande supportrarna. Jag hälsar på Jacks vänner. De kommer från olika länder. Iran, Tyskland, Mexico, Frankrike och Argentina är bara några av dem. Art of Living finns i hela världen. Jacks främsta uppgift inför festivalen är att ha hand om sociala medier och organisationen kring den stora gitarrkonserten. Just nu håller han på att samla in en miljon leenden av olika människor. – Vi vill uppmuntra folk att le mer i vardagen. Vi frågar folk om de vill dela med sig av sitt slipp stress och lär dig konsten att leva leende. De kan även posta leenden på vår facebooksida. Under festivalen kommer vi ha en stor vägg utanför stadion där alla leenden kommer att sitta, berättar han. Art of Livings grundare Sri Sri Ravi Shankar sa en gång ”En baby ler 400 gånger per dag, en tonåring bara 17 gånger, och en vuxen knappt alls. Vi vill inte le från våra hjärtan, vad är fel med oss? Det är den stress och de spänningar som vi bär på.” Och det är mycket det som Art of Living handlar om. Att bli av med sin stress och lära sig att leva i nuet. AUSGANG LINKS Berlin 2011 20 AUSGANG LINKS Berlin 2011 – Barnkurserna är för barn mellan 8-13 år, och det finns också ungdoms- och vuxenkurser i bland annat meditation och andning, säger Jack. Något som är speciellt med Art of Living är yogarave och i sommar blir det rave på Olympiastadion. Det är yogalärare i Argentina som startat fenomenet. – Det bygger på badjans som är indiska sanskritlåtar med mantra, som har gjorts om till ravelåtar. Först börjar man med lite yoga och meditation. Sedan är det ravedans till musiken, berättar Jack. Han menar att det handlar om att marknadsföra en hälsosam livsstil för unga människor. Han tar upp sin iphone och spelar en bit av en yogaravelåt. – Yogarave är väldigt populärt. I juni kommer ett stort yogarave äga rum på kulturhuset i Stockholm. Det är första gången i Sverige det sker med livemusik. Jack räknar med att det kommer att bli slutsålt. Han har själv haft små yogarave i sin källare i Göteborg. Då annonserar han ut det på Facebook, och eventet blir fullt efter bara ett par dagar. Art of Livings målsättning handlar mycket om att värna om mänskligt liv i världen. De kallar sig för en humanitär hjälporganisation och bedriver ideella humanitära utvecklingsprojekt runt om i världen. På festivalen i sommar kommer Sri Sri Ravi Shankar hålla en fredsmeditation tillsammans med alla deltagare. Skillnaden mellan Art of Living och vanlig yoga är andningen. I Art of Living kallas det sudarshan kriya som är en mer rytmisk andning. – När man andas enligt sudarshan kriya blir Bildmontage: Art of Living. man väldigt avslappnad och kommer in i en rytm som gör att man hittar sig själv.Varje känsla och tanke har en rytm liksom andningen. Det är Olympiastation ska det vara en stor yogapark en unik andning och finns bara i Art of Living, och det kommer bjudas på kultur, dans och förklarar Jack. vegetariskt mat från hela världen. Han hörde talas om Art of Living för tio år – Art of Living är vegetariskt och nyktert. sedan, när han såg en affisch om det i Stockholm. Men det är så självklart att det inte är något vi pratar – Det stod ”Konsten att leva nu” på affischen, om. något som jag hade tänkt på mycket själv. Jag På kvällen är det stor konsert inne på stadion, hade aldrig varit intresserad av yoga innan, men med bland annat gitarrkonsert och olika när jag varit på en Art of Living-kurs så fortsatte uppträdanden. Under våren har Jack åkt runt på jag. musikhögskolor och universitet i Tyskland och För två år sedan utbildade han sig även till försökt hitta gitarrister till den stora konserten. yogalärare och nu håller han egna kurser. – Alla borde ta chansen att Art of Livings 25-års jubileum I sommar blir det yogarave på Olympiastadion. Först börjar man gå en kurs och lära sig om firades på ett stort flygfält i med lite yoga och meditation. Sedan blir det ravedans till musiken. sig själv och att slappna av. Bangalore i Indien. Då deltog Att få inspiration och känna två miljoner människor. Det var samhörighet med många även en happening i Amerika, människor i hela världen är viktigt. – Hittills har gitarrister från 40 olika länder men ingenting i Europa. Därför är festivalen i registrerat sig för att vara med och spela. Sedan Berlin i år. Jack är engagerad och brinner för kommer alla länder att få visa upp något från – Det beror dels på att Berlin är rörelsens Det märks att det här. Innan han flyttade till Berlin jobbade han sin kultur. Sverige kommer att uppträda med europeiska centrum, men också på grund av som processledare för ungdomsprojektet Local traditionell folkdans. Tysklands krigiska historia. Berlin är Europas Hero i Sverige. Han hoppas att få fortsätta jobba Efter festivalen kan man stanna i Berlin och hjärta. med Art of Living även efter festivalen. gå på Art of Living-kurser. Det finns någonting För Jack är det viktiga med Art of Living att Jack berättar om festivalen. Utanför för alla. det finns så många olika saker man kan göra. ” 21 ELDSJÄL. Jack Johansson bor i Berlin och jobbar med World Culture Festival som ska äga rum på Olympiastadion i sommar. Bland annat uppmuntrar han folk att le mer och håller på att samla in bilder på en miljon leenden som ska sitta på en vägg utanför stadion i sommar. – Vi gör positiva saker för andra människor. Vi kan till exempel städa upp det här området eller ordna en drogfri fest eller hjälpa några gamla. Det är det som jag gillar mest med Art of Living. Man gör inte bara saker för sig själv utan tänker solidariskt. Det är väldigt inspirerande. Jack berättar att 30 procent av européerna är deprimerade, så Art of Living behövs verkligen. Men han poängterar också att det är viktigt att komma ihåg att Art of Living inte är för alla människor. – Alla vill inte. En del vill spela fotboll eller göra något annat. Men jag är gärna med och bidrar så alla får veta att vi finns. Matchen har börjat och Hertha Berlins hejarklack sjunger och hoppar synkroniserat. Hejarklacken som bara upptar ett par sektioner är förmodligen en droppe i havet i jämförelse med vad World Culture Festival i sommar kommer att vara. 70 000 människor från hela världen ska sjunga och meditera samtidigt. Det kommer att vara stillhet och mångfald. Det kommer att vara Art of Living. text&bild: linn heiel ekeborg überall AUSGANG LINKS Berlin 2011 22 Förflyttat fokus på 1:a maj krönika tar avstånd. Verena Koch och Ingo Frühauf firar inte första maj av politiska skäl. folk samlas på ett och samma ställe, men demonstrationer har aldrig varit något för mig, säger Verena. För ett drygt decennium sedan arrangerades endast en officiell första majdemonstration i Berlin, men eftersom reformister och revolutionärer ofta hamnade i bråk med varandra hålls nu två demonstrationer: en på morgonen och en på kvällen. Onur Kücükarslan deltar i båda, men anser inte att någon av dem kan mäta sig med de demonstrationer han upplevt i hemstaden Istanbul. – I Istanbul är demonstrationerna fortfarande politiskt kraftfulla. Det är packat med folk, och alla är röda. Här är det inte längre arbetarklassen som går på gatorna, utan en salig blandning av människor, många utan politisk agenda. Drygt 13 000 personer deltog i Berlins ”revolutionära” demonstration. Mindre sammandrabbningar med polis skedde i Neukölln, men stämningen i Kreuzberg förblev lugn och sansad kvällen ut. Enligt paraplyorganisationen för tyska fackföreningar, DGB, demonstrerade totalt 423 000 personer runt om i Tyskland. text&bild: lina noväng Bland latteföräldrar och förändring i Prenzlauer Berg – Min favoritplats är Homboldt University. Det är en 200 år gammal byggnad. Jag brukar hänga där väldigt ofta eftersom jag pluggar där. – Svår fråga. Jag gillar området runt Segermonumentet. Det är fint och jag spenderar mycket tid där på sommaren. – Jag flyttade till Berlin för flera år sedan från Staterna. Jag gillar ölbryggeriet Rollberg brauerei på Wehrbellinstrasse. De har väldigt god öl. – Jag tycker mycket om Weberwiese Park. Det är fint. Inte för litet, inte för stort. Vi spelar ofta fotboll där. Där finns även en vacker fontän. dinoa knippels – Gendarmenmarkt torg. Det är ett av Berlins vackraste torg. När vi har gäster åker vi ofta dit, det är så mycket som händer där. text&bild: elin durgé linn heiel ekeborg jonathan eckerk text&bild: stina hylén emil gustafsson Vilken är din favoritplats i Berlin? david merer – DeT är inte i huvudsak högutbildade och så kallade ”lattemammor” som bor här, men de blir mer och mer närvarande, säger han. När vi sitter på S-bahn är samtalsämnet givet. Hur kunde det gå så snabbt? Hur gör han? Är han ens människa? Liv som sätts på spel spelar ingen roll. I alla fall inte när man möter en man som svarvar kebab snabbare än sin egna skugga. anna chelmonska åren har Prenzlauer Berg genomgått vad som kallas gentrifiering – en statushöjning. Han menar att det nu finns motsättningar mellan det unga, vilda livet och det lugna familjelivet. – Det förekommer att invånare anmäler barer för deras höga ljudvolym. En del barer stänger redan klockan tio nu. Det är lite dystert tycker jag. Stadsdelen är känd för ett livligt nattliv med långa öppettider. Kanske lockas folk av ryktet utan att riktigt vilja bli en del av det själva. Han har två råd för att uppleva den gamla atmosfären. – Gå här längs gatan Kastanienallee, eller bege dig till stadsdelen Neukölln. Med hakan halvvägs ner i asfalten tar jag emot det glänsande paketet och vänder mig om mot mina följeslagare. Lika chockade som jag själv möter de mig med ett ”Vad i helvete?!”. Knappt tio sekunder kan ha passerat sedan hans fingrar slöt sig kring kebabkniven. I huvudet snurrar nu ordet ”hur” med tillhörande frågetecken runt. Jag exploderar i en sprint mot tågdörrarna men de öppnas inte. En folksamling står vid perrongkanten framför tåget. Vi ansluter oss och ser hur två killar sliter bort en tredje från spåret. Föraren har hoppat ur sin hytt och ryter aggressivt mot den fulla killen som utmanat ödet där han stod framför tåget. Samtidigt som polisen jagar ikapp den överförfriskade tågspårskillen vecklar jag ut folien som omsluter min döner. Allt är på plats. Rödkålen är där. Precis som gurkan, tomaten, salladen och såsen. Den efterlängtade första tuggan smakar storslaget. Det är ingen halvdan kebab jag avnjuter. Med Berlin-mått mätt är den bra och då är det världsklass. maria bümo payman Barikbin. Min blick söker genom omgivningarna och jag ber mina följeslagare hålla sig uppmärksamma. Där! Mitt på perrongen ser jag skylten och luckan. Det känns som jag står inför pärleporten när jag beställer ”Ein döner mit brot, danke.”. Jag slänger upp två och femti på disken. Då, plötsligt, hörs tåget närma sig. Helvete, tänker jag samtidigt som jag ser hoppet om en snabb hemfärd lämna mina kamrater. En av dem, Patrik, rusar fram till luckan och säger ”You got to hurry up. Our train is coming.”. Han möts av en säker blick och ett kyligt ”No problemo!”. Jag ser mannen på andra sidan luckan greppa kebabkniven som glänser till i den snabba rörelsen. Jag ser hur han skär köttet, men sen ser jag inte mycket mer. Allt går för snabbt för att uppfattas. Jag ser hur han plockar upp brödet från rosten, men jag ser inte att han lägger i gurka, tomat, rödkål och sallad. Jag ser inte ens när han häller på såsen. Plötsligt håller han den färdig i handen, för att bara en sekund senare räcka över den, insvept i folie. wulf brandt I en park några kvarter från Schönhauser Allee solar sig vardagslediga Berlinbor. Under ett träd ligger en filt utslagen intill en barnvagn, Payman Barikbin läser dagens tidning med en glass i handen. Han har ett deltidsjobb som läkare och är ledig varannan vecka. – Ibland undrar jag vad de här människorna gör för att överleva. Folk har knappast råd att vara arbetslösa här, skrattar han och ser ut över parken. Det är en vanlig syn enligt honom. De senaste Legenden om Der Super Dönerman atten blir mörkare och notan har växt oroande mycket. Efter en sista runda öl ligger hemvägen under våra fötter. Från en krog i Friedrichshain vandrar vi mot Ostkreutz och S-bahn. Kvällen är bra men ännu ej komplett. Det finns en sak som mina tankar vägrar släppa: en döner kebab. – Under de senaste 10-15 åren har första majfirandet urartat rejält. Det som traditionellt sett är en stor politisk högtid har förvandlats till att bli ännu en festdag, där musik och alkoholkonsumtion står i fokus. Jag tycker att det är problematiskt, eftersom det visar att arbetarklassen har tappat sin kampvilja, säger Onur Kücükarslan. Högre standard, kortare öppetider. Inte lika fritt men mera flott. Tiden har präglat en ny del av stadsdelen Prenzlauer Bergs historia. AUSGANG LINKS Berlin 2011 N En gång om året samlas tiotusentals människor i Kreuzberg, Berlin. Det bjuds på öl, crêpes, ansiktsmålning, ballonger, musik - och lite kravaller. Första maj har tappat sin politiska innebörd, anser Onur Kücükarslan, aktivist i det turkiska kommunistpartiet i Tyskland, TKP. Vänsterns förkämpar har under många år vallfärdat till Berlin för att delta i de aktiva massdemonstrationerna.Våld har alltid varit en betydande beståndsdel och inför årets första maj har över 6 000 poliser stationerats i staden. Men trots att polisen befarat det värsta, i och med den blomstrande konflikten kring det ockuperade huset Liebig 14, så vilar lugnet över Berlin. Verena Koch och pojkvännen Ingo Frühauf är två av de många besökare som främst är på plats för att åtnjuta stämningen. – Vi brukar ofta tillbringa första maj i Berlin. Man kan sitta i gräset, dansa, festa och ha en allmänt härlig dag här. Jag älskar när mycket 23 – Jag gillar Gendarmenmarkt torg och Brandenburger tor. Jag kom till Berlin i förmiddags så det är det enda jag har hunnit se.