Pehr Hörberg och modernismen
Transcription
Pehr Hörberg och modernismen
Publicerad i Konstvetaren 2008, utgiven av Konsthistoriska Klubben i Linköping Pehr Hörberg och modernismen Sune Axelsson Det är drygt två sekel sedan Pehr Hörberg återvände till sin hembygd i södra Småland för att måla altartavlan i Virestads nybyggda kyrka. Den fattige knektsonen, som lämnat socknen redan i tonåren, var nu en känd konstnär och kunglig hovmålare. Motivet som han valde blev: Jesus lärer hwar dag i templet. Också den tidens lokalpolitiker ville påverka konstens utformning och lär ha krävt att altartavlan istället skulle skildra Himlen och Helvetet. Sedan Pehr Hörberg målat in en av förslagsställarna i den heta underjorden fick han dock återgå till sina ursprungliga planer. Även i den färdiga tavlan finns många församlingsbor avbildade och på läktaren till höger i tavlan sitter konstnären själv tillsammans med några familjemedlemmar. Pehr Hörberg föddes 1746 på soldattorpet Övra Ön i Virestads socken och visade tidigt ett brinnande intresse för måleri. Hans alster, som han frambringat med primitiva färger och material, väckte uppseende och förundran i bygden Efter några somrar som vallpojke blir han lärling hos en dekorationsmålare i Växjö, slutför sin gesällutbildning och verkar som hantverks- och kyrkomålare i Sävsjö- och Eksjötrakten. Han gifter sig 1769 med pigan Maria Eriksdotter och tillsammans får de tre söner. Familjen lever i armod på ett torp men får senare tillgång till ett arrendejordbruk. År 1783 går en länge närd dröm i uppfyllelse. Han kommer till Stockholm och studerar under tre perioder (1783-87) vid konstakademien. Här kopierar han i studiesyfte tavlor och antika gipsskulpturer som gör ett starkt intryck på honom, som exempelvis Laokoongruppen och Rembrandts Batavernas trohetsed. Han får tillstånd att studera Drottningsholms målerisamling och tar del av Ehrenstrahls arbeten i Storkyrkan. Men redan under Växjötiden hade han sett grafiska blad av Rafael och Wierix renässansverk med sina talrika figurscener i klassiserande miljö. En målning, som han särskilt starkt beundrade och ofta återkom till, var altartavlan i Växjö domkyrka med motivet Nattvardens instiftande, målad 1733 av Georg Engelhard Schröder. Självfallet väckte det uppmärksamhet när den då 37-årige smålandsbonden dök upp på konstakademien för att visa sina medhavda tavlor. Dess direktör, Carl Gustaf Pilo, insåg genast Hörbergs begåvning och såg till att han kunde påbörja sin utbildning. När Tobias Sergel 1783 följer med Gustaf III på dennes studieresa till Italien övertas Sergels lärarroll av Pilo, som frikostigt omvandlar sin vikariatslön till ett stipendium åt Pehr Hörberg. Den målande bonden introduceras hos kungen och andra betydelsefulla personer och han lyckas avyttra flera av sina verk till hyggliga priser. Efter åtta veckor återvänder han till hemmet stärkt i tron på sin konstnärliga förmåga. Några år senare övertalas Hörberg av kammarherre De Geer att flytta till Finspång och köper ett fjärdedels mantal i Olstorp utanför Finspång. Det är under de följande åren som flertalet altartavlor kommer till. År 1796 blir han ledamot av konstakademien och kunglig hovmålare. Pehr Hörbergs storhet som konstnär låg främst i de monumentala kompositionerna, koloriten och hans förmåga att frambringa en innerlig stämning i de religiösa motiven. Hans brister i teckningen förbättras påtagligt under akademitiden. Hörbergs altartavlor anknyter till tidigare traditioner av dunkelmåleri med inslag av barockens ljuseffekter och en klassiserande miljö. Senare strävade han mot ljusare färger och ett renare färgval. I sitt konstnärskap pendlade han mellan äldre och nyare stilriktningar, som han omformade efter egna behov. Han målade inte enbart religiösa motiv utan också folklivsskildringar och de första arbetarporträtten. Påverkad av göticismens framväxt och det ökade intresset för fornnordisk historia hämtade han motiv från de nordiska gudasagorna. Pehr Hörberg gjorde också skulpturer och försökte utveckla de tekniska hjälpmedlen. Tyvärr höll färger och fernissor inte alltid måttet och flertalet oljemålningar har mörknat med åren. Liksom brodern Bengt var Pehr Hörberg också musiker, och hans Julpolska och Pigopolskan är fortfarande kända i spelmanskretsar. Den senare lär man ha hittat nedtecknad på baksidan av en altartavla. Pehr Hörberg: Självporträtt (1807). Konstakademien. Pehr Hörberg: Självporträtt med hustru (1795). Östergötlands länsmuseum. Pehr Hörbergs liv och verk har varit föremål för omfattande studier av bl a Bengt Cnattingius, Gunnar Lindqvist och Marian Ullén. En ovärderlig källa är naturligtvis konstnärens egen självbiografi: ”Min Lefwernes beskrifning”. På länsmuseet i Linköping pågick under våren/sommaren 2008 en utställning med verk av Pehr Hörberg och Johan Bäckström, båda verksamma i Östergötland runt sekelskiftet 1800. Bäckström ägnade sig främst åt dekorativt möbelmåleri, medan Pehr Hörbergs altartavlor finns i många östgötska kyrkor. I namnet på utställningen kallas Bäckström och Hörberg något överraskande för modernister. En beteckning som vanligen används om konstnärer som ett sekel senare bröt med den traditionella konsten. I utställningsmaterialet pekar man på att Pehr Hörberg avstod från att bli en nyklassicist i tidens anda och istället valde ett genuint naivt berättardrag. Genom att vara sig själv och våga släppa fram den egna personligheten i konstnärskapet blev han en inspirationskälla för senare generationer av svenska konstnärer, inte minst de svenska naivisterna på 1910-talet. Både Bäckström och Hörberg levde i en brytningstid då Sverige blev ett modernare samhälle. Det är Pehr Hörbergs verk i det lilla formatet som ger mig störst behållning på utställningen. Ett exempel är hans självporträtt från 1795, där också hustrun Maria finns med. Pehr Hörberg avbildar sig själv som en enkel människa av kött och blod, medan hennes ansikte vid första anblicken påminner om en mask eller en karikatyr. Varför väljer Pehr Hörberg att avbilda hustrun Maria i profil och så påtagligt framhäva hennes stora böjda näsa och underbett? Som ytterligare understryks av att håret göms under en tätt åtsittande mössa. Å andra sidan var underbett inget uppseendeväckande i en tid då de flesta vuxna saknade tänder. Inte heller hans eget utseende är förskönat: han ser betydligt yngre ut på det självporträtt som han målade tolv år senare. Men efter en stunds betraktande framträder istället den förtroliga samhörigheten mellan makarna. Ser inte hustrun rent av road ut över hans påhitt att hon ska vara med? Bilden känns äkta i sin realistiska framtoning, vilken inte uppskattades av alla. Skalden Atterbom, som var en stor beundrare av Pehr Hörberg, uttryckte missnöje över att målaren så ofta förfulade sina kvinnomotiv. Kompositionsmässigt bildar parets händer och huvuden diagonaler, och vinkelrät formas en tredje av den vita halsklädnaden som höjer kontrasten mellan ljust och mörkt. Könsrollerna är tydliga. Hustrun håller en slända i handen, medan mannen vant greppar snusdosan för att ta sig en pris. Maria ser ut ur bilden medan Pehrs forskande ögon är riktade mot betraktaren eller sin egen spegelbild, och munnen uttrycker koncentration. Hans ansikte tycks något framåtvridet jämfört med bakhuvudets riktning. Som en modernistisk lek med perspektivet, en blinkning åt framtidens kubistiska, naivistiska förgrundsgestalter. Den starkt realistiska framställningen kännetecknar också bilden av fadern Åke Hörberg (1771) liksom det inkännande porträttet av professor J. H. Lidén på sjuklägret (1792). Det senare fanns i Rolf de Marées samling i Paris och lär ha väckt beundran också hos modernismens Matisse, Picasso och André Derain. Pehr Hörberg fortsatte oförtrutet med sina altartavlor. Befolkningstillväxten i landet krävde nya och större kyrkor, vilket skapade efterfrågan på skickliga hantverkare och kyrkomålare. Snart kunde han köpa också gården i Falla där han tillbringade sin ålderdom. Han skriver själv om detta i sin levnadsbeskrivning: ”Genom Guds wälsignelse har jag sedan blifwit ägare af ett halft hemman: en fjerdedel i Olstorp, och den andra i Falla. Båda fjerdedelarna äro bergslagshemman i Hellestads Bergslag. Detta är litet för en rik lyckans gunstling; men för mig af betydlighet." Året före sin död (1815) målade Pehr Hörbergs den åttiosjunde altartavlan, som också blev hans sista. Hans grav finns på Risinge kyrkogård i Östergötland. Efter Pehr Hörbergs död utbröt en diskussion om hans konstnärskap mellan romantikens och upplysningstidens företrädare. Atterbom såg honom som ett geni framsprunget ur naturen och drivet av den gudomliga inspirationens skaparkraft, medan Gustaf Abraham Silverstolpe framhöll Hörbergs enorma bildningstörst och förmåga att konstnärligt omsätta sina kunskaper, d.v.s en plädering för upplysningstidens ideal. Kanske är det ändå den stora altartavlan i Virestad som mest fascinerat eftervärlden? När biskop Esaias Tegner invigde den nya kyrkan (1830) hyllade han också altartavlans skapare: ”Jag lyckönskar Er, att så ofta I viljen, kunna betrakta en sådan tavla; ty den är en målad uppenbarelse, den är en bibel i färger, den är tecknat, efter konstnärens vana, i raska och levande drag, icke noggrann i småsaker, men kraftig och hjärtgripande i det hela.” Dörren till kyrkans sakristia är sinnrikt infälld i altarmålningen, som till ytan (6mx7m) räknas till Nordens största. När prästen öppnar dörren och träder in i handlingen uppstår en suggestiv växelverkan mellan Jerusalems tempel och Virestads kyrkorum, mellan biblisk tid och nutid, mellan fantasi och verklighet. Altartavlan i Virestads kyrka: Jesus lärer whar dag i templet. Målad av Pehr Hörberg 1800. Vid ett besök i Virestad kyrka nyligen berättade kyrkvaktmästare Bo Håkansson för mig att Pehr Hörberg under målningen av altartavlan bodde hos Peter Jönsson i Välje, som också var tavlans donator. Duken målades i fyra stycken uppspända på ladugårdsväggen, och den hade vävts av en kvinna i Virestad med lin som odlats i bygden. Till vänster om Jesus sitter översteprästen på sin tron och bredvid en grupp fariséer. Närmast Jesus en grupp barn och till höger några sjuka. Längst ner till höger i förgrunden ser vi änkan som offrar sin sista skärv. Bakgrunden med sina kolonner, valv och läktare förstärker djupet i tavlan. På nära håll ser man att figurerna är målade med breda penseldrag. För att nå fram till folket i kyrkbänkarna är mimik och kroppsställningar hos figurerna inte sällan övertydliga och teatraliska. Bland åhörarna på läktaren till höger finns målaren själv iklädd sin svarta kalott. På hans högra sida brodern, organisten Bengt Hörberg, och på hans vänstra Peter Jönsson. Bakom dem Pehr Hörbergs föräldrar. Om detta har Bo Håkansons mormor berättat, och hennes morfar var just Bengt Hörberg. Enligt Bo Håkansson kom en sockenbo fram till Pehr Hörberg och uttryckte besvikelse över att inte vara med. Konstnären frågade då om han var nöjd med att bli avbildad på dörren till sakristian eftersom tavlan redan var färdig. Det hade han inget emot och bilden finns nu på dörren – men i tunna, dämpade färger för att inte störa tavlans huvudmotiv. Bland svenska konsthistoriker har synen på Pehr Hörbergs konstnärskap växlat under åren – från enkel bondemålare till förnyare inom flera genrer. I konstnärskretsar har han värderats högre och inspirerat många. Bengt Nordenberg, som på 1860-talet restaurerade Virestads altartavla, uttryckte stor beundran över kompositionen och i en målning skildrar han Pehr Hörberg när denne målar altartavlan. Enligt Bengt Cnattingius har Hörbergs konst påverkat bl a Kilian Zoll; det gäller såväl altartavlor, fornnordiska motiv som i hans folklivsskildringar. Han blev långt senare också en inspirationskälla för svenska naivister. Huvudkällor: Bengt Cnattingius: Pehr Hörberg, akademisk avhandling, Norstedts förlag, 1937. Pehr Hörberg: Min Lefwernes beskrifning, författad 1791 med tillägg 1815. Utgiven 1968 av Risinge Hembygdsförening och Östgöta konstförening 1968 med inledning av Bengt Cnattingius. Marian Ullén: Pehr Hörberg – kyrkomålaren. Konstakademien Stockholm 1998. Gunnar Lindqvist och Marian Ullén: Pehr Hörberg Konstnär – Bonde. Carlssons bokförlag 1998. Pehr Hörberg och Johan Bäckström – två modernister. Utställning på länsmuseet i Linköping 2008. Bo Håkansson, kyrkvaktmästare i Virestad, juli 2008. Foton: Författarens. Läktarbild med Pehr Hörberg (kalott), brodern Bengt (vid hatt), donatorn Peter Jönsson (hängande arm) och bakom dem Pehrs föräldrar.