Juliette inviger Turteaterns nya hus Irakiska
Transcription
Juliette inviger Turteaterns nya hus Irakiska
SCENHÖST 9 SvD onsdag 21 september 2011 Juliette inviger Turteaterns nya hus er och anväder sin sexualitet i ett sadistiskt och blodigt maktspel. I vår blir sätter Carina Ehrenholm upp Frankenstein. Tur kommer även att ha gästspel och samarbetsprojekt under spelåret, bland annat Scum-manifestet av Valery Solanas och Legionärerna av P O Enquist. ANNA ÅNGSTRÖM Hamadi Khemiri om sin monolog C, som får urpremiär på Damaten den 6 oktober. FOTO: LARS PEHRSON Turteatern inviger storstilat sitt nya teaterhus i Kärrtorp, Stockholm, den 23 september med premiären av Juliette, en dramatisering av Donatien Alphonse Francois de Sades erotiskt filosofiska äventyrsroman i regi av Nils Poletti. Den handlar om en flicka på klosterinternat som upptäck- Irakiska flyktingar om sina liv Hudceller, djuphavskräftor, skådespelare, virus, granatkastare, albatrossbajs... M Hej och hejdå heter en nyskriven pjäs byggd på fyra irakiska flyktingars berättelser om sina liv som får urpremiär den 29 september på Alias teatern i Stockholm. Regissören Robert Jelinek har sammanställt texten som vuxit fram under de fem månader gruppen har träffats. Det hela är en del i projektet Låt mig berätta. Pjäsens berättelser svänger mellan Irak och Sverige, mellan det förflutna, nuet och framtiden. ANNA ÅNGSTRÖM MAGNUS ROOSMANN Teatern ska vara laddad som ett kärnkraftverk, tycker skådespelaren Magnus Roosmann. Nu spelar han titelrollen i Jobs lidanden på Judiska teatern, en grym och ironisk pjäs som får honom att älska sitt jobb. TEXT ANNA ÅNGSTRÖM FOTO DAN HANSSON Upplyft av lidandet Gamla testamentets Job prövas av Gud och förlorar allt, men får till slut tillbaka sina rikedomar och barn dubbelt upp. Magnus Roosmanns rollfigur går ett grymmare öde till mötes när Judiska teatern i Stockholm Norden-introducerar den israeliske dramatikern Hanoch Levin (1943–1999) med dennes omtalade pjäs Jobs lidanden. – Det är märkligt, men jag har aldrig mått så bra och känt mig så till freds som i det här arbetet, konstaterar Magnus Roosmann under en lunchpaus i repetitionerna. Vi sitter i ett växthus utanför teatern, omgivna av en Djurgårdsidyll som känns långt från Jobs värld. Magnus Roosmann, tjänstledig från Dramaten, talar lyriskt om en arbetsro som stimulerar. I pjäsen får Job verkligen lida ända till det bittra slutet. Naken, förnedrad och spetsad på en påle av kejsarens armé säljs han till en cirkus. Med spyor och blod framvällande ur munnen klämmer han, döende, ur sig: ”Djupare förtvivlan kan ingen föreställa sig, efter ett sådant mörker kan horisonten bara ljusna.” Ironi eller hopp? Oavsett tolkning är det inte svårt att förstå att pjäsen vid urpremiären 1981 orsakade rabalder som gav eko ända upp i knesset. Den oerhört produktive Hanoch Levin är en av Israels mest spelade och omstridda dramatiker. En ateist med rötter i Polen, uppvuxen i ett ortodoxt hem, en fredskämpe och systemkritiker som i prosa, poesi och dramatik skildrar förnedringens psykologi men också människans fria val, medlidande och uppror. Magnus Roosmann säger att pjäsen, redan som text, väcker starka känslor. – Jag har anlag för melankoli och dysterhet. Men här är det Magnus Roosmann Född: 1963 i Stockholm. Karriär: Skara skolscen, Teaterhögskolan i Stockholm, Wasa teater i Finland, Malmö musikteater, Uppsala stadsteater, Dramaten. Film- och tv-roller, bl a hovstallmästare Munch i Gustav III:s äktenskap och idrottsläraren Tosse Berg i Ondskan. Pjäser på Dramaten: Hedda Gabler, Det kalla barnet, Lulu, Ett dockhem, Kasimir och Karoline, Döden i Thebe, Körsbärsträdgården m fl. Övrigt: Var med och startade Audio rama i Stockholm, en salong för lyssnarteater med 21 högtalare. som för Kirsten Dunsts rollfigur i Lars von Triers fantastiska film Melancholia; ju närmare mötet med den svarta motkraften man kommer, desto mer upplyft blir man. Det är ett slags självbevarelsedrift som också handlar om att vara skådespelare och människa. Job konstaterar att lidandet saknar mening. I lidandet finns inget annat än lidande. – Det är befriande att höra. Inte heller jag som skådespelare kan hitta någon mening i lidandet. Måste lyfta upp det som en tung matta för att få luft, rymd att hitta mening. Skillnaden mellan Bibelns Job och pjäsens Job är kanske inte så stor om man zoomar in till ett vardagsperspektiv, funderar Magnus Roosmann. – Det jag brottas med nu är: Kan man vara så ofantligt rik och ändå en Guds man? Job nöjer sig ju med att ge benrester till tiggarna. Den rika, välmående männi skans intresse för fattigdom och utanförskap går sällan på djupet. När allt rycks undan för Job måste han konfronteras med sig själv. I pjäsen får Job inte Guds förlåtelse, men Magnus Roosmann ser ändå en glipa nåd – med satirisk touche. Drabbad av en fruktansvärd klåda säger Job: ”Vad finns det egentligen för anledning att klaga? Världen är fulländad. Tillvaron är vacker och harmonisk.” – Job blir ett slags Jesus. Genom lidandet uppnår man förmågan att se ljuset i tillvaron i stället för att bygga upp ångest och skuldkänslor. Själv karakteriserar han sig som en sökare i förhållandet till Gud – och till sitt arbete. – Det här arbetet är så viktigt för mig att jag är beredd att sluta med det. Jag kan inte spela enbart för mitt levebröd. Generellt sett är viljan och temperaturen i det man berättar på teatern ganska låg nu. Det är inte helt lätt att ingå i ett så starkt kollektiv som en ensemble utgör och samtidigt behålla sin konstnärliga integritet. Magnus Roosmann är en skådespelare som har en lågmäld kontroll över sitt instrument. Hans scennärvaro har gjort djupt intryck i Dramatens senaste uppsättningar av Jon Fosses sparsmakade dramatik. Och sent ska man glömma Roosmanns mångbottnade tolkning av uppkomlingen Lopachin i Mats Eks dansanta regi av Tjechovs Körsbärsträdgården. I våras spelade han Othello på Nationaltheatret i Oslo. Runar Hodne, lite av en adept till Eirik Stubø, regisserade. En fantastisk upplevelse, säger Magnus Roosmann, som dock har ett svidande minne av Aftenpostens jätte rubrik efter repetitionsstarten: Varför en vit svensk på National theatret ? – Som ett ”Välkommen till Norge”. Magnus Roosmann kommer inte från ett kulturellt hem men ville tidigt bli skådespelare, inspirerad av musikalfilmer med Danny Kaye, Gene Kelly och Jerry Lewis och brittiska karaktärsskådespelare som Alec Guinness. Han kom in på Skara skolscen som 17-åring och scenskolan i Stock holm som 19-åring – och tänkte att konstens dragningskraft hade att göra med en rotlös barndom. Vid 27 års ålder fick Magnus Roosmann veta att hans biologiska far var en tysk-baltisk-rysk man som kom till Sverige under kriget. Mötet blev omtumlande. – Han såg exakt ut som jag fast 30 år äldre. Och det visade sig att släkten Roosmann var konstnärer allihop. Vilken befrielse. Skådespelare är ett prestationsyrke, men just prestationstänkandet måste man lämna bakom sig om arbetet ska bli me- ningsfullt, menar Magnus Roosmann. Han talar om vikten av att hitta varandra i kollektivet, rädslan för att misslyckas och om den goda regissörens egenskaper: en visionär människokännare och pedagog som kan vänta in sina skådespelare. Mötet med Michael Thalheimer som satte upp Kasimir och Karoline på Dramaten 2008 var en vändpunkt. – Jag vaknade till liv igen. Thalheimer började varje arbetsdag med att fråga: What’s new in the world? Han talade om att reducera uttrycken till en fond – då blir det poesi där våra egna liv också ryms. Han höjde nivån med krav på närvaro i nuet. – Teatern borde vara som politiska och filosofiska kärnkraftverk. Jag Magus Roosmann tror det kom- sysslar inte med teater mer en vänd- för brödfödans skull. ning snart. Men teatern ska inte efterlikna verkligheten utan skapa en ny verklighet med ett eget teaterspråk, en perspektivvridning. Teatern som röst, lyssnande – ja, sång – inspirerar Magnus Roosmann. Därför uppskattar han Hanoch Levins förhöjda språk i Jobs lidanden. Innan vi skils åt plockar han fram sin Ipad där han har laddat ner idolen T S Eliots dikt The waste land. Genom ett klick hörs Alec Guinness distinkta, sjungande stämma läsa texten. Magnus Roosmann ser lycklig och koncentrerad ut. – Det är roligt med teater just nu! Det här arbetet är så viktigt för mig att jag är beredd att sluta med det. 08-13 56 14, anna.angstrom@svd.se Jobs lidanden, Judiska teatern, premiär 1 oktober. M