Här laddar du ner pdf filen

Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle
Sektionen för sjukgymnastik
Fristående kurs: Examensarbete för kandidatexamen i sjukgymnastik,
grundnivå 2, 15 högskolepoäng
Höstterminen, år 2010
Kroppslig resonans i en session med
”Authentic Movement” –
en videofilmbaserad intervjustudie
Somatic resonance in an
Authentic Movement-session –
A videofilmbased interviewstudy
Författare:
Åsa Karlsson, 0046707705691
Mail: bodyjoy@home.se
Handledare:
Adrienne Levy Berg, Leg. sjukgymnast, Leg. psykoterapeut, Med.Dr.
Sektionen för sjukgymnastik,
Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle,
Karolinska Institutet.
Mail: Adrienne. Levy-Berg@ki.se
Moderator vid seminariet:
Carina Boström, lektor
Sektion för sjukgymnastik,
Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle,
Karolinska Institutet.
Mail: Carina.bostrom@ki.se
1
Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle
Sektionen för sjukgymnastik
Fristående kurs: Examensarbete för kandidatexamen i sjukgymnastik,
grundnivå 2, 15 högskolepoäng
Höstterminen, år 2010
Kroppslig resonans i en session med
”Authentic Movement”
– en videofilmbaserad intervjustudie
Sammanfattning:
Bakgrund: En stor del av all kommunikation sker på en icke verbal nivå och för
sjukgymnaster som på olika sätt arbetar med sambandet mellan kropp och själ, är
denna ickeverbala kommunikation central. Den kroppsliga motöverföringen är ett
viktigt verktyg i terapeutiskt arbete med kropp och rörelse. Terapeutens kropp
fungerar som en mottagare som tonar in på det undermedvetna hos båda
deltagarna i processen och blir en länk mellan det som går att sätta ord på och den
ordlösa kommunikationen. Authentic Movement innefattar en som rör sig
(”mover”) och ett vittne (”witness”).
Syfte: Syftet var att i en session med Authentic Movement undersöka den
ickeverbala kommunikationen i mötet mellan ”mover” och ”witness”.
Metod: En session med Authentic Movement filmades och Stimulated Recallintervjuer gjordes med både ”mover ”och ”witness”. Intervjuerna spelades in på
ljudband och skrevs ut ordagrant. Texten analyserades med induktiv kvalitativ
innehållsanalys.
Resultat: Fyra kategorier utkristalliserade sig, som tillsammans beskriver den
ickeverbala kommunikationen i mötet: ”närvaro”, ”inre lyssnande”, ”resonans”
och ”ta in och utforska”.
Konklusion: Närvaro och kroppsmedvetenhet framstod som själva grunden för
att medvetet kunna registrera den kroppsliga kommunikationen. Terapeutens
förmåga att vara medvetet närvarande har betydelse för patientens känsla av
trygghet och förmåga att vara närvarande i sin egen kropp. Mer forskning behövs
för att belysa de processer av kroppslig resonans som hör till den kliniska
vardagen för sjukgymnaster med psykosomatisk inriktning och psykoterapeuter
som arbetar utifrån kroppen.
Sökord: Authentic Movement, Intersubjektivitet, Kroppslig motöverföring,
Kroppsmedvetenhet, Motöverföring,
2
Department of Neurobiology, Care Sciences and Society
Division of Physiotherapy
Degree Project in Physiotherapy, Bachelor Thesis, first level 2, 15 hp
Autumn, Year 2010
Somatic resonance in an
”Authentic Movement”-session
– a videofilmbased interviewstudy
Abstract:
Background: A big part of all communication happens on a nonverbal level and
for physiotherapists who work in the field of body-mind this nonverbal
communication is central. Somatic countertransference is an important tool in the
therapeutic process, in working with body and movement. The therapists´ body
works as a receiver that tunes into the subconscious of both participants and
becomes a link between what is possible to verbalize and the nonverbal
communication. Authentic Movement includes a ”mover” and a ”witness”.
Objective: The aim was to investigate the nonverbal communication between
mover and witness in an Authentic Movement-session.
Method: An Authentic Movement-session was filmed and stimulated recall
interviews were carried out with both ”mover” and ”witness”. The interviews
were taperecorded and transcribed verbatim. The text was analyzed by inductive
qualitative content analysis.
Results: Four categories crystallized that together describes the nonverbal
communication between the two: ”presence”, ”inner listening”, ”resonance” and
”take in and explore”.
Conclusion: Presence and body awareness appeared as the basis for the ability to
consciously register the somatic communication. The therapists ability to be
presently aware is important for the patients sense of security and ability to be
present in her own body. More research is needed to illustrate the somatic
resonance that is part of daily life for physiotherapists and psychotherapists
working in the field of body-mind.
Key words: Authentic Movement, Body awareness, Countertransference,
Intersubjectivity, Somatic countertransference
3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
BAKGRUND………………………………………………………………..5
Kropp och själ- En odelbar helhet…………………………………………5
Authentic Movement………………………………………………………..5
Motöverföring……………………………………………………………….5
Intersubjektivitet……………………………………………………………6
Kroppslig motöverföring / resonans……………………………………….6
Tidigare forskning…………………………………………………………..7
SYFTE……………………………………………………………………….7
MATERIAL OCH METOD……………………………………………….8
Forskningsdesign…………………………………………………………...8
Informanter…………………………………………………………………8
Tillvägagångssätt…………………………………………………………...8
Dataanalys…………………………………………………………………10
ETISKA ASPEKTER…………………………………………………….10
RESULTAT……………………………………………………………….10
Kategorier…………………………………………………………………11
Närvaro………………………………………………………….......11
Inre lyssnande…………………………………………………........11
Resonans……………………………………………………………11
Ta in och utforska…………………………………………………..12
DISKUSSION……………………………………………………………..12
Resultatdiskussion………………………………………………………...12
Betydelsen av närvaro………………………………………………..13
Kroppsmedvetenhet - förutsättning för inre lyssnande och resonans..13
Metoddiskussion…………………………………………………………..15
Implikationer för sjukgymnaster………………………………………...16
KONKLUSION……………………………………………………………16
REFERENSER……………………………………………………………17
BILAGA 1: Informerat samtycke till att deltaga i studien…………….20
BILAGA 2: Intervjuguide (intervju med M)……………………………21
BILAGA 3: Intervjuguide (intervju med W)…………………………... 23
4
BAKGRUND
Kropp och själ - En odelbar helhet
En stor del av all kommunikation sker på en icke verbal nivå. För sjukgymnaster med
psykosomatisk inriktning, som arbetar med sambandet mellan kropp och själ på olika sätt
genom kropp och rörelse, är denna ickeverbala kommunikation central.
Kroppen uttrycker det som inte går att verbalisera. Det kan handla om tidiga minnen och
erfarenheter från den preverbala perioden i livet eller senare upplevelser som varit
överväldigande och inte kunnat integreras i livsberättelsen på ett medvetet plan. Det som hålls
utanför medvetandet för att det är för smärtsamt för en person att tolerera kan ändå ge sig till
känna från det kroppsligt undermedvetna genom bilder, kroppsliga sensationer eller känslor.
Aspekter av självet som inte går att ge verbal representation, förvisas till kroppen, där de kan
ta sig uttryck i psykosomatiska symtom, depression eller olika ångesttillstånd (WymanMcGinty, 1998).
Authentic Movement
Authentic Movement är en typ av rörelseimprovisation med rötter i dansläraren och
dansterapeuten Mary Starks Whitehouse´s arbete. Hon gick själv i psykoanalys hos Jung och
studerade på Junginstitutet i Zürich. Whitehouse utvecklade ett sätt att arbeta med det
undermedvetna som hon kallade ”movement-in-depth”, och som kombinerade hennes
erfarenhet från den Jungianska analysen med rörelse (Frieder, 1981).
En av Whitehouse´s elever var dansterapeuten Janet Adler. Hon skapade en tydlig form för
detta sätt att arbeta och började använda sig av begreppet Authentic Movement för att referera
till arbetets form, inte bara den typ av rörelse det innebar.
Den yttre formen av detta arbete är enkel; En person rör sig i en annans närvaro. Den som rör
sig (the mover) sluter ögonen, vänder uppmärksamheten till kroppen och tillåter sig att sättas i
rörelse från den inre världen av sensationer, bilder och känslor. Vittnet (the witness), som
Adler kallade den som observerar, sitter vid sidan av rörelseutrymmet och är medvetet
närvarande till den som rör sig såväl som till sina egna kroppsliga upplevelser, känslor, bilder,
sensationer, impulser och tankar. I en behandlingssituation fungerar terapeuten som vittne.
Efter rörelsesekvensen samtalar de med varandra om sina upplevelser.
Authentic Movement baseras på antagandet att kropp och själ bildar en odelbar helhet. När
den som rör sig vänder uppmärksamheten inåt, mot kroppsliga sensationer, börjar
undermedvetet material som hållits utanför medvetandet med hjälp av olika
försvarsmekanismer att komma upp, i form av bilder eller kroppskänslor. Processen att
fokusera på de specifika underliggande kroppsliga upplevelserna, gör att de ofta associeras till
ett minne eller en annan symbolisk representation, så som en visuell bild, som då kan
utforskas som kommunikation från personens undermedvetna. Det som tidigare upplevts på
kroppslig nivå går nu att medvetet reflektera omkring och kan så småningom integreras
(Wyman-McGinty, 1998).
Personen som rör sig i Authentic Movement är involverad i en omedelbar, direkt och intim
relation med sig själv i närvaron av en annan person. Att lyssna uppmärksamt och djupt på sitt
inre och att bli sedd och accepterad i mötet med det okända i sig själv kan vara både
utmanande och helande (Musicant, 2001).
Motöverföring.
Begreppet motöverföring har sitt ursprung i psykoanalytisk teori och myntades av Freud
(1910) och syftade på de känslor, tankar, bilder och fantasier hos terapeuten som kom upp i
mötet med patienten och härrörde från terapeutens egna olösta och omedvetna konflikter.
Terapeuten skulle förhålla sig så neutral som möjligt, som en projektionsskärm, för att
5
patientens inre material skulle kunna synliggöras och analyseras. Att terapeuten berördes
ansågs fördunkla det terapeutiska arbetet och därför begränsa terapin. Detta har kommit att
kallas det klassiska förhållningssättet till motöverföringar (Fauth, 2006).
Men Freud (1912) skrev också att terapeuten måste vända sitt eget undermedvetna som en
receptor mot det som sänds ut från patientens undermedvetna (s.115). Många senare
författare har genom åren använt liknande metaforer i sina försök att beskriva
motöverföringsfenomenet. Terapeutens kropp beskrivs med ord som ”mottagarstation”,
”resonanskammare”, ”klangbotten”, ”inre sonar”, ”stämgaffel”, ”barometer”, ”radar”,
”mottagare” (Vulkan, 2009).
Gelso & Carter (1985, 1994) skriver om motöverföringsfenomenet att det är hela spektrumet
av terapeutens gensvar på den gemensamma verkligheten av en terapeutisk session, en
respons som både kan skada och stödja processen (Rosenberger & Hayes, 2002). Hayes
(2004) menade att alla terapeuter upplever dessa fenomen, oavsett om de använder sig av det
begreppet eller ger det någon medveten uppmärksamhet i sitt arbete. Terapeutens
självmedvetenhet är en viktig förutsättning och hänger nära samman med empatisk förmåga
(Kahn, 1997; Langs, 1974 citerad av Fauth, 2006).
Intersubjektivitet
Sedan mitten av 20-talet har den psykoanalytiska teorin succesivt genomgått ett
paradigmskifte och fokus har flyttat från den enskildes inre värld och drifter till relationen
mellan två personer och systemteorier som ser individen som en del i ett socialt och
relationellt sammanhang. Intersubjektivitet har definierats av Stern (2005) som ”förmågan att
dela, känna igen, förstå, känna empati för, känna, delta i, vara i samklang med och träda in i
en annans levda subjektiva erfarenhet” (författarens översättning).
Överförings- och motöverföringsrelationer anses centrala i den terapeutiska situationen, men
terapeuten ses inte längre som en neutral projektionsskärm, utan terapeut och patient är
tillsammans involverade i en utforskande och samskapande process centrerad runt patientens
upplevelse av och berättelse om sig själv (Aron, 1996)
Kroppslig motöverföring / resonans
Med ”kroppslig motöverföring” menas terapeutens medvetenhet om den egna kroppen;
sensationer, bilder, impulser, känslor och fantasier som bidrar med förståelse för patientens
process och det intersubjektiva fältet (Orbach & Caroll 2006, s.64).
Många teoretiker engagerade i kroppspsykoterapi och dans/rörelseterapi menar att den
kroppsliga motöverföringen är av stor betydelse i den terapeutiska relationen som ett verktyg
för att förstå och för att hantera dynamiken mellan terapeut och patient i en session och för att
förstärka terapiprocessen (Bloom, 2006; Dosamantes-Alperson, 1984, 1987; DosamantesBeaudry, 1997, 2007; Forester, 2000, 2007; Lewis, 1984, 1992; Lewis-Bernstein, 1979;
Meekums, 2002, 2006, 2007; Pallaro, 2007; Shaw, 2003, 2004a, 2004b).
Inom dans/rörelseterapi ses det i det närmaste som en självklarhet att terapeutens kropp
fungerar som en mottagare som tonar in på det undermedvetna hos båda deltagarna i
processen och blir till en länk mellan det som går att sätta ord på och den ordlösa
kommunikationen (Bloom, 2006; Forester, 2000). Därmed inte sagt att det alltid är enkelt att
känna igen den kroppsliga motöverföringen och urskilja den från andra kroppsliga
upplevelser som inte härrör ur mötet. Flera författare menar att terapeutens
kroppsmedvetenhet är en grundläggande förutsättning för att på ett finstämt sätt kunna följa
6
upp den kroppsliga motöverföringen och översätta de kroppsliga erfarenheterna till relevanta
insikter (Forester, 2000 s.73; Soth, 2002).
Tidigare forskning
Många författare har skrivit om Authentic Movement och kroppslig motöverföring och
beskrivit patientfall utifrån sina erfarenheter som dansterapeuter (Holifield,1998; Musicant,
2001; Pallaro, 2007; Stromsted,1998; Wyman-McGinty,1998). Vulcan kommer i sin review
fram till slutsatsen att den kunskap som alltid funnits hos dans/rörelseterapeuter om
dynamiken i kroppslig interaktion nu har blivit validerad genom vetenskapliga studier inom
det bredare psykoterapeutiska fältet. Ett viktigt nästa steg skulle vara att försöka hitta sätt att
artikulera och forska omkring kroppens språk och det kroppsliga vetande som är en del av
dans/rörelseterapeuters erfarenhet (Vulcan, 2009).
Shaw skriver i diskussionen till sin Grounded Theory studie; Terapeuter har mycket kunskap
om det terapeutiska mötet att hämta i sina kroppsliga upplevelser. Denna kunskap bidrar
starkt till den terapeutiska processen. Således är det en viktig, men inte nödvändigtvis lätt
uppgift för terapeuten att uppmärksamma sina kroppsliga bidrag. I studien har
psykoterapeutens förkroppsligande demonstrerats men patientens kropp är inte inkluderad.
Shaw menar att det skulle vara intressant att veta om patienterna också känner starka
kroppsliga gensvar och om dessa korresponderar med terapeutens kroppsliga upplevelser. En
undersökning av patientens kroppsliga upplevelser kombinerat med terapeutens kroppsliga
upplevelser skulle bygga vidare på denna forskning. Nästa steg i utforskandet av dessa
fenomen skulle kunna vara att fråga patienter vad de känner i sina kroppar i stunder av
kroppslig resonans (Shaw, 2004)
Rosberg menar i sin avhandling att överförings- och motöverföringsfenomen spelar en stor
roll i det sjukgymnastiska behandlingsarbetet och att det ur etisk synvinkel är ofrånkomligt att
sjukgymnasters kompetens att handskas med dessa relationella processer utvecklas. Eftersom
språket formar hur vi uppfattar verkligheten och vad vi vänder vår uppmärksamhet mot, är det
oerhört viktigt att finna språk, beskrivningar och begrepp som kan synliggöra och få fram
betydelsen av viktiga företeelser i den sjukgymnastiska behandlingsprocessen (Rosberg,
2000).
Jag som författat denna studie är sjukgymnast, utbildad frigörande dansledare och har en
grundläggande psykoterapiutbildning. Efter många års eget arbete med kroppsmedvetenhet
och medveten närvaro genom dans och yoga har jag på senare tid upptäckt Authentic
Movement och upplevt kraften i att låta rörelse ske från ett inre fokus i närvaro av ett icke
dömande och närvarande vittne. Min medvetenhet om relationens betydelse i
behandlingssituationen har ökat med åren liksom intresset för den kroppsliga/icke verbala
kommunikationen och insikten om betydelsen av närvaro i mötet. Jag vill med denna studie
bidra till ökad förståelse för dessa fenomen som jag anser är av stor vikt i det sjukgymnastiska
behandlingsarbetet. Min egen erfarenhet och kunskap om Authentic Movement är att det är en
form som gör det möjligt att undersöka och åskådliggöra den kroppsliga kommunikationen,
varför jag valt denna form av rörelseimprovisation som ram för studien.
SYFTE
Syftet med denna studie var att i en session med Authentic Movement undersöka den
ickeverbala kommunikationen i mötet mellan ”mover” och ”witness”.
7
MATERIAL OCH METOD
Forskningsdesign
Stimulated Recall - intervjuer gjordes med både ”mover” (M) och ”witness” (W) var för sig,
inom 14 dagar efter den filmade sessionen. Denna intervjumetod lämpar sig då man med hjälp
av ljudband eller film dokumenterar en intervjupersons verksamhet, för att denne kort efter
inspelningen ska kunna se och höra sig själv i aktion och kommentera inspelningen. Det
inspelade materialet ska på så sätt stimulera och påminna intervjupersonen om tankar och
upplevelser under den dokumenterade episoden (Haglund, 2003). Texten analyserades med
konventionell kvalitativ innehållsanalys, en metod som lämpar sig när syftet är att beskriva ett
fenomen som det tidigare inte finns så mycket teorier och forskningslitteratur om. När
forskaren fördjupar sig i datamaterialet förutsättningslöst för att tillåta nya insikter att ta form
används en induktiv ansats (Hsieh, 2005). Inom den kvalitativa traditionen ses omvärlden som
komplex, kontextberoende och subjektiv och forskaren som medskapare i
forskningsprocessen.
Konsensusförfarande, dvs reflektion och diskussion mellan mig och handledaren användes i
syfte att uppnå samstämmighet vid tolkning av texterna.
En utomstående person, dansterapeut och sakkunnig på området granskade resultatet för att
bedöma dess giltighet, dvs om det lyfter fram det som är representativt eller typiskt för det
som var avsett att beskrivas (Granskär & Höglund-Nielsen, 2008).
Informanter
Jag använde mitt nätverk av kollegor inom psykosomatisk sjukgymnastik och psykoterapi, för
att hitta personer som var villiga att delta i studien. Dessa valdes ut strategiskt för att få ut så
mycket material som möjligt ur en enda session. En dansterapeut med erfarenhet av och god
kännedom om Authentic Movement tillfrågades och accepterade att delta som vittne
(”witness”- W). Någon med tidigare erfarenhet av att arbeta med kroppsmedvetenhet och inre
fokusering eftersöktes som ”mover”(M) och en person som till yrket var sjukgymnast med
grundläggande psykoterapiutbildning befanns villig att delta. Jag hade träffat båda tidigare,
men hade inte någon personlig relation till dem och de hade inte träffat varandra tidigare.
Båda gav informerat samtycke till studien (bilaga 1).
Tillvägagångssätt
En session med Authentic Movement filmades med en obemannad kamera som placerats i
dansstudion innan. De muntliga instruktioner som gavs var att efter att de pratat en stund för
att bekanta sig med varandra, skulle W sätta på kameran och M ställa sig mitt på mattan, som
var det utbredningsområde som täcktes in på filmen utifrån hur kameran var placerad. Sedan
skulle M sluta ögonen, vända uppmärksamheten inåt och vänta in impulser inifrån, röra sig
med dem tills hon kände att hon ville avsluta rörelsesekvensen och då öppna ögonen för att
samtala med W. Medan M rörde sig skulle W sitta vid sidan av och bevittna M. Beroende på
hur lång tid som förlöpt efter den första rörelsesekvensen och påföljande verbala
återkoppling, var det sedan öppet för en andra rörelsesekvens med påföljande samtal. Den
sammanlagda tiden skulle vara ca 45 minuter, men inom denna tidsram kunde processen ta
formen av en lång eller två kortare rörelsesekvenser. Efter avslutad session stängde W av
kameran.
Den filmade sessionen var 45 minuter och innehöll två rörelsesekvenser och två sekvenser
med verbal återkoppling där M sätter ord på sin upplevelse och W ger en verbal återkopplig
till M, av det hon upplevt i sin egen kropp under betraktandet av Ms rörelser. Under den sista
8
verbala sekvensen gör W en dansterapeutisk intervention där hon uppmanar M att gå tillbaka
till och stanna kvar i en rörelse och utforska den ytterligare.
Ur filmen valde jag fem avsnitt som representerade olika delar av sessionen och innehöll
mycket information att samtala omkring i intervjuerna. Jag valde delar där jag upplevde att
det hände mycket i rörelserna och i samtalet mellan M och W.
Nedan ges en kort beskrivning av de 5 delarna. Kursiv text markerar rörelse:
1. Ungefär 5 min in i den första rörelsesekvensen (2,10 min):
Sträcker på kroppen, armarna uppåt/utåt . Öppnar upp i bröstkorgen. Gungar/studsar
uppåt - nedåt med böjda knän . Gungande rörelser ät sidorna, med hängande armar.
Sträcker sig uppåt och tar ett steg framåt för att återfå balansen.
2. I slutet av den första rörelsesekvensen (4,10 min):
Känner sig för framåt med fötterna på mattan och gör fösande rörelser framför sig
med öppna handflator. Utforskar rummet, där mattan är en tydlig referenspunkt.
Börjar sedan använda sig mer av utrymmet; Studsar och hoppar med stora
armrörelser över hela mattan. Stampar i golvet med kraft. Andas ut tydligt. Utforskar
framåtböjd ställning med huvudet hängande och händerna vidrörande golvet. Gungar
i knäna. Kommer ner till liggande på mage med armarna ovanför huvudet.
3. Del av den första verbala återkopplingssekvensen (2,35 min):
W beskriver vad hon upplevde i sin kropp då hon bevittnade M´s rörelser. W reser sig
upp och rör sig medan hon pratar. Stampar i golvet och gör tydliga riktade rörelser
med armarna. W beskriver upplevelsen av att M kom ut, riktade, satte form på
någonting. Betonar den delen av sekvensen som viktig. M sitter på golvet under tiden
som W beskriver sin upplevelse, lutar sig bakåt på händerna och säger
mm…mm…mm. Förhåller sig passiv, mottagande. W frågar sedan om M minns vad
som hände efter den sekvens hon just beskrivit. M funderar och frågar sedan: ”Var det
då jag blev lite skuttig?”. W svarar: ”Ja, jag upplevde lekfullhet”
4. Del av den andra rörelsesekvensen (4 min):
Sitter på knä på mattan. Vaggande rörelser sida till sida, öppna händer, armarna
öppna. Reser sig. Öppnar upp armarna utåt sidorna. Sträcker sig framåt/utåt – samlar
inåt mot magen/bröstet lite grand. Gungar i knäna. Öppnar sedan upp med stora
uppåtsträckande rörelser i armar och bröstkorg. Stannar upp. Blir stående med
armarna hängande i några sekunder innan hon öppnar ögonen och vänder sig mot W.
5. Del av den slutliga verbala återkopplingen som även innehöll utforskande i rörelse
(6 min):
M sträcker armarna framåt/uppåt. Pratar om att ”ta emot, omfamna och öppna”, och
om ”behovet av att vara här också” Gungar i knäna, ”och då kommer impulser av att
kunna släppa, frihet”. W säger att hon är nyfiken på vad som skulle hända om M
skulle vara kvar i den där första intentionen (att sträcka armarna framåt/uppåt); det där
hon ville? M fortsätter att utforska den framåt/uppåtsträckande rörelsen medan de
pratar om vad som väcks i det. M beskriver det som att det blir tungt att vara där. W
föreslår att hon kan sänka armarna något men behålla samma intention. M: ”Då
handlar det mer om mig. Det är lättare att ta emot där. Mer självklart, nonchalant. I
den uppåtsträckande rörelsen är det mer sårbart och skört.”
9
En intervjuguide skapades med filmsekvenserna som utgångspunkt för att användas under
stimulated recall – intervjuerna (bilaga 2, 3). Frågorna syftade till att få informanterna att
berätta fritt om sina upplevelser, så som de mindes att de upplevde det då under sessionen och
också vad som väcktes ”här och nu” under intervjusituationen av att se de filmade avsnitten.
Vi tittade under tystnad på en filmsekvens i taget och samtalade sedan om det vi sett på
filmen.
Den första stimulated recall-intervjun gjordes med M, för att jag så förutsättningslöst som
möjligt skulle kunna ta in hennes upplevelse utan att först påverkas av W´s tolkning. Intervjun
ägde rum 10 dagar efter filmningen på den mottagning där M arbetar och tog 1 tim och 17
min. Intervjun med W gjordes 14 dagar efter filmningen i hennes studio och tog 41 min.
Intervjuerna spelades in på ljudband.
Dataanalys
De inspelade intervjuerna skrevs ut ordagrant och texten analyserades med konventionell
induktiv kvalitativ innehållsanalys enligt Hsieh (2005). Texten lästes igenom för att få en
uppfattning om innehållet som helhet. Därefter markerades de ord och meningar i texten som
fångade upp sådant som kändes väsentligt, dvs meningsbärande enheter. Sedan kortades
texten ner genom textkondensering, utan att något väsentligt gick förlorat, samtidigt som jag
gjorde noteringar gällande mitt första intryck och de tankar som väcktes i mig. Under
textkondenseringen framträdde koder som innehöll mer än en meningsbärande enhet. Därefter
jämfördes dessa koder i båda intervjuerna för att identifiera eventuella likheter och skillnader
i informanternas berättelser. På detta sätt framträdde textens latenta budskap om deras
samspel och relation under den filmade sessionen. Texten kondenserades sedan ytterligare
och abstraherades genom att en viss tolkning gjordes. Abstraktionens giltighet kontrollerades
mot meningsbärande enheter och kondenserad text och sex preliminära kategorier urskiljdes,
utifrån syftet med studien. Efter ytterligare analys framstod fyra kategorier som centrala då de
täckte in den information som fanns i datamaterialet angående den ickeverbala
kommunikationen i mötet.
ETISKA ASPEKTER
Informanterna informerades muntligen om syftet och planen för studien och stor vikt lades
vid att deltagandet var frivilligt. De stod inte i någon form av beroendeförhållande till mig
eller varandra. Informerat samtycke lämnades av båda i samband med filmningen. All data
behandlades konfidentiellt. Ljudband och film hanterades som journalhandlingar och kommer
att förstöras efter det att examensarbetet godkänts.
RESULTAT
Den ickeverbala kommunikationen kan beskrivas på följande sätt; Närvaro är en förutsättning
för inre lyssnande. W´s närvaro gör det lättare för M att vara närvarande i sin kropp och
kunna lyssna inåt. W är närvarande i sig och lyssnar inåt då hon bevittnar M, för att fånga
upp de signaler hon får i sin egen kropp, som hon uppfattar kommer från M. Då M är
närvarande och kommer i kontakt med material i sitt inre sätts W´s inre i resonans. Hon
”triggas” med förhöjd närvarokänsla som följd. Genom att M är närvarande i sin kropp och
lyssnar inåt då hon får den verbala återkopplingen från W, kan hon ta in det W säger och
utforska den rörelse som W fångat upp i sin kropp och tillmätt betydelse, och på så sätt blir
det tidigare omedvetna materialet medvetandegjort hos M.
10
Kategorier
Närvaro
Att blunda och på så sätt ta bort den orientering som annars sker via synen, stärker
medvetenheten om och orienteringen i kroppen och rummet via de andra sinnena, inklusive
det kinestetiska. Detta kan hjälpa till i processen att bli mer medvetet närvarande i kroppen,
här och nu och mindre upptagen med tankar på vad som varit eller vad som ska komma eller
vad andra tänker, som annars ofta upptar sinnet till vardags.
Att W är närvarande i sin kropp hjälper M att bli mer närvarande.
M:
”Jag ville öppna upp samtidigt som jag grundade mig… Men sen i början så tror jag att jag
tog in känslan i rummet faktiskt för jag var där med mattan…jag tyckte den var väldigt skön,
och var jag var, i och med att man skulle blunda… Var är jag, liksom”.
W:
”Det blev lättare för henne, jag menar att få lite på plats i sig själv, att jag sitter där och hon
är här och… ja, att där var det en release. Inledningsvis så blir det ju mycket; jaha där sitter
hon och tittar och här är jag och vad ska vi…ja, allt vad det nu kan va. Det blir så många
såna tankar som ändå passerar säkerligen i henne och som det känns i mig när jag ser det
här så är det ju liksom som jag sa först, den där lättnaden att hon ah… ah… kunde landa i det
då…”.
Inre lyssnande
Att medvetet vända uppmärksamheten inåt och vara närvarande till de signaler som kommer
inifrån i form av kroppsliga förnimmelser, rörelseimpulser, känslor, bilder och associationer
som kontrast mot upptagenheten med att vara på väg eller i färd med att göra något eller
prestera. Då M är närvarande i kroppen, lyssnar inåt, följer de impulser som kommer, är
öppen, villig och tillräckligt trygg i situationen kommer hon i kontakt med mer eller mindre
omedvetet material inifrån.
M:
”Ja, det här behöver jag. Ja, det här är skönt att göra. Det här behöver jag. Ja, det var
liksom på nåt sätt en impuls av att följa liksom en… Det här vill jag nu och det här känns bra.
Ja, så var det.”
W:
”Hon hade ju kunnat väja och lagt det på ett mindre för henne berörande plan men nu
vågade hon vara väldigt mycket i det som faktiskt…ja följa det som…så att på det viset
kommer hon ju i kontakt med nånting här.”
”Och det behöver ju inte ens vara medvetet för henne att det var nåt viktigt i det här läget.
Det kan ju ligga på ett annat plan så att säga, som man då skulle kunna närma sig igen, alltså
som skulle… man behöver jobba längre för att riktigt få grepp om.”
Resonans
W är närvarande i sin egen kropp, lyssnar inåt och registrerar vad som kommer upp i henne i
form av fysiska förnimmelser, känslor och associationer då hon betraktar M utan
bedömningar och tolkningar. Då M är närvarande i sin kropp och kommer i kontakt med
material i sitt inre blir W mer uppmärksam, nyfiken och intresserad av vad som händer i M.
Någonting i W´s inre sätts i resonans med någonting i M´s inre. Hon ”triggas” med förhöjd
närvarokänsla som följd.
11
M:
”För mig blir det intressant att hon kan se, alltså att hon på nåt sätt ändå kan se, alltså hon
blev ju nyfiken på det som kanske var, är eller liksom ett tema då för mig utan att veta nånting
om mig.
W:
”…när hon är i kontakt och det händer nånting i henne, det upp…det är ju min erfarenhet att
det är det som triggar mig, alltså det upplever jag också, alltså det är det jag upplever.”
”Det är väl att jag blir engagerad, att det liksom, ja men som att det…Ah där…en känsla av
engagemang eller att det liksom…nyfikenhet tror jag det mycket är, ah …aha, vad är det
här?”
Ta in och utforska
Eftersom M har ett tillräckligt starkt jag, är tillräckligt trygg i sig själv och har en öppenhet
och mottaglighet, kan hon ta in det W förmedlar i den verbala återkopplingen utan att det
hotar den egna integriteten. Genom att stanna i sig själv, dvs vara närvarande och lyssna inåt
medan W ger den verbala återkopplingen kan hon behålla sin egen upplevelse och samtidigt
ta emot det W säger och känna efter vad som ger resonans i henne.
I den här sessionen gör W en intervention där hon i sin verbala återkoppling uppmanar M att
gå tillbaka in i en del av rörelsesekvensen som hon upplevde var viktig, stanna kvar i rörelsen
med närvaro och uppmärksamhet och utforska den ytterligare, för att därigenom komma i
kontakt med det som finns där och kunna medvetandegöra det.
M:
”Jag tar in vad hon säger och liksom försöker utforska det som hon blir intresserad av men
det är ju fortfarande att jag behåller min, jag släpper ju inte eeh alltså det blir inte hennes
grej, nej utan det blir ju min. Ja så att hon hjälper mig i utforskandet då kan man säga att hon
på nåt sätt, hon är ganska… hon går ju liksom inte in och tolkar för mycket och det kan hon
ju inte göra i den situationen men ändå så kan hon se nåt som leder vidare.”
W:
”Och hon vågade också gå in i det med tanke på att vi inte har nån relation och så. Jag hade
kunnat vara mer provocerande om det hade vart…vi hade en relation men jag menar, nu var
vi ju där vi var och då gällde det ju ett ja ett försiktigt utforskande här…”
DISKUSSION
Syftet med studien var att undersöka den icke verbala kommunikationen i mötet mellan
”mover” och ”witness” i en session med Authentic Movement. Ur analysen framträdde fyra
kategorier som tillsammans beskriver den kommunikation som sker mellan dem på en
kroppslig nivå. Kategorierna hänger ihop och beskriver tillsammans den process som den
kroppsliga resonansen är, då den sker mer organiskt än verbal kommunikation.
Resultatdiskussion
Det som initialt gynnade processen och kan vara av betydelse för resultatet var W´s öppenhet
för att delta förutsättningslöst, trygghet i rollen som dansterapeut och goda kännedom om
metoden. De egenskaper M upplevde hos W var närvaro och ett neutralt och ickevärderande
förhållningssätt; ”Hon framhävde inte sin egen betydelse och hade ingen egen agenda”.
12
M hade även hon en villighet, öppenhet och nyfikenhet med sig in i processen. Hon hade en
vana att jobba med kroppsmedvetenhet och inre fokus på olika sätt vilket gjorde att hon hade
en trygghet och beredskap för att gå in i det, även om hon aldrig gjort just detta förut.
Betydelsen av närvaro
Både M och W uttrycker förundran över hur mycket de åstadkom tillsammans trots att de inte
hade någon tidigare relation. M hade tillräcklig trygghet i sig själv för att kunna gå in i denna
erfarenhet fullt ut trots detta. W´s närvaro bidrog också till att hon kände sig trygg i
situationen. Av stor vikt för såväl tryggheten i relationen som grunden i sig själv är Närvaro,
vilket även resultatet i denna studie bekräftar. Terapeutens förmåga att vara närvarande har
stor betydelse för både patientens känsla av trygghet och förmåga att vara närvarande i sin
egen kropp. Utan denna närvaro riskerar samtal att fastna på en intellektuell nivå utan
förankring i känslomässig och kroppslig upplevelse och utan denna förankring kan inte några
verkliga förändringar ske.
Även ett kroppsligt utforskande förutsätter den trygghet och det hållande som bådas närvaro
innebär för att omedvetet material ska tillåtas komma upp.
W:
”… det är klart att jag är en bidragande orsak också för att jag är ju där som vittne, och hade
hon känt sig mer o… eller blivit tveksam på signaler från mig eller så där så hade hon ju
säkert dragit sig tillbaka mycket mera och lagt det på ett annat plan där hon blivit mycket
mindre berörd och även jag då förstås hade ju inte sett lika mycket, så att det är ju ett otroligt
samspel även om hon blundar och inte ser mig och att jag sitter och inte är med på golvet.”
M:
”… hon hade liksom en, som jag uppfattade det alltså, hon måste ha det i kroppen… jag
kände mig väldigt trygg alltså med henne. Jag kände mig inte, alltså jag tror det är att jag
kände mig inte värderad, och på nåt sätt så måste hon, men det var ju ingenting som hon sa
direkt, hon sa det sen när vi pratade men de var ju ingenting som hon sa: Jag är en människa
som inte värderar, alltså liksom men hon uttryckte det tyckte jag, för jag tror att jag skulle
kunna ha känt mig obekväm…med nån annan, så att hon utstrålade nånting som kändes att
hon var där och det kändes skönt att bli sedd av henne.”
När jag arbetade med intervjumaterialet framträdde en bild av den behållare som inrymmer
den terapeutiska förändringsprocessen som en skål bestående av patientens egen trygghet,
kroppsmedvetenhet, grundning och närvaro å ena sidan och relationen mellan terapeut och
patient å den andra. De faktorer som är främjande på relationssidan är terapeutens egen
närvaro och kroppsmedvetenhet, samt den terapeutiska alliansen och ramarna. Dessa
kvaliteter tillsammans utgör själva behållarfunktionen. Ju mindre tillgång patienten har till
trygghet, kroppsmedvetenhet och närvaro i sig själv, ju mer behöver relationen vara det som
håller; och där är terapeutens egen närvaro av stor betydelse.
Josho Pat Phelan beskriver i sin artikel ”Mindfulness as presence” hur det som kommuniceras
från en Zen mästare till en elev inte har så mycket att göra med intellektuell förståelse eller
det som förmedlas med ord, utan mera med den påtagliga känslan av mästarens närvaro och
att han ger sig själv totalt till vad han gör, det vill säga mästarens egen mindfulness och
närvaro (Phelan, 2010).
Kroppsmedvetenhet - förutsättning för inre lyssnande och resonans
Johansson (2010) har i sin intervjustudie kommit fram till att kroppsmedvetande är en viktig
resurs i den terapeutiska processen och att, för att kunna arbeta med andras kroppsmedvetande
krävs att behandlaren själv kan uppmärksamma och härbärgera både sina egna och patientens
13
kroppsliga signaler. Den teoretiska kunskapen i sig räcker inte, utan den måste vara kroppsligt
förankrad i terapeuten.
Nilsson (2005) har beskrivit fenomenet ”terapeutens kroppsliga erfarande” som en grund för
medveten närvaro såväl som för det intersubjektiva samspelet, kommunikation/information,
öppnande och förankring för både terapeut och patient i den terapeutiska processen. Det
kroppsliga erfarandet medvetandegjordes genom närvaro och terapeuterna handskades med
sitt kroppsliga erfarande genom att ha fokus på både sig själv, den egna kroppen och patienten
samtidigt. Terapeut och patient kunde även gå in i ett gemensamt utforskande i det
intersubjektiva fältet utifrån patientens eller terapeutens kroppsliga upplevelse. När patienten
blev medveten om sin kropp hände det att känslan hos terapeuten försvann eller förändrades.
På detta sätt rör sig känslor och kroppsliga sensationer mellan patient och terapeut i en
intersubjektiv dans. Bloom (2006) använde det engelska begreppet ”embodied attentiveness”
och menar att terapeuter behöver utveckla sin förmåga att läsa av patientens kroppsliga
upplevelser genom sina egna, då detta bidrar till mer kroppsligt förankrad medvetenhet om
manifestationerna av överföringen och motöverföringen och leder till en fördjupning av den
empatiska kontakten med patienten. Bloom drar slutsatsen att om terapeuten är förankrad i
kroppen, medveten om förnimmelser och känslor, sin andning och relationen till tid och rum
är det mer troligt att han/hon medvetet kan introjicera sina patienters ångest snarare än att
reagera på den.
Forester (2007) menar att terapeutens egen kroppsmedvetenhet och kroppsliga motöverföring
ger viktig information om patientens inre material och dynamik och att inte uppmärksamma
den informationen kan leda till fel och brister i behandlingen oavsett patientens diagnos. Att
inte använda sig av sin kroppsmedvetenhet och informationen i den kroppsliga
motöverföringen i arbetet med traumatiserade och dissociativa patienter innebär dessutom att
terapeuten riskerar att drabbas av ”sekundär traumatisering”, dvs en sorts empatisk smitta som
innebär att de som arbetar med traumatiserade patienter upplever symtom som speglar
patienternas. Dessa symtom kan sprida sig långt utöver effekten av en specifik patient eller
session och påverka terapeutens dagliga liv. Andra begrepp som använts för denna effekt är
Sekundär PTSD, eller engelskans Compassion Fatigue (Figley, 1995; Stamm, 1999). Detta
fenomen är så vanligt förekommande att det har beskrivits som en normal konsekvens av att
arbeta med trauma (Figley, 1995; Pearlman & Saakvitne, 1995, 1996).
För att kunna hjälpa traumatiserade patienter behöver behandlande terapeuter utveckla sin
egen kapacitet att uppleva, uppmärksamma och tolerera starka känslor, fientliga tankar och
bilder och ibland obehagliga kroppssensationer. Förmågan till medvetet reflekterande och att
stanna i kontakt med och reflektera över motöverföringsupplevelser utan att omedelbart
reagera, definiera, förneka eller censurera dem, oavsett hur negativa eller smärtsamma de är,
utgör själva hjärtat av effektiv traumaterapi (Davies & Frawley, 1994; Seligman, 1993).
Genom att praktisera och utveckla sin kroppsmedvetenhet kan terapeuter förfina känslan för
egna och andras gränser, vilket är avgörande för att inte ”ta på sig” material från i synnerhet
dissociativa patienter (Forester, 2007).
Flera författare har således på olika sätt och från olika håll kommit fram till
kroppsmedvetenhetens betydelse som resurs i det terapeutiska arbetet och även denna studie
tyder på att närvaro och kroppsmedvetenhet är en förutsättning för inre lyssnande, resonans
och gemensamt utforskande utifrån kroppen.
14
Metoddiskussion
I Authentic Movement har deltagarna olika roller, där endast den ena rör sig och den andra
bevittnar. Genom att M blundar underlättas hennes kroppsliga fokus och hon har lättare att
stanna kvar i sin egen upplevelse. Hade hon haft ögonen öppna hade hon förmodligen varit
mer medvetet fokuserad på den andra personen. Genom att på detta sätt minimera den
medvetet relationella aspekten hoppades jag kunna åskådliggöra hur M´s inre upplevelser
kunde fångas upp i W´s kropp utan att hon försökte uttrycka något för W med sina rörelser.
Eftersom syftet var att undersöka den icke verbala kommunikationen skulle ett alternativt
tillvägagångssätt annars kunna vara att analysera rörelser och kroppsspråk på filmen,
eventuellt i en dans/rörelseterapeutisk session där båda rörde sig med öppna ögon.
Det filmade materialet användes här för att stimulera till berättandet om upplevelserna under
sessionen eftersom jag i denna studie valde att fokusera på det talade ordet för att fånga upp
deltagarnas upplevelser så som de själva beskrev dem. Att det gick så lång tid som 14 dagar
mellan sessionen och den sista intervjun kan ha varit en nackdel, men var det tidigaste vi i
praktiken lyckades få till.
Min tidigare erfarenhet av terapeutiska samtal var förmodligen till fördel i intervjusituationen
genom att bidra till den fortsatta process som framför allt intervjun med M innebar. Men detta
kan också ha varit en nackdel, då man kan tänka sig att en mer erfaren intervjuare i
forskningssammanhang eventuellt hållit sig mer tydligt till syftet med studien och i mindre
grad följt med i den processen.
Dialogisk validering skedde fortlöpande under intervjuerna, så att jag kände mig säker på att
jag förstod vad det var informanterna uttryckte.
Under själva analysprocessen har min inblandning i materialet varit uppenbar för mig och jag
har kontinuerligt och medvetet arbetat med att distansera mig från materialet för att kunna ta
det till mig mer objektivt och förutsättningslöst. Genom att i början av analysprocessen
formulera mina tolkningar och min förståelse av intervjumaterialets mer latenta innehåll
kunde jag sedan ta texten till mig mer förutsättningslöst. Essensen av materialet så som det till
slut utkristalliserade sig är väl förankrat i den ursprungliga texten vilket jag försökt
åskådliggöra med exempelcitat.
Att se sig själv röra sig på filmen och samtala omkring det hade i sig en terapeutisk funktion
då det bidrog till att ytterligare medvetandegöra det som i sessionen var omedvetet för M.
Under intervjutillfället gavs hon möjligheten att formulera och tydliggöra sig själv ytterligare
och på så sätt blev det en fortsättning på processen i den filmade sessionen.
Att medvetet arbeta med film i behandlingsarbete med kropp och rörelse skulle kunna fylla
flera funktioner. Bland annat skulle det kunna vara ett sätt att synliggöra, problematisera och
verbalisera omkring självbild och medvetet uttryck å ena sidan och vad kroppen uttrycker när
fokuset är närvaro och inre lyssnande å andra sidan. Följande citat, där M reflekterar över sina
rörelser på filmen, är ett exempel på detta:
M:
”Ja, liksom, lite försiktigt, lite utforskande och… Jag tror att jag… att det har med att lyssna
in impulsen inifrån och att den inte är så kraftfull och därför inte det uttrycks då. För jag
tänker att jag har mycket mer energi och om jag skulle uttrycka liksom lite mer, så….så skulle
jag kunna ta i lite mer, men det var väl så jag kände just då.”
Båda deltagarna i denna studie tyckte det skulle vara intressant att fortsätta tillsammans och
då prata om det som framkom under sessionen. Man skulle kunna tänka sig det som en
15
fortsättning på deras samarbete, som del av en behandling men även som en fortsättning av
denna studie och då ha ett tredje intervjutillfälle med båda tillsammans.
För denna studie valdes en person med erfarenhet av kroppsmedvetenhet och inre fokusering
att röra sig i närvaron av ett tidigare okänt vittne under en enda session. Förmodligen bidrog
M´s trygghet och tidigare erfarenhet i stor utsträckning till att så mycket material tilläts
komma upp under denna enda session.
Implikationer för sjukgymnaster
Sjukgymnaster som arbetar inom psykiatri och psykosomatik möter ofta patienter som har låg
kroppsmedvetenhet och inte sällan rör det sig om personer med svag jagkänsla och trauma i
bakgrunden. I arbetet med att öka patientens tillgång till den egna kroppen och känslorna kan
tidigare omedvetet material komma upp till ytan och bearbetas. Förmågan att tolerera och
smälta obearbetade känsloupplevelser förutsätter att personen är tillräckligt trygg i sig själv
och sin kropp. I behandlingsarbetet med patienter med svag jagkänsla eller trauma ökar därför
betydelsen av trygghet i relationen. Sjukgymnastens egen kroppsmedvetenhet och närvaro är
viktiga förutsättningar för att skapa en trygg relation och behållare för patientens terapeutiska
process och kunna arbeta medvetet med den egna kroppen för att ta emot och härbärgera både
sina egna och patientens kroppsliga signaler.
Vidare framkom i denna studie att det kan vara terapeutiskt värdefullt att filma
rörelsesekvenser. Då patienten och sjukgymnasten tillsammans tittar på filmen och samtalar
om vad de ser kan patienten få en fördjupad medvetenhet om vad rörelserna uttrycker.
KONKLUSION
Närvaro och kroppsmedvetenhet framstod som grundläggande för att medvetet kunna
registrera den kroppsliga kommunikationen och är således viktiga verktyg i den terapeutiska
processen. Vittnets närvaro hjälpte den som rörde sig att fokusera på kroppen och lyssna inåt.
Då den som rörde sig följde inifrån kommande rörelseimpulser kom hon i kontakt med
omedvetet material, som satte vittnets inre i resonans. Genom verbal återkoppling och
gemensamt ytterligare utforskande av den rörelse vittnet blivit intresserad av
medvetandegjordes tidigare omedvetet material.
Mer forskning behövs för att få ord, beskrivningar och ytterligare förståelse för de processer
av kroppslig resonans som hör till den kliniska vardagen för sjukgymnaster och terapeuter
som arbetar utifrån kroppen.
16
REFERENSER
Aron, L. (1996). A meeting of minds: Mutuality in psychoanalysis. Hillsdale, NJ: The
Analytic Press.
Bloom, K. (2006). The embodied self. London:Karnac. Crossley, N. (1995). Merleau- Ponty,
the elusive body and carnal society. Body and Society, 1, 43-63.
Davies, J., & Frawley, M. (1994). Treating the adult survivor of childhood sexual abuse. New
York: Basic Books.
Dosamantes-Alperson, E. (1984). Experiential movement psychotherapy. In P. Lewis (Ed.),
Theoretical approaches in dance/movement psychotherapy (pp. 145-165).
Iowa:Kendall/Hunt.
Dosamantes-Alperson, E. (1987). Transference and countertransference issues in movement
psychotherapy. The Arts in Psychotherapy, 14, 209-214.
Dosamantes-Beaudry, I. (1997). Somatic experience in psychoanalysis. Psychoanalytic
Psychology, 14(4), 517-530
Dosamantes-Beaudry, I. (2007). Somatic Transference and Countertransference in
psychoanalytic intersubjective dance/movement therapy. American Journal of Dance
therapy, 29(2), 73-89.
Fauth, J. (2006). Toward more (and better) countertransference research.
Psychotherapy:Theory, Research; Practice, Training, 43(1), 16-31.
Figley, C. R. (1995). Compassion fatigue as secondary traumatic stress disorder: An
overview. In C.R. Figley (Ed.), Compassion fatigue: Coping with secondary traumatic
stress disorder in those who treat the traumatized (pp. 1-20). Bristol, PA:
Brunner/Mazel.
Forester, C. (2000). Body Awareness: An aspect of countertransference management that
moderates vicarious traumatization. Dissertation, California Institute of Integral
Studies.
Forester, C. (2007). Your own body of wisdom: Recognicing and working with somatic
countertransference with dissociative and traumatized patients. Body, Movement and
Dance in Psychotherapy, 2(2), 123-133.
Freud (1910). The future prospects of Psychoanalytic therapy. SE London: Hogarth Press.
Freud (1912). The dynamics of transference. SE London: Hogarth Press.
Frieder, S. (1981). Reflections on Mary Starks Whitehouse. American Journal of Dance
Therapy, 4(2), 45-56. Kluwer Academic.
Gelso, C.J., & Carter, J.A. (1985). The relationship in counseling and psychotherapy. The
counseling Psychologist, 13(2), 155-243
Gelso, C.J., & Carter, J.A. (1994). Components of the psychotherapy relationship: Their
interaction and unfolding during treatment. Journal of Counseling Psychology, 41(3),
296-306
Granskär, M., & Höglund-Nielsen, B. (Red.) (2008) Tillämpad kvalitativ forskning inom
hälso- och sjukvård, Studentlitteratur AB, Lund.
Hayes, J. (2004). Therapist know thyself: Resent research on countertransference.
Psychotherapy: Official Publication of Division 29 of American Psychological
association, 39(4), 6-12.
Hsieh, Hsiu-Fang & Shannon, S.E. (2005). Three Approaches to Qualitative Content
Analysis. Qualitative Health Research, Vol. 15 No. 9, 1277-1288.
Hollifield, B. (1998). Against the wall, her beating heart: Working with the somatic aspects of
transference, countertransference and dissociation. D.H Johnson & I.J. Grand (eds). The
Body in Somatic Psychology (pp.59-84).
17
Haglund, B. (2003). Stimulated Recall, Några anteckningar om en metod att generera data.
Pedagogisk Forskning I Sverige 8(3), 145-157.
Johansson, J. (2010). Kroppsmedvetande, en försummad resurs inom psykoterapin?
Examensarbete 15 hp, SAPU:s påbyggnadsutbildning i psykoterapi 90 hp. Stockholm.
Kahn, M. (1997). Between therapist and client: The new relationship. New York: W.H.
Freeman and Company.
Lewis, P. (1984). The somatic countertransference: The inner pas de Deux. In P. Lewis (Ed.).
Theoretical approaches in Dance/Movement Therapy (pp. 181-192). Iowa:
Kendall/Hunt.
Lewis, P. (1992). The creative arts in transference/countertransference relationships. The Arts
in Psychotherapy, 19(5), 317-323.
Lewis-Bernstein, P. (1979). Theoretical approaches in dance/movement therapy. Iowa:
Kendall/Hunt.
Meekums, B. (2002). Dance/Movement Therapy. London. Sage Publications,
Meekums, B. (2006). Embodiment in Dance/Movement Therapy training and practice. In H.
Payne (Ed.), Dance/Movement Therapy: Theory, research and practice (pp. 63-82).
London: Routledge.
Meekums, B. (2007). Spontaneous symbolism in Clinical supervision: Moving beyond logic.
Body, Movement and Dance in Psychotherapy, 2(2), 1743-2979.
Merleau-Ponty, M. (1962) The Phenomenology of perception. London: Routledge and Kegan
Paul.
Musicant, S. (2001). Authentic Movement: Clinical considerations. American Journal of
Dance Therapy, 23(1), 17-28. Kluwer Academic.
Nilsson, A. (2005). Den fenomenala kroppen -Terapeutens kroppsliga erfarande.
Examensarbete 15 hp, SAPU:s påbyggnadsutbildning i psykoterapi 90 hp. Stockholm.
Orbach, S., & Caroll, R. (2006). Contemporary approaches to body in psychotherapy: Two
psychotherapists in dialogue. In J. Corrigall, H. Payne. & H. Wilkinson (Eds.). About a
body: working with the embodied mind in psychotherapy (pp.63-82). London:
Routledge.
Pallaro, P. (2007). Somatic Counterttransference: The therapist in the relationship. In P.
Pallaro (Ed.) Authentic Movement (pp.176-193). London: Jessica Kingsley Publishers.
Pearlman, L. A., & Saakvitne (1995). Trauma and the therapist. New York: Norton.
Pearlman, L. A., & Saakvitne (1996). Transforming the pain: A workbook on vicarious
traumatization. New York: Norton.
Phelan, J. P. (2010). Mindfulness as Presence. Mindfulness, 1, 131-134.
Rosenberger, E. W., & Hayes, J.A. (2002). Therapist as subject: A review of empirical
countertransference literature. Journal of Counseling and Development, 80(3), 264-270.
Rosberg, S. (2000). Kropp, varande och mening (Avhandling). Göteborg, Göteborgs
Universitet, Institutionen för Socialt Arbete.
Shaw, R. (2003). The embodied psychotherapist. London: Brunner-Routledge.,
Shaw, R. (2004a). The embodied psychotheraspist: An exploration of the therapists´ somatic
phenomena within the therapeutic encounter. Psychotherapy Research, 14(3), 271-288.
Shaw, R. (2004b). Psychotherapist embodiment. Counseling and psychotherapy Journal,
15(4), 14-17.
Stromsted, T. (1998). The dance and the body in psychotherapy: Reflections and clinical
examples. The Body in Psychotherapy: Inquiries in Somatic Psychology (pp.148-69),
Berkley, CA: North Atlantis Books.
Soth, M. (2002). A Response to Maggie Turp´s paper from a body psychotherapy perspective.
European Journal of Psychotherapy and Counselling, 5(2), 121-133.
Schore, A. N. (1994). Affect regulation and the origin of the self. Mahwah, NJ: Erlbaum.
18
Schore, A. N. (2003). Affect regulation and the repair of the self. NY: W.W. Norton.
Seligman, S. (1993). How you feel matters: Countertransference reactions in intervention
relationships. World Association for Infant Mental Health News, 1, 1-6.
Stamm, B. H. (1999). Introduction to the 2nd edition. In B. H. Stamm (Ed.), Secondary
traumatic stress: Self care issues for clinicians, researchers and educators, (2nd ed.)
(pp.xix – xxi). Lutherville, MD: Sidran Press.
Stern, D. N. (1985). The interpersonal world of the infant. NY: Basic Books, Inc.
Stern, D. N. (2003). The present moment in psychotherapy and everyday life. TNY: W.W.
Norton.
Stern, D.N. (2005). Intersubjectivity. In E. S. Person, A. M. Cooper & G. O. Gobbard (Eds.),
Textbook of psychoanalysis (pp. 77–92). Washington, D.C.: American Psychiatric
Publishing Inc.
Vulcan, M. (2009). Is there any body out there? A survey of literature on somatic
countertransference and its significance for DMT. The Arts in Psychotherapy 36, 275281
Wyman-McGinty, W. (1998). Journal of Analytical Psychology, 43, no.2, april, pp.239-61,
Blackwell Publishers.
19
Bilaga 1.
Informerat samtycke till att deltaga i studien
”Kroppslig resonans i en session med Authentic Movement”
Bakgrund:
Den kunskap om dynamiken i kroppslig interaktion som dans/rörelseterapeuter alltid haft, har
nu blivit validerad genom vetenskapliga studier inom det bredare psykoterapeutiska fältet. Ett
viktigt nästa steg kan vara att försöka hitta sätt att artikulera och forska omkring kroppens
språk och det kroppsliga vetande som är en del av dans/rörelseterapeuters erfarenhet.
Psykoterapeutens förkroppsligande har demonstrerats i studier men patientens kropp är inte
inkluderad. En undersökning av patientens kroppsliga upplevelser kombinerat med
terapeutens kroppsliga upplevelser kan bygga vidare på denna forskning.
Eftersom språket formar hur vi uppfattar verkligheten och vad vi vänder vår uppmärksamhet
mot, är det oerhört viktigt att finna språk, beskrivningar och begrepp som kan synliggöra och
få fram betydelsen av viktiga företeelser i sjukgymnastiska och terapeutiska
behandlingsprocesser.
Syfte;
Syftet med detta examensarbete är att beskriva kroppsliga upplevelser hos den som rör sig
(the mover) och den som bevittnar (the witness) i en session med Authentic Movement för att
synliggöra den kroppsliga kommunikationen i mötet.
Metod:
Sessionen med Authentic Movement sker i dansterapeutens dansstudio vid ett tillfälle, som
observeras och videofilmas med en obemannad kamera. Sessionen består av ca 45 minuter
totalt som innefattar antingen en längre rörelsesekvens eller två rörelsesekvenser med samtal
emellan, beroende på hur processen tar form, och avslutas med samtal om parternas
upplevelser. Den som har rört sig ges först möjlighet att sätta ord på sin upplevelse. Därefter
delger terapeuten sin.
Utifrån författarens analys av det filmade materialet tar en intervjuguide form, som används
under ett intervjutillfälle med den som rört sig och ett med dansterapeuten. Intervjuerna sker
med filmen som utgångspunkt och spelas in på ljudband.
Att delta i denna studie är helt frivilligt. Du kan när som helst avbryta Din medverkan utan att
ange skäl. Materialet kommer att behandlas konfidentiellt och ingen enskild individ kommer
att kunna identifieras då resultaten presenteras.
Student:
Åsa Karlsson
Tel:0707705691
Mail:bodyjoy@home.se
Handledare:
Adrienne Levy Berg
Leg.sjukgymnast, Leg.psykoterapeut, Med.Dr.
Tel:0702116739
Adrienne.levyberg@tele2.se
20
Bilaga 2. INTERVJUGUIDE (Intervju med M) Hur upplevde du att göra det här? … Hur kändes kontakten och mötet med W? … Vi kommer att titta på sammanlagt 5 sekvenser av filmen och du ska få berätta om din upplevelse utifrån vad du minns /får kontakt med då du ser på filmen. Först en 2 min lång sekvens (ungefär 5 min in i din rörelsesekveens)… Bara ta in vad du ser / minns / känner i kroppen … (Sekv.1) Hur kändes det att se dig själv? … Vad känner du i kroppen? Berätta om din upplevelse så som du minns den nu! … Nu ska vi titta på en 4 min sekvens… (Sekv.2) Vad känner du i kroppen? Berätta om din upplevelse så som du minns den nu! … Berätta om din upplevelse av hur det var att öppna ögonen och gå ut och möta W´s blick! … Nu ska vi titta på en 2,5 min. sekvens där W ger sin spegling efter att du berättat om din upplevelse… (Sekv.3) Berätta vad du upplever när du ser ert samtal på filmen? … Kändes de delar som W betonade viktiga i dig också? Hur gav speglingen genklang? Andra delar du velat ha mer betoning på? (W betonade kraften och mindes det som att lekfullheten kom efter …. Men hur var det?) 21
Nu ska vi titta på nästa rörelsesekvens (4 min)… (Sekv.4) Berätta! Vad var det du upplevde? … Nu ska vi titta på en sekvens av ert samtal efteråt (6 min).… (sekv.5) Vad känner du i kroppen när du ser ert samtal på filmen? Berätta din upplevelse! … Tycker du att W fångar upp din upplevelse? Känner du dig ”sedd”? Känns det hon betonar viktigt för dig? Ni går in i ett utforskande utifrån det W betonade. Var det värdefullt för dig? Var det något annat du kände var viktigt som du skulle ha velat att det blev mer uppmärksammat? … Kan du säga något om din upplevelse sammantaget av att bli bevittnad – av att W var närvarande med dig då du gick in i ditt utforskande? … Och hur var det att bli verbalt speglad? … Är det någon del av din upplevelse som känns viktig, som vi inte pratat om? … TACK för ditt deltagande! 22
Bilaga 3. INTERVJUGUIDE (intervju med W) Hur upplevde du att göra det här? … Hur kändes kontakten och mötet med M? … Vi kommer att titta på sammanlagt 5 sekvenser av filmen och du ska få berätta om din upplevelse utifrån vad du minns/får kontakt med då du ser på filmen. Först en 2 min lång sekvens (ungefär 5 min in i rörelsesekveensen)… Bara ta in vad du ser / minns / känner i kroppen … (Sekv.1) Vad känner du i kroppen? Berätta om din upplevelse så som du minns den nu! … Nu ska vi titta på en 4 min sekvens… (Sekv.2) Vad känner du i kroppen? Berätta om din upplevelse så som du minns den nu! … Berätta om din upplevelse av hur det kändes när M öppnade ögonen och mötte din blick? Nu ska vi titta på en 2,5 min. sekvens där du ger din spegling efter att M berättat om sin upplevelse… (Sekv.3) Berätta vad du upplever när du ser ert samtal på filmen? … Försök sätta ord på vad det var som gjorde att du valde just det du valde att ta upp i din spegling? … (Du betonade kraften och mindes det som att lekfullheten kom efter …. Men hur var det?) Nu ska vi titta på nästa rörelsesekvens (4 min)…(Sekv.4) 23
Berätta! Vad var det du upplevde? … Nu ska vi titta på en sekvens av ert samtal efteråt (6 min).… (sekv.5) Vad känner du i kroppen när du ser ert samtal på filmen? Berätta din upplevelse! … Kan du säga något om din upplevelse sammantaget av att vara vittne? Och hur var det att ge verbal spegling? … Är det något annat du vill ta upp som vi ännu inte pratat om? … TACK för ditt deltagande! 24