FäRisten - Ögats Glädje & Idé AB

KULTURTIDNING FÖR RISEBERGA-FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING. NR. 1, 2014. ÅRGÅNG 9
100-års jubileet för Svenskt flyg
Jubileumsuppvisningen på F5 i Ljungbyhed. Foto Jan Borgfelt & Kiki Berlin.
INNEHÅLL:
Sid. 2 Information. Redaktörens rader
Sid. 3 Ordförandens rader
Sid. 4 Svenskt flyg:
100 – och några år – har gått
Sid. 6 Mellan raderna i en elevs flygdagbok
Sid. 9 Mystiska ruiner, August, gamla skämt
Sid. 10 Elis Nordquist: Dagbok för tiden
februari-mars 1910. Del 1.
Sid. 14 Kalejdoskop eller glimtar från
en svunnen tid
Sid. 18 Ernst
Sid. 19 Tänk om – sade vi några stycken.
Skånes nordvästpassage
Sid. 20 Polemanska huset i Östra Forestad
Sid. 21 ”Hybriden” Polemanska tar
avstamp i historien
Sid. 22 Två skånska gårdar rivna 2013
Sid. 25 Tornsborgs Tivoli – jubileumstalet
Sid. 26 Ainas berättelse:
Om Ruveröds Kvarn
Sid. 29 En historia som är sann
Kvarnen och dess historia
Sid. 30 En rar gåva: Katekes
Sid. 32 En solig junidag
Redaktörens rader;
IN
HE
M
G
TA
R I SE
BE
FÄ R
OF
GT
R
GA
BY
G D S F ÖR E N
IN
RISEBERGA-FÄRINGTOFTA
HEMBYGDSFÖRENING
Box 45, 264 03 Ljungbyhed
Bankgiro 399-3862
Organisationsnummer:
83 76 00-5578
FÄRISTEN är medlemsblad
för Riseberga-Färingtofta
Hembygdsförening
ISSN
Redaktör & ansvarig utgivare
JAN LJUNGDAHL
Klingstorp 4470,
264 54 Ljungbyhed
Tel: 0435-77 00 48
E-post:
marianne.ljungdahl@spray.se
Produktion: Ögats Glädje & Idé AB,
0435-77 03 70
info@ogats-gladje-ide.se
Tryck:
PR Tryck & Reklam 2014
MEDLEMMAR!
Att vara medlem i en förening är i regel lika med friskvård. Tyvärr så försvinner vi alla någon gång, och därför
behövs nyrekrytering av medlemmar.
Skulle Ni inte kunna ragga en medlem var åt föreningen? Det finns plats
för fler, som kan bistå på olika sätt
som funktionärer. Betala gärna medlemsavgiften tidigt till vår fantastiska
kassör.
Om plånboken eller bankkortet blir
för tjocka så lätta på trycket och sätt
in en slant till föreningen. Om Ni har
problem med antalet nollor, så kan vi
hjälpa Er.
Tack till alla de som bidragit med
arbete i stugorna, arkiv, gåvor m.m
Bidragslämnare till Färisten får också
stort tack. Alla bidragen kan dock
inte publiceras genast.
Vad gjorde vi utan ”Glädjen och
Idén i Östra Forestad” ?
Stort Tack.
– Jan Ljungdahl 0435-77 00 48 –
FÄRISTEN Nr 1 2014
TANKAR KRING 2012
OCH 2013
Vi gratulerar Gunnel och Alf Lindahl i
Anderstorp till Kommunens byggnadsvårdpris. Familjen har varsamt renoverat en gammal mangårdsbyggnad, som
ligger på ursprunglig plats i byn. Byggtekniken är skiftesverk, och den äldre
delen har en gammal variant av ”båler”. Takmaterialet är nylagt vass.
Nils A. Svensson i Färingtofta kyrkby får också gratulationer, för att han
har erhållit Komunens föreningsledarpris. Nils har som bekant hållit på i
många år med FIK bl.a. som föreningens sekreterare.
Tyvärr har hembygdsföreningen förlorat en del värdefulla medlemmar, som
på olika sätt engagerat sig i föreningen.
En av dessa var Gunn Jönsson, Ljungbyhed, som hastigt efter en tids svår sjukdom avled 2012. Gunn var flitig med
att stötta servicpersonalen i hembygdstugan och hade en vänlig och positiv
attityd i sitt umgänge med människor.
En annan profil i hembygdsammanhang, som hastigt avled dec 2013 var
Guvarparn, Gert Nilsson i Guvarp, som
i Färingtofta Norra hjälpte till med att
bevara den tysta miljön. Hans naturintresse då det gällde fåglar och blommor var stort, och han vågade försvara
naturen.
Under åren har man tagit beslut om
en ny Översiktsplan och Miljöplan i kommunen, som väckte vissa funderingar.
Landsbygdsutveckling i strandnära
områden (LIS) skapade debatt. Kommunen ville enligt min mening bygga för
nära Rönneå, vilket med tanke på landskapsbilden och framtida klimatförändringar skulle kunna bli negativt för natur- och kulturmiljön. Länsstyrelsen var
också av samma åsikt.
Vi måste vara rädda om våra vattendrag, för tyvärr så är många av biflödena starkt förändrade under de senaste hundra åren.
Ute i Europa får man bistert erfara, vilka följder stora nederbördsmängder förorsakar för stadsutveckling vid
floderna.
Erik Jönsson i Anderstorp insåg för
många år sedan, att Eslövs sopptipp på
Rönneholmsmosse och utsläppen därifrån inte var bra för Rönneås miljö och
fick efter en lång strid stopp på eländet.
2
Ett antal kulturbrott har genom
åren drabbat husägare i vårt föreningsområde. Vissa flitiga kriminella, en del
bosatta i närområdet, har plundrat sommarstugor och icke bebodda byggnader,
som varit under reparation. Detta har
knäckt en del fastighetsägare, som gett
upp sina renoveringstankar. Vilket är
värst? Tjuvars framfart eller grevars
lagliga rivningar av gamla kulturhus?
Döm själv!
Annan miljöpåverkan pga vildsvin
har som vanligt ödelagt familjen Walls
åkrar i Oretorp. 2013 hämtade förmodligen Sankte Per hem sina ”nycklar”
(Sankte Pers Nycklar är en sällsynt
blomma) från Ulla Anderssons vulkanbacke, som var helt perforerad av vildsvinens härjningar. Även andra betesmarker med s.k. biologisk mångfald fick
blomprakten förstörd. Om året hade
varit 1614, så hade Vi sannolikt fått
svälta.
Den hastiga stängningen av Färingtofta skola skapade en het debatt, och
jag blev mycket imponerad av det engagemang, som befolkningen i Färingtofta visade. De var väl pålästa om pedagogik m.m, vilket knappast några ledande politiker kunde anklagas för.
Vi övergår till det positiva. Har Ni
tänkt på, att Riseberga- och Färingtofta områdena har fått många utmärkelser för sina reparationer av fastigheterna? Familjen Svensson på Ängaröd är
säkert de, som har restaurerat flest hus
och dessutom det vackra kulturlandskapet vid Rönneå.
Jag har hört folk säga, att man har
inte användning av sina överloppsbyggnader. Om ni river husen, så tar Ni bort
framtida möjligheter för annan utveckling av bygden. Gör som Carl Arvid Reinholdz i Färingtofta kyrkby! Han har skapat ett trevligt minimuseum i sin tidigare stall. Ingredienserna i samlingen är
s.k. vardagsföremål från jordbrukets
period för 60-70 år sedan, som vi gamlingar känner igen, men som dagens ungdom varken förstår hur de användes eller vad föremålen heter. Dessa föremål
kan berätta om vardagslivets slit och släp,
men även om den tillfredställelse man
upplevde, när skörden var bärgad, och
man hade god tillgång på mat.
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Pärorna betydde mycket för försörjningen, och ”kåramagare” Karlssons
kanske sista ”pärekår” finns där.
Ruveröds kvarnhus har genomgått
en behövlig räddningsaktion. Kör dit
på Mölledagen i juli och se. Ni kan
också passa på att gå till Räfshalen och
Juskushall. Jätten Juskus har lovat mig
att inte kasta sten från sin vulkan. Om
Ni tar kontakt med Klippanbygdens
Natur, så kan Ni även få låna räfsa och
lie, när man har slåtter där. Nu finns
det en beskrivning på restaureringen av
möllan, men vi funderar på en resumé
av reparationerna senare.
På sommaren kan Ni också studera
fotomaterial inne i huset, som familjen
Magnusson i Anderstorp har sammanställt
Övriga aktiviteter i arkiv och hus redovisas på annat ställe i tidningen.
På hembygdsgårdens dag i augusti
får ni komma med eller utan gamla tekniska föremål, men även annat som Ni
vill visa upp. Ni har mopeder, köksmaskiner, bilar, traktorer, skrivmaskiner m.m. Ring så ordnar vi plats inomhus. Utställare får gratis våffla och
kaffe!
Kulturstrateg Camilla Alexandersson ordnade en utställning över Nils
Forsbergs måleri. Ca 90 personer skrev
på en lista, om att de kunde tänka sig
en Nils Forsbergsförening. 2012 bildades en interemistisk styrelse på 5 personer, som har avsomnat.
I december 2013 lämnade jag ett
skriftlig förslag till Kulturnämnden i
Klippans kommun, om att de skulle
kalla de 90 intresserade till ett möte,
för att göra ett nytt försök till styrelse. Samtidigt skrev jag, att man kunde
skapa ett kulturcentrum i Gymnasieskolans lokaler, som nu inte användes
av skolan, intill Konsthallen. Där finns
god plats för mer eller mindre permanenta utställningar av ex. Nils Forsberg.
Tavlor finns i magasin i Helsingborg och
Göteborg. Forsbergs måleri är väl värt
att marknadsföra igen, och det skulle
kunna förstärka imagen av Klippans
kommun.
I början av 1970-talet ersatte Lantmäteriet vid en inventering namnet
Munkabroån med Klingstorpabäcken,
vilket jag upptäckte vid studium av översiktsplanen 2012. Våren 2013 kontrollerade jag med markägarna längs ån,
Forestad- Färingtofta, vad de kallade ån
förr i tiden. Då de ansåg, att ån kallades för Munkabroån, så påpekades detta för Plan-och Bygg i kommunen, men
de ville inte medverka till en namnförändring. Länsstyrelsen nekade också.
Lantmäteriet fick mina motiveringar till att ån borde kallas för Munkabroån, vilket de höll med om och fattade beslut om namnändringen.
Sven Kjellström, bosatt i Frankrike
och författare till boken. ”Så levde och
dog en bygd 1870-2000”, har under flera
år varit en entusiastisk guide vid rundvandringar bland torp och backstugor i
norra Färingofta. Missa inte chansen att
i maj deltaga i en vandring öster om Ringhult.
Köp boken!
20140118
– Jan Ljungdahl –
0435-77 00 48
Ordföranden har ordet
Redan nu har du säkert upptäckt, att
Färisten har fått en ansiktslyftning.
Den minnesgode minns säkert, att vi
förra året godkände en höjning av
medlemsavgiften, för detta ändamål.
Som vanligt får vi en innehållsrik medlemstidning med massor av nytt material och dessutom då tryckt i
färg.
Årets har precis som tidigare år
varit fyllt av aktiviteter, och det har
dessutom tillkommit en del. Alla vet,
hoppas jag, att vi deltager i ett Leaderprojekt med syfte att marknadsföra
Rönneådalens alla natur och kulturbegivenheter.
Projektet börjar närma sig sitt slut
och har resulterat i en alldeles fantastisk hemsida, som heter:
www.skanes-nordvastpassage.se
Dessutom i ett antal broschyrer med
utvalda rundturer med olika teman.
Hembygdsföreningen känner stolthet
FÄRISTEN Nr 1 2014
och glädje att vara delaktig i detta
mycket kompletta material om Rönneådalen med omgivningar. Jag hoppas
verkligen att ni besöker ovan nämnda
hemsida och låter er imponeras av
mängden information och alla enormt
vackra naturbilder.
Vårt nyaste objekt bland våra fastigheter, Polemanska huset i Forestad,
kommer att genomgå en genomgripande renovering under året. Tack vare
ett idogt arbete bland eldsjälarna i
Forestad har föreningen fått ytterligare ett Leaderprojekt godkänt. Det
kommer bl.a. att installeras handikappvänlig toalett, ny avloppsbehandling, ommurning av skorsten, anläggning av tidsenlig trädgård samt genomgång av det Polemanska arkivet.
Det är som ni märker full verksamhet på alla fronter och jag vill då
passa på att tacka alla medarbetare
för allt ideellt arbete, som möjliggör
3
föreningens fortlevnad och utveckling. Det är en stor kulturhistorisk
gärning, som genomföres helt på frivillig bas. Med tanke på detta är det
en självklar målsättning för oss att
trygga återväxten i föreningen. Jag
vill därför uppmana dig, som läser
det här att känna efter, om det inte
finns lite tid att ägna åt föreningsliv.
Det behöver inte alls innebära en styrelsepost eller annan förtroendevald.
Det kan bara vara ett godkännande
att bli uppsatt på en lista över resurspersoner, som kan ringas in vid
behov. Du är i så fall hjärtligt välkommen att kontakta någon i styrelsen för mer information.
Jag önskar dig god förnöjelse av
Färisten och samtidigt ett Gott Nytt
Verksamhetsår.
– Bo Rosengren –
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
100 – och några år – har gått
Det hundrade året med svenskt flyg gjordes till ett Jubileumsår.
Det firades 2010, även om den första flygningen i Sverige
genomfördes 1909. Då var det dock en fransman i sitt franskbyggda plan, som gjorde några tafatta försök att komma upp i
luften på Gärdet i Stockholm.
– Torgel Hagelin –
1910 tog det mera fart och som vi vet
så var det just här i våra trakter, som
den förste svensken flög i ett svenskbyggt flygplan. Efter flera försök un-
Nyrop 1912.
der våren och sommaren med sin tillsammans med Oscar Ask byggda maskin, kunde Hjalmar Nyrop den 16 oktober lyfta från heden ute vid Bonnarp
och utföra vad som kunde betraktas som
en flygning. Därefter tog han flyglek-
tioner men fick på grund av ett haveri
med svåra kroppsskador aldrig något
flygcertifikat.
De tidigare försöken gav maskinen
namnet Gräshoppan, eftersom de korta
lyften närmast liknade vad en sådan kan
åstadkomma. Efter att ha bytt motor till
en av annan tillverkning – dock svagare
FÄRISTEN Nr 1 2014
men lättare än den förra och med en
annan propeller – fick man ut mer dragkraft och kunde äntligen flyga och verkligen bli kvar ett tag uppe i luften.
Det var i Landskrona ingenjörsarbetet och byggandet skedde. Det
var i Ljungbyhed
utprovningen och
flygförsöken utfördes. Här var andra
betingelser än intill
kusten. Söderåsen
har alltid påverkat
vindarna, så att dess
riktning varit stabilare och utan besvärliga kast. Det är
inte för inte som
här har bedrivits flygutbildning i 99 år
och görs så fortfarande.
Här var marken tilltrampad och
jämn och hård efter tusentals hästars
framfart, och ännu fler soldaters marscherande. Dessutom behövdes villiga
ynglingars hjälp
att hålla emot respektive följa med i
vingspetsen, tills
planen uppnått
egen styrfart vid
start. Patrik Haller, vår förenings
andre ordförande,
var ofta ”stjärthållare”.
En annan pion-
Enoch Thulin.
Elsa
Andersson.
jär, även han från och verksam i Landskrona, var ju Enoch Thulin, vars flygskola klokt nog förlades till Ljungbyhed. Den skolade 101 elever till flyg-
Gräshoppan.
Nordstiernan.
4
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
certifikat under åren 1915 till 1920.
Den 101:a eleven hette Elsa Andersson. Thulin förstod var det var BÄST
att lära folk att flyga i rangliga farkoster!
NÅVÄL! DE HUNDRA ÅREN HAR BJUDIT PÅ
EN ENORM UTVECKLING INOM FLYGERIET.
Denna har man under jubileumsåret presenterat på ett stort antal platser i landet under flygdagar, fly-in, tävlingar och
rena klubbträffar. Den sista flygdagen
stod vi själva för här i Ljungbyhed den
5 september. Som sig bör var vädret
helt strålande, vilket lockade 18.000
människor (vuxna betalande) innanför
grindarna. Säkert ca 3.000 utanför
längs vägarna. Kanske inte som förr, då
F5 hade 70–80.000 besökare, men då
med helt andra resurser bakom. En fantastisk flygdag och en succé, som gav
mersmak åt arrangerande Ljungbyhed
Park och Kommunen.
En tragisk händelse någon vecka innan flygdagen, då vår kanske hängivnaste Ljungbyhedsflygare genom tiderna,
Bertil Gerhardt, omkom i ett haveri i
Norge, gav dock en påminnelse om den
andra sidan av flyg, dess lockelse och
tjusning – olycksrisken.
Inga incidenter inträffade under jubileumsårets flyguppvisningar. Flygsäkerheten HAR under dessa 100 år bara
blivit bättre och bättre! Och ingen behöver hålla i vingen, när vi startar.
Anno 1910 har nämnts ovan som
Eftersom både 2011, 2012 och 2013
har passerat kan tilläggas, att dessa också varit jubileumsår vad gäller flygning.
1911 blev det ett mera ”spritt flygande” i Ljungbyhed, och 1912 fick vi vårt
första militära flygplan. Det var marinens Aeroplanet Nr 1, som flögs från
Värtan is i Stockholm. 1913 flög Thulin Landskrona – Stralsund och åter
Sverige. Den första flygningen Sverige
– Tyskland.
det första ”helsvenska” flygåret.
SKRIVET AV EN F.D. UPPVISNINGSPILOT MED
55 FLYGARÅR PÅ NACKEN.
utnämndes han till, i och med att
Från samma år härstammar Elis
Nordquists personliga berättelse
från sin tid som befälsaspirant i
Kungl. Artilleriet. I samband
med detta kan nämnas att Elis
senare tog aviatörscertifikat, blev
lärare och sedermera skolchef
vid Thulins flygskola. Skolchef
Thulin själv omkom i en flygolycka 1919. Elis utmärkte sig
som flygare bl a genom att den
13 maj 1919 genomföra den
längsta flygningen i Sverige på en
dag – 100 mil. Det råkade bli
dagen innan Enoch Thulins
dödsstörtning. Delar av Elis
senare karriär framgår av
faktarutan till artikeln.
Mycket flyg! Mer om det i nästa
FäRisten.
– TH –
Bertil Gerhardt.
Micael Carssons Bleriot på Jubileumsflygdagen.
FÄRISTEN Nr 1 2014
5
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Mellan raderna i en elevs flygdagbok
Jag blev ombedd att skriva ner några minnen från min tid som
flygelev på Krigsflygskolan i Ljungbyhed och satte mig ned för
att försöka vaska fram några guldkorn ur den grå forntiden i
slutet på femtiotalet. Så kom jag att tänka på min gamla
flygdagbok från F5-tiden, var jag nu hade lagt den. Jag fann
den bland mina förfäders gamla inskrivningsböcker men ack så
torftigt skriven. Datum, lärare, övning, flygtid och mycket korta
kommentarer. Men se, trillade där inte fram, om inte guldkorn,
så i alla fall en hel del gamla minnen mellan raderna. Alltså!
Friskt mod, till verket!
– Av Karl Olof Wesslén –
Jag anlände med tåg till Ljungbyhed i
mitten av november 1958 och inkvarterades i Norra Flygeln vid Kanslihuset. De flesta av oss hade redan varit
ute och prövat arbetslivet, så vi var nog
ett gäng lugna grabbar med fötterna på
jorden.
Jag vill minnas, att man redan från
början lärde oss att verkligen bjuda till
och sköta oss. Man visade oss skolvaktmästarens gröna dragkärra med enkelt
flak, två cykelhjul och två skalmar att
dra i. Den, som blev gallrad, fick låna
den när han skulle köra sin utrustning
tillbaka till intendenturförrådet för inlämning. Den gröna kärran vara sedan
symbolen för det gallringshot, som faktiskt vilade över oss under hela utbildningen.
Det pep, visslade och dånade från
flygfältet. Gula flygplan flög omkring
i för oss oförklarliga mönster och ett
egendomligt flygplan med två stjärtar
for förbi i stela banor med hög fart.
Nog pirrade det lite i magen vid tanken
på, att man själv kanske skulle sitta där
en gång i framtiden, men det var så fjärran, och man hade nog med allt för
stunden.
Vi blev nya individer med nummer
och signatur. Jag blev 225 Wesslén med
signatur Wes. Flygutrustingen bestod av
nya erfarenheter. En gul flygoverall med
fickor på framsidan, en tyghuva med
hörlurar, radiosladd och hakband samt
en halsduk. Och så fallskärmen förstås,
väl tillpassad och formad efter stolen i
flygplanet, eftersom vi satt på fallskärmen under flygning. I flygplanet skulle
vi använda en strupmikrofon, spänd om
halsen mot struphuvudet, och vars ljud
i radion mest liknade en morrande dansk
storrökare på en pub. Dessutom använde vi vita lätta sämskskinnshandskar,
vilka efter utslitning byttes ut för att
FÄRISTEN Nr 1 2014
sedan inköpas av rosodlare. Uppklädda i detta skiljde vi oss från alla andra
på flottiljen, inte minst när vi gick till
flygplanet vaggande som ankor med den
klumpiga fallskärmen slängande under
rumpan, eller när vi i hög fart travade
in och ut till flygning med den slängande över axeln. Det var för det mesta
full fart. En typisk scen var, när man
parkerat flygplanet, att läraren travade iväg in mot signalbaracken, där omklädningsrummen fanns, medan eleven
nervöst krånglade sig ur inredningen i
flygplanet och sedan springande med
den tunga fallskärmen hasande och
slängande halvt på axeln försökte komma ifatt läraren för att anmäla sig i farten.
NÅ. TILLBAKA DÄR DET BÖRJADE. När vi
fått oss några lektioner i uppförande
och ordning och ett pass excercis till
livs, var det så dags att möta våra flyglärare. Vi presenterades för en grupp
6
gamla, eller äldre än oss, flyglärare med
lugna ögon och förtroendefullt uppträdande. Till och med flygavdelningschefen syntes ha respekt för dem. Det kändes tryggt. Men när jag satte mig hos
min flyglärare, och han började prata
med mig, förstod jag snabbt att nu gällde det att ha ögon och öron öppna och
att här inte gavs mycket tid till att ta
om eller repetera.
Så började det. Samling, väderföredragning, ordergivning, lärarens genomgång av övningen och sedan ut till flygplanen. Detta var den ordning som gällde i hela flygvapnet och under hela min
tid som flygförare. Första flygningen
minns jag inte så mycket av. Känna på
rodren och se hur flygplanet rörde sig.
Läsa lite på kartan. Utsikten, massor
av små hus och kyrkor, hitta rätt bland
vägar och samhällen, landningsvarvet
och landningen. Sedan följde passen
varandra som på ett snöre: hålla höjd,
fart och kurs, vingtippning med illamående, manövrera landstället och klaff,
prata på radion, markkörning och parkering. Ett pass med bl. a. vingtippningar och illamående blev betyg bra. Tackar, tackar.
Den 13/1 1959 skrev jag:”Höglund
kvadd i stråket med To (flygavdelningschefen). Båda klarade sig helskinnade,
men flygplanet slogs sönder och skrotades, se bilden.
En serie pass omfattade stall, vikning och spinn med urgångar samt urgång ur vikning i olika lägen och svängar var övningar, inför kommande EK-
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
flygning. Efter bedömningslandningar
och nödlandningsövningar, navigeringsflygningar och start och landningsövningar visste vi, att nästa gång det stod
start och landning på programmet kunde vi få fara iväg själva ett varv runt
fältet. Det är klart att det blev en markerad vändning i min lilla karriär som
flygare när vi efter två landningsvarv
stannade vid märket ute på fältet och
flygläraren spände loss sig, tog bort radioanslutningen och sa: ”gå nu upp och
flyg ett varv själv, men kom ned med
flygplanet helt igen”. Det var klart att
det gick bra, så det så!
Det lossnade i flygningen, spänningar släppte, man började bli kavat och
tog för sig. I flygdagboken har jag skrivit om dubbelkommandopasset efter
EK-flygningen: ”det ljusnar, allt går bättre”, och vid nästa DK-pass står det:
”dålig landning, i övrigt skapligt. Den
verkliga flygningen börjar”. Men om jag
hade trott att jag redan var stor flygare, så hade jag snabbt hamnat på jorden igen, för nu skärptes kraven. Plötsligt var flygläraren inte nöjd med landningarna längre. Det blev skarpare krav
på att håll kurser, höjder och farter,
hålla reda på läget över marken och
hålla reda på andra flygplan i luften.
Kritiken kunde hagla, även om den var
kamratlig. Kommentar efter ett pass
med flygavdelningschefen: ”To bra, inget
gnat”.
Vi fick ligga och öva i sektorer över
flygfältet, övervakade av en lärare i
”Hyddan” ute vid start- och landningstråken. Han hade radiokonktakt med
oss och satt under en genomskinlig kupol på ”Hyddan”och höll reda på oss.
Rätt som det var kunde det komma:
Röd 32 vingtippa!. Därmed kunde han
se om Röd 32 låg i sin sektor. Jag minns
en gång i början av min EK-flygning att
jag skulle ligga i en sektor över Spången och öva branta svängar. Under mig
låg små cumulusmoln utspridda över
nejden och genom molngluggarna kunde jag se marken och hålla mitt läge.
Plötsligt upptäckte jag att gluggarna tog
slut och såg västerut. Ett heldraget
täcke av moln drev in och där satt jag
på så där en femtonhundra meters höjd,
inga gluggar så långt ögat nådde och jag
minns att jag tänkte: ”fan, vad gör jag
nu”. I samma ögonblick kom Hyddan
in på radion och beordrade mig att gå
hem och landa och förebrådde mig för
att jag inte hållit ögonen på vädret. Nu
var goda råd dyra. Men lyckan står den
djärve bi, tänkte jag. Jag meddelade
hyddan att jag lämnat sektorn och med
FÄRISTEN Nr 1 2014
en vild idé i huvudet svängde jag norrut, uppskattade flygtiden till Oderljunga och puttrade iväg. Jag hade bestämt mig för att göra en fri molngenomgång och ta mig hem under moln.
Jag anade att det skulle bli väsen om
en grön elev som jag, som aldrig flugit
varken instrument-flygning eller rote
förut, irrade omkring ensam över moln.
Man skulle skicka upp ett flygplan för
att hämta ner mig. Det skulle ju vara
förnedrande.
När jag bedömde att jag nästan var
vid Oderljunga svängde jag söderut, bestämde mig för en kurs mot fältet och
kontrollerade horisontgyrot och kursgyrot. Jag hade ju förut sett hur horisontgyrot fungerade, så jag sänkte nosen till en flack plané och tog ögonmärken på instrumentet. Flygplanet och
jag dök in i moln och jag höll läget stadigt på horisontgyrot. Efter en kort
stund kom jag ut under moln och susade fram på låg höjd över skogskullarna
tills jag såg flygfältet långt där framme
till vänster. Då svängde jag västerut,
meddelade på radion att jag var under
moln och sedan var det lätt att hitta
Klöva Hallar och sedan landa. Flygläraren, eller Hyddan som vi kallade dom
som att där, spände ögonen i mig och
frågade hur fan jag kommit ner. ”Jag
hittade en glugg vid Vedby”, ljög jag.
Då nickade han och sa inget mer. Jag
misstänkte att det hade varit hans uppgift att kontrollera vädret men brustit
i uppmärksamhet.
Vid ett senare tillfälle flög jag ett
pass bedömningslanding EK på Eslövs
flygfält och jag tyckte jag gjorde väldigt bra ifrån mig den gången. Flera
gånger landade jag precis tvärs märket,
där vi skulle sätta oss, och ganska tätt
intill landningsmärket. Detta var en Tformad röd duk utlagd på gräset. När
jag kom hem och anmälde mig för flygläraren, som stått och kontollerat våra
landningar, stirrade han mig stint i ögonen och fräste: ”tänkte flygeleven spetsa
mig på pitotröret?” Hå hå ja ja, så var
man nere på gräsrotsnivå igen. Jag skrev
hans kritik i flygdagboken: ”bedömningarna bra, men omdömet sämre!!”
Mellan raderna trillar plötsligt fram
ett minne som inte har så mycket att
göra med flygning. Jag och en kamrat
var nere på Jet-baren under ett hus som
jag vill minnas kallades Hantverkshuset. Två mörkhåriga flickor fångade vårt
intresse och när de gick kilade vi efter.
De gick mot torget och vi smög granskande efter. När vi kommit in på Skolgatan mot flyget viskade jag: ”ta den
vänstra du, så tar jag den högra”. Det
var väl nåt som drog, kan man tänka.
Vi gled ifatt och jag sa: ”vi kanske får
lov att följa er hem”? Den högra flickan skrattade lite och svarade: ”det är
inte nödvändigt, vi bor här”. Och så
pekade hon på ett fönster i en kupa på
ett gult hus mitt framför näsan på oss.
Hon blev sedermera min hustru och är
fortfarande det, en äkta skånegräbba,
bonddotter från Skälleberga.
Den 7/4 skrev jag: ”Hoppade på ungefär 300 m. Flygplanet totalkvadd.
Mystisk spinn”. Det var ett pass avancerad flygning med ett flygplan som var
ovanligt mycket snedtrimmat åt vänster
i skevningen. Jag hade stigit till knappt
tvåtusen meter i sektorn för att börja
med en spinn. Ingång normal, spinnen
normal och jag gav urgångsroder efter
tre varv. Nosen sjönk, och jag var beredd att neutralställa alla roder när
rotationen upphört för att ta upp flygplanet. Det fortsatte emellertid att
rotera med låg nos och förmodligen
sakta ökande fart. Jag drog spinnroder
igen, fick normal spinn på nytt och gav
urgångsroder. Något verkade inte normalt och jag såg ned på sidroderpedalerna. De var neutralställda. Jag uppfattade det som att jag inte kunde ge
full motsatt sidroder. Jag prövade skevning och höjdroder med ringa effekt.
Jag råkade se ut åt sidan och herregud
vad den mörka landningsbanan var stor.
Loss med fastbindningsremmarna, lossa radioanslutningen, bort med huven
och ut. Jag kände en mjuk puff i baken, förmodligen av ena vingen och luften var tjock som filmjölk mellan fingrarna när jag sträckte ut armarna för
att stoppa eventuell rotation. Sedan
drog jag i handtaget till fallskärmen och
där hängde jag. Jag trädde fallskärmshandtaget över handleden, grep tag i
bärremmarna vid axlarna och intog fallskärmsställning. (Inom parantes: jag
hade gjort min värnplikt som fallskärmsjägare). Allt gick med automatik. Fallet blev inte långt. Nu efteråt
kan jag avslöja att en elev, som stod
och såg alltsammans, långt senare i livet berättade för mig att fallskärmen
slog ut alldeles över trädtopparna.
Nå, jag var helskinnad men i ett begynnande chocktillstånd, vilket ytterligare fördystrades av att flygplanresterna låg och brann alldeles intill. För
att hejda en eventuell försämring av
mitt allmäntillstånd förstod jag att jag
måste göra något, så jag började samla
ihop fallskärmen som jag blivit lärd en
gång. När jag suttit på skärmen en stund
7
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
kom en småväxt man springande över
hagen vid Lilla Kloster. Det var vår flottiljchef, överste Rehnberg. Han sträckte fram handen och sa: ”Gratulerar”.
Jo jo, förstört ett helt flygplan och sedan bli gratulerad, tänkte jag, men fattade att det gällde min överlevnad. När
brandbilen kom skumpande såg jag på
handen när jag sträckte upp den och
kontrollerade att jag signalerade ett
finger, ensam i flygplanet. Jag kände
mig nog lite omtöcknad just då.
Väl inne på F5 sjukstuga kläddes jag
av, fick en grå morgonrock och blev lagd
i säng i ett ensamt kalt rum och lämnades åt mitt trista öde. Efter en lång
stund tittade sjuksköterskan in. Hon
stirrade och sa:”Oj då” och så försvann
hon och kom tillbaka med ett litet vitt
piller och en mugg vatten. När hon gått
tittade jag på mina händer. De var lika
vita som lakanet. Det tog nog inte lång
stund för mig att somna, men framåt
kvällen väcktes jag för att intervjuas av
en reporter. I mitt eländiga tillstånd
fotograferas jag och svarade nog högst
osammanhängande på en fråga jag fick.
Reportern, som antagligen var en erfaren och vettig man, ställde inga fler
frågor och jag fördes till mitt sjukläger
igen. Denna händelse fick mig att börja
fundera över vad det var för ett ställe
jag kommit till, men på morgonen kände jag mig pigg och klar igen, fick mina
kläder och drog till förläggningen. Jag
flög ett DK-pass på förmiddagen och
grabbarna frågade vad jag gjort, vilket
jag berättade. En sa att han hört att jag
vikit mig i landningsvarvet. En av mina
kamrater kunde bekräfta att flygplanet
varit besvärande snedtrimmat åt vänster i skevrodren eftersom han flugit
det passet före mig.
Jag flög några pass med en spinnexpert från SAAB. Sedan blev det haverikommission. Jag blev kallad och infann
mig. Där satt de högre officerarna jag
kände igen samt några civila nämndemän. Jag fick berätta vad jag varit med
om och att flygplanet varit snedtrimmat åt vänster i skevningen och att jag
tyckte jag kände och såg att jag inte
kunde trampa fullt motsatt sidroder.
En av dessa nämndemännen sa då ungefär så här: ”när vi var ute och tittade
på vrakdelarna kände jag på sidrodret
och det var fullt rörligt.” Jag minns att
jag blev sittande och stirrade rakt fram
efter det svaret och skolchefen, kaptenen Ottebrandt, en rådig och bra karl,
såg väl min blick och hårdnande ansikte. Han måste ha rest sig snabbt och
gripit tag i min axel. ”Kom med mig”.
FÄRISTEN Nr 1 2014
Han förde mig ut ur rummet och sa
ungefär så här: ”Glöm det här. Bry dig
inte om det mer. Återgå du till din tjänst
igen”. Och det gjorde jag. Jag var ung
och frisk och stark, så jag hade inga
problem med att skaka av mig sådana
dumheter, men min något glorifierade
och starkt positiva syn på Flygvapnet
fick sig en allvarlig knäck denna gång.
Allt detta är mitt dystraste minne från
min tid i Flygvapnet.
Långt senare kom ett hovrättsråd
till F5 och flög med mig. Man höll på
att organisera om haverikommissionerna i FV och jag fick tillfälle att berätta
om mina upplevelser. ”Jag hoppas att
det inte ska gå till så där i framtiden”,
sa jag. ”Nää”, svarade han, ”det kan jag
tala om för dig att det ska det inte!”
Jag glömde allt det där, men blev
påmind igen när den flyglärare som lärt
mig spinn och urgång tog mig åt sidan
och sa att man kommit fram till att jag
fått otillräcklig utbildning i spinn av
honom. Då förstod jag att man hade
jagat en syndabock. I mina tankar omedelbart efter detta rasade inte Flygvapnet men väl vissa delar av Krigsflygskolan med ens ned till gräsrotsnivå. Som
tur var fanns det så mycket positivt i
flygtjänsten att jag glömde även detta
efter ett tag.
Så kom dagen då vi klättrade in i
J28 C och efter att ha gått EK på jetflygplanet J28 B öppnade sig friheten i
luften. Man steg snabbt till höga höjder, man var högt över jorden och det
hände saker när man manövrerade. Det
kändes naturligt, så här måste det vara.
Man kom loss från jordytan ordentligt,
allt därnere blev smått och fjärran och
lufthavet kändes öppet och fritt åt alla
håll. Men vi var fortfarande elever och
vi hölls i sträng disciplin. Visade man
det minsta dåligt omdöme eller gjorde
något som inte tillhörde övningarna, var
man farligt nära att komma i skaklarna
på gröna kärran. Det var helt rätt. Slarv
och nonchalans fick överhuvudtager inte
existera.
Den 5/6 blev vi plötsligt påminda
om att vi flög med mindre marginaler
än tidigare, att det vi inte ville tänka på
hände. I flygdagboken står det lakoniskt: ”Detta pass störtade Jönsson vid
Sösdala”. Han flög instrument med
förskärmning i J28 B och med en kamrat som var säkerhetsförare i ett flyg8
plan strax bakom, klar att beordra
”öppna avskärmning” om det skulle
behövas. Säkerhetsföraren berättade att
Jönssons flygplan hade börjat svänga
svagt och börjat sjunka, sedan ökade
lutning och fart och den stackars grabben i följeflygplanet ropade till honom
i radion, men denne reagerade inte utan
kom i brant dykning i mycket hög fart
och hans kamrat hängde med och ropade på radion så länge att det var med
knapp nöd han själv lyckades ta upp sitt
flygplan. Föraren i följeflygplanet hade
haft överfart, ett allvarligt tillstånd med
28 B, som då förlorade mycket av sin
normala manövrerbarhet. Vad som orsakat haveriet blev aldrig klarlagt.
Vår utbildning fortsatte. Man växte
samman med flygplanet. Kraven hölls
höga men det blev mer och mer kapacitet över för det nya som skulle läras. I
flygdagboken följer det ena passet efter
det andra, korta kommentarer, sällan
något upphetsande, men mellan raderna finns minnesbilder av alla de krav man
sakta uppfyllde och hur man efterhand
mognade bakom spaken.
En kommentar skiljer sig från de andra. 31/8: ”en ammunitionslucka öppen i starten, kollision med bränsletank
på plattan”. Strax efter starten upptäckte roteettan att en lucka var öppen på mitt flygplan. Jag var tvungen
att gå ner och landa igen för att få den
stängd. När jag körde in på tankplattan
hade vänster hjulbroms upphört att
fungera, varför det gick rakt fram in i
en tank med bränsle. Den hoppade ur
läge och bränslet flödade. Jag kuperade
och tog fram loggboken för att skriva i
den, då jag upptäckte en flygtekniker
som kom farande och vinkade åt mig
att genast lämna flygplanet, vilket jag
förstås villigt gjorde. Orsaken till kollisionen var att den vänstra hjulbromsens
gummiblåsa, som pressade mot bromsarna, hade spruckit. Tankens ena kant
träffade kabinen i sidan, och eftersom
den var uppbyggd av balsa, slogs det upp
ett hål. Flygplanet skrotades.
1/9. Mörkerflygning 7000 meter.
”Störning i radion från norrsken”.
29/9. Sista passet före examen. Vi
vare redan godkända. Han som blev etta
på kursen förtjänade det. Mycket fin
kamrat och duktig i flygning. Samma
kan sägas om tvåan. Jag bedömdes kunna bli trea men tyckte nog att det var
fler som var värda det.
Examen! Medan trumpeterna
smattrade sprang vi fram en och en och
tog emot våra eftertraktade guldvingar
ur flygvapenchefens hand. Jag minns än
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
i dag hans hjärtliga ansiktsuttryck
och uppmuntrande ”Gratulerar”.
Han väntade sedan tålmodigt medan vi fäste vingarna i det i förväg
med en blyertspenna uppborrade
hålet i vapenrocken. Nu var vi inte
längre elever. Nu var vi en del av
flygvapnet, anställda för att bli yrkespiloter på krigsflygplan.
Jag blev placerad på F16 i Uppsala. Jaktflottilj. J 29 Tunnan. Men
det är en annan historia.
Ordförklaring: DK = dubbekommando, med lärare; EK = enkelkommando, utan lärare; Stall =
flygplanet har så låg fart att det
bildas virvlar på vingarna ovansida,
flygplanet skakar, men ligger fortfarande på rätt köl; Vikning = flygplanet har tappat lyftkraften och
faller rakt fram eller oftast över
ena vingen; Spinn = flygplanet är
helt överstegrat, ingen lyftkraft,
och faller som ett löv i en till synes
platt nedåriktad roterande rörelse.
I verkligheten rör sig flygplanet i
alla tre planen; Vingtippa = skeva
omväxlande höger och vänster; Pitotrör = ett litet rör i framkanten
av i vingen längst ut och riktat framåt i färdriktningen, med vilket man
mätte flygplanets fart i förhållande till omgivande luftmassa.
Mystiska ruiner
SÖDER OM BLADHULT MEN NORR OM ”NORES” FINNS EN ÄLDRE GRANSKOG ÖSTER OM
SKOGSVÄGEN. I denna skog, som sannolikt har varit en fossil åker, finns en liten byggnadsgrund på några m². Stenmurarna har kvadratisk form med en
öppning i väster. Varför finns den där?
Den är för liten att ha några svin eller
får i på natten. Kan det vara en tillfällig potatiskällare?
VI FORTSÄTTER NORRUT MOT BOHUS OCH
ÄR NU I PERSTORPS SOCKEN.
En tresidig stenmur med två korta sidor och en lång finns på en fossil åker?
Är detta ett jaktpass?
VI VÄNDER TILLBAKA TILL KRÖGLAN.
Två olika versioner av orienteringskartor har norr om Kröglan, husgrunder
markerade. På den ena kartan finner
man Kröglans torp. På den andra finns
en annan husgrund markerad 200m
längre bort. Var detta en felritning?
Bröderna Sven och Olle Kjellström
och jag letade efter dessa husgrunder,
men vi fann bara en. I samband med
detta tappade vi bort lillebror eller
tvärtom.
VI FÖRFLYTTAR OSS TILL KOHOLMA CITY
OCH BESÖKER ROLAND LARSSON.
I hans ”Dahlbergs backe” finns en utgrävning i den östra delen av backen
med stensatta väggar. Man kan tänka
sig här ett bord och stolar för en trevlig berså. I andra ändan av backen finns
grunden till ett gammalt torp och uppe
på backen påstås det, att man haft
dans. Rolands hypotes, att det kan vara
en berså, är mycket rimlig. Vad tror Ni?
Den 28/1 2014
Jan Ljungdahl
Gamla skämt.
August.
Morfar August var född 1868 och arbetade i sina ungdoms dagar på ”ättikan” i
Perstorp och delvis på Herrevadskloster.
Under tiden han arbetade på ”Ättikan” gick han hemifrån vid
04-tiden. Gångsträckan var ca en mil enkel väg. Vid oväder hände det att han
sov över på arbetsplatsens ugnar.
Vid ett tillfälle fick han och flera andra arbetare som någon slags premie en
90 kg säck med råg att ta med till sina torp. Det var en, mycket välkommen
gåva i många hem. Rågsäcken bar han hem till torpet.
På en fråga av oss på 1950-talet om det inte var tungt, svarade han ”A- ente
precis för jag vilade på mölkaboren.”
Vi barn satt som tända ljus, när gubbarna berättade historier.
Vi frågade, om det inte hände något alla morgnar, kvällar och nätter på de
vägar och stigar, som de vandrat.” Nä de va ente möd. Ja, det var ibland ”rälit”
nere vid Fan-sjön (Nybo-damm), där Myringarna ”skreg” så högt. Men vad
kunde vi göra åt det?
På vägen mellan hemmet och Herrevadskloster låg ett backstugetorp. Där
bodde ”Gålan”, men varför hon hette så vet jag inte.
En morgon, när hon hade varit ute och samlad ved, hade hon fastnat i ett
slanstaket. Då kom August och räddade henne. ”Jag fick ju hiva opp-na för att
lösna kjoltöjet. Hon hade ente nånting ”ongete”, och jag konne se änna opp i
juldagsmorgon.”
Lyssnat på berättelser under 1930-40-talet.
FÄRISTEN Nr 1 2014
Nästa gång, som vi letade, var bl.a.
Sven Kjellströms franska fru med, och
hon fann den andra s.k. husgrunden,
som är ca 70-90 cm hög. Ytan endast
några m². Man har fin utsikt över omgivningen.
Några ägare till Kröglan var kända
för sitt jaktintresse.
Är detta också ett jaktpass? Man
kan ligga dold i det här stenpartiet.
Har Ni sett något liknande?
Karaktär.
Två svenska kolingar står och
filosoferar i en hamn. En säger:
– I dag har jag tre gånger varit
erbjuden arbete men tackat nej.
Det är tur att man fått karaktär.
(Eigil Schwab 1908.)
Drevkarlen.
Torparen kommer in till baronen
med mössan i näven.
Baronen. – Vad vill ni min gode
man?
- Jo, det var mig, som baron sköt
på vid sista harjakten.
- Men det fick ni ju ersättning för.
- Ja, men nu ä dä jakt i nästa
vecka, och nu tänkte jag fråga, om
jag skulle kunna få ett litet förskott! (Pelle Lindroth 1903).
Historien upprepar sig! – JL –
9
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
ARTIKELN TILLHANDAHÅLLEN AV
INGEGÄRD NORDQUIST NUMERA
REHNVALL – GIFT MED SVANTE,
SON TILL ELIS 1944-1960.
SVANTE AVLED 18 JUNI 1960.
Elis Nordquist föddes 18 mars 1888.
När han som artillerist vid A4 i Östersund var på manöver i mars 1910,
anade han nog inte, att han skulle ta
”aviatör-diplom” 1915 och 1917 vara
chef för Thulins flyg-skola i Ljungbyhed, nygift med sin Lisa, som han
träffat i Kiruna! De var bosatta i
Ljungbyhed i Fricks hus och där föd-
des pojkarna Bengt och Svante. Inte
heller kunde han tro, att han 1932 skulle åka till Persien (Iran) för att reorganisera det persiska flygvapnet och
t.o.m. skulle ta med familjen med Svante, Maud och Barbro. (Sonen Tom föddes inte förrän 1935 efter hemkomsten
till Sverige.) Att han också skulle vara
med att bygga upp den svenska flygplans-industrin genom att vara teknisk
direktör vid SAAB var väl inte heller
något han hade kunnat föreställa sig.
Han pensionerades 1954 och avled 5
december 1956.
●
●
●
●
●
●
●
Elis (Esse) Nordquist f 18/3 1888
Svante Esse Alfred N f. 30/12
1919, d. 30/6 1960 i båtolycka
på Bråviken.
S var flyglärare vid F5 i början av
40-talet.
Reservofficer.
SAS-anställd kort tid i Kairo.
Chef Engströms Växtskydd AB
i Eslöv.
Helikopterförare, chef SAABs
helikopterflyg i Norrköping till
sin död.
MED VÄNLIG HÄLSNING
BARBRO TÄRNHUVUD, DOTTER TILL ELIS.
ELIS NORDQUIST
Dagbok för tiden februari – mars 1910
Batteriet Ribbing skall lossa före oss,
men när de ha en vagn kvar komma vi
åt våra fordon. Vi beslöto att bräcka
bassarna, och medan de lossade ett kanonfordon lossade vi två. Vi komma
också iväg före dem.
Passerade vid middagstiden ”metropolen” Laholm. Såg ej mycket av staden, men tror ej att den var vidare sevärd. Vi körde i trav rätt igenom den.
Passerade sedan Lagan. Landsvägen går
på en stenbro över ån. Den forsar och
kokar som en gryta. Stenbron är gammal och ser stadig ut. Det var nästan
lika fint som Kamlunge-forsen.
Förläggas i herrgården Vallberga. En
stor gammal herrgård med massor av
uthus. Vi ha hästarna i ladugården. Ha
fått kålsoppa och urkokt kött till middag. Med kännedom om min smak för
kål framgår att det var skönt att ha
matsäck med.
De ha en liten fölunge i en box här.
Den ser ut som en stor gul stövare.
I kväll äro vi bjudna på kaffe till
direktören här. Hans flicka var visst på
vår bal. Skall doppa ordentligt.
Vi skola ligga i en loge. Vi komma
nog ej att frysa, ty vi få begagna hästarnas filtar. I morgon börjar kriget. Vi få
en knogig dag i morgon.
DEN 25:e
Var hos direktören på kaffe igår kväll.
D v s vi fingo sitta i en drängstuga eller
dylikt. När jag kom var punschen och
brödet slut. Gick sedan och lade mig
på logen. Somnade rätt snart. Vaknade
FÄRISTEN Nr 1 2014
kl ½2 med att jag frös och hade ont i
magen. Hade sedan fullt göra till reveljen med att gå på wc. Led förfärligt. Man blir så matt av diarrhé.
Vi gåvo oss iväg kl ½7. Då snöade
det och blåste hårt. Det gick bra till
Hasslöf, där generalen hälsade oss. Sedan började äventyren. Vi skulle nu gå
fram över Hallandsås. Att komma upp
på den är ungefär som att klara sig upp
på stadsberget i Sundsvall. Mitt spann
var i täten. Det gick bra en bit. Sedan
blev stigningen så stark att sexspannen
ej orkade dra. Förstärkte då våra två
första spann med för- och mellanhästarna från de andra. Sedan gick det. När
vi endast hade en 3 a 400 m kvar till
krönet gick plötsligt tistelkroken av.
Kanonen och de vid den fastspända
stånghästarna började åka baklänges
men hamnade lyckligtvis i diket där de
stannade sedan högerhästen fallit omkull. Under tiden hade vi fullt göra med
att klara de andra hästarna. Förvågen
hängde på bakbenen på mina två så att
de slogo och stegrade sig ömsom. Sedan tog det tid innan vi fingo sätta dit
en reservtistel och få kanonen på vägen
igen. Strax därpå fingo vi gå i ställning
uppe i skogen. Där var två fot snö och
stenigt, så man hade göra att komma
fram. Det var knog nog att sitta kvar
på hästen, ty den hoppade och raglade
ideligen. Men det gick. Fingo stå i ställningen en halvtimme, men kunde ej
skjuta ty snön yrde så tätt. Då frös man.
Och magen värkte som en oxeltand.
Kommo äntligen iväg. Hästarna orka i
10
den djupa snön endast dra kanonerna i
skritt. Och hela tiden måste man slå
med piskan, trots att det gjorde en ont
i själen för varje slag. Min högerhäst hade
ett stort brytsår i lokstaden.
Hade sedan 2 mil till kvarteret, genomblöta och sjuka hälften så man
knappt orkade sitta i sadeln. - Jag måste stiga av och lossa byxorna midt på
vägen. Det såg nog lustigt ut, men det
var ingen som orkade skratta.
Kommo i kvarter omsider. Vägen dit
var mycket vacker. En synnerligen strid
å följer vägen hela tiden på den ena sidan och på den andra går hela tiden en
höjdsträckning beklädd med en bokskog
som måtte vara förtjusande på sommaren. Vi voro så slut allesammans att vi
måste få ligga i ordentligt rum. Det är
ungefär så stort som vårt rum hemma
och där ligga vi på halm. Fjorton man.
Vi ha en järnkamin framför vilken jag
nu sitter och torkar mina skinnskodda
byxor. Skall nu hänga upp min kappa
till torkning och sedan godnatt.
DEN 26:e
Vaknade efter en natt tillbringad i drömlös sömn, frisk och kry och vid bra humör trots att det regnade. Reveljen gick
kl 6, och kl 7.45 avmarscherade vi.
Vi hade i dag överflyttats till B-styrkan, högra stridsgruppen, vilken antogs
blivit slagen igår och nu befann sig på
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
återtåg. - Gingo i ställning å en träskartad åker, och beskjöto därifrån det
förföljande infanteriet. Som de voro
mycket starka och vi endast hade två
kanoner måste vi strax ge oss av igen.
Vid uppbröstningen hade vi otur. Av
första ammunitionsvagnens spann stöpo fyra hästar på en gång. Andra ammunitionsvagnens vänster stånghäst föll
i ett dike, och första kanonens kuskar
körde så illa att deras kanon kantrade i
samma dike som stånghästen. Av alla
spannen var det alltså endast vårt som
skötte sig. Vi klarade kanon och hästar
torrskodda upp på vägen. Körde sedan
undan i galopp, och togo ny ställning
en bit längre bort, i närheten av staden
Ängelholms kyrkogård. Vi hade kanonerna alldeles i ett skogsbryn, och beskjöto infanteriet på endast 800 meters
avstånd. Strax därpå blåstes tropp,
d.v.s. övningarna för dagen voro slut.
Skulle nu ha kanonerna på vägen igen.
Det var lättare tänkt än gjort. Först hade
vi en tät skog och sedan ett brett och
djupt dike med vatten i. Fingo order att
köra med föreställarna först. Dessa körde och klarade sig. Sedan fingo vi spänna för- och mellanhästarna för kanonerna ensam, under det att två man höllo i
svansen. Första kanonen damp i diket
för andra gången och stjälpte. Vår kanon klarade vi ut utan äventyr. Sedan
körde vi i trav genom staden Ängelholm.
Vi körde genom Storgatan, och eftersom det var lördag och torgdag var hela
staden ute och beskådade oss. Passerade Rönne å och Wege å. Bägge ganska
strida och rätt vackra.
Ligga nu i ett litet rum på ett ställe
som heter Oregården. Ett kompani av
Kronobergs regemente ligger även här.
Har druckit kaffe i en statarstuga här.
Träffade där några infanterister som
tyckte att vi haft det jäkligt. Men de
hade antagligen haft det värre, ty de ha
legat i tält tre nätter årad.
I morgon går reveljen kl 6 och kl 8
skola vi avmarschera mot Helsingborg.
Nu skall jag bädda med halm och knyta mig. Först skall jag ta mig en konjak
och dricka litet vatten samt röka en pipa.
DEN 27:e
Har tillbrakt en allt annat än trevlig
natt. – Vi hade till vår disposition två
små rum av vilka det ena innehöll en
kamin. Jag hade reserverat plats i det
som var utan kamin. Vi eldade på kvällen. Kaminen rök dock in till den grad,
att vi måste vädra. Då öppnade ynglingarne ett fönster i kaminrummet
och bägge fönstren samt dörren i vårt
FÄRISTEN Nr 1 2014
rum. När vi sedan skulle lägga oss var
det alldeles utkylt, varförutom de slagit sönder en ruta. Vidare hade de
bommat igen dörren och tagit ur nyckeln. Ja, vi lade oss naturligtvis. Jag sov
gott till kl 5, då jag började frysa på
allvar. Hade ju endast kappan över
mig. Då steg jag upp och lånade min
kappa till två ynglingar som ej sovit
ett dugg. Sedan gick jag ut på l timmes promenad.
Kl 8 avmarscherade vi. Det är ett väldigt liv när man skall sela hästarna om
mornarna. De stå vanligen så tätt att man
knappt kan komma emellan, och så är
det alldeles mörkt. Och så knycker de
persedlar aven. Om någon saknar en filt,
piska, sadel eller dylikt, genast hugger han
den första han får tag på.
Man får vakta sina grejor skall jag
säga. En hästskötare högg en av mina
hästfiltar, men jag sparkade honom i
ryggslutet och tog dem tillbaka. Vi hade
ingen strid idag, utan endast marsch till
Gustavslund. Körde mycket hastigt.
Passerade en mängd stora samhällen, som Kattarp, Hasslarp, Lydåker
o s v. I Lydåker skulle vi över järnvägen. Bommarna vara nedfällda, ty ett
tåg var i annalkande. Vi måste då göra
halt. Jag gav en krona till en pojk som
stod i närheten och bad honom köpa
mig för 20 öre bullar. Just som han
sprang kommenderades det framåt
marsch. Pojken kom luffande med påsen. När han skulle ge mig den sprack
den och jag satt där med bullarna i famnen. Till råga på olyckan kommenderades det trav marsch. När man då har
två hästar så är det rätt svårt att få
någon hand ledig. Jag lyckades dock
klara ned hälften av bullarna i mattornistern. Resten ströddes på vägen.
Körde sedan fel och måste vända en
bit. Jag såg att vi körde fel men kunde
naturligtvis ej säga det till löjtnanten.
Komma fram till Gustavslund kl ½1.
Därefter hade vi rykt och puts av
selar till paraden i morgon.
De flesta av kamraterna ha permission, och ha rest in till Helsingborg som
endast är tre km härifrån. Jag har dock
stallvakt i natt, så jag får vänta tills i
morgon kväll. Vi ha bra kvarter här.
Varje häst har en spilta och själva ligga
vi i fyra rum. I mitt lilla kyffe ligga vi 8
man, men vi ha järnspis så vi behöva ej
frysa i natt.
Vi ha fått hit våra bästa uniformer
och kappor samt hattar och lackstövlar för att kunna uppträda som gentlemän. Skall nu gå ned och tillträda stallvakten.
11
DEN 28:e
Vaknade kl ½11 då de ynglingar som
haft permission kommo hem. De stojade till kl 12. Sedan hade jag stallpass
kl ½2 och sen sov man ej mera den
natten.
Vi ryckte ut kl 6:30 och marscherade till Helsingborg, dit vi anlände kl 7.
Vi skulle nu föreställa danskar och skulle försvara Helsingborg mot svenskarne liksom på Stenbocks tid. Det jäkligaste väder rådde. Blöt snö flödade ned
i massor och så var det så tät dimma
att mistlurarne i hamnen tutade i ett
sträck. Det lät riktigt hemskt.
Vi körde upp och avbröstade i närheten av Stenbocksplatsen. Därefter
stodo vi med föreställarne på en bakgata till kl 12 f m. Vi voro inom kort
alldeles genomblöta och fröso kollossalt. Föreställarna blevo utsatta för
anfall av kavalleripatruller, men vi körde veck dem med karbinerna. Knallade
på och skjöto mitt i staden. En infanterist som vågat sig för nära flydde per
spårvagn.
Äntligen kl 12 fingo vi order om uppbröstning. Det var ej behagligt att sitta
upp i sadlarne som voro fulla av snö.
Kom sedan själva paraderingen. General v. Matern höll ett tal och skildrade Stenbocks strider. Under tiden sutto vi i givakt och fröso. Sedan skulle vi
marschera genom staden. Detta gick
vådligt sakta. Allt som allt tog paraderingen två timmar. Det var några av
de ruggigaste timmar jag upplevat.
Helsingborg tycks vara en mycket
vacker stad. Jag tänkte resa in i kväll,
men var så slak att jag avstod. Håller
nu på att torka mina persedlar.
I morgon börjar hemmarschen. Den
kommer att ta ungefär fyra dar. Det är
också på tiden att manövern tar slut,
ty alla sådana nödvändighetsartiklar
som konjak, ficklampan, mat och humör börja ta slut.
Det kommer att ta en vecka efter
manövern att skrubba händerna rena.
Jag har hela tiden gått klädd i bandskor och benläder, men idag tog jag stövlar vilket jag ångrade. Har fått ett stort
skavsår på högra fotknölen.
Vi fingo idag till middag kokt fläsk
med potatis samt varm mjölk och en semla. Det är den bästa middag vi fått. För
övrigt få vi endast kaffe om mornarne
med grovt bröd och en margarinklick.
Nu skall jag lägga mig fast klockan
endast är 6, men jag vill vara utvilad,
ty vi få antagligen ligga i bivack i morgon natt och då får man naturligtvis ej
en blund i ögonen.
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
DEN 1 MARS
Bröto upp kl. 10. Jag upptäckte att någon hade knyckt min piska, men kunde
ej få tag på brottslingen. Marscherade
ungefär tre mil. Under vägen sprucko
mina byxor över vänstra knäet när jag
skulle sitta upp.
Ligga nu i närheten av Kvidinge, på
Tomarps slott som ägs av Kronan. Det
är en stor mycket gammal stenbyggnad.
Den är vitrappad och verkar mycket
antik om taket ej vore. Detta är nämligen av korrugerad plåt och förstör hela
stilen.
Här i närheten finns ett ståtligt monument över Kronprins Karl August
som dog på en hed här i närheten under åskådandet aven manöver 1810.
Vi ha idag levat av reservproviant,
varför vi, d v s jag och en kamrat traskade ned till Kvidinge för att proviantera
och möjligen få mina byxor lagade.
Skräddaren tog ej något för att han
lagade dem. Voro sedan och drucko kaffe på ett ställe där vi trakterades med
grammofonmusik. Köpte även en del
mat med oss. Kvidinge ligger tre km
från vårt kvarter, så det är en bra promenad.
Vi ligga i en av slottets salar på halm.
Det är därför jag ritar sådana kråkfötter. I morgon går reveljen kl ½7 och då
ska vi marschera till Tyringe ungefär.
Passerade idag gränsen mellan Malmöhus och Christianstads län. Den utmärktes av tvenne stora järntavlor. De
flesta av ynglingarne snarka nu och nu
skall även jag släcka min ljusstump och
krypa ned i halmen.
DEN 2:a MARS
Bröto upp från Tomarp kl. l0. Jag och
FÄRISTEN Nr 1 2014
många med mig fröso rätt betydligt
under natten. Officerarne hade visst
någon fästlighet, ty jag vaknade kl ½l
och hörde dem skräna.
På morgonen blevo vi bjudna på
kaffe med dopp av officerarne. Doppet var slut på 30 sekunder. Vi hade
idag att marschera genom en rätt kuperad terräng. Den liknade mycket
Norrbotten ehuru skogarna utgjordes av
ek och bok.
Passerade Rönne å ett par gånger.
En av ammunitionsvagnarna var idag fyrspänd emedan två hästar blivit tryckta.
All skarp ammunition hade därför flyttats från denna till vår kanonföreställare. Det gick därför rätt tungt.
Körde genom Perstorp. Kyrkan där
såg ut som en ladugård. Tornet var av
trä och stod ett stycke därifrån samt
liknade mest en gammal väderkvarn
utan vingar.
Vi ligga nu på en herrgård eller f d
herrgård som heter Gustavsborg. Den
är alldeles förfallen och obebodd. Hästarne stå i en loge tätt som sillar. De
komma väl att slå benen av varandra i
natt. De äro alltid sammanblandade om
mornarne så man har svårt att få rätt
på sina egna. Sergeant Kallins häst blev
bortbytt och gick en dag som mellanoch en dag som stånghäst. Jag har därför i kväll märkt mina genom att knyta
ett snöre om frambenet på dem.
Vi ha det däremot mycket bra. Ligga i ett stort rum med kakelugn. Jag
har bäddat åt mig med en halmkärve i
ett hörn, och har en låda till nattduksbord med ett ljus på. Det är nästan
bättre än på kasernen i Kristianstad.
I morgon skola vi marschera till
Hessleholm antagligen och ligga visst
då på trängkasärnen. Sedan ha vi väl
knappast mer än en dagsmarsch kvar
hem.
Hörde idag ett rykte att vi ska ut på
manöver igen den 12 tillsammans med
ridande divisionen. Det blir roligt, ty
jag börjar nu nästan att gilla livet. Då
få vi också ha våra egna hästar.
Flera av kamraterna ha fått ridsår,
men jag har skinn som läder (skrumpet, garvat) i sitsen.
Vi ha även idag fått ärter till middag. Jag hade en kaka choklad och till
den köpte jag en liter mjölk för 6 öre
och tillagade en härlig dryck. Åt därtill
Kronans ankarstock samt dito korv. Nu
ligger jag här mätt och belåten och längtar endast efter en pipa, men vi få ej
röka sedan vi fått in halm i rummet.
Det får väl vara till imorgon. Reveljen
går då kl 6:45.
12
DEN 3:e MARS
Marscherade från Gustavsborg kl
8.45. Idag vara bägge ammunitionsvagnarna 4-spända, varför vi endast
hade skarp ammunition i kanonföreställaren. Det gick alltså tungt. Väglaget var också uselt den första milen, varför vi finga sitta av och tafsa
tätt som oftast. Anlände hit till Hessleholm kl 12, där vi fingo det bästa
kvarter vi hittills haft. Vi fingo nämligen bo i Skånska trängkårens kasärn.
Vi ligga på två logement och ha var
sin säng med rena lakan. Vidare fingo
vi bada i deras badhus före middagen.
Det var skönt skall jag säga när kläderna suttit på kroppen oavbrutet i
en hel vecka. Fingo också äta i deras
matsal, fast vi naturligtvis fingo vår
egen mat.
Jag sitter nu på kondis i Hessleholm.
Jag hade nämligen en krona över, och
nu har jag snart ätit upp den. I morgon
äro vi ju hemma så då kan man ju alltid
klara sig.
Ja, idag har varit en ganska händelsefri dag, så jag slutar här.
DEN 5:e MARS
Bröto upp från Hessleholm kl 19 igår
och marscherade sakta mot Kristianstad. Det är antagligen den längsta dagsmarsch vi gjort, ungefär 3.5 mil, så vi
fingo rätt mycket fotmarscher. När vi
komma ungefär en halvmil från Kr-d
mottagas vi av regementets musikkår
till häst.
Vi satte nu våra halta och tryckta
hästar för de 4-spända ammunitionsvagnarne, för att få även dem 6-spända,
och inmarscherade så i staden under tonerna av Wendes artilleriregementes
marsch.
Det var nästan som att komma från
ett fälttåg ”med flygande fanor och
klingande spel”, det var endast fanorna
som fattades. Hela staden var ute och
betittade oss.
Sedan avtackade Kapten Rietz oss
och sade bl a att Chefen gett honom i
uppdrag att tacka oss ”för god manöver”.
Sedan vidtog det mest intensiva
ryktande och putsande. Kl 5 lämnade
vi tillbaka hästarne. Våra egna voro redan komna. Återseendet var nästan rörande.
Sedan hade vi middag kl 6. Gumman Svensson spänstade upp sig och
bjöd på en utmärkt dito med tre rätter
mat.
Sedan hade vi permission till 11.15.
Jag begagnade mig dock ej därav.
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Idag gick reveljen kl 7. Sedan hade
vi puts av selar och fordon, inlämning
av ammunition o s v. Kl ½5 voro vi klara. Alltså är den manövern slut.
Den har varit ansträngande som få,
men den har också lärt oss hur vi skola
inrätta oss för att ha det något så när.
I nästa nummer av Färisten
fortsätter dagboken:
UNDER KAVALLERIFÖRDELNINGENS MANÖVER
I TRAKTEN AV BRÖSARP
MARS 1910.
SAMT ELIS UTNÄMNING
TILL FLYGCHEF INNAN HAN
EFTERTRÄDDE ENOCH
THULIN I LJUNGBYHED.
VÅRNATT
EFTERLYSNING.
GÅRAMÅLNINGAR.
Ni har kanske gåramålningar på hus och gårdar.
Tänk om vi kunde fotografera av dem och få ett konsthistoriskt häfte, som kunde publiceras i hembygdsföreningens regi!
UTRIKES VERKSAMHET.
Några av Er i föreningen har varit soldater på uppdrag i främmande
länder söder om Eslöv och norr om Örkelljunga. Andra har sysslat
med sjukvårdsbistånd eller kärnvapenfrågor i FN:s regi eller andra
internationella organisationer. Någon har jobbat inom FN. Vissa personer har efter andra världskriget gjort resor i Europa eller andra
delar av världen. Tror Ni att era barn och barnbarn kommer ihåg, vad
Ni har berättat för dem. Det tror inte jag! Skriv och lämna minnena
i skriftlig form. Ring mig 0435-770048, så gör vi en sammanställning
och ger ut. Ni kan få hjälp med vilka frågor, som Ni bör tänka på.
Om Ni känner andra, som har varit med om liknande erfarenheter, så
påverka dem att skriva.
FLYKTINGBARN.
Ni, som kom till Sverige efter andra världskriget som barn, har börjat
komma upp i övre tonåren. Vad minns Ni ?
Skriv!
2014-01-19
Mor berättade om en tidig morgon
i slutet av 1920-talet,
då hon var på väg hem från
Smålandengården. Vad hon
gjort där vet jag inte. Kanske hade
hon suttit vak hos något
kreatur, som hade svårt vid
kalvningen. Hon gick allén fram
och hade bara några minuters väg
hem. Hon blev då formligen
överfallen av en flock vipor.
”Jag tog au me mitt vida huckle”,
eftersom jag trodde att det var det,
som viporna var arga på.
Då det inte hjälpte, vände jag
och tog vångavägen hem istället.
Det gick bättre. De var efter mig
men anföll inte.
Då jag kommit till bäcken, såg jag
kon, som gått ner sig.
Det var bara att vända om och väcka
folk. ”Nu fick jag vara ifre
för viborna!”
– Jan Ljungdahl –
Nedskrivet 2010
– HN i Spången –
FÄRISTEN Nr 1 2014
13
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Kalejdoskop eller glimtar
från en svunnen tid
– Sven-Åke Svensson –
Inskrivning skolan
Cykelnavet
Det är våren 1939 och inskrivningsdags
för årets förstaklassare. Vår blivande
fröken sitter i katedern och troligtvis
sitter någon representant för skolstyrelsen vid sidan av, kan vara Prosten Albin Jönsson, om detta har jag inget klart
minne.
I skolbänkarna sitter vi blivande elever i sällskap med någon anhörig, som
följt med för att bistå med råd och dåd.
Vi får gå fram en och en och svara på
frågor, vilka fröken som heter Anna
Ostberg ställer, bland annat när man
är född och kanske lite annat smått och
gott.
Det var nio elever som skulle skrivas in, fyra pojkar och fem flickor. Jag
kände bara en av dem, en flicka vid
namn Inga-Lill så intrycken var många
att smälta och därav anledningen till
att det mer eller mindre fallit i glömska.
Kvar finns ett minne som är desto
tydligare och ofta har gjort sig påmint
under årens lopp.
Det är Henry Ljungdahl som står
framme vid katedern. Jag kan se honom som det var i går. Han har en svagt
gul skjorta på sig, ärmarna är halvvägs
uppkavlade, kortbyxor som bärs upp
med hjälp av livrem samt gula eller beige knästrumpor. På fötterna har han
blå klacklösa gymnastikskor.
Ensam, ingen har följt honom till
skolan, han har lite svårt för att svara
på frökens frågor och drar nervöst i sina
knästrumpor som har en tendens att
kasa ner.
Då kommer hjälp från en tant bland
de församlade. Det är Agnes, Hasse i
Spången mor som kommer till undsättning, hon kan hans födelsedata eller vad
det nu är fröken vill ha klarhet i.
Henry blev en av mina närmaste
kamrater under de yngre skolåren,
mycket för att han bodde närmast men
även för hans intresse för djur och natur, ett intresse jag delade med honom.
Jag har många gånger funderat över
varför just detta minne etsat sig fast.
Troligen för att han med hela sitt
kroppsspråk vädjade om hjälp och stöd
i den för honom främmande situationen. I tacksamt minne bevarad.
New Departure Bell Company grundades av bröderna Albert och Edward
Rockwell i Connecticut USA.
Som framgår av namnet på företaget handlade det om någon form av
klockor, i detta fall doorbells dvs dörrklockor.
Hade nu bara deras ambitioner stannat här, men icke, de hade högre planer vilket kom att förorsaka oss pojkar
mycket lidande, kanske rent av en del
familjer fick vandra barnlösa genom livet.
I slutet på 1800-talet noga räknat
1898 föddes ett av historiens värsta tortyrredskap för gossar och kortväxta
män. Cykelnavet New Departure.
Som bekant är inte alla inovationer
fulländade. Detta gällde i högsta grad
denna produkt.
Nu hör det till saken att våra cyklar
hade varit med om mycket, kanske för
mycket innan de kommit i vår ägo. De
hade med dagens språkbruk nått bäst
före datum för länge sedan. Så tillverkaren må i viss mån ursäktas.
FÄRISTEN Nr 1 2014
En kort beskrivning av
händelseförloppet.
Vi befinner oss i begynnelsen av ett
uppförslut, ett ystert gäng gossar i
slyngelåldern. Då är det herrcykel som
gäller. De som är lyckliga innehavare
av cyklar med novonav, svensk tillverkare, ställer sig upp för att tillföra
extra kraft i trampandet.
Övriga med det olycksaliga navet
tvekar i det längsta, väl medvetna om
vad som kan hända.Så tar tävlingslusten överhanden och även de ställer sig
försiktigt upp. Dessa nav är lömska,
ibland funkar de, ibland inte.
Om det inte funkar händer följande. En mojäng i baknavet släpper ingreppet med en annan mojäng, olycksfågeln står upp på pedalen som är i sitt
högsta läge, nu släpper ingreppet mellan mojängerna och pedalen försvinner
ner i bottenläge, efter följer gossen vars
ben är kortare än avståndet mellan övre
ramröret och pedalens nedre läge.
Här kommer detta att ske som den
uppmärksamme läsaren med illa dold
förtjusning redan insett. Denna förtjus14
ning kommer definitivt inte att delas av
den drabbade när dennes ädlare delar
kommer i närkontakt med ramröret.
Allt efter den drabbades sinnelag
och uppfostran kommer olika uttryck
att ge sig till känna, föga lämpade att
återges i skrift.
Dessa minnesbilder dök upp då jag
härförleden besökte ett museum där det
fanns en cykel med just detta nav.
Cykeln som försvann
Detta tilldrager sig en kall stjärnklar
vinterkväll i slutet av beredskapstiden.
Vi är på väg cykelledes till Ljungbyhed
för att gå på bio, som vi uttryckte det.
Väglaget är inte det bästa så vi beslutar
att lägga våra cyklar i diket någonstans
mellan Spången och Ljungbyhed för att
med hjälp av apostlahästarna ta oss vidare. Vi har för avsikt att se en film
och det råder troligen delade meningar
i sällskapet om vilken film som skall
ses då det finns två biografer i samhället. Den toppmoderna Grandbiografen
med stoppade stolar. centralvärme och
non stopvisning D.v.s inget uppehåll
mitt i filmen. Den äldre biografen, Metropol fick minst visa en Carmen Mirandafilm, hon, dansösen som var klädd
i bananer. Ganska ekivokt med dåtida
mått mätt, men inget hot mot moralen för filmen var Amerikansk och
Sverige hade filmcensur. Som man brukar uttrycka det, både hängslen och livrem för säkerhets skull.
Anledningen till att Metropol förlorade kampen om tittarna var de sparsamt stoppade trästolarna, ljudkvaliten
och uppehållet mitt i filmen för omspolning av filmrulle.
Efter ”bian” som vi plägade säga
hände det att vi, om kassan tillät, hamnade på Leths café. Blodiga yxan som
benämningen var i folkmun, för att troligen intaga en kopp kaffe med en flätbit därtill.
I vimlet kring biljardbordet syntes
ofta den kände Ljungbyhedsprofilen och
frisören Bertil Andersson käckt stötande med biljardkön. Jag tror mig även ha
sett broder Bosse samt Rune Höglund
flimra förbi i vimlet. Minnena är många
från detta cafe som med sin fina atmosfär var en oas för bygdens ungdom.
Efter välförrättat cafébesök var vi
på återväg till våra egna domäner, och
cyklar. Framkomsten blev en chock,
om man nu fick sådana på den tiden.Var
nog förbehållet högreståndspersoner. En
cykel saknades, hur vi än letade så var
och förblev den försvunnen. Ägaren
som är född och uppvuxen i SmålanRISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
den fick trava den långa vägen hem till
fots, stilla svärande över tjuvaktiga
medmänniskor.
Cykelns mystiska försvinnande diskuterades livligt i gänget och alla höll
uppsikt men ingen cykel dök upp. Tiden gick, inget hände. Så en dag fram
på vårkanten sa Hasse* lite i förtroende att han sett cykeln, Å f-n, var då?
Inte långt från där jag ställde den, blev
det lakoniska svaret. Jaså då får du väl
gå till polisen, så hämtar han den. Nä
han renoverar o den e inte riktigt färdi,
så ja väntar te den e de.
Man får inte vara dum.
*Jag förmodar att cykelägaren på grund
av sin medfödda blyghet vill vara anonym, därav utelämnar jag efternamnet.
Förf anm.
Apropå våren. Ytterligare en
liten historia innan vi
fortsätter.
Morfar är ute och går med sin lilla
dotterdotter. Vattensamlingarna ligger tätt. Paret kommer fram till en
sådan som flickan tycker är lagom
att hoppa över, hon gör detta och
vänder sig till morfar. Ska inte du
hoppa över morfar ?
Morfar är tveksam men faller slutligen för flickans vädjan, sätter tofflorna för att lättare komma över. Då
utbrister flickan. Vi ska köpa en
Mercedes, jaså säger morfar, det har
jag inte hört något om. Jo, för det
säger mamma, att så snart morfar
sätter tofflorna ska vi köpa en Mercedes. Ja som det kan bli.
Årstiderna
Sommaren.
Inledningsvis, en liten historia. Samtalet utspelar sig på flygverkstaden F5.
Några stycken står och pratar om vad
de sysslar med på fritiden. Det är många
frititidsaktiviteter som blöts och stöts.
Snickare N, avsevärt äldre än de övriga
känner sig föranlåten att bidra med sin
syn på det hela. Ja de va anned när ja
va liden, då hade ja en bräda mä en hasp
på o där sad ja o haspa å o haspa på.
Ja tiderna förändras och utbudet ökar
lavinartat. Lagom är bäst och jag tror att
den gränsen är sedan länge passerad.
Rönneå har skakat av sig sitt istäcke och
vattnet har nått en temperatur som för
oss inbjuder till bad. Tur vi inte har någon termometer för då hade vi kanske
blivit avskräckta. Vi kastar oss oförskräckt i vattnet från bryggan, eller
som de allra mest oförvägna från
Spångabron Ett vågspel som inte ens
Tarzan skulle gett sig in på. Väl i vattnet får man umgås med allehanda ting
som färdas på ån. Avloppen från fastigheterna utmed farleden mynnar orenat
ut i vårt badvatten.
Som tur är ligger badstället uppströms en svinfarm 300 m därifrån. De
döda grisarna därifrån erbjuds en sista
färd på Rönneå, till fromma för kräftor och rovfiskar som lever i högönsklig välmåga.
Det var inte allt som var bättre förr,
men friska var vi.
Så är det långa härliga sommarlovet slut
Först våren.
Fram till skolstarten höll vi oss till hemmet där mor ständigt var tillgänglig.
Man lekte med byggklotsar, klippte och
klistrade slott och figurer som man hittade i tidningen Allers barnsida, rita och
färglägga var ett annat alternativ Endast fantasin kunde stå en bi för det
fanns ingen fritidsledare att tillgå.
Utomhus hade snösmältningen redan börjat och det porlade i alla rännilar, bara att gräva och ändra riktning
på vattenflödet, bygga en vattenkvarn
med vattenhjul av två korslagda spåntaksspån. De snurrade på duktigt och
satte fantasin i rörelse, vintrarna var
ganska snörika så därav stora översvämningar att plaska i. Vid något tillfälle
hittade vi ett baktråg som vi använde
som roddbåt, att vi överlevde.
Så började naturen att vakna, gräset spirade, flyttfåglarna anlände, vitsipporna bildade en vacker matta i
skogsdungarna. Det var varmt o skönt.
Vi tillbringade mycket tid i skogen
som erbjöd många möjligheter till sysselsättning.
FÄRISTEN Nr 1 2014
ningar och lärde oss mycket som dagens psykologer skulle haft synpunkter
på. Så vitt jag vet har ingen av oss tillämpat de kunskaper vi inhämtade i
sprängning, närstrid där det gällde att
ta livet av sin motståndare på det mest
raffinerade sätt, mycket annat att förglömma. På nätterna fortsatte militärerna att sysselsätta oss. Då var det de
allierade flygplanen som passerade över
oss på sin väg till Tyskland för att övertyga Adolf i olämpligheten att föra krig.
Fram på morgonen återvände de. Unga
killar som var på väg åter till England
efter ha upplevt ett helvete som vi inte
kan föreställa oss. En del återvände
inte. Kriget skördar sina offer.
När inte militären agerade på scenen, så läste vi böcker, som vi lånade
på skolbiblioteket, kommunens och
ABF-biblioteket som var beläget i Folkets Hus. Hjortfot och Biggles toppade listan men de räckte inte länge så då
fick man botanisera bland boktitlarna.
Så småningom fann man att det som
gav mest var att välja bland författarna.
Något som satte fantasin i verklig
rörelse var katalogerna som fanns i
mängd.
Varuhus förekom inte, på sin höjd
Resia i Klippan, så katalogerna fick bli
vårt Väla och Hyllinge.
Eftersom våra sinnen inte bombarderades av det utbud som vi i en avlägsen framtid skulle bli drabbade av, så
var vi hänvisade till vår fantasi.
Lycklig är den som begåvats med en
rik sådan.
Vintern.
Hösten gör sitt inträde. Skolan har börjat och tar upp en del av tiden. Den
schemalagda tiden vill säga. Läxläsning
på fritiden tillhör inte favoritsysselsättningarna så ofta får ryggsäcken med
läxböckerna stå oöppnad till nästa dags
morgon, då samvetet gör sig gällande
och man gör en snabbgenomgång innan
det är dags att cykla till skolan. Eftermiddan sedan skolan slutat tillbringas
mestadels ute, de av oss som hade egna
rum var nog lätträknade, om det över
huvud taget var någon av oss killar som
var så lyckligt lottad. Något som sysselsatte oss mycket var militären som
under beredskapstiden förekom rikligt
i våra trakter. Vi följde ofta deras öv-
Efter hösten kommer som bekant vintern. Om denna årstid är icke mycket
gott att säga, i varje fall inte för oss
som växte upp på 30 och 40-talet. Några
skolskjutsar fanns inte så vi var hänvisade till apostlahästarna eller i bästa fall
cykeln, Kläderna var opraktiska och
oftast av ylle vilket inte luktade så gott,
i synnerhet inte när de var våta, Tvättmaskinen lyste med sin frånvaro så det
var långt mellan tvättarna.
I min betygsbok från folkskolan vilken jag av någon outgrundlig anledning
har kvar, inte för att njuta av de goda
betygsresultaten, de är ganska blygsamma, nej det är nog ren nostalgi, läser
jag följande.
Citat: ”Antal frånvarodagar på
grund av brist på kläder eller skodon.....” Ja så såg det ut på den tiden.
Klädseln för killar var Jägertröja,
skjorta och gensare eller med ett annat
namn pullover, se där engelskan börjar
15
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Hösten.
smyga sig på, på benen långstrumpor
som hölls uppe med elastiska strumpeband fästade i ett livstycke, en slags
gördel, slutligen kortbyxor. Som komplement om det var riktigt kallt hade
man även långkalsonger.
De lyckligast lottade ynglingarna bar
golfbyxor, eller slalombyxor. Flickornas klädsel är jag på grund av djupt rotad blygsel inte insatt i men den var nog
inte så olik nuvarande, bortsett från
dagens högre kvalité och utformning.
Design heter det visst.
Vad mera att säga om vintern är, att
vi åkte mycket skidor och skridskor.
Resten av tiden frös vi.
Idrotten
Många yngre läsare börjar förmodligen
i detta läge undra. Utövades det ingen
idrott ? Något i likhet med dagens hysteriska jakt på fysisk verksamhet förekom knappast i denna tidsperiod. Våra
fysiska aktiviteter fick vi fullt nog av i
den dagliga tillvaron, i form av nödvändig förflyttningsverksamhet till och
från skolan, lek i olika former, hjälp i
hemmet, mm, mm. hela dagarna bestod av rörelse i någon form.
Organiserad idrott förekom i mycket
liten skala. Fotboll utövades på förnuftsplanet och byggde på klubbverksamhet med eget arbete och finansiering. Idrottsredskap fick vi pojkar passa på att snida till i slöjden som skidor,
bollträ och bandyklubbor, de fotbollsintresserade fick använda de skor de
gick och stod I. Upplysningsvis kan
omnämnas att hos Joel Pettersson (nuvarande Lantmännen) kunde man köpa
ett komplett set skidor, bindslen och
stavar av märket Tallåsen för något
över 8 kr, sparkstötting modell mindre 24 kr. Årtalet 1943-44
Dagens avgudar i form av idrottshjältar var ett okänt begrepp. Den dagliga
tidningen saknade sportbilaga. Det var
viktigare med gris och äggnoteringarna.
Våra kattor
Klinton. Vår katt, kom till oss i början
på juli 2007 och var då uppskattningsvis ett år gammal. Vi hade strax innan,
närmare bestämt den 6 juni mist vår
tidigare katt Rabalder i en tragisk
olycka. Stor sorg.
Klinton kom som på beställning en
vacker sommarkväll, för att stilla den
värsta hungern ur hönsens matskål. Han
uppträdde mycket skyggt vilket vi tolkade som att han inte hade de bästa
erfarenheter av kontakten med Homo
Sapiens.
FÄRISTEN Nr 1 2014
Han återkom regelbundet och blev
då serverad kattmat vilket passade en
utsvulten kattmage bättre.
Efter någon vecka kände han sig så
säker på på vår vänliga inställning att
han lät oss sitta vid sidan av honom när
han åt. Efter ytterligare några dagar
kom han och satte sig vid vår sida, där
vi satt på trappan. Han lät sig till och
med strykas över sin knotiga rygg. I skrivande stund finn inte en chans att känna några kotor, efter en stund smög han
på darrande ben in i köket för att kolla
läget. Ett avsevärt steg framåt!
Påföljande kväll gick han in i köket
och fick sin mat där. Han hade fattat
sitt beslut och valt oss, vilken glädje
när vi insåg att vi åter hade en liten värnlös varelse att ta hand om.
Klinton har döpts efter Mc Fies katt
i tv-serien Saltön eftersom han har samma röda färg. Tillnamnet är Ruveröd,
han ådrar sig ruvor i slagsmål och är
röd.
I likhet med Clinton på Saltön så
är även vår Klinton president och har
ett antal höns att hålla reda på, i Klintons fall Skånska Åsbohöns.
Däremot saknar Klinton havsutsikt
men i gengäld har han den mest underbara utsikt över Söderåsen. En hittills
obeskattad utsikt.
Mycket i vår tillvaro domineras av
Klintons görande och låtande.
Hans dag börjar med frukost. Därefter en revirrunda då han passar på att
bättra på doften om den har avtagit.Vad
jag förstår är rundan ganska stor. Det
tar gott och väl en timma vid småruggigt väder. När vädret är som bäst kan
det dröja bortemot tre timmar och då
är det inte utan att en viss oro har infunnit sig i våra sinnen. Så plötsligt
dyker han upp och då är glädjen stor
både hos oss och katt.
Vid sträng väderlek inställs rundan
och det blir en lur på soffan i stället.
Någon har sagt ” Vill du ta igen dig på
den bekvämaste platsen i huset, knuffa
undan katten ”
Fram till sommaren 2008 hade vi
även vår gamle trotjänare Pelle som blev
18 år.
En katt som gav oss mycket glädje
men även en myckenhet av bekymmer
då han i yngre dagar förde ett omfattande uteliv. Enligt veterinären en av
de få katter som han kände till med
blomkålsöron.
Pelle avskydde att uträtta sina behov utomhus. Han skulle till varje pris
in på lådan. En för oss ganska dyr ovana då det gick åt mycket kattsand.
16
Klinton är hans raka motsats, vägrar konsekvent det där med låda och
har aldrig misslyckats inomhus.
En av Klintons mest uppskattade
egenskaper är rollen som ”medvarelse”
Kan inte hitta något bättre ord. Tänk
bara att på morgonen få känna en liten varm mjuk kattkropp smyga fram
med ett lågmält jam och så trycka sin
panna mot ens egen för att därmed understryka att vi är kompisar. Det hela
ackompanjeras av ett stilla spinnande.
Allt eländes elände som flödar ur
tidningen rinner av en och man kan
skönja en glimt i hans ögon. Gör som
jag, vill den säga, njut av stunden, ni
människor förstår inte hur fint livet är.
Lär av mig, jag är livsnjutare och tillika
proffs på detta sedan urminnes tider.
Klinton är en mycket klok katt. I
mångt och mycket klokare än vi människor.
Tycker vi.
”Medaljen”
Det hände sig en dag i tidigt 60-tal att
jag blev kommenderad som räddningsledare till Rinkaby, ett litet fält som
användes ganska flitigt då det var trångt
eller blött på hemmafältet Ljungbyhed.
Om jag minns rätt, vilket inträffar
då och då, så var det en vacker sommarmorgon som vi med hjälp av en
SAAB Safir Sk50 förflyttade oss till
platsen för dagens verksamhet.
Färden dit gick bra och väl framme
började jag med hjälp av ett antal värnpliktiga förbereda för mottagandet av
flygstyrkan bestående av ett tiotal flygplan.
Vår uppgift var att i händelse av
haveri rädda besättningen och släcka
eventuell brand. Till vårt förfogande
hade vi förutom en bristfällig utbildning en räddningsbil med något hundratal liter släckningsvätska.
På den tiden räknades kallt med att
försynens makt stod på vår sida.
Nåväl efter en knapp timmes verksamhet kom en något uppjagad major
F emot mig och och förkunnade att han
och jag med flygstyrkan omedelbart
skulle bege oss till Everöd. Vad vi skulle göra där framgick inte av historien
så i mina svåraste stunder föresvävade
mig tanken att krig utbrutit men tröstade mig med tanken att man skickar
väl inte ut några Safirer mot ett antal
Migar. Den ende tänkbare fienden vid
denna tid.
Nåväl vi kom lyckligt fram till Everöd där flygplanen ställdes upp i en
prydlig rad utanför en av barackerna.
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
I vanlig ordning försvann flygförarna
med blixtens hastighet in i baracken för
genomgång, att informera meken var
inte att tänka på.
Efter en stund dök det upp ett antal bilar med uniformerade personer. Av
det högdragna uppträdandet på dessa
kunde jag dra slutsatsen att det inte var
några som kom för att hjälpa mig med
flygmaskinerna. Även dessa försvann in
i baracken.
Ensam kvar på arenan vidtog jag de
mått och steg som jag räknat ut var min
lott, d v s se över flygplanen.
Solen. Som bekant, skiner på såväl
onda som goda värmde gott och jag tog
av mig flytvästen för att lätta på bördan.
Nu började det röra på sig uppe vid
baracken, alla var på väg mot flygplanen och delade upp sig på flygplan, en
gäst och en flyglärare. Dagen till ära
fick gästerna hjälp av de våra att installera sig så jag blev sysslolös. En högst
ovanlig företeelse.
Så for de då iväg med varsin finsktalande passagerare på en tur över det
skånska landskapet. Jag hade inte kunnat undgå att höra vad som avhandlats
under tumultet i samband med embarkeringen och kommit fram till att det
var finske överbefälhavaren med sina
närmaste som hedrade oss med ett besök.
Allt har en ände så även denna flygtur, alla snabbt som blixtar in i baracken. Jag ensam lämnad kvar med mina
flygmaskiner.
Efter en stund kommer finske ÖB
ut på trappan, han har väl råkat se mig
och eftersom jag var klädd I flygoverall förväxlat mig med en flygförare.
Han viftade ivrigt med båda händerna, handflatorna bakåtriktade, förmodligen det finska tecknet för ” kom hit ”
Jag närmade mig i maklig takt funderande över vad som väckt hans intresse
för min ringa person.
Plötsligt ändras hans ansiktsuttryck
till något som kan liknas vid fasa blandat med förtvivlan, jag kunde se att han
sökte efter de rätta orden på svenska,
under tiden vändes hans handflator
framåt och viftandet ökade i frekvens.
Handrörelserna kunde inte missförstås.
Ord var onödiga men blev ändå sagda.
NEJ. NEJ. NEJ- INTE FLYGARE.
Budskapet kunde inte bli tydligare.
Så nära har jag aldrig varit en medalj, eller rättare sagt plakett.
Snygg blaffa. Major F visade mig den
på vägen hem vilket jag är tacksam för.
Delad glädje är dubbel glädje.
FÄRISTEN Nr 1 2014
Något jag undrar över än i dag. Hur
hade historien slutat om jag inte lagt
flytvästen.
Avbruten looping
Detta tilldrar sig på hösten 1956, jag
är hjälptekniker i ett tillsynslag som
utför periodiska tillsyner på fpl SK50.
Efter varje tillsyn genomförs en kontrollflygning och jag skall medfölja som
teknisk kontrollant vid det här tillfället.
Iklädd flygställ och flytväst inväntar jag flygföraren, som i detta fall är
förvaltare O, jag ser honom komma
gående mot flygplanet iklädd sin vanliga uniform plus talgarnityr och en cykelklämma i vardera byxbenet, för att
inte trassla in dessa i sidroderpedalerna, detta tyder på att han har planer
på att utöver de sedvanliga branta
svängarna utföra en och annan roll och
looping.
Jag överlämnar flygplanet I sedvanlig ordning ”Förvaltare flygplan xx fulltankat bränsle olja för kontroll efter
100- timmars tillsyn. Detta är vanligtvis det enda som sägs under hela flygpasset men i det här fallet blir det annorlunda.
Vi taxar ut på gräsfältet och snart
är vi i luften motorn spinner som en
katt alla instrument visar godkända värden. Allt väl. Kosan ställs som vanligt
mot något vägbygge eller annat som intresserar förvaltaren, därefter uppsöks
hans älgpass, får han då syn på någon
älg så påbörjas de branta svängarna, han
släpper spaken och styr med knäna för
att kunna fäkta med armarna i ren upphetsning. Detta är en upplevelse av rang
på låg höjd.
Slutligen styr vi mot nya äventyr,
motor och instrument OK!
Vi närmar oss Rinkabyfältet under
stigning för att inta höjd för avancerad
flygning, allt sker under tystnad mellan oss.
Så påbörjas då den looping som aldrig kommer att fullföljas. I upptagningen sker det som inte får ske, min stolbalja (stolen kan ställas om i tre olika
lägen) släpper sitt fäste och rasar ner
och låser styrspaken, den sitter som
nitad. Förvaltaren sliter och rycker utan
resultat, jag får tag i handtaget som sitter i ramen för frontrutan och häver
mig upp så gott det går, spaken lossnar
och vi kan landa på Rinkabyfältet välbehållna.
Så återställer jag stolsitsen i sitt rätta läge, när detta är utfört erinrar sig
O att sidrodret är något feltrimmat så
17
han säger, teknikern, rättar sig snabbt,
hm hjälpteknikern, gör en liten justering på sidrodertrimmen åt höger.
Vi startade och kom så småningom
till F5 utan vidare incidenter.
Så var det på den tiden, vi hade båda
delat en skräckfylld upplevelse men den
militära ettiketten fick ej rubbas. Titulering in i det sista.
Livet innanför grindarna
Jag har läst åtskilliga böcker där piloter berättat om sina bedrifter och då i
synnerhet i lufthavet, dock endast en
av en kollega. Erich Estulf som var flygplanmästare på F9.
Vi tekniker är kanske inte något
skrivande släkte eller så resonerar vi
som Frans G Bengtsons Röde Orm,då
han blir tillfrågad om hur livet var under fångenskapen i Turkiet, varvid Orm
svarar: ”Det var mycket att leva men
litet att berätta”.
Så har det nog varit för oss jordbundna också.
JAG SKALL AVHÅLLA MIG FRÅN ATT TRÖTTA
LÄSARNA MED TRÅKIGA BERÄTTELSER OM
MOTORBYTEN FELSÖKNINGAR OCH LÖSNINGAR FÖR ATT RÄTTA TILL OCH FÖRHINDRA ATT FEL UPPSTÅR PÅ FLYGPLAN.
De av läsarna som vistades utanför staketet har nog en ganska vag uppfattning om hur livet innanför levdes på den
tiden det begav sig. Jag vill påstå att
det även fanns många på insidan som
inte visste vad de olika kategorierna gjorde.
Min första upplevelse var när jag
efter två års flygteknisk utbildning på
verkstadsskolan I Helsingborg fick anställning på flygverkstaden F5 som
praktikant. Året var 1948. Jag råkade
första dagen ta verkstadschefens cykelställ i anspråk, jag kan försäkra att detta icke föll i god jord. Nästa fadäs var
att jag några dagar senare blev avkrävd
legitimation i vakten i samband med inpassering. Jag hade inte blivit tilldelad
någon sådan vilket renderade mig en utskällning av självaste flottiljchefen, en
av dåtidens ilsknaste överstar.
Jag började inse att vad som i huvudsak krävdes av en militär person vid
denna tid, var att se ilsken ut och ständigt vara beredd att skälla ut folk. Efter några månader tog jag min mats ur
skolan och sökte mig till Centrala Flygverkstäderna I Arboga (CVA) Här provade och inreglerade jag hjälpapparater
till en tysk motor benämnd Daimler
Benz Db 605 på 1475 hästkrafter jag
monterade även dylika motorer. De satt
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
i fpl B18b och J21, båda typerna svenskbyggda. Under hela min tid på CVA
hade jag eget cykelställ.
Detta till trots ville jag vidga min
horisont och sökte mig till F5.
1954 i januari var jag således åter på
väg in genom vakten på F5, nu visste
jag att man måste ha legitimation samt
att cykeln inte kunde ställas i vissa cykelställ. Återstod bara att lära sig resten så skulle det nog gå bra för Svensson.
Om man tittade sig omkring i vrårna kunde man fortfarande skönja spåren efter den Preusiska eran, högdragenheten och föraktet för underställda
kunde skönjas bland vissa befattningshavare. Uppställning varje morgon med
avlämning troppvis och som grädde på
moset utdelade kaptenen eller ibland
förvaltaren bannor och förmaningar.
Den tidens sätt att mana folk till stodåd, stärkta därav vidtog därefter dagens värv.
Ett litet exempel på sättet att umgås. Tekniker G är på väg in till ”mekrummet” då han får se major T komma
mot honom i avsikt att passera genom
samma dörr, G som är en vänlig själ
håller upp dörren så majoren kan passera. Till G:s olycka är dörren högerhängd så han använder höger hand för
att hålla upp den, detta renderar T att
kontakta förvaltare O och beklaga sig
över att G inte hälsade medelst honnör samt uppmanar O att vidtaga lämpliga mått och steg, året är runt 1960,
ni läser rätt det är inte 1860. Märkligt
att fortifikationsförvaltningen inte uppmärksammat detta och påbjudit vänsterhängda dörrar i hälsningspliktens
namn, i varje fall i byggnader avsedda
för militär personal. Å andra sidan är
förhållandet omvänt när man går ut så
problemet är olösligt.
VID
DENNA TID KAN AV NÅGON ANLED-
NING DE OLIKA KATEGORIERNA INTE UMGÅS SINSEMELLAN VARFÖR ETT STORT ANTAL MÄSSAR FÖREKOMMER.
Elev, värnplikts, furir, överfurir, tekniker, underbefäls, underofficers och officersmäss, jag har säkert glömt några
stycken. På F5 förekom inte furir, överfurir eller teknikermäss, alla tillhörde
underbefälsmässen.
Att för en underordnad ta sig in på
en mäss snäppet över var lika svårt som
för en kamel att passera ett nålsöga.
Nog mötte mig en främmande och
märklig värld. Men samtidigt fascinerande, stimulerande och inte minst intressant, gott kamratskap fina medarFÄRISTEN Nr 1 2014
betare. Allt detta fick mig att stanna
för gott.
STORA FÖRÄNDRINGAR HAR SKETT UNDER
ÅRENS LOPP. I det civila samhället infördes du-reformen av Bror Rexed
1967. Några år därefter, 1983 var året
då indelningen i regements, kompani
och plutonofficerare upphörde och den
så kallade Nya BefälsOrdningen (NBO)
bildades och alla blev officerare. Nelson Mandela i Sydafrika släpptes fri
1990 lika med segregationens upphörande, vad nu det kan ha för koppling
till NBO. Jag lämnar frågan öppen för
egna funderingar.
I ett slag försvann alla mässar utom
gamla officersmässen som ansågs mest
lämpad för fortsatt verksamhet, där
alla åt, fikade och umgicks. Inte fullt
så dramatiskt som Berlinmurens fall
men nog var det bra nära.
Man kan bara konstatera att flertalet kunde umgås på ett otvunget sätt.
En helt osannolik upplevelse för dem
som kom ”underifrån”.
Under kriget i Vietnam fann amerikanarna att deras befälspersoner ådrog
sig skottskador, det märkliga var att ingånshålen visade att kulorna kommit
bakifrån, detta kunde bara tolkas på ett
sätt, skytten fanns i de egna leden.
Slutsatsen drogs att det fann allvarliga misshälligheter i gruppen. Man sköt
sina egna befäl.
I USA tog man lärdom och inledde
en omfattande utbildning för att råda
bot på detta. I Sverige tog man till sig
kunskaperna och inledde således, Utbildning. Grupp. Ledare. (UGL) där man
fick lära sig att ta hand om folk, lyssna,
informera, leda. Och – inte minst inse
sina egna brister och fördomar.
Personligen är min uppfattning att
hade Karl XII haft kännedom om denna utbildning så kunde han blivit en
gammal man.
Utbildningen har även nått stor
framgång bland civila företag och organisationer samt leds ofta av militära
ledare. NBO och UGL har reformerat
vårt försvar.
Avslutninsvis vill jag citera Bodil Malmsten när hon i någon av sina böcker skriver. Citat: SÅ HÄR MINNS JAG DET MEN
SÅ MINNS INTE MIN SYSTER DET.
I all hast nedtecknat vintern 2012-13.
Ernst.
Ernst var uppvuxen tillsammans
med sin yngre bror Erik hos sin
moder, som var finsömmerska.
Arbetslivet började han som
6-årig lilldräng hos familjen på
Värgapet. Husfadern hade varit
järnvägsbyggare bl.a. i Amerika.
Nu var han avliden och efterlämnade en del vapen, som kanske
var gåvor från järnvägsbyggartiden.
”Ta de här, sa husfrun, och gå
ner på bryggan och kasta dem
så långt ut i sjön, som han kan”.
Detta utfördes, och kanske ligger
vapnen ännu kvar i dybotten.
Efter åren som lilldräng blev
det större drängarbeten hos
traktens bönder. Spångasmedjan
(vid övre Spångenkorset) behövde
en smedlärling och så blev det.
Efter en tid blev längtan att
komma ut i världen så stark,
att han beslöt sig för att försöka
ta värvning vid Kungliga Flottan.
Med några kronor på fickan
anträddes färden mot Karlskrona.
Orkar man gå 30 mil med endast
några kronor på fickan, och utan
att veta om det blir något godkännande vid mönstringen, då är
man övertygad om, att ut i världen
skall det bli. Flottan fick omsider
en duglig officer.
SÅ EN LITEN EFTERHISTORIA OM
ERNST MED JÄRNVILJAN.
Han satt en glad natt tillsammans
med kolleger på ett kalas i en stor,
gammal lägenhet på Västerlånggatan i Gamla Stan. Dryckesbägarna höjdes och sänktes, och
så hör han sin gamla mor säga:
”Du ska resa dig och gå ut på
balkongen.” Han reser sig och tar
några steg. Då plötsligt rasar
takkronan ner, och en arm krossar
stolen, där han suttit.
Hans ungdomsår är berättade av
släkten. Historien från Gamla
Stan berättade han själv 1943.
Spången 2010.
– HN–
Lev väl – Agge –
18
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
TÄNK OM – sade vi några stycken
Inte trodde jag väl då, att jag skulle få se och höra
Troed Spillemand med fiolen vid sitt torp i Färingtofta.
Han levde ju på 1600-talet.
Inte heller att få njuta av Erlings guidning genom sina barndomsskogar.
Eller följa Bengt, denne mästare i
naturkunskap, när han stannar upp i beundran över en fjäril, insekt eller växt,
som visar sig om man är uppmärksam
under vandringsturen.
Att Ingers e-postadress milvusmilvus
betyder Glada, fågelskådare som hon
är – fyndigt.
Hasse i Spången, som jag med glädje följer till vägs ände – oftast blir det
till vårt omtyckta mål Ruveröds kvarn
- per cykel, med många stopp längs vägen. Vid Fansjön och Gålands gamla hus.
Om myringar och annat sant. Den ena
berättelsen är mustigare än den andra.
Att vi har skapat en mobilapp och skyltat upp vandringen från Räfshalen till
Ruveröd och kan åskådliggöra hur möllare Petter och hans Teolina hade det.
Och allra käraste Solweig, hon som
är vår bygds Astrid Lindgren, outtröttlig i sitt berättande. Vilken dokumentation hon gjort, när jag bad henne skriva ner allt hon berättat för oss genom
åren!
Inte kunde jag ana allt detta, när
vi satt några stycken i vår trädgård en
vacker sommareftermiddag och pratade om ifall vi skulle starta upp ett
Leaderprojekt, som kombinerade natur- och kulturvärden i vår bygd.
Men så blev det – vår hembygdsförening tillsammans med Naturskyddsföreningarna Söderåsen och Klippanbygdens Natur gjorde gemensam sak i en
leaderansökan.
Slutmålet är att producera en hemsida så besökare i vår bygd, boende och
tillresta, kan hitta färdleder samt få information om var man kan äta, bo och
handla.
Sedan starten 2011
har vi dokumenterat
och dokumenterat.
NÄR DETTA SKRIVS I JANUARI 2014
FRESTAR VI MED 43 UTFLYKTSMÅL:
http://skanes-nordvastpassage.se/utflyktsmal/
Liksom temarundor och cykelrundor:
http://skanes-nordvastpassage.se/fardvagar/
Rönneådalen med alla sina smultronställen bjuder även på boende,
mat- och fikaställen:
http://skanes-nordvastpassage.se/bo/
Och inköp av allehanda slag:
http://skanes-nordvastpassage.se/handla/
DET KOMMER MERA,
vi vill bli flera.
Även om vi avslutar vårt leaderprojekt
under 2014 så kommer föreningen och
dess arbete att fortsätta. Vi får mycket beröm för vår hemsida och den skall
vi naturligtvis fortsätta att utveckla och
hålla levande. Vi skall också genomföra aktiviteter - såsom de jag inledde
med - guidade vandringar, cykelturer,
bildvisningar. Ge ut skrifter och vad
mera – det är bara vår fantasi som begränsar oss. Hjälp oss att komma med
idéer och tips! Kom med så vi blir flera!
Vi kommer också att beskriva flera
platser med ett skyltprogram, som informerar om vad som finns just där du
står och blickar ut över nejden.
Rönneådalen – Skånes Nordvästpassage är full av natur- och kulturvärden.
Upptäck dem du med.
– Ingegerd Hagelin –
(Footnotes)
1 Se http://www.leaderskane.se/
FÄRISTEN Nr 1 2014
19
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Polemanska huset i Östra Forestad
En kort historik.
I Östra Forestad, vid vägen mellan
Röstånga och Färingtofta, på höger sida
omkring 300 meter efter bron över
Rönneå, ligger det gamla röda huset
med vita knutar. Huset byggdes omkring
1860, som undantag till intilliggande
gården Östra Forestad Nr. 2. I för bygden traditionell stil och med tidstypiska material.
Större delen av huset blev bostad
och en mindre del blev stall. Mot vägen blev trädgård och på baksidan köksodling. Senare bebyggdes baksidan med
hönshus, som ytterligare längre fram i
tiden ombyggdes till uthyrd bostad.
Senast permanent boende i huset var
syskonen Viktor och Ida Emanuelsson,
med rötter i Östra Forestad Nr .2. De
båda bebodde huset under 1900-talet,
Viktor till sin död 1947 och Ida fram
till 1960-talet.
Viktor och Ida hade ytterligare nio
syskon. I syskonskaran finns en broder
Anton Palemon. Denne ändrar stavningen i ena förnamnet till Poleman och
tar detta som sitt efternamn. Han gifter sig med Signe Jonsson från Röstånga och de får tre barn. Ett av barnen, Nils, kommer att efter syskonen
FÄRISTEN Nr 1 2014
Idas och Viktors död genom arv och
köp bli ägare till huset.
Nils, som till professionen var kronofogde, blev en framstående släktforskare och bedrev, tillsammans med bland
andra Ragnar Odhnoff, ett omfattande forskningsarbete. Betydande delar av
arbetet bedrev Nils under sina sommarvistelser i Forestad där han hade delar
av sina rötter.
År 2006, då över nittio år gammal,
donerade Nils Poleman hela sitt forskningsmaterial till Riseberga-Färingtofta
hembygdsförening.
Året efter hans död
2008 donerade arvingarna även hans
hus till föreningen.
Huset har naturligt
fått sitt namn Polemanska huset.
Polemanska huset
stod under ett antal
år obebott. På grund
av Nils ålder och problem med sin syn.
Men genom frivilliga
insatser, främst av
Forestadbor, har betydande arbeten ge20
nomförts både på hus och i trädgård.
Ett antal välbesökta och uppskattade
arrangemang har kunnat genomföras.
Huset har blivit en mötesplats och är
nu färdigt att ta nästa steg i sin utveckling. Läs mer om detta på annan plats.
Läs mer om Polemanska huset i ”Byhistorisk Tidskrift” Nr 1 2010. Finns att
köpa hos Hembygdsföreningen.
Forestad i januari 2014
– Lennart Svensson –
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Kan vi verkligen göra så här?
”Hybriden” Polemanska
tar avstamp i historien,
plockar guldkornen, vispar
om och bygger vidare
IBLAND LÅTER SAKER VÄNTA PÅ SIG. DET HÄNDER JU INGENTING! PÅ VISSA PLATSER ÄR
DET TVÄRTOM. RISEBERGA-FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING BLEV EN DAG ETT HUS
RIKARE, DÅ NILS POLEMANS SLÄKTINGAR DONERADE BYGGNADEN SOM KOM ATT KALLAS
POLEMANSKA HUSET. KNAPPT SYNLIGT FRÅN VÄGEN LÅG DET BAKOM TRÄD OCH SLY OCH
SOV TÖRNROSASÖMN. DET SKULLE KRÄVAS HÅRT ARBETE OCH MÅNGA FICK KAVLA UPP
ÄRMARNA. HUR HEMBYGDSFÖRENINGEN SKULLE LYCKAS MED UTMANINGEN VAR DÅ ETT
OSKRIVET BLAD. ETT VAR DOCK SÄKERT; POLEMANSKA HUSET HAR ALDRIG VARIT NÅGOT
MUSEUM OCH SKA HELLER INTE BLI. DESS ROLL SKA ISTÄLLET VARA MÖTESPLATSENS.
Nu, några år senare, har trädgården
väckts till liv och rummen börjat användas. Portarna står öppna men på den
fortsatta resan till en utvecklad mötesplats ska vi vara fler. Vi vill överraska
och utmana dig men framförallt välkomnar vi nya infallsvinklar och kritiska synpunkter som kan bidra till utveckling. Polemanska ska inte vara antingen eller utan både och, en hybrid
som till skillnad från amfibiebilen blir
framgångsrik.
Riseberga-Färingtofta hembygdsförening har sökt och beviljats pengar från
Leader. Projektets namn är Polemanska huset – en pool för mänskliga möten över generationer. Förberedelserna
inleddes under senhösten 2013 men det
är nu, under 2014, som det intensiva
arbetet sker. Insatserna fördelas på fyra
grupper; utveckling av Polemanska huset som mötesplats, uppordnande av arkivet,
rekonstruktion av trädgården
och renovering av huset. Här
finns inte några vattentäta
skott och vi har skrotat glastaket. Rösterna höjs ibland,
diskussionerna går heta men
skratten är samtidigt många.
Framförallt ställer vi oss frågan; Ja, varför inte? Syftet
med projektet, att med utgångspunkt från hus, arkiv och
trädgård skapa en plats där historien levandegörs och utvecklas viker vi inte ifrån. Däremot
är vi nyfikna på nya hjulspår.
Alla har rötter någonstans
men när erfarenheter och minnen också tillåts ha fötter, skaFÄRISTEN Nr 1 2014
pas förutsättningar för nya möten, kunskapsutveckling, energi och framtidstro.
Nils Poleman hade glatt sig om han
kunnat vara med oss idag. Han var ett
bra exempel på fötternas betydelse.
Huset i Östra Forestad blev aldrig hans
permanenta bostad. Ändå var det platsen där han sa sig vara som allra lyckligast. Med sig hade Nils sju språk och en
outtröttlig nyfikenhet på att möta och
samtala med människor i trakten. Vad
tråkigt om vi alla delade erfarenheter
till hundra procent, tyckte och tänkte
likadant. Då hade vi inte kunnat ta ett
steg framåt utan snarare två bakåt. Vad
har du med dig i ditt bagage?
Nils Polemans arkiv är centralt för
projektet. Via hans idoga arbete med
att nedteckna fakta om gårdarna, husen och människorna som bodde i och
21
runt om Forestad, kan vi idag följa tidslinjerna bakåt. Nu ligger bollen hos oss.
Vi kan digitalisera arkivet, fånga berättelser av idag och utveckla platsen.
Inom projektet kommer det tas fram
en 3D-modell av Polemanska huset och
dess trädgård. Den ger en ökad tillgänglighet och delvis nya infallsvinklar.
Kompetensen att skapa och använda
digital media växer snabbt och projektet vill sprida detta till fler. Vi tror inte
minst att arbetet med 3D-modellen kan
bidra mer samverkan över generationer.
Slår vi våra påsar ihop kan arbetet inom
projektet tillföras maximalt värde och
helt säkert generera idéer för framtida
insatser. Sammanför vi arkivmaterialet
med 3D-modellen kommer vi en bra
bit på väg. 3D-modellen kan i sin tur
byggas ut och på lite sikt även omfatta
andra byggnader i området. Polemanska huset är och kommer vara en nod i
bygden men området vi vill arbeta med
är så mycket större.
Nils Poleman uppskattade att sitta
i solen och dricka kaffe eller ett glas
kall saft. Pauserna, maten, drycken och
umgänget är viktiga för att fylla på ny
energi och hämta inspiration. Trädgårdsmöbler ska köpas in och sättas ut så
snart det är varmt nog. Vi lovar att
hålla en plats till dig. För som du vet
är projektet Polemanska huset både
och. Vi kan inte bara dansa, vi måste
pausa - dansa, pausa, dansa!
Lund 2014-01-10
– Helene Stalin Åkesson –
Regionmuseet Kristianstad
Projektledare för Leaderprojektet
Polemanska huset – en pool för
mänskliga möten över generationer
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Två skånska gårdar rivna
under året 2013
Karup i container
I SLUTET AV MAJ 2013 HÖRDE JAG ETT VAGT
RYKTE OM ATT KARUP SKULLE RIVAS. BLÅÖGD OCH GODTROGEN KUNDE JAG INTE
INBILLA MIG, ATT MAN SKULLE RIVA EN AV
KLIPPANS
KOMMNUNS VACKRASTE MAN-
GÅRDSBYGGNADER I KORSVIRKE.
användes de sista
åren som jaktstuga.
Vid hembygdsföreningens visning av
Nybro fick jag
veta att man
hade påbörjat rivning av Karups
mangårdsbyggnad, vilket förvånade mig
storligen. Visserligen hade Barsebäck
rivit på 1940-50-talet nästan alla torpen på skogen t.ex. Glimminge, Starhult, Kröglan, Hjälmsma, Månstorp,
Falkalund etc. Jag kunde inte tänka mig,
Karup ligger i kanten av Barsebäcks
gods ägor på en höjd vid Klingstorpabäcken och gränsar till Klingstorps gamla by i Färingtofta socken. Karupsgården var Barsebäcks Gods s.k huvudgård
med ca 40 tunnland odlad mark och
betesmarker på 1940-1950-talet. Andra
gårdar utanför hade då normalt kanske
5-30 tunnland odlad mark. v.g. Se kopia på uppgifterna om Karup från Svenska Gods Och Gårdar från 1940 talet.
Karup är omtalat i början av 1400talet. På 1840 talet brann enl Anita
Rosberg (Ask) mangårdsbyggnaden och
en ny uppfördes i korsvirke. Det som
inte syns på de gamla bilderna är en vinkelbyggnad mot trädgården. När gården revs fanns det 9 rum och kök. Mer
än en familj bodde stundtals i huset men
FÄRISTEN Nr 1 2014
22
att man rev en kvalitetsbyggnad i prima ek, med enkubigtaktegel i bra skick
och i stort sett hårdbränt tegel, som
inte hade tagit skada av väder och vind.
Det som störde utseendet på huset var
de modernare fönstren. De gamla
fönstren (se bild) hade rutor av munblåst glas och spröjsar. Under tegeltaket fanns det ”sticketak”, och takstolarna var i bra skick. Huset hade ett
torrt läge med vattenavrinning åt alla
håll. Husets ägare Hamilton på Barsebäck får åtskilliga milj. kr i EU-bidrag
varje år och egendomar, som lär vara
taxerade för en halv miljard enl SDS.
Dagen efter vårt besök på Karup
ringde jag NST och även Klippans kommun för att fråga vad som gällde vid
rivning av kulturbyggnader. Barsebäck
hade anmält rivning av en jaktstuga på
170 m² på Karup, vilket ju bara är en
del av sanningen. Kommunen hade ingen skyldighet att köra ut och titta eftersom det ligger utanför planlagt område. Får vi inte riva hur vi vill?? Jo det
får vi kanske, men om vill vi ha en levande landsbygd, så skall vi inte ödelägga bebyggelsen, och vi ska vara rädda om natur- och kulturvärden. I detta
fall kunde Barsebäck styckat av husen
och sålt dem till någon, som är intresserad av kulturhus och deras renovering.
Tidigare hade gården 3 ekonomibyggnader: en stallbyggnad med loge
och ”svinahus” i väster och en byggnad
för hästar, höns och drängar i öster.
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Foto Jan Ljungdahl.
Häststallet revs, när arrendatorn
inte bodde på gården längre. Undertecknad frågade då lite löst, om jag inte fick
ta hand om byggnaden på plats men förslaget avvisades. Det var prima ekvirke
i den byggnaden. Med den rivningen
försvann delvis bilden av Karup som en
mindre herrgård.
Observera att denna trelängade gård
enligt syd-svensk tradition hade större
avstånd mellan mangårdbyggnaden och
ekonomibyggnaderna, vilket var bra ur
brandsynpunkt. Framför mangårdsbyggnaden fanns ”Lillegår”, ett stensatt
parti med staket och grindar på en låg
stenmur, som sträckte sig längs hela
framsidan av boningshuset. Detta markerar skillnaden mellan mangårdsdelen
Foto Jan Ljungdahl.
och fädelen, vilket vi hittar i olika delar av Sverige och Norge på större gårdar. Det har funnits några ex på detta i
Färingtofta socken tidigare.
Då jag förstod att pressen sannolikt inte skulle komma och att klockan
var ”fem över tolv” kontaktade jag Eric
Berntson på Snälleröds Säteri, som ringde länsstyrelsen och Christoffer Hamilton på Barsebäck. I samma veva hade
Helen Nilsson i Färingtofta kyrkby fått
veta att Karup höll på att rivas. Hon
FÄRISTEN Nr 1 2014
agerade blixtsnabbt och kontaktade
länsstyrelsen, kommunen, NST och
andra personer med intresse för gamla
Foto Jan Ljungdahl.
gårdar. Nu blev det fart på NST- Ni
kanske såg det i tidningen. En del andra vallfärdade till brottsplatsen. Boningshuset plockades ner och man tog
till vara taktegel, bjälkar, korsvirket i
ek. Nu finns inga spår av boningshuset
eller svinahuset,
som också revs. Resterna av ”Lillegår”
syns och muren,
som omgärdar den.
Carl Piper (hans
mor var i andra äktenskapet gift med
Ian Hamilton) är
styrelseordförande i
Barsebäck AB och
därmed också ansvarig för rivningsbesluten. Det var
omöjligt att få personlig kontakt med
Piper men i ett mail, som vi skickade,
berömde vi honom för hans natur och
kulturinsatser i södra Skåne och undrade vad han gjorde åt vildsvinsplågan i
vårt område och varför man rev Karup.
23
Därför att de två sistnämnda är ett
led i landsbygdens utarmning. Vi väntade förgäves på något svar. I en av skogtidningarna under hösten intervjuades
Carl Piper angående sin skogsskötsel
och i fyra punkter talar han då om sin
målsättning med denna. I den fjärde
punkten säger han att folk skall kunna
bo i skogslandskapet.
Detta stämmer inte med hans delaktighet i beslutet att låta Karup jämnas med marken !! Borde inte hembygdföreningar, byggnadsnämnder m.fl få
mer kunskaper om byggnadstraditioner
och kulturmiljöer och därmed engagera sig mera i enskilda ärenden i kommunen?? V.G. Läs mera om Karup i
”Färingtoftaboken” där Rune Ask beskriver gården och i Sven Kjellströms
bok ” Så levde och dog en bygd”, som
behandlar torpen i norra Färingtofta.
Foto Jan Ljungdahl.
Dec 2013
– Jan Ljungdahl –
(fil.mag.med bl.a. 100p i etnologi och
konsthistoria 50p i ek. historia och 60p
i geografi)
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Lundiusgården krossad
VID MUNKABROÅNS UTLOPP I RÖNNEÅ I
Ö. FORESTAD LIGGER DEN S.K. LUNDIUSGÅRDEN. NAMNET SYFTAR PÅ TIDIGARE ÄGARE, SOM BODDE DÄR I ETT PAR GENERATIONER. KLAS LUNDIUS FARFAR KÖPTE 1889
EGENDOMEN AV SOLDATEN NILS AGRELL.
Boningshuset, en skånelänga i skiftesverksteknik, var sannolikt byggt för 160
år sedan. Proportionerna på boningshuset var tidstypiska för de mindre skånska gårdarna, som vi har ett antal av i
Färingtofta och Riseberga.
Den gamla landsvägen Forestad- Perstorp stryker tätt förbi boplatsen. När
huset byggdes kom det kanske en hästvagn om dagen och några som gick till
fots. Nu dundrar tung trafik, ibland med
farligt gods, tätt inpå det nu nybyggda
huset, som ligger ännu närmre landsvägen.
När familjen Lundius sålde husen på
den avstyckade tomten så användes huset som sommarstuga, men de dåvarande ägarna tröttnade på de ständiga inbrotten och sålde till en byggmästare.
Han fick bygglov till en tillbyggnad i vinkel men passade då också på att bygga
ett nytt hus utanpå den gamla skånelängan. Skånelängan revs.
Vi kan ha olika åsikter om hur man
ska bygga men i en vacker dalgång där
Rönneå rinner och med ett behov av
landskapsbildskydd så bör man vara rädd
om dessa gamla miljöer. Huskonstruktionerna och arkitekturen var faktiskt
genomtänkta även på landsbygden för
200 år sedan. Jag har studerat bygghandlingarna och konstaterar att den juridiska processen är minst sagt märklig. Klippans kommun har brustit i sin kontroll.
Byggmästaren, som borde veta vad
som gäller för bygglov, kan inte vara
omedveten om riskerna med att inte
följa gällande lagstiftning. Om vi ska få
bygga fritt på landsbygden utanför detaljplanerat område, skall det finnas i
lagen. Vi kan inte ha en lagstiftning, som
har mycket hårda krav på bebyggelse i
tätorter osv. Våra bäckfåror i kommunen har de sista hundra åren blivit mycket
förändrade, vilket har påverkat naturmiljöerna längs Rönneå.
Kör genom Tyskland och se hur
mycket naturlig miljö man har längs floder eller kanaler.
Ni får tycka vad Ni vill, men jag anser
att nybyggnationen på det strandskyddade område inte är någon ”höjdare.”
– JL –
FÄRISTEN Nr 1 2014
24
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Tornsborgs Tivoli –
jubileumstalet
Bengt Eskilsson i Tornsborg höll följande jubileumstal
vid 100-års festen den 28 augusti 2010.
”Vi i festkommittén hälsar alla hjärtligt välkomna till 100 års jubileumet av
Tornsborgs Tivoli. Speciellt välkommen till våra inbjudna gäster Arne Jönsson
och Bengt och Laila Alfredsson. Orkestern Bob Stevens hälsar vi välkomna
med en applåd. Vi höjer nu våra glas och skålar, för vi skall få en riktigt trevlig
kväll tillsammans. Efter maten så börjar dansen kl. 20.00–24.00.
Jag skall kort sammanfatta Tornsborgs Tivolis 100 år.
Nils Sandberg från Aggarp byggde och
startade dansen här 1910, och då var
det bara dansbanan, som var täckt med
tak. Stolparna här var det som han
byggde upp taket på. Han byggde även
bostad på övervåningen.
Sandberg var mycket kreativ att
ordna olika tillställningar för att få hit
folk, som t.ex. dragkamp, boxning, cirkusartister osv, och till Ni som inte läst
eller hört så i mitten av 1920-talet annonserade han ut, att ett flygplan skulle landa på åkern här utanför. Han hade
förberett med att lägga ut ett lakan, så
piloten skulle se var han skulle landa.
Mycket riktigt kom det ett flygplan och
cirkulerade över Tornsborg, men landa
kunde han inte utan återvände mot
Ljungbyhed. Sandberg meddelade att
tyvärr kunde han inte landa pga dåligt
väder.
Fast det sägs att det var en klarblå
himmel och solsken. Hela området var
smockat med folk. Han hade uppnått
vad han ville nämligen att få hit publik
till dansen på kvällen.
Sandberg var även en stor poet, och
det ser man, om man läser på tavlan
här nere i foajén. Han skrev en dikt om
var by här omkring och lovade att om
Ni kom till Tornsborg och dansade, så
skulle ni bli gifta.
1932 sålde Sandberg Tornsborgs Tivoli till Johan Karlsson, i folkmun kallad ”Tivoli-Johan”. Han drev sedan festplatsen vidare. Johan byggde till så att
serveringsdelen fick tak, och för att ha
varit en ren sommarfestplats så började nu festplatsen att användas även på
vinterhalvåret, men det sägs att det var
kallt här. Johan själv satt med en lodenrock och pälsmössa och gummistövlar och sålde inträde.
1954 köpte FIK Tornsborgs Tivoli
av Johan Karlsson för 8250 kr. och Arne
Jönsson , som är här ikväll, var med i
styrelsen som skrev på köpehandlingFÄRISTEN Nr 1 2014
en. Annandag jul 1954 var första danskvällen i FIK:s regi, och sen var det dans
här varje lördag på vinterhalvåret. På
sommaren öppnade man upp portarna
och hade sommardanser med skjutbana, tombola etc. på gården.
Vid den årliga gymnastikuppvisningen var det ”knögafullt”
Ekonomiskt gick det bra, så 19601961 gjordes omfattande reparationer:
taket byttes, lägenheten på övervåningen revs , köket byggdes och parkettgolv
lades. Dansen fortsatte nu i nyrenoverade lokaler, och det gick mycket bra.
I början av 60-talet kom raggarepoken. Raggarna var ofta klädda i jeans
och skinnjackor. Man ville inte ha in
dem, för det kunde bli lite bråkigt.
Därför bestämde ordningsvakterna att
kavaj och slipstvång skulle gälla. Många
som kom hade inte slips på sig, och
Torsten Sonesson, som tog inträde hade
ett lager av slipsar. Man betalte sitt inträde, och hade man inte slips fick man
låna en. Därför kunde det se ut så här.
Slipsarna passade inte alltid i färg.
(Bengt hade på sig en egen ”låneslips”
från tiden!).
1966 började konkurrensen från de
stora danshaken, som t.ex. Ekebo att
ta över. FIK fick lägga ner lördagsdansen, och arrenderade ut lokalen ett par
år. 1968 började vi spela bingo och gjorde det i 36 år till 2004. 1976 gjordes
nästa nästa stora renovering, då man
byggde till med toalettdel, klubbrum
och nytt kök. Till dess hade det varit
utedass på gården.
I början på 1980-t. startades gammeldanskurser och månadsdans, som
höll på till 2001, och loppmarknader.
Vi hyr ut lokalen till pensionärsföreningar, kalas, bröllop, föreningsfester osv.
Vi hoppas att uthyrningen skall öka. Vi
får marknadsföra oss bättre.
2002 lades nytt yttertak över dansbanan, så idag är lokalerna i ett myck25
et gott skick. För att klara av Tornsborg ekonomiskt med alla reparationer
och nybyggen under årens lopp, så är
det mycket ideellt arbete som lagts ner.
Bengt Alfredsson har vid flera tillfällen skänkt timmer, och byggmästaren
Knut Ekstrand har varit arbetsledaren
och den drivande kraften i arbetet. Tack
alla!”
Till sist några tankar.
Tänk om dessa väggar kunde tala, eller
det hade kanske varit mer intressant om
dansgolvet kunnat höra av sig. Då skulle
vi fått höra berättas om alla som dansat här under alla dessa år, som Tornsborg funnits till i olika skepnader. Vi
hade hört enkel dragspelsmusik men
också orkestrar med olika repertoarer.
Vi hade mött dem som kanske här tog
sina första danssteg. Vi hade hört väggarna berätta om en del som varit lite
för högljudda och kanske en del bråk
om t.ex. olycklig kärlek och ett och
annat handgemäng.
När vi nu i kväll går in i ett nytt
århundrade, så hoppas jag att vi skall
dansa och roa oss och föra traditionerna vidare, så att golv och väggar även i
fortsättningen har något att berätta för
kommande generationer.
Som många vet har Bengt Eskilsson i
Tornsborg på nära håll upplevt Färingtoftas sockens nöjesmetropols storhetsperiod och nedgång. V.g.se förra numret av
FäRisten (2012) för jubileumsartikel.
VISSTE NI ATT:
●
●
●
●
●
Kolumbarium, som finns på Riseberga kyrkogård, kommer
från latinets columba, som betyder duva och columbarium
följaktligen duvslag.
Den ursprungliga idén att begrava på är sannolikt katakombmetoden.
Ager, latin och skånska, betyder åker och har i sammansättningar med andra latinska ord
som cultur (= odling) blivit
agrokultur = jordbruk.
Kärra heter carrus på latin.
På medeltiden kunde Du höra
munkar på Herrevadskloster
säga ” pax vobiscum”!
Pax = fred, vobis = er, cum =
med.
– JL – säger samma.
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Om Ruveröds Kvarn
– Ainas berättelse –
FÄRISTEN Nr 1 2014
26
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
FÄRISTEN Nr 1 2014
27
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Foto Jan Ljungdahl.
FÄRISTEN Nr 1 2014
28
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
RUVERÖDS KVARN
Kvarnen och dess historia.
Kvarnen tillhörde från början Ruveröds gård i Riseberga socken. Själva bakgrunden finner man långt tillbaka i
medeltiden. Då ändrades nämligen
loppet av Ybbarpsån som rinner förbi Ruveröds Kvarn. Munkarna på
Herrevadskloster behövde vatten till
sina verkstäder och dels för anläggning av karpdammar. Man gjorde ett
flertal fördämningar som började vid
det som nu kallas Munkadämmet.
Ned mot kvarnen är det lätt att se de
växtkraftiga fördämningarna. Från
kvarnen och fram till Östra Sorrödssjön har munkarna på vissa ställen fått
gräva en fåra för ån.
För att sedan få vattnet att rinna
vidare till Västra Sorrödssjön dämde
man upp Östra Sorrödssjön alldeles
intill Värgapet. Detta är sålunda bakgrunden till att det finns möjligheter
till en vattenkvarn vid Ruveröd.
FÄRISTEN Nr 1 2014
Själva kvarnens ålder vet man inte
mycket om. Den kan vara från senare
delen av 1600-talet.
Kvarnen tillhörde Ruveröds gård
men har säkert även betjänat gårdarna
runt Sorrödsjön och säkert haft en egen
mjölnare.
Den var igång till mitten på 1930talet och då helt i sitt forna skick. Några moderniseringar har inte förekommit utan den fungerade precis som i sitt
forna skick. Den siste mjölnarens dotter bodde i boningshuset till i mitten
av 1950-talet.
Boningshuset som idag ligger intill kvarnen, torde ha legat där omkring 200 år,
men har troligen flyttats dit. En del märkningar tyder på detta och en del urtag i
bjälkarna stämmer inte med den nuvarande användningen. Ursprungligen har detta hus inte använts till bostadshus utan
till någon form av ”kontor” eller lager.
29
På 1800-talet flyttade mjölnaren
in i huset och årtalet 1860 ovanför den
öppna spisen kan vara inflyttningsåret.
Då byggdes en bakugn enligt dåtida
bruk och en öppen spis där maten lagades på trefot. Huset bestod då av
ett enda rum samt ett litet kök där
golvet var belagt med kvarnstenar.
Inne i rummet var det från början lergolv men mot slutet av 1800-talet gjordes ett brädgolv. Detta golv ligger
under det nuvarande golvet.
År 2000 förvärvade föreningen
marken runt kvarnen till ett pris av
40.000 kr av Domänverket.
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
Gustafva
Persson.
FÄRISTEN Nr 1 2014
30
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
En rar gåva
Riseberga Färingtofta
Hembygdsförening
c/o Jan Ljungdahl
Klingstorp 4470
264 54 LJUNGBYHED
EN KATEKES KOSTADE INTE
SÅ MYCKET,
MEN TÄNK VAD VISSA
MÄNNISKOR VAR MÅNA OM
ATT LÄRA SIG KATEKESEN.
TÄNK OM, DAGENS
UNGDOM!
GENOM ATT SKRIVA AV EN
ANNAN KATEKES LÄRDE MAN
SIG DEN BÄTTRE OCH
TRÄNADE SKRIVSTILEN.
Hej !
Jag har i min ägo sedan barndomen min
farmors psalmbok och handskrivna katekes och dessa sänder jag nu som gåva
till Riseberga Färingtofta Hembygdsförening. De blir sannolikt till större glädje där än hos mig och mina efterkommande.
Min farmor hette Gustafva Persson och
var född på Gryteröd uppe på Söderåsen 1865. Jag tror att Gryteröd var
namnet på hennes fädernegård. Ungefär vid förra sekelskiftet köpte min far-
FÄRISTEN Nr 1 2014
31
far Henrik Andersson den gård i Bonnarp som han och sedan min far brukade, Bonnarp 7:2. Det bör vara vid denna tid som farfar och farmor ingick
äktenskap.1902 föddes första barnet
Thyra och 1905 min far Henning. Tyvärr fick min farmor inte leva längre
än till 1915 då hon dog i cancer eller
kräfta som man sade på den tiden. Att
notera är att i granngården Bonnarp 7:1
bodde Gustafvas syster Agneta, där hon
var gift med ägaren Karl Andersson.
Med vänliga sommarhälsningar
– Anders Henricsson –
Anders Henricsson
Säckebäck 2013-07-10
Säckebäck 773
472 97 VAREKIL
Tfn 03 04-101 94
070-323 51 87
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
En solig junidag samlades ett 50-tal intresserade för att under ledning av
Carl Arvid Reinholdz vandra runt i Färingtofta by, men först fick vi möjlighet
– AV BARBRO ANDRÉLL –
att bese den vackra kyrkan.
SAMLING PÅ KYRKTRAPPAN.
FÖRST GICK VI FÖRBI DEN GAMLA SKOLAN FRÅN 1850-TALET …
.. OCH FORTSATTE SEDAN I LAGOM TEMPO NER GENOM BYN.
PASSERADE DEN HÄR VACKRA BÅLEVÄGGEN …
... OCH EN OVANLIG TEGELUTSMYCKNING PÅ ETT AV BONINGSHUSEN.
SLUTMÅLET VAR
HEMMA HOS
CARL ARVID
REINHOLDZ DÄR VI
FICK SE HANS FINA
GÅRDSMUSÉUM OCH
KUNDE BEUNDRA
DEN GAMLA
JORDKÄLLAREN.
TACK CARL ARVID FÖR EN INTRESSANT VANDRING!
FÄRISTEN Nr 1 2014
32
RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING