Hyttor och Hamrar i Norrbotten

Transcription

Hyttor och Hamrar i
Norrbotten
Ett kursmaterial om bergshanteringens historia samt hyttor och hamrar i Norrbotten.
Bergsbruk, Samfärdsel, Tullar, Järnvågar, Uppstäder, Organisation,
Kolning, Yrkeskategorier, Bruk- och bruksarbetare, Åar med mera.
Två vyer från Rosfors bruk, med 170 års mellanrum. Ovan C F Plagemans teckning från
1839 och nedan två restaurerade objekt, masugnen och dammen, från 2009.
Innehåll
Inledning___________________________________________ 3
Bergshantering_ _____________________________________ 4
Malmbrytningen_____________________________________ 7
Masugnen__________________________________________ 9
Masmästaren_______________________________________ 11
Norbergsstadgan från 1354____________________________ 14
1766 års Hammarsmedsordning________________________ 16
Stångjärnet_ _______________________________________ 19
Lancashiremetoden__________________________________ 19
Franche-comtésmidet________________________________ 19
En hammarsmed och hans levnadsförhållanden____________ 20
Hammarsmedskontrakt_______________________________ 26
Landbondeavtal_____________________________________ 27
Torparkontrakt______________________________________ 28
Kolning___________________________________________ 29
Bergstullar och Järnvågar_____________________________ 34
Förlagssystemet och Förlagsmännen_ ___________________ 36
Bergsbruket och järnhanteringen i Norrbotten_____________ 38
Gruvnäringen historiskt i Norrbotten____________________ 40
Jonas Meldercreutz__________________________________ 43
Kälsheden / Rosfors_ ________________________________ 47
Meldersteins bruk i Råne socken_ ______________________ 52
Selets bruk, i Nederluleå socken________________________ 55
Alters bruk, i Piteå socken_ ___________________________ 61
Degerfors bruk i Piteå socken__________________________ 62
Brage Lundström, 2010
Sid. 2
Inledning
Någon gång i mitten av 1940-talet åkte jag
med min far, på pakethållaren på hans ”lättviktare”, från Sjulsmark till Bjursträsk. När vi
svängde av från stora vägen, såg jag en imponerande fyrkantig och hög byggnad av sten.
Upptill hade byggnaden ett tjockt jordlager
som var bevuxen med träd och sly. När vi satt i
båten, på väg att vittja mjärdet han hade längst
in i sjön - i närheten av ”Lappkåtaviken” .
kommer jag ihåg att han försökte förklara vad
det var jag sett. Sedan den gången har jag passerat ”masugnsruinen” otaliga gånger, på väg
till farmor och senare sportstugan han byggd
på hemgårdens mark i Bjurs.
Efter att ha bott i Västerås några år, såg jag
i början av 1970-talet en annons om en kurs i
släktforskning. Det blev Västerås ”släktforskarmamma” - Anna Lisa Johansson - som i
Borgmästaregårdens vindsvåning introducerade mig i släktforskningens ädla konst.
Efterhand som fler och fler anfäders ansedlar lades in i pärmen, kom spridningen av deras bostadsorter att öka så att stora delar av
Norrbotten täcktes. Någon enstaka hade kommit från Västerbotten. Men så fanns en hammarsmed, som kom från södra Sverige, från
de trakter som jag numera bodde i. Det visade
sig att han var född i Västanfors församling i
Västmanland, ca sju mil från Västerås.
Av Luleås ”släktforskarmamma” - Agnes
Palmgren - fick jag en samling dokument, baserat på forskning av Sture Jansson i Uppsala.
Han hade bl.a. varit i Tyskland och forskat i
deras arkiv.
Det visade sig att denna hammarsmed, min
mormors mormors morfars far, Nils Andersson Flodström, hade anfäder som varit hammarsmeder, bergsmän och andra yrken inom
bergsbruk och järnhantering. Nils hustru, Johanna Sophia Reisman, hade sina aror från
Sachsen i Tyskland, i trakterna av Dresten i
det som tidigare var statsbildningen Östtyskland.
Eftersom jag bodde i de trakter som Nils
Flodström var född och varit verksam började
jag forska om de orter och hamrar där han arbetat. Likaså om hans anfäder som varit bergsmän och de platser de bebott. Det resulterade i
en del skriftligt material som släktforskarföreningarna i Piteå och Luleå fick, för att sprida
till alla som hade intresse av ”Flodströmmarna”. Idag finns det många i såväl Luleå som
Piteå med namnet Flodström, sannolikt alla
eller flertalet ättlingar till Nils Flodström och
Johanna Sophia Reisman.
Nils Flodström flyttade omkring 1800 från
Nyhammars bruk i Ramsbergs socken, upp
till Selets bruk, några mil utanför Luleå. Nyhammar ligger vid Sverkerstaån, vid vägen mellan
Karmansbo/Näverkärret mot Morskoga. En å som
mynnar ut i Arbogaån. Denna flytt med fru och sju
barn företogs antagligen på Mälarjakt från Arboga till Stockholm och senare på ett större fartyg
upp till Luleå. Resan kunde vid otjänlig vind ta en
vecka. Idag åker jag med bil, mellan nästan samma
destinationsorter, på ca 11 timmar.
Västerås och Bjursträsk i maj 2010
Brage Lundström
brage.lundstrom@telia.com
www.bragelundstrom.se
Sid. 3
Bergshantering
Bergshantering kallas sammanfattningsvis den
verksamhet genom vilken metallförande mineraler tas fram och behandlas, för att erhålla en mer
eller mindre förädlad produkt. Den vanligaste är
numera gruvdrift.
Bergshanteringen är en av de allra äldsta industrigrenarna. Det antas att det började med att
man fann metaller som guld, silver, koppar och
även järn i naturen, ex. bland bottengruset i floder.
Agathar-chides - från Knidos - besökte de egyptiska guldbergverken omkring år 200 f. Kr. Hans
beskrivning om dem torde vara den äldsta urkunden rörande bergshantering. I gruvan sprängdes
malmen lös från berget genom eldsättning, skräddes eller rensades från bergart och smältes i deglar,
varvid tillsattes bly, koksalt, litet tenn och agnar.
Denna metod var redan då urgammal. Strabon,
som levde vid vår tideräknings början, kunde meddelar att man i Spanien behandlade guldmalmer på
likartat sätt. Han nämner även silvergruvorna vid
Nya Kartago i Spanien, där ca 40 000 personer sägs
ha haft arbete. Även de lauriska silverbergverken
i Ättika, nämner han. Där hade man redan då funnit det lönsamt att smälta silverhaltig blyglans och
slagg, som blivit förkastade av äldre smältare. Detta antyder, att bergverksrörelse idkats långt tillbaka
i tiden. Betydande gruvarbeten i Mindre Asien och
i Makedonien vittnar även om detta.
Bronsens och järnets användning kan i österlandet spåras så långt tillbaka som 2 000 år före
Kristus. Bronsens egenskap att med lätthet smälta
och genom gjutning formas till allehanda föremål
gjorde den länge mer användbar än järnet.
På Plinius tid kände man, utom nämnda metaller, även kvicksilver samt garad och hammargarad
koppar jämte åtskilliga legeringar. Efter det västromerska rikets fall - 476 e. Kr. - förföll bergshanteringen småningom i österlandet, men utvecklades
i stället i västra Europa vid Medelhavet. I södra
Tyskland fanns gruv- och hyttdrift, redan på Karl
den stores tid, 768 - 814.
Under 1 000-talets början omtalas bergverken i
Harz, särdeles vid Goslar, såsom betydande, kort
därefter fick bergverken i Böhmen och Sachsen
samma omnämnande. Från den tiden antas bergshanteringen i Frankrike, Skandinavien och kanske
även England, ha börjat utvecklats efter tyskt föredöme och med biträde av tyska arbetare. Beda
- 735 - nämner järnhanteringen såsom industri i
England, där järnberedningen kan spåras ända till
landets erövring av romarna - 60 f. Kr. I Tyskland
fick klostret Berg i Westfalen, av kejsar Henrik V,
år 1122 förläning på metaller och mineral, förmodligen på sitt eget område. 1160 omtalas betydliga
järnverk, som anlagts vid Kimberworth i Yorkshire, av munkarna i Kirkstead.
I Skandinaviens södra delar dateras järnåldern
till omkr. 500 f. Kr. Sveriges
äldsta skrivna urkund om bergshanteringen är från 1288, då delar i Tiskasjöberg (Falu gruva)
omtalas såsom föremål för köp.
Det var endast smidbart järn och
stål som tillverkades, och uteslutande myrmalm som användes.
Ett av marsken Tyrgils Knutsson, till konung Birger utfärdat
överlåtelsebrev från 1303, gällande en gruva i Norbergs järnberg, är det äldsta skriftliga beviset för gruvdrift i vårt land.
Sid. 4
1340 utgav konung Magnus en förordning för
”bergsmännen å Västra berget i Närke”, vilket lär
avse Lerbäcks bergslag. Det äldsta kända kungliga
privilegium för någon svensk järnmalmsgruva är
det från 1354, som kung Magnus utfärdade.
Osmundar från Lapphyttan. Foto: B Lundberg, Hist. museet.
Även järnbergsmalmerna användes länge uteslutande till direkt framställning av smidbart järn,
s.k. osmundar. Även efter att man börjat med tackjärnstillverkningen, vid mitten av 1400-talet, beräknas tillverkning av osmundar ha skett i ytterligare nära 200 år.
År 1556 trycktes Agricolas berömda verk, vilka
betecknar en vändpunkt för bergshanteringens utveckling både i produkternas mängd och metodernas ändamålsenlighet och förbättring. Efter honom
följde flera författare. 1734 utgav Swedenborg på
latin ett stort verk, där han noga beskriver de på
den tiden brukliga behandlingarna för åstadkommande av järn och koppar.
Organisationsformer
Kunskapen om järnhanteringen och dess organisationsformer kom från Tyskland. 1285 firade
Magnus Ladulås och hans tyska drottning grundläggningen av S:ta Klara kloster. En av gästerna
var hertig Albrekt av Braunschweig som 1271 undertecknat dokumentet ”Jura et libertates silvanorum” som var en rättsordning för Rammelsberg.
Det blev vägledande för privilegiebrevet för kopparberget i Falun. Kopparbrytningen kan ha börjat
redan på 700-talet men riktig fart på verksamheten
blev det under medeltiden. Det första bevarade dokumentet, ett bytesbrev från 1288, undertecknades
bland annat av Magnus Ladulås.
Regalrätten
Skenninge stadga från 1285 gav konungen rätt
att med sitt råd och gode män
besluta och stadga i de ärenden,
som ”förut ej voro i lag gömde
eller satte”.
Regalrätten d.v.s. kungens
rättigheter, som representant
för staten, att utöva makt samt
kräva in skatter och arrenden
för det som staten äger, var ett
väsentligt inslag i medeltidens
rättsordning. Denna rätt kunde
kungen förläna vidare till rikets
stormän, biskopar, kloster och
städer. När man började bryta
malm och avverka skog för kolning och utnyttja vattenkraften
krävdes privilegier.
Spadformiga blästerjärn från Revsund i Jämtland.
Foto: Gert Magnusson.
Magnus Eriksson, sonson till ”Magnus Ladulås” gav privilegier för bergsmännen i Västra berget 1340. Gustav Vasa fastslog ”Alla malmberg i
Sverige lyda till Sveriges krona.”
Osmundar
Det järn som tillverkades formades till Osmundar, med en vikt på dryga tre hekto. 24 osmundar
skulle väga ett lispund. De var lätta att transportera
och användes som betalningsmedel.
Sid. 5
Kungarna kunde mot osmundar i Danzig och
Lübeck byta till sig salt, humle, kläde och finare
vapen. Bergsmännen kunde byta till sig spannmål
och oxar.
Västgötabönderna kom årligen till marknaderna i bergslagen och bytte sitt spannmål mot förädlade produkter som grytor, plogbillar och spik.
Man kunde även köpa varor för inbytta osmundar,
av köpmännen i Arboga och Örebro.
Osmundjärnet var ett mjukt och smidbart järn
lämpligt för användning till plåt, järntråd, nålar
och ringar. Det användes främst vid tillverkning
av ringbrynjor, harnesk och hjälmar. I takt med att
masugnstekniken ökade ute i Europa, minskade
efterfrågan på osmundsjärnet. I Danzig började
man använda detta järn vid tillverkning av ett mera
bearbetat smide, med hjälp av vattendrivna stångjärnshammare. Järnet utsträcktes till långa stänger
som fick namnet ”Stabeisen” som på svenska blev
stångjärn. Sverige tvingades importera tyska smeder och entreprenörer som kunde bygga upp sådana anläggningar i vårt land. Detta krävde medverkan från statsmakten.
I Fagersta Brukens Historia skriver man: ”I
små, primitiva blästerugnar framställdes ur malmen direkt ett järn som efter en viss reningsprocedur blev smidbart och därefter i huggna stycken, som kallades osmundar, exporterades över
Stockholm till Lübeck och även andra hamnar vid
Östersjön. Överallt vid bäckar och åar byggdes de
små hyttorna. De utgjorde ett stort framsteg från
hednatidens dragugnar, som förekom redan några
århundraden före Kristi födelse. Över den handdrivna och den trampade blästern hade man nått
fram till vattenhjulet och kunde åstadkomma ända
till 8 färskor per dygn.”
Osmundugn i Dalarna, 1732. Malmen krossas till höger och rostas längst till vänster. Bergsmannen tillmakar på masugnskransen och hustrun
står och trampar bälgen samtidigt som hon spinner eller stickar. Kolhögar finns till vänster och olika verktyg som används ligger på marken.
Sid. 6
Malmbrytningen
Gällivare ingick ursprungligen i Luleå socken,
men efter att Jokkmokks avskiljdes 1673 tillhörde
Gällivare denna socken fram till 1742, då Gällivare blev egen socken. Socknen eller församling
bestod av Kaitum med Teusavuoma samt Vuolle
Sita eller Sokkjokk. Giellovare är samiska och betyder ”det spruckna berget” eller ”berget som har
en spricka”. Denna naturliga spricka fanns vid Gällivares malmberg d.v.s. i nuvarande Malmberget.
Den första bebyggelsen uppfördes vid ”Kaitum
ranta” eller Kaitums strand vid den närbelägna sjön
”Vahterjaure” på samiska eller ”Vasara järvi” på
finska. ”Stadsberget” som idag benämns ”Dundret” hette på finska ”Tunturi” som betyder fjäll.
Vasarajärvi avvattnas via Vasara älv, Lina älv,
Ängesån och Kalix älv, ut i Bottenviken utanför
Kalix samhälle. Man antar att det första huset uppfördes 1744 av doktor Per Högström som brukshus
på Mässheden, som ligger söder om Malmberget
och öster om Vasarajärvi. Därefter följde prästgården 1745, kyrkan 1746 samt skolbyggnad för samebarn 1754.
Redan vid mitten av 1600-talet var det känt att
det fanns malmförekomst i trakten, genom bl.a. manufakturkommissarien i Bergskollegium, Abraham
Mommas försorg. Han fick namnet Renstierna i samband med att han adlades. Bröderna
Momma är mest kända för sina engagemang
i Kengis bruk. Det var dock först 1704 som
en officiell rapport inkom till kollegium om
malmförekom i trakten.. De första mutsedlarna lämnades till löjtnanten, senare kaptenen, Carl Thingvall 1735. Han fick 1738
privilegium att uppföra en masugn i Råneå
socken för att förädla malmen samt för två
stångjärnshamrar med två härdar i vardera.
Då han inte lyckades erhålla stöd från staten för investeringarna sålde han samma år
såväl inmutningarna som privilegierna till
brukspatronen Abraham Steinholtz. Det var
den senare som lät uppföra kyrkan i Gällivare. Orten namngavs efter den begynnande
verksamheten, vid det spruckna berget, inte
platsen där bebyggelsen uppstod, d.v.s. Kaitum.
Luossavaara och Kirunavara besöktes
1736 av Norrbottens landshövding Gyllengrip och bergmästraren i distriktet Svanberg. 2,5 mil från Jukkasjärvi kyrka kom
de till Kieruna. Där förundrades de av den
mäktiga malmådern som låg i dagen och som de
beräknade till 4 200 alnar lång och 3-400 alnar
till bredden. Berget Kirunavara hade angivits av
Ammund Andersson som sommaren 1741 erhöll
en belöning för Kirona. Det hade dock redan 1696
nämnts av bokhållaren vid Kengis bruk, Samuel
Mört mellan 1696 och 1727 som han hade angett
att ”af lapparna nämbde Lassavara”.
I juli och september 1736 reste Svanberg för
att utse byggnadsplatser åt Tingvall. Han föreslog
en plats för en masugn till Lappträskforsen ca 4,5
mil från Råneå kyrka och ca 1,5 mil från Degersels
by, där ”en strid ström skall utfalla till 4 à 500
famnars långt stupanmde hela vägen utföre.” dels
jämväl, ”att Lieutenanten vore sinnad att insätta
stångjärnshamrarne vid Djupträskbäcken, i hvilken tjänligt fall och strömställen funnos utan någons prejudice igenom upp- och afdämning”. Allmogen hade lovart att mot betalning forsla malm;
”ymniga och tillräckliga skogar” fanns tillgängliga. Tingvall hade köpt stora skogsområden av
vissa bönder.
Nedan en del av Ristjärnsgruvorna utanför Rosfors, som man började bryta 1830
Sid. 7
1738 meddelade bergskollegium privilegier att
anlägga en masugn i Lappträskforsen och i Djupbäcken två stångjärnshamrar med två härdar vid
vardera samt med 20 års frihet ”för all afgift till
kronan af själfva verken, jämte alla de förmåner,
fri- och rättigheter, som kongl. bergsordningarna i
gemen slika verk tillägga”.
Tingvall som förgäves sökte statligt stöd kunde
inte uppbringa tillräckligt med kapital utan sålde
sitt privilegium till brukspatronen Abraham Steinholtz vid Kengis bruk.
Steinholtz ansåg inte att de utsedda platserna
var lämpliga varför han ansökte om flyttning av
masugnen till en plats vid Korpforsen och hamrarna till Hemträskälven på Orrby bys ägor. 1740
erhöll han tillstånd att flytta anläggningarna enligt ansökan. Steinholtz klarade inte heller av att
ensam finansiera detta varför han lyckades få en
”participant” i dåvarande konduktören vid kungl.
fortifikationen Jonas Meldercreutz. Deras respektive namns början bildade namn till det bruk de
byggde upp – Meldersteins bruk .
Gällivaremalmen lämpade sig inte för att användas ensam utan man fann att en inblandning
av malm från Roslagen, Utö utanför Nynäshamn
och malm från Västerbergslagen gjorde att järnet
blev bättre. Bergmästaren hade upprepade gånger
anfört att man fick ett kallbräckt stångjärn, vilket
man inte kunde motverka på annat sätt än att genom användandet av ”köpetackjärn”. Därför förlades masugnen till Strömsund vid kusten vilket
underlättade transport av malm söderifrån.
Tillmakningsmetoden
Brytningen av malmen skedde fram till slutet av
1600-talet genom s.k. tillmakning. Denna metod
innebar att man staplade ved mot berget och satte
eld på denna. Till följd av hettan uppstod sprickor
i berget, varefter man kunde spetta eller bryta loss
malmen. Denna metod krävde dock mycket skogsråvara.
Under slutet av 1600-talet började svartkrut att
användas. Sprängverkan uppstod genom att blandningen av Salpeter, Kol och Svavel antändes. Svartkrutet var ytterst känsligt och därmed farlig att
hanskas med. På 1860-talet uppfann Alfred Nobel
dynamiten. Genom att blanda det högexplosiva nitroglyserinet med ett poröst ämne fick han fram en
produkt som inte var så farlig att hanskas med.
Dynamiten användes för första gången 1864 i
Dannemora och Herrängs gruvor i Uppland. Man
arbetade med handborrar, navare och släggor. Den
tidigaste maskinborren, som var en svensk konstruktion, presenterades 1865.
Sortering
Efter det att malmen spettats loss slogs den sönder
i mindre stycken. Bergarten som mestadels är silikater sorterades bort manuellt. Denna process kallas
skrädning. Detta efterlämnade stora varphögar vid
de gamla gruvorna. Resten av bergarten bildar tillsammans med kalk den slagg som man kan se i stora
högar runt hyttorna. Efter skrädningen fraktades den
grovt rensade malmen ner till masugnen.
Längre tillbaka pumpades vattnet från gruvorna
med hjälp av vattenkraft. Låg gruvorna långt från
åar eller bäckar kunde kraften överföras mer än en
kilometer med hjälp av s.k. stånggångar. Än i dag
kan man se lämningar från en sådan på Åreskutans
norra sida, när energi från Husån fördes upp till högre höjder på ”skutan” med hjälp av stånggången.
En restaurerad stånggång finns vid Pershyttan utanför Nora och i Norberg. Ångkraften började användas för länspumpning inom gruvnäringen en bit in
på 1800-talet.
Rostning och bokning
Först skulle malmen rostas. Denna syftade till att
luckra upp malmen så att den blev porös och därmed lättkrossad. Fram till i början av 1800-talet
skedde rostningen i s.k. rostgropar som placerades
i en backsluttning med innerväggar av gråsten. I
rostgropen varvades ved och malm i flera lager. Avslutningsvis övertäcktes det hela med kolstybb ellar
annan täckning. Veden antändes varefter rostningen
kunde pågå under två till tre dygn. Efter rostningen
transporterades malmen till malmbåset för att på nytt
krossas till ändå mindre bitar än förut. Malmen krossades även i många fall med hjälp av en vattendriven
hammare.
Efterhand utvecklades även rostningsprocessen.
Särskilda rostugnar uppfördes vilka eldade med kol
och var försedda med blåsmaskiner. Dessa kom liksom masugnarna att erhålla uppvärmd luft från masugnen, för en effektivare drift.
Sid. 8
Masugnen
Masugnen byggdes kvadratisk av natursten och
hade en höjd som var något högre än masugnens
sida. Pipan var cirkelrund i dess övre del, vilket
kan ses vid gamla masugnsruiner. Något nedanför
mitten var pipan vidast, vilket kallades buken. I
den nedre rektangulära delen som kallades ”stället”
fanns två öppningar eller bröst. I det ena ”formbröstet” var bälgarna placerade och där blåstes
luft in i smältan. I det andra utslagsbröstet skedde
tappningen av järnet och slaggen. I utslagsbröstet
fanns två öppningar ett för tappning av smältan
och ett för tappningen av slaggen. Utslagshålen
var placerade på olika höjd i hyttan. Masmästaren
hade genom lång erfarenhet lärt sig när smältans
nivå i masugnen hade rätt höjd och det var dags att
tappa smältan. Först slogs lerklumpen som tätade
slaggutslaget bort och slaggen tappades ut. Därefter var det lerklumpen för smältans utslagshål som
skulle avlägsnas. Smältan styrdes genom en vridbar ränna till formarna. Det hela måste antagligen
gå fort eftersom en ny beskickning fanns ovanför
och tryckte på nedåt. Det var bättre med smälta i
slaggen än tvärtom med slagg i smältan.
Hela masugnen var ytterst klädd av timmer i de
allra äldsta hyttorna, men under 1700-talet inför-
des bestämmelser att masugnsbröstet skulle vara
av mindre eldfängt material dvs av sten. Inuti var
masugnen klädd med eldfast material ofta av skiffer som var sammanfogades av murbruk som bestod av jordfri lera och sjösand. En sådan infodring
var så eldfast att den tålde 12 till 16 blåsningar om
vardera 16 - 20 veckors tid, som det angavs i en
äldre beskrivning.
Utslagsöppningen stängdes mellan tappningarna med kolstybb eller lera. När masugnen förvärmts kunde tackjärnsblåsningen inledas. Upp
till masugnskransen kördes eller drogs med hjälp
av vattenkraft träkol och malm. Där uppe på masugnskransen arbetade uppsättaren. Han fyllde pipan med träkol som antändes samt malm och i vissa fall även kalksten. Uppsättaren fyllde masugnen
upp till 18 gånger per dygn, vardera gången med
3 - 400 kg malm och ca en läst kol, vilket motsvarade 12 tunnor eller 19,8 hl kol. Konsumtionen
av kol varierade mellan olika masmästare liksom
kvaliteten på järnet. Masmästarens kunskaper och
kvalifikationer var av strategisk betydelse. Han var
sannolikt den viktigaste personen av alla.
Uppsättaren arbetade uppe på masugnskransen
under bar himmel med tidvis omfattande eldslågor
och rök framför sig. Efterhand konstruerades en
form av lock över uppsättningshålet, vilket gjorde
att man kunde ta till vara gasen från masugnen, för
användning till förvärmning av blästerluften.
Blåsningen i hyttor som låg vid små vattendrag
eller bäckar ägde i regel rum på våren och på hösten, då vattenföringen var tillräcklig för att driva
vattenhjulet till bälgen. Innan blåsningen påbörjades utbjöds uppvärmningen till den som begärde
minsta mängden tackjärn per värmningsdygn. Oftast skedde det på så sätt att denne fick s.k. fridygn
innebärande att han fick blåsa utan avgift vissa
dygn utöver sin andel i hyttan. Genom olika tekniska framsteg förkortades uppvärmingsdygnen
från 10-14 dagar till 2-5.
En klassisk bild av en Masugn eller Hytta i genomskärning. Till
vänster syns blåsbälgen. Efterhand användes två bälgar och i nytid
blåsverk med uppvärmd luft från hyttan. Vid en annan sida av masugnen fanns utslagsbröst för slagg och smälta.
Sid. 9
Kolen, som förvarades i kolhuset, gjordes rena
från kolstybb innan det transporterades i korgar
på kolbron upp till masugnskransen. Uppsättaren
tillredde malm, kol och ev. limsten till sättningar.
En sättning kunde bestå av 10 – 15 hl kol, 300 kg
malm och varierande mängd limsten, beroende på
malmens lättsmälthet. När massan sjunkit ca 1,5
meter skedde nästa sättning osv. Under ett 8- timmarsskift hann man med ca 12 sättningar.
I boken om Bergslagen har Marie Nisser beskrivit processen på följande sätt: ”Järnmineral
består av oxider, dvs föreningar mellan järn och
syre. De flesta malmer innehåller förutom bergarten mangan, fosfor, svavel osv. I smältrummet
- stället - infördes blästerluft genom en eller i senare tid två eller flera formor. Fram till 1830-talet
skedde luftinblåsningen med två vattendrivna träbälgar som arbetade växelvis. Med hjälp av bästerluften förbrändes träkolen under utvecklande
av värme. Vid förbränningen bildades koldioxid
som snabbt reagerade med kol och övergick till koloxid, den viktigaste beståndsdelen i masugnsgas.
Gasen strömmade upp genom den nedåtsjunkande
beskickningen och avgick från det öppna uppsättningshålet som en klart lysande låga”.
När temperaturen steg tog järnet upp kol och
övergick till flytande tackjärn. Genom inblåsningen
av luft höjdes temperaturen i smältan till ca 1.200
grader. Denna smälta samlades i smältrummet med
slaggen flytande ovanpå.
Smältan tappades i lerklädda tackjärnsformar
eller galtsängar, som
fanns nedgrävda i marken. Tappningen skedde
med hjälp av en svängbar
ränna. Efter att de stelnat
höll tackorna en vikt av
60 till 110 kg. Varje utslag innehöll mellan 1 till
1,5 ton tackjärn.
Slaggen är de efter
skrädning kvarvarande
bergarter, vilka tillsammans med kalk ger en
glasartad blå, grön eller
grå restprodukt.
Högar av sådan slagg finns runt alla hyttor. Slaggen göts ibland till slaggstensblock som användes
som väggmaterial i byggnader av olika slag. Vid
Trummelsbergs gamla hytta i Västmanland är allt
som är kvar från kolhuset ett antal pelare av slaggsten. Inne i det nu skogsbeväxta området reser sig
ett antal kolonner av slaggsten, likt en grekisk tempelruin. Slaggsten användes även i husbyggnader.
1828 togs ett skotskt patent på en masugnsbläster där luften värmdes upp till 300 grader innan
den blåstes in i smältan. Detta gav en produktionsökning på 50 procent och en minskning av kolåtgången med 28 procent.
Omkring 1860 började man höja masugnspipan
så att den kom att rymma 72 kubikmeter. På det
sättet höjdes produktionen med ca 10 ton per dygn.
Kolåtgången minskade även därmed, från 74 hektoliter/ton till 51,5 hektoliter/ton.
Masugnar i Norrbotten
Landshövdingarna skulle för varje femårsperiod lämna en rapport till regeringen/riksdagen.
För perioden 1861-65 skriver man om bl.a. masugnarna i länet. ”Av de fem inom länet befintliga, i
brukbart skick varande, masugnarne hafva under
denna period enbart tvänne varit begagnade. Af
tillverkade 39.537 centner tackjern belöper sig på
Rosforss masugn 35.546 centner, och återstoden
3.991 centner på Tornefors masugn.”
För perioden 1881-85 skriver KB: ”Sedan genom Kungl.
Kommerskollegii utslag den 24
december 1884 masugnarne Junosoando, Gyljen och Korpfors
blifvit förklarade för nedlagde,
qvarstå såsom sådene inom länet endast följande fem, nemligen: Torneåfors, Törefors, Avafors, Selet och Rosfors. Af desse
senare är Torneåfors masugn
obrukbar. Selets och Rosfors
masugnar hafva stått obegagnade, den förre sedan år1879 och
den senare sedan 1868.”
Till vänster en bild från utslagsbröstet vid etn större hytta
Sid. 10
Masmästaren
Masmästarordningen från 1649 angavs att hyttlagen skulle skaffa sig kunniga arbetare under ledning av en utbildad masmästare. Bergskollegii brev
från 1746 beskriver kravet för att bli masmästare.
”2 § At få beskedelige och wälutlärde Masmästare
är thet angelägnaste wid tackjernstillwerkningarne, at kunna få them thertil erfordras at the som
komma i lära, hafwa tilfälle at tilfullo få grunden
af masugnens ställning och drift.” Vidare anges att
en ”hyttedräng” efter minst 3 år hos masmästaren
bör bli uppsättare. ”at lära sig ugnens beskaffenhet ofwantil och at märka huru malmer på bättre
eller sämre kohl drifwa åtskillig olika, och huru
upsättningen med Masmästarens samråd therefter
bör jämkas. 3 år bör han åtminstone wara upsättare, då han hermed eller sedan wara tienlig at agta
på Åldermannens eller Ställmästares insatta ställe,
hwilket då han gjordt i 3 år tyces wara så widkommen, at han kan få Åldermannens eller Ställmästarens bewis, at sig kunna agta och ställa hwarmed
han bör inställa sig wid Bergs Rätten, som efter
vidare inhämtad kundskap om honom för Skickelig
eller ej och tillåta honom såsom Masmästare betiena Bergslagen. Åldermannen eller Ställmästaren
bör wara ansvarig för sit utgifna lärobref.”
Av de yrkesgrupper som fanns vid masugnen
var det Masmästaren som var chefen och som hade
främsta ansvaret. Stegresaren kallades den som
murade eller fodrade själva ugnen. Detta gjorde
ofta masmästaren själv. Uppsättare kallades den
som fyllde på masugnen. Bokaren var den som
krossade malmen. Rostbrännaren kallades den
som rostade malmen. Hyttdrängen var den som arbetade i masugnens nedre del.
Masmästarordningen 1766
”Kongl. Maj:t har i nåder öfwerwägat angelägen af Tackjerns-Blåsningarnes rätta skjötsel och
wård, såsom i grunden til den öfriga Jernhandteringen eller Stångjerns-Smidet, samt Jern- och
Stål-Manufakturen i Riket”, så inleds masmästareordningen;
§ 1 Till Masmästareämbetet hörde Masmästare,
Stegresare, Hyttedrängar, Uppsättare, Bokare och
Rostbrännare.”
Masmästarordningen stadgar att den skickligaste och pålitligaste av masmästarna skulle utses till
Ålderman. Åldermannen, Övermasmästaren och
Bergmästaren skulle en gång per år lämna rapport
om blåsningar och tillståndet av Hyttor, Bälgar och
Rostgropar samt annat nödigt. Övermasmästaren
skulle bl.a. årligen göra en förteckning över alla
hyttarbetare och deras utveckling. Vid ämbetsmötet skulle han ombesörja att medel från Ämbetslådan utdelas till de som behövde hjälp.
Ålderman skulle avlägga Ålderman- och Domared för att kunna medverka vid Bergstinget. I
samband med att denna ed avlades skulle han betala 10 daler till Ämbetslådan. Han skulle vidare
årligen besöka alla hyttor, tillse att alla fullgör sina
skyldigheter och undervisa dem, tillse att åtgärder
vidtas, byta ut Masmästare om så behövs. Han
skulle även verkställa besiktningar vid hyttor och
där anteckna alla brister samt föreslå åtgärder för
att hyttorna ska kunna drivas vidare.
Enligt 3 § skulle man för att kunna bli Masmästaren ha varit hyttarbetare och ha arbetat med Rostbränning, varit Uppsättare, varit Hyttdräng, vaktat
en Blåsning samt ansvarat för ytterligare två Blåsningar. Han skulle dessutom känna till järnmalmen
på sin ort, vilken rostning den kräver, hur den ska
vara bokad. Masmästaren skulle även kunna mura
en masugn, speciellt skulle han veta hur man murade det s.k. stället.
§ 4 innehåller att masmästare eller någon som
kan ”fullborda” en masugn erhåller namnet Stegresare. Denne ska veta var en masugn kan anläggas, hur ytterdelen av gråsten uppmuras, hur pipan,
masugnsbrösten, ringen och fyllmurar uppmuras.
§ 5 stadgar att Hyttdräng antages av masmästaren med hyttlagets eller masugnsägarens samtycke.
Hyttdrängen skulle erhålla ett lärobrev mot en avgift på en daler, till ämbetslådan. Man fick inte bli
hyttdräng utan lovord om ett nycktert och beskedligt leverne samt att han ägde nödig kroppsstyrka.
Hyttdrängen skulle visa att han förstod rostning,
bokning och uppsättning.
Sid. 11
9 § stadgar vilken lön olika yrkeskategorier skulle
ha. Åldermannen skulle årligen från hyttelager erhålla fyra daler, om han kom till hyttan för att göra
besiktning, annars blev han utan ersättning. Masmästaren skulle så länge blåsning pågick ha en da-
Man skulle visa upp en orlofssedel för att kunna
ta städsel. Även pass för att ta sig utanför socknen
krävdes, dvs en flyttattest. Hyttarbetare som lämnar sin tjänst utan tillåtelse skulle hämtas åter och
dessutom böta 50 riksdaler.
Orlovssedeln för Gustaf Nyman lyder
som framgår nedan;
Mästersvännen Gustaf Nyman, hvilken
härstädes tjänt, som Mästersvänn i 7
år, lämnas härmed på egen begäran
Orlof att sig annan tjänst söka, varder
nästa 31 oktober ledig att härifrån afflytta, och hafver ingen skuld vid Bruket.
Under sitt vistande här, har Nyman utmärkt sig för flit i sitt arbete, förstår sitt
yrke, smider försvarligt stångjern, och
förer dessutom ett nycktert och anständigt lefverne, hvarföre han hos en hvar
till det bästa kan recommenderas.
Malingsbo Bruk den 27 Maj 1833
A Göthe
ler silvermynt om dagen samt fri kost. ”och får särskilt för ställets inmurande, åtta Daler Silf:mynt.”
Hyttdrängen och uppsättaren skulle ha tjugo
öre vardera, Rostbrännaren fjorton öre, Bokare
”som tillika skjuter malmen ur råsten Tolf öre, alt
Silf:mynt, för hwarje dygn, samt fri kost under den
tid, de wid Hyttan således arbeta.”
Slaggteglet skulle hyttelaget betala två daler silvermynt för varje hundrade tegel och varav masmästaren och hyttdrängen erhöll hälften var.
Varje masugnsägare skulle ha en motbok eller
s.k. karvstock där alla ekonomiska förehavanden
skulle noteras.
§ 11 föreskrev, som tjänstehjonstadgan, att alla
”lösa” män tvingades att ta tjänst på ett år i taget.
Vid masugnarna skulle anställningen börja första
mars och pågå så länge blåsnig skedde, om inte
parterna överenskommit om annat. För pigor och
drängar gällde det enligt legostadgan att säga upp
sig mellan 26/7 - 24/8 och den nya anställningen
påbörjades den 24/10. Man fick vänta 7 dagar för
att inställa sig hos den nya husbonden/arbetsgivaren. (slankveckan)
Magnus Erikssons landslag som tillkom på 1340-talet finns
stadgande om arbetstvång. Till vänster illustrationen över
”Bygningabalken”.
De som inte hade egendom värd minst 3 mark måste låta städja
sig.Båda parter skulle säga upp avtalet i viss tid innan.
I sju dagar fick den tjänstesökande gå ledig, därefter blev han
utan ”laga försvar”. Det vill säga – lösdrivare.
Sid. 12
Städslades någon utan orlovssedel
eller liknande uttogs böter med 10 daler. Hade arbetsgivare lockat någon till
städsel, under tiden den var anställd
hos annan, blev böterna 100 daler. Alternativet om den städslade inte ville
gå tillbaka till den ”rätta” husbonden,
var att lösa sin skuld hos denne. Skulder hos tidigare arbetsgivare skulle tas
över av den nya arbetsgivaren.
§ 16 stadgar att om någon avslöjas
med fylleri, slagsmål och svordomar,
under tiden som blåsning pågår skall
den sättas ett dygn i kistan (fängelset).
Dessutom skulle han betala dubbla
böter, hela tio daler.
Skulle någon masmästare eller delägare i hytta bjuda arbetare på starka
drycker, så att denne missköter sitt arbete och att
blåsningen fördärvas, skall den som bjudit dels
böta tio daler och dels hålla delägarna i hyttan skadeslösa. Vid sådant fall skall hyttfogden, om det
var han som orsakat fylleriet, ersätta hyttelaget
med två skeppund tackjärn. Var det en bergsman
som orsakat fylleriet skulle hyttlaget ersättas med
ett skeppund tackjärn.
Norbergsstadgans sista paragraf stipulerade;
”att edert häkte skall byggas inom sex veckor, efter det att detta brev är läst, och ständigt underhålla vid vite av fyrtio marker.”
Bötesbeloppen 10 daler motsvarade ca
2 veckolöner för en dräng, enligt skriften
”Vad kostade det”.
Enligt Allan Weinhagen, i sin bok om
Bergslagen var medelproduktionen för en
bergslagshytta 1649 ca 116,5 skeppund.
1670-74 var medeltalet blåsningsdygn 23,
vilket innebär att 2 skeppund tackjärn är 40
% av en dags produktion.
Av alla masugnar som funnits i Norrbotten är det endast Rosfors bruks som är restaurerad. Övriga är rivna och stengrunden
sannolikt bortforslad och använd till andra byggnader. Masugnen i
Rosfors saknar dock alla de tillbehör som fanns som hjulhuset där
vattenhjulet för blåsbälgen och uppfordringsverket, som drog kol
och malm upp till masugnskransen. På Plagemans teckningar från
olika bruk i Norrbotten kan man se dessa omgivande hus.
Bilden ovan visar resterna av masugnen i Selet. De järn som
höll ihop masugnen är även borttagna, vilket även är fallet för masugnsruinen i Selet.
Bilden nedan visar de ytterst begränsade resterna av masugnen i Avafors masugn. Fotot från sommaren 2009. Avafors masugns
produktion framgår av statistik omkring Meldersteins bruk.
Längst ner C F Plagemans teckning av Avafors.
Sid. 13
Norbergsstadgan från 1354
”Vi Magnus, med Guds nåd Sveriges, Norges och
Skånes konung, vilja att det skall alla veterligt
vara, att vi av vår synnerliga nåd hava förunnatbergsmännen på Norberg den rätt och stadga, som
här följer.
§ För det första hava vi stadgat och förordnat,
att tolv skola de vara som hava tillsyn över berget
och vaka över bergsmännens rätt och dess tillämpning i alla de stycken, som här angivas i brevet.
Och dessa tolv skall vår fogde utnämna, dem som
han vet vara de bästa och förståndigaste.
§ Vi befalla alla – både mästermän och andra
– att var i sin stad ösa gruvan och rensa utgången,
som leder ut från den. Den som ej gör detta, har
förverkat den andel, som han äger i gruvan, såvida han ej får njuta vår särskilda ynnest.
§ Varsomhelst nyodlingar hädanefter upptagas
eller ock hittills varit upptagna i bondeskogar, som
ligga vid berget, skall den, som har upptagit en
sådan, utgöra halv avrad åt den,
som äger skogen, och ej full avrad, som hittills skett, och var och
en skall få behålla sina nyodlingar, så länge han gör rätt för sig,
även om han ej idkar bergsbruk.
§ Vidare må ingen, som tillhör
berget, utom mästermännen allena uppköpa några varor med
avsikt att driva handel ,ed dem
och sälja dem igen till högre pris
vid tre markers böter och därtill
det som han köper. Det skall vår
fogde utmäta och vi vilja, att de
nämnda tolv skola ha målsäganderätten i denna sak.
§ Vidare havs vi bestämt, att
de som sälja öl på gamla berget,
ej skola vara flera än fyra, som
vår fogde därtill utser. Ej heller
må de sälja öl åt några arbetare
någon annan dag än helgdagar,
från det högmässan är läst och
till dess solen går ner och ej heller förrän torg och ting är hållet. Den av dessa fyra, man eller
kvinna, som säljer öl före eller efter dessa tider, böte tre marker varje gång han blir
därtill förvunnen. Om någon annan än dessa fyra
säljer öl, böte tre marker för varje gång.
§ Vidare om någon extra skatt pålägges bergsmännen, då skola smeder, förslagare och blåsare
utgöra tredjedelen tillsammans med mästermännen, och samma lag och rätt som Norberg har,
skola Vikaberg, Lindesberg och järnhyttorna på
Silverberget ha, och de skatter, som påläggas dem,
skola de som bo på dessa berg utgöra tillsammans
med Norbergsmännen och likaledes allt annat,
som påbjudes dem genom konungens brev.§ Vidare
medgiva vi bergsmännen med detta vårt brev, att
de ej skola göra gengärd mot någon hädanefter
utom emot konungen, då han själv kommer, eller
emot dem, som hava konungens dom, när han vill
hålla sina rättarting, varom hans brev då tala.
Sid. 14
§ Vidare må ej legodrängar eller legokvinnor
gå utan arbete, utan de skola arbeta och taga arbetslön, där dem bjudes sådan för ett halvt år eller
helt eller mindre. Vilja de ej arbeta, då dem bjudes
arbetslön, må fogde n sätt dem i häkte, till dess de
vilja arbeta.
§ Vidare om löskekarl eller löskekvinna löper
bort från berget, må den som har lejt eller städslat
en sådan man eller kvinna utan hinder föra honom
tillbaka till berget, var han påträffas. Sätter han
sig till motvärn, vare allt det ogillt, som han får
och de som honom vilja skydda, och tvegillt det
som drabbar dem, som vilja ta honom. Sådant folk
må ej vara landbo åt någon man eller något slags
arbetshjon utanför berget, såvida det ej visar sig,
att de äga mycket jord, att de kunna bygga och
bo såsom bönder eller att de äro förmyndare för
fader- eller moderlösa barn.
§ Vidare om vår fogde finner, att ogillt järn smides på berget, skall han rida dit med tvenne män
och väga järnet. Väger det ej fullt, så att tjugofyra
osmundar väga ett pund, böte smeden fyrtio marker, såvida ej husbonden har givit honom felaktigt
bessman eller ej ville ge honom något alls. Visar
det sig, att det är så, böte husbonden fyrtio marker
och smeden vare saklös.
§ Den som blir utsedd att undersöka det, som
nu är sagt, men ej vill följa med fogden, böte tre
marker, om han ej har laga förfall. Förvägrar husbonden eller smeden fogden att väga järnet, böte
fyrtio marker. Kommer det till någon våldshandling dem emellan, vare allt det ogillt, som husbonden eller smeden får, men dräpes eller såras fogden eller hans följe, vare därmed edsöret brutet.
§ Vidare må ingen utan särskilt tillstånd av fogden eller de tolv, som förut omtalades, sitta längre
än två dagar på berget med något kram
eller dylika ting, som
pläga säljas i torgbodar, vid äventyr av tre
marker och därtill det
han säljer.
§ Vidare om någon
mästerman har mindre del i en hytta än
en åttondedel, skall
samma del evärdligen tillhöra konungen, såvida
han ej överlåter den åt en annan inom en månad
efter det han är därtill lagligen uppmanad.
§ Väcker någon åtal mot en löskerkarl, skall
han stämmas till ting med tre män. Kommer han
och får den, som vill gå i borgen för att han ej
löper bort före laga ting, som hållas inom de tre
veckor vilka komma därnäst, och som svarar för
att han gottgör sina brott eller värjer sig med ed,
så är allt väl. Är han instämd, såsom förut är sagt,
och vill ej komma eller kommer men får ej den,
som går i borgen för sig, må vår fogde gripa honom och hålla honom kvar, intill dess han har sonat sitt brott.
§ Vidare om någon av bergsmännen finner järnmalm på någon plats och tar sig för att smälta,
fogden och de tolv ovetande och ej tillsporda, trots
att vi givit dem i uppdrag att pröva och skilja gillt
järn från ogillt, skall böta sina tre marker.
§ Vidare må var och en som blir gripen med
olagliga vapen hava förverkat vapnen och därtill
tre marker.
§ Vidare vilja vi, att edert häkte skall byggas
inom sex veckor, efter det att detta brev är läst, och
ständigt underhålla vid vite av fyrtio marker.
Detta brev var gjort och givet på Norberg året
efter Guds börd 1354 på Sancti Mathiae apostoli
dagh under vårt insegel.
Nedan teckning i Illustrerad tidning 1866 av Masugnen i Strömsund, Råne socken, vid Norrbottenskusten.
Sid. 15
1766 års Hammarsmedsordning
Hammarsmedsordningar från 1638, 1649, 1703
låg till grund för 1766 års reviderade upplaga. Enligt § 1. Ämbetet skulle ämbetet bestå av Ålderman, Mästare, Mästersven och Smedsdräng vilken
tidigare benämnts Kolgosse.
§ 2. Stadgade att till ålderman skulle utses en
av de skickligaste hammarsmederna. Denne skulle
utföra en mängd uppgifter av förtroendemannakaraktär. Han skulle svära ed som domare/ålderman,
Göra besiktningar, Bevista prov för mästare- och
mästersven och utfärda brev, Kolla kolmått m.m.,
Biträda Bergmästaren samt Föreslå ändringar inom
hantverket.
Enligt § 4 skulle det vid varje hammare (en eller
flera härdar) finnas en mästare. Varje härd skulle
ha en Mästare, Mästersven och Smedsdräng. Alternativt kunde en mästare ansvara för två härdar
och då ha två Mästersvenner och en Smedsdräng
vid den härd där mästaren inte själv smidde.
Ville en bruksägare, istället för att ha en mästersven och en smedsdräng, anställa två mästersvenner som ömsom dela på arbetsuppgifterna, skulle
det kunna överenskommas mellan smederna och
bruksägaren. Så kunde man göra ”utan at den äldre
Mästerswennen må det sig til wanheder räkna.”
Enligt § 5 skulle mästaren anställa smedsdrängen samt förse honom med mat och kläder samt ombesörja att han inskrevs vid bergstinget. En smedsdräng som ville bli mästersven skulle anmäla detta
till bergsrätten eller åldermannen. Han skulle då
visa att han förstår smältning och räckning samt
kunna smida en hölst eller ett veckosmide.
Hölst var en ring som satt på hammarens skaft
för att hålla ihop stockarna som skaftet bestod av.
Ett veckosmide ansågs vara minst 8 skeppund
tackjärn eller 10 skp osmundjärn. 1703 fordrades
10 skp tackj. om tre arbetade vid härden.
Mästersven skulle anmäla att han ville bli mästare, när en sådan anställning finns att få och i så
god tid att han skulle hinna avlägga prov för att
det skulle hinna bli klart till nästa bergsting. Där
skulle beviset - mästarbrevet - uppvisas. För att
bli mästare krävs att mästersvennen skulle förstå
sambandet mellan färskning och smältning, att han
kan ”hålla byggnad och redskap wid magt och ordning”, ”at sparsamlingen umgås med kolen”, att
förstå smidessortering efter särskilda tolkat (mått),
att förestå ett veckosmide samt att utan handledning kunna bygga en stångjärnshammare.
Enligt § 8 skulle mästaren mot räkning ta emot
tackjärn och kol. (fredagar skedde redovisning)
Av 1 skeppund tackjärn (bergsv) (26 lisp) skulle
20 lispund stångjärn smidas med 2 läster (24 tunnor) kol. Mera än 20 lisp. järn per skp. tackjärn
gav överjärn. Mindre kolförbrukning än 2 läster
(24 tunn.) per 20 lisp. stångjärn gav överkol.
1 skeppund bergsvikt = 149,6 kg. vilket skulle
ge 8 - 9 stänger à 6,5 - 7 alnars längd.
(8,5 stänger x 4 m = 34 meter )
Veckosmidet skulle därmed vara 64 - 72 stänger
eller mera än 10 st per dag.
Sid. 16
Enligt 1766 års hammarsmedsordning betalades mellan 1 - 1,75 daler samt 2 daler silvermynt för finare järn.
Avräkningslängd för Mästaren Nils Flodström på Baggå bruk för 1789.
Stångjerns Tillverknings Conto utsmidt
sedan sistl. Mikaelii.
46 Skp 5 ½ lisp 1 ½ tum 3/8 ….
á 20 skill. 19:13:6
252 skp 2 lisp stångjärn
à 17 1/3 skill. 91: 1:9
1789 betalades 20 skilling för finare järn och
17,33 skilling för ordinärt järn.
1776 genomförde Gustav III en stor myntrealisation.
1831 betalade Västra Kolsva bruk 32 skill.
Riksgälds per skpd.
Att jämföra ersättningen mellan olika år är
praktiskt taget omöjligt bl.a. pga myntreformerna.
Bruket skulle även hålla smederna med
naturaförmåner;Mästaren 1 rum o kök, Visthusbod,Fähus med skulle samt hö för 2 kor.
Mästersven/Smedsdräng 1 rum,Matbod, Fähus
med skulle samt hö för 1 ko.
Sid. 17
Till vänster Smedsdrängen Olof Westström vid Norra Hammaren i Baggå
1789.
Halv års lön vardera av
Mästarna Anders Holst och
Nils Flodström med
6:32.-Ytterligare ersättning för
Dammvakt, Avisning,
Slaggbärning, Järnhuggning
Ishåldning på hammarhjulnålen” Olofs årsintäkter var Årskostnaden var
1:42:8
15:10:8
7:38:9
Ing. balans (skuld till bruket) 6: 8:6
Utg. Balans (fordran)
1:11:5
15 § innehåller regler för betalningen varav
stadgas att mästaren ska erhålla, efter att ha ansvaret för en del av hammarens utrustning; 5/12 eller
42% av förtjänsten. Mästersvenen erhåller 4/12
eller 33% och Smedsdrängen erhåller 3/12 eller
25%. Det sistnämnda om mästaren inte håller honom med mat och kläder.
1703 infördes regler om ”husbondens” ansvar
för oförvållad arbetslöshet.Vid torka, brist på råva-
ror skulle annat arbete anvisas. Ersättning motsvarande okvalificerat grovarbete skulle utgå. En man
skulle få 10 2/3 öre s.m. eller 1 d. km. Kvinnor och
pojkar fick 5 1/3 öre s. Fanns inte arbete skulle de
få ”fyrpengar”. Mästare och mästersvenner fick 8
öre smt., drängar 5 1/3, kolpojkar 2 2/3.1766 hade
det ökat till 10 2/3 öre, 8 öre resp. 5 1/3 öre. Vid
vägran att ta arbete blev smeden förlustig fyrpengar.
Nedan 1778 års avräkningsbok för Mästersven Nils Flogström vid Knipsmedjan, S-berg.
Debet
Balans från 1777 14: 3:3
Kontant, Tobak mm 22:29:5
Saldo 36:32:8
Kredit
Lön från mästaren Hans Hansson
570 Skp 2 ½ lisp 19:38:—
Överjärn 1:32:—
Ny hammare —:16:—
Hammarlagn. —: 4:—
Järnbärarlön —:16:—
Totalt 22:10:—
Balans till 1779 Saldo 14:22:8
36:32:8
Årets resultat, för det år han gifte sig
och flyttade till Baggå bruk, där han
blivit mästare.
– 19 skill 5 rst
Benämningen flog anges vara ett dialektalt
uttryckt för flod (Flogström / Flodström)
Sid. 18
Stångjärnet
Järntackorna transporterades till smedjan för
att förädlas till en smidbar produkt. För att uppnå
smidbarhet var man tvungen att minska kolhalten.
Denna process kallades färskning. Kolhalten som
vanligtvis låg på 4 %, skulle ner till 1,5 % för härdbart stål och under 0,35 % för mjukt järn.
En eller två tackjärnsgaltar lades på kolbädden i ässjan, där luft blåstes in i härden. Tackjärnet smälte så småningom av den höga värmen och
droppade genom kolbädden, för att samlas i botten
på härden. Smeden påbörjade därefter med hjälp
av ett kraftigt spett arbetet att bryta upp järnet
från botten, upp till ytan, för att återigen smältes
till botten. Detta upprepades flera gånger. Under
processen ökade slaggens järnoxidhalt och en reaktion åstadkoms mellan slaggens syre och tackjärnets kol. ”Massan kom i kokning, dvs koloxidgasen bubblade upp genom det flytande tackjärnet
och den flytande slaggen. Järnet blev alltmer trögflytande då dess smältpunkt steg i takt med att
kolhalten sjönk. Slutligen samlades järnet på botten av härden i mindre klumpar sk färskor. Dessa
hade fortfarande en rätt hög och ojämn kolhalt. På
nytt lyftes de upp i blästerzonen. Kolrikare partier
smälte och färskades. Järnet, som nu samlats på
härdens botten, var kolfattigt. Det makades ihop
i härden till en degig massa, som fördes till hammaren. Där slogs den samman så att den blev helt
platt, varefter den sönderhöggs i fem à sju smältstycken. Dessa fördes tillbaka till härden för att på
nytt upphettas. När smältstyckena var färdigvällda
fördes de åter till stångjärnshammaren där de nu
utsträcktes till stänger av önskad dimension.”
Utsmidningen av smältstyckena hade två syften. För det första gavs järnet en lämplig form. För
det andra fick det en finkornigare inre struktur som
gjorde det segare. I tysksmedjorna arbetade smedlagen med såväl smältning som räckning dvs att slå
ut stycket till en stång. På ca 3 1/2 timme hann en
duktig smed räcka ut sex stänger. Det tysksmidda
järnet var mjukare än vallonjärnet
Lancashiremetoden
Vid mitten av 1840-talet
började tysksmidet ersättas
av lancashiresmidet. Detta
gav ett stångjärn av högre
kvalitet. Denna metod innebar att tackjärnet smältes och
färskades i en täckt smälthärd.
Efter en förnyad uppvärmning i vällugnen som i en del
fall var konstruerad som ett
uppvärmt och inbyggt transportband där tackan infördes
i ena änden kall och kom ut
på andra änden av transportbandet i smidbart eller
valsningsbart tillstånd. Denna metod gav möjlighet till tillverkning i industriell skala och infördes vid de större bruken. Den sista i bruk varande
Lancashiresmedjan i landet finns i Ramnäs, vilken
lade ned sin verksamhet 1964. I dag är mycket restaurerat av denna industriella raritet.
Franche-comtésmidet
Vid mindre bruk infördes en metod som kom
från Frankrike och Belgien och som kallades
franche-comtésmidet. I likhet med lancashiesmidet användes en täckt härd. Man använde dock
samma härd både för smältning, färskning och för
uppvärmning av smältstycket, innan det räcktes ut
under hammaren. Denna metod var mindre kolförbrukande än den gamla tyskmetoden genom bl.a.
övertäckningen och innebar dessutom en större
produktionsförmåga.
Sid. 19
En hammarsmed och hans levnadsförhållanden
Nils Andersson Flodström
Under de första åren av 1800-talet flyttade hammarsmedmästaren Nils Andersson Flodström från
Nyhammars bruk i Ramsbergs socken, Örebro län,
till Selets bruk i Nederluleå, Norrbottens län. Nils
är undertecknads MM MM MF F, född den 13 oktober 1756 i Fagersta, Västanfors socken, Fagersta
kommun.
Nils Flodström var gift med Johanna Sophia
Reisman född 1757, troligtvis i Stockholm. Hennes föräldrar var födda i närheten av Dresden i
Sachsen, i det som mellan 1945 - 1989 var statsbildningen Östtyskland.
Nils far – Anders Nilsson - var även han hammarsmed och mästare såväl vid Semla som Västanfors bruk. Två av de som kom att bilda Fagersta bruk - Semla, Fagersta och Västanfors. Redan
under Gustav Vasas dagar fanns gruvor och hyttor
vid dessa tre platser.
Nils började 1773 som koldräng vid Bockhammars bruk i Gunnilbo, Skinnskattebergs kommun,
under mästaren Jonas Svensson Gävert, vid nedre
hammaren. Bockhammars bruk äldre historia är
intimt förbunden med namnet Ebba Brahe, Gustav
II Adolfs ungdomsförälskelse. Hon gifte sig sedermera med greve Jacob de la Gardie. Ebba Brahe
var enda dotter till Magnus Brahe, en av Karl IX:s
främsta anhängare och medhjälpare. Genom förläningar till fadern och köp kom Ebba att äga bl.a.
Bockhammars och Svanå bruk.
Gustaf Schröder skriver i ”En bruksbokhållares minnen”, om
arbetstiden för stångjärnssmederna. Om det fanna flera arbetslag kunde ett gå på kl.18.00 under söndagen till lördagseftermiddagen veckan därpå. Det andra laget gick på lite senare och
höll på lite längre. Varannan vecka växlade man så att att man
fick en sorts ”långhelg”.
Under hela veckan hade man samma kläder, en lång grov skjorta, förskinn, strumpor och träskor. Lika året om, såväl vid 30
graders kyla som 30 graders värme. Man sov i skift i ett rum
vid sidan som kallades ”labbi” i skriftspråk och ”kuja” eller
”smekuja” i dagligt tal.
Den var utan fönster och eldades med glödgad slagg, tagen från
smideshärden, och kol. I sängarna låg lös råghalm. ”Luften i
detta sovrum var varm, nästan het, vilket var nödvändigt, då arbetaren saknade kläder, men atmosfären låter sig icke beskrivas.
Det var ett kompositum av fotsvett, hudsvett och salt, ty av det
ymniga svettandet under arbetet kristalliserades saltet som åtföljde utdunstningen till formliga kakor över rygg och skuldror.
I sådan atmosfär sovo de.”
En beskrivning från 1746 anges att Bockhammar ”bestått av två hamrar och fem härdar. Vattendräkten är knapp och kostsam, medan man
måste underhålla åtskilliga dammar, varigenom
vattnet insamlas från insjöar och mossar. Skogen
är bra och ger nära nog tillräckligt till behovet av
kol. Tackjärn fås från ägarens egna hyttor i Mattsbo, Norrbärke socken och Skrikebo i Västanfors
socken, det övriga köpes från Västra bergslagen”.
1771 kom Bockhammar att förvärvas av ägaren
till Färna bruk och ingick därefter i fideikommisskomplexet Ferna-Bockhammar. 1817 hade man
tre härdar med sex hamrar och en årlig smidesrättighet på 1.767 skeppspund, d.v.s. ca 250 ton.
Tillsammans med Ferna och Killinghammar hade
man 139 anställda.
Vad beträffar levnadsbetingelserna kan ett protokoll från Heds sockenstämma från 2 augusti
1772 något belysa förhållandena vid denna tid.
”I anledning av den i år så tryckande spannmålsbristen och höga överhetens nådiga föranstaltning
hade till Wästerås ankommit ett nytt förråd riad
råg, varav Hed socken med posten fått tillstånd att
mot säker borgen och det pris framledes blev utsatt, därstädes avhämta 8 tunnor. Härvid begärde
herr överstelöjtnanten och riddaren Örnsköld, att
en förteckning på församlingens mest fattiga och
nödlidande nu i allas närvaro skulle upprättas
på det att man därav skulle utröna, vad och huru
mycket tarvades till deras undsättning. Antalet av
dessa befanns vara ej mindre än 75 personer, dels
barn, dels äldre, så att medels allenast en fjärdings
utbetalning till var och en av dem fordras 9 tunnor och 3 fjärdingar, vilket överstiger det kvantum
socknen i Wästerås är beviljat.”
Då ingen i den ”brådaste andtiden” ville åka
till Västerås för att hämta säden, erbjöd sig Örnsköld att socknens fattiga skulle få hämta sin andel
hos honom på Karmansbo gård.
Socknen skulle ur fattigkassan under hösten
betala honom 74 daler, 3 skilling kopparmynt per
tunna, hälften råg och hälften korn.
Sid. 20
1775 flyttade Nils till Skinnskatteberg och
bodde, enligt husförhörslängden, vid ”Westergårdshammaren” fram till giftermålet 1779. Han
benämns i husförhörslängden dräng, antagligen
smeddräng eller mästersven. (Hfl S-berg 1775-85
pag 170)
Exakt när han gjorde de prover som erfordrades
för att bli mästersven är inte klarlagt. Skinnskattebergs bruks avräkningsböcker för 1778 och 1779
är de enda som finns bevarade. I denna anges Nils
vara mästersven vid ”Knipsmedjan”. Mästare var
Hans Hansson. I avräkningsboken kallas han för
övrigt Nils Flogström. (Flog = Flod)
Mästaren Hans Hansson, Nils och smeddrängen
hade producerat 570 skeppund 2 ½ lispund stångjärn. Nils ersättning blev 19 Rdl 38 skilling. Inklusive överjärn m.m.blev årsinkomsten 22 Rdl 10
skilling. Från 1778 överfördes i ny räkning en for-
dran på bruket på 14 Rdl 3 sk 3 rst och överfördes
i ny balans 14 Rdl 22 sk 8 rst, en ökning med drygt
19 skilling under året.
Avräkningsboken visar att Nils hade ett överskott på drygt 14 Rdl 22 Skill. 8 Rst. vid räkenskapsårets början, okt. 1778. Var annan månad tog
han ut 1 rulle tobak som kostade 6 resp. 8 skilling.
Kontant tog han ut ca 16 Rdl. Han köpte strumpor
för 21 skill. 4 rst., boråsvaror, vadmal och andra
tyger, för 2 Rdl 36 sk. Han torde ha ätit hos mästaren, då han inte hade kostnader för mat och erhöll
lägre lön än hans kollega.
För 1778/79 fick han från mästaren Hans Hansson i mästersvenslön 33 Rdl 16 skill. Kostnadssidan i avräkningsboken innehöll bara posterna
”Contant”, ”Tobac” samt betalning till namngivna
personer, som bör vara återbetalning av tillfälliga
lån. I ny balans till 1780 var en skuld på 4 Rdl 26
skill och 4 runstycken.
Det senare kanske på grund av kostnader för
etablering av ett nytt eget hushåll inför giftermålet
och flytten till Baggå.
Vid 23 års ålder, den 3/10 1779, gifte sig Nils
Flodström med Johanna (Anna) Sophia Reisman.
Det anges vid olika tillfällen att hon är född i Stockholm, men såvitt känt har man inte lyckats hitta födelsenotisen. Vid giftermålet angavs att hon kom
från Karbenning, ca 1 mil nordöst om Västanfors.
En av många orter med hytta och hammare. I Karbenning var Johanna Sophia piga vid vigseltillfället. I vigselboken anges att Nils var mästersmed,
och det antecknades även; ”Nils Flodströms uppförande beskedligt”. Han hade alltså under åren i
Skinnskatteberg anmält sig för att bli mästersmed,
och klarat kraven.
I samband med giftermålet flyttade Nils och
hustrun till Baggå bruk, där de bodde i Nedre
Baggå. De tog nattvarden första gången den 24/10
1779. (Hfl S-berg 1775-85 pag 7).
I nästa Hfl 1786-95 pag 10 anges att Nils i Svebili katekes behärskade 1 och 2 huvudstycket medan Johanna Sophia behärskade alla 5.
De tog nattvarden sista gången i Baggå den 8/9
1793, varefter de flyttade till Nyhammars bruk i
Ramsberg. De hade då bott nästan 13 år i Baggå.
Baggå, en bruks- och lantegendom ca 1 mil norr
om Skinnskatteberg och beläget vid Baggån.
Sid. 21
I Skinnskatteberg byter Baggån namn till Hedströmmen, vilken mynnar ut i Mälaren väster om
Köping. Baggå lantegendom omfattade drygt 4
mantal.
arbetade, ofta erhåller extra ersättning. Denna benämns ”för flit i smidet” och utgick oftast i form
av tobak men även i pengar. Det året fanns som
mästare vid; Borgfors; Hans Orre, vid Skommerhammaren; Nils Ersson och
Anders Åman, Nedre hammaren; Lars Jansson, Anders
Holst, Nils Flodström och Carl
Fredrik Nordström, som benämns ålderman. Det fanns sju
mästare, sex mästersvenner och
sex smeddrängar.
1784 års avräkningsbok för
Baggå bruk, enligt utdraget till
vänster, anger att man under
året tillverkats 3 319skeppund 17 lisp. stångjärn.
Stångjärnet hade genom Rådman Wollström i Köping, som commisionär, transporterats till Hasselgren & Björkman i Stockholm. Totala intäkterna
blev 11 416 riksd. 18 skill. 8 runst.
Baggås avräkningsbok för okt. 1788 till sept.
1789 anger att mästaren Nils Flodström vid Nedre
Hammaren, till vänster, tillverkat;
- 100 skrindor överkol gav 19 rdl 21 skill.
- 15 skeppund 10 lisp. överjärn 20 rdl 32 skill.
- 298 skeppund 7 1/2 lispund stångjärn.
Bruksrörelsen erhöll sina privilegier 1634 och
bestod av masugn och hamrar där malmen togs
från egna gruvor i trakten. Bruket hade i slutet
av 1800-talet 2 franche-comté-härdar, stångjärnshammare, mejeri, kvarn, såg och andra bruksbyggnader. 1893 var antalet arbetare i bruksrörelsen 49
och i gruvbrytningen 41. Detta år framställdes
2.075 ton tackjärn och gjutgods från egen masugn,
1.290 ton smältstycken, råskenor och göt samt 583
ton stångjärn och stål.
I 1784 års bokföring anges att smederna vid
Baggå bruks Nedre hammare, där Nils Flodström
Årets intäkter (Credit) blev 110 rdl 14 skill 15 rst.
Hans smeddräng Olof Westström skulle ha 6 rdl 32
skill.för halva året och samma summa fick Olof av
mästaren AndersHolst.
På andra sidan i avräkningslängden (Debet),
bilden nedan, för okt 1788 - sept 89 tar Nils ut
Råg, Korn, Malt, Sill, Strömming, Torrfisk, Salt,
Kläder, Tobak, Pengar och ”Gårdstillbehör”.
Matts
Mattsson
i Baggbyn
fick betalt
för Åker,
Hö
och
We d k j ö rning med
1 rdl. Nils
hade nog
flera husdjur.
Sid. 22
Under 1788/89 tog familjen ut: 2,5 tunnor
Korn (314 kg), 4,5 tunnor Malt (565 kg), 11,9
tunnor Råg (1 492 kg), 0,63 tunnor Salt (79 kg),
1,75 tunnor Sill (147 kg), 16 lisp. Strömming (68
kg) samt 16 lisp. Torrfisk (136 kg).
från trädgården. (potatis alt. kålrot/rovor) Dessa
varor är det svårt att uppskatta volymerna på.
Familjen bestod detta år av två vuxna och fyra
minderåriga barn samt att ev. smeddrängen Westström, antagligen åt hos sina två mästare. (Ett
halvår hos vardera?)
Detta är det man tog ut från bruket. Till detta
kommer produkter från de slaktdjur man hade och
Ett försök att sammanställa kostnader under
1788/89 för Nils och hans familj av skatter och avgifter visar följande;
1, 1788 års kronoutlagor 1 Rdl 10 Sk 2 Rst
2, Prästgårdens konto 1 Rdl 1 Sk 4 Rst
3, Hr prosten rätth o vinpengar 18 Sk 6 Rst
4, Hr kommunister 6 Sk 8 Rst
5, Hamm.smed. Lådepenningar 6 Sk
6, Organisten Anders Bergman 5 Sk 4 Rst
Sid. 23
Bruksdisponenten och riksdagsmannen, L L Lorichs, från Bernshammar skriver i en bok om Heds
socken; ”Befolkningens föda var även under normala år både enkel och enformig. Vad man stödde
sig på var rågbrödet. Det var den grundläggande
födan och kunde något däröver anskaffas av s.k.
sovel, så var det mycket bättre.
Av trädgårdsprodukter voro rovor och rötter de
vanligaste. Därnäst kom fläsket. Slaktgrisen har
sedan långliga tider tillbaka varit en av de dyrbaraste tillhörigheterna i ett hushåll. Kött förekom
även, måhända minst i bondehemmanen, som icke
hade råd att avstå från förtjänsten av en eller annan försåld ko. ….
Mjölk var däremot oumbärligt, men både grädde och smör voro lyxartiklar, likaså socker och
kaffe, men dessa båda varuslags betydelse ökades
år från år i stegrad progression. Däremot dröjde
det ett gott stycke fram på det nittonde seklet, innan potatisen vann någon nämnvärd popularitet.”
Rättaren Ryd på Bernshammar, född 1832 berättade; ”Det var svårt att få de gamle att äta potatis, som de misstrodde, de föredrogo rovorna.”
Efter 14 år i Baggå flyttade Nils och hustrun
1793 med fem barn till Nyhammars bruk i Ramsberg. Barnen var Stina född 1782, Carl Fredrik
1784, Nils 1787, Andreas 1790 och Johanna 1793.
Två av barnen hade dött i Baggå. I Nyhammar föddes ytterligare två barn, Johan Erik 1795 och Brita
Cajsa 1798.
Avräkningsböcker
bruket har jag inte lyckats få tag i. Det kan
möjlitvis finnas handlingar från Nyhammar i
Gammelbos gårdsarkiv.
Den redovisas i en äldre handling; ”Nyhammaren uti Ramsbergs
Bergslag och Socken
belägen. 1689 d 1 junii
resolution, at emedan
denna Hammar drifwes
med kohl af egne skogar,
och till stor del med egit
tillwärkat Takjern”
Gammelbo eller Herrefant hytta anges i en annan handling ha funnits sedan urminnes tider och
ägt av Riksrådet och Fältmarskalken Christer
Horn. De bägge hamrarna, som hade samma ägare,
låg på 1 3/4 mils avstånd från varandra. Nyhammar ingick i Granhults eller Gamelbo bruk, vilket bestod av Bergshytte- och Nyhammarssmedjorna. Tillsammans hade dessa smedjor 4 härdar,
2 hamrar och 2 050 4/5 Skeppspunds priviligierat
stångjärnssmide. I ägorna ingick även Hägernäs
och Sundbohammars smedjor med tillstånd att tillverka samma volym stångjärn.
Fotot nedan visar platsen för hammaren vid
Nyhammars bruk. Mellan stenmuren och kanalen,
i nederkanten, fanns den byggnad som var Nils
arbetsplats under sju år. Ovanpå stenmuren torde
takkonstruktionen ha vilat på.
Ramsbergs socken ligger mellan Fellingsbro,
Lindesberg, Kopparberg, Söderbärke samt Skinnskatteberg.
Trakten är bergig med många sjöar och vattendrag Sjöarna Glien, Norra och Södra Mogen bildar
Sverkerstaån. Denna rinner ut i Arbogaån och slutligen Mälaren.
Nyhammar liksom övriga bruk vid Sverkerstaån hade sin utskeppning över Arboga.
Sid. 24
Det finns inga uppgifter om när man flyttat från
Ramsberg eller när man flyttade till Selets bruk,
Nederluleå socken. Nils Flodström tog dock nattvarden sista gången i Ramsberg den 16/6 1800.
Möjligtvis åkte han upp själv under det första året
och hämtade familjen nästa år. Dottern Stina Sophia tog nattvarden även den 8/6 1801, innan hon
flyttade till Norrbotten,. (Hfl Ramsberg AI:12A pag 216
GID 300.38.27100).
Man bör ha transporterat sig till Arboga på den
gamla vägen mellan Ramsberg via Fellingsbro
till Arboga, eller med båt på Sverkerstaån. Från
Arboga till Stockholm bör han ha åkt de ”Mälarjakter”, som trafikerade sträckan Arboga - Stockholm. Från Stockholm upp till Luleå, skedde det
troligtvis på de stora segelfartyg som trafikerade
sträckan. Den transporten tog, vid otjänlig väderlek, flera veckor.
Under 1640-talets mitt hittades malm vid Junosuando i Övertorneåtrakten. Ca 30 år senare även
i Gällivaretrakten. Detta innebar att att en järnbruksrörelse byggdes upp på olika platser i Norrbotten. Det var kapitalstarka personer, bl.a. bröderna Momma från Heds socken, vilka adlades till
Renstierna, men ruinerades på affärerna. En orsak
var bl.a. att man tvingades transportera malm med
renar från Svappavara till hyttorna vid Torneälven.
Bergsrådet och Friherren Samuel Gustav Hermelin byggde ett stort antal andra bruk, bl.a. Selet
1799. Vid de två hamrarna och tre härdarna i Selet
hade han 1807 tillstånd att tillverka 1 050 skeppund smide. Smederna rekryterades från bruken i
bergslagen. Man blev efterhand självförsörjande
då sönerna blev smeder, så var det även med Nils
Flodströms söner.
Nils flyttade senare till Degerfors bruk i Jävrebyn, söder om Piteå, där han för övrigt dog 1842,
vid 86 års ålder.
Sonen Carl Fredrik född 1784 blev även han
hammarsmedmästare och blev Selets bruk trogen
hela sitt liv. Han dog 1831 och var då ägare av en
bondgård i grannbyn
Ale, som gett namn på
den å som bruket var
byggt vid, Aleån.
Äldsta dottern Sophia född 1805 i Selet
är undertecknads MM
MM M.
Carl Fredrik gifte
sig med en flicka från
Överkalix. Genom detta
är min mor och min fru
6-männingar, och jag
själv 7-männing med
mina barn.
Ovan till vänster lämningar efter hamrarna vid Selets bruk. På
andra sidan av ån finns begränsade lämningar av masugnen.
Nedanför ett gammalt fotografi från tiden efter sekelskiftet 1900, av
Selets bruks byggnader, kontor ladugård samt bostadsbyggnader.
Idag finns knappast någon av dessa hus kvar. Några skyltar berättar om verksamheten, men få handlingar från bruksarkivet.
Sid. 25
Hammarsmedskontrakt
Mellan Adolf af Forselles, brukspatron på Västra
Kolsva hammare och Hammarsmedsmästaren Jacop Skog tecknades följande kontrakt 1831.
Följande Kontract är afslutadt med Hammarsmeds
Mästär Svennen Jacop Skog hvilken nu antages till
Mästare vid Westra Kohlsva Bruk för en hammare och 2ne härdar, Som till Trädes den 1 sta nov.
1832.
• För hvarje Skpd Ordenarje Stång jern om 20 lisp. Vigt af hvad dimension Som hälst dock inte af mer än högst 8 alnars längd, Som
retsmedes och hvartill bestås 1 skpd Tackjern om 26 lisp vigt, Samt 24 tunnor Kohl, betalas i Arbets lön 32 Shill Rgs; men Skulle något
extra Jern Komma att Smidas, ärlegges i
Smides lön 4 schr RGS.
• För hvarje Skpd utsmidt Öfverjerns Stångjern Som lämnas godtjöres då Kohl och Arbetslön däruti äro inberäknade Femton Rdr RGs på detta Sätt att Tio Rdr RGs afses såsom
betalning för öfverjernet, Mästaren njuter 1/3 af dett Mäster-Svennerne utsmidt, men de
öfrige 3 Rdr till Komma Såsom en upmuntran för Smederne, den enskildt Som jernett
lefvererar.
• För hvarje Storstig öfver Kohl räknad till 24 tunnor Som levereras betales 2 Rdr 24 Schr RGs, och till en upmuntran för Smedsdrän garne att försigtigt hushålla med Kohlen, hafva dessa vid hvart Räknings slut att dessutom
contant ärhålla 1 Schr Bco hvardera i dricks-
peng för hvarje Storstig Öfver Kohl Som blifvitt lämnade.
• För hela Smedjan bestås Årligen i utag
49 ½ tunnor Spannmål, Som sålunda fördelas, att Mästaren får uttaga 19 ½ Ta; följande
Sorter neml. 12 Tn Råg 3 Tn Korn 4 ½ Tn mallt och hvarje Mästersven 7 Tn Råg 1 ½ Tn Korn
1 ½ Tn mallt till ett ned Satt pris af Åtta Rdr Hyttor och Hamrar i Norrbotten
•
•
•
•
RGs för Tunnan, men för all den Spanmål Som öfver detta qvantum utatges, betalas efter de i orten gångbara priser, skulle åter någon del af denna Säd ej blifva uttagen, Kommer Skillnaden i prisett för hvad som eij blifvit uttagit, att Smeden i Räkning godtjöras.
Till utfodring bestås Mästaren Jacop Skog den vanliga Mästare Slogen, om hvars
bergning han likväl Sjelf bör draga försorg, hvarjämte han har att undfå Sex tjog Råghalm, Mästersvennerne ärhåller i utfodring 4 lass hö och 2 tjog Råghalm hvardera, Dessutom få så väl Mästaren som Mäster-Svennerne behålla de dem förut tilldelte Kohl och Potatis land,
med förbehåll att tillökning deruti eij af mäs-
ter-svennerne framdeles begäres.
Till hvarje ny Stångjärnshammare Som i Smed-
jan förfärdigas bestås 3 Skeppund Tackjern 8 Stor stigar Kohl o. 3 Rdr RGs i Arbetslön, börandes med en sådan hammare 600
Skeppund stångjern utsmidas.
Till byggnadsjern bestås 3 Skeppund
Tackjern och till byggnads Kohl Tio Storstigar för hela Smedjan Årligen.
Då detta infaller att Smedjan Kommer att Stå under byggnad heller i flod Skall Smederne jöra dagsverken, godtjöres dem 12 Schr RGs om dagen.
Härmed förklara vi oss å ömse sidor nöjde.
Kohlsva den 29 April 1831.
Ad. Af Forselles Jacob Skog
med förd hand
Hädanefter betalas Öfver Kohlen med 2 Rdr RGs.
Dec. 17 1836
Jacob Skog
mästare
Sid. 26
Landbondeavtal
Med Landtbonden Anders Olson från Svensbo är
följande kontract om brukningen af Ett halft Hemman i Ondesta by, Norr Gården, lydande under
Vesterkohlsva Bruk, träffadt och afslutadt.
•
•
•
•
•
•
•
Detta kontract tager sin början den 13 Mars 1828 och skall vid tillträdesdagen laglig huse-
syn hållas. – Och åligger det Åboen vid magt-
hålla Hemmanet så till åker, äng, diken, hus samt förrätta nybyggnader och reparationer på sätt Lag och Hysesynsförordningar föreskrifver.
För alla hemmanet åtföljande Onera af hvad namn och beskaffenhet de vara må blifver Åbo
en fullt ansvarig.
I årlig afrad ärlägger Anders Olson 2ne tunnor säd hälften råg och korn som inom December månads slut bör vara vid bruket lämnade, samt femton storstigar kohl fritt lefveretade vid
Bruket.
Det åligger äfven åboen att årligen på Hemma-
nets skog eller hvar eljest på Brukets skog bli-
ver honom anvist kohla minst Femtio storstigar för hvilka han sedan förenämnde afdragne er-
håller i betalning En RGS på botten, samt i
forlön för framkörningen efter vägens längd,
fyra Schill: från Kohlsva samt Sex Schill. från Ondesta skogen. För hvad som brister i de fem-
tio storstigar ärsätter Åboen med 1 RGS för sti-
gen. – Kohlens framkörning förrättas med
trenne Dragare samfällt med de öfrige bönderne så länge den räcker.
Vid fällningen till kohlning iagttages en försig-
tig hushållning så att all ungskog, timmer och löfträn besparas, alla vindfällen upptagas – för öfrigt hvad om skogshushållning anbefallt är de öfrige Bruksbönderne iakttages noggrant af Åboen.
Åboen blifver för alla körslor hvartill han af Bruket påkallas i liket med de öfrige Bönderne, ansvarig, äfensom för alla dagsverken.
Alla på Hemmanet ägor upptagne torp och för-
delar äro icke inbegripne under detta kontract.
• Skulle den tillträdande Åboen önska att i stäl-
le för afradssäden, lämna i likhet med de öfrige Ondesta bönderne Sju storstigar kohl vid Bru-
ket, utom de ofanskrifne Femtio storstigar, står det honom fritt.
Så länge Anders Olson alla föreskrifne villkor och
skyldigheter fullgör, är han förvissad om en Säker
och orubbad besittning af detta Hemman och att
icke någon förändring skall äga rum men derest
han i uppfyllande deraf skulle brista gör han sig
förfallen att utan fardags åtnjutande från Hemmanet afflytta.
Med ofvannämnda kontract förklara vi oss å ömse
sidor nöjde i följe hvaraf Tvenne lika lydande exemplar äro häraf författade och egenhändigt undertecknade som skedd på Westerkohlsva den 29
Oct. 1826.
Ad. Af Forselles Till Vittne Carl Er. Björkman Anders A Andersson i Åndesta Anders Olson
Afraden försvinner
men i stället lämnar Åboen 22 st stigar
afradskohl och forar fritt 20 Skp jern till
köping.
Bilden visar ett montage med fyra hästekipage som illustrerar hur det kunde se ut när forbönder av olika slag åker
med olika produkter. Forning var en del av betalningen för
torpare och landbönder.
Kolen kunde bara transporteras vintertid, då det skulle
skakas sönder vid transport sommartid.
Tack- och stångjärn transporterades sannolikt såväl
sommartid, då man kunde lasta över järnet direkt på fartygen. Vintertid skulle de läggas in i magasin vid utskeppningshamnen.
Manufaktur sålde man antagligen i stor utsträckning vid
bruket eller levererades till handelsstäderna.
I Bergslagen nämns i vissa fall att man använde sig av
oxar vid transporten, men sannolikt mest med hästar.
Sid. 27
Torparkontrakt
Mellan Adolf af Forselles, brukspatron på Västra
Kolsva hammare och Torparen Anders Löfdahl
tecknades ett kontrakt 1840.
Med Torparen Anders Löfdahl är följande kontract
träffadt och avslutadt angående Brukningen af det
så kallade Löfdahls Torp under Vestra Kohlsva
Bruk. • Anders Löfdahl åtager sig, att årligen som Skatt för Torpet vid V. Kohlsva utgöra Etthund-
rade Tjugo mansdagsverken på egen kost. –
• Att hålla en duglig och arbetsför Dräng som dagligen utom Helgedagar, förrättar dags verke vid Gården. – För dessa dagsverken med afdrag av Skattedagsverkena, erhålles af Går-
den Tolf Schilling Riksgälds för hvarje; likvist äger Torparen att månatligen uttaga En half Tunna Säd, bestående af råg och korn till ett pris af Åtta Riksdl Rglds per Tunna. – Skulle Torparens egit biträde med arbete vid Gården påkallas, bör han sådant emot Tjugufyra Schil-
lingar för dagsverket om Sommaren och Ader-
ton Schill. Rgs om vintern, fullgöra. –
• Hustrun åtager sig att årligen utan betalning verkställa spånad till Gården af fem marker Lingarn och Tio marker blångarn. –
• Anders Löfdahl bör med omsorg vårda Husen samt de derpå varande brister på tak, murar, syllar, fönster, golf, reparera själf, äfvensom väl underhålla gärdesgårdarna. – All nödvändig nybyggnad ansvarar ägaren för. –
• Vedbrand får endast hämtas af vindfällen qvis
tar och torr skog. Öfriga gårdsfång samt löft-
ägt fås endast enl. Skogvaktarens utsyning och den sednare endast medelst försigtig toppning. – Ingen näfvertägt får ske på skogen.
• För alla Utlagor för torpet af vad namn de vara må bliver Torparen själf ansvarig för, – så att jag därmed i ingen måtto besväras. –
Bryter Torparen i någon punkt emot detta kontract
blir han genast från Torpet afhysd. –
Ad. Af Forselles W. Kohlsva d. 17 Dec. 1840
Bevittna
C. Joh. Frisk
A G Åslund
And. Löfdahl
med förd hand.
En knapp kilometer öster om Rosfors bruk finns
resterna av ”Kalandersatorpet”. Där bodde kusken Karl Andersson och senare hans döttrar Ida
och Elin. Karl Andersson intervjuades av tidningarna på sin 80-årsdag. Intervjun och redovisning
om den fackliga tvist man hade med Rosfors ägare
Hedqvist finns bl.a. i boken ”Sjulsmark en del i
Piteå socken”, sid. 300.
Bilden visar det hörn inne i stugan där på golvet ligger en hög med tegelstenar, resterna efter
skorstenen. Det var sannolikt denna skorsten som
Hedqvists strejkbrytare började riva mitt under
hustrun Greta Kristinas matlagning, som ett straff
för att Karl deltog i strejken.
Runt om i trakterna av Rosfors bruk finns resterna av tidigare torp som legat under Rosfors.
Tyvärr finns nog inga torparkontrakt kvar för eftervärlden.
Sid. 28
Kolning
Trä består av olika organiska ämnen, varav
grundämnet kol ingår till ca 50 %. Vid uppvärmning av trä, med begränsad tillförsel av luft, sker en
torrdestillering på så sätt att olika ämnen övergår
till gasform och avdunstar. Efter slutförd process
blir produkten träkol. Träkolen brinner med en
högre temperatur än den oförädlade ursprungsprodukten trä, speciellt vid koncentrerad tillförsel
av luft. Detta ger förutsättningar att upphetta och
smälta olika metaller.
Träkol har använts vid metallframställning i
minst 6 000 år. Träkolet är i varje fall äldre än både
järn och svartkrut. För framställning av svartkrut
är träkol nämligen en av beståndsdelarna tillsammans med svavel och salpeter. Till vårt land kom
kolningskonsten ca 200 - 300 år f.Kr. Det verkliga genombrottet för kolning skedde i vårt land
omkring år 1000 då en primitiv järnindustri växte
fram baserad på myrmalm. De äldsta lämningarna
från masugnsdrift i vårt land har man funnit vid
Lapphyttan utanför Norberg. Dess äldsta masugn
har daterats till 1200-talet.
1792 gjordes en syn på Kolsva bruk där det
framgår att, sedan byggnadsskogen frånräknats
kunde man från varje tunnland skog kola 22 ½
stig.
Kolgropar
Man antar att den första kolningen skedde i s.k.
kolningsgropar. Dessa var ca 1,5 meter i diameter
och 2 meter djupa. Kolveden höggs i längder på
20 - 30 centimeter. Först lades ved i gropen så man
erhöll ett sorts galler eller en rost. På denna eldades finkluven och torr ved. När man fått en ordentlig brasa kastades kolved ned i gropen. När sedan
denna nya ved fått fart kastades på nytt mera ved
på brasan . Detta upprepades till dess att gropen
var fylld och hade en råge på ca 1 meter. Därefter täcktes det hela med grästorv och tätades med
jord i skarvarna. När gropen efter ett par dygn var
utkolad hade man ett kol av dålig kvalitet. Utbytet
kol i förhållandet till mängden ved var bara ca 20
- 30 %.
Kolmilor
Hur och var idén uppstod, att lägga veden på
marken, täcka den med stybb och tända på finns
det olika teorier om. Man antar att det var under
folkvandringstiden, 400 - 800 e.Kr., som liggmilorna började användas i vårt land. I slutet av medeltiden, vid 1500-talets inträde, började man kola
i så kallade resmilor. Dessa resmilor var de mest
förekommande vid kolning ute i skogen. Vid kolning på ett fast ställe vid ett sågverk eller liknande
användes liggmilor, där veden lades i stora systematiskt lagda travar.
Förberedelser inför kolningen
Först skulle veden huggas för att virkesbehovet
skulle tillfredställas. Kolarna fick sannolikt först
skaffa ved till milorna genom att hugga den.
Om man hade särskilda
huggare och andra som enbart kolade känner jag inte
till.
Mila på Vallby. Från Fornminnesföreningens i Västmanlands årsskrift.
Sid. 29
Till kolved användes i allmänhet gallringsved,
toppar, lump, vindfällen, torrskog och övrig mindervärdig skog som inte har annan användning.
Kolveden som höggs i tremeterslängder randbarkades på platsen och placerades i s.k. res, detta för
att vattenhalten skulle minska. Fram eller grovänden placerades på en stubbe eller en lämplig sten.
Bottenträden skulle placeras med grovändan ovan
på varandra med en vinkel på ungefär 60 grader.
Nästkommande träd skulle placeras på liknande sätt med toppänden utanför den underliggande.
Höjden skulle vara över 1 meter och den mättes
vinkelrätt från det nedersta trädet och uppåt i reset.
Det betyder att om nedersta slanan låg på en hög
stubbe mättes höjden bakåt eller inåt i reset, inte
vinkelrätt uppåt. Om man reste träden vinkelrät
vann man några centimeter. Flyttade man sedan
bitarna en halv tum utåt från den underliggande
slanan vann man ytterligare någon cm. En oval
bit lades aldrig på plattsidan utan man planade till
ena smalsidan med ett yxhugg så att trädet låg kvar
på högkant. Man kunde dock inte vara alltför utstuderad, för när det var dags för inräkning kunde
det straffa sig. Fuskare kunde knappast hänvisa till
”Lagen om anställningsskydd” om man blev avskedad. Vid inräkningen kryssade man några av
ändytorna med svartkrita eller märkte ändarna med
stukhammaren. Därefter drogs översta kolvedsbiten upp en halvmeter för att markera att reset var
räknat. Allt noterades på pricklistan som var ett
papper i A4-format som satt fasthäftat på prickbrädan. Misstänktes fusk kontrollmättes reset och ett
avdrag gjordes.
En ljusglimt i huggningen var när man fann
korsklumpar eller trumkubbar, dvs tullar som är
beteckningen för icke kvistade trädtoppar från tidigare avverkningar. En sådan behövde man bara
randbarka och lägga upp på en stubbe och denna
räknades som ett res. En dags normalprestation var
ca 20 res.
En för hög vattenhalt, över ca 20 %, förorsakade lägre kolutbyte samt att kolningen tog längre tid
och vanskligare. Var vattenhalten för hög uppstod
lättare bränder eftersom processen blev ojämn.
Detta kunde vara förenat med livsfara eftersom
frät och bränder kunde innebära att man föll ner i
milan och brändes till döds.
Kolbotten
Platsen för en mila skulle vara torr, fast, jämn
och tät samt ligga så att inkommande vatten skulle
rinna av. Det var viktigt att marken vid milans fot,
ytterkanten och en meter inåt var fast och jämn.
Detta för att milans stybbtäcke skulle sluta tätt såväl för kolningen som för eventuell kallsläckning.
Platsen skulle också vara lämpligt belägen för
kommande års kolning. Avståndet till avverkningsområden skulle vara så kort som möjligt. Detta betyder att platsen helst skulle ligga i mitten av ett
avverkningsområde för att få korta transportvägar.
Det skulle finnas tillgång till täckningsmaterial
och vatten för släckning. Möjligtvis kunde man
dämma upp någon bäck för att erhålla vattentillgång. Platsen fick inte heller vara utsatt för blåst
eller drag, för i så fall kunde kolningsprocessen bli
ojämn. Kolbottnarna gavs ofta namn efter platsen
eller någon annan viktig händelse.
Kolade man på samma ställe i flera år hade man
lättare att resa milan. Man började då med att skotta ur kolbotten. I botten låg då en brandskorpa som
bestod av till botten nedsipprad tjära som sintrat
ihop med det underliggande materialet till en hård
kaka. Dessutom hade man kanske även stybb i tillräcklig omfattning för den nya milan. Att skotta ut
en gammal mila, att utrota den på fackspråk, tog
mellan 2 - 6 dagsverken.
Resning av en mila
Det första som görs är att resa ett stöd som kolveden stöttas upp av. Denna kallas bopålen. När
detta är gjort läggs rosten i botten av milan. Den
består av kolvirke som läggs som en triangel närmast bopålen för att efterhand övergå till en form
som påminner om rundlogens form, fast med ännu
flera sidor eller kanter. På rosten och runt bopålen reses den framkörda kolveden. Olika former
av tändning förekommer. Vissa tänds uppifrån och
andra miltyper genom en tändtrumma som ligger
på botten. Alla tänds dock genom att det material
som ligger i mitten av milan och på dess botten antänds. Närmast bopålen placeras den grövsta och
mest svårkolade veden. Yttersta lagret bestod av
den klenaste veden. Detta för att milsidan skall bli
tät och stybben inte rasa inåt med ytbränder som
följd. Veden reses med grovändan nedåt och toppändan noggrant inriktad på riktstången.
Sid. 30
En slarvigt rest mila kan vrida sig och orsaka att
stybben faller av och tjuvdrag uppstår. Kolningen
blir då sämre och i värsta fall kan milan skruvas
omkull. Milan skall hela tiden hållas cirkelrund
då den reses. Håligheter ifylls för att den ska bli
så veddryg som möjligt. När milan är rest ska den
luta ca 60 grader inåt. Detta motsvarar att när man
står vid foten av milan och sträcker ut armen ska
man nudda milan med fingrarna. Sedan kullhuggs
milan genom att alla ojämnheter huggs bort eller
att ojämnheter fylls ut med småved.
Risning och stybbning
I Hilding Bergströms ”Kolarbibel” från 1940
beskrivs detta moment på följande sätt: ”Till undertäckning användes helst granris. För ristagning
fälles granar, vilka ur skogsvårdssynpunkt bör avlägsnas ur skogsbeståndet. Riset bör ej tagas från
i tillväxt stående träd. Risningen sker tunt efter
milans sidor, tjockare vid brynet (milans övre del
där sidorna och kullen möts) och tjockast på kullen, där riset lägges så tjockt, att veden ej känns,
när man går på milan. Närmast foten och ca 30
centimeter uppåt erfordras ej risning. Risningen
börjar vid brynet så att ett tunt lager kommer att
hänga ner efter milans sidor. Från brynet lägges
sedan riset inåt mot tändtrumman, vilken täcks
med klovor av rått virke och risas över. Risningen
av sidorna fortsätter nedom brynet. Grovändarna
av riset sticks härvid under det nedhängande riset och in mellan veden, så att riset blir ordentligt
fastsittande.”
Stybbningen beskriver Hilding Bergström:
”Tjänligast anses stybbe från föregående kolning
vara. Hava fler kolningar utförts på samma botten, bör dock stybbet före användandet rensas
från småkol, slarkas, kallades även sorkas. Stybbe
med mycket småkol antändes nämligen lätt under
kolningen. Stybbet skall rensas från rätter, stenar,
mossa och dyligt före påläggandet. Sand, blandad
med jord eller något lera är lämplig för täckning,
grus eller finare sand är ej lämpliga täckningsmaterial. Grovt grus släpper för lätt igenom milgasen, och den fina, torra sanden rinner lätt ned mellan veden. Det bästa, tätaste stybbet bör användas
på kulle och bryn. Stybbets tjocklek rättar sig efter
dess beskaffenhet och skall vara lika över hela milan och minst 20 cm.
I allmänhet stybbades kullen först, bland annat
därför att marknivån. på grund av på marken befintlig stybbe, är högre vid stybbningens början.
För att kvarhålla stybbet på milans sidor användes en eller flera blockader. Blocken, som görs
av klovor av den grövsta kolveden, reses ej intill
varandra, utan med något mellanrum, med hänsyn
till att milan under kolningen sjunker ihop. Mellan
blocken lägges därför kortare klovor eller brädlappar, s.k. skarvblock, högst 0,5 meter långa.”
Tändning
För resmilor
fanns minst sex
tändningssätt.
Ett sätt var att
uppe på kullens
mitt göra upp en
eld av småved.
Milan på Vallby risas.
Fornm.för. årsskrift.
Sid. 31
När elden tagit sig rakades den ned i tändtrumman varefter småved kastades ned på elden.
När även denna övertänds kastas ytterligare ved i
olika omgångar och tillpackas med en fyllstång.
När veden så når upp till krönet läggs klovbrov
på varefter tändhålet risas och stybbas över. Under
tändprocessen finns draghål vid foten upptagna för
lufttillförsel så att kolningsprocessen kan påbörja.
Andra metoder var att genom en vid botten liggande trumma föra in eld till mitten av milan, med
i övrigt samma resultat som vid den förstnämnda
metoden.
Slagning
Innan milan blivit fotvarm, dvs att veden ända
ut i milfoten blivit uppvärmd inträffar det som kallas milans svettning. Vattenångan från veden kondenseras på den kallare veden och på det ännu inte
uppvärmda stybbtäcket. Den gas som alstras i milan är fri från vattenånga och blir mycket explosiv
när den möter den till milan inkommande luften.
Tecknet på förestående slagning är att milan bara
suger in luft och inte släpper ut någon. Rök upphör
att strömma ut från kulle och fotmynning. Insugningen beror på att den vattenånga som kondenseras ur veden lämnar ett tomrum efter sig som fylls
med luft. Slagningarna inträffar i allmänhet under
andra och tredje dygnet. De är inte bara av ondo
eftersom den skakning av milan som sker gör att
kol och ved faller samman och gör milan tätare.
Detta gör att kolningen blir bättre.
Kolningen
Efter slagningen inträder den egentliga kolningsperioden. Den kan ta mellan 15 - 20 dygn,
beroende på milans storlek. En normalstor mila
omfattar 140 - 150 m3 ved. Utöver att man skall
klubba milan är denna tid den lugnaste och behagligaste. Detta förutsatt att det inte händer frät dvs
att hål uppstår i milan vilket kan orsaka bränder.
Under kolningen måste milan hållas under regelbunden bevakning. Sömnen blev i allmänhet dålig under denna tid, beroende på hur många som
deltog i arbetet och hur många milor som kolades
samtidigt.
Utrivning eller dämning
Enligt Bergströms ”kolarbibel” sker följande
vid utrivningen: ”Vid resmila tillgår utrivningen
på följande sätt. Med kolkroken eller utrivningskroken, utbrytes kolen i 4 - 6 horisontala skikt,
börjande med kullen. Härvid får stybbet rasa ned
och täcka den del av kolen i milan som blottas.
Rivningen fortgår sålunda skiktvis. Första dagen
utrivs blott ett mindre skikt. Kolen harkas och fatas i kolfat, samt utbäres och lägges runt bottnen.
Därunder frånsorteras bränder, ävenså mindre
och sämre kol. Brinnande kol släckes, vilket sker
genom att neddoppa kolstyckena i vatten. Kolen
vaktas noga så att de ej fatta eld. Bottenkolen äro
vanligtvis mest benägna att fatta eld och fordra
mest uppmärksamhet. När kolen äro fullt släckta,
lagras de i ett vid botten uppsatt kolhus. Kolen
böra, efter infatning i kolhus, på grund av eldfaran
vaktas några dygn.”
Verktyg
Utöver yxa och såg som användes vid huggningen fanns ett antal specialverktyg för kolningen.
Milspettet var ett långt järn som användes för att
känna hur det ”stod till” i milan.
Kolklubban var till för att täta stybbskiktet.
Stryk eller klappträt var en på stång försedd träbit
med samma funktion som klubban.
Kolharka var ett sorts kratta med längre pinnar för
att riva ut kolen ur milan.
Kolkroken var ett verktyg med samma funktion
som kolharklan. Den såg ut som en korp med
bara en krok.
Kolfatet användes för att bära den färdiga kolen
från milan till upplagsplatsen.
Stybbskyffel var i princip en vanlig spade.
Slängskopor fanns i ett antal och de användes för
att kasta vatten vid släckning av kol.
Lyspung användes sannolikt längre tillbaka för att
placera tjärved i för belysning. Fotogenlyktor
ersatte senare tjärvedsblossen.
Sid. 32
Kolarkojor
Vid kolbottnarna finns sannolikt lämningar kvar
efter kolarkojorna där man dels vilade sig och dels
lagade mat. Nedan kolarkojor i olika stadier, under
byggnad och färdigrisad.
Industriell kolning
I takt med ökningen av sågverk kom tillgången
av bakar och annan sämre ved att öka. Denna mindre värda restprodukt kunde då användas till mera
industriell kolning i liggmilor, vilka även var lättare att sköta.
Virkesåtgång
För att erhålla 10 hektoliter träkol i stjälpt mått
åtgick 1,1 - 1,2 kubikmeter rundvirke. Åtgången
av träkol för färskning och utsträckning av stångjärn framtaget enligt tysksmidesmetoden beräknades vid början av 1800-talet till drygt 180 hl/ton.
Under mitten av 1800-talet hade åtgången sänkts
till ca 150 - 130 hl/ ton. Genom Franche-comtémetoden, kom den att sänkas ytterligare till ca 130
- 100 hl/ton.
För hela tillverkningen, från smältningen i masugn till härdfärskningen och räckningen, förbrukades 1825 ca 417 hl/ton för att 1850 ha sänkts till ca
311 hl/ton stjälpt mått.
Rivningslaget på Vallbymilan.
Fornminnesföreningen i Västmanlands årsskrift.
Sid. 33
Bergstullar och Järnvågar
1635 utfärdades en kunglig förordning ”det all
Jerntull må herefter i Bergslagen aff alt det Jern
som i wårt Konungerijke tillwerckat blifwer af
köparen som Jernet uthförer, och icke sälliaren,
uthleggias och betalas … och skal köpmannen uti
oprättade wågar erläggia denne tull åth Opbördsmännen dersammanstädes.”
I samband med denna förordning fastställdes
att järnet i fortsättningen skulle vara befriat från
tull i sjöstäderna. Järntullar låg i Bergslagen utmed de viktigaste transportvägarna, mellan bruksområdena och utskeppningshamnarna. Mellan ex.
bruks- och gruvorterna i Dalarna och Västerås resp
Köping fanns minst fyra bergstullar;
- Sand, vid gränsen mellan Västerfärnebo och
Fläckebo socknar.
- Vik, vid gränsen mellan Västanfors och Söderbärke socknar vid sydändan av Barken.
- Hökebo, mellan Seglingsberg och Virsbo.
- Tullen, mellan Kolsva och Gisslarbo.
- Ramnäs, på vägen från bruksområdet, mot Ramnäs kyrka och vägen Skultuna/Västerås.
Från bergstullen i Sand finns bara handlingar
kvar för sommarmånaderna 1636 och 11 månader
för 1637. Av denna invägning framgår att man passerade med största mängden i sept. och i juli. Enligt Allan Weinhagen berodde det på att man fick
mera betalt för järnet under seglationssäsongen.
Enligt Oskar Björnänger, som bl.a. skrivit ”Köping från forntid till nutid” utgick bergstullen med
1/32 eller 1 öre per daler som stångjärnet värderades till. 1639 värderades stångjärnet till 24 daler i
Gisslarbo och tullavgiften således till 24 öre. Av
detta betalades 1/6 vid Gisslarbo (4 öre) och 5/6 i
Stockholm (20 öre).
Man försökte vintertid undkomma bergstullarna genom att åka på tillfrusna sjöar och vattendrag
Tillfälliga tullar upprättades därför vid sådana
frekventa ”smitvägar”. Björnänger skriver vidare
att en forsedel i två exemplar skulle medfölja varje
järnparti. Tullmästaren kontrollerade forsedelns
uppgifter bl.a. järnstämplar och kvalitetsbeteckningar liksom kvantiteten. Ett ex. bifogades uppbördslängden och det andra skulle visas upp för
vågmästaren vid stadsvågen, innan mottagarna i
städerna fick ta emot leveransen.
Varför man inte transporterade järnet på åarna sommartid, berodde på att man fick lossa lasten och
bära den förbi varje vattenfall. Från Baggå, ovanför Skinnskatteberg, skulle man ha varit tvungen
att lossa och bära det förbi vattenfallet, till nästa
pråm, uppskattningsvis omkring 10 gånger, innan
man var framme vid Mälaren och vågen i Köping.
Järnvågar
I uppstäderna - i Västmanland i Västerås, Köping och Arboga - fanns järnvågar, av naturliga
skäl i närheten av hamnen. Vid dessa betalade de
som förde ut produkterna bro- och vågpengar. Städerna tog en avgift för att man utnyttjade deras
investeringar i broar, vägar och gator samt hamnplats. Stadens borgare betalade en lägre avgift än
de som kom utifrån. Eftersom det på grund av
återkommande stadsbränder endast finns kvar ett
begräsat antal handlingar, kan man inte med bestämdhet säga vilka avgifter som uttogs vid olika
århundranden.
Järnet vägdes av Vågmästare och kontrolleras
av Järnvräkare. Enligt Björnänger var vräkare ett
impopulärt arbete, och man hade svårt att rekrytera
folk till detta. I Västerås har jag inte påträffat några
dokument som bekräftar att sådan fanns där.
Det mesta av järnet skeppades över Stockholm,
som var den största och viktigaste järnvågen i landet. Fram till 1662 var den förlagd till Järntorget.
Därefter, fram till 1865, vid Slussen. Slutligen, till
1885 låg den vid Djurgårdsvarvet. 1663 sysselsattes i Stockholm 100 järnbärare under befäl av en
järnålderman och 10 rotmästare. 1855 var arbetsstyrkan 192 man.
Vågmästare finns upptagna i de äldsta husförhörslängderna i staden. Däremot har jag inte kunnat se några uppgifter om yrkestiteln järnbärare.
Under Vågmästaren fanns dock ett antal personer,
varav man kan anta att vissa var järnbärare och liknande, underställda vågmästaren.
I Västerås stads Tänkebok från 1613 är olika
befattningshavare antecknade. Den inleds med
”Konungens Befallningsman” därefter de två
”Stadsens Borgmästare”. Sedan namnges de tio
”Stadsens Rådmännen” följt av ”Stadsens skrif-
Sid. 34
ware”. På femte plats i hierarkin kommer ”Stadsens Wägare”.
Den äldsta uppgiften om intäkter från vågen
är från ”Wästerås Stads Upbörd” från maj 1641
till maj 1642. Under det året var intäkterna 1 356
Riksdaler 4 öre Silvermynt. Den äldsta uppgiften
om fördelningen mellan Koppar, Mässing och Järn
är från 1647, då 8 024 skeppund koppar, 398 skp
Mässing och 19 529 skp 18 lisp järn ( 2 789 ton)
vägdes in. Det gav 5 654 riksdaler silvermynt till
staden.
Vågboken från 1654 är den första som anger
namnen på faktorerna. I denna finns uppgifter om
månad och dag för invägningen, namn på förläggare/faktor, stångjärnets vikt samt antal stänger.
Boken innehåller ett antal intressanta namn som
Christier Månsson, ägaren av några av hamrarna
i Ramnäs. Även Abraham och Jacob Momma, två
av de tre berömda holländska bröderna Momma,
som adlades med namnet Renstierna, är nämnda.
”Mommorna” är intimt förknippade med bergshanteringen i Norrbotten och Kengis bruk utanför
Pajala som de byggde upp och drev under många
år. De återvände till Västmanland och Heds socken
ruinerade - som många andra tidiga exploatörer av
den norrbottniska malmen.
Mellan maj 1654 till april 1655 vägdes vid
Västerås våg 23 844 skeppund 2 lisp. Christier
Månsson stod för ca 10 % av volymen och 17 641
stycken järnstänger. Året efter invägdes 25 966
skeppund 17 lispund.
Om någon vågbok finns bevarad i Norrbotten är
oklart. Rosfors bruk skeppade ut sitt stångjärn från
Harrbäcken mellan Håkansön och Rosvik. Stångjärnet transporterade vidare till vågen i Stockholm,
för vidare transport till framför allt England.
Bilderna nedan visar en rekonstruktion av järnvågen i Arboga. I Västerås var vågen inbyggd i en
byggnad sannolikt med flera öppningsbara väggar.
Nederst en teckning i Illustrerad tidning från
1860, som visar en järnbärare.
I boken ”Bruks-Idkares, Städers och Borgerskaps ömse Förmoner och Skyldigheter” av J A
Flintberg från 1789 finns detaljerade beskrivningar av arbetsförhållanden, arbetstider, löner m.m.
vid vågen i Stockholm.
Bilden nedan visar en sammanställning av
vågboken för järnvågen i Västerås från maj 1655
- april 1656. Kolumner är; Skeppund, Lispund,
Skålpund. Intäkterna i Riksdaler och öre.
Sid. 35
Förlagssystemet och Förlagsmännen
Fram till 1600-talet omfattade bergsmännens
arbete hela produktionskedjan, brytning av malm,
kolning, tackjärnsblåsning i hyttan, smide i smedjan och kanske även transport av produkten till avnämarna. Under 1600-talet kom ståndspersoner in
i hanteringen och kom att successivt ta över delar
av verksamheten. Bergsmännens roll blev alltmera
att ansvara för gruvdrift och tackjärnsblåsning.
De första regleringarna om krediter i bergsbruket utfärdades 1652 då det bestämdes att vid
konkurser skulle förläggaren äga företräde till
återgäldning framför andra kreditorer. 1689 beslutades att kreditgivarna inte fick söka säkerhet i
bergsmännens fasta egendom. 1696 kom en systematisk förlagsordning.
Förlagssystemet var en del i statsmaktens reglering av branschen. Kronan hade ju sedan medeltiden reglerat genom privilegier. Uppstädernas
köpmän hade ex. ensamrätt på inrikeshandeln. Utländskt kapital fick inte investeras i fast egendom
i Sverige. Däremot kunde utlänningarna bli handelsmän i de svenska städerna. På så sätt kunde
deras kapital investeras i bergsbruket.
Genom köp på ”förlag” kunde ex. uppköpare
i England betala handelshusen i Stockholm som
förskotterade ägaren/ägarna av hammaren som
i sin tur förskotterade bergsmännen. Kunde man
inte producera beställd volym uppstod en skuldsättning. Dessa skuldsättningar resulterade ofta i
konkurs när tiderna blev sämre eller oförutsedda
händelser inträffade. Ex. brand, liten vattenföring,
stor vårflod som spolade bort hela anläggningen
etc.
Uppstäderna Västerås, Köping och Arboga hade sina handelsområden, som överensstämde med det upptagningsområde varifrån
bl.a. stångjärnet forslades för skeppning till
Stockholm.
- Västerås från Norbergs och
Kopparbergs bergslag.
- Köping från Skinnskattebergs bergslag
och Söder- och Norrbärkebygden.
- Arboga från Nora- Linde- och
Ramsbergs bergslag.
Redan under Gustav Vasas tid fanns intresse
motsättningar mellan uppstäderna och Stockholm,
som man bl.a. försökte lösa i Strängnäs 1547. Där
beslutades att uppstadsborgarna skulle ha rätten att
handla med järnbergen och forsla järnet till Stockholm. Dessa senare skulle ha rätt att ”bruke sjön
och göre tillföring.”
Förlagsmannen tar över hammaren
Olof Westmark ägde Trångfors 1725. Vid
bergstinget det året angav smeden Anders Spett att
hammaren under året bara varit igång en kort tid.
Man hade bara smitt 50 skeppund 10 lispund järn.
Han önskade därför att tinget skulle besluta om eftergift på hans skuld till Westmark. Dessa kunde
inte ge sådant men gav honom frihet att lämna sin
städsel.
Vid samma ting presenterade Westmark en
skriftlig överenskommelse med en köpman från
Västerås, Hans Behm, som förbundit att förlägga
hammaren, samt att under tre år förse denna med
tackjärn, penningar och varor. Detta verkställdes
inte, varför en ny uppgörelse träffades med handlanden och faktorn i Västerås Zackarias Brander.
Inte heller han förbättrade förhållandena och driften vid smedjan.
Nästa förlagsman blev brukspatronen Sommor
vid Skinnskattebergs bruk till vilken Westmark
1727 pantförskrev bruket, för en summa av 40 000
daler kopparmynt. I handlingen angavs att bruket
med tillhörande gårdar - Åsby och Berga - skulle
övergå till Sommor i mitten av 1731 om inte lånet
återbetalades.
Nedan Trångfors bruk
Sid. 36
Detta skedde inte så Sommor blev lagfaren ägare 1732. Trångfors smedja hade, under stora delar
av de år den varit verksam, haft svårt att anskaffa
tillräckligt med kol. Under de sista åren av Westmarks ägarskap fick man dessutom den privilegierade smidesrätten nedsatt till 250 skeppund årligen
och tvingades stänga en av de två härdarna.
Efter Sommors förvärv fick man tillstånd att ha
två härdar och smida 425 skeppund årligen. Dessutom övertog han 1763 Darsbo hammares 50 skp,
då denna nedlades efter att ägarna haft en skuld
till Sommors far. Släkten Sommor var handelsmän
i Västerås - antagligen även rådmän och förlagsmän.
Förlagsmännen och brukspatronerna
Alfred E Jansson skriver i sin bok om Ramnäs
bruk att brukspatronerna höll reda på dagspriserna
på stångjärn, kanske i lika hög grad som nutidens
börsaktörer kollade börsens noteringar. För Ramnäs bruk och överste Tersmeden var det deras stora
järngrossör, Schön & Co samt Tottie & Arfvedsson
i Stockholm som bestämde priserna. Tersmeden
kollade priserna i Göteborg och på järnmarknaderna i Kristinehamn, Hedemora och flera ställen,
där brukspatronerna brukade träffas.
Stockholmsfirmorna hade tidigare nöjt sig med
att vara brukspatronernas kommissionärer, dvs de
sålde mot provision och betalade bruken med utställda värdepapper - assignationer.
I början av 1800-talet började man köpa upp
brukens hela tillverkning och sålde den för egen
räkning. Avansen blev större på detta sätt.
Man började också att behålla, såväl kommissionsjärn som eget köpt järn, som kommit till
Stockholm under seglationstiden kvar i magasin i
över vintern, förebärande att det inte fanns efterfrågan från utlandet. Bruken fick endera ha sitt stångjärn som osålt ”inventarium” eller veta att en stor
mängd fanns att tillgå, vilket pressade priserna. De
mindre kapitalstarka bruksägarna blev då tvungna
att sälja till underpriser, för att överhuvudtaget ha
pengar för kommande års produktion.
Av Tersmedens efterlämnade korrenspondens
framgår att det tidvis gnisslade i förhållandet med
Schön & Co. Johan Schön, som innehade firman
från1781 till sin död 1805, ägde Seglingsbergs
bruk. Med honom handlade överste Tersmeden,
men även med andra förläggare och grossörer. J
Schöns äldsta dotter var för övrigt gift med överstens yngre bror, Lars Gustaf Tersmeden på Larsbo
bruk. Överstens korrenspondens visar att priset
kunde flukturera mellan 15 daler per skeppund
upp till 19 rdl/skp. Brukspatronerna hade en omfattande kommunikation med varandra och man
både träffades och skrev till varandra och diskuterade priser och andra gemensamma spörsmål. Man
var ju även ingifta i varandras släkter så det fanns
många orsaker att träffas.
I Nordisk familjebok Uggleupplagan förklaras;
Förlag. 1. Jur., det kapital, som erfordras för drifvande af ett yrke eller en näring. Om näringsidkaren sjelf icke eger detta kapital, kan han erhålla
detsamma såsom försträckning af en förlagsman.
Nedan ur Flintbergs bok om ”Bruksidkares och
städers ömse förmoner” från 1795.
Sid. 37
Bergsbruket och järnhanteringen i Norrbotten
Järnhanteringen
Norrbotten hade efter det att bergslagens råvarutillgångar - framför allt skogen - under århundranden svårt brandskattats, förutsättningar att bli en
betydande producent av järn genom dess mycket
stora tillgångar av malm och skog. Vid den tid
när Norrbotten koloniserades genom förläningar
till stormän fanns redan ett betydande industriellt
bergsbruk i Bergslagen.
Bruksrörelsen
Rörligheten var stor mellan de olika bruken,
framför allt gällde det de mera kvalificerade yrkesgrupperna - hammarsmeder och masmästare.
För att bygga upp verksamheten rekryterades de
nämnda yrkesgrupperna från bruken i Bergslagen.
Många kan följas bakåt till landskapen Västmanland och Dalarna, men även från Värmland och
Uppland.
Till Rosfors kom personer framför allt från Selet och Melderstein. Man flyttade ofta tillbaka till
samma bruk eller ort efter något år.
Grunden till bruksrörelsen i Norrbotten lades
i Junosuando och Kengis där man tidigast hittade
malmfyndigheter att exploatera.
Kengis bruk
Landshövdingen Frans Cruse skrev i mars 1643
ett brev från Torneå till bergsamtet, att en bonde i
trakterna av Junosuando i Övertorneå socken hittat
ett järnmalmsfält. Bondens namn var Lars Larsson
och hans enda ersättning, enligt hans egna uppgifter, var att befrias från gästning och skjutsning
samt vissa och ovissa utlagor, rotering och utskrivning för sitt hemman som omfattade ett fjärdedels
mantal. Han hade överlåtid sin upptäkt till ett antal
borgare i Torneå, vari bl.a. ingick Bergmästaren
Hans Filip Lybecker d.ä. Han var en äldre släkting
till Claes Samuel Lybecker, som efter 1809 års krig
hamnade i Selet, gifte sig med en bonddotter från
Bjursträsk samt bosatte sig i Ersnäs, där han även
slutade sina dagar. Han benämns i en bok ”Ersnäsbaronen”.
Den 20
juli 1644
bildades ett
bolag för
att utvinna
malmen
från Juno-
suando. En masugn byggdes vid Kengisforsarna i
Torneälven 1645 eller 1647, uppgifterna går isär
om tidpunkten. En hammarsmedja uppfördes också. Efter årskilliga problem kom en köpman från
Stockholm, Arent Arentsson Grape, som var född
i Lybeck in i bilden. Han hade det kapital som erfordrades för anläggandet av ett järnbruk i dessa
obanade trakter, till vilket man var tvungen att
transportera material uppför Torne älv och förbi
ett antal stora forsar. 1649 uppfördes ytterligare
en stångjärnshammare med två härdar vid Kengis,
längre ner mot Torne älv från Junosuando räknat.
För att få arbetskraft till verksamheten erhöll
bönderna frihet från rotering, dvs frihet från soldatutskrivning och betalning till soldater mot att
de arbetade för järnbruket. Dessutom befriades de
som bodde i trakten från gästning och skjutsning
mot arbete för bruket. Grape uppgav i ett brev att
han 1655 hade 45 lappar med nio förmän och 107
renar för transport av tackjärn från masugnen ner
till hammaren i Kengis. Så småningom kom Grapes
kapital att sina varför de kapitalstarka holländska
bröderna, Abraham och Jacob Momma - vid den
tiden verksamma i Västmanland - kom in i rörelsen som delägare. Till deras intresse för satsning i
Kengis var kanske att samen Olof Tolck hittat kopparmalm i Svappavara, där hans renar betade.
Kungl. Maj:ts utverkar särskilda förmåner
Mommorna begärde att få särskilda förmåner
för att bedriva bruksverksamhet så långt norrut,
vilket man fick. De fick ”Över- och Nedertorneå
sockens alla ordinarie och extra ordinarie räntor
och utlagor, samt dagsverken och laxfiske”. De
skulle även vara befriade från arrendekostnader
mellan 1653 - 1657, men skulle betala därefter så
länge bruket skulle hållas igång. De fick helt fritt
efter eget gottfinnande tillverka och sälja alster
från bruket såväl inom som utom landet.
Nedan Plagemanns teckning av Kengiss bruks herrgård
och uthus 1837, sett från söder. Till vänster om herrgården
fanns smedjorna och andra anläggningar.
Sid. 38
Till deras förfogande ställdes 30 knektar från
kompanier i orten. Dessa skulle ha skälig ersättning
och få anställning vid bruket. Skulle någon rymma
skulle de straffas enligt krigslagarna. 1662 utökades knektarnas antal med ytterligare 50 stycken.
Kunnig arbetskraft anställdes från olika järnbruk i mellansverige. Masmästaren Josef Farck.
från Färna i Västmanland, skulle bygga en masugn för 800 daler och 1 tunna spannmål för 8 dlr
samt 5 alnar kläde. Masmästare under 1650-talet
var Nickolaus du Chaine med en årslön på 450600 dlr samt 5 alnar kläde. En kolare vid namn
Peter Servio och hans två söner anställdes i januari
1654 mot en årlig lön av 900 daler kopparmynt
tillsammans. För detta utfäste sig att årligen förvandla 1000 stavrum ved till kol. Därutöver skulle
de erhålla 10 mark kopparmynt per stig kol.
Hammarsmederna hade 3 dlr Kmt per skeppund. Enligt hammarsmedsordningen skulle 24
tunnor kol räcka till ett skeppund tackjärn. För
överkol dvs mindre förbrukning betalades 5 dlr och
för överjärn 10 dlr per skp. För tillverkning av en
hammare fick mästaren 30 dlr Kmt samt 5 dlr till
öl. Många kom antagligen från Heds socken och
Ferna bruk i Västmanland, varifrån även bröderna
Momma kom och de återvände till utblottade.
1655 anges i kapitalboken att man hade ”45
Jukkasjärvilappar under 9 kåtaförmän med 107
renar”.
år (1698) allenast 80 skeppund blivit smidt.” (80 x
150 = 12 ton)
I skriften Norrbotten finns en statistik som anger att mellan 1691 till 1879 (då smedjan brann)
hade tillverkats 3 426,9 ton stångjärn samt tillsammans med Svanstein 307,6 skp. (1691 -1700 anges
26,5 ton. Jämfört med ovannämnda visar det att
statistiken har brister) Kengis manufaktur uppges
ha uppgått till 436,2 ton för perioden 1821 - 1920.
Junosuando masugn hade enligt statistiken i
”Norrbotten” från 1681 till sista blåsning 1804
tillverkat 4 229,3 ton tackjärn. Tornefors masugn
hade från 1701 till 1873 tillverkat 4 729,2 ton tackjärn.
Stångjärnstillverkningen pågick i Kengis fram
till 1879 då bruket ödelades av brand. Manufakturtillverkningen som bestod av knivar, liar, yxor,
hästskor, hästskosöm, broddar, spik, kedjor, kättingar, björnbindslen (kättinglås) pågick fram till
1927.
Produktion
Uppgifter om den totala tillverkningen i Kengis
saknas antagligen. Henrik Wennerström skriver
och citerar i Norrbottens hembygdsförenings häfte
nr 2 från 1923; att Grape och Mommorna kommit
i oenighet. En uppgörelse träffades men ”verket så
lamt bedrivit att tillverkningarna årligen för för 4
härdar över 3- å 400 skeppund sig intet bestigit,
vartill mangel på nödigt förlag, smedernas oduglighet och att hela verket blivit bristfälligt och sedermera årligen tilltaget att nu dessa framflutna
åren för 2 härdar intet över 120, 100 och i förlidit
Tre bilder från Kengis. Överst rester av
Masugnen. I mitten Kengisforsen i Torneälven. Den anges vara den första ofarbara
forsen från mynningen och hade en fallhöjd
på 21,4 meter. Medelavkstningen under tio
år var 10 tunnor saltad lax.
Till vänster en teckning som C J F Plagemann gjorde av brukets anläggningar
1837. Älvfåran går bakom byggnaderna
och förser smedjorna, vilket är de största
byggnaderna, med kraft från vattenhjulen.
Sid. 39
Gruvnäringen historiskt i Norrbotten
Nasafjälls silvermalmfält
I Arjeplogs socken, vid Norska gränsen och
66 ½ grader latitud, upptäcktes 1635 Nasafjälls
malmfält av en same vid namn - Lars Persson .
Baronen Eric Flemming var den som ansvarade
för igångsättandet av gruvbrytningen. Drottning
Christina lät anlägga och bearbeta flera gruvor
fram till 1646. Årligen tillverkades ca 2 – 300 lödiga marker silver. Anläggningen förstördes i augusti 1658 av Norska trupper under Sveriges krig
mot Danmark. Med 60 man fotfolk och 20 man till
häst, uppbrändes alla hus och byggnader både vid
gruvorna och vid smältverken. Arrendatorn blev
oförmögen att konstverket återupprätta, enligt en
rapport.
Drottning Christina gav enligt ett brev från 29/9
1646 bergmästaren rätt att ”utvälja till ständiga
grufvearbetare eller så kallade bergsknektar 115
man af Westerbottens regemente, hvilka för klimatets hårdhets skull, hvar tredje månad sig emellan
fingo omskifta uti grufvearbetet, som oafbrutet hela
året igenom borde fortgå i dag- och nattskiften.”
Under de första 10 åren bröts malmen för kronans räkning medan det för efterföljande 13 år arrenderades det av Piteå borgerskap. Enligt bergmästareämbetets relationer producerades årligen
4 – 5 000 lod silver samt 80 – 90 skeppund bly.
Under 23 år hade tillverkningen uppgått till 4 294
lodiga marker silver och omkring 1 000 skeppund
bly.
1770 påbörjades ett försök att vid masugnen vid
Adolfström, ca 6 – 7 mil från Nasafjäll, tillvarata
det silver som fanns i malm och slagg från den tidigare verksamheten.
Man ägnades stor aktivitet att tillvarata material
från de tidigare dåligt
skrädda varphögarna. I
samband med detta anlads hela 40 stycken nybyggen. Fram till 1796
hade man tillverkat 395
lödiga marker och 12
lod silver samt 84 skeppund 7 lispund 8 marker
bly.
Omkring Nasafjäll
fanns många fyndigheter som innebar att 11
gruvor blivit bearbeta-
de. I en ämbetsmannarelation från 1807 anges att
av en kubikfamn bergblandad malm erhålls minst
720 lod silver och 13 ½ skeppund bly, vilket man
ansåg skulle ge lönsamhet i verksamheten. Trots
detta avstannade verksamheten.
1801 uppdrogs till notarien Fredrik Jonsson och
senare majoren Stael von Holstein att driva verksamheten, dessa producerade fram till 1806 hela
145 lödiga marker 14 ½ lod silver samt 42 skeppund 19 lispund bly. Mellan 1770 till 1802 bedrevs
ingen verksamhet.
Geschwornern L Horneman redogör i en resolution från 1810 hur det vid vårfloden, som började
den 15 juni vattenfylldes gruvan. Under tiden fram
till den 10 augusti skaffade hyttmästaren Carlberg
mera gruvvirke till en starkare handvindsbyggnad.
När folket kom upp till Nasafjäll kunde man från
den 10 augusti och 13 dagar framåt tömma gruvan
på vatten. Efter detta kunde sprängning ske på botten.
Gruvan var 8 5/12 famnar djup. Hyttmästaren
Carlberg utförde på statens bekostnad 1810 förlängning av en stollgång, från 29 famnars längd till
34 1/3 famnar dvs drygt fem famnar för en kostnad
av 2 242 Riksdaler 16 skilling banco.
Hyttan var anlagd mellan 6 – 7 mil från gruvan vid Laisälven. Driftvatten saknades och skog
för kolning saknades i stor utsträckning. Efterhand
tvingades man hämta kol på 3 – 4 mils avstånd
från verket.
Gruvhål i Överberget i Nasafjäll
Sid. 40
Carl Joh. Boévie skriver i december 1860: ”Att
dessa på stora rikedomar väl försedda grufvor
skola, om ett med tillräckliga medel försedt boöag
bildades, som öfvertoge desamma och med beräkning på vinst skötte dem, ovilkorligen bära sig och
dertill gifva en större revenue, är utom allt tvifvel.
Sedan grufvorne sednast bearbetades hafva förhållandena der i trakten blifvit mycket olika nu, emot
hvad de då voro, ty sedan dess någorlunda befolkad, så att den nu ej mere är någon ödemark.”
Vid 1862 års riksdag motionerade Ludvig af
Wetterstedt hos Riddarskapet om upptagandet av
brytningen i Nasafjäll.
I ett förslag till bearbetande av Nasafjäll angavs
att av en centner malm skulle man erhålla 4 lod
silver (12,5 ort) och 30 skålpund bly. I denna utredning/förslag beräknades de årliga kostnaderna
för gruvdriften till 129.000 Riksdaler Riksmynt.
De årliga smältningskostnaderna beräknades till
236.000 Rdr Rmt. Investeringar uppskattades
till 484.500 Rdr Rmt. Transportkostnaderna till
150.000 RdrIntäkterna beräknades till 1.200.000 Rdr för
brytningen av 150-000 centner malm förädlat till
silver och 522.500 Rdr för bly dvs 1.762.500 i totala intäkter. Nettot beråknades till 1.247.000 rdr.
Utredarna skriver att redan första året skulle
investeringen betalas och ett överskott därtill på
247.000 rdr.
Med ett förlagskapital till bolaget skulle från
andra året en avkastning på 243% uppnås. ”en behållning så stor att näppeligen någon affär inom
Svea Rike torde kunna uppletas, som kan lemna en
sådan afkastning.”
”Om under andra, tredje och fjerde arbetsåren grufegarna ville åtnöja sig med en inkomst
af 515.000 Rdr för året eller 100 proc. å förlagskapitalet, så kunde återstående beloppet af årliga
nettobehållningen 731.500 Rdr användas till anläggande af en smalspårig jernbana från grufvorna till Ranenfjorden. Redan vid femte arbetsåret
vore då alla kostnaderna för verksanläggningarne
och jernbanan betäckte, så att man derefter hade
att uppbära hela den årliga nettobehållningen
1.247.000 Rdr eller 6 proc. ränta å ett kapital af
öfver tjugu millioner Rdr Rmt. Stockholm 1866.”
1873 lämnas en rapport som redovisar att man
kunde bygga en smalspårig järnbana från Ranenfjorden genom den natursköna Dunderdalen till
Nasafjäll. Den ansågs kunna byggas till en måttlig kostnad då terrängen inte är svår. Ett smältverk
skulle kunna byggas vid fjorde som har öppet hav
året runt.
Terrängförhållandena ansågs också vara gynnsamma för en järnväg till bottenviken vid Torneå.
Där skulle man kunna möta den finsk-ryska järnvägen.
Nedan fjällkartan över Nasafjäll och riksgränsen.
Sid. 41
Kyrkoherden i Silbojok, Arjeplogs församling,
Erik Petri Noareus född 1618 i Nora, Västernorrland död 1697 i Silbojok, Arjeplog, har beskrivit hur det gick till när norrmännen 1659 brände
Nasafjäll.
I juni 1657 hade han mottagit den av bruksförvaltaren omhändertagna kyrkokassan. Den 15 augusti
1659 kl. 05.00 var han ute med proviantskrivaren
vid bruket för att dra upp fiskenoten i Piteträsket
(Sädvajaur). När de höll på att dra upp båten på
land kom den fientliga styrkan, uppgående till 20
man till häst och 80 man till fots, ”ansättiandes
uthi en grufweligh furie”. Anföraren länsamtmannen i Nordlanden Preben von Ahnen satte pistolen
för Noraeus bröst och frågade, om han ville låta
sig fångas eller nedskjutas, ”bad alltså om kvarter” (pardon, nåd). Medan plundringen pågick fick
kyrkoherden och hustrun företräde inför von Ahnen där de anhöll om att liv och egendom skulle
skonas, ”hvilket omsider till en del beviljades”.
Dagen därefter togs kyrkans lösa egendom som
kyrkklockan, mäss- och altarkläder av norrmännen. Byggnaderna, förutom lilla hyttegården och
två mjölbodar som betecknades som kyrkoherdens
privategendom, stacks i brand. Därefter tågade
truppen till Nasafjäll som helt spolierades den 18
augusti och som aldrig därefter återuppbyggdes.
Noraeus skulle, enligt beslut i Härnösand, tillträda en tjänst i Kedkävare i Luleå lappmark, om
detta skulle upptagas. Detta skedde aldrig varför
han blev kvar i Silbojock livet ut och ägnade sig
åt omvändelse av samerna. Kyrkan återuppbyggdes 1691. Han avled i februari 1697 och begravdes
med sin ungdomsvän och kollega Johan Laestadius i Arjeplogs kyrka. Deras barn, Noareus dotter
Brita och Laestadius son Johan. gifte sig ävenså.
Bilden ovan visar smeder vid Gustafsfors bruk i Värmland på 1870-talet. Man kan se de yrkesstolta hammarsmederna med sina tänger. Med dessa höll de glödheta järnklumpar på plats, under stångjärnshammaren. Höll ma fel
kunde man få handlederna avslagna, när stången inte låg
platt mot städet. Den tredje smeden på raden längst ner håller ett mått i sin högra hand för att mäta dimentionen på
järnet. I vänster hand håller han järnstämpeln som slogs in i
det färdiga stångjärnet.
Nedan en transportvagn från Riskälens gruva.
Johan Laestadius var farfars farfar till den berömda predikanten och grundaren av Lestadianismen, Lars Levi Laestadius född 1800 i Jäkkvik och
död 1861 i Pajala. Lars Levis far Carl Laestadius,
född 1746 och död 1832, var smältare och bergsfogde vid Nasafjäll. Lars Levis farfar och farfars
far var bägge präster i Silbojok och Arjeplog.
Noraeus blev student i Uppsala den 15 febr.
1645. Blev hörare 1650 i Piteå skola och kallade
sig 1653 ”Pithensis praecptor classicus” dvs kollega i 3:dje klassen. Han tillträdde Silbojocks pastorat 1656.
Sid. 42
Jonas Meldercreutz
Hembygdsforskaren Henrik Wennerström skriver i nr 1 1922 av Norrbottens läns hembygdsförenings tidskrift – Norrbotten – att Jonas Meldercreutz
sannolikt är Norrbottens största märkesman. Han
var född 1715 och son till domprosten och teologie professorn i Uppsala Laurentius Jonae Molin,
vars barn för faderns förtjänster år 1719 adlades
med namnet Meldercreutz. Jonas studerade matematik och naturvetenskap. Han deltog i en längre
utlandsresa under ledning av den berömde Anders
Celsius. Efter hemkomsten 1734 valde han att bli
ingenjör och började vid fortifikationen. Där blev
han konduktör, löjtnant och informationskapten
vid livgardet. 1751 blev han professor i geometri
i Uppsala.
Hans intresse för Lappland väcktes när han
1736 medföljde den franska vetenskapliga expeditionen, under ledning av Maupertius. Denna expedition skulle ”determinera jordens rätta figur” dvs
genom mätningar fastställa jordklotets rätta form.
Man anslöt sig därefter till landshövding Gyllengrips undersökningsresa till Jukkasjärvi. Denne
skulle undersöka skogs- och malmtillgångarna
i dessa trakter. Amund Amundsson Mangi hade
för landshövdingen angivit (dåtidens uttryck för
inmutning) en malmfyndighet i Luossavaara och
Kirunavaara. När han skilts från denna grupp reste
han, tillsammans med baronen Cederström vidare
upp till Torne träsk och över fjällryggen fram till
den norska kusten. Denna resa gjorde ett outplånligt intryck på honom. Skogen, malmen och vattenkraften som fanns där, liksom det begränsade
antalet människor som bebodde dessa trakter. Men
även dess fattigdom och låga bildningsgrad, skapade hos honom en önskan att utveckla landsändan.
På återvägen tog Meldercreutz vägen över Torneträsk och utför Torne älv
förbi Svappavara koppargruva, Junosuando
järngruvor och
dess masugn
samt till Kengis bruk. Ett
bruk med privilegier
från
1646 och som
Arendt Grape
och bröderna
Momma-Reestierna hade byggt upp. I Torneå stannade Meldercreutz över vintern för att när solen
började stiga över himlen komplettera sommarens
undersökningar.
Meldercreutz reste outtföttligt omkring i norra
Sverige och i Finland, där han bl.a. byggde fartyg
vid ett eget ägt varv. I Malmberget hade han en
stuga med namnet Kaptensgården, det var ett ställe
han vilade upp sig på. Bergsrådet C M Robsahm
menar att det var där han hade sin lyckligaste tid.
Meldercreutz bygger upp bergsbruket
Löjtnanten vid Österbottens regemente, Carl
Thingvall, erhöll rätten till inmutningen i Gällivare
malmfält 1735 och privilegier för en masugn och
två stångjärnshamrar i Råneå socken. Detta måste han av ekonomiska skäl överlåta till Abraham
Steinholtz, dåvarande ägare och brukare av Kengis
bruk. Thingvall behöll en tjugondel fram till 1763
då han sålde den till Meldercreutz. Den senare
hade då redan 1740 ingått som bolagsman med
Steinholtz i de s.k. Gällivareverken.
Med sin förmögenhet kunde Meldercreutz bidra till exploateringen av de lappländska rikedomarna. Enligt kontraktet mellan de två skulle
Meldercreutz ensam stå för kapitalet samt anskaffa
förlag dvs ordna köpare av produkterna samt anskaffa kunniga arbetare. Steinholtz skulle ansvara
för verkens uppbyggnad och iståndsättande inom
de fyra första åren.
1740 påbörjades arbetena i Melderstein och redan vid mikaelitiden 1741 påbörjades smidet vid
en härd och ytterligare en 1743. Ännu en hammare med två härdar som erhållit privilegier 1738
igångsattes först 1749. Bristen på manufaktur av
olika slag i trakten (spadar, verktyg m.m.), gjorde
att man ansökte och fick privilegier för ett manufakturverk 1742 bestående av en knipphammare
med två härdar som stod färdig 1744.
Masugnen som fick privilegier 1738 stod färdig
1744 i Strömsund vid kusten. Samma år gick man
skilda vägar och Meldercreutz blev ensam ägare
till nitton tjugodelar som han erhöll laga fasta för i
september 1745.
1751 fick Meldercreutz tillstånd att anlägga en
finbladig sågkvarn, med fyra ramar, vid Meldersteins bruk.
Av andra anläggningar som han startade kan
nämnas; Skeppsbyggeri i Råneå, Skeppshamn vid
Strömsund, Kalkbrott vid Hvitgrundet och Lutskäret i Kalix skärgård, Eldfast-, ställ- och pipstens-
Sid. 43
brott vid Hastaskäret, Fredrikafors manufakturverk samt Fredrikafors finbladiga sågverk. Han
hade även vid Ratans hamn en åbyggnad, liksom
en sjöbod och plats för brygga i Luleå. För sjötransporter hade han två större fartyg och flera mindre
fartyg.
Befolkningen var ovan vid bruksarbete och ville ogärna ägna sig åt körslor och kolning. Meldercreutz fick efter framställan tillstånd av riksdagen
att utnyttja ortsbefolkningen för bruksarbetena. Ett
kungligt brev från 1747 fastställde att inga kronohemman mellan Luleå och Kalix älvar fick övergå
till skattehemman innan bergmästaren dessförinnan undersökte om de för bruksägaren, som ägde
företräde, vore nyttiga och nödige. Det innebar att
bruket fick erlägga kronoräntorna, men de som
bebodde hemmanen gjorde inte alltid prestationer
som motsvarade räntan.
Meldercreuts ekonomi undergrävdes successivt, varför han mellan 1744-51 måste uppta banklån. Bankerna krävde redan 1774 att verken såldes
men detta kunde förhalas fram till hans död 1785.
Året efter inropades alla Meldercreutz egendomar
av Jean Bedoires, vilka han innehade fram till mars
1799, då de såldes till en annan märkesman, bergsrådet och friherre Samuel Gustaf Hermelin. Denne
senare ägde egendomarna fram till 1808 då även
han kom på obestånd.
Detta vidsträckta område fick Meldercreutz
1753 rätt att uppodla. Anledningen var att få en
fungerande transport av malm från gruvorna i
Gällivare till bruket. Närmare 60 kronohemman
lät han inlösa som skattehemman under Meldersteins bruk; i Råneå socken 38 hemman, Nederluleå socken 7 och i Nederkalix socken 11 hemman. Antalet nybyggen han lät utsyna uppgick till
67 med en befolkning på ca 350 personer vika de
flesta hade sin utkomst från bruket.
Nybyggarna erhöll marken gratis och boningshuset och uthus uppfördes av bruket men nybyggaren skulle hjälpa till vid uppsättandet. Han erhöll
även ett ekonomiskt bidrag på 100 – 150 daler, allt
efter avståndet till nybyggnadsplatsen. Han erhöll
även en eller två kor och en häst. Det låg på nybyggaren att röja och nyodla men första utsädet stod
bruket för. För allt detta skulle nybyggaren utföra
dagsverken vid bruket eller verkställa kolning eller
annat skogsarbete åt bruket. Nybyggaren var befriad från utlagor under en tid av 10 – 15 år. Enligt en
landshövdingerapport 1792 fanns 1 085 skattlagda
hemman i Västerbotten dvs nuvarande Norr- och
Västerbotten. Av dessa hade mera än sex procent
tillkommit på initiativ av Meldercreutz, vilket visar vilken enorm prestation han hade stått för.
Meldercreutz som kolonisatör
Det Meldersteinska odlingsdistriktet omfattade
ödeslandet mellan Luleå
och Kalix älvar, från Meldersteins bruk och till tre
mil ovanför Gällivare gruvor.
Kartan visar Gällivare
församling 1743. Längst
till höger Överkalix med
Kalix älv och Ängesån.
Längst upp Jukkasjärvi
kyrka och nedanför Svappavara och Junosuando
masugn. Längst ned Jokkmokks kyrka.
Till höger Plagemans
teckning av Fredrikafors,
uppkallat efter Meldercreutz hustru.
Sid. 44
Stångjärn 1871-75 i ton
800 000
700 000
600 000
500 000
400 000
300 000
200 000
100 000
0
Kengis
Serie1 54 006
TöreMel.Selet
fors
stein
30 039 122 227 22 383
Rosfors
96 851
Alter
Degerfors
48 242 770 877
Järnmanufaktur 1871-75 i ton
300 000
250 000
200 000
150 000
100 000
50 000
0
Kengis
Serie1
26 336
Törefors
9 607
Mel.stein
3 971
Hasafors
3 167
Ros-fors
50 937
Degerfors
263 476
Arbetare 1871-75 vid bruk och gruvor
1 = 1871
160
140
120
100
80
60
40
20
0
2 = 1872
3 = 1873
Gruvor
1
3
2
3
3
37
4
83
5
24
Manufakturverk
15
27
17
33
31
Stångjärnverk
29
26
18
23
40
Masugnar
0
0
10
13
45
4 = 1874
5 = 1875
Sid. 45
Bilderna visar längst upp utslagsbröst vid Ängelsbergs bruk,
teckning av Ferdinand Boberg.
Nedanför Rostugnen vid Ängelsbergs bruk.
Ovan Rosfors bruks stämpel på sina produkter.
Längst ner till vänster detaljer av hjulaxel till hammare med
detaljerade beskrivningar av bl.a. hammare.
Längst ner till höger bild av en renraid foto av Hj. Westesson.
Sid. 46
Kälsheden / Rosfors bruk, Piteå socken
1803 ägde syn rum i Hälleström, på vägen mellan Sjulsmark och Ersnäs, för anläggandet av en
finbladig såg. Som lämplig plats för en gård, utöver den i Hällström, angavs Djölberget en bit norr
om Hälleström. Sannolikt var Djölberget liktydigt
med Kälen och platsen som avsågs var Kälsheden. Någon bebyggelse kom aldrig tillstånd, men
marken som utsynats för denna utnyttjades för den
omfattande skogsavverkning som den sågverken
krävde. Innan den 20-åriga skattefriheten skulle
upphöra, torde man ha ansökt om att anlägga ett
nybygge. Anledningen var att man då skulle få ytterligare en period med skattefrihet.
I oktober 1820 skedde syn och lantmäteriförrättning för anläggandet av krononybygget Kälsheden. I dag finns bara Kälsheden kvar som fastighetsbeteckning för den mark och hus som finns i
Rosfors. Kälshedens nybygge låg på östra sidan av
Rosån, mitt emot bagarstugan vid bron över Rosån.
KB beviljade i mars 1822 rätt för Carl Olof
Falk att uppta kronohemmanet Kälsheden med
30 års skattefrihet och provisoriskt skattlagt till 1
mantal. Denne Carl Olof Falk var äldsta son till
Sågställaren Olof Falk vid Hälleströms finbladiga
såg. Än en gång kunde sågverksintressenterna placera en av de egna på mark med skogstillgångar att
utnyttja. C O Falk är den första som finns angiven
som boende i Kälsheden. Han hade 1822 gift sig
med Maria Nilsdotter. I oktober 1823 föddes dottern Brita Catharina i Kälsheden, som den första
av som det skulle visa sig mer än 150 födda barn. I
husförhörslängden anges även att fadern Olof Falk
samt modern Catharina Olofsdotter bodde i Kälsheden.
I 1825 års Jordebok för Piteå socken anges att
kronolägenheten Kälsheden 1 innehas av Carl O
Falk. Han flyttade senare till Hedens by utanför
Boden. Antagligen hade masugnsintressenterna
löst ut honom för att få tillgång till skog för kolning och mark för sina anläggningar.
På Plagemans skisser över Rosfors bruk är en
bebyggelse på åkermarken upp emot Kälen inritad. Det anges att det är Kälshedens anläggning.
I protokoll från 1839, är Kälsheden angivet som
ett krononybygge under Rosfors bruk. Den 27 januari 1852 fastställdes hemmanet till 15/16 mantal
med 6 Riksdaler 32 Skilling i pundränta samt 1
tunna 19 kappor korn i kronotionde.
Tillkomsten av Rosfors bruk
Den som önskar att mera detaljerat följa tillkomsten och utvecklingen av Rosfors bruks verksamhet rekommenderas att läsa Alf W Axelssons
ypperliga bok om Rosfors bruk. Boken är utgiven
av Norrbottens museum och benämns Botnica 5.
Bakgrunden till bruksverksamheten är upptäckten av malm i Riskälen, några km nordväst om
Rosfors. Inmutningen gjordes av 16 bönder, varav
de flesta från Sjulsmark. Ett gruvbolag bildades
den 5 juli 1830 där andelsägare var bl.a. Eric Berglund Sjulsmark 1 1/2 (Nygården), Anders Christoffersson Sjulsmark 1 (Frammegården), Christian Christiansson Sjulsmark 5 (Sigurd Nyströms/
Snell), Olof Jacobsson Sjulsmark 6 (Olov´sa),
Inhysesmannen Johan Vikström, Nils Johansson
Häggström Bjursträsk 1 (Bergmans), Anders Burman Brännträsk, Johan Andersson Burman Brännträsk, Jonas Burman Brännträsk 1 och Marcus Falk
på Hälleströms såg.
I bakgrunden fanns mera kapitalstarka personer som Eric Magnus Degerman, en yngre bror till
ägaren av Degerfors järnverk och ägaren av Skultuna bruk Carl Wilhelm Hammarsköld.
I Landshövdingeberättelsen för 1827 - 30 skrivs
att bergsrörelsen inte tilltagit i den takt som förra
berättelsen förutsåg. Så borde ha skett, ”som de
Länets öfvergångne missväxter nedsatt dagsverksprisen och gjort Innevånarnes behof af arbetsförtjenster större, hvadan Bruksegare varit i tillfälle
till öfverflöd emot billige pris erhålla kohl och betjening af allmogen. Under tiden är en Masugn vid
Afvaforss uppförd och en Stångjerns-Hammare vid
Hvitåforss under byggnad, hvarjemte år 1830 på
den så kallade Ristjälns-skogen inom Piteå Socken
upptäcktes ett betydligt fält af i dagen på flere ställen framskjutande jernmalm, till någon del af god
beskaffenhet, men till större delen mager. Ett bolag bildades väl för denna grufvas bearbetande,
men då malmens afsättning till en början ej gick
efter önskan, har den ifver till företagets fullbordande, som förra året var rådande, saktat sig, och
den masugn, hvilken Bolaget fått tillstånd anlägga,
änu icke blifvit påbörjad.”
Sid. 47
Masugnsbygget
Ansökan om att få anlägga en masugn hade inlämnats 1831, vilket beviljades i oktober 1832. I
berättelsen för 1832 - 36 skriver KB att bergsrörelsen är en av de få näringsgrenar som gjort betydligare framsteg. ”De i Riskälskogen upptäckte
flere malmfält, hvaraf en del skola innehålla godartad jernmalm, hafva blifvit betydligt bearbetade
och nu mera är der blåsning påbörjad i en prydlig
masugn.”
1837 ansökte Post- och Skattebonden Anders
Persson i Öjebyn om att få anlägga ett järnbruk
vid Rosån i Rosvik. Ansökan drogs dock tillbaka i
september samma år. Fallhöjd var sannolikt för låg
varför en uppdämning av vatten var nödvändig.
Problem hade uppstått vad gäller överenskommelser med de bönder som skulle få sina ägor lagda
under vatten, vid en sådan uppdämning. Man koncenterade sig därefter helt på att utveckla verksamheten i Rosfors.
I oktober 1838 ansökte Erik Magnus Degerman
och den nya storägaren Lars Anton Wallmark att
å Rosfors bolags vägnar få anlägga en redskapsslägga om 15 lispund i stället för den som tidigare
beviljats om 7 lispund. Protokollet från synen i
Rosfors ger en bild över situationen. Skrivelsen
lyder:
”År 1839 den 26te Mars förrättades af underteknad, biträdd af Härads Domaren Carl Utterström
i Portsnäs, samt Nämndemännen Johan Berglund
i Swensbyn och Olof Olofsson i Arnemark, den undersökning, som här nedanföre omrönt:
S.D. Sedan föreståndarne för Rosfors Masugn,
Herr vice Borgmästaren E: M: Degerman och
Hemmansägaren Anders Pehrsson i Öjebyn, under
den 18de Oktober sistlidet år, hos Kungl. Maj:t och
Rikets Högloflige Bergs-kollegium anhållit om tillstånd, att i stället för den i Masugns privilegierna
beviljade Vatten - Slägga, som skulle anläggas vid
Masugnsdammen, wid serskildt Damm, 660 alnar
nedom Masugnsdammen få anlägga en Hammare
af minst femton Lispunds tyngd, så har, förmedelst
Resolution af den 15de November samma år 1838,
högbemälde Collegium remitterat samma ansökning till Herr Bergmästaren G F Ekenstam i och
för undersöknings-anställande, samt jemte ansökningens återsändande, utlåtandes meddelande;
Och hade till följe af inträffad tjenstledighet Herr
Borgmästaren Ekenstam uppdragit mig, att denna
förrättning verkställa, såsom följd hvaraf jag ock
utfärdat vederbörligen uppläst Kungörelse derom,
att denna förrättning skulle denna dag företagas,
då hvar ägde sig inställa, för att, emot ansökningen göra de bestridanden, hwartill fog kunde förefinnas.
Af sådan anledning sammanträdde och nu underteknad, biträdd af ofwan anteknade Nämndemän, å Rosfors Masugns ställe, dervid, dels såsom
ombud för Masugns-anläggningens Interessenter,
och dels såsom sjelf delegare dere, sig infann Expeditions Kronofogden Jonas Sandman, hvarjemte,
med anledning af Ordförandens å vederbörlig Ort
fram ställde begäran, andre Landtmätaren Herr
Conducteuren Eric Hollström härvid sig inställde
i och för nödige upplysningars meddelande, allra
hälst, som desse denna årstid endast kunde inhämtas af medhafde chartor; Och sedan ej mindre Höglofl. Kongl. Bergskollegie ofanåberopade
Remiss-Resolution, än äfven Herr Bergmästaren
Ekenstam skriftliga uppdrag för underteknad, att
denna undersöknin verkställa, blifvit uppläste,
så, sedan Befallningsman Sandman förklarat, det
han, å Bolagets wägnar, infunnit sig i och för alle
deras rätts bevakande, anmälde nu han, Sandman,
att Bolageta afsigt vore, att medelst ny ansökning
anhålla om tillstånd, att i stället för den af missförstånd i förra ansökningen begärta förändringen af
en Hammare om 15 Lispunds vigt, så wid den serskildta damm, som skulle uppföras cirka 660 alnar
nedanför Masugnsdammen, anlägga ett Manufaktur werk.”
Bilagt protokollet och ansökningen är en sammanställning över skogstillgångar Rosfors hade;
”För koltillgång genom insyning för nybyggens anläggande, dels ock genom särskilda ansökningar förbehållit sig dispositionsrätt, för att till Bruksrörelsens
upphjelpande begagna, nemligen:
- Klöfwerberg och Klöfwerträsk nybygges lägenheter
med en duglig skogswidd 2.821 Tunnl.
- Solskinsberget 1.200 - ” - Svartliden i Överluleå 4.000 - ” - Berkö nybygges lägenhet 1.000 - ” - Näverbergstjärns nybygges lägenhet 2.500 - ” 11.521 Tunnland
Sid. 48
Från Hemmansägare med contrakt
- Brännträsk 920 Tunnl.
- Sandö 950 - ” - Öjebyn 2:e åboens skattehemman 532 - ” - By skatteby 7 åboens skattehemman 1.500 - ” - Trundeafva 5 åboens skattehemman 1.500 - ” - Ing. Lundhags skattehemman i Nybyn 600 - ” - Arnemark 5 åboens skattehemman 1.000 - ” - Sikfors alla åboens skattehemman 4.765 - ” 14.327 Tunnland
”Med 80 års återväxttid lemna 8 Stafrum wed
på tunnlandet, som af hwarje Tunnland således
årligen utgör 1/10 dels Stafrum eller 1 4/5 Tunna
kol, skulle de för nya smidet upptagne skatteskogarna kunna för hwarje år med skogens bestånd
lemna 1,440 Stafrum, af hwilka likwäl 500 Stafrum
ansetts böra afräknas för 50 hushålls behof, då
återstoden blefwe 950 Stafrum eller i kol utförde
1,410 Tolftunne läster, som Bergmästaren funnit
wara mera än tillräckligt för de sökte nya smideswerkstäderna, för hwilka endast 1,150 Läster
erfordrades.”
Nordisk Familjebok 1921 förklarar; ”Stafmått:
Vedmått, rymdmått vid försäljning af ved. Af gammalt har man särskild tre huvudformer: Skogsfamnen om 108 kbf., brofamnen (Stockholmsfamnen)
om 144 kbf och kubikfamnen (stafrum) om 216 kbf.
Alla tre måtter förekomma, men dessutom har man
erhållit en massa olika famnmått. En speciell form
af vedmått är den i Falutrakten vanliga kasen om
6 kbf, ( 6 x 4 x 2 1/2 à 3´ ). På senare tiden har
kubikmetern mer och mer kommit i bruk, och stora
ansträngningar har gjorts för att erhålla denna
som allmänt vedertaget mått. SeVedram. W.E-n”.
Signaturen W.E-n var Peter Wilhelm Ekman 1875
- 1946 som bl.a. var Direktör för Korsnäs mellan
1924 - 1942.
Bergsrätten tillstyrkte ansökan om anläggandet
av ”En Hammare och En Härd med rättighet att
wid desse werkstäder årligen utsmida det för En
härd uti Eders Kongl. Maj:ts nådige Kungörelse af
den 26 oktober 1838, angående wissa ändringar
uti Författningarne rörande Stångjernssmidet, beräknade belopp af 600 Skeppspund Stångjern, dels
och att för detta Smide, grundadt på tackjern af
ortens malmer, frihet från hammarskatts utskylder
må, med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga
kungörelse af den 12 dec 1835 ang - frihetsår för
Stångjerns- och Ämnessmiden i Wester- och Norrbottens län, under en tid af 30 år, att räknat från
och med det år werket kan komma igång, hwilket
likwäl bör ske inom 1844 års utgång.”
Man kan konstatera att Rosfors bruks intressenter hade förvärvat gårdar med en skogsareal av
5.760 hektar vilket är en yta av 8 km x 7 km. Utöver de egna skogarna hade man, som framgått av
tidigare statistik tillgång till omfattande arealer.
Masugnen producerade nära 1.500 skeppund
tackjärn om året och man hade inte kapacitet att
förädla allt på platsen. Därför begärde man tillstånd att få exportera tackjärn, vilket man genom
ett kungl. brev av den 19 januari 1842 nekades.
Från olika källor kan konstateras att den mest
omfattande brytningen av malm skedde 1839 med
1.100 ton, 1864 / 1.250 ton och 1865 / 1.150 ton.
Sämsta resultatet uppnåddes 1853 och 1854 med
100 ton vardera året. För åren 1846, 1850, 1852
och 1856 finns ingen statistik.
Under bruksåret 1857 revs det gamla manufakturverket och ett nytt med två knipp- och två
spikhamrar för två stockar och med två ässjor uppfördes vid masugnsdammen. Än i dag kan man på
marken se resterna av vissa förankringsjärn.
Den 22 april 1858 hade man följande antal arbetare i Rosfors och de näraliggande bruken:
Masugnen
Mäs- Drän- Upp-
Rost-
tare
gar
sätt.
vänd.
Selet
1
1
2
6
Rosfors
1
1
2
4
Alter
-
-
-
-
Stångjärnssmedjan
Mäs- Sven- Drän-
Till-
tare
ner
gar
fäll.
Selet
-
4
2
Rosfors
1
3
2
1
Alter
-
4
2
Manufakturverk
Mäs- Drän- Lär-
tare
gar goss.
Selet
1
-
2
Rosfors
2
-
3
Alter
-
-
Bokare
3
2
-
-
1861 påbörjades verksamhet i ett tackjärnsgjuteri, vilket dock nedlades 1874, efter att ha producerat 11.080,32 centner gjutgods dvs ca 471 ton.
Sid. 49
Utdraget från C F Plagemans teckning över Rosfors från 1839 visar de mest centrala delarna av bruket. Längst bak till vänster syns två av bruksarbetarnas
bostadshus. I förgrunden från vänster syns Kolhuset
med en hög sågspån framför. Till höger om kolhuset
syns två uppfordringsbanor. Den främre för kol från
kolhuset upp till masugnskransen. Den bakre för malm
och kol upp till rostugnen övre del.
På masugnens högra väggsida finns hjulhuset som
döljer vattenhjulet. Det drev blåsbälgen eller blåsmaskinen samt uppfordringsmekaniken för att dra kärrorna med dels kol och dels malm upp till masugnskransen. Framför masugnen fanns den tillbyggnad som
innehöll platsen där smältan och slaggen tappades ur
masugnen. Övriga hus är labbin dvs platsen där masugnspersonalen och kanske smederna vilade ut mellan arbetspassen som i princip vara kontinuerligt hela
veckan.
Den undre bilden visar mera detaljerat byggnaderna vid masugnen och dammen.
Längst upp syns bron över ån, som låg på samma
ställe som idag. Sedan kommer dammen som, liksom
den idag rekonstruerade dammen, hade tre dammluck-
or. Till vänster fanns vattenrännan som drev vattenhjulet till masugnen och uppfordringsverket. I mitten fanns
en större lucka som antagligen bara öppnades för timmerflottning ner till Hälleströms sågverk. Ett krav i
vattendomen vid masugnens etablering. Ytterligare en
lucka till en ränna fanns till höger. Den var för vattenförsörjning till sågen, som byggdes för att förse bruket
med virke till hus vid uppbyggnaden. Senare flyttades
sågen upp till Baronselet och en smedja för stångjärnstillverkning byggdes på sågplatsen.
Ytterligare en damm byggdes ett hundratals meter
nedströms. Där byggdes även ett manufakturverk och
en kvarn. Vid sidan av den nedre dammen fanns två
byggnader för smeder, ett kolhus, ladugårdar och en
del andra byggnader.
Längst ner på bilden syns bron över ån, på samma
plats som bron idag. Vägen upp hade en vägbank, som
finns kvar. Till vänster där vägen slutar låg inspektorsbostaden tillika brukets kontor. Framför huset på ömse
sidor om vägen fanns ett, som det beskrivs, imponerande rödfärgat spirplank, dvs staket av spiror eller
plankor.
Längst till höger på bilden ligger inspektorns fähus
och div. byggnader. Vid nedre dammen fanns utöver smedjor och ett
manufakturverk även ett kolhus och
bostäder och fähus för smederna.
Strecket till vänster är bäcken som
kommer från Näver- och Fluggtjärnarna och som går genom näckrosdammen. Bäcken styrdes om norr om
ladugården och herrgården genom
en kanal. Dess vatten kom på så sätt
norr om den övre dammen och kunde
användas vid bägge dammarnas vattenhjul. I den grävda kanalen fanns
en gårdssmedja och en kvarn. Innan
elström kom till Rosfors fanns där en
”Vädur”, en pump som med självtryck försåg ladugården och mejeriet
med vatten.
Sid. 50
Produktion, Rosfors 1832 - 75 i ton
8 000
7 000
6 000
5 000
4 000
3 000
2 000
1 000
0
Tackjärn
Stångjärn
Manufaktur
Gjutgods
Det gav 7 265 ton tackjärn, 7 265 ton stångjärn,
735 ton manufaktur och 471 ton gjutgods i Rosfors. Förbrukning av kol skulle med dessa förutsättningar uppgår till 2 242 900 hektoliter kol eller 224 290 kubikmeter.
Under de 43 år verksamhet pågick i Rosfors förbrukades träkol till Rostning, Sträckning till stångjärn, Tillverkning av manufaktur samt Gjutgods.
Kolförbrukningen varierade dels över åren p.g.a.
förändrade metoder samt dels olika förbrukning
beroende på process. Förbrukningen är känd för
allt utom rostningen. Den har jag uppskattat till 25
hektoliter per ton malm. (Antagligen för låg)
En kolmila var av varierande storlek, men enligt
”kolarbibeln” innehöll den omkring 145 m3. Med
dessa föutsättningar skulle det i Rosfors ha förbrukats 1 547 kolmilor. Förbrukningen varierar från
81 milor 1864 till 1 mila 1875. Medeltalet blir 36/
år. Sannolikt kolades under hösten och vintern och
därefter kördes kolen till Rosfors under slädföresperioden.
Medelförbrukningen under en treårsperiod blir
som diagrammet nedan. Man bör som mest ha kolat i medeltal 60-talet milor per år.
För masugnens blåsning anges för masugnar i
Bergslagen till 150 hektoliter/ton tackjärn, sträckningen till 160 hl/t, manufaktur 130 hl/t samt för
gjutgods 130 hl/t.
För Törefors, som var modernare än Rosfors,
har angetts ca 80 hl/ton för tackjärn.
Malmbrytningen uppgick till 13 900+3 350 ton
för Riskäls- och Klöverbergsgruvorna.
Förbrukning, antal kolmilor per år i treårsperioder
48
63
60
53
51
51
40
31
27
22
23
26
14
1
3
5
7
9
11
13
15
17
19
21
23
25
27
29
31
33
35
37
6
39
1
41
43
Sid. 51
Meldersteins bruk i Råneå socken
Bakgrunden till uppbyggnaden av Meldersteins
bruk var att man i slutet av 1600-talet hittat malm
i Gällivaretrakten. Vem eller vilka som hittade
malmfyndigheten är oklart. Belöning för detta erhöll dock ättlingarna till Bonden Per Andersson
från Prästholm utanför Råneå. 1738 erhöll löjtnanten Tingvall privilegium att anlägga två stångjärnsverk och en masugn i Råneå socken.
Efterhand kom äganderätten till privilegierna,
samt alla akord med allmogen, att hamna hos
konstmästaren Abraham Steinholtz. Denne fick
rätt att på annat ställe än Tingvall ansökt få placera anläggningarna. Steinholtz och löjtnanten
m.m. Jonas Meldercreutz ingick i kompanjonskap.
Namnet Melderstein är en kombination av ägarnas
efternamn.
1741 uppfördes på Orrbys ägor en hammarsmedja med en härd uppförts. En hammarsmedmästare,
en mästersven, en hjälpsmed, två kolare och fyra
dagsverkskarlar hade anställts året innan. Smidet
hade börjat åtta dagar före Mikaeli, dvs den 21 september 1741. Järnet hade man köpt utifrån för man
hade ännu ingen egen hytta. Privilegiet beviljades
1742 för anläggandet av en masugn som förlades
nära Bottenviken, vid Strömsund mellan Råneå
och Töre. En mulltimmerhytta byggdes som hade
sin första blåsning 1745.
Transporten av malm skedde med renar från Gällivare till Degersel för 3 daler kopparmynt (kmt)
per skeppund. Därifrån till Strömsund kostade det
3 daler 20 öre kmt.
Bruket hade fått sig upplåtet alla skogar mellan
Luleå och Kalix älvar för kolning, ett område på
sju till åtta mils bredd och en mer diffus längd som
dock var åtskilliga mil. 1749 var betalningen för
en tolvtunnestig kol, som fraktades högst en mil, 2
daler 8 öre kmt. För varje halvmils fraktlängd ökade betalningen 12, 12, 16, 16, 20 och 20 öre kmt,
dvs för 3,5 - 4 mils längd betalades 5 daler 8 öre
kmt. Körslor och foror betalades med 20 öre kmt
per mil fram och 10 öre tillbaka. Ett lass beräknades uppgå till två skeppunds tackjärnsvikt, dvs 390
kg. För ett karldagsverke betalades under den ljusa
årstiden, april - augusti, 1 daler 8 öre kmt och för
vinterdagsverket 1 daler kmt. Ett hästdagsverke
betalades med 1:28 respektive 1:11 dr kmt. Bönderna protesterade bl.a. genom sin representant vid
riksdagen, Johan Jonsson Engman från Ängesbyn,
utan verkan över den dåliga betalningen. Intill två
tredjedelar av skatten skulle de betala med kolleveranser, resten med ved, dagsverken och körslor.
Ytterligare tre masugnar byggdes tillhörande
Meldersteins distriktet, I Gyljens by i Överkalix
fick man privilegier för en masugn 1801. I Avafors
vid forsen med samma namn i Vitån vilket privilegier gavs 1827. I Törefors fick man privilegier
1875 för en masugn, vid det stångjärnsverk som
fanns sedan tidigare i Töre by.
1801 flyttades 200 skeppunds privilegier till Törefors och året efter med 700 skeppund samt 1807
med ytterligare en härd för 700 skeppunds smide.
1828 fick man privilegier för ett stångjärnverk på
900 skeppund i Vitåfors vid Vitåns utlopp i Vitåfjärden. Manufakturverk byggdes i Melderstein,
vid samma damm som stångjärnssmedjan med
en knipphammare efter privilegier 1742. 1798
medgavs flyttning av yttrligare en knipp- och en
spikhammare samt två ässjor. I Törefors byggdes
ett manufakturverk efter privilegier 1807 med en
knipp- och två spikhammare samt en härd för förädling av 150 skeppund stångjärn.
Efter beslut i Bergskollegiet 1782 uppfördes vid
Hasafors, en bit utanför Orrbyn, ett manufakturverk med en stjert- och en spikhammare för 25
skeppund. Dessutom en myrmalmsblästerugn för
de i trakten nyupptäckta myrmalmstillgångarna i
trakten.
Nedan syns C F Plagemans teckning av Meldersteins bruk.
Sid. 52
Den ägdes till en tredjedel av Melderstein medan
resten ägdes av några bönder i Orrbyn.
Meldercreutz löste ut Steinholtz efter några år
och bedrev verksamheten på egen hand. Men Meldercreutz.ekonomi föröddes, liksom tidigare Grapes och bröderna Mommas blivit.
Malmen tog man från Gällivare och den transporterades med renar de 11 milen till nybygget Spiken.
Därifrån med hästforor, 6 mil ner till masugnen i
Strömsund - förbi Melderstein. Såväl samerna som
bönderna var ovilliga att åta sig transporterna. Det
löstes med att Meldercreutz fick regeringen att
besluta om tvång för allmogen att åta sig dessa
transporter. När detta inte heller gav väntat resultat begärde han och fick rätt att uppodla området
mellan Kalix och Luleå älvar från Melderstein och
upp till Gällivare. Nybyggarna inom detta område
fick mark att odla och hjälp med hus på nybygget.
Motprestationen var att de skulle åta sig forning av
malm ner till Strömsund.
Gällivaremalmens beskaffenhet gjorde att man
fick köpa malm söderifrån för att uppnå tillräcklig
kvalitet på tackjärnet – i likhet med Rosfors bruk.
Trots stora förluster, vilket innebar att han finansierade verksamheten genom stora banklån, fortsatte Meldercreutz verksamheten fram till sin död
1785. Året efter såldes alla hans då förfallna egendomar till brukspatron Jean Bedoire för 15 000
riksdaler. 1799 kunde denne sälja till Hermelin för
84 000 riksdaler.
Efter Melderkreutz, Hermelin, Gällivare aktiebolag, med omfattande verksamhet på 1880-talet
nedlades stångjärnstillverkningen slutligen 1892.
Under 1900-talet har herrgården använts som skolhem. Sedan 1958 har den ägts av Svenska Missionsförbundet, som där haft fritidsgård, gästhem
och servering.
Tackjärnsproduktion, Meldersteins område
Ort
Verksamhet Blåsn. år Prod. ton
Strömsund 1745-1830
60
6 003,4
Gyljen
1827-1856
18
6 217,9
Avafors
1834-1887
34 16 030,8
Törefors
1875-1887
13 25 854,2
54 106,3
Tackjärn i ton, Meldersteins distrikt
30 000,0
25 000,0
20 000,0
15 000,0
10 000,0
5 000,0
0,0
Serie1
Stångjärn,
Meldersteins område
Ort
Verks. år
Melderstein
1745-1892
Prod.ton
16 700,2
Törefors
1833-1875
2 755,9
Vitåfors
1837-1862
2 223,6
21 679,7
Strömsund
6 003,4
Gyljen
6 217,9
Avafors
16 030,8
Törefors
25 854,2
Stångjärn i ton, Meldersteins
distrikt
20 000,0
15 000,0
10 000,0
5 000,0
0,0
Serie1
Melderstein
16 700,2
Törefors
2 755,9
Vitåfors
2 223,6
Sid. 53
Manufaktur inom
Meldersteins område
Ort
Verksamhet
Melderstein
1751-1893
Törefors
1817-1874
Prod.
Manufaktur i ton, Meldersteins distrikt
500,0
400,0
482,9
300,0
200,0
455,1
100,0
0,0
Hasafors
1839-1879
40,8
978,8
Serie1
Melderstein
482,9
Beräknad kolförbrukning. m3 resp kolmilor
Rostn+Tackjärn Stångj
Manuf.
17,5 m3/ton
16 m3/t
13 m3/t
Process
Förbr. Antal milor
Ort
ton
m3 kol
á 145 m3
Strömsund
6 003,4 105 059,5
725
Gyljen
6 217,9 108 813,3
750
Avafors
16 030,8 280 539,0
1 934
Törefors
29 065,2 502 459,2
3 465
Melderstein 17 183,1 273 480,9
1 886
Vitåfors
2 223,6
35 577,6
245
Hasafors
40,8
530,4
4
76 764,8 1 306 459,9
9 009
Törefors
455,1
Hasafors
40,8
Kolförbrukningen vid olika processer varierade över tiden. I Masugnsprocessen började man
efterhand använda rökgaserna från masugnskransen. Den varma luften skickades till blåsaggreggatet (tidigare bälgar) Uppvärmd luft gav bättre
effekt än kall luft och kolförbrukningen per ton
sjönk successivt under årens lopp. Samma utveckling uppnådde man vid härdarna för uppvärmning av stångjärn m.m.
Det uppskattade medelvärdet framgår av beräkningen till vänster. Antalet ton i processerna
är enligt tillgänglig statistik, medan kolförbrukningen är beräknad efter medelvärdet.
Totala antalet kolmilor som användes i de olika processerna baseras på uppgifter i olika skrifter om kolning. Där nämns ofta att kolmilorna
innehöll 145 m3 kol.
Antal kolmilor per ort totalt
3 500
3 000
2 500
2 000
1 500
1 000
500
0
Strömsund
Serie1 725
Gyljen
750
Avafors
1 935
Törefors
3 465
Melder
-stein
1 886
Vitåfors
245
Hasafors
4
Sid. 54
Selets bruk i Nederluleå socken
Selets bruk är framför allt förknippat med friherre Samuel Gustaf Hermelin, född den 4 april
1744 och död den 4 mars 1820. Han blev ruinerad
på de norrbottniska bruksaffärerna, liksom Meldcreutz på Meldersteins bruk och bröderna Momma
på Kengis bruk.
Hermelin blev antagen som auskultant vid
Bergskollegium redan som 16 åring. Vid 26 års
ålder blev han bergmästare och 1774 e o assessor. 1871 utnämndes han till bergsråd. Efter detta
åkte han utomlands för att vidareutbilda sig. Han
åkte ner till kontinenten där han studerade den belgiska och tyska gruvindustrin. Därefter åkte han
över till Nordamerika för att bl.a. studera om man
kunde sälja järn till USA. På hemvägen åkte han
över England för att studera deras bergsbruk och
järnindustri. Innan utlandsresan hade Hermelins
hustru Maria Elisabeth Sandels avlidit. Efter den
tre år långa utlandsresan gifte han sig med Hedvig
Augusta af Söderling, dotter till kommerserådet af
Söderling. Det förbättrade hans ekonomiska situation väsentligt.
Vid arbetet att kartlägga de svenska malmfyndigheterna kom han att uppmärksamma de malmfyndigheter som fanns i malmfälten. Han började
sin verksamhet i Norrbotten med att 1797 köpa
Hedenfors sågverk, där han planerade att bygga
en masugn och en stångjärnshammare. Vattenföringen var dock för dålig, förunderligt nog, eftersom sågen låg vid en del av Luleälven. Han sökte
sig ner till Aleån och hemmanet Selet, som han
köpte. Där lät han bygga en masugn som stod färdig 1799. Malmen skulle hämtas från gruvorna i
Malmberget.
S G Hermelin var son till riksrådet och friherre Carl
Hermelin och Hedvig Ulrica Benzelstierna. Hans farfar
var kanslirådet Olof Nilsson Skragge, som var statssekreterare åt Karl XII, vilken adlade honom till namnet
Hermelin. Stamfadern hette Simon Skragge, som under
1500-talet invandrat från Norge och som blev brukspatron och borgmästare i Filipstad. Hedvig Ulrika Benzelstierna var dotter till Jacob Benzelius. Farfar var
Erik Benzelius d.ä. född 1632 i Bensbyn utanför Luleå.
Erik Benzelius d.ä. var ärkebiskop 1700-09 och tre av
hans söner blev också ärkebiskopar, Erik B d.y. 1742,
Jacob B 1744 samt Henrik B 1747.
Auskultant (av latinets auscultare = lyssna), ”åhörare”, äldre titel på tjänsteman som var inskriven i ett
ämbetsverk och för sin utbildning fick vara med på verkets förhandlingar, men som inte uppbar någon lön eller hade rätt att delta i besluten. (källa Wikipedia)
Dessa inmutningar ägdes dock av Meldersteins
bruk med dess ägare Jean Bedoire. Hermelin köpte
då helt enkelt Melderstein och dess gruvrättigheter, för 84 000 riksdaler år 1799. Bruket hade Bedoire 13 år tidigare köpt för 15 000 riksdaler. Även
om en del investeringar hade gjorts, var det nog en
bra affär.
Köpet underlättades antagligen av att hans svärfar avlidit 1798 och det stora godset Gripenberg
hade ärvts av Hermelins barn. Det var dock deras
far som förvaltade den stora förmögenheten.
Hermelins anläggningar
Hermelin var vid köpet av Melderstein 55 år.
Han var kartograf och hade lärt känna Norrbotten väl på sina resor runt länet. 1797 ingav han
till bergskollegiet en ansökan om att få anlägga ett
antal bruksanläggningar. Bergskollegiet upplät i
mars 1798 till Hermelin förfoganderätten till stora
skogstrakter i Luleå lappmark. Han hade då redan
anlagt 36 nybyggen till 31 1/2 mantal, vilka erhållit 15 års skattefrihet. Hermelin skaffade sig även
järnverksprivilegier för Selet, Langnäs och Anajoki 1798. För Hedensfors, Alter, Svartlå, Kälvfors,
Törefors och Gyljen erhöll han privilegier 1801
samt för Edefors 1804. Av dessa uppförde han
själv bara Selet och Svartlå samt ev. en hammare
vid Edefors.
I Selet efter Aleån, som kommer från Mockträsket och har sitt utlopp i Ersnäsfjärden, fanns ett
fall som var sex alnar högt. Vid detta placerades
en masugn och ca 400 alnar längre ner fanns ett
elva alnars fall där en stångjärnshammare skulle
placeras. Frihetstiden för anläggningen sattes till
30 år. Hyttan stod färdig måndagen den 18 november 1799.
Under
smidesåret 1800 färdigställdes 377
skeppund tackjärn på 34 dagar.
På östra sidan av
ån ovanför Seletsjön
byggdes masugnen
och brukets anläggningar. Kartan från
1797 anger platsen.
I mitten av sjön, på
den västra strand låg
ett nybygge.
Sid. 55
1799 erhöll han privilegium att få flytta en
stångjärnshammare från Fredriksfors bruk i Döderhults socken, samt av Meldersteins 1 200 skeppund smide överföra 300 skeppund med proportionerlig andel av undersmidet till Selet, från och
med år 1800. Tackjärnet skulle tas från den egna
hyttan.
Han köpte även en härd från Prästhytte bergsmanshammare i Torsåkers socken, en ort där Claes
Samuel Lybecker var född. Ytterligare rättigheter
överfördes från Melderstein till Selet.
1800 erhölls privilegium att anlägga ett manufakturverk som skulle bestå av en knipp- och två
spikhammare för en hjulstock och en ässja. Denna
skulle placeras vid samma damm som hyttan och
stångjärnshammaren. Förädlingen fick uppgå till
50 skeppund av eget stångjärn. 1799 erhölls tillstånd att på den rekognitationsskog som upplåtits
åt Selets bruk, årligen få hugga 1 129 3/4 stavrum
ved till blåsningen.
Hermelin anskaffade kunnig arbetskraft från
bruken i Bergslagen. En av de smeder som han
värvade var Nils Flodström, som ca 1800 flyttade
upp till Selet med sin familj, från Nyhammars bruk
i Ramsbergs socken.
1806 fick han tillstånd att placera ytterligare 200
skeppund stångjärnssmide samt en hammare och
en härd vid Selet. Dessutom att flytta Alters 900
skeppund stångjärnssmide till Selet. Rättigheterna
flyttades mellan de olika bruken på ett sätt som för
en oinvigd kan förefalla utan långsiktig planering.
I vilket fall som helst hade Selet 1807 två hamrar
och tre härdar med 1 050 skeppund priviligierat
smide. 1829 hade man 600 skeppund smide vid två
hamrar och två härdar.
1807 hade Hermelin fått igång 3 härdar och 2
hamrar i Selet. Han hade även satt igång med smiSandels var befälhavare vid slaget vid Ratan 1809,
där han antagligen träffade Lybecker, som fick anställning i Selet. Där träffade Lybecker pigan Maria Brita
Johansdotter från Bjursträsk, som han senare gifte sig
med och bosatte sig i Ersnäs.
Sandels blev riksståthållare i Norge 1818 för att
1824 utnämnas till fältmarskalk. Han avled 1831.
de i Törefors år 1804 samt i Svartlå år 1805. Den
i Svartlå nedlades dock redan efter tre år och den i
Törefors efter fyra år. På grund av svårigheter med
transporten av malmen från Gällivare kom han att
köpa malm från de mellansvenska gruvorna och
frakta den med båt till Luleå och därifrån med häst
till Selet.
De första åren drabbades hans verksamhet av
eldsvådor, olyckor, översvämningar. Ett av honom
ägt fartyg, lastat med förnödenheter, förliste i en
svår storm på väg till Luleå. Det var dock de dåliga
konjunkturerna under Napoleonkrigens avspärrning samt Sveriges krig mot Ryssland 1808-09 som
knäckte Hermelins ekonomi. Han tvingades börja
låna för att klara den dagliga driften. Han sålde sin
fastighet vid Kornhamnstorg i Stockholm och intecknade sina anläggningar så mycket det gick.
Hans svåger i första giftet, generalmajoren och
friherren, senare greven, Johan August Sandels
gifte sig 1809 med Hermelins 23 åriga dotter, Ulrika Elisabeth. Den nästan dubbelt så gamla, före
detta svåger, men nu måg, krävde att få sin nyblivna hustrus arvslott, efter af Söderling.
1812 tvingades Hermelin underteckna sin konkursansökan och avstå Selets bruk till Sandels,
som annars hotade med anmälan om förskingring
av arvet efter af Söderling. Hermelin avled i mars
1820 i Stockholm, enligt anteckningar av Vetenskapsakademin utan bekymmer över sin olycka
med en förvissning att han uträttat goda och nyttiga saker i Norrbotten.
Sandels sålde alla de egendomar som han blivit
ägare till, såväl Selets som Alters bruk. Först sålde
han hälften av egendomarna till generalintendenten
Gustaf Fredrik Klingstedt sedan den andra hälften.
Klingstedt sålde sedan, med översten och friherren
Carl Otto Mörner som mellanhand, anläggningarna till Karl XIV Johan år 1818. De flesta av egendomarna kom därför att ägas av ”Hans Majestät
Konungen” som det ofta står i husförhörslängder.
Selets bruk förvärvades av Gällivare aktiebolag
under 1860-talet.
Teckningen nedan av C J F Plagemann från 1835
visar till vänster herrgården och längst till höger kolhuset, masugnen och smedjorna.
Sid. 56
De bedrev verksamhet fram till 1869. Masugnen hade varit i drift mellan 1800-79, med ett längre uppehåll 1860-75. Under 1891 upplöstes Gällivare AB. Året efter köpte brukspatronen Egon von
Garrelts Selet. 1901 övergick det till två av borgenärerna till den konkursmassa efter Garrelt, vice
konsuln Robert Asplund och grosshandlaren Carl
Brandfors, vilka var verksamma i Luleå. Dessa
sålde vidare till possessionaten (egendomsägaren)
Efraim Winroth, som ägde Selet i tre år. Av den
senares konkursmassa köptes marken i Selet, vid
en exekutiv auktion 1905 av svågrarna, grannarna
och hemmansägarna i Sjulsmark, Algot Olofsson
och Oskar Nilsson. Dessa styckade upp hemmanen
i mindre enheter som de sålde. En del av stamhemmanet, nr 2 med själva bruksplatsen, köptes 1928
av hemmansägaren Axel Gotthard Flodström, en
ättling till den tidigare nämnda hammarsmeden
Nils Flodström. Selet blev naturreservat 1979.
Selets krononybygge
Selets krononybygge hade utsynats 1773 och
erhöll enligt resolution av den 6 nov. 1777 skattefrihet under 40 år, d.v.s. fram till 1811. Hermelin
erhöll dock förlängd skattefrihet till och med 1824.
Hermelin klöv 1781 hemmanet i två fastigheter, nr
1 och 2 vilka blev skattlagda till ¼ mantal vardera.
Hermelin erhöll säterifrihet år 1800 för Selet.
Carl Magnus Robsahm redogjorde i en resejournal för tillkomsten av Selets bruk. Han hade
den 18 augusti 1797 rest till Selet för att bese den
inhandlade Selets Mjölkvarn som låg i den å som
då benämndes Selsån. Även Hermelin, bergmästaren Erik Roland Printssköld, masugnsbyggmästaren Jonas Larsson samt två tolvmän från orten
medföljde vid besöket. Kvarnen var i dåligt skick
men bra beläget vid fallhöjden. Mjölnaren bodde
vid Östra Selets nybygge. Ovanför fanns Avans
bys skvaltkvarn samt en av färgaren Mikael Röckner i Luleå ägd vadmalsstamp. Ännu längre upp
efter ån mot Mockträsket hade Unbyns byamän en
skvaltkvarn vid ett mindre vattenfall.
Vid utloppet från Selsjön, nedanför Selets by
hade Sunderby byamän en skvaltkvarn. Vid Östra
Selets krononybygge, vid södra delen av Selsjön,
bodde bonden Eric Jönsson, där resesällskapet för
övrigt övernattade.
Vid vattenfallet nedanför Selsjöns utlopp ansågs vara den fördelaktigaste platsen för en masugn. För stångjärns- och manufakturverken ansågs
en plats på östra sidan av sjön som den lämpligaste
och på en jämn hed på norra sidan var bästa platsen för de till bruket nödvändiga övriga husen.
Sedan 1896 är bruksverksamheten fullständigt
ödelagd. Mellan 1800-79 var masugnen i bruk
(blåstes) under 46 år varvid man producerade 14
186,7 ton tackjärn, d.v.s. 308 ton per arbetsår. Mellan 1834-96 tillverkades 10 198,1 ton stång- och
ämnesjärn. Mellan 1871-96 tillverkades 1 969,8
ton smältstycken, och slutligen mellan 1817-95
tillverkades 500,1 ton manufaktur.
1843 anges i en förteckning över Hans Maj:t
Konungens egendomar i Norrbotten att privilegierna för Selets bruk var en stångjärnshammare
med två härdar och 600 skeppund smide, och 6
skeppunds hammarskatt. Dessutom en knipp- och
en spikhammare. För smedjans behov fanns en
slaggstamp, ett slipverk samt ett större kolhus, alla
i gott stånd.
Vid bruket fanns även en masugn som 1842
försetts med en ny blåsmaskin enligt Widholms
metod. Till masugnen fanns ett större kolhus, en
tackjärnsbod, ett större magasin för malm, ett bokarverk samt tre rostgropar.
Byggnaderna vid bruket bestod av en större karaktärsbyggnad i två våningar. Den hade sju rum
på nedre planet och sex rum på övre planet, förutom vindsrum. Det fanns även tre byggnader för
mästare och arbetare, liksom en verkstadsbyggnad
som dessutom härbärgerade brukets eldvaktare.
Plagemann gjorde även en teckning av herrgården
och till vänster smedernas fähus samt med smedsbostäderna bakom. I mitten skolmästarens och bokhållarnas
bostäder.
Sid. 57
Ett brygghus med en kammare för geschwornerns laboratorium fanns även. Där fanns även ett
magasin med två avdelningar, nödiga ladugårdar,
ett redskapslider, en fodervägningslada, en tröskloge samt en klensmedja.
Invid bruket fanns en husbehovssåg med två ramar samt en tullmjölkvarn med två par stenar, för
vilken ingen ränta utgick, eftersom den låg på säteriets ägor. Bruket ägde även 1/5 i den skvaltkvarn
som Avans byamän hade i ån, norr om bruket.
Bruket ägde även två magasin i Avan, vid Luleälven, varav det ena i två våningar (”tvenne bottnar”) och det andra i tre våningar. I Avan fanns
även en järnbod och en lastbrygga. Vid Gäddviks
lastageplats hade Selets bruk ett magasin i två våningar. Bruket ägde även flera hemman såväl i Neder- som Överluleå socknar.
I förteckningen anges även att malmen transporterades de 21 ¼ milen, från gruvan ner till Selet, av samer med renar från Gällivare till Edefors
upplagsställe, en sträcka av 12 ¼ mil. Därifrån
forslades malmen vintertid med hästar de kvarstående 9 milen till Selet. Sommartid forslades malmen 7 mil till Laforsen, i närheten av Hedensfors,
samt därefter förbi Bodenforsarna till Råbäcken
och därifrån sjöledes till Avan. Resterande mil till
Selet skedde transporten med hästkärror. Men bruket försörjdes även av bönder som forade malmen
direkt från Gällivare till Selet, att döma av beskrivningen; ”äfven directe ifrån Gellivare till Selet, då
skjutsen, som werkställes af almogen efter beting,
kostar 3 eller 3 1/3 RD Banco Skeppundet; kostnader för malmens brytning uppgår till 8 skilling
per Skeppund.”
Kungen ägde 36 utmål i malmfälten, vilka vart
och ett ansågs ”vore tillräckeligt för en stor Bergslag, och hvaräst jernhalten varierar emellan 60
och 70 procent.”
Kostnaden för tillverkning av tackjärn vid Selets bruk uppgick till omkring 8 riksdaler 12 skilling per skeppund och tillverkningskostnaden för
stångjärn till 13 riksdaler per skeppund.
1878 byggdes dammen om och antalet luckor
ökade från 11 till 15, samtidigt som vägen drogs
ovanpå dammen. Den såg som privilegierades
1796 byggdes om 1850 till finbladig med två ramar flyttades 1895 till Alters bruk, där den brann
ned 1932.
Stångjärns-, Knip- och Spikhammarbyggnaden
uppfördes möjligtvis efter det att Nils Flodström
och andra smeder flyttat dit. I kravet för att bli mästare ingick att kunna tillverka en hammare. Den
anges ha stått klar 1803 samt återuppförd 1806, efter en vådeld. I 1860 års värderingsinstrument var
den inredd med 2 stångjärnshärdar, två skorstenar
samt en dubbel härd för manufaktursmide, med
en skorsten. På en och samma hjulstock fanns två
hammare. Bakom smedjan mot ån fanns ett hjulhus av timmer.
Smedjan förnyades och moderniserades 1875.
Den bestod fyra år därefter av två Lancashirehärdar, två Franche Comtéhärdar, en smälthammare,
tre räckhamrar, en manufakturässja, en knipphammare och två spikhamrar, varav de tre senare på
samma hjulstock.
Masugnsbyggnaden som var uppförs 1799 beskrevs 1860 vara uppförd av tuktad gråsten samt
försedd med erfoderliga ankarjärn. Den hade ett
formbröst och ett utslagsbröst. På östra sidan
fanns en rådstuga och på norra sidan ett hus för
krossverket. Bägge byggda av resvirke och bräder, från det egna sågverket. På masugnens baksida, mot ån, fanns två hjulhus av timmer. Det
norra för krossverket och den södra för blåsmaskinen, som efter 1842 var av Anders Widholms
modell.
Tidigare blåsbälgar hade varit konstruerade
med ”Baljorna på gamle wiset med conisk afspetsning.”
Till vänster en karta från 1907 med vägen mellan
Selet och Avan som går över ån.
Idag, drygt 200 år efter uppförandet finns bara delar av masugnen kvar. I övrigt finns ytterst begränsade lämningar efter den omfattande verksamheten
som bedrevs i nästan 100 år.
Den enda masugns som finns att titta på är den som
restaurerats i Rosfors.
Sid. 58
1852 byggdes en gasrostugn i ett åttakantigt
hus, vilket ersatte de tre gamla rostgroparna. För
att få arbetskraft för transporter av såväl malm som
stångjärn och till kolning startade han ett stort antal nybyggen runt om i den norrbottniska ödemarken. I kontraktet ingick att utföra dagsverken för
Hermelins olika verksamheter och till hans nytta.
Alla dessa etableringar kostade honom givetvis en
massa pengar.
Människorna
Enligt Husförhörslängden AI:5C för 17761805 var Anders Sjöstedt inspektor. Han var född
1763, kom till Selet 1798 men dör i lungsot den
2/12 1803 vid 39 års ålder. Han efterträddes antagligen av Gustaf Eberhard Robsham född 1782
i Lerbäcks socken i Örebro län. Han var son till
den mera berömde Carl Magnus af Robson, som
bl.a. gjort sig berömd av sin dagbok över sin resa i
Norrbotten 1797-1800.
I födelseboken noteras att Anna Catrina, dotter
till bruksarbetaren Olof Larsson och hans hustru
Carin Eriksdotter föds den 20/8 1799 i Selet. Hon
var det första barnet till en bruksarbetare, tidigare
Prod. Rosfors (33 år) Selet (95 år) i ton
16 000
14 000
12 000
10 000
8 000
6 000
4 000
2 000
0
Rosf
Tackjärn
7 265
Stångjärn
2 720
Manufaktur
735
Gjutgods
471
Selet
14 187
10 198
500
1 970
hade det varit mjölnares barn som fötts i Selet. Vittnen angavs ha varit; ”Inspector Axel G Rahm, och
des hustru; Byggmästare Jonas Larsson, Snickare
Jacob Holmström och des hustru i Selet; Enkan
Carin Sundman i Gl Staden; Bokhållare Sjöstedt i
Selet.” Detta kan tyda på att Anders Sjöstedt började som bokhållare och efterträdde Rahm som
inspektor.
Yrkesb.
Inspector
Inspector
Bokhållare
Bokhållare
Masmästare
Mästersmed
Mästersven
Mästersven
Mästersven
Spiksmed
Klensmed
Klensmed
Snickare
Bruksarb.
Namn
Född Ankom Flytt
Anders Sjöstedt 1763 1798 d. 1803
G E. Robsham 1782
Isac Hammarg. 1777 1800 d.1803
Nils Kjellman 1769
Olof Grönberg 1749 1800 1803
Eric Högberg 1748 1800 1802
Ol. Åkervall
1769 1800
Per Jernberg
Johan Fellenius 1775
Johan Westin 1767 1800
Abraham Enbom
1775
Per Pousette
1761 1801 1801
Jacob Holmström 1761 1797 1802
Hans Nilsson 1753 1798
Process
Rostning
Tackjärn
Stångjärn
Smältstycken
Manufaktur
Ton Kol/ton
4 681,6
25
14 186,7
150
10 198,1
160
1 969,6
130
500,1
130
31 536,1
Hektolit
117 040
2 128 005
1 631 696
256 048
65 013
4 197 802
Milor
81
1 468
1 125
177
45
2 895
Ett försök att uppskatta kolförbrukningen i Selet ger
ovanstående resultat. Förbrukningen vid rostning är
uppskattad och övrigt efter uppgifter från bruk i Bergslagen. Närmare 2 900 kolmilor skulle ha använts med
145 m3 per mila. I Rosfors drygt 1 500 milor.
Produktion, Selet 1800 - 95 i ton
Produktion i Selet
16000
Tackjärn 1800-79
14 186,7 ton
14000
12000
Stångjärn 1834-96
10 198,1 ton
10000
8000
Smältstyck. 1871-96
1 969,6 ton
6000
4000
2000
Manufaktur 1817-95
500,1 ton
0
Tackjärn
Stångjärn
Smältstycken
Manufaktur
Sid. 59
Arbetskarl Johan Larsson 1772 1798
Arbetskarl Olof Larsson 1769 1799
Arbetare
Jacob Espling 1773 1799
Arbetare
Petter Espling 1737
Arbetare
Anders Löfgren 1780 1798
Koldräng Lars Ahlqvist 1782
Arbetare
Nils Larsson 1757
Arbetare
Henrik Karinen 1771 1800
Arbetare
Abr. Bergdahl 1774
Kolare
Joh. Göransson 1757 1800
Mjölnare
Israel Israelsson1778 1798
Arbetare
Hans Rosendahl17361782
Arbetare
Lars Espling 1765 1801
Bruksdräng Johan Brännström
Arbetare
Carl Persson
HammarsmedNils Bäck
17641802
Mästersven Lars Stenström 1776
Koldräng Johan Stenström1782
Mästersven Johan Nordholm1750
Ham.sm.mäst Nils Flodström 1756 1801
Arbetsfogde Per Ramberg 1773
Gjutare
Eric Norén
17581804
Några av de anställdas bakgrund
Hammarsmedmästaren Nils Andersson Flodström var född 1773 i Fagersta, Västanfors socken, Västmanland. Han blev koldräng i Bockhammar, liksom sin far, hammarsmedmästaren Anders
Nilsson Flodström, vid Fagersta och Semla bruk.
Därefter blev Nils mästersven i Skinnskatteberg,
mästare vid Baggå och Nyhammars bruk innan
han 1801 flyttade till Selet med familj. 1811 flyttade han till Degerfors bruk i Jävrebyn, där han
dog 1842.
Nils Flodströms son, Carl Fredrik Flodström
född 1784 i Baggå, Skinnskatteberg, var hammarsmedmästare vid Selets bruk under hela sin yrkeskarriär och dog 1831 i Selet men ägde en gård
i Ale. Carl Fredriks söner Nils Fredrik och Anders
blev även hammarsmeder och arbetade vid Selets,
Rosfors och Alters bruk.
Mästersvennen Johan Fellenius, född 1775
vid Junosuando masugn. Fadern var bokhållaren
vid Kengis bruk Anders Fellenius, född 1746 i
Kengis, Pajala.
Farfar var Anders Fellenius född 1704 i Ljusnarsbergs socken, Örebro län och inspektor vid
Kengis bruk. Farfars far var Johannes Fellenius,
kyrkoherde i Kopparberg, Ljusnarsbergs socken.
Hammarsmeden Nils Bäck, född 1764 vid Meldersteins bruk, Råneå socken. Fadern Nils Jönsson
Bäck, född 1737 i Prästholm, Råneå, var manufaktursmed vid Melderstein. Farfadern var soldaten
Jöns Nilsson Bäck. Nils Bäck var gift med Catharina Saxholm och vars far var hammarsmeden vid
Melderstein, Erik Saxholm, född 1701. Namnet
kom från Saxhammars bruk där Catharinas förfäder arbetade som smeder.
Masmästaren Olof Grönberg, född 1749 vid
Forsbacka bruk, utanför Gävle. Hans far Anders
Grönberg, född 1720 i Finland och död 1765 i Söderfors var en medaljerad masmästare. Antagligen
var även hans farfar, Johan Grönberg född 1700
vid Grönsiska bruk, vid Sandviken, masmästare.
Smeden Per Pousette flyttade med sin familj
från Bjuråker 1801 till ”Luleå i Västerbotten”. Han
fanns i Finland 1804, i Uleåborg och Eura.
Åren 1789-1801 var Per soldat Lif i Bjuråker,
varefter han återtar namnet Pousette.
På 1860-talet förvärvades Selet av Gällivare Aktiebolag vilka byggde om detta ganska grundligt.
1879 skall det enligt Norberg ha funnits masugn,
två lancashirehärdar, två franche-comtéhärdar, en
smälthammare, tre räckhamrar, en knipphammare
och två spikhamrar.
1879 upphörde blåsningen vid hyttan, efter att
man hade haft produktion under 48 av de 80 år den
funnits. Totalt hade det framställts drygt 13.000
ton tackjärn under dessa år. Manufakturtillverkningen upphörde 1895 och hamrarna användes för
smide sista gången 1896. Därefter nedmonterades
eller revs stora delar av anläggningarna.
På denna del av Plagemans tidigare visad teckning syms masugnen
smedjorna och kolhuset. På detta
syns uppfordringsbanan för kolen.
I kolhuset vid Pershyttan vid Nora
i Västmanland körde hästarna i på
en sorts balkong, tippade kolen och
körde ut på andra kortsidan.
I Selet och Rosfors drogs det med
vattenkraft upp i huset.
Sid. 60
Alters bruk i Piteå socken
1757 beviljades majoren vid Västerbottens regemente Georg Wilhelm Palmstruch privilegier att
uppodla övre delen av Alterälvens dalgång. Privilegierna bekräftades i maj 1775 av regeringen
(Gustav III).
Palmstruch sålde av hälsoskäl egendomen till
grosshandlaren Fred. Lundin vid Plomgrenska
kontoret i Stockholm. Innan egendomen 1797
köptes av S G Hermelin hade det ögts av grosshandlaren Bladh från Österbotten och kamreren P
Johansson-Ekman.
I samband med att Hermelin blev ägare fanns bosättningar i Altergård, Backträsk, Bredträsk, Bodträsk, Holmträsk och Storfors vilka alla är belägna
i Norrfjärdens socken/församling. Dessutom fanns
bosatta i Pålträsk i Älvsby socken.
Hermelin ansökte och fick tillstånd att inrätta
Alters stångjärnverk med två härdar för 900 skeppunds smide samt ett manufakturverk med två
knipphamrar och tre spikhamrar, ett skärverk med
två enkla och en dubbel ässja för produktion av
200 skeppund manufaktur från eget eller inköpt
stångjärn. Inget av dessa priviligerade anläggningar kom dock till stånd under hans tid.
De skogar som fanns för denna verksamhet uppgick till 40 000 tunnland
eller 20 000 hektar och avsedda för
träkolsproduktion. Denna skogsareal
användes för avsalusågning. Historikern Alf W Axelsson, beskriver det i
boken om Alters bruk som en ”ohämmad avverkning”.
Efter avvittring 1802 bildades Alters
hemman. Av olika anledningar bl.a. finska kriget
kom inte anläggandet av något bruk igång under
Hermelins tid som ägare.
1818 kom efter bl.a. Carl Olof Mörner som mellanhand Hermelins ägor i Norrbotten att innehas
av kungen - Karl XIV Johan.
En härd uppfördes 1825 och anläggningen bestod så småningom av två tysk härdar och en
stångjärnshammare. Ett finbladigt sågverk stod
klart 1825, stångjärnssmedjan och klensmedjan
1830 samt en kvarn 1837.
1837 var manbyggnad klar med en längd av 32
1/2 alnar, bredden var 13 alnar och höjden 22 varv.
Den innehöll åtta rum - förstuga, kök, sal, kontor
och fyra kamrar. 1876 påbörjades en större upprustning som resulterade i att man hade en smälthammare, två räckhamrar och tre lancashirehärdar
samt en 45-tums trecylindrig blåsmaskin.
Stångjärnssmedjan var byggd för en produktion
av 750 skeppund stångjärn, vilket man oftast inte
uppnådde. Förtjänsten låg i sågverksamheten som
utökades med en utbyggnad till dubbel kapacitet
1837 genom att sågen försågs med två sågramar.
1860 genomgick sågen en omfattande ombyggnad.
Under åren 1858-60 byggdes bruket om och en
ny teknik med Francé comtemetoden infördes.
1876-77 infördes Lancashiremetoden med två härdar samt två räkthammare och en smälthammare
samt tre klensmedshärdar.
Årsproduktionen varierade mellan 1833 till 1861
från som lägst 300 skeppund till som mest 1 000
skeppund, med i medeltal ca 800 skeppund. (117
ton) Mellan 1862 till 1877 var produktionen helt
försumbar. Mellan 1877 till 1887 var produktionen
i genomsnitt ca 2 000 skeppund (294 ton) stångjärn och mellan 1 000 till 6 000 smältstycken, vilket allt var avsett för Altappens valsverk.
1892 nedlades verksamheten vid Alters bruk.
Ovan syns Assessorn och Salpetersjuderidirektören
C J F Plagemanns teckning över Alters bruk från 1835.
Sågen till vänster och smedjan, kolhus m.m. till höger
om älven.
Nedan en del av plankartan över Alters bruk och
den övre dammen. Enligt 1861 års värderingsinstrument var smedjan (3) byggd åtta meter från dammen
och försedd med två tyskhärdar och en hammare samt
en Wedholms 3-slagiga blåsmaskin. Järnboden (8) och
kolhuset (7) var belägna på östra sidan av älven, liksom en smedja och en
verkstad (12-13)
Sågen (2) låg närmast dammen, på
västra sidan.
Inspektorskontoret strax ovanför och
till höger om verkstaden (13).
Sid. 61
Degerfors bruk i Piteå socken
I december 1796 ansökte Handlaren och
Rådmannen i Piteå Samuel Johan Degerman
att få anlägga ett manufakturverk vid Jävreåns
mynning. Det skulle bestå av en blästerugn
för myrmalm och en knipphammare samt två
spikhamrar vid två stockar och med två ässjor
för att tillverka 100 skeppund svartsmidessorter av eget blästerjärn. Han önskade även att på
samma plats få anlägga ett finbladigt sågverk,
vilket kom att färdigställas 1812. En kvarn och
ett sliphus anlades 1825.
Efter utökad ansökan fick Degerman tillstånd
att under samma tak som manufaktursmedjan
installera en stångjärnshammare med en härd
för köpetackjärn omfattande 450 skeppund.
Vid transport av köpetackjärnet, som bl.a. kom
från Bergslagen, skedde en eller flera förlisningar.
1807 dog Samuel Johan Degerman vid 55 års
ålder och den blott 25 årige sonen Erik övertog verksamheten. Han utökade privilegierna
till att omfatta 500 skeppund. Efter Erik Degermans död 1867 övertogs bruket av dennes
son Johan Olov Degerman fram till konkursen
1877.
De totala produktionssiffrorna är, som för
övriga bruk, lite osäkra för vissa år. Enligt statistik i ”Norrbotten II” tillverkades över 4 800
ton Ämnes- och Stångjärn samt 1.300 ton manufaktur, enligt nedan.
Manufakturtillverkningen upphörde 1885
och stångjärnstillverkningen 1887.
Erik Degerman hade en yngre bror vid namn
Magnus Degerman, som var en av intressenterna bakom ansökan om att få anlägga en
masugn i Rosfors.
Degerfors bruks produktion
Stångjärn Manufaktur
ton
ton
1801 - 10
99,4
0,0
1811 - 20
0,0
35,1
1821 - 30
0,0
70,6
1831 - 40
518,4
149,3
1841 - 50
737,1
151,1
1851 - 60
778,4
160,8
1861 - 70
831,3
184,3
1871 - 80 1 489,7
514,7
1881 - 90
373,0
38,3
4 827,3
1 304,2
Ovan kartbild från slutat av 1800-talet från Häradsekonomiska kartan. Där kan man se att Degerfors bruk
bara hade ett 100-tal meter ner till sin införsel- och
utförselhamn, en kraftig konkurrentfördel.
Andra bruk fick frakta upp till 30 mil, i bägge riktningarna.
Stångjärnstillv. i ton 1800 - 1900
12 000,0
10 000,0
8 000,0
6 000,0
4 000,0
2 000,0
0,0
Serie1
Selet
10 198,1
Rosfors
2 709,0
Alter
7 524,9
Degerfors
4 827,3
Sid. 62
Bilderna visar;
Till vänster; Degerfors bruk enligt kartan för Laga
skifte 1863 i Jävre by. Vägen och bron ligger troligtvis
på samma ställe som idag. Numera finns E 4 till höger på
kartan. Degerfors bruk hade längre ner efter ån, vid utfallet i havet, en lastageplats och uppläggningsplats.
De mittersta bilderna är CJF Plagemanns teckningar
från 1835. Den övre smedjan, kvarnen och Sliphuset samt
den nedre längst till vänster Smedjan och i mitten bron
över ån och hus i Jävre by.
Nedersta kartutdraget visar en karta där Degerfors
bruks anläggningar är inritade.
Alla dessa kartor kan studeras på Lantmäteriets hemsida www.lantmateriet.se under ”Historiska kartor”.
Sid. 63

Hyttor och Hamrar i Norrbotten

Transcription

Similar documents

Tillväxtmotor för underleverantörer till basindustrin

Nyheter - Norrländska Socialdemokraten

Arjeplog municipality

nr 2011. 04 - Tornedalingar i Stockholm

boden

Broschyr 1,6MB pdf