Pehr Hörberg och modernismen

Transcription

Pehr Hörberg och modernismen
Publicerad i Konstvetaren 2008, utgiven av Konsthistoriska Klubben i Linköping
Pehr Hörberg och modernismen
Sune Axelsson
Det är drygt två sekel sedan Pehr Hörberg återvände till sin hembygd i södra Småland för att måla
altartavlan i Virestads nybyggda kyrka. Den fattige knektsonen, som lämnat socknen redan i
tonåren, var nu en känd konstnär och kunglig hovmålare. Motivet som han valde blev: Jesus lärer
hwar dag i templet. Också den tidens lokalpolitiker ville påverka konstens utformning och lär ha
krävt att altartavlan istället skulle skildra Himlen och Helvetet. Sedan Pehr Hörberg målat in en av
förslagsställarna i den heta underjorden fick han dock återgå till sina ursprungliga planer. Även i
den färdiga tavlan finns många församlingsbor avbildade och på läktaren till höger i tavlan sitter
konstnären själv tillsammans med några familjemedlemmar.
Pehr Hörberg föddes 1746 på soldattorpet Övra Ön i Virestads socken och visade tidigt ett
brinnande intresse för måleri. Hans alster, som han frambringat med primitiva färger och material,
väckte uppseende och förundran i bygden Efter några somrar som vallpojke blir han lärling hos en
dekorationsmålare i Växjö, slutför sin gesällutbildning och verkar som hantverks- och kyrkomålare
i Sävsjö- och Eksjötrakten. Han gifter sig 1769 med pigan Maria Eriksdotter och tillsammans får de
tre söner. Familjen lever i armod på ett torp men får senare tillgång till ett arrendejordbruk. År 1783
går en länge närd dröm i uppfyllelse. Han kommer till Stockholm och studerar under tre perioder
(1783-87) vid konstakademien. Här kopierar han i studiesyfte tavlor och antika gipsskulpturer som
gör ett starkt intryck på honom, som exempelvis Laokoongruppen och Rembrandts Batavernas
trohetsed. Han får tillstånd att studera Drottningsholms målerisamling och tar del av Ehrenstrahls
arbeten i Storkyrkan. Men redan under Växjötiden hade han sett grafiska blad av Rafael och Wierix
renässansverk med sina talrika figurscener i klassiserande miljö. En målning, som han särskilt starkt
beundrade och ofta återkom till, var altartavlan i Växjö domkyrka med motivet Nattvardens
instiftande, målad 1733 av Georg Engelhard Schröder.
Självfallet väckte det uppmärksamhet när den då 37-årige smålandsbonden dök upp på
konstakademien för att visa sina medhavda tavlor. Dess direktör, Carl Gustaf Pilo, insåg genast
Hörbergs begåvning och såg till att han kunde påbörja sin utbildning. När Tobias Sergel 1783 följer
med Gustaf III på dennes studieresa till Italien övertas Sergels lärarroll av Pilo, som frikostigt
omvandlar sin vikariatslön till ett stipendium åt Pehr Hörberg. Den målande bonden introduceras
hos kungen och andra betydelsefulla personer och han lyckas avyttra flera av sina verk till hyggliga
priser. Efter åtta veckor återvänder han till hemmet stärkt i tron på sin konstnärliga förmåga. Några
år senare övertalas Hörberg av kammarherre De Geer att flytta till Finspång och köper ett fjärdedels
mantal i Olstorp utanför Finspång. Det är under de följande åren som flertalet altartavlor kommer
till. År 1796 blir han ledamot av konstakademien och kunglig hovmålare.
Pehr Hörbergs storhet som konstnär låg främst i de monumentala kompositionerna, koloriten och
hans förmåga att frambringa en innerlig stämning i de religiösa motiven. Hans brister i teckningen
förbättras påtagligt under akademitiden. Hörbergs altartavlor anknyter till tidigare traditioner av
dunkelmåleri med inslag av barockens ljuseffekter och en klassiserande miljö. Senare strävade han
mot ljusare färger och ett renare färgval. I sitt konstnärskap pendlade han mellan äldre och nyare
stilriktningar, som han omformade efter egna behov. Han målade inte enbart religiösa motiv utan
också folklivsskildringar och de första arbetarporträtten. Påverkad av göticismens framväxt och det
ökade intresset för fornnordisk historia hämtade han motiv från de nordiska gudasagorna. Pehr
Hörberg gjorde också skulpturer och försökte utveckla de tekniska hjälpmedlen. Tyvärr höll färger
och fernissor inte alltid måttet och flertalet oljemålningar har mörknat med åren. Liksom brodern
Bengt var Pehr Hörberg också musiker, och hans Julpolska och Pigopolskan är fortfarande kända i
spelmanskretsar. Den senare lär man ha hittat nedtecknad på baksidan av en altartavla.
Pehr Hörberg: Självporträtt (1807).
Konstakademien.
Pehr Hörberg: Självporträtt med hustru (1795).
Östergötlands länsmuseum.
Pehr Hörbergs liv och verk har varit föremål för omfattande studier av bl a Bengt Cnattingius,
Gunnar Lindqvist och Marian Ullén. En ovärderlig källa är naturligtvis konstnärens egen
självbiografi: ”Min Lefwernes beskrifning”.
På länsmuseet i Linköping pågick under våren/sommaren 2008 en utställning med verk av Pehr
Hörberg och Johan Bäckström, båda verksamma i Östergötland runt sekelskiftet 1800. Bäckström
ägnade sig främst åt dekorativt möbelmåleri, medan Pehr Hörbergs altartavlor finns i många
östgötska kyrkor. I namnet på utställningen kallas Bäckström och Hörberg något överraskande för
modernister. En beteckning som vanligen används om konstnärer som ett sekel senare bröt med den
traditionella konsten. I utställningsmaterialet pekar man på att Pehr Hörberg avstod från att bli en
nyklassicist i tidens anda och istället valde ett genuint naivt berättardrag. Genom att vara sig själv
och våga släppa fram den egna personligheten i konstnärskapet blev han en inspirationskälla för
senare generationer av svenska konstnärer, inte minst de svenska naivisterna på 1910-talet. Både
Bäckström och Hörberg levde i en brytningstid då Sverige blev ett modernare samhälle.
Det är Pehr Hörbergs verk i det lilla formatet som ger mig störst behållning på utställningen. Ett
exempel är hans självporträtt från 1795, där också hustrun Maria finns med. Pehr Hörberg avbildar
sig själv som en enkel människa av kött och blod, medan hennes ansikte vid första anblicken
påminner om en mask eller en karikatyr. Varför väljer Pehr Hörberg att avbilda hustrun Maria i
profil och så påtagligt framhäva hennes stora böjda näsa och underbett? Som ytterligare understryks
av att håret göms under en tätt åtsittande mössa. Å andra sidan var underbett inget uppseendeväckande i en tid då de flesta vuxna saknade tänder. Inte heller hans eget utseende är
förskönat: han ser betydligt yngre ut på det självporträtt som han målade tolv år senare. Men efter
en stunds betraktande framträder istället den förtroliga samhörigheten mellan makarna. Ser inte
hustrun rent av road ut över hans påhitt att hon ska vara med? Bilden känns äkta i sin realistiska
framtoning, vilken inte uppskattades av alla. Skalden Atterbom, som var en stor beundrare av Pehr
Hörberg, uttryckte missnöje över att målaren så ofta förfulade sina kvinnomotiv.
Kompositionsmässigt bildar parets händer och huvuden diagonaler, och vinkelrät formas en tredje
av den vita halsklädnaden som höjer kontrasten mellan ljust och mörkt. Könsrollerna är tydliga.
Hustrun håller en slända i handen, medan mannen vant greppar snusdosan för att ta sig en pris.
Maria ser ut ur bilden medan Pehrs forskande ögon är riktade mot betraktaren eller sin egen
spegelbild, och munnen uttrycker koncentration. Hans ansikte tycks något framåtvridet jämfört med
bakhuvudets riktning. Som en modernistisk lek med perspektivet, en blinkning åt framtidens
kubistiska, naivistiska förgrundsgestalter. Den starkt realistiska framställningen kännetecknar också
bilden av fadern Åke Hörberg (1771) liksom det inkännande porträttet av professor J. H. Lidén på
sjuklägret (1792). Det senare fanns i Rolf de Marées samling i Paris och lär ha väckt beundran
också hos modernismens Matisse, Picasso och André Derain.
Pehr Hörberg fortsatte oförtrutet med sina altartavlor. Befolkningstillväxten i landet krävde nya och
större kyrkor, vilket skapade efterfrågan på skickliga hantverkare och kyrkomålare. Snart kunde
han köpa också gården i Falla där han tillbringade sin ålderdom. Han skriver själv om detta i sin
levnadsbeskrivning: ”Genom Guds wälsignelse har jag sedan blifwit ägare af ett halft hemman: en
fjerdedel i Olstorp, och den andra i Falla. Båda fjerdedelarna äro bergslagshemman i Hellestads
Bergslag. Detta är litet för en rik lyckans gunstling; men för mig af betydlighet." Året före sin död
(1815) målade Pehr Hörbergs den åttiosjunde altartavlan, som också blev hans sista. Hans grav
finns på Risinge kyrkogård i Östergötland. Efter Pehr Hörbergs död utbröt en diskussion om hans
konstnärskap mellan romantikens och upplysningstidens företrädare. Atterbom såg honom som ett
geni framsprunget ur naturen och drivet av den gudomliga inspirationens skaparkraft, medan Gustaf
Abraham Silverstolpe framhöll Hörbergs enorma bildningstörst och förmåga att konstnärligt
omsätta sina kunskaper, d.v.s en plädering för upplysningstidens ideal.
Kanske är det ändå den stora altartavlan i Virestad som mest fascinerat eftervärlden? När biskop
Esaias Tegner invigde den nya kyrkan (1830) hyllade han också altartavlans skapare: ”Jag
lyckönskar Er, att så ofta I viljen, kunna betrakta en sådan tavla; ty den är en målad uppenbarelse,
den är en bibel i färger, den är tecknat, efter konstnärens vana, i raska och levande drag, icke
noggrann i småsaker, men kraftig och hjärtgripande i det hela.” Dörren till kyrkans sakristia är
sinnrikt infälld i altarmålningen, som till ytan (6mx7m) räknas till Nordens största. När prästen
öppnar dörren och träder in i handlingen uppstår en suggestiv växelverkan mellan Jerusalems
tempel och Virestads kyrkorum, mellan biblisk tid och nutid, mellan fantasi och verklighet.
Altartavlan i Virestads kyrka: Jesus lärer whar dag i templet. Målad av Pehr Hörberg 1800.
Vid ett besök i Virestad kyrka nyligen berättade kyrkvaktmästare Bo Håkansson för mig att Pehr
Hörberg under målningen av altartavlan bodde hos Peter Jönsson i Välje, som också var tavlans
donator. Duken målades i fyra stycken uppspända på ladugårdsväggen, och den hade vävts av en
kvinna i Virestad med lin som odlats i bygden.
Till vänster om Jesus sitter översteprästen på sin tron och bredvid en grupp fariséer. Närmast Jesus
en grupp barn och till höger några sjuka. Längst ner till höger i förgrunden ser vi änkan som offrar
sin sista skärv. Bakgrunden med sina kolonner, valv och läktare förstärker djupet i tavlan. På nära
håll ser man att figurerna är målade med breda penseldrag. För att nå fram till folket i kyrkbänkarna
är mimik och kroppsställningar hos figurerna inte sällan övertydliga och teatraliska. Bland åhörarna
på läktaren till höger finns målaren själv iklädd sin svarta kalott. På hans högra sida brodern,
organisten Bengt Hörberg, och på hans vänstra Peter Jönsson. Bakom dem Pehr Hörbergs föräldrar.
Om detta har Bo Håkansons mormor berättat, och hennes morfar var just Bengt Hörberg.
Enligt Bo Håkansson kom en sockenbo fram till Pehr Hörberg och uttryckte besvikelse över att inte
vara med. Konstnären frågade då om han var nöjd med att bli avbildad på dörren till sakristian
eftersom tavlan redan var färdig. Det hade han inget emot och bilden finns nu på dörren – men i
tunna, dämpade färger för att inte störa tavlans huvudmotiv.
Bland svenska konsthistoriker har synen på Pehr Hörbergs konstnärskap växlat under åren – från
enkel bondemålare till förnyare inom flera genrer. I konstnärskretsar har han värderats högre och
inspirerat många. Bengt Nordenberg, som på 1860-talet restaurerade Virestads altartavla, uttryckte
stor beundran över kompositionen och i en målning skildrar han Pehr Hörberg när denne målar
altartavlan. Enligt Bengt Cnattingius har Hörbergs konst påverkat bl a Kilian Zoll; det gäller såväl
altartavlor, fornnordiska motiv som i hans folklivsskildringar. Han blev långt senare också en
inspirationskälla för svenska naivister.
Huvudkällor:
Bengt Cnattingius: Pehr Hörberg, akademisk avhandling, Norstedts förlag, 1937.
Pehr Hörberg: Min Lefwernes beskrifning, författad 1791 med tillägg 1815. Utgiven 1968 av Risinge
Hembygdsförening och Östgöta konstförening 1968 med inledning av Bengt Cnattingius.
Marian Ullén: Pehr Hörberg – kyrkomålaren. Konstakademien Stockholm 1998.
Gunnar Lindqvist och Marian Ullén: Pehr Hörberg Konstnär – Bonde. Carlssons bokförlag 1998.
Pehr Hörberg och Johan Bäckström – två modernister. Utställning på länsmuseet i Linköping 2008.
Bo Håkansson, kyrkvaktmästare i Virestad, juli 2008.
Foton: Författarens.
Läktarbild med Pehr Hörberg (kalott), brodern Bengt (vid hatt), donatorn
Peter Jönsson (hängande arm) och bakom dem Pehrs föräldrar.