Tidskrift om tro, hopp och kärlek - Kristna Studentrörelsen i Sverige

KRISS
Tidskrift om tro, hopp och kärlek
Tema:
Tema:Mystik
Mystik
Ledaren
Omslag: Katarina Wolf
ANSVARIG UTGIVARE
Anna Burenius
anna@kriss.se, 070-2964466
REDAKTÖR
Jennie Wadman
jennie.wadman@gmail.com
TRYCKINFO
Tryck: Daus tryckeri
Papper: Edixion, 120g
Upplaga: 500 exemplar
KONTAKT
Kristna Studentrörelsen
i Sverige
Lunds domkyrkoförsamling
Box 1004, 221 02
lundexp@kriss.se
073-3385863
Nummer åtta, 1/2013
INTERPENDENCE // 18
KRISS
Kristna Studentrörelsen i
Sverige är en öppen gemenskap för och av studenter som
vill leva i efterföljelse och
ständigt vidga gränserna för
vår solidaritet.
Innehåll
Mystik är ett svårfångat begrepp och pekar kanske
bortom snarare än definierar. Den kommunicerar ofta
genom paradoxer och väcker i många av oss tystnad
snarare än ord. Ändå har vi gett oss i kast med att
försöka sätta ord på, eller kanske snarare cirkla kring
mystiken som tema i detta nummer. ”Ibland tycks tystnaden vara det enda möjliga talet om Gud, men så dras
vi in i livets virvlar och det ordrika talet avkrävs oss.”
Så skriver Ida Simonsson i sin text om att trotsa tystnaden och mystiken såsom hemlighet. Paradoxen är
välbekant och redan på 1200-talet skriver sufipoeten
Hafez i en av sina dikter: ”Start seeing everything as
God, but keep it a secret.” I samma ögonblick som han
skriver orden, gör han raka motsatsen till det han uppmanar till.
I en samtid där rop om tydlighet, raka svar och enkla
sanningar gör sig hörda, när många uttrycker ett behov av ”att säga som det är” ter sig mystiken radikal.
Erikka Chapman beskriver mystikerna som människor
i Kristi fotspår ”utan behov av lättförklarliga svar. De
som lagt de tomma orden åt sidan.” Frustrerande och
kanske hotfullt för en del av oss, löftesrikt för andra.
Många mystiker har pekat på hur vi med lätthet kan
mötas om vi går på djupet inom våra respektive religioner eller ideologier, att det är säkerheten och de
givna svaren som står i vägen för det mellanmänskliga
mötet. ”Vi delar det viktigaste med att vara människa
– men vi pratar inte tillräckligt mycket om det” säger
Ann-Cathrin Jarl i Senior friends-intervjun.
Jonathan Wiksten skriver om ”en mystik vilja som är
Guds och ytterst vår allas gemensam.” Samtidigt finns
de som anser att mystik är något som inte vem som
helst bör ägna sig åt eller ens kan förstå just för att det
handlar om något mystiskt och hemligt. Kim Baung
lyfter fram mystikens relationella natur mellan människan och det Gudomliga och pekar på hur den isolerade tillvaro som de tidiga ökenfäderna och mödrarna
levde i för oss idag kan handla om sökande och förberedelse. I riksstyrelsen ser vi fram emot ett löftesrikt
nytt år, med nya utmaningar och aktivism, såväl som
stillhet och fördjupning. Vi ses på årsmötet!
Are Kaspersen, vice ordförande i KRISS
OM EN LÄNGTAN // 6
Ömhetens profeter // 4
Vilja och frihet // 9
Katarina Wolf // 10
Insiktsmeditation // 12
Själva livet // 14
Senior friends // 20
Lokalt // 23
Dana Lötberg tar
oss med på retreat
i Österlen. // 16
KÄRLEK // 22
Ömhetens
profeter
Ibland tror vi att det är Gud som är krävande, men det är världen som vill att vi håller fast i allting.
Det är Rädslan som lassar på oss det vi inte vågar släppa. Vi behöver se med ömhet på varandra. En
ömhet större än lidandet, skriver Erikka Chapman.
text: Erikka Chapman foto: Okänd
M
ystikens kärna: att älska utan att äga, möta
utan att förstå.
Att verkligen möta en människa. Att se i hens ögon alla
skikt av mänsklighet och
gudomlighet. Känna var i
hens kropp känslorna rör sig;
hur de förflyttar sig från en
kroppsdel till en annan. Att
se alla visdomar och erfarenheter, all brustenhet och passion, all innerlighet och det
storslagna. Att känna smaken
av en människa.
Jag sitter som i en klostercell
på Killans Bönegård med
minnet av smaken av en älskad som eldskrift på min
tunga. Förälskelse, är det den
desperata längtan efter att
4 | Kriss 2013
möta en människa, och den
innerliga lyckan när det sker?
Möta, utan att äga. Känna,
utan att kräva. Ur dagens
Lectio Divina, heliga läsning, då vi lyssnat till långsam, långsam läsning av fantastiska bibelord har jag en
hel värld av Gud inom mig.
Orden Våra kroppar är livets
vatten har format sig inom
mig.
Jag var i många år arg. Arg
på kyrkan som gav en bild
av en Gud som inte alls kom
nära och var människa utan
gömde sig bakom stora ord.
Arg på att min upplevelse
av att vara människa, och
att möta Gud, inte rymdes.
Om det räckte med att vara
själ hade vi inte behövt leva
här. Om vi inte behövde
kroppen och den ständiga befrielsen och återfödelsen från
smärtan hade vi inte behövt
vara människor. Vi rör oss
mot kärleken och glädjen –
den är nog så viktig, glädjen.
Vi är inte födda för att lida
utan för att befria oss ur lidandet. Bara med ömhet och
medmänsklighet kan vi göra
det. Bara genom att ge varandra trygghet och hjälp. Bröd
och vin, vila och husrum, och
varma relationer som tillåter
oss att vara svaga. Vi behöver
se med ömhet på varandra.
En ömhet större än lidandet.
Ibland tror vi att Gud är en
krävande Gud. En vän sa
om Kärleken: ”Jag tror att vi
kommer att upptäcka att det
hela är mycket enkelt. ” Jag
svarade att när det är som allra enklast öppnar mötet med
en annan människa vägen
rakt in i Guds hjärta. ”Det
är skrämmande, ” sa hon, ”för
att gå in dit måste vi släppa
allt. Och det är som att dö.”
Ibland tror vi att det är Gud
som är krävande, men det är
världen som vill att vi håller
fast i allting. Det är Rädslan
som lassar på oss det vi inte
vågar släppa. Det är svindlande att inse att Gud inte
kräver, inte dömer, bara ler.
Förälskelse är den innerliga
längtan efter att få kliva in
i en annans hjärta. Varsamt,
helt naken, dö in i en annans
hjärta. Ömhetens profeter
kan bara leda oss fram till
kanten.
•••
Samtidigt kunde jag inte annat än söka mig djupare in i
den tradition jag kallats in i,
för att en kärlekens röst hela
tiden kallat mig till Kristus. Den kunde kallat mig i
en annan riktning, men den
kallar mig till Kristus. Och
i Kristi fotspår rör sig människor utan behov av lättförklarliga svar. De som lagt
de tomma orden åt sidan.
Mystikerna. Som väljer Guds
hud. Inte för att de inte vilja
följa Guds bud. Utan för att
huden är det enda som kan
ge kraft till att göra det. De
är ömhetens profeter, mystikerna som burit mig genom
åren av ilska. Till att veckla ut
min hud och säga: Nu går vi.
5 | Kriss 2013
Väntan i längtan på advent
text: Kim Baung foto: Rasmus Andersen
Hur ljuvligt att få vara,
en ton från himmelen.
Ifrån Guds eget väsen,
den rena kärleken.
M
ed ord av Linnea Hofgren vill jag inleda
denna tanketext om mystik. Hennes ord känns mig
aktuella eftersom de pekar
på något avgörande för det
kristna livet, nämligen längtan. Låt oss börja i en ände
som kanske känns en aning
obekväm för vår tidsålder, låt
oss börja hos Guds längtan.
Guds längtan har att göra
med själva Guds väsen. Gud
är den rena kärleken. Gud
är kärlek eftersom Han är
relationell i sig själv, Hans
Treenighet besvarar frågan
hur någon kan vara mer än
kärleksfull, hur någon till själva sitt väsen kan vara kärlek.
Guds kärlek är ren eftersom
den är totalt självutgivande
och totalt självemottagande,
fullkomlig utan baktankar,
utan minnen av svek. Och
kärleken sträcker sig utåt,
den vill ha fler med in i kärlekens mysterium, och därför
skapar Gud människan.
I människans hjärta finns
längtan efter himmelen, det
som får henne att utbrista:
”Hur ljuvligt att få vara, en
ton från himmelen”. Synden har brutit mycket i den
mänskliga tillvaron men den
har aldrig helt kunna bryta
människans längtan. Den
har hivat många spadar jord
uppå den, men inte helt begravt den. Och denna längtan
längtar djupast sett efter sitt
absoluta ursprung, efter Gud.
Sen tenderar människan att
nöja sig med mindre än det
fullkomliga, hon liksom luras
av syndens röst: ”Detta är det
enda, något mer står ej att
finna”. Och det där tillståndet
kan hålla i sig i långa perioder.
Livet går de flesta gånger för
de flesta av oss sin gilla gång,
men så någon gång då och då
i livet kryper den längtan som
längtar djupare fram och får
människan att utbrista: ”Det
måste finnas något större,
detta kan inte vara svaret, vart
står den djupaste relationen
att finna?”.
Den mellanmänskliga kärleken är önskad, påbjuden
och velad av Gud, men denna
kärlek är inte människohjärtat nog. När vi upplever att
det vi har inte är nog måste vi
ta vår längtans rop på allvar
och börja sökandet.
Sökandet och öknen
För frågan om sökandet vill
jag att vi vandrar tillbaks i
tiden till 300-talet. Efter att
kristendomen först blivit
gynnad, och därefter påbjuden religion i det romerska riket så fanns det många kristna som upplevde
det som att kyrkan blivit
förvärldsligad och svalnat i
sin strävan. Institutionaliseringen upplevdes för många
som kvävande. Sakteliga men
med ett alltmer tilltagande
crescendo började stora
skaror människor lämna staden och dra sig ut i öknarna.
Kallelsen till det kristna livet,
längtan efter fullkomligheten
drog dem till det ogästvänliga klimat där de kom att
fostras som sedmera kom
att kallas öknens fäder och
mödrar. Öknen är en viktig
plats i Bibelns berättelser. I
Sinai öken möter Mose Gud
uppe på Sinai berg. I öknen
vandrar Israels folk i 40 år. I
40 dagar befinner sig Jesus i
öknen och sätts där på prov
av Satan. Öknen är platsen
för viktiga möten, möten
med Gud, med Djävulen och
med självet. Det är möten
genom vilka människor växer.
Jag som författar denna
text vet mycket litet om öknar. Det närmsta jag kommit
en är på behörigt avstånd på
en strand i Hurghada. Samtidigt fascineras jag av öknen
och särskilt de människor
som dragit dit till följd av sin
längtan. I de torra öknarna,
men också i andra öknar,
platser av ogästvänligt klimat,
där har mystiker fötts. Men
vad är egentligen mystik och
vad är en mystiker? Mystik
skulle jag vilja säga har med
flera saker att göra men kanske krävs för mystiken fyra
viktiga beståndsdelar: Människan, det gudomliga och
mötet dem emellan. Någon
slags interaktion sker. Mystikern är människan i det
mötet. Säkert finns det de
som redan här vill rätta mig,
någon som vill peka på andra
viktiga aspekter. Kanske var
någon uppmärksam nog att
uppmärksamma att jag sa fyra
7 | Kriss 2013
viktiga beståndsdelar men
bara räknade upp tre? Jag är
ingen expert på mystiska erfarenheter. Om jag haft några
mystiska upplevelser så tror
jag för ödmjukhetens skull
att det är bäst att inte berätta
om dem här, och om jag haft
sådana och skulle berätta om
dem så skulle jag nog ändå
ha svårt att hitta ord för dem.
Vad jag vill uppehålla mig vid
nu är den fjärde beståndsdelen, och den har jag redan
varit inne på. Jag vill återgå
till öknen och hur den har att
göra med sökandet. För den
som längtar efter mötet med
den fullkomliga kärleken så
tror jag att vi behöver öknen.
Öknen är förberedelsens väg
och ett gensvar på den längtan som inte nöjer sig med
mindre. Några ord av Linnea
Hofgren hjälper oss vidare:
Men för att därtill komma,
man måste bliva tom.
Det måste bringas tystnad, i hjärtats helgedom.
När Anden där vill tala,
man måste bliva still.
Att Han med instrumentet får göra vad Han vill.
Väntan i öknen
Detta därtill, mötet med det
fullkomliga, för det kan människan förbereda sig. Vi lever
just nu i Adventstid, i väntan
på Herrens ankomst. Väntan kan [miss]förstås som
något helt passivt, men väntan måste ha aktiva aspekter
eftersom det passiva alltid i
någon mån också är aktivt,
8 | Kriss 2013
på något sätt innehåller det
något slags mänskligt val,
och val är aktivitet. Jag tror
att väntan på ett särskilt sätt
hör hemma i öknen. Denna
öken är inte nödvändigtvis
lik en sådan som ökenfäderna
och ökenmödrarna drog ut
till, öknen får istället symbolisera ett val och ett ordnande
av yttre och inre ting för att
hjälpa längtans sökande, en
hjälp för att vända hjärtat
mot Gud. Öknen blir platsen
där vi exponerar oss för viktiga möten, de med oss själva,
med det onda och med Gud.
Låt mig kort peka på två
viktiga aspekter i denna öken:
Avsägandet av den falska tryggheten – vanligtvis så bygger vi vår trygghet på sannerligen bräckliga ting. Karriär,
pengar, fåfänga o.s.v. Kanske
finns det en anledning till att
religiös tro ofta får tämligen
lite plats hos de av oss som
lever i överflöd. Överflödet
får oss att tro att vi har det vi
behöver, att vi är trygga. För
den som i någon mån lämnar
den bräckliga säkerheten sker
en exponering genom vilken
personen utelämnar sig åt
den Gud som ser och vill den
väl. Samtidigt kan vi genom
att leva på mer rimliga ekonomiska nivåer avhjälpa den
obalans i vår värld som är
det levande uttrycket för den
västliga orättfärdigheten.
Det andra jag vill peka på
är nödvändigheten av tystnad
och stillhet, både inre och yttre. Hur lätt är det för oss att
höra Gud tala till oss om vi
ständigt utsätter oss för omvärldens brus? Kanske måste
det yttre örat ibland få vila så
att det inre örat ges utrymme
till lyssnande. Kanske anar
vi djupast sett att det finns
en Gud som vill tala till oss
men av rädsla för vad Han
skall säga så avskärmar vi oss.
Vad kommer Han att säga
till mig? Språket och orden
är sätt för oss att inte bara
beskriva, utan också att söka
kontrollera verkligheten och
göra vår vilja känd i den. I
det kristna livet finns det ett
stort och påbjudet utrymme
för oss att komma till Gud
med våra behov, våra frågor,
vår rädsla och glädje, ja vad
helst det än må vara. Gud
vill att vi ber och att vi talar
till Honom. Dock är frågan
om Han vill att bönen endast
skall vara monolog eller om
Han vill att den skall utökas
till dialog. Kanske behöver
vi låta våra egna ord tystna
ibland för att låta Guds ord
ta vid. Det blir en slags adventarisk bön: i väntan på
Guds ankomst bereder vi en
tystnad för Honom att tala in
i. Vi blir tomma för att fyllas.
Vi blir stilla för att röras av
Gud.
Hur ljuvligt att få vara,
en ton från himmelen.
•••
Vilja och frihet
Om Guds vilja blir
din vilja och om du och Gud vill samma sak då upphör det heliga livet att
vara en kamp. Om ett liv så som Gud vill det och att leva ett liv så som du vill det blir samma sak
behöver du inte längre fråga vad Gud vill eftersom det kommer att vara detsamma som vad du vill.
text: Jonathan Wiksten bild: Yaroslav
“J
ag har fått med mig
den tanken från pietismen (en stark tradition
inom många traditionella
frikyrkor) och jag vet inte
hur teologiskt korrekt den är,
men den har ändå fått finnas
kvar som en riktlinje mycket
därför att jag helt enkelt tycker om den. Först på senare
tid har jag insett att tanken är
mystik. Den uttrycker en tro
på en verklighet bortom den
vi omedelbart förnimmer. På
en vilja som existerar på ett
annat plan, utanför neuroners
elektriska banor och kemiska
utbyten. En mystik vilja som
är Guds och ytterst vår allas
gemensam.
Den muslimske mystikern
Mansur Al-Hallaj avrättades
bland annat på grund av sitt
euforiska uttalande: ”Jag är
sanningen”. För henom var
det ett genuint uttryck för
en upplevd enhet med Gud
och den fick Al-Hallaj att
glömma rädslan för blasfemianklagelser. I den stunden var
upplevelsen av Gud helt enkelt större.
Jesus sammanfattar lagen och
profeterna med den Gyllene
regeln i Bergspredikan (Matt
5-7 ). Allt vad ni vill att människor ska göra mot er det ska
också ni göra mot dem. Lag
och Moral är verkligen inte
ett och detsamma även om
det kan låta så ibland, kanske
kan en få tro Jesus på orden
när hen säger att detta är all
den lag som behövs. Detta är
lagen och profeterna...
När lag ställs mot det som
är rätt och när det som är fel
är lagligt ställs principen om
att sätta nästan-kärleken före
samhällets dogmer på sin
spets. Om det finns en mystik
vilja bortom samhällets verklighet kanske samvetets lag är
den enda vi bör lyssna på.
Vid den här punkten blir
mystiken anarkisk. När Guds
och min vilja smälter ihop
finns inte längre relationen
härskare och tjänare. Att
göra det som är rätt är bara
att göra det som jag vill, om
det jag vill är att göra det rätta. Finns det en större frihet
än friheten från mina egna
begärs tyranni, när min vilja
blir större än mina egna behov?
Om Guds rike är i oss
är ett uppror mot Guds rike
ett uppror mot oss själva. •••
9 | Kriss 2013
Katarina Wolf
K
atarina Wolf heter upphovskvinnan till illustrationerna i det här numret.
Hon är svenskkyrklig präst,
sjuksköterska och konstnär
bosatt i Bromma och skapar
med vad hon hittar eller får.
Trasigt eller bortslängt; ”det
som lossnat från sitt ursprungliga sammanhang”. Katarina tror på det lillas stora
makt och inspireras av barnet
som saknar ord, men som
kräver kontakt, kommunikation och liv. I centrum står
det lilla gudabarnet i krubban
10 | Kriss 2013
som inspirerar människan till
att bli mer Människa och till
att ta hand om det värnlösa.
Med sitt konstnärskap utforskar hon Gud och människa
såsom helt och oupplösligt
beroende av varandra, och
rösten hos den som inte kan
tala.
Du finner mer av Katarinas
verk på: www.katarinawolf.se
och hennes konst finns även
att beskåda i Skarpnäcks församling, på Edsätra vård- och
omsorgsboende, Pastoralinstitutet i Uppsala och
Närpsykiatrin i Enköping
AB.
Kommande
utställningar:
Allhelgonakyrkan i Stockholm 1-22 mars 2013 och
Galleri 40 i Stockholm den
17-31 oktober 2013.
•••
jag är man och kvinna
gammal och ung
stark och svag
rik och fattig
försiktig och rättfram
hög och låg
klok och dåraktig
snabb och långsam
gudomlig och mänsklig
vaken och sovande
sökande och funnen
stilla och på väg
inuti och utanpå
trasig och hel
färdig och just påbörjad
och till dig som vill säga
I dig finns många motsatser
vill jag svara
I mig finns inga motsatser
av Erikka Chapman
kyrie är en hals som trängs samman i en
viktoriansk hög krage, kyrie är ett huvud högt ovan,
kyrie är en hals vågrätt mot marken, kyrie är en
kind mot jorden, kyrie är en panna släpad i damm
ky är det som kippar efter andan, det som fråntagits
rymd och ljus, ky är det som ligger och inte har
något att luta mot, ky är det som sväljer tårarna, är
det som måste tas om hand.
rie reser sig stadigt mot ky, rie är en säck sand och
ett segermonument, rie är fem fingrar spridda över
ett ansikte, rie reser sig och tar med
av Katarina Lamos
hjälpa människor med stressrelaterade sjukdomar, även
inom vården i Sverige. Det är
dock förstås inte bara de med
särskilda sjukdomar eller besvär som finner mindfulnessmeditation användbar; många människor mediterar, gör
s.k. ”kropps-scanning” och
mjuk yoga enligt detta program och upplever att de på
så sätt lättare kan leva medvetet och närvarande.
Om kristen insiktsmeditation
”To grow in the purity of heart, poverty of spirit, and emptiness of self that disposes us for God’s
work in our lives”. Annika Spalde skriver om kristen insiktsmeditation och om glädjen i att
hitta ett redskap som fungerar i vardagen.
text: Annika Spalde bild: Katarina Wolf
I
perioder har jag försökt
meditera. Det handlade
om så kallad kristen djupmeditation, som hämtar
sin form från zen. Det var
svårt; ryggen värkte, jag satt
och tänkte på olika grejer
och visste inte hur jag skulle
förhålla mig till det. Jag hade
hört talas om andra meditationsformer där man gav
sinnet något att fästa uppmärksamheten vid, till ex-
12 | Kriss 2013
empel jesuiten Franz Jalics i
Tyskland som använder både
kroppsliga förnimmelser och
Jesusnamnet när han lär ut
meditation. Jag funderade
över om
inte en sådan form skulle
passa mig bättre.
Så började Pelle, min man,
för några år sedan med insiktsmeditation (även kallad
vipassana, ett ord på buddh-
ismens äldsta källspråk pali
som betyder ”insikt”). Han
fick upp ögonen för metoden
genom professor Jon KabatZinn’s böcker om mindfulness. Kabat-Zinn utgick
ifrån denna buddhistiska
meditationstradition när han
utvecklade sitt program vid
the Stress Reduction Clinic
vid Massachusetts universitet. Numera är mindfulness en erkänd metod för att
Mindfulness-kurser är ofta
dyra, så ett tips är att istället söka upp ett sammanhang
där man praktiserar och lär
ut insiktsmeditation. Tyvärr
finns det dock inte så många
i Sverige; de jag känner till är
Vipassana-gruppen i Stockholm (sangha.nu) och en
grupp som träffas i Gävle
(insiktsmeditation.se).
Förra året fann jag av en
händelse en bok som hette
Christian Insight Meditation
och beställde den genast. Tre
kristna, varav två är karmelitfäder, beskriver hur denna
meditationsform kan hjälpa
kristna: ”to grow in the purity of heart, poverty of spirit,
and emptiness of self that
dispose us for God’s work
in our lives”. Författarna
är verksamma i USA, men
Pelle och jag upptäckte att
de skulle hålla en åttadagars
retreat i England i september
i år. Vi bestämde oss för att
satsa på den, vilket jag är oerhört glad att vi gjorde. Under
denna vecka fick jag hjälp att
verkligen komma in i meditationen och råd om hur jag
kunde förhålla mig till ryggvärken, som minskade redan
efter några dagar för att sedan i princip försvinna. Mary
Jo Meadow och Fr Daniel
Chowning höll föredrag på
kvällarna, där de bland annat
talade om Johannes av Korsets mystika andlighet och
de likheter som finns mellan
denna och Buddhas lära. De
lyfte dels fram hur meditationen hjälper oss att tömma
oss själva på bindningar och
annat som kan stå i vägen för
oss när vi vill öppna oss för
Guds ande, men också hur
den kan vara ett sätt för oss
att lära känna oss själva på
djupet.
veten närvaro.
För dig som vill lära dig denna
metod i ett kristet sammanhang, har vi bjudit in Deanna
Skittrall från England att
hålla en 2-dagars retreat med
grundläggande meditationsinstruktioner (troligtvis i
Stockholmstrakten) under
helgen den 3-4 augusti 2013.
Deanna är psykoterapeut, erfaren meditatör och retreatledare. Hon assisterade även
som ”hjälplärare” vid den retreat i England som vi deltog
i.
Ett boktips är Meditation for
Beginners av Jack Kornfield,
med CD.
•••
Jag är tacksam att ha funnit
ett redskap som fungerar bättre för mig än vad zen-inspirerad meditation gjorde. Till
skillnad från i zazen så övar
man sig i att stabilisera och
förfina
uppmärksamheten
på vad som sker i kropp och
sinne. Oftast är det andningen som man observerar, men
om exempelvis andra förnimmelser i kroppen eller känslor
kommer upp, så är man istället i dem, känner dem inifrån
och ser dem komma och gå.
En stor fördel med denna
meditationsform är att den
är så lätt att ta med sig in i
vardagen. Det du övar under
den sittande meditationen
kan du sedan fortsätta att
utöva under resten av dagen,
till förmån för en mer med13 | Kriss 2013
”Själva livet”
text: Ida Simonsson bild: Armin Hanisch
Vardagen och evigheten, det uppenbara och det hemliga, tycks rymmas i
varandra. Tiden bor i oändligheten liksom oändligheten i tiden. Eller, vi
bor i Gud, och Gud bor i oss, skriver Ida Simonsson.
G
U D. Det blir nästan
komiskt att det som är
du, min Gud, skulle rymmas,
representeras av dessa tre bokstäver. Det är inte ditt namn,
ditt namn är stumt och klingande, som stjärnornas gnistrande klarhet. Grekiskans
mysterion betyder hemlighet.
Är det mystika en hemlighet,
hemligheten om Guds tysta
namn? På sätt och vis, för det
mystikerna försöker fånga är
det som ligger bortom orden.
Det som inte går att tala om,
men som heller inte låter sig
förtigas. Det som allt tal vandrar runt som katten kring
het gröt, i kringelikrokar
försöker vi närma oss det
heliga men bränner oss när vi
kommer för nära. Ändå kan
vi inte hålla oss borta. Ibland
tycks tystnaden vara det enda
möjliga talet om Gud, men
så dras vi in i livets virvlar
och det ordrika talet avkrävs
oss. Någon behöver ord av
tröst, en annan behöver ett
sanningens ord, en tredje ett
kärlekens. Människor förtrycks och stympas och då kan
vi inte vara tysta. Gud kallar
oss, öronbedövande tyst, att
tala, att ropa ut av vrede och
kärlek. Ändå ligger talets orsak bortom orden – nåden,
det som bär oss. Själva livet.
Men då är ju inte det mystika en hemlighet. Det är den
sanning i vilken vi rör oss, är
till och
andas. Själva livet. ”Riktar
man spetsen av den längtan
inom sig, som svarar mot
målet, på det närvarande, så
tränger den igenom och når
evigheten.” Så skriver mystikern Simone Veil i sin Tyngden och nåden. Vardagen
och evigheten, det uppenbara
och det hemliga, tycks rymmas i varandra. Tiden bor i
oändligheten liksom oändligheten i tiden. Eller, vi bor i
Gud, och Gud bor i oss. ”Du
omger mig på alla sidor” säger
psalm 139, och Jesus säger att
det vi gör för de minsta gör vi
för honom (Matteus 25).
En kväll satt en sliten kvinna
med drogproblem med oss på
ett uteställe. Hon berättade
saker för mig men jag hade
svårt att hänga med i hennes
associationsbanor. Hon såg
det och sa att jag inte kan
förstå - jag lever i en annan
värld. Jag nickade. Hon sa att
hon är gitarrist men har lämnat in gitarren på pantbanken. Finns det förlåtelse även
för mig? frågade hon. Hon
hade ingen aning om vem jag
var, att jag läser teologi, att
jag varje vecka troget besöker
gudstjänster just för detta
mysterium. Den beryktade
nåden. Jag önskar jag kunde
hålla händerna under hennes
fötter och lyfta upp henne
mot ljuset. Men hur skulle jag
kunna göra det, som knappt
lyckas skymta ljuset själv?
En annan gång på andra
sidan jorden, i Filippinerna
besökte jag tillsammans med
en grupp studenter några
politiska fångar i ett fängelse.
Nio gulklädda fångar kommer in i besöksrummet. Jag
slås av att flera av dem inte
ser friska ut, de är märkligt
bleka och svettiga. Klockan
är kvart i tre, jag har inte ätit
och knappt druckit sedan sex
på morgonen, jag börjar få
en ganska ordentligt huvudvärk. Vakterna ger oss varsin
flaska med saft, vilket fyller
mig med enorm tacksamhet.
Flera av studenterna ger sina
flaskor till fångarna, men de
skakar på huvudet. Det visar
sig att de är på sjätte dagen
av sin hungerstrejk. Jag ser
plötsligt min trötthet och huvudvärk i ett helt annat ljus.
Jag ställer ner min saftflaska
oöppnad på golvet. Under
samtalet som pågår på tagalog tittar jag på fångarna. Några av dem möter min blick,
andra inte. En av dem pratar
mest, han är också den som
ser mest påverkad ut av hungern. Hans ansikte glänser
gulblekt som i feber, men
hans ögon och hållning brinner av liv och intelligens när
han engagerar sig i samtalet.
En i gruppen ser mycket mycket ung ut. När han berättar
sin historia översätter mina
vänner omedelbart. Han var
19 år när militären förde bort
honom för ett år sedan. Han
har aldrig varit politiskt aktiv.
De planterade sprängämnen
och vapen på honom och anklagade honom för att vara
terrorist. En av de andra fångarna tillhör en ursprungsbefolkningsgrupp, har heller
aldrig varit politiskt aktiv,
men fördes bort på samma
sätt av militären. Militären
belönas nämligen i enlighet
med hur många ”terrorister”
de fängslar, så om statistiken
är dålig bättrar de helt enkelt
på den till priset av människors lidande. De andra
fångarna är människorättsaktivister, även de kallade terrorister. Vid fyra-tiden är jag
så törstig att jag öppnar min
saftflaska iallafall. Jag känner mig som en förrädare. Jag
önskar att jag kunde riva ner
fängelsemurarna. Men hur
skulle jag kunna göra det?
Tillbaka i Stockholm. Efter
att ha tagit emot nattvarden
står jag inför uppståndelsens
tomma kors i en kyrka som
flödar över av vitt vinterljus.
Förundrad drabbas jag, som
så ofta förr, av det oerhörda
hopp som väcks av det tomma korset. Är allt en saga?
Berättelsen om den tomma
graven låter så när den berättas i ord. Men bilden är ingen saga. Den rymmer en
sanning tusenfalt viktigare
än naturvetenskaplighetens
torra skepticism. Jag kan
inte lyfta en människa mot
ljuset. Jag kan inte riva ner
fängelsemurarna. Men det
tomma korset talar ordlöst
om liv som besegrar död,
kärlek som besegrar ondska.
En sanning som väntar på att
vi med vår längtans spets ska
bryta igenom det närvarande,
utanförskap och fängelser,
orättvisa och lidande, och nå
något annat. Det oändliga,
Guds sprakande stumma
namn, bor i vår tid, som ett
löfte. •••
Middagen är framdukad.
Tända ljus på borden och vi
sätter oss. Varm, härlig mat
och glad stämning. Vi skrattar och berättar, om oss själva, vad vi gör annars, varför
vi är här. Det är spännande
att höra om de andras vägar.
Samtidigt tycker jag att det
är oerhört skönt och tryggt
att veta att vi snart ska sitta
här tysta. Jag längtar in i mig.
In till dig. Men än så länge
skrattar och frågar vi och
berömmer den goda maten.
Retreat reflektion
En av pärlorna i KRISS verksamhet är våra retreater. Äta, be, sova. Den
enkla, fasta rytmen får mitt inre i gungning. Det får plats. Det gungar,
det lever, det andas, det sjunger, skriver Dana Lötberg, som deltog i höstens
retreat på Killans bönegård.
text: Dana Lötberg bild: Katarina Wolf
M
in själ längtar efter
tystnad. Hela min
kropp skriker efter det, kräver
det, andas saknaden efter det.
På busshållplatsen möts vi av
två Annor, jag och två personer till som stiger av bussen från Malmö. Vi kramas
och presenterar oss. Sista
biten kör vi bil till Killans
Bönegård på Österlen. Jag
16 | Kriss 2013
börjar känna igen mig. Det är
andra gången jag är här. Då
var det vår, nu är det nästan
vinter. Då som nu var vi ett
gäng som knappt kände varann. Då var vi där för att tala,
nu ska jag bara vara tyst. En
hel helg för tystnaden. Jag
längtar ut i fingerspetsarna.
Bilen stannar och vi är
framme. Inne i värmen möter
oss Killans präst och två volontärer. Alla ler vänligt och
jag får mitt rum. Jag går trappan upp och får leta en stund
innan jag hittar rätt. På vägen
möter jag andra som kommit
tidigare och redan har börjat
komma i ordning. De bäddar
sina sängar och pysslar på,
verkar redan inne i lugnet. Vi
hejar blygt på varann.
Så samlas vi i det mysiga
rummet med kakelugnen.
Den jag kommer att återvända till flera gånger under helgen. Brasan är skön att vila
blicken på. Alla verkar lite
spända, nu börjar det. Prästen
berättar; hur det brukar gå
till, vilka rutiner Killan har,
vad en reträtt är till för. Vi
går en presentationsrunda,
ställer lite frågor och sen
sakta tystnar vi. Alla frågor
är besvarade, allt ordnat, nu
väntar bara ... där kom den.
Tyssssstnaden.
tänderna och gå till sängs.
Egen nattbön. Sova.
Äta, be, sova. Den enkla, fasta
rytmen får mitt inre i gungning. Det får plats. Det gungar, det lever, det andas, det
sjunger! Flera gånger förundras jag över hur mycket tid
en dag rymmer. Hur många
tankar, intryck och känslostämningar. Jag som knappt
brukar tycka att jag har hunnit vakna till ordentligt innan
det är dags att gå i säng igen.
Och jag inser att det är för att
jag verkligen är här, som jag
”hinner” känna, tänka, vara så
mycket. Varje minut känns
så lång, för att jag verkligen
upplever den. Jag är inte
redan i tankarna på vad jag
ska göra efteråt, om en kvart,
om en timme, ikväll. Jag har
inget sen. Jag har inte ens en
klocka. Det enda jag vet är
att när volontärerna ringer i
klockan så ska jag antingen
äta, be eller gå till ett möte.
Det är en fantastisk gåva. Att
inte behöva ha koll på någonting alls. I alla fall för mig,
och just nu.
Det här är min dag:
Tre ringningar. Vakna till
böneklockan. Bön. En ringning. Frukost. Upp och
sova en stund. Promenad.
Tre ringningar. Lunchbön.
En ringning. Lunch. Tre
ringningar. Middagsbön. En
ringning. Middag. Läser ur
en bok. Tänder en brasa. Tre
ringningar. Kvällsbön. Borsta
Söndag efter lunch bryts
tystnaden. Vi går en runda
och delar med oss av helgens
upplevelser. Vissa har känt
ilska, andra sorg, rastlöshet,
lugn. Jag berättar om mina
oändliga dagar. Jag delar med
mig om det skamfyllda att
jag sovit bort stora delar av
första dagen och får direkt
höra att andra gjort likadant.
Att det är helt i sin ordning.
Sömn är också återhämtning.
Konstigt vad lätt det är att
känna sig fel, att känna att
en borde göra eller vara på
annat sätt. Till och med här.
Där enda regeln är tystnaden.
Inget annat är obligatoriskt.
Inte ens maten eller bönerna.
Och ändå lyckas jag tänka att
jag smet lite. Jag förlåter mig
själv för mina hårda tankar
om mig själv.
En kvart kvar tills tåget kommer. Vi går in i en Bageri/Kiosk-affär vid stationen för att
värma oss och gå på toa. Jag
hittar Maria-bakelser som ser
himla smarriga ut. Jag köper
fyra. Det börjar pirra i kroppen av förväntan, snart ska
jag få träffa barnen. Deras
leenden, skratt, kramar, deras
lena hud. Deras djupa blickar
som ser rakt in. Ofta så fyllda
av förväntan.
Jag tackar dig för den här
pausen. Denna reträtt in i
mig själv. Som hjälpte mig att
landa. Som hjälpte mig inse
vad jag vill hinna känna.
Killan. Undra vilken årstid
det är nästa gång vi ses? •••
17 | Kriss 2013
vacker och våra samarbetspartners
Brämaregårdens
och Rambergskyrkans generositet och värme gjorde
bestående intryck. Inte minst
var det imponerande att se
hur alla deltagare drog sitt
strå till stacken i stort och i
litet för att allting skulle flyta.
”Kroppens teologi”
Workshopsen, musiken, gudstjänsterna och föredragen berörde och inspirerade. Inte minst var det
imponerande att se hur alla deltagare drog sitt strå till stacken i stort och i litet för att allting skulle
flyta. Are Kaspersen skriver om sin första inTerdependencefestival och vikten av strukturer som bär.
text: Are Kaspersen foto: Jonathan Wiksten
InTerdependence 2012
H
östens teologi-, kultur- och sambandsfestival i Göteborg var min
första. Redan året innan
fanns planer på att delta,
men en studentkalender är
ju som bekant inte alltid lätt
att synka med allt en vill ta
del av. Tanken på en mindre
teologifestival, som vi skapar tillsammans med enkla
medel, tilltalade mig och jag
gick i ett tidigt skede med i
en av planeringsgrupperna.
Tyvärr insåg jag snart att de
18 | Kriss 2013
andra i min grupp, samtliga för mig okända ansikten i
andra delar av landet, av olika
anledningar droppat av. En
liknande situation rådde i
de flesta av grupperna, visade det sig och vi som var
kvar fick desto mer att göra.
En månad innan festivalens
startdatum var anmälningarna få och vi som var kvar
i planeringsgrupperna var
trötta och övervägde på allvar
att ställa in arrangemanget.
Här vände det dock och mailinglistorna som under vår och
sommar ekat tomma började
fyllas av röster som ville att
inTerdependence 2012 trots
allt skulle bli av och som ville
jobba för det. Som rookie i
sammanhanget blev jag lika
imponerad av vändningen
och slutresultatet, som jag
blivit uppgiven under planeringsfasen. Workshopsen,
musiken, gudstjänsterna och
föredragen berörde och inspirerade. Maten var god och
Programmet, på
temat:
”Kroppens teologi”, var
späckat med såväl teori som
praktik. Teologen Ola Sigurdson inledde programmet
med en föreläsning på temat
och vi rundade sedan av vår
första kväll med en invigningsmässa. För de morgonpigga började dagarna tidigt
med Christian Insight Meditation. (Se artikeln i detta
nummer.) Därefter löpte
programmet till stor del dubbelt med möjlighet att välja
mellan olika punkter. En av
mina personliga höjdpunkter
var Sebastian Selvéns workshop: ”Att vara skapad i G-ds
avbild - vad säger det om oss,
vad säger det om G-d?”, där
vi samtalade utifrån olika
perspektiv ur judisk tradition.
Samtidigt pågick en workshop om rörelse i bön ledd
av Brämaregårdens kantor
Rose-Marie Svensson där en
huvudfråga var ”Måste vi röra
till det när jag sitter så bra?”
slaveriet bland tidiga kväkare.
Lotta Jacobsson samlade upp
oss i en spännande gemensam föreläsning om världen
som Guds kropp och vi fick
tillfälle att reflektera vidare
kring gudsbild, människosyn
och panenteism. Exempel på
andra ämnen som togs upp
under helgen var teckenspråk
som gudstjänstspråk och
situationen i Västsahara.
Festivalen avslutades med
en gudstjänst som firades
gemensamt med svenskkyrkliga
Brämaregården
och missionsförsamlingen i
Ramsbergskyrkan. De som
inte redan begett sig med tåg
och bussar sändes ut med en
orgelmeditation, som av en
av deltagarna beskrevs som:
”det konstigaste jag varit med
om – men kul att prova på
något nytt”.
Jag ser fram emot nästa års
festival, men vill även passa
på att flagga för att vi behöver
hitta en ny och fungerande
struktur för planeringsarbetet så att förberedelserna blir
mer jämnt fördelade. Ideellt
samarbete kan vara så kul och
fruktbärande, men faran för
att enskilda individer får bära
det som bör hållas samman
av planering och struktur är
också ständigt närvarande.
InTerdependence handlar ju
om ömsesidigt beroende – vi
behöver varandra.
•••
Medan några av oss utövade
”Yoga för aktivister” med Annika Spalde, ledde Vilhelm
Dahllöf från Vännernas samfund ett samtal om drömtydning och engagemang mot
19 | Kriss 2013
Senior friends-intervjun:
Ann-Cathrin Jarl
text: Are Kaspersen foto: Privat
Ett nytt inslag i och med detta nummer är intervjuserien Senior friends. Genom åren har många
medlemmar kommit att bli framträdande personer inom kyrka, politik, akademi och kulturliv. Vi får
här ta del av och låta oss inspireras av deras tankar och erfarenheter. Först ut är prästen Ann-Cathrin
Jarl, som var generalsekreterare på 70-talet.
A
nn-Cathrin, eller Anne,
som hon kallas bland
vänner, kommer ursprungligen från Borås, men lever numer i Uppsala med
sin fru Cia Wadstein, lärare
i själavård på Pastoralinstitutet (även hon tidigare generalsekreterare för KRISS).
Ann-Cathrin är teol. dr,
statsstipendiat och senior
advisor. Meritlistan är omfattande och hon har bland
annat tjänstgjort som ärkebiskopens kaplan, ledamot i
läronämnden, föreståndare
på Graninge stiftsgård och
som ordförande för Internationella kvinnoförbundet för
fred och frihet. Jag har tidigare träffat Ann-Cathrin i
samband med konferenser i
Seglora smedjas regi och för20 | Kriss 2013
knippar henne med en humor
och värme som smittar av sig,
i kombination med patos och
rättframhet. Hon berättar om
hur KRISS visade henne ”att
allt var möjligt - fastän det
var omöjligt.”
Under sin tid som aktiv i
rörelsen värdesatte hon att
det fanns plats för samtal
och att alla frågor fick ställas – och ställdes: ”För många
blev de politiska svaren något
som gjorde det möjligt att
vara kvar i ett sammanhang
som man älskade – det var
bara tron som var svår för
väldigt många. Och förstås
var det den olösliga frågan
om lidandet och en god Gud
som var den verkliga stötestenen. Om Gud ändå kunde
visa sig lite tydligare och göra
lite fler underverk och utplåna alla former av förtryck,
förnedring och utsugning.”
För Ann-Cathrin var dock
tron given. ”Det var kyrkan
som var problemet. Jag upplevde den som stelbent och
orörlig och med stora funktionshinder i alla möjliga avseenden. Det var gemenskapen och gudstjänsterna och
samtalen i KRISS som gjorde
skillnad.”
Teologiskt engagerade sig
många i marxistisk bibelläsning och Paulo Freires
”Pedagogik för förtryckta”
fick stort inflytande bland
medlemmarna. ”Detta var
befrielseteologins början, den
mest framgångsrika teologi vi
har idag.” De engagerade sig
bland annat i solidaritet med
PAIGC (Afrikanska partiet
för självständighet åt Guinea
och Kap Verde) och AnnCathrin konstaterar att såväl
Guinea-Bissau som Kap
Verde idag är självständiga.
(Tidigare portugisisk koloni,
känd som ”Slavkusten”.) De
händelser hon minns tydligast från tiden som aktiv
KRISS:are är såväl de viktiga
privata mötena, kärlek och
goda vänner, som WSCF’s
generalförsamlingar i exempelvis Addis Abeba (Etiopien) och besöket hos kejsar
Haile Selassie i hans palats.
Även vintermötet ”De förtrycktas kultur” i Karlskoga
1979 gjorde avtryck.
Mystik handlar för AnnCathrin om meditation, bön
och tystnad, men också om
vår djupaste längtan. ”Jag tror
att det är mycket i vår längtan som är gemensamt.” Hon
ser det andliga samtalet som
en bristvara och menar att en
följd av detta är att tron blir
väldigt privat. Här lyfter hon
fram Bibeln, med sin mängd
av berättelser om liv, kärlek
och längtan som vårt viktigaste material och bönen och
meditationen som verktygen.
”Vi delar det viktigaste med
att vara människa – men vi
pratar inte tillräckligt mycket
om det.”
•••
21 | Kriss 2013
KRISS lokalt
Ge ljus i mörkret,
ge mörkret ljus.
Nära, här, närmare
- jag vill komma närmare,
så jag låter dig komma.
av Nils Anshelm
av Jenny Bäckström
Jag älskar dig
och då älskar jag mig
och då älskar jag andra,
för du finns i oss.
av Jenny Bäckström
Unitas (Uppsala)
Under hösten har vi i Unitas samtalat kring texter ur
boken “Mere Christianity”
av CS Lewis. Det har skett
under ledning av Pontus
Bäckström, en av Unitas värdefulla medlemmar. Vi har
även fått ta emot besök av
Kajsa Öhlmér, som har erfarenhet av ett flertal olika typer
av tjänster i rollen som präst,
såsom fängelsepräst, militärpräst, flygplatspräst och
fjällpräst. Som gäst har även
Emma Svensson besökt oss i
egenskap av att vara representant för KRISS. Hon berättade för oss om studentrörelsen
som vi tillhör och om vilka
möjligheter som finns att
engagera sig nationellt och i
Europa. Alla aktiviteter har
ägt rum under träffarna på
onsdagskvällarna, som traditionsenligt ramas in av fika
och en avslutande andakt.
Vi ser fram emot vårens aktiviteter! Vår blogg är: unitasuppsala.wordpress.com. Facebooksida: Unitas - Kristna
studentrörelsen i Uppsala
Göteborg
I G-KRISS träffas vi varannan söndag kl 18.00. Dessa
träffar äger rum i studentprästernas lokaler i Haga församlingshem. För program
och mer information se vår
blogg:
http://gkriss.wordpress.com. Det går även bra
att kontakta vår ordförande
Sandra på: sandraburatti@
yahoo.se
Stockholm
Stockholms-KRISS träffas
på Kväkargården (Kristinehovs malmgård, Hornstull)
för måltidsgemenskap, sång
& bön 2 ggr/månad, omväxlande tisdagar & söndagar kl
18-21.
Gå med i vår Facebookgrupp
KRISS Stockholm för att
hålla dig uppdaterad.
Välkommen!
Lund
KRISS i Lund träffas på torsdagar efter studentprästernas Taizéinspirerade mässa i
Domkyrkan (som börjar kl.
18.30). Nytt är att vi under
själva träffarna (som börjar ca
kl. 19.30) numera håller till i
Domkyrkoforum. Ibland har
vi även andra aktiviteter än
torsdagsträffarna. Mer information och program finns på
vår blogg: http://krissilund.
wordpress.com/. Vi har även
en Facebookgrupp
(“KRISS i Lund”) och går
att kontakta på krissilund@
gmail.com.
Styrelsen
Ordförande:
Anna Burenius, Lund
Vice ordf:
Are Kaspersen, Sthlm
Kassör:
Helena Eriksson, Hjo
Ledamöter:
Emma Svensson, Uppsala
Anne Sjölin, Lund
Josefine Neuhaus, Lund
Kontaktuppgifter hittar du
på www.kriss.se
Rättelse
Fotot till texten om pilgrimsvandring ”O, hur saligt
att få vandra” i förra numret är taget av Anna Alebo
– inte av Anne Sjölin, som uppgavs.
foto föregående sida: Yosep Sugiarto
Tack!
Efter några fina års arbete med KRISS-tidningen har jag nu satt samman mitt sista nummer.
Jag har haft ett jättefint sammarbete med Erikka
Chapman som stöttat mitt arbete och sett till att
jag alltid haft stabilt material både vad gäller bild
och text. Men nu när hon inte längre är med i
arbetet och jag själv aldrig varit medlem i KRISS
upplever jag att min inspiration och skapargjlädje
sinat varför jag vill lämna över arbetet till någon
annan som brinner för er förening.
Önskar er därför all lycka i det fortsatta arbetet!
Vänliga hälsningar,