Juliette inviger Turteaterns nya hus Irakiska

Transcription

Juliette inviger Turteaterns nya hus Irakiska
SCENHÖST 9
SvD onsdag 21 september 2011
Juliette inviger Turteaterns nya hus
er och anväder sin sexualitet i ett
sadistiskt och blodigt maktspel. I
vår blir sätter Carina Ehrenholm
upp Frankenstein. Tur kommer
även att ha gästspel och samarbetsprojekt under spelåret, bland
annat Scum-manifestet av Valery
Solanas och Legionärerna av P O
Enquist. ANNA ÅNGSTRÖM
Hamadi Khemiri om sin monolog C, som
får urpremiär på Damaten den 6 oktober.
FOTO: LARS PEHRSON
Turteatern inviger storstilat sitt
nya teaterhus i Kärrtorp, Stockholm, den 23 september med
premiären av Juliette, en dramatisering av Donatien Alphonse
Francois de Sades erotiskt filosofiska äventyrsroman i regi av Nils
Poletti. Den handlar om en flicka
på klosterinternat som upptäck-
Irakiska flyktingar om sina liv
Hudceller, djuphavskräftor, skådespelare, virus,
granatkastare,
­albatrossbajs...
M
Hej och hejdå heter en nyskriven pjäs byggd på
fyra irakiska flyktingars berättelser om sina liv
som får urpremiär den 29 september på Alias­
teatern i Stockholm. Regissören Robert Jelinek har
sammanställt texten som vuxit fram under de fem
­månader gruppen har träffats. Det hela är en del
i projektet Låt mig berätta. Pjäsens berättelser
svänger mellan Irak och Sverige, mellan det förflutna, nuet och framtiden. ANNA ÅNGSTRÖM
MAGNUS ROOSMANN Teatern ska vara laddad som
ett kärnkraftverk, tycker skådespelaren Magnus Roosmann.
Nu spelar han titelrollen i Jobs lidanden på Judiska teatern,
en grym och ironisk pjäs som får honom att älska sitt jobb.
TEXT ANNA ÅNGSTRÖM FOTO DAN HANSSON
Upplyft av lidandet
Gamla testamentets Job prövas
av Gud och förlorar allt, men får
till slut tillbaka sina rikedomar
och barn dubbelt upp. Magnus
Roosmanns rollfigur går ett
grymmare öde till mötes när
Judiska teatern i Stockholm Norden-introducerar den israeliske
dramatikern Hanoch Levin
(1943–1999) med dennes omtalade pjäs Jobs lidanden.
– Det är märkligt, men jag har
aldrig mått så bra och känt mig
så till freds som i det här arbetet,
konstaterar Magnus Roosmann
under en lunchpaus i repetitionerna.
Vi sitter i ett växthus utanför
teatern, omgivna av en Djurgårdsidyll som känns långt från
Jobs värld. Magnus Roosmann,
tjänstledig från Dramaten, talar
lyriskt om en arbetsro som stimulerar.
I pjäsen får Job verkligen lida
ända till det bittra slutet. Naken,
förnedrad och spetsad på en påle
av kejsarens armé säljs han till en
cirkus. Med spyor och blod framvällande ur munnen klämmer
han, döende, ur sig: ”Djupare förtvivlan kan ingen föreställa sig,
efter ett sådant mörker kan horisonten bara ljusna.”
Ironi eller hopp? Oavsett tolkning
är det inte svårt att förstå att pjäsen vid urpremiären 1981 orsakade rabalder som gav eko ända
upp i knesset. Den oerhört produktive Hanoch Levin är en av
Israels mest spelade och omstridda dramatiker. En ateist med
rötter i Polen, uppvuxen i ett
orto­doxt hem, en fredskämpe
och systemkritiker som i prosa,
poesi och dramatik skildrar förnedringens psykologi men också
människans fria val, medlidande
och uppror.
Magnus Roosmann säger att
pjäsen, redan som text, väcker
starka känslor.
– Jag har anlag för melankoli
och dysterhet. Men här är det
Magnus
Roosmann
Född: 1963
i Stockholm.
Karriär: Skara
skolscen, Teaterhögskolan
i Stockholm,
Wasa teater i
Finland, Malmö
musikteater,
Uppsala stadsteater, Dramaten. Film- och
tv-roller, bl a
hovstallmästare Munch i Gustav III:s äktenskap och
idrottsläraren
Tosse Berg
i Ondskan.
Pjäser på Dramaten: Hedda
Gabler, Det
kalla barnet,
Lulu, Ett dockhem, Kasimir
och Karoline,
Döden i Thebe,
Körsbärsträdgården m fl.
Övrigt: Var
med och startade Audio­
rama i Stockholm, en salong
för lyssnarteater med 21 högtalare.
som för Kirsten Dunsts rollfigur
i Lars von Triers fantastiska film
Melancholia; ju närmare mötet
med den svarta motkraften man
kommer, desto mer upplyft blir
man. Det är ett slags självbevarelsedrift som också handlar om att
vara skådespelare och människa.
Job konstaterar att lidandet
saknar mening. I lidandet finns
inget annat än lidande.
– Det är befriande att höra. Inte
heller jag som skådespelare kan
hitta någon mening i lidandet.
Måste lyfta upp det som en tung
matta för att få luft, rymd att hitta mening.
Skillnaden mellan Bibelns Job
och pjäsens Job är kanske inte så
stor om man zoomar in till ett
vardagsperspektiv, funderar
Magnus Roosmann.
– Det jag brottas med nu är:
Kan man vara så ofantligt rik och
ändå en Guds man? Job nöjer sig
ju med att ge benrester till tiggarna. Den rika, välmående männi­
skans intresse för fattigdom och
utanförskap går sällan på djupet.
När allt rycks undan för Job
måste han konfronteras med sig
själv.
I pjäsen får Job inte Guds förlåtelse, men Magnus Roosmann
ser ändå en glipa nåd – med satirisk touche. Drabbad av en fruktansvärd klåda säger Job: ”Vad
finns det egentligen för anledning att klaga? Världen är fulländad. Tillvaron är vacker och harmonisk.”
– Job blir ett slags Jesus. Genom lidandet uppnår man förmågan att se ljuset i tillvaron
i stället för att bygga upp ångest
och skuldkänslor.
Själv karakteriserar han sig
som en sökare i förhållandet till
Gud – och till sitt arbete.
– Det här arbetet är så viktigt
för mig att jag är beredd att sluta
med det. Jag kan inte spela enbart
för mitt levebröd. Generellt sett
är viljan och temperaturen i det
man berättar på teatern ganska
låg nu. Det är inte helt lätt att ingå
i ett så starkt kollektiv som en ensemble utgör och samtidigt behålla sin konstnärliga integritet.
Magnus Roosmann är en skådespelare som har en lågmäld
kontroll över sitt instrument.
Hans scennärvaro har gjort djupt
intryck i Dramatens senaste uppsättningar av Jon Fosses sparsmakade dramatik. Och sent ska
man glömma Roosmanns mångbottnade tolkning av uppkomlingen Lopachin i Mats Eks dansanta regi av Tjechovs Körsbärsträdgården.
I våras spelade han Othello på
Nationaltheatret i Oslo. Runar
Hodne, lite av en adept till Eirik
Stubø, regisserade. En fantastisk
upplevelse, säger Magnus Roosmann, som dock har ett svidande
minne av Aftenpostens jätte­
rubrik efter repetitionsstarten:
Varför en vit svensk på National­
theatret ?
– Som ett ”Välkommen till Norge”.
Magnus Roosmann kommer inte
från ett kulturellt hem men ville
tidigt bli skådespelare, inspirerad av musikalfilmer med Danny
Kaye, Gene Kelly och Jerry Lewis
och brittiska karaktärsskådespelare som Alec Guinness. Han
kom in på Skara skolscen som
17-åring och scenskolan i Stock­
holm som 19-åring – och tänkte
att konstens dragningskraft hade
att göra med en rotlös barndom.
Vid 27 års ålder fick Magnus
Roosmann veta att hans biologiska far var en tysk-baltisk-rysk
man som kom till Sverige under
kriget. Mötet blev omtumlande.
– Han såg exakt ut som jag fast
30 år äldre. Och det visade sig att
släkten Roosmann var konstnärer allihop. Vilken befrielse.
Skådespelare är ett prestationsyrke, men just prestationstänkandet måste man lämna
bakom sig om arbetet ska bli me-
ningsfullt, menar Magnus Roosmann. Han talar om vikten av att
hitta varandra i kollektivet, rädslan för att misslyckas och om den
goda regissörens egenskaper: en
visionär människokännare och
pedagog som kan vänta in sina
skådespelare.
Mötet med Michael Thalheimer
som satte upp Kasimir och Karoline på Dramaten 2008 var en
vändpunkt.
– Jag vaknade till liv igen. Thalheimer började varje arbetsdag
med att fråga: What’s new in the
world? Han talade om att reducera uttrycken till en fond – då
blir det poesi
där våra egna
liv också ryms.
Han höjde nivån
med krav på
närvaro i nuet.
– Teatern borde vara som politiska och filosofiska kärnkraftverk. Jag Magus Roosmann
tror det kom- sysslar inte med teater
mer en vänd- för brödfödans skull.
ning snart. Men
teatern ska inte efterlikna verkligheten utan skapa en ny verklighet med ett eget teaterspråk,
en perspektivvridning.
Teatern som röst, lyssnande – ja,
sång – inspirerar Magnus Roosmann. Därför uppskattar han
Hanoch Levins förhöjda språk
i Jobs lidanden. Innan vi skils åt
plockar han fram sin Ipad där
han har laddat ner idolen T S
Eliots dikt The waste land. Genom ett klick hörs Alec Guinness
distinkta, sjungande stämma
läsa texten. Magnus Roosmann
ser lycklig och koncentrerad ut.
– Det är roligt med teater just
nu!
Det här arbetet
är så viktigt för
mig att jag är
beredd att sluta
med det.
08-13 56 14, anna.angstrom@svd.se
Jobs lidanden, Judiska teatern,
premiär 1 oktober.
M