Made - konst som sticker ut Blind för en dag i Berlin

Transcription

Made - konst som sticker ut Blind för en dag i Berlin
AUSGANG
Berlin JL1 April-Maj 2011
LINKS
Made - konst som sticker ut
sid. 7-9
Blind för en dag i Berlin
sid. 16-18
ledare
AUSGANG LINKS Berlin 2011
2
Only in Berlin...
H
aben sie ein wien öffner? Den frasen har sedan 10 års ålder varit det enda jag kunnat på tyska.
Jag var på semester och pappa gav mig en snabb språklektion för att kunna skicka mig på
uppdrag i grannstugan där två tyska damer bodde.
Elva år senare står jag på en pizzeria i Prenzlauer Berg och försöker fråga var öppnaren ligger.
Det fungerar sämre än med de tyska damerna.
Men ingen anledning att misströsta. Man kan komma nära en stad ändå. Jag tror att många med
mig fick sina förväntningar infriade efter vår reportageresa till Berlin. Det är onekligen en speciell plats.
Ett ställe där historien möter framtiden. Där kulhål i väggen är lika närvarande som glasfasader i moderna konstruktioner och reklamplanscher större än tennisplaner. Där sevärdheter från historieböckerna
är lika lockande som döner kebab, promenader vid Spree och nattklubbar som aldrig stänger.
I Berlin tycks spännande saker gömma sig i varje gathörn - vare sig det är grått och gammalt, nytt och
polerat eller fullt av graffitimålningar. Vilket också bidrar till en skön bredd på reportagen i vår tidning.
Att resa är ett behövligt avbrott i vardagen. En chans att få käka nutella till frukost och strunta i vad
som står i almanackan. Då det enda jobbiga är tanken på att den tillfälliga verkligheten snart bytts ut
mot ett stycke minnen att berätta. Väl hemma väntar frågan ”vad gjorde ni?” på att besvaras mer än en
gång. Jag har lite svårt att tackla den. Det känns ofta otillräckligt att förpacka en veckas upplevelser i
några meningar. Otillräckligt att beskriva hur det kändes, när helheten har lämnats kvar i ett annat land.
Jag söker efter något konkret att berätta men fastnar leende åt anekdoter som för utomstående är svåra
att se storheten i. Vilken historia ska jag börja med?
Den om när vi efter en promenad i den gigantiska parken Tiergarten på jakt efter en gräsplätt för
bollspel till slut hamnade i en nakenpark för bögar.
Eller den om när vi efter att ha sett mäktig fotboll på Olympiastadion fick panikspringa och bända upp
dörrarna på tunnelbanevagnen.
Eller om kvällen när en av oss råkade beställa åtta glas whiskey när tanken var att beställa en åtta
whiskey. Only in Berlin så att säga.
Nej, reseminnen kräver sammanhang och bakgrundsfakta för att göra sig rätta. Svåra att formulera i förbifarten när någon frågar hur det varit. Å andra sidan är det nog ett bra tecken att jag haft extra
svårt att svara kortfattat denna gång. Det borde betyda att helheten varit rätt så fantastisk.
Ännu bättre är det att jag har arton andra journaliststudenter att dela alla minnen med. Och efter just
den här resan har vi ju faktiskt varsin speciell historia att berätta. Historier som fått ta tid att formulera
och inte behöver berättas i förbifarten. Sex av dem väntar i den här tidningen. Med hela sammanhang
och rejäla bakgrundsfakta.
Trevlig läsning!
stina hylén, chefredaktör
redaktion
Telefon: 0522 68 69 00 Ansvarig utgivare: Stefan Johansson ADRESS: Ljungskile folkhögskola, 459 80 LJUNG-
3
AUSGANG LINKS Berlin 2011
linn heiel ekeborg
stina hylén
lina noväng
emil gustafsson
elin durgé
mathias steen
46
79
1012
1315
1618
1921
2223
Improvisatörerna från öst
text: stina hylén
Om musikkultur och tyska spelmän. Om öst och väst. Då och nu. Jo Meyer är en östtysk musiker som på många sätt präglats av ett liv i DDR. Inte minst för de märkliga händelser som 22
år efter murens fall ligger kvar i hans storyteller-ådra.
Made gör det ogjorda
text: emil gustafsson
I Berlin är konsten överallt, men på vissa ställen mer än andra. Vid Alexanderplatz, nio
våningar över stadens hjärta ligger Made, en plats byggd för att bryta gränser. Där fångas ljus
och luft i en ruminstallation och det osynliga görs synligt när musik styr en industrirobot.
Au pair i Berlin
text: elin durgé
Allt fler ungdomar åker utomlands för att arbeta som au pair. De bor i värdfamilj, hjälper till
med barnpassning och till viss mån hushållsarbete under en på förhand avtalad tid.
Marie Lindström, 19 år och Emelie Andersson, 20 år har sett två olika sidor av yrket.
Berlins hjärta pumpar på nytt
text: mathias steen
Den tyska fotbolls- och supporterkulturen räknas som världens bästa. Passionen för sporten
når inga gränser och publiksiffrorna är högst i Europa. Huvudstadens storlag, Hertha Berlin,
har under den gångna säsongen kämpat i andradivisionen. Nu siktar klubben mot nya mål.
En blind leder en blind
text: lina noväng
Förmågan att kunna se, smaka, höra, lukta och känna tar vi vanligtvis för givet. Men vad
händer med oss när vi plötsligt förlorar ett sinne? Följ med på en färgfylld resa genom ett
nedsläckt Berlin, där ljuden är essentiella för överlevnaden.
Art of Living
text: linn heiel ekeborg
I sommar kommer 70 000 människor samlas på Olympiastadion i Berlin och meditera, sjunga
och dansa tillsammans. Då har yogarörelsen Art of Living 30-års jubileum. Svenske Jack
Johansson bor i Berlin för att förbereda inför den stora festivalen.
Überall
aktuellt i berlin
Vilka smultronställen finns i Berlin och var får man kebab på minsta möjliga tid? Hur stor är
demonstrationslusten hos berlinare och vad innebär gentrifiering? Här följer ett axplock av en
majvecka i Berlin - från den vardagliga synvinkeln.
innehåll
reportage stina hylén
AUSGANG LINKS Berlin 2011
4
5
AUSGANG LINKS Berlin 2011
.
Improvisatörerna
från öst
UPPRUSTAT. Det gamla bryggeriet i Östberlins Prenzaluer
Berg är i dag ett stort kulturcentrum.
OSSI. Jo Meyer
En delad stad. Det låter märkligt i dag. Tjugotvå år tillbaka i tiden var Västberlin ett paradis sett från den östra sidan. Till skillnad från det kontrollerade livet i öst, där det inte ens gick att få tag på fiolsträngar. Som musiker
i Östberlin tvingades man med andra ord bli bra på att improvisera.
Ett levnadssätt som sätter sina spår.
VESSI. Wolfgang Meyering.
Det vilar ett lugn över Kulturbryggeriet i Prenhandla med en konsertarrangör, vilket hade sina
zlauer Berg. Höga tegelbyggnader tornar upp sig
fördelar. Men hans yrkesval innebar främst andra
kring innergårdens kullerstensmatta. Här ryms
goda saker.
konsertlokaler, nattklubbar, caféer, konstutställ– Musiker var ett högt rankat jobb i DDR
ningar, butiker och en rad andra verksamheter. På
eftersom du på sätt och vis kunde vara fri i ett
huvudgatan utanför det stora kulturcentret dånar
kontrollerat samhälle. Staten var mån om att det
stressade bilar ikapp med byggmaskulle finnas ett rikt kulturliv,
skiner, men härinne är det tyst sånär
för att gardera sig mot missnöjda
som på några samtal mellan fikagäsStaten var mån om att medborgare. De skulle fyllas med
terna på Sodaclub.
det skulle finnas ett kultur för att inte ifrågasätta
rikt kulturliv, för att samhället.
gardera sig mot miss- Jo och hans band hade omkring
Det doftar syrEn och temperaturen är så behaglig att den knappt
nöjda medborgare
200 spelningar om året under
känns av. Vid ett av borden på Sodaclub
DDR-tiden. I dag spelar han två
sitter Jo Meyer. Jo är en så kallad ”ossi”. En
gånger i månaden, med ett långt uppehåll på vin55-årig Berlinbo uppväxt under östtyska förhåltern då bandmedlemmarna spelar på andra håll i
landen. Jo är numera halvtidsmusiker och jobbar
världen för att försörja sig.
även som manusförfattare och radioproducent. På
– Jag hittade mina gamla kvitton för några år
den tiden staden var delad var han heltidsmusiker. sedan och tänkte wow. Spelade vi verkligen så
Socialismen var dragen till sin spets och ingen
mycket? Det fanns så många möjligheter, man
arbetslöshet fanns – åtminstone inte på pappret.
kunde ha ett fantastiskt liv här. Den enda nackde– Allt var förberett för dig på samma ställe. Du
len var att vi inte kunde åka utomlands på turné.
gick i skolan för att utbilda dig till ett arbete för
resten av livet.
Jo har vitt pipskägg, kolsvarta solglasögon och
För hans del gällde fem års högre studier för
skinnjacka. På grund av, eller tack vare, DDR
att få jobb som musiker. Till skillnad från väst
kan han utan att överdriva benämna sig själv med
där vem som helst fick kalla sig musiker, med
frasen ”Storyteller is my middle name”. Färgad
eller utan utbildning. När Jo var färdigutbildad
av händelser i en tid som var långt ifrån svart
violinist spelade han upp för en kommission som
eller vit.
bedömde honom och angav en fast summa för
Allting tog tid. Ingen hade någon telefon.
framtida spelningar. Jo behövde aldrig löneförPå dörrarna hängde istället ett block och en
”
penna och möten gjordes upp långt i förväg. En
förutsättning för ett bra liv var att samarbeta. Det
var lite som på medeltiden, med byteshandel och
gentjänster. För en ossi betydde pengar ingenting
i jämförelse med att få tag på information och
skaffa rätt kontakter.
Musiker i det forna Östberlin tvingades bli bra
på att improvisera, berättar Jo. Improvisatörer i
den mening att de klarade av att lösa de märkliga
problem som DDR-systemet medförde. Till
exempel att det inte gick att köpa nya strängar till
instrumenten.
– Vi kunde knappt handla något för våra
östmarker och de var tio gånger så lågt värderade
som västmarker.Vi organiserade smugglingsgrupper för att växla till oss västmarker. I bästa fall
kunde någon västtysk släkting skicka saker till
oss. Det tog tid och var mycket dyrt att få tag på
något man behövde.
I mitten på 80-talet lyckades Jo genom en västtysk kontakt få tag på ett svenskt folkmusikband.
Enda chansen att ta del av skandinavisk musik
var på hemmaplan så han bjöd in dem att resa
ner och spela hos dem. Såhär i efterhand kan han
förstå att det var lite av en chock för svenskarna
att se livet i öst.
– De frågade om de kunde hjälpa oss.Vi svarade med en enda önskan, säger Jo och gestiklurerar hur spelmännen öppnade sina väskor och
tog fram ett set strängar.
improvisatörerna från öst
AUSGANG LINKS Berlin 2011
6
7
AUSGANG LINKS Berlin 2011
reportage emil gustafsson
POLKASVÄNG. Jo Meyers band åker gärna utomlands på turné, om gaget räcker till mer än resan. Bild: Polkaholix, press
SÄLJANDE. Efter återföreningen har de gamla industrilokalerna i öst fått nytt liv, nu också med kommersiella syften.
ken visste hur det skulle tyda koderna. Musiken
blev otroligt viktig för folket. Kanske är det en
av anledningarna till att det fortfarande märks
skillnad mellan en ”ossi” och ”vessi” i musiklivet,
som Jo menar att det gör.
– Västtyska musiker är som aliens för oss. Jag
har faktiskt lättare att spela med en amerikansk
basist än med en vessi.
Men det finns i alla fall en västtysk som spelat
med Jos band. Hans namn är Wolfgang Meyering
och beskrivs lättast som en annan pratglad tysk
i 50-års åldern. Det är inte svårt att förstå att Jo
accepterat honom, Wolfgang är en sådan som
ständigt har ett leende på läpparna.
– Det var som en guldgruva.
Men det var inte lätt att kräva saker från andra
när de inte kunde ge något tillbaks. Gaget var
egentligen värdelöst för utländska band, eftersom
östmarker bara gick att handla för på plats.
– Då gällde det att hitta andra sätt att tjäna
pengar på. Jag minns hur en av bandmedlemmerna köpte en hel låda med notböcker att ta hem
Wolfgang berättar att han och hans vänner
och sälja i Sverige. Ett engelskt band som var
brukar skämta om ossis och vessis, och de menhär köpte femton dragspel. Här fanns nämligen
tala skillnader som finns dem emellan. Men det
världens största dragspelsbutik, men ingen som
finns också allvar i det.
ville spela dragspel.
– Östtyskar hamnade i underläge
Glada över sitt fynd skitade de ner När vi till slut kunde eftersom de behövde anpassa sig till
instrumenten och fick dem att se
åka ut såg vi att vi den överflyttade politiken från väst.
begagnade ut.Vid gränsen presentehaft ett musikparaWolfgang funderar över utveckrade de sig som en dragspelsorkester
dis i vår egen lilla
lingen av Östberlin. Säger att det skett
på väg hem. Det var en smart metod bubbla.
en gentrifiering i vissa delar de senaste
för att slippa fastna för smuggling.
tio åren. Stadsdelen Prenzlauer Berg är
Jo skrattar till åt minnet. Han har inga problem
ett exempel. Efter murens fall koloniserades den av
att skämta om svårigheterna. Inte heller är han en människor lockade av en billig och alternativ livsstil.
sådan som klagar. När han pausar i historieberätInvånarna har nu till stor del bytts ut mot högintandet funderar han en stund och understryker
komsttagare – lockade av det kulturella ryktet. Den
att han haft ett bra liv. Både då och nu.
vilda tiden är förbi, standarden har höjts och många
– Jag tror att vår förmåga att improvisera har
har tvingats flytta på grund av de höjda hyrorna.
gjort min yrkesgrupp och generation till vinnare
– Människor med kreativa yrken hade lät�av förändringen.Vi klarade av att anpassa oss till
tare att hantera förändringen. Andra, framförallt
den nya situation som murens fall innebar.
äldre östtyskar, klarade sig sämre när de tydliga
riktlinjerna försvann. De hade inte lika lätt att vara
flexibla. Många är i dag arbetslösa, frustrerade och
Musikklimatet i DDR var speciellt. Inte minst för
att musiker och publik fick en intim kontakt.
nationalistiska. Staten försöker hjälpa dem men det
Texterna var kontrollerade av staten, men publiär fortfarande ett problem.
”
Hans ord liknar det Jo också sagt. Att Östtyskland, trots det hårda klimatet, ändå innebar en
trygghet.
– För oss verkade väst vara ett paradis.Vi såg
på västtysk reklamteve och trodde att de hade
det sådär fint och glatt hela tiden. De hade god
choklad och alla andra underbara saker. Samtidigt
tog vi ju hand om varandra här.Vi hade en gemensam fiende - staten, säger Jo.
Han tror att det gjorde att många tappade fotfästet när muren väl revs. Plötsligt hade alla olika
fiender och det uppstod fler sätt att misslyckas på.
Istället för att vara kontrollerade av staten var de
nu kontrollerade av pengar.
– Kunskapen var inte längre värd lika mycket
och atmosfären i musiklivet blev kallare efter
återföreningen. När vi till slut kunde åka ut såg vi
att vi haft ett musikparadis i vår egen lilla bubbla.
Jo blickar ut över Kulturbryggeriets innergård.
Mittemot ligger den stora konsertlokalen Kesselhaus där han spelat med Wolfang en gång i tiden.
Det som ännu längre tillbaka var ett bryggeri
med öl som produkt.
Kulturbryggeriet är ett exempel på ett av alla
ockuperade områden där folket från det delade
Berlin släppt fram sin kreativitet efter murens fall.
Från början var det slitet, det uppstod konstiga
klubbar och öl serverades hur som helst utan att
det fanns några riktiga bord.
Inget av det syns i dag. Området är renoverat,
allt är rent och snyggt och i hög grad kommersiellt. Några steg från Sodaclub finns en musikaffär.
Där kan Jo Meyer köpa nya strängar precis när
han vill.
Människor behöver inte längre improvisera för
att överleva.
text&bild: stina hylén
Made gör det ogjorda
I mitten av Berlin ligger ett konstcentrum
som sticker ut från mängden. Gränserna
lyser med sin frånvaro på platsen som
andas potential och utsöndrar kreativitet.
– Man kan egentligen inte säga vad
Made är. Made kan vara vad som helst,
säger Nico Zeh, en av de involverade.
– Kan jag ge dig något att dricka? Du kan
röka fritt här, säger Luise Biesalski och ler
välkomnande.
Hon är en av fem kärnmedlemmar i Made,
ett kreativt projekt med den självpåtagna
uppgiften att främja möjligheter och bryta
hinder inom skapandets alla fält. Sedan mars
förra året har projektet varit verklighet, men
fröet såddes redan ett och ett halvt år tidigare.
Det var då popart-konstnären Tadi Rock fick
idén om en plats där hon kunde arbeta, ställa
ut och nätverka. Hon presenterade idén för
fyra vänner, alla verksamma inom olika kreativa
fält, och tillsammans arbetade de fram visionen.
Nu spenderar de i princip all sin vakna tid i
den 430 kvadratmeter stora lokalen. Den är
ljus. Väggarna är vita och på tre av dem sitter
fönstren tätt. Vi är högt upp. Nionde våningen
med utsikt över Alexanderplatz och stora delar
av Berlin.
– Mitt i staden, men samtidigt så högt över
den, säger Luise där hon står vid ett av fönstren.
made gör det ogjorda
Det är lugnt i lokalen. Från ett par datorhög­
talare i ett hörn ljuder baktakten dovt. Atmo­
sfären är avslappnad och på en lila kudde ligger
en labrador och gäspar. En stor del av golvet
täcks upp av glänsande aluminiumfolie.
– Det är en ruminstallation, förklarar Nico
Zeh.
Även han är en av de fem kärnmedlemmarna
och den som samordnat de delaktiga i projektet. Han berättar att installationen fått namnet
”CAPTURED – A homage to Light and Air”.
– Den började som en vision hos två bröder
AUSGANG LINKS Berlin 2011
som ville fånga ljus och luft.
Nico fortsätter med att förklara upplägget
innan han avbryter sig själv och går fram till
Nils Völker, en av bröderna som just nu är helt
uppslukad av det tekniska arbetet. De växlar
några snabba ord innan Nico går runt installa­
tionen.
– Ni ska få en liten demonstration, säger han
högt från andra sidan rummet där han står vid
kontrollbordet som styr belysningen.
225 lampor sitter i taket. Alla kan styras
individ­uellt till att lysa i vilken färg som helst.
ÖVERVAKANDE. Alla projekt som görs på Made ligger under Nico Zehs samordnande.
Bild: Mathias Steen
8
När foliekuddarna fylls med luft vaknar täcket
till liv och en armé av kvadrater tar form. Med
hjälp av datorfläktar styrs foliekuddarna i ett
pulserande mönster samtidigt som ett susande
ljud hörs i hela lokalen.
Väggarna och taket lyses upp i lila, rött, gult,
grönt, blått och allt däremellan när foliet reflekterar takbelysningen.
Hunden som tidigare låg gäspande på en kudde
har nu vaknat till liv och närmar sig med
viftande svans installationen. Den är långt ifrån
färdig än.
Invigningen ligger en vecka fram i tiden och
till dess ska fyra rader av foliekuddar tillkomma.
När alla kuddarna är på plats ska deras rörelsemönster koreograferas och synkroniseras med
belysningen och ljudeffekter.
– Jag tror vi ligger rätt bra till tidsmässigt.
Det är några små problem just nu, men man
vet aldrig. Ibland kan det ta fem minuter att
fixa det, ibland fem dagar, säger Nils Völker och
skruvar på en datorfläkt.
HAN BENÄMNER SIG själv som maskinkonstnär.
Hans bror, Sven Völker, är professor i grafisk
design. Till skillnad från Nils har han deltagit
i ett tidigare projekt på Made. Men båda är
Berlinbor och Nils har besökt stället ett antal
gånger innan.
När de fick idén som lett fram till installationen tog de kontakt med Made och då kom
Nico direkt in i bilden. Han berättar att hans
roll inte har någon riktig yrkestitel.
– Mitt fält kan liknas vid en marknads­
strategs. Jag står mest i bakgrunden och har en
över­vakande roll.
Nico berättar att det är han som ansvarar
för samordningen av de olika kreatörerna. Den
grundläggande rollen är samma i varje projekt.
Arbetssätten varierar dock och han liknar det
vid fotboll.
– Du måste ha olika tillvägagångssätt i olika
matcher. Ibland spelar du defensivt, ibland
offensivt.
Hans arbete såg liknande ut innan han blev
involverad i Made. Riktningen som hans liv
rörde sig i är enligt honom själv densamma som
idag.
– Men jag säger som så här: förut körde jag
en Golf. I dag kör jag Porsche, berättar han och
ler.
Samtidigt som plånboken växt till sig har
möjligheterna blivit så många att han närmast
betraktar de som oändliga. Han berättar att de
bjöd in flera olika personer från olika kreativa
fält innan lokalen utformades.
– Vi lyssnade till allas behov, hur de skulle
vilja utforma lokalen för sitt arbete.
9
AUSGANG LINKS Berlin 2011
DET VAR NÄR lokalen skulle designas som
gående och ännu ej kända personer.
den femte kärnmedlemmen kom in i form
– Allting i en underbar blandning. En dag
av arkitekten Alexis Dornier. I dag sitter han
arbetar jag med en ingenjör och dagen efter det
djupt försjunken i papper vid ett skrivbord
med en filmare. Det blir väldigt intensivt
framför ett av långsidans många
emellanåt. Vi dyker in i så många
fönster. Nico berättar att Alexis
Men jag säger som olika uttryck och försöker alltid
ut­formade lokalen på så sätt att
så här: förut körde leva ut det till fullo.
allt kan flyttas.
jag en Golf. I dag
– Allting här inne har hjul,
MÅNGA AV UTTRYCKEN är helt främkör jag Porsche.
även väggarna, berättar han
mande för Nico tills han befinner
och vrider en vägg som ställts i
sig mitt bland dem på Made. Han
skymundan för ruminstallatiosäger själv att han har fått lära sig enormt
nen.
mycket sedan verksamhetens start.
– I dag vet jag hur man styr en vals­robot,
säger han och skrattar.
NICO SÄGER ATT inspirationen finns överallt här
inne. Den finns i utsikten, lokalen och kolDet var i ett projekt där kompositören
legorna. Han liknar platsen med ett vardagsrum
Michalj ”Miki” Kekenj och designern August
där de fem kärnmedlemmarna alltid hänger,
Weizenegger samarbetade som industriroboten
samtidigt som folk tittar förbi och diskuterar
utgjorde basen. I en koreografi efter fioltoner
idéer. Vissa mer frekvent än andra.
dansade roboten i harmoni med ett syfte: att
– Det kommer fler och fler personer hit.
formge musik, att göra något osynligt synligt.
Verksamheten växer på ett organiskt sätt.
Samtidigt som roboten rörde sig skulpterade
Han berättar att de alltid letar efter folk att
den. Alla toner tolkades till digital data som
formgav tredimensionella geometriska figurer.
arbeta med. Så väl världsnamn som uppåt­
”
NICO FRAMHÅLLER ATT sådana projekt aldrig skulle gå
att genomföra utan sponsorer.
Samtidigt är Made en sponsrad
verksamhet. Bakom den står
alkoholvarumärket Absolut, ett
företag som gärna odlar bilden
av sig självt som nytänkande och
kreativt.
Marknadsföringen det får i
gengäld för finans­ieringen är
subtil med en bakgrundsroll. Tar
du en titt på Mades logotyp är
det troligt att du känner igen
typsnittet, då det även pryder
Absolut’s flaskor.
– Vi skulle genomfört Made
i den mån det går även utan
sponsor, men vi är nöjda med
sam­arbetet. De har en bra
förståelse för det vi gör och
delar uppfattningen om att varu­
märket ska stå bakgrun­d­en.
CENTRALT. Mitt i Berlins Mitte-distrikt, på Alexanderstrasse 9, ligger Made.
DEN LÅGA PROFILEN gäller inte
bara finansiären, utan även själva
verksamheten. Nico berättar att
de aldrig försöker forcera fram
någon exponering.
– Att agera låter högre än att
prata. Gör vad du gör och gör
det så bra du bara kan.
Han hoppas att det som sker
SUBTILT. Typsnittet för tankarna till finansiären.
på Made i Berlin kan inspirera folk runt om i
världen. Att öppna liknande verksamheter på
andra platser är inte uteslutet.
– Det finns kreativa människor över hela världen
som saknar möjligheter att genomföra sina visioner.
FOKUSEN LIGGER JUST nu stabilt på Berlin, och
förväntas ligga kvar där en bra tid framöver.
– Saker är på gång i den här staden just nu.
Det var rätt tid och rätt människor. Det var
meningen att det här skulle hända.
Med laptopen uppfälld i knät berättar Nico
om visioner som ligger framför honom. En
stor önskan är att arbeta tillsammans med den
franska fotografen och gatukonstnären JR.
– Jag har inte kontaktat honom än, men det
kommer i sinom tid, nickar han leende med
planer i blicken.
text: emil gustafsson
reportage elin durgé
AUSGANG LINKS Berlin 2011
10
11
AUSGANG LINKS Berlin 2011
FLYTTA. Marie är den sista au pairen i familjens lägenhet. Till hösten lämnar värdfamiljen femrumslägenheten i Neukölln och flyttar till hus i stället.
TÅLMODIG. Enligt Marie Lindström krävs det kärlek, tålamod och fantasi för att klara av livet som au pair.
Bild: Linn Heiel Ekeborg
Upptäck ny livsstil genom
att vara au pair i Berlin
Att åka utomlands efter studenten blir
allt mer populärt. När bankkontot sviker
lockas de unga av storstäder med
kulturliv, språk och spännande människor. Allt fler väljer att arbeta som au pair
utomlands.
Marie: Jag skulle vilja hoppa på molnen, det är en
dröm jag har.
Nike: Men Marie, det går ju inte!
Marie: Nej, jag vet...
Nike: Men vet du? Om du tar en jättelång stege som
går ända upp till himlen och ställer dig längst upp så är
du ju ett moln!
Vi befinner oss i Tysklands huvudstad Berlin.
Det här är staden som allt fler unga människor
väljer att besöka efter att de lagt studentmössan
på hyllan.
Berlin visar sig från sin bästa sida. Syrenerna
står i full blom och nattens åskväder är ett minne
blott. Den starka aprilsolen värmer nakna armar
och ben.
Det är tisdag eftermiddag och vid en stor lekpark i stadsdelen Neukölln är det liv och rörelse.
Föräldrar och barn leker bland gungor, sand och
rutschkanor.
Från en träbänk håller Jönköpingstjejen Marie
Lindström noga uppsikt över Nike, 4 år och Neo,
6 år som leker vid gungorna. Sedan ett år tillbaka
har hon arbetat som au pair i barnens familj.
Solen har lämnat avtryck i Maries ansikte och
numera pryder ett tiotal fräknar hennes näsa.
Då och då drar hon handen genom håret och
ropar någonting på tyska till barnen.
På andra sidan vägen sticker en vit femvåningsbyggnad fram bakom höga trädtoppar och snåriga buskage. Där på tredje våningen bor Marie
tillsammans med sin tyska värdfamilj. En mamma,
en pappa och tre barn. Den yngsta i barnaskaran
är bara ett par månader gammal.
– Jag har haft tur som har hamnat i en så bra
familj. Jag får allt betalt och jag har ett stort fint
rum med egen ingång och badrum. Jag är anställd
genom en au pair-förmedling så det känns
otroligt tryggt att ha dem att falla tillbaka på ifall
något skulle hända, det kostar inte mig någonting,
säger Marie.
Hon påpekar att det krävs otroligt mycket
tålamod men även massor av fantasi och en stor
portion kärlek för att klara av livet som au pair.
Det gäller att kunna anpassa sig efter sin nya
familjs rutiner och behov.
– Nu är mamman i min familj föräldraledig så
vi delar på mycket av ansvaret. Mitt arbete är ju
inte att uppfostra barnen i familjen, jag kan inte
bestämma vad de får och inte får göra, så det är
härligt att ha henne hemma. Men så klart finns
det situationer när det hade varit skönt att vara
ensam.
Marie berättar att familjen sedan tidigare har
kommit överens om regler men att det kan vara
svårt att förhålla sig ibland.
– Det där är olika i olika familjer. En del är
substitut till föräldrarna, en del har bara hand om
en liten bebis. Mina arbetsuppgifter är att förbereda kläder, matsäck och aktiviteter. Jag hämtar
på dagis, leker och tar hand om all tvätt. Man kan
väl säga att mitt arbete är att underlätta för familjen i deras vardag. Att se till att föräldrarna får
mer tid för varandra och för barnen. Jag tycker
att en au pair ska ha det som uppgift. Sedan har
jag au pair-vänner som har ersatt föräldrarna i
deras vardag och varken barn eller au pair ser
föräldrarna i veckan. Det är fel.
BARNVÄNLIGT. I Berlin finns det tusentals fantastiska lekparker för de små.
Marie säger att det är väldigt mycket vardagliga saker. Så mycket att det i bland inte känns
som något riktigt arbete.
– Jag tror att det är ett arbete man bara orkar
med i ett eller två år.
Det är hål på Maries svarta strumpbyxor efter
lek och bus vid lekparken. Hon har vant sig
vid det tyska språket efter nästan nio månader i
landet och pratar nu obehindrat med en granne
som stannat till.
– Barn är oftast härliga, men i bland inte så
härliga, säger hon och skrattar åt en liten pojke
som skäller på sin pappa lite längre bort.
Vid ett skrivbord i Schöneberg sitter Oliver
Rolle. Han är VD vid förmedlingen Au pair i
Berlin. Tillsammans med en kollega hjälper han
au pairer och värdfamiljer att hitta en vardag
tillsammans. Marie och hennes familj är några
av dem.
– Ibland är det klagomål. Är någon inte
nöjd försöker vi lösa problemet genom möten
och samtal. Jag tror att det är viktigt att ha en
förmedling. En au pair hamnar lätt i underläge
och då finns vi här och hjälper till, det är så lätt
att det blir fel när man är i ett nytt land med en
ny kultur.
Oliver Rolle säger att företaget hela tiden
växer och att de har ständig mailkontakt med
samtliga au pairer. På vardagarna är de även nåbara via telefon.Var och varannan månad försöker
förmedlingen även ordna träffar så att au pairerna
kan träffa människor i samma situation som de
själva.
– Det är populärt att vara au pair i Berlin. Det
är främst ungdomar från Östeuropa som söker sig
hit men även från Thailand och Sydamerika. Två
eller tre kommer från Sverige.
– En au pair ska främst lära sig landet och
kulturen, inte tjäna några stora pengar.
– Om man är öppen för nya intryck, i åldern
18 till 24, ansvarsfull och har ett stort hjärta är au
pair ett perfekt förstaarbete i ett nytt land.
Emelie Andersson är 20 år och kommer från
Bollnäs. När värdfamiljen svek hade hon ingen
förmedling att falla tillbaka på. Mamman i värdfamiljen drog bort pengar och sänkte hennes lön
efter behag. Hon tvingade Emelie att arbeta extra
timmar och vägrade att ge henne tidigare utlovad
semester vid exempelvis julafton.
– Jag tror att det hade varit annorlunda om jag
haft en förmedling i ryggen. Nu hade jag inte det
och... ja, det gick käpprätt åt helvete.
Det var året efter gymnasiet som Emelie kände
att hon ville ha en paus från pluggandet. Hennes
moster var nära vän med en tysk kvinna i västra
Berlin och tipsade Emelie om familjen när de
sökte en au pair.
– Jag åkte ner i slutet av augusti. De två första
veckorna gick jag vid sidan av mamman för att se
hur allt skulle göras. Jag insåg fort att hon var en
upptäck ny livsstil genom att vara au pair i berlin
AUSGANG LINKS Berlin 2011
12
väldigt stressad och ganska neurotisk person och
plugga tyska men även arbeta lite.
hon gav mig ofta sura och nedvärderande kom– Ha en förmedling när ni åker utomlands
mentarer. Både hon och hennes man var väldigt
som au pair. Det är jätteviktigt.
måna om att tala om för mig hur jag skulle tänka
och leva mitt liv.
Lekparken där jag och Marie sitter fylls på med
– Mina arbetsuppgifter var att ta hand om
fler barn och föräldrar. ”Högre!” tjuter barnen
deras bebis på sex månader och gå promenader
borta vid gungställningen.
med henne, ta hand om all tvätt, laga och handla
Gröna buskar och ett grönt staket ramar in
all mat, gå ärenden, städa ordning i köket, bädda
och skyddar de små från bilvägen och den närsängar, ta ut sopor och så vidare.
liggande kanalen. Fåglar kvittrar
Jag var hemmafru åt dem helt
och jackor ligger slängda på mark
enkelt.
Varje gång jag gjorde och bänkar.Vårvärmen är ett
Runt jul började det bli stressigt
fel skrek mamman på faktum.
och värdföräldrarna började rubba
mig. I slutet grät jag
Tyska upprörda barnröster hörs
på Emelies arbetsschema.
nästan varje kväll.
från fotbollsplanen. Det blev själv– Jag fick jobba jättemycket.
mål för det blå laget. Sjuåringarna
Varje gång jag gjorde fel skrek mamman på mig,
i det ena laget är upprörda och lägger skulden på
i slutet grät jag nästan varje kväll.
en en mörkhårig pojke.
Hundskall ekar från den närliggande parken.
I samråd med sina föräldrar bestämde Emelie sig
slutligen för att rymma. Hon packade sina väskor, Marie berättar att hon har en väldigt ressmet ut bakvägen och lämnade familjen i början
pektfull familj. Att de ser henne som en vuxen
av februari.
individ som tar ansvar för sina handlingar.
– Jag skrev en lapp på bordet att jag sa upp
Sista juli åker Marie hem till Sverige igen.
mig. Jag skickade även ett mail och skrev att om
Hon säger att hon är mycket nöjd med sitt år.
de skulle kontakta mig igen, fick de göra det via
­– Med mig hem tar jag ett år fullt av tokighemina föräldrar. Det enda jag har hört från dem är
ter. Det har varit helt galet! Alla nya människor
att de ville ha tillbaka en kärra som jag en gång
jag har lärt känna i en stad jag inte ens visste
lånat, men som redan var tillbakalämnad.
fanns. Jag har fått en helt ny familj och jag kommer gråta så himla mycket när jag åker hem. Det
är inte så himla svårt att åka utomlands som man
Emelie bor kvar i Berlin men planerar att åka
tillbaka till Sverige i höst. Tills dess tänkte hon
kan tro och jag har utvecklats mycket som män-
”
niska och lärt känna mig själv. Att jag klarar mig
själv. Att jag kan.
– Det svåraste kommer att bli att lämna den
äldste sonen Neo. Han älskar de kanelbullar jag
brukar baka till honom så jag måste försöka lösa
det här problemet innan jag åker hem. Hur ska
han annars få kanelbullar?
Hon tittar på klockan och hojtar till barnen att
komma. Middagsdags förklarar hon. I varsin hand
leder hon ut barnen ur lekparken. Innan vi skiljs
åt ger hon ett tips till alla som funderar på att gå
samma väg som henne.
– Gör varje dag till en lek! En promenad hem
från dagis är ett ypperligt tillfälle att balansera
som en ballerina eller gå som en tiger.
Neo: Marie, har du en hemlighet att berätta för mig?
Marie: Hm, låt mig tänka en stund. Du får säga
först.
Neo: Jag har minst ettusen hemligheter. Men de är
alldeles hullerombuller. Jag har dem i tidskriftssamlare i
mitt huvud förstår du. Men nu har alla ramlat ut.
Marie: Åh nej. Jag vet, så är det för mig också. Så
man inte kan tänka så bra. Men då måste man städa
i huvudet så man hittar rätt igen. Jag håller på att
städa nu.
Neo: Har du hittat den det står Neo på?
*Fotnot: Emelie Andersson heter egentligen något annat.
text&bild: elin durgé
AUSGANG LINKS Berlin 2011
Tysklands supporterkultur
BLOGGAR. Marie har en blogg där hon skriver om sitt liv i Berlin. Ett par gånger i veckan publicerar hon bilder, tankar och vardagsberättelser för nyfikna läsare.
13
reportage mathias steen
Med Europas högsta publiksnitt är tyska
Bundesliga supporterkulturens mecka.
Här samlas de galnaste, högljuddaste
och mest passionerade fansen i fullsatta
jättearenor. På läktaren hittar du en
speciell man med kärlek för sitt lag.
Andreas Langbein är den tyska supportern personifierad.
– Jag valde att leva för fotbollen och
ångrar det inte en sekund.
Perrongen på Hauptbahnhof badar i blått och
vitt. Hundratals män, kvinnor och barn i alla åldrar väntar otåligt vid betongavsatsen. Månaden är
april, dagen är fredag. Lindarna längs Unter den
Linden har slagit ut och sommaren är lockande
nära i Berlin. Majoriteten av de otåligt väntande
är iklädda kortbyxor och bär ärmlöst på överkroppen. Därför kan det tyckas märkligt att de
flesta på perrongen även bär halsduk - i 20 graders värme. Men just i dag är det inget att tycka
konstigt om. Ett par stationer bort väntar resans
mål. Snart är det Olympiastadion som badar i
blått och vitt. Hertha BSC är redo för säsongens
sista kapitel. På perrongen står en mustaschprydd
man i 70-års åldern. Han sätter sin slitna halsduk
mot näsan, tar ett djupt andetag och blundar.
Det är första gången jag riktar blicken mot
västra Berlin.Vilket också märks på den onödigt
komplicerade resvägen dit. Efter en timmes fel-
berlins hjärta pumpar på nytt
AUSGANG LINKS Berlin 2011
14
Berlins
hjärta
pumpar
på nytt
åkande är jag dock äntligen framme vid Bundesplatz i sydvästra delen av staden. Äldre och mer
modern arkitektur samsas om ytan med prydligt
uppradade alléer. Pulsen i väst är mer nedtonad
än i det återupplivade Östberlin. Fåglarna lyckas
till och med göra sig hörda genom eftermiddagstrafiken.
Mitt första möte med Andreas Langbein blir
minst sagt speciellt. Som en av veteranerna i
Hertha Berlins allra första fanclub är han en
passionerad och trogen supporter, vilket märks
vid första anblicken. Han är ett enda stort leende.
På sin ganska charmiga blandning av tyska och
engelska, där det förstnämnda språket dominerar,
berättar han om Hertha BSC Fanclub e.V.
– Klubben bildades 1972 och sju supportrar
var med och lade grunden. Jag blev medlem
två år senare och har varit lojal sen dess, säger
Andreas.
Klubben har så smått växt år för år och består
nu av 289 medlemmar i åldrarna 2-80 år. Numera existerar det hela 697 stycken efterföljande
officiella Hertha-fanklubbar, men originalet lever
trots allt fortfarande kvar.
– Vi gör mycket tillsammans utöver fotbollen.
Minigolf, bowling och grillpartyn står ofta på
schemat.
Jag får ett papper framför mig. En medlemsansökan. Jag vill inte vara oartig och protestera utan
kladdar ner mina uppgifter med en leende Andreas över axeln. Medlem 290 klar och tydligen
första svensken. Alltid något.
Nürnberg och gör sin fjärde raka säsong i TyskSå sent som våren 2009 var Hertha Berlin
land. I en intervju i Dagens Nyheter beskriver
serieledare i Bundesliga och i allra högsta grad
han sina känslor om sin nuvarande hemmaplan.
med i slutkampen om ligaguldet. Framtiden såg
– Det finns ingen arena det inte är galet tryck
ljus ut och lirare som Andrey Voronin och Marko
på. Mycket handlar om att göra publiken nöjd Pantelic förgyllde truppen. Sedan gick något
det är offensivt med många mål och samtidigt är
fruktansvärt fel. Säsongen därpå blev rent ut sagt
det familjevänligt att gå på fotboll. Några direkta
plågsam för alla Herthasupportrar och när det
huliganproblem finns inte heller.
skulle summeras i maj 2010 var fjolårets topplag
under nedflyttningsstrecket. Det otänkbara hade
Medan ståplatserna helt
skett och man blev åter igen tvingad att flytta ner
utraderats i engelska Premier
till andradivisionen.
League bevarar och till och
– Jag börjar bli van nu med att klubben åker
med utökar tyska Bundesliga
upp och ner mellan divisionerna,
sina. Biljettpriserna är, jämfört
säger Andreas som säsong efter
med exempelvis Sverige,
säsong lever mellan hopp och
Du kan leva ditt liv
väldigt låga och starköl säljs på
förtvivlan.
på olika sätt. Skaffa
arenorna - utan några som helst
dig en fru och lev ihop problem eller konsekvenser. På
i 40 år, eller var ensam tyska arenor får du sjunga och
Tyska Bundesliga har Europas
högsta publiksnitt - trots att man
och satsa på fotbollen
skrika vad du vill inom yttran”bara” rankas som den tredje bästa
istället.
defrihetens gränser.
ligan på kontinenten. Som om publik– Det är välorganiserat,
succén inte vore nog har Bundesliga även högst
laidback och det finns en underbar mat- och ölmålsnitt bland toppligorna. Borussia Dortmund
kultur. Går man på en tysk pub i München eller
- laget med Europas näst högsta publiksnitt (78
Köln pratas det fotboll, genuint fotbollssnack som
497) - tog hem ligatiteln i år. Dortmunds hempräglas mer av kärleken till det ena laget än hatet
maarena Signal Iduna Park har Europas största
mot det andra, säger Per Nilsson.
ståplatsläktare, kallad Südtribüne - den gula vägZweite Bundesliga, som tyska andraligan kallas,
gen, med plats för över 25 000 supportrar. Arenan har ett snitt på cirka 15 500 åskådare per match.
är känd för sin täta och högljudda atmosfär och
Det kan jämföras med det allsvenska snittet som
fansen räknas oftast som en av världens bästa.
ifjol låg på 6 518. Hertha Berlin var även på den
Per Nilsson spelar i Bundesliga-laget FC
fronten outstanding under årets säsong. Man slog
”
15
AUSGANG LINKS Berlin 2011
FANS. Blåvita hjärtan.
FAN. Andreas Langbein.
OSTKURVE. Herthaklacken.
det tidigare publikrekordet för hela säsongen i
andraligan med ett snitt på dryga 44 000 åskådare
per match. I sista hemmamatchen mot Augsburg
hyllades laget av fantastiska 77 000 åskådare på ett
knökfullt Olympiastadion.
Andreas Langbein har följt sitt Hertha runt hela
Europa. Klubbussen har rullat många mil på kontinentens vägar. Efter lite beräkningar har Andreas
kommit fram till kilometersiffran 88 000 000.
– Det är väl nästan bara Vatikanstaten och
Luxemburg som återstår, men där finns det inte
så mycket fotboll, säger han skämtsamt.
Han sitter tillbakalutad i stolen och kvällens
sista solstrålar vilar på axlarna. Caféägaren Walter
är en god vän och ölflaskorna ankommer regelbundet till det runda lilla plastbordet. Andreas
tyska börjar allt mer ta över de få engelska ord
som förtvivlat försöker överleva. Även om han
blir allt mer obegriplig så är känslan jag får av honom lika stark. Det känns som han representerar
hela den tyska supporterkulturen.
Öl. Passion. Ödmjukhet.
– I Tyskland existerar inte huliganer som i
Sverige. Dels är säkerheten innan, under och
efter matcher extremt hög, dels går passionen för
fotbollen före allt annat här.
Solen har gått ner över västra Berlin och eftermiddagstrafiken har övergått i tomma gator och
ett fridfullt lugn.
Gästande 1860 München vänder dock på
matchen och det slutar med förlust. De flesta
verkar överens om att uppflyttningen redan är
klar och besvikelsen är inte alls lika stor som efter
en förlust mitt under säsongen. Två veckor senare
blev det så klart även i teorin - Hertha Berlin
spelar i Bundesliga kommande säsong.
Betongavsatserna längs S-bahn med riktning
mot Olympiastadion blir allt folktommare. Det
är snart dags för matchstart och de blåvita har nu
istället ockuperat läktarna. Hertha Berlin behöver
egentligen inte vinna - avancemanget till högstaligan är i praktiken redan klart.
Stämningen på arenan är magisk. Hemmaklacken hoppar upp och ner i takt på de gråa
stenläktarna. De blåvita halsdukarna pryder hela
stadion. Bakom mig står en aningen överexalterad man som spiller sin öl över min rygg. Jag är
alldeles för upptagen av upplevelsen och bryr mig
knappt. Busvisslingarna och jublet är öronbedövande vid matchstart och når sitt klimax när
publikfavoriten Lasogga fixar ledningsmålet.
Säsongen är över. Lyckliga Herthaspelare står
på Olympiastadions innerplan med fullsatta läktare omkring sig. Spelarna bär tröjor med trycket
”Mission Erfüllt”. Huvudstadens fotbollshjärta
pumpar på nytt och de blåvita har slutfört sitt
uppdrag.
Firandes på läktaren hittar man självklart också
Andreas Langbein. Precis som alltid.
– Du kan leva ditt liv på olika sätt. Skaffa dig
en fru och lev ihop i 40 år, eller var ensam och
satsa på fotbollen istället, säger han och tar en
klunk öl ur plastmuggen.
Andreas gick på det sistnämnda.
text&bild: mathias steen
reportage lina noväng
AUSGANG LINKS Berlin 2011
16
17
AUSGANG LINKS Berlin 2011
En blind
leder
En blind
I en främmande stad är vi alla döva för pulsen. Vi känner inte igen den, vi förstår
inte sammanhanget. Ljud- och synintryck är lösryckta, människor flackar förbi i
marginalen. Språket blir det slutgiltiga hindret, det separerar oss från omvärlden. Att hitta någon här är svårt, speciellt om personen i fråga inte kan se dig.
På Bahnhof Friedrichstrasse finns det två Mc­
Donalds. Jag väntar vid en av dem och Thomas
Giese vid den andra. Problematiken i situationen
slår oss båda samtidigt: Jag hittar inte, han ser inte.
Ingen av oss visste att det fanns fler än en McDonalds på stationen.
Vi behärskar båda engelska, men med knastrig
telefontäckning mitt i eftermiddagsruschen är det
svårt att kommunicera. Hans instruktioner säger
mig lite, och det faktum att mina desperata platshänvisningar baseras på synintryck slår mig inte
förrän Thomas tystnar i luren.Vi finner varandra
under förvirrade omständigheter.
För Thomas är allting svart. Han förlorade synen för drygt 15 år sedan, först på det högra ögat
sedan det vänstra. Allt skedde inom loppet av
ett år. Idag är stadsvimlets kaosartade ljudmönster strukturen i vardagen, en karta sedan länge
memorerad.
nattsvart. På restaurangen Nocti Vagus i Berlin får besökare för en kväll uppleva hur det känns att förlora synen. I totalt mörker bjuds det på mat och underhållning. På bilden ser
du vår reporter i full färd med att hitta munnen.
Högljudda folkströmmar antyder var tågstationens entréer finns. Stressade pendlare som
skuttar upp för trapporna indikerar att perrongen
är nära. Han måste lita till att minnet inte sviker
honom, det går inte att strosa planlöst.
– Jag känner att det är sol i dag - bra. När
regnet slår mot gatorna tystnar allt annat, då blir
det väldigt svårt för mig att hitta rätt. När jag inte gästerna en chans att själva behärska situationen,
kan höra hur trafiken rör sig blir bilarna väldigt
samtidigt som det är vår plikt att guida dem
farliga, berättar Thomas.
igenom den. Ibland uppstår hysterisk rädsla,
Jag sluter ögonen för att bättre kunna leva
ibland måste vi agera psykologer, berättar Astrid
mig in i Thomas värld. Först är ljuden svåra att
Gonszak, restaurangchef på Nocti Vagus.
urskilja, men snart hör jag röster, bromsande
Astrid har arbetat på restaurangen sedan 2002.
bilar på gatan nedanför, spårvagnar som tjuter i
Hon är blind på höger öga, men ser tre procent
svängarna. Jag tycker mig höra tåget anlända, men med det vänstra - tillräckligt för att kunna uppThomas rycker mig varnande i armen. Jag slår upp
fatta ljus och färger.
ögonen och inser att ljudet tillhört
– Det är enklare om man en
en annan perrong, ett annat tåg.
gång har sett hur världen ser ut;
Att plötsligt
Ett felsteg bort vilar den strömföfärger, hur människor rör sig, hur
förlora synen är
rande rälsen, fortfarande tom.
en kaffemaskin fungerar. Är man
ett psykiskt trauma.
blind från födseln blir samhällspå
väg
till
anpassningen svårare. Samtidigt är
Thomas Giese är
jobbet, en restaurang som anställer blinda för
det lättare att acceptera tillståndet om man aldrig
deras förmåga att navigera i mörker. Nocti Vagus,
upplevt något annat - att plötsligt förlora synen är
nattvandraren på svenska, inbjuder besökare att
ett psykiskt trauma, säger Astrid.
uppleva mat och underhållning utan hjälp av vårt
kanske mest använda sinne - synen.
Thomas minns hur himlen ser ut. Han minns hur
Till restaurangen söker sig de äventyrslystna,
en elefant ser ut. Sådana bilder behöver inte förnyas,
men det är inte ovanligt att gästerna på plats inser
de kan till och med vara bättre i fantasin. Med dofter
att de tagit sig vatten över huvudet. Klaustrofobi
och ljud som byggklossar kan han skapa vilken
och mörkerskräck är dagligen förekommande
verklighet som helst. Men ansikten förblir tidlösa.
fenomen.
Trots att Thomas två barn nu är över 20 år gamla
– En del av jobbet är att besvara personliga
upphörde de att åldras för länge sedan; nyblivna
frågor och därigenom väcka tillit.Vi måste ge
skolbarn för evigt i hans minne.
”
en blind leder en blind
AUSGANG LINKS Berlin 2011
b
e
Vid Alexanderplatz byter vi till spårvagn. För
värld, i min värld vet ingen att jag existerar. I min
att göra det måste vi korsa en väg. Jag blundar
värld kan jag likt en uggla vrida huvudet hela
och låter Thomas leda, han hör när trafiken
varvet runt.
tystnar - det gör inte jag.Vi går i rask takt, båda
distraherade av en sopbil som väsnas. Sådana avHär är en av evolutionspsykologins mest slående
vikelser från normen är farliga.
insikter: En mörkrädd person som vaknar till av
– Man måste lära sig allt på nytt när man
ett oväntat ljud tänker inte omedelbart ”vad var
förlorar synen, att gå är bara ett exempel. För
det?” - utan ”vem var det!?”.
min del krävde det 30 timmars mobilitetsträning.
Just nu befinner sig någon strax bakom min
Matlagning var verkligen svårt. Först brände jag
vänstra axel.
allt, inklusive mig själv, men nu är jag ganska
Ditt vatten, ditt glas, flaskan, deklarerar en
duktig! Jag och min flickvän letade oss fram till
okänd mansröst. Något svalt trycks mot min
restaurangen helt själva, vi skulle dit och äta, men
handflata, något isande kallt rör vid mina fingrar.
så gav de mig jobb.
Ska jag verkligen hälla upp själv? För några sekThomas träffade sin flickvän för drygt sex år
under sedan hade jag inga händer.
sedan. Under en lång tid visste han ingenting om
hur hon såg ut. Det var först ganska nyligen som
– Ingen vet vad som försiggår i mörkret, men vi
han frågade, och hon berättade. (Brunt, axellångt
som lyssnar extra noga har bättre koll än andra.
hår och 1.66 lång). Utseendet var aldrig viktigt,
Det händer att människor äter med fingrarna,
det var rösten han föll för.
det händer att personer som fått för
– Jag kan höra dig le, jag kan
mycket att dricka kräks över hela
När jag blir kär blir bordet. Det händer till och med att
höra om det är ett bra leende,
jag kär i en röst,
eller om du hånar mig. När jag
våra gäster har sex med varandra, i
i hur personen
blir kär blir jag kär i en röst, i hur
tron om att ingen kommer att få veta.
formulerar sig, hur
personen formulerar sig, hur ett
Thomas ord tränger sig ofrivilligt
ett leende låter
leende låter. Men det är inte så
fram ur minnet, nu med aningen
konstigt som det verkar - tänk
obehaglig klang. Ingen vet vad som
bara på hur du uppfattar människor över telefon!
försiggår i mörkret. Servitörerna har ett system för
– Oj, känn här, en ny sorts sten - det betyder
att undvika kollisioner, men även irrande gäster
att vi ska svänga vänster.
kan orsaka förödelse.
Vattendroppar faller som missiler mot marken.
En sprakande mikrofon signalerar krogshowens
De upprepade smällarna ekar hårt mellan torbegynnelse.
nande husfasader. Thomas sicksackar desorienteFöreställningen sker inte på en scen, skådesperat mellan utemöblerna, irriterad på sig själv för
larna rör sig fritt bland besökarna. Ibland är de så
att han inte kan hitta dörren. Jag öppnar ögonen.
nära att det kryper i nacken. En skotsk mordgåta
Vattnet intar genast en mer familjär skepnad: En
på tyska, så mycket vet jag. Att någon är död vet
vänligt porlande fontän pryder innergårdens mitt. jag också.
Vi är framme vid Nocti Vagus, dunkelrestaurant
Begravningen sker vid mitt bord, jag skulle
und dunkelbühne. För Thomas väntar jobbet
kunna vara liket i kistan.
- för mig äventyret.
Besökarna har tystnat, alla hänförda av beräten
friterad
körsbärstomat.
Mörkret
telsen. Det kan också hända att alla försvunnit
Kanske åt jag
slickar huden och fyller lungorna med kvicksiloch att jag är ensam kvar. Tänk om jag är den
ver. I takt med att de rödgula fläckarna på hornenda i världen som bevittnat de falska vittnesmåhinnan övergår i kompakt svärta tappar jag bort
len, den övertydliga bevisföringen. Plötslig rädsla
min kropp. Jag är inte säker på att den någonsin
stryper hjärtat så att det flämtande tappar ett slag.
varit något annat än en illusion. Kanske är jag en
Men så kommer applåderna, och jag landar
flytande sfär i ett öde universum.
i min stol. Den nu ganska välkända mansrösten
Jag hör människor på avstånd, klirrande bestick letar trevande efter min hand och frågar om jag
och nervösa skratt. De måste tillhöra en annan
är färdig, om jag vill gå ut.
r
l
i
18
n
Utanför dörren får jag för första gången se kyparens ansikte, ögonen är nästan mjölkvita. Han
tittar förbi mig, han talar med väggen.
Kanske finns jag inte.
text&bild: lina noväng
19
AUSGANG LINKS Berlin 2011
reportage linn heiel ekeborg
Slipp stress och
lär dig konsten
att leva
”
Fakta: Nocti Vagus
Restaurangen öppnades för nio år sedan, på
initiativ av Simone Glosch, och blev den första
restaurangen i världen som kombinerade mat
och underhållning i totalt mörker.
Gäster släpps in gruppvis vid tre tidpunkter
under kvällen. Ingen får se rummet i upplyst
tillstånd.
På Nocti Vagus är 30 procent av de anställda
blinda eller synskadade. Företag vars personal
består av över 25 procent funktionshindrade
beviljas bidrag av den tyska staten.
Nocti Vagus rymmer 70 gäster. Varje
servitör har hand om mellan 16 och 20 gäster.
Gästerna hålls hela tiden under uppsikt och
servitörerna lämnar aldrig rummet.
2 000 gitarrer som spelar Amazing Grace tillsammans, 70 000 personer som sjunger Beethovens kända Freude schöner
Götterfunken, yogarave och meditation. Det är bara lite av det som kommer att ske på Olympiastadion i Berlin i sommar när
yogarörelsen Art of Living firar sitt 30-årsjubileum där.
57 000 personer, de flesta klädda i blåvita t-shirtar
och halsdukar, rör sig kring Olympiastadion
och väntar på att få komma in. Fotbollsmatchen
mellan Berlins hemmalag Hertha BSC och 1860
München ska strax börja. Det tar tid att hitta ett
dryckesstånd på området som säljer alkoholfria
drycker.
Men den 2-3 juli i sommar kommer det
att se annorlunda ut på stadion. Då kommer
yogaformen Art of Living fira sitt 30-årsjubileum
med World Culture Festival där deltagare från
över 150 länder deltar. Art of Living betyder
konsten att leva och rörelsen grundades av
indiern Sri Sri Ravi Shankar 1989. De anordnar
kurser i meditation för barn, vuxna och gamla
och hittills har över 20 miljoner människor
deltagit världen över.
Jack Johansson kommer från Göteborg och bor
sedan ett halvår tillbaka i Berlin och arbetar med
förberedelserna för den stora festivalen. I dag
besöker han och hans Art of Living-vänner en
fotbollsmatch på stadion för första gången.
– Det kommer vara lite annorlunda i sommar,
säger han och syftar på de öldrickande skrikande
supportrarna.
Jag hälsar på Jacks vänner. De kommer från
olika länder. Iran, Tyskland, Mexico, Frankrike
och Argentina är bara några av dem. Art of Living
finns i hela världen. Jacks främsta uppgift inför
festivalen är att ha hand om sociala medier och
organisationen kring den stora gitarrkonserten.
Just nu håller han på att samla in en miljon
leenden av olika människor.
– Vi vill uppmuntra folk att le mer i vardagen.
Vi frågar folk om de vill dela med sig av sitt
slipp stress och lär dig konsten att leva
leende. De kan även posta leenden på vår
facebooksida. Under festivalen kommer
vi ha en stor vägg utanför stadion
där alla leenden kommer att sitta,
berättar han.
Art of Livings grundare
Sri Sri Ravi Shankar sa
en gång ”En baby ler
400 gånger per dag,
en tonåring bara
17 gånger, och en
vuxen knappt alls.
Vi vill inte le från
våra hjärtan, vad är
fel med oss? Det
är den stress och
de spänningar som
vi bär på.” Och
det är mycket det
som Art of Living
handlar om. Att bli av
med sin stress och lära
sig att leva i nuet.
AUSGANG LINKS Berlin 2011
20
AUSGANG LINKS Berlin 2011
– Barnkurserna är för barn mellan 8-13 år, och
det finns också ungdoms- och vuxenkurser
i bland annat meditation och andning,
säger Jack.
Något som är speciellt med
Art of Living är yogarave
och i sommar blir det rave
på Olympiastadion. Det är
yogalärare i Argentina
som startat fenomenet.
– Det bygger
på badjans som är
indiska sanskritlåtar
med mantra, som
har gjorts om till
ravelåtar. Först börjar
man med lite yoga
och meditation.
Sedan är det ravedans
till musiken, berättar
Jack.
Han menar att
det handlar om att
marknadsföra en hälsosam
livsstil för unga människor. Han tar
upp sin iphone och spelar en bit av
en yogaravelåt.
– Yogarave är väldigt populärt. I juni
kommer ett stort yogarave äga rum på
kulturhuset i Stockholm. Det är första gången i
Sverige det sker med livemusik.
Jack räknar med att det kommer att bli
slutsålt. Han har själv haft små yogarave i sin
källare i Göteborg. Då annonserar han ut det på
Facebook, och eventet blir fullt efter bara ett par
dagar.
Art of Livings målsättning handlar mycket om
att värna om mänskligt liv i världen. De kallar sig
för en humanitär hjälporganisation och bedriver
ideella humanitära utvecklingsprojekt runt
om i världen. På festivalen i sommar kommer
Sri Sri Ravi Shankar hålla en fredsmeditation
tillsammans med alla deltagare.
Skillnaden mellan Art
of Living och vanlig yoga är
andningen. I Art of Living kallas det
sudarshan kriya som är en mer rytmisk
andning.
– När man andas enligt sudarshan kriya blir
Bildmontage: Art of Living.
man väldigt avslappnad och kommer in i en
rytm som gör att man hittar sig själv.Varje känsla
och tanke har en rytm liksom andningen. Det är Olympiastation ska det vara en stor yogapark
en unik andning och finns bara i Art of Living,
och det kommer bjudas på kultur, dans och
förklarar Jack.
vegetariskt mat från hela världen.
Han hörde talas om Art of Living för tio år
– Art of Living är vegetariskt och nyktert.
sedan, när han såg en affisch om det i Stockholm.
Men det är så självklart att det inte är något vi pratar
– Det stod ”Konsten att leva nu” på affischen,
om.
något som jag hade tänkt på mycket själv. Jag
På kvällen är det stor konsert inne på stadion,
hade aldrig varit intresserad av yoga innan, men
med bland annat gitarrkonsert och olika
när jag varit på en Art of Living-kurs så fortsatte
uppträdanden. Under våren har Jack åkt runt på
jag.
musikhögskolor och universitet i Tyskland och
För två år sedan utbildade han sig även till
försökt hitta gitarrister till den stora konserten.
yogalärare och nu håller han
egna kurser.
– Alla borde ta chansen att
Art of Livings 25-års jubileum
I sommar blir det yogarave på Olympiastadion. Först börjar man
gå en kurs och lära sig om
firades
på ett stort flygfält i
med lite yoga och meditation. Sedan blir det ravedans till musiken.
sig själv och att slappna av.
Bangalore i Indien. Då deltog
Att få inspiration och känna
två miljoner människor. Det var
samhörighet med många
även en happening i Amerika,
människor i hela världen är viktigt.
– Hittills har gitarrister från 40 olika länder
men ingenting i Europa. Därför är festivalen i
registrerat sig för att vara med och spela. Sedan
Berlin i år.
Jack
är
engagerad
och
brinner
för
kommer
alla
länder
att
få
visa
upp
något
från
– Det beror dels på att Berlin är rörelsens
Det märks att
det här. Innan han flyttade till Berlin jobbade han
sin kultur. Sverige kommer att uppträda med
europeiska centrum, men också på grund av
som processledare för ungdomsprojektet Local
traditionell folkdans.
Tysklands krigiska historia. Berlin är Europas
Hero i Sverige. Han hoppas att få fortsätta jobba
Efter festivalen kan man stanna i Berlin och
hjärta.
med Art of Living även efter festivalen.
gå på Art of Living-kurser. Det finns någonting
För Jack är det viktiga med Art of Living att
Jack berättar om festivalen. Utanför
för alla.
det finns så många olika saker man kan göra.
”
21
ELDSJÄL. Jack Johansson bor i Berlin och jobbar med World Culture Festival som ska äga rum på Olympiastadion i sommar. Bland annat uppmuntrar han folk att le mer och håller på
att samla in bilder på en miljon leenden som ska sitta på en vägg utanför stadion i sommar.
– Vi gör positiva saker för andra människor.
Vi kan till exempel städa upp det här området
eller ordna en drogfri fest eller hjälpa några
gamla. Det är det som jag gillar mest med Art of
Living. Man gör inte bara saker för sig själv utan
tänker solidariskt. Det är väldigt inspirerande.
Jack berättar att 30 procent av européerna är
deprimerade, så Art of Living behövs verkligen.
Men han poängterar också att det är viktigt att
komma ihåg att Art of Living inte är för alla
människor.
– Alla vill inte. En del vill spela fotboll eller
göra något annat. Men jag är gärna med och
bidrar så alla får veta att vi finns.
Matchen har börjat och Hertha Berlins
hejarklack sjunger och hoppar synkroniserat.
Hejarklacken som bara upptar ett par sektioner
är förmodligen en droppe i havet i jämförelse
med vad World Culture Festival i sommar
kommer att vara.
70 000 människor från hela världen ska
sjunga och meditera samtidigt. Det kommer att
vara stillhet och mångfald. Det kommer att vara
Art of Living.
text&bild: linn heiel ekeborg
überall
AUSGANG LINKS Berlin 2011
22
Förflyttat fokus på 1:a maj
krönika
tar avstånd.
Verena Koch och
Ingo Frühauf firar
inte första maj av
politiska skäl.
folk samlas på ett och samma ställe, men
demonstrationer har aldrig varit något för mig,
säger Verena.
För ett drygt decennium sedan arrangerades
endast en officiell första majdemonstration
i Berlin, men eftersom reformister och
revolutionärer ofta hamnade i bråk med varandra
hålls nu två demonstrationer: en på morgonen
och en på kvällen. Onur Kücükarslan deltar
i båda, men anser inte att någon av dem kan
mäta sig med de demonstrationer han upplevt i
hemstaden Istanbul.
– I Istanbul är demonstrationerna fortfarande
politiskt kraftfulla. Det är packat med folk, och
alla är röda. Här är det inte längre arbetarklassen
som går på gatorna, utan en salig blandning av
människor, många utan politisk agenda.
Drygt 13 000 personer deltog i Berlins
”revolutionära” demonstration. Mindre
sammandrabbningar med polis skedde i
Neukölln, men stämningen i Kreuzberg förblev
lugn och sansad kvällen ut.
Enligt paraplyorganisationen för tyska
fackföreningar, DGB, demonstrerade totalt
423 000 personer runt om i Tyskland.
text&bild: lina noväng
Bland latteföräldrar och förändring i Prenzlauer Berg
– Min favoritplats är
Homboldt University.
Det är en 200 år
gammal byggnad.
Jag brukar hänga där
väldigt ofta eftersom
jag pluggar där.
– Svår fråga. Jag
gillar området runt
Segermonumentet.
Det är fint och jag
spenderar mycket tid
där på sommaren.
– Jag flyttade till
Berlin för flera år
sedan från Staterna.
Jag gillar ölbryggeriet
Rollberg brauerei på
Wehrbellinstrasse. De
har väldigt god öl.
– Jag tycker mycket
om Weberwiese Park.
Det är fint. Inte för
litet, inte för stort.
Vi spelar ofta fotboll
där. Där finns även en
vacker fontän.
dinoa knippels
– Gendarmenmarkt
torg. Det är ett av
Berlins vackraste
torg. När vi har
gäster åker vi ofta dit,
det är så mycket som
händer där.
text&bild: elin durgé
linn heiel ekeborg
jonathan eckerk
text&bild: stina hylén
emil gustafsson
Vilken är din favoritplats i Berlin?
david merer
– DeT är inte i huvudsak högutbildade och så
kallade ”lattemammor” som bor här, men de blir
mer och mer närvarande, säger han.
När vi sitter på S-bahn är samtalsämnet givet. Hur kunde det gå så snabbt? Hur
gör han? Är han ens människa? Liv som sätts på spel spelar ingen roll. I alla fall inte när man
möter en man som svarvar kebab snabbare än sin egna skugga.
anna chelmonska
åren har Prenzlauer Berg genomgått vad som
kallas gentrifiering – en statushöjning.
Han menar att det nu finns motsättningar
mellan det unga, vilda livet och det lugna
familjelivet.
– Det förekommer att invånare anmäler barer
för deras höga ljudvolym. En del barer stänger
redan klockan tio nu. Det är lite dystert tycker
jag. Stadsdelen är känd för ett livligt nattliv med
långa öppettider. Kanske lockas folk av ryktet
utan att riktigt vilja bli en del av det själva.
Han har två råd för att uppleva den gamla
atmosfären.
– Gå här längs gatan Kastanienallee, eller bege
dig till stadsdelen Neukölln.
Med hakan halvvägs ner i asfalten tar jag emot det glänsande paketet och vänder mig
om mot mina följeslagare. Lika chockade som jag själv möter de mig med ett ”Vad i helvete?!”.
Knappt tio sekunder kan ha passerat sedan hans fingrar slöt sig kring kebabkniven. I huvudet
snurrar nu ordet ”hur” med tillhörande frågetecken runt. Jag exploderar i en sprint mot tågdörrarna men de öppnas inte.
En folksamling står vid perrongkanten framför tåget. Vi ansluter oss och ser hur två killar
sliter bort en tredje från spåret. Föraren har hoppat ur sin hytt och ryter aggressivt mot den
fulla killen som utmanat ödet där han stod framför tåget.
Samtidigt som polisen jagar ikapp den överförfriskade tågspårskillen vecklar jag ut folien
som omsluter min döner. Allt är på plats. Rödkålen är där. Precis som gurkan, tomaten, salladen och såsen. Den efterlängtade första tuggan smakar storslaget. Det är ingen halvdan
kebab jag avnjuter. Med Berlin-mått mätt är den bra och då är det världsklass.
maria bümo
payman Barikbin.
Min blick söker genom omgivningarna och jag ber mina följeslagare hålla sig uppmärksamma.
Där! Mitt på perrongen ser jag skylten och luckan. Det känns som jag står inför pärleporten när jag
beställer ”Ein döner mit brot, danke.”. Jag slänger upp två och femti på disken. Då, plötsligt, hörs
tåget närma sig. Helvete, tänker jag samtidigt som jag ser hoppet om en snabb hemfärd lämna mina
kamrater. En av dem, Patrik, rusar fram till luckan och säger ”You got to hurry up. Our train is coming.”.
Han möts av en säker blick och ett kyligt ”No problemo!”.
Jag ser mannen på andra sidan luckan greppa kebabkniven som glänser till i den snabba
rörelsen. Jag ser hur han skär köttet, men sen ser jag inte mycket mer. Allt går för snabbt för att
uppfattas. Jag ser hur han plockar upp brödet från rosten, men jag ser inte att han lägger i gurka,
tomat, rödkål och sallad. Jag ser inte ens när han häller på såsen. Plötsligt håller han den färdig i
handen, för att bara en sekund senare räcka över den, insvept i folie.
wulf brandt
I en park några kvarter från Schönhauser Allee
solar sig vardagslediga Berlinbor. Under ett träd
ligger en filt utslagen intill en barnvagn, Payman
Barikbin läser dagens tidning med en glass i
handen. Han har ett deltidsjobb som läkare och
är ledig varannan vecka.
– Ibland undrar jag vad de här människorna
gör för att överleva. Folk har knappast råd att vara
arbetslösa här, skrattar han och ser ut över parken.
Det är en vanlig syn enligt honom. De senaste
Legenden om Der Super Dönerman
atten blir mörkare och notan har växt oroande mycket. Efter en sista runda öl ligger hemvägen
under våra fötter. Från en krog i Friedrichshain vandrar vi mot Ostkreutz och S-bahn. Kvällen är
bra men ännu ej komplett. Det finns en sak som mina tankar vägrar släppa: en döner kebab.
– Under de senaste 10-15 åren har första
majfirandet urartat rejält. Det som traditionellt
sett är en stor politisk högtid har förvandlats
till att bli ännu en festdag, där musik och
alkoholkonsumtion står i fokus. Jag tycker att
det är problematiskt, eftersom det visar att
arbetarklassen har tappat sin kampvilja, säger
Onur Kücükarslan.
Högre standard, kortare öppetider. Inte
lika fritt men mera flott. Tiden har präglat
en ny del av stadsdelen Prenzlauer
Bergs historia.
AUSGANG LINKS Berlin 2011
N
En gång om året samlas tiotusentals
människor i Kreuzberg, Berlin. Det bjuds
på öl, crêpes, ansiktsmålning, ballonger,
musik - och lite kravaller. Första maj
har tappat sin politiska innebörd, anser
Onur Kücükarslan, aktivist i det turkiska
kommunistpartiet i Tyskland, TKP.
Vänsterns förkämpar har under många år
vallfärdat till Berlin för att delta i de aktiva
massdemonstrationerna.Våld har alltid varit en
betydande beståndsdel och inför årets första maj
har över 6 000 poliser stationerats i staden. Men
trots att polisen befarat det värsta, i och med den
blomstrande konflikten kring det ockuperade
huset Liebig 14, så vilar lugnet över Berlin.
Verena Koch och pojkvännen Ingo Frühauf är
två av de många besökare som främst är på plats
för att åtnjuta stämningen.
– Vi brukar ofta tillbringa första maj i Berlin.
Man kan sitta i gräset, dansa, festa och ha en
allmänt härlig dag här. Jag älskar när mycket
23
– Jag gillar
Gendarmenmarkt torg
och Brandenburger
tor. Jag kom till Berlin
i förmiddags så det
är det enda jag har
hunnit se.