SMUTS #1: - Archileaks

#1:
SMUTS
•
TEMA:
SMUTS
Den direkta associationen är
kanske påtaglig och äcklig:
skit
och
restprodukter,
skadedjur,
sjukdomar
och kroppsvätskor. Något
överflödigt, farligt, skamligt,
ett resultat av liv som inte
kontrolleras eller saneras.
Smutsbegreppet
verkar
uppstå i den komplexa
mänskliga relationen till det
naturliga.
Å ena sidan fjärmar vi oss från
det, och på sjukhus, i badhus,
reningsverk, fabriker och
laboratorium, i religiösa och
akademiska lokaler hamnar
kroppsligt och naturligt
i konflikt med kliniskt,
andligt, intellektuellt. Å
andra sidan leder skapandet
av ett slags civiliserad renhet
till
sopberg,
oljeläckor
och koldioxidutsläpp, till
kåkstäder och slumområden.
Är naturen och vi själva i
grund och botten rena eller
smutsiga?
Begreppet används som
metafor och liknelse med
såväl positiv som negativ
klang. Prestationer
och
ambitioner
kan
uppnås
med “skit under naglarna”
samt “blod, svett och
tårar,” samtidigt som man
talar om smutsiga affärer,
smutskastning, om att “sitta
i skiten” och att känna sig
moraliskt smutsig. Genom
sin värdeladdning blir smuts
ett skällsord, en definition
som gör skillnad på folk och
folk, ett uttryck för fördomar.
Renheten,
det
fräscha,
klanderfria och ordnade, är
ett ideal och därmed även en
statussymbol och klassfråga.
Toleransen
gentemot
och definitionen av det
smutsiga varierar över tid
och beroende av plats, och
kan kopplas till teknisk
utveckling,
forskning,
kultur, politik och ekonomi.
Kanske handlar smuts bara
om något som befinner
sig på ”fel” plats vid ”fel”
tidpunkt, något som inte
lever upp till förväntningar,
som stör harmoni eller
status quo? Kanske kan
smutsen signalera ärlighet,
att låta något vara vad det
är - men vad händer med
genuinitetsanspråket
om
smutsen, patinan, det slitna
blir till estetik, ett medvetet
val? Och hur kan något
som anses kasserat, farligt
eller föraktligt omvärderas,
återanvändas, få en ny
funktion?
Liksom arkitektur inte bara
handlar om hus försöker
premiärnumret av Skalan
behandla smuts ur ett så brett
perspektiv som möjligt. Vi
och ett antal andra studenter
delar på följande sidor med
oss av våra tolkningar.
Redaktionen,
Stockholm januari 2014
6
5
Det är vi som ska bygga
bort smutsen
11
Andras hem
20
Mina drömmars
smutsigaste stad
31
Det är okej
43
05:35
Nomad
att tillgodose marknadskapitalismens krav på ständig tillväxt.
Sin tämligen ringa skala till trots utgör projektet ”Nya
Hornstull” ett tydligt exempel på hur reklambranschens
och näringslivets strategier blivit stadspolitiska knep: hur
identiteten mytologiseras och exotiseras, och dess historia
skrivs om för att skapa ett större intresse kring platsen. Gärna
ackompanjerat av en klatschig slogan.
centrum i den stadsdel som med en illustrativ blinkning
till dess nu utraderade ruffighet kallar sig för ”Gaffel- och
knivsöder ”. Ett högst aktuellt område som står inför samma
risk av utvecklingsfenomen är Slakthusområdet i Johanneshov,
strax bakom Globen. I ett sekel har platsen fungerat som
ett industrilandskap för djurhållning och slakt, dock
sedan 90-talet enbart styckning, förädling och handel med
köttprodukter. I de gamla industrilokalerna har emellertid en
mängd nya aktörer funnit sin hemvist: allt från reklam- och
tv-byråer till arkitektkontor och klubbar, som tack vare relativt
låga hyror gemensamt skapar en variation av aktiviteter. Ett
sådant attraktivt läge och kreativ, alternativ prägel har förstås
inte undgått Stockholm stad. I ”Vision 2030”, en övergripande
plan som inkorporerar ny infrastruktur runt om i staden och
flertalet nya projekt, benämns Slakthusområdet som en del
av ”Vision Söderstaden 2030”. I skuggan av Tele2 Arena och
snart möjligen Sveriges mest stadscentrala IKEA målar man
upp en drömsk utopi efter samma recept som skrevs redan vid
Bo01 i Malmö och som även friskt nyttjades vid uppförandet av
Hammarby Sjöstad. Ut med smutsen, det slitna, kadaverdoften.
Putsa upp, modernisera och slipa ned alla kanter, men behåll
det urbant ruffiga och spela på industriestetiken. På hemsidan
bygg.stockholm.se, som är en del av Stockholms Stad, finns
en minst sagt exotisk beskrivning av idén kring områdets
framtid: ”Slakthusområdets tradition ska bevaras genom att
de kulturhistoriska byggnader som finns ska bevaras och
varsamt integreras med nya byggnader. Utvecklingen ska
8
För majoriteten stockholmare har området på Södermalms
västra sida alltid betraktats som inte mycket mer än en ganska
luggsliten stadsdel. Någon gång i början på 00-talet myntade
en DN-skribent begreppet ”Knivsöder”, en något nedsättande
men slagkraftig formulering som anspelade på områdets ruffiga
och påstått farliga karaktär. Ungefär i samma veva började det
puttra och fräsa, och då ”Street” med loppmarknader och
klubbar öppnade vid Hornstulls strand, följde en dramatisk
ökning av antalet barer och kaféer, sida vid sida med second
hand-butiker, hippa frisörer och reklambyråer. Enligt
Stockholm stad, som sedan länge velat rusta upp området,
gick dock utvecklingen inte tillräckligt snabbt. Tillsammans
med Bonniers fastigheter och reklambyrån Abby Norm
framlades en plan för drastisk kommersiell exploatering med
en tilltänkt målgrupp bestående av köpstarka konsumenter i
30-någontingåldern som söker det lite annorlunda, kanske
till och med föreställt farliga, i en fullständigt ofarlig miljö.
Här fanns inte plats för illaluktande gränder och dåliga,
genuint dåliga burgare. 2013 invigdes således Nya Hornstull,
Smuts som identitet och
handelsvara
18
12
Ahmedabad’s Golden
Temple of Trash
Fimpslottet
28
26
Koreografisk notation för
lakansvikning
32
Plumberna: översättning
och kommentar
44
Den rena illusionen
Händer
38
Ren estetik
48
I nästa nummer
REDAKTION:
Tidningen Skalan ges ut av den ideella
KONTAKT:
Helena Andersson
föreningen Skalan och drivs av studenter
info@skalan.se
Mika Blomqvist
från KTH Arkitekturskolan. Tidningen är
HEMSIDA:
Axel Burvall
kostnadsfri och utkommer med 2 nr/år.
www.skalan.se
Ludvig Ekman
De medverkandes åsikter är deras egna.
Adnan Gacanin
Fredrik Jönsson
Orgnr: 802473-2102
Susanna Lindvall
Tryckt av Edita Bobergs AB, Stockholm
The editorial staff of Skalan has done everything in their power to correctly use the images in accordance with their sources. If you have any concerns or
problems with how the images have been used please contact us at info@skalan.se.
This journal is not for sale and no commercial gain has been made.
NOMAD
KARL LINDSTRAND
År 2050 har människans förhållande till
boendeplatsen förändrats i takt med
att världens klimat havererat. Marken
är obeboelig och utarmad och jordens
invånare tvingas leva på resande fot i ett
sökande efter en plats att uppehålla sig
på. De är klimatflyktingar och söker ett
hem som går att vara i under en längre
tid.
I städerna sträcker sig enorma kapslar
mot skyn. Dessa drivs av vindkraft och
kan förflytta sig till nya platser när den
nuvarande blir alltför ogästvänlig. I dessa
nomadiska strukturer skapas en trygg sfär
där människor kan dröja sig kvar i hopp
om att planeten tillfrisknar.
7
SMUTS SOM IDENTITET
OCH HANDELSVARA
ANDERS JOHNSSON
En utsuddad ljudmatta möter mig i
toppen av trappan. För varje steg ned ökar
vibrationerna. Musiken hårdnar. Luften blir
tätare och en svag doft av rök som letat
sig ut ur ett rökrum gifter sig snällt med en
tilltagande klubbessens.
Det talas mycket om områden och distrikt i
Stockholm. Grunden till det stockholmska
området finner vi på sydöstra Södermalm,
där lokala näringsidkare i slutet av
1990-talet tog initiativet att arrangera så
kallade SoFo Nights: kvällar med förlängda
öppettider, då de gamla arbetarkvarteren
söder om Folkungagatan plötsligt insveptes
i en internationell, avslappnat exklusiv
och alternativ doft som lockade nyfikna,
trendkänsliga människor att shoppa, äta,
dricka och umgås. Allteftersom ryktet spreds
och fler verksamheter etablerade sig såg
upphovsmännen till att söka varumärkesskydd
för akronymen SoFo, och därmed undvika
exploatering
av
kommersiella
krafter.
Konceptet skulle dock komma att stå mall för
liknande framtida projekt, högst drivna av
precis dessa kommersiella krafter.
Ur dimman träder ett trångt rum, som
hämtat från ett 80-, 90- eller varför
inte 00-talsberlin. Klibbigt golv och öl i
engångsglas. Tags över väggar och tak
tillsammans med flagnande färg.
En vän spelar skivor ikväll. ”De har precis
renoverat”, förklarar han.
Nu när folk tröttnat på gallerian, förstått dess
logik, dess hopplösa copy-paste, så uppfinner
vi nya sätt att göra stockholmarna, eller ska
vi säga konsumenterna, törstiga på samma
upplevelser i nya förpackningar. Det handlar
inte om att skapa en atmosfär inom en
specifik struktur: ingen luras längre att tro att
konceptet skulle vara unikt. Istället söker man
nya möjligheter att appellera till människors
ego, och då räcker det inte med en byggnad.
Producenterna har insett att det krävs mer
för att tillfredsställa en nyvunnen syn på den
egna identiteten.
8
näringslivets strategier blivit stadspolitiska
knep: hur identiteten mytologiseras och
exotiseras, och dess historia skrivs om för att
skapa ett större intresse kring platsen. Gärna
ackompanjerat av en klatschig slogan.
För majoriteten stockholmare har området
på Södermalms västra sida alltid betraktats
som inte mycket mer än en ganska luggsliten
stadsdel. Någon gång i början på 00-talet
myntade en DN-skribent begreppet Knivsöder,
en något nedsättande men slagkraftig
formulering som anspelade på områdets
ruffiga och påstått farliga karaktär. Ungefär i
samma veva började det puttra och fräsa, och
då Street med loppmarknader och klubbar
öppnade vid Hornstulls strand, följde en
dramatisk ökning av antalet barer och kaféer,
sida vid sida med second hand-butiker, hippa
frisörer och reklambyråer. Enligt Stockholms
stad, som sedan länge velat rusta upp området,
gick dock utvecklingen inte tillräckligt snabbt.
“Vad SoFo är idag kan ses som
en stadsbyggnadspolitikers våta
dröm: Det är så här vi gör ett
område attraktivt.”
Vad SoFo är idag kan ses som en
stadsbyggnadspolitikers våta dröm: Det är
så här vi gör ett område attraktivt. Det är så
här vi lockar konsumenter. Det är så här vår
stad skall byggas. Liksom andra städer strävar
Stockholm efter att hävda sig i den växande
konkurrensen på marknaden, att sticka ut i
det globala skyltfönstret. Identitetsmakeriet är
således inte enbart en fråga för privatpersonen
eller företagaren. Stadens identitet och
varumärke måste konstant stärkas, och i
termer av stadsplanering innebär det ett
kraftigt tilltagande koncept av att branda och
öka attraktionskraften hos de enskilda zonerna
i det urbana landskapet. I skottlinjen ligger
ofta vad som betraktas som uttjänta, mer eller
mindre perifera områden, vilka dock äger
goda förutsättningar att agera grogrund för
nya utvecklingsområden med nya identiteter
som i slutändan kan bidra och förstärka det
gemensamma varumärket. Gentrifieringen
har blivit en central del i det kommersiella
maskineri som vunnit allt större mark för
att tillgodose marknadskapitalismens krav
på ständig tillväxt. Sin tämligen ringa skala
till trots utgör projektet ”Nya Hornstull” ett
tydligt exempel på hur reklambranschens och
Tillsammans med Bonniers fastigheter och
reklambyrån Abby Norm framlades en plan
för drastisk kommersiell exploatering med
en tilltänkt målgrupp bestående av köpstarka
konsumenter i 30-någontingåldern som
söker det lite annorlunda, kanske till och
med föreställt farliga, i en fullständigt ofarlig
miljö. Här fanns inte plats för illaluktande
gränder och dåliga, genuint dåliga burgare.
2013 invigdes således Nya Hornstull, centrum i
den stadsdel som med en illustrativ blinkning
till dess nu utraderade ruffighet kallar sig för
Gaffel- och knivsöder.
Ett högst aktuellt område som står inför
samma risk av utvecklingsfenomen är
“Ut med smutsen, det slitna,
kadaverlukten. Putsa upp,
modernisera och slipa ned
alla kanter, men behåll det
urbant ruffiga och spela på
industriestetiken.”
9
Slakthusområdet i Johanneshov, strax bakom
”En attraktiv, hållbar och växande stad”.
Globen. I ett sekel har platsen fungerat som
Huvudstadens
stadsbyggnadsdevis
är
ett industrilandskap för djurhållning och
föga unik, utan återfinns i alla typer av
slakt, dock sedan 90-talet enbart styckning,
utvecklingsvisioner för städer världen över.
förädling och handel med köttprodukter. I
Vad som snarare blir intressant är när dessa
de gamla industrilokalerna har emellertid en
ord skall dechiffreras: för vem är staden
mängd nya aktörer funnit sin hemvist: allt
attraktiv, vad gör den attraktiv och vad
från reklam- och tv-byråer till arkitektkontor
innebär egentligen en hållbar stad? Det finns
och klubbar, som tack vare relativt låga hyror
anledning att analysera och reflektera över
gemensamt skapar en variation av aktiviteter.
vad som växer fram i kölvattnet av planmässigt
Ett sådant attraktivt läge och kreativ, alternativ
ordnad gentrifiering. En stad kräver
prägel har förstås inte undgått Stockholms
utveckling och ska utvecklas, men de metoder
stad. I Vision 2030, en övergripande plan
som systematiskt används riskerar att skapa
som inkorporerar ny
en stad där kulturella
infrastruktur runt om “För vem är staden attraktiv, och sociala aspekter
i staden och flertalet vad gör den attraktiv och
trängs allt längre ut i
nya projekt, benämns vad innebär egentligen en
periferin. Systemet slår
Slakthusområdet som en hållbar stad?”
mynt av dem som bott
del av Vision Söderstaden
och arbetat i ett område,
2030. I skuggan av Tele2 Arena och snart
gett platsen en själ och en sann identitet, och
möjligen Sveriges mest stadscentrala IKEA
troligen tvingas flytta till följd av utförsäljning
målar man upp en drömsk utopi efter samma
och stigande priser.
recept som skrevs redan vid Bo01 i Malmö
och som även friskt nyttjades vid uppförandet
Vad som förefaller bli en något ironisk
av Hammarby Sjöstad. Ut med smutsen, det
konsekvens i sammanhanget är när vi plötsligt
slitna, kadaverdoften. Putsa upp, modernisera
har en nyrenoverad stad i perfekt skick, men
och slipa ned alla kanter, men behåll det
en fortsatt efterfrågan på något ”annorlunda”
urbant ruffiga och spela på industriestetiken.
och mer ”genuint”. Stockholms botemedel
tycks vara att injicera ett slags artificiell smuts.
På hemsidan bygg.stockholm.se, som är en
Vi beklär våra hela och rena väggar med den
del av Stockholms stad, finns en minst sagt
typ av yta som den ständigt otillfredsställda
exotisk beskrivning av idén kring områdets
målgruppen efterfrågar. Vi vill vara i Berlin,
framtid: ”Slakthusområdets tradition ska
men bo i Stockholm. Vi vill befinna oss i en
bevaras genom att de kulturhistoriska
kreativ miljö, men inte behöva skapa själva.
byggnader som finns ska bevaras och varsamt
Vi vill känna oss alternativa och unika, men
integreras med nya byggnader. Utvecklingen
inte göra avkall på bekvämlighet och hög
ska också bygga vidare på områdets starka
standard. Och staden serverar oss det vi vill
tradition av god mat genom till exempel nya
ha, totalt befriat från smuts och fara. Att skapa
restauranger och caféer.”
något som i faktisk bemärkelse avviker från
Att beskriva Slakthusområdet som en plats
normen, eller rentav tillåts utvecklas efter eget
med kulinarisk tradition är förstås en sanning
bevåg, var nog en idé som tidigt förvisades till
med modifikation. Liksom i fallet Hornstull
papperskorgen på stadsbyggnadskontoret.
handlar det om en omskrivning av historien;
Om den över huvud taget dök upp. •
en föreställd förmåga som avser att stärka
attraktionsvärde, varumärke och identitet. När
frågan är om det inte bara är ytterligare en
galleria i modern tappning.
10
ANDRAS HEM
SUSANNA LINDVALL
Personerna stänger dörren för att få vara i
fred och göra sig hemmastadda. De står på
mattan, tar av sig skorna och ställer ifrån sig
väskorna. I samma ögonblick som väskorna
vidrör golvet uppdagas en annan värld – en
kontrast till idyllen. Genom strumplästen blir
de varse ett ojämnt underlag. Böjda över sina
väskor noterar de golvet. Där löper ett tjockt
lager damm och andra oidentifierbara rester
som strumporna skyddar dem ifrån. Att ha
dem på sig känns tryggt. De bildar en barriär
mellan bar fot och främmande golv.
Behoven rangordnas. Köket behövs inte,
men badrummet behövs. Där gör man sig
ren. De nytvättade fötterna ställer sig på
badrumsgolvet där de tvingas bekanta sig
med de andras lortiga fötter.
I sovrummet bäddar de om. Sängen får ett
nytt lager, ett tillägg till det lånade. De andra
har inga kuddar över och de får improvisera
egna genom att vika ihop sina tröjor och
stoppa dem i egna örngott. De lägger sig i sina
lakan i de andras säng. Gränsen mellan lakan
och säng är hårfin, men betyder så mycket. De
kan slutligen sova.
Blickarna dras mot sängen. Täcket ligger
hopknölat, lakanet är skrynkligt. Vid en
närmare titt avslöjas fläckar – bruna, gula
och röda. Tankar om fläckarnas ursprung
cirkulerar.
De vaknar. Över golvet lägger de ut kartongoch pappersbitar att kliva på för att undvika
spåren av de andra. De identifierar de mest
tillgängliga ytorna där de lägger sina saker.
Men det mesta lämnar aldrig resväskorna.
Lägenheten är konstant med sina väggar, golv
och tak. Men i den ser de något mer, något
som inte hör dit. Lägenheten är inte befriad
från det. Lagret av oönskad smuts är en yta,
en tapet, en fernissa. Vad vore lägenheten
utan den? Inte de andras, kanske deras.
Vems är fläckarna? De är inte deras. De är
lämningar ur de andras liv. Lämningar som
alstrats sakta och länge som omger dem. De
finns överallt. Men de får bo där gratis, och
det är de tacksamma för. De lämnar rummet,
byter miljö, ser något annat än lägenheten.
När de kommer tillbaka upptäcks köket.
Kanske kan de sitta där och äta och låna
utrymme i kylskåpet. Ingenting är rent, men
används ändå av de andra.
11
AHMEDABAD’S GOLDEN
TEMPLE OF TRASH
FREDRIK JÖNSSON
“I fucking hated the place. I thought it was really dirty, really noisy. You know, I said I’d basically
never go back.” In spite of Rob Taylor’s less than mediocre first impression of India he later
returned for a two-year internship. There he underwent the extreme highs and also the
incredible lows of living in a different country as a minority outside his own culture; an expat
life. Unsatisfied intellectually and professionally, Rob moved back to the U.K. and began his
post-graduate degree at the Architectural Association in September 2011. Ahmedabad’s Golden
Temple of Trash is Rob’s diploma project, an additive cultural reflection on the inhabitants’ way of
life which promotes an important dialogue about waste, creativity and ultimately life and death.
FREDRIK:
What did you want to bring out in the garbage-aspect of the project?
ROB:
Well, the question of value in India is super interesting because there is a sort of natural
assumption that things are generally worthless. It’s a very crude analogy to draw, but things
like the cast-system; since people are naturally dismissive of people below their station, social
mobility and social value, the cost of human life if you like, because there are so many people
over there, is incredibly low. People are almost seen as disposable, and whilst you have this sort
of flippant attitude towards the value of human life over there, there’s a real fetishisation of
WEAVING A LANDFILL INTO
AHMEDABAD
A re-appropriating infrastructure puts
traditional sub-continental spaces of
religion and celebration to practical use
in Ahmedabad’s Asnani Landfill. Street
cleaners’ unritualised informal practices,
the backbone of the Indian city, are
recognized through the transposition
of an alternative meteorological and
astrological Hindu calendar onto the
inhospitable topography of garbage:
while they sift through trash, the landfill
also becomes a destination for Europe’s
toxic yet valuable electronic waste.
12
AHMEDABAD: THE RITUALISED CITY
The Indian city is perceptually
composed of a series of rituals
rather than its physical and
geographical condition. Wedding
processions, colourful celebrations,
kite and dance festivals equalize
the Gujarati city of Ahmedabad.
Citizens congregate in the public
realm to conjure their own public
territories of celebration through
gathering together with a single
purpose, be it the harvest festival
Makar Sankranti, the rebirth festival
Ganesh Chatturthi or Holi, the
festival of colours.
status-bestowing objects. [For example], Indian housewives own 40% of all of the world’s goldreserves, and this is worth more than the combined gold-reserves of Germany, U.S., France and
the IMF.
There is just a fetish over status-bestowing trinkets, which [is] kind of weird, especially with
the Hindu-dimension, because that’s so fucking tacky, man. It’s not mutually exclusive to them;
things can be valuable and still like really shitty.
So this sort of underlying attitude towards the way they see the world, at least in the last ten
years or something, given the philosophical movement called Jugaad, is really interesting. Jugaad
is a Punjabi word. It’s a noun, and it describes a type of vehicle: basically a van, built around a
petrol-powered irrigation pump. The idea is that you have these farmers, who have very little, but
they have a water pump, and so if they need a car they will build this kind of weird monstrosity
around it. So what it exemplifies is, given the lack of natural resources, and that there’s no
abundance of high-tech stuff, people basically have to do shit on the fly; they have to innovate
in these really scarce environments. There is potential in everyday objects we normally overlook
as being garbage.
I think it’s particular to India because the only real thing they’ve got going for them in terms of
natural resources is the local contingent knowledge of the people. And if you take that into the
recycling infrastructure in India, this idea of Jugaad is super interesting. In the U.K. we have
recycling goals that we’re looking to achieve by the year of 2020, and India already achieves this.
13
KALI’S CONFLAGRATION TOWER
The Gods can be swayed through
ritualized offerings, and to the throngs
of ragpicking Hindu believers, the two
patron Gods of India’s impoverished,
Ganesh and Kali, are no exception. An
industrial shrine to Kali, the Goddess
of both death and change, refines
mundane materials latent in electronic
waste offered up to her. The incinerator
is accompanied by a space for trading
among ragpickers.
14
THE ALCHEMITECTURAL GOLDMINE
In 2012, India purchased complete
electronic scrap units for ca Rs 450(US$9) a piece. These units were worth
ca RS 18,900- (US$378) a piece in
assorted raw materials according to
that year’s average commodities values,
providing the materials were separated.
The gold parts of the electronic waste’s
printed circuit boards catalyse the
transmogrification of the mountains
of toxic garbage into nuggets of pure
gold. Trails of molten gold fly overhead,
15
passing across the public’s routes into
the shrines, hinting at the function
of the factory’s private, sacred and
productive alchemical processes and
spaces within.
Mainly because there are just so many people who have so many ingenious ways of doing it and
are prepared to get their hands dirty. And, even though on the top, sort of superficial level, it
seems like a real mess, it actually works with a real, ruthless efficiency.
My project sits in that strange duplicity; the fact that it’s not mutually exclusive, the fact that you
can have something very organized that works like clockwork, and, apparently, just a fucking
mess. Dealing with the Western world’s waste, I suppose, in a way that we aren’t qualified to do
because we have different laws over here. So, what you do is, you tap into the fact that religious
people are just prepared to do more crazy shit like poison themselves when they’re working with
toxic materials and just ship all the computers out there, as it gives them a way to make money.
I don’t want to get too much into the realistic things because it’s not really what my project’s
about. It’s about understanding this Indian attitude towards the value of objects and the value
of your people.
FREDRIK:
You bring up alchemy in this project. Is that the spiritual aspect, the Jugaad philosophy, coming
into play?
ROB:
Yeah I think so. I mean alchemy is super interesting, because the goal of alchemists is basically
about turning a mundane material into something valuable, so turning lead into gold. And this
transformation, back in the days of the renaissance, [according to] my reading, was less a scientific
process and more want to do with a belief, that you almost willed the metal to happen because it
was such a mystical process. So, you know, there was no scientific understanding or framework
to see in the world, it was more of a sort of cookery, like an art rather than a science. I think that
this kind of idea of trying to transform through the power of belief rather than necessarily a
scientific observation is still very much predominant in India. Religion, spirituality, This is such
a cliché, man, but it dominates every aspect of life; [it’s a] common ground for people. To the
point where, there’s actually a patron god of Jugaads at the moment, Viswákarman. He’s also the
patron god of architects. If your car breaks down on the side of the road, there will be a little
shrine to him so that you can pray - it’s fucked up, man, but people genuinely believe in these
things!
FREDRIK:
It’s interesting that you have this hyper-modern industry and then at the same time use these
old religious references. Even the presentation is almost like old noble or religious tapestries.
ROB:
Yeah, they’re called miniature paintings: there’s a school of painting for it in India. “Miniature”
obviously implies that the thing is small, but actually it comes from the Persian word “mini” that
means red, which was the predominant dye that people used to make these paintings with. They
depict Mughal courtly life, paradisiacal scenes, serene, aristocratic – like the king going shooting
with tigers and stuff. I suppose what I wanted to do by representing my project like that was to
subvert this idea of what is valuable and what is clean and what is paradisiacal, by drawing a
kind of dystopian mess, like fucking peasants and shit, instead of the king. Because these people
don’t really have [something of] their own, I wondered about the social strands of this project,
about sort of providing an enclave for people who are otherwise disenfranchised. By subverting
a traditional form of representation it gives value to what they do.
16
FREDRIK:
Do you think that was a necessary thing to do? I mean, do you think people would’ve paid
attention to it if you did the opposite of this tapestry?
ROB:
Well, this is such a cynical thing to say man, in architecture school if your shit doesn’t look
amazing, no one takes it seriously... On the one hand, [it’s] bullshit about how it’s an academic
point of choosing this kind of reference; it also needs to look fucking sexy.
FREDRIK:
Obviously this is a representation of the ragpickers’ efforts; a cyclical process that is going to end
up in the rich peoples’ pockets. It would be self-sustaining, it would give the ragpickers a better
economic situation, but what was your take on it, what was your idea?
ROB:
I’m happy to leave it open, you know. The thing about student projects is that normally, when
they become too didactic and kind of tell you the whole story that loses the intrigue. I’m happy
for people to be like “I fucking hate your project. It’s like a work house. It’s a concentration
camp. What are you doing?” But at the same time, it gives them an income and actually it’s
maybe the only way to generate the social mobility missing from society in India, to sort of resign
yourself to the fact that maybe you’re not going to be able to break through from the shackles
that are holding you down, but you make enough money by killing yourself with toxic material
so that your kids can.
The goddess Kali sums it up quite neatly: she’s the patron saint of the rag-pickers, and as well as
being their idol and their specific deity, she’s also the goddess of destruction. So whilst they’re
sort of trying to barter her favor with all the offerings they make, the thing that gives them a
livelihood, [and the] …ability to work with all these toxic materials is the thing that ironically is
going to kill them. This sort of duplicity with Kali and what they do is what my project is about
for me. It’s about exposing the underbelly but it having kind of a superficial feel, a utopian
dream, but actually you should look a little bit more closely at how it works socially and see that
it’s not all rosy. It’s not like a series of beautiful garbage, you know, like a dump or whatever with
this weird factory – just a horrible, nasty, dystopian monster. I don’t know, it’s provocative I guess.
I don’t want to judge it too clearly because it shuts down the possibilities of the thing. •
THE RAGPICKING WAGON WALLAHS
Scavenged material is sorted into
categories before being incinerated,
leaving only the valuable metal
elements. Electronic waste must
therefore be broken down and sorted in
to its basic components upon arriving
at the temple. These basic components
are classified as precious, and refined
further, or mundane, whereby further
processing is economically infeasible.
Subdivided wagons along with a
multitude of ragpickers enable in-situ
sorting before the materials continue on
for further processing.
17
FIMPSLOTTET
TEXT: ADNAN GACANIN
BILD: MIMMI GUSTAFSSON
Gula efter första blosset bruna blöta staplas de på varandra nej de är vad högen består av och
högen växer och det är inte längre en äcklig det är en samlingsplats och det respekterar man ju
det är ett berg av organisation som pressas fram av kontinentalplattorna det är heligt och det
lockar nya fimpare man kan inte påbörja ett nytt inget en äcklig när det finns en hög och den
har alltid funnits det känner du för det vore orimligt att nån slängde en äcklig ett nytt inget när
det måste ha funnits en hög nånstans och där hade allt hamnat om inte den här högen också
fanns
nu växer den och mellan alla ihjältrampade skeva skrynkliga finns något annat man
skulle kunna kalla det ett tomrum eller mellanrum men det är nånting annat tänk efter det är
ett äckel men det är också gångar och salar och trappor och skrymslen det är både och både
rum och äckel. nu går du på ett uttjänt filter det är lite mjukt pappret är lite skrynkligt efter att ha
suttit i någons läpp och kanske fastnat lite i den torra läppen av nån anledning är det orange
med nåt mönster ska det föreställa kork? Luften är lite orange och smutsgul eller är den
askgrå? För askan finns kvar lite lite när den ligger och vilar i ruinerna av det brända pappret
som fortsätter där filtret tar slut men oändlig när man väcker den då breder den ut sig över allt
och med den kommer lukten den torräckliga som möter den suräckliga i det gula och orangea
tillbaks till slottet och du undrar vem som är kung i slottet men det är ingen för det är folkets
slott och där hålls inga banketter där vandrar man bara runt bakfull
vänta när blev det ett slott undrar du och du sitter och vilar och försöker hitta springor
som läcker luft och du sitter på en mentolis den har ett vitt filter drogs du till det vita? Inser du
nu att det inte är renare? Du förstår när du vandrar genom äckelrummet att det inte kan vara
nånting annat än ett slott fast det på håll utger sig för att vara en spontan självklarhet (kompakt
som folkmassan nedanför dig på gatan men som du aldrig får uppleva för att den tycks skingras
kring dig tills du inser att det inte finns någon trängsel och du blir lite besviken att det du
ser framför dig är detsamma som det du rör dig i just nu du har inte en privilegierad översikt
över den ovetande klumpen du är en del av den icke-existerande klumpen och det är allt) du
springer in i väggen och studsar mjukt tillbaka springer in i en annan men det är tyst helt tyst
och det koncentrerar alla färger och alla lukter och den syrliga luften och askan som fastnar
på dig som du inte kan sopa bort bara bre ut fördela jämnt tunna ut så att du en kort stund
glömmer den tills mer fastnar och du blir påmind och undrar om du bara ska låta det vara om
det är värt att glömma för du avskyr att bli påmind men tankarna trängs undan de får inte plats
längre eftersom allt koncentreras i dig du bär allt som är äckelrummet och det kollapsar om
du hittar ut men det gör du inte för du klättrar och letar men slottet är en auktoritet och ingen
slipper skatten och slottet växer och det begraver dig uppåt och utåt i ett överflöd av rum.
18
MINA DRÖMMARS
SMUTSIGASTE
STAD
“I begynnelsen fick staden
sitt sigill och märke: murar
och torn intill vatten.
Skyddande sten
restes mot allt som fanns
utanför, mot fienden och
vinden, mot kölden och
mörkret. En gång hade
staden legat hoprullad som
en igelkott i en bergskreva.
Murarna både
skyddade och skymde. I
grändernas skumrask smög
skvallret och farsoterna. De
som skyddades av murens
styrka kunde dödas av dess
stenkyla. Solen och vinden
kom sällan åt att skura
rent, stanken steg kvävande
från strändernas jäsande
sophögar och rännstenarnas
slemmiga avfall.
Alkoholister, brottslingar
och självmördare fanns det
fler av i staden än på någon
annan plats.
Människorna
utanför kunde frukta och
hata staden, tala om
pesthålan och varbölden,
om jätten som slukade
människoliv. Men ändå
sökte sig många av dem dit,
gav sitt blodsoffer.”
TEXT: HELENA ANDERSSON
BILD: GUSTAV LUNDSTRÖM
STEFANIA SIR
DANIJELA RAZUM
Det är en ömsom ömmande tragisk, ömsom romantiskt
skimrande och allt igenom djupt mänsklig ton med vilken Per
Anders Fogelström tar sig an utmaningen att skildra ett sekel
av Stockholmshistoria, dess invånare och stadsutveckling.
Mina drömmars stad (1960), första delen av den fem romaner
tunga Stadserien, följer från 1860 till 1880 huvudkaraktären
Hennings strävsamma resa från bondpojk till make och
flerbarnsfar på Södermalm. En resa som inte enbart inramas,
utan fullkomligen definieras av en huvudstad i den omvälvande
brytpunkten mellan gammalt och nytt, en tid då mörker och
fattigdom, hunger, social skiktning och bostadsbrist varvas
med en blomstrande industri, växande ekonomi, tekniska
framsteg samt en begynnande arbetarrörelse.
Fattigdomen vi möter är inte bara nött, sprucken och gisten
– den är smutsig. De fallfärdiga husen huserar råttor, löss och
loppor, mögel och kroppsligt avfall från trångbodda, sjuka,
sönderslitna människor. Svetten från dagens arbete hinner
knappt torka innan nästa påbörjas, hungern och uppgivenheten
dämpas med ruset av kopiösa mängder brännvin. För att inte
tala om den som i utbyte mot sin kropp inte får enbart en bit mat
på bordet, utan även könssjukdomar och omgivningens förakt.
Fattigdomen sipprar in genom den minsta av glipor, klibbar
sig obönhörligen fast vid allt den vidrör, håller strupgrepp om
längtan och hopp. Mot bakgrund av detta är det inte konstigt
att renlighet blir synonymt med värdighet.
21
“Klara med fästman
och barn bodde nu vid
Nya gatan, strax intill
det hus där en gång tre
barn blivit ihjälosade. En
måndagsmorgon gick
Lotten dit.../.../ Huset
luktade smuts och mögel,
gården var nästan fylld av
vinterns orenlighet som
ännu inte bortforslats.
Lotten letade sig upp för
trappan till vinden.
Knackade på
dörren, väntade, knackade
igen. Någon ropade ‘kom
in’ och hon öppnade dörren.
Stannade på tröskeln, såg
sig förskräckt omkring.
Lotten hade växt
upp i fattigdom. Men
hennes mors slit hade gjort
armodet rent, trådslitet
tvättat, blankskurat. Även
om de bara haft potatis
att äta så hade de ätit på
diskade fat.
Fattigdomen
sådan hon såg den nu
hade hon aldrig mött förut,
inte så nära. Tapeterna
som hängde i flagor,
spindelnäten och sotet, de
trasiga fönsterrutorna som
stoppats igen med papper,
lumphögarna som användes
som sängplatser, stanken
från matrester och dåligt
borttorkade spyor, från det
fyllda nattkärlet och de
tomma flaskorna.
Klara satte sig
förvirrat upp. ‘Så fint
främmande hade jag inte
väntat’, sa hon. ‘Då skulle vi
ha städat litet först’.’’
Liksom sin mor lägger Hennings fru Lotten ned sin själ i
att hålla familjens ruckel i bästa möjliga skick. Varje tag med
kvasten strör värdighet i vrårna, varje skurad golvplanka
markerar gränsen mellan omgivningens förfall och hemmets
ordning, varje nytvättat lakan omsluter värkande muskler och
kurrande magar i drömmen om en något mer mänsklig tillvaro.
Likaså offrar kolbärardottern Annika varje surt förvärvad slant
på att vårda sitt yttre, iklär sig självrespekt i form av frasande
klänningar och blankputsade kängor, och hoppas intensivt på
att väcka behag hos någon av stadens förmögnare män som kan
lyfta henne ur fattigdomens förlamande sociala stigma. Men
hoppet är skört, och en liten fläck på kjolkanten räcker för att
omilt slunga henne åter till den verklighet hon försöker undfly:
22
”... hon skrapade och
gnodde, blev alltmer
missbelåten. Var som om
den lilla fläcken bredde ut
sig och förkvävde solen och
sommaren. Hon blev tillslut
alldeles förtvivlad, röd av
ilska. Hur kunde fläcken ha
kommit dit? Vem var det
som försökte förstöra allt
för henne, dra ned henne i
smutsen?”
Utan närmare beskrivning kan dessa personporträtt verka
mästrande: protagonister vars outtröttliga slit och nogsamma
renlighetsrutiner visar prov på en moral och disciplin
som agerar motpol till omgivande djuriskhet. Detta skulle
överensstämma med det folkbildningsideal som växte fram i
Västeuropa och USA under andra halvan av artonhundratalet
och förespråkade spridandet av borgerliga dygder till de
lägre samhällskikten. Filosofen Olli Lagerspetz berättar i
Smuts – en bok om världen, vårt hem (2006) om denna så kallade
”renhetslinje” där ”samma ljusa renhet åt alla” sågs som ett sätt
att hålla det inre djuret i schack, förneka den med barbari och
dekadens förknippade kroppsligheten. Renheten hade länge
dikterats av förhållanden mellan exempelvis vardag och fest,
mellan privat och offentligt, ledighet och arbete, men genom att
nu tala i hygieniska och medicinska termer upphöjdes rådande
(borgerliga) uppfattning av renlighet till ett slags empiriskt
faktum tillika förebyggande åtgärd. I begreppet ”renlevnad”
drogs dessutom en parallell mellan kroppslig och moralisk
renhet, i syfte att motverka arbetarklassens alkoholmissbruk
och sexuella lössläppthet.
1800- och 1900-talets renlighetsvurm ska dock inte primärt
betraktas som en progressiv jämlikhetsvision, utan enligt
Lagerspetz som ett sätt för dem som ”hade tillägnat sig
en borgerlig, västeuropeisk högkultur med tillhörande
levnadsstandard/.../att definiera andra som smutsiga”. Detta
kan härledas till borgerlighetens behov att utmärka sig som
en enhet och hävda sig gentemot adeln, som i förlängningen
skapade arbetarklassens behov av att framstå som ordentligare
och mer civiliserade än allmogen, bönderna. För de fattiga
arbetarna i Fogelströms roman manifesterar ordningens och
renhetens ritualer således medvetenhet om ett slags ”högre”
tillstånd, smutsföraktet blir identitetsskapande och utgör en
flykt från den ohöljda verklighet som ter sig såväl hopp- som
meningslös.
Lagerspetz menar att renhetslinjen kan härledas till en
poststrukturalistisk ”civilisationsteori” som gör gällande
att varje nytt samhälle är mer civiliserat än det föregående.
Filosofer, idéhistoriker och socialantropologer anser sig i
kontrasterandet av så kallade ”förmoderna” kulturers seder
och bruk mot dagens dito finna samband mellan ökad grad
av samhällelig sofistikering och minskad tolerans gentemot
smutsighet och kroppslighet; en ekvation som sammanfattas
”renlighet = självbehärskning = framsteg”. Denna
tolkningsmodell avfärdas dock som en myt utav Lagerspetz,
som istället hävdar att strävan efter renhet och ordning är
23
allmänmänskligt konstant, om än varierande
till uttrycket. Då upplevelsen av orenhet är
av subjektiv karaktär och dessutom totalt
beroende av kontext, är dikotomin ”borgerlig
disciplin kontra rural otvungenhet” både
okunnig och ovetenskaplig.
på den svenska landsbygden, målande bilden
av ett land i skriande behov av modernisering
och upprustning. I programskriften acceptera
från 1931 presenterade Gunnar Asplund,
Wolter Gahn, Sven Markelius med flera sin
vision av den nya tidens funktionalistiska
hem, samhälle och byggnadskonst som
ämnade överbrygga gapen mellan ”kvantitet
och kvalitet, massa och individ”.
Mina drömmars stad är förstås ett stycke
”pseudohistoria”
i
linje med den
västeuropeiska
litterära
tradition
av
stadsskildringar ur den ”lilla människans”
perspektiv
som
blev
populär
vid
artonhundratalets mitt. Ifrågasättandet av
tillvarons industrialisering och klassamhällets
status quo samt längtan efter ett enklare,
mer ”naturligt” liv gjorde allmogens och
arbetarklassens vedermödor till en tacksam
ingång till såväl betydande samhällskritisk
debatt som bästsäljande snyfthistorier.
Fogelström är dock finkänslig nog att förstå
sig på gråskalor, och hans humanistiska patos
räddar romanen från att bli melodramatisk,
nedlåtande eller världsfrånvänd: karaktärerna
är inte moraliskt klanderfria bara för att de
är fattiga, och smutsen är inte mer uthärdlig
bara för att de inte känner till annat.
Fogelström var i mångt och mycket en
pragmatisk framtidsoptimist och intellektuell
förespråkare av omfattande solidariska och
kollektivistiska samhällsreformer, då den
enskilde individens ansträngningar är föga
värda i ett ojämlikt och förtryckande samhälle.
Men, färgad av sin personliga erfarenhet
av det Södermalm som varit hans hem
från barndomens fattigdom till vuxenlivets
framgång, har författaren förstått att tak över
huvudet, mat på bordet och någon form av
sysselsättning inte är det fullständiga receptet
på allas våra drömmars stad. Det trygga är det
kända, och skönt blir det vi älskar, hur det än
ser ut.
Liksom Annika, efter att ha lyckats gifta in sig i
borgerlighetens blankpolerade salonger, inser
att livet blivit välstädat och väldoftande men
inte nödvändigtvis mer njutbart, verkar Mina
drömmars stad vilja förklara att människans
emotionella band till tid, rum och plats är
alltför komplext för att kunna upprättas med
enkla formler. •
Romanens ingående skildringar av ett
stinkande, skitigt Stockholm bör inte ses som
ett ensidigt propagerande för renhetslinjen
från ett översittarperspektiv, och heller
inte som blott en mustig, känsloväckande
scenografi. Fogelström växte upp och
författade i ett aktivt politiskt klimat, mitt i
förverkligandet av folkhemmet där bland annat
miljonprogrammet en gång för alla skulle
göra upp med bostadsbrist, trångboddhet
och låg standard utifrån övertygelsen att
ett progressivt och välmående samhälle
måste tillgodose sin befolknings mest basala
behov. Den så kallade ”bostadsfrågan”
debatterades flitigt under 1900-talets början
av politiker, stadsplanerare, journalister,
arkitekter och författare, med tongivande
inlägg av bland andra Ludvig Nordström,
som i sin reportageserie Lort-Sverige (1938)
osentimentalt skildrade bostadssituationen
KÄLLOR:
Fogelström, Per Anders: Mina drömmars stad (originalutgåva
1960), Albert Bonniers förlag, Scandbook Falun 2007
Lagerspetz, Olli: Smuts – en bok om världen, vårt hem, Brutus
Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 2006
Asplund, Gunnar; Gahn, Wolter; Markelius, Sven; Paulsson,
Gregor; Sundahl, Eskil; Åhrén, Uno: acceptera (originalutgåva
Tiden 1931), Berlings Arlöv 1980
24
”Staden väntade, lyste blekt
ur skymningen: murar och
torn intill vatten.
Dunklet hade löst
upp strändernas konturer,
suddat gränserna mellan
land och vatten. Men tornen
stod fortfarande svarta och
skarpa mot västerhimlens
ljusare grå.
Med sin smuts och
fattigdom – för dem som
fötts där var staden ändå
hemmet. De kände det när
de gled genom gatornas
trånga klyftor.
Murkna träkåkar och
brandgavlar med
sönderfallande rappning
var trygga och välkända
märken, blev vackra i
dunklet.
Men de flesta
människorna kände bara
sin del, sina kvarter. De
gick i mönster och kom
sällan utanför. Bara några
hundra meter från de
innötta spåren var hus
och gator lika okända som
om de tillhört främmande
städer, avlägsna länder.
25
Och medan människorna
gick där förvandlades också
de kända kvarteren, blev
främmande.
Ty: staden växer
och växlar ständigt, så
mycket blir nytt, så mycket
försvinner. Innan vi ännu
märkt det går vi i en
annan stad, har vi hunnit
förvandlas till främlingar.
Så trolös är staden.
Och ändå överger vi den
inte, ändå älskar vi den
så som bara den som har
bedragits kan älska.”
Kolla!
Det här händer nere i tvättstugan.
KOREOGRAFISK
KOREOGRAFISK NOTATION
NOTATION
FÖR
FÖR LAKANSVIKNING
LAKAN
Kolla! det här händer nere i tvättstugan.
Smutsiga lakan
tvätta rent!
Smutsiga lakan
tvätta rent!
Rent vitt krispigt styvt svalt
unisont och i takt.
vika vända rulla ruska slå släppa
unisont och i takt.
vika vända rulla ruska slå släppa
vika berg och dalar.
vika berg och dalar.
Lakanets form reduceras,
Lakanets form reduceras,
rullas ihop för att få plats i skåp eller vad
detihop
nu kan
rullas
förva.att få plats i skåp eller vad det nu kan va.
Rent vitt krispigt styvt svalt
Rutiner blir ritualer.
Rutiner blir ritualer.
11
4
1
12
11
2
4
5
2
3
5
7
10
8
7
1
6
26
Vardagssysslor
man
kommerihåg.
ihåg.
Vardagssysslor
man
kommer
11
4
1
11
4
2
5
2
5
7
9
10
ovansidan
ovansidan
undersidan
undersidan
vik
vik berg
berg
vik
vik dal
sträcka
sträcka
slå
ut
slå ut
7
1
1:12
1:12
27
HÄNDER
Mot vädringsfönstret högst upp. Jag följer
flugan med blicken. Jag ser hur den flyger
rakt mot glaset. Jag ser hur den försöker ta
sig ut, stångar sig mot glaset, gång på gång.
Jag hör det ettriga surrandet. Flugan ger upp,
flyger till ena köksväggen där den går runt en
lång stund. Flugan inspekterar sedan nyfiket
min uppsatta Scarfaceaffisch. Den fortsätter
vidare upp mot takstuckaturen och flyger
sedan ner mot diskbänken och landar på
baconskivorna som jag prydligt lagt upp på
en tallrik för att de ska bli rumstempererade.
Jag låter den spatsera runt några sekunder
på köttet tills jag viftar bort den. Jag
lägger sedan fem skivor bacon i den heta
stekpannan. Jag steker baconen och börjar
knäcka ett ägg i skålen. Jag knäcker ett ägg
till. Jag knäcker ett till och ett till. Jag vispar
äggen med ballongvisp. Gulorna krossas,
vitan och gulorna beblandas. Jag nyser. Allt
stannar av. Jag fortsätter vispa. Jag vänder på
baconskivorna och låter dem steka på andra
sidan. Full värme. Knaperstekt.
Jag
hämtar
en
halvmeter
toapapper från toaletten, viker
det på mitten och lägger pappret
på en tallrik som står på det vita köksbordet.
Jag känner hur baconoset fastnar i mitt hår,
fastnar i hårets fjällskikt, tränger längre och
längre in i varje hårstrås kärna, in i hårstråets
märg. Jag gillar tanken på att baconfettet
finns i mitt hår. Inte bara att det kommer
finnas i min kropp utan även i mitt hår.
Att det ska vara kvar där, tillsammans med
hårrötter, mjäll och hårbotten, tillsammans
med allt detta, tills fettet rinner av håret
tillsammans med det rosa schampot. Jag
tar upp baconen och skyfflar över den med
stekspaden på tallriken med pappret på.
Sen diskar jag pannan under rinnande hett
vatten och det fräser till. En dimma. Oset.
Dimman. Jag sätter pannan på plattan igen.
Vrider ner till fyran. Har i en klick smör och
några droppar olivolja i pannan.
Lägger skivor av parmesanost i
botten av pannan, osten börjar
bubbla och smälta ihop. Jag
TEXT: SANNA MAGNUSSON
ILLUSTRATION: LUDVIG EKMAN
Jag sköljer mina händer under kranen i
köket. Jag tar några droppar handtvål med
skogsbärsdoft och masserar upp ett krämigt
lödder. Jag sköljer av tvållöddret. Jag torkar
händerna på kökshandduken och pumpar
ut några droppar handsprit från pumpflaskan
som står på diskbänken bredvid handtvålen.
Jag gnider in handspriten ordentligt och
överallt på händerna. Jag gnider in den
mellan fingrarna, speciellt vid området runt
tummarna och jag ser till att händerna blir
ordentligt insmorda. Spritlukten sticker i
näsan. Jag viftar med händerna några sekunder
i luften, tills händerna blir fullkomligt torra.
Jag sätter på lite eurodisco på stereon i köket.
Tar några danssteg. Vevar några
gånger med armarna. Skalar en
satsumas och äter upp en halva
i taget. Saften sprutar ut ur
munnen när jag sticker ner framtänderna i
klyftornas sköra, genomskinliga, ytskikt. Jag
tittar upp mot den tända kökslampan som
hänger någon meter ovanför köksbordet.
Den vita kupan. Lampan ger ett kallt ljus över
köksbordet och ner över fiskbensparketten.
Jag får en känsla av köld när jag ser på den
trots att det är mitt i rötmånaden. Flugor
spatserar runt på lampkupan. Jag ställer mig
närmare och tittar. Några har funnit kärleken
och kopulerar. Jag tycker mig höra hur de
skriker: ”Jippie!” Andra går bara ensamma
runt. Sprätter med flugbenen. Jag ställer
mig framför en fluga, den största. Jag stirrar
rakt in i flugans stora, röda, ögon. Flugan
gnider benen mot varandra. Jag ser små
korta hårstrån på flugans kropp. Jag studerar
flugans vingar, mönstret i vingarna. Ett slags
nätmönster. Jag kan inte låta bli att
tycka att vingarna är vackra. Sen
flyger den iväg. Mot köksfönstret.
28
gillar sammansmältningen, det
ögonblicket. När osten blir en
enda enhet. Från att ha separerats
med osthyveln i millimetertunna
skivor, smälter de nu samman
igen. Den ostiga, varma enheten. Den
fettiga enheten. Osten bubblar. Jag häller
i äggsmeten ovanpå den smältande osten.
Under hela omelettstekningen är det en
och samma bubbla i äggsmeten som håller
sig intakt. Bubblan ser patetisk ut men jag
låter den vara. Jag tänker att jag hade kunnat
sticka hål på den med min pekfingernagel,
men jag låter bubblan vara. Jag drar bort
toalettpappret som nu är blött och sladdrigt
och nästan genomskinligt av allt fett med
ena handen och plockar av baconskivorna
med den andra. Jag lägger tillbaka dem på
tallriken igen. Den knaperstekta baconen på
rapsgris, paradiset för min gom, tungan, för
de knottriga smaklökarna. Köttets enzymer,
köttets proteiner, bindväv, celler, vatten,
paradiset för min salivutsöndring. Jag tar
stekspaden och viker den ena sidan av
omeletten över den andra sidan av omeletten.
Sen lägger jag omeletten på tallriken bredvid
baconen. Jag sätter mig ner vid köksbordet
framför tallriken. Jag strör två nypor örtsalt
över anrättningen. Jag skär en bit omelett,
trär den på gaffeln. Sedan spetsar jag en
knaperstekt baconskiva på gaffeln. För gaffeln
in i munnen. Omeletten, fluffig, luftig, lätt
och samtidigt knaprig av den smälta, lättstekta
osten. När jag ska skära en ny bit omelett ser
jag toppen av ett orangerött, krulligt hårstrå
sticka fram där omelettens båda
kanter ligger vikta mot varandra.
Hårstrået ligger i klämman. Det kan
bara vara mitt och ingen annans.
Jag skär en lagom stor bit och hårstrået råkar
komma med. Jag äter. När jag är färdig ställer
jag in tallrik och bestick i diskmaskinen och
tvättar mina händer.
Facebook och skriver en statusuppdatering
som handlar om min relation till frukter. Sen
går jag in på Jimmies sida och kollar på några
av hans Thailandbilder. «Det är synd om mig»,
har han döpt fotoalbumet till. Jag klickar på de
olika bilderna. Förstorar. Jimmie är röd som
en kräfta, ölmagen har fått en brännskada.
Han har vita märken runt ögonen och över
näsan och över tinningarna efter solbrillorna.
På varje bild har han en öl i ena handen.
Han står framför havet eller framför poolen.
Han står framför palmer, han står på den
vita sanden. Palmerna, tjocka, satta stammar
med palmkronor. Palmerna, långsmala
stammar, långa, med palmbladen vajandes
högt upp i himlen. Jag skriver, «vad gör du
i Pa Thong, ditt smuts?», i kommentarfältet
till fotoalbumet. Jag loggar ut. Jag stänger
av datorn och fäller ner skärmen. Jag tar
tag i några hårstrån och luktar på dem. De
luktar baconfett, os. Det luktar påtagligt och
fullkomligt. För mig luktar oset som något
tryggt, som något välkomnande, som en
hemkomst.
Jag lägger mig i soffan och läser
en bok. Det är en märklig bok.
Nyskrivet och tydligen hett, en
debutant. En debutant med något nytt. Som
skriver om ringormar och om hud. Som skriver
om hudangrepp och tjocka bruna flätor.
Som detaljerat beskriver hur det kvinnliga
textjaget går genom Observatorielunden
på väg till en litterär uppläsning på
Stockholms Stadsbibliotek. Beskrivningen
av höstens guldljus genom trädgrenarna,
de fortfarande gröna bladen. Det fuktiga
gräset. Beskrivningen av hur jaget minns ett
knull under ett av träden och förbrukningen
av kondomen Modell grande. Beskrivningen
av hur jaget går genom svängdörrarna in till
stadsbiblioteket, hur hennes hår fladdrar
upp mot hennes kinder på grund av draget,
hur luften och ljuden blir något annat
därinne. Hur hon går upp för himlatrappan
upp mot Rotundan. Hur grandios, utvald,
mottagen och svävande hon känner sig när
Jag sätter jag mig framför datorn. Jag fäller upp
skärmen och gör rent skärm och tangentbord
med några våtservetter. Jag loggar sedan in på
29
hon trappsteg för trappsteg, kommer högre
och högre upp. Höjderna. Hur hon kommer
närmare ingången och larmbågarna. Hur
jaget sedan sätter sig i en av de uppradade
fällstolarna i Rotundan och känner ett lugn.
Ett fullkomligt lugn, en stillhet. Stillheten i
bibliotekets hjärta. Hur allt blir mer fördröjt
här. Sävligt. Milt. Hur bibliotekariernas
rörelser är långsamma och försiktiga. Hur
deras röster är lågmälda. Beskrivningen av
hur luften därinne är tjockare. Hur snällt
det låter när någon nyser, hur nysningens
hårda, plötsliga, ibland aggressiva ljud,
forslas långsammare genom den tjockare
och trögare luften. Hur snällt
träet till bokhyllorna ser ut
att vara. Hur jaget får en
längtan till att luta sitt huvud mot kanten
till en av de många bokhyllorna. Vila mot
vänligheten, tas emot, stanna där. Hur jaget
tittar ner på mönstren i golvet, kvadrater,
cirklar, kvadrater. Ifyllda svarta cirklar och
tomma cirklar. Cirklar med svärtan att sugas
in i. In i svärtan. In i hålet. Att blunda och
färdas med sin kropp i svärtan, tänker jaget.
Uppläsningen börjar. Beskrivningen av hur
en författare läser en text om det sensuella i
att äta mozzarellaost och andra mjuka ostar
med rondör. Beskrivningen av hur en äldre
dam i publiken plötsligt springer fram till
författaren där hon står vid mikrofonen, tar
upp en tub med räkost ur sin handväska och
sprutar räkost över författarens hår och över
hennes ansikte och mikrofon.
att få den inslagen och jag köpte
ett avlångt gratulationskort
med fiolmotiv på, som enligt
expediten också kunde fungera
som ett bokmärke. Jag fick paketet och kortet
med fiolmotiv, som också kunde fungera
som ett bokmärke, i en påse tillsammans
med kvittot. Jag tog bussen hem. På bussen
hem öppnade jag paketet och började läsa
boken. Jag tittade upp vid något tillfälle och
såg en kille i keps, 13- 14 år som satt på
sätet mitt emot. Han var iklädd ett linne.
Jag såg honom dra med den högra handens
ovansida i den vänstra armhålan och därefter
lukta noggrant och långsamt på handen. Han
såg drömmande ut. Det verkade inte lukta
illa. Sen såg jag honom dra med den vänstra
handens ovansida i den högra armhålan och
därefter luktat noggrant och långsamt på den
handen. Jag böjde mig ner och tog fram den
lilla flaskan med handsprit ur ryggsäckens
sidofack och tryckte ut en stor klick i
ena handflatan. Jag gned in handspriten
ordentligt och överallt på mina händer. Jag
gned in den mellan fingrarna och var extra
noga med området runt tummarna. Jag såg
till att händerna blev ordentligt insmorda.
Spritlukten stack i näsan. Jag viftade med
händerna i luften i några sekunder tills
händerna blev fullkomligt torra. •
Jag lägger boken ifrån mig. Besprutad. Det
stora sprutet. Någon slags sprutattack. En
lökig twist. En patetisk deus ex machina. Jag
förstår inte vad som var så nyskapande med
allt detta? Med hudåkommor och storsprut
på litterära uppläsningar? Med jagets möte
med stadsbibliotekets träbokhyllor och
kvadrater och cirklar på golven? Förra
torsdagen läste jag en spännande recension
av boken i en kvällsblaska och gick in och
köpte boken på vägen hem efter jobbet. Jag
drog mitt medlemskort och jag tackade ja till
30
DET ÄR
OKEJ
IRMELI MAGNUSSON
ADAM ULVESON
SAMUEL RAMNEK PETRI
Den normaliserade smutsen i
Arkitekturskolans ritsalar synliggjordes
genom att en sittplats och dess
tillhörigheter skrubbades och städades
nitiskt. En stark kontrast mot
omgivande bänkar uppstod. Därefter
drogs slutsatsen att ett antal oskrivna
regler styr hur ritsalens arbetsytor
utnyttjas.
Det är okej att ta varandras stolar
Det är okej att låna saker från varandra utan att fråga
Det är okej att skära i bordet, spika i bordet, klottra på bordet
Det är okej att äta (och lämna matrester framme)
Det är okej att inte diska sin kaffekopp
Det är inte okej att ta modellmaterial utan att fråga
Det är okej att slänga smågrejer på golvet (pappersbitar, pärlor, plastpåsar, kartongrester)
Det är okej att inte torka upp spillt kaffe efter sig
Det är inte okej att spela musik i högtalare (beroende på klockslag)
Det är okej att samla på skit
Det är okej att pynta och sätta upp grejer på väggarna
Det är okej att aldrig slänga någonting man gjort utan att det finns någonstans att förvara det
Det är okej att inte laga något som går sönder
Det är okej att lämna sin dator på skrivbordet och gå på lunch
Det är inte okej att lämna plånbok och nycklar på skrivbordet och gå på lunch
Det är okej att ha på sig vad som helst (men inte vad som helst)
Det är okej att vara i ritsalen när som helst på dygnet
Det är okej att prata om vad som helst
Det är okej att dricka öl och hänga samtidigt som andra jobbar
Det är inte okej att spraya med sprayfärg
Det är okej att ställa sin öl på bordet
Det är inte okej att röka
31
Adolf Loos, 17:e juli 1898
PLUMBERNA1
ÖVERSÄTTNING: MIKA BLOMQVIST
Man skulle alldeles utmärkt kunna tänka sig
vårt sekel utan möbelsnickare – då skulle vi
använda möbler av järn. Vi kunde likaså gott
stryka stenhuggaren – cementteknikern skulle
överta hans arbete. Men utan plumbern funnes
inget nittonde århundrade. Han har satt sin
stämpel på det, han har blivit oumbärlig för
oss. Och ändå måste vi benämna honom
franskt. Vi kallar honom installatör.
Engelsmännen låg lite avsides från de stora
världshändelserna. Och liksom islänningarna
genom årtusenden troget bevarat det
germanska mythoset åt oss, så bröts mot de
engelska kusterna och de skotska bergen
den romanska våg, som svept undan den
sista resten germansk kultur från de tyska
länderna. Tyskarna har blivit romaner i känsla
och tanke. Nu får de sin egen kultur tillbaka
genom engelsmännen. Och som tysken alltid
i välkänd orubblighet håller fast vid det en
gång förvärvade, så stretar han nu emot den
engelska kulturen, emedan den synes honom
ny. Redan Lessing4 hade ett sjå, att få tyskarna
att fatta det stora germanska sättet att tänka.
Etappvis måste en ståndpunkt antas mot de
olika Gottschedarna5, och först nyligen rasade
Detta är felaktigt. Ty denna man är den
germanska
kulturåskådningens
bärare.
Engelsmännen var denna kulturs beskyddare
och bevarare, och därav höves dem också
företräde, när vi måste se oss om annorstädes
efter en benämning för den mannen.
Dessutom härstammar ordet från latinets
plumbum, blyet, och är därigenom inget
främmande ord vare sig för engelsmännen
eller oss, utan snarare ett lånord.
Sedan halvannat århundrade får vi vår kultur
i andra hand: från fransoserna. Vi har aldrig
motsatt oss Frankrikes ledarskap. Nu, då vi
märker att vi blivit duperade av fransoserna,
1. Denna översättning baserar sig på
förstautgåvan av Ins Leere gesprochen
från 1921. Texten finns också utgiven i
en senare version i band 1 av Sämtliche
Schriften från 1962, med
smärre
avvikelser från versionen från 1921.
Loos använder här det engelska ordet
för rörmokare, plumber, som vore det
ett tyskt ord. Den dåvarande tyska
motsvarigheten var Installateur. Idag
skulle man säga Klempner.
2. Vid denna tid hade de kinesiska och
japanska kejsardömena genomgått en
mycket olikartad utveckling. Båda var
från början stängda för västerlänningar
men i allt högre grad utsatta för
påtryckningar
från
västmakterna
nu, då vi inser att fransoserna hela tiden gått
i engelsmännens ledband, bildar vi front mot
den engelska, mot den germanska kulturen.
Att ledas av fransoserna var mycket angenämt
för oss; men tanken att det egentligen är
engelsmännen som är ledarna, gör oss nervösa.
Och ändå har den germanska kulturen anträtt
sitt segertåg över hela jordklotet. Den som går
den tillmötes, blir stor och mäktig: japanerna.
Den som motsätter sig den, får stå tillbaka:
kineserna.2 Vi måste acceptera den germanska
kulturen, trots att vi tyskar stretar emot så
mycket. Det hjälper oss intet, ens när vi häver
upp ett ramaskri mot den engelska sjukan3. Vår
livsbetingelse, vår existens beror av detta.
att ”öppna upp” för västerländska
ekonomiska intressen. I Japan avskaffade
kejsaren shogunatet, ett slags feodal
militärdiktatur, och genomförde reformer
för att modernisera och industrialisera
landet, vilket snart gjorde Japan till
en lokal stormakt som med modern
teknologi kunde freda sin självständighet
gentemot kolonialmakterna. I Kina kom
ingen motsvarande modernisering igång,
och landet tvingades ge omfattande
koncessioner till västerländska intressen.
industriarbetare
under
1800-talet.
Sannolikt berodde bristen på D-vitamin
den gången på att barnen fick för lite
solljus när familjerna flyttade in till
städerna.
4. Gotthold Ephraim Lessing, 17291781, tysk dramatiker, kritiker och
upplysningsman, känd för sina skrifter
om estetik. Anses genom sitt motstånd
mot det franskklassiska inflytandet
på det tyska dramat ha banat väg för
förromantikens litteratur.
3. Engelska sjukan är ett annat
namn på rakitis, en sjukdom som ger
skelettdeformationer, orsakad av en brist
på vitamin D. Namnet kommer av att
den var vanlig bland barn till engelska
5.Johann
Christoph
Gottsched,
1700-1766, tysk författare, estetiker
och upplysningsman. Framhöll det
franskklassiska dramat som ideal för den
tyska dramatiken.
32
striden i möbelsnickarverkstäderna.6 Våra
Gottschedar och med dem alla efterapare
av fransk kultur och franska manér, deras
slag är förlorat. Förbi är fruktan för bergen,
förbi ryggandet för faran, förbi rädslan för
gatudammet, skogsdoften, utmattningen.
Förbi är rädslan för smutsigblivandet,
det heliga ryggandet för vattnet. När den
romanska världsåskådningen ännu regerade,
under den store Ludvigs7 tid, då smutsade
man inte ned sig, men man tvättade sig inte
heller. Tvätta sig gjorde endast vanligt folk. De
förnäma var emaljerade. ”Det måste vara en
riktig lortgris, som måste tvätta sig varje dag”,
sa man dåförtiden... I Tyskland säger man
så än idag. Jag läste ju först detta svar i De
flygande8, som där användes av en far, när hans
lilla unge förmedlade lärarens ordination, att
tvätta sig dagligen.
bergstopparna som en simpel jägare. Han
hade på sin höjd, om han yttrat denna för
tiden sällsamma önskan, måst bli uppdragen
i bärstol.
På den tiden hade plumberna inget att göra
och på detta vis förlorade de också sitt namn.
Visserligen fanns det bevattningsanläggningar,
vatten till fontäner, vatten att beskåda. Men till
bad, till duschar, till water-closets blev inget
ombesörjt. Vid tvättandet var man mycket
sparsam med vattnet. I de tyska byarna med
romansk kultur kan man än idag få tvättbaljor,
vilka vi till engelsmän redan vordna stadsbor
inte med bästa vilja vet hur vi ska börja
använda. Det var inte alltid så. Tyskland var på
medeltiden berömt för sin vattenförbrukning.
De stora offentliga badstugorna (bara der
bader, frisören, finns kvar av dessa) var
dagligen överfulla, och envar tog minst ett bad
om dagen. Och medan inga bad över huvud
taget står att finna i de senare kungaslotten,
var badrummet husets mest glänsande och
praktfulla rum i de tyska borgarhemmen.
Vem känner inte till det berömda badrummet
i Fuggerhaus i Augsburg, denna den tyska
renässanskonstens juvel!12 Och sport och lek
och den ädla jaktkonsten utövades inte bara av
tyskar när den germanska världsåskådningen
var tongivande.
Rädslan
för
smutsigblivandet
känner
engelsmannen inte till. Han går till stallet,
klappar sin häst, sitter opp och flyger fram
över de vida hedarna. Engelsmannen gör
allting själv, han jagar, bestiger berg och fäller
träd. Han finner inget nöje i att titta på. På den
engelska ön har den germanska ridderligheten
funnit asyl och nu på nytt erövrat världen.
Mellan Maximilan9, den siste riddaren, och
vår epok ligger den romanska ockupationens
långa tid. Karl VI10 på Martinswand11! En
omöjlig tanke! Allongeperuken och alpluften!
Då hade kejsaren knappast kunnat bestiga
6. Syftar på några tidigare krönikor i
samma serie. Se Loos 1921 s. 49-64.
7. Syftar förmodligen på Ludvig I av
Bayern, 1786-1868, kung av Bayern
1825-1848. Han blev mot slutet av sin
regeringstid alltmer reaktionär och
tvingades abdikera under oroligheterna
1848. Ludvig var under hela sitt liv en stor
konstmecenat och lät försköna München
med byggnadsverk och offentlig konst.
8. Die Fliegende Blätter, satirtidskrift som
utgavs i München 1844-1944 men lästes
över hela det tyskspråkiga området.
9. Maximilian I, 1459-1519, tysk-romersk
kejsare, ärkehertig av Österrike och
Vi har stått tillbaka. När jag för en tid sedan
frågade en amerikansk dam, vad hon ansåg
vara den mest anmärkningsvärda skillnaden
hertig av Burgund. Känd för sin fromhet
och ridderlighet, därav tillnamnet Den
siste riddaren.
10. Karl VI, 1685-1740, tysk-romersk
kejsare m.m.
11. En bergvägg i de tyrolska alperna, där
kejsar Maximilian I sägs ha klättrat upp
under en jakt på alpgetter och sedan
inte kunde ta sig ned. Efter två dygn
ska han ha blivit räddad av en ängel i en
bonddrängs gestalt.
12. Fuggerhäuser i Augsburg är ett luxuöst
bostadskomplex för köpmannafamiljen
Fugger, sin tids rikaste och uppfördes
huvudsakligen
1512-1517.
Komplexet
33
innehåller två praktfullt dekorerade salar
som kallats stora resp. lilla badstugan.
mellan Österrike och Amerika, svarade
hon mig: The plumbing! - Installationerna,
uppvärmningen,
belysningen
och
vattenledningarna. Våra kranar, handfat,
water-closets, tvättställ o.s.v. är fortfarande
långt långt efter de engelska och amerikanska
installationerna.13 Att vi, när vi vill tvätta
händerna, först måste gå genom korridoren
för att hämta vatten i en kanna, att det finns
toaletter utan tvättmöjlighet, det tycker
amerikanerna är det mest iögonenfallande.
I detta avseende förhåller sig Amerika till
Österrike, som Österrike förhåller sig till
Kina. Man kunde invända, att det redan nu
finns sådana installationer också hos oss.
Förvisso, men inte överallt. Också i Kina finns
det engelska tvättmöjligheter, för de rika likväl
som för utlänningarna. Men folkets flertal vet
inte av dem.
knappast någon konst. Vi har ju inte ens en
kultur. Här kunde staten göra ett räddande
ingripande. Istället för att sela hästen vid
svansen, istället för att spendera pengarna
på att skapa konst, skulle man försöka sig
på att skapa en kultur. Jämte akademier
skulle man också bygga badinrättningar
och jämte professorer skulle man också
anställa badmästare. En högre kultur har en
högre konst som följd, som sedan, när den
uppenbaras, träder fram i ljuset med eller
utan statens hjälp.
Men tysken – jag tänker bara på den stora
allmänheten – förbrukar för lite vatten till
kroppen och till hemmet. Han gör det bara, när
han måste, när han blir tillsagd, att det främjar
hans hälsa. En slug bonde i Schlesien och en
slug prelat i de bayerska bergen har ordinerat
vatten som botemedel.16 Det hjälpte. De mest
utstuderat vattenskygga människor plaskar
nu i vatten. Och friska blir människorna
också. Det är helt naturligt. Vem har inte hört
historien om eskimån, som beklagade sig över
en gammal bröstsmärta för en resande. Den
resande klistrade ett plåster på bröstet och
lovade den klentrogne patienten bot till nästa
dag. Plåstret drogs av, smärtorna var borta och
med dem ett tjockt smutslager, som blev kvar
på plåstret. En mirakelkur!
En bostad utan badrum! I Amerika en
omöjlighet. Tanken på att det i slutet av det
19:e århundradet finns ett land med miljoner,
vars invånare inte alla dagligen kan bada,
är för amerikaner en ohygglighet. Därför
kan man till och med i New Yorks fattigaste
kvarter för 10 cents i sovsal sova renligarer
och behagligare än på våra byvärdshus. Därför
finns det i Amerika bara en enda väntsal för
alla samhällsklasser, vari man inte ens under
den största trängsel kan skönja den minsta
lukt.
Det är ledsamt att många människor endast
kan fås att tvätta sig och bada med hjälp av
sådana medel. Om behovet vore allmänt,
skulle staten vara tvungen att hantera det.
Och så länge inte varje sovrum har ett eget
badrum, måste staten bygga jättebadhus,
På trettiotalet gjorde en ur Unga Tyskland14 –
det var Laube i Krigarna15 - ett stort uttalande:
Tyskland behöver ett bad. Men låt oss betänka
detta ordentligt: Egentligen behöver vi
13. Så är som bekant inte fallet idag.
Åtminstone inte vad gäller de engelska
installationerna.
14. Junges Deutschland var en rörelse
inom den tyska litteraturen under
1830-talet. Rörelsen bestod av unga
skriftställare som propagerade för
politisk frihet och sociala rättigheter i
restaurationens reaktionära tidevarv.
15. Heinrich Laube, 1806-1884, tysk
författare och teaterman. Die Krieger
är andra delen i hans romantrilogi Das
junge Europa (1833-1837). Citatet står
enligt uppgift inte att finna. (Jfr Loos
1962 s 451.)
16. Syftar på Vincenz Priessnitz respektive
Sebastian Kneipp. Vincenz Priessnitz
(1799-1852) var en lekman som blev
berömd för sin vattenterapi och fick
flera efterföljare runtom i Europa. Det
polska ordet för dusch, prysznic, är en
34
polsk form av hans efternamn. Sebastian
Kneipp (1821-1897) var katolsk präst och
vattenterapeut. Han har gett namn
åt den s.k. Kneippkuren, en flera veckor
lång process som bland annat innehåller
barfotagång i grunt kallvatten.
som skulle få Caracallas thermer att se ut
som en badhytt i jämförelse. Staten har
nämligen ett intresse av, att uppfylla folkets
renlighetsbehov. För endast det folk som
närmar sig engelsmännen i vattenförbrukning,
kan hålla jämna steg med dem ekonomiskt;
endast det folk som överträffar engelsmännen
i vattenförbrukning, är bestämt att överta
världsherraväldet från dem.
sina köpare. Också för de goda människor,
som ännu ser det ur indianens synvinkel –
som bekant ornamenterar indianen allt han
kommer över – är på bästa sätt ordnat.17 Man
hittar
rokokospolhandtag, rokokokranar
och till och med ett rokokotvättställ. En
sann lycka är det att några företag tagit sig
an också ickeindianerna. Så ser vi hos M.
Steiner föredömliga, helt släta och därmed
eleganta amerikanska huvudduschar – en ny
uppfinning – och hos H. Esders duglig och
korrekt utrustning i både färg och form. Från
en rent teknisk synvinkel är det beaktansvärt
att kulventilen nu i rotorventilens tidsålder
inte längre har något existensberättigande i
plumberiet. Det är en gammalmodighet, som
bör att avskaffas. Kulventilen är inte billigare,
men slits ut snabbare och har flera andra
opraktiska följder. Också om våra plumber
inte vill, så bör allmänheten i sitt eget intresse
hjälpa till och insistera på användandet av
rotorventiler.
Men plumbern är renlighetens pionjär. Han
är statens förste hantverkare, kulturens
kvartermästare, den idag tongivande kulturens.
Varje engelskt tvättställ med kran och avlopp
är ett minnesmärke över engelska framsteg.
Varje engelsk spis med sin utrustning för
stekning och grillning av kött över öppen eld
är en ny seger för den germanska anden. Också
på Wiens menyer ger sig en sådan omvälvning
tillkänna. Förbrukningen av roastbeefs,
grillade steaks och cutlets ökar stadigt, medan
förbrukningen av wienerschnitzlar och
backhändl, dessa italienska rätter, och den
bräserade, kokta och ångade franska maten är
stadd på tillbakagång.
En höjning av vattenförbrukningen är en av
de mest trängande kulturuppgifterna. Måtte
våra wienska plumber göra sin plikt fullt ut,
att föra oss närmare det stora målet, att stå
på samma nivå som västerlandets övriga
kulturfolk. Annars kunde något mycket
obehagligt, något mycket skamligt hända.
Annars kunde – om båda folken fortskrider
i hittillsvarande takt – nämligen japanerna
uppnå den germanska kulturen tidigare, än
österrikarna. •
Våra badrumsinstallationer kan mycket väl
vara vår svagaste punkt. Istället för att klä
karet med vitt kakel, tar man här i landet
hellre färgat, eftersom, som en tillverkare
– han ställde inte ut – naivt försäkrade mig,
smutsen syns mindre. Plåtkaren emaljeras
också i mörka färger, istället för i vitt, den enda
färgen som duger till detta. Slutligen finns det
också plåtkar, som ska ge sken av att bestå av
marmor. Det finns människor som tror på det,
eftersom också dessa marmorerade kar finner
17. Loos behandlar denna uppfattning
utförligare i Das luxusfuhrwerk, den
artikel som föregick Die plumber. (Loos
1921 s. 70ff)
35
AUTENTICITET
OCH RETORIK
- ”germansk” och ”romansk” i Die plumber
KOMMENTAR AV MIKA BLOMQVIST
ILLUSTRATION: LUDVIG EKMAN
Die plumber publicerades 1898 i Neue
Freie Presse, Österrike-Ungerns ledande
dagstidning, i en serie krönikor Loos skrev
med anledning av den i Wien då pågående
Kejsarjubileumsutställningen,
en
stor
konst- och industriutställning av det slag
som var vanligt runt förra sekelskiftet.
Loos introducerar i artikeln begreppsparet
germanskt/romanskt som han använder
för att förorda det engelska (germanska)
förhållningssättet till rörmokeri, på bekostnad
av det i den tyska kultursfären då rådande,
som han ser som franskinfluerat (romanskt).
Det romanska förhållningssättet är mindre
renligt, mindre inriktat på att tvätta kroppen
i vatten, medan detta i det germanska
(angloamerikanska) är en daglig självklarhet
för alla samhällsklasser. Loos skriver inte
rakt ut att han anser den germanska kulturen
vara att föredra framför den romanska, men
tendensen är tydlig: det germanska gör
comeback, medan det romanska är på dekis.
Att han kallar det nya germanskt, och det
gamla romanskt är samtidigt ett retoriskt
knep för att legitimera det nya. Även om det
germanska är skilt från det tyska är tendensen
tydlig; tyskarna ska få ”sin egen kultur
tillbaka”.
Storbritannien men även till Förenta Staterna.
Det romanska å sin sida representerar
dels antikens Rom, med föredömlig
vattenförbrukning, dels den klassicerande
tiden, företrädd av Frankrike (och tyskarna)
med hållningen att tvätta sig behöver man bara
göra om man smutsat ned sig, och det gör bara
underklassen. Engelsmannen, germanen, drar
sig däremot inte för att arbeta eller idrotta och
därigenom smutsa ned sig och behöva tvätta
sig, även om han skulle vara en gentleman,
medan de romanska, tyska aristokraterna är
degenererade, arbetsskygga lortgrisar som
skyr vattnet. Loos uppvärderar arbetet och den
arbetande, medan sysslolösheten, som varit
de finas privilegium blir efterblivenhetens
adelsmärke. Den traditionella klyftan mellan
de skitiga och de fina upplöses i och med
tvagandet och Loos förenar arbetsamhet och
renlighet i engelsmannens gestalt.
Det är oklart hur Loos egentligen
karakteriserar medeltiden, då Tyskland var
”berömt för sin vattenförbrukning”. Är
Tyskland under den epoken romanskt eller
germanskt? Frågan är irrelevant för artikeln
som sådan. Det retoriska knepets syfte är att
förorda ett avståndstagande från det romanska,
det vill säga det franska, och de historiska
implikationerna var för Loos av mindre
vikt. Det viktiga i det här fallet var snarare
att skapa en vänligt sinnad stämning till det
engelska i den tyska läsaren och kanalisera
tidens tysknationalistiska strömningar till ett
anammande av det progressiva i den engelska
industrialiserade civilisationen.
Vad är det då Loos talar om när han använder
sig av dessa ursprungligen etniska begrepp?
Det germanska representerar dels det
förciviliserade, barbariska levnadssätt som
förknippas med germanstammarna under
antiken, dels den moderna, industrialistiska
kulturen,
som
kopplas
starkast
till
36
Loos fördömer badrumsutrustning som
försöker efterhärma olika historiska stilar
eller som på annat sätt ljuger om sin äkthet.
Marmorerade badkar ratas till exempel, vitt
ska det vara, åtminstone då badkaret är gjort
i plåt. Loos menar att stilen tagit överhand
gentemot funktionen. Men samtidigt som
Loos upphöjer förnuftet i form av funktionen
hävdar han den tyska romantiska filosofin,
som idag främst förknippas med Sturm und
Drang, mot den franska upplysningsdito,
vilket kan tyckas vara en motsättning. Kanske
kan denna motsättning delvis upplösas om vi
tar i beaktande att den romantiska filosofin
var en idealism, som sådan sökande efter
det äkta, det som med existentialismen kom
att kallas för det autentiska. En liknande
strävan finns uppenbart hos Loos, och i det
här fallet är det vitemaljerade badkar och M.
Steiners huvudduschar som är det autentiska
förhållningssättet till renlighet. På detta
sätt åkallar Loos en märklig blandning av
romantiskt tankegods och rörmokeri för
att mota den romanska – det vill säga den
franska – smutsen och upplysningsfilosofin.
Källförteckning:
Gravagnuolo, Benedetto, Adolf Loos: Theory and Works,
London 1995
Janik, Allan och Toulmin, Stephen, Wittgenstein’s Vienna,
New York 1977
Loos, Adolf, Ins Leere gesprochen, Paris 1921
Loos, Adolf, Sämtliche Schriften 1, Wien 1962
37
REN ESTETIK
TEXT: LUDVIG EKMAN
I Hans-Jörgen Johansens fotoserie Ingens land förvillas
betraktaren att tro att denne betraktar vackra men ödsliga
landskap. I själva verket döljer bilderna budskap om såväl
estetik i konstvärlden som politiska fenomen, och miljöerna är
konstruerade av aska, blod och livsmedel satta i förruttnelse.
Vi har pratat med Hans-Jörgen över en fika för att utreda vad
som egentligen menas med symboliken som döljs bakom den
väl ordnade oredan.
Architecture/Pillars
38
FIKA
HANS-JÖRGENS KÖK, NACKA
14:07 2013.12.05
LUDVIG:
Hur gick du till väga när du började jobba med fotoserien Ingens land?
HANS-JÖRGEN:
Landskapet som jag har fotograferat anknyter till stor del till konsthistorien, men jag kan väva
in mina tankar i det här. Det är en himmel och en markyta som är öppen, och där kommer mina
tankar upp i form av olika landskap. Men det är centralperspektivet det är inriktat på. Miljön blir
för mig som den vita duken, med den ska jag göra något. Ofta blir det ett mönster eller något
liknande. Jag har också varit inne på olika frågor om estetik, just det att konsten har släppt
estetiken, lämnat över den till reklambranschen. På konstskolorna talar man inte så mycket om
estetik idag utan diskussionerna har helt andra innehåll, därför tycker jag att det är lite kul att
hantera sådana ämnen. Att göra fula grejer är ett sätt att tydliggöra att ”jag gör konceptuell konst,
då gör jag det lite med vänsterhanden för att ni inte ska titta på om det är bra eller dåligt, för det
är betydelselöst”. Det var ju likadant som impressionisterna gjorde, “jag målar inte som det ser
ut utan jag målar med färg”, och för att förtydliga det så målade man lite extra kladdigt. För att
man skulle fokusera på konceptet snarare än presentationen av det. Det var konceptet som var
det viktiga. Men det där går ju i cykler, så om några år ska det vara i helvete med precision medan
just nu är det teoretikernas tid, nu ligger fokus på tanken.
LUDVIG:
En del i serien kallar du Vanitas, hur kommer det sig?
HANS-JÖRGEN:
Just de verken föreställer motiv från en rad kända varumärken såsom Louis Vuitton och Gucci.
Idén är då att ifall symbolerna för de här varumärkena möglar och bryts ner, vad är då varumärket? Jag menar att det här går ihop med de här tankarna om estetiken. Det är ju inte som att man
ser en Gucci-väska och tänker ”åh, vad det här är vackert” utan jag tror att det är varumärket i sig
som har getts ett värde. Man vet att det är ett fint märke, men är objekten särskilt fina? Det tror
jag inte att någon tycker, det är bara en logga som vilken som helst.
Varför de här loggorna och mönstren för exempelvis Louis Vuitton gjordes i slutet av 1800-talet
var ju för att de skulle vara svåra att förfalska. Om man kan hitta för många billiga kopior av
deras väskor faller ju i princip hela deras varumärke. Att de kostar så mycket beror egentligen
bara på värdet av deras logotyp. Det fungerar likadant i konstvärlden, man kan i princip ställa
upp vad som helst, lite ståltråd och tejp. Och så kan det vara värt flera miljoner, det är ju också
lite besynnerligt.
39
LUDVIG:
Apropå det så gjorde väl Damien Hirst sin egen vanitas, en platinadödskalle täckt av diamanter,
som inbringade 100 miljoner pund eller något liknande?
HANS-JÖRGEN:
Ja det har ju gått massor av snack i det där, om att han skulle vara delägare i det där och att
gallerierna höll på och köpte tillbaka det där verket för att på något sätt höja dess värde, och i
förlängningen Hirsts marknadsvärde. Så där får man ju inte hålla på i övriga näringslivet men
i konstvärlden är det okej av någon anledning. Där kan man göra allting. Det intresserar mig
varför det uppstår sådana här fenomen, då kan man ju om det här med kejsarens nya kläder
inom konsten.
LUDVIG:
Vad menar du med kejsarens nya kläder?
HANS-JÖRGEN:
Ja men alla går med på att säga ”ja men det där är ju fantastiskt”, det måste man bara säga. Ta
någon som Damien Hirst eller Jeff Koons. Ibland kan man ju tänka ”men jag fattar inte, jag ser
ju ingenting bra i det här” men det är upphaussat som in i helvete och när det ligger så mycket
pengar i det kan man inte säga ”men det där är ju kasst”. Och då kan man undra varför ingen
säger något. Alla man pratar med säger ”nej, jag fattar ingenting”.
LUDVIG:
Du gjorde en modell på Öland, en småskalig kyrka. Vad handlade det om?
HANS-JÖRGEN:
Den där var en liten installation, vi var åtta konstnärer som blev tilldelade en varsin plats på
Öland. Jag valde ett insektsområde, där de forskade på insekter. Jag är ju därifrån så jag tog en
plats i min gamla hemtrakt där det var en byggarbetsplats då. Där fanns ett företag som bygger
modeller av befintliga hus, i 1:1. Jag gjorde en berättelse om att det går väldigt bra för det här
företaget.
Det handlade om fåfänga, att vi människor är fåfänga. Det är ju idioti att bygga en storskalig modell
av ett befintligt hus. Bara för att visa att man har råd att ha en modell av det som representerar
ens imperium då. Lite senare kom lokalbefolkningen som undrade vad jag höll på med och sa
”men det där var ju fint det” men då fattade ju jag ju att det hade misslyckats, de skulle ju inte
tycka att det var fint. Det var ett koncept men de förstod inte. Kyrkan kanske blev för fin.
LUDVIG:
Vilket verk är du mest stolt över?
HANS-JÖRGEN:
Jag har nog ingen favorit. Jag brukar inte tycka om verken under tiden jag arbetar med dem men
tänker att ”det här var väl okej, men nästa kommer bli riktigt bra”.
När jag gjorde American ashes and architecture vek jag askarna själv, och de minsta är bara en
centimeter stora. Jag vek dem så att de skulle ge sken av att bilden var tagen i perspektiv och då
40
LV
41
kunde man ju pula med en ask i ett par dagar. Jobbar
man med storformatskamera och får en närmast idiotisk skärpa går det inte att slarva, då blir det lite tacky
liksom. Man måste vara noggrann och stå och pilla med
sådant där, det tar tid.
LUDVIG:
Hur kommer det sig att bilden heter som den gör, American ashes and architecture?
HANS-JÖRGEN:
Det har att göra med den här Amerikanska
propagandamaskinen. Allt som var Amerikanskt hade
ju ett väldigt starkt varumärke förr i tiden, om det
så var arkitektur eller cigaretter. Man var ju ball om
man rökte Marlboro förut, det var bra om du rökte
Marlboro. Nu är det inte fint längre, det anses nästan
vara äckligt. Det knakar liksom i fogarna nu för tiden,
det är inte Amerikanskt som gäller längre, och då är
det något slags förfall som jag återger här, det är väl ett
slags kritik också naturligtvis. Det ska kännas som att
de här paketen är något monumentalt som ligger som
byggnader i landskapet. Det är ju det enda som är kvar
också, cigarettpaketen och fimparna. Det är ju ganska
äckligt. Det kan ses som något slags krigslandskap
också.
Jag gjorde den här när de var runt och petade, de var
inne i Irak och petade den här gången. Nu lider vi av
den här bankkrisen. Det värsta är när det får globala
konsekvenser, ta Gyllene Gryning i Grekland som
exempel. Nu går de runt och slår ihjäl Filippiner, och vad
har de gjort liksom? De borde ju slå ihjäl Amerikanska
bankmän istället. Det blir så jävla skevt allting. Men
jag vill också vara noga med att i mina verk tar jag
inte politisk ställning, sen kan man ju tycka dittan och
dattan. Jag tycker om den här fiktiva världen, som ligger
emellan dokumentärt och verklighet, som David Lynch
eller Andrei Tarkovsky, deras filmer är en stor källa till
inspiration för mig. •
42
Detalj ur American ashes
and architecture
05:35
FREDRIK JÖNSSON
Jag korsar torget mot
tunnelbanan. Jag slurpar i
mig en choklad-lyxshake. Vid
den här tiden är nästan ingen
ute på gatorna. Det finns mer
än nog utspritt på marken.
Ölburkar,
cigarettfimpar,
tillplattade
McDonaldspåsar,
plastlock,
sugrör,
kvitton, mosade pommes
frites, halvätna hamburgare.
Och någon spya. På sina
ställen på torget har skräpet
samlats till ordentliga högar,
vid bänkar och sopkorgar.
Ett gäng fiskmåsar har slutit
upp och plockar isär skräp i
den största högen. De vill ta
sin del.
Även kråkorna har samlats.
Skräpet är också deras mål.
Torget övergår till gata
och kråkorna ramar nu in
rummet. Nu definierar de
tiden, mellan natt och dag.
Byggnaderna blir till tomrum,
nästintill betydelselösa, och
allt mellan dem och ovanför
dem fylls av kråkornas liv
och jakten. Om byggnaderna
ännu har någon funktion
när butikerna är släckta är
det endast som kråkornas
utsiktplats. Kråkorna fiskar
efter guldkorn längs stråket.
Jag rör mig genom ett
trögflytande tillstånd som
kråkorna har markerat med
43
sin närvaro. Jag är osäker på
om jag fortfarande befinner
mig på en gata eller i
kråkornas skattkammare. Jag
aktar mig för mos, halvätna
hamburgare, påsar. Och
spyan. Jag gör det inte längre
bara för min egen skull.
Kråkorna tittar på, ovanför.
Sopbilarna hörs nu när jag
tar höger in på en sidogata.
Jag går mot stationen för att
ta nästa tåg hem. Jag börjar
småspringa.
44
DEN RENA
ILLUSIONEN
AXEL BURVALL
Den industrialiserade världens städer blir
allt renare; med hjälp av ett avancerat
renhållningssystem rensas våra gator
och hem från skräp och sopor. Men
vad händer i det långa loppet när
klyftan mellan oss och våra rester ökar?
och synlig del av den urbana miljön
under största delen av historien - städers
konsumtion och förbrukning av varor har
avspeglat sig i storleken på deras sophögar.
Dagens utveckling kan snarare sägas vara av en
motsatt natur - för varje år som går produceras
allt större mängder avfall, men samtidigt blir
detta mindre och mindre märkbart just i
de länder där konsumtionen är som störst.
De 20 länder, 19 västländer och Japan, som
idag producerar mest hushållssopor per
capita har också världens renaste städer.
Denna paradoxala situation möjliggörs
av dessa länders alltmer sofistikerade
avfallssystem, vilka kontinuerligt förbättrats
ända sedan situationen i 1800-talets
industrialiserade och nedsmutsade städer
utveckling. Denna skräpets infrastruktur
har gjort städerna renare och hemmen
mer hygienska, med minskade sjukdomar
som följd. Men det effektiva bortförandet
av skräpet har även lett till att vi har börjat
alieneras från vår egen konsumtion; systemets
förmåga att föra bort skräpet i samma takt
som vi producerar det har helt enkelt
skapat en klyfta mellan upplevt och faktiskt
nersmutsande. En klyfta som fortsätter att växa
i takt med systemet självt - vår konsumtion
tilltar parallellt med möjligheterna att
föra bort dess rester från våra synfält.
Ända sedan människan övergav den
nomadiska livsstilen för att istället samlas i
fasta grupperingar, har vi varit tvungna att
handskas med resterna som vårt leverne
oupphörligen
producerar.
Eftersom
permanenta
bosättares
efterlämningar
koncentreras kring boplatsen, snarare än
att spridas ut längs nomadismens eviga
färdväg, är avfallsproblemet en oundviklig
del av stadskonceptet. Några av de tidigaste
metoderna man känner till för att hantera
detta utvecklades i Grekland; på Knossos
har man hittat bevis för nedgrävning av
avfall från 3000 f.Kr och i Aten inrättade
man 500 f.Kr en lag som föreskrev att
alla sopor skulle dumpas minst 2 km från
stadens gränser. Liknande försök att tämja
avfallsproblemet har sedan följt genom
historien, men tekniken och organisationen
för att upprätthålla reglerna har sällan
hållit samma nivå som avfallsproduktionen.
Således har skräpet varit en naturlig
45
I de industrialiserade ländernas städer har vi
alltså uppnått en situation där produkterna
man som stadsbo förbrukar förs bort från ens
liv i en process såpass effektiv och anonym
att den aldrig behöver reflekteras kring. I
samma sekund som vi slänger en vara så
slutar den att existera för oss, i vetskapen om
att den snart kommer att bäras ut från vårt
hem och hämtas upp av människor vi inte
känner för att tas till platser vi aldrig kommer
att besöka. Eftersom denna avskrädets
infrastruktur fortlöpande avlägsnar resultaten
av vår konsumtion omöjliggörs också att
överhuvudtaget uppfatta dess skala - vår
avfallsproduktion manifesterar sig för oss
i abstrakt statistik, snarare än i sophögar
som klättrar upp längs våra ytterväggar.
Därför blir ens konsumtion heller aldrig
riktigt påtaglig - förutom i de undantagsfall
där just denna infrastruktur fallerar och
varorna som en stad avverkar stannar kvar
innanför dess portar. Det finns flera exempel
i modern tid där städers avfallshantering
har brutit samman; Neapels mångåriga
sopkris har gjort skräphögarna till ett
stående inslag i stadsbilden och när Sevillas
sophämtare nyligen strejkade minskade
stadens folkliv dramatiskt i takt med att
dess gator fylldes av ruttnande sopor.
En av västvärldens största sopkriser i modern
tid inträffade även den vid en strejk; 2009
strejkade Torontos renhållningsarbetare,
med följden att sophämtningen låg
nere. Sopstrejken i Toronto synliggjorde
obarmhärtigt
omfattningen
av
avfallsproduktionen i en västerländsk
storstad; redan några dagar in på strejken
svämmade stadens sopkorgar över, med
följden att skräpet istället började belägra
gatorna och trottoarerna. För att hantera de
alltmer akuta problemen tvingades stadens
politiker att beslagta publika utrymmen;
parker, ishockeyrinkar och andra öppna
platser spärrades av för allmänheten för
att istället tjäna som temporära soptippar.
Sopstrejken pågick bara i en dryg månad, men
på denna knappa tid förändrades stadslivet
radikalt - vid strejkens slut ockuperades
Torontos offentliga rum av 25 000 ton sopor,
dumpade av staden i organiserad desperation.
“Vår avfallsproduktion manifesterar
sig för oss i abstrakt statistik, snarare
än i sophögar som klättrar upp längs
våra ytterväggar”
I en värld utan sophämtning löper vi
uppenbarligen risken att begravas i våra
egna rester och avfallshanteringen är därför
essentiell för städernas överlevnad, eller
åtminstone för deras fortsatta varuflöde.
Sophämtarna är alltså de nya hjältarna,
men i egenskap av skräpets bärare tjänar
de ironiskt nog även som den tydligaste
påminnelsen av vårat skräpproducerande
samhälle. I en tid när stadsbefolkningen
varken behöver se sina rester eller bry sig om
var de hamnar, erinrar dess bortförare om att
de åtminstone förflyttas någonstans. På flera
håll i världen, inte minst i Sverige, pågår dock
en process att fasa ut även denna skräpets
sista symbol från vardagen, via införandet
av sopsugssystem. Sopsugssystemen innebär
att skräpet från sopnedkast eller offentliga
soptunnor automatiskt komprimeras och
sugs ner i ett underjordiskt nätverk av
pneumatiska tuber, för att med hjälp av
tryckluft föras till en avlägsen terminal. Ett av
de mest välutbyggda exemplen på ett sådant
system hittar man på Disney World i Orlando,
Florida. Här maximeras samtidens benägenhet
att dyrka konsumtionen men förakta dess
resultat; eftersom nöjesparkens intention och
affärsidé är att skapa en alternativ verklighet
strävar hela dess utformning och planering
till ett upprätthållande av illusionen - en
illusion där skräp inte har någon plats och
bör vara något som inte ens existerar i tanken.
Förutom att exempelvis förbjuda tuggummi
och planera parken så att det överallt finns
en skräpkorg inom 25 stegs avstånd, har
man också förskonat besökarna från åsynen
av sophämtare. Hela parken är byggd
46
ovanpå ett intrikat nät av servicetunnlar
och pneumatiska tuber, direktkopplade till
skräpkorgarna. Allt skräp som besökarna
slänger i korgarna komprimeras och forslas
via tuberna till en central långt bort från
parkbesökarnas synfält, där lastbilar ansluter
och i sin tur för iväg det ännu längre bort.
Sopsugssystemet är grundläggande i den rena
illusionens högborg; för att förneka skräpet
måste man även osynliggöra dess bärare.
i utvecklingen av nya stadsdelar och allt
talar för att vi i framtiden kommer bli
alltmer frånkopplade från våra egna rester.
Men trots att dagens stadsbyggnadsretorik
till stor del utgår från och rättfärdigas av
hållbarhetsaspekter finns det i våra nya
“gröna” stadsdelar sällan eller aldrig några
ansatser till att på allvar ifrågasätta eller
ändra våra konsumtionsmönster. Fokus
ligger på att sortera, föra bort och om
möjligt ta tillvara på våra rester - inte att
minska dem. Att i stadsbyggnadsprocessen
experimentera med alternativa lösningar
kring resursfördelning eller att underordna
konsumtionen till förmån för andra värden
framstår som ett tabu; framtidens något
bleka utopier lockar istället med liv som
ser likadana ut men levs i lågenergihus
med sedumtak. Och att produktionen och
förbrukningen av varor tilltar uppfattas
i vårat tillväxtorienterade samhälle som
något positivt snarare än ett problem
- i synnerhet då vi i städer såväl som i
nöjesparker kan förlita oss på att systemet
fortsätter att smyga iväg de ständigt
svällande skräpbergen bakom våra ryggar. •
“Sophämtarna är alltså de nya
hjältarna, men i egenskap av
skräpets bärare tjänar de ironiskt nog
även som den tydligaste påminnelsen
av vårat skräpproducerande
samhälle.”
Att avfallshanteringen förbättras är självklart
inget negativt i sig och fördelarna är så
uppenbara att de knappast behöver nämnas.
Likväl lurar en fara i dess osynliggörande
effektivisering. Samma sopsystem som
hjälper Disney Worlds besökare att glömma
skräpet är idag en självklar beståndsdel
47
I NÄSTA NUMMER
TRANSPARENS
Det är svårt att tala om transparens utan
att nämna begrepp som genomskinlig, klar,
ljus, luftig eller öppen. Glas och plast är de
självklara materialen, och den moderna
arkitekturen, där stora fönsterpartier kontrasteras mot glänsande stål och tung betong,
tycks vara den självklara stilen. Vatten är ett
element som gäckar genom att vara på samma
gång genomsiktligt och reflekterande, färgat
och ofärgat. Längs skalan mellan det transparenta och opaka finner vi olika nivåer av
translucens.
inte bara tekniska möjligheter utan även idéer
om individen, kollektivet och representativitet
haft avgörande betydelse för stadens, arkitekturens och hemmets utformning och hur vi
rör oss i det offentliga rummet. Här blir öppenheten och porositeten såväl symbolisk,
meningsbärande som fysisk, funktionell.
I nästa nummer av Skalan skulle vi vilja ta del
av alla möjliga tolkningar av just transparens.
Text eller bild, ritning eller diagram, stort eller
litet, faktamässigt eller personligt – så länge
det relaterar till temat och kan tryckas är ditt
bidrag mer än välkommet. Skicka ett första
utkast till info@skalan.se senast den 14 mars
2014! Vi hjälper gärna till med att utveckla din
idé.
Drivs resonemanget bort från det rent materiella når man överlappning, lager och tredimensionalitet, där den simultana uppfattningen av olika rumsliga och formmässiga
förhållanden bildar vad som kan kallas en
fenomenologisk transparens. En tredje tolkning av begreppet kan vara av mer estetiskt
slag och därmed tangera konstens värld, det
vill säga korrelation mellan form och innehåll, om närvaro och direkt tilltal. Transparens kretsar kring perception i förhållande till
tolkning och kan kanske uppfattas som ett
slags visuell rörelse, ett slags blickens färdväg.
Vidare är transparens en förutsättning för
ett demokratiskt samhälle - inblicken i maktens korridorer som möjliggörs via offentlighetsprincipen syftar till att motverka korruption och upprätthålla rättsystemet, och
olika samhällsfunktioner kräver tillgång till
personliga uppgifter. Men var går egentligen
gränsen för integriteten, mellan privat och
offentligt, mellan inblick och övervakning?
Kan man tala om falsk, skenbar eller tvetydig transparens, exempelvis i hur vi friserar
våra liv i sociala medier? Historiskt sett har
48