Ladda hem ett smakprov som pdf-fil

Albert Camus
kommande böcker i litterära profiler
Italo Calvino | Torbjörn Elensky
Fjodor Dostojevskij | Bengt Samuelson
Lars Forssell | Crister Enander
Willy Granqvist | Kristian Lundberg
E T A Hoffman | Jan Arnald
Franz Kafka | Boel Schenlær
Fritiof Nilsson Piraten | Robert Dahlström
Joseph Roth | Salomon Schulman
tidigare böcker i litterära profiler
Folke Fridell | Jan-Ewert Strömbäck | 2013
Pablo Neruda | Sören Sommelius | 2012
Hjalmar Söderberg | Göran Lundstedt | 2012
Kerstin Ekman | Therese Eriksson | 2011
Stella Kleve | Ann Lingebrandt | 2011
Virginia Woolf | Björn Kohlström | 2010
litterära profiler
– en bokserie som ska skapa lust och intresse för litteraturen. Böckern­a
i litterära profiler behandlar kända författare, och även sådana som
oförsvarligt riskerar att glömmas bort, döda och även levande. Vad de alla
har gemensamt är att deras böcker är angelägna, att de berör och väcke­r
tankar, här och nu. Författarna och verken skildras silade genom ett tem­
perament. Vad som förenar böckerna i serien är att de är skrivna av per­
soner som har en lidelse och ett särskilt intresse för den författare de port­
rätterar; personligt, engagerat och kunnigt.
redaktör Crister Enander
crister@litteraraprofiler.se
Albert Camus
Va r k e n o f f e r e l l e r b ö d e l
jenny maria nilsson
Jenny Maria Nilsson är skribent, Albert Camus: Varken offer eller bödel är hennes debutbok.
Bokförlaget h:ström – Text & Kultur
Serie litterära profiler | litteraraprofiler.se
© Jenny Maria Nilsson och h:ström – Text & Kultur AB, 2013.
Skolgatan 41 · 903 27 Umeå
forlag.hstrom.se · forlag@hstrom.se
Tryckningen utförd av tryckning.nu | h:ström – Text & Kultur AB, Umeå, 2013.
omslagets & motstående sidas författarporträtt · New York WorldTelegram och The Sun Newspaper Photograph Collection.
form et omslag · Johan Hammarström
isbn · 978-91-7327-188-2
A lber t C amus
Förord | 9
1935 | 14
1936 | 18
1937 | 21
1938 | 25
1939 | 29
1940 | 33
1941 | 38
1942 | 41
1943 | 45
1944 | 48
1945 | 54
1946 | 60
1947 | 73
1948 | 79
1949 | 86
1950 | 91
1951 | 98
1952 | 103
1953 | 108
1954 | 113
1955 | 123
1956 | 128
1957 | 137
1958 | 145
1959 | 153
1960 | 158
Till Myrna, Ming och Django
F örord
Ce que je veux dire: (Det jag vill säga:) – så inleder Albert Camus
den dagbok han påbörjar i maj 1935 och som han sedan för fram till
sin död 1960. Vid tiden är Camus 23 år och studerar filosofi på uni­
versitetet i Alger. Han har grundat en teatergrupp, Théâtre du Travail,
och börjat skriva. Meningen som följer på den inledande lyder: ”Att
man – utan att romantisera – kan sakna en förlorad fattigdom.” Fat­
tigdom betyder här inte enbart den materiella utan också att stå bar,
naken inför livet, att känna sitt ursprung och vara sann mot det, att
inte ha något att förlora, eller vara beredd att förlora det och därför
kunna verka som man önskar och tala som samvetet bjuder.
Hur behåller människan sin kärna, sin frånsida, intakt i denna
värld som pressar på och splittrar? Det är ett av stråken i Camus lit­
teratur och att hans debut, en essäsamling, har titeln Framsidan och
frånsidan är ingen slump. Framsidan hos var och en av oss präglas av
det världsliga, den är ytan som blir till i mötet med världen, som värl­
den visar sig, medan frånsidan är den del av människan som är knuten
till det ursprung från vilket vi uppstod, till varat. Camus menar att
den ordning som finns i vågen som sköljer upp på stranden, blomman
som öppnar sig mot ljuset och planeten som rör sig i sina banor också
finns inom oss. Vi är av denna ordning och Camus liv och skrivande
handlar om att härbärgera de två delarna av självet – framsidan och
frånsidan – och inte svika varken världen eller sin sanning.
förord · 9
Men – det är en uppgift vi alla misslyckas med. Vi kan inte undvika
sönderfall, bara försöka samla ihop oss gång på gång. Och C­amus
menar att konstverket, dit han räknar litterära verk, är det som bäst
förmår bära ambitionen om helhet. Konstverket är det mest hela
vårt splittrade släkte kan åstadkomma; det förmår vara den samlande
brännspegel som möjliggör att vi både som kollektiv och som indivi­
der kan tränga djupare in i vårt givna öde, ett öde präglat av det absur­
da villkoret. Camus skriver i en tidig anteckning: ”Kontakt med det
sanna, först och främst med naturen, sedan med den konst som jag
har förstått, och med min egen konst om jag lyckas med den.” Natu­
ren, tänkandet och konsten är förbundet; konsten för samman självet
med världen och Camus vill försöka skriva sig fram till den ärlighet
som finns i tillvarons kärna – som också är människans kärna – och
dessa ansträngningar, menar han, är vad som rättfärdigar hans liv.
Romanförfattaren Camus skymmer essäisten, journalisten, drama­
tikern och filosofen, men det var inte huvudsakligen Camus romaner
som fick mig att vilja skriva om honom. Mitt intresse väcktes av hans
särskilda temperament, jag har velat undersöka mystikern, romanti­
kern och filosofen Camus men även motståndsmannen som försökte
göra det rätta i en svår tid. Camus stora klarsynthet matchades av hans
lika stora tro på människan. Vi kan förmå upprätthålla de gränser som
finns nedlagda i oss (vi ska bara upptäcka dem), vi kan sätta de begräns­
ningar för oss själva som rättvisan kräver. Dessa sidor av Camus fram­
träder mer direkt i essäerna och i hans journalistisk än i romanerna.
Camus hävdade bestämt att han inte var någon filosof och det är
sant, han satte litteraturen främst och intresserade sig inte för att leva
upp till de anspråk på form och system som filosofin har. Icke desto
mindre är filosofi en värdefull biprodukt av hans litteratur. Jag tror
Camus kommer att vara en av de nittonhundratalsfilosofer vars bety­
delse växer, en av dem vars tankar kommer att finnas kvar, av samma
10 · förord
orsaker som vissa antika filosofers idéer gör det: Camus tog livets
frågor på allvar, i teoretiskt avseende, angående läran om varandet
och varifrån värdena kommer, men även beträffande den vardagliga
hanteringen av livet: han kommer åt frågorna vi ställer när vi ser ut
genom fönstret en typisk vardagsmorgon – ”hur gör man?”, ”hur ska
man vara?”, ”hur ska man leva?” Camus är Platons sekulära arvtagare,
som i Nietzsches spår fortsatte att utveckla otroheten till en metod.
Nietzsche förklarade Gud död men Camus fann att världen ändå är
gudomlig och lika full av mening och moraliska värden som om Gud
funnits. Till och med mer så eftersom källan till gudomligheten inte
kommer från en övernaturlig värld bortom denna utan från denna –
värdena skapas bland oss. Camus är författaren vars litteratur alstrade
en filosofi som påvisade den sekulära världens helighet och moral.
Maktbegär presenterat som naturlag föll ihop inför hans gran­
skande blick, fascism som klädde sig i rättfärdighetens kläder såg han
igenom. Hans ödmjuka bakgrund, den storartade men prestigelösa
och ideologibefriade humanistiska bildning han fick och hängiven­
heten mot sina övertygelser gjorde honom öppen men svårlurad. I
en tid av grupptillhörighet var han en individ lojal mot sitt samvete,
ett samvete kalibrerat efter hans särskilda humanism som ville tjäna
hela människan. Därför är han en farlig författare, subversiv på riktigt.
Hans avsaknad av följsamhet med makt och status, oavsett i vilken
form dessa kom, gör att läsaren måste konfronteras med sina egna
föreställningar och eventuella självbedrägerier.
Camus är en god förebild, och goda förebilder är alltid motvilliga
sådana. Denna bok är tillägnad mina barn. De är på väg ut i livet och
jag kan inte tänka mig en bättre person för dem att ta intryck av. För
hans intellekt, begåvning och civilkurage, och ännu mer för hans
sinnliga förhållningssätt till tillvaron. Barn och djur gjorde honom
glad, han älskade fotboll och att åka och bada – han lät sig förföras av
förord · 11
tillvaron. Att betraktas som ideal skulle göra Camus obekväm, han
skulle inte förstå det utan såg sig som någon som varje dag försökte
sätta en fot framför den andra men ofta misslyckades.
Albert Camus skrev dagbok i 25 år, mellan 1935 och 1960. 1959 skri­
ver han: Förinta allt i mitt liv som inte är denna fattigdom. Att förlora
allt. Detta år (året innan han förolyckas) klarar han, vilket är möjligt
endast korta stunder, förinta det som stör honom, och komma i balans.
Nämnda citat sätter tonen i det näst sista kapitlet och det är så jag har
använt hans dagböcker när jag skrivit boken. Albert Camus: Varken
o­ffer eller bödel utgår från Camus dagböcker och består av ett kapitel
per dagboksår plus ett för 1960, året han dog. För varje år och kapitel
har jag hämtat ett citat ur dagboken som jag låter inleda kapitlet och
som sedan utgör grund för innehållet. Bilolyckan som ändade Camus
liv inträffade den fjärde januari så för detta sista år finns inga dagboks­
anteckningar. För det kapitlet har jag i stället valt ett citat ur ett brev
Camus skrev till sin älskarinna Catherine Sellers, ett brev som fanns
instucket i dagboken som Camus hade på sig när han förolyckades.
Dagböcker kallar jag dem, någon gång för anteckningsböcker. De är
ett mellanting; i dem nedtecknade Camus händelser, tankar, citat och
sådant han sparar för att införliva i annan text.
Detta är ingen akademisk bok. Jag är en Camus-läsare som skriver
till andra potentiella och faktiska Camus-läsare. Inför arbetet med
boken beslöt jag att enbart ägna mig åt Camus egna texter. Jag und­
vek att läsa om Camus och lät min egen håg och mina kunskaper
styra. Nästan allt i denna bok kommer ur min läsning av Camus lit­
teratur och mina tankar kring den. Ett undantag finns: Olivier Todds
biografi Albert Camus. Une vie som gavs ut 1996. Todd har kartlagt
C­amus liv och somligt som han presenterar, till exempel vissa brev
och samtal, skulle jag inte kunnat få kännedom om inte Todd samlat
det – jag är honom tack skyldig.
12 · förord
För att undvika missförstånd vill jag påpeka att jag inte ser Camus
som existentialist. Han förklarade själv uttryckligen att han inte var
det och jag uppfattar honom inte heller som sådan utifrån hans lit­
teratur. Tvärtom anser jag det viktigt att skilja honom från den grupp
av existentialister som han tidvis umgicks med och som verkade i
Frankrike under den här tiden.
Något som kan upplevas som saknat i boken är att den innehål­
ler lite om Camus arbete på teatern och den dramatik han skrev. Till
detta finns inget särskilt skäl mer än att jag fick begränsa mig, det var
en stor del av hans liv men jag har valt att fokusera på annat.
Några översättningar har jag använt särskilt mycket: Anna Säf­
lunds av Camus första dagbok, Albert Camus: Anteckningar 1935–1942,
och Anders Bodegårds översättning av den andra, Albert Camus: Anteckningar 1942–1951. Camus tredje dagbok, Carnet III. Mars 1951 –
d­écembre 1959, finns inte översatt till svenska, ur den är översättning­
arna mina egna. Samlingen Sommar, som är en svensk utgåva med tre
av Camus essäsamlingar, Framsidan och frånsidan, Bröllop och Sommar,
är liksom Den första människan översatta av C. G Bjurström och mitt
exemplar av Människans revolt är översatt av Gunnar Brandell.
Jag vill tacka min sambo Patrik Lorentzson som har varit min ovär­
derlige försteläsare och som kommit med de primära synpunkterna.
Andra jag vill tacka är Eleonora Brodd, Crister Enander, Therese
Eriks­son, Adam Persson och Björn Östbring. Tack också till alla er
som visat intresse och entusiasm för denna bok.
Jenny Maria Nilsson
förord · 13
19 3 5
I det här fallet bygger sonens hela sensibilitet på hans besynnerliga k­änslor
för sin mor.
Vi utvecklas i de spänningsfält som omger oss som barn. Personer
runt oss är noder mellan vilka fälten vibrerar, men graden av påver­
kan beror även på varje individs eget temperament. När en tjugoett­
årig Albert Camus i maj 1935 börjar föra anteckningsbok inleder han
med: I det här fallet bygger sonens hela sensibilitet på hans besynnerliga
känslor för sin mor.
Hon är av spanskt ursprung, nätt, svarthårig, klär sig i grå eller
svarta blusar, född 1882 i en mindre ort i norra Algeriet; Catherine
Hélène Sintès, gift Camus, i familjen kallad Hélène – Albert Camus
mamma. ”I mörkret som tätnar runt omkring henne är hennes tyst­
nad oändligt tröstlös”, skriver sonen i essän ”Mellan ja och nej”, där
innehållet vävts av det författaren kallar ”klister i själen” – barndomen.
Lucien Camus, hennes man, dör på slagfältet vid Marne när Albert är
10 månader. Familjen han ska växa upp i består förutom honom och
modern av den två år äldre brodern Lucien, morbrodern Étienne och
mormodern Madame Sintès. Adressen är Rue de Lyon i Belcourt –
Algers arbetarkvarter.
Hélène har ingen delaktighet i bokstävernas värld, hon är analfabet.
”Till dig som aldrig kommer att kunna läsa denna bok” – Camus bio­
grafiska roman Den första människan är dedikerad till henne. (Boken
färdigställs inte men ges ut postumt 1994.) Också hennes deltagande i
ordens värld är ringa, Hélène är nästan helt döv och talar därför också
14 · nittonhundratrettiofem
endast med svårighet. Mormodern dominerar och fostrar gossarna
med spö. ”Slå inte på huvudet” ber deras mor. När de har gäster frå­
gar Madame Sintès Albert vem han älskar mest, sin mamma eller sin
mormor. ”Mormor”, svarar han, rädd för repressalier, och minnet ska
plåga honom. Camus beskriver mormodern som ett ”stingsligt djur”
som lät ”sin egenkärlek gå före allt annat”. Hon regerar över sin dot­
ters svaga hjärna och är en av dem som tror ”att kärlek var någonting
man kunde fordra”.
Men vi älskar sällan de som kräver det av oss. I essän ”Ironin” dör
mormodern och dottersonen finner på begravningen ingen sorg i sitt
hjärta. ”Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte” lyder de inle­
dande meningarna i debutromanen Främlingen. Meursault är dikt­
jaget och det som beseglar hans öde är likgiltigheten inför moderns
död. Författaren har skrivit in de ytterligheter som relationerna till
hans mor och mormor representerade: sorglösheten för en avliden,
och på samma gång driver han handlingen framåt med hjälp av det
som är honom mest främmande – okänslighet inför en mor.
När Albert är i övre tonåren blir Hélène överfallen, med bland annat
hjärnskakning som följd. Han har lämnat hemmet men åter­vänder
och tillbringar natten bredvid henne, på andra sidan av dubbel­sängen.
Utanför fönstret råder algerisk sommar och rummet är hett. Feberlikt
hör Camus gatans ljud, slumrar till ibland men upplever hur de två
smälter samman: ”Det var som om hans hjärtas oändliga medlidande
hade spritt sig omkring honom, tagit kropp och samvetsgrant, utan
att bekymra sig om det bedrägeri det innebar, uppträtt som en gam­
mal fattig kvinna med ett gripande livsöde bakom sig.”
Upplevelsen den natten bygger på närhet, men det finns ett annat
minne av samma urscenskaraktär, präglat av avstånd. Genom livet tar
Hélène fram en stol till balkongräcket och sitter och ser ut över Rue
de Lyon medan det skymmer. Hon tänder inte något lyse och gossen
nittonhundratrettiofem · 15
Camus hittar henne ofta så. På grund av hörselskadan märker hon
honom inte. Kvinnan vid balkongräcket återkommer på flera ställen
i hans litteratur. För evigt är han gossen som står där och betraktar
scenen framför sig som om det finns en gåta i den, en gåta han måste
lösa för båda deras skull.
I ungdomen vill Albert vara den som för världen till Hélène. Han
försöker göra sig till länk mellan moderns lilla värld och den stora,
men mamman är alltför främmande inför det som inte är hennes till­
varo och efter andra världskriget och perioder av sorg över sakernas
tillstånd växer tanken om att livet besudlat honom, medan Hélènes
värld är åtråvärd och oskuldsfull: ”O moder, o ömma, älskade barn
större än min tid, större än historien som gjorde dig till sin undersåte,
sannare än allt jag har älskat här i världen, o moder, förlåt din son att
han flytt från din sannings natt” står det i anteckningarna till Den
första människan.
Hélène kan aldrig förstå den han blir, men hon, menar sonen, är
den enda som kan förlåta honom: ”Hans mor är Kristus” och avgudan
är en av de besynnerliga känslor han hyser för henne. ”Du kommer att
le mot mig när jag ber om förlåtelse”, skriver han. Hon gör det, hon ler
och frågar: ”Varför? Du har varit en god son.” Sonen vill förlåtas för
allt det övriga ”som hon inte kan veta eller ens föreställa sig”. Förlåtas
för att han blev en man av världen i stället för att göra henne sällskap
i tystnaden framför balkongräcket. Exilen gör att vi överdriver det
goda med den plats vi har behövt lämna. Moderns bevarade sanning,
”som ensam berättigade en att leva”, har han förlorat. Hennes värld,
barndomsvärlden, framstår som ett paradis för Camus och gåtan om
hur man bevarar sin oskuld och integritet men samtidigt lever det liv
som blir hans lyckas han aldrig lösa.
Den 4 januari 1960 färdas Camus tillsammans med sin förläggare
Michel Gallimards i dennes bil på väg till Paris. Mellan Champigny16 · nittonhundratrettiofem
sur-Yonne och Villeneuve-la-Guyard far de av vägen, kraschar mot
ett träd. Camus dör omedelbart. En journalist ringer upp Dr Séror,
familjen Camus läkare i Algers, och meddelar olycksfallet. Dr Séror
ringer brodern Lucien som inte själv förmår berätta för modern utan
ber döttrarna Paule och Lucienne att gå till henne. ”För ung”, är allt
Hélène säger.
Senare det året, i september, dör Catherine Hélène Sintès Camus
och det är något rimligt med att hennes dagar kommer att omfatta
sonens hela livstid.
nittonhundratrettiofem · 17