Klicka! - Jagriti Vihara

Jagriti Vihara
– ett centrum för förändring
Ola Friholt
Reviderad upplaga 2013
Text: Ola Friholt
Foton: Inger Dejke och Anders Dejke
Omslag: Barnskolan på Jagriti Vihara kallas Vatsalya. Ordet betyder kärleken mellan mor
och barn. Tanken är att pedagogiken skall präglas av en sådan känsla. Framsidan visar en
avbildning av den statyett som finns på skolans expedition. Teckning: Anders Dejke
Jagriti Vihara är ord på hindi och betyder »Platsen där man vaknar upp och blir medveten«.
Ola Friholt
JAGRITI VIHARA
– ett centrum för förändring
Innehåll
Kolonialt arv och modern rovdrift
3
Jagriti Vihara – en långsiktig process
6
Från folkhögskola till byutveckling
9
Fattigdomsbekämpning för jämställdhet
11
Kontakt med makthavare
14
I Gandhis fotspår
16
Att hävda sig i globaliseringens tidevarv
18
Verksamheter på Jagriti Vihara
22
Kolonialt arv och modern rovdrift
en indiska sociologen
Kusum Nair reste på sextiotalet runt på Indiens
landsbygd för att få en bild av vad
byborna visste om sitt land och om
världen. Hon talade med en fattig
kvinna om kongresspartiet, som
vunnit den mer än sextioåriga frihetskampen och styrde landet
sedan 1947. Allteftersom samtalet
fortskred ställde kvinnan en fråga
hon länge funderat över: Säg mig, är
Kongressen man eller kvinna?
Denna och liknande notiser om
Indien lade grunden till uppfattningar i Sverige om Indiens hjälplösa tillstånd. Författare utgav böcker
med titlar som »Har Indien en
chans?« Sedd mot utvecklingen idag
ter sig sextiotalets bild nästan
absurd. Ändå är den delvis sann.
Indien har hela skalan av vetenskap,
filosofi, fatalism, apati, radikalism
och social kamp. Idag är risken stor
att framgångsbilderna får oss att tro
på ett under som gäller hela landet.
Den bilden är inte mindre felaktig
och rentav farlig. Även svenskar
behöver en realistisk världsbild,
eftersom vi också agerar politiskt
hemma och i världen. På vems sida
står vi?
Den folkrika indiska delstaten
D
Bihar sträcker sig från Himalaya i
norr över Gangesslätten söderut till
den skogklädda högplatå som bär
namnet Chotanágpur.
Högplatåns storstad är Ranchi,
som vuxit till ett nytt industricentrum stort nog att konkurrera med
självaste Kolkata (f.d. Calcutta), den
engelska kolonialmaktens en gång
viktigaste industri- och hamnstad.
Den engelska koloniala överhögheten varade omkring 200 år fram
till 1947. Då som nu bodde ursprungsfolk, av kolonialherrarna kallade stamfolk, i skogarna och bergen
som sträcker sig vidare in i Orissa
och Maharashtra ner till Andhra
Pradesh. Engelsmännen använde
den svala högplatån som tillflyktsort
under de heta sommarmånaderna.
Engelska kolonialtjänstemän tog för
sig av bördig jordbruksmark för sina
stora sommarvillor, som stod tomma
tio månader om året. Jordresurser
blockerades, och det enda arbete
som bjöds blev att vakta huset och
markerna, en byfamilj på varje ställe.
Vid Indiens frigörelse från kolonialväldet 1947 fanns ett ledarskikt
som utbildats i England och beundrade engelsk demokrati och samhällsorganisation. Samtidigt beundrade de Sovjetunionens snabba fram3
KINA
PAKISTAN
NEPAL
New Dehli
Agra
Varanasi
Jagriti Vihara
Kolkata
(Calcutta)
Mumbai
(Bombay)
BANGLADESH
Chennai
(Madras)
SRI LANKA
steg, dess ordning och disciplin och
dess självtillit att med egna resurser
bygga välstånd. I Indien kombinerades det demokratiska och liberala
samhällsskicket sålunda med femårsplaner och skyddstullar för ekonomisk utveckling. Med sovjetiskt bistånd utvecklades kol- och stålproduktionen, vars centrum är gruvdistrikten på Chotanagpurplatån.
Idag skyr gruvbolagen inga medel
att uppfylla de enorma energi- och
mineralbehoven. Kolgruvornas gigantiska kratrar gapar allt vidare
över landet och äter sig hundratals
meter in i ursprungsfolkens djungelområden från år till år. Här ges
ingen pardon. Skogar, åkrar och hela
byar slukas. Grundvattnet sjunker.
Människor måste finna nytt land,
som dess ägare måste förmås upplåta åt dem.
Samtidigt pågår en omfattande
skövling av skogarna genom företag
4
som i profitens namn vida överskrider sina tilldelade kvoter. Så utarmas betesmarkerna, där ingen
undervegetation längre finns och ej
heller något bränsle kan samlas in.
Ursprungsfolken som i århundraden levt i harmoni med naturen,
kan inte längre upprätthålla sin ekologiska livsstil utan tvingas att också
de tära på den återstående resursbasen: träden.
Allt oftare ses »headloaders« bära
ved för avsalu på marknadsplatserna.
Och där bedöms de av utomstående
iakttagare som tanklösa förstörare av
sin egen överlevnad. Denna företeelse är så vanlig att den har ett namn:
»blame the victim« (klandra offret).
Och de verkliga skövlarna går fria.
Industrisamhällets frammarsch
märks överallt. I ursprungsfolkens
land anläggs gigantiska dammar för
vattenkraft. Flera hundratusen människor har redan fördrivits, dessutom utan kompensation. Järnmalmsoch bauxitgruvor öppnas i bergen,
och medföljande anläggningar och
föroreningar inkräktar på natur, livsutrymme och livsstil. Gruvföretagens vinster är flerfaldigt större än
deras avgifter till delstaterna. Kolbrytning och cementtillverkning gör
de omgivandena samhällenas miljö
till ett inferno.
Bland ursprungsfolken kämpade
länge Jharkhand Mukti Morcha
(JMM), en politisk rörelse med och
utan vapen, för att inrätta en ny delstat för dessa folk, Jharkhand. I
november år 2000 förverkligades
detta genom att södra delen av Bihar
bröts loss och bildade den nya staten.
Samtidigt grundades en ny angränsande delstat, Chhattisgarh, i söder
och en tredje, Uttaranchal (eller
Uttarkhand) nordöst om New Delhi,
gränsande till Nepal. Genom dessa
skulle ursprungsfolken (ádivasis) få
ökat inflytande över sin egen utveckling. Så blev inte fallet. De nya delstatsregeringarna, även JMM, präglas
av inkompetens och korruption.
Det är mycket som den nya delstaten Jharkhand har ärvt från Bihar,
som länge varit känt som Indiens
problemområde nummer ett, med
korrumperade ledare ända upp på
delstatens regeringsnivå. Det politiska livet är formellt demokratiskt
organiserat, men våld, hot, svågerpolitik och mutor har varit vanliga
arbetsmetoder. I den miljön försökte
Jayaprakash Narayan i Gandhis efterföljd länge arbeta med ickevåldsmetoder för förändring. (Se sid. 21.)
Från 2011 har delstatens läge förbättrats av en ny politisk ledning.
Inget är för evigt!
Centralregeringens program för
utveckling av landsbygden har ständigt varit otillräckliga och resurser
som ändå utlovats har ofta stoppats i
ett korrumperat nät av lägre tjänstemän på lokal nivå. Godsägarmakt
och fattigdom har därför bevarats
och fördjupats.
Frustrerade bybor i Västbengalen
gjorde uppror 1967 och dödade ett
antal godsägare i och kring byn
Naxalbari. Rörelsen förintades
snabbt av polisstyrkor, men en eld
hade tänts, och idag är naxalitrörelsen ett stort väpnat uppror, starkast i
ursprungsfolkens stater men spridd
till 22 av Indiens 28 delstater. Det
centrala området genom BiharJharkhand-ChattisgarhMaharashtra-Orissa-Andhra Pradesh
kallas idag »Den röda korridoren«.
Från en viss enhetlighet har rivaliserande fraktioner bildats, vilket
urholkar den moraliska halten.
I Chattisgarh finns en privat motrörelse, stödd av regeringspengar,
med namnet Salwa Judum (Den
renande jakten). Man värvar unga
omedvetna bybor att trakassera
byar som stöder gerillan, som därigenom växer.
Väpnade uppror och våldsam
repression har lång tradition. Och i
april 2010 startade centralregeringen
»Operation Green Hunt« för att
kväsa upproret men har inledningsvis lidit nederlag mot gerillarörelserna. Den största i Jharkhand är
Maoist Communist Centre (MCC).
Genom att satsa stora resurser på
utveckling hade regeringen kunnat
undvika hela problemet och skulle
kunna göra det än idag
Nu ställs starka krav på förändringar i Jharkhand av gerillarörelsen
och av de ideella ickevåldsrörelser
som verkar där. En av dem är Jagriti
Vihara (uttalas Jágriti Vihára).
5
Jagriti Vihara – en långsiktig process
en som vill arbeta för de
förtrycktas frigörelse i Bihar
och i den år 2000 inrättade
delstaten Jharkhand har alltså en
svår uppgift. Med ryktesspridning,
hot och påtryckningar och ibland
även skadegörelse försöker lokala
makthavare slå in kilar och göra vän
till fiende, åtminstone tillfälligt.
Endast i det långa loppet blir relationerna tydliga.
Det är i denna miljö som byfolkhögskolan Jagriti Vihara började
verka 1974. I området ligger den lilla
kol- och cementindustristaden
Khelari, som utgör ett skräckexempel på hänsynslös exploatering av
människor och natur. Gator och torg
är täckta av svart kolspill och luften
från cementfabriken sprider en
dimma av sot och damm. Någon
halvmil bort, vid järnvägslinjen från
Kolkata till New Delhi, ligger den
lilla tätorten McCluskieganj, präglad
av sina kristna missionsskolor. På
gångavstånd därifrån ligger Jagriti
Vihara vid byn Jovia med dess
befolkning av ursprungsfolk. Där tog
den fattige högkastige läraren och
Gandhilärjungen S. Upadhyay
(»Jaya«) sina första kontakter med
byborna. Från en vistelse i norska
och svenska folkhögskolor hade han
D
6
också med sig Grundtvigs idéer för
vuxenundervisning och folkbildning.
Han började med att undervisa eller
snarare samtala med byungdomar
under ett stort banyanträd, efter en
tid sittande på en liten cementplattform som byggts runt trädets fot.
Detta var början till byfolkhögskolan Jagriti Vihara. Med elevernas
hjälp och samarbete byggdes det
första stora skolhuset av tegel, imiterande de lokala husens traditionella
form av en rektangulär kärna med
sadeltak av tegel, till vars långsidor
och ibland någon kortsida läggs tillbyggen med snedtak av tegel utgående tätt under det centrala taket.
Det praktfulla nybygget blev
bybornas första stora stolthet. Och
de planterade blommande buskar
och träd omkring huset.
I det skedet var grannbyn Lapras
störste jordägare mycket vänligt
stämd. Han ville spela en roll i den
utveckling han anade. Men godsägarmanéren gick inte ihop med de
Gandhiinspirerade syftena att stärka
bybarnens och bybornas självkänsla
och sociala strävanden. Jordägaren
var högkastig hindu och snarast en
bakåtriktad kraft. Han förvandlades
snart till Jagriti Viharas förstuckne
motståndare och spred länge illasin-
Traditionella
hus i byn
Putritola.
nade rykten via telefon och brev. I
dag vet alla var de har Jagriti Vihara.
En del av byarnas befolkningar är
fattiga lågkasthinduer. De står utanför huvudsystemet med dess fyra
kaster, »varnas«, men de har ändå en
kastbestämd yrkesgrupptillhörighet,
»jati«, alltså med ena foten i kastsystemet. Deras sociala ställning är
mycket låg. De är till och med oberörbara, liksom deras hus, mat och
tillhörigheter, ja allt de rört vid. För
en troende högkasthindu ger detta
en möjlighet att förtrycka de lågkastiga och utnyttja dem ekonomiskt.
Inte underligt att så många högkasthinduer är »troende«.
I stark kontrast till detta står
Jayas och Jagriti Viharas aktiva
utmaning och motstånd mot att
kastsystemet används för att vinna
fördelar och utöva makt. Liksom
Gandhi går de före som ett levande
exempel på den rättvisa och jämlikhet de eftersträvar helt i enlighet
med Indiens konstitution.
I Chotanagpur bor ursprungsfolk.
På hindi kallas de adivasis. Några av
dessa folk är Oráon, Múnda och
Santal. Det sistnämnda folket blev
tidigt föremål för kristen mission,
vilket ibland ökade deras utsikter i
samhället. En social rörelse utgående från Oráonfolket heter Tána
Bhágat. Dess budskap är sanning,
ickevåld, självuppoffring och enkelhet, något som starkt tilltalade folkgruppen. Rörelsen fick många
anhängare, till exempel av kravet på
nykterhet och vegetarism, men fixerades efterhand vid orimliga renhetskrav och förlorade sin kraft.
Den efterlämnade ett bestående arv
av humanism i samhället.
7
Byn Birsanagar
firar årligen
frihetshjälten
Birsa Munda.
En känd förkämpe för Múndafolket är Birsa Munda, som i slutet
av 1800-talet ledde ett uppror för
frihet från det koloniala förtrycket.
Han avrättades av engelsmännen,
men hans mod och frihetspatos
utgör ännu en viktig förebild.
Ungdomarna i Jagriti Viharas
första skola kom från Múnda, Oráon
och dess Tána Bhágatrörelse. Deras
kultur och livsstil har aldrig omfattat något skolväsende. De har lärt av
föräldrarna och naturen i arbete och
lek. Men det framväxande och ofta
hotfulla moderna Indien kräver
andra, nya färdigheter.
Jagriti Vihara byggdes länge upp
som en bas med många verksamheter
samlade på ett ställe. Det blev skolor
på låg- och mellanstadiet, hälsovård,
väveri, tegeltillverkning, fruktträdgård med mango och guava med
mera. Kulturprogram, seminarier och
konferenser organiserades och
genomfördes där. Indiska och utländska gäster inhystes och informerades.
8
I likhet med de flesta sociala projekt i Indien brottas Jagriti Vihara
med problemet hur man ska bli
oberoende av utländska stödjare
och bli någotsånär självförsörjande.
Den stora fruktträdgården anlades i
slutet av 1980-talet med sina hundratals mango- och guavaträd, liksom
amla och en hel skala av andra träd.
Därtill ekonomiskt bärkraftiga rader
av teakträd. På några år blev området en grönskande park.
Det visade sig snart att frukten
från denna trädgård inte kunde ge
inkomster som tillnärmelsevis
kunde betala projektutgifterna.
Istället tilläts skolbarnen att ta med
sig mogen frukt hem. Frukten blev
uppäten eller såld på marknaden
som ett litet tillskott till de enskilda
byfamiljernas kontantinkomster.
Det förblir en illusion att sådana
sociala projekt skulle kunna betalas
med intjänade pengar. Vinsten skulle i så fall behöva pressas ut ur dem
som arbetar, genom underbetalning,
just som vanligen sker. Men detta
hör ju till de orättvisor det sociala
projektet vill avskaffa. Alltså uteslutet. Senare har dock blygsamma
skolavgifter tagits ut för de skolor
utanför centret, för vilka Jagriti
Vihara övertagit ansvaret, sedan dess
tidigare förvaltare dragit sig tillbaka.
Inför alternativet att dessa skolor
stängdes övertog Jagriti Vihara driften. Verklighetens akuta krav formar
alltså delvis verksamheten. Så var
det ju också tänkt från början.
Från folkhögskola till byutveckling
nom ramen för regeringens
skogsplanteringsprogram anlade
Jagriti Vihara plantskolor och
nådde därmed ut i byarna. Man genomförde regeringsstödda brunnsgrävningskampanjer. Totalt grävdes
300 brunnar för fattiga småbönder.
I miljöcentret på Jagriti Vihara
kan kortkurser hållas för bybor, till
exempel för ökad kunskap om vattenhushållning.
Så småningom har alltmer av det
dagliga arbetet flyttats ut från centret. Insatserna följde symptomen.
Man kunde börja var som helst i
detta hav av omedelbart kända
behov. Men efterhand ställdes frågor om ett samlat grepp. Hur ser
samhället ut? Vem styr och i vems
intresse?
Ursprungsfolken är de generellt
mest utsatta. Det omgivande
hinduiska och muslimska samhället
med sina sofistikerade kulturer,
rangordningar och maktcentra tenderar att se ner på ursprungsfolkens
kultur, Sárna. Den bygger inte på
gudar, heliga skrifter, kyrkor, präster
och utarbetade ritualer och är en
naturanpassad kultur, där det andliga innehållet finns i vissa utsedda
träd och platser där man dansar,
sjunger och dricker hembränt
I
Mahuabrännvin. Män och kvinnor
deltar jämlikt i detta.
Endast män har arvsrätt och rätt
till egendom, vilket delvis kan förstås
i ljuset av traditionen att flickor som
gifter sig flyttar till mannens familj.
Kvinnorna har länge varit underordnade männen. Hälften av männen
och endast en fjärdedel av kvinnorna
är läs- och skrivkunniga. För kvinnorna har länge gällt att inte säga
emot männen. Deras meningsyttringar tystades med våld. Kvinnor
och barn, isynnerhet flickor, håller
hemmet gående med ved, vatten,
matlagning och andra omsorger.
Det omgivande samhället moderniseras delvis av pågående globalisering, vars bättre avlönade samhällsgrupper driver upp priserna, samtidigt som ursprungsfolken lämnas
utanför. Det är bland dessa som den
bemedlade kristna missionen vinner nya själar, vilket ger några ett
materiellt drägligare sammanhang
men samtidigt splittrar ursprungsfolkens kultur, som fortsatt betraktas med nedlåtande överseende.
Otvivelaktigt sänks deras självaktning och självförtroende och
därmed förmågan att ta initiativ.
Kvinnornas underordning får
samma effekt. Den frustrerande
9
belägenheten i en lågavlönad fattigkultur utan utsikter leder i synnerhet män till spritmissbruk.
Den formella makten i byarna
utövas av byrådet (pancháyat), vilket
styr en grupp av byar. Från 1970talet förflöt en 35-årig period utan
de lagstadgade panchayatvalen.
Detta hade sin rot i att storstädernas politiker, som hade sin maktbas
i byarna, sedan länge hade försummat byarnas behov och därför inte
vågade äventyra sitt informella
lokala stöd genom att utlysa val till
pancháyat. 2011 hölls äntligen val,
vilka förde en del nya ledare till
makten, flera av dem kvinnor med
en bakgrund i Jagriti Viharas skolor.
Delstatsregeringens tjänstemän vägrade då betala ut det rörelsekapital
som pancháyat lagenligt ska tilldelas. Syftet är förstås att skapa folklig
frustration och främja de gamla
ledarnas återkomst.
Mot bakgrund av denna allmänna
bild formades på 1990-talet i Jagriti
Vihara nya serier av verksamheter,
främst riktade till kvinnor.
Jagriti Vihara strävade från början
efter att spela en inspirerande roll
för samhällsutvecklingen. Sedan
flera omgångar av skolbarn och ungdomar gått igenom centrets skolor
var Jagriti Vihara ett etablerat positivt begrepp och dess fältarbetare
mottogs väl överallt och kunde
agera förmedlare av centralregeringens utvecklingspengar till skolhus
och aktivitetshus för kvinnor. Till
den nya inriktningen bidrog stödföreningarna i både Sverige, Norge
och Finland, till en början utan att
se vidden av den. Kring millennieskiftet stod det klart att beteckningen byfolkhögskola inte längre täckte
den faktiska verksamheten.
Det indiska namnet Jagriti
Vihara betyder ungefär »uppvaknandets kollektiv« och täcker
utvecklingen väl. Men namnet
Svenska föreningen för indisk
byfolkhögskola (SFIB) kändes missvisande och 2004 byttes det mot
nuvarande Jagriti Viharas Vänner. I
Norge heter föreningen Jagriti
Viharas Venner. Det finska engagemanget har upphört.
Barn utanför skolan
i byn Dumaro.
Byggnaden är uppförd av regeringen,
men Jagriti Vihara
ser till att där finns
lärare.
10
Fattigdomsbekämpning
för jämställdhet
ubrikens
»fattigdomsbekämpning« är ett neutralt
ord som brukas av myndigheter. Det antyder inget om varför
fattigdom finns eller hur den kan
bekämpas. Fattigdomens rötter i
koloniala övergrepp, kastväsendets
förkvävande rangordning, globaliseringens avsaknad av fördelning, allt
maskeras av diplomatiska artigheter
och ytliga analyser där internationell och lokal makt, ägande och
egenintresse förtigs.
Sverige ingår i maktsfären, vilket
ofta är svårt att se. Vårt ansvar att
klargöra sammanhang förblir stort i
Sverige och i Jagriti Vihara.
Med hjälp av stora bidrag från
biståndsmyndigheten Sida anställdes och utbildades tolv fältarbetare,
så kallade animatörer, som byborna
själva utsett. Dessa sex kvinnor och
sex män inspirerade flera hundra
bykvinnor att starta grupper för det
numera så populära greppet hjälp
till självhjälp eller Self Help Groups
(SHG). Från 2003 till 2010 startades 72 sådana grupper, vilka tränades i demokratiskt beslutsfattande
och agerande. Grupperna sparar
kollektivt för att kunna starta
gemensamma näringsfång med
hjälp av matchande banklån.
R
När självhjälpsprojektet med tillhörande långtidsuppföljning startade var förhoppningen att ge impulser till en självgående rörelse av nya
grupper. En del av de nämnda 72
har tillkommit som ett svar på den
förhoppningen. Och 2013 har ytterligare ett antal grupper startat, kanske 10.
Detta projekt utgör en intensifiering och fördjupning av ovannämnda aktiviteter för kvinnor. Sedan de
nya grupperna startat grönsaksodling, getuppfödning, mattvävning,
tvål- och ljustillverkning med mera,
upptäckte de snart hur den lokala
marknaden fungerar. Priserna förblir låga. Och kvinnornas blickar
riktades snart mot mer avlägsna och
rikare kunder i städerna. Dessutom
insåg de att de skulle kunna förädla
råvarorna. Istället för att sälja frukt
kunde de göra sylt och marmelad
och chutney och tjäna mera.
På de större lantliga marknadsplatserna utanför byarna kontrolleras varje markbit och dessutom priserna av lokala entreprenörer som
är mellanhänder till städernas kunder. Deras krav framkallar lätt konflikter. Problemet bearbetades med
förhandlingar och för kvinnorna en
särskild kurs i konfliktlösning.
11
Självhjälpsgruppen i byn Malhan arbetar med tvåltillverkning.
Från 2006 började Jagriti Vihara
långsiktigt bearbeta detta problem.
För att varaktigt kunna stå emot
mellanhändernas tryck krävs en
gemensam inställning och solidarisk
sammanhållning i byarna. Där råder
emellertid ofta en ömsesidig misstro mellan olika etniska, religiösa,
kulturella och ekonomiska grupper.
Några exempel: Hinduer och kristna ser ner på muslimer och urbefolkning
med
naturreligioner
(sarna). Muslimer ser ner på urbefolkning med sarna och kristna.
Jordägare ser ner på lantarbetare
och andra fattiga osv. Det tilltagande alkoholmissbruket komplicerar
läget genom ökat våld mot kvinnor
och barn.
Hur lösa dessa problem? Svaret
12
blev att anordna program för att
skapa insikt om de gemensamma
ekonomiska möjligheterna på kort
och lång sikt och att föra de olika
folkgrupperna närmare varann via
multikulturella verksamheter i samband med kurser och seminarier
och helt fristående genom gatuteater och temainriktade större skådespel att uppföra direkt i byarna.
Därtill kommer möjligheten att
anknyta till internationell rättvis
handel, för vilken det finns både
nationell organisering och lokala
organisationer på en del större orter
och i städer i Indien. Där ges garanterade priser och ofta förskottsbetalning, men det krävs kvalité och
demokratisk fördelning av vinsterna. Naturligt är att börja med
sådant utbyte i Sverige och Norge,
där stödgrupperna finns.
Bykvinnorna är de viktigaste
aktörerna i detta projekt, men det
finns också en del unga män som
redan arbetar med just frågan om
enighet och ömsesidig aktning mellan byarnas olika folkgrupper.
Detta projekt kräver stora insatser
under flera år. Starka konflikter kan
uppstå. Men detta är de förväntade
hindren i den verkliga världen.
Under 2010 gjordes en ombyggnad av Jagriti Viharas gamla väveri,
som förvandlades till utställningshall
som inrymmer en utställning om ursprungsfolkens historia, deras sarnakultur och kulturens vardagsprodukter, vilket allt vuxit fram och
skapats ur markens, skogens, bergens och vattnets resurser. Tanken är
att inbjuda byarnas folk till besök i
grupper för intryck och diskussion
och därigenom väcka självmedvetenhet och insikt om den egna kulturens värde och rentav förebildlighet i en tid då andra kulturer hänger
sig åt skövling av jordens resurser,
spridning av kemiska föroreningar
och militärt våld mot allt som står i
vägen.
En välgrundad självaktning är en
förutsättning för att med självförtroende ta initiativ och agera gemensamt och fredligt. Här spelar rehabilitering av kvinnor en avgörande roll.
På några få år har kvinnor fått en
egen ekonomi, som därtill gillas av
männen, vilkas förtryck av kvinnorna samtidigt avtar. Många kvinnor
höjer sin röst. Alltfler flickor får
börja skolan, och en del av dem som
först i tonåren gynnas av föräldrarnas
nya insikter har tillbringat ett helt år
eller mer i Jagriti Viharas gamla skollokaler för att få en grund och kunna
fortsätta i den vanliga skolan.
I utställningshallen visas också
sådana varor som kan tänkas ingå i
en utvecklad rättvis handel – Fair
Trade. Härur ska idéer till nya produkter lockas fram, byggda på sarnakulturen. Helheten utgör sålunda
ett idécentrum, som dessutom ska
vara en uppsamlingsplats av byarnas
Fair Tradevaror för vidarebefordran
till storstädernas avlägsna butiker
och Fair Tradeexportörer.
Dessa nya verksamheter kräver
ekonomiska resurser. Idécentret är
skapat med våra egna insamlade
medel, för vilka vi är tacksamma mot
våra medlemmar och andra stödjare.
13
Kontakt med makthavare
e nya verksamheterna innehåller många kurser och
seminarier, vilka genomförs
i Jagriti Viharas lokaler, som numera
kallas JV Centre. Där kan samlas
upp till 200 seminariedeltagare,
vilka också kan utspisas där. Ett femtiotal personer kan tillfälligt inkvarteras. Dit kommer också fältarbetare
och representanter för byarna till
utvärderingsmöten fem gånger varje
år, alltsedan 2003. En delaktighet
och växelverkan har uppstått.
Dessutom har en självständig
medverkan i regeringsfinansierade
projekt utvecklats.
Regeringspengarna betalas nu oftare ut till för ändamålet bildade grupper av bybor med uppbackning av
Jagriti Vihara. Exempel är bevattningsgrupper som kunnat gräva
dammar, bygga serier av fördämningar i monsunregnens avrinningsområden och anskaffa dieselpumpar till
den bevattning som grupperna fördelar rättvist. Antalet skördar har ökat
och nya arealer har vunnits på mark
som tidigare var så kallat waste land.
För allt detta är det långsiktigt
uppbyggda förtroendet avgörande.
Tilliten till Jagriti Vihara är stor
både från byarna och från Centralregeringen.
D
14
Fördelen gentemot traditionella
regeringsprojekt är bland annat den
att motparten på bynivå inte är det
officiella byrådet panchayat, vars
fem (=panch) medlemmar länge helt
utgjorts av de rikaste och inflytelserikaste männen i trakten. Och utom
i delstaterna Kerala och Västbengalen har panchayat knappast
gjort sig kända för att förmedla
hjälp till de fattigaste. De korrupta
byråden kunde neutraliseras, och
allmänheten kunde själv handha
biståndet i samråd med Jagriti
Vihara. Den utvecklingen är inte
konfliktfri, men konfliktfri är ingen
annan lösning heller.
Dessa lyckade projekt skapade
också den förståelse och solidaritet
som nu främjar bildandet av nya
kvinnogrupper och kanske bidrar
till den nödvändiga enigheten inför
konflikter med marknadens hittills
dominerande mellanhänder.
Kontakterna med delstatens
distriktstjänstemän (DCs) är ibland
mycket lyckad. En och annan tjänsteman ser sig som folkets välgörare
och använder sin budget och sitt
inflytande till bybornas bästa, i regel
sedan de uppvaktats tillsammans
med Jagriti Viharas kärngrupp. Så
har broar byggts över floder som
Lärarseminarium på Jagriti Vihara.
Seminariet lockade cirka 200 deltagarna från hela distriktet.
inte kan korsas under regntiden, och
broar som tidigare fått stå halvfärdiga har fullbordats. Regeringsrepresentanter besöker ibland JV
Centre, uttalar sin uppskattning och
lovar fortsatt stöd, som dock mestadels förblir just ord.
Bland verksamheterna i centret
finns nu studier av konstitutionens
rättigheter, de nya lagarna om rätt
till information och bybors rätt till
hundra dagars betalt arbete per år
(2011), vidare FNs deklaration om
mänskliga rättigheter, metoder för
konfliktlösning med mera. Allt detta
har betydelse för bybornas framtida
kontakter med och attityder till
myndigheter.
15
I Gandhis fotspår
olbrytningen kommer att
förbli ett hotfullt faktum
under överskådlig tid. Men
gruvbolagen kan åtminstone förmås
att ta sin del av ansvaret för den
skada hela trakten utsätts för. Det
finns nu en del verksamheter i samarbete med Jagriti Vihara, till exempel vattenrening och hantverksutbildning för kvinnor. Risk finns förstås att det för gruvbolaget mest
attraktiva är att utbilda ursprungsfolkens ungdomar i yrken de endast
kan utöva i staden och därmed locka
bort dem från hembyn för gott.
De ökande kontakterna med
regeringsinstitutioner och olika centrala utvecklingsprojekt har lett till
att Jagriti Vihara numera har ett
kontor i storstaden Ranchi. Detta
kontor kan i framtiden också spela
en roll som stödjepunkt för fattiga
bybor, som trots allt som görs för att
behålla dem i byn, ändå följer traditionen att söka sin lycka i storstaden. Dessutom kan satsningen på
marknadsföring och deltagande i
rättvis handel ha sitt högkvarter där.
Som antytts ovan följer Jagriti
Vihara Gandhis exempel. Han var
motståndare till all världens system
för ojämlikhet. De lågkastiga kallade han »harijan«, vilket betyder
K
16
»Guds folk«. Han blev själv kallad
Mahátma (av máha = stor och
átma = ande).
Det ojämlika och seglivade kastsystemet väcker ofta starka känslor,
isynnerhet bland västerlänningar.
Kastsystemet innebär en tydlig
rangordning av människor. Men det
hade förr också socialt positiva
funktioner. Alla människor var med
inom systemet och fick sin tillmätta
och olika stora del av årets skörd.
Ingen blev helt lottlös. Detta speglade det ömsesidiga beroende som
fanns i samhället. Alla behövdes
någonstans.
Man kan säga att kastsystemet i
princip avskaffades när den indiska
konstitutionen antogs den 26
januari 1950. Där tillförsäkras alla
medborgare social, ekonomisk och
politisk rättvisa, olika friheter samt
jämlikhet ifråga om ställning och
möjligheter. Detta torde vara oförenligt med kastväsendets segregerande och ojämlika karaktär. Men
kastsystemet består i praktiken och
har idag också politiska funktioner.
Partier bildas på kastens grund,
och de lågkastiga kan vinna politisk
makt i kraft av sitt antal på valdagen
då också röster kan köpas i grupp av
högstbjudande.
Sista huset i en by som raserats, då kolbrytningen utökats. Bybornas betesmark och odlingsjord ödeläggs. Jagriti Vihara försvarar deras rättigheter.
Låt oss jämföra med den sociala
rangordning, som i Indien och överallt skapas av den västerländska
doktrinära kapitalismen. Storföretagens och monopolens mekaniska utslagning av mindre uthålliga
företag och de s k rationaliseringarna gör alltjämt hundratals miljoner
fattiga arbetslösa helt ointressanta
för produktion och marknad. De
blir helt lottlösa och svälter ihjäl om
de inte lyckas ta sitt öde i egna händer eller räddas till livet av välgörenhet.
Vilket av dessa två historiska
system borde uppröra västerlänningar mest?
17
Att hävda sig
i globaliseringens tidevarv
å den indiska konstitutionen antogs 1950, på den
dag
som
firas
som
»Republic Day«, gavs alla indier ett
formellt likaberättigande. Men för
uppemot hundra miljoner av medborgarna innebar detta ett dråpslag.
Ursprungsfolken har byggt sin kultur på skogar och andra fritt tillgängliga naturresurser, vilka de förvaltat hänsynsfullt. Nu förvandlades
dessa resurser på ett ögonblick till
statlig egendom. Därmed förlorade
ursprungsfolken rätten att ta för sitt
behov där de bott i hundratals år.
Skogsdepartementets beväpnade
skogvaktare höll kontroll över resursen, och utövade sin makt att bötfälla och arrestera så att byborna
måste köpa sig fria från straff.
Ursprungsfolken blev därmed formellt förvandlade till ständiga
lagbrytare. Inte förrän 2006 återfick
ursprungsfolken en del av sina
gamla rättigheter. Idag kan de med
större tillförsikt ta för sitt behov av
skogens resurser, eftersom gerillarörelserna lätt kan hindra skogvaktarna från att begå övergrepp.
Till detta kommer de statliga gruvornas expansion och privata skogsentreprenörers skövling långt
utöver givna tillstånd.
D
18
Detta att sakta berövas sina överlevnadsresurser och därefter bli ointressanta för den moderna ekonomin drabbar bland andra ursprungsfolken i Jharkhand. Deras kultur och
överlevnad har endast ett svagt samband med pengar. Om deras resurser förstörs är överlevnaden hotad.
En gång byggdes ursprungsfolkens kultur kring den kunskap
och erfarenhet de förvärvat i generationer. De känner ännu namn och
nytta av hundratals trädslag, buskar
och örter. Varenda nyttig rot, stam,
blad, blomma, frukt eller fiber har
sin funktion i hantverk, husbygge,
odling, matlagning eller behandling
av sjukdomar.
Deras fester livades upp av mat
och starka drycker beredda av det
mäktiga mahuaträdets köttiga
blomblad, de som regnar ner som
manna på marken.
Men det som traditionellt var fester i glädje över lyckad jakt och
markens håvor efter skörden och
vid andra tillfällen, har idag till stor
del förvandlats till ett okontrollerat
supande i jakten på tröst mot den
totala osäkerhet den så kallade
utvecklingen ger.
Under 1990-talet blev statsbudgetens minus så katastrofalt att
Indiens regering måste förhandla om
nya stora lån från Världsbanken.
Lånen beviljades på villkor att tullmurarna och självtillitspolitiken
definitivt avskaffades. Slut med att
själv styra den inhemska utvecklingen. Gränserna öppnades för det
internationella kapitalet och företagandet. Världsbanken och Internationella Valutafondens villkor
sammanfattas i Economic Structural
Adjustment Programme (ESAP),
som föreskriver devalvering av valutan, social nedrustning, frysning av
arbetslönerna, skattebefrielse och
rätt för storföretagen att flytta kapital
fritt över gränserna åt båda hållen.
Via världshandelsorganisationen
(WTO) pressar de rika länderna
också ständigt på för att de svagare
och ekonomiskt beroende ländernas ekonomi ska öppnas helt för
västliga storföretag.
Inom WTO hade dessa framstötar tillbakavisats fram till 2006. Då
besökte emellertid George W. Bush
Indien och tecknade avtal om leverans av ytterligare kärnteknologi,
vilket kommer att ge Indien alla de
problem som andra kärnkraftnationer dras med för evigt. Samtidigt
minskar trycket på oljemarknaden,
vilket åtminstone tillfälligt gör oljan
billigare för de länder som inte längre bygger kärnkraftverk men gärna
exporterar dem, t.ex. USA.
De nya maktförhållandena ger en
snabbt ökande ekonomisk tillväxt
men ingen fördelning av vinsterna
och dramatiskt ökande miljöförstöring. De rika blir rikare och de fattiga skikten växer. 2012 beräknades
836 miljoner indier leva på 20
rupier per person och dag. Det går
mot konfrontation och våld, vilket
Naxalitrörelsen i bland annat Bihar
och Jharkhand är ett uttryck för.
Belysande för utvecklingen är de
42 nya tegelbruk som under 2011
och 2012 startade inom en diameter av åtta kilometer runt Jagriti
Vihara. Företag som servar byggboomen i huvudstaden Ranchi hyr
böndernas åkerjord billigt mot kontanter och sprit, som också utgör
del av arbetslönerna. Sedan ytjorden förbrukats flyttar företagen till
nya platser och lämnar återställningsarbetets åratal av arbete till
bönderna.
Globaliseringens anhängare och
aningslösa journalister vidarebefordrar samtidigt bilden av total
framgång och utveckling för alla
genom slagorden »Rising India« och
»Shining India«. Detta torde leda till
att utomstående skakar på huvudet
åt dessa konstiga indier som börjar
bråka när allt går så bra.
Betydelsen av grupper som Jagriti
Vihara blir allt större. Att fredligt
utveckla sina lokala resurser och
kräva sin rättmätiga del av tillgångar
och resurser skapar goda exempel.
En verklig demokrati lever och
utvecklas av sådana förebilder. Jaya
och andra drivande socialarbetare i
Indien syftar inte till att göra sig själ19
va oumbärliga i ledande positioner
utan till att göra sig obehövliga när
förtryckta bybor återvinner sin självaktning, inser sin kompetens och
sitt egenvärde och tar egna initiativ.
Och det gäller inte bara Indien.
Vårt utbyte med Jagriti Vihara återkastar ett förklarande ljus över vår
belägenhet här och vad som krävs
Water Shed Project
I många byar har Jagriti
Vihara initierat konstbevattning. Byborna gräver en stor
damm för hand och vattnet
pumpas ut på fälten med
hjälp av en dieselpump. Här i
byn Malhan, som ligger en
dryg mil från Jagriti Vihara.
20
av oss i den internationella solidaritetens namn: inte gåvor ur vår plånbok enbart, utan initiativ för att
göra våra egna länder till en kraft för
rättvisa. Det är inte bara fattiga
bybor som ska kämpa för allas väl.
Ola Friholt
maj 2013
»Det finns ingen väg till fred
– fred är vägen.«
Mohandas Karamchand Gandhi, ofta
skrivet M K Gandhi, är den främste andlige
och politiske ledaren för indiernas långa
kamp för frigörelse från engelsk överhöghet. Han trodde obetingat på människans
förmåga att inse sanningen. Han respekterade motståndarnas människovärde men
påvisade deras onda gärningar och agerade starkt mot dem genom civil olydnad
utan våld.
Gandhi har fällt många berömda yttranden, till exempel:
»Det finns ingen väg till fred – fred är
vägen.« Vårt dagliga liv bör inrättas så att
vi ständigt tar små steg som förverkligar
rättvisan och därmed freden. Fred enbart
genom förtryck och underkastelse är alltså
ingen fred. Målet är ett samhällsskick som
gynnar alla.
Till engelsmännen: »You will see the
wisdom in quitting India«. Ni kommer att
inse det kloka i att lämna Indien.
21
Verksamheter på Jagriti Vihara
Huvuddelen av arbetet sker i byarna och av bybor, som idag har nått en
grad av självgående utveckling. De verksamheter som här nämns har
under årens lopp introducerats av Jagriti Viharas aktivister som inspiratörer, utbildare och organisatörer.
1. Miljöprogram. Under åren har ett miljöcentrum byggts med Sidastöd.
Där finns bibliotek och tidskrifter på hindi. Bybornas naturliga miljömedvetande har befästs med naturvetenskapliga fakta, via mikroskop och enkla
kemiexperiment. 600 000 trädplantor har delats ut. Framför centret växer
en mängd olika medicinalväxter. På senare år har några bybor skickats till
kurser i ekologisk odling och till produktion av non-violent silk.
2. Vattenresurshushållning. Regeringsprogram för grävning av 300 brunnar har förverkligats. Likaså anläggning av fördämningar till uppsamling av
monsunregnens avrinning för bevattning och skydd mot erosion. Pågående
projekt gäller dammar och kanaler för bevattning med dieselpumpar.
3. Modellbyggen. Experiment har gjorts i enstaka byar för att skapa
modeller för skolor, dispensär och samlingslokal med staket, belysning,
badrum, skyddad vattentäkt och täckt avlopp. Med hjälp av regeringspengar har stora bevattningsdammar grävts och dieselpumpar för bevattning
anskaffats i tio byar.
4. Skolor för barn fungerar sedan länge i flera byar. Fritt åsiktsutbyte och
självständigt tänkande uppmuntras. Traditionellt studium av naturen, vatten, blommor, träd, fåglar och insekter, en uråldrig tradition bland
ursprungsfolken att bevara och utveckla.
5. Undervisning för kvinnor och män, med tonvikt på kvinnor. I centret har seminarier och kurser anordnats i många ämnen från mänskliga rättigheter, demokrati, kultur, hälsovård och hygien till yrkesutbildning,
marknadsföring och konfliktlösning. Idag planeras en ny högstadiekurs för
kvinnor som inte fått en chans att gå i skola. Dessutom planeras fortbildningsdagar för lärare.
22
6. Kulturverksamheter i centret
sker i samband med alla andra program där. Program med olika
etniska gruppers kulturyttringar
och isynnerhet med ursprungsfolkens danser, sång, musik och
drama med lokala artister och gäster utifrån utgör kärnan i utvecklandet av förståelse, tolerans, identitet och sammanhållning gentemot splittrande krafter.
Två ungdomar från Birsanagar i en pardans.
7. Uppbackning av kvinnornas självhjälpsgrupper i deras strävan att
spara och få bankkonton för att senare också få matchande banklån till sina
självförsörjningsprojekt. Mönstret är gammalt i Indien och blev världskänt
genom Nobelpriset till grundaren av Grameen Bank i Bangladesh. Det är
dock inte problemfritt och kräver uppmärksamhet, då en del låntagare fastnar i en skuldfälla.
8. Hävda rätten till ersättning till bybor vars värld slagits i spillror av
kolgruvornas expansion. Jagriti Viharas envetenhet förmår kolbolagen att
bygga nytt och starta skolor på nya platser.
9. 2000-talets satsning på kvinnogrupper. 12 fältarbetare anställdes
och 72 självhjälpsgrupper formades i 25 byar. Verksamheterna är numera
självgenererande. Fältarbetarna är numera endast fyra. Kunskap och initiativ förmedlas av de cirka 250 resurspersoner som har utbildats i demokratiskt föreningsarbete, start av självförsörjningföretag, marknadsföring, kvalitetsmedvetande, affärsjuridik, konfliktlösning och Fair Trade.
10. Under 2010 startades ett idécentrum med utställning om ursprungsfolkens Sarnakultur och dess vardagsvaror i syfte att medvetandegöra byborna om det förebildliga värdet av deras kultur. Därtill kopplas en
utställning om Fair Trade och möjligheten att utveckla byhantverket kvalitativt med sikte på inkomstbringande internationell handel.
23
Det är vår förhoppning att ditt intresse väckts av innehållet i denna skrift,
som speglar fyrtio års erfarenhet av indiska by- och slumsamhällen och
arbetet för förändring där. Vill du vara med i detta arbete är du välkommen
som stödjare eller medlem i föreningen. Har du synpunkter?
Medlemskap ger dig regelbunden information och rapporter. Du kan
också läsa mer på vår hemsida, www.jvv.se
Välkommen!
– ❦–
2012 gjordes en utomstående utvärdering av två akademiker från universitetet i Ranchi. Den redovisas på 34 A4-sidor, och slutsatserna är mycket
uppmuntrande för Jagriti Viharas arbete, som gett mycket goda långsiktiga
resultat. En kopia kan fås för 80 kr.
Om kvinnors liv och strävanden i Jharkhands byar har
Erni Friholt författat skriften »Vi ska vinna det här –
möten med kvinnor i Jharkhand«. Den kan beställas
från JVV (adress: se nästa sida) för 50 kr plus porto.
Rephoppning framför skolbyggnaden på Jagriti Vihara.
24
Jagriti Viharas Vänner (JVV)
Samarbete för Indisk Byutveckling
1972 startades i Sverige en stödförening för att göra det ekonomiskt möjligt
för initiativtagaren, läraren Jaya S Upadhyay, att grunda en skola, inspirerad av
nordisk folkhögskola och Mahatma Gandhis filosofi, tillsammans med befolkningen i några fattiga byar i dåvarande delstaten Bihar.
Skolan har sedan starten bidragit till en omfattande utveckling för människorna i trakten.
JVV
• är religiöst och politiskt obunden, med cirka 400 medlemmar varav ett antal
är folkhögskolor och andra föreningar.
• informerar om u-landsfrågor med Indien och Jagriti Vihara som utgångspunkt, framställer informationsmaterial, ordnar föreläsningar i Sverige och
tar initiativ till studieresor och andra kontinuerliga kontakter och möten med
personer på Jagriti Vihara.
Vill du veta mer om Jagriti Vihara eller Jagriti Viharas Vänner? Kontakta:
Per Nordqvist, Resteröd Tälthagen 476, 459 94 Ljungskile
tel.: 073-650 08 03
e-post: peje.nordqvist@gmail.com
eller
Inger Dejke, tel.: 0522-228 22
e-post: id@oringe.pp.se
Bli medlem
Medlemsavgift: 200 kr
Familj: 300 kr
Studerande/arbetslösa/pensionärer: minst 50 kr
Folkhögskolor/föreningar: 300 kr
Bankgiro: 5649-3034
JAGRITI VIHARA – ETT CENTRUM FÖR
Ola Friholt maj 2013
FÖRÄNDRING
Jagriti Viharas Vänner
– samarbete för indisk byutveckling
www.jvv.se