I Herrans namn - Johan E. Sköld

Transcription

I Herrans namn
Till minne av min farmor Alva, som avled
94 år gammal under denna berättelses tillkomst
Du läser nu sidan 1 av 483
----
I Herrans Namn av Johan Sköld
Lördag morgon, strax efter midnatt den 23 september.
Prolog
Smärtan som följt henne som ett svart moln så länge hon minns börjar skingras
som ett moln för vinden. Länge grät hon sig till sömns, saknade föräldrarna,
deras trygga dofter, varma närhet.
Nu har saknaden äntligen ersatts med ilska, på gränsen till hat. Jävla mamma!
Patetisk världsförbättrare som offrat allt inklusive sitt enda barn för att bygga
skolor i U-länder, eller som nu senast rädda en indianby längs Apurefloden.
Apure, en jävla rännil som knappt någon hört talas om ens i Venezuela. Allt för
att göda sitt jävla ego.
Och lilla pappa, ständigt steget efter morsan med sin Gitanes i mungipan,
lönlöst protesterande mot vansinnet.
Fotografierna där mamma pratar med äckliga tandlösa gamla gummor, kramar
små fula barn eller håller någon loppig byracka i famnen är på väg att kväva
henne. Det självgoda leendet på bilderna svider som eld. Kanske skulle hon kasta
dem åt helvete, men de blir kvar, som något slags självplågeri.
Men nu är det någon annan som fyller hennes tankar. Han som driver smärtan
ur hennes kropp, får henne att skratta och älska. Livet har fått mening och glädje,
tillslut. Det är de nu – han och hon.
Hon ser hans ansikte framför sig när hon dansar hemåt i natten. Det bubblar
och munnen vill inte sluta le. Lyckan sprider sig till mellangärdet, drar med sig
resterna av smärta, kvillrar genom kroppen, bubblar genom porerna och virvlar
iväg genom natten som lycklig sockerdricka.
Fullmånen och molnen får natten att växla mellan upplyst och kompakt svart,
men mörkret gör henne ingenting. Den hon inte ser, ser inte henne, osynlighetens
trygghet. På natten kan hon leva ut till hundra procent.
En reva i molnen lyser upp landskapet när hon närmar sig bron över sjön. Här
blåser det mer och hon kan höra vågorna slå mot stenläggningen. Bron, där allt
började. Här gav han henne den första kyssen. Mmmm!
----
Vinden kyler. Under den tunna koftan har hon bara en blus och blåsten från
sjön är kall och fuktig. Därborta, efter bron, blir det lummigare igen. Där
kommer vinden inte åt lika mycket. Samtidigt tar asfalten slut och en halv
kilometer grusväg tar vid.
Grus… Hon smakar på det äckliga ordet. Är man uppväxt på asfalt och
kullersten vänjer man sig aldrig vid detta lantliga elände. Varför placerade de
henne här? För att mamma gick här som barn? Kommer hon att göra likadant
själv när hon får barn? Aldrig! Förbannade jävla kärring!
Så fort hon tagit studenten bär det av till Paris, städernas stad. Hon har bantat i
ett år och redan står två agenturer och rycker i henne. Hennes älskade har lovat
att följa med. Tillfället ska inte gå dem ur händerna.
Strax innan själva bron är asfalten märkligt hårdare och hennes steg hörs
tydligare. Det är ett ljud hon älskat sedan hon som liten hörde farmors klackar
när de promenerade tillsammans i centrala Reims i Frankrike. Där hos farmor
tillbringade hon mycket av sin barndom. Redan då lämnade mamma bort henne
så ofta hon kunde. Hon har länge undrat vad den skatan skulle ha barn för om
hon inte ville ta hand om det?
Farmor, nätta, fåfänga och eleganta farmor Etienne är fortfarande hennes idol.
Fransyska ut i fingerspetsarna som trots att hon är nästan åttio aldrig visar sig
omålad, som spenderar snuskigt mycket pengar på krämer, behandlingar,
kläder, skor och annan lyx. Det var av farmor hon fick sina första klackskor till
foträta mammas förfäran. Sedan dess har hon övat på att gå elegant.
Numera övar hon att gå som en modell. Hon glider fram med spänst i stegen
med fötterna på en linje och höfterna i jämn svängning. Ännu så länge mest när
ingen ser, men i fantasin följer ljuset henne längs catwalken där fotografer och
världskändisar trängs med modeorakel och förmögna kvinnor. Hårt sminkad,
trådsmal och draperad i extrema designerplagg lever hon ut sin dröm.
Nu, ensam i natten i sitt lyckorus kan hon inte hålla sig utan börjar svänga på
höfterna, sträcker på stegen, stannar, gör en snygg vändning, vilar på höften och
låtsas att publiken ser på henne, känner beundran och bekräftelse i deras blickar
----
innan hon nonchalant knycker på nacken och börjar gå åt det håll hon just kom
från. Tio meter bort gör hon en ny vändning, ser åter ut över sin låtsade publik
innan hon fortsätter sin vandring hemåt. Hon ryser vällustigt åt sina fantasier.
Tillsammans med fåfängan är de en härlig last! Får henna att vilja sjunga. Det
börjar som ett trevande nynnande, men efter några takter kommer sångtexten till
henne och hon sjunger för full hals.
”I feel pretty, Oh so pretty. I feel pretty and witty and bright, And I pitty any
girl who isn't me tonight.”
Fullt upptagen i sin euforiska sång och sina danssteg varken ser eller hör hon
hur en person materialiserar sig ur mörkret bakom henne.
---
----
Soffan knarrar när han vrider sig för att hitta en bekvämare ställning. Det är skumt,
lamporna i lägenheten är släckta, det enda ljuset silar in från fönstret. Ensamheten
känns bättre så, kryper inte lika nära.
I skymningen anar han vardagsrummets konturer. Hyllorna med böcker han inte
läst på ett halvt liv, den öppna spisen som bara används på nyår när han och Lovisa
smälter bly. Krukorna i fönstren hans mor ställt hit. Torra blommor han
pliktskyldigt vattnar när han kommer ihåg.
Det är i alla fall städat. En doft av såpa. Minner om farmors kök.
Genom ett öppet fönster hör han ljudet från Stora Torget, Norrtäljes gamla hjärta
varifrån en gång allt utgick. Då, innan man byggde lågprislador längs utfarterna
som dränerade stadskärnan på allt liv.
Här i centrala stan, som i hans eget liv, härskar ett begynnande vakuum.
Kriminalinspektör Germund Askerfeldt väcks ur sin självömkan av ett ljud.
Förvånad inser han att han knappt känner igen dörrklockan längre.
I spegelbilden på väg ut i hallen möter han sin skugga när han hasar för att öppna.
Det var länge sedan han var en av de som räknades, grabben som älskade kläder,
hängde på disco och visste allt om det senaste oavsett genre. Nu bryts bara hans
lunk av de dagar han har sin dotter, av joggingrundorna för att hålla sig i form, av
nya påhitt från traktens kriminella klientel.
”Säkert en säljare”, hör han sig säga när han vrider om dörrvredet.
Utanför i trapphuset står en man i dryga sjuttioårsåldern. Trots det svaga ljuset är
han nästan övertydlig, som ett väsen. Kinderna är lika äppelfriska som på en tomte i
Coca Colas julreklam.
De blir stående och betraktar varandra på någon meters avstånd. Avvaktande.
Som om båda väntar på att den andre ska säga något.
”Visst är det du som är JP Askerfeldts pojk?”, frågar gubben tillslut. ”Jag såg
dörrskylten!”
Han mönstrar gamlingen, det är något bekant med honom, med rösten.
”Kanske. Vem är det som frågar?”, svarar han tillslut.
----
”Sven Wikström”, säger gubben med allvarlig min och räcker fram en stor näve.
”Jag är gammal lots och arbetade med JP på lotsplatsen i Furusund. Det är inte
många som heter Askerfeldt.”
”Han var min farfar. Jag heter Germund.”
”Jaså, är det du som är tullsnok?”, säger Sven Wikström och mönstrar honom
ännu allvarligare. ”Du är jävligt rödhårig i alla fall, precis som han.”
”Jag funderade på det, men blev polis istället...”
”Ska du ha kaffe?”, frågar den gamle mannen utan att kommentera Germunds
yrkesval ytterligare. ”Jag har flyttat in på bottenvåningen.”
”Jag kan bjuda på kaffe annars”, svarar Germund, inte utan viss nyfikenhet.
Gubben tittar utforskande på honom i det skumma ljuset. ”Nej, kom ned till mig,
här får man väl inte röka?”
Mannen väntar inte på svar, utan försvinner nedför trappan. Halvvägs stannar han
och vänder sig om. ”Jag bor i Gillbergs lägenhet. Hon var kusin med min mor.”
Germund blir stående och ser honom försvinna.
Det var modigt att bara knacka på sådär. Kanske är det så när man börjar bli
gammal, att man inte har så mycket tid för att analysera och grubbla, fundera över
var alla tog vägen. Man blir tvungen att ta för sig. Innan allt är slut.
Fem minuter senare står han utanför gubbens lägenhet. På något sätt känner han sig
förväntansfull. På vad är svårt att säga.
Sven Wikström öppnar direkt när han ringer på, men säger inget utan vänder bara
och går före in i köket. Efter några steg känner Germund igen doften av piprök och
nykokt kaffe. Det luktar farfar. Borkum Riff.
”Slå dig ned”, säger Sven och pekar på en pinnsoffa. ”I den soffan har du suttit
många gånger när du var en liten snorvalp. Du och JP med samma röda hår på
skallen, fast han hade ju mustasch.”
Lägenheten är sparsamt eller snarare spartanskt möblerad. Ett köksbord,
pinnsoffan och två stolar. Genom en dörr ser han en säng och en soffa med ett
----
soffbord och en fåtölj. Allt riktat åt samma håll. Antagligen för att en TV döljer sig
där han inte ser.
Tapeternas nötta blekta yta förstärks av stora oblekta rektanglar där Gillbergs
hängt tavlor eller haft större möbler. Det som förvånar är avsaknaden av
flyttkartonger trots att gubben just flyttat in.
”De flesta möbler från Yxlan har jag givit till ungarna”, säger Sven, som svar på
den outtalade frågan. ”Resten har jag kastat. Vill jag sitta och se på gammal skit har
jag kvar stugan på Gräskö. Det var där min Elsa växte upp.”
Ett stråk av vemod sveper under några sekunder över den gamle mannens ansikte.
”Bröstcancer”, säger han lågt. ”En jävla sjukdom. Tog na' på två år. Hon hann
knappt gå i pension så var hon borta.”
Germund nickar och försöker möta hans blick, men han slår undan den. Det är
tydligt hur plågad den är.
”Berätta om farfar”, försöker han, för att byta samtalsämne.
De blir sittande tysta en stund innan Sven vänder blicken mot honom. Ögonen är
röda. ”JP ja”, säger han eftertänksamt. ”Han var ju femton-tjugo år äldre. En bakslug
en. Tyckte nog att jag var en riktig snorunge i början.”
”Farfar tyckte alla var snorungar”, säger Germund samtidigt som han försöker
klura ut vad det är med den kärve mannen tvärsöver bordet som känns så hemtamt.
Sven skakar på huvudet samtidigt som han tar upp en smal pipa ur askkoppen och
stryker eld på en tändsticka. ”Dessutom kände han och alla andra till att jag
egentligen ville till tullen. Farsan var ju länsman så jag ville också bli något i
uniform, fast på sjön”, säger han och sätter den brinnande stickan till piphuvudet.
”Farfar ogillade tullare”, säger Germund. ”Jag tror inte han hade överdrivet rent
mjöl i påsen. Det kom nog in en del som borde ha beskattats.”
”Hela skärgår'n smugglade på den tiden. Men jag var godtemplare som ung så jag
drack inte. Det kanske var det som retade upp honom mest när vi först träffades.
Vill du ha kask förresten?”
Germund tittar förvånad på Sven Wikström. ”Du sa att du var godtemplare?”
----
”När jag var ung sa jag ju. Alla har ju varit unga och oförståndiga”, skrockar Sven
och reser sig. Ur ett skåp tar han fram en etikettslös flaska. ”Fråga inte...”, säger han
när Germund höjer ögonbrynen.
Tre timmar senare är han tillbaka i lägenheten. Det var länge sedan han var så
upprymd. Sven Wikström visade sig ha ett sinne för att berätta rövarhistorier.
Tydligen var hans pappa med om att utreda det så kallade 'spionmordet' på
Söderöra i början av 40-talet, när två unga fiskare sköt en kvinna som agerade
kontraspion mot Tyskland för Sveriges räkning.
På 20-talet jagade Svens pappa spritsmugglarkungen Algoth Niska tillsammans
med tullarna, utan att lyckas förstås, men i alla fall.
Själv berättade Germund om den senaste veckans kurs i bevisvärdering hos New
Scotland Yard i London.
Sven visade sig också vara en bra lyssnare. Tydligen var han nära att bli polis. Men
att det bland annat föll på problem med att stava när han skrev den tidens
antagningsprov och en oförmåga när det gällde pistolskytte.
”En märklig man”, säger Germund till sig själv innan han somnar.
----
Kapitel 1
Lördag den 23 september.
Conny Mattsson, trettiotre år gammal och lantbrevbärare från Bloka by i
Roslagen, sitter camouflageklädd i ett jakttorn med utsikt över ett hygge.
Gryningen har precis övergått i tidig morgon.
Han har suttit länge med hårkorset parkerat i den praktfulla råbockens
bröstkorg men ändå tvekat. Det är rent skottfält men han har inte lyckats förmå
sig att skjuta. Tillslut låter han fingret krypa ur varbygeln, bort från avtryckaren.
Istället sänker han bössan tills den vilar i knät.
'Du passar bättre bland rågetterna i skogen än i min panna', tänker han. 'Det är
många nya små rådjur kvar för dig att avla innan din tid är ute.'
Som om bocken hört Connys tankar, vänder den sig om. Deras blickar möts i
en sorts gentlemens agreement, innan det stolta djuret med högt buren krona
försvinner in bakom ett enesnår. Förlusten är lätt att bära, han har skjutit en liten
spetsbock den här morgonen, färskt kött har han redan.
Himlen är ljusblå. Luften kallt septemberkrispig men solen lovar
brittsommarvärme ännu en dag. De flesta träden är i huvudsak fortfarande
gröna, endaste ett fåtal har helt fällt sina löv.
Känslan att ha avstått från att skjuta är märkligt nog större än den brukar vara
när han skjutit. Som ung hade han aldrig låtit ett lovligt djur passera. Speciellt
om den haft en så stilig trofé på huvudet.
Kanske börjar han bli gammal, eller i alla fall mogna. Efter några minuter får
han syn på en hare, och åter åker bössan upp. Men nej, varför då? Han har redan
fem oätna harar i frysen därhemma.
Det kvittrar till i mobilen i innerfickan.
'Ska vi dra?', står det korthugget på displayen. 'Ja' knappar han in.
----
En sötaktig blandning av färskt blod dallrar i luften och söker sig genom mun,
näsa och svalg när den trötta Volvokombin kränger fram längs den gropiga
skogsvägen.
Bredvid Conny på det nedsuttna sätet ligger Svante, Connys vorstehhund och
bästa vän. Fyrtio kilo muskler som behärskar allt från fågel- till älgjakt.
Bakom ratten gnolar Connys granne och jaktkamrat Sven-Bertil Kelldahl på en
sliten dansbandsmelodi. Jaktlyckan har stått dem bi. Utöver Connys lilla bock
ligger ytterligare två bockar som Kelldahl skjutit bak i bilen. Runt de
uppsprättade bukarna surrar årets sista flugor trött.
Efter några kilometer är de ute på stora vägen och det brutala skumpandet
upphör. Conny öppnar med möda det tröga fönstret och fyller lungorna med
frisk höstluft.
När de passerar bron vid Sonö som sträcker sig över sjön Närdingen passar
han på att luta sig ut för att dra i sig så mycket som möjligt av den friska
sjöluften. I ögonvrån noterar han med förvåning någon i vattnet vid den gamla
brobänken.
”Vem är det som badar nu?” ropar han för att överrösta Kelldahls gråtmilda
dansbandstoner.
”Badar, var då”, svarar Sven-Bertil från framsätet samtidigt som han vrider ned
ljudet. Det sprakar i den gistna bilstereon när de taktfasta tonerna av hjärta och
smärta drunknar i motorsurr, gnissel och däcksljud.
”Det var någon i sjön vid bron, en tjej tror jag.”
Kelldahl skakar på huvudet.
”Du har levt ensam för länge och ser bara vad du vill se”, svarar han och vrider
upp radions volym igen.
Conny rycker på axlarna och lutar sig tillbaka samtidigt som den trötta
sångaren får ny luft.
Minuterna senare är de hemma på Connys gård. Han bär in bössan och ställer
ryggsäcken i köket innan han går ut och tar emot sin nyskjutna bock. Varken
----
kropp eller horn är något att skryta med, men han gläds åt att han medvetet
skonat den stora guldbocken.
”Det låg en tjej i vattnet vid bron. Det är säkert. Grön baddräkt”, säger Conny.
Sven-Bertil tittar på honom och ler ett fårat leende så snuset rinner över de
bruna tänderna, genom mungipan och ner i det gråsprängda skägget.
”Du är en jävla bock Mattsson, vet du det. Tänk efter, ingen badar i september.
I alla fall inte en tidig lördagsmorgon, och garanterat inte uppe vid bron, bland
näckrosor, sten och bråte. Det var väl en kartong som blåst av en lastbil du såg.
Gå och lägg dig nu.”
Kelldahl lägger tillbaka sin gamla bössa i bagageutrymmet innan han slänger
igen bakluckan med ett brak.
”Nu skall jag hem, hänga de här i kylrummet, mjölka och ge jäntans häst hö
innan jag går och knoppar. Glöm det där!”
När motorn motvilligt hostat igång höjer Kelldahl pekfingret till kepsskärmen
innan han rullar iväg.
Trots kompisens helt logiska bedömning har Conny svårt att släppa tanken.
Något var det han såg, och någon kartong var det inte. Samtidigt har Kelldahl
antagligen rätt, att någon badar vid gamla Sonöbron är en sensation även mitt i
sommaren.
Ändå blir han alltmer säker på att det var en människa han såg, eller i alla fall
något som liknar en människa, kanske en skyltdocka. Och tänk om...
Bilnycklarna hänger på mässingskroken bakom köksdörren. Han tvekar kort
innan de åker ned i fickan.
När han öppnar garageporten slås han av skillnaden mellan hans egen Volvo
och Kelldahls. Trots att de är jämnåriga och en gång i tiden lackerade i samma
färg är Connys bil i närmast nyskick om man jämför. Svante hoppar vant upp i
baksätet. En kort vridning på nyckeln får motorn att viska igång, kanske inte
silkeslent men en ocean ifrån Kelldahls tröskverk. Sekunderna senare rullar han
och Svante försiktigt ut på Unungevägen.
----
Trots att han redan tillbringat tre timmar i skogen är klockan bara halv nio när
han parkerar på den gamla brobänken som går parallellt med nya bron.
Doften är samma som i skogen. Sval krispig luft blandat med multnande löv.
När ljudet från motorn försvinner blir det tyst, för tyst. En känsla av obehag. I
den stunden är det skönt att Svante är med, även om han bara är en hund.
---
----
Klockan närmar sig halv nio på lördagsmorgonen. Vid sju skulle de ha blivit
avlösta, men en eldsvåda har tagit alla andra resurser i anspråk, så de har blivit
kommenderade att arbeta fram till tio i väntan på att nytt folk hunnit kallas in.
Polisassistent Viveka Svinhufvud ser på sin kollega Eva Alexanderssen som
halvslumrar bakom ratten på Polisvolvon. För att få lite lugn och ro har de
parkerat ute vid Kärleksudden. Officiellt för att spana efter tecken på langning.
Men det är ett svepskäl. Alla i kåren vet att här ute har inget allvarligare än
vattenmelon i skivor dealats sedan 70-talet. Men det är ett prima ställe att
komma undan ett slag på under långa nattpass. Den här natten har varit som en
vanlig fredagskväll. I alla fall tills någon tuttade eld på sågen i Spillersboda.
Tre fyllerister har de hunnit med att lagföra. Två för störande av ordning, en
för misshandel. Dessutom tre bilister som kört med varselljuset ihop med
halvljus. Det senare är ungefär det mest meningslösa polisarbete man kan tänka
sig. Vem blir polis för att bötfälla folk som tryckt på fel ljusknapp? Ingen!
Stillsamt hissar hon ned rutan på sin sida. Havet doftar salt och friskt även
såhär långt in i Norrtäljeviken. Här skulle hon kunna tänka sig att ha pick-nick
med kyckling och vin.
Att häcka i en polisbil i mer än tolv timmar är en annan femma. Ryggen ömmar
och det svider i ögonen.
I stunder som denna funderar hon ibland på sitt yrkesval. Hon hade redan en
juristexamen i bagaget när hon sökte till polishögskolan. Vilket vansinne.
Hade hon blivit affärsjurist skulle hon tjäna tre-fyra gånger den magra
polislönen idag, arbetat fasta tider bakom ett skrivbord i dräkt och blus. Istället
kämpar hon mot bus, fylleri och våld i en illasittande uniform.
Värst är passen på helgkvällar och nätter. Sönderslagna hemmafruar kämpar
om polisens uppmärksamhet med nedskitna tonåringar som tagit sin jungfrusil
och börjat resan ned i avgrunden.
För en vecka sedan skadades hennes fasta kollega, och svävar mellan liv och
död efter en onödig trafikolycka. Ingen av kollegorna vet hur illa det är ställt...
Hon har många gånger tänkt hur lätt det är att börja hata i det här jobbet.
----
”4050 från 70”, rasslar det till i polisradion.
Anropet väcker henne ur sina tankar och får Alexanderssen att börja röra på
sig. ”4050, det är väl vi”, säger hon sömndrucket samtidigt som Viveka sträcker
sig efter mikrofonen.
”Det stämmer”, säger Viveka och trycker in knappen. ”70 från 4050”
”Kan ni åka på ett drunkningstillbud vid Sonöbron mellan Edsbro och
Skebobruk”, frågar den metalliska rösten.
Alexanderssen ser på henne med rödsprängda ögon. ”Måste vi?”
”Om de haft någon annan skulle de inte anropa oss, då hade vi redan varit
lediga”, svarar Viveka och trycker åter in sändknappen. ”70 från 4050, uppfattat,
vi åker.”
”Ingen återvändo alltså”, mumlar Alexanderssen och vrider om startnyckeln.
”Fy vad jag är trött!”
Samtidigt som de rullar iväg genom Norrtäljes högburna villaområde
Kvisthamra sneglar Viveka på kollegan. Det är bara någon månad sedan
Alexanderssen började sin tjänstgöring vid Norrtäljepolisen och mindre än en
vecka sedan hon ryckte in och började arbeta ihop med Viveka. De är varandras
raka motsatser. Eva, blond, liten och nätt, Viveka, lång, brunett och muskulös.
Ändå kommer de väl överens redan efter bara några arbetspass.
Kanske beror det på att de har samma sorts humor, kanske på att Eva sedan
många år är en av Vivekas lillasyster Saras väninnor.
”Tack för att du ställer upp”, tänker Viveka högt.
”Förlåt, vad sa du”, säger kollegan och ser undrande på henne samtidigt som
de lämnar Norrtälje bakom sig.
”Jag tänkte högt. Tack för att du ställer upp, efter det som hänt Karlsson.”
”Ni stod varandra nära va?”
Viveka nickar. ”Så nära man kommer en kollega. Han är en sådan som kan allt,
absolut allt... Vi har jobbat ihop i två och ett halvt år.”
Allvaret sätter sig som en klump i halsen, hon känner att hon egentligen vill
skrika, men till vem? De blir sittande tysta en lång stund.
----
Musiken från radion rinner nonstop som diarré från någon kommersiell kanals
förprogrammerade spellista. Smäktande lugna favoriter. Då och då uppblandad
med kommersiella meddelanden. Köp, köp, köp! Kliniskt, opersonligt.
En seg tuggummi-kuliss av ljud.
Det tar drygt tjugo minuter i utryckningshastighet att tillryggalägga de dryga tre
milen. När de kommer fram är räddningstjänsten på plats. Ambulanskillarna
arbetar inte med överdriven brådska, hoppet är med andra ord ute.
Viveka och Alexanderssen stiger ur polisbilen just som kroppen lyfts ur
vattnet. När den läggs på båren ser Viveka att det är en ung kvinna, sannolikt
runt tjugofem. Ansiktet är gråvitt, urvattnat. Ena ögat är öppet. Flickan ser ut att
ha varit söt. Hon är smal på gränsen till mager, i prydlig grön kofta, beige kjol
och vit blus. Det som bryter mönstret är skorna eller snarare den som är kvar.
Klacken är närmare en och en halv decimeter.
'Hur har du hamnat här lilla gumman', tänker Viveka och vänder sig till
ambulanskillarna.
”Hur länge kan hon ha legat här?”
”Ett antal timmar”, säger den yngre av dem. ”Titta här! Hon har ett fult jack i
nacken. Det ser inte ut som en olycka”. säger han. Rösten är upprörd. ”Fast det
är ju inte min sak att avgöra!”
Alexanderssen är blek. Inte så konstigt, det är ingen vacker syn. Viveka tittar
ett par gånger till på den döda kroppen och på jacket i bakhuvudet som
ambulansmannen just visat henne, innan hon bestämmer sig.
”Ring vakthavande”, säger hon till Alexanderssen. ”Det här är ingenting för
oss att hålla på med.”
---
----
Kaffet från kaffebryggaren är varken varmt eller aromatiskt. Smaken påminner om
hotellkaffet i London senaste veckan. Blask.
Germund ser sig omkring i köket och konstaterar att städhjälpen gjort bra ifrån sig
som vanligt. Silvana från Bulgarien är en gudagåva, även om hon inte är billig. Utan
henne skulle hans hem likna en kennel för dammråttor. Kanske skulle han kunna få
henne att kalka ur kaffebryggaren också?
Samtalet igår kväll med Sven Wikström var fängslande. Han fick höra många nya
sidor om sin farfar. Bland annat att han räddat en förlist tysk U-båtsbesättning under
andra världskriget.
Men även om Sven berättade mycket om Germunds farfar, var det berättelserna
om Svens egen far som var länsman och senare polis Germund inte kan släppa.
Fantastiskt att man kunde lösa så komplicerade fall på den tiden, utan DNA och
datorer. Fingeravtryck, i den mån man hittade dem fick man jämföra för hand. Enda
fördelen var väl att den tidens människor inte rörde på sig lika mycket. Förbrytaren
var antingen någon lokal förmåga, eller en främling, och sådana märktes på ett
annat helt annat sätt i den tidens hårt sammansvetsade samhälle.
Tankarna snurrar runt. ”Jag kanske borde åka in till polismuséet och kolla lite
mer”, säger han för sig själv och stoppar ett par djupfrysta brödskivor i rosten.
Det tar några minuter innan de hoppar upp alldeles för mörkbrända, på gränsen
till oätliga.
När han skrapat av det värsta sotet över diskhon ringer mobilen. I förhoppningen
att det är Lovisa lägger han sig till med sin allra lenaste röst. ”Hej pappas lilla
solstråle!”
Det är tyst i luren, men han hör andningen. ”Det är inte din dotter, utan jag,
Staffelmann”, säger tillslut en myndig röst.
Kommissarie Staffelmann, vad vill han så här på lördagsmorgonen. ”Jag är ledig”,
försöker Germund. ”Jag kom från London igår.”
”Jag vet. Men vi har fått ett misstänkt dödsfall på halsen. Kollegorna på plats tror
att personen i fråga bragts om livet. Och då är det bättre att du tar tag i det direkt, än
att alla spår ska ligga och svalna till på måndag. Vad tycker du?”
----
Germund lägger ned den sotiga brödbiten på tallriken. Känner hur nyfikenhet och
dåligt samvete börjar sin inre dragkamp. Som alltid är slutet givet. ”OK, säger han.
Jag åker dit och tittar. Var är det?”
”Sonöbron, inte långt från byn Bloka.”
”Jag vet var det ligger. Det är på väg hem till morsan och farsan i Edebo.”
”Bra”, säger Staffelmann. ”Det var bara en sak till.”
”Vadå?”
”Befäl på plats just nu är assistent Svinhufvud, bara så du vet. Ni är ju inte direkt
bästisar!”
”Varför sa du inte det direkt, jävla orm!”
”Skulle du ha gjort det? Knappast. Lycka till!”
Det blir tyst i telefonen. Kommissarien har lagt på.
”Jävla Staffelmann”, muttrar Germund och lägger i två nya brödskivor i rosten,
den här gången vrider han ned termostatratten till hälften.
----
Temperaturen närmar sig 20 grader när Germund ser Norrtälje försvinna i
backspegeln. Brittsommarens bleka sol strålar från en ljusblå himmel. Träden
skiftar från mörkt grönt till enstaka lövkronor i eldigt rött. Här och där försöker
sig en och annan blomma på en sista blomning.
Som vanligt kör han sin bil, en röd Audi Quattro av rallymodell från tidigt 80tal. Mot reglementet använder han den ibland i tjänsten, något som retar många,
inte minst denna i sig irriterande polisassistent Svinhufvud.
I hans ögon en paragrafryttare som tillbringar för mycket tid med att vårda
reglementet istället för att lösa brott. Själv har han en mer pragmatisk syn på
regler. Mer som en etisk rekommendation. Inget som får stå i vägen för ett
effektivt polisarbete. När han tänker på Svinhufvud ser han framför sig en
valkyria av Wagnerska proportioner. De tillfällen de stött på varandra har det
alltid skurit sig.
Å andra sidan är det bara att peka med hela handen och be henne försvinna så
fort han kommer fram till brottsplatsen.
Problemet är att Norrtäljestationens resurser är begränsade, så på något sätt lär
han bli tvungen att upprätthålla viss kontakt.
När han åkt någon mil närmar han sig Estuna. En obetydlig plats om det inte
vore för en sak. Lovisa.
Här, i ett gammalt omodernt hus från 1700-talet bor Lovisas mamma Karina
Blomberg tillsammans med sin bror och Lovisa. När det inte är hans vecka. Om
han inte fått förhinder. Vilket han ofta har.
Frustrationen i att inte räcka till som förälder får magen att dra ihop sig och
han har i perioder tvingats äta Losec. Att han och Lovisas mamma aldrig haft
mer än ett one-night-stand ihop, när Lovisa kom till, gör inte saken mindre
komplicerad. Fan.
När han rullat förbi kyrkan, avfarten till syskonen Blombergs hus och lämnat
50-sträckan trampar han gasen i botten i ren frustration.
---
----
Viveka tittar på kvinnokroppen på båren.
Benen är långa, kroppen modellsmal nästan helt utan kurvor. Det ena av de två
omsorgsfullt sotade ögonen är groteskt uppspärrat. Ändå kan man inte undgå
att se hur vacker hon måste ha varit när hon levde, tänker Viveka. En klump
växer i halsen. Så onödigt!
En av ambulansförarna pekar på en man i trettioårsåldern på en upp och
nedvänd roddbåt ett tiotal meter bort. Han är magerlagd och över medellängd,
klädd i typiska jägarkläder med det mellanblonda håret rufsigt under truckerkepsen. Bredvid honom ligger en hund.
”Det var han som hittade henne. Du borde nog prata med honom”, säger han.
Viveka nickar och vänder sig om. Innan hon är framme hos mannen kommer
Alexanderssen ifatt henne och tar tag i hennes arm.
”Jag har pratat med Läns Kommunikations Centralen, LKC. Ett par tekniker är
på väg och de har skickat en bil som hämtar henne. Ska jag spärra av tycker du?”
Viveka möter blicken från kollegan och försöker le. ”Gör det. Och se till att
teknikerna visiterar kroppen innan de kör iväg henne. Dessutom föreslår jag att
du fixar hit en dykare för att se om de kan hitta ID, mobil och annat av intresse i
vattnet. Såg du någon handväska?”
Alexanderssen skakar på huvudet.
Viveka går fram och hälsar på mannen med hunden. Så här på nära håll ser
hon att han har ett karaktärsfullt ansikte. Om han vore ännu lite längre skulle
han se bra ut även i hennes ögon.
”Svinhufvud, Norrtäljepolisen. Var det du som hittade henne?”
De blå ögonen ger ett sorgset intryck, blicken är vänlig men det är tydligt att
han är tagen av upplevelsen. När han reser sig och hälsar är handslaget
överraskande fast.
”Conny Mattsson”, säger han och gör en kort paus. ”Och det här är Svante,
min hund. Förlåt men jag har aldrig sett en så ung människa död...”
Han sväljer några gånger. Viveka ser på honom och känner ett sting av
medlidande.
----
Medan de utbyter några artighetsfraser rullar en polismålad minibuss hon inte
sett förut fram och parkerar bredvid dem.
Två män stiger ur. Hon känner igen den äldre av dem som kriminalteknikern
Jan-Olof Jaernius, omtalad, duktig, men närmast asocial. Viveka ursäktar sig till
Conny Mattsson, och går fram för att hälsa.
”Hej Jaernius, varför åker ni med det där skåpet?”
Jaernius, lätt överviktig, i knappa sextioårsåldern med grått hår och grå
vattniga ögon, Stalinliknande grå mustasch och gammal brun yllehatt, blänger
surt på henne.
”Vår bil är sönder efter att någon duktig aspirant bucklat till den i polisgaraget.
Det här var första bästa vi hittade igår kväll när vi gick på. Men den duger, vill ni
ha kaffe så har den vattenkokare. Var ligger kroppen?”
Viveka pekar bort mot båren, innan hon återvänder till Conny Mattsson.
”Jag tror vi tar och lånar den här bussen, hunden kan kanske vänta i din bil, om
han nu inte har något att berätta.”
Mattsson nickar, till synes oförstående inför hennes trötta försök till skämt, och
lunkar iväg med hunden. Någon minut senare är han tillbaka.
Befälsbussen är inredd med ett väggfast bord och fyra stolar i gul plast. En
kommunikationsradio glimmar från en panel och på väggen sitter en stor klocka.
Viveka tittar på Conny Mattsson. Han ser lätt vilsen ut, men ansiktsdragen är
avspända.
”Det finns varmt vatten”, säger hon. ”Vill du ha te eller kaffe?”
Han ser tacksamt på henne.
”Kaffe tack.”
”Hur kommer det sig att du hade vägarna förbi just här?”
Det tar knappt tio minuter för Conny Mattsson att berätta om morgonens jakt
och hur han fick syn på kvinnan från baksätet på jaktkompisens bil. Viveka
antecknar omsorgsfullt och frågar om då och då.
”Har du sett henne förut?”
Conny Mattsson rycker uppgivet på axlarna.
----
”Hon verkar bekant. Men det är svårt att känna igen någon som är så död”,
svarar han och tittar på henne, som om han väntat sig en reaktion.
”Det kan väl stämma”, säger hon tillslut. ”Det beror på att
muskelspänningarna i ansiktet upphör, som när någon tar botox mot rynkor.”
”Botox?”
”Injektioner mot bland annat rynkor, vanligt bland välbärgade kvinnor.”
”Inte här ute tror jag”, säger han efter en stund.
”Strunta i botox. Har du något mer att berätta?”
”Jag vet inte, jag måste fundera.”
Hon lägger ned pennan. ”Vi tar en kort paus. Vill du ha mer kaffe?”
Conny Mattsson skakar på huvudet och tar fram en kexchoklad ur jackfickan.
”Reservenergi när man sitter på pass”, säger han med låg röst, som om han
skäms för att han är hungrig.
”Jag jagar själv”, säger Viveka. ”Men jag tuggar vingummin på passen, de låter
mindre.”
De sitter tysta några minuter medan hon ögnar igenom sina anteckningar. Just
som hon hon är på väg att fortsätta ställa frågor öppnas dörren och
Alexanderssen tittar in.
”Teknikerna är färdiga. Har du något emot att de kör bort henne.”
”Vänta så får jag prata med Jaernius först.”
Genom dörren ser hon den gamle teknikern komma släntrande. Även han ser
angelägen ut, så hon vänder sig kort till Conny Mattsson.
”Ett ögonblick. Jag är strax tillbaka.”
Viveka hinner knappt ut innan Jaernius stannar någon meter ifrån henne. Tittar
med sin skeptiska min och drar med ena handen i mustaschen.
”Drunknade gjorde hon i alla fall inte, så mycket kan jag säga. Jag sätter min
hatt på att hon blev ihjälslagen. Obducenterna lär inte hitta mycket vatten i de
lungorna...”
”Ambulanskillarna antydde en skada”, säger hon och talar medvetet extra tyst.
Jaernius fiskar upp pipa och tobak ur byxfickan. ”Märklig skada.”
----
”Hur så”, säger Viveka.
Sakta och metodiskt fyller Jaernius rökverket innan han tar fram en tändare
och börjar elda. Med filosofisk min följer han röken med blicken, hur den stiger
och sakta löses upp. När han blossat i någon minut tar han tag om piphuvudet
och pekar på kroppen som just lyfts över i en plastsäck.
”Hon har ett rejält jack i bakhuvudet utan tecken på läkning”, säger han tillslut”Det måste ha uppkommit i nära anslutning till dödsögonblicket.”
”Ett yxhugg menar du, eller?”, viskar Viveka tyst.
Jaernius ser på henne med frågande min innan han svarar med extra hög röst.
”Nej, det är det som är så konstigt. Någon yxa är det knappast, jacket är alldeles
för smalt. Min första tanke var att hon huggits med ett svärd”, säger han och
puffar sakta på sin pipa. ”Men jag medger att det känns rätt långsökt i dessa
dagar. Vad som verkligen hänt är ditt och dina kollegors jobb att reda ut.”
Han lutar sig mot polisbilen och eldar med tändaren igen innan han hostar
några gånger och pekar med pipskaftet. ”Någon drunkning är det inte. Du har
fått ett mord i knät Svinhufvud, grattis.”
”Staffelmann är meddelad”, säger Viveka dämpad.
Jaernius kommenterar det inte utan huttrar istället demonstrativt. ”Fy fan, nu
vill jag åka hem och sova. Är du snäll och schasar ut ditt vittne ur bussen. Var är
den där jävla Askerfeldt förresten, det här är väl hans bord?”
”Ju längre bort han håller sig desto bättre”, svarar hon.
Jaernius brister ut i ett kort bistert leende under den buskiga överläppen. ”Då
är vi i alla fall överens om en sak.”
Jaernius drar ett par bloss till på pipan innan han skakar den mot klacken,
trampar på glöden, vänder och ropar på kollegan.
Viveka går tillbaka in i bussen.
”Kom så går vi och sätter oss här ute, teknikerna vill ha sin buss.”
”Blev hon verkligen mördad?”, frågar Conny Mattsson när han kliver ut. ”Jag
hörde vad den där teknikern sa.”
”Kanske”, säger Viveka och försöker byta ämne. ”Är du uppväxt här i trakten.”
----
”Jag bor i en by någon kilometer härifrån, den heter Bloka.”
”Vad jobbar du med och vad gör du på fritiden?”
Han tittar undrande på henne. ”Lantbrevbärare”, säger Conny Mattsson och
pekar bort mot sin bil där hunden skäller. ”Annars är det mest jakt och fiske... Vi
rospiggar är väl som norrlänningarna skulle jag tro.”
Hur menar du?”
”De flesta snusar. Många bränner själva. Vi dricker öl, gillar inte vin. De flesta
kör sina gamla Volvohäckar och Mercadieslar till de rasar. På vintern kör
norrlänningarna skoter, vi åker fyrhjuling året runt”, säger han och gör en paus.
”Men dialekten... Jag fattar inte vad de säger, det är bara en massa 'int'. Men de
tycker väl vi låter rackarns konstiga.”
Viveka kan inte låta bli att le. Jämförelsen med Norrland är ny men rätt
talande.
”Sjön”, säger hon och pekar. ”Finns det mycket fisk?”
Conny Mattsson ler. Svagt, men likväl ett leende.
”Det finns gott om smågäddor upp till ett par tre kilo. Att gå tomhänt är
ovanligt. Men de är oätliga på grund av all dy som finns i sjön. Det finns en del
gös också, den verkar konstigt nog inte ta smak på samma sätt, fan vet varför.
Fiskar du?”
Hon nickar. ”I Norrtäljeviken ibland”, svarar hon när begravningsbilen rullar
iväg. ”Så, nu är hon borta.”
---
----
Först ser han bara polisbilen, men när han slagit av motorn kommer Svinhufvud
mot honom i all sin storhet, hon måste vara närmare två meter.
”Kunde de inte ha skickat någon annan så länge?”, frågar hon surt när han
stiger ur bilen.
Germund noterar att hon är röd i ögonen, antagligen har hon jobbat hela
natten.
”Staffelmann ringde. Som bekant är det huvudsakligen mitt ansvar att utreda
de mord som inträffar i vårt distrikt.”
'Det blir tungt att dra den information jag behöver ur henne', tänker han
samtidigt som han försöker se myndig ut.
Vad han inte fattar är varför hon för befäl på platsen. Undrande söker han med
blicken efter hennes kollega som han känner väl. Till sin förvåning ser han bara
en ung kvinna i polisuniform istället för ett skägg med begynnande kulmage.
Dessutom står en jägarklädd man en bit bort.
”Var är Karlsson?”, säger han.
Hon tittar på honom med plågad min.
”Vet du inte? Han ligger på intensiven. Han och hustrun krockade med en rysk
långtradare vid Kapellskär i onsdags. Chauffören var full. Karlssons fru dog, han
ligger i koma och vet inte att han blivit änkling.”
Germund ruskar på huvudet. 'Anders Muffen' Karlsson är en av veteranerna
inom Norrtäljepolisen och en av de mest uppskattade kollegorna. Sitt öknamn
har han fått på grund av ovanan att ha rattmuff på vintern, till och med i
polisbilen.
Karlsson är en kollega de flesta tar för givet. Kunnig, erfaren och alltid
tillhands när man behöver råd. Han har koll på gamla fall och ser ofta de dolda
sammanhangen innan alla andra. Konstigt nog har han aldrig avancerat.
Tankarna på honom och hans fru Birgit får irritationen att för en kort stund
rinna av.
”Ska vi koncentrera oss på det här så länge”, säger han dämpat.
Svinhufvud ser på honom och nickar.
----
”Vem är det där”, säger han och pekar på mannen i grönkläder.
”Det var han som hittade kroppen, en lokal jägare, Conny Mattsson heter han.”
Germund nickar, försöker se ut som om han förstår, är med. Men tankarna på
vad som hänt Karlsson blockerar.
”Kan du berätta vad vi vet?”, frågar han.
”Förhöret är inte formellt avslutad. Du kom ju instormande här”, säger hon.
”Men jag kan väl dra vad vi vet så här långt så avslutar vi samtalet med honom
gemensamt.”
Germund nickar och börjar gå i riktning från mannen. När han är på tillräckligt
avstånd sätter han sig på det gamla broräcket och tecknar åt Svinhufvud att göra
samma sak. Det tar henne mindre än tio minuter att gå igenom alla detaljer. Han
uppfattar mindre än hälften.
Samtidigt som hon berättar anländer dykaren från Nationella Insatsstyrkan.
”Har vi någon identitet på henne?”, frågar han när hon tystnat.
Svinhufvud skakar på huvudet och gnider sig i ögat. ”Hon hade inget leg,
ingen handväska, ingenting. Med lite tur hittar dykarna något på botten.”
”Vet jägarmannen därborta något om hennes identitet?”
Svinhufvud tittar på honom en stund innan hon nickar. ”Det finns ett litet
problem”, säger hon. ”Han vet att kvinnan blev mördad.”
”Hur kan han veta det? Har du berättat det? Du kanske har ringt tidningarna
också?”
Hon skakar på huvudet och gäspar demonstrativt. ”Han råkade överhöra
Jaernius som lite för högljutt rapporterade sina iakttagelser till mig. Han var
trött och tänkte sig väl inte för.”
”Jävla klant”, muttrar Germund. ”Skadan är redan skedd, vad väntar vi på?”
De reser sig och går fram till mannen. På nära håll ser Germund att han
påminner om en långdistanslöpare i jägarmundering. Handen han sträcker fram
är senig och knotig men handslaget fast och beslutsamt.
”Conny Mattsson”, säger han.
----
Germund presenterar sig helt kort innan han går rakt på sak. ”Har du sett
henne förut? Vet du vem hon är? Var hon bor?”
Conny Mattsson tar av sig kepsen och kliar sig i nacken. Håret är rufsigt.
”Först när jag såg henne kände jag inte igen henne. Men nu när jag fått fundera
en stund så tror jag att jag vet”, säger han. ”Men jag är inte helt säker, hon var
väldigt sminkad. Det brukar hon inte vara om det är hon...”
”Vem är det då?”
”Jag tror att hon går på skolan där borta”, säger han och pekar bort över sjön.
”Det är ett internat. Hon påminner om Louise.”
”Charlottenbergskolan? Är du säker? Hon såg inte ut som en skolflicka.”
”Det är det jag menar. Om det är Louise så såg hon inte vanlig ut. Louise ska i
alla fall ta studenten i vår. Jag brukar ha med pengar och paket till henne.”
”Det där lät märkligt”, säger Germund. ”Kan du förklara?”
Svinhufvud tittar irriterat på honom. 'Om du tycker det låter naturligt borde
du byta yrke', tänker han och blänger tillbaka, men säger ingenting.
”Jag är ju lantbrevbärare, det är inte så konstigt. Hon fick en del aviseringar och
paket. Mest från föräldrarna i Sydamerika. Ibland får hon paket från Frankrike
också, de brukar väga väldigt lite och lukta parfym.”
”Har den här Louise något efternamn”, säger Germund.
Trots att Germund går på rätt offensivt verkar Conny Mattsson inte vackla. Det
är ovanligt. Även vittnen brukar känna viss respekt för polisen. Det stör honom...
”Paulelle heter hon. Det är visst franskt”, säger Conny Mattsson. ”Blev hon
verkligen mördad?”
Rösten är möjligtvis något försiktig men inte orolig.
Germund ser på honom och Svinhufvud. ”Det verkar så”, säger han.
”Jag tror jag vet var det hände i så fall.”
Orden får Askerfeldt att höja på blicken. ”Hur menar du? Det är ovanligt att
komma på 'bara sådär', du vet ju inte ens hur vi hon dog...”
----
Conny Mattsson tittar på dem båda med lugn stadig blick. ”Jag hörde när han
med hatten sa att hon fått ett svärdshugg”, säger han stilla. ”Och är det så att hon
blödde, vet jag ett ställe där det kan ha hänt.”
Germund betraktar Mattsson. Står han här och driver med dem?
”Och hur fasen skulle du kunna veta det?”, frågar han.
”I morse när jag och min hund gick till skogen på andra sidan bron för att jaga
betedde han sig märkligt.”
”Hur då märkligt?”
”Som vanligt blev han nyfiken på några ställen längs vägen där det låg rester
av påkörda smådjur, råttor, ekorrar och fåglar. För en hund är det mer regel än
undantag.”
Svinhufvud nickar instämmande. För henne är det tydligen självklart, det är
det inte för honom.
”Vad har några påkörda ekorrar att göra med kvinnan i vattnet”, säger han
irriterad. Men Conny Mattsson låter sig inte provoceras. Istället ler han
överseende.
”Som jag sa hittar Svante ofta spår av påkörda djur på vägen, vanligen blod,
ibland hela djur. I morse”, fortsätter Conny Mattsson. ”Markerade han där det
rent logiskt inte borde finnas något att markera på.”
Germund känner att han ser ut som ett frågetecken. ”Inte borde... Det verkar
långsökt. Blod kan väl finnas överallt. Eller?”
”Du kan inte så mycket om djur och natur va”, säger Conny Mattsson lugnt.
”Hur så”, säger Germund och känner sig allt osäkrare. Inte minst som
Svinhufvud ler överlägset. Hon verkar ha fattat, eller tro sig fattat i alla fall...
”Vilda djur blir som regel påkörda när de är på väg över vägen för att äta,
dricka, para sig eller när de är förföljda”, säger han.
”Jo”, säger Germund. ”Det är väl logiskt.”
”I morse markerade hunden mitt ute på bron”, säger Mattsson. ”Där finns
varken skog eller diken på sidorna, bara räcken och vatten. Där korsar nästan
aldrig några vilda djur, ändå markerade min hund, jag tänkte inte på det först.”
----
Germund kliar sig på hakan och tittar omväxlande på Svinhufvud och Conny
Mattsson. Tillslut ger han med sig.
”Jag måste motvilligt erkänna att teorin inte låter helt dum. Det skulle kunna
vara en möjlighet. Men går de inte över bron om de vill passera över sjön”, säger
han tillslut.
Conny Mattsson skakar på huvudet. ”Ytterst sällan, och blir de påkörda i det
läget blir de som regel kvar eftersom få rovdjur är intresserade av att gå ut på
bron och kallasa. Kom ska jag visa.”
Några minuter senare är de framme. Conny pekar på vägbanan nära ena
räcket. ”Här var det. Det är faktiskt en fläck. Jag såg den inte i morse när det var
mörkt. Titta.”
Svinhufvud och Germund sätter sig på huk och tittar. Det liknar utan tvekan
blod. Även metallräcket har färska fläckar.
”Det skulle kunna stämma”, säger Germund stilla för sig själv.
Samtidigt får Svinhufvud syn på en grön tråd som fastnat i en rostflaga på
räckets översida. ”Titta, hon hade en kofta i den här gröna färgen på sig när hon
hittades.”
Germund nickar. ”Bra, stoppa den i en bevispåse. Du får ringa hit folk som
spärrar av den här sidan av vägen och se till att vi får hit teknikerna igen. Sen vill
jag att du ber dykaren att komma hit och söka av botten så fort som möjligt.”
Han vänder sig till Conny Mattsson och klappar honom på axeln. ”Bra, du
behövs inte mer om du inte har fler sensationer att berätta.”
Han följer Mattsson och Svinhufvud med blicken innan han vänder den mot
stranden på sidan om bron.
På en tomt vid vattnet går en kvinna i trettioårsåldern och krattar löv. Runt
henne cyklar en liten flicka på cykel med stödhjul.
Fan också, Lovisa. Samvetet slår till och han längtar efter en Losec.
----
Hela veckan har han sett fram mot att få rå om henne från och med måndag, nu
har förutsättningarna ändrats. Mordutredningar är svåra att kombinera med
engagerat föräldraskap.
Förra veckan var egentligen hans, men Lovisas mamma Karina gick tillslut
med på att byta eftersom han skulle på den eftertraktade kursen hos Scotland
Yard. Att återigen be henne uppoffra sig för hans jobb är inget han ser fram mot,
dessvärre är det nödvändigt, både för Lovisa och utredningen.
Det känns i magen vilket tungt samtal som väntar, hur lite han vill ringa det.
En nödlösning vore att be någon av hans två systrar att ha hand om Lovisa, men
inte i mer än några dagar, de har fullt upp. Alternativet är att be morsan och
farsan. De ställer upp, problemet är allt tjat det för med sig. ’Germund, borde du
inte stadga dig… Finns det ingen trevlig tjej som vill vara med dig? Vad säger du
om Karina, hon är ju så rar.’
Med en suck trycker han iväg samtalet till Karinas mobil. När det kopplar upp
tutar det intensivt några sekunder innan samtalet bryts. Upptaget. Lättad lägger
han tillbaka luren i fickan. Nu har han i alla fall försökt.
Han går några steg, slår sig ned på räcket och kisar mot solen. Mobilbilden
Svinhufvud visade antydde att offret är i tidiga tjugoårsåldern. Elegant sminkad,
Snarare överklass än prostituerad. Vad hade hon här ute att göra? Så finklädd?
När han tittar upp kommer Svinhufvud gående mot honom. Stegen är sega,
fulla av mjölksyra.
”Jaernius och hans kompis är på väg tillbaka. Han var inte glad”, säger hon och
slår sig ned några meter bort.
”Bra. Vet vi vem som tar hand om henne på rättsmedicinska?”
”Hur så? Spelar det någon roll”, svarar hon skarpt.
Germund kan inte låta bli att störas av hennes röstläge.
”Alla där är duktiga, men jag föredrar Johansson när det finns misstankar om
brott. Har du problem med det?”
----
”Ja det har jag”, svarar hon. ”Om du inte ger de andra chansen kommer de
aldrig att växa. Johansson är för övrigt ledig idag enligt Jaernius. Det är lördag
om du inte lagt märke till det.”
”Det innebär att även du frågat efter honom.”
”Fy fan vad du är självgod Askerfeldt. Om det inte vore för...”
Svinhufvud avbryts mitt i meningen av Germunds telefon som ringer.
”Hej, det är Staffelmann. Hur går det?”
”Inget vidare. Hur så?”
”Jag och länspolismästare Nilzén har bestämt att du och Svinhufvud ska
samarbeta i den här utredningen. Ni är båda skärpta och ambitiösa och borde
kunna komplettera varandra. Alexanderssen behövs inne på stationen.”
”Men va fan”, utbrister Germund. ”Hon går ju inte att samarbeta med.”
Likt en kobra rycker Svinhufvud luren ur hans hand.
”Vad är det för snack”, fräser hon i luren.
En kort stund senare blir bleknar hennes ansikte ytterligare en nyans. Hon
fortsätter lyssna en stund innan hon mumlar något till svar och skickar tillbaka
luren. ”Till dig”, säger hon dämpat.
När han får tillbaka telefonen torkar han demonstrativt av den med sin näsduk.
”Hon slet den ur mitt öra”.
”Ni beter er som dagisbarn! Åk och ät lunch och kom inte tillbaka innan ni
slutit fred. Misslyckas ni får ni fortsätta jobba tillsammans till ni lär er, utredning
efter utredning. Är det uppfattat?”
----
Kapitel 2
Pizzerian är inrymd i ett fallfärdigt hus ovanpå en radioaffär i centrala Rimbo.
Inredningen består av nötta plaststolar och bord av perstorpsplatta. Det doftar
billig parfym, vitlök och friterat.
Viveka tittar på klockan som hänger på den en gång vitkalkade väggen, och
konstaterar att den närmar sig halv ett. Snart har hon jobbat nitton timmar i
sträck. Ögonen svider, tack och lov hann hon sova igår eftermiddag.
Askerfeldt ropar på en trött servitris som tillslut kommer balanserande med
deras pizzor. Hans en barnportion i jämförelse med hennes välfyllda specialare.
Tillsammans med en ölsejdel till bredden fylld med mjölk fulländar den bilden
av lunch värdig en skogshuggare.
Efter några tuggor påbörjar han till hennes förvåning en snudd på filosofisk
monolog.
”Den här flickan... Vem tog sig rätten att besegla hennes öde i förtid! Ta ifrån
henne framtiden. Av vilken anledning?”
Hon ser hur han biter ihop käkarna.
”Du tar åt dig, trots att du bara sett henne på en suddig mobilbild”, säger
Viveka sakta och dämpat. ”Jag trodde du var immun mot sånt, du har ju jobbat
med mordutredningar i Stockholm.”
Askerfeldt skakar på huvudet. ”Immun blir man förhoppningsvis aldrig. Glöm
inte att varje lik inte bara är ett utredningsobjekt. Det är framför allt en människa
vars vänner, släkt och familj på ett eller annat sätt kommer att sörja varje
födelsedag, varje jul, varje gång längtan bubblar upp. Smärtan blir kanske
mindre med tiden, inte saknaden.”
Viveka tittar förvånad på honom. ”Är du alltid så filosofisk.”
”Vårt arbete är en del i de anhörigas sorgeprocess. Vi får inte glömma det.”
Askerfeldt tystnar och ser ned på sin tallrik. När han skär en bit från sin nästan
orörda pizza vitnar knogarna.
----
”När jag började som polis tänkte jag inte så”, säger han lågt. ”Då var det bara
action och äventyr.”
Han lägger ned besticken och vänder blicken mot henne. Den är uttryckslös.
”Det har kommit ikapp mig med åren, inte minst sedan jag fick barn. Tanken
att något skulle kunna hända min dotter rider mig om nätterna.”
Det blir tyst vid bordet. Askerfeldt tar några tuggor till innan han skjuter
undan tallriken och koncentrerar sig på sin Ramlösa.
”Fan va äckligt”, säger han med en röst som understryker vad han menar.
”Vad gör vi nu?”, frågor hon efter en stund.
”De kommer att ha ögonen på oss. Vi får försöka reda ut vad som hänt så
snabbt som möjligt. Sen kan vi fortsätta att fredligt hata varandra utan att någon
lägger sig i.”
Viveka kan inte låta bli att dra på munnen när hon tittar på honom. ”Vet du
vad han sa till mig?”
Askerfeldt skakar på huvudet.
”Att vi kommer att hålla varandra på tå.”
Han ser på henne med ett svagt leende. ”Det där är inte Staffelmanns ord. Det
måste vara Charles Nilzén som ligger bakom.”
”Polismästaren...”
”Han hette säkert Kalle Nilsson från början.”
När de återvänder till Sonö är ena körbanan spärrad av en patrullbil med blåljus.
Det är varmare, närmare tjugo grader varmt och vinden från sjön har avtagit.
Jaernius buss står parkerad framför och någon har rest ett provisoriskt tält på
platsen för de misstänkta blodspåren.
Viveka går fram till avspärrningarna och vänder sig till en ung polis.
”Har du sett Alexanderssen?”
Den unge polisen är bredaxlat vältränad, men ansiktet fortfarande pojkaktigt
utan spår av skäggväxt.
”Är det hon med ljus hästsvans”, svarar han med pipig röst.
----
Viveka nickar.
”Hon fick order att åka tillbaka för en halvtimme sedan”, säger han och tittar
osäkert på henne, som om han oroar sig för att svaret var tillräckligt bra. ”De sa
att hon behövde hem och sova”, skyndar han sig att tillägga.
”Vem fan behöver inte det”, muttrar Viveka och vänder.
Askerfeldt står och pratar i telefonen när hon knackar honom på axeln. Han
tecknar irriterat åt henne att vänta. Innan hon hunnit formulera något dräpande
kommer hon ihåg deras överenskommelse. Skönt att de inte behöver hyckla.
Efter någon minut trycker Askerfeldt bort samtalet. ”Rättsmedicinska”, säger
han. ”Hon är huggen i bakhuvudet med vad som konstigt nog verkar vara just
ett svärd. Möjligen en tunn köttyxa. Bengt Johansson var där trots allt. Han
undersöker henne just nu.”
”Jaernius yrade ju om svärd”, svarar hon. ”Vem slår ihjäl folk med svärd
nuförtiden. Det känns mer som 1500-tal. Några tecken på strid?”
Askerfeldt skakar på huvudet. ”Oklart. Han är inte klar. Ska vi se vad
surgubben har hittat eller inte?”
Bubblorna i vattnet nedanför bron indikerar var dykaren söker. Jaernius
kommer ut ur tältet just som en skördetröska passerar den tillfälligt enfiliga bron
med ett öronbedövande rasslande.
I det hårda solljuset ser hans ansikte ännu mer fårat ut. ”Blötdjuret där nere har
hittat lite ni säkert vill se”, muttrar Jaernius och tar av sig hatten.
Det är märkligt att gubben alltid bär samma fula hatt år ut och år in. En grå
anskrämlig sak, enligt honom själv en irländsk herdehatt i otvättad ull, i de flesta
kollegors ögon en upp och nedvänd Melittapåse som stinker när det regnar.
”Hej dysterkvist! Varför har jag inte sett dig på hela sommaren”, säger
Askerfeldt och klappar Jaernius på axeln. ”Vi kan väl hälsa i alla fall?”
”Passa dig”, fräser Jaernius och rycker undan. Viveka kan inte låta bli att tycka
de är rätt komiska.
Jaernius verkar inte se det humoristiska i situationen, utan pekar med
pipskaftet in i det lilla tältet. ”Handväskan låg på botten under bron, jag tycker
----
den ser jävligt dyr ut? Det låg en mobiltelefon i ena facket i väskan, instoppad i
någon sorts vattentät påse, så den fungerar konstigt nog fortfarande. Jag har
skickat den till labb. Dessutom hade hon över sju tusen i kontanter och ett IDkort i plånboken. Hon verkar heta Louise Paulelle, sjutton år gammal.”
Han gör en paus och tänder pipan innan han fiskar fram en flaska
mineralvatten ur fickan.
”Dykar'n har hittat ett armband också. Det låg på botten inte långt från
väskan”, fortsätter Jaernius. ”Det ser klart billigt ut i jämförelse med allt annat
hon hade. Vill ni rota finns gummihandskar i lådan.”
Fynden ligger uppradade på en bricka inne i tältet. Armbandet Jaernius
beskrev ser mycket riktigt enkelt ut. Ett tunt svart lädersnöre med en graverad
silverbricka, inget mer. Lädersnöret verkar ha slitits av.
”Det står ’E.A.’ ingraverat”, muttrar Jaernius när Viveka anstränger sig för att
läsa. ”Dålig maskingravyr om ni frågar mig”.
”Inget annat? Något tillhygge, exempelvis ett svärd”, frågar Viveka.
Jaernius skakar på huvudet. ”Svärdet var bara min gissning”, säger han surt.
”Rättsläkaren sa faktiskt samma sak”, svarar Askerfeldt och kliar sig i den röda
kalufsen. ”Låt dykaren söka längs både nya och gamla brobänken. När hinner
labbet gå igenom mobilen, kolla SMS och sånt, och när tror du vi kan få DNAsvar från fläckarna på bron och räcket?”
”Mobilen kan vi gå igenom till måndag. DNA-analysen tar ett par dagar.”
”Skulle jag och Svinhufvud kunna få titta i lugn och ro”, frågar Askerfeldt.
”Det är ni som tjafsar”, grymtar Jaernius och tar några steg bort.
Askerfeldt harklar sig och vänder sig till Viveka. ”Du sa att du uppskattade
kvinnans ålder till runt tjugofem? Det här verkar vara en tonåring.”
Viveka nickar och räcker honom legitimationen. Han tar den och tittar noga.
”Ska man döma av dina mobilbilder av offret så var hon en kvinna i karriären,
men på hennes legitimation är det mest en ung tjej, men med liknande
ansiktsdrag”, säger han. ”Kan det vara förfalskat?”
----
Viveka skakar på huvudet. ”Med smink kan man åstadkomma mycket som
kvinna. Dessutom. Om en ung person har falsk legitimation brukar det vara för
att verka äldre för att komma in där det är åldersgräns och dessutom för att få
handla på systembolaget. Namnet stämmer ju med vad Conny Mattsson sa.”
Askerfeldt nickar och backar ut ur tältet. Viveka fortsätter att gå igenom
väskans innehåll och hör honom försvinna.
Känslan att rota i en annan kvinnas handväska är lika obehaglig varje gång hon
tvingas göra det. Få saker är så intimt, så personligt.
Efter fem minuter kommer Askerfeldt tillbaka. Under tiden har hon fått en
inblick i Louise Paulelles privatliv.
”Jag har gjort en snabbslagning på henne”, säger han. ”Det stämmer att hon är
sjutton, att hennes senast kända adress är Charlottenbergs Internatskola. Hennes
mor och far är utlandssvenskar med senast kända adress i Venezuela. Och lyssna
här”, säger han och gör en paus. ”Hon är inte direkt barskrapad. I den senaste
deklarationen uppges en inkomst av kapital på drygt nio hundratusen kronor.”
”Inte illa för en sjuttonåring”, säger Viveka.
”Jag är inte klar”, fortsätter Askerfeldt. ”Hon har en förmögenhet på nästan
arton miljoner. I huvudsak aktier, fonder och banktillgodohavanden samt en
lägenhet på Narvavägen i Stockholm.”
Viveka tittar på honom.
”Det förklarar en del. Kom ska du få se vad hon hade i handväskan.”
”Gör det?”, säger han. ”Vi pratar om missionärer med en dotter god för nästan
tjugo miljoner. Missionärer i Sydamerika som ofta skickar paket till henne. Tänk
Svinhufvud, tänk! Vad flödar i Sydamerika?”
Hon stannar upp och tittar på honom.
”Menar du..?”
”Jag menar ingenting mer än att man måste ha alla delar av hjärnan påslagna
för att kunna se sammanhangen.”
Han har rätt, men hon tänker inte visa hur dum hon känner sig. Istället pekar
hon på den guldfärgade handväskan.
----
”Den är av ett sällsynt franskt märke som heter ’Clérisse’”, säger hon och
fortsätter. ”Min syster pratar ofta om dem. De bärs nästan bara av fotomodeller
och de riktigt rika. Priset börjar på fem-sex tusen. Euro, alltså.”
Viveka pekar på innehållet från väskan. Plånbok, tamponger, parfym, läppstift
och nagellack i samma kulör samt stay-ups.
”Hennes smak för lyx sträcker längre än en dyr väska”
”Berätta, det är inte direkt mitt område”, säger han. Rösten är inte längre lika
överlägsen.
Hon pekar på de utsirade flaskorna. ”De här kostar minst ett par tusenlappar
styck. Samma sak med läppstift och nagellack. Genomgående bland de dyraste i
sitt slag! Det kanske ligger något i dina funderingar om drogrelaterade brott.”
”Jo, fast drogbaronerna brukar knappast tvätta så stora förmögenheter för att
lägga på sina barn. Jag har det som en möjlighet bland flera. Dessutom”, säger
Askerfeldt och kliar sig på hakan med bekymrad min. ”I de där gängen så
mördar man med pistol, sprängämnen och liknande, aldrig med svärd. Något
mer spännande?”
Viveka ser hur han tittar undrande. De är på hennes gata nu. En angenäm
känsla.
”P-piller. Det ligger en karta i ett fack i hennes handväska. En ansvarsfull
fröken alltså¨. Sammantaget pratar vi alltså om en sjuttonåring med ett sannolikt
regelbundet sexliv, som klär sig i dyra vuxenkläder, vars handväska med
innehåll kostar mellan fyrtio och femtio tusen. Rätt onormalt, även om hon har
täta föräldrar. Möjligen lever Hollywoodkändisarnas barn på det sättet.”
Askerfeldt ser på henne och nickar. ”Nu måste vi få henne formellt identifierad.
Om alla anhöriga finns utomlands får vi be skolan om hjälp. Därefter ska vi prata
med de som kände henne väl, få mer bakgrundsfakta.”
Han börjar gå i riktning mot sin röda bil kantiga Audi.
”Ska vi åka i den där och lämna dödsbud”, säger hon. ”Det känns som att
komma i en raggarbil!”
----
Askerfeldt tvärstannar och vänder sig om. På sättet han gör det, är det tydligt
att hon trampat på en öm tå.
”Det här är lika mycket raggarbil som en Porsche eller Ferrari”, säger han stött.
”Jag har haft den till och från i jobbet sedan jag började på Norrtäljepolisen, och
den har fångat fler förbrytare än någon polismålad bil.”
”Den är i alla fall jävligt pubertal”, muttrar hon när hon klämmer sig ned i det
trånga sätet för andra gången idag.
---
----
En stund senare rullar de upp för en knastrande grusväg på väg mot
Charlottenbergs slott.
”Vissa har ordnat det för sig.”, konstaterar Germund när de passerar en
rödmålad grosshandlarvilla bara ett par meter från sjön till vänster om vägen.
Svinhuvud svarar inte så han knuffar henne lätt i sidan. Ingen reaktion.
Någon minut senare ser han slottets blå byggnader skimra i det låga solskenet.
Det slår honom att han varit här förut. På skolresa i sjätte klass.
Germund minns hur han och bästisen Janne klättrade i ekarna i allén och
pekade lång näsa åt internatets elever istället för att följa med in och titta. Så här i
efterhand anar han att de två lärare som var med lät dem hållas, i trygg
förvissning om att klängandes i trädkronorna, kunde lille Jan och Germund inte
ställa till med värre saker än några skrubbsår och i värsta fall varsin
hjärnskakning.
”Det ser nästan nytt ut, och väldigt stort”, säger Svinhufvud spontant när hon
vaknar.
Germund tittar förvånad på henne.
”Du är väl uppväxt på ett liknande ställe?”
Hon tittar på honom med road min. ”Mamma och Pappa har en bondgård, den
är inte på mer än än fem hundra hektar”, säger hon och skrattar.
Germund slår av motorn. Han har hela tiden föreställt sig att hon växt upp
furstligt med hela paketet. Ädla hästar, stalldrängar och privatchaufför.
”Vi får prata mer om det sedan”, säger han lite stött. ”Nu ska vi överlämna ett
dödsbud.”
Grusplanen är krattad i vackra linjer, gräsmattorna och rabatterna fria från
ogräs.
”Att någon har råd att hålla allt i det här skicket”, säger Svinhufvud.
Germund tittar på henne. ”Så himla unikt är det väl inte?”
”Du bor i lägenhet va?”
Germund nickar.
”Det är uppenbart”, svarar hon och bultar på slottsporten.
----
”Det är bara att gå in”, ropar en pojke i grön munkjacka som kommer
släntrande över gruset med en cykel i handen. ”Expeditionen ligger till vänster
innanför dörren.”
Takhöjden i hallen är minst tio meter. En stentrappa leder upp till den första
våningen. Rakt fram ligger vad som antagligen är skolans matsal. Genom de
öppna dörrarna ser han borden som står i raka rader.
En dörr i samma utsirade stil som slottsporten är märkt med en mässingskylt
på vilket det står ’Expedition’.
Skolans expedition liknar receptionen på ett lyxhotell. Väggarna är klädda med
panel i mörkt trä. De kompakta skrivborden av engelsk modell är skinnklädda
och kröns av engelska bibliotekslampor i mässing med gröna glasskärmar.
Fönstren är inramade av tjocka gardiner. Det är högtidligt tyst.
En lång man i fyrtioårsåldern klädd i beige linnekostym reser sig och kommer
fram. Han är blond och solbränd med bakåtslickat hår. Det är något som är
bekant med honom när han ställer sig bredbent en bit ifrån dem och synar
Svinhufvuds uniform uppifrån och ned.
”Jaha”, säger han och ler stelt. En hörntand av guld glimmar när han öppnar
munnen.
Någonstans har Germund träffat på den här mannen tidigare, frågan är bara
var.
”Kriminalinspektör Askerfeldt, Norrtäljepolisen, det här är assistent
Svinhufvud. Vi vill tala med rektor”, säger Germund och håller fram sin
legitimation.
Mannen tittar på dem. ”Har ni avtalat tid? Hon är rätt upptagen.”
Svinhufvud tar ett steg framåt. ”Och vem är du”, säger hon.
”Claes Lundström, studierektor, huvudlärare i biologi, kemi, fysik och
mattematik. Dessutom rektorns svåger. Hurså?”
”Vårt ärende är brådskande”, säger Svinhufvud.
”Bråttom?”, säger Claes Lundström. ”Alla har bråttom.”
”Hämtar du henne nu, är jag tillräckligt tydlig”, säger Svinhufvud till mannen.
----
Med en viss motvilja vänder han och försvinner genom en dold dörr i panelen.
Efter fem minuter hörs steg fulla av självförtroende. En medelålders kvinna,
någonstans mellan femtiofem och sextio kommer in genom dörren. Hon är klädd
i svagt cerisefärgad dräkt. Page-frisyren hålls i ett järngrepp av ett brett diadem i
matchande färg och mönster. Germunds första reaktion är att den här sortens
kvinnor hittar man bara i Stockholms finare kvarter.
Hon studerar Germund uppifrån och ned innan hon sträcker fram handen.
Naglarna är välvårdade och målade i samma färg som dräkten.
”Karin Lundström. Jag är skolans rektor. Vi går in på mitt kontor! Den här
vägen. Jag hoppas det här går fort.”
Tonen är befallande, det hörs att hon är van att bestämma.
Kontoret är påkostat. Femtio kvadratmeter fulla av antika möbler. Längs
väggarna trängs oljemålningar med bokhyllor. På många sätt påminner det om
kontoret hos hans engelske värd under veckan, Chief Inspector D.A. Baxter vid
New Scotland Yard. Skillnaden är att rektor Lundströms kontor är dubbelt så
stort.
”Varsågoda och sitt. Lite te?”
Karin Lundström pekar mot en vinröd soffgrupp i skinn som står vid fönstren
med utsikt över sjön. Framför den öppna spisen tronar ett par öronlappsfåtöljer i
samma stil. Germund konstaterar att han en gång lagt bud på ett par likadana på
annonssajten Blocket.
”Ja tack”, svarar Svinhufvud spontant ”Te vore gott!”
Germund känner sig besvärad av hennes snabba accepterande samtidigt som
även han känner ett visst sug.
”Ja tack, om det inte är till något besvär”, svarar han.
”Hade det varit besvärligt hade jag inte frågat”, svarar rektorn.
Sekunderna senare hörs en knackning. En kraftig kvinna i vita kockkläder
kommer in genom en sidodörr.
”Lena, kan du servera oss te med något till?”
Kvinnan tittar på rektorn och tvekar.
----
”Går det bra med äppelbakelser. De är bara en halvtimme gamla.”
Kockkvinnan talar sävligt som om hon vore drogad.
”Tack Lena, det blir bra!”
Karin Lundström väntar tills kvinnan stängt dörren. ”Lena är vår köksmästare.
Gudabenådad bakom grytorna, men...”
Germund väntar några sekunder innan han tar upp tråden igen. ”Anledningen
till vårt besök är att en flicka vi tror var elev här påträffats död i vattnet vid
Sonöbron i morse.”
Karin Lundström skakar på huvudet. ”Hade någon saknats skulle jag ha fått
veta det.”
Rektorns blick är bestämd när han möter den, och hennes övertygelse får
honom att vackla för en sekund. Kan de ha tagit fel. Det känns osannolikt.
Efter en stund börjar Karin Lundström skruva på sig. ”Jag vill inte vara
oförskämd”, säger hon. ”Men har ni kontrollerat eventuellt saknade personer i
trakten som kan passa in?”
Hon avbryts när dörren öppnas och kock-kvinnan rullar in en tevagn av
engelskt snitt. De minuter det tar att servera känns som frisk luft. Därefter tar
Germund åter till orda.
”Jag förstår att det är svårt att ta in tanken, men ett oberoende vittne har känt
igen henne. Dessutom har dykare hittat flickans ID-handlingar i anslutning till
fyndplatsen. Vi är tämligen säkra.”
Rektorns självsäkra min falnar under några sekunder. ”Vad betyder det?”
”Att vi är så säkra man kan vara innan någon anhörig identifierat henne.”
Karin Lundström gör en svepande gest med armen mot bordet. ”Förlåt mig,
varsågoda.”
Det uppstår en kort tystnad medan Germund tar en klunk te. Det slår honom
att han inte druckit kaffe sedan i morse.
”Ni har inte sagt vem det är ni hittat”, säger Karin Lundström efter en stund
och ställer ned sin kopp. ”Det borde ni kanske...”
”Hon heter enligt våra uppgifter Louise Paulelle, vet ni vem det är?”
----
Ögonen som fokuserat Germund fryser för ett ögonblick.
”Louise”, säger hon lågt och vänder sig bort några sekunder. När hon ser på
dem igen är blicken annorlunda, nästan sårbar. ”Hon var ordförande i elevrådet
förra året. Satt i skolstyrelsen som elevrepresentant. Jag känner henne väl. Skulle
hon vara död?”
Germund nickar stilla.
”Föräldrarna är missionärer för Waldemarskyrkan”, säger Karin Lundström.
”Just nu bygger de skolor i Sydamerika.”
Hon reser sig och går bort till fönstret. ”I sjön nere vid bron säger ni, det är ju
nästan en kilometer dit. Hur hamnade hon där?”
Germund tar ett djupt andetag. Att berätta att ett dödsfall är resultatet av ett
brott är alltid en prövning. Samtidigt vill han inte att de anhöriga ska få reda på
sådant av media.
”Vår preliminära bedömning är att hon föll offer för en gärningsman någon
gång mellan midnatt och tre i morse.”
Karin Lundström går tillbaka till skinnfåtöljen, sjunker ned i det knarrande
lädret och tar stilla av sig glasögonen. Hon torkar sakta ögonen med en näsduk
innan hon vänder sig mot Germund.
”Säger ni att Louise har blivit dödad av någon?” Blicken är långt borta. ”Det är
ju förfärligt.”
Hon reser sig, ser sig omkring i rummet, som om hon skulle vilja ta tag i något,
innan hon åter sätter sig.
”Vad kan jag göra för att hjälpa er?”
Germund ska just ta till orda när han ser Svinhufvud i ögonvrån. Oberörd av
dramatiken i rummet är hon fullt upptagen med att sluka det mäktiga bakverk
hon dränkt i ett hav av vaniljsås.
Han gör några fruktlösa försök att fånga hennes blick, men utan resultat.
”Om polisassistenten önskar kan jag be Lena om ytterligare ett par bakelser och
en burk vaniljsås som ni kan ta med?”, säger rektorn. Rösten är trött, resignerad.
----
Svinhufvud tittar först på sin egen tomma tallrik. Därefter på Germunds och
Rektorns orörda. Han noterar med visst nöje att hon blir röd i ansiktet.
”Nej tack, men det var jättegott”, svarar hon och ställer försiktigt tillbaka
tallriken på bordet.
Nöjd med Svinhufvuds glupska självmål vänder sig Germund till Karin
Lundström.
”Eftersom Louise Paulelles alla anhöriga bor utomlands måste vi be om hjälp
med identifieringen. Vem skulle kunna hjälpa oss med det? Ni själv kanske?”
”Den av de vuxna här som känner henne bäst är husmor på flickornas internat,
hon heter Jeanette Svensson. Jag skall se om jag kan få tag på henne”, säger
rektorn och reser sig upp. ”Ursäkta mig, jag är strax tillbaka.”
”Berätta inte för henne vad det gäller, bara att vi vill prata med henne.” ropar
Germund efter henne när hon försvinner genom dörren.
När den slår igen ser Germund överlägset på Svinhufvud. ”Vill du ha min
bakelse också?”
Svinhufvud blänger tillbaka, svaret hänger i luften. Ljudet av rektorns klackar
på väg tillbaka gör att det inte kommer. När Germund ser sig omkring i rummet
noterar han att det varken finns telefon eller dator i rummet.
”Jeanette väntar på er vid internatet. Det är den östra flygeln, till vänster när ni
kommer ut. Hon vet bara att ni vill prata med henne, inte varför”, säger rektorn
och tystnar en stund. ”Hur gör jag nu?”
Germund reser sig och sträcker fram handen. ”Låt oss gå igenom det när vi
kommer tillbaka från rättsmedicinska. Jag skulle vara tacksam om ni inte berättar
om det här på skolan till dess identiteten är fastställd.”
Karin Lundström nickar och reser sig. ”Kom ska jag visa er till Jeanette”, säger
hon och följer dem ut på trappan.
Under den dryga halvtimmen de suttit på rektorns kontor har solen sänkt sig
och ljuset blivit blekare. Luften är sval. Det luktar höst. Germund vänder sig till
rektorn och försöker byta samtalsämne.
”Vem bor i den röda magnifika villan vid sjön man passerar på väg upp hit?”
----
”Han är uppfinnare”, svarar hon dämpat.
Jeanette Svensson visar sig vara en vältränad, väderbitet sportig kvinna på
dryga femtio med muskulösa axlar. När Germund och Svinhufvud närmar sig
står hon i dörren till vad som beskrivits som flickornas internat med en röd
frottéhandduk runt halsen och dricker sportdryck direkt ur flaska.
”Karin ringde och sa att polisen ville prata med mig. Vad har jag nu ställt till
med? Det är inte varje dag det händer”, säger hon och betraktar Svinhufvuds
uniform.
”Vi skulle vilja prata om Louise Paulelle”, säger Germund.
”Louise? Har hon av alla ställt till med något”, säger Jeanette Svensson. ”Hon
är inte den som brukar hamna i trubbel. Lite flörtig kanske, men inget annat.”
”Ska vi se om hon är på sitt rum”, frågar Svinhufvud och pekar på trappan
innanför dörren.
Germund följer efter, bra tänkt. Nu kan de göra en första besiktning av Louises
rum utan att behöva trösta de tårar som alltid följer på ett dödsbud.
Det slår honom att han har ett stort kontrollbehov i jobbet. Med tanke på
Staffelmanns kommentar borde han kanske ge Svinhufvud mer utrymme. Se vad
som händer. Går det bra kan han ta åt sig av äran. Går det åt helvete kan
misslyckandet skyllas på Svinhufvud, Staffelmann och polismästaren.
Trappan upp till övervåningen är över två meter bred, vitlackad och klädd
med tjock blå matta som hålls på plats av mässingsstänger. Den leder upp till ett
allrum med engelska skinnsoffor av samma typ som på rektors kontor, bara mer
slitna.
På väggarna hänger oljemålningar och akvareller med motiv från skolan
blandat med klassiska porträtt. Germund är ingen konstkännare, men till och
med han kan se kvalitetsskillnaden mellan de olika verken.
”Ni har påkostad inredning”, säger han och pekar på en äkta matta i samma
färg som de tjocka gardinerna. ”Hur har ni råd?”
Jeanette Svensson tittar på honom och ler stolt. ”Waldemarsrörelsen har det
förvisso rätt gott ställt eftersom alla medlemmar ger sitt tionde. Dessutom
----
återanvänds alla möbler i en byteskedja en av våra pastorer kom på. När någon
behöver nya möbler får rektorn de nya som köps in, hennes går till vår
skolkaplan, hans möbler går till lärarrummet och så vidare. Till sist hamnar
möblerna på pojkarnas internat. De här sofforna är faktiskt närmare 25 år
gamla”, säger hon och pekar.
Germund går fram och tittar på en av tavlorna. Den föreställer en delvis
genomskinlig kvinna i slöjor som gungar. I bakgrunden ser man Charlottenbergs
slott. I hörnet sitter en oläsbar signatur.
”Vem har målat den här, den är rätt kuslig”, säger han.
”Det är faktiskt just Louise”, säger Jeanette Svensson och ställer sig i
berättarställning, som om hon vore en guide på en konstutställning. ”Varje år i
slutet av maj har vi Charlottensholmsdagarna där föräldrar och släkt bjuds in.
Vår vernissage är en av höjdpunkterna med en omröstning bland besökare och
elever som korar årets bästa alster. Louise vann för två år sedan med den där
tavlan.”
Germund nickar och pekar på en TV på väggen.
”Vi har ett begränsat kanalutbud”, svarar Jeanette Svensson på hans outtalade
fråga. ”Däremot får de inte ha egna DVD-filmer, där har vi strikt censur. Varken
sex, våld eller vad vi kallar tvivelaktig moral. Rektor ska godkänna alla filmer, vi
är ju inte vilken skola som helst”, säger hon och ler. ”Eleverna har å andra sidan
egna filmer i sina datorer och mobiler nu för tiden, och de kommer vi ju inte åt.”
Hon pekar in i korridoren. ”Kom går vi och pratar med Louise, hennes rum
ligger längst ned på södra sidan. Hon brukar ha riktiga sovorgier på helgerna, ni
vet hur trötta de kan vara i tonåren.”
Germund noterar att det varken finns spår av slitage eller klotter på väggar och
snickerier. Miljön ser snarare ut som på någon bättre konferensgård.
”Här bor Louise”, säger Jeanette Svensson och knackar på en vitmålad dörr. En
gång, två, tre och fyra gånger. Inget svar.
”Konstigt, hon verkar inte vara där.”
----
Istället öppnas dörren bredvid. Ut kliver en flicka med mörkt välkammat hår.
Hon är klädd i rak lila klänning med ett enkelt silverkors i en tunn rem.
”Hej Jasmine, har du sett Louise”, säger Jeanette Svensson, och fortsätter. ”Det
här är Jasmine Abrahamsson, hon går sista året på vår bibelstudielinje. Det här är
kommissarie Askerfeldt och assistent Svinhufvud.”
”Dessvärre bara kriminalinspektör Askerfeldt” rättar Germund och räcker
fram handen mot flickan.
Hon tittar på Germunds utsträckta näve men tar den inte i sin.
”Jasmine. Det stavas som teet om ni undrar. Ursäkta, jag är sen till kapellet.”
Den bleka varelsen försvinner genom korridoren samtidigt som Jeanette
knackar ytterligare några gånger på Louise Paulelles dörr innan hon fiskar upp
en nyckelknippa ur fickan.
Rummet är tomt. Väggarna är ljusblå. En soffa i marinblå sammet med
matchande fåtölj och ett designerbord utgör rummets sociala del. Soffan, fåtöljen
och sängen är draperade med matchande kuddar och plädar. Överkastet på
sängen skvallrar om att ingen verkar ha sovit här inatt.
Det som slår Germund är att rummet är ovanligt stort för att vara ett
internatrum, nästan överdrivet kvinnligt. Över rummet vilar en svag doft av
parfym.
I hörnet vid sängen tronar ett sminkbord med små lampor runt spegeln, som i
en teaterloge. Ett öppet smyckeskrin och en ansenlig mängd små burkar och
flaskor fulländar bilden av fåfäng ung kvinna.
”Bor alla elever så här?”
Svinhufvuds fråga kommer spontant.
”Självklart inte. Det här är ett av de fyra största rummen på flickinternatet. De
andra är betydligt mindre.”
”Hur kommer det sig, blir det inte orättvist?”, frågar Svinhufvud.
”Här får man göra bostadskarriär precis som i Stockholms innerstad”, säger
Jeanette Svensson. ”När eleverna kommer hit får de flytta in i ett av de mindre
rummen tillsammans med en kamrat. Dubbelrummen är trevliga men bara på
----
tolv kvadrat. Därefter får man successivt byta upp sig. Om två elever samtidigt
står på tur när ett rum blir ledigt får kamraterna rösta. Det lär eleverna nyttan av
sociala nätverk”, säger hon och gör en paus. ”För ett år sedan stod Jasmine som
ni just träffade, och Louise på tur när det här rummet blev ledigt. Louise fick flest
röster. Sedan dess har stämningen mellan dem varit rätt frostig.”
Germund nickar och fortsätter att se sig omkring. På det välstädade
skrivbordet står en avslagen röd bärbar dator med skärmen uppfälld. På en hylla
på väggen trängs ett tiotal fotografier, alla föreställande samma kvinna i olika
situationer i djungeln, på alla bilder praktiskt klädd i shorts och khaki.
”Det där är Louises mamma”, säger Jeanette Svensson och ställer sig bredvid
Germund. ”De bor utomlands sedan många år. Jag vet att Louise saknar dem
mycket. Föräldrarna flyttade till Bolivia samma dag hon kom hit. Det är väl
ingen stor gissning att tavlan som hänger där ute föreställer hennes mamma.”
”Har alla rum möbler från Svenskt Tenn”, säger Svinhufvud utan att
kommentera fotografierna och deras historia.
”Knappast, men många har med sig egna möbler”, säger Jeanette Svensson.
”De flesta av våra elever kommer ju från rätt goda hemförhållanden.”
Hon gör en paus innan hon vänder sig mot Germund i en häftig rörelse.
”Var kan hon ha tagit vägen. Det är inte likt Louise att bara försvinna.”
Hon tittar utforskande på dem. ”Vet ni något jag inte vet?”
Svinhufvud tittar på henne och nickar samtidigt som hon lägger handen på
hennes axel. ”Har du något ställe där vi kan prata?”
Jeanette Svensson ser på dem med oro i blicken. ”Jag har kontoret och min
lägenhet på bottenvåningen. Vad är det som hänt?”
Husmors utrymmen står i skarp kontrast mot Louise Paulelles lyx. Enkelt inrett
med köksbord, pinnsoffa och några stolar. Kontoret domineras av ett rörigt
skrivbord och gula post-itlappar på väggarna. Bredvid dörren står tre paddlar.
”Gillar du kanot?”, frågar Germund.
Jeanette Svensson lyser upp något innan hon går fram till en hylla där hon
plockar fram två medaljer.
----
”OS i Los Angeles -84 och Seoul -88, brons i tvåmanskajak! Det är knappast
någon mer än jag själv och min paddlarpartner som minns det idag, men det är
något att berätta när man blir gammal.”
”Men du är fortfarande aktiv”, säger Svinhufvud.
Hon rycker på axlarna och sätter sig åter på sin kontorsstol. ”Mest paddlar jag
tidiga morgnar. Ibland kör jag eftermiddagspass, det håller kärringen igång.”
Germund känner att samtalet är på väg att spåra ur och harklar sig.
”Anledningen till att vi ville prata med dig är att vi hittat en ung kvinna död i
vattnet borta vid Sonöbron i morse”.
Jeanette Svensson ser på dem båda med vidöppen blick. Färgen i hennes
ansikte bleknar och hon för handen mot munnen samtidigt som hon börjar skaka
på huvudet.
”Louise...”, får hon fram samtidigt som ögonen blir blanka. ”Inte Louise?”
”Dessvärre pekar mycket på att kvinnan är Louise Paulelle.”
Efter ett tag börjar hon vagga framåt och tillbaka samtidigt som tårar börjar
rulla längs hennes kinder.
”Assistent Svinhufvud ger dig en sammanfattning”, säger Germund. ”Jag går
upp och tittar i Louises rum en gång till. Kan jag få nyckeln.”
Kvinnors tårar är mer än han klarar av och i denna sekund är han märkligt nog
tacksam för att han har just Svinhufvud med. Annars hade han fått ta all gråt.
I allrummet på övervåningen har två flickor i tolv-trettonårsåldern just bänkat
sig framför TVn.
”Hej, jag heter Germund. Känner ni Louise?”
”Jaa det gör vi”, svarar den yngre av dem och fyrar av ett leende prytt av en
blank tandställning.
”Hur är hon”, frågar han, och känner hur töntig han låter. Flickorna verkar inte
bry sig utan tittar nyfiket på honom.
----
”Hon är jätteschysst och brukar hjälpa oss med franska-läxan. Hon så cool. I
julas fick jag hennes gamla mascara när hon fick ny i julklapp. Fatta! Dior, nästan
oanvänd”, säger den äldre av de två.
Den yngre hakar direkt på: ”Är du hennes pappa? ”
”Nej det är jag inte”, svarar han.
Germund kan inte låta bli att le när han går vidare mot Louises rum. Deras
entusiasm är en viktig pusselbit. Husmor verkar ha rätt. Louise ser ut att ha varit
populär.
När han kommer in på Louises rum igen tar han några bilder med mobilen
mest för att dokumentera det innan teknikerna drar in med buller och bång. En
kort titt i tekannan visar att den är nästan tom. En kopp med läppstiftsmärken
och en mörk ring i botten står på bordet.
Garderoben är välfylld. Kläderna tunga, gedigna och dyra, långt från Lovisas
mamma Karinas postorderplagg. Han tar ut en svart paljettklänning och tittar.
Chanel. Kollar en till. Vivienne Westwood. Konstaterar stolt att han känner igen
båda märkena.
Germund hänger tillbaka kläderna i garderoben och ser sig omkring. Försöker
förstå. Vem är du som bodde här? Hur tänkte du när du skapade din oas av lyx
här ute. Vad tycker omgivningen, blev de avundsjuka? Träffade du någon? Vem
i så fall? Var träffades ni? Vad döljer du för oss Louise, för dina vänner, för dig
själv?
Den överdrivna konsumtionen, bilderna på mamma, den spökliknande tavlan.
Som återhållen ångest.
Lyx och shopping kan enligt Hollywoods psykologer mildra smärta, det har
han i alla fall sett psykologer hävda på TV. Men vem handlar så här mycket?
Utsikten från fönstren sträcker sig i två väderstreck. Vyn över sjön och allén är
vidunderlig, inte konstigt att alla flickor på Charlottenberg vill bo just här.
Två tre hundra meter bort ser han den röda grosshandlarvillan där det ska bo
en excentrisk uppfinnare.
----
När han fått på sig gummihandskar tar han Louises röda dator och lägger i en
röd skinnväska med ett äpple på som han hittar under skrivbordet. Just som han
böjer sig ned efter väskan får han syn på ett USB-minne. På ren rutin åker det
med i datorväskan.
Slutligen innan han går e-postar han bilderna han tagit till Staffelmann och ber
honom lägga upp dem i den centrala utredningsmappen.
I kontoret på bottenvåningen är Jeanette Svensson helt slut när Germund
kommer tillbaka. Ögonen är röda, ansiktet svullet.
”Jag såg henne vid femtiden igår, hon gjorde en kanna te. Är ni säkra på att det
är Louise ni hittat? Jag menar, hon kan ju ha tappat sin väska tidigare. Säg att det
kan vara så”, säger hon.
Svinhufvud ser på henne och skakar på huvudet.
”Eftersom hennes föräldrar bor utomlands och hon inte har några släktingar i
Sverige, måste vi be dig som husmor på internatet att följa med för att identifiera
henne. Om vi har tur är det inte Louise...”
”Jag har aldrig sett en ung människa död. Ser hon hemsk ut? Måste jag
verkligen verkligen göra det?”
”Vi är med dig och det finns ytterligare personal där som kan hjälpa dig om det
blir för svårt. Hon finns i Solna och vi kör dig dit och tillbaka efteråt. Det tar inte
mer än tre timmar.”
Jeanette Svensson reser sig med en suck. ”Jag antar att jag inte har något val.”
De skall just sätta sig i bilen när de två flickorna Germund pratat med i TVrummet kommer rusande. När den yngre får syn på Germund stannar hon och
pekar.
”Jeanette! Det är han, tjuven som tog Louises dator! Jag såg det. Han pratade
med oss, sen tog han Louises dator!”
”Det är ingen fara. De är poliser ser ni väl”, säger Jeanette Svensson till
flickorna med en röst som är nära att brista.
”Har Louise laddat ned film i datorn igen”, säger den ena av flickorna.
----
Jeanette Svensson skakar på huvudet. ”Nej det har hon inte. Jag är hemma
ikväll igen. Skulle det vara något viktigt får ni prata med rektorn eller HG.”
Flickorna tittar missmodigt på dem, men låter sig nöjas.
--På väg mot rättsmedicinska ringer Germunds mobiltelefon just som de kör
genom Edsbro. Han tittar på displayen. Karina, Lovisas mamma. Fan, han borde
ha försökt igen och inte vänta på att hon ringer.
I några sekunder tvekar han. Tillräckligt länge för att samtalet ska kopplas
bort. I baksätet sitter Jeanette Svensson med ledsna ögon. Genom backspegeln
möter han hennes blick.
”Det var min dotter, har du något emot att jag ringer tillbaka”, frågar han.
”Självklart inte, ring du.”
Lovisa svarar på första signalen. ”Hej Pappa! Varför svarade du inte. Ligger du
och sover? När kommer du imorgon? Vad ska vi göra sen?”
Trots omständigheterna kan han inte låta bli att le när han hör hennes glada
röst. Under veckan i London har han längtat efter de intensivt blå ögonen
inramade av det lockiga bruna håret. För sitt inre kan han se henne i Karinas kök
med luren i handen. De runda kinderna, de knubbiga armarna.
”Pappa, var tog du vägen?”
Han blir tvungen att svälja. ”Hej Lovisa min lilla prinsessa, vad gör du? Leker
du med Mobbo?”
”Pappa, jag leker inte med Morrrbrrorrr Tommmy”, säger hon med överdriven
artikulation. ”Tommy är hos sin kille. När kommer du, mamma vill veta för hon
och jag tänker laga mat till dig!”
Lovisa gör en kort paus och Germund försöker formulera vad han måste. Det
är svårt att hitta de rätta orden och Lovisa hinner före.
”Jag och Mamma har plockat svamp. Vi ska göra omelett. Blir du glad då?”
”Menar du kantareller?”
”Jag sa ju det. När kommer du?”
”Lovisa, det har hänt en sak. Du måste nog bo hos mamma nästa vecka också.”
----
Det blir tyst i luren. Lovisa har varit med om det förut, men det är lika
smärtsamt att säga det varje gång.
”Måste du jaga bovar nu igen pappa”, säger hon med moll i rösten.
Germund suckar i telefonen. Lovisa kan inte undgå det.
”Är det dumma bovar eller läskiga mördare”, säger hon.
”De läskiga”, svarar han. ”Får jag prata med mamma?”
”Ja det får du, men Pappa, har du köpt något till mig i London?”
”Kanske det…”
”Glöm inte min present när du kommer! Puss Puss!”
Det rasslar till när hon lägger luren åt sidan och springer iväg efter Karina. Det
tar någon minut innan hon kommer.
”Jag var ute i grönsakslandet. Kan du inte ha Lovisa i veckan, är det vad du
ringer för att säga?”
Germund söker efter ord men får mest fram ett grymtande.
”Fan ta dig och ditt jävla jobb Germund Askerfeldt! Lovisa sa att du skulle jaga
en mördare”, fräser hon. ”Alltid är det någon jävla skit!”
”Karina, jag är jätteledsen, men...” han gör en kort paus. ”…men om det är
problem för dig får jag be morsan att hjälpa mig...”
Han skäms för att hota med sina föräldrar, men det fungerar alltid. Karina har
sedan Lovisa föddes kämpat för att bygga en bra relation till Germunds mamma,
han vet hur rädd hon är om den.
Sucken från andra sidan änden telefonlinjen är tung, men hans illa förtäckta hot
fungerar ännu en gång.
”Jaga du dina mördare, men när du fångat dem är du skyldig mig en flaska
champagne. Dyr ska den vara, inget fusk som förra gången, utan riktig skumpa!”
”Tack Karina, du är en ängel!”
”Innebär det att du inte ens hinner komma hit och äta med oss imorgon?”
”Jag kommer gärna, men jag kan inte stanna så länge. Du vet hur det kan bli…”
”Bra, om det passar herrn är han välkommen vid sex.”
När de tryckt bort samtalet blir han sittande med luren i handen.
----
Tankarna stannar hos Lovisa. Hur kunde han glömma att köpa en present till
henne under sin resa. Det enda han köpt är några burkar mintpastiller till
Staffelmann och en svindyr modell av en dubbeldäckarbuss.
Rent principiellt är han mot att ge Lovisa snask och den fina dubbeldäckaren
för över tusen kronor är ingen leksak utan en modell han tänkt ha som prydnad
på kontoret. Att få tag på något som liknar en Londonsouvenir i Norrtälje så här
på söndagseftermiddagen är uteslutet. Att ge bort bussen svider. Å andra sidan
behöver han inte bestämma sig här och nu.
När de rullar genom Rimbo hänger solen lågt och kastar sina skuggor över
busstorget där några unga flickor står i en klunga och röker.
En våg av sorg sveper iväg hans tankar. Om ändå farmor fortfarande levt. Då
kunde han ringa och få svaren, de självklara argumenten. Kraften att orka vidare
i tillvaron.
Det har gått tre månader sedan hon dog. En tid av vakuum. Samma sak med
farfar. Även om han varit död i många år minns han de självklara
kommentarerna, hur han plirade med ögonen, drog i mustaschen och sa på sin
breda skärgårdsdialekt att ’har en tage' fan i båt’n, får 'n ro’n iland!’
Mötet igår kväll med Sven Wikström väckte nytt liv i minnet av farfar. Fan vet
om han inte ska söka upp gubben ikväll. Gårdagskvällen hos Sven var som att
återuppleva kvällarna på lotsplatsen i Furusund. När han som pojke satt med
stora öron i det glimrande ljuset från UKV-radion och lyssnade på lotsarnas
rövarhistorier.
Det ligger mycket i farfars ord om fan i båten och Sven upprepade dem så sent
som igår. Just nu är han tvungen att kämpa. Inte ge upp. När den skyldige väl
sitter där bakom lås och bom kan han ta time-out, köpa champagne till Karina,
vara med Lovisa och fundera över vad han vill med sitt liv.
”Hur gammal är din dotter?”
Frågan från Jeanette Svensson i baksätet får honom att vakna ut sitt eget
navelskådande. Han har nästan glömt att hon sitter där.
----
”Lovisa är fyra. Jag och hennes mamma har haft delad vårdnad ända sedan
hon föddes.”
”Det måste vara svårt att kombinera polisarbete med ansvaret för en så liten
flicka.”
Germund nickar, samtidigt som han inser hur privilegierad han är med den
hjälp han har från alla håll. ”Otillräcklighet är väl tidens tecken”, svarar han och
försöker skratta lite.
”Du är duktig som försöker.”
”Vad har jag för val”, säger han och gör en paus, för att byta ämne. ”Hur är det
med
ordningsreglerna
på
Charlottenberg.
Jag
har
läst
en
del
om
Waldemarskyrkan, och vad jag minns har man en rätt konservativ syn på livet.”
Jeanette Svensson skrattar nervöst. ”Vi var en flickskola med bara kvinnlig
personal fram till slutet på sextiotalet. Pojkar och män fick inte ens vistas på
området. I och med jämlikhetsdebatten i samhället blev vi tvungna att tillåta
manliga anställda och då beslutades att även tillåta pojkar på internatet.”
”Låter som stenåldern”, säger Svinhufvud. ”Är det lika strikt som i andra
samfund?”
”Waldemarsrörelsen är nog på många sätt strängare i sin syn”, säger Jeanette
Svensson. ”En del stofiler i styrelsen predikar artonhundratalsmoral. Sexualitet i
annan form än mellan gifta är otänkbart. Och ansvaret vilar enligt församlingens
lära helt och hållet på oss kvinnor. Här håller man på sig, punkt slut”
”Är det så generellt”, säger Germund, och ser för sitt inre Louise Paulelles
handväska med sitt innehåll.
”På ytan kanske” fnyser Jeanette Svensson.
---
----
Kapitel 3
Mörkret har nästan lagt sig när de närmar sig Stockholm. Höghusens silhuetter
mot det röda kvällsljuset ger intryck av en varm sommarkväll i staden, men
termometern visar bara åtta grader.
Det är tyst i bilen och har så varit den senaste halvtimmen. Svinhufvud sover.
Jeanette Svensson sitter tyst i baksätet. Tre personer i samma bil, ändå så
ensamma.
Hur är det att ha någon att dela livet med? Någon som sover på andra sidan i
den dyra dubbelsängen han av någon idiotisk anledning köpte en gång när det
var rea. Kudden bredvid hans har legat oanvänd i snart tio år utom de nätter när
Lovisa drömt mardrömmar och lagt sig bredvid honom. Är jobbet värt all
uppoffring som omöjliggör ett familjeliv, eller ligger problemet någon
annanstans? Svaret är inte helt givet.
Det slår honom att han glömt ringa och förvarna rättsmedicinska om att de är
på ingång. Anledningen till att det är nödvändigt stavas Bengt Johansson,
rättsmedicinskas excentriske chef sedan ett par år.
Med tunt långt hår, skägg och små runda glasögon är han förvillande lik en
ung Peps Person. Många tycker han är en kuf som passar bäst bland döda, men
Germund känner Bengt som en kul kille, om än med speciell humor.
Bengts brinnande intresse för hårdrock gör att han som regel spelar hög musik
när han jobbar, något som resulterade i en anmälan för några år sedan. Men efter
moget övervägande kom disciplinnämnden fram till att man får spela vilken
musik man vill under arbetet, så länge det inte vanärar de döda och att inte
tredje man misstycker.
Dock måste polisen meddela sin ankomst i förväg när man har med sig någon
för exempelvis identifikation av en avliden, så han tar upp mobilen.
Halv sju svänger Germund in genom de kraftiga järngrindarna. När han slår av
motorn böjer sig Jeanette Svensson fram ur baksätet. Rösten är ostadig.
”Hur gör jag nu?”
----
”Det är enkelt. Du får identifiera dig, därefter går vi tillsammans in i en sal där
kroppen ligger under ett lakan. När du är redo lyfter någon ur personalen på
lakanet så att du kan se ansiktet. Sedan behöver du bara berätta om det är Louise
eller inte. När det är avklarat följer assistent Svinhufvud med dig ut till bilen. Jag
stannar och pratar med rättsläkaren några minuter. Därefter åker vi tillbaka. Det
är mindre obehagligt än man tror och tar bara ett par minuter där inne.”
Obduktionssalen är stor och luftig. Det är minst fyra meter i tak och hela salen
badar i ljuset från ett antal lysrör. På ett av de sex fast monterade stålborden
ligger kroppen.
Jeanette Svensson håller sig nära Germund och kramar hans arm hårt. När de
närmar sig huvudändan kommer Bengt Johansson fram. Germund blir förvånad
när han ser honom så korrekt i nytvättat förkläde och det långa håret upptryckt i
mössan. Bara skägget och de små runda glasögonen stör bilden. Han sträcker
högtidligt fram handen.
”Bengt Johansson, jag är ansvarig rättsläkare här. Är ni hennes mor?”
”Jag är husmor på internatskolan där hon bor”, svarar Jeanette.
”Hon ser jättefin ut. Är du redo”, säger Bengt Johansson vördnadsfullt och
lyfter på lakanet.
Jeanette Svensson står tyst och betraktar den döda kvinnans ansikte i flera
minuter. Germund, som inte sett kroppen i verkligheten tidigare konstaterar att
alla beskrivningar av henne stämmer, det är resterna av en mycket vacker ung
kvinna som ligger framför dem. Det som skiljer från Svinhufvuds bild är att det
tidigare öppna ögat nu är stängt.
”Känner du igen henne, kan du bekräfta att det är Louise”, frågar han, och
anstränger sig för att låta vänlig och korrekt.
Jeanette Svensson svarar inte. Istället går hon fram och klappar den vaxvita
kinden. Känner på det röda håret och blir stående.
Tillslut vänder hon sig mot Germund. Ögonen är blanka. ”Hon ser ut som när
hon sover. Är ni säkra på att hon är död?”
----
”Hon är död”, svarar Bengt Johansson vänligt.
”Kan du bekräfta att det här är Louise Paulelle”, frågar Germund än gång till.
Jeanette Svensson tittar på honom med uppriven min.
”Ja, det sa jag ju.”
Germund väljer att inte säga mot henne, utan nickar mot kollegan.
”Svinhufvud, är du snäll och följer med Jeanette ut. Jag kommer strax.”
När dörren stängts bakom dem vänder sig Germund till Bengt.
”Ingen dålig föreställning. Jag trodde inte att du bytte arbetskläder över huvud
taget... Har de varit på dig uppifrån?”
”Du har aldrig skickat hit något så snyggt. Då får man ju snoffsa till sig lite.”
Bengt Johansson skrattar ett kluckande skratt, lyfter på mössan och släpper ut
den tunna hästsvansen.
”Vad var det där för stor kollega du hade med. Snygg, men gigantisk. Minst en
och nittio?”
”Svinhufvud, polisassistent. Jävligt irriterande om du frågar mig. Hon började i
Norrtälje för tre år sedan. Staffelmann har fått för sig att vi ska jobba ihop. Äter
som en utsvulten flodhäst”, svarar Germund och berättar om taberaset på
äppelbakelser någon timme tidigare.
Bengt Johansson skrattar igen.
”Svinhufvud? Henne har jag pratat med i telefon flera gånger. Jag har föreställt
mig henne som rätt fet… Äppelbakelser sa du. Och adlig. Säg inte att du har
mindervärdeskomplex, adelns privilegier upphörde för många år sedan!”
”Glöm det”, säger Germund. ”Vad kan du berätta?”
”Du känner dig hotad Askerfeldt, erkänn! Kom går vi in till mitt lilla kryp-in så
ska jag berätta.”
Bengt Johanssons kontor är en röra av papper, långt värre än Germunds eget.
På ena väggen hänger en bild av Jimi Hendrix sida vid sida med resterna av en
sönderslagen gitarr. På den andra en stor bild av en röd engelsk sportbil, Bengt
Johanssons andra passion i livet vid sidan av musiken.
----
Bengt böjer sig ned och lyfter undan en bunt papper från en av rummets tre
besöksstolar och pekar.
”Sätt dig. Jag är ju egentligen ledig idag och kom bara för att sortera lite papper
när de kom insläpande med henne. Så det blev inget arkiverande, den här
gången heller.”
”Vad kan du berätta?”
Germund känner att han börjar bli irriterad.
”Ack så söt, men inte något helgon.”
”Vad menar du med det?”
”Ja, till att börja med kläderna. Hon var inte direkt klädd för uppfriskande
skogspromenader. Dyra skor. Lotta, min assistent du vet, såg direkt att hon hade
Gucci på fötterna, kostar som en felfri inredning till en Triumph.”
”Vi var inne på hennes rum på internatskolan tidigare idag. Att hon har dyra
vanor vet vi.”
”Lugn bara lugn.”
Bengt tar av sig glasögonen och fäller ihop dem.
”Hon hade färsk sperma i vaginan, gissningsvis har hon haft samlag sista
timmen innan hon dog.”
”Jo, fast att en sjuttonårig flicka har ett sexliv betyder väl inte så mycket idag,
det har väl de flesta i den åldern, eller…?”
”Visst”, svarar Bengt, ”men vänta ett tag innan du drar slutsatser. Om vi börjar
med att fokusera på dödsorsaken. Skadan i bakhuvudet har uppkommit genom
våld med ett mycket vasst, svagt kilformat föremål. Det har penetrerat kraniet i
ett cirka tjugofem millimeter djupt och sjuttio millimeter långt snitt strax ovanför
skarven mellan cerebrum och cerebellum. Vid inträngandet har det skadat
båda.”
Germund gör en avvärjande rörelse.
”Stopp, vad betyder det?
”Mellan stora och lilla hjärnan, om du förstår bättre då?”
”Okej, så det dödade henne alltså?”
----
”Nja, inte direkt. Det är tveksamt om hon klarat sig ens om hon kommit under
akutvård direkt, men det är inte den direkta dödsorsaken. Hon drunknade. Vi
har inte fått svaren på vattenproverna teknikerna tog i sjön och det vatten hon
hade i lungorna ännu, men jag tror inte det är en alltför avancerad gissning att de
matchar. Skadan i bakhuvudet kom snett från höger, med en viss vinkel,
antagligen för att slaget eller hugget om man så vill även kom något underifrån.
Ingen stor gissning är att gärningsmannen är högerhänt, å andra sidan är väl
majoriteten av svenskarna det.”
”Underifrån säger du? En liten gärningsman alltså? En kvinna kanske?”
”Nja, offret är ganska exakt en och sjuttiotre. Hugget sitter ca femton
centimeter ned från hjässan, å andra sidan hade hon tolv centimeter höga
klackar. Det innebär att skadan utdelades på en höjd av cirka en och sjuttio. För
att slaget skall komma ovanifrån bör gärningsmannen haft sin axel på minst den
höjden. Om vi räknar med att den normala höjden på ett huvud inklusive hals är
trettio centimeter så kommer alla under två meters längd som försöker utdela ett
sådant slag att göra det snett underifrån.
Germund sitter och nickar medan han får alla omständigheter omsorgsfullt
beskrivna.
”Något mer att ta på? Du sa att hon inte är något helgon, kan du utveckla det
nu är du snäll?”
Bengt Johansson nickar och ler lite.
”Det är det som är det märkliga, eller ovanliga om du så vill. Inte sexet alltså.
Det ser ut som om hon har fått smisk.”
”Stryk?”
”Inte stryk, snarare lätt aga, på och strax under rumpan. Hon har regelbundna
svullnader på baksidan av låren och på skinkorna, som efter en mild aga.”
”Inte misshandel alltså?”
Bengt Johansson skakar på huvudet.
”Knappast, hon visar inga spår av att ha gjort motstånd.”
----
Germund reser sig upp och tittar ut genom fönstret. Det här fallet blev plötsligt
ytterligare ett par steg mer komplicerat.
”Något annat?”
Bengt nickar.
”Hon har varit bunden. Med ett grovt rep, min gissning är ett rep av hampa.”
---
----
Svinhufvud har somnat i baksätet. Motorvägens gula gatljus jagar bort det dova
höstmörkret och gör billjuset nästan överflödigt. När de passerar avfarten till
Åkersberga upphör de och det blir mörkt både på vägen och i bilen.
”Din kollega verkar trött”, säger Jeanette Svensson samtidigt som en kraftig
snarkning hörs.
”Hon har arbetat utan uppehåll sedan igår, det är inte så konstigt”, svarar
Germund, medveten om att han faktiskt försvarar Svinhufvud.
Det blir tyst en kort stund innan Jeanette Svensson fortsätter. ”Det var konstigt
att se någon som är så levande, ligga där död. Som om hon vore av plast.”
”Hon var i blomman av sitt liv, just utslagen. Det är hemskt när det drabbar de
unga”, säger Germund med sin mest farbroderliga röst.
”Hon såg fridfull ut”, fortsätter Jeanette. ”Hur dog hon?”
Germund tittar sig omkring. Frågan kommer ibland, och det är lika svårt att
säga lagom mycket, inte ljuga, inte läcka hemligheter.
”Hon blev dessvärre mördad.”
Det blir knäpptyst. Efter en stund hör han en snyftning. Fan, nu skulle
Svinhufvud vara vaken. Det dröjer lite, men sen kommer den vanligaste frågan i
de här sammanhangen.
”Blev hon verkligen mördad?”
”Dessvärre pekar allt på det.”
Han tystnar och låter motorn utgöra det enda ljudet under de sekunder det tar
att köra om en långtradare.
”Hur gick det till?”
Germund tittar på henne med medlidande. ”Det kan jag av utredningsskäl inte
berätta i nuläget.”
”Vem skulle kunna vilja henne så illa”, säger Jeanette Svensson. Rösten är
stillsam och behärskad.
Det blir tyst en stund.
”Det är så konstigt. Att hon helt plötsligt inte finns”, säger hon. ”Tror du på liv
efter döden?”
----
I en mötande bils strålkastare ser Germund i ögonvrån hur hon torkar ögonen.
”Jag är inte särskilt andlig. Men vill man tro det ska man få göra det utan att
någon annan ifrågasätter”, säger han och gör en kort paus, för att byta ämne. ”En
sak förstår jag inte. Hur kommer det sig att Louise hade så dyra vanor.”
Det blir tyst en stund.
”Jag anade att den frågan skulle komma.”
Jeanette Svenssons röst har i ett slag blivit skarpare.
”Som polis måste man ställa även de obehagliga frågorna. Jag antar att du har
en förklaring?”
”Hennes farfar är en gammal advokat i Paris. Han äger rätt många fastigheter
parallellt med sin advokatfirma har jag förstått. Louises pappa är enda barnet
precis som Louise. Hon blev strängt uppfostrad som barn, inte minst av sin
mamma, men sedan hon flyttade till oss har hon i princip fått allt hon pekat på.
Idag har hon flera kreditkort som farfars advokatbyrå i Paris hanterar, alla i
högsta valör såklart.”
Germund sitter tyst och lyssnar, lägger på minnet. Det här är ny information.
Pengar påverkar, inte minst omgivningen.
”Det låter som hon var rätt bortskämd om du frågar mig. Inte den väna lilla
blomma alla beskriver henne som”, säger han skeptiskt.
”Inte alls. Det är det som är så fantastiskt med Louise. Rikedomen har inte
förstört henne. Ville hon göra något som bästa väninnan Stina inte hade råd med
avstod hon utan att göra någon sak av det.”
”Vem är Stina?”
”Stina von Falkenberg, Louises bästa vän.
”Von Falkenberg”, säger Svinhufvud. ”Det namnet har jag aldrig hört förut,
har det med staden att göra?”
”Det är släktens gamla riddarborg i Tyskland. Stina brukar hävda att hon
kommer från enkel tysk knapadel, men jag har sett bilder av borgen på nätet, och
om det är knapadel så vet jag inte. Om inte all tysk adel lever som furstar...”
”Hur länge har Louise och hon varit nära vänner?”, frågar Germund.
----
”Stina och Louise har gått på Charlottenberg sedan sjunde klass. De delade
rum första året och har hängt ihop i ur och skur sedan dess. Stinas pappa tog
livet av sig under förra finanskrisen, sen dog hennes mamma och tre syskon i en
trafikolycka. Louise var hennes främsta stöd i sorgen.”
”Hur har hon råd att vara kvar på Charlottenberg?”
Germund känner hur frågorna studsar i hans huvud.
”Internatet har en försäkring ifall föräldrarna omkommer eller hamnar på
obestånd. En elev ska inte behöva sluta på grund av sådana omständigheter.”
”Aha”, säger Germund. ”Var är hon nu?”
”Hos sin mormor och morfar i Tranås...”, Jeanette Svensson tystnar mitt i
meningen. ”Herre gud – Louise skulle möta henne vid bussen med bilen
imorgon. Nu kommer ingen!”
”Har eleverna bil?”
”Bara Louise.”
Germund har hört mycket i sitt liv men... Jeanette Svensson märker det och
skyndar att förtydliga;
”Det är en mopedbil, men den ser ut som en riktig. Hon har den i ladan
bortanför smedjan men får bara använda den när jag eller rektorn godkänt det.”
De sitter tysta en stund medan de passerar genom Rimbo. En liten flicka hand i
hand med en vitblonderad kvinna får Germunds tankar att gå till Lovisa.
Om inte allt det här hänt skulle de ha tillbringat veckan i bollhavet på
McDonalds, i lekparken, i hennes rum. De skulle ha legat i sängen om kvällarna
och läst om Lillebror och Nalle. Hon skulle ligga på hans arm, lyssna och bli
trött. De skulle prata om sånt som hänt på dagis. Vem som kastat sylt, dragit
någon i håret och annat som fyller en fyraårings hjärta.
Var det så här han tänkt sig livet när han sökte till polisskolan? Han minns
kvällarna hemma i Edebo när de såg på TV. 'Snobbar som jobbar'. 'Baretta'. 'Kojak'.
Ingen av dem behövde hämta på dagis eller brottades med något livspussel. De
var bara häftiga med sina snabba bilar, snygga tjejer och stora pistoler. Själv sliter
han med misär och elände. Och dessutom med ett ständigt dåligt samvete för att
----
han inte räcker till. Hade han inte haft städhjälp skulle han dessutom bokstavligt
talat bo i en svinstia.
'Undrar hur Svinhufvud har det hemma? Så jävla korrekt och reglementsenlig
som hon är står väl till och med toaborsten i givakt när hon går på muggen...'
tänker han och känner hur han krymper.
Det blir märkligt nog hon, Svinhufvud, som vaknar och bryter tystnaden efter
en lång stund: ”Louise hade mycket pengar. Kan det ha skapat avundsjuka?”
Jeanette Svensson skakar på huvudet. ”Den enda som jag vet har haft
synpunkter på det är Jasmine som tycker att Louise borde ge sitt tionde till
kyrkan. Att Louise föräldrar varje år bidrar med en smärre förmögenhet anser
hon irrelevant.”
”Ska alla verkligen ge var tionde krona de äger till kyrkan”, säger Germund
och förbannar att han inte lyssnat tillräckligt noga på religionslektionerna.
”Vi ger alla var tionde krona vi tjänar”, säger Jeanette Svensson. ”För oss som
är anställda inom Waldemarsrörelsen dras det direkt på lönen.”
”Var det första gången Jasmine och Louise var oense”, frågar Svinhufvud.
Jeanette Svensson skakar på huvudet. ”Det är inget speciellt mellan Jasmine
och Louise. Jasmine fräser åt alla hon anser inte följer rörelsens bibeltolkning.
Hon har en nära vän, Wilma, som är lika bokstavstroget troende. De övriga
flickorna är vanliga tonårstjejer som oavsett om de tror på Gud eller inte fnissar
åt pojkar, läser tjejtidningar i hemlighet, tjuvröker bakom slottet och provar
smink, även om det naturligtvis är förbjudet.”
”Louise var rätt hårt sminkad”, säger Svinhufvud. ”Och hennes rum liknar
nästan ett parfymeri...”
”Vi brukar förvarna när någon från 'De Äldstes Råd' kommer. De dagarna är alla
osminkade, inklusive personalen. Gubbarna kallas 'Talibanerna' av tjejerna.
Jasmine och Wilma försökte skvallra, men till och med rektorn sminkar sig som
ni kanske såg. De dagarna är Charlottenberg grått som ett nunnekloster, alla går
omkring som i säck och aska...”
”Så Wilma och Jasmine håller sig bara till varandra?” frågar Germund.
----
”Jasmine har en kusin, Simon, som de umgås med. Släkten Abrahamsson har
djupa rötter i rörelsen. Jasmine, Simon och Wilma brukar hjälpa Ludde vår
kaplan vid gudstjänsterna”, säger hon och gör en paus för att snyta sig.
”Har Louise någon pojkvän?”, frågar Svinhufvud just som det börjar regna.
Jeanette Svensson suckar sorgset. ”Det hade hon säkert, men i hemlighet. Våra
regler tillåter inte förhållanden av något slag före äktenskapet. Sånt sköter man
diskret här på Charlottenberg. Det är lite gammaldags kanske.”
”Hur är det med preventivmedel? Vad händer om någon blir gravid?”
Germund sitter tyst. Lyssnar och följer vindrutetorkarnas rytmiska gång.
”En flicka som avslöjas med kondomer får en veckas städtjänst, en pojke två
dagar. Pessar och P-piller ger minst tre gånger så långt straff.”
”Bestraffas kvinnor hårdare?” frågar Svinhufvud upprört.
”Rörelsen anser som jag sa att flickorna ska hålla på sig.”
”Jävla mansgrisar” kommer det spontant från baksätet.
Germund är på väg att be Svinhufvud vårda sitt språk, men Jeanette Svensson
förkommer honom.
”Mansgrisar är de allihopa, allihop”, nynnar Jeanette Svensson med en bitter
ton. ”Kvinnoförtryck är sorgligt nog en del av rörelsen. Så är det väl med många
religiösa samfund. Bibeln är väl egentligen skriven av en manschauvinist.”
När de passerar mordplatsen härskar ett tungt septembermörker där bara ett
svagt månljus silar ned genom luckor i molnen. Så bör det ha sett ut när Louise
mötte sin mördare. Frågan är varifrån hon kom och var hon var på väg? Var det
första gången eller gick hon här regelbundet på nätterna? Vad visste hennes
baneman? Om det är som Bengt Johansson gissade är mordet välplanerat. Han
brukar som regel ha rätt.
Något som förbryllar är hennes smiskmärken.
”Hur mådde Louise, innerst inne”, säger han.
Det dröjer innan Jeanette Svensson svarar. ”Efter sommarlovet har hon
blommat ut. Tidigare hade hon långa perioder när hon saknade framför allt sin
pappa. Då var hon nedstämd. Förhållandet till mamman var komplicerat. Louise
----
pratade oftare om sin farmor i Frankrike. Hur elegant och sofistikerad hon är.
Hennes mamma är mer fullkorn och müsli om du förstår. Varför frågar du.”
”Jag försöker förstå vem hon var.”
Det blir tyst en stund innan Jeanette Svensson fortsätter. ”Jag för min del tycker
det är fel att lämna bort ett så litet barn och försvinna till andra sidan jordklotet
samma dag. Louise led mycket av det.”
”Vad kan du berätta om hennes pappa?”, frågar Germund och svänger in på
grusvägen upp mot Charlottenberg.
”Hennes pappa heter Jean-Pierre”, säger Jeanette Svensson. ”Jag har bara
träffat honom två gånger, en typisk humanist och väldigt fransk. När han var här
hade han med sig eget vin. 'Annars kan man ju inte äta' som han sa. Rektorn lät
honom hållas eftersom han är en av skolans största privata donatorer. En fåfäng
drömmare på många vis, men tydligen rätt så affärsbegåvad mitt i allt. Jag minns
att han lånade min telefon för att ringa om sina aktier... Han och Louise verkade
avguda varandra.”
Klockan är kvart i nio när de parkerar. Strålkastare på gården ger slottet och de
två flyglarna ett sagoskimmer. Svinhufvud har just vecklat ut sig ur baksätet och
är på väg att ta till orda när Germund tystar henne och vänder sig till Jeanette
Svensson.
”Kyrkorgeln?”
”Det är Eliisabet, vår kantor. Hon spelar för att hålla sorgen efter sin familj
borta. När jag sticker ut och paddlar vid fem på morgnarna är det inte ovanligt
att hon fortfarande håller på. Allt från Bach till Beatles.”
”Beatles? En klasskompis föräldrar trodde att om man spelar pop och rock
baklänges hör man meddelanden från djävulen”, säger Svinhufvud
”Det kallades ’Backward masking’, få tror på det numera, här är det nog bara
HG. Dessutom tror jag inte att han fattar att det är popklassiker hon spelar...”
Germund möter Jeanette Svenssons blick. ”Du pratade om HG tidigare?”
----
”Vår vaktmästare Göhran Pärson. HG är en förkortning för Hatt-Göhran. Han
kallas så för att han alltid har hatt. Som regel olika varje dag, från plommonstop
till svajande jättehattar.”
Hennes ansikte börjar återfå lite färg nu. ”HG tillhör Waldemarsrörelsens mest
konservativa falang.”
Germund sträcker ut handen till avsked. ”Tack för hjälpen med Louise. En civil
patrull kommer upp för att hålla ett öga på hennes rum till teknikerna kommer
imorgon.”
Några minuter senare rullar de mot Norrtälje.
”Du har väl inte sovit sedan igår morse”, säger han och vänder sig till
Svinhufvud. Hon svarar inte.
För att inte somna själv koncentrerar han sig på att köra och accelererar hårt ut
på landsvägen.
'Fan Askerfeldt, tänk', snurrar tankarna runt i huvudet. Men det går inte. När
han passerar Svanberga ringer mobilen. Förvånad tar han upp den och svarar.
Det är Karin Lundström.
”Ursäkta om jag stör, men jag antog att ni sitter i bilen.”
”Visst.”
”Jeanette berättade att det är Louise ni hittat.”
”Dessvärre är det så”, säger Germund.
”Vad händer nu?”
”I dagsläget kommer vi av utredningstekniska inte att berätta hur hon dött,
bara att hon bragts om livet. Däremot kan ni offentliggöra Louises död till elever
och personal när det passar, även det faktum att det inte var en naturlig död.”
Det blir tyst i luren, men han hör hennes andning. Överdrivet behärskad.
”Vad gör ni nu?”, frågar hon tillslut.
”Vi kommer att bevaka Louises rum till teknikerna undersökt det. Sen kommer
vi att höra en massa människor på skolan. Se vad vi hittar.”
”Måste ni verkligen det. Det här har väl ingenting med skolan att göra?”
”Innan vi frågat runt kan vi inte utesluta det. Här finns många tänkbara motiv.”
----
”Nu förstår jag inte!”, kommer det som en fräsning ur luren. Det är uppenbart
att Karin Lundström fått försvara skolan mer än en gång.
”Louise var gymnasieelev men hade samtidigt en livsstil värdig en
Hollywoodstjärna. Sånt skapar starka känslor i omgivningen. Så starka att någon
vid något tillfälle beslutat sig för att ta livet av henne. Ni har en excentrisk kantor
som spelar orgel i slottskapellet nätterna igenom. Om man toppar det med en
stockkonservativ vaktmästare vars främsta intresse är att samla på och bära olika
sorters hattar och som tror att ungdomarnas skivor innehåller hemliga budskap
från djävulen, så får man en rätt speciell grupp människor, och det är vad vi
snubblat över bara idag. Vem vet vad som dyker upp när vi börjar gräva på
allvar?”
”Skulle Louise ha mördats av någon från skolan?!?”
”Det får utredningen visa”, säger Germund och förbereder sig på att lägga på.
Rektorn harklar sig diskret. ”Det var inte därför jag ringde”, säger hon. ”Jag
vill berätta en sak.”
”Jaha”, säger Germund och försöker låta intresserad. ”Vadå?”
”Ludde, vår skolkaplan, är en gång i tiden dömd för försök till dråp. Det hände
för över tjugo år sedan. Han var arton och slog nästan ihjäl en tjuv som försökte
stjäla hans bil. I fängelset mötte han Gud. Ludde har säkert ingenting med det
här att göra, men det känns bäst att ni får veta det av mig. Ni lär ändå upptäcka
det tillslut...”
”Tack. Det var bra att ni berättade. God natt”, svarar Germund och kväver en
gäspning.
Han trycker bort samtalet och skakar på Svinhufvud. ”Var bor du?”
Han får skaka på henne och upprepa frågan ett par gånger innan hon tillslut är
så vaken att hon orkar svara.
”Drottninggatan 4, kör du mig hem? Tack”, säger hon och somnar om igen.
Några minuter senare stannar han utanför det sandfärgade huset. Först när han
stänger av motorn vaknar hon och skakar på huvudet. Hårsnodden har släppt
----
under resan från Charlottenberg och ett imponerande valnötsfärgat hårsvall
breder ut sig över axlarna på uniformsjackan.
”Tack”, säger hon innan hon stänger bildörren.
Germund betraktar henne när hon låser upp porten. Rörelserna är stela,
närmast mekaniska.
”Somna inte i trappan”, säger han lågt för sig själv.
Det tar honom några minuter att svänga förbi en jourbutik och handla en limpa
och ett paket korv.
På väg upp i trappan stöter han ihop med nya grannen, Sven Wikström.
”Det var faan”, säger han och ser utforskande på Germund och den
genomskinliga påsen med korven och limpan. ”Har'u jobbat ända till nu, på en
lördag?”
Germund möter hans kritiska blick, och skakar på huvudet. ”Jag har varit ute
och joggat! Vad tror du? Ni slutade väl inte lotsa på fredagseftermiddagarna?”
”Är du hungrig?” Den gamle mannens blick är uppfordrande, men Germund
känner hur varje liten molekyl i kroppen vill hem. 'Mitt hem är min borg' har
sällan varit så sant.
”Jag har handlat med mig”, säger han och håller upp påsen.
”Korv och limpa kan du äta sen. Jag har nystekt strömming med mos,
visserligen på pulver, men ändå”, säger Sven och tar tag i Germunds axel.
Han blir medveten om doften som sipprar ut ur Svens dörr. Det doftar
onekligen ljuvligt.
Motvilligt låter han sig fösas med. Innanför dörren är dofterna ännu starkare,
påminner om hemma i farmors kök de dagar han och farfar varit ute och ryckt
strömming.
Minnet av farmor får honom på lite bättre humör, och han bestämmer sig för
att stanna en liten stund. Stekt strömming är gott men alldeles för besvärligt att
göra själv. I alla fall om man inte kan laga mat.
----
När de kommer in i köket är det betydligt mer stämningsfullt än kvällen före.
Först fattar han inte varför.
Sven ser hans reaktion och pekar mot den blankpolerade lampan i taket. ”Den
där fotogenlampan fick jag och Elsa i bröllopspresent av hennes föräldrar. Jag
satte upp 'en idag. Fotogenlampa hör liksom till strömmingen tycker jag. Den
kommer från en gammal skonare som far hennes var skeppare på.”
Germund nickar instämmande. Det är som om de var i farmor lilla kök i stugan
på Blidö. ”Har du så det räcker då?”, frågar han.
Sven Wikström skrattar och plirar med ögonen samtidigt som han lyfter på en
handduk som ligger över en rostfri hink. Den är full av strömmingsflundror
”Janne Österman var här med strömming imorse”, skrockar Sven. Han gör så
ibland. Känner du Janne ? Han kommer från Blidö. Ni är väl jämnåriga?”
”Janne är femton år äldre än mig, men vi känner varandra. Men vad ska du
med all den där strömmingen till, det ser ut att vara tio kilo?”
”Jag lägger in den i ättika och socker och har på smörgås. En del lägger jag i
frysen och värmer i elektronugnen en annan dag”, säger Sven. ”Jag har stekt
strömming sedan elva. Kom nu så äter vi.”
Det är verkligen precis så gott som han minns det. Precis som Farfar JP tar Sven
fram kall öl och ställer på bordet innan han blinkar med ögat. ”Vi ska väl ha ett
par supar också?”
I ett skåp tar han fram en flaska som han nöjt håller upp. ”Det här vill du inte
veta var det kommer ifrån pojk.”
Germund kan inte låta bli att le. ”Du var ju nykterist som ung”, säger han och
hugger in.
Sven ser förväntansfullt på honom samtidigt som han häller upp två klara i
spetsiga glas. ”De är stekta i riktigt smör. Två kilo har gått åt, skål!”
Spriten är stark men ren i smaken. Efteråt bränner det i hals och munhåla.
Ordet brännvin har sällan passat så bra.
”Den som brände den här spriten kunde sina saker”, säger Germund när den
värsta svedan släppt i munnen. ”Den måste vara väldigt stark.”
----
”Om du lovar att hålla käft kan jag berätta att det kommer ända från 1920-talet
och smugglarkungen Algoth Niskas kvarglömda lager. Det finns ett par tusen
liter kvar i grottan. Tillräckligt för att jag och några andra gamla gubbar ska klara
oss tills vi läggs två meter ned.”
Germund nickar och äter med god aptit och konstaterar att det enda han fått i
sig sedan i morse är en bit pizza.
”Det måste vara nått stort om du jobbar en lördag”, säger Sven samtidigt som
han lägger upp mer på Germunds tallrik.
Viljan att berätta, dela med sig av sina tankar är stark, samtidigt vore det fel att
berätta.
Tillslut ger han ändå efter för det inre trycket. Sven lär ändå inte kunna sprida
ryktet särskilt långt.
”Mord på en flicka”, säger han, medveten om att han inte borde låta käften gå.
Det tar honom några minuter att dra det viktigaste. Han utelämnar detaljerna
om smisk och den religiösa internatskolan. När han tystnar känner han en
märklig känsla av tillfredsställelse.
”Svärd säger du”,
skrockar Sven och höjer glaset. ”Skål på dig Lill-
Askerfeldt!”
Germund dricker försiktigt men känner ändå hur alkoholen börjar dra sitt
mjuka täcke över honom.
”Du förstår väl att det här är hemligt”, säger han.
Sven nickar och fyller glasen igen, trots Germunds försök till protester. ”Jag är
ju gammal statstjänsteman. Om du visste vad mycket hemlig skit man lotsat
genom skärgår'n. Radioaktivt bråte, kanoner till Indien, krut och dynamit. Tänk
om Svensson visste vad som seglat förbi ute i farlederna... Skål igen.”
Den här gången tömmer Germund till sin förvåning glaset i ett svep. Det
bränner i halsen, men känslan är behaglig.
”Jag gick på en bananbåt mellan Kenya och Toronto en gång”, säger Sven. ”
Vår jungman visade sig vara homofil, och kocken tålde inte såna, så han högg
pojkstackarn i skallen med en huggare. Det var ett konstig jack han fick.”
----
”Det heter homosexuell eller Gay”, säger Germund. ”Vad menar du med
konstigt jack?”
”Det var långt och så smalt att man kunnat ställa kuvert i det.”
”Hur fick ni reda på att det var kocken?”
”Han satt full som en gris i byssan med den blodiga huggaren i handen. När vi
hittade honom sprang han ut och hoppade över bord. Antagligen blev han
hackmat i babords propeller. Vi fick fortsätta utan vare sig jungman eller kock.”
Germund skakar på huvudet. ”Jag tror varken att hon mördats med svärd eller
köttyxa”, säger han.
”Har du funderat på om det var en machete då? När vi låg i Mombasa och
lastade kakaobönor var det en neger som högg ihjäl en sån där Djungel-Jim-typ
med machete!”
”Det heter svart eller färgad”, säger Germund och kommer på sig med att
anmärka på Svens ord. En annan generations språk. ”En djungelkniv menar
du?”
Germund börjar känna sig obekväm med gubbens alltmer entusiastiska teorier.
”Precis”, säger Sven. ”Negern hängdes på torget samma vecka vi var där.”
”Tack, jag ska nog gå hem nu. Strömmingen var jättegod.”
Sven ser snopet på honom när han reser sig. ”Ska du inte ha en kask innan du
går i alla fall?”
Germund skakar på huvudet. ”Då kan jag inte sova.”
När han reser sig känner han hur benen inte är helt stadiga. ”Hur stark är den
där gamla smuggelsoppan?”
”Jag har blandat upp den lite med källvatten från Kudoxa”, säger Sven. ”5060%, tror jag. Man vill ju inte ha en massa vatten skvalpande i glas och buteljer!”
Germund nickar och klappar Sven på axeln. Han tar ett stadigt tag om
ledstången. En våning upp till sin dörr. Det går sådär. Nyckeln passar först inte i
nyckelhålet. Det krävs lite precisionsarbete innan den motvilligt glider i.
När han stängt om sig går han in i sovrummet och slår på stereon och
soundtracket från ’Saturday Night Fever’. Utmattad sjunker han ned i den gamla
----
fåtölj han brukar hänga kläderna över. Drar över sig en filt och känner hur
värden börjar snurra i en mjuk ovalbana genom rummet. Han reser sig, knäpper
upp byxorna och balanserar medan han får av dem utan att ramla. Just som han
satt sig igen ringer det på dörren.
----
Kapitel 4
Viveka ser sig omkring i lägenheten och slår sig ned i soffan mellan smutstvätt
och en kasse rena underkläder. Öppen planlösning, vilket skämt. Ett enda
jättelikt rum så när som på badrummet. De som kommer hit kan inte undgå att
se all skit och oreda.
Annat var det när hennes lillasyster Sara bodde här. Söta lilla Sara. Formgivare,
ordningsfascist. Till det yttre är de så lika att de skulle kunna vara tvillingsystrar.
Med vissa undantag.
Sara är 162 centimeter över marken,Viveka tre decimeter längre. Sara väger
runt 50 kilo, Viveka nästan det dubbla. Sara har förmågan att komma in i ett
rum, se sig omkring och på några timmar skapa elegant hemtrevnad. Vivekas
paradgren är snarare att förvandla idyll till kaos.
Egentligen borde hon hata sin lillasyster som är så mycket bättre på allt, men
blod är tjockare än vatten och syskonkärleken mellan systrarna stark.
Så när som på en stund i Askerfeldt bullriga bil har hon inte sovit på långt över
ett dygn. En känsla av att 'jag måste sova, men kan inte' far genom huvudet.
Kylskåpet glor tomt och hånfullt på henne. Mekaniskt öppnar hon frysen och tar
ut ett par djupfrysta piroger. Fem minuter senare plingar mikron till.
Det är inte gott men mättar hjälpligt. 'Undrar hur mycket kemi det är i dem',
tänker hon när den sista pirogen gör sig påmind genom en sur uppstötning.
Hon får av uniformen och slänger ovanpå en hög med sorterade BH-tros-set.
Pistolen hänger reglementsvidrigt kvar i hölstret. Efter några minuter tar
samvetet över. När hon låst in den i vapenskåpet känns det bättre. Men inte är
hon mer redo att somna för det.
Det här är första gången hon hamnat i en mordutredning. Hade det inte varit
för Askerfeldt hade det varit positivt och spännande. Det är inte ofta det sker
några spektakulära mord i Roslagen.
Några pundare som dräpt varandra för en haschbit och ett fylledrama med
kniv är det värsta hon varit med om. Det här är något helt annat.
----
Tankarna flyger. Den döda kvinnan, idioten i skolans reception, rektorn med
sitt överlägsna perfekta yttre. Hur fånigt hon reagerade på Vivekas efternamn.
Adelsfjäsk har hon fått nog av i sitt liv.
Den vettigaste person de träffade på Charlottenberg var Jeanette Svensson.
Viveka ler när hon tänker på beskrivningen av 'De Äldstes Råd' som 'Talibanerna'.
”Om vi ska träffa dem ska jag ha klack, kjol och smink”, säger hon för sig själv.
Nöjd med sitt ställningstagande går hon till frysen. Stod det inte ett glasspaket
bakom pirogkartongen. Mycket riktigt. Amerikansk glass på burk. Halväten.
Ytan är seg och frostskadad. Under den väntar krämig söt glass.
När hon skrapar ur det sista slår det henne att glassen liknar beskrivningen av
en mordutredning hon hörde på Polishögskolan. Först segt och motigt. När man
väl kommit under skalet väntar en lättsmält lösning.
Nöjd med sina funderingar lägger hon sig i sängen och slår på TVn. En repris.
Kända människor bjuder varandra på middag och pratar om det svåra livet som
självförbrännande skådespelare. När en halvkänd B-skådespelerska med
allvarlig min smörslungar vårlök till halstrad råbiff somnar hon, fortfarande med
glasskeden i handen.
---
----
Germund tittar förvånat på klockan. Vem ringer på dörren så här sent.
Motvilligt inser han att det är någon som inte ger upp. När han öppnar möter
han Sven Wikström. Gubben står inte helt stabilt, minen är lagom vattnig. Han
måste ha tagit några stadiga sedan Germund gick.
”Här Lill-Askerfeldt”, säger han och sträcker fram en påse. ”Du glömde skorna
och korvpåsen. Jag la i en burk strömming också”, sluddrar Sven. ”Jag ger mig
fan på att flickstackarn fick en machete i nacken”.
Det sista säger han med oväntad skärpa innan han vänder på klacken och
vinglar iväg. Halvvägs i trappan stannar han och vänder sig om.
”Machete. Kolla om det inte finns någon sån där hon eller hennes bekanta bor.
Jag ger mig fan på att hon fick en machete i skallen”, upprepar han innan han
försvinner nedför trappan.
Instinktivt blir Germund stående till han hör gubben stänga dörren om sig.
Tillbaka i lägenhet tar han sig tillbaka in i köket och ställer hela påsen i
kylskåpet.
Sänglakanen är inte bytta på många veckor, ändå är de de skönaste han krupit
ned i på länge. Med fjärrkontrollen slår han av stereon och sluter ögonen.
Då kommer tankarna galloperande. Mordvapnet? Machete. Hade inte Karin
Lundström ett antal afrikanska prydnader på väggarna, precis som i receptionen.
Pilbågar, pilar. Långa knivar. Waldemarskyrkan hade väl verksamhet i Afrika?
Fan vet om det fanns någon machete? Dessutom finns faktiskt ett storkök på
skolan. Där måste de ha flera köttyxor.
Oavsett tillhygge saknas det. Frågan är var det tagit vägen? I sjön? Dykaren
borde ha hittat det. Med sina metalldetektorer är det få saker de missar, oavsett
hur mörkt och jävligt vattnet är, så mycket har han förstått. Å andra sidan kan
mördaren ha tagit det med sig, tvättat och återbördat det där det kom ifrån, i så
fall lär det aldrig kunna spåras.
En nöt att knäcka är hur Louise överlistades? Det finns inga tecken på strid.
Ägde mordet rum på bron där blodet hittades finns inget att gömma sig bakom
annat än vägräckets betongstolpar.
----
Gruset på asfalten gör att gärningsmannen knappast kan ha följt efter Louise
utan att hon hört det.
Om de gjort sällskap i mörkret borde Louise ha lagt märke till vapnet. En
möjlighet är att Louise lyssnat musik, men det finns inga spår av vare sig
hörlurar, radio eller MP3-spelare.
Efter en evighets snurrande mellan allt svettigare lakan går han upp. Alkoholen
från Svens starka snapsar gör sig fortfarande påmind. Världen är mjuk på något
sätt. Ett starkt godissug får honom att söka igenom skafferiet. Det är lika tomt
som gottskålen på TV-bordet. I Lovisas rum hittar han en oöppnad påse syrliga
snorkusar. Godis som snorkråkor. Succé om man är under sju.
Han blundar och känner sötman när geléklumparna smälter på tungan.
Välbefinnandet blandas med skam över att äta sin dotters godis. Blicken hamnar
på Lovisas tomma himmelssäng.
Det gör ont. Framför sig kan han se Lovisa sova i sin lilla utdragssäng hos
Carina. Tryggt på rygg med Nalle på armen och håret som en brun gloria över
kudden.
När hon inte är här hos honom består hans tillvaro av fyra tydliga delar.
Arbete, mat, sömn och telefonsamtalen med Lovisa. Är det något man kan kalla
ett liv?
Han till och med glömmer att köpa present till henne, trots att han lovat.
Stående på tröskeln till hennes rum med en halväten påse Snorkusar bestämmer
han sig. Det får bli den fina engelska dubbeldäckarbussen i alla fall. Om hon nu
vill ha en Londonbuss i gåva... Med en suck går han tillbaka till sängen.
I nattduksbordets låda rotar han fram kollegieblock och penna. Halvliggande
börjar han skriva:
Lyxtjejen Louise Paulelle bor av någon anledning på Charlottenberg. Stenrika
föräldrar väljer att bli missionärer. Varför placerar de dottern här??? Varför inte
Sigtuna Humanistiska, Grännaskolan eller Lundsberg?
----
Louise mamma ser överpräktig ut på bilderna. Vad tycker hon om Louise
lyxliv? Var står hennes pappa? Är han övertygad världsförbättrare? Stormrika
franska farmor och farfar? Vad tycker de?
Varför hade Louise hade ett så avancerat sexliv? Vem låter sig smiskas
frivilligt? Är det en reaktion på gamla oförrätter?
De klassiska mordmotiven är makt, svartsjuka och pengar. Louise är för ung för
att ha makt. Däremot snygg nog att föda svartsjuka. Pengar kan vara ett motiv.
Och avundsjuka, det också är en form av svartsjuka.
Mördaren kan ha stört sig på att hon bröt mot Waldemarsrörelsens regler. Han
skriver 'RELIGION' i blocket innan han släcker lampan och lägger sig på kudden.
Sömnen kommer inte. Han stirrar mot taket. Kliar sig på hakan. Stubben är
grov och sträv. Lovisa skulle ha sagt att han sticks. Efter fem minuter tänder han
sänglampan.
Det var inget rån. Platsen är fel och hon hade alla värdesaker kvar.
Otåligt reser han sig och går ut i köket. I påsen i kylskåpet hittar han burken
med strömming. Dessutom stirrar en ensam ölburk om förbarmande. Germund
nickar och tar den nådigt.
Med ölburken i den ena näven, och strömming i den andra hugger han in.
Samtidigt tar tankarna fart igen.
”Var det i själva verket från lägenheten i stan du kom, eller hade du varit på
nattklubb? Hur kom du därifrån i så fall, mitt i natten?”
Han kommer på sig med sitta och prata rätt ut i tomma intet. Då slår det
honom. Fan, jag måste kolla bussen!
Det ligger en hållplats precis ovanför Sonöbron. Tänk om mördaren fick syn
på henne på bussen... Busschauffören. Han måste ha sett det... Har de inte
videoinspelning i bussarna dessutom.
”Jävlar Askerfeldt, du är inte så dum i alla fall”, säger han för sig själv och
lyfter telefonluren.
Vakthavande på stationen är Åke Östlund. En tanig norrlänning med bred
dialekt.
----
”Ligg int' du och sover Askerfeldt”, säger han.
”Skit i det. Jag har varit ute på mordet vid Sonö idag och behöver hjälp. Vill du
ha något att göra istället för att bara dricka kaffe?”
”Jo men visst kan jag hjälpa. Vad vill du jag ska göra?
Det tar Germund några minuter att redogöra för sina teorier. ”Du måste
kontakta bussterminalen och kolla om de har videoinspelningarna kvar från igår
kväll. Jag vill ha alla inspelningar på bussarna som passerade Sonö vägskäl
mellan tio på kvällen och fem på morgonen. Men gör det snabbt, de kanske
kastas efter ett dygn!”
----
Kapitel 5
Klockan är kvart i fem och Conny Mattsson är klarvaken. Inte på grund av
gårdagen. Idag är det två år sedan pappa dog.
Enligt polisrapporten kom ryssen över på fel sida. Avsaknaden av bromsspår
tyder på att han somnat. Erland Mattsson däremot mötte döden med låsta
bromsar. Polisens tekniker beskrev hur pappas Pick-up släpats med under
lastbilen i drygt trettio meter innan allt stannade.
Tiden efter olyckan var en röra av grälande släktingar som rev och slet i
gubbens efterlämnade kläder. Värst var kärringarna som såg chansen att förnya
sina gubbar. När de var klara stod bara pappas trasiga garderob kvar med några
nötta skjortor och ett par nötta skor ingen ville ha.
Mitt i allt kaos stod morsan och krympte för varje hårt ord som slungades fram
och tillbaka när gamarna rev i resterna av hennes makes liv. Sedan dess har hon
stängt in sig i en kokong av minnen och blekta fotografier.
Så länge farsan levde fattade Conny aldrig hur mycket föräldrarna tyckte om
varandra. Tänkte aldrig på hur omtänksam farsan var, hur han köpte blommor
och presenter, hur hon lagade hans favoritmat, strök hans skjortor och annat.
Nu sitter hon där. Ibland vill han skrika åt henne att vakna, gå vidare. Men när
han ser sig i spegeln, inser han att även han fastnat, att hjulen bara slirar.
I femton år har han kuskat runt i postens gula bilar på samma vägar. Han
känner varje kurva, varje sten, varje brevlåda längs vägen. Han vet när folk föds,
när de dör, gifter sig, skiljs eller flyttar.
Var dag är den andra lik. Strax före sex är han på plats på brevbärarexpeditionen i Rimbo. Först hejar han på Alice, hans chef sedan tio år. Efter en
kopp och lite ljug med kamraterna sorterar han A-posten. ’Kammar upp’ på
brevbärarslang. Efter en snabb slurk i personalrummet puttrar han iväg. Fyrafem timmar senare är han tillbaka för att ta hand om eftersändningar och Bposten till nästa dag. Så fortsätter det, år efter år.
----
Den slitna madrassen knarrar och linoleumgolvet är kallt. Efter en sekunds
tvekan lägger han sig igen och släcker lampan. Det blir ingen joggingtur. Har
ingen lust. Hu. Ljudet av ivriga tassar betyder att Svante vaknat. I nästa sekund
är han uppe i sängen och buffar uppfordrande.
”Måste vi verkligen ut idag. Tänk om vi hittar fler döda”, säger Conny.
”Voff”, svarar Svante och viftar på svansstumpen.
Motvilligt resignerar han. Tänder kökslampan, fyller bryggaren och trycker på
knappen.
Det blir två koppar med mycket mjölk medan han klär sig. Tanken på frukost
känns fel men han stoppar ett par kexchoklad i fickan på träningsoverallen för
säkerhets skull. När han knyter skorna känner och hör han hur det ena skosnöret
knakar men går inte av.
Letar i de vanliga lådorna. Hittar inga reservsnören.
”Vi får stanna hemma”, muttrar han och börjar knyta upp skorna.
Stora bruna hundögon ser på honom. ”Du borde vara chef istället för hund”,
muttrar Conny tillslut och knyter försiktigt skorna igen innan han plockar fram
kopplet.
Luften är morgonfrisk och efter några mjuka uppvärmningssteg släpper den
värsta tröttheten. Gryningen gör sig påmind. Skuggorna är långa.
De joggar förbi den gamla nedlagda affären och svänger höger in på grusvägen
förbi Roslagskungen Petrus Anderssons gamla skrytvilla där en gång i tiden
Evert Taube var gäst. När Conny var liten var huset målat i sin ursprungliga
gråvita färg och bostad för en excentrisk veterinär som alltid gick i ridbyxor och
ridstövlar trots att han inte hade någon häst.
Stegen blir allt lättare när han börjar komma in i andra andningen. Svante är på
gott humör och drar. Det tar tio minuter att nå bron där allt hände igår. Polisen
har tagit bort tältet där han hittade blod, inget skvallrar om att här mördades
sannolikt en ung kvinna för mindre än två dygn sen.
----
När de passerat sjön och tar grusvägen upp mot Charlottenberg känns det
bättre. Han har läst att piloter som kraschar måste upp i luften inom de närmaste
dagarna, annars kommer de aldrig att våga flyga igen.
Han förstår känslan. Det är skönt att ha klarat av att jogga förbi bron, ensam i
gryningen.
Conny och Svante passerar uppfinnaren Stertmans röda grosshandlarvilla till
vänster nere vid stranden. Efter en dykolycka är han delvis förlamad från midjan
och nedåt och sitter i rullstol. Trots det grejar och mixtrar han i verkstaden han
låtit inreda i villan.
Stertman är en skön typ som upplevt mycket och med tiden har de blivit goda
vänner. När Conny kommer med försändelser insisterar han som regel på att få
bjuda på kaffe.
En egenhet han har, är att kika på allt och alla i de stjärnkikare han satt upp i
flera rum. Dessutom antecknar han allt han ser och menar att det är tur att någon
håller ordning på det som sker i bygden.
När Conny är på väg upp genom allén mot Charlottenberg snavar han. Ljudet
när något brister är tydlig, men till sin förvåning känner han ingen smärta.
Han stannar och tittar ned. Skosnöret, det hade han glömt. Nu är det verkligen
av. Han sätter sig för att skarva och genast börjar Svante dra.
”Det är väl bara en död igelkott”, säger Conny högt och bestämt, samtidigt
som han rycker i kopplet.
Svante fattar och lägger sig lydigt, men Conny ser hans blick, hur intensivt den
är fixerad mot en punkt i diket. När skosnöret är lagat och han reser sig börjar
Svante dra igen. Conny funderar på om han ska vara sträng i hopp om att Svante
ska glömma vad han nu stirrar på. Å andra sidan blir han själv nyfiken.
”Inga fler döingar nu”, säger han till sig själv. Ändå kan han inte hjälpa att
hjärtat slår nervöst när han släpper efter på kopplet och följer efter.
---
----
Drömmen är diffus. Han dansar på en äng bland suddiga figurer. En discjockey,
besynnerligt lik kommissarie Staffelmann, spelar hans favoritlåt om och om igen.
Upp ur en damm stiger en kvinna utan ansikte. Hon har rött lockigt hår och är
klädd i gröna slöjor. Med mjukt rytmiska rörelser sätter hon kurs mot honom.
I bakgrunden hörs en polissiren, den blir starkare och starkare. Sen vaknar han.
”Askerfeldt”
Mobiltelefonen är sval. Handen svettig,
”God morgon, det är Ballatino.”
”Jag är ledig, ring någon annan”, får Germund ur sig och ser kollegan Daniel
Ballatino framför sig. Norrtäljepolisens elegant. Italienska rötter, tysk till sättet.
Det är olikt honom att ringa och väcka en ledig kollega.
”Vad vill du”, säger Germund till slut.
”Jag har en Conny Mattsson på andra linjen. Han påstår att han hittat något
som har med flickmordet att göra, och kräver att du och Svinhufvud kommer
dit. Han låter upprörd.”
Klockan på nattduksbordet visar 06:15.
”Mattsson är killen som hittade henne”, får Germund ur sig.
”Han tror att han har hittat mordvapnet.”
Germund sätter sig långsamt upp och gnuggar ögonen. ”Säg åt honom att jag
kommer. Men låt Svinhufvud sova, hon jobbade nästan trettio timmar i sträck
igår. Jag hämtar henne senare.”
”Jag har redan skickat dit folk, Döden och Westerman.”
”Varför skickade du inte ett par vanliga uniformer?”
”Brist på folk, de har kört radiobil inatt, ett ögonblick kopplar jag.”
Germund ser retstickan Westerman framför sig sittande i uniform, trött och
rödögd i en målad polisbil. Rätt åt honom.
Morgonluften i Norrtälje är speciell. Kanske beror det på vattnet. Norrtäljeviken
med doft av bräckt hav och Norrtäljeån som rinner rätt igenom stan.
----
På väg ut från stan tar han upp telefonen och slår kortnumret till LKC. Efter
några sekunder svarar en kvinna med pipig röst.
”Jag behöver en tekniker i Norrtälje. Har du Jaernius tillgänglig?”
”Jenny, det har vi inte någon som heter”, svarar piprösten, ”Menar du inte
Jaernius? Han har åkt på ett dråp i Saltsjöbaden.”
Förbannade idiot tänker han och manar fram sin sammetslenaste röst.
”Det var honom jag menade. Kan du vara gullig och koppla mig”, säger han
och känner hur det rinner slisk ur munnen. Efter en stund knastrar det till i luren,
fjäsket fungerade.
”Askerfeldt, jag är jävligt upptagen”, fräser Jaernius en kort stund senare. ”Vi
håller på att beställa korv och får inte bli störda.”
Germund hör hur Jaernius beställer stark senap och rostad lök.
”Det gäller flickan vid Sonöbron. Ett vittne tror sig ha hittat mordvapnet. Jag
vill att du åker dit.”
”Vilket jävla slöseri. Jag har redan åkt fram och tillbaka dit två gånger. Har du
inte fler mord på gång så kanske vi kan bränna av allt på en gång?”
”Du får lov att pallra dig dit”, säger Germund
Genom telefonen hör han hur Jaernius och hans kollega blir serverade.
”Har ni fått era korvar nu?”
Ljudet av ett korvskinn som brister hörs i luren som svar på hans fråga. ”Vi är
där om mindre än en timme”, säger Jaernius samtidigt som han tuggar. ”Fan ta
dig om det är falsklarm, då får du stå för korven. Vi ses Askerfeldt!”
När Germund kommer fram till allén har Döden och Westerman redan hunnit
spärra av vägen.
”Vad har ni gjort sådär för? Det åker högst femton tjugo bilar här per dag. Det
här lär inte ta mer än max ett par timmar. Idag är det söndag, Jag tror inte det
kommer en enda bil innan vi är klara.”
”Har du glömt att de har en kyrka däruppe”, svarar Döden på dalmål. ”Folk
som går i kyrkan gör det framförallt på söndagar.”
----
Germund kväver ett skratt när han ser uniformen som stramar så gott som
överallt. Polisassistent Anders Hans-Pers har fått sitt öknamn Döden för att han
är ständigt likblek och sällan pratar annat än på tilltal.
”Vad gör ni uniformerade en dag som denna”, säger Germund. ”Din sitter
förresten fan så illa!”
”Vi vikarierar. Westerman ska till Thailand till nyår och behöver lite extra
slantar, jag samlar komp till älg- och björnjakten”, svarar Döden och plockar
fram en snusdosa. ”Min uniform ligger hos morsan i Mora, det här är
Staffelmans gamla. Han är ju smal som en jakthund.”
”Han kanske var”, fnissar Germund. ”Nu är han rätt fyllig!”
Trots att Döden är tystlåten är han allmänt uppskattad. Rådstark, en skarp
skytt, trots sin storlek snabb när det krävs och uthållig som en ardennerhäst.
”Kan du visa var mordvapnet ligger?”
Döden kliver ned i diket och pekar. ”Det är en yxa”, säger han.
”En yxa?”, utbrister Germund. ”Rättsläkaren var rätt tydlig med att det inte är
en yxa! Fan har ni släpat upp mig för en jävla yxa? Jag åker hem.”
”Det är ingen vanlig yx', det är en Gränsfors”, säger Döden. ”Deras minsta!”
Motvilligt tar Germund några steg ned i diket. Det är blött och lerigt och han är
nära att halka. Yxan är mycket riktigt väldigt liten, åtminstone skaftet. Germund
uppskattar längden till under en fot. Den ser ny ut där den ligger delvis dold
under smutsvatten.
”Är det mordvapnet innebär allt vatten att så gott som allt blod är borta”,
muttrar han. Fan, där rök chansen till DNA-analys.
”Vad står det på skaftet?”, frågar Germund.
”GRÄNSFORS BRUKS, står det. Den är 27 centimeter lång och väger tre
hekto”, säger Döden.
Germund stirrar förvånad på honom. ”Har du rört den? Jävla idiot!”
”Dum kan du vara själv”, muttrar Döden. ”Jag har en likadan. De är
handgjorda och så vassa att det går att tälja med dem.”
----
”Jag trodde du hade tagit i den”, säger Germund och känner att han borde be
om ursäkt, men orkar inte.
Istället tar han upp mobilen ur fickan och slår numret till Jaernius. ”Har ni fått i
er de där raggarballarna ännu?”
”Vi har passerat Rimbo och är där om en kvart. Var är du?”
”I allén upp mot Charlottenbergs Slott – du vet där Waldemarskyrkan har
internatskola. Ni har flickans rum att undersöka där också när ni är klara med
yxan. Det står Charlottenberg på en skylt nere vid vägen.”
Germund trycker bort samtalet och går bort till Conny Mattsson. Han sitter i
blå joggingkläder och stirrar rakt fram. Den stora hunden ligger vid hans fötter
och betraktar nyfiket omgivningen.
”Hur mår du”, säger Germund och sätter sig bredvid.
”Idag är det två år sedan pappa dog i en trafikolycka”, svarar Conny utan att
lyfta blicken.
”Kan du berätta varför du var här vid sex i morse? Du är ju inte direkt
jaktklädd idag?”
Conny Mattsson möter hans blick med sorgsen min. ”Jag brukar springa för att
träna. Jag och Svante går många mil varje dag när vi jagar.”
”Men vad gör ni här?”, frågar Germund.
”Den vanliga träningsrundan är upp till Charlottenberg. Vi vänder vid
smedjan. Där brukar jag och Svante dela på en Kexchoklad.”
”Joggar du varje helg”, frågar Germund och hör hur imponerad han låter.
”Bara de lördagar och söndagar när vi inte jagar. Hur så?”
Germund svarar inte på frågan utan fortsätter. ”Kan du beskriva vad som
hände idag?”
Efter deras samtal ber Germund Conny Mattsson sätta sig och vänta i baksätet i
den varma polisbilen. I samma stund stannar en befälsbuss på den lilla vägen. Ut
kliver Jaernius med hatten på sned, senap i mustaschen och sur min.
----
Han gör sig ingen brådska, utan halar fram pipa och tobak. ”Var är den”,
muttrar han sedan han fått fyr på rökverket.
Döden pekar mot diket. Jaernius nickar och sätter kurs. Några sekunder senare
hörs en osande svordom nedifrån diket.
”Helvetes förbannat. Jag halkade. Nu blev jag blöt. Axelsson, hämta en påse”,
ropar han åt sin assistent, en blond mager man med nervösa ticks.
Germund tittar road på Jaernius där han ligger på knä i diket med
gummihandskar. Vattenspegeln, rökpuffarna ur pipan och den vita skjortan får
honom att likna en grundstött Vaxholmsbåt.
Efter ett tag tar Jaernius fram en tråd med en ögla som han försiktigt lägger
runt yxskaftet.
”Brukar det inte vara hål längst ut på de här”, säger han högt för sig själv.
”På vildmarksmodellen som är storleken större finns det ett hål”, svarar
Döden, som för att markera sin expertis på området.
”Jag frågade inte.”
”Det gjorde du visst”, säger Döden stött.
”Döden är vår inofficiella expert på Gränsfors yxor. Lyssna på honom så
kanske du lär dig något”, säger Germund road.
”Du är så förbannat rolig ibland Askerfeldt”, fräser Jaernius.
Ordväxlingen bryts av ljudet av ett signalhorn. En röd Saab med TV4s logotype
på motorhuven står framför avspärrningen. Jaha, nu är drevet igång.
”Döden, kan du säga till dem att vägen är stängd de närmaste timmarna”,
ropar Germund.
Döden nickar, Germund tittar nyfiket när han går mot TV-teamet. Sidorutan på
passagerarsidan öppnas och en blond TV-sminkad flicka i tjugofemårsåldern
tittar ut. Germund spetsar öronen för att inte missa något.
”Lotta Bernhardsson, TV4-nyheterna. Vi ska göra ett inslag till
morgonnyheterna, kan ni vara gulliga och släppa förbi oss!”
”Vägen är stängd för fordonstrafik i en timme”, svarar Döden med fyrkantig
byråkratröst.
----
TV-kvinnan tittar på honom med oförstående min.
”Hör du inte att vi kommer från TV. Tror du mig inte, vill du se mitt pressleg?”
Döden skakar på huvudet.
”Vägen är stängd för alla bilar”, säger han myndigt.
Det blir tyst i TV-bilen, men bara några sekunder, innan den unga reportern tar
sats igen.
”Är du medveten om att vi har pressfrihet i Sverige. Var så jävla söt och släpp
fram oss nu för helvete!”
Döden skakar på huvudet.
”Jag vill veta ditt namn och namnet på din chef!”
Germund skrattar för sig själv när han hör TV-kvinnan, antagligen har hon
aldrig blivit motsagd på det här sättet förut.
”Jag heter Hans-Pers, polisassistent, närmaste chef är kommissarie Staffelmann
på Norrtäljepolisen, skriv upp det. Och jag vill att du ska veta att jag inte har
hindrat vare sig det fria ordet eller nån från att jobba, jag sa bara att ni inte får
köra förbi med bilen. Ska ni till slottet får ni gå. Dessutom måste ni parkera så
bilen inte står i vägen för polisen, annars har vi rätt att flytta på den.”
”Men...”
TV-kvinnan avbryts av en mansröst inifrån bilen. ”Lotta, ge dig. Vi får gå!”
Genom den öppna bilrutan hörs en upprörd diskussion innan dörren öppnas.
TV-kvinnan stiger ur, klädd i dräkt med moderiktiga skor och reporterväska.
Road ser Germund hur hon tar upp en ask cigaretter och demonstrativt ställer
sig med ryggen mot kollegan medan hon röker med dramatiska rörelser.
Han greppar telefonen och koncentrerar sig på Staffelmanns nummer.
Upptaget. När han vänder sig mot vägen igen ser han mannen lomma iväg med
en TV-kamera i ena näven och en metallväska i den andra. TV-kvinnan följer
steget efter släpande på ett kamerastativ. Instinktivt höjer Germund mobilen och
tar några bilder på dem.
”Bra jobbat Döden”, skrattar han för sig själv.
----
När han vänder sig om är Jaernius på väg upp ur diket. Byxorna och
mockaskorna är blöta. Minen allt annat än nöjd.
”Kan den där lilla yxan vara mordvapnet?”, frågar Germund.
”Det är mer realistiskt än ett svärd”, säger Jaernius och håller påsen med yxan
framför sitt ansikte. ”Den väger nästan ingenting – känn! Det kan förklara det
grunda såret.”
Germund ser hur Döden spanar efter den faktiskt rätt snygga TV4-kvinnan.
Hennes vingliga promenad längs grusvägen får honom att tänka på Louise
Paulelles högklackade skor. Hur tänkte hon när hon valde att ha på sig de här.
Kom hon från stan? Hade hon varit på klubb? Hur gick det för Östlund, fick han
tag på några övervakningsfilmer?
Germund vänder sig till Jaernius och pekar på yxan. ”Det är kört med DNA
efter att den legat i vatten antar jag?”
Jaernius skakar på huvudet. ”Om den trängt in i hjärnan kan det finnas en
chans. Hjärnan är rätt fet. Tjockskalle säger man ju”, förklarar han och tystnar,
som om han väntade på någon slags reaktion. ”Problemet är att det antagligen är
rätt lite som fastnat på eggen”, muttrar han och plockar fram pipan.
”Hur menar du”, säger Germund.
”Det krävs utrustning och kompetens som vi inte har i Sverige för att analysera
så små mängder. Det blir att vända sig till England eller USA.”
”Gör det då”, säger Germund.
Jaernius skakar på huvudet. ”Jag har ingen budget för sånt. Tror du Nilzén och
Staffelmann skjuter till de pengarna.”
Germund inser att ett sådant tillskott från ledningen lär dröja tills fallet fått så
mycket mediautrymme att polismästaren ser PR-värdet i en snabb lösning. Det
innebär minst tre-fyra dagars väntan bara på ett beslut, och ännu längre tid till
ett resultat kan förväntas. Vilket i klartext innebär ett försprång för mördaren.
”Jag var på en kurs i bevisvärdering hos Scotland Yard i veckan, främst DNA”,
säger han och gör en paus. ”Jag kanske kan be mina kontakter att de fixar det här
som en del i min kurs, som ett studieobjekt.”
----
Jaernius ser skeptisk ut, men det här är enda chansen att komma till skott
snabbt. I plånboken hittar han visitkortet.
Mobilen går till mobilsvaret, nitlott! Han provar Scotland Yards växel istället.
Det tar nästan fem minuter att hitta rätt genom snåriga telefonväxlar och sura
telefonister.
”Detective Chief Inspector Baxter.” Archies röst är myndig och korrekt och
Germund tvekar. Tänk om han trots allt inte kommer ihåg honom.
”Archibald, det här är Germund Askerfeldt, från Sverige, vi träffades förra
veckan…” Germund avbryts av ett bullrande skratt.
”Young man!”, säger Archie. ”Vem glömmer den röda kalufsen!”
Germund berättar om mordet, kopplingen till religion, sex och pengar,
beskriver yxfyndet, hur den sannolikt legat i vatten i över trettio timmar.
Efter tio minuters diskussioner kommer de in på Germunds ärende.
”Yarden skulle nog kunna klassa den undersökningen som ett arbetsprov och
därmed vara inkluderad i din kursavgift”, säger Archie. ”Det är ju bara några
dagar sedan du var här! Jag ordnar det!”
Efter samtalet känner Germunds sig märkligt upprymd. ”Packa yxan och
flygbuda till ’Detective Chief Inspector D.A. Baxter, New Scotland Yard, London W1’.”
Jaernius ser på honom med förvånad min. ”Hatten av”, säger han och lyfter på
Melittafiltret. ”Vi svänger förbi Arlanda på väg tillbaka.”
När bussen med Jaernius och hans kollega försvunnit går Germund bort till
Conny Mattsson.
”Jag är rädd att jag måste ta med dig till polisstationen i Norrtälje för ett
formellt förhör”, säger han. ”Har du någon som kan ta hand om hunden så
länge?”
Mattsson ger honom en blek skakning till svar. ”Morsan är inlagd för gallan.
Syrran är i Thailand på semester. Kan han inte få följa med?”
”Dessvärre går det inte, men jag skall prata med en av våra bästa hundförare,
Peter Hansson. Han kanske kan ta hand om Svante så länge.”
”Tar det så lång tid? Jag menar, han kan ju vara ensam hemma annars..?”
----
”Jag kan inte lova något. Vi ses i Norrtälje.”
När Germund vänder sig till Döden för att be honom hantera transporten av
Conny Mattsson är det med en känsla av dåligt samvete. Men Jaernius har rätt.
Det är för många omständigheter som pekar mot brevbäraren från Bloka.
”Hur gör vi om det kommer fler journalister?”, frågar Dödens kollega
Westerman som kommit släntrande på sitt vanliga lata sätt.
”Ni kan plocka ihop nu, kollegorna uppe vid skolan tar hand om vilka som
kommer in, det är i praktiken polisen, anställda och elever på skolan. Och
medlemmarna i församlingen naturligtvis!”
Germund vänder sig om och blir stående ansikte mot ansikte med Döden. Han
känner dalmasens snusdoft och tar omedvetet ett steg bakåt.
”Du Askerfeldt. Hon var bra korkad den där TV-hoppan”, säger han.
”Ung och oerfaren. Är det något speciellt du tänker på?”
”Om jag var på väg till ett ställe där någon just blivit mördad, och blir stoppad
av en polispatrull strax utanför, samtidigt som det står uniformerad personal på
knä i ett dike skulle jag vara som en retad iller tills jag fick veta vad de höll på
med. Hon var bara förbannad för att hon var tvungen att gå. Inte ens fotografen
verkade intresserad av vad vi håller på med.”
”Två sopor, olika generationer”, säger Germund och nickar gillande. ”Och de
ska komma från Sveriges största TV-kanal”
”Det är väl där de äter mask och plockar skorpioner”, säger Döden. Rösten är
skeptisk.
”Vad menar du?”
”De gör ju det, plockar skorpioner på det där fortet och äter maskar och sån
skit på Robinsonön!”
---
----
Viveka trycker bort samtalet och kastar telefonen i soffan. ”Att jag kunde vara så
jävla dum att be den idioten komma hit”, skriker hon för sig själv.
Hon får tag på en tom sopsäck och far runt lägenheten. Pizzakartonger, tomma
McDonalds-muggar, odiskade tallrikar. Allt åker med innan hon ställer säcken i
garderoben för senare sortering.
Just som hon vrider på duschen hör hon Askerfeldt ringa på.
”Jag står i duschen, det är öppet!”
När hon efter ett par minuter kliver ut ur badrummet står han och betraktar
hennes samling hästtävlingspokaler.
”Är det du eller hästen som vunnit de där”, frågar han.
”Den som tillbringar så mycket tid mellan mina ben är värd en pokal”, svarar
hon blixtsnabbt. ”Men han fick nöja sig med en extra skopa havre.”
Askerfeldt svarar inte. Han ser fortfarande nyvaken ut trots att han varit igång
ett antal timmar. Det röda håret med omodern pop-lugg a’la 80-tal är rufsigt och
okammat. Skäggstubben markerar käkens profil.
Han ser sig omkring och pekar. ”Stor lägenhet men...”
”Jag har annat för mig än städning”, fräser hon.
”Skaffa städhjälp”, säger han och håller fram en påse. ”Nybakt limpa, och fyra
bullar, tre till dig.”
Det doftar fantastiskt.
”Kaffe?”, frågar hon.
”Gärna. Är det du som inrett? Möblerna är coola.”
”Min syster som bodde här för några år sedan inredde. Hon lämnade det mesta
när hon gifte sig.”
”Den designtokiga, hon som gillar franska handväskor?”
Viveka nickar.
”Har du många syskon? Jag har två systrar”, säger han.
”Sara och så Calle, min bror, han pluggar i Tyskland, hur så.”
De avbryts av att Askerfeldts mobiltelefon ringer.
----
Samtalet varar några minuter och består mest av förvånade hummanden från
hans sida.
”En journalistjävel. Verkar knappt hunnit ur målbrottet. Gissa hur han fick tag
på mitt mobilnummer? Genom Audiklubbens medlemsregister!”
”Hette han Pontus Winterberg?”
”Hur vet du det?”
”Passa dig. Hälften av alla avslöjanden i Norrtelje Tidning sista året är hans.
Han lär vara falsk som en huggorm.”
Viveka tar fram en påse kaffebönor och fyller på i kaffemaskinen som Sara
lämnat kvar. Hon noterar att Askerfeldt inte verkar ha lagt märke till
lokaltidningens nya skjutjärnsreportern, ett misstag som kan straffa sig.
Å andra sidan kunde hon ha hållit käften. Lutat sig tillbaka och njutit av att se
honom göra bort sig.
”Häftig kaffebryggare! Snygg matberedare. Gillar du att laga mat?”, frågar han
och pekar på de dammiga maskinerna på köksbänken.
”Det är inte min grej. Sara lämnade dem. Hennes korkade man ville bara ha
franska maskiner, hon ska få tillbaka dem nu när hon har skilt sig. Jag använder
bara mikron och kaffemaskinen, de kräver bara att man klarar att trycka på en
enda knapp. Det passar mig perfekt. Vad vill du ha? Espresso, Cappuccino,
Latte?”
En kvart senare är koffeinbehoven stillade och magarna fyllda. Viveka tittar på
Askerfeldt. Det irriterar henne att han inte beter sig så svinaktigt som hon
förväntat sig. Några vassa kommentarer bara. Hans falska artighet gör henne en
osäker.
”Vad hände i morse”, säger hon.
”Brevbäraren och hans hund hittade en yxa, i diket på väg upp mot slottet.”
Askerfeldt rör sakta i sin kaffekopp medan han berättar. Det tar några minuter.
”Så nu sitter stackars Conny Mattsson i arresten menar du”, säger hon
skeptiskt när han berättat klart.
----
”Inte än, han väntar i ett förhörsrum. Men risken är stor att han får tillbringa
natten där om han inte har alibi för tiden för mordet. Fast det vet han inte om.
Det kan ju vara svårt med tanke på att det hände på natten och att han är singel...
De avbryts av att någon borrar i väggen i en grannlägenhet samtidigt som
Askerfeldts mobil ringer igen. Han tittar förvånad på displayen. ”Det är
polismästaren” säger han och går några steg åt sidan.
Samtalet varar några minuter.
”Vad ville han dig”, frågar hon när han tryckt bort samtalet.
Askerfeldt skakar på huvudet och tittar på telefonen igen. ”Han beordrade mig
att inställa mig i god tid före åtta ikväll för att vara på en presskonferens i TV.”
”Glöm inte att sminka dig snyggt. Det ska man visst göra om man ska vara
med i TV...”
”Kul”, säger han. ”Vi måste gå igenom hennes sociala medier också. Ber du
Östlund göra det?”
Viveka nickar. ”Han är bra”, säger hon. ”Väldigt bra!”
”Vill du inte veta vad Bengt Johansson sa om Louise Paulelle när du tog ut
Jeanette Svensson igår?”
”Absolut”, säger hon, och skäms att han påpekar det först.
Det tar honom några minuter att berätta. Spåren av smisk och bondage får
henne att tappa hakan. Askerfeldt ser reaktionen och nickar instämmande.
”Jag fattar inte heller varför en ung tjej ägnat sig åt sådant. Lika lite fattar jag
varför hon gick omkring i skor värda en förmögenhet, i gruset ute på landet.”
Viveka kan inte låta bli att le. ”Smisket fattar jag inte, när det gäller skorna är
svaret rätt givet. Hon ville imponera på någon! Antingen någon hon var
förbannad på eller någon hon är kär i och hoppades tindra lite extra för.”
----
Kapitel 6
Orgeln. Tryggheten i hennes liv sedan många år. De känner varandras fel och
brister, har tillbringat dagar och nätter tillsammans. Den tröstar när hon är
ledsen. Stillar hennes oro. Ger liv åt hennes känslor.
Eliisabet Borgsten gäspar när hon bläddrar i sina notblad. Igår kväll kom
rektorn och berättade om dagens sorgegudstjänst. En psalm, sedan Mozarts
Requiem.
Det var något avvikande i rektorns beteende. Inte den vanliga proceduren när
någon gammal församlingsmedlem avlidit. ’Tryggare kan ingen vara’. Den har
Eliisabet inte spelat sedan sin egen mormors begravning.
Vid sidan av hennes man Georg har ingen människa stått henne så nära som
mormor. Som en av få kvinnliga krigshjältar i Finland dekorerades hon till och
med av marskalk Mannerheim. Det är efter henne Eliisabet fått sitt namn, stavat
på finskt sätt, med två ’i’. Lilla Mormor... 'Men vem kan nu ha dött?'
Vid tiotiden börjar slottskapellet fyllas. Normalt sett älskar Eliisabet att vara här.
Väggarna svagt ljusblå. Pampigt förgyllda träsniderier och inte minst det
magnifika Knügelbaumska familjevapnet i form av en jaktfalk på en stålhandske
på var sida om altaret.
Ljudet och stojet när eleverna fyller bänkarna står i skarp kontrast mot
vetskapen att någon är död. Det är inte någon gammal tant eller farbror. Så
mycket säger valet av psalm henne.
Hon vaknar ur sina tankar när Karin Lundström kommer fram. Hon är helt
klädd i svart med bara ett litet guldkors på bröstet.
”Om du är klar kan vi börja.”
Hon tittar upp och möter rektorns blick. ”Jag är redo”.
Karin klappar henne lätt frånvarande på axeln och går fram till altaret.
----
När Eliisabet tittar mot bänken där de vuxna på skolan brukar sitta, möter hon
Jeanette Svenssons blick. Jeanette är klädd i svart och mycket blek. Samma sak
gäller flera av lärarna, till och med kökschefen Lena Grönlund.
Rektorn ställer sig framför församlingen, står där med böjt huvud. Orörlig, tyst
med knäppta händer. Efter någon minut har sorlet lagt sig. Trots tystnaden
väntar Karin innan hon tar till orda.
”Kära vänner. Igår drabbades vi av något av det värsta som kan hända en skola
som vår.” Hon gör en paus, som för att hämta kraft. ”En ung människa har
ryckts ifrån oss. En vän, klasskamrat och för många en förebild är borta. En
lovande framtid har raderats ut.”
Återigen tystnad. Eliisabet sitter som fastnaglad. En elev? Hemska tanke.
Rösten sviktar när Karin Lundström åter tar till orda. ”Tidigt igår morse
påträffades en ung kvinna mördad i vattnet vid Sonöbron. Hon är identifierad
som vår elev, vän och kamrat Louise Paulelle.”
Karin tar upp en näsduk och snyter sig innan hon sätter sig på sin plats på
vänster sida framme vid altaret. Det är helt tyst i församlingen.
Efter henne intar en påtagligt blek Ludde altaret. Sakta och utan sin vanliga
glöd talar han om ljuset som skall komma till de trogna på uppståndelsens dag.
Eliisabet ser Louise framför sig, en yrhätta som mormor skulle ha kallat henne.
Rolig, vild och annorlunda. Ohämmad och flirtig. Eliisabet minns hur hon till och
med flirtade under konfirmationslektionerna, och flirtar man med prästen, flirtar
man antagligen med vad som helst.
Efter ceremonin bjuds kaffe, choklad och te med nybakade bullar i matsalen. Det
är tyst sånär som ett svagt sorl och ljudet av stolar mot stengolvet.
Eliisabet hamnar bredvid Ludde och Lena Grönlund, några ur kökspersonalen,
HG samt Lars Lundström, rektorns äkta man och husfar på pojkarnas internat.
Först sitter alla tysta. Eliisabet känner tröttheten inta henne. Hon orkar hon inte
ta till sig Louise död, särskilt inte som den har med vatten att göra.
----
Samtidigt växer en sorts förbjuden nyfikenhet. Kan Louises äventyrlighet vara
anledning till att hon råkat illa ut? Har Karin Lundström verkligen berättat allt
för polisen. Tveksamt.
Bullarna som serveras är goda, men ingen verkar märka det.
”Det måste vara en galning. Eller vad tror du Ludde, du som känner våra inre
väsen bättre än vi andra”, säger Lars Lundström till slut.
Ludde skakar stilla på huvudet.
”Jag förstår sorg, tröst och glädje. Hat och vrede är inte mitt bord.” Trots att
han ser tagen ut har klangen i rösten börjat återvända. Den är djupt manlig.
Lars Lundström verkar inte nöja sig, utan vänder sig till Eliisabet. ”Du då? Som
är uppe och spelar när vi andra sover. Du har väl sett något?”
Eliisabet tittar på honom. ”Det har du inte med att göra”, säger hon. Kanske lite
för skarpt.
Allas blickar vänds mot henne. Det är obehagligt. Hon känner sig utpekad.
”Blev du sur?”, frågar Lena Grönlund.
Allas nyfikenhet får ilskan att välla fram. ”Om jag sett något berättar jag det för
polisen, inte för er, någon av er kanske är den skyldiga”, säger hon och reser sig.
”Menar du att du har sett något i alla fall”, frågar Ludde.
”Hör med uppfinnaren i Sjövillan om ni är så himla nyfikna. Han har koll på
allt nattligt spring och vet bättre än någon annan vad som händer här i byn!”
”Christian Stertman?”, frågar Lena Grönlund.
”Han sitter och kikar på allt och alla, dag som natt. Visste ni inte? Han har
kikare och anteckningsböcker i alla fönster”, säger Eliisabet och skjuter in stolen
efter sig. Ljudet är skarpt, och får alla ögon i matsalen att vända sig efter henne.
Ute i friska luften kommer olusten krypande, hon beslutar sig för att gå ned till
sjön. Trots att vatten tagit så många av hennes älskade finns någon sorts lockelse.
Kanske är det ljudet, det otämjbara skvalpet, rörelserna som vägrar låta sig
kontrolleras. Eller så är det en känsla att hennes älskades själar lever vidare där,
dansar med vågorna, ibland stilla, ibland i fullt raseri...
----
Hon går ut på den gamla stenpiren och slår sig ned på bänken. Det här måste
vara Charlottenbergs mest rofyllda plats efter kapellet.
Här låg en liten ångslup förtöjd en gång i tiden. Kvar finns två slitna pollare
som reser sig likt jättelika nappar ur den omgivande graniten.
Hon har sett bilderna från tjugotalet. Herrar i randiga kostymer och halmhatt,
damer med vida kjolar som kliver ombord just här. Var det lika skenheligt på
Charlottenberg då som idag. Sprangs det lika mycket mellan sovrummen när
mörkret sänkt sig?
Å andra sidan, vem är hon att döma, som själv varit en del av det.
När hon blundar kan hon nästan känna pirret, förväntan, ljudet av hans steg i
trapphuset...
Eliisabet tar upp en näve grus och kastar i vattnet. De små stenarna bildar ett
oregelbundet mönster när de cirkelformade vågorna kolliderar. Livsmönster som
slår i varandra. Tillfällig attraktion flammar upp och klingar av.
Louise. Frågan är vem hon träffade. Många gryningar efter att ha spelat sig
trött har Eliisabet avslutat natten här. Hon har sett och hört springet. Till och från
kärleksmöten. Erotiken blommar på Charlottenberg. Vilka är medvetna om det?
Lägger man locket för hårt på en gryta kokar det över. Så sa alltid mormor.
Aldrig har det stämt så bra som här.
Om alla på Charlottenberg skulle straffas för sina eskapader fick man avskeda
halva personalen. Men även om hon försöker, kommer hon inte ihåg vilka andra
hon sett ute de nätter Louise varit på språng.
Ett ljud får henne att hoppa högt. I ett slag får hon en känsla av att vara
observerad.
Hon reser sig, drar jackan omkring sig och börjar gå. Ser tillbaka. Näckrosorna
i sjön som alltid varit så vackra följer henne nu som gula ondskefulla ögon.
Håren på armarna reser sig. Tinningarna bultar. Hon går fortare och fortare
tills hon halvspringer. Stannar till, lyssnar. Knaket i buskarna närmar sig.
----
Nu springer hon för livet. Paniken tar strupgrepp. Hon ser sig inte om. Öppnar
ytterdörren och kastar sig in. Stänger och reglar. Stålregel. Uppför trappan med
andan i halsen. Vänder sig om. Ser handtaget röra sig.
In i lägenheten. Låser, på med kedjan. Mitt hem är min borg.
Hon blir stående innanför dörren. Hjärtat bankar, hon andas hårt och fort.
Gardinerna är fördragna, ingen kan se henne utifrån. Efter ett tag lugnar hon
sig. Går mot telefonen. Lyfter luren, hör kopplingstonen och ska just slå numret
till rektorn när telefonen tystnar. Lägger på, lyfter igen. Ingen skillnad.
Linjen är död.
---
----
De gula väggarna i förhörsrummet påminner om en sliten vårdcentral. Bordet av
Perstorpsskiva, de skamfilade stolarna med murrig brun tygklädsel bidrar. Från
taket stirrar en kameralins. Känslan är obehaglig. Han har suttit här i alldeles för
många timmar nu. Ett tryck över bröstet gör det tungt att andas.
Det knackar på dörren och en man i uniform kliver in. Han har kort snaggat
hår, är axelbred och dryga femtio.
”Conny Mattsson?”
Conny reser sig häftigt och sträcker fram handen. ”Jag skulle vilja åka hem nu!”
”Kommissarie Staffelmann. Beklagar att du får vänta. Inspektör Askerfeldt
kommer och pratar med dig om en stund. Är det något mer än kaffe du vill ha
kan du trycka på knappen där”, säger han och pekar på en röd knapp på väggen.
”Måste jag vara här länge till?”
Kommissarien tittar på honom. ”Det kan jag inte svara på.”
”Är jag misstänkt för något? Jag är ju oskyldig och vill hem!”
Kommissarien gör en urskuldande rörelse. ”Det avgör Askerfeldt. Din hund
har det bra hos en kollega från hunddetaljen. Det verkar vara en fin hund.”
”Han är min bästa kompis.”
”Jag förstår.”
Kommissarien nickar innan han går ut och stänger dörren. Ett klick antyder att
dörren är låst. Conny känner ilskan växa. Här har han inte lust att bli sittande.
Det är inte första gången i sitt liv han är inlåst, men han hatar det, får panik.
Väggarna trycker sig mot honom, allt han vill är att vakna, inse att han drömmer,
komma ut. Men hur han än anstränger sig vaknar han inte. Det här är på riktigt.
Rädslan borrar som en kniv i mellangärdet. I panik reser han sig och bultar på
dörren. Ingen reaktion. Efter en stund sjunker han ned på golvet. Andas fort,
men inte djupt.
På några dagar har han kastats in i den värld han bara läst om i sina Maria
Lang-böcker. Men likheten mellan hennes romantiska Skoga och verklighetens
onda bråda död är obefintlig. Det han mött på de spännande boksidorna är
hemskt i verkligheten.
----
En skolkamrat från Skebo sitter sedan ett par år på Kumla för narkotika.
Helvete. Conny har aldrig kunnat ana hur vidrigt det är att bli inlåst.
Han svettas. Har svårt att fokusera. Ett skolminne kommer tillbaka. Hur fröken
låste in honom i en mörk skrubb efter att han tagit med en luftpistol till skolan
och skjutit en gråsparv på skolgården.
En hel skoldag satt han där. Tänk att veta att man kommer att sitta inlåst i tio år
som Hannes ska göra? Då dog han hellre.
Han går fram och ringer på klockan. Inte för att han behöver, men för att lugna
sig, prata med någon.
”Jag är hungrig”, säger han till den unge polismannen som öppnar dörren.
”Går det bra med McDonalds? Vi har ingen annan mat på söndagar?”
Conny nickar.
Det tar honom fem minuter att göra sin beställning. Han drar ut på tiden,
tvekar medvetet för att inte bli lämnad ensam igen.
När dörren stängs och han hör klicket börjar hjärtklappningen. Han bestämmer
sig för att coola ned, andas djupt och sakta. Tänka logiskt. Hur skulle han själv
göra om han vore Askerfeldt?
Hur skulle han se på mannen som hittar flickan och mordplatsen ena dagen
och kanske mordvapnet morgonen därpå. Tveklöst misstänkt, väldigt misstänkt.
Tack och lov rörde han inte yxan.
Efter en stund börjar han fundera på sitt alibi för i fredags kväll, och inser att
det är komplicerat... Hjärtklappningen tar åter fart. Andningen blir kortare.
---
----
Germund väntar på gatan utanför porten medan Svinhufvud är uppe och hämtar
mobiltelefonen hon glömt i sin lägenhet. Precis som igår bjuder söndagen på
brittsommarväder. Det är runt arton grader.
Så här långt har det varit ett skitår. Förlusten av farmor smärtar. Han har
raderat hennes nummer i mobilen, men nummerföljden sitter kvar i fingrarna.
Redan veckorna efter farmors död stod det klart att ingen av hans systrar
Desiré och Ella var intresserade av hennes hus på Fläsknäset på Blidö. Bara han
ville behålla.
Med hjälp av en värderingsman kom de fram till ett värde på stugan. För en
vecka sedan blev köpet klart. Nu är det hans.
Han har till och med betalat systrarna tjugofem tusen var för att de inte ska
hämta några föremål, huset ska förbli precis som farmor lämnade det.
Det enda som bekymrar är farfars omtalade revolver? Han minns att gubben
skröt om hur han köpte den i Chicago på 20-talet, någon licens finns garanterat
inte. Frågan är var den är?
Han tittar på klockan, tio minuter för att hämta en mobiltelefon. Vad håller
människan på med. När hon tillslut kommer passerar en gul lastbil från
poståkeriet på väg från sjukhuset.
”Har vi funderat på Conny”, frågar hon när de börjar gå de få hundra metrarna
till polisstationen.
Germund nickar. ”Min instinkt säger att det är fel. Jag tror inte att han är
skyldig. Vi får hoppas att han har ett hållbart alibi som vi kan verifiera så snart
som möjligt.”
Svinhufvud nickar. ”När det gäller mordplatsen och yxan hävdar han att
hunden hittade båda. Lite långsökt kanske, men inte osannolikt. Vi har vi en
vorstehtik hemma på Hummelberg som är otrolig på både drev och eftersök.”,
”Hummelberg?”säger Germund.
”Gården där jag växte upp. Pappa är väldigt förtjust i jakt. Alla jagar utom
Mamma...”, säger hon tar en upp ett äpple ur en påse.
”Vill du ha?”
----
Germund skakar på huvudet.
”Hur orkar du fortsätta äta, efter alla mackor och bullar.”
Hon rycker på axlarna. ”Enkelt. Jag äter när jag är hungrig och skiter när jag är
skitnödig.”
”Jag ger mig fan på att du har mask”, säger han.
Hon slukar äpplet i fyra tuggor, kastar skrutten och plockar fram ett nytt. ”Det
är min sak i så fall. Kan det vara någon på skolan tror du, jag är tveksam.”
”För att de är religiösa? De flesta krig startas i religionens namn”, säger han.
Jag vill att du åker ut dit efter att vi förhört Mattsson, prata med Jeanette
Svensson, få henne att berätta – woman-to-woman. Stina von Falkenberg
kommer med bussen vid artontiden. Då ska vi vara där båda två.”
När de kommer fram till polisstationen drar Germund sitt kort och slår sin
personliga kod, 2196, slagvolymen i motorn på hans Audi. Nördigt som fan, men
enkelt att komma ihåg.
”Er kille sitter i förhörsrum två. Tror ni han gjort det”, frågar Staffelmann och
tittar upp från pappershögen på skrivbordet. ”Han är jävligt nervös, skriker att
han vill ut.”
”Det finns omständigheter som talar mot honom”, säger Germund
”Bra, ni vet säkert vad ni gör”, säger Staffelmann och vänder sig tillbaka mot
skärmen och bunten papper på skrivbordet. ”Jag fick bara en känsla.”
Conny Mattsson sitter ensam i förhörsrummet. Håret står på ända och han ser
stressad ut.
”Beklagar att du fått vänta. Har du fått något att äta?”
”McDonalds. Jag har inte gjort något, jag vill hem!”
Germund tittar på honom. Det här är inte samma Conny Mattsson som han
mött tidigare. Den lugna killen verkar plötsligt ha fått nerverna på utsidan.
Frågan är vad som ligger bakom den plötsliga omsvängningen.
”Svinhufvud”, säger han. ”Är du snäll och hämtar dina anteckningar.”
----
Hon tittar förvånad på honom. ”Jag har inte mycket, bara lite i ett block”, säger
hon. Rösten är irriterad.
”Hämta dem”, säger han.
Hon ger honom onda ögat, men reser sig och går ut. När hon stängt dörren ger
han Mattsson en menade blick. ”Ursäkta mig”, jag glömde också en sak, du vet
hur det kan bli.”
”Vad fan handlade det där om”, säger Svinhufvud.
”Jag behövde få ut dig därifrån”, säger han och försöker låta överslätande. ”Det
är något som har hänt. Han är helt spattig. Såg du inte det?”
Hon möter hans blick. Svärtan i hennes ögon sjunker sakta tillbaka i takt med
att det verkar gå upp för henne att han inte försökt bossa.
”Han verkar väldigt nervös”, säger hon. ”Kan vi ha missat något? Det kanske
är han ändå?”
Germund nickar eftertänksamt. ”Hans fasta handslag och blick har nog fått mig
att dra lite för långa växlar. Herr Mattsson är kanske inte så god som vi trott.
Starkt i så fall att lura två poliser.
”Ska vi sätta igång”, säger hon.
”Hämta ett block, oavsett om det är tomt, så han inte fattar att vi genomskådat
honom”, säger Germund. ”Jag går in först.”
När han kommer in ser han svettpärlor på Conny Mattssons panna.
”Har du feber”, säger Germund.
Mattsson tittar på honom. Blicken är stirrig. ”Jag vill ut härifrån”, säger han.
Sekunderna senare kommer Svinhufvud in och slår sig ned.
”Bra, då kör vi igång”, säger Germund och startar inspelningen. ”Söndag den
24 september. Klockan är 11:05. Conny Mattsson hörs om händelserna kring
fyndet av den mördade Louise Paulelle. Närvarande är Kriminalinspektör
Askerfeldt i egenskap av förhörsledare samt polisassistent Svinhufvud.”
Under en halvtimme får Conny Mattsson åter redogöra för alla detaljer kring
fyndet av kroppen, den förmodade mordplatsen och fyndet av yxan.
Det går trögt i början. Mattsson är spänd men samlad.
----
Germund noterar att Conny Mattsson trots att han till och från är så nervös att
han skakar, berättar exakt samma som tidigare. Tillslut går de in på hans alibi.
”Kan du berätta vad du gjorde på fredagskvällen”, säger Germund.
Conny Mattsson sitter tyst länge, blicken vandrar mellan honom och
Svinhufvud. ”Vid strax över tio kom min jaktkompis Svenne över. Vi tog några
groggar, tittade på film om eftersök, snackade om höstjakten och en massa annat.
Han gick någon gång vid halv ett. Jag är lite osäker.”
”Svenne, heter han något mer”, säger Germund.
”Sven-Bertil Kelldahl, förnamnet lär han ha fått efter Everts son. Han bor bara
en halv kilometer bort mot Ununge. Han körde bilen när jag fick syn på henne.”
”Vad hände sedan? Gick du och lade dig”, säger Germund.
”Nej”, svarar Mattsson. Svaret är kort och kommer snabbt.
”Vad gjorde du då?”, frågar Svinhufvud.
”Det är privat”, svarar Conny Mattsson och ser trotsigt på dem.
Det uppstår en tystnad som är allt annat än behaglig.
”Conny Mattsson”, säger Germund och höjer rösten. ”Det här är en
mordutredning. Du har hittat offer och sannolikt både mordplats och vapen. Tro
inte att du har råd att sitta och kaxa! Jag vill veta vad du gjorde, och jag vill veta
det NU!”
Conny Mattsson tittar förskräckt på dem. Samtidigt tar svettningarna i hans
panna fart igen.
”Det har ingenting med mordet att göra, men det är jävligt privat”, säger han
tillslut. ”Jävligt privat.”
Germund söker Svinhufvuds blick. ”Det här ger ingenting. Ber du arrestvakten
att ta hand om honom får vi fortsätta om några dagar.”
Han gör en antydan till att resa sig. Svinhufvuds hand på hans axel får honom
att stanna upp i rörelsen. Bra, hon fattade spelet.
”Du sitter rätt illa till”, säger hon med vänlig röst. ”Om det finns någon som
kan ge dig ett alibi bör du nog berätta vem, och göra det nu. Annars kommer du
att tvingas sitta inlåst i onödan.”
----
Mattsson som stirrat ned i bordet efter Germunds utbrott höjer blicken något.
”Jag Skypade fram till tre.”
”Titta, han kan ju prata”, säger Germund giftigt. Tålamodet är på
upphällningen och han känner sig lurad av Mattsson. Lurad att direkt svälja
bilden av den präktiga brevbäraren. Är det något han hatar är det att bli lurad.
”Skypade, med vem då”, frågar Svinhufvud.
”En tjej, hon är gift. Måste jag verkligen berätta vad hon heter?”
Svinhufvud nickar.
Mattsson ser på henne några sekunder men undviker att se på Germund. ”Hon
heter Eleonora Söder”, säger han tillslut. ”Jag träffade henne på Maria Langsällskapets årsmöte i Nora, eller Skoga som vi kallar det. Hon är VD-sekreterare
och bor i Tanum, gift med sin chef. Hennes man kan vara rätt brutal även om jag
är osäker på om han slår henne. Jag är glad om ni kontaktar henne diskret.”
”Vi ska försöka. Har du någon adress eller ett telefonnummer”, svarar
Svinhufvud.
”Hon är i London på Yogakurs sedan i morse, fast mobilen fungerar väl där.”
”Det gör den helt säkert”, säger Germund och trycker av inspelningen.
”Kan jag åka hem nu”, frågar Conny Mattsson förväntansfullt.
”Vi måste kontrollera dina uppgifter först”, säger Svinhufvud.
Mattsson tittar oroligt på dem.
”Ska jag sitta i fängelse?”
”Inte fängelse. Men du får nog räkna med en natt eller två i arresten här”, säger
Svinhufvud.
När Germund en stund senare sätter sig i sin modul är det första gången på en
vecka. Kontoret är ljusår ifrån Archibald Baxters och rektor Lundströms
eleganta. Väggarna är trist kommunalgrå, skrivbordet, stolarna och bokhyllan av
sämsta kvalitet, antagligen tillverkade i någon fängelsefabrik.
Lådan för inkommande post dignar, men får vänta. Istället letar han fram
telefonen under en tidning och slår numret till åklagaren.
----
”Kammaråklagare Ströberg”, svarar en pigg kvinnoröst.
”Askerfeldt, Norrtäljepolisen.”
”Hej Snygging! Det var inte igår. Ringer du för att bjuda ut mig på någon dyr
restaurang eller är det bara jobb?”
Germund ler för sig själv. Av någon anledning har det här tonläget sakta växt
fram dem emellan. De har träffats några gånger i tjänsten, men det är bara på
telefon hon är så fräck. Dessvärre går han inte igång på hennes präktiga yttre.
”Jag har en kille i arresten. Igår morse hittade han en död kvinna. Han råkade
höra kriminalteknikerna när de berättade att kvinnan fått ett kraftigt slag. Då
påstod han att hans hund hittat brottsplatsen. Vi hittade blodspår där. I morse
ringde han och sa att hunden hittat mordvapnet. Vår kriminaltekniker har
bekräftat att det kan stämma.”
”Var det Jaernius som pratade bredvid mun?”
”Stämmer”, säger Germund.
”Han har alltid haft svårt att tala tyst”, säger åklagare Carola Ströberg. ”Jag
tror han hör illa, men han blev väldigt arg när jag föreslog hörapparat!”
Germund hummar lite till svar.
”Vad gäller mannen du har i förvar”, fortsätter Ströberg. ”Låter det som om du
har din mördare som i en liten ask...”
”Igår hade jag inte hållit med”, säger Germund. ”Killen kändes genomärlig.
Hans redogörelse är densamma var gång han berättar.”
”Har du en annan uppfattning idag menar du”, säger Ströberg.
”När vi skulle förhöra honom var han alldeles spattig. Svettades och verkade
jävligt stressad. Men han berättade samma sak. Jag blir inte klok på karln...”
”Att bli förhörd är ingen höjdare. Jag blir hellre förförd”, säger hon. ”Skämt
åsido. Hur är det med alibi? Har han något? Har ni kollat det?”
”Han hänvisar till två personer han påstår sig ha varit i kontakt med under
tiden för mordet. Jag är jävligt kluven kring den här killen.”
”Offer, brottsplats och förmodat mordvapen. En bra början tycker jag. Håll
honom tills ni kontrollerat alibit. Det är mitt oåterkalleliga beslut.”
----
”Tack”, säger Germund och gör en paus. ”Igår sa mig magen att han är
oskyldig, men idag vet jag inte.”
”Du har ett dygn på dig att kolla alibit. Sen anhåller jag honom som skäligen
misstänkt för mord. Fakta först! Jag är ledig och öppen för förslag kommande
fredag, lördag och söndag. Så du vet. Chiao Bello!”
Germund lägger på luren med ett leende. Carola Ströberg är en frisk fläkt i ett
annars rätt grått rättsmaskineri, i alla fall på telefon.
När han kommer tillbaka till förhörsrummet sitter Svinhufvud och Conny
Mattsson och pratar älgjakt. Svettningarna har lagt sig.
”Jag har pratat med åklagaren”, säger Germund. ”Du måste stanna i en av våra
celler tills vi pratat med Sven-Bertil Kelldahl och din Skype-date. Dessvärre får
du vare sig se på TV, lyssna på radio eller ringa. Är det något du behöver, någon
du vill att vi ska kontakta?”
”Cell”, säger Mattsson och reser sig häftigt. ”Jag vill inte sitta i någon jävla
cell!”
Svinhufvud lägger sin hand på hans arm. ”Du har inget val är jag rädd.”
Orden träffar som en nål i en ballong. Mattsson pyser ihop. När Germund
möter hans blick är ögonen vidöppna.
”Är det något vi kan fixa? Något samtal du vill att vi ringer?”, säger han.
”Morsan ligger på sjukhuset, avdelning 15. Kan ni ringa och hälsa från mig.
Och ni måste kontakta min chef Alice Holmberg på posten i Rimbo. Folk får inte
stå med tom brevlåda i morgon.”
”Det har du mitt ord på”, säger Germund och sträcker fram handen. Conny
Mattssons ser den, men tar den inte.
När han och Svinhufvud kommer tillbaka in på hans kontor blinkar mobilen för
missat samtal. Fan också.
Hon ser hans minspel. ”Problem?”, säger hon
”Min dotter.”
För en sekund tycker han sig se en glimt av medlidandet i blicken. Fan tro't.
----
”Vad tror du om Conny”, säger hon och slår sig ned i en av hans två
besöksstolar. ”Han var plötsligt jävligt stissig.”
Germund nickar. ”Det kan bero på många saker. Skuld är bara en. Men han är
inte lika självklart ren i min bok längre.”
Svinhufvud nickar och tittar på klockan. ”Ska du med på lunch innan jag åker
ut till dårhuset Charlottenberg”, säger hon.
Germund skakar på huvudet. ”Hinner inte. Har en veckas post att ta hand
om… Jag köper upp något”, ursäktar han sig.
När hon gått lyfter han luren. Inget svar. Skriver ett kort SMS istället. Tvekar
när han ska trycka iväg det. Kanske är det bättre att ringa ändå. Men...
Medan meddelandet flyger iväg genom cyberrymden hastar han iväg mot
Stora Torget.
När han kommer fram blir han stående vid korvvagnen och försöker komma
på vad det var han hade bråttom till, men huvudet är tomt. Efter en stund
resignerar han och köper en grillad med mos innan han vänder tillbaka.
Trots att det är söndag är staden full av människor. Han anstränger sig för att
gå lugnt och stilla. Inte jäkta. Halvvägs tillbaka har han blivit knuffad två gånger.
På en söndag! 'Var lycklig att du är ledig, stressade idiot', tänker han när han blir
påsprungen för tredje gången. Den här gången av en jätte i skinnväst.
Det slår honom att det inte hände en enda gång under veckan i London. 'Hur
lugnt ska det inte vara i en liten engelsk stad', tänker han och slår sig ned med sin
korv i solen utanför polisstationen, fortfarande utan att fatta vad han hade så
bråttom till.
----

I Herrans namn - Johan E. Sköld

Transcription

Similar documents

Ung i Nynäs arbetar för dem som står utanför arbe

jägar tracking.pdf - TRACKER SCHOOL SWEDEN

Bli hästägare hos Björn Goop i hans eget, unika

1917:12

Världens bästa konst - Jamtli ställer ut kopior - Kulturnytt

Armorial of Swedish Commoners (A-C)

Enorm besvikelse efter kvalförlusten Sidan 8