Medicinare `Rör på benen

Medicinare
eller
’
Rör på benen
Nils Eriksson
Omslagsbild:
Gynekologikursen i Lund vårterminen 1961
Innehåll
Slusken Eriksson 3
Kan allt! 13
Strukturformler på valsedlar 21
Pregnanta möss 31
Trosfrågor 36
Rör på benen 46
Pelé i Uddevalla, kaffe i Åsa, diarré i Polen 51
Odugliga gallstenar 58
Äntligen en patient! 64
Vackra fresior 71
Lagom långa suturer 79
Ortopeddoktor och Ostmarkhandlare 86
Juljour på infektion 91
Konstig tvilling 101
Atombomber 108
Krasslig Fiat 112
Sjöbringsvariabler 117
Barn och Kubakris 124
Korstestning och kolerisk överläkare 129
Stressad jourhavande 134
Konservativ kirurg 140
Hjärtmassage i kulvert 145
Diagnos i EKG-rummet 152
1
Förord
Detta är några minnen från tiden som medicinstuderande i Lund,
Göteborg och Karlstad 1956-1964, avsedda för mina barn och barnbarn.
En förhoppning jag har med de här minnesböckerna är, att några
barn eller barnbarn ska bli intresserade av 1900-talets historia. Kanske
läsa något i till exempel Hans Dahlberg: ”Hundra år i Sverige”. Och läsa
några av de fina romanserierna som finns, till exempel av Per-Anders
Fogelström eller Sven Delblanc. När det gäller denna medicinartid kanske
bläddra i Staffan Tjerneld & Tommy Hammarström: ”Minns du 60-talet”
eller Bernt Egerbladh: ”Jag minns mitt 50-tal”.
Från den här tiden minns jag en hel del episoder. Och så har jag
mängder av föreläsningsanteckningar, brev (kontakten med vänner, syskon och föräldrar skedde via brev på den tiden) och annat som stöd för
minnet.
Skrivet huvudsakligen under 2007 och 2008. Senast redigerat i augusti 2012. Jag har fört en ojämn kamp mot Microsoft Word när det gällt
att få fästmarginaler rätt och att få bildtexter att hamna rätt i förhållande till
bilder. Om några fel kvarstår så ber jag om ursäkt för detta.
För att göra det hela mera läsvänligt än vid egen utskrift på A4 har
jag skrivit i format A5 och låtit ett kopieringsbolag skriva ut och ringbinda
det hela.
Utskrivet och ringbundet hos Kopieringsbolaget AB, Halmstad i augusti 2012
2
Slusken Eriksson
– Den där slusken Eriksson får inte komma in i mitt kök, säjer
doktorinnan Tengroth.
Det är min kurskamrat Ajten som flinande lämnar mig detta
besked, medan vi dissekerar på Asis, Anatomiska institutionen i
Göteborg. Vi nyser och snorar på grund av formalin i näsa och
ögon.
Ajten, som egentligen heter Sven-Arvid Arvidsson och kommer från Gåsö, hyr liksom kurskamraten Bosse Martin ett litet rum,
sådant som kallas jungfrukammare, innanför köket i doktor Tengroths stora lägenhet i ett högreståndshus nära Götaplatsen. Tengroths har inte mindre än två jungfrukammare att hyra ut. Bosse
klagar över att han ibland har svårt att sova på grund av nattliga
ljud på andra sidan väggen, när Ajten smugit in kvinnor på sitt rum.
Själv hyr jag ett möblerat mörkt rum i Landala hos fröken Andersson, tre trappor upp i ett gult tegelhus på Kapellgatan, mittemot
Vasa sjukhus. Vi har nyligen börjat vår medicinarutbildning på Asis.
På samma sätt som när jag började realskolan och som när jag
3
började gymnasiet känner jag mig osäker och dum i början; tror att
kamraterna har mycket större erfarenhet.
Asis är inrymt i ett gammalt tegelhus vid Tredje Långgatan, mitt
emot Huvudbrandstationen. Jag är alltså bekant med omgivningarna, gjorde senaste
året en del av min
Gunnars bild av dissektion
vapenfria värnpliktstjänstgöring på
brandstationen. I
bottenvåningen på
Anatomistudier enligt broder Gunnar
Asis finns föreläsningssal och dissektionssal; en trappa upp
finns expeditioner. I
källaren har vi vårt
omklädningsrum. Där
ligger även formalinindränkta lik, som vi
så småningom ska
dissekera. Till att
börja med har vi fått
ut en del skelettdelar.
Ajten, Bosse och jag
delar på en skelettlåda och sitter ibland
på kvällarna inne i
Ajtens eller Bosses
rum och förhör
varandra på mellanhandsben och dylikt. Det finns ungefär 200 ben i kroppen. Vi ska
kunna vad alla de olika ytor, inbuktningar, håligheter och utbuktningar heter.
4
Och nu får jag inte längre besöka Ajten och Bosse. Varför?
Ajten kan inte ge mig någon begriplig orsak till att jag, som ju är en
Skallens undersida har många hål. Än så länge vet vi inte vad de är till för
väldigt artig och stillsam söndagsskolgosse från Dingle, inte får k
Varför kallar hon mig slusk? Förstår inte
I medicinarnas tradition ingår att äldrekursen på något sätt ska
skända nybörjarna. Vi hör berättelser om tidigare kursers makabra
skändningar i likboden. Vår kurs slipper lindrigt undan. Vid en
amphiox-gask (de nya medicinarna kallas ampfioxer; det är benämningen på lansettfisk, ett primitivt ryggsträngsdjur) släpar
5
äldrekursen vår kurs i ett fisknät genom staden. Jag slipper nätet
eftersom jag i stället marscherar med ventilbasunen i Blåshjuden,
som går i täten på fiskstimmet.
. Vi har två tjocka läroböcker i anatomi: Rauber-Kopsch:
Lehrbuch und Atlas der Anatomie des Menschen, del 1 och del 2.
Vi börjar med första delen som heter Allgemeine Skelettsystem,
Muskelsystem. Den andra delen, Nervensystem, Haut- und Sinnesorgane, tar vi tag i senare under terminen. Till en början tror jag
att man som i skolan ska läsa böckerna från första sidan till sista.
Först så småningom förstår jag att det inte kan vara så.
Anatomistudierna är jobbiga. Det är plugg, plugg, plugg. Inklusive föreläsningar och dissektikoner blir det ofta tolv till femton
timmar per dygn. På kvällen kan jag inte somna; de latinska orden
dansar förbi. Musculus scalenus posterior, Nervus transversus
cutaneus colli, Tractus spinocerebellaris anterior och så vidare. De
flesta av oss har inte läst latin, så orden är till stor del döda benämningar för oss. För att i framtiden kunna fungera som läkare
måste vi tydligen känna till varenda detalj i kroppen och veta dess
latinska namn. Inte inser vi att en hel del av alla detaljerna egentligen är onödiga ur den synpunkten. Till råga på allt har den internationella nomenklaturen nyligen ändrats så vi får korrigera i RauberKopsch med ledning av en särskild liten bok, där de nu gällande
benämningarna står. Det hela känns omöjligt. När jag efter några
veckor träffar min kamrat från gymnasiet i Uddevalla, Gunnar Olsson, som redan läst medicin ett år, klagar jag bekymrat:
– Det här går nog inte.
– Jo då, påstår Gunnar, det går.
6
Och det gör det ju, trots allt. Och med väldigt mycken möda.
Men ingen talar om att man faktiskt inte måste kunna allting.
– Driver du med mig? frågar en av våra lärare, den tjocke
Nalle Tengroth, som för övrigt är son till Ajtens och Bosses hyresvärd, när jag räckt upp handen och ängsligt frågat, orolig över att
inte säkert veta:
– I vilket plan ligger vridningsaxeln mellan hammaren och
städet?
Så det behöver man tydligen inte kunna.
Bosse frågar en dag, när en assistent undervisar om några
små blodkärl i buken:
.– Kan du förklara för mig varför vi ska lära oss dessa detaljer? Det är ju som att lära sig telefonkatalogen. Den ändras ju förresten också hela tiden.
– Det måste du kunna när du kommer till kirurgen, svarar assistenten.
När Bosse några år senare går kirurgkursen och assisterar
vid en bukoperation och han ser att det blöder ur en liten artär, vill
han visa sin kunskap och säjer:
– Är inte det där Arteria colica sinistra?
– Va? frågar kirurgen
Bosse upprepar frågan.
– Det är nåt jävla kärl, muttrar kirurgen och stoppar blödningen med två peanger.
Anatomiprofessorn, Erik Ingelmark, är elak men duktig pedagog. Han ritar instruktivt på svarta tavlan. Ajten, Bosse, Jallis
Karlsson (från Gravarne) och jag ordnar skrivsamarbete. Vi turas
7
om att skriva ned vad Ingelmark säjer. De som inte har skrivansvaret ritar. Den som är skrivansvarig, vilket man alltså är var fjärde
dag, renskriver på maskin med karbonpapper så de andra får var
sin text.
Ingelmark svär väldigt. Under en lektion skickar han en dag
upp Viktor Lius till sekreteraren en trappa upp för att hämta några
papper. Viktor finner sekretariatet tomt, endast assistent Helander
finns på andra våningen.
– Sekreteraren var inte där, rapporterar Viktor.
Blåshjuden med Lucia
– Var det inte en enda jävel där? frågar Ingelmark.
– Jo den där jävla Helander förstås, svarar Lius lite ironiskt.
– Tack kandidaten, jag förstår, säjer professorn.
Skallen utgör ett extra komplicerat skelettsystem. Där finns
mängder av fåror och hål att känna till: Foramen zygomaticoorbitale, Apertura sinus sphenoidalis, Sulcus sinus petrosi inferioris
med flera Jag har haft tur och lyckats komma över ett eget kranium; har köpt det av en äldre medicinare, som i sin tur ska ha köpt
8
det av Östen Engelbrektsson. Östen, som är från Hedekas, känner
jag från gymnasiet i Uddevalla.
– Jag har köpt din gamla skalle av Gustav Schröder, säjer jag
till Östen, när jag råkar träffa honom ute på stan.
– Jaså, det var egendomligt, svarar Östen, för Gustav har
ingen skalle att sälja. Den hade han bara lånat av mig.
– Då får jag väl försöka få affären att gå tillbaka, lovar jag.
Efter lite om och men återfår jag mina pengar av Gustav och
skallen återvänder så småningom till Östen.
Vi har uppmanats skaffa vit rock för dissektionsarbetet.
Rockarna ska vara namnade. Jag är lite ovan med märkgarn och
nål och när jag broderar Nils E råkar jag få E:et väldigt nära Nils.
Blir därför i fortsättningen kallad Nilse.
Vi dissekerar med ögon rinnande av formalinet. Liken vi arbetar med har länge legat i formalin och de flesta organ är ungefär
lika jämnbruna. Det är inte alls vackra som i den färgglada Hafferl:
Topografishe Anatomie, som vi jämför med, när vi dissekerar. Där
är musklerna bruna, nerverna solgula, venerna dalablå och artärerna blodröda.
– Sjutton också, jämrar sig Lil Dahlkvist, som är från Kville.
Där skar jag av den.
Vi håller på och dissekerar halsens nerver. Lil är väldigt ambitiös, för att inte säga petig. Hon vill till varje pris ta fram hela Nervus
occipitalis minor. Och nu gick den av.
– Jag går hem och hämtar nål och tråd, säjer Lil, som är väldigt noggrann.
9
Hon menar faktiskt allvar. Kommer efter en stund tillbaka och
syr ihop den avskurna nerven. Så när en assistent kommer och
förhör oss kan vi peka ut alla nerverna.
Jämsides med anatomin läser vi histologi, det vill säga mikroskopisk anatomi, och embryologi. Föreläsare är Sven-Olov Brattgård, som sitter i rullstol. Vi blir bekanta med mikroskopet och
Brev har kommit från Gunnar
granskar olika preparat. Testis hos gräshoppa är det första vi lär
oss känna igen. Så småningom även andra vävnader och inte
minst olika blodkroppar i benmärgen. Min syssling från Bengtsfors,
Jan Martinsson, som är äldrekursare, lånar ut sitt mikroskop till mig
och hjälper mig att identifiera en del strukturer hemma på rummet.
I mars tenterar jag histologi efter att åtskilliga kvällar tillsammans med Jallis och Bosse ha stirrat i mikroskop, ätit korv och
druckit morotsaft.
Anatomiåret går framåt. Rauber-Kopsch ligger ständigt uppslagen på skrivbordet hemma i mitt rum vid Kapellplatsen.
10
– Idag är det Radiodoktorn, säjer fröken Andersson på torsdagar, när jag går genom hallen på väg till föreläsningen.
Det är den enda konversation vi har. Utom när jag betalar hyran.
Jag försöker nöta in en del anatomi genom att rita detaljer på
baksidan av de kladdpapper jag fått av pappa: folkpartivalsedlar
med Waldemar Svensson, Ljungskile, som första namn. Dagarna
går åt till föreläsningar och dissektioner, kvällarna till plugg. Men
två timmar på lördag eftermiddag tar jag ledigt, då spelar jag ventilbasun vid Blåshjudens övning. Dessutom går jag söndag förmiddag till gudstjänsten i Betlehemskyrkan vid Vasagatan. Äter då
lunch efteråt på Frikyrkliga studentförbundets studenthem vid
samma gata. Träffar några frikyrkliga kamrater och deltar strax före
jul i ett kyrkospel.
I blåsorkestern kallas jag Reservanten. Anledningen är att
Blåshjuden en gång hade ett ekonomiskt överskott och vi resonerade om hur pengarna skulle användas. Det diskuterades förstås
inköp av noter, instrument, nya notväskor och uniformsdetaljer.
Och mycket annat. Jag, som redan var känd som fanatisk nykterist,
begärde ordet och föreslog:
– Jag tycker vi tar pengarna och går på krogen och super oss
fulla.
Det blev dödstyst ett par sekunder, sedan applåder, visslingar och skratt. När de tystnat fortsatte jag:
– För övrigt ber jag att få reservera mig mot förslaget.
Reservationen röstades ned och jag fick alltså i fortsättningen
heta Reservanten.
11
Vi har tentamen på delmoment av kurserna ungefär varannan
vecka, oftast på lördagar. Förhören kallas duggor.
– Vill kandidaten redogöra för det embryonala kretsloppet,
säjer prosektor Ekholm till Ajten, när Bosse, Ajten och jag tenterar
embryologi.
Ajten svarar ingenting. Ekholm får ett telefonsamtal och när
det är slut ställer han åter samma fråga. Ajten vrider sig i stolen.
Hur cirkulationen ser ut hos fostret är något som den blivande läkaren aldrig kommer att
behöva veta. Såvida han
inte blir obstetriker. Ekholm blir åter upptagen
av ett telefonsamtal men
återkommer sedan till
frågan. Efter en stunds
svettande säjer Ajten:
– Jag har faktiskt
inte det embryonala
Nerver i ryggen och mycket
annat ritar jag på baksidan
av valsedlar
kretsloppet aktuellt idag.
– När sjutton skulle
kandidaten ha det aktuellt om inte just idag?
Ekholm skrattar.
Ajten får komma tillbaka för nytt förhör nästa vecka.
12
Kan allt!
På kvällarna avbryter jag anatomipluggandet en stund och
lyssnar på radions nyheter från TT. I slutet av oktober rapporteras
om dramatik i Ungern. Ett uppror leder till att en provisorisk regering bildas under Imre Nagy. Upproret slåss ned av Sovjetunionens
trupper. Hjälporganisationer samlar in pengar till flyktingar och jag
står en kväll vid Kungsportsplatsen med en sparbössa. Att England, Frankrike och Israel samtidigt invaderar Egypten – ”Suezkrisen” – drunknar i nyhetsflödet om Ungern.
Innan jag försöker somna läser jag liksom i gymnasiet några
verser ur Nya Testamentet och ibland en betraktelse i Nathanael
Beskows andaktsbok En dag har börjat. Och ber aftonbön – dock
ofta med tillägget ”Förlåt Jesus att jag inte tror på dig”.
En sanning jag långt senare inser är, att ju mindre man vet,
desto mer tror man sig veta. Detta kan illustreras geometriskt med
stora och små cirklar. En liten cirkel, symboliserande lite kunskap,
har liten gräns ut mot det okända. En större cirkel, det vill säga
mera kunskap, har stor gräns mot det okända – man förstår att det
är mycket man inte förstår. På jullovet säjer jag till mamma:
13
– Nu kan du fråga mig om vad som helst om nervsystemet,
jag kan allt!
I verkligheten kan jag bara en del om hur en massa nervbanor går i kroppen.
Blåshjuden Valborgsmässoafton 1957
I maj deltar jag i Blåshjudens resa till Finland och passar på
att hälsa på ”Finska Britta” – det finska krigsbarn som bodde hos
oss i Dingle under Andra världskriget. I brev hem till mamma och
pappa berättar jag med gymnasial humor:
Corpsens fälttåg i österled är nu avslutat. Sveaborg
är intaget och återtåget (spår 5) har kommit hem. Efter tröttande marscher genom Åbo och Hälsingsfors inskeppades styrkan på Sveaborgsfärjan vilken snabbt
förde corpsen till Sveaborg. Corpsen framryckte längs
förskansningarna i god ordning under huvudsakligen
"Finska rytteriets marsch" och snart stod corpsen
framför Kungsporten. Efter förhandlingar med fäst-
14
ningens besättning öppnades den frivilligt och
corpsen tågade över vindbryggan och stod inför fälttågets mål: det gamla fältropet "Carolus Rex från
Sveaborgs murar" uppfylldes (rökbomber runt corpsen
fulländade det stilenliga.) Sveaborgsorden (nyinstiftad) utdelades till samtliga corpsmedlemmar under högtidliga former (samt till skepparen på färjan, som
blev så rörd att han nästan grät). Sveaborgs ordinarie besättning for hem efter kapitulationen med samma
färja som corpsen. Det lustiga var att det råkade
vara 200-årsjubileum av Sveaborgs grundande samma dag
och halva finska armen tycktes vara där ute. Kommendanten trodde förmodligen att Blåshjuden var någon officiell corps som kommit på grund av jubileet och han
stod i stram givakt när corpsen tågade förbi honom.
Han lät senare skicka fram en sergeant och närmare
förhöra sig om "vad det egentligen var". Det underbaraste av alltsammans var väl när valda enheter ur
finska flottan defilerade förbi varvid amiraler, majorer och liknande herrar stod på en brygga med trupper
bakom sig och gjorde honnör och Blåshjuden stod på en
brygga 20 meter därifrån och lika så stram givakt och
paraderade
Stockholm får i år sin första kvinnliga taxichaufför. Till årets melodier hör Que sera
sera (Doris Day) och Mack the Knife (Louis Armstrong).
Anatomikursen avslutas i maj och sedan ska vi tentera. Vi har
under året haft ett tjugotal deltentor. Ingelmark anser att sluttentamen i anatomi är medicinarens viktigaste tentamen. Han rekommenderar oss att plugga hela sommaren innan vi tenterar. Eftersom jag redan i början av juni ska fortsätta min vapenfria värnplikt med brandkårstjänst i Uddevalla så vill jag bli färdig dessförinnan och anmäler mig till skrivningen den 31 maj. Pluggar väldigt
veckorna före. Sluttentamen gäller hela anatomikursen. Bosse och
Jallis går till tentamen ett par dagar före mig. De ger upp efter en
kort stund. Ingelmark menar ”Vad var det jag sa” när han säjer:
15
– Kandidaterna är välkomna senare.
Jag får en kopia av deras skrivning att fundera på:
Beskriv
1. Hörselbenens och trumhålans ontogeni
2. Nässlemhinnans lymfavflödesvägar och de regionala lymfkörtelgruppernas läge
3. Sinus maxillaris -byggnad, topografi sensibel innerv. och tömningsförhållanden
4. Huvudets framåtböjare, ursprung, fäste, innervation
5. Symptom som uppträder (förlamningar och sensibibiliseringsförändring) vid avskärning av N Medianus i höjd med armbågsleden
6. Ventrala bålväggens sensoriska innervation.
7. Höftledsträckarna. ursprung. fäste, innervation
8. Fotsulans arteriella kärlförsörjning
9. Mjältens peritoneala förbindelser
lo. Inbördes topografi mellan å ena sidan de stora artärer som
utgå från ao-bågen och å andra sidan de stora vener som sammanflyta till cava sup. Angiv även läget i förhållande till osteothorax.
11. Redogör för rectums topografi och peritonealförhållanden
12. Redogör så detaljerat som möjligt för vänster urerärs topografi
13. Cauda eqvinas ontogeni, byggnad och topografi
14. Vilka bildningar bilda botten i sidovenentrikelns olika delar
15. Redogör för djupa sensibilitetens banor, topografi och neuronanordning samt de ingående nervcellernas läge.
16
Muskler i ryggen
Jag går ändå till min planerade tentamen. Det är en heldagsskrivning från klockan 9 till 17 med matsäck. Jag får tillstånd att
använda skrivmaskin (jag har haft nytta av handelskursen i
17
Ljungskile). Det visar sig att jag klarar frågorna ganska hyggligt.
Ingelmark blir nöjd med resultatet och ger spetsbetyget 2.5.
Några dagar efter tentamen börjar jag tjänstgöring på brandkåren i Uddevalla, där jag delvis sysslar med att plocka isär Gunnars gamla Vespa, som han skickat som fraktgods från Stockholm.
Inger arbetar på lasarettet i Vänersborg där hon till stor del tar
EKG.
Av kamraterna i vår skrivgrupp blir Jallis senare anestesiolog
och ambulansläkare. Bosse blir allmänläkare och radiodoktor och
Ajten någon sorts societetsläkare. Dessutom kommer han tyvärr att
bli koffertmördare.
Flera år senare berättar Bosse:
Ajten skötte min mottagning en tid medan jag hade semester.
När jag kom tillbaka berättade Ajten att han varit tvungen skaffa
helt ny inredning i sin bil, en Volvo P1800. En katt hade rivit sönder
klädseln, sade han. Året därpå såg jag på förstasidan i GT bilden
av en kvinna, Margareta af Forselles, som jag hade haft som patient på Nordhemspolikliniken. Hon hade hittats styckad, liggande i
en resväska utanför Gåsö. Alltså den ö där Ajten har bott. Så småningom framkom det att resväskan tillhörde Ajten. Bosse förstod då
att Ajtens motiv för att byta inredning i Volvon var, att det fanns
blod från den mördade kvinnan på klädseln.
I april 1971, då jag arbetade på Sahlgrenska sjukhuset, kom
ambulansen till akutmottagningen med Ajten. Han var död av en
överdos knark. Det hann inte bli någon rättegång. Mordet är beskrivet på Wikipedia under rubriken Koffertmordet.
Under hösten tog förhållandet slut mellan Inger i Lund och
mig i Göteborg. Via brevkontakt. Jag var mycket ledsen. På jullovet, när jag är hemma i Dingle, ringer Inger en dag och frågar för
18
en grannes räkning var man kan reparerar en orgel. Telefonsamtalet leder till att vi bestämmer att vi ska träffas i Uddevalla. En dag
efter nyår vandrar vi i naturen i stadens omgivningar- Går sedan in
på ett kafé och beställer två koppar choklad. Därvid återuppstår
kärleken, vi fortsätter brevkontakten och på Valborgsmässoafton
1957 byter vi förlovningsringar, sittande på en klippa i Långedrag,
efter vår dittills enda middag på en riktig restaurant.
Detaljer från ett brev:
Förlovningsdagen börjar med rond på Asis, där jag dissekerar fram Truncus coeliacus. Därefter deltar vi i en obduktion på
Vasa sjukhus. Alla organ är mycket vackrare på en nyss avliden än
på våra formalinindränka lik. Sedan blir det mösspåtagning på
Tradgårdsföreningen. Jag spelar i Blåshjuden som marscherar in,
uniformsklädda som alltid. Vår ledare håller ett kärnfullt tal till våren: "Våren är här" och vi svarar: "Våren är här" varefter vi marscherar ut igen. Inger och jag tittar därefter på den skojiga Chalmerscortegen innan vi tar spårvagnen ut till Långedrag. Vi är i stort
sett ganska alternativa men ändå så konventionella så vi tror att
man måste gå på en restaurant när man ska förlova sig. Därför har
vi beställt bord här ute. Det blir vår dittills enda middag på en riktig
restaurant. Det känns väldigt främmande och konstigt att sitta på
ett så fint ställe. Och vi tycker det känns fel att lägga ut så mycket
pengar (50:- inklusive två sockerdricka) på en måltid. Viiskulle fått
lika bra mat för 4:- och samma trevnad gratis var helst vi satt oss
tillsammans. Vi äter tre sandwichs, kalvfilé och Parfait Valborg, det
visar sig vara en glass. När vi ätit färdigt strövar vi längs stranden
och lyssnar på vindens brus och vågornas svall. På en klippa vid
havet byter vi ringar och är därmed förlovade. Så tar vi spårvagnen
in till centrum och deltar en stund i samvaron på det kristliga studenthemmet.
När jag går hem till mig har fåglarna redan börjat sjunga in
maj. Inger sover hos en kamrat och ska sedan åka tillbaka till Lund.
Inte ens när man är förlovade sover man tillsammans. I varje fall
inte om man är frikyrklig.
19
Våren 1957 tar Kerstin realexamen i Uddevalla och under
höstterminen 1957 går hon och Britta på gymnasiet i Köping. Gunnar studerar på Musikhögskolan i Stockholm och startar Enskede
kammarkör. Mamma och pappa flyttar till Lindesberg där pappa
blivit bankdirektör på Göteborgs Bank. Samma bank som jag vikarierade på fem år tidigare.
Men varför kallade doktorinnan Tengroth den väldigt städade
och artige gossen för en slusk?
Långt senare inser jag att det nog handlar om min Dinglebakgrund. I Dingle gick vi i skidpjäxor på vintern och i stövlar när
det regnade. Och jag är föga sofistikerad; går likadant klädd i Göteborg. Förmodligen har jag klampat genom Tengroths kök med
blöta stövlar eller smutsiga pjäxor någon gång.
När arbetet på brandkåren är slut ämnar jag flytta till Lund, eftersom Inger studerar där. Hon ska bli tandläkare. Egentligen skulle
hon vilja bli läkare men tyvärr lämnade hon inte in ansökan till medicinarlinjen, eftersom hon inte trodde att hennes betygspoäng
skulle räcka. Det visar sig emellertid att de hade räckt.
Så nu är det som det är. Inger är i Lund och jag vill dit.
När jag skriver detta 50 år senare och tänker på hur många timmar om
dagen som jag ägnade åt studier funderar jag på det jag ser och hör om
ungdomarna nu på 2000-talet. De tycks ägna större delen av dygnet åt
”att umgås med mina vänner” – i verkligheten och via mobiltelefon, SMS,
Face book, Skype och annat. Kommer de någonsin att få tid att studera
på heltid? Eller klara ett heltidsarbete? Eller ens sköta familj och barn?
Eller göra någon samhällsinsats? Man får hoppas att det ändrar sig med
tiden.
20
Strukturformler på valsedlar
– Nej det går inte. Du får höra med fakulteten.
Docenten Sven Lindstedt låter elak när han säjer att jag inte
får studera i Lund.
Jag har infunnit mig vid höstterminens start på uppropet vid
Institutionen för Medicinsk kemi på Sölvegatan i Lund. När
Lindstedt ropat upp de 53 medicinare, som gått anatomiåret i Lund
och som nu ska fortsätta med kursen i Medicinsk kemi, säjer jag,
att jag också vill studera här. Jag har inte fått något svar på mina
brev till Medicinska fakulteten i Lund, där jag anhållit om att få fortsätta studierna här, men åkt hit ändå. Flyttsakerna har jag sänt
med tåget som fraktgods i två trälådor, som tidigare innehållit
Halda skrivmaskiner.
Och nu säjer Lindstedt att det nog inte går att få studera här.
Jag börjar i alla fall.
Lund är en ny stad för mig och som vanligt har jag svårt att
hitta. Skaffar en karta. Och så är det ett nytt språk, liknande det
21
som rektor Rosenberg i Uddevalla talade. Jag lär mig undan för
undan att förstå skåningarna.
Första kapillärblodprovet: Jesper Swedenborg och Maj Hultén
Kursen börjar med Allmän kemi och därefter Organisk kemi.
Den första läroboken heter Amsden: Physical Chemistry for Premedical Students. Sedan kommer den riktiga medicinska kemin
och det gäller att skaffa en lämplig lärobok. Det visar sig vara svårt
att veta vilken man ska skaffa. Lärare och äldrekursare ger olika
råd. "Bok A är utomordentlig och täcker fordringarna men bok B är
lättare att läsa, varvid man dock måste komplettera med bok C för
att det skall räcka. Sedan är ju bok D användbar, den har många
kliniska aspekter på det hela". Alla har olika synpunkter på vilken
bok som är bäst. Samtliga föreslagna böcker är på engelska. Inger
har en bra bok som dock "knappast räcker". Jag beslutar köpa
Cantarow: Biochemistry för 57:20 . Den är på 870 sidor och täcker
nog det man ska kunna. Jag klär om den med ett fint papper med
22
anatomiska bilder, som jag fått som reklam från ett läkemedelsföretag. Fastän vi inte
ens är medicine kandidater ännu har det
redan börjat komma
reklamutskick till oss.
Råpluggandet
från anatomiåret fortsätter. Till en början
är det kemiska formler istället för anatomiska detaljer som
virvlar förbi när jag
ska somna. För att
slå in strukturformlerna i huvudet skriver
Renskriven föreläsningsanteckning från
kursen i Medicinsk kemi
jag upp namnet på de
olika kemiska äm-
nena på kladdlappar; liksom tidigare är det överblivna Folkpartivalsedlar. Så drar jag en lapp i taget och kollar om jag kan. Om jag
klarar formeln lägger jag valsedeln i den högra burken, om jag
misslyckas lägger jag den i burken till vänster. När jag gått igenom
alla, börjar jag på nytt med den vänstra burkens lappar och så vidare Tills jag klarar alla.
Väldigt mycket av det vi tvingas lära oss är förmodligen onödigt för den framtida läkargärningen, men det förstår jag inte.
23
Sigvard, Lasse och Ulf – skrivarkamrater i Lund
När vi börjar med den rent medicinska kemin blir det något
mindre av döda formler och mera av sammanhang som man ska
förstå.
På förmiddagarna har vi föreläsningar, efter lunch har vi laborationer och därefter ytterligare en föreläsning. I laboratoriet mäter,
väger och pipetterar vi. En av laborationerna innebär att vi får utföra vår första blodprovstagning. Med varierande grad av svårighet
tar vi venprov på varandra och iakttar hur blodserum ser ut före och
efter det vi druckit vispgrädde. Många laborationer är så tidskrävande att vi nätt och jämt hinner skriva av äldrekursens redogörelse, än mindre utföra laborationen. På kvällen läser jag medicinsk
kemi till midnatt.
Varje lördag är det dugga, det vill säga tentamen på ett avsnitt av kursen. Lördag eftermiddag, efter förhöret, ägnar jag åt
klädvård, lite städning och hygien. Och renskriver föreläsningsan24
teckningar. På söndag går jag med Inger på förmiddagsgudstjänst i
Missionskyrkan och äter lunch på Miklagård. Sedan startar plugget
inför nästa dugga.
1
Första tiden i Lund
hyr jag tillsammans med
Rune Axelsson (som så
småningom blir folkhögskollärare i Kalix) och ytterligare
en grabb en lägenhet i
andra hand av den nästan
färdige medicinaren Ingemar Norberg, som gör värnCitronsyracykeln – cellens andning
plikt. Det är i ett gammalt
hus på Östra Mårtensgatan. Efter ett par månader flyttar jag till ett
rum hos teologstuderande Torsten Josefsson och hans gravida
psykologistuderande fru, Marianne, ett nybyggt studenthus på Revingegatan. De är mycket glada över att ha mig som hyresgäst. De
får nämligen bra betalt med anledning av att jag har ett så kallat
naturastipendium. Med Torsten har jag av och till upprörda politiska
och religiösa diskussioner. Deras katt heter Moses.
Inger hyr ett vindsrum hos baptistfamiljen Kasimir på Malmövägen 8. Hon har börjat på Tandläkarhögskolan i Malmö men läser
de prekliniska ämnena i Lund. För närvarande läser hon bland an-
25
nat fysiologi. Fysiologiska institutionen ligger granne med Medicinskt kemiska institutionen. Så vi ses ibland.
Inger har ett välfyllt program. Först föreläsningar i kemi
klockan 8.15 – 10.15, därefter fysiologi 10.30 – 13.15 och bakteriologi 14.00 – 16.30. Sedan ska hon direkt åka till Malmö och ha bettlära fram till klockan 21. Och därefter läsa för att kunna hänga med
och klara tentamina.
Förutom kemi, bakteriologi och fysiologi läser Inger i år i Lund
anatomi och histologi. I Malmö går hon kurserna i Speciell tandanatomi, Speciell tandhistologi och Propedeutisk bettlära. Hon har
en kurskamrat från Uddevalla, Sigfrid Engevall, som så småningom
gifter sig med vår Uddevallakamrat Kerstin Hellstedt.
Mammas gamla cykel får jag överta; den har kommit med
fraktgods från Lindesberg. Efter smärre reparationer funkar den
fint. Jag inser att Lund ligger på en sluttning, trots att man inte ser
några backar. Det är tungt uppför när man från söder via Malmövägen och Stora Södergatan cyklar upp till torget och via Lundagård och Sandgatan till de medicinska institutionerna i norr. Det
finns inga växlar på vanliga cyklar vid denna tid.
Söndagen den 13 oktober är det rådgivande folkomröstningen om ATP, Allmänna tilläggspensionen. Det finns tre alternativ.
Socialdemokraternas och kommunisternas alternativ innebär lagfäst rätt till tjänstepension för löntagare. Bondeförbundets alternativ
är helt frivilliga försäkringar vars värde garanteras av staten medan
Folkpartiet och Högern föreslår frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Ett omfattande affischkrig rasar före omröstningen. Ett drygt
halvår senare – i samband med andrakammarvalet sommaren
1958 – använder Socialdemokraterna en affisch som kommer att
26
gå till historien. Under en bild av en äldre arbetare står det
"Gärna medalj – men först en rejäl pension”.
Fortfarande är jag så mycket folkpartist att jag trots luftvägsinfektion och hög feber tar mig till röstlokalen för att rösta på Folkpartiets förslag. Socialdemokraternas alternativ får 46% av rösterna, och det blir deras linje som man senare lagstiftar om. Hade
omröstningen hållits ett decennium senare så hade jag naturligtvis
röstat för obligatoriet.
I november besöker jag mina föräldrar som flyttat till
Lindesberg. I brev berättar jag sedan för dem om resan tillbaka till
Lund
Jag är aningen sömnig. Det blev obetydligt sömn i
natt.
Tåg 1. Till Frövi. Normalt vanligt hederligt
svenskt tåg.
Tåg 2. Frövi-Hallsberg. En underbart fantastisk ny
vagn av provexemplartyp med vitt tak och trevliga lampor och goda fåtöljer (en och en) och röda och vita
gardiner med lokomotiv på–ja i stort sett en helt ny
typ av SJ-vagn. I den satt vi bara tre personer från
Örebro t i l l Hallsberg.
Tåg 3. Hallsberg-Mjölby. Vanlig boggivagn. Prövar
att ligga utsträckt mellan två stolar. En dam skall gå
av och erbjuder mig en hel bänk, där jag sover gott i
styvt en halv timme. Kl. halv två är vi i Mjölby
Tåg 4. Mjölby -Lund. Det var det värsta.
Tjyvtjockt med folk. Med svårighet får man sittplats i
en kup4. Jag prövar olika sätt att sova: Binder halsduken i bagageräcket och håller mig i den med händerna
och vilar huvet i händerna. Försöker ligga på elementet
i korridoren! Om man haft lite remmar att binda sig med
hade det säkert gått. Knyter ihop den röda tröjan och
halsduken i bagageräcket och stoppar huvet i tröjan och
vilar rätt bra. Från Alvesta får jag en hel bänk, där
jag sover fint. Utom att jag med näppe (finns det ett
sådant uttryck) kommer av i Lund. Därefter sover jag
som en stock (förmodar jag) närmare två timmar på min
säng i Ingemars rum. Igår duggade jag kolhydrater, li-
27
pider och proteiner. Närmast blir det väl porfyriner,
hemoglobin, enzymer mm. Det är gott att inget veta. Jag
läser om porfyriner idag till att börja. med.
Nu är dagsrutinen ganska lika varje dag: upp vid
8-tiden. Läser till 9.15. Äter frukost och läser på
Miklagård till 10.20. Föreläsning 10.30–11.45. Äter 12.00
och läser på Miklagård till 12.55. Laborerar 13.00–16.00.
Föreläsning 16.00–17.00. Äter. Läser hemma eller hos
Inger till 24.00. Variation på lördagar – då vi duggar
och går upp tidigare och läser och borstar skor och
badar på eftermiddagen. Och söndag då man renskriver
föreläsningar som inte hunnits med under veckan. Denna
helg har jag renskrivit 12 sidor föreläsning.
När man bläddrar framåt i sina 'läroböcker i medicinsk kemi, så får man en maktlös känsla av djungel, som
man måste tränga sig igenom, steg för steg. Och man måste
komma igenom detta avsnitt av djungeln på så kort tid
också. Blickar man ändå längre framåt mot alla djungelavsnitt som väntar en, blir man lätt deprimerad. Allrahelst som en blick bakåt uppvisar en stark igenväxning
av den stig man banat i djungelbiten anatomi och histologi. Jag är rätt trött nu för tiden. Men det är ändå
inte som på Asis och knappast som när jag reste Dingle –
Uddevalla. Jag har glömt
bort hur mycket trött jag
var då, men jag har för
mig att jag var sömnig
nästan jämt då.
Trots pluggandet hinner
jag ibland lyssna på radion
och stundom reagerar jag på
det jag hör. Jag skriver ett
beskäftigt brev till Radiochefen och klagar på radions bristande samhällsansvar i fråga
om kost och hälsa. Ger även
28
radion några råd. Får svar från programdirektör Nils-Olof Franzen.
Får även svar från TT som jag skrivit till och klagat över ensidig
nyhetsförmedling när det gäller försvarsdebatten. Frågan om
svensk atombomb har kommit upp på dagordningen.
I Kristna medicinarkretsens regi föreläser Stig Holm en kväll
om Millionernas lidanden. Jag läser hans bok Jordens hunger och
får en ökad medvetenhet om hur komplicerad ulandsproblematiken är. Inser kanske för första gången att jordens
resurser inte är oändliga. Jag blir engagerad i frågan om överbefolkningen. För övrigt är U-land ett nytt ord. Förr hette det kolonierna. Eller Hednaländerna som de nog kallades i söndagsskolan.
En del av våra laborationer fordrar blod. Jag berättar för mina
föräldrar:
Denna vecka har vi haft en del blodiga företag på
med.kem. Det har varit laborationer med blodäggvita och
blodkoagulation och protrombinbestämning mm. Både venblod
(dvs blod tages ur en ven på armen med en sådan där spruta
ni vet) och kapillärblod (stick i fingerspetsen) har vi
använt. Och det var inte så lätt att göra som man troddde. Att hitta en ven går väl an, men att få blod ur den
är svårare. Jag hade tur när jag tog på Lasse men han
fick sticka mig 3 ggr på fm och 3 ggr på em för att få
blod. Kapillärblodet var ännu svårare: där får man ju
fram blod men inte i tillräcklig mängd och tillräckligt snabbt, för det stelnar i röret. Vi höll på hela
e.m. i vår grupp utan att kunna få ett användbart prov
för protrombinbestämning. Och då såg vi ut som slaktare. Och det är sådant som man med ett elegant leende
dagligen skall göra på patienterna i framtiden....
Nåja, man får hoppas att övning ger färdighet.
En dag meddelar TT att Sovjetunionen ska ha sänt upp en
satellit, Sputnik 1, i rymden. Det låter otroligt. En hel del studenter
29
går ut i Stadsparken på morgonen och spejar upp mot himlen då
det sägs att man ska kunna se den. Jag tycker inte jag har tid eller
intresse för att gå dit och titta.
. I tidningen har vi under hösten läst om raskravaller i USA,
där diskriminering av svarta fortfarande är vanligt. En kulmen sker i
staden Little Rock där nio svarta ungdomar hindras från att studera
på gymnasiet. Arkansas guvernör sätter in nationalgardet för att –
som han uttrycker det – skydda de vita eleverna mot de svarta. En
vit mobb angriper svarta på gatorna. Presidenten skickar slutligen
soldater till Little Rock. Med skarpladdade vapen ser de till att de
nio ungdomarna kan gå i skolan.
Terminen går och det blir snart jullov. Då ska jag åka upp till
mamma och pappa i Lindesberg. Samt skriva ett vetenskapligt arbete.
I januari 1957 har frågetävlingen Kvitt eller dubbelt startat i TV. ”Slamkrypare” blir
ett begrepp. Poliovaccinering av alla svenska skolbarn inleds. Under våren beslutar riksdagen att successivt korta ner arbetsveckan från 48 till 45 timmar fram till
1960. SCB rapporterar att den svenska medelinkomsten är 8 446 kronor om året.
T-centralen i Stockholm har invigts. Estrella har i år börjat tillverka chips och
popcorn och Åtvidabergs Industrier har lanserat den första elektroniska räknemaskinen. Albert Camus får Nobels pris i litteratur.
30
Pregnanta möss
På jullovet har vi fått uppgift att skriva en artikel, byggd på
fakta hämtade från den vetenskapliga litteraturen. Anders Tisell
från Vaggeryd och jag får ämnet Kolsyreanhydras att skriva om.
Det är ett enzym som katalyserar reaktionen av koldioxid med vatten till kolsyra eller bikarbonatjoner. På Universitetsbiblioteket letar
vi i inbundna årgångar av biokemiska tidskrifter. Det finns naturligtvis inte någon möjlighet att söka med datorhjälp vid denna tid. Vi
letar, läser och skriver. Tycker oss efter idogt arbete ha åstadkommit en fin översikt. Båda imponeras vi av hur enormt mycket det
finns skrivet om allting. Vår ovana med det engelska medicinska
språket gör att vi i redogörelsen skriver "En undersökning på 15
pregnanta möss visade .... ". Istället för ”15 gravida möss”. Detta
orsakar en viss munterhet vid den muntliga genomgången.
Tentamen i Medicinsk kemi är skriftlig. Vi hämtar ut betyget
hos institutionens professor, Sune Bergström. Det är första gången
vi ser honom; han har inte haft del i vår undervisning. För övrigt får
31
han så småningom ett delat nobelpris (1982) för upptäckten av
prostaglandinerna.
Nu står Fysiologin på tur.
Det första svenska musikradioprogrammet för ungdomar, Spisarparty, har startat
1957. Bland årets melodier finns Tutti Frutti (Elvis Presley), True Love (Bing
Crosby och Grace Kelly) och Roslagsvår (Alice Babs).
– Jag kan inte klippa huvudet av grodan, säjer jag.
– Inte jag heller, klagar Lasse Henricson.
– Jag kan göra det på eran groda också, lovar Göran
Ekelund som har en militär image.
Inger i rummet, Malmövägen 8. Vi har köpt en radio
Det är vårterminen 1958 och vi läser Fysiologi. Äntligen är
det texter med rediga sammanhang; det gäller att förstå förlopp,
förstå hur alla olika organ fungerar, inte bara råplugga döda namn
och formler. Även under fysiologikursen har vi laborationer. Vi studerar bland annat hur grodans hjärta och grovtarm påverkas av
32
olika farmaka. Grodorna dödar man genom att klippa av deras huvud. Jag och några andra är för blödiga för detta moment och med
tacksamhet låter vi den tuffare kurskamraten Göran avliva våra
grodor.
Nu är det Lasse Henricson (smålänning, som så småningom
blir allmänläkare i Stockholm), Sigvard Runesson (pingstvän från
Motala som blir ögonläkare) och Ulf Svenmo (Helsingborgspojke
som blir röntgenläkare) som jag samarbetar med för renskrivning
med tre kopior av föreläsningsanteckningar var fjärde dag. Vi retar
Lasse för att han som smålänning är så sparsam med papperen att
han inte lämnar någon marginal.
En dag upptäcker jag på min hals lymfkörtlar, som verkar förstorade.
– Jag tror det är Hodgkins sjukdom, säjer Inger, som redan
läst patologi.
Hodgkin är en elakartad, oftast dödlig, sjukdom i lymfsystemet. Så jag ber Ingemar Norberg, som gått medicinkursen, att undersöka mig.
– Jag är osäker på vad det är, säjer Ingemar. Det är väl bäst
du beställer tid på medicinmottagningen.
Och det gör jag. Lymfkörtelsvullnaden är naturligtvis inte
Hodgkin.
– De flesta medicinare tror någon gång under sin studietid att
de har en malign blodsjukdom, säjer medicinläkaren.
Som vetenskapligt arbete under fysiologikursen arbetar Sigvard Runesson och jag med en artikel om Starlings hjärtlag – moderna synpunkter. Det handlar om varför hjärtat pumpar vidare allt
33
blod som tillförs via höger förmak. Åter imponeras jag av hur mycket det finns skrivet om allting.
Jag har blivit ombedd ordna ett möte för studenter i Lund
med en representant för Freundschaftsheim i Bückeburg, som ska
göra en föreläsningsturné i Norden. Freundschaftsheim är ett
fredscentrum i Tyskland, grundat av Wilhelm Mensching, en präst
som under kriget gömde judiska flyktingar. Pappa och jag har
kommit i kontakt med centrat via Gunnar Sundberg på folkhögskolan i Ljungskile. Jag blir bekymrad. Hur ska jag kunna ordna ett
möte? Jag känner inte till någon fredsförening eller dylikt i studentvärlden att kontakta. Hur ordna lokal? Får dock reda på att det
finns en organisation som heter Världsfederalisterna. Träffar dess
ordförande och får organisationen att stå som arrangör och får tillgång till en lokal på Akademiska föreningen. Men hur ska jag informera om mötet? Jag skriver en inbjudan på en spritstencil – det
är ett blankt papper på vars baksida man fäster ett färgblad; när
man skriver fastnar färg på varje bokstav och sedan kan man via
en spritduplikator överföra texten till ett visst antal kopior. Jag sänder stencilen till pappa för utskrift av ett tjugotal exemplar. Skickar
inbjudan i brev till ett antal studenter som jag känner. Lyckas få ett
drygt dussin åhörare till mötet i en källarlokal på Akademiska föreningen. Vid brevkorrespondens med föreläsaren kunde jag inte
utläsa om han var norrman eller dansk. Dessbättre visar det sig att
han talar norska.
I slutet av maj tenterat vi fysiologi för professor Georg Kahlson (han stavar så!). Han var en av de få professorer i Lund som
34
under Andra världskriget var öppet antinazistiska. Han ser frågande ut när han bett mig redogöra för renin (ett proteolytiskt enzym som bildas i njurarna) och jag börjar prata om rennin (ett enzym i magsäcken, aktiv ingrediens i löpe). Det ordnar dock upp sig
och jag blir godkänd med spets. Jag tycker mitt fina betyg är orättvist; Sigvard som tenterar samtidigt med mig är kunnigare och
borde ha fått mitt betyg
Nu när vi tenterat alla prekliniska ämnen har vi blivit Medicine
kandidater.
Hur blev det med tillståndet att studera i Lund? Jag får aldrig
något besked från fakulteten, men det tycks gå bra ändå. Institutionen var skyldig att ta emot 55 studenter och det finns bara 53
förutom mig.
Under 1958 hör man Vi hänger me´ (Lennart "Nacka" Skoglund), Buona Sera
(Little Gerhard), Colonel Bogey från filmen Bron över floden Kwai. Volare (Lasse
Lönndahl) och Everybody Loves a Lover (Doris Day).
35
Trosfrågor
Jag ska just till att lägga upp köttbullar på min tallrik vid
lunchbordet på Miklagård, när Nils Tägt, missionsförsamlingens
pastor, som också äter här idag, tittar på mig, som om han vill säja
något.
Miklagård vid Grönegatan är det frikyrkliga studenthemmet
där en del studenter bor, de så kallade hemiterna, medan en och
del bara äter där, de så kallade hemäterna. Mitt i matsalen står ett
stort bord där man tar maten. Vid väggarna dukförsedda småbord
där man sitter och äter. Det är ett mycket trivsamt matställe. Man
lär känna varandra, trots att närmare hundra studenter äter här.
Efter maten läser vi tidningar och umgås i läsrummet. De flesta har
någon sorts kristen bakgrund.
– Hej Nils, säjer Tägt. Din pappa har ordnat så det har kommit överföringspapper från församlingen i Uddevalla nu. Så då skriver jag in dig som medlem i församlingen här istället.
36
Oj då, tänker jag och lägger upp potatis. Men jag har väl
tappat tron? Skrivas in i församlingen? Hur ska jag göra? Inte kan
jag nu bli medlem i Missionsförsamlingen.
Det är inte så att jag plötsligt insett att jag ”inte tror på Gud”.
Men tron har undan för undan förändrats och nog nu nästan helt
försvunnit. När jag var liten och vi hade söndagsskola hemma i
köket i Dingle var Gud och Jesus lika verkliga som sill och potatis.
Bibeln lika sann som historieboken.
Gud var en ganska
sträng skäggig gammal
Lunds domkyrka cyklar man förbi
varje dag
farbror, som på sex dagar
hade skapat världen. Jesus var en ganska snäll
yngre farbror, möjligen
hade han också skägg,
fast det var lite mindre
yvigt än Guds skägg. I
skolåldern tillkom Den helige anden. Honom fick jag
inget riktigt grepp om. Han
svävade kanske omkring
bland molnen? Att aftonbönen gick rakt upp till Gud i himlen var
självklart. Och att han lyssnade och kunde ingripa. Om man bad så
kunde han se till att släktingarna inte blev sjuka och att kriget inte
kom till Sverige. Likaså visste jag att Gud kunde se allt vad man
gjorde. Han gillade inte att människor syndade. Då kom dom till
Djävulen i Helvetet istället för till Himlen, när de dog. Fast mamma
37
och pappa pratade det inte mycket om Djävulen och Helvetet, mera
om Jesus och Himlen.
I Våra pojkar, Missionsförbundets scouter, liksom i Juniorföreningen, vidareutvecklades gudstron. Den var fortfarande lika
självklar. Bibeln var sann och Guds barn, de troende, skulle
komma till himlen. Det var tämligen okomplicerat att vara Guds
barn. Visserligen var vår familj lite avvikande, eftersom vi var de
enda frikyrkliga i Dingle. Vi hade söndagsskola i köket, pappa läste
ett stycke ur Pojkarnas andaktsbok vid frukosten och vi bad bordsbön och aftonbön. Men våra föräldrars frikyrklighet var väldigt sansad. Det var varken en påträngande eller livsförnekande kristendom. Man skulle älska sina medmänniskor. Mamma och pappa var
minst lika aktiva i olika ideella organisationer som i sin söndagsskola. Vi kände att vi var lite avvikande men ingen retade oss för
det.
I missionstält spelade jag trumpet – och senare basun – i den
Med trumpet på Missionsbåten 1950
38
så kallade strängmusiken, när tillfälle bjöds. Strängmusiken – det
var svängiga andliga sånger framförda till gitarrackompanjemang,
ibland även med dragspel, fiol, piano och blåsinstrument. ”Oh hur
härligt att få vandra…”. ”De komma från öst och väst…” Även i
andra sammanhang spelade vi gärna läsarsånger i svängig ensemble. Till Gunnars gitarrackompanjemang spelade jag basunsolo
både vid gudstjänster i Missionskyrkan i Uddevalla och vid andra
möten. Man behövde inte tro något speciellt för att vara med och
spela. Sjunga var kanske något annat. Jag reflekterade inte så
mycket över vad ja egentligen trodde på.
Vi förstod så småningom att man som frikyrklig skulle ”lämna
sig åt Gud” och bekänna sin tro. Och förstås göra sådana gärningar som Gud tyckte om. Att tillhöra statskyrkan räknades inte riktigt. I
läroverket skrev jag en gång uppsats över ämnet "Hur kan man i
det dagliga livet visa att man är en kristen". Jag skrev då dels om
de goda gärningarna, dels om problemet "Hur ska man våga visa
att man är kristen?". Man kunde till exempel som jag ha ett SMUmärke (Svenska Missionsförbundets Ungdom) på rockuppslaget.
Under sommarloven kom jag – framförallt i samband med
tältmöten – i kontakt med en annan sorts frikyrklighet än den vi
hade hemma. Likaså under resan med Missionsbåten i Bohuslän
och under juniorläger några vintrar i Dalsland och Värmland. En
mera påträngande, känslomässig och ibland extatisk, till och med
framfusig, evangelisationsreligion.
– Lämna dig åt Gud! Du kan bli frälst!
39
Det var vid frälsningsmöten med uppskruvad stämning som
detta krav kom. Kamrater vittnade om fantastiska upplevelser som
de haft när de lämnat sig åt Gud. De kunde uppge exakt tidpunkt
för den stora händelsen. Jag tyckte alltid att stämningen kändes lite
obehaglig. Känslosvallig och pockande. De som vittnade menade
att livet ändrades totalt. Jag var för saklig för att bli något bra frälsningsfall. Man skulle meddela att man ville lämna sig åt Gud genom att räcka upp handen eller komma fram till botbänken. Det
kändes som att man skulle pekas ut.
Inger med GK-flickor hemma hos oss
Och så hade jag en sorts intellektuellt problem med frälsningen. Jag var ju redan Guds barn. Jag trodde på Gud och syndade inte. Jag varken söp, rökte, ljög, gick på syndig bio, låg med
flickor eller använde läppstift. Fast det sista hörde förstås bara till
flickors syndkatalog. Jag var ju kristen. Varför behövdes det då en
extra procedur?
40
Men det var tydligen nödvändigt att bli frälst på riktigt, så en
kväll på ett juniorläger räckte jag upp handen och sa till pastorn att
jag ville lämna mig åt Gud. Han bad för mig och några var väl lyckliga över att ännu en förtappad själ kommit hem.
Men inne i mig hände ingenting. Jag kände inte något.
När jag kom hem till Dingle berättade jag för pappa att jag
lämnat mig åt Gud. Men jag undrade lite bekymrat om det kanske
inte hade tagit på riktigt, eftersom jag inte hade känt något. Han
menade att det gick bra ändå.
– Det kan jag nog säga att det gäller mig också, sade pappa.
Så då var jag frälst.
Och när man lämnat sig åt Gud ska man döpas, om man inte
blivit döpt tidigare, och gå in i församlingen. Och man bör vittna vid
något möte.
Vid ett tältmöte i Bengtsfors anmälde jag att jag ville vittna.
Det skedde i Åmål. Vittnesbördet var ett intellektuellt anförande där
jag framförde de argument jag kunde för att Gud fanns.
. När jag var 19 år och Gunnar 17 år döptes vi vid midsommartid i en vik vid Byfjorden och blev intagna i Uddevalla missionsförsamling. Inte heller vid dopet upplevde jag något dramatiskt. Vi
var klädda i luciaskjortor och sänktes baklänges ned i havsvattnet
av pastor Espner. Min första tanke var:
– Hoppas vattnet inte är för kallt.
Min andra tanke var:
– Hoppas att inga kamrater ser oss.
Och så skrevs vi in i Uddevalla Missionsförsamling.
41
Nu var det rent formella med den frikyrkliga tron avklarad.
Men själva den kristna tron hade börjat komma i gungning. I bibelskolan i Billingsfors fick vi lära oss att jordens ålder kunde räknas
ut med hjälp av släktlängderna i Gamla Testamentet. Det stämde
inte med det jag lärt mig i skolan. Men jag vågade inte ifrågasätta
uppgiften.
Så småningom blev det mer och mer tydligt att Bibeln inte
gav hela sanningen. Åtminstone Gamla Testamentet fick man
kanske tolka som det judiska folkets tradition mera än Guds ord? .
Dixieland med FKS på Vannaröd Valborgsmässoafton. Nils basun, Stig
Bäckström klarinett. Bengt Malmöport spelar gitarr. Mats Lindgren piano.
Men Jesus har ju funnits och han var väl Guds son? Så Nya Testamentet kan man väl tro på? Nja, så småningom tvekade jag där
också. Till en början gick det att omtolka en del orimligheter. Man
kunde se saker och ting tidsbundet eller symboliskt. Men till slut
gick det inte alls att få ihop religionen med min övriga världsbild.
42
Framförallt gick det förstås inte att få ihop allt lidande i världen med
en Allsmäktig och God Gud. Att det hette Teodicéproblemet visste
jag inte. Inte kunde jag begripa mig på kristna människor som upptäckte lidandet och eländet först när det drabbade dem själva. Och
att bara den Kristne Guden var den rätta. Hur var det med de miljoner som hade en annan religion? Och vid vilket stadium under
årmiljonernas utveckling började Gud betrakta det tidigare däggdjuret som en Människa och Guds avbild?
– Gode Gud, förlåt att jag inte tror, hjälp mig att tro! bad jag
varje kväll i aftonbönen.
För jag fortsatte att be aftonbön och varje kväll läsa några
verser ur Nya Testamentet och stryka under sådant jag tyckte var
viktigt. Successivt tedde sig den kristna etiken viktigare än den
kristna tron. Och jag trodde, felaktigt, att kristen etik var detsamma
som god etik. Själva syndakatalogen hade jag förstås i viss mån
reviderat. Det viktiga var att behandla medmänniskorna som man
själv skulle vilja bli behandlad. Det var också viktigt att aktivt verka
för en bättre värld. Att detta inte var något specifikt kristet förstod
jag först senare.
Men nu är det alltså 1957, jag läser Medicinsk kemi i Lund
och den som tro jag har, kan rimligen inte kallas en riktig kristen
tro. Det vore oärligt att gå med i Missionsförsamlingen här. Och
Tägt säjer att han ska skriva in mig. Vad ska jag säja?
– Nja det får vi nog vänta med, jag har nog inte rätta tron,
mumlar jag och häller sås på köttbullarna.
– Men det är högt i tak hos oss, säjer Tägt.
43
– Men det är nog inte tillräckligt högt, vi får nog vänta med
det, invänder jag och slår mig ned med köttbullarna vid ett bord.
Därmed är det slut med min formella Gudstillhörighet.
Men hur ska jag förklara det här för mamma och pappa? Hur
ska dom ta det, att jag blivit en avfälling? Att vara avfälling är ju
förfärligt.
Jag skriver ett mycket långt brev och förklarar hur det ligger
till, att den etik jag lärt mig i föräldrahemmet självfallet sitter kvar
och att jag säkert kommer att fortsätta att arbeta i kristen anda på
olika sätt, att jag känner dragning till kväkarnas odogmatiska religiositet. Och att den sociala delen av det jag har uppfattat som krisSpelar kuli i Björn Lindgrens spex
tendom, att till exempel arbeta för rättvisa, fred och solidaritet, snarare blivit viktigare än förut.
Pappa och mamma tar det hela lugnt. De skriver att de förstår mig.
Men en del av det gamla sitter kvar på djupet. Det var skillnad på Guds barn och Världens barn i frikyrkan. Det fortsätter att
44
vara skillnad på onda och goda, de rättfärdiga och de orättfärdiga.
Fast det är inte som förr att alla Goda är folkpartister och missionsförbundare.
Alla läsarsångerna är fortfarande härliga att spela.
Och kamrater med kristen bakgrund är fortfarande dem jag
kan känna mest samhörighet med.
Och Miklagård är min fasta punkt i Lund.
Och sprit, tobak, kortspel och dans är mig fortfarande främmande.
Och utanförskapet finns kvar fast utan kristna förtecken.
Och en viss moralism fortsätter.
På Greagården i Bengtsfors – Missionsförsamlingens sommarhem
– spelade vi läsarsånger av hjärtans lust
45
Rör på benen
– Rör på benen! säjer doktor Sarne med sin barska röst.
Det är sommaren 1958. Fotbolls-VM spelas i vårt land och
Brasilien slår Sverige i final med 5-2. Jag vikarierar som narkossköterska på lasarettet i Vänersborg och doktor Sarne, narkosläkaren
från Estland, har lagt en ryggbedövning på en dalslänning som ska
opereras för bråck. Nu ska Sarne kontrollera om bedövningen tagit
på rätt sätt. Det är därför han uppmanar patienten att röra på benen.
Kan jag verkligen arbeta som narkossköterska? När vi läst
medicin i två år och blivit Medicine kandidater har vi stora kunskaper om anatomi, medicinsk kemi och fysiologi, men vi vet inget
om sjukdomar eller sjukvård. Vi har ännu aldrig sett en patient eller
ett sjukhus. Det är emellertid ont om sjuksköterskor.
I Sverige finns omkring 19 500 sjuksköterskor, vilket motsvarar
mindre än tre sjuksköterskor per tusen invånare. I början på 2000talet finns det mer än 90 000 sjuksköterskor, motsvarande tio systrar per tusen invånare.
46
Med Inger och hennes mor Anna på vårutflykt i Uddevalla
Sköterskebristen gör att i semestertider är en Medicine kandidat, som åtminstone kan mäta blodtrycket, bättre än inget alls. En
kandidat, förmodligen ungefär lika okunnig som jag, som heter PC
Jersild, vikarierar samtidigt med mig på lasarettet i Vänersborg som
laboratoriesköterska.
Dagen innan jag börjar vikariatet är det nyval till riksdagens
Andra kammare; riksdagen hade upplösts sedan förslaget om ATP
avslagits av den borgerliga oppositionen. För första gången sviker
jag Folkpartiet. Troligen är det läsningen av högertidningen Sydsvenskans reaktionära ledare som fått mig att glida åt vänster. Det
har småningom gått upp för mig att de Europeiska staternas kolonialism har inneburit fruktansvärda övergrepp mot människor i
andra världsdelar.
47
Vid en konferens i Berlin 1884–85 satt Europas stormakter vid kartan och styckade upp Afrika mellan sig. Frankrike tog Nordafrika
och norra delen av Västafrika; Storbritannien lade beslag på områden i övriga Västafrika och Östafrika. Belgiens kung Leopold II
hade Belgiska Kongo som en privat koloni. Hans rovdrift på naturtillgångarna tog död på flera miljoner kongoleser. Portugiserna koloniserade Angola och Moçambique. Stora delar av Asien var koloniserat. Sydasien ingick i det brittiska imperiet. I Sydostasien hade
Nederländerna makten i Indonesien, Storbritannien hade Malackahalvön och Burma. Frankrike hade det som kallas Indokina (Vietnam, Kambodja och Laos). Befrielserörelser har i många år på
olika sätt kämpat för att bli av med kolonialmakterna. Européerna
har sällan frivilligt gett sig av.
I Algeriet pågår nu befrielsekriget mot Frankrike. Fransmännen torterar och terroriserar. Sången Le deserteur är förbjuden i
Frankrike – hos oss är det Ulla Sjöblom som sjunger den med
svensk text av Lars Forsell: Jag står här på ett torg. Högertidningen
Sydsvenska Dagbladet har försvarat Frankrikes massakrer i Algeriet med att ”Frankrike ändå är en kulturnation”. Jag lämnar borgerligheten, inte bara av denna anledning. Jag är upprörd över alla
orättvisor i såväl vårt land som globalt. Jag finner att Socialdemokraterna står för rättvisa, mera än vad de borgerliga partierna gör.
Dessutom har Folkparitet tidigare inte så självklart utgjort en del i
ett borgerligt block, som det nu gör. Pappas Folkparti har stått för
mycket bra saker och i viss mån varit i opposition mot Högerpartiet.
Vid riksdagsvalet i år röstar jag alltså på Socialdemokraterna. För
övrigt har mina kladdpapper, folkpartivalsedlar med Waldemar
Svensson som första namn, nu tagit slut. Resultatet av valet blir
116 vänster och 115 borgare. Eftersom den socialdemokratiske
48
talmannen inte har rösträtt blir resultatet 115 -115 i känsliga omröstningar.
Många år senare inser jag att de svenska socialdemokraterna i viss
mån är unika i världen, De har med en ideologi där frihet har kombinerats med gemenskap i praktisk politik åstadkommit välfärd för
alla – i kamp mot kommunister till vänster och marknadsliberaler till
höger.
Som vikarierande narkossköterska vaknar jag ibland på nätterna kallsvettig efter mardrömmar där jag blivit satt att sköta eternarkos själv. I fysiologin har jag läst om narkosdjup och vet att steget mellan lagom narkos och djup narkos, som leder till döden, inte
är värst stort. Några säkra tecken på att narkosdjupet är lagom
finns inte, men man kan i viss mån dra slutsats om djupet genom
att titta på pupillerna. Dessbättre inser den ordinarie personalen i
verkligheten att jag nästan bara duger till att sitta bakom lakanet vid
patientens huvudända och mäta puls och blodtryck. Samt sätta
dropp och ge injektioner.
Jag är du med sköterskorna. Annars används fortfarande titlar. För kandidaten Anders Walan, som vikarierar som läkare gäller
fortfarande ”syster” och ”doktor”.
Nu sitter jag och mäter blodtrycket hos Karlsson, patienten
som narkosläkaren bedövat.
– Rör på benen! upprepar Sarne strävt.
Patienten gör fortfarande inga försök att röra på benen.
Operationssköterskan, syster Gudrun, har tvättat buken och
står färdig att lämna en skalpell till operatören, doktor Hansson. Det
klirrar av instrument från magsårsoperationen i rummet bredvid, jag
49
hör en peang med en smäll åka i golvet. Hansson hostar bakom
munskyddet.
– Kan jag börja? undrar han irriterat.
– Rör på benen! uppmanar Sarne åter, nu med högre röst.
Fortfarande reagerar inte patienten.
– Rör på benen!
Nu skriker Sarne.
Då patienten ändå inte försöker röra på benen, böjer jag mig
fram och säjer i hans öra:
– Doktorn vill att herr Karlsson ska röra på benen.
– Jaså, är det mig han talar till, utbrister Karlsson, jag trodde
det var till syster han talade.
Våren 1958 bildar Bertrand Russel och andra en kampanjorganisation mot kärnvapen. Frihetskampen i Algeriet mot Frankrike leder till stora motsättningar i
Frankrike där de Gaulle kommer till makten. Under året störtas monarkin i Irak.
USA och Storbritannien sänder trupper till Libanon och Jordanien. Pasternak
tvingas av Sovjets regering avstå från Nobelpriset.
50
Pelé i Uddevalla, kaffe i Åsa,
diarré i Polen
Fotbollsundret Pelé är
i Uddevalla.
Det slås publikrekord
på Rimnersvallen i Uddevalla när Österrike möter
Brasilien i fotbolls-VM den 8
juni 1958. Det finns 17 778
betalande åskådare på läktarna. Dessutom ett tiotal
personer på Egermarks
balkong vid Rimnersgatan,
Bröllopsfoto 1958
eftersom det är Ingers och
min lysningsdag och denna
51
balkong är den enda plats i Uddevalla där man gratis kan se matcherna. En del vänner har kommit för att lämna lysningspresenter i
form av salladsbestick. Och se en VM-match.
Jag har vid detta tillfälle ingen aning om vem Pelé är och är
inte intresserad av fotboll, men han syns i alla fall från Egermarks
balkong.
Det har varit svårt att hitta ett datum för vår vigsel, men den 6
juli är en ledig dag mellan sommarjobb (Inger på ålderdomshem,
jag på sjukhuset i Vänersborg) och arbetslägret i Polen, som vi ska
delta i. Ingers konfirmationslärare, kyrkoherde Hellman, viger oss i
sin bostad mittemot Sagabiografen i Uddevalla. Sedan äter vi middag med familjerna på värdshuset Åtorp i Munkedal. På kvällen blir
Mamma och pappa med de nygifta
det kaffe på Roffen. Flera
gånger under kvällen
kommer det gamla paret,
som har hand om telegrafen på Västbacken, lunkande genom skogen med
telegram. De är handskrivna och med gammalstavning. ”hafva” istället för
”ha”. När det mörknar sätter mamma ut ljusbåtar,
plankbitar med stearinljus
på, i vattnet. Sedan oroar
hon sig för att det ska bli
52
eldsvåda på någon ö.
Dagen därpå liftar vi till Lund. På ryggsäcken står det ”Nygifta”.
Vi har inte kommit längre än till Åsa i Halland när det blivit eftermiddag.
– Kan vi inte gå in här och ta en kopp kaffe, föreslår Inger.
– Men då kanske vi missar en bra lift och inte hinner komma
till Lund före natten, invänder jag.
Klart för liftning till Lund
Vi byter åsikter om kaffet en stund.
Många år senare säjer Inger varje gång vi passerar Åsa:
– Det var här jag inte fick något kaffe.
53
Ytterligare några år senare hittar vi i vår dagbok från liftningen: ”Kaffe och wienerbröd på Åsabaren”.
Minnet kan vara bedrägligt.
Kaffepaus på arbetsläger i Polen
Så småningom får vi lift med en Volvo Duett ända till
Helsingborg. Och nästa dag kommer vi till Lund, där vi bara blir
kvar ett dygn. Nu ska vi iväg till arbetsläger i Polen. Vi liftar in till
Malmö och ordnar visum på polska konsulatet. Vaccinationer får vi
54
på infektionskliniken i Lund. Så sätter vi oss på tåget till Trelleborg,
tar färjan till Sassnitz och tåg till Berlin och vidare med nattåget till
Warszawa i en mycket trång sittvagnskupé. Därifrån i ett ännu
mera fullsatt tåg – människor står till och med ute på trappstegen –
till Laskarzew, en liten by i sydöstra Polen. I våra ögon gammalmodig som en medeltida by. Vi ska där delta i ett internationellt arbetsläger, anordnat av amerikanska kväkare. Vid järnvägsstationen
hämtas vi med häst och kärra. Skolbygget som vi ska hjälpa till
med ligger mitt ute på landet; vi ser inga andra hus i närheten.
Några av kamraterna på arbetslägret
Svärmor Anna tycker inte att arbetsläger låter som ett riktigt
mål för smekmånad. I bröllopsnotisen som hon för in i tidningen
står det ”Bröllopsresan gick till Warszawa”.
55
Det är en fin stämning på lägret. Arbetet består i att göra en
del okvalificerade jobb vid skolbygget, som redan har väggar och
tak. Flera av de polska arbetarna blir vi bekanta med. En ständigt
sjungande målare, Stanislaw Talarek, och hans familj fortsätter vi
att ha brevkontakt med när vi återvänt till Sverige.
Lägret leds av två amerikanska kväkare, Henry och Esther
Dasenbrock. Deltagarna kommer dels från Polen, dels från flera
västeuropeiska länder. En av deltagarna, Rickard Brown från England, har Inger träffat på ett tidigare arbetsläger. Dessutom kommer
från Indien Vijay. Via honom får vi senare kontakt med hans
landsman AK Rajan från Kerala, när denne kommer för att studera
botanik i Lund.
Till en början bor lägrets alla manliga deltagare i
en av de skolsalar, som
blivit färdiga, och alla kvinnliga i en annan. Så småningom får Inger och jag
tillstånd att bo tillsammans i
ett halvfärdigt rum på andra
våningen, eftersom vi är
Inger rengör fönsterbågar
gifta med varandra. Vi klättar dit via byggnadsställ-
ningar och sover på golvet.
Efter ett par veckor blir jag sjuk. Först en halsinfektion med
hög feber. Jag får åka till sjukhuset i Garvolin där jag behandlas
med såväl penicillin som streptomycin och C-vitamin i injektion.
56
Inger följer med. Vi får en inblick i ett polskt sjukhus. Kirurgöverläkaren, doktor Karpowitz, blir så glad över att få tala engelska med
någon, så han ber Inger att vara med vid operationerna. Hon får till
och med ha hand om narkosen. När det sprutar blod ur en artär
säjer Karpowits ”Så äckligt” och går ifrån operationsbordet. En assistent får stoppa blödningen.
Så småningom skrivs jag ut och vi körs till arbetslägret av
doktorn. Men snart följer en mag/tarminfektion. Jag blir svagare
och svagare. Orkar inte prata, korresponderar med Inger via ögonrörelser. Tillkallad bydoktor remitterar mig åter till sjukhuset. Nu
behandlas med sulfa, glykosdropp, kloramfenikol och C-vitamin.
Blir åter förbättrad och körs för andra gången av Karpowitz till lägret.
Men jag fortsätter att ha magsjukan. Det är jobbigt att klättra
nedför byggnadsställningarna upprepade gånger varje natt för att
besöka torrdasset, som ligger bredvid skolbygget. Kan proceduren
förenklas? Jag kommer på att jag kan använda en murarhink på
rummet.
Sista dagen på lägret, när vi åker hem, glömmer jag tyvärr att
tömma spannen. Efteråt kommer jag att tänka på den. Undrar lite
bekymrat vad muraren fick för fundering om den märkliga lukten i
skolan.
En amerikansk atomdriven u-båt passerar 1958 Nordpolen under packisen. Kina
inför folkkommuner. Den socialdemokratiska Morgon-Tidningen läggs ned.
57
Odugliga gallstenar
– Kan jag ta med mig gallstenarna? frågar jag.
– Vad ska kandidaten ha dem till? undrar professorn, CG
Ahlström, som håller på med en obduktion.
– Jag tänkte göra ett halsband.
– Jo dom kan kandidaten väl ta, skrockar Ahlström.
Det är höst 1958
och vår kurs läser nu dels
Patologi, dels Klinisk epidemiologi, det som i vanligt tal kallas bakteriologi.
I epidemiologin är det
Rune Grubb som lär oss
att blodgruppera och lär oss känna igen olika mikroorganismer och
lär oss vad de kan ge för sorts infektioner. Läroboken heter Hare:
An outline of Bacteriology and Immunity.
I patologin får vi nu för första gången lära oss något om en
del sjukdomar. Hittills har det ju handlat om den friska organismen.
58
I mikroskopet tittar vi nu på sjukliga vävnader. Varannan eftermiddag obducerar vi.
Några obduktioner utför lärarna, några gör vi själva, för att
lära oss hantverket. Jag tycker efter ett tag att det är enkelt att på
rätt sätt klippa upp eller skära upp och bedöma de flesta organ.
Men jag tycker mig aldrig riktigt förstå hur man skiljer en embolus
(en propp som bildats på annan plats och åkt med blodflödet till en
lungartär där den fastnat) från ett koagel i lungartärer.
Det är vid en obduktion, där vi hittar fullt med lagom stora
stenar i gallblåsan, som jag frågar om jag får ta med konkrementen. Inger har nämligen nu börjat borra på Käftis och har möjlighet
att göra hål i dem.
Läroboken, Boyd: Textbook of pathology, är en dyr och fin
bok på över tusen sidor. Fina glättade blad och en del färgbilder.
Jag klär förstås om den, liksom alla andra läroböcker. Inger läser
också patologi. En dag finner jag att hon med kulspetspenna ritat
en gubbe i en mikroskopibild i den fina boken. Jag blir förfärligt
upprörd.
Boyd är ibland humoristisk. Om melanom står det bland annat:
It may be noted that pigmented tumors are common in white and gray horses but
quite rare in dark horses. It is said that if a white horse lives long enough it is
almost certain to die of melanoma. It has also been said that a farmer could paint
his fences with the pigment from the metastatic melanomata in a white horse, but
I cannot vouch for this statement; it might depend on the length of the fences.
När Ahlström föreläser röker han ofta samtidigt på en cigarr.
59
– Hur kommer det sig att professorn som borde känna till
sambandet mellan rökning och cancer ändå röker? frågar en dag
min kurskamrat Jan Öhman, som har skaffat Robbins Basic of Pathology, en modernare och ännu större bok än Boyds. I den står det
om detta samband.
– Man ska inte tro på all smörja som står i böcker, fräser Ahlström lite irriterat.
Som Medicine kandidater har vi nu rätt att rekvirera läkemedelsprover från läkemedelsföretagen. Dock endast receptfria mediciner. Så vi försöker bota vår trötthet med Vitatonin och andra vitaminblandningar i stora mängder.
Jag har flyttat in i Ingers rum
Från ASTRA i Södertälje får vi varje år fickdagböcker som innehåller värdefull medicinsk information: normalvärden för laboratorieprover, maximidoser för farmaka, inkubationstider för olika in-
60
fektioner, tider för avstängning av sjukt barn och dess syskon vid
smittsamma sjukdomar och så vidare.
Efter att ha gift oss, har Inger och jag nu flyttat ihop i det möblerade vindsrum som Inger redan bott i hos Kasimirs på Malmövägen 8. Att bo tillsammans utan att vara gifta är otänkbart, i varje
fall bland frikyrkliga. Vi känner inte till några som gör det.
När Yngve Kasimir efter ett tag flyttar får vi även hyra det lilla
rum med snedtak som han tidigare bott i. Det blir vår sängkammare. För övrigt har vi ett kallt WC och en liten kall vindsskrubb
med takfönster. Där finns en kokplatta, så det är vårt kök. Det drar
genom takluckan; vi försöker täta med textilier och tidningar. Lunch
äter Inger på Käftis och jag på Miklagård. Hemma på Malmövägen
har Inger huvudansvar för matlagningen. Den nyblivna frun, som är
uppväxt med sin mammas gästgivartradition, tycker att maken är
väldigt kravlös när det gäller mat.
På väggen har vi färgtryck som vi fått som läkemedelsreklam.
Ett skrivbord finns. Där sitter jag och läser på kvällarna. Inger sitter
hellre hopkrupen i soffan när hon pluggar. Hon tenterar i år Allmän
patologi, Farmakologi och Materiallära. Dessutom går hon Propedeutisk-klinisk kurs och Propedeutisk-teknisk kurs i tandkirurgi samt
Fantomkurs i bettanalys med parodontoprotetik.
Från garderoben hör vi ljud. Det är möss som kommer in på
hösten. Troligen har en loppa hoppat över till oss från en mus, för
vi får en tid besvärliga loppbett. Vi sätter ut fällor gillrade med ost
och dödar en hel del. Nästan en mus per dag. Loppbeten klingar
av.
Vi lever som tidigare så billigt som det någonsin går. Det in61
går i vår ideologi. Redan i gymnasiet sa vi, halvt på skoj, att vi
skulle bo i ett hus med stampat jordgolv. Jag menar att ur moralisk
synpunkt har vi egentligen inte rätt att leva på högre levnadsstandard än vad den fattigaste på jorden har. Inköp av någon kapitalvara som osthyvel, hålslagsapparat eller väckarklocka föregås av
stor eftertanke och tveksamhet. Telefon har vi förstås inte och att
ringa rikssamtal från en telefonkiosk är dyrt, så kontakten med
mina föräldrar i Lindesberg och Ingers mamma i Uddevalla sker via
brev. Jag ber pappa sända begagnade Göteborgsbankskuvert i
folioformat att ha som förvaringsmappar och att även sända några
återanvändbara papper att klä om böcker med, turistaffischer att
sätta på väggarna och katalog från ett bokförlag att tillverka julkort
av.
Den enda möbel vi som nygifta köpt är ett soffbord för 72
kronor. Det har vi rekvirerat per postorder från Alvesta. Så småningom finner vi att det skulle behövas en rejäl bokhylla också. Efter en del tvekan beslutar vi oss för att skaffa en. Vi känner tyvärr
inte till någon loppmarknad. På en brädgård köper vi 33 tegelstenar, 42 porösa mellanlägg och fyra bräder som är 260 centimeter
långa och. För detta betalar vi sammanlagt 46 kronor och får på det
sättet en bra tegelstensbokhylla.
Enligt noggrant förd kassabok har vi under vårt första halvår
som gifta ätit för 358 kronor och haft övriga hushållsutgifter på 341
kronor.
Inger har kontakter med baptisterna. Deras församling saknar
nu ledare för sina scouter, som kallas GK, Goda kamrater. Inger
och jag åtar oss att vara scoutledare. Det visar sig vara en rätt job62
big uppgift. Vi försöker hitta på intressanta program, gör spårningstävling i Stadsparken, besöker brandkåren, gör gipsgubbar, ordnar
spårningstävling i Stadsparken och mycket annat. Men det är väldigt slitsamt att försöka hålla någon ordning bland alla förfärligt
stökiga pojkar.
Ibland får vi rycka in som söndagsskollärare också. Trots att
vi numera inte tror på den kristne guden.
Vi har funnit att kväkarna har en odogmatisk inställning till religion. De är dessutom ofta aktiva i fredsrörelsen. Några kväkare
har vi träffat i Lund, bland annat Ingeborg Tegnér och Hulda Lundh.
På söndagarna deltar vi ibland i kväkarnas stilla andakter i IM:s
lokaler. Det sägs i regel ingenting under andakten, man bara sitter
tyst. Efteråt resonerar man vid en kopp kaffe om arbete för fred och
rättvisa. Via kväkarna lär vi känna en medicinare, Nils-Olof Jacobson, som är intresserad av parapsykologi och småningom blir psykiater med alternativa metoder.
Hur gick det med gallstenarna?
Inger försökte borra hål i dem, men de var för spröda för att
duga som pärlor. De sprack. Så det blev inget gallstenshalsband.
Snart ska vi få se en riktig patient.
63
Äntligen en patient!
– Nils, du glömde ett argument, här är det, ropar Inger och
kommer efter mig med en papperslapp.
Jag är på väg till en debattkväll på Miklagård om svensk
atombomb. Jag har förberett mig noga och skrivit ned argument på
papperslappar. Det har en tid funnits planer på att förbereda tillverkning av svenska atomvapen. Nu deltar jag i den fredsrörelse
som protesterar.
Kunskap om atombombens enorma kraft har vi haft sedan
1945, då Hiroshima och Nagasaki utplånades. Men det var först i
slutet av femtiotalet som en omfattande proteströrelse mot kärnvapen uppstår. Romanen På stranden av den engelske författaren
Nevil Shute kom ut i Sverige 1958. Den skildrar hur ett tredje
världskrig bryter ut och förstör allt liv på norra halvklotet. Opinionen
har vuxit långsamt. Flera av de ledande vetenskapsmän som utvecklat kärntekniken, som Robert Oppenheimer och Albert Einstein, har tagit avstånd från kärnvapen. 1958 bildades den brittiska
Campaign for Nuclear Disarmament.
I Sverige hade tidningen Folket i Bild redan 1957 en artikelserie av författarna Per-Anders Fogelström och Werner Aspenström där de propagerar mot atomvapen. De argumenterar istället
för att försvaret ska omvandlas till "ambulanskår" för u-landshjälp.
Aktionsgruppen mot svensk atombomb, AMSA, bildades 1958. När
64
skriften ”I stället för Atombomb” av Roland Morell och Per Anders
Fogelström publiceras, startar i media en våldsam kampanj mot
atombombsmotståndarna, som ibland utmålades som landsförrädare. De flesta stora tidningar liksom militären och debattörer från
de politiska partierna och näringslivet, hela etablissemanget med
sina oändliga resurser, propagerar för svensk atombomb. Förutom
Per-Anders Fogelström hör Barbro Alving (Bang) och Sara Lidman
till förgrundsfigurerna i kampen mot bomben.
Jag skriver insändare mot atombomben, bland annat i debatt
mot överste Arvid Eriksson och hovpredikanten Hans Åkerhielm.
Sänder även ett inlägg till den bombförespråkande Dagens Nyheter
med ett följebrev, där jag skriver att eftersom DN brukar ta in inlägg
även från politiska motståndare kunde tidningen kanske publicera
mitt inlägg. Får ett svar från självaste chefredaktör Herbert Tingsten. Han skriver som svar, att DN visserligen tar in avvikande åsik-
Inger, Nils och Manjula – Rajans blivande fru
ter, men att det ”enbart gäller sakliga inlägg”.
På Miklagård är jag lite förvånad över att flera av dem som är
aktiva i FKS (Fria Kristliga Studentföreningen) är förespråkare för
atombomben. Kristna borde väl vara pacifister? Men jag samlar in
65
ett femtontal namnunderskrifter på AMSA:s upprop, där man ställer
sig bakom två krav.
1) Vi motsätter oss under alla förhållanden att kärnvapen införlivas med svenskt försvar.
2) Vi vill ha fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, för uppbyggande syften.
Uppropet får i riket totalt 95 000 underskrifter.
Min kurskamrat Lasse Henricsson är också pacifist och vi
skriver tillsammans ett brev till Inga Thorsson, ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Vi tackar henne för att hon stöder
kampen mot ett svenskt kärnvapen. Brevet undertecknas av flera
av våra medicinarkamrater. Inte minst tack vare Inga Thorssons
insats beslutar sig så småningom Socialdemokraterna för att avstå
från att kräva svenskt atomvapen och därmed står frågan inte
längre på dagordningen.
Sedan vi tenterat Allmän patologi och Speciell patologi är det
Farmakologi som tar vid under vårterminen 1959. Dessutom diverse småkurser som Kliniska laborationsmetoder, Kliniska undersökningsmetoder, Översiktskurser i medicin och kirurgi samt Sjukvårdsteknik.
Lärarnas pedagogik är inte alltid avancerad. Översiktskursen
i medicin går till på så sätt att en lärare sitter och läser innantill ur
ett medicinskt kompendium och vi skriver ned det han säjer.
Största ämnet är dock Farmakologi. På Institutionen för farmakologi är det Arvid Carlsson som är professor. Han får senare
Nobelpris för sina upptäckter rörande signalsubstanser i nervsy66
stemet. Vi lär oss på denna kurs hur läkemedel beter sig i kroppen,
vad de har för terapeutiska effekter, biverkningar och interaktioner.
Och vi lär oss att skriva recept för dekokter, lösningar, piller, salvor
och annat. De ska skrivas med latinska namn på alla komponenter
samt deras vikt och koncentration Genom att använda förkortningar
kan man undvika språkliga felaktigheter. Tydligen har genus, kasus
och annat betydelse i latinet. Ett recept på ett huvudvärkspulver
kan se ut så här:
Antipyr.
Phenacetin. aa 0.3 g
Koffein 0.1 g
M.f. pulv.
D.t.d. N:o XX
S. 1 pulver vid huvudvärk 3 ggr dagligen
Tack vare en litern bok som heter Pharmacopea Svecica, Ed
III, utgiven av Medicinalstyrelsen 1956, kan man få hjälp med att
hitta lämpliga mediciner vid en hel del olika sjukdomstillstånd och
dessutom förenklas receptskrivandet. Man kan till exempel. som
hostmedicin skriva bara Liquor pectoralis 100 g istället för
Extr. glycyrrh. sicc. 16 g, Sol. ammon. 3,5 g,
Aetherol. anisi 0,2 g, Aetherol. foenic. 0,1 g,
Spir. conc. 16,7 g, Aq. dest. ad 100 g. Den lilla rödbruna boken blir min fickbibel när jag senare vikarierar. Undan för
undan skriver jag in kompletterande recept och terapiråd i marginalen och på tomma sidor.
Laborationer på oss själva ingår också. Vi droppar kokain,
homatropin, pilokarpin och fysostigmin i ögat och observerar hur
ögats blodkärl ändrar sig, hur pupillen vidgas och dras ihop och hur
67
närseendet påverkas. Vi inhalerar amylnitrit och vi injicerar mekolyl
och adrenalin och studerar den hjärtklappning och de blodtrycksförändringar som vi får.
Försök att lära sig olika farmakas effekter med mera
Inger och jag gör efter ganska stor beslutsvånda en jätteaffär.
Vi köper två Duxsängar för 330 kronor styck. Hukande under sängarna transporterar jag dem hem från affären till Malmövägen på
taket av Gunnars lilla öppna Fiat 500. Han är på besök i Lund.
Nu, efter närmare tre års studier, ser vi för första gången en
patient. Vi får nämligen öva oss att ta upp en anamnes, alltså en
sjukhistoria. Sigvard Runesson och jag tilldelas en gemensam patient att utfråga. Vi ställer alla de frågor vi kan hitta på. Vi börjar
förstås med frågan ”Vad dog herr Svenssons föräldrar av?” eftersom rubriken Hereditet ska komma först i journalen. Det är inte
förrän flera år senare som vi inser, att man kan börja samtalet med
68
att fråga efter patientens aktuella besvär istället för det som ska stå
först i journalen: ärftlighet.
Efter en kort stund kan Sigvard och jag inte komma på några
fler frågor. Vad ska vi göra? Det kommer som en överraskning att
det är så svårt att i praktiken åstadkomma en sjukdomshistoria vid
det första mötet med en levande patient. Att omsätta tusentals sidor noggrant läst kurslitteratur, hundratals laborationer och föreläsningar i verkliga livet är inte helt lätt, trots att vi har egna stetoskop
kring halsen. Vi måste hitta på något.
– Vill herr Svensson ta av sig skjortan så ska vi lyssna på
lungorna, säjer vi då och tar fram stetoskopen.
För vi har stetoskop och vi har övat att
lyssna på varandras lungor. Dessutom har vi
lyssnat på en grammofonskiva med olika tjippande och gnidande och rasslande lungljud
som lungläkaren von Rosen har spelat in. Vi
har också, från en skiva, som vi fått från ett
läkemedelsföretag, lärt oss en del om hjärtljud.
Lärt oss att aortastenosen ger ett kraftigt systoliskt blåsljud av crescendo-decrescendo-typ och att man vid mitralisinsufficiens har ett
annat systoliskt blåsljud. Diastoliska blåsljud ska man höra vid aortainsufficiens liksom vid mitralisstenos. Det är viktigt att kunna
detta. Hjärtfelsdiagnostik baseras på blåsljud.
Vi lyssnar på vår patients lungor. Inte vet vi vad det är vi hör.
Så småningom får vi också lära oss hur man undersöker riktiga patienter.
69
”Jämviktsriksdagen”, där ställningen mellan det borgerliga och socialistiska lägret är absolut jämn, antar 1959 ATP, den allmänna tillläggspensionen, med 115 röster mot 114 och en nedlagd röst. Det
är redan före omröstningen känt att folkpartisten Ture Königsson
tänker avstå från att rösta. Han är arbetare och är övertygad om att
ATP bör genomföras. Königsson utsätts för starka påtryckningar från
sina partikamrater och folkpartiledaren Bertil Ohlin.
Sommaren 1959 ordnar vi under ett veckoslut som ersättning
för bröllopsmiddag en släktträff under lägerliknande former på Roffen. Ett fyrtiotal släktingar deltar. Mamma har haft med sig skinka
och svärmor Anna kokar massor av potatis. Deltagarna solar, badar och tältar. Min kusin Anders kommer inte. Han far omkring i
Bohuslän och letar, men hittar aldrig Roffen. Han hade glömt att ta
med vägbeskrivningen.
Möjlighet att telefonera till Roffen fanns ju inte på den tiden.
I början av 1959 har gerillan drivit bort den USA-stödde diktatorn Batista från makten på
Kuba. Fidel Castro blir den nye ledaren. USA tar helt avstånd från den nya kubanska
regeringen som vänder sig till Sovjet för att få ekonomisk och militär hjälp I Tibet slår Kina
ned en revolt. Dalai Lama flyr.
Akademiska föreningen i Lund
70
Vackra fresior
– Så vackra fresior herr Olsson har, säjer docent Radner
uppskattande.
Det är höstterminen 1959. Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov
besöker i år USA och en sovjetisk raket kastar ned en flagga på
månen. Jag går kursen i Medicin. Det är när vi i dag har undervisningsrond med Radner på medicinavdelningen, som han kommenterar fresiorna.
På varje avdelning är vi fyra kandidater. På förmiddagarna
har vi föreläsningar, på eftermiddagarna skriver vi in patienter; tar
anamnes (sjukhistoria) med rubrikerna Ärftlighet, Sociala förhållanden, Tidigare sjukdomar, Nuvarande sjukdom och Aktuellt. Undersöker sedan patienten och skriver journal på skrivmaskin. Journalen ska avslutas med PBD, det vill säga Preliminär bedömning och
diagnos. Journalen redovisas för underläkaren på avdelningen.
Och så gäller det att läsa på journalerna för de patienter man tidigare skrivit in; man ska kunna dem.
71
Vi tar EKG och blodprover, sätter
sänkor, ger lavemang, tappar urinblåsor, rektoskoperar och sternalpunkterar,
det vill säga tar ut prov från benmärgen
i bröstbenet. Och vi kontrollerar urinprov
med de gamla metoderna Heller och
Almén. Det sägs att det så småningom
kommer att finnas enkla laboratoriestickor som man bara ska behöva
Pleuravätska tappas
doppa i urinen. Låter otroligt.
– Oj, det regnar visst idag, säjer provsystern som assisterar
mig vid min första pleuratappning.
Jag har bedövat interkostalt, sett till att jag stuckit in på rätt
sätt mellan revbenen, så inte artären punkteras, och stuckit in den
grova tappningskanylen. Kopplat den till sprutan med trevägskran.
Vrider kranen så det öppnar in mot patientens lungsäck, suger ut
pleuravätska, det vill säga vätska i lungsäcken, vrider kranen så
den ska sprutas ut i rondskålen. Men vrider fel, så jag sprutar på
provsyster. Drar åter ut och vrider – och sprutar ytterligare en gång
på henne. Så småningom vrider jag rätt och får ut tre liter pleuravätska i skålen. Nästa dag köper jag en chokladkaka till provsystern som kompensation för lidandet. Efteråt undrar jag vad den
tredje kranen på sprutan egentligen fyller för funktion.
Första dagen på medicinkliniken gjorde jag bort mig. Jag är
placerad på avdelning 3 där syster Hanna regerar. Hon är den
gamla sortens sköterska som helst skulle vilja bo på avdelningen
dygnet runt. Eftersom hon inte får göra det så har hon på sjukhuset
72
hyrt ett rum som är så beläget, att hon kan se avdelningen från sitt
fönster. Avdelningens underläkare, Jan Molander, gick första dagen igenom avdelningens rutiner för oss fyra kandidater inne på
läkarexpeditionen. Det fanns inte stolar för alla fyra. Så jag satte
mig på undersökningsbritsen. Efter en stund lutade jag mig tillbaka.
Och somnade. Jag är nästan alltid trött. När jag vaknade fanns
varken Molander eller mina kurskamrater kvar.
– Jag bara kontrollerade att du hade fria luftvägar, sa Molander lite ironiskt när jag efteråt träffade honom.
På morgnarna deltar vi i röntgenronden. Jag är alltid rädd att
röntgenologen ska visa plåtar från någon av mina patienter och jag
ska uppmanas dra sjukhistorien för en patient som jag inte kommer
ihåg. Det är svårt att komma ihåg detaljer om alla patienter. Ibland
är det professorn själv, Olle Olsson, som har vår röntgenrond. Han
är en mycket stor man, inte minst i egna ögon, som ser andra
människor högt uppifrån. En dag ropar han i snabbtelefonen till
personal i ett annat rum:
– Kan jag få de senaste hjärtbilderna på Karl Bengtsson.
– Dom ligger på bordet till höger om professorn, hörs en röst.
– Jag frågade inte var dom ligger, jag vill ha dem i min hand,
säjer professorn högdraget.
Medicinprofessorn, Haqvin Malmros, är en mera blygsam
person. Han ser ut som en liten snäll farbror. Ur fickan på sin vita
rock tar han upp en diabild och visar för mig. Där ser man en
förkalkad aorta från en kanin som han har matat med kolesterolhaltig föda. Gerhard Wigand, som senare blir överläkare i Halmstad,
är en av hans medarbetare i fettstudierna.
73
På eftermiddagarna går vi med på avdelningsronden, i regel
med underläkaren. Som vanligt går jag ofta vilse. En dag missade
jag halva eftermiddagsronden. Jag hade varit ute på stan i ett
ärende och när jag kom tillbaka till lasarettet var jag lite sen, och
sedan jag klätt om i källaren råkade jag rusa upp två trappor i stället för en och hamnade på fel avdelning. Alla avdelningarna liknar
varandra. Det är samma gråa väggar, inga tavlor, samma eterlukt.
När man kommer in genom dörren så har man på alla avdelningarna undersökningsrum och sköterskeexpedition direkt till vänster
och sedan kommer vårdsalarna. Jag gick med på ronden en lång
stund innan jag upptäckte att jag varken kände igen avdelningsläkaren eller sköterskorna eller patienterna. Eller mina tre kurskamrater på avdelningen. Generad smög jag iväg till rätt avdelning.
Ganska ofta är vi jour; vi går då med jourhavande läkare på
kvällar och nätter. Kandidaternas uppgift är att ta anamnes och
undersöka patienten, ta EKG, diskutera fallet med läkaren och
skriva journal på skrivmaskin.
– Får jag inte snus så vägrar jag bli inlagd, sluddrar en alkoholist som jag just tagit emot.
Vi har inget snus att erbjuda. Men han blir inlagd. Ska han
bråka? När jag senare på natten kontrollerar honom sover han
dessbättre lugnt och tryggt.
Vi blir kallade till en avdelning där en infarktpatient har problem; dels lungödem, dels mycket lågt blodtryck, hotande chock.
Han får morfin, digitalis och teofyllamin.
74
– Hur tycker du han ska ligga? frågar den jourhavande läkaren, undervisande. Bör han läggas med huvudändan lågt eller sitta
upp?
– Han bör sitta upp för då kan lungödemet minska.
Jag tycker att jag är duktig som vet detta.
– Jo, det kan man säja. Men då sjunker blodtrycket. Och då
kanske han dör av den anledningen. För blodtryckets skull bör patienten ligga med huvudändan lågt, men då förvärras lungödemet.
Så kanske han dör av det. Hur man än gör blir det fel.
Jag lär mig för första gången inse att det inte alltid finns något
bra alternativ, att man ibland tvingas välja mellan två dåliga.
Vi upptäcker att det går att rekvirera en hel del annat än vitaminer från läkemedelsföretagen. Jag rekvirerar och sänder medicin för magsår, hemorrojder och förstoppning till pappa. Till
mamma sänder jag salva mot klåda. Och så skriver jag stränga
undervisande instruktioner till mina föräldrar om att man måste gå
till doktor om till synes oskyldiga symtom inte försvinner. Jag har ju
lärt mig att de flesta elakartade sjukdomar kan börja med banala
symtom.
På kvällarna renskriver jag föreläsningar och försöker samtidigt hinna läsa något i den stora medicinboken Cecil: Textbook of
medicine, som omfattar 1660 sidor. Är bekymrad över att jag efter
tre veckor bara har hunnit läsa om två sjukdomar. Det finns hundratals.
Ibland lyssnar Inger och jag på radion; vi har köpt en sådan i
år. Mest är det nyheterna vi hör men ibland också grammofonmusiken. Till de populära melodierna i år hör Nu tändas åter ljusen i
min lilla stad, som Gunnar Wiklund sjunger och Är du kär i mig
75
ännu Klas-Göran? som framförs av Lill-Babs. Dessutom Tom
Dooley med The Kingston Trio. Vi skrattar åt Martin Ljung i Fingal
Olsson. Ester och Guben i Låddan. Dessutom gillar vi Mosebacke
Monarki. Men vi förstår ännu inte att det är Hasse & Tage som är
de stora rolighetsministrarna.
Åter till fresiorna, som Radner kommenterade.
Under medicinkursen har vi ibland undervisningsrond med en
överläkare. Och i dag har vi alltså en sådan med docent Stig Radner. Han är en konstnärlig, verserad och kultiverad man, som ofta
använder ett sirligt språk. En dag demonstrerade han på ronden en
patient, storrökare, med avancerat lungemfysem som gett upphov
till tunnformad bröstkorg. I korridoren, utom hörhåll för patienten,
beskrev han förloppet och avslutade med en prognos, inkluderande
en metafor från Hemingway:
– Klockorna kan snart förväntas klämta för denne man.
Docent Radner lär oss inte bara lyssna på intressanta hjärtljud och titta på knepiga hudutslag; han säjer ibland även några
vänliga ord till patienterna. Och nu kommenterar han alltså blombuketten som står på patienten Olssons bord.
– Så vackra fresior herr Olsson har.
Min kurskamrat Jan Olof, som går med på ronden, är alltid
mycket vetgirig, för övrigt en inbiten vegetarian, sitter alltid längst
fram i salen och ställer spännande frågor på föreläsningarna. I likhet med de flesta av oss är han ganska okunnig ifråga om blommor. Han tror Radner har pekat på en hudförändring som vi inte
hört talas om hittills.
– Hur ser fresior ut, frågar Jan-Olof och stoppar ned sitt ansikte i Olssons buk.
76
Radner förklarar vänligt att fresior är blommor.
Inger åker
varje dag in till
Tandläkarhögskolan i Malmö.
Hon har under
har 1959 gått
Teknisk mikroskoperingskurs,
Fantomkurs i
karieslära,
Fantomkurs i
proteslära, PropedeutiskBritta har tagit studenten i Köping
teknisk kurs i
pulpakirurgi,
kurs i Det marginala parodontiets sjukdomar, Propedeutisk teknisk
kurs i dental röntgendiagnostik och Fantomkurs i odontologisk ortopedi. Hon har tenterat i Allmän kirurgi och Tandhistopatologi.
Britta, som studerat engelska i Uppsala, åker i år till England
och studerar under våren vid Exeter University. Därefter arbetar
hon en tid som volontär på Student Movement House i London och
blir under hösten färdig med två betyg i engelska i Uppsala. Medan
hon är i England skriver tidningarna där flera dagar i rad med stora
rubriker att drottning Elisabeth väntar barn.
– Är det för att det är utomäktenskapligt, som de skriver så
mycket? undrar Britta troskyldigt.
77
Men ståhejet berodde på rojalismen. I Sverige har vi en
gammal kung och inga unga fertila prinsessor. Och i vår familj har
vi inte läst de kolorerade veckotidningarna som underhåller monarkismen. Därav Brittas oskuldsfulla fråga.
Kerstin börjar under hösten sista året i gymnasiet i Köping
och Gunnar går sista året på Musikhögskolan. Vi har fått av honom
en 45-varvs vinylskiva, en så kallad EP, som han har spelat in med
Enskede kammarkör, en kör som haft stora framgångar.
Inger och jag fortsätter att föra detaljerad kassabok. Under
1959 äter vi för 1809:- och köper läroböcker och dylikt för 1547:-.
Telefonsamtal kostar 22:- och frimärken 109:-. Medlemsavgifter
betalar vi med 171:- och vi skänker 392:- till olika ändamål. Inger
köper kläder för 594:- och jag för 73:- Dessutom roar vi oss för
60:-. Ser filmerna Don Quixote, Mon Onkel, Stilla flyter Don, Körkarlen och På Västfronten intet nytt.
I år bildas EFTA. Det är gränskonflikt Kina-Indien. De Gaulle ställer kolonierna i Afrika inför ultimatum: självstyre inom ramen för Franska samväldet eller fullständig självständighet utan något bistånd från Frankrike.
Endast Guinea väljer alternativet full självständighet och fransmännen tar
med sig allting, till och med blyertspennorna på skrivborden, till Frankrike.
Den sovjetiska Lunik 2 fotograferar månens baksida.
78
Lagom långa suturer
.
– Så där långa trådstumpar kan du inte lämna kvar, säjer kirurgen, Linder. Du får klippa kortare!
Det är nu våren 1960. Den nya storflygplatsen Arlanda har
invigts och ärkebiskopen har meddelat det revolutionära att tre
kvinnliga präster ska prästvigas. Och jag har börjat kirurgkursen.
Den första operationen som jag assisterar vid råkar vara ett thoraxkirurgiskt ingrepp, alltså en operation i brösthålan. Som assistent är
min uppgift att dels hålla i sårhakar, dels klippa av tråden, när operatören satt en sutur. Med min dåliga syn böjer jag ned mitt huvud
så långt jag kommer åt i den öppna bröstkorgen och klipper så gott
jag kan. Men tydligen är jag för försiktig och lämnar för långa stumpar.
79
Kirurgkursen i Lund med professor Sandblom
Vår kurs är sedan förra terminen uppdelad i en halva som går
här i Lund och en halva som får sin medicin- och kirurgutbildning i
Malmö. Jag har haft turen att hamna i Lund.
På förmiddagarna har vi lektioner. På eftermiddagarna skriver
vi in patienter på avdelningen varannan dag och assisterar vid operationer varannan dag. Dessutom arbetar vi på kirurgmottagningen. Vi får själv sy ihop en del sår. Inte går det fort, inte blir resultatet alltid snyggt men det blir personligt. Några händiga kamrater lär
sig till och med göra enhandssuturer med hjälp av bara peang. Och
vi får tillsammans med narkospersonal intubera, det vill säga
stoppa ned ett rör i luftstrupen på patienten, och på tandkliniken
drar vi ut tänder. Vart fjärde dygn är vi jour och får vänja oss vid att
80
stressigt arbete kan pågå en dag plus en natt plus en dag till i
sträck.
På min avdelning heter underläkaren Inge Dan. Överläkaren
heter Göran Lund. På eftermiddagen brukar Lund gå rond. En dag
kommer han inte till avdelningen vid ronddags. Så Inge får gå ronden.
– Har Lund gått för dan? undrar sköterskan.
– Nej, syster ser väl att det är Dan som går för Lund, svarar
Inge Dan, som är göteborgare och därmed fallen för ordvitsar.
Vi har ännu inte sett klinikchefen, professor Philip Sandblom,
som också är rektor för universitetet. Docent Stig Borgström har
hand om vår kurs. Han tycker några kandidater verkar slöa och han
varnar och hetsar oss:
– Ni måste raska på. Den som kommer sist till föreläsningen
bestraffas.
En lördag förmiddag går en
äldre man, som jag inte tidigare
sett, med på ronden Han verkar
otroligt intresserad och ställer
många frågor, som avdelningens
läkare vänligt och artigt besvarar.
Suturlära
Det rör sig nog om en intresserad
provinsialläkare från Dalby eller annan ort i omgivningen, tänker
jag. Han går med på lördagsronden för att fortbilda sig. Rätt som
det är lägger han sig i ordinationerna. Jag tittar lite strängt på honom; det passar faktiskt inte, även om man är lite äldre, att komma
här på en universitetsklinik och ge råd.
81
Det framkommer efter en stund att den äldre mannen är klinikens chef, professor Sandblom.
En dag när Philip
Sandblom går rond nämner
sköterskan att patienten de
just tittar på möjligen har
drabbats av halvsidig kraftnedsättning. Professorn gör
ett litet neurologiskt status
och när han kommer till
prövning av nerv- och musNils och Inger i egna rummet
kelfunktion kring munnen,
säjer han:
– Var vänlig visa tänderna.
– Kan syster ge mig glaset med tänderna, det står på hyllan
vid spegeln, säjer patienten.
Glamour och prål och onödig omsorg om ytan tycker jag illa
om. En av läkarna på kirurgen uppskattar jag, därför att han har
väldigt oborstade skor. Nog är det så att det finns en omvänd proportionalitet mellan människors yttre och inre? De som intresserar
sig mycket för sitt utseende och sina kläder är väl tomma inuti?
Flickor med omålade läppar är bättre än de som målar sig. Att
några till och med målar ögonlocken har jag inte förstått. Målade
naglar har jag aldrig lagt märke till.
Könsrollerna är fortfarande levande.
– Har ni hört att doktor Olsson köper blöjor till sitt barn på
vägen hem från jobbet? säjer en kurskamrat med ett roat leende.
82
Att köpa blöjor är omanligt.
Fortfarande är det kvinnor som sköter hem och barn. De flesta yrken är helt dominerade av män, medan vissa domineras av kvinnor
(till exempel sjuksköterskor och småskollärarinnor). Inte förrän
1921 fick kvinnorna rösträtt i vårt land. Från 1927 kunde flickor få
börja i läroverk och ta studentexamen.1956 fick de bli taxiförare,
1957 lapplisor och 1958 tilläts kvinnliga präster. Vid årsskiftet
1957/58 kom de första kvinnliga poliserna. I år vigs de första kvinnorna till präster. Fortfarande är endast 40% av kvinnorna förvärvsarbetande.
Inger och jag firar valborgsmässoafton med FKS på Vannaröd. Jag deltar i en liten dixielandsorkester, där även medicinarna Bengt Malmport och Stig Bäckström är med. Och så spelar jag
den indiska kulin Bikini i spexet Den förtrollade guldfisken, som
Björn Lindgren har skrivit. Jag får spela rollen, dels för att jag är så
mager, dels för att Björn, som själv hade tänkt spela kulin, fick en
svårartad halsfluss just när vi skulle börja repetera. Övriga medverkande är Ray Axelsson, som kejsare av Kina, och Agne Werneskog, som hans odräglige brorson, prins Feng. Bjarne Lindén är
Mandarinen, kejsarens närmaste man. Två tillfälliga besökare vid
hovet är geishan Lotus Mimosa, skönt framställd av Jerker Stomsjö, och upptäcktsresanden och antipoden Markus Pålsson, gestaltad i tropikhjälm och shorts av Lasse David Johansson. Och slutligen världens båda sämsta detektiver, Stora Hjärnan (Bengt-Erik
Jeppås) och Lilla Hjärnan (Evan "Walle" Wahlberg).
Under våren diskuteras befolkningsexplosionen. Jag har läst
Jordens hunger och är uppfylld av problematiken. Vid valborgsmässofesten, där det naturligtvis inte serveras något alkoholhaltigt
eller skålas, råkar jag få Margareta Strömstedt till bordet; hennes
83
make Bo (som senare blir Expressens chefredaktör) håller vårtalet.
Båda är tidigare FKS:are.
Jag startar konversationen med Margareta:
– Sedan vi satt oss här, har jordens befolkning ökat med tusen människor.
– Ja, och det är skönt att vi inte behöver tänka på det nu,
svarar Margareta, som under resten av kvällen föredrar att konversera den mera lättsamme kamraten som sitter till höger om henne.
Jag har börjat förstå att det bör finnas vetenskap bakom medicinska påståenden. Och att reklamen ofta bluffar. Colgate annonserar regelbundet: ”8 filmstjärnor av 10 blir vackrare av Palmolive
tvål”. Jag skriver till företaget och efterlyser dokumentation. Får
svar att dokumenten tyvärr finns i ett arkiv i Amerika.
Till läkemedelsföretaget Erco sänder jag ett annonsförslag,
en fot som sticker upp ur en toalettstol och texten Han gjorde ned
sig tack vare Emulax, ett skitbra avföringsmedel. Företaget avböjer:
Vi tackar för Ert brev av den 5 ds. Tyvärr är vi helt hänvisade till
våra huvudmän i Tyskland när det gäller annonsering, varför vi
måste avstå från Edert erbjudande.
Under kursen blir vi undan för undan allt duktigare på att assistera vid operationerna. Men nu är det alltså i början på terminen
och jag assisterar vid min första operation. Har högtidligt steriltvättat händer och armar, fått munskydd, handskar och rock av sköterskan. Och så klagar kirurgen Linder över att jag klipper för långa
suturer.
Jag försöker klippa kortare, närmare knuten.
84
– Oj, säjer Linder lugnt, där höll du på att klippa hål på en artär.
Jag får försöka göra något mellanting.
I sommar, när kirurgkursen är slut, ska jag vikariera som läkare på Apelvikens kustsanatorium.
Under våren 1960 sker en massaker i Sharpeville i Sydafrika, där apartheid råder.
69 afrikaner dödas och mer än hundra skadas. Ett amerikanskt U2-spionplan
skjuts ned över Sovjet och det kalla kriget skärps åter. Tuschpennor introduceras.
Kirurgiska kliniken i Lund
85
Ortopeddoktor och Ostmarkhandlare
– Goddag, jag heter kandidat Eriksson. Och jag
kan nog inget, lägger jag
till för säkerhets skull, när
jag hälsar på överläkare
Albert Ahlberg. Men kan
nog skriva journaler,
Det är sommaren
1960. Jag ska påbörja mitt
allra första läkarvikariat,
på Kustsanatoriet Apelviken. Samma dag som jag
Kerstin har tagit studenten
blir en vikarierande doktor
blir för övrigt Gunnar en
färdig musikdirektör. Och
86
Kerstin har tagit studenten.
Jag har just avslutat kirurgkursen. En av mina kurskamrater,
Björn Persson (som ska bli kirurg liksom sin far Måns som är ortoped och har bott i Läkarvillan på lasarettet i Halmstad), hade åtagit
sig att vikariera på Apelviken. Men så fick han erbjudande att
komma till en riktig kirurgklinik och då frågade han mig, om jag
kunde ta detta treveckorsvikariat på Apelviken. Jag hade inte haft
någon tanke på att vikariera som läkare efter att bara ha gått medicin- och kirurgkurserna, kände alltför väl mina begränsningar. Men
tänkte: kan Björn så kan väl jag. Så jag sade ja. Fast skillnaden var
att Björn så småningom blev ortoped.
Och så är jag nu angelägen om att överläkaren inte ska tro,
att jag kan operera på egen hand. Och det förstår han mycket väl.
Men det är ont om läkare och som semestervikarie får man ta det
man kan få. I Sverige finns det mindre än en läkare per 1000 invånare. När jag skriver ned detta minne, på 2000-talet, finns det drygt
tre läkare per 1000 invånare
Jag tilldelas en stor lägenhet och en läkarexpedition med utsikt över badstranden. Inger kommer en vecka och får fira lyxsemester som ”doktorinna”. Hon kan ligga på stranden och läsa hela
dagarna.
Apelviken är ett sanatorium som skapats för att huvudsakligen behandla skelett-tuberkulos. När nu tuberkulosen minskat så
har det snarare blivit ett sjukhus för rehabilitering. Det görs en del
operationer, men inte vanlig akut ortopedi. Både Ahlberg och biträdande överläkaren KG Herrlin är ortopeder. Man riktigt hör hur de
tänker ”hurra”, när en inneliggande patient råkar ramla och bryta
87
lårbenshalsen, så de får bedriva ”riktig ortopedi”, spika en collumfraktur, alltså ett brott på lårbenshalsen.
En del gammal sjukhuskultur lever kvar här. Några av de
äldre sjuksköterskorna niger för den unge kandidaten, doktor
Eriksson.
Jag får huvudsakligen skriva journaler och assistera vid operationer och gipsningar. Dessutom får jag ta hand om enstaka
återbesök på mottagningen.
Nu får jag en första inblick i hur läkarkåren justerar taxorna till
egen fördel.
– Kontrollera några reflexer i benen och skriv sedan ”Omfattande ryggundersökning” på kvittot, så kan du ta femton kronor,
undervisar mig Herrlin.
Gunnar besöker folkhögskolan i Ljungskile med sin kör.
Rektor Wollstad tackar
Senare kommer jag att se andra metoder som kolleger använder för att höja taxan: låta laboratoriet räkna vita blodkroppar
88
(såvida det inte finns en laboratorieläkare, för då är det han som tar
arvodet), ta ett EKG eller palpera per rectum.
När vikariatet på Apelviken är slut åker Inger med mig på
studentutbyte till Berlin. Inger får vara på kirurgen och jag på en
medicinavdelning vid Krankenhaus Mohabit på Turmstrasse. Jag
inser att sjukhusrutiner kan se olika ut i olika länder. På fritiden beser vi Västberlin och Östberlin, som ännu inte skiljs åt av en mur.
Utfärd med personal från Krankenhaus Mohabit i Berlin 1959
Men gränsen och konflikter finns. Och vi ser för första gången en
film på stor duk och med bra ljud, vad det nu kallas. Det är West
side story som vi ser på Filmpalatz Zoo.
Östtyskland betraktar Östmark och Västmark som likvärdiga
valutor, men i Västberlin kan man växla till sig fyra Östmark för en
Västmark. I de flesta affärer i Östberlin skyddar man sig mot denna
valutarealisation genom att kräva kvitto som visar, att man växlat
1:1. Men vi går på bio och konserter billigt i Östberlin och vi hittar
89
en medicinsk bokhandel där vi utan växlingskvitto kan köpa en
mängd litteratur för de fortsatta studierna för billigt inväxlade Östmark. I en musikaffär handlar vi billigt blockflöjter, såväl bas- som
tenor- och altblockflöjter. I Polska kulturhuset köper vi billiga LPskivor. Vid hemresan till Sverige orkar vi nätt och jämt kånka bagaget med alla östtyska varor uppför trappan till färjan i Sassnitz.
Då den östtyska regimen så småningom bygger muren runt
Västberlin är avsikten inte bara att hindra östtyskar från att lämna
DDR utan även att få stopp på det utflöde av varor till Väst, som
denna 1:4-växling medfört.
Berlin är delat men ännu inte av en mur
När höstterminen börjar kan jag välja valfri turordning på de
fortsatta kurserna. Jag väljer att börja med Hudsjukdomar och Infektionssjukdomar, två kurser som man kan gå samtidigt.
90
Juljour på infektion
Nu är det november 1960 och jag vikarierar på infektionskliniken i Lidköping. Förutom hudkursen har jag under hösten gått
infektionskursen, det vill säga kursen i Klinisk epidemiologi, så det
passar ju bra att arbeta på en infektionsklinik.
I september var det riksdagsval. Skulle jag åter rösta på Socialdemokraterna? Det hade varit naturligt för mig att rösta på (s),
om det inte vore så att de i år finns ett nytt parti, Framstegsunionen, som Bertil Svahnström och några andra fredsaktivister bildade i
fjol. På programmet står framför allt fred och internationell solidaritet. Och nej till kärnvapen. Ungefär som hos Miljöpartiet som bildas
20 år senare. Så det blev naturligtvis mitt val. Jag sände även valsedlar till Gunnar. Så vitt jag vet är han inte så engagerad i politiken. Han har inte heller samma ambition som jag att ta reda på hur
valprocesser och annat administrativt går till. Förra valet lyckades
han inte lämna en giltig röst. Han sade att han hade poströstat: Det
innebar att han stoppade sin Fp-valsedel i ett vanligt kuvert och
lade på en brevlåda i Flen. I år tvekade han mellan Fp-sedeln, som
91
pappa skickade, och Framstegsunionen, som jag sände. Han bestämde sig för Framstegsunionen ”för att partiet är så litet så man
kan arbeta sig upp i ledningen” skrev han på sitt humoristiska sätt i
ett brev. Och så kom han fem minuter före stängningsdags till posten i Jönköping för att poströsta på riktigt. Men hade ingen legitimation. Så inte heller då påverkade hans röst valresultatet och
Framstegsunionen kom inte in i riksdagen.
Ytterligare ett nytt politiskt parti deltar i årets val. Det heter Kristen Demokratisk Samling, KDS, och dess ledare är Alf
Svensson. Partiet får 1,8 procent av rösterna, vilket inte räcker
för att ta plats i riksdagen. Partiet har uppstått delvis tack vare
namninsamlingen för kristendomsundervisningen. I fjol föreslog
regeringen att ämnet kristendomskunskap skulle skäras ner i
skolundervisningen och dessutom byta namn till religionskunskap. Kristna grupper startade en namninsamling mot förslaget
och protestlistan samlade två miljoner underskrifter.
Under hösten har vi haft glädjen att ha min syster Kerstin i
Lund. Hon studerar Nordiska språk. Dels på Institution för nordiska
språk på Gerdagatan lite högre upp i professorsstaden, dels i
själva universitetsbyggnaden. Kerstin bor i samma hus som Inger
och jag. Vi hyr vindsvåningen av Kasimir; Kerstin hyr ett rum en
trappa upp hos Ester Svensson, som är fru Kasimirs syster.
Hudkursen, det som kallas kursen i Dermato/venereologi
leddes av professor Hagerman. Vi lärde oss en mängd knepiga
hudförändringar och fick för första gången också veta något om
allergi. I vår tyska kursbok Burckhardt: Atlas und Praktikum der
Dermatologie und Venereologie såg vi färgglada men ruskiga bilder
på hemska hud- och könssjukdomar. En dag när vi kom till föreläsningen stod Hagerman och tog oss i hand, var och en. Lite märk92
ligt, tyckte vi. När alla kommit in släckte han ljuset i salen och bad
oss titta runt omkring. Vi såg då stjärnhimlar på våra kamrater. Hagerman hade haft ett fluorescerande pulver i handen och gett var
och en av oss en dos. Och så illustrerade han genom detta experiment hur snabbt man sprider smitta. Vi lyste i håret, kring öronen,
på bröstet och i skreven.
Infektionskursen i Lund för professor Alfred Flaum hade jag
avslutat alldeles innan jag kom till infektionskliniken i Lidköping.
Under kursen utförde vi många lp,
lumbalpunktioner, eftersom diagnos
Lumbalpunktion
av hjärnhinneinflammation – eller att
utesluta denna diagnos – är ett vanligt
problem på en infektionsklinik. Lp innebär att man sticker in en nål i ryggmärgskanalen och tar ut ryggmärgsvätska för analys. Före lp måste man titta med ögonspegel i ögonbotten för att se efter att patienten inte har så kallad staspapill som
tecken på ökat tryck inne i skallen. Om patienten har ökat intrakraniellt tryck, till exempel på grund av en hjärntumör, är det farligt att
göra lp. Vitala delar av hjärnan kan då sjunka ned i ryggmärgskanalen, klämmas till och leda till att patienten dör.
Under min första dag på infektionskliniken i Lidköping ska det
efter förmiddagsronden utföras en punktion på en patient. Men det
är inte lp utan sternalpunktion som ska göras. Patienten har en
misstänkt blodsjukdom. Jag ska alltså ta ut lite benmärg ur bröstbenet.
93
Utdrag ur kassabok
– Kan jag få ögonspegeln, säjer jag till sköterskan, innan jag
börjar det lilla ingreppet.
Hon ger mig ögonspegeln. Medan jag försöker se ögonbotten
inser jag generat att det faktiskt är sternalpunktion jag ska göra och
inte lp. varför ögonspeglandet naturligtvis är onödigt, helt meningslöst. Men jag håller god min och säjer inget, när jag lämnar tillbaka
ögonspegeln och gör punktionen. Sköterskan tänker förhoppningsvis att de unga kandidaterna verkligen är noggranna, som ögonspeglar till och med före sternalpunktioner.
Jag ska ha min första jour. Inser plötsligt med skräck att jag i
kväll och i natt själv måste ta ställning till akuta sjukdomsfall av alla
de slag. Hur ska jag kunna det? När jag gått med jourhavande läkare under kurserna så har den riktige läkaren alltid haft hand om
94
alla viktiga beslut. Inte nog med detta. Infektionskliniken har samjour med barnkliniken, för att inte underläkarna ska behöva ha nattjour varannan natt. Det är ju bara två underläkare på vardera klini-
Vi bokför noga allting
ken. Så jag är även jour för barnkliniken, trots att jag ännu inte gått
barnkursen. Är mycket nervös. Ska jag ta hand om sjukdomar som
jag kanske aldrig hört talats om? Chefen lugnar mig. Självklart får
jag ringa och konsultera barnöverläkaren när det behövs.
På kvällen ringer en syster från barnavdelningen och säjer att
en flicka har positivt Legal. Jag kan inte genast erinra mig vad Legal är för något. Något i urinen är det väl? Äggvita är det inte, det
provet kallas ju Heller, inte heller socker, sockerprovet kallas Almén. Jag rusar runt på mottagningen och letar efter någon bok där
det står vad Legal är. Hittar en Lehrbuch der inneren Medizin. Ja
95
visst. Det är syror i urinen. Nu minns jag det. Jag går till barnavdelningen. Flickan har en insulinbehandlad diabetes. Tydligen dåligt
sockerläge. Hon har varit törstig och mått och illa och kräkts. Måste
nog begära ett akut blodsocker. För det måste man väl kunna begära? Eller blir människan på laboratoriet sur om man ber om det
akut? Det får hon väl bli då. Jag säjer till sköterskan att vi ska ha ett
akut blodsocker. Flickan ser inte ut att vara så värst påverkad.
Kanske ändå bäst att sätta ett koksaltdropp. Och lite extra insulin
redan nu innan vi fått svar på blodsocker. Jag ordinerar några
streck snabbinsulin och ber sköterskan ringa mig när hon fått svar
på blodprovet.
Nu ringer en mamma angående sitt barn.
– Ongen tjöver säck, säjer mamman med utpräglad västgötsk
dialekt.
Jag förstår inte vad hon menar och frågar:
– Hur yttrar det sig?
– Han tjöver säck, det är så han kåvnar.
Jag har ingen aning om vad hon menar och uppmanar
mamman att ta hit barnet. När de kommer en stund senare behöver jag inte ens använda stetoskopet för att höra att barnet har ett
egendomligt andningsljud. Men vad är det? Det låter inte alls som
astma. Hur astma låter lärde jag mig under medicinkursen. Jag har
inte tidigare hört något som liknar det här barnets andningsljud.
Vad kan det vara? Jag tittar frågande på akutmottagningens sköterska.
– Det är krupp, säjer hon. Dom brukar öronjouren sköta.
96
Så skönt. Jag har inte en aning om vad man gör vid krupp.
Jag andas ut och överremitterar med tacksamhet barnet till öronjouren.
Sköterskan från barnavdelningen ringer och meddelar blodsockersvaret. Det är klart för högt. Jag ordinerar mera insulin och
beställer nytt blodsockervärde om fyra timmar.
Knepiga utslag söker man för på infektionsmottagningen. En
pappa kommer med en pojke som har kliande utslag. Jag granskar
utslagen och grubblar lite grand. Skulle det inte kunna vara skabb?
För att ställa diagnosen måste man påvisa skabbdjuret. Med en
knappnål lyckas jag efter en stunds
letande få fram ett djur från en
skabbgång på ett finger. Många
tycker det är skamligt med skabb
Skabbdjuret
och ifrågasätter diagnosen. För
säkerhets skull låter jag pappan
också beskåda det lilla krypet i mikroskopet. I förstoring ser det
kusligt ut. Jag skriver ut recept på Tenutex.
När patienter söker för förkylningssymtom och förväntar sig
att få någon botande medicin blir jag glad om jag hittar lite rodnad
trumhinna, tydande på mellanöreinflammation. Eller tryckömhet
över bihålorna, tydande på bihåleinflammation. Eller lite rassel på
lungorna, tydande på lunginflammation. Då kan jag med gott samvete sätta in ett antibiotikum. En hel del läkare följer nog minsta
motståndets lag, patientens önskemål, och skriver ut penicillin även
när det inte rör sig om en bakteriell infektion.
97
Och visst är penicillin fantastiskt. Man kan bota många olika
infektioner. När jag var liten och vi bodde hos Krampes i Dingle och
vi hade någon infektion som fordrade läkarundersökning konsulterade vi provinsialläkaren i Håbygård. Det var bara magnecyl han
hade att erbjuda. Som mamma slammade upp med lite vatten och
strösocker för att göra det mera barnvänligt. Visserligen fanns det
nog redan före Andra världskriget något sulfapreparat men jag kan
inte minnas att vi någonsin fick det. Strax efter kriget kom penicillin,
till en början bara som injektion men idag även som tabletter. Nu
när jag jobbar på infektionskliniken i
Lidköping finns det till och med flera antibiotika: streptomycin, som
har effekt på tuberkulos, och tetracykliner och kloramfenikol som
biter på en mängd olika bakterier. Utveckligen har gått enormt
framåt.
Överläkaren på infektionskliniken, Gösta Neander, är mycket
vänsäll, munter och trevlig och älskar varm korv. På mottagningen
har vi det väldigt gemytligt. När det inte finns några patienter där
kan han ibland komma lunkandes i korridoren utstötande vilda och
glada tjut för att locka fram oss underläkare ur våra expeditioner,
där vi sitter och dikterar slutanteckningar och journaler. En dag när
han vrålar svarar jag genom att rusa fram i korridoren med brandslangen i handen.
. En kväll har vi julfest för hela personalen hemma hos Neander. Iförd klädsel som varm-korv-gubbe bjuder han på korv. Och
ordnar lekar och tävlingar, bland annat förbandsläggning med toapapper. Följande dag dikterar jag journal på en fingerad patient
som fått sprutande diarré efter att ha ätit korv hos en överläkare.
98
Infogar diverse ljudeffekter. Sekreteraren skriver ut en hel del innan
hon förstår att det är ett skämt.
Neander sätter smeknamn på sina medarbetare; jag heter
Magnus Ladulås och den andra, mer storväxte, underläkaren heter
Napoleon. Strax före jul säjer Gösta Neander till sin maka Ebba,
som är barnpsykiater:
– Magni maka kommer hit till jul.
Hon förstår inte riktigt vad han menar. Gösta får förklara att
det är Magnus Ladulås som får hit sin maka Inger till jul. Så vi blir
hembjudna till Neanders på julmat. Inger har nu jullov efter att under året ha gått kurs i Proteslära och i Klinisk bildanalys. Hon har
dessutom tenterat i Intern medicin.
Nu är det julaftonskväll och jag är jour.
En liten pojke med feber har kommit in. Vid vanlig undersökning kan jag inte hitta någon förklaring till hans feber. Det låter
normalt på lungorna, han har inga hudutslag, det syns inget konstigt i svalget och han är inte nackstyv, som vid hjärnhinneinflammation. Jag ringer barnklinikens bakjour och får rekommendation:
– Om du inte hittar något i sedimentet och om lungröntgen är
normal så gör du lp.
Sedimentet, det vill säja mikroskopisk undersökning av urinen, visar inga tecken på urinvägsinfektion. Lungröntgen visar ingen lunginflammation. Jag går alltså till nattsköterskan, en äldre,
mycket tjock kvinna, som nu sitter i en gungstol i dagrummet och
tittar på midnattsmässan i TV.
– Vi ska lumbalpunktera pojken, säjer jag.
99
Hon fortsätter att gunga, tittar förebrående på mig och säjer
lugnt:
– Inte lumbalpunkterar vi små barn mitt i natten. Han är frisk i
morgon.
Vad ska jag göra? Inte kan jag väl insistera på att vi ska lumbalpuktera? Men låta bli? Tänk om det är hjärnhinne-inflammation?
Jag är en mycket liten oerfaren kandidat och nattsköterskan en stor
kvinna med pondus och mångårig erfarenhet. Ska jag lyda hennes
råd? Men om pojken har hjärnhinneinflammation så är det förstås
väldigt illa. Han verkar dock inte alls allvarligt sjuk.
Vi avstår från lumbalpunktionen.
Dessbättre visar det sig att ungen inte har någon hjärnhinneinflammation.
Vikariatet slutar vid nyår. På vårterminen ska jag gå gynekologikursen.
Under året har Frankrike sprängt en atombomb. Belgiska Kongo blir självständigt
med Lumumba som regeringschef. Han begär hjälp av FN sedan Tshombe och
belgierna brutit ut Katanga ur nationen. Somalia, Madagaskar och Nigeria blir
självständiga. Kennedy blir president i USA. Det första p-pillret presenteras. Sverige får kvinnliga präster.
Det har startats en debatt om kärnvapen. ”Atombomben kan förkorta krig och minska förluster” är ett argument för atomvapen. Påståendet att vi inte kan skydda oss mot atomvapen möts med argumentet ”Man kan skydda sig genom att kasta sig till marken och
se till att ingen del av kroppen ligger oskyddad”.
100
Konstig tvilling
– Det finns en tvilling här. Jag förlöser den, säjer jag.
Det är på Kvinnokliniken i Örnsköldsvik sommaren 1961. Jag
är jour och har på kvällen blivit kallad till en förlossning. Barnmorskan har ringt och bett om hjälp med en problematisk förlossning.
Det har varit dåliga fosterljud. När jag rusar iväg till sjukhuset – vi
har bostad i ett hus alldeles bredvid – funderar jag bekymrad på
vad jag ska behöva göra. Det finns mängder av komplikationer att
tänka på. Dra ut barnet med sugklocka? Kanske till och med ta till
tången? Jag tycker det är krångligt nog att sätta ihop förlossningstången. Akut kejsarsnitt? Nej, det kan jag inte.
När jag kommer till förlossningsrummet blir jag lugnad.
Barnmorskan har redan fått ut barnet och gått ut med det till rummet intill för att ge syrgas. Skönt.
Eftersom jag ändå kommit till förlossningen, kan jag väl göra
något, tänker jag, och känner på mammans mage. Men vad nu?
Där är ju ett barn till. Det känns alldeles klart en stor knöl som inte
normalt ska finnas där. Jag lyssnar på buken efter fosterljud, Jojo101
mensan, 140 slag i minuten, precis som fullgångna foster ska ha.
Det är då jag informerar barnmorskan om att det finns en tvilling
också.
Under gynekologikursen, som jag nyss gått i Malmö, fick
kvinnorna alltid i anslutning till förlossningen en injektion med ett
medel som drog ihop livmodern. Efter förlossningen var kvinnans
buk alltså ganska normal. Den rutinen har man inte på BB i
Örnsköldsvik. Men det vet inte jag, när jag nu för första gången
kallas till en förlossning här. Att jag finner att en förlöst kvinna har
ytterligare ett barn i magen är inte så sensationellt. Även under
kursen i Malmö förekom det att en vi först i samband med förlossningen upptäckte en tvilling. Sådana ultraljudsundersökningar som
på 2000-talet görs på alla gravida, fanns förstås inte. Jag drar alltså
på mig handskar för att förlösa tvillingen.
Mamman blir förstås bekymrad. Hon har inte stickat babyutrustning till mer än ett barn. Barnmorskan, som nu blivit klar med
barnet, blir också bekymrad, för det är flera förlossningar på gång.
Hon kommer ut i förlossningsrummet och känner på den nyförlösta
mammans buk.
– Hm, egendomlig unge som inte har något huvud, mumlar
hon för sig själv.
Eller kanske hon säjer det småelakt till mig?
Hon räknar mammans puls. Det är 140 slag i minuter, alltså
samma som fullgångna foster. Inte så konstigt att en kvinna kan ha
hög pulsfrekvens så här direkt efter en stor ansträngning. Fast jag
har inte haft anledning att lyssna på pulsen i nyförlösta mammors
bukar förr.
102
Och så kommer moderkakan ut och buken blir snart nästan
normal. Dock inte så normal som buken på de kvinnor som jag förlöste under kursen i Malmö.
Under våren har
jag dels avslutat kursen i
Patologi, dels gått kursen i Rättsmedicin för
Gerhard Voigt. Som lärobok har vi haft Einar
Sjövalls Rättsmedicin
och vi har lärt oss
brottsplatsundersökningar, olika sätt att
mörda och bestämma
faderskap med mera.
Därefter har jag gått kursen i Gynekologi och
Obstetrik i Malmö. Eftersom både Inger och jag då skulle studera i
Malmö undersökte vi, om vi kunde hyra en lägenhet ett par månader i staden. Vi fick hyra en sådan vid Triangeln av röntgenprofessorn Sölve Velin. Min syster Britta bor under tiden i vår lägenhet i
Lund.
Gynekologi/obstetrik-kursen leddes av docent Borglin. Dagarna innebar en kombination av föreläsningar och tjänstgöringar
på avdelningar, operation och förlossning. Vi övade tångförlossning
och sugklocka på en trämamma med öppen buk, så man kunde se
103
fostret hela tiden. Det gick rätt bra att förlösa gummibarnet. För att
få kursen godkänd måste man själv ha förlöst 20 riktiga mammor.
Vi övernattade på golvet i vårt omklädningsrum för att få ihop tillräckligt många förlossningar. De förlossningar som skedde dagtid
räckte inte. En gång glömde barnmorskan att väcka mig när det var
dags för "min" mamma att förlösas. När jag gick upp till förlossningsavdelningen på morgonen och sa god dag och började känna
på magen och förvånades över att det kändes tomt, sa mamman:
– Om det är barnet kandidaten letar efter så ligger det i en
korg i rummet bredvid.
Jag tycker det är svårt att känna igen människor. Att det inte
är lika svårt för alla förstår jag inte förrän många år senare. Svårigheten kan delvis bero på dålig syn, delvis på en viss grad av Prosopagnosi, ”ansiktsblindhet”. På vårdavdelningen var det kandidaternas uppgift att skriva in patienter, det vill säga ta upp sjukhistoria, undersöka patienten och skriva journal. Avdelningssköterskan
sade en dag när jag skulle skriva in en patient:
– Hon ligger på fyran fyra.
Jag gick till säng fyra på sal fyra och presenterade mig:
– God dag, jag heter kandidat Eriksson.
– Ja god dag, jag heter fortfarande fru Olsson, vi har setts
varje dag vid ronderna senaste veckan, svarade kvinnan i fyran
fyra.
Jag hade fått uppgift om fel säng av sköterskan.
Ibland drar man fram en patient från avdelningen på så kallad
patientdemonstration.
– Får jag höra sjukhistorien, vems patient är det?
104
Då är jag alltid rädd att det ska vara min patient och att jag
inte känner igen att det är min. Jag har inte förstått att kamraterna
inte ser detta som ett problem. Först ungefär 50 år senare hör jag
talas om defekten ansiktsblindhet, proposagnosi, som inte alls är
ovanlig. Tydligen har jag lite sådant.
Under kursen har jag som litteratur använt ett par enormt
tjocka och dessvärre också ganska gamla tyska läroböcker,
Stoeckel: Lehrbuch der Gynaekologie och Martius: Lehrbuch der
Geburtshilfe. Det är böcker som jag hade köpt billigt i Östberlin, när
jag var utbytesstudent i Berlin. Under kursen ska var och en av oss
hålla en lektion över ett ämne Jag får uppgiften att berätta om
Craurosis vulvae, ett tillstånd med torrhet och skrumpning av de
yttre könsorganen. Från min östtyska lärobok hämtar jag en mängd
gamla behandlingsmetoder, inklusive kamomillsittbad. Sedan jag
presenterat min långa lista frågar läraren, vilken av alla dessa metoder jag skulle rekommendera. Jag tvingas inse att kortisonsalva
är det enda riktiga och att det andra nog numera är trams.
Under de kliniska kurserna upptäcker vi att läkemedelsföretagen är intresserade av oss. De bjuder på information i anslutning
till mat och dryck. Jag ser nu för första gången i mitt liv kamrater
vara berusade.
Läkemedelsföretagen har jag för övrigt glädje av på annat
sätt. Sparsam som jag är köper jag aldrig brevpapper. Breven till
föräldrar och syskon skrivs på tomma ytor av läkemedelsreklam
som kommit från företagen.
Men nu är det alltså sommaren efter gynekologikursen och vi
vikarierar i Örnsköldsvik, jag som underläkare på kvinnokliniken
105
och Inger på folktandvården. När en Medicine kandidat har förordnande som läkare får han förstås skriva recept och även rekvirera
receptbelagda läkemedel som läkarprov. Jag fyller på det egna
medicinförrådet och skaffar Preparyl, Lergigan och
Meprodorm till mamma för hennes sömnproblem.
I sjukhusmatsalen träffar jag en dag en annan medicine kandidat. Det är PC Jersild, som även var samtidig med mig i Vänersborg sommaren 1958. Han vikarierar i sommar som stadsläkare i
Örnsköldsvik. Senare blir han mera känd som författare än som
läkare.
Mitt dagliga arbete på Kvinnokliniken består i att på förmiddagarna assistera vid operationer och göra en del egna skrapningar och på eftermiddagarna skriva in patienter på avdelningen. När
jag är jour måste jag dessutom fatta egna beslut. Vår kliniks läkarbesättning, liksom de flesta klinikers vid denna tid, utgörs av en
överläkare, som är ständig bakjour och två underläkare som är
primärjour vartannat dygn. De flesta jourfall klarar jag själv, men
ibland måste jag konsultera bakjouren, överläkaren Allan Göransson. En dag när jag var jour kom det in en kvinna som började
blöda från underlivet alldeles förfärligt, när jag undersökte henne i
gynekologistolen. Hennes blodtryck sjönk snabbt. Jag bad sköterskan spruta Methergin som skulle dra samman livmodern. Det hade
ingen effekt. Kvinnan fortsatte blöda och tappade ansiktsfärgen.
Jag ringde Göransson, som var ute vid sin sommarstuga. Han kom
in ganska snabbt. I dörren hajade han till och bleknade även han.
Vad han såg var en likblek kvinna från vilken det droppade blod
106
ned i en tolv-litersspann. Och denna tolv-litershink var nu till brädden fylld med blod. Tolv liter?
Han blev lugnare när han såg ett handtag sticka upp mitt i
blodet. Det var en sådan där hink med försänkt lock som råkat stå
under patienten. Med locket på.
Patienten togs till operationsavdelningen och Göransson utrymde livmodern. Det visade sig att det rörde sig om en så kallad
Missed abortion, alltså ett missfall där det döda fostret stannat kvar
i livmodern. Kvinnan överlevde.
Efter sommarvikariatet i Örnsköldsvik ska jag gå kurserna i
Krigsmedicin, Hygien och Socialmedicin.
Humoristiskt argument mot svensk atombomb
107
Atombomber
"Om det ligger ett högtryck över Norska havet och en 100 kilotons atombomb detoneras över Köpenhamn, vad ska civilförsvaret i Lund då göra?"
Vi har skrivning i Krigsmedicin. Det gäller bland annat att veta
hur vindarna rör sig kring ett lågtryck. Under kursen har vi bland
mycket annat läst om de katastrofsituationer som ABC-stridsmedel
(Atomic, Biological, Chemical) åstadkommer och lärt oss att sortera
de överlevande i tre grupper: de lättast skadade som får klara sig
själva, de svårast skadade som får ligga och dö utan åtgärder och
de lagom skadade som vi ska ta hand om. Och så har vi gjort studiebesök på regementet i Hässleholm och lärt oss bygga latriner
och pissoarer.
I alla telefonkataloger finns ett avsnitt kallat Om kriget kommer. Trots att vi kan bli utsatta för massförstörelsevapen står där
fortfarande Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet
skall uppges är falskt!
108
Under hösten 1961 tenterar jag Krigsmedicin och Hygien för
Hans Ronge och Socialmedicin för Gunnar Lindgren. Under hygienkursen – som för övrigt även innehåller sådant som senare kalIngers mamma fyller 50 år
las yrkesmedicin – lär vi oss
bland annat att god hygien
ibland kan betyda att låta bli
att tvätta sig, nämligen om
det är torrt och kallt och man
då tvättar bort hudens fettskydd.
Det finns ingen läro-bok i Socialmedicin så förutom av föreläsningsanteckningar fylls pärmen med utdrag ur olika förordningar:
barnavårdslag, lag om yrkesskadeförsäkring och så vidare. Alla
kursdeltagare ska skriva en uppsats och hålla ett föredrag över
något lämpligt ämne. Jag skriver om "Svensk U-landshjälp", som är
något ganska nytt. Det blir en föga vetenskaplig sammanställning.
Hittar lite siffror här och där. Publicerar senare berättelsen i
Svenska Missionsförbundets tidning. Får ett i mitt tyckte generöst
arvode, som jag vidarebefordrar till U-landsbistånd.
En kurskamrat väljer att hålla ett brandtal mot ökad intagning
av läkarstuderande; ”det finns för många läkare”. Detta är sedan
länge en facklig uppfattning inom Läkarförbundet.
I våningen under oss på Malmövägen 8 bor nu både Britta
och Kerstin. Sammanbyggt med huset är en ESSO bensinmack.
Britta – liksom Kerstins blivande make Lars-Åke – studerar franska
vid Institutionen för romanska språk, som ligger vid Sölvegatan.
Kerstin läser Nordiska språk på det nybyggda komplexet "Human109
istiska" som inrymmer såväl Nordiska språk som Litteraturvetenskap och Engelska.
I september hade vi besök av Ingers mamma som kom till
Lund ett par dagar för att fira sin 50-årsdag. Vi åt middag på Stäket. Det var första gången vi besökt en restaurant i Lund. Och
tredje gången i vårt liv vi åt ”ute”, på en riktig restaurang. Första
gången var vid förlovningen, andra vid bröllopet.
Ingers syster Anita och
mor Anna är på besök
Sporadiskt
utför vi ideellt
arbete för
Rädda Barnen,
hos IM (Individuell Människohjälp vars grundare Britta och
Folke
Holmström bor granne med Miklagård) och på Emmaus. På
Emmaus lastade Ulf Svenmo och jag ett par dagar säckar som
skulle till Grekland. Kerstin jobbade i köket.
1961 fortsätter raketupprustningen. Sovjetunionen genomför en bemannad rymdfärd med Gagarin. Berlinmuren byggs mellan Öst- och Västberlin. På Kuba misslyckas den USA-organiserade invasionen i Grisbukten. Lumumba mördas i Kongo.
Dag Hammarskjöld omkommer. Sydafrika utträder ur samväldet. Tanganyika blir
självständigt under Julius Nyerere. Sveriges Radio startar en andra kanal, Melodiradion. Anita Lindblom sjunger Sån´t är livet och Lill-Babs sjunger En tuff brud i
lyxförpackning.
110
Krigsmedicin, Hygien och Socialmedicin innebär inte riktigt
lika mycket råplugg som tidigare kurser. Man skulle kunna kosta på
sig att ta en dag ledigt.
– Om vi skulle åka till Köpenhamn?
Lundastudenter åker ju över Sundet. Det läser man om i Fritiof Nilsson-Piratens och andra Lundaförfattares böcker. Och hör
talas om. Det ska vara så mysigt. Förbrödras med danska studenter. Vi har aldrig varit där förut. Och man kan ju läsa på båten.
En kall och mulen novemberdag kommer vi iväg med Danmarksfärjan. Förutom Inger och jag är det min kurskamrat Lasse
samt Britta och en av hennes kurskamrater. Möjligen har vi tänkt
oss att Lasse, som varit nedstämd under hösten, ska bli intresserad av kurskamraten, som enligt Britta är intresserad av Lasse. Jag
har med mig anteckningar i Socialmedicin för att läsa på färjan.
Överfarten tar ju ett par timmar.
Köpenhamn är kallt och ogästvänligt. Vi har ingen stadskarta
eller turistinformation. Vandrar några gator upp och ned. Går in på
ett kafé och tar en kopp kaffe. Tar sedan färjan tillbaka. Inte träffar
vi några danska studenter och inte blir Lasse intresserad av flickan.
Men vi har gjort en utlandsresa.
111
Krasslig Fiat
– Hu vad kallt, säjer Kerstin.
– Usch ja. Där är en skylt mot Billesholm. Om vi skulle ta och
åka dit och gå in hos Josef Nilsson och värma oss, föreslår jag.
Och det gör vi. Josef Nilsson är en gammal vän till våra föräldrar, ivrig fredsaktivist, som vi kommer ihåg från Dingletiden.
Kerstin och jag har varit i Falkenberg och hälsat på mamma
och pappa. Det är vinter och vi kör med Fiaten som jag fått överta
från Gunnar. Motorn har ett problem. När det är kallt kan den bara
gå någon halvtimme i taget. Sedan måste man stå stilla ett tag.
Kanske handlar det om isbildning någonstans. I förgasaren? Bilen
saknar isolering; taket består av tyg. Och Fiaten har nästan ingen
kupévärme.
– Värmen är dimensionerad för italienare, då dom kör i skuggan, sa Gunnar när han berättade om bilen.
Vi har tagit på oss varmt. Dubbla långkalsonger, skidpjäxor
och tröjor. Men vi fryser våldsamt där vi sitter vid de många uppehållen på vägen och väntar på att bilen åter ska gå en stund.
112
Gunnar på besök med Fiaten i Lund
I Billesholm konstaterar vi något besvikna att Josef Nilsson
inte är hemma. Så vi fortsätter att frysa under resan mellan Falkenberg och Lund som tar åtskilliga timmar.
Inger och jag fick denna Fiat en vinterdag av Gunnar, när han
under ett uppdrag som resande musikkonsulent i Missionsförbundet fick stopp i snöyran på motorvägen mellan Lund och Malmö
och blev sur på Fiaten.
– Ni kan behålla den. Jag tar tåget istället, sade Gunnar.
Fiat 500 av 1954 års modell är en liten bil som ser ut som en
fåtölj och har ett tak av tyg som man kan dra bakåt. Den är egentligen tvåsitsig men på en liten bagagehylla baktill kan två personer
tränga sig in. Det är en mycket liten och enkel bil. När Gunnar en
113
tid vikarierade som musiklärare på en skola för överklassungdomar
i Djursholm konstaterade han att de andra lärarna kom i vräkiga
bilar. Gunnar kom i sin Fiat.
– Jag lät dem bli kvar i sin tro att det var min andrabil, sa
Gunnar.
Kerstin och Lars-Åke har ett par år senare ett motsatt problem. Lars-Åkes pappa sålde bilar, Renault och Jaguar. När pappan dog fick Lars-Åke överta en grön Jaguar. Kerstin och Lars-Åke
körde med Jaguaren till Malmö när de gick på Lärarhögskolan. De
tyckte det var genant att komma med en så vräkig bil så de parkerade ett bra stycke från skolan och promenerade sista biten.
Jag satte in ett nytt batteri i Fiaten och sedan gick den fint.
Det blir vår. Inger och jag gör en söndagsutfärd med bilen i
det vackra vårvädret tillsammans med min kurskamrat Ulf Svenmo
och hans fru Barbro. Ulf har långa ben så han får köra. Inger och
jag sitter på bagagehyllan. Vi kör mot Dalby.
– Aj, jag tror en geting stack mig i foten, säjer jag och slår
mot min häl.
Efter en stund börjar det ryka vid mina fötter.
– Det brinner i bilen, vi måste stanna.
Vi utrymmer bilen. Det visar sig att det är kortslutning i batteriet som sitter under den bräda som jag sitter på. Glöd i plåten är
det som bränt mig i hälen, inte en geting. Vi lyckas avvärja fortsatt
brand.
Det händer saker med Fiaten, inte bara det att den stannar i
kyla och bränner i hälen.
114
En tid har vajern till självstarten gått sönder. Men det gör inte
så mycket – bilen är så lätt så man kan putta igång den själv. Eller
med hjälp av en patrullerande poliskonstapel. En annan gång händer det något med kylarhuven. Den flyger plötsligt upp mot vindrutan och hindrar sikten. Det kan vara trafikfarligt. Men Inger och jag
tycker vi har en riktigt stilig sportbil. Vi har skyddshjälmar på huvudet när vi åker med taket neddraget på sommaren.
När vi ett par år senare flyttar till Göteborg och blir föräldrar
byter vi dock upp oss till en svart Volkswagen. Ovanligt nog högerstyrd, vilket egentligen borde vara det normala vid vänstertrafik.
Jag har stora ideologiska betänkligheter före köpet. Är det rimligt
att kosta på sig en riktig bil när världen svälter? Vi betalar 7350:kontant och får 800:- för vår Fiat hos Philipsson i Göteborg. I den
nya bilen finns ett värmesystem som tar sin värme från avgasröret
och blåser ut det mellan framsätena. För att nyfödda Anna i korgen
i baksätet ska få varmt kopplar vi då en dammsugarslang mellan
värmeutkastet och baksätet. Bilar har sedan dess blivit mer och
mer avancerade. Man behöver inte längre frysa i fordonen.
Kolonialismen har ännu inte upphört, även om det pågår avkolonisering i Afrika och Asien. Jag är på besök hos pappa och
mamma när jag den 18 september 1961 på järnvägsstationen i
Falkenberg ser löpsedeln: Dag Hammarskjöld död.
Hammarsköld som 1953 valts till generalsekreterare i FN har omkommit vid en mystisk flygolycka i Ndola i nuvarande Zambia, vid
ett uppdrag under den så kallade Kongokrisen. Belgiska Kongo
hade blivit självständigt 1960 och Patrice Lumumba blev premiärminister. Moise Tshombe bröt med stöd av gruvintressen i den
forna kolonialmakten Belgien ut den kopparrika provinsen Katanga
ur den nya staten. Belgiska trupper liksom internationella storbolag
stödde utbrytningen. Lumumba bad om stöd från FN. Hammarskjöld skickade FN-styrkor, bland annat en svensk skyttebatal115
jon. Hammarskjölds avsikt med FN-insatsen har varit att hålla
stormakterna utanför konflikten. Lumumba, som hade väntat sig
stöd för att återskapa landets enhet, var besviken och vädjade till
Sovjetunionen, som gav viss hjälp. I september 1960 grep överste
Mobutu makten. Lumumba togs till fånga i november, utan att FNtrupperna ingrep, och i januari 1961 mördades han. Sovjetunionen
anser att Hammarskjölds ovilja att stödja Kongos premiärminister
är ett tecken på att han går västmakternas ärende. Det blir stor kris
i FN. Och nu är Hammarsköld död.
Britta, som läser franska och spanska, bor fortfarande i våningen nedanför oss tillsammans med Kerstin, som nu läser Statskunskap i en före detta lasarettsbyggnad nära Allhelgonakyrkan.
Inger har 1961 gått kurs i Operationslära, Propedeutiskklinisk kurs i Karieslära, kurs i Tandfyllnadskonst, Klinisk kurs i Karieslära, Klinisk kurs i Pulpa-och rotbehandling, kurs i Käkprotetik,
Propedeutisk-klinisk kurs i Odontologisk ortopedi och Klinisk teknisk kurs i Barntandvård. Dessutom Speciell bakteriologi, Öronnäs-halssjukdomar och Social odontologi. Hon har nu tenterat
Barntandvård, Bettanalys med parodontoprotetik, Karieslära, Proteslära, Tandkirurgi, Dental röntgendiagnostik och Odontologisk
ortoped.
Inger är därmed i december färdig tandläkare. Vi uppvaktar
henne med en dikt på hexameter rörande käftistiden, ”Vid en tannamagares tillblivelse 14 december 1961”. Gunnar gör en teckning.
Till våren ska jag gå kurserna i Psykiatri, Otorhinolaryngologi
och Neurologi.
116
Sjöbringsvariabler
– Jag kan aldrig titta på en fotbollsmatch, klagar den unga
kvinnan.
– Varför det? undrar professor Eberhardt Nyman. Han har
patientdemonstration för vår kurs på St Lars sjukhus.
– Jo, jag identifierar mig med bollen.
Kvinnan är en av de många avvikande personligheter som vi
möter under kursen i Psykiatri, som jag går våren 1962.
Vi har Lennart Kaij som huvudlärare men får även några föreläsningar av andra. Professor Erik Essen-Möller föreläser om Sjöbrings psykologi.
Henrik Sjöbring var professor i psykiatri i Lund 1930 – 1944 och har
blivit mest känd för sina variabler för beskrivning av personlighetstyper. Hans dimensioner benämns validitet, soliditet, stabilitet och
kapacitet. Med hjälp av variablerna kan man karakterisera en
mängd egenskaper hos en individ. En person kan till exempel beskrivas som subvalid, normosolid, superstabil och normokapabel.
Och så vidare. (En annan karakterisering, som finns när jag skriver
detta på 2000-talet, bygger på Femfaktorteorin, som delar upp personligheten i fem skalor: neuroticism, extraversion, öppenhet, vänlighet och samvetsgrannhet).
117
Vi frossar i att karakterisera kamrater och andra enligt Sjöbring. Lasse Henricson är utpräglat subsolid och substabil, anser
jag. Lasse och jag har fortsatt att gå samma kurser, för närvarande
kurserna i Psykiatri och Neurologi, trots att man efter kirurgin söker
till resterande kurser i valfri ordning. Vårt skrivsamarbete har fortsatt, så föreläsningsanteckningarna om alla möjliga olika neuroser,
psykoser och annat blir snyggt renskrivna. Fast utan marginal när
smålänningen Lasse skriver.
Som introduktion till kursen läser vi den lättsamma och praktiska Psykiatri och mentalhygien av Gunnar Lundquist. Samme
författare har redan tidigare gett oss en del kunskap om psykologi
och psykiatri via populära översikter i läkemedelföretaget Recips
skriftserie, som skickats ut gratis. Som huvudlärobok har vi en tyvärr enormt stor och svårläst Psychiatry, redigerad av MayerGross, Slater & Roth.
Förutom det sedvanliga avdelningsarbetet ska vi göra en omfattande så kallad epikris om en patient. Jag får en patient vars
sjukdom debuterade med plötslig andnöd och som fick diverse fobier med mera. Min sammanfattande bedömning blir:
Sjukdomsbilden bör väl snarast karakteriseras som
ett asteniskt syndrom av typ ångestneuros och de
fobiska och kompulsiva symptomen betraktas som
"ångestförsvar". Depressionen har visserligen
några endogena drag (viss dygnsrytm, ringhetstankar), men hämningen ej så uttalad, den emotionella kontakten med omgivningen bevarad, inga hypokondriska vanföreställningar i samband med depressionen, den premorbida personligheten ej
cyklothym. Depressionen torde därför med stor sä118
kerhet kunna betecknas som reaktiv.
Några insikter jag får under psykiatrikursen är dels att "tokiga
människor" inte är så väldigt konstiga, dels att många psykiskt
sjuka patienter kan förbättras. En beklämmande upplevelse är att
se de extremt efterblivna patienterna på Vipeholms sjukhus. Några
verkar vara bara reflexpreparat utan några synliga mänskliga
egenskaper.
Vid kursen i Neurologi, som leds av Ole Berg, har vi för första
gången en lärobok på svenska och grannländers språk, vilket jag
tycker är skönt efter all tyska och engelska. Boken heter Faber:
Nordisk laerebok i intern medicin. Bind V. Nervesystemets
sygdomme. och omfattar 520 sidor. Diagnostik av olika neurologiska sjukdomar är ett verkligt detektivarbete. En del av de omfattande kunskaperna från anatomikursen kommer nu till användning.
På kursen i
Otorhinolaryngologi
(Öron-näsa-hals) möter vi förnuftiga lärare
som verkar inse att det
är allmänpraktiker man
utbildar. Första dagen
får vi en stencil med
Hörselorganets delar
orden:
– Där står det ni, som allmänläkare, ska kunna om
öron/näsa/hals.
Vi har dock också en lärobok. Boies: Fundamentals of oto119
laryngology på 500 sidor.
Vi måste kunna inspektera trumhinnor och epifarynx (området bakom näsan). Jag som har synproblem lyckas sällan se något
vettigt med hjälp av pannspegeln. Med otoskopet däremot, allra
helst när det är försett med förstoringsglas, kan jag bedöma trumhinnan något så när. Tenterar gör vi för Sven Ingelstedt.
Sommaren 1961 var Britta volontär på IM:s hem i Vrigstad
och träffade där sin blivande make Peter Ilgonis Pilags, som kommer från Lettland. Han var på Vrigstad som följeslagare till sin mor.
På hösten flyttade Britta, som nu har avslutat sina franskstudier, till
Lübeck och arbetar som barnflicka och som biträde på ett ålderdomshem. I december 1962
gifter hon sig med Peter. De
flyttar till Aachen, där Peter går
på Technische Hochschule och
Britta arbetar som biträde på
en hudklinik.
Gunnar som varit musikkonsulent i Missionsförbundet
blir nu musiklärare på FolkhögBritta och Peter har gift sig
skolan i Ljungskile.
Kerstin fortsätter sina
studier av Statskunskap, Filo-
sofi och Pedagogik i Lund.
120
Inger, färdig tandläkare, arbetar våren 1962 på Folktandvården i Uddevalla och bor då hos sin mamma. Eftersom jag inte behöver två rum hyr jag nu ut sovrummet till en annan studerande.
Kerstin, Inger, Britta och
Peter – Första maj i Lund
AK Rajan från Kerala i Indien är en av våra goda vänner. Han
hade hemma i Indien fått vår adress av Vijay, som vi träffat på arbetslägret i Polen. Rajan är en fin människa, som tar allvarliga saker på allvar. Han chockas av att se hur studenterna super sig fulla.
I studenternas tidning Lundagård har han skrivit en debattartikel:
”Varför super studenten?”. Han blir mobbad med anledning av artikeln. I debatten som följer deltar bland annat jag och Benkt Högstedt. Såväl Inger som jag är helnykterister och medlemmar i MHF.
Jag framför i debatten det som förefaller mig självklart: alkoholproblemen hänger intimt samman med alkoholseden och allt prat om
att bekämpa missbruket utan att påverka själva normalbruket är
hyckleri. Dessutom är det ju så att för den som blivit alkoholskadad
121
finns bara en behandling, nämligen att bli helnykterist. Och det är
ett starkt argument för absolutism: det måste finnas en nykter sektor, det måste bli naturligt att kunna tacka nej utan att behöva motivera nejet.
I denna debatt påstår någon att Sveriges ekonomi är beroende av alkoholskatterna. Jag har hört säjas att förre finansministern Wigforss sagt att han ur samhällsekonomins synpunkt
gärna skulle se att det inte såldes någon alkohol.
Wigforss var under sin tid som finansminister på 30- och 40-talet
en drivande kraft när det gällde att skapa Folkhemmet Sverige.
Centralt i hans samhällssyn var behovet av visioner, helhetssyn
och klassamarbete. Han bidrog mycket aktivt till att förvandla Sverige från ett fattigsamhälle till en ledande välfärdsstat. Det innebar
en omfördelning från rika till fattiga. Han hatades därför oerhört av
en mängd människor på den borgerliga sidan och beskrevs som en
djävul. I verkligheten är han en stor humanist, docent i nordiska
språk, som forskat om södra Hallands folkmål, om forndanskan,
om materialistisk historiesyn och om första världskriget.
Kerstin hyr ett rum i samma hus som vi
122
Eftersom Wigforss som pensionär bor i Lund, ringer jag upp
honom för att få bekräftelse på uppgiften om alkoholskatten.
– Nja det vet man kanske inte säkert vad folk skulle göra om
de inte söp, svarar Wigforss, på Halmstadsdialekt.
Så jag får avstå från det argumentet.
Vi bildar under våren Lunds antikärnvapenkommitté. Nordal
Åkerman blir ordförande. Göran Therborn hör också till de aktiva.
Jag talar för första gången vid ett torgmöte. På Svenska flaggans
dag delar vi ut kärnvapenkritiska flygblad.
Och sedan ämnar jag lämna Lund för att gå resterande kurser i Göteborg.
Enligt en sammanställning, som jag gör nästan 50 år senare, visar
det sig att av mina kurskamrater från Lund blir sju gynekologer, fyra
röntgenologer, tre infektionsläkare, tre kirurger, tre ögonläkare, tre
öronläkare, två medicinare, två patologer, två psykiatriker och två
urologer. Det kommer även att finnas enstaka geriatriker, klinisk
fysiolog, klinisk genetiker, laboratorieläkare, mikrobiologisk forskare, neurolog, ortoped, reumatolog, rättsläkare och en skolläkare
bland kamraterna.
Jag packar ihop våra två sängar i sina originalkartonger, som
vi sparat. Övriga tillhörigheter packas i bland annat de skrivmaskinslådor, som jag hade med från Dingle, när jag för snart fem år
sedan flyttade till Lund. Det hela sänds som fraktgods med godståg
till Göteborg Och så fylls Fiaten förstås till bristningsgränsen.
Lundatiden är slut. Hur blir det i Göteborg?
123
Barn och Kubakris
Ska det tredje världskriget bryta ut nu?
Det är oktober 1962 och vi sitter några kamrater och tar en
eftermiddagsfika under kursen i Pediatrik i Göteborg Men denna
fika känns ödesmättad. USA har blockerat Kuba och ställt ett ultimatum till Sovjetunionen: sovjetiska fartyg på väg till Kuba med
missiler ska vända senast ett visst klockslag. Annars hotar kriget.
Kommer Chrusjtjov att backa? Kommer det att explodera kärnvapen om en stund?
Klockslaget passeras medan vi fikar. Inget tycks hända.
Dessbättre löses krisen genom att Sovjetunionen ger fartygen order att återvända och går med på att avlägsna de redan uppförda raketbaserna, samtidigt som Kennedy i USA lovar att inte
stödja något ytterligare militärt försök att angripa Kuba.
I Göteborg går jag nu tre kurser: Oftalmiatrik (ögon) med Erik
Linnér som lärare, Pediatrik (barnsjukdomar) som leds av den
mycket trevlige Jan Vinberg och Ftisiologi (tuberkuloskursen) hos
Gösta Birath på Renströmska sjukhuset.
124
Inger med nyfödd Snuttan 1963
Vid ögonkursen har vi som lärobok Nordisk lärobok i
oftalmiatrik. En modern bok på ungefär 470 sidor med många
vackra färgbilder. Även vid barnkursen kan vi glädjas åt en kursbok
på skandinaviska språk: Nordisk laerebog i paediatri på 740 sidor,
dock med bara en färgbild (den fetala cirkulationen).
Under ögonkursen ska vi pröva ut refraktionen på varandra,
det vill säga ta reda på vilka glasögon man behöver. Om man behöver. Det visar sig att på mig går det inte att finna några glasögon
som passar. Min hornhinnesjukdom, keratokonus, har avancerat.
Jag uppsöker ögonläkaren Sölve Stenström vid Vasa-platsen för
att kanske pröva kontaktglas, men han skriver istället ut några extremt knepiga vanliga glasögon mot den uttalade astigmatismen.
Optikern som ska skaffa fram glasen säjer att han aldrig sett något
liknande; han är tveksamt om det går att tillverka sådana. Men det
125
går. Innan jag riktigt vant mig vid de nya glasögonen, där vinklarna
för cylinderdelen (som ska korrigera astigmatism) är olika, ter sig
verkligheten med höger och vänster öga inte som samma verklighet. Ett lodrätt streck ser ut som ett kors när jag tittar med båda
ögonen.
Inger har fått arbete på folktandvården i Mölndal. Vi bor i en
så kallad studentdubblett på Växelmyntsgatan i den alldeles nya
stadsdelen Högsbohöjd. Nybyggarmiljö. Byggnadsarbete pågår i
området. Vi ser för första gången något väldigt modernt: en dagligvaruaffär med självbetjäning, det kallas snabbköp. I alla andra butiker som vi sett säljs alla varor över disk av en expedit.
Vi väntar nu vårt första barn.
Talidomid, med varumärket Neurosedyn, som lanserats för
ett par år sedan som ett bra sömnmedel, har visat sig ge allvarliga
fostermissbildningar, om det använts av gravida kvinnor under de
tre första havandeskapsmånaderna. Inger har några gånger under
graviditeten tagit en tablett mot illamående. Det diskuteras om även
det preparat som hon använt kan ge fosterskador. Jan Winberg
leder en utredning om detta. Jag frågar honom hur det ligger till.
Han ger lugnande besked: denna substans tycks inte ha sådana
biverkningar.
Skönt.
Under 1962 blir Algeriet självständigt efter sju års frihetskrig. Nazisten Eichmann
avrättas. Tyst Vår utkommer. Grundskolan beslutas. Östen Undén efterträds som
utrikesminister av Torsten Nilsson. Flygplatsen Arlanda invigs. Hasse & Tage visar
Gröna Hund.
Under det senaste året har jag mer än tidigare grubblat över
126
tillvaron och inte kunnat vara glad som förr. Det kanske beror på
mina ökade kunskaper om människan, som jag fått under psykiatrikursen. Har förr haft en väldigt enkel syn på onda och goda. Inser
nu att människornas öden är så inflätade i varandra, att vi är produkter av arv och miljö. Inser att vi alla i grund och botten nog är
ungefär lika onda eller goda. Upplever starkt att sjukdom, elände
och lidande är så enormt universellt förekommande, fördomar och
okunnighet så utbredda, egoism, kortsynthet så vanligt, de interpersonella konflikterna så många och mänsklighetens problem så
stora och många att de förefaller helt olösliga. Samtidigt som jag,
eller mitt överjag, har ambitionen att vara med och lösa alla problem. Tycker att intresse för konst, litteratur, musik, teater och dylikt
innebär ytlighet – en flykt från verkligheten med dess enorma problem. Frågar mig om jag kanske har varit alltför fixerad vid konsekvens i etiken: ”Du skall icke hava alltför bra bil när Din nästa svälter ihjäl”. Kanske är jag drabbad av en alltför stor saklig inställning
till en svart verklighet; jag har kanske för liten förmåga att blunda?
Upplever mig väldigt avvikande. Känner nästan ingen som har
samma intresse som jag för mänsklighetens stora frågor.
Min världsbild har vidgats och fördjupats. Mänskligheten består inte av anonyma afrikaner, amerikaner, smålänningar och skåningar utan av medmänniskor. En svår insikt. Några författare som
jag tror har haft betydelse för min utveckling är Ingemar Hedenius,
Noam Chomsky, Harald Ofstad, Jan Myrdal och Sven Lindkvist.
Inger har en putande mage; det är snart dags för nedkomst,
när vi den 1 maj 1963 lyssnar på Tage Erlander som talar på Götaplatsen.
127
– Blir det en pojke så kallar vi honom Tage, säjer Inger
– Ja, och så ska han spela klarinett, föreslår jag.
Ett par veckor senare nedkommer Inger nattetid på KK2 vid
Linnéplatsen med en välskapt flicka, efter igångsättning med
dropp. Barnet väger 3 kg och går till en början under benämningen
Snuttan.
Ibland säjer man lite obetänksamt dumma saker, kanske för
att vara rolig på något sätt.
– Det blev en flicka och hon är ful som stryk, säjer jag när jag
på morgonen den 16 maj ringer upp Ingers mamma i Uddevalla.
Jag har kanske menat att hon är som alla andra just när de är
nyfödda. Då är de ju inte så värst vackra. De flesta liknar Winston
Churchill, tycker jag. Men det visar sig att Anna Egermark tagit mig
på orden och gått och oroat sig över att barnbarnet är så fult.
– Men hon är väl inte så ful, tycker jag, säjer den nyblivna
mormodern när hon efter ett par veckor kommer till Göteborg och
får se den nyfödda.
128
Korstestning och kolerisk överläkare
Martin Luther King har hållit sitt berömda tal i Lincoln Memorial: I have a dream. Riksdagen har beslutat både om högertrafik
och om fyra veckors semester. President Kennedy besöker Berlin
och säjer Ich bin ein Berliner. Det är maj 1963. Jag gör assistenttjänstgöring på kirurgiska kliniken i Mölndal.
I dag är jag på akutmottagningen.
En trafikskadad patient som kommit in ska opereras och det
har beställts blod från laboratoriet. Innan man kan ge blod måste
man testa att givarens och mottagarens blod passar ihop. Det kallas att man korstestar. När personalen på laboratoriet lagt upp
blandningen av givarens blodkroppar och mottagarens serum på
objektglas tillkallas jourhavande kirurg för att i mikroskopet kontrollera att det fungerar. Han utför det som kallas korstestning.
Det ringer på kirurgmottagningens telefon. En flicka, som nyligen börjat sitt arbete som sjukvårdsbiträde men inte har någon
129
sjukvårdsutbildning, svarar i telefonen.
– Va? utropar flickan och stirrar in i luren
– Va? säjer hon en gång till.
Hon granskar telefonluren med ett ansiktsuttryck som om hon
ser ett spöke där. Hon lyssnar åter i luren. Hennes ögon blir mycket
stora. Hon låter inte bara tvivlande, hon låter förtvivlad.
– Va? frågar flickan en tredje gång
Så vänder hon sig till mottagningssköterskan med desperation i ansiktet och stammar fram:
– Dom ringer från laboratoriet och säjer att det är klart för
korsfästning!
Under mina tre månaders
tjänstgöring som kirurgassistent
vid lasarettet i Mölndal består
arbetet mest i att skriva journaler
och assistera vid operationer.
För att få tillfälle att själv operera
Intubering
några blindtarmar stannar jag
ibland kvar på mottagningen över natten och sover då på överläkarens undersökningsbrits. Tidvis arbetar jag tillsammans med narkossköterskorna och får intubera patienter, det vill säga stoppa ned
rör i luftstrupen, vilket är roligt.
Månaderna före kirurgtjänstgöringen har jag vikarierat på Lillhagen, det stora mentalsjukhuset. Så jag har en psykiatrisk inställning till sjukdom, när jag kommer till kirurgen. Första dagen skrev
jag in en patient med envis förstoppning. I journalen lade jag in en
bedömning om patientens rigida psykiska läggning som nog (enligt
130
Pyssel med Snuttan
Sigmund Freunds lära) kunde leda till förstoppning. Kirurgöverläkaren uppskattade inte min bedömning.
Jag läser igenom avdelningens journaler för att känna till patienterna. Hittar i ett röntgenutlåtande en lustig felskrivning: ”På
platsen för gallblåsan syns ett brunbjörnstort konkrement”.
Mu är det 16 maj. Anna-Kerstin har fötts under natten. Jag
har suttit uppe hela natten på förlossningsavdelningen. När vi steriltvättar oss för operationen på morgonen säjer jag till överläkaren,
Per Linton:
– Ursäkta om jag verkar lite sömnig i dag. Jag har fått en dotter i natt.
– Varför har du inte sagt att du väntar barn? undrar han.
Inte så konstigt. Kontakterna med de riktiga läkarna är inte så
personliga. Det har inte alls känts naturligt att berätta om den väntade förlossningen.
131
Alla är rädda för Linton. Han är den mest fördomsfulla och
primitivt aggressive och koleriske läkare jag hittills mött. Under ronderna håller han en kverulerande monolog om de hemska socialisterna som styr landet. En dag hittar han inte genast sköterskan,
när han kommer till avdelningen. Han fräser:
– När det visar sig en läkarrock på avdelningen ska all personal komma fram.
Nu assisterar jag överläkaren vid en bukoperation. Tunntarmspaketet har plockats åt sidan.
– Vad heter den här
nerven? frågar Linton och
pekar på en nerv i bukbotten.
Jag tvekar. Minns inte
säkert.
– Nervus ilioinguinalis,
försöker jag.
– Hur kan Ingelmark på
Sårsutur
anatomen godkänna kandidater som inte kan något, dundrar Linton. Jag ska ringa honom.
Jag, som ibland talar utan att tänka före och ännu inte lärt
mig att man inte svarar när överläkaren ryar, genmäler med viss
ängslan i rösten:
– Vi fick betyg efter vad vi kunde vid tentamen och inte efter
vad vi kan fyra år senare.
Jag nämner inte att jag dessutom hade spetsbetyg i anatomi.
132
Operationssköterskan tittar förskräckt på Linton som hajar till men
inget säjer. När operationen närmar sig sitt slut och det är dags att
sy igen räknar sköterskan febrilt kompresser och bukdukar. Hon
räknar om flera gånger. Det är hennes ansvar att hålla reda på att
det kommit ut lika många som det lagts in i buken. Efter lång tvekan viskar hon:
– Det saknas en bukduk.
– Kan inte syster räkna, fräser Linton, plockar åter upp tunntarmspaketet och letar i lilla bäckenet. Efter lite rotande hittar han
den saknade bukduken.
– Här är den, muttrar han, slänger upp bukduken på brickan
och börjar sy ihop. Jag får sätta hudsuturerna.
Koleriska människor förstår man sig inte på. En underläkare
berättar senare att Linton sagt:
– Den där kandidat Eriksson har jag fått väldigt god kontakt
med.
USA och Sovjet sluter avtal om förbud mot kärnvapenprov - utom underjordiska.
Kina och Frankrike ansluter sig inte. Storbritannien skapar Malaysia. Sukarno i
Indonesien fördömer åtgärden. I Washington marsch för de svartas rättigheter.
Smittkoppsepidemi i Stockholm. Spionen Stig Wennerström häktas.
133
Stressad jourhavande
:
– Kandidat Eriksson ska komma till avdelningen och skriva ut
patienter.
Det är syster Britta från min vårdavdelning som kommit störtande efter mig, när jag är på väg från röntgenronden.
När jag vänder för att följa med henne rusar syster Ingegerd
från akuten efter oss och säjer:
– Det ska han inte alls. Det är fullt med folk som väntar på
akuten. Han ska genast komma och ta hand om jourfall, de har
väntat länge nog.
– Nä, nä, kommer inte på fråga. Han måste skriva ut på avdelningen så vi får plats för de nya. Han ska med mig.
Syster Britta griper tag i min arm för att dra iväg till avdelningen.
– Inte alls, fräser syster Ingegerd, och drar mig i den andra
armen.
134
I en annan situation hade jag
kanske tyckt det var
komiskt att två personer drar i mig på
det här sättet.
Kanske känt mig
smickrad över att två
attraktiva unga kvinnor slogs om mig.
För första och rimligen för sista gången i
mitt liv. Men det är
inte läge för sådana
känslor. Mycket ska
Läser medicin och sköter Snuttan
i Karlstad
göras. Redan känns
det darrigt inför dagens uppgift, som jag varit tvungen att åta mig.
Trots avsaknad av anlag för kirurgi – nedsatt syn på grund av
hornhinnesjukdom, hårda kontaktlinser som kan ramla ned i operationssår, tummen mitt i handen – måste jag vikariera som underläkare på kirurgen i fyra dagar. Anledningen är att biträdande överläkaren är ledig för en viktig kirurgkongress och då vikarierar en
underläkare för honom. Och då måste jag vikariera för underläkaren. Och i dag har han, det vill säga jag, jour.
Syster Ingegerd lyckas ta hem en halv seger i dragkampen
om mig.
135
– Han får ta ett par fall på akuten och sedan komma upp till
avdelningen, tillåter syster Britta.
I mina vita träskor klampar jag ned till akutmottagningen. I det
stora centrala mottagningsrummet där eter sticker i näsan väntar
ett par patienter liggande på bårar. En stönar lite grand. Några sitter stilla på stolar.
Hur ska jag hinna med allt?
I magen kniper det, i huvudet snurrar det.
Det klirrar metalliskt när syster Ingegerd plockar upp peanger, nålförare och pincetter
ur en kanister.
– Börja med den här
flickan, hon har väntat längst.
Det är en snyftande sjuåring som har skurit ett stort
jack i ett ringfinger, Hon sitter
redan med handen liggande
på ett bord som är klätt med
Handens anatomi
vit operationsduk. De gröna
operationstextilierna kommer
många år senare. Ängslig pappa tröstande bredvid. Syster Ingegerd har redan tvättat flickans hand och drar nu upp Xylocain för
bedövning. Jag sticker in sprutspetsen vid fingerbasen för att lägga
ledningsanestesi vid de fyra nerverna på fingret. Flickan rycker
undan handen och vrålar. Pappen försöker lugna henne. Utan effekt. Ungen vägrar vara med.
136
– Vi får försöka lugna ner henne. Ge henne tio milliliter Lergigansirap. Så låter vi henne sitta ett tag och försöker igen om en
stund, föreslår jag.
Jag tittar till en annan patient, medan vi väntar på att flickan
ska bli lugn. Och så försöker vi igen. Flickan är dåsig men inte alls
lugn. Vi får försöka ta itu med henne ändå. Medan pappan håller
fast flickan lyckas jag få dit Xylocain vid de fyra nerverna och sedan sy ihop såret med sex ståltrådssuturer. Flickan tittar ilsket på
mig.
Och så stelkrampsspruta, säjer jag till syster Ingegerd.
Nu kommer syster Britta ned
från avdelningen.
– Kandidat Eriksson måste
komma upp och skriva ut, säjer hon
Tvärsnitt av finger
förebrående. Dom kan inte vara
kvar hela dagen. Vi behöver sängarna.
Hon lyckas övertala syster Ingegerd att släppa mig. På avdelningen informerar jag patienterna som ska skrivas ut, så gott jag
kan. Skriver recept, ordnar återbesökstider och skriver sjukintyg.
Men hur länge ska man sjukskriva? Ingen har lärt oss något om
sådant. Och så gör jag minnesanteckningar för att senare skriva
slutanteckningar.
Åter på akuten. Överläkare Linton passerar på väg till sin
mottagning. När han får se att en patient som tydligen har axelledsluxation ligger och väntar på behandling, säjer han:
– Den tar jag.
137
Och så tar han av sig ena träskon, sätter sin fot i patientens
armhåla och drar stadigt i patientens arm, samtidigt som han roterar den inåt. Och poff – där fick han ledhuvudet på plats.
Dagen går med diverse jourfall och samtidigt arbetsuppgifter
på avdelningen. Sent på kvällen sitter jag med dagens sista patient. En kvinna som råkat få in en synål i hälen. Den har gått så
långt in så inget av nålen syns eller känns. Hon har redan varit på
röntgen, som bekräftat att där finns en nål.
Jag infiltrerar Xylocain i hälen och skär försiktigt. Ser ingen
nål. Var i alla sina dar finns nålen? Jag letar vidare. Hittar ingen
nål.
Det finns väl inga nerver eller andra känsliga strukturer här
som jag kan skada, tänker jag bekymrat. Försöker erinra mig något
om hälens anatomi från kursen för fem år sedan. Det enda jag
kommer ihåg är minnesramsan för nerver, kärl och senor bakom
mediala malleolen, den inre fotknölen: TIB-DIG-VAN-HALL. Det vill
säga först kommer senan till Musculus tibialis anterior, sedan senan till Musculus flexor digitorm longus, därefter Vena tibialis anterior, Arteria tibialis anterior och Nervus tibialis. Slutligen Musculus
flexor hallucis longus.
Svettas.
Jag skär ytterligare lite. Känner ingen nål. Som att hitta en nål
i en höstack? Men hälen är ingen höstack.
Svettas mera.
Tänk om jag åstadkommer någon skada?
Äntligen, där känns det metall. Med en pincett får jag ut nålen.
138
En del av mina kurskamrater ställs under sin kirurgassistenttjänstgöring inför betydligt större utmaningar än de jag råkat ut för.
Sven-Åke Hedström berättar att han på kirurgen i Västervik tvingas
självständigt spika lårbensfrakturer, operera brustet magsår och
transplantera hud på brännskadade.
Inte desto mindre händer det många år efter det jag blivit
pensionerad – och mer än fyrtio år efter mina fyra dagar som kirurgunderläkare – att jag har nattliga mardrömmar om att kollegan
som har hand om jourlistorna säjer, att jag måste ta kirurgjouren.
Trots att jag är allergolog.
När månaderna som kirurgassistent i Mölndal är till ända är
det dags söka lämpligt sjukhus för tjänstgöringen som medicinassistent. I en stad
där Inger samtidigt
kan få tandläkartjänst.
Det blir KarlDet är bra med minnesregler för hur nerver,
muskler och kärl ligger: TIB-DIG-VAN-HALL
139
stad.
Konservativ kirurg
– Där brukar jag sitta, säjer kirurgöverläkaren barsk och pekar på mig.
Jag har börjat min assistenttjänstgöring på medicinkliniken i
Karlstad, där Olle Ljung är överläkare. Han är tennisspelare och
känd för ”Ljungs formel” för uträkning av normalvärdet för QT-tiden
på EKG. Det vill säga avståndet mellan Q-taggen och T-taggen.
Lennart Forsberg är biträdande överläkare. Som assistent går jag
första tiden tillsammans med den trygge underläkaren Hans
Hedstrand, vars pappa är provinsialläkare i Sunne.
Anna-Kerstin är nu drygt ett halvt år. Och jag får lära mig hur
en del konservativa läkare fungerar.
Det är en av de första dagarna för mig på sjukhuset. I matsalen konstaterar jag att alla läkarna sitter vid ett långt bord mitt i salen. Jag har tagit min tallrik med stekt makrill och stuvad spenat
och satt mig på en tom stol vid detta bord. Det är då överläkaren på
kirurgiska kliniken, Rolf Kaijser, som tillika är riksdagsman för hö-
140
gerpartiet, kommer och pekar på mig och påstår att det är hans
sittplats.
Nu är det vinter i Karlstad och Snuttan har vuxit
Jag flyttar till en annan stol.
Så småningom lär jag mig att på medicinkliniken kan man
ibland lätta på överbeläggningarna genom att hitta en inneliggande
patient som till exempel har lite gallbesvär och skriva en remiss till
kirurgen en fredag. På fredagar kommer nämligen Kaijser hem från
riksdagen och vill operera. Han tar då hand om konsultremisserna
och vi får svar från honom: "Patienten övertages i morgon för operation".
Underläkarna på kirurgen berättar att de inte vågar skriva ut i
patienternas temperaturkurvor att de ordinerat sjukgymnastik. När
Kaijser kommer och går rond på veckoslutet blir han arg om han får
se sådana nymodigheter. Sjukgymnastik! Kirurgchefen är en högerkollega som inte hycklar med sin konservatism.
141
Vi har alltså lämnat Göteborg och flyttat till Karlstad. Flyttsakerna har vi skickat som fraktgods i en hjulförsedd back, som man
kan hyra från SJ. Inger har fått arbete på Folktandvården.
På Ölmegatan 19, på Kvarnberget nära sjukhuset, har vi nu
för första gången en lägenhet som vi själva ska möblera. Det sker
huvudsakligen med aktionsinrop samt Lundkvist bokhyllor, som
kommer med fraktgods. De har som reklamslogan ”Böckerna ska
tala, hyllorna ska tiga”. Jag snickrar ihop en kökssoffa med delar av
en säng som jag ropat in på auktion i Forshaga.
Första tiden i Karlstad tentamensläser jag, samtidigt som jag
har hand om Snuttan. Inger och jag har inte läst några böcker om
spädbarnsvård eller barnuppfostran, vi känner nog inte ens till att
det finns sådana. Jag tycker att mina kunskaper från barnkursen
bör vara tillräckliga. Om barnen får trygghet, kärlek och gränser så
ska det gå bra. För att kunna tentamensläsa och samtidigt vagga
Snuttan konstruerar jag en babysits som hänger i luften i en lina
som via ett block i dörrkarmen går till min fot. På lunchen kör Inger
hem i vår Volkswagen och ammar Snuttan. Övrig tid matar jag med
flaska. Barnvällingen kommer från Findus eller bondekooperativa
Semper. De är ännu inte några multinationella företag som man
bör bojkotta och vi lägger inga ideologiska aspekter på nappflaskans innehåll. Att män har hand om barn är fortfarande ovanligt:
– Nils är den första man jag sett byta blöjor på ett barn, påstår moster Maggie.
Kenya blir fritt i år. I media har vi ett antal år läst om hur en
förskräcklig terroristorganisation, Mau-Mau, i den brittiska kolonin
Kenya, mördar vita människor. Många år senare får en del av oss
reda på att Storbritannien stått för den värsta terrorn. Afrikaner
142
fängslades, torterades och sattes i koncentrationsläger. Tjugosex
vita bosättare, dog i upproret. Ett par hundra tusen afrikaner tros ha
blivit dödade. I år överlämnar Storbritannien äntligen makten till en
afrikansk regering under ledning av Jomo Kenyatta, som tidigare
utmålats som en satanisk mordlysten terroristledare. Han visar sig
vara ”en vis och human folkledare, en försoningens och förlåtelsens profet” (Sven Lindqvist i Avsikt att förinta).
I slutet
av september
åker jag ned
till Lund och
tenterar ortopedi för Gunnar Wiberg.
Professorn
undrar bland
Moster Margit, mamma och moster Ruth på besök i Karlstad
annat om jag
vet något om chondromalacia patellae och det visar sig att jag vet
en hel del.
– Var har kandidaten läst om detta? undrar professorn.
– I professorns kapitel i ortopediboken, svarar jag sanningsenligt.
– Jaså har jag skrivit det? Det hade jag glömt, bekänner professorn.
Jag fortsätter den intensiva läsningen och i november tenterar jag kirurgi för Carl-Axel Ekman. Som tentamenspatient får jag
en man med hämaturi, alltså blod i urinen. Ingers mamma kommer
143
upp till Karlstad och passar Snuttan när jag är i Lund. Hon har med
sig hunden Sotis.
När jag börjar
assistenttjänstgöringen på medicinkliniken
tar vår granne, fru
Olsson, som har
många barn, hand om
En syster ska lämna blodprov
Snuttan en tid.
Nu återstår bara
den sista stora tentamen, i invärtes medicin.
Mordet på John F. Kennedy den 22 november 1963 utlöser
stora sympatier med USA. Några dagar efter mordet går ett
tusental Stockholmsstudenter i ett fackeltåg till den amer ikanska ambassaden med ett kondoleansbrev där det står att
man hoppas att USA ska fortsätta att verka "för fred och jämlikhet mellan raser" och "inge hela världen optimism och tillförsikt
inför framtiden". Valet av Kennedy till president tre år tidigare
hade många sett som ett tecken på att USA brutit med femtiotalets
konservatism. Enligt de flesta i vårt land står USA för det som är
bra. Så småningom inser en del svenskar att USA fortfarande dels
är ett rasistiskt land som grovt diskriminerar svarta och färgade,
dels bedriver en imperialistisk utrikespolitik.
Jag anser fortfarande att USA i stort sett står för det goda.
När jag börjar protestera mot Vietnamkriget tror jag alltjämt att USA
krigar med egentligen goda avsikter. Det dröjer ett par decennier
innan jag förstår att USA är en cynisk imperialistnation som anser
sig stå ovan mellanfolkliga regler
144
Hjärtmassage i kulvert
Röntgenöverläkaren hoppar förskräckt ur vägen när vi i god fart
kommer farande med sängen i den långa källarkulverten. Med mig
sittande ovanpå patienten.
Jag hade just börjat undersöka en ny patient på avdelningen.
När jag just palperar hans buk blir han plötsligt medvetslös och
slutar andas. Han har inga hjärtljud och ingen puls.
– Hjärtstillestånd, ropar jag till avdelningssköterskan.
Hon kommer med ventilationsblåsan och två sjusköterskeelever. Jag sätter mig uppe på patienten och ger yttre hjärtmassage, medan sköterskan blåser in luft i hans andningsvägar. Sköterskeeleverna kopplar EKG.
Ventrikelflimmer.
Vid ett sådant tillstånd kan en defibrillering, en lagom stark
elektrisk stöt, rädda patientens liv. Det finns bara en defibrillator på
sjukhuset. Den förvaras på IVA, intensivvårdsavdelningen. Rutiner
för mobila team för återupplivningsförsök kommer först om några
år, liksom intensivövervakning av hjärtinfarkter. Än så länge ligger
145
patienter med infarkt i vanliga sängar på vanliga vårdavdelningar.
De tittas till endast vid ronderna, som för övrigt sker på det traditionella sättet, med samtal huvudsakligen över patientens huvud.
Ungefär sjuttio procent av infarktpatienterna överlever.
– Vi får köra till
IVA, säjer jag.
Eleverna sänker
ned hjulen på sängen,
så den blir flyttbar.
– Nu kör vi,
kommenderar sköterskan.
Anna-Kerstin i hemmagjord barnsits på pappas rygg
Och så bär ekipaget iväg, först till
hissen, så ned i käl-
larplanet. Jag sitter grensle över patienten och ger hjärtkompressioner, eleverna manövrer sängen och sköterskan springer bredvid
med andningsblåsan och ventilerar patienten. Vi åker i hög fart
genom den långa kulverten till hissen i huvudbyggnaden, där IVA
ligger. Passerar röntgenläkaren som är på väg till lunch.
Upp i hissen.
På IVA försöker vi defibrillera. Patientens hjärta får dock inte
tillbaka någon pumpfunktion. Han har en stor hjärtinfarkt.
Men röntgenöverläkaren kommenterar vid nästa röntgenrond
att vårt ekipage såg imponerande ut och att vi alla fall var väldigt
snabba.
146
I maj 1964 går jag i Lund sista assistentmånaden, den som
ska ske på universitetssjukhus. Jag bor i Lasse Henricsons rum på
Internationella studenthuset. När jag kommer tillbaka till
Karlstad har ettåriga Anna-Kerstin blivit en riktig personlighet. Hon
dansar runt, ritar bollar, härmar rörelser och kan ”Följa John”. Hon
förstår en hel del substantiv. Hon kan dricka själv och kan sparka
boll. Liksom tidigare går det åt mycket tid på kvällarna att få henne
att sova.
Sedan jag börjat vikariera på medicinkliniken har vi skaffat en
barnflicka. Det finns vid denna tid många flickor i 16–17-årsåldern
som behöver ha praktikplats för att kunna komma in på fortsatta
studier. Vi har först en av vår grannes fem döttrar, Gun-Britt Olsson, och sedan Marianne Engström, en mycket duktig tös från
Klässbol i Arvikatrakten. Marianne kan utan att smutsa ned sig
uppträda i vitt serveringsförkläde och knytblus med långa ärmar när
hon arbetar. Hon bor i ett rum med egen ingång i vår lägenhet.
USA har sedan länge varit inblandat kampen mot nationalisterna i
Vietnam. I augusti 1964 uppger USA att nordvietnamesiska torpedbåtar helt oprovocerat har angripit amerikanska krigsfartyg i
Tonkinbukten. Senare framkommer att detta är en lögn. Men Tonkinintermezzot gör att USA:s kongress ger presidenten, Lyndon B
Johnson, fullmakt att vidta de åtgärder han finner nödvändiga. Han
inleder utan någon formell krigsförklaring bombningar av Nordvietnam.
Jag blir successivt mer och mer engagerad i Vietnamfrågan.
Världens rikaste nation säjer sig vilja bomba en fattig nation på
andra sidan jordklotet ”tillbaka till stenåldern”. Jag känner inte någon annan i Karlstad som bryr sig om Vietnamkriget. Skriver ett par
147
insändare i Nya Wermlands-Tidningen. Det kan förefalla löjligt att
försöka sprida opinion i lilla Karlstad mot kriget. Inte desto mindre
visar det sig så småningom om att den samlade antikrigsrörelsen, i
USA och resten av världen, bidrar till att USA lämnar Vietnam.
Dock inte förrän 1975.
Det är mycket annat jag också är bekymrad över och känner
att man måste engagera sig i. De globala orättvisorna, kärnvapenupprustningen, alkoholproblemen, tobaksrökningen, reklamens
hjärntvätt, ensidigheten i våra dominerande tidningar. Jag är bekymrad över att så få verkar vara bekymrade. Jag har inte egentligen tänkt igenom varför jag tycker att man ska engagera sig i frågor utanför den egna familjen. I mitt föräldrahem har jag lärt mig att
känna omsorg för människor som har det svårt. Så småningom
förstår jag att en del människor har förmågan att använda dubbel
bokföring i sitt liv. Ännu kan jag dock inte förstå hur man kan låta bli
att leva som man lär. Inte heller hur man kan reagera på orätt först
när det drabbar en själv.
Flera decennier senare hittar jag följande lilla text som
kanske säjer något om varför man bör ta sitt ansvar:
Det här är historien om fyra människor vid namn Alla, Någon, Vem
som helst och Ingen.
Ett viktigt jobb måste utföras och Alla var övertygad om att Någon
skulle göra det. Vem som helst kunde ha gjort det, men Ingen
gjorde det, för det var Allas jobb. Alla tyckte att Vem som helst
kunde göra det, men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det. Det
hela slutade med att Alla skyllde på Någon när Ingen gjorde vad
Vem som helst kunde ha gjort.
I USA äger de första demonstrationerna mot Vietnamkriget
rum i december 1964. I Sverige kommer de första i februari 1965
148
då en grupp studenter från Stockholms högskola samlas på Hötorget för att protestera.
Under våren 1965 ansluter sig allt fler studenter. Poeten Göran
Sonnevi publicerar dikten "Om kriget i Vietnam" i BLM. I juni publicerar Dagens Nyheter en artikel om Vietnamkriget av poeten Lars
Forssell. Starten för FNL-rörelsen i Sverige kan sägas vara demonstrationen den 14 juni, då två medicinstuderande, Sköld
Peter Matthis och Åsa Hallström går på Hötorget med flygblad
och plakat där det står "USA måste lämna Vietnam". De vägrar
att ta ned plakaten, då en polis beordrar dem, eftersom de tid igare fått besked att plakat och flygbladsutdelning är att b etrakta som ”sandwichdemonstration" vilket inte fordrar skriftligt
tillstånd. Det tillkallas förstärkning, polisbilar med påslagna sirener kommer och de två medicinarnas arresteras. Mest uppmärksammat blir emellertid Olof Palmes Gävletal.
Palme är en för de flesta okänd person som 1963 blivit
regeringsmedlem. Sommaren 1965 vikarierar han som utrikesminister för Torsten Nilsson, som har sommarsemester. Broderskaparna, de kristna socialdemokraterna, bjuder in honom att hålla
ett tal vid sin kongress i Gävle. Han talar om den allt starkare
spänningen ute i världen. Han säjer. "Den demokratiska socialismens grundläggande moraliska värderingar förpliktar oss att
stå på de förtrycktas sida mot förtryckarna, på de eländiga och
fattigas sida mot deras utsugare och herrar". Han nämner Vietnam endast vid ett tillfälle i talet. "Jag vet inte om bönderna i V ietnams byar – för det är ju mest om Vietnam jag talar – har
några utopier och drömmar om framtiden." Palme säjer inte
något sensationellt nytt som ingen hört förut. Det viktiga är att
han som regeringsmedlem sammanfattar en alternativ tolkning
av Vietnamkonflikten. Den är ett led i kolonierna frigörelseprocess. Det handlar inte om att USA kämpar för demokratin. Nu
är det inte bara kommunister som kan kritisera USA:s krig i
Vietnam. Det kommer dock starka negativa reaktioner på Gävletalet. Folkpartiledaren Bertil Ohlin kräver att Palme ska uteslutas ur utrikesnämnden. USA:s biträdande utrikesminister kontaktar svenska ambassaden i Washington och beklagar att Sverige tycks ha övergett sin neutralitet.
Det normala i Sverige är att anse att USA handlar rätt,
149
amerikanarna kämpar mot kommunismen. Alla de stora tidningarna stöder USA.
Av familjens kassabok framgår att vi i år har gett ekonomiska
bidrag till Vietnam, Algeriet, Sydafrika, Sicilien, Indiskt byprojekt
och SIDA.
I september 1964 är det riksdagsval. Jag röstar fortfarande
på Socialdemokraterna.
Socialdemokraternas ledare, statsminister Tage Erlander, har lanserat två nya begrepp: ”de stigande förväntningarnas missnöje”
och ”det starka samhället”. Det stigande välståndet har inneburit att
medborgarnas förhoppningar på framtiden är ständigt ökande. Politikens uppgift är inte längre bara att skydda människor mot arbetslöshet, sjukdom och fattigdom utan att svara mot nya förväntningar:
på rymligare bostäder, egen bil, moderna kök, bättre utbildning och
så vidare. I partiets nya program har marxistisk klasspolitik avlägsnats till förmån för ökad individuell valfrihet i det starka samhället.
Vänstern inom partiet anser att de nya idéerna är alltför liberala och
högerinriktade.
Socialdemokraternas tanke är
numera att staten ska tillhandahålla
resurserna för ett individuellt självförverkligande. När människor har
fått sin grundläggande trygghet
kommer de att utbilda sig, delta i
kultur, bli aktiva samhällsmedborAmerikansk jättebombare
gare. Denna förhoppning kommer
över Vietnam
dessvärre inte att infrias. Medborgarna kommer istället, tack vare den kommersiella reklamens
hjärntvätt att vilja konsumera mer och mer av materiell lyx.
I valrörelsen möts som vanligt folkpartiledaren Bertil Ohlin
och statsminister Tage Erlander i en valduell i Vasaparken i
Stockholm. Ett nytt inslag i valrörelsen är halmhattar. Folkpartisten Ola Ullsten har från USA importerat en ny metod i valröre lsen. Folkpartisterna har med sig en dixieorkester och på folkpartisternas huvuden sitter det halmhattar. Det hjälper dock
150
inte. I valet får Socialdemokraterna 47 procent av rösterna och
fortsätter att regera.
I USA är det 1964 raskravaller. Martin Luther King arresteras – och får Nobels
fredspris. Inbördeskrig i Kongo. Centralafrikanska federationen sprängs och de
nya staterna Malawi och Zambia bildas. Den indiske ledaren Nehru dör. Sartre får
nobelpriset men avstår från att ta emot det.
I radion hör man under 1964 Visa i Molom (Alice Babs), Trettifyran (Per Myrberg),
Gabrielle (Hootenanny Singers), Fröken Fräken (Karlstadsgruppen Sven-Ingvars)
och Gulli Gullan (Jokkmokks-Jokke).
– Har vi inte en enda enkrona till? undrar Inger
– Nej jag har letat, det finns ingen.
– Så synd, då kan vi inte se hur det slutar.
Vi har tittat på sista avsnittet av en deckarserie på TV med
Monica Nielsen i huvudrollen. Och så har datorn slocknat just när
det är som mest spännande. Alltfler människor skaffar TV. Vi har
inte köpt någon TV men tagit hem en mynt-TV från en radioaffär.
Man betalar genom att lägga i en enkrona. När mynten är slut
svartnar TV. Så vi får avstå från slutet på serien.
151
Diagnos i EKG-rummet
– Kom genast! ropar undersköterskan som har hand om
EKG.
Det är tidigt på morgonen. Jag har som kandidat varit jour tillsammans med Hans Hedstrand i natt och ligger fortfarande och
sover i jourrummet som ligger alldeles bredvid EKG-rummet. Rusar
ut.
Det rör sig om en man som kommit in föregående dag för utredning med anledning av attacker av medvetslöshet. Man misstänker bland annat epilepsi. I rutinundersökningarna på kliniken
ingår EKG. När patienten nu är här på mottagningen för detta blir
han plötsligt medvetslös. Just när man tar EKG.
När vi kommer börjar han åter andas och vaknar upp. Verkar
må bra.
Vi tittar på EKG-remsan. Totalt AV-block.
152
Toppen! Vi har fått diagnosen. Tack vare detta EKG behöver
vi inte gå vidare med EEG, luftskalle och dylikt. Han har ett totalt
AV-block, vilket innebär att de elektriska impulserna från förmaket
inte går fram till kammaren. Kammaren startar efter en liten stund
en egen långsam aktivitet. Hjärtat pumpar alltså långsammare. När
han av och till får ett långt uppehåll i hjärtverksamheten förklarar
det hans anfall av medvetslöshet.
Mannen är nu klarvaken och opåverkad. För säkerhets skull
sätter vi ett dropp med isoprenalin, som kan öka hjärtfrekvensen.
Sedan får vi se hur man på sikt kan hjälpa honom. Vid denna tid
finns inte möjligheten att inplantera en pacemaker.
En tid har jag ansvar för att skriva utlåtande på konsultations-EKG från andra kliniker. Då kan jag ta med mig EKGbunten hem och umgås med Snuttan samtidigt som jag bedömer
Gunnar på besök. Anna-Kerstin har vuxit
och blivit en personlighet
153
EKG. Några förändringar lika diagnostiska som AV-blocket dyker
det dock inte upp.
Hb-värdena (”blodvärdena”) var konstiga ett tag- Tydligen var
det något problem på laboratoriet. Min överläkare, Olle Ljung påpekade bekymret för laboratorieläkaren, men det fortsatte att vara
konstigt.
– Fortsätter det så här så kan vi lika gärna gå över till
Tallqvists hemoglobinskala istället för att skicka prover till labbet,
säde Ljung ironiskt.
Tallqvists hemoglobinskala är ett gammalt sätt att mäta blodvärdet, innan man kunde mäta hemoglobin. Man jämför helt enkelt
patientens blodfärg med några färgbilder som visar rött i olika nyanser. Så småningom fick laboratoriet dock ordning på sina Hbvärden.
Här får berättelsen om när Gunnar 1960 blev administratör plats. Hans
budskap togs emot med blandade känslor ute i församlingarna. Det sades
att Den Helige Ande flög sin kos när musikkonsulenten varit på platsen.
Versen på melodi ”Jag heter Karl Nilsson” (Povel Ramel) bygger på ett
brev från Gunnar till Britta 1960.
Goddag på er alla/jag är konsulenten/som har tillträtt tjänsten/på SMF idag/Jag har nu planerat/få ändring på sången/Jag börja' från början/och först så gick jag ut./Och gick till butik/och
köpte mig en pärm./Och sen gick jag tillbaka/och sen så var det rast/Och sen gick jag ut/och
köpte tvenne till/och sedan hem till Berta/och sen så var det kväll/För konsulent-klureri,/hugg
i och sjung.
Tegner-gatan 8/var platsen för tjänsten/som nu fått en stadga/på andra dagens kväll./För jag
har nu nyttjat/två dagar på jobbet/att skaffa ett hålslag/och därför gick jag hem./Och sen gick
jag dit/på tredje dagen med/och började sortera/bland noter och musik/En del gick för
fort/dem lade jag för sig/och andra gick i tretakt/dem lade jag för sig/För konsulentklureri,/hugg i och sjung.
En del musik var dålig/banal eller tvålig/förflackad och skrålig/den lade jag för sig/Och annan
var prålig/och högstämd och jålig/och väldigt ihålig/den lade jag för sig/En del gick i moll/den
lade jag för sig/Och någon gick i fiss-dur/den lade jag för sig/Men någon var bra/den lade jag
för mig/Sen for jag hem till Berta/och sen så var jag slut./För konsulent-klureri,/hugg i och
sjung.
Jag satte musiken/i ordning i pärmar/och packa' pyjamas/och tandkräm och gitarr/Och åkte i
Fiat/till Åmål och Jokkmokk/och Skara och Sundsvall/och ända bort till Hjo/Och lärde där
ut/hur sången skall gå till/och helt förbjöd jag dragspel/och sen så for jag hem./För folket det
154
sa/att dragspel vill vi ha/Och Fiaten den strejka'/så jag tog tåget hem/För konsulentklureri,/hugg i och sjung
Häromdagen kom en äldre man akut tillbaka på kvällen samma
dag som han blivit utskriven från min avdelning. Han hade legat
inne ett par dagar för hjärtinkompensation och hade enorma underbensödem. Ben tjocka som hundraåriga granstammar. Vi behandlade honom med det nya urindrivande medlet Lasix. Det är
verkligen ett undermedel. De medel vi haft tillgång till tidigare har
inte varit så effektiva. Med Lasix skvalar det ut urin som ur en fontän. Innan han skrevs ut gav vi honom några extra Lasixtabletter.
Och de drev ut så mycket urin så han, till följd av viss prostataförstoring, fick stopp i kisseriet. Vi tappade honom på närmare tio liter.
Medan jag går min assistenttjänstgöring i medicin får jag vi-
Pappa och mamma besöker oss på
155 Ölmegatan i Karlstad
kariera periodvis. En tid bara varje lördag. Anledningen år att det
kommit en ny arbetstidslag som säjer, att man inte får arbeta mer
än tretton dagar i sträck. Den underläkare som varit helgjour en
vecka måste då ta ledigt följande lördag, för att han inte ska få fjorton dagars sammanhängande tjänstgöring. Då vikarierar jag. Så
under denna period med endagarsvikariat möter jag helt nya avdelningspatienter varje gång. Lite krångligt.
Tyvärr finns vid denna tid varken FASS eller Läkemedelsboken som hjälpmedel vid receptskrivandet. Min Pharmacopea Svecica och en liten pärm med diverse anteckningar, som jag alltid har
i fickan, är till god hjälp. ”Vallpentheb” – en blandning med valeriana, pentymal och tinctura thebaica, det vill säga opiumtinktur –
skriver jag ut till patienter som behöver lugnas ned tillfälligt. Det
finns nu många färdiga mediciner från olika läkemedelsföretag som
Astra, Hässle, Leo. Recip, Schering, Pharmacia och Sandoz. Företagen sänder gärna sina kataloger till oss medicine kandidater. En
del patienter tror mera på mediciner, som förefaller personligt utskrivna, än färdiga ”patentmediciner”. Därför skriver jag ibland
blandningar
Jag tentamensläser invärtesmedicin mer eller mindre hela tiden. Går grundligt tillväga; tar fram de senaste årgångarna av Nordisk Medicin och läser tillämpliga artiklar och för in synpunkter i den
danska boken Medicinsk kompendium. Och läser i Cecil-Loebs
omfattande medicinbok. Det är mycket man måste kunna. Jag har
hört sägas att man kanske kan lära sig något i sömnen. Har därför
156
skaffat en liten bandspelare. Talar in medicinska texter och sätter
på bandspelaren när jag ska sova. Tveksamt om det fungerar.
Det blir höst 1964 och det blir vinter. Jag anmäler mig till tentamen och far till Lund där jag bor hos Kerstin och Lars-Åke på
Bohus nation ett tag medan jag fortsätter att läsa. Tenterar för Stig
Radner den 21 januari 1965. Får först en tentamenspatient med
något hjärtfel och en mjältförstoring. Sedan blir det ett två timmars
kvällsförhör – med avbrott för kafferast – hemma hos Radner.
Bland annat får jag redogöra för bilaterala lungförändringar, lymfatisk leukemi och restkväve i urin.
Detta är min sista tentamen, och sedan jag blivit godkänd i
invärtes medicin är jag alltså Medicine licentiat.
Enligt tentamensboken har jag då fullgjort sammanlagt 48
olika kurser med kursförhör och genomgått tentamen i 22 ämnen.
Den 5 februari kommer beskedet från Socialstyrelsen att jag
är Legitimerad läkare.
Hädanefter är jag alltså en riktig doktor med rätt att skriva recept varenda dag.
Måste jag välja specialitet nu? Vad ska jag bli när jag blir
stor?
Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov besöker Sverige och ror den berömda
Harpsundsekan. Flygkatastrof i Ängelholm med 31 döda. Filmen ”491” premiärvisas – efter censur. P-piller börjar säljas i Sverige. Vid OS i Innsbruck blir Sixten
Jernberg åter först på femmilen. Assar Rönnlund för Sverige till seger i stafett.
157
158
159