INLEDNING På 1950-talet var landsbygden levande

INLEDNING
På 1950-talet var landsbygden levande i Sverige på ett helt annat sätt än i dag. Cirka 35 procent av
landets befolkning var sysselsatta inom lantbruket. Motsvarande siffra i dag år 1 procent.
Landsbygden var fortfarande livaktig och service i form av affärer och kommunikationer fanns
kvar. Det skulle dröja ännu några år innan lanthandeln stängde för gott. Framtidstron var stor, bättre
tider var i sikte.
För mig representeras den bilden av de intryck jag fick under mina besök på Stora Hasstorp under
1950-talet.
Hasstorp är en samling gårdar som ligger ungefär mitt emellan Örebro och Arboga och med gräns
mot Hjälmaren. Det är gammal jordbruksbygd och där jordbruk säkert hade bedrivits i många
århundraden. Efter sjösänkningen av Hjälmaren tillkom ytterligare mark. Hjälmaren sänktes med
nästan 2 meter. I början av 1900-talet förvärvade Lars Andersson Stora Hasstorp. Han var min
morfars far. Här sitter han tillsammans med hustrun Mina, min morfars mor.
Familjen flyttade in i det hus som jag på flygfotot benämnt ”undantagsstugan” som man också
kallade gamla stugan. Både Lars och Mina kom från närbelägna Grythem. De fick två söner som så
småningom byggde var sitt hus på samma tomt. Den ena av sönerna var Karl Larsson, min morfar.
Han gifte sig med min mormor Jenny redan 1913.
Den andre sonen hette Oskar och gifte sig med Elin. Karl tog över lantbruket medan Oskar ägnade
sig mer åt tekniska och mekaniska arbeten.
Första gången jag själv kom till Hasstorp var 1945. Lars Andersson och hans hustru var då borta
sedan länge – Oskar och Elin dog 1945. Mina morföräldrar Karl och Jenny levde till 1959
respektive 1965.
Jag var då inte ens ett år 1945 och har naturligtvis inga egna minnen från den tiden utan de växer
fram successivt från och med cirka fyraårsåldern.
Hjälp med att komma ihåg har jag fått av fotografier och av samtal med mina släktingar. Med hjälp
av ett flygfoto från 1947 ska jag berätta vad jag vet om husen och de som bodde där på den tiden.
Jag kommer också att berätta litet om några granngårdar och de personer som jag kommer ihåg
därifrån. Här står jag tillsammans med min mor och hennes systrar samt deras kusin Folke.
FLYGFOTOT FRÅN 1947
Karl drev lantbruk på traditionellt vis fram till slutet av 1940-talet. Han bodde med sin familj i huset
som jag kallar bondgård. Hans yngre bror Oskar drev verkstadsrörelse och kunde det mesta. Han
och hans familj bodde i huset som jag kallat för verkstad. Verkstaden var och är sammanbyggd med
bostadshuset. Oskar var något av en tusenkonstnär. Han reparerade cyklar, bilar och motorcyklar
men kunde också smida och det förekom också att han hjälpte sin hustru Elin och Karls hustru
Jenny att tolka avancerade mönster för virkning och stickning. På fotografiet finns lanthandeln med
längst upp till höger. Emil Andersson drev under många år en riktigt typisk lanthandel.
Längst ner till vänster ser man mangelboden som senare flyttades upp på berget och blev
sommarstuga till Karl och Jennys äldsta dotter Greta och hennes make Björn Tolkstam.
Vägen hade en annan sträckning då. Det var en grusväg som var ganska smal. Skymt bakom en
träddunge, precis där vägen börjar synas mitt i bilden ligger garaget, på samma plats som idag.
Ladugården syns inte på bilden. Den ligger strax utanför bilden i fotografiets vänsterkant och på
andra sidan vägen. Vidbyggt ladugården fanns en stor loge och mitt emot den, på denna sida om
vägen låg ett vagnslider. Det fanns också en smedja och ett brygghus. Båda belägna på andra sidan
vägen ett stycke in i övre fallet – så kallade man på den tiden hagmarken norr om vägen.
Hagmarken söder om vägen kallades nedre fallet.
KARL OCH JENNY
Karl föddes i Grythem på 1870-talet (1879) och kom till Hasstorp med sina föräldrar när han var
mycket ung. Jenny som var några år yngre och kom ursprungligen från Viby men hade vuxit upp
hos en farbror och faster i närheten av Hasstorp. På bilderna har de efter ett långt och strävsamt liv
kommit upp i pensionsåldern. De gifte sig 1913 i april. De fick fyra döttrar, först Greta sedan
tvillingarna Evi och Elsa – jag skriver Evi först eftersom hon är en kvart äldre – och sist Irene. På
1920-talet byggde de ett nytt och större hus åt sig. De tre äldsta döttrarna är födda i det gamla huset.
Det måste ha varit skönt att få ett eget hus med tanke på att de borde ha varit riktigt trångbodda i det
gamla huset. De köpte också till en del mark under den tid de brukade Hasstorp.
Morfar Karl var som många andra bönder oroliga för om det skulle vara för varmt eller för kallt, om
det skulle regna för mycket eller för litet etc. Han var stark, speciellt i armarna och het på att jobba.
Det skulle gå undan och pauserna var få. Jag skulle tro att han var en av de bönder som tidigast
hade bärgat sitt hö.
Det kan hända att Karl var idrottsintresserad. Han följde uppmärksamt via radion vad som hände i
världen. Jag kommer ihåg att han berättade för mig att det var krig i Korea och att Sverige hade haft
en framgångsrik löpare vid namn Gunder Hägg.
Eftersom Karl fyllde 65 samma år som jag föddes hade han svårt att vara med mig när det blev tal
om några vildare lekar. Men trots att han hade ont i ett knä och använde käpp dök han gärna upp när
fotbollen kom fram. Karl vände på käppen så kryckan med sin tyngt kunde klappa till bollen. Ibland
stod han upp men allt oftare satt han på en soffa i trädgården och svingade sin käpp. Vi hade många
roliga stunder tillsammans. Karl var ganska allvarlig till sinnet, men saknade absolut inte humor.
Han hade så kallat torrhumor.
Mormor Jenny hade ett annat sinnelag. Hon var nästan alltid glad och pratsam. Kokade kaffe och
bakade bullar.
Ibland var Karl och Jenny värdpar på fester som arrangerades på orten. Ofta blev de ombedda till
detta av goda vänner som skulle ha någon tillställning.
När det var fest, kafferep eller överhuvudtaget någon större sammankomst kom en kaffepanna av
jätteformat fram. Det var säkerligen en avsevärd mängd kakor och bullar framdukat också. Ibland
var en predikant med också vill jag minnas. Hur som helst var det gott om utrymmen och det kom
många gäster.
Till vardags i Hasstorp satt vi ofta i det stora köket med starka lysrör och läste veckotidningar. På
den tiden skulle lysrör vara på hela tiden. De drog nästan ingen ström utom just när de slogs på. Så
vi satt länge och pratade, läste och de stora drack kaffe och de små drack saft.
BONDGÅRDEN HASSTORP
Det fanns aldrig någon traktor på Hasstorp. Inte för att det inte fanns traktorer att tillgå utan det
hade nog mest att göra med att Karl föredrog att arbeta med hästar. En av hästarna hette Grålle och
namnet kom sig av att han var vackert ljusgrå. Det sägs att han hade en stark egen vilja och ibland
gav sig iväg på egen hand. Men det var en snäll och trogen vän till Karl.
På bilden står Grålle vid gödselstacken vid
ladugårdens kortsida och bakom honom syns den numera rivna logen. Mitt emot logen, på andra
sidan landsvägen fanns vagnslidret där de hästdragna vagnarna och redskapen förvarades.
Det finns en hästhistoria om att Karl en gång kom hem med en riktigt stor häst som till och med var
så stor att den inte ens kom in genom ladugårdsdörren. Historien lär vara sann men man ska ha i
åtanke att den ladugårdsbyggnaden som fanns då hade en mindre dörröppning än den som finns i
dag.
Freja var en annan häst som fanns på Hasstorp före Grålle. En dag när Evi och Elsa kom hem från
skolan fick de reda på att Slaktarkalle hade varit där och att Freja hade slaktats. Slaktarkalle var en
slaktare som åkte runt till gårdarna. På äldre dagar drev han också taxirörelse.
Förr i tiden, innan kylskåp och frys var något som ansågs självklart tog man upp is på vårvintern.
Man lade stora block tillsammans och täckte men mycket halm.
Den isstack och även halmstack som fanns på Hasstorp låg strax bakom ladugården vid vägen som
löpte ner till brygghuset. På bilden syns Fiskardavid vid sågen och Karl håller i stegen.
Hasstorp var ingen stor gård men inte så liten heller. Skulle tro att det var 7-8 kor, någon kalv, en
häst, någon gris och någon tid fanns också höns. Det fanns åkermark och hagmark i tillräcklig
omfattning. I dag ser man inte mycket av åkermarken. Förutom de åkerlappar som finns på vägen
ner mot sjön fanns åkermark på följande platser. Norr om Stenblocksvägen fanns en åker – stor som
3-4 tomter. Väster om Hasstorpsvägen och längs med den asfalterade vägen fanns en större åker.
Ytterligare åkermark fanns i anslutning till huvudbyggnaden vilken tydligt framgår av flygfotot.
Hagmark fanns både norr och söder om vägen – övre och nedre fallet – samt området som vi
kallade Bråten. Bråten är numera bebyggt med sommarstugor och även permanentboende.
Styrbordsvägen går igenom området. Till gården hörde fiskerätt som arrenderades ut. Avgiften
bestod av att Karl och Jenny skulle få del av fångsten. Jag tror inte det fungerade särskilt bra
eftersom arrendatorn envist hävdade att han aldrig fick någon fisk.
Det fanns ingen dräng på Hasstorp men ibland gjorde grannar dagsverk. Kanske mot betalning eller
så återgäldades tjänsterna med gentjänster.
Både logen och lidret - som syns bakom bilarna på bilden - försvann på 60 eller 70-talet. Dock
behövdes de när lantbruket var i drift. Jag kommer ihåg ett antal vagnar som stod inne på lidret. En
finare flakvagn och en lite sliten som Karl körde bland annat gödsel på.
Det fanns också ett brygghus. Det låg en bit ner i fallet, bakom ladugården och precis vid brunnen.
Från bostaden gick man förbi ladugården och fortsatte cirka 100 meter ytterligare. I brygghuset
fanns möjligheter att värma upp stora mängder vatten i en jättestor gryta som värmdes över en
eldstad. I brygghuset sköttes tvätten och det var också där man tvagade sig ordentligt ren.
Ett tillfälle när extra tvagning var påkallad var när ett stort päronträd eller kanske var det ett
äppelträd togs omkull. Trädet stod på gräsmattan bredvid gamla stugan och i riktning mot affären.
Med på bilden som togs efter väl förrättat värv är Karlkarlse, Jenny, Karl, jag själv och Kai.
OSKAR OCH ELIN
Oskar var två år yngre än sin bror Karl. Han gifte sig med Elin som ursprungligen kom från Åsta..
Även de byggde sig ett hus på 1920-talet. Till det huset vidbyggdes en verkstadsdel.
Oscar var en skicklig mekaniker och affärsman inom sitt område som huvudsakligen bestod av
service och reparationer på bilar och cyklar. Med sådant hänger en del nyinstallationer och
försäljning av komponenter och reservdelar ihop. Även nyförsäljning av cyklar och under kriget får
man anta att ett och annat gengasaggregat såldes.
Gengas, förkortning av generatorgas, framställs genom ofullständig förbränning av träkol eller
vedbitar i gasgeneratorer. Det ger kolmonoxid som leds till motorn där den slutliga förbränningen
till koldioxid sker i cylindrarna. Redan under 1920-talet och det tidiga 1930-talet fanns ett önskemål
om att kunna använda inhemskt bränsle hämtat från skogen. Med ekonomiska bidrag utvecklades
tunga aggregat som provades på lastbilar, bussar och traktorer. Men gengasen gav 40 procent lägre
effekt än bensin, bilarna blev svagare och långsammare så testkörningarna fick ingen fortsättning.
Det var först under andra världskriget som gengasen blev nödvändig. Av totalt 250 000 fordon
räknar man med att 80 000 var gengasdrivna 1939. Aggregatet var som syns på bilden ganska
skrymmande och för att få in bilarna i garaget i Hasstorp behövdes en liten utbyggnad som finns
kvar än i dag.
Utbyggnaden täcker bara halva garaget, den del som Oskar använde. Karl slutade köra bil när kriget
kom och använde inte bil efter kriget.
På Hasstorp fanns en smedja och det finns faktiskt kvar något som liknar ett städ eller en del av ett
städ på platsen som ligger ganska mitt på Stenblocksvägen. I sin fulla prakt såg smedjan ut så här.
Om jag förstått saken rätt var det huvudsakligen Oskar som använde smedjan. Även Folke gjorde
det fast i mindre omfattning.
FOLKE OCH EDIT
Sonen Folke fortsatte att utveckla rörelsen och förbättrade byggnaden. Folke gifte sig med Edit
1947.
Det var alltid mycket bilar på verkstadsgården och i verkstaden. Det var rundsmörjningar och
reparationer om vart annat. Tillsammans med handelsboden drog verkstaden mycket folk till
Hasstorp. En flitig kund till Folke var Henry Jerling som drev en åkerirörelse med både taxi och
lastbilar. Jerlings åkeri låg och ligger i Slyte. Det drivs i dag av Henrys son Håkan.
Folke hade flera anställda under åren men jag kommer bara ihåg en av dem och han hette Lennart
Sundkvist och bodde i baracken nere vid sågen. Man sa sågen därför att det fram till 1935 funnits en
såganläggning där. Lennart var också fiskare. Inte bara fritidsfiskare utan det var också en del av
hans levebröd. Jag har förstått att Folke och hans verkstad hade ett mycket gott anseende. Folk kom
långväga ifrån och ville ha reparationer utförda. På den tiden var det så att man lagade saker och
inte som i dag bara bytte ut mot något nytt. Folke fixade det mesta. På bilden står Folke bredvid
Lennart som sitter på motorcykeln.
EMIL ANDERSSON – EMIL I BOA Emil Andersson drev en ICA-affär där mesta kunde köpas.
Om det inte fanns hemma skickades det efter med buss och anlände någon dag senare. Emil
hämtade med moped och cykelkärra. Emil och Netta på bilden.
Till handelsboden kom också stora lastbilar från t. ex. ICA och APK. APK var en leverantör av
bröd. Limpan var välkänd liksom ramsan ”APK bästa man kan få”.
Kunderna var många och blev kön alltför lång fanns möjligheten att gå in till Karl och Jenny på en
kopp kaffe.
Emil var ungkarl och det var naturligtvis svårt att klara allt på egen hand och därför hade han alltid
en hushållerska och under några perioder hade han ytterligare medhjälpare i butiken. Emil hade en
bror i Nyhagen – Edvin i Nyhagen – och en bror i Furuskallen samt ytterligare släktingar på inte
alltför långt håll. Jag skulle vilja räkna handelsboden till Hasstorp men kanske tillhör den Bernstorp.
UPPE I BERGET
Ofta var det fest i form av kaffe med dopp uppe i berget.
Vid den stuga som äldsta dottern Greta och maken Björn hade byggt. Till stor del med hjälp av
virke från den gamla mangelboden. Stugan såg ut som i dag förutom att den nu är tillbyggd på
några ställen. Med på bilden som är från cirka 1957 är i bakre raden Greta, Irene, Elsa, min far Kai
samt min mor Evi. På bänken sitter min farmor Elsa, min mormor Jenny, Gretas make Björn
Tolkstam med sonen Kjell, Längst ut sitter Björns dotter Maud med sonen Bengt. Längst fram sitter
jag själv.
HYRESGÄSTER I GAMLA STUGAN
Så länge som Karl och Jenny levde hyrdes gamla stugan ut. Där bodde Elin Karlsson i många år.
Det var en barsk dam med ett gott hjärta. Hennes son Philip hade en ledande befattning på något
företag inne i Örebro och därmed följe en viss standard. Han kom alltid i den största bil jag sett.
Bilen parkerades på ladugårdsbacken. När Elin flyttat ut hyrdes stugan ut till Kalle och Frida.
Kalle fiskade mycket och ofta med huggkrog som var tillåtet på den tiden. Egentligen ett grymt sätt
att fiska. Man fiskade med ett stort sänke omgivet av krokar. Ryckte det upp och lät det sjunka ner
igen. Fiskarna blev nyfikna och kom för nära och PANG så satt de fast på en av krokarna. Kalle
hade sin båt vid stranden nere i Grythem. Vid ett tillfälle fick jag följa med. Min far – Kai – var
också med. Kalle fick 74 abborrar, Kai fick 4. Detta trots att de satt i samma båt cirka 2 meter från
varandra.
Annars bedrevs fisket ute vid Zinkstenen som ligger en bit ut i storhjälmaren sett från Zinkarna.
Där skulle de flesta och största fiskarna hålla till. Men inte precis vid Zinkstenen utan båten skulle
vara i linje med ett visst plåttak och en sten samtidigt som den skulle vara i linje med två andra
föremål. Vilka det nu var kan jag inte avslöja utan att röja Hjälmarens bästa fiskeplats.
STUGAN PÅ ÖN
Morfars far Lars Andersson tyckte om att fiska. Han tyckte om att fånga kräftor. Ingen av sönerna
Karl och Oskar ärvde hans intresse för fiske. Vid stranden, på fastlandet ungefär på den plats
bryggan som går ut till ön börjar fanns en fiskebod. I fiskeboden fanns nät, kräftburar och andra
fångstredskap, troligen fanns det en båt i vassen. På 50-talet fanns inga kräftor i Hjälmaren;
kräftpesten hade slagit ut beståndet till 100 procent. Men tidigare fanns enorma mängder. Morfar
Karl visste att berätta att man fraktade fulla flakvagnar med kräftor från Hjälmaren.
Hasstorparna togs sig ofta ett bad vid det så kallade badberget som egentligen inte är mer än några
större stenar. Den flitigaste badaren kanske var Karl för han var en utomordentligt duktig simmare.
Han behärskade inte bara bröstsim utan även crawl.
På ön där stugan nu ligger fanns ingen byggnad.
Stugan byggdes av en bror till Björn Tolkstam; Ludvig!
Ludvig var frisksportare, drack inget starkare än vatten och absolut inte kaffe. Ibland snappade han
åt sig några blad av någon nyttig växt eller tuggade på en kvist. I sin ungdom hade han sett två
bilder; en på kaffepojken och en på mjölkpojken. Kaffepojken var klen men mjölkpojken var stark.
Någon kaffepojke skulle han aldrig bli!
Skojfrisk var han också! Tji, tji var uttryck som han använde ofta. Likaså drog han till med att det
gjorde jag när jag var i Paris. Jag tror inte att han någonsin varit i Paris och det hade nog ingen
annan i Hasstorp heller varit på den tiden.
Ludvig var stark och driftig så stugan byggdes på ganska kort tid trots att det måste ha varit en del
bestyr bara med att transportera ut virket. Det gjordes med båt och på provisoriska spångar. I princip
byggde hans själv med assistans av hustrun Gunvor. På bilden sitter Ludvig i bar överkropp.
Han gick ofta med bar överkropp.
Ludvig tyckte om att bygga och han byggde även andra hus. Ett av husen byggdes med stöd av
befintliga träd. Detta skedde emellertid inte i Hasstorp.
Knutte Berg
Knutte Berg var murare, bodde inne i Örebro. Han byggde sig en sommarstuga, inte långt från
stugan på ön. Den låg och ligger på Sjölundas mark, på andra sidan den bäck som leder ut vattnet i
Hjälmaren in i ”lagunen” som omger stugan på ön. Knuttes stuga var murad, kanske inte rakt
igenom men rappad på utsidan. Öppen spis och murstock hade han ordnat själv. Knutte stannade
ofta till en stund hos Tolkstams uppe i berget. Knutte hade varit med och byggt Svampen inne i
Örebro. Till Svampens ära uppförde han en miniatyr av Svampen intill sin stuga.
GRANNGÅRDAR
De gårdar som ligger närmast Hasstorp är Holms som egentligen heter Sjölunda. Där bodde Kalle
och Alfild Holm samt deras dotter Ingrid. Kalle Holm var född år 1900 jämt. Han gav sig alltid tid
att byta några ord med dem han mötte och det gällde även barn.
Några av granngårdarna heter också Hasstorp. Det finns stora Hasstorp och lilla Hasstorp. I en av
gårdarna bodde en farbror som kallades Emil Jakobs Emil. Han hörde dåligt och som hjälpmedel
hade han inte en vanlig hörapparat utan en liten lur som han höll intill örat. I en annan gård bodde
ett par som hette Linus och Mina. För många blev det Minus och Lina.
Stora Brandstorp är en större gård en bit bort. Den innehades på 1940 och kanske en bit in på 1950talet av min morfars dubbelkusin Karl Karlse. Jag förstod inte riktigt vad det innebar att vara
dubbelkusin, men när två syskonpar gifter sig med varandra blir barnen dubbelkusiner. Men den
bonde jag kommer ihåg från Brandstorp är Josef som var son till Karl Karlse. På Nyhagen bodde
Edvin som var bror med Emil i boa. En annan farbror som jag minns väl är Axel Oskarsson i Berga.
Berga ligger på en höjd vid vägen mellan. Jag kommer inte ihåg Axels maka men väl några av
barnen. Sonen Uno Oskarsson var sotare och väl känd i bygden; han besökte regelbundet Hasstorp
genom sitt yrke. En annan son hette Hasse var flitig fiskare och dottern Ulla minns jag också.
GlasAnders bodde på Skogstorp på 1950-talet.
GÅRDARNA I BYN
Byn var synonymt med Grythem. Namnen på gårdarna har jag glömt. Det är personerna jag
kommer ihåg. Där fanns Paul och Hildur och deras gård – Mellangården – brukas i dag av Per-Arne
Höijer. Pauls och Hildurs barn Bengt och Börje finns kvar i närheten av Hasstorp. Hildur hade en
syster – Hanna Björklund – som bodde på ”Björklunda”. Björklunda ligger mellan Hasstorp och
sjön. Där har numera båda sönerna sina sommarbostäder.
I byn fanns också Ernst och Marta. Marta var syster med Josef i Brandstorp. De hade åtminstone
två pojkar; Torsten och Tage. Torsten övertog gården och brukade den tills en bit in på 1970-talet då
hans tragiskt omkom i en traktorolycka. Gården brukas i dag av en son till Torsten. Gården ligger
omedelbart till höger precis där man är på väg in i byn.
En annan bonde hette John Ringvall hans och hustrun Nanny. Karl köpte hästen Priffe av John som
sedan återköpte Priffe som var en mycket snäll häst. Ringvalls gård köptes av Tore Rosén som
brukade den i många år.
Strax intill byn på vägen mot Lunger ligger Venfallet.
Kommunikationerna med metropolerna Örebro
och Arboga var goda. Örebrobussen var faktiskt stationerad i Hasstorp en tid. Det var linjetrafik så
det gick säkert bra att klara sig utan bil för bussen gick regelbundet. Men redan på 1950-talet hade
trafiken upphört. Chauffören i slips hette Rikard, hustrun Linnea står bredvid. De som hade sina
sommarstugor i Hasstorp och i trakterna runt omkring ordnade sedemera med en egen privat buss
som gick från Örebro på lördagen och åter på söndag kväll. Bussen kallades Sjöbussen.
En av initiativtagarna hette Fritz Andersson. Han var tillsammans med Tage Eriksson en av
chaufförerna. På bilden står Fritz i vit kostym till höger på bilden. Bilden är tagen vid Fritz's stuga
nere vid sjön. Stugan finns kvar och ligger vid båthamnen i ”Bråten”.
BRANDSTORPS SKOLA
Skolan är borta i dag efter en brand. Den låg nära missionshuset som finns kvar ännu men inte som
missionshus utan som bostadshus. Det var en helt vanlig byskola upp till klass 6 och sedan 2 år så
kallad fortsättningsskola vilket innebar att undervisningen var begränsad till färre dagar de 2 sista
åren. Från Hasstorp tog sig barnen dit till fots eller per cykel. Man behövde inte gå längs
landsvägen den långa vägen utan man kunde gena över de steniga fallen. Man vek av i höjd med
Skogstorp och gick mot Björknäs som faktiskt ligger närmare skolan än vad Brandstorp gör.
En av lärarna var fröken Jonsson eller Jonsan som barnen sa.
Lärare Fröken Emma Karlsson, Ett skolfoto från den här tiden visar barnen i tidstypiska kläder.
Med på den här bilden är bland annat fröken, Greta Larsson och Åke Nystedt. Åke bodde på Berga
som ligger nära Brandstorp och arbetade i vuxen ålder på Brandstorp. Jag kommer ihåg Åke av
flera skäl. Han var en duktig dragspelare, han var trevlig och pratsam, han körde moped som en
tonåring upp i 60-årsåldern trots att hans syn var starkt nedsatt så pass mycket att han fått gå på
Tomteboda skola i Stockholm och lärt sig läsa blindskrift.
En annan lärare var magister Gösta Nordin. Honom kommer jag väl ihåg. Han var utbildad
kyrkosångare och hade en mycket vacker och kraftfull stämma. En populär lärare och en person
med gott rykte! Han var gift med distriktsjuksköterskan som man alltid kallade fru Nordin trots att
hon var så välkänd genom sin yrkes roll. En gång berättade hon följande historia; I går eftermiddag
kom två gossar i 12-årsåldern in på mottagningen. De hade varit ute och metat och den ene av dem
hade olyckligtvis fått den andre på kroken. Metkroken hade gått igenom hela läppen, satt fast
ordentligt. Han behövde hjälp att få ut den. Kompisen var med! Han gick strax bakom och höll i
metspöet. De hade inte kommit sig för att klippa av reven innan besöket.
SÅGEN
På 1950-talet fanns ingenting kvar av det sågverk som låg vid sågviken. På den plats där SSH
numera håller till. Som framgår av fotot var det en relativt stor anläggning. För att klara transporter
till och från den fanns ett privat järnvägsspår anlagt. Man hade lagt rälsen på syllar men en riktig
banvall saknades. Ända från Kåsäter lär man ha fraktat virke på spåren. Hästar drog timret. I
nedförsbackar kunde det skjuta på ordentligt och det skedde naturligtvis en del olyckor. Hästarna
blev skadade och kanske till och med dödade. Bönderna behövde sina hästar i lantbruket och var
tveksamma till att fortsätta med att använda sina hästar till att dra timmer. Så småningom användas
ett mindre lok i stället för hästar. Av järnvägen finns nästan inga spår kvar men den som vet var han
ska leta kan fortfarande finns någon liten rest av den.
För att ordna boendet åt de anställda byggdes att antal baracker några hundra meter ifrån sågen.
Barackerna finns fortfarande kvar och har omvandlats till bostadsrätter. Naturligtvis har de numera
modern standard, men på den tiden var utedass och troligen var endast kallt vatten tillgängligt.
Själva sågen försvann någon gång på 1930-talet.