Att inte tala ut i tomma luften

Ulf Wilnerzon, Filadelfiakyrkan Örebro, 2014-­‐10-­‐12 Ett sprudlande liv: Att inte tala ut i tomma luften Här följer en sammanfattning av predikan + några frågor att reflektera och samtala kring. Läs Första Korinthierbrevet 14:1-­‐19 I John Sherrills reportagebok ”Tala med andra tungor” berättas om rabbinen Jakob Rabinowitz, som var från en släkt som under hundratals år varit rabbiner inom judendomen. Jakob hade för flera år sedan blivit övertygad om sanningen i den kristna tron, men av förklarliga skäl var det en kamp för honom att behöva, som han kände det, vända sitt judiska arv ryggen. Vid ett tillfälle bjöd en kristen vän med honom till ett pingstmöte. En del inslag med mycket känslor störde Jakob, men samtidigt växte längtan inom honom att det skulle bryta igenom i hans liv, att han inte skulle leva ett dubbelliv. Han gick fram för förbön utan att säga vad det gällde, och en grupp troende bad för honom, några på engelska, andra i tungor. Efter en stund frågade Jakob vem som var jude och kände honom. Ingen svarade. Han frågade vidare, och det visade sig att en irländare i sin bön för Jakob Rabinowitz hade talat hebreiska – ett språk han inte kunde. Han hade i sin bön sagt vem Jakobs far var och vad som låg framför Jakob, och detta löste upp den knut han känt inom sig av dubbelhet mellan sitt judiska arv och sin nyfunna kristna tro. Denna gudstjänst i en stad i Texas, och förbönen för Jakob i slutat av den, innehöll det som är ämnet för dagens predikan: tungotal och profetia. Ord och böner som når fram till himlen, och som träffar mitt i prick och välsignar en människa på djupet. Inte all kristendom har riktigt haft den effekten. Ibland är det som både böner och allt annat vi gör är som att vi talar ut i tomma luften. Vi har de senaste söndagarna stannat upp vid hur viktigt det är att Andens gåvor brukas i kärlek. Utan kärlek blir det bara som ljudande malm eller klingande cymbaler: mycket skrammel men lite musik. Idag handlar det om två användbara gåvor och hur dessa används på bästa sätt. De får inte användas så att det bara blir som att tala ut i tomma luften, utan så att orden vi ber i tungor når fram till Guds tron och orden vi talar med profetisk skärpa når fram till dem som lyssnar. Tungomål eller profetia – vilket är bäst? ”Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.” (v. 1) Bland de andliga gåvorna sätter Paulus den profetiska gåvan högst. Av samman-­‐
hanget framgår att det är speciellt i relation till gåvan att tala tungomål (eller ”tala i tungor”) han värdesätter den gåvan så. Det är möjligt att korinthierna hade frågat vilket som var viktigast, att profetera eller att tala tungomål. I gudstjänsterna och mötet med andra är profetian enastående. I bönekammaren är tungotalet otroligt användbart. Paulus säger: ”Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen.” (v. 4) Vem behöver inte bli uppbyggd? Därför uppmuntrar Paulus de troende på den tiden ”Jag önskar att ni alla skall tala tungomål…” (v. 5) Skulle han göra det om detta bönespråk bara var till för en del i församlingen i Korinth? En följdfråga som också är viktig är om detta även gäller oss idag: Kan alla i vår tid, som vill tala i tungor, göra det? Under början av 1900-­‐talet väcktes en längtan att få uppleva detta ”fenomen”, att tala i tungor. Azusa Street 312 blev platsen där en stor väckelse bröt ut som pingströrelserna runt om i världen på något sätt räknar som startskottet för det senaste århundradets explosion av karismatiska yttringar som sedan spridit sig till nästa alla samfund. Där man började förvänta sig att ALLA 2 kunde få uppleva det man kallar Andens dop med medföljande tungotal som tecken på att man mottagit detta. Tungotalet är dock så mycket mer än ett tecken på Andens dop. Det finns minst två aspekter till av det. Det verkar som att tungotalets gåva har två olika funktioner. Dels att användas i bönekammaren till egen uppbyggelse, dels som ett tilltal i församlingen, men då skall den följas av uttolkning av vad som sägs. ”Därför skall den som talar tungomål be om att kunna uttyda det.” (v. 13) Om man inte har en uttydning eller känner på sig att någon annan i samlingen har det, är det bättre att tala tyst för sig själv. Då är det inte till andra man har ett budskap, utan man talar till Gud. Paulus skriver: ”Den som talar i tungor talar inte till människor utan till Gud.” (v. 2) Tungotalet är på något sätt ett hemligt språk mellan Gud och den troende. ”Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter.” (v. 2) Paulus är mån om att det som sker i gudstjänsterna, när de troende kommer samman, fyller målet med samlingen: gemenskap och uppbyggelse. Den som använder sig av tungotalet vet inte vad den säger. Det är en slags direktlinje till Gud som dras vid sidan av förståndet: ”Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt.” (v. 14) Det är ingen idé att försöka förstå vad som kommer ur min mun. Obegripligt, ogripbart och otroligt störande för den som vill ha full koll på allt! Men om Paulus, en av de skarpaste hjärnorna i den kristna historien, kunde använda sig av denna gåva, varför skulle inte du och jag, som gillar logik och ordning och reda, kunna göra det? Vi kan ju liksom Paulus göra både och. Han resonerade så här: ”Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden och jag vill också lovsjunga med förståndet.” (v. 15) Profetiska ord bygger upp församlingen ”Den som profeterar talar till människor och ger dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst.” (v. 3) Här får vi tre tydliga effekter av vad det profetiska ordet är till för. Uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Låt oss se närmare på dessa tre ord. 1) Ordet ”uppbyggelse” används i Gamla Testamentet (GT) oftast i bokstavlig betydelse. Man bygger något, ett tempel, hus eller liknande. I bildlig betydelse används det främst hos profeten Jeremia. Där fogar man samman två bilder: att plantera och att bygga. Båda ses ha sitt ursprung hos Gud. I Jeremia 1:10 läser vi om det uppdrag han fick av Gud: ”Jag sätter dig idag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plan-­‐
tera.” Hur bygger Gud upp sitt folk i GT? Genom att lägga sitt Ord i profeternas mun! ”Och Herren räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ’Se jag lägger mina ord i din mun.’” (Jer. 1:9) Det är detta tänkande som Paulus tar med sig till NT. Som apostel hade Paulus av Herren fått samma tyngd och makt som profeten Jeremia att bygga upp och inte riva ner (2 Kor. 10:8, 13:10, 12:19). Det tempel som Paulus bygger upp är Guds församling. 2) Där det i Folkbibeln står ”uppmuntra” står det i Bibel 2000 ”förmana”. Det kan verka mot-­‐
sägelsefullt, men förmaning här betyder inte bestraffning eller tukt, utan snarare tröst och upp-­‐
muntran/peppande. Inte pekpinnar och fördömande utan ett erbjudande, med hänvisning till vad Gud gjort i Kristus. Profeten i NT kommer inte med dom, på ett hårt sätt, utan med Guds er-­‐
bjudande om nåd på ett upplyftande, uppmuntrande sätt. 3) Det är svårt att hitta någon skillnad i betydelse mellan orden ”tröst” och ”uppmuntran”. I uppmuntran och förmaningen ligger det också en betydelse av tröst. Man kan dock tänka att Paulus här vill betona tröst i sorg. Det profetiska ordet kan vara balsam för en ledsen själ, ett brustet hjärta. 3 Varför är den profetiska gåvan så viktig? Vad skiljer profetia från andra talade aktiviteter i den nytestamentliga kyrkan? Vad gjorde det profetiska så värdefullt att Paulus uppmuntrade de kristna att främst söka denna gåva? Svaret finner vi i att profetia bygger på gudomlig uppenbarelse. Ibland kan den profetiska hälsningen vara undervisande, och ibland kan undervisningen vara profetisk. Det är inte vattentäta skott mellan gåvorna. Man kan lära sig saker både från en profet och en lärare. Hur fungerade den profetiska gåvan i praktiken? Kan vi se om något mönster återkommer genom NT där den profetiska gåvan är i bruk? Kan vi se att den som profeterade, talade till människor och gav dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst? • Judas och Silas (Apg. 15:32) uppmuntrade och styrkte bröderna. De använde den profetiska gåvan till att uppmuntra och styrka, det vill säga bygga upp församlingen. • Agabus två profetior (Apg. 11:27-­‐30, 21:11) tjänade till att uppmuntra, uppbygga och trösta de församlade. Endast en uppenbarelse från de Helige Ande i vart och ett av fallen, kunde utföra vad som var tänkt. Det är viktigt att påpeka att förutsägelserna i sig själva inte var målet. Det fanns ett större syfte med dem – uppmuntran och uppbyggelse av församlingen! • Paulus profetior om Timoteus gåvor och tjänst (1Tim 1:18): ”Detta uppdrag att förmana anförtror jag åt dig, mitt barn Timoteus, i enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig, för att du i kraft av dem skall kämpa den goda kampen.” • En andlig gåva som förmedlas genom profetia till Timoteus (1Tim 4:14): ”Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord, när de äldste lade händerna på dig”. Detta profetord blev en uppmuntran. Det byggde upp Timoteus självförtroende. Återigen upp-­‐
muntran och uppbyggelse! • Profetiorna i Uppenbarelseboken. Hela den sista boken i Bibeln säger sig vara en uppen-­‐
barelse av ”vad som snart måste ske” (Upp 1:1). Johannes får information och kunskap genom en uppenbarelse från Gud. Han skriver sju brev till församlingar i nuvarande Turkiet, där Gud visar för honom hur läget är, och vad som behöver ändras. Det handlar dock inte heller här om att dessa avslöjanden är målet i sig, utan Johannes får denna information av Anden för att han skall förmana, uppmuntra, uppbygga och trösta de troende. Det profetiska ordet säger inte allt ”Ty vi förstår till en del och profeterar till en del.” ( 1Kor. 13:9) Profetiorna vi kan dela med varandra som ord från Gud, är glimtar av vad Gud vill göra och säga. Ofta får vi får inte hela bilden. Kunskapen om både Gud och situationen är begränsad, det är som att se in i en gåtfull spegelbild – allt kommer inte med, och allt syns inte så skarpt som vi skulle önska ibland. Den viktigaste informationen har Gud redan gett oss i sitt Ord. Bibeln är Guds Ord till oss. Hesekiel fick innan han började sin profetgärning höra Gud säga åt honom: ”’Du människobarn, ät vad du ser framför dig! Ät upp denna rulle och gå och tala till Israels hus.’ Jag öppnade min mun, och han gav mig rullen att äta. Han sade till mig: ’Du människobarn, mätta din mage och fyll din buk med den rulle jag nu ger dig.’ Jag åt, och den var söt som honung i min mun.” (Hes. 3:1-­‐3) För att Hesekiel skulle kunna tala Guds Ord, måste han vara fylld av Gud Ord. Jag tror inte bara detta gällde honom utan jag tror det gäller oss idag! En ängel gav aposteln Johannes ”fiberrik kost” genom att hålla fram en bokrulle och uppmana honom: ”Tag den och ät upp den! Den skall ge en svidande smärta i din mage, men i din mun skall den vara söt som honung.” (Upp 10:9) 4 Även ynglingen Jeremia gick på en gudomlig kost. Han sa: ”Dina ord kom och jag åt dem, ja, ditt ord blev mitt hjärtas fröjd och glädje.” (Jer. 15:16) Om du vill höra Gud tala och om du lika ivrigt som de kristna i Korinth söker de andliga gåvorna, behöver du ÄTA ORDET! Ha förväntan på att Gud vill tala till dig! Profeten Habackuk klättrade upp i ett torn för att vara beredd på Gud tilltal. Han skrev: ”Jag vill stå på min vaktpost och ställa mig i tornet. Jag vill spana för att se vad han skall tala till mig, vilket svar jag skall få på min klagan.” (Hab. 2:1) Tro kan stavas FÖRVÄNTAN. Förväntar vi oss att möta Gud när vi öppnar våra Biblar? Förväntar vi oss att Gud ska tala till oss och genom oss när vi går till kyrkan? Eller när vi går till jobbet eller skolan? Från vår gudstjänst till vår vardag I dagens text talar Paulus om en gudstjänstsituation. Jag är medveten om det, men jag tror inte att jag gör våld på hans tankar om jag lyfter ut det profetiska ordet från gudstjänstlokalen till alla andra lokaler vi befinner oss i under en vecka. Om vi begränsar det profetiska tilltalet till att bara användas i husgruppen eller den stora gudstjänsten, tror jag vi går miste om mycket. Att tala profetiskt och leva profetisk kan och bör vi göra även utanför kyrkan, kanske främst då? Vi till-­‐
bringar ju största delen av våra liv med att göra annat än att sitta i kyrkan. Om vi inte gör det är det kanske dags att vi skaffar oss ett liv! Vi kan i våra möten med människor vara ”profeter”, personer som talar Guds Ord in i människors liv. Kan alla vara profeter? Mose utbrast så här vid ett tillfälle då fler än han fick del av Andens närvaro över sina liv: ”Om ändå allt Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” (4 Mos. 11:29) Vi ska inte tala ut i tomma luften. FRÅGOR FÖR REFLEKTION OCH SAMTAL: 1) Hur ser du på tungotalet? Vad är det bra för?
2) Andedop och tungotal, hur tänker du kring detta? Har du upplevt det pressande med tungo-­‐
tal istället för en glädje och uppmuntran? 3) Hur tänker du kring profetia? Håller du med att det är viktigare att de profetiska orden talar in i våra liv här och nu än att de säger något om framtiden? 4) Hur ser du på att använda gåvorna utanför kyrkans väggar? Kan tungotal och profetia an-­‐
vändas på ”gator och torg”?