docOch här kan du läsa hela numret.
download 
Report Transcription
Och här kan du läsa hela numret.
Fotografisk Tidskrift #6–2011 I LIBYEN MED michael Christopher Brown Robert NETTARP I RETROSPEKTIV ------------- rusch på retusch ------------- Fotografisk Tidskrift #6–2011 Under första dagen på Koh Chang i Thailand blir jag förförd av en sällsam spegling i en pool. Balanserande längst ut på poolkanten hittade jag den perfekta bildvinkeln. Risky business med en splitter ny Phase One P40+ med unik objektivprototyp. Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad. Fotografi: Sara Arnald Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen. portfolion michael christopher brown Gefvert AB Danderydsgatan 14 114 26 Stockholm Tel 08-440 54 42 Fax 08-678 29 20 sff@gefvert.se fotografisk tidskrift | 2 3 | no 6/2011 portfolion michael christopher brown fotografisk tidskrift | 4 5 | no 6/2011 fotografisk tidskrift | 6 » jag åkte inte till Libyen för att skildra ett krig utan för att spegla en politisk rörelse. Efter första veckan släppte jag min vanliga kamera och började ta bilder med min Iphone istället. På det sättet kunde jag komma från den stora flocken med fotografer och komma närmare skeendet. Bilderna handlar alltså mycket om min reaktion på vad som hände runt omkring mig. namn Michael Christopher Brown bor usa arbetsplats Hela världen. Brown var en av de två som klarade sig då kollegorna Tim Hetherington och Chris Hondros omkom i Libyen i våras. aktuell Ställer ut bilderna från Libyen i Houston, Texas 2012. Brown bidrar kontinuerligt med bilder till tidningar som New York Times, Newsweek och National Geographic, med flera. www.mcbphotos.com 7 | no 6/2011 SVENSKA FOTOGRAFERS FÖRBUND PRESENTERAR STOLT 2 1 0 2 A N R A G A D S NORRLAND LULEÅ HOTELL NORDKALOTTEN 10-12 FEB FÖRELÄSARE: BARBARA DAVIDSON JOHN S. WEBB ANNIKA ASCHBERG MARTIN VON KROGH SANNA SJÖSWÄRD FREDRIK ÖDMAN ALICIA SWEDENBORG LENNART SJÖBERG NORTH KINGDOM:DAVID ERIKSSON LOTTA SCHWARZ FÖRELÄSNINGAR INSPIRATION NÄTVERKANDE NÖJE ND IMAGE TRADE EXHIBITION PROCENTER LEVERANTÖRER: NETWORK INNOVATION GOECKER CANON NIKON GEFVERT GRAFIT HUVUDSPONSOR: ÖVRIGA SPONSORER: ICEHOTEL NORRBOTTENS MEDIA CITYPRINT BOKNING & PRISER: WWW.NORRLANDSDAGARNA.SE robert nettarp åke ericsson jessica backhaus 20 Innehåll Portfolio / Michael Christopher Brown / 1 44 16 Hej / Jenny Morelli »Missförstånd om lagförslaget« / 10 Aktuellt / Simon Bergs känsla för kött / 12 Gästen / Martin von Krogh »Jag blev rädd för mig själv« / 13 5 frågor / Anna Gullmark har landat i Malmö/ 14 Bokrecensioner / Åke Ericson, Misha Pedan, Dawid / 16 Aktuellt / Framtidsklot på världsturné / 18 »Det förekommer photoshoptennis på elitnivå.« sidan 34 ROBERT NETTARP / Fotografen som smiskade bilder / 20 Tankar om en bild / Jenny Maria Nilsson minns Klövervägen / 30 Rookien / Jacob Zocherman rapporterar från katastroferna / 32 simon berg Rusch på retusch / Bildbehandlare hetare än någonsin / 34 Praktisk teknik / Skärpning del 3 / 42 Paris Photo / Det bästa från Paris 2011 / 44 Medlemssidor / Barbara Davidson kommer till Luleå /48 Ordfört / »Sluta med gratisjobb« / 49 Floskeltoppen / Rökande artisten / 50 12 9 | no 6/2011 hej jenny morelli chefRedaktör läsarreaktioner Mejla oss på redaktion@sfoto.se hej och hå vad det stormar kring det nya lagförslaget »olovlig fotografering«. Flera stora mediechefer skriver i Dagens Nyheter (2/12/11) att yttrandefriheten hotas, Pressfotografernas klubb anordnar debattkväll och på fotomässan basuneras det ut från stora scenen att det kommer att bli fotoförbud på allmän plats i Sverige nästa år. Men stopp! Något sådant förbud är väl inte på gång? Eller? Bland alla upprörda röster cirkulerar mycket felaktig information. Om jag har förstått lagförslaget rätt kommer den nya paragrafen vid ett eventuellt införande inte alls att påverka yrkesfotografer. Snarare är det just alla missförstånd kring paragrafen som kan skada proffsfotograferna. Gemene man tror nämligen att det kommer bli fotoförbud. Det här är det reella hotet mot den traditionella journalistiken, men denna fara är komplex, diffus och svår att greppa. Under pressfotografernas debattkväll i Stockholm anar jag ett av skälen till de starka känslorna. Medielandskapet har förändrats radikalt de senaste åren, traditionella mediers makt krymper i samma takt som de ekonomiska förutsättningarna att göra tidning blir allt sämre. (Aftonbladet sparkade 85 personer i november, 300 journalistjobb ska bort bara i Stockholm enligt Publicistklubben.) Journalistiken som en över hundraårig affärsidé är i gungning. På samma gång vänder sig läsare, tittare och lyssnare till övrig media – det vill säga det sociala, globala, okontrollerade och ej ansvarstagande flödet av skvaller och brus som den nya informationsteknologin har gett oss. »Vi har förlorat kontrollen över offentligheten«, sa Jan Helin som är chef för Sveriges största tidning Aftonbladet. Det här är det reella hotet mot den traditionella journalistiken, och denna fara är komplex, diffus och svår att greppa. Det är här jag tror lagförslaget blir en tacksam och enkel fiende att enas mot. Men paragrafen om olovlig fotografering kommer i första hand att drabba personer som riggar kameror för att filma i före detta sambons hem, eller den som i smyg fotar nakna tjejer i duschen. Medier med ansvarig utgivare lär kunna fortsätta sin tynande tillvaro precis som vanligt. Vi lever i en skakig och spännande tid och gud ske lov för internet, men vi har en hel del problem att lösa. Till exempel vem eller vilka som ska ta hand om begrepp som trovärdighet, saklighet och relevant information i framtiden? Och vem som ska betala? Nåväl, nu är det jul och vi gör sista F för i år. Jag är stolt över det här numret och glad över att arbeta tillsammans med så duktiga medarbetare. När F fick Stora Publishing-priset slog jag ett slag för att många tillsammans är smartare än en. Och jag tror verkligen att människor i grupp som strävar åt samma håll kan åstadkomma mycket gott. Som till exempel en läsvärd tidning och kanske till och med en ny offentlighet där folk förhoppningsvis inte trycker upp mobilkameror mellan benen på andra. God Jul! Vad sff:s jurister tycker om lagförslaget kan ni läsa på www.sfoto.se. reklamfotografi, polisfotografi och alla andra aspekter av fotografi. Fast vi kan inte göra alla nöjda i alla nummer. Hoppas du gillar det här numret bättre. Mvh Redaktören Hej! Vem har tagit bilderna på sidorna 7, 13, 17, 21 och 25 i förra numret? Det blir lite konstigt att läsa ordförandens krönika där hon pekar vikten av att ange upphovsmän och sedan inte hitta dem i tidningen. Jodå...nu hittar jag byline, men först efter att ha brutit upp pärmen. I förbundets egen tidskrift bör byline läggas så att man, inte utan besvär, ser vem som är upphovsman. / Thomas Fahlander, fotograf Hej Thomas! Vi är förstås noga med bylines och ska tänka på att de görs tillräckligt stora och placeras så att de går att läsa ordentligt. Hej från Redaktören Stora Publishingpriset vanlig förbundstidning? En glad chefredaktör fick ta emot 2 statyer på Münchenbryggeriet i Stockholm den 18 oktober. Först vann F priset i kategorin medlemstidningar vilket var kul. Sen knep F det Stora Publishingpriset i konkurrens med hundratals publikationer. Juryns motivering: »För en allt igenom gedigen produkt som vinner på alla plan.« Hurra säger vi. Hej! Jag är besviken på förra numret. Bara 44 sidor om (nästan bara) fotoböcker när det finns så mycket annat! Med omgörningen blev tidningen toppen men nu känns den plötsligt som en vanlig förbundstidning igen. Jag hoppas att ni hittar tillbaka till er tidigare stil särskilt som ni fått så fina priser! /(Be)sviken medlem Hej! Tråkigt att du inte gillade förra numret. Att tidningen krympte berodde på att vi var rädda att inte hålla budget i år – men annonsförsäljningen har pekat rejält uppåt under hösten vilket jag är jätteglad för. Och F är en förbundstidning, av våra ca 3 000 läsare är 2 400 proffsfotografer och jag kan inte lova att vi inte gör en fotoboksspecial igen. Fotoböcker har en självklar plats i F, men det betyder inte att vi struntar i porträttfotografi, bröllopsfotografi, skolfotografi, fotojournalistik, jenny morelli Lagförslag blir en tacksam fiende pyttesmå bylines Roger Ballen är en av fotograferna på vår facebooksida. F på Facebook På Facebooksidan Fotografisk Tidskrift finns bilder från F:s stolta förflutna, men även snapshots på en stor mängd fotografer som haft med F:s redaktion att göra det senaste året. Gilla sidan du med och få automatisk uppdatering om det senaste i fotovärlden. fotografisk tidskrift | 10 M A R K U S A LATALO PRODUKT f OTO GRAf TILL K ALLH äLL, STOCKHOLM I snart 100 år har vi på Haglöfs tillverkat utrustning för dem som gillar utmaningar på naturens villkor. Nu söker vi en fotograf med dokumenterad utbildning som delar våra intressen och är envis nog att inte ge sig förens varje produkt kommer till sin rätt framför kameran. HAGLÖFS LOGOTYPE B A S I C LOGOTY P E . TO B E U S E D A S N E GATI V E WH I TE ON A B LA C K OR D A R K B A C K GR OU N D Läs mer på www.haglofs.se OUTSTANDING OUTDOOR EQUIPMENT PLEASE CONTACT HAGLÖFS IF YOU REQUIRE ASSISTANCE OR ADVICE WITH THE APPLICATION OF THE LOGOTYPE TEL + 46 226 670 00, FAX +46 226 571 59 Haglöfs är en av världens ledande leverantörer av Technical Outdoor och erbjuder ett ansvarstagande varumärke som fyller var tids behov av produkter med hög funktionsgrad, god form och prisvärdhet till människor som investerar i ett aktivt uteliv. 2009 uppgick omsättningen till 590 MSEK och företaget uppvisar en genomsnittlig tillväxt på 15,8 procent de senaste fem åren. Haglöfs ägs sedan den 20 augusti 2010 av ASICS Corporation. www.haglofs.se simon berg aktuellt FÖR FÄNGSLADE SVENSKAR Ett geni plåtat av ett annat. GENIET FRÅN FLEN Vad har Nelson Mandela, Andy Warhol, Tove Jansson, Ingmar Bergman, Evert Taube, Jane Birkin, Margaretha Krook och Olof Palme gemensamt? De har alla blivit porträtterade av den legendariske fotografen Hans Gedda. Nu har Charlie Drevstam gjort filmen »Geniet från Flen«. Här möter vi även fotografer som till exempel Anders Petersen som talar varmt om den Geddska närvaron. Filmen visas på SVT i vinter. RYSK VINTER Den legendariska modefotografen Deborah Turbeville håller en workshop i S:t Petersburg mellan den 27 januari – 2 februari 2012. S:t Petersburg har varit platsen för flera av Turbevilles poetiska berättelser. Läs mer på www.nordphotography.com Simon Berg undersöker människokroppen. Bergs känsla för kött fotografen simon berg har under hösten skrivit en masteruppsats med titeln Fysiska bilder- bilder av en köttslig värld på Högskolan för Fotografi, Göteborg. I kapitel med poetiska och fantastieggande namn som Korven – Det isolerade människolika objektet och Fläcken – Att smälta ihop med världen diskuterar han bland annat vanitasbilder av förgänglighet, förhållandet mellan bild och språk och olika sorters blickar: »På kyrkogården är skillnaden mellan den begreppsliga och den köttsliga blicken tydlig. Gravstenarna säger ›sjökapten‹ eller ›grosshandlare‹ där det borde stå ›jord‹«, skriver han bland annat. I uppsatsen intervjuar han och visar bilder av bland andra den kände fotografen Otmar Thormann. Hela texten finns att läsa i sin helhet på www.simonberg.com. BOGREN KNEP SCANPIX en rörd och glad Martin Bogren tog emot Scanpixpriset för sitt projekt Lowlands under en ceremoni i Stockholm i slutet av november. »Blicken är personlig, samtidigt som den är generös. Fotografen är säker och närvarande i sitt fotograferande och sättet denne delar med sig av denna plats ter sig alldeles naturligt.« löd juryns motivering. Lina Haskel och Åke Ericson var också nominerade och fick varsin Ipad som tröstpris. David Magnusson erhöll Scanpix-stipendiet som delas erik mårtensson hans gedda En grupp göteborgsfotografer bidrog alla med bilder till en utställning i december till förmån för de fängslade journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien. Intäkterna för bilderna blir en del i grundplåten till den fond som har startats till förmån för de två svenskarna. – Vi bidrar med det enda vapen vi har – våra kameror, skriver GP-fotografen Lisa Thanner i ett mail. Martin Bogren, Lina Haskel och Åke Ericson på Scanpixprisutdelningen. ut till yngre fotografer för sina bilder på amerikanska fäder och döttrar i serien Purity. MASTER I BILDJOURNALISTIK hösten 2012 startar Skandinaviens första masterutbild- ning i bildjournalistik vid Mittuniversitetet i Sundsvall. – Utbildningen kommer att höja kompetensen inom bildjournalistik och öka konkurrenskraften på arbetsmarknaden, säger John Kimmich-Javier, professor och ämnesansvarig i bildjournalistik på Institutionen för Medie- och kommunikationsvetenskap. Utbildningen vänder sig till sökande som vill utveckla sitt visuella bildspråk, med en akademisk grundutbildning i bildjournalistik eller närliggande område följt av minst två års yrkesverksamhet. fotografisk tidskrift | 12 privat ann eringstam gästen martin von krogh frilansfotograf gustav hugosson Att stänga av känslorna »hur orkar du?« brukar folk fråga när de får höra att jag ofta fotograferar i krigsdrabbade områden. I våras tog det slut mellan mig och min tjej och jag orkade ingenting, var på väg till Libyen, men kom överens med min kollega att jag skulle vila upp mig och ta hand om mig själv istället. Efter det stängde jag av mina känslor och det fungerade oroväckande bra. Jag gjorde ett jobb under sommaren, det var en blixtresa till Etiopien när Martin Schibbye och Johan Persson hade blivit fängslade, resten tackade jag nej till. Eringstam i Växjö och Hugosson i Stockholm. utställningar DAIDO MORIYAMA Galleri Riis, Stockholm 1 december – 15 januari 2012 EN ANNAN HISTORIA Moderna Museet, Stockholm 1 februari – 19 februari 2012 LIKA MED (återuppförd) Hasselblad Center, Göteborg 26 november – 15 januari 2012 ANDREAS NILSSON Breadfield, Malmö 10 december – 21 januari 2012 ANDERS RYMAN Arbetets museum, Norrköping 19 november – 11 mars 2012 HANNAH MODIGH Galleri Kontrast, Stockholm 10 december – 15 januari 2012 ROBERT NETTARP Abecita, Borås 24 november – 29 januari 2012 NORDENS FOTOSKOLA 2010 Galleri Kontrast, Stockholm 21 januari – 19 februari MARGARET M DE LANGE Fotografiska, Stockholm 8 december – 4 mars 2012 MALIN YBERG PALMGREN Clarion, Stockholm 1 december – 29 januari 2012 ANTON CORBIJN Fotografiska, Stockholm 14 januari – 29 april 2012 AI WEIWEI Lousiana, Danmark 18 november – 12 februari 2012 STEN A OLSSONS KULTURSTIPENDIUM Göteborgs Konstmuseum Monica Englund, Jens Fänge, Annika von Hausswolff, Eva Hild, Jarl Ingvarsson,Maria Lindberg, Mikael Olsson och Ola Åstrand. 3 december – 19 februari 2012 BARBRO PAULSSON Galleri Art Photo Collection, Gbg 26 november – 17 januari 2012 13 | no 6/2011 ANN ERINGSTAM Växjö Konsthall 3 december – 30 december Se fler på www.sfoto.se Sen klättrade han upp i mitt knä och började undersöka mitt ansikte, tårarna började rinna på mig. Det var så mycket som kom till mig där. När massmorden på Utöya skedde stängde jag av radion. Jag orkade inte ta till mig det just då, hade för mycket i mitt eget liv att ta hand om. Jag undrade om jag skulle komma tillbaka alls, för jag hade tappat all inspiration till att ta upp kameran. I slutet av augusti var det en minnesceremoni i Oslo för offren, fortfarande känslomässigt avstängd åkte jag dit och tvingade mig själv att inte känna. Det blev ett rutinjobb, jag ville inte ta in allt, inte just då och där. Jag blev också rädd för mig själv, att stänga av mina känslor fungerade. Men jag har också haft en deal med mig själv att den dagen jag inte längre känner något är det dags att lägga av. Några veckor senare blev jag uppringd av Expressen och tillfrågad om jag kunde åka till svältkatastrofen i Kenya. Så var jag igång igen, och hur fel det än kan låta blev det en underbar resa. I norra Kenya träffade jag Dekha, en liten 5- årig kille som suttit fastbunden vid ett träd i 2 år. Långsamt började jag att ta bilder av honom, men ganska snart satte han igång att undersöka mig istället. Han var pigg i blicken och sökte kontakt, klappade mig långsamt på armen och jag släppte kameran, sen klättrade han upp i mitt knä och undersökte mitt ansikte, tårarna började rinna på mig. Det var så mycket som kom till mig där – den enorma saknaden av min lilla familj, min ex-bonusdotter och mitt ex. Att bli sedd och kramad av någon som suttit fastbunden vid ett träd i två år, den genuina känslan går inte att beskriva. För honom var jag kanske bara ett vitt ansikte som snabbt fladdrade förbi i öknen, men för mig var Dekha någon som fick mig att börja leva och känna igen. Ibland har jag kommit hem från resor och behövt ligga hemma i några månader för att komma tillbaka. Det är som en gråskala när jag kommer hem, där borta är det svart eller vitt. Du lever eller dör, när du kommer hem så är det så mycket i det normala samhället som du ska fungera i att det blir som en gråskala, fina nyanser av allt. Inget här hemma är så krasst som att leva eller dö och då kan man lätt hamna i ett vakuum där man inte längre känner något ofrivilligt. Jag har andra kollegor som krökar eller knarkar för att börja känna igen, eller för att få bort det som dom varit med om. Den romantiska bilden av konfliktjournalister som kommer hem dammiga och sätter sig på krogen och visar sina ärr och berättar rövarhistorier finns kvar därute, det funkar bara inte för mig. Jag hanterar det med att vara hemma med vänner och familj och prata. anders hansson 5 frågor Anna Gullmark sätter Malmö på kartan NAMN Anna Gullberg Ålder 46 bor malmö Aktuell Ny chef för Fotoenheten, Malmö Museer Grattis till nya jobbet, vad gör du i Malmö? – Jag har blivit chef för Fotoenheten på Malmö Museer. Vi tar bland annat hand om museets fyra miljoner bilder. Vi bedriver nutidsdokumentation och fixar utställningar, med mera. Kan du berätta om något specifikt projekt? – Vi har ett spännande arbete i gång i Seved, en orolig stadsdel i Malmö som det skrivits mycket om på sistone. Där samarbetar vi med inflyttade somalier om hur de kan dokumentera sin egen vardag. Vi arbetar även för att ta hand om en samling utsmugglade historiska bilder från Somalia. Vi lär ut hur man digitaliserar, bildbehandlar och arkiverar bilder. Varför är det viktigt? – För att alla ska kunna bevara sitt eget kulturarv. På samma sätt som det är viktigt för oss att bevara våra bilder i våra arkiv. De som vi vill tillgängliggöra för en större publik, exempelvis via webben. Vad vill du åstadkomma som chef? – Jag vill att Malmö ska spela en starkare roll som fotografiskt centrum för hela Östersjöregionen. Jag vill att man ska tänka på oss i första hand när man tänker på fotografi och Malmö. Kommer du bjuda fotografer till Malmö – i sådana fall vilka? – Vi kommer att producera utställningen Årets Bild i mars nästa år. Till sommaren ska vi ha en stor utställning med Mats Bäcker. Det finns många fotografer jag skulle vilja visa. Jonas Bendiksens utställning Vi som bor här, till exempel, eller ta Koudelka till Sverige igen. Eller Lauren Greenfield eller varför inte en utställning med Francesca Woodman... / Jenny Morelli fotografisk tidskrift | 14 w w w. r a j a l a c a m e r a . s e Vid frågor angående leasing vänligen kontakta oss eller besök någon av våra butiker! Rajala Pro Shop Stockholm mail: info@rajalacamera.se Herkulesgatan 11 Tel: 08 789 45 00 Rajala Pro Shop Malmö mail: malmo@rajalacamera.se Drottninggatan 36 Tel: 040 12 13 06 Åke Ericsons bok är en mångbottnad berättelse om sorg. Bilder från krigets efteråt böcker Åke Ericson Kosovo in progress nygren&nygren bokens pärm har blodets röda färg och sorgens svarta. Symptomatiskt när det gäller en skildring från forna Jugoslavien, det område i Centraleuropa som under några turbulenta och våldsamma år var säte för ursinniga strider och ofattbara grymheter, som vi varje dag kunde följa i nyhetsrapporteringarna. Kanske var det för att detta krig ägde rum på vår egen kontinent, inte mer än några hundra mil från Sveriges gränser, som det så påtagligt gick in i vårt eget blodomlopp. Jag minns de kyliga vinterhelgerna när människor strömmade till olika platser i Stockholm för att lämna paket med förnödenheter; konserver, leksaker, hygienartiklar, som de packat ihop hemma, för vidare befordran till det krigshärjade landet. Aftonbladets kulturredaktion förflyttade sitt arbete till en provisorisk barackredaktion strax utanför Sarajevo, och i samma stad satte Susan Sontag, mitt under brinnande krig upp Becketts pjäs I väntan på Godot, för att visa sin solidaritet. åke ericsons bok bär titeln Kosovo in progress, och pekar alltså framåt. Den skildrar, med utgångspunkt från en av Kosovos mest krigshärjade byar, Loxha, återuppbyggnadsarbetet, krigets efteråt, den svåra vägen tillbaka, att bygga upp ett nytt liv ur allt som raserats och tillintetgjorts. Det arbete som tidningarnas krigsreportage sällan väljer att fokusera på, eftersom det inte är lika tacksamt att bildsätta och ofta saknar den dramatik som kriget bjuder på. Krigsromantiken (för det finns otvetydigt en sådan ingrediens i den krigsjournalistik som dagligen sköljer över oss) och den brutala dramaturgin ersätter Åke Ericson i den här boken med en osviklig närvarokänsla. Framförallt gäller den de människor fotografisk tidskrift | 16 i sitt korta förord skriver Kofi A. Annan, fn:s tidigare generalsekreterare, om just detta efteråt, som är krigets. »Det är bara när gevären tystnat och stridsvagnarna för gott lämnat platsen som verkligheten kan börja sjunka in. När släktingar inte återvänder och hus raserats, måste familjerna brottas med svåra sanningar och finna en väg framåt.« Det är den, också fotografiskt svåra vägen, som Åke Ericsons bilder i den här boken skildrar. Utmärkande för dem är deras generösa komplexitet, varje bild berättar flera olika historier på en och samma gång. Fokus ligger på hur människorna interagerar med varandra, hur livsberättelser skapas. Ofta med olika generationer i samspel. Bilderna är väldigt närgångna, man känner nästan lukten av soppan som öses upp på blecktallriken, hör det skärande ljudet av kritan som gnisslar mot den svarta skoltavlan, upplever känslan av att gå på snöblöta vägar i tunna skor. En mångbottnad, svartkantad berättelse om sorg och framtidshopp växer fram. Generositeten balanseras av den begränsning som fotografen ålagt sig, i och med att han valt att gestalta krigets efterdyningar inom ramen för en enda specifik by, och hans koncentration på det svartvita fotot, som här utnyttjas maximalt med sin renodlade slagkraftighet. Valet av omslagsbild, närbilden av en kvinnas ansikte, slår dock an en annan läsart och speglar inte riktigt den karaktär av ögonvittnesskildring som utmärker boken som helhet. Omslaget på Ericsons bok i sorgens svarta färg. 17 | no 6/2011 missha pedan åke ericson vars liv han följt och dokumenterat under mer än ett decennium, men den omfattar också själva platsen, byn, med sina spruckna asfaltgator, sina tomatodlingar och sin utveckling från de provisoriska Röda Korstälten, uppförda efter bombanfallen, till de fashionabla nybyggen som hemvändande bybor byggt upp. Misha Pedans stereoseende. Skarvar, avstånd, relationer motorhuvar och dunkla garage Misha Pedan stereo_typ Dawid Kars khimaira förlag, 2011 dog förlag, 2011 Dawid växte upp då bilen fortfarande representerade framtid och modernitet. Han läste motortidningar som hette »Hot rod« och byggde egna bilmodeller i plast. Bilderna på bilar, eller rättare sagt bilderna på vad som helst som går att associera till bilar, är hopsamlade från fem decennier, men mest härskar 70-talsnostalgin av den ofarliga VW-bubblan och Saaben som inte gör en fluga förnär på en Domusparkering. Korniga motorhuvar, dunkla garage, snöiga parkeringsplatser, däckspår, dekaler. Övergiven plåt. En dawidsk bildvitsighet som mest ser ledsam ut i backspegeln. Antingen kan man se »Kars« som en minnesbok över hur metall böjdes på 70-talet. Eller som en dödbok över bilismen. Kanske kan staten köpa in den i massupplaga och dela ut i avskedspresent till alla Saabanställda. det hade varit lätt att falla för frestelsen att i ett fotografiskt projekt av den här karaktären skapa en mer »svartvit« (i ordets metaforiska bemärkelse) berättelse. Om de onda och de goda. Om lyckan över att kriget är slut. Åke Ericson har inte fallit i den fällan. Istället visar han på det enorma arbete det måste innebära att bygga upp inte bara människors boningar, utan också deras själar. Han gör det genom att alltid gestalta och hålla fast vid värdigheten hos dem han skildrar. Tvåsamheten har kritiserats som norm i ett par decennier nu. Men i Misha Pedans bok »stereo_typ« förstår man faktiskt vitsen med att ha ett »du« vid sin sida. Pedans svartvita och pastellkolorerade fotografier visades redan för några år sedan i en utställning på Galleri Ikon, och dyker även här upp i duetter, två och två på varje uppslag. Hand i hand, som kärlekspar. Varje bildduo är taget på en och samma plats, från Grythyttan till Minsk, och skärs itu av svarta linjer. Endast förordet, skrivet av författaren Mara Lee, bryter mot dualismen: det är översatt till tre språk, förutom svenska även engelska och ryska. Ibland verkar fotona tagna minuterna efter varandra – som bilderna från Göteborg, där solljuset rör sig sakta över en grön soffa. I andra fall ryms en evighet mellan en tågvagn i vitryska Vitebsk, full med vinterpälsar och kepsar, och bilden bredvid, kanske tagen genom ett fönster, av en flock översnöade Sovjet-gubb-monument. Det är en form som bryter med idén att fotografiet ensamt ska fånga det magiska ögonblicket, the Kodak moment. Här sker saker i skarvar, avstånd och relationer. Tiden står inte still; den har bara upphört att existera. Jag roar mig med att hålla för den ena bilden först, för att sedan få en aha-upplevelse när den förändras, växer, med sin andra sida. / Marie Lundquist / NATALIA KAZMIERSKA Malena Rydell En minnesbok över metall? catherine nelson aktuellt NYTT STYCKE FOTOHISTORIA Heder åt Nyman. svenska färgmästare Två svenska fotografer, Lars Nyman och Johanna Henriksson, kvalade båda in i »Annual Photography Master Cup«, en internationell tävling för färgfotografi. Lars Nymans bilder från Srebrenica, Bosnien och Hercegovina, belönades med ett hedersomnämnande. Johanna Henrikssons bilder från Mali nominerades i flera kateogorier men knep inga priser. WORKSHOPPA LOSS MED FONTCUBERTA Eyes in Progress är ett internationellt program med säte i Paris och Barcelona som håller olika workshops och klasser med världsberömda fotografer såsom Richard Dumas, Juan Manuel Castro Prieto, Patrick Zachmann, Joan Fontcuberta med flera. Programmet vänder sig till professionella fotografer i första hand. Klasserna startar i februari 2012. Nelsons bilder handlar om framtidens minnen. Turnerande framtidsklot konstnären och fotografen Catherine Nelson föddes i Sydney, Australien 1970. Hon har sedan 1990-talet arbetat i många länder med en mängd olika uttrycksformer. Bland annat arbetade hon länge i filmindustrin och har varit med och skapat de visuella effekterna för filmer som Moulin Rouge och Harry Potter. Hennes nya stora bilder i serien Future Memories är 1,5 x 1,5 meter stora och består av 20 flytande världar, minutiöst sammansatta med tusentals monterade detaljer. Nu är de fantasifulla framtidskloten ute på världsturné. De har ställts ut i bland annat Paris, Peking och Singapore. Så småningom kommer de att landa i usa på Los Angeles Photo Art Fair som börjar den 12 januari 2012. Bilden ovan heter Mareeba Wet, 2010. Fler klot finns att beskåda på. www.parisbeijingphotogallery.com. GLÆD DANSKA TAR ÖVER gunilla knape, forskningschef på Hasselbladsstiftelsen i Göteborg, slutar sin tjänst den sista december 2011 och danskan Louise Wolthers tar över rodret. Louise Wolthers är född 1974 och konsthistoriker med flerårig erfarenhet som skribent, forskare och curator. Hon kommer närmast från Statens museum för Konst i Danmark där hon skrivit om genus i konsten. – Det bliver spændende at begynde på Hasselblad, jeg glæder mig meget! skriver hon i ett mail. henrik isaksson garnell lars nyman Nu är Niclas Östlind, doktorand i fotografisk gestaltning, klar med tredje delen i forskningsprojektet om svensk fotografihistoria. Denna gång handlar det om fotoutställningen »Lika med« på Moderna Museet 1991. Genom utställningen kom en ny generation av kvinnliga fotografer; Annika von Hausswolff, Lotta Antonsson och Annica Karlsson Rixon för att nämna några, att etablera sig på den svenska konstscenen. Garnell på export. TURK KÖPER SVENSKT den svenske fotografen Henrik Isaksson Garnell har väckt uppmärksamhet på den internationella konstmarknaden. Efter att ha ställt ut på bland annat Swedish Photography i Berlin och i Istanbul förra året har några av hans fotografier i serien Unplugged 2.0 blivit sålda. Köparen är en stor turkisk konstsamlare som vill vara anonym. På soda Art Gallerys hemsida beskrivs svensken, som gärna kombinerar vetenskap och natur med sin konst, som »till hälften konstnär, till hälften galen vetenskapsman«. fotografisk tidskrift | 18 Scoro. Simply the Best. Asymmetri 10 bländarstegs oberoende effektkontroll på alla 3 lamputtag Effektomfång på 3200 J - 3 J med konstant färgstabilitet Brinntider ställbara ner till extrema 1/8000 t0,1 (1/12.000 t0,5) Färgtemperatur ställbar i +/- 200 K steg Uppladdningstider 2400 J varje 0,8 sek Ring för mer info! www.broncolor.com Göran Moberg 070-618 15 78 Niclas Blyberg 070-747 36 12 Hjalmar von Rüdiger 08-680 15 73 Since 1921 Senso. www.broncolor.com Light light. Senso A2 & A4 • Mycket ljus för pengarna • 13-1200 eller 26-2400 Ws • 3 lamputtag med 2 kanalers asymmetri • Stabil färgtemperatur • Inbyggd radiosynk • Kompakt med låg vikt Litos • Kompakt lamphuvud särskilt anpassat för Senso • Kompatibel med de flesta ljusformare från broncolor TIPA-award winner 2011. Kom in för en DEMO! ”Servicedepån för yrkesfotografer" Västberga Allé 60 • 08-680 15 70 • www.molanders.se Robert Nettarp När fotografen Robert Nettarp oväntat dog, endast 32 år gammal, var han redan en stjärna i modevärlden. Hans provokativa bildspråk ifrågasatte skönhetsidealen och rörde sig ofta i konstens gränsland. Nu visas hans fotografier retrospektivt i en stor utställning i Borås. bild robert nettarp text natalia kazmierska fotografisk tidskrift | 20 p 21 | italienska no 6/2011 Milk, Amica »Jag minns fortfarande skräcken och fascinationen som den där bilden väckte hos mig när jag såg den första gången.« E n misshandlad flicka, hon ser inte ut att vara mer än 13–14 år, med hålögd blick, blåtira och strypmärken runt halsen. Jag minns fortfarande skräcken och fascinationen som den där bilden väckte hos mig när jag såg den första gången i slutet på 1990-talet. I dag har Åse beautiful pain publicerats och ställts ut vid flera tillfällen, senast på Fotografiska 2010. Men den väcker lika starka känslor nu som för tio år sedan. På den tiden dök våldet och smärtan ofta upp i den unge fotografen Robert Nettarps foton. Modeller uppklämda mot glasrutor, kvinnor som hängdes på köttkrokar i slakthallar och män som kvävdes i genomskinlig plastfolie. Fångade och instängda, nästan som om de försökte ta sig ut ur sitt eget skinn. Att det egentligen inte var på riktigt, var en del av hela grejen. Fotot av den blåslagna tjejen är kanske ett av Nettarps mest kända verk, och på många sätt typiskt. Inte bara för att modellen var väldigt ung – som de ofta också var – utan för att bilden var hårt retuscherad. Den dök upp i ett modereportage med titeln »Skikt«, som publicerades i den ambitiösa modetidningen Bibels näst sista nummer, kring millennieskiftet. Formgivaren Stefania Malmsten, som då var ad på Bibel, minns att Robert Nettarp var extremt entusiastisk inför jobbet. – Han ringde mig flera gånger om dagen i veckor med olika idéer. Det var som att han hade miljoner bilder i huvudet som han hade svårt att uttrycka i ord. Han skulle ha alla de hetaste modellerna just då, det skulle bli många sidor. Han lade hela sitt arvode på att hyra en speciell van för att kunna plåta on location. Sedan gjordes alla bilderna i studio och framför allt i efterarbetet. Några av bilderna var fantastiska. Några valde vi att inte publicera, säger hon. Till slut bestämde Bibel i samråd med Robert och stylisten att publicera en variant av bilden UK passport no age. Två unga engelska modeller på vift, fotograferat för svenska Bibel. Om man tittar noga i deras pass kan man läsa att de bara var 14 år gamla. Bilden kom att lyftas fram som ett exempel på »pedofiltrenden«. Adina loves Lao, engelska Rank (motstående sida). där den retuscherade misshandeln var något mer dämpad. För flickan hade förstås inte fått spö i verkligheten. Blåmärkena målades dit i Photoshop. I dag passerar alla bilder en dator, oavsett om det är privata semesterfoton som läggs upp på Facebook, eller stylade scener i glansiga magasin. Men på den tiden var digital retusch inte något självklart, snarare ett statement, berättar Stefania Malmsten. Hon menar att det fanns två paralleller på 90-talet. Dels Heroin Chic, en sorts realism med osminkade modeller och gör-detsjälv-styling. – Samtidigt kom de som började jobba med re tusch och perfektion, som Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin, och i Sverige Camilla Åkrans och Robert Nettarp. Kanske höll de på med samma sak – ett ifrågasättande av vad skönhet är, säger hon. Flera av Robert Nettarps jobb för Bibel väckte starka reaktioner i svenska medier, till exempel ett som handlade om två unga engelska modeller på vift. På en av bilderna höll de upp sina pass mot kameran, och om man tittade noga kunde man läsa att de bara var 14 år gamla. Bilden kom att lyftas fram som ett exempel på »pedofiltrenden« i en debatt som rasade sommaren 1998, minns Stefania Malmsten. – I efterhand kan jag se det som att det som var mest upprörande för våra kritiker var mode i sig. Och det tror jag Roberts bilder bidrog till. Hans starkaste bilder har det som de bästa modefotofotografisk tidskrift | 22 23 | no 6/2011 »Genom att själv posera kunde han få modellerna att göra absurda saker. Lägga sig på en kopieringsapparat, stoppa råa ägg i uppspärrade munnar...« [från vänster] Naked head, lots of thoughts, svenska Bibel grafierna har, det som gör mode intressant. Ett spel med yta, någonting skamlöst och otydligt. Horse, franska Vogue Shaking girl, svenska Bibel Robert Nettarps tidiga bilder publicerades först i Nöjesguiden, i början av 90-talet. Då fotade han mycket svartvitt, ofta porträtt på unga människor. Genombrottet kom några år senare när han uppmärksammades för sin egendomliga, datamanipulerade surrealism. När Robert hastigt och oväntat gick bort 2002 hade han redan hunnit arbeta för internationella magasin som amerikanska Nylon, brittiska Sleaze Nation, till och med prestigefulla italienska Vogue, som av många modefotografer anses vara kronan på verket under en framgångsrik karriär. Dessutom hade han gjort reklamfilmer och kampanjer för märken som Hugo Boss och Diesel, samt belönats med flera fina utmärkelser. fotografisk tidskrift | 24 stjärnan även levde intensivt och rastlöst som människa, och drogs in i »spiralen av stress, press, fest, krav, resor, glamour, extravagans och till sist, en destruktivitet, som slogs med hans livsglädje och kärlek till hem och familj«. Robert hade precis fått barn, en liten son som hunnit bli sex månader, och flyttat ihop med flickvännen i en tvåa på Gärdet i Stockholm, när det hände. Som alltid när omsusade människor försvinner florerade många rykten om hans död. Men sanningen var att han avled ensam i soffan framför tv:n en kväll, just hemkommen från ett jobb i Paris, på grund av en långt gången lunginflammation. Agenten Lena Gullberg berättar att han hade varit jätteförkyld länge, men ändå jobbat hårt utomhus i Paris-kylan. Nej, missbruksproblem hade Robert inte, slår hon fast. Även om det förekom en hel del festande i modevärlden. – Framför allt lyssnade han inte på sin kropp, han var inte den som stannade hemma från jobbet och vilade för att han hade ont i magen. Det var full fart hela tiden. Dödsfallet kom som en chock, för hans närstående, men också för den svenska modevärlden. Här hemma hade Robert Nettarp blivit omtalad som en rockstjärna, en vild och orädd naturbegåvning. Lena Gullberg, nu på byrån Camera Link blev hans agent vid 90-talets mitt och var med på många plåtningar. Hon beskriver honom som en gränsöverskridande kreatör, som kunde entusiasmera hela teamet. Genom att leva sig in i rollerna och själv posera kunde han få modellerna att göra absurda saker. Slicka på glasrutor, lägga sig på en kopieringsapparat, slita sitt hår, klättra på sjukhussängar, stoppa råa ägg i uppspärrade munnar… – Robert hade otroligt mycket energi. Ville han att modellerna skulle stå på knä så stod han också på knä. Han fick på så sätt folk att slappna av, tycka att det var helt okej och roligt att göra allt det där eftersom han också deltog. Det blev 25 | no 6/2011 alltid bra stämning på plåtningarna, berättar Lena. Hon ger ett exempel på hur hans fantasi kunde fungera: vid ett tillfälle föreslog hon att han skulle prova att plåta ett stilleben med skor. – Då gick han iväg och köpte de dyraste Armaniskorna han kunde hitta på NK. Sen tände han eld på dem, och plåtade av. Man skrattar nästan så man gråter när man tänker på det – tanken var ju att man skulle sälja in skorna! Men det var så med honom, han tänkte alltid annorlunda och var aldrig rädd för att experimentera, säger Lena Gullberg. – Det är därför det inte känns gammalt när man tittar på hans bilder idag. De funkar fortfarande, för Robert var så modern och före sin tid. I en minnestext som publicerades i Dagens Nyheter strax efter Robert Nettarps död (8/6 2002) beskrev journalisten Claes Britton hur den unga foto Hur långt han hade kunnat gå om han levt vidare vet förstås ingen. Mycket tydde på att Robert Nettarp under de sista åren var på väg någon annanstans, mot ett friare skapande. »Jag är ju i grunden modefotograf, men på senare tid har jag också börjat få idéer till konst bilder. De flesta konstfoton består i dag av lite trista stilleben eller installationer, men jag vill dra in människor i bilderna och utföra dem på ett sätt så att man irriterar sig på dem« sa han till exempel i en intervju, bara några månader innan han gick bort. De senare projekten lutade mycket riktigt åt det konsthållet. Ofta dök komplexa frågeställningar kring föräldraskap in i bilderna. I andra fall tog han upp kontroversiella ämnen, som i reportaget »Plastic surgery« i tidningen Nylon, där han lät modellerna tänja ut skinnet i ansiktet med händerna, som en kommentar till vår tids plastikindustri. Med bilden på den mörbultade flickan i Bibel-reportaget ville han sätta fokus på kvinnovåld – utan att någon egentligen skulle vara offer. I den stora retrospektiva utställningen som visas på Abecita konstmuseum i Borås i höst kan man även se hans första egna riktiga konstprojekt – som bara visats offentligt vid ett tillfälle tidigare »Det här måste vi smiska upp«, sa han alltid. Det betydde att bilden skulle förbättras digitalt.« – bildserien Erskine, inspirerad av den berömda arkitekten. Här flyter människor omkring som akvariefiskar i vattenfyllda villor. Hurt plastic boy, engelska Rank Åse Beautiul pain, svenska Bibel > Men varifrån kom egentligen dessa mörka, skruvade stämningar i Robert Nettarps verk? Bakom de fördragna rullgardinerna i en studio i Vasastan hittar jag den saknade pusselbiten. Här sitter nämligen Robert Nettarps egen retuschör – Jenny Stigsdotter. Det var hon som bearbetade i stort sett alla hans bilder, ända fram till det sista Paris-jobbet som han lämnade ofärdigt efter sig. Jenny hade precis fått bilderna, som fotats för tidningen Elle. De bestämde med Robert att ses igen efter veckoslutet och diskutera retuscheringen. Samma helg gick han bort. – Det sista jobbet han gjorde var faktiskt väldigt vackert. Det hade en ljusning i sig. Modellen gick omkring längs med Seine och dansade. Det var inte så mörkt och dystert, inte så »dark and twisted« som Robbans bilder ofta brukade vara, säger Jenny Stigsdotter. Något år efter hans död startade hon egna företaget La Machine, specialiserat på avancerad digital bildhantering, tillsammans med kollegan Matilda Persson. Deras lokal vid Vanadisplan är mörklagd för att inte störa det färg- och ljuskänsliga arbetet vid dataskärmarna. När Jenny och Robert träffades i slutet på 90-talet jobbade hon på en reprofirma på Södermalm. På den tiden var bildretuschering fortfarande ovanligt i Sverige. Utomlands hade det börjat bubbla kring den nya tekniken – mac-datorerna, photoshop-verktyget och det behändiga ritbordet – som gjorde det möjligt för vem som helst att manipulera bilder digitalt. Tidigare hade bara stora studios haft råd med specialutrustningar och otympliga Quantel-maskiner. Jenny minns att hon och Robert satt tillsammans framför hennes dator i timmar och expe- rimenterade med extrema retuscher, försökte få fram den plastiga huden och de måleriska ljussättningarna – det som sedan skulle bli den typiska »Nettarp-stilen«. De gjorde något nytt, och radikalt. Många var fortfarande skeptiska till att behandla fotografi på det viset. Folk var till och med frågande när de levererade bilderna på en dvd – man var ju van vid att få en färgkopia monterad på en pappskiva med plastfilm klistrad ovanpå. – Det var få som förstod vad vi höll på med då. »Retusch, det är väl att ta bort finnarna i pannan?«. Ungefär där stod Sverige när vi drog igång, berättar Jenny Stigsdotter. – Just där och då hade jag inte heller någon aning om att vi gjorde något stort. Man satt i sin bubbla, och kände bara – varför har alla så svårt att acceptera det här? Jag var hungrig, nyfiken, ville lära mig och hade tålamod nog att sitta still vid skärmen hur länge som helst. Och Robert hade enorma idéer och visioner. »Det här måste vi smiska upp« sa han alltid. Smiska upp – det betydde att de skulle göra bilden bättre digitalt. Jenny beskriver sig som en hantverkare som kunde realisera Roberts bildvärld. Han satt ofta bredvid henne vid datorn och tittade på när hon arbetade, gav lite direktiv. Vanligen pratade han i telefon under tiden, gjorde redan planer inför kommande projekt. Hon nämner ett tillfälle när han hade köpt en splitterny bmw, som han tänkte använda för att övningsköra. Efter några veckor fick han för sig att de skulle »smiska upp« bilen i ett modereportage för tidningen Rank. Han ville linda in den i plast, liksom mumifiera den. – Det var typiskt honom. Det var som om han ville att saker alltid skulle brytas ner. Människor, vackra ting, lyxprodukter. Allt skulle liksom slås fotografisk tidskrift | 26 27 | no 6/2011 »Det fanns en dyster estetik i mig. Hur bra kunde man egentligen göra strypmärken? Det var bara intressant.« [från vänster] Kiara Haute Couture, italienska Amica Two boys undressed, svenska Plaza Robert Nettarp fotograferad av Mattias Edwall sönder. Det fina fick inte vara för fint, saker i djupet skulle tvingas upp till ytan. Ytan fick inte ta över, säger Jenny Stigsdotter. Många bilder fotades just bara för att de skulle retuscheras rejält i efterhand. Det var inte ens meningen att någon skulle se dem innan de jobbats igenom grundligt i datorn. Jenny tar fram sin laptop, där en stor del av deras verk sparats, och visar ett foto på en brinnande polisbil. Egentligen var det en vanlig tråkig Volvo som de tände eld på. I en annan bild, en av Roberts mest berömda, sprutar en halvnaken modell mjölk ur munnen. Fast från början blåste hon ut cigarettrök. Mjölken klipptes in efteråt. Den minderåriga, blåslagna »Åse« från Bibelreportaget är ett annat exempel. Idén med blåmärkena kom de på först i arbetet med retuscheringen, berättar Jenny: fotografisk tidskrift | 28 – Vi provade oss fram – hur skulle det vara om man la en blåtira här? I dag skulle jag aldrig göra så att en stackars 13-årig New Faces-modell såg misshandlad ut på bild. Men då kom jag från Konstfack och var en svartklädd människa som gillade att rita folk med avhugget huvud (skratt)! Det fanns en dyster estetik i mig, som gjorde att det inte var någon gräns att kliva över. Hur bra kunde man egentligen göra strypmärken? Det var bara intressant. De lät till och med en kollega slå sig själv på armen, så att Jenny skulle få se hur ett blåmärke egentligen såg ut. Nyfikenheten drev dem ständigt vidare. Helst visar retuschörer inte bilder »före« och »efter«, förklarar Jenny. Ser det bra ut så är det en bra bild – oavsett hur den är gjord. Men jag får ändå se ett exempel, ett fotografi av en man som 29 | no 6/2011 står med en bebis i famnen, i ett nedklottrat kök. Egentligen är bilden uppbyggd i flera lager, visar det sig. Jag blir faktiskt förvånad när jag ser att köksluckorna lyser rena och vita på originalet, alltså det som Robert egentligen fotade. Även tidigare manipulerade ju fotografer sina bilder, i mörkrummen. Att köra foton genom Photoshop sågs däremot länge som något fult i branschen. Än i dag är retuschering ett negativt laddat ord, ofta associerat till anorektiska smalhetsideal. Få tänker på hur mycket arbete det ligger bakom exempelvis färgtoner och ljussättning, menar Jenny. – Men jag kan börja längta efter när man kan skita i att retuschera händerna. Folk tror att vi lägger tid på att göra modellerna smala – de skulle veta hur mycket arbete det ligger bakom händerna. De ska vara helt perfekta idag, eleganta, som en sval handske. Jenny visar en av Roberts bilder, där några unga pojkar står mitt i en eldsvåda. Visst hade man kunnat göra lågorna snygga direkt i datorn – men det hade inte blivit lika rått, förklarar hon. Istället tände de helt enkelt eld på en utskrift och fotade av den. Effekten blir trots allt en annan när något verkligen brinner på riktigt. För det svåra är inte att göra felfria bilder i Photoshop – det konstnärliga ligger i att strunta att göra vissa saker, förklarar Jenny. Stoppa sig själv i tid, och lägga energin på rätt ställe. – För Robban var inte fingrarna det viktiga. Att modellerna skulle se snygga och aptitliga ut, det var inte relevant överhuvudtaget. Jag kan titta på gamla bilder som vi gjorde och upptäcka att vi inte ens har brytt oss om händerna! Men vad händer i ansiktet? Jo, hon brinner upp. Eller biter på en isbit. Det var det viktiga, idén och tanken. I dag arbetar Jenny Stigsdotter med flera andra framstående modefotografer. Men hon saknar någon som vågar ta ut svängarna så mycket som Robert Nettarp gjorde. Rädslan för att gå miste om stora reklamkonton och förlora viktiga annonsörer på redaktionerna spelar förmodligen in. Den galna hängivenheten får stå tillbaka för det snygga. Bara de mest framstående fotograferna, som inte har något att förlora, vågar strunta i att retuschera armbågar, eller ta sig friheten att lämna modellernas händer fnasiga och röda. Borde inte hennes namn stå bredvid Robert Nettarps under de hyllade och nyskapande reportagen som de gjorde tillsammans för tio år sedan? undrar jag. Nej, på den punkten är Jenny Stigsdotter bestämd. Det var inte hon som skapade bilderna. Vem som målade väggarna på Moderna museet är inte viktigt – det är ju arkitektens verk. På samma sätt känner hon inför modebilderna. Inte heller i tidningarnas modereportage brukar retuschörerna få en byline, fast deras jobb numera kan vara lika viktigt som stylistens, eller någon annan i teamet. – Men det är först nu i efterhand som man har fått lite erkännande och respekt för det vi ändå åstadkom på den tiden. Folk kan säga »det var ju du och Robban som började jobba på det här sättet i Sverige« – och det känns ju grymt. Fotnot: Utställningen med ett 60–tal av Robert Nettarps bilder visas på Abecita konstmuseum i Borås till den 29 januari 2012. tankar om en bild »Min själ finns kvar på Klövervägen« Jenny Maria Nilsson, fotograf och skribent, minns sin barndoms hotfulla pojkar och snygga, elaka tjejer i miljonprogrammet. Bilden på hitta.se öppnade dörren till det förflutnas känslor. varje gång jag flyttar eller lämnar en plats där jag vistats mycket blir en bit av min själ kvar, och trots att jag får nya själsstycken från nya platser så är det smärtsamt. Mest plågsamt är att en del av mig, ett blekt, magert åttaårigt jag, ännu irrar omkring vid Klövervägen i Arlövs miljonprogram – min hemadress under mina första år. Mina unga föräldrar, som just undsluppit fattigsveriges grepp och tillbringat sina uppväxter trångbott och omodernt, tyckte nog Klövervägen var paradiset, men för mig blev det bestående minnet rädsla och kyla. I den ständiga och solida skuggan från de omringande niovåningshusen utgjorde gården ett pennalistiskt rike. Där härskade hotfulla pojkar och snygga, elaka tjejer och jag förlorade min redan hårt ansträngda tillit när jag misshandlades av ett gäng tonårstjejer som sa att de skulle döda mig, vilket jag trodde på. »Här rinner drömmar mellan fingrarna, hånas ambitioner och här går en god gärning aldrig ostraffad« sa jag till mig själv. Eller nej, jag hade inte den formuleringsförmågan då, men det var så jag kände. »Man ska inte demonisera miljonprogrammen« säger vännerna från medelklassen, som för det fotografisk tidskrift | 30 hitta.se mesta bott i villasamhällen, vilket även jag sedermera gjorde. Som art ska vi kanske inte det, men just jag ska demonisera just det här. När jag senare flyttat till ett hus i en liten by och gick i tredje klass, så började en flicka gråta på lektionen för att hon inte kunde några mattetal. En svart våg av förakt steg ur djupet av mig mot den svaghet hon visade genom att gråta inför andra, och detta förakt mot tillkortakommanden, särskilt mina egna, blev en betydande del av mig. En del som åren på Klövervägen hade bidragit till. bilden är från hitta.se. Jag bodde i huset i mitten på fjärde våningen. Platsen har förändrats sedan 1970-talet, den där grå plåten högst upp på huset fanns inte och omgivningarna var mer röriga eftersom nybyggnation pågick lite varstans. Varken min efterlämnade bit själ eller mina smärtsamma minnen syns i fotot, vars neutrala estetik alltså krockar med mina känslor när jag betraktar den. Kameran, och även mjukvaran som sytt ihop bilderna till en oändlig promenad på datorn, är givetvis ointresserade av min affekt. Blicken, som inte är någon blick utan en tyst 31 | no 6/2011 registrator, skildrar nogsamt och befriat från sentimentalitet, eller vilken annan känsla som helst, Klövervägen i början av 2000-talet – inte mer än så. bilderna från hitta eller Google Street View är ett nytt slags allmänningsbilder och jag, som är förtjust i att definiera mig själv som förståndig och inte benägen till förtida spekulation, tror ändå att den här typen av dokumentation är något revolutionerande som kommer att förändra hur vi tänker på och minns platser. Medan andra förståndigt varnar för övervakning och känner obehag av att de åttaögda kamerabilarna kör omkring tänker jag på det otroliga arkiv som kommer att bli till medan åren går – lager på lager av år och platser. Ett projekt att jämföra med de flygande bilarna som vi väntat på, som om vi äntligen är i framtiden! Hur gick det till när någon på ett kontor sa »Kan vi inte fota alla gator i hela världen?« Och någon annan svarade »Jo!«. Min svåger sa att han sett google-bilen på den lilla gatan i Osby där han bor, med kommentaren »då har de kommit till världs ände«. Min besatthet av bildarkiv på internet, analoga också för den delen, har stundtals hotat mitt jobb som består av en oändlig räcka deadlines. Jag vandrar längs hamnen i någon amerikansk stad, kollar människomassorna i Shanghai, undersöker var Robert Frank fotograferade The Americans, eller betraktar platser där jag har bott. Delvis undermedvetet tror jag att jag en dag ska ha sett allt – varje bild. sedan jag flyttade tillbaka till Skåne passerar jag Klövervägen på E22:an ofta. Den bit själ jag lämnade kvar där känner sig mindre ensam med mig i närheten. Mellan träden skymtar jag rektangulära lådor uppställda på höjden, utplacerade i en precis rad som ett svar på något jag inte ens hittat frågan till. Tvåhundra år in framtiden, på det där sinnessjukt stora arkivet där gatubilderna finns, ber någon »Kan du plocka fram Klövervägen år 2011, det var tydligen nån som skrev i Fotografisk tidskrift om platsen och jag vill se hur det såg ut.« / Jenny Maria Nilsson Jenny Maria Nilsson är fotograf, föreläsare och skribent. rookien »Haiti var mitt eldprov« Betygen räckte inte till att komma in på läkarlinjen. Efter gymnasiet drog han istället i väg med en ryggsäck och kom tillbaka när han fyllt 25 och hade skapat sig en egen bild av världen. Han utbildade sig till fotograf och skaffade en assistentplats i New York hos James Nachtwey, en av världens mest välrenommerade konfliktfotografer. – Efter ett par månader inträffade jordbävningen i Haiti. Jag fick i uppdrag att köpa mat till James som skulle flyga dit och tänkte: »Jag ska inte göra det här, jag Namn Jacob Zocherman ska vara i Haiti!«. Och så åkte jag. Det var Ålder 30 mitt eldprov. Utbildning BildMed hjälp av ett löst nätverk med ett par andra frilansfotografer, social förmåga journalistik i Sundsvall, som han hoppade av och en stor skopa tur blev han en av de efter tre terminer. första fotograferna på plats, den enda från Karriär Har arbetat Sverige. som utrikesfotograf i – Jag lyckades få tag på internet och få tre år. Har knappt gjort ut mina grejer till svenska dagstidningar. dagsjobb i Sverige. Det var då jag kände… nu ÄR jag fotograf, Skriver också – ganska säger han. ofta – sina egna Sedan dess har Jacob Zocherman fortsatt reportage. sin katastrof-odyssé över världen. Om man Drivkraft: Jag vill vill vara cynisk kan man säga att han livnär hjälpa utsatta mänsig på människor i nöd, och han har fundeniskor. Och vara där rat mycket över den problematiken. det händer, uppleva – Grunden är att jag vill att mitt material det som kommer att ska göra skillnad för dem jag skildrar. Sefinnas i historieböckdan finns det så klart en egoistisk drivkraft; erna om 25 år. jag lär mig mycket, både om mig själv och om världen, säger Jacob. – Jag testade mig själv i Haiti. Jag märkte att min första instinkt om jag ser något hända är att hjälpa till rent fysiskt. Och det händer ganska ofta att jag ingriper, det går självklart före en bra bild. Han har tagit för vana att lämna lite pengar till medicin, några brädor eller mat om han har möjlighet efter att någon har självporträtt Jacob Zocherman är försenad. Han jagar visum till Etiopien. Han har tjatat i timmar men det etiopiska konsulatet ignorerar hans ansökan. Igår kom han hem från Turkiet, efter att ha firat sin trettioårsdag på en efterlängtad semester. Utan kamera. – Det kändes som att lämna ifrån sig sitt barn, säger han när han har samlat ihop sitt hår i en hästsvans och fått ett stort glas kaffe. Jacob Zocherman ägnar sig åt utlandsreportage på heltid. Framför allt handlar det om att besöka konflikthärdar, men han kan blanda upp med ett och annat resereportage för att vila själen en smula. Det senaste året har han bland annat besökt Kenya, Albanien och Afghanistan. Han har gjort reportage om politisk opposition, om hiv-smittade, om svältkatastrofer. Han har haft Swazilands blivande president sittande på sin hotellsäng. Han har åkt till Kamerun efter att ha hört en kvinna i Ring P1 berätta om hur mödrar bränner sönder sina döttrars bröst för att de ska slippa våldtäkt. Jacob Zocherman är arg. Han har alltid varit arg. Speciellt under skoltiden när vuxna menade att det bara fanns ett sätt att göra saker. – Då var jag destruktiv. Jag ville för det mesta slå någon på käften. Men nu har jag hittat ett sätt att göra något bra av den där kraften, säger Jacob på mjuk göteborgska. bjudit in honom i sitt liv. Han vill ta avsked på ett sätt som gör honom välkommen åter. Givandet och tagandet blir naturligt när man stannar till lite längre. Jacob är ingen nyhetsfotograf, utan letar berättelser; människor som är en del av det stora sammanhanget. Och han letar skönheten. – Visst har jag ett bildspråk. Även om jag fotar ett svältande barn, så kan jag se att, ah, där är det vackert ljus. Fast det känns lite sjukt att tänka så. För ett år sedan träffade han fotografen Johan Persson och bestämde sig för att dela kontor med honom och journalisterna Martin Schibbye och Anna Roxvall i Hägersten. Nu är det ganska tomt på kontoret. Johan och Martin sitter fängslade i Etiopien i väntan på rättegång. Han ska flyga dit om några dagar, stötta sina vänner och följa rättegången med sin kamera. Säkerhetsmässigt har han egentligen inte förändrat strategi, jobben är alltid väl förberedda och riskkalkylerade. Och även om det blir mycket resande nio utrikesturer det senaste året – är Jacob tydlig med att basen finns i Sverige. Här finns flickvännen, familjen och »hemma«. Det är viktigt. – Vi bor på Söder, men jag vill gärna flytta ut på landet och få naturen närmare. Det är så stressigt i stan, säger Jacob Zocherman. / Josefin olevik Den övre bilden är från Kenya, 2009, och den undre från Haiti, 2011. fotografisk tidskrift | 32 33 | no 6/2011 framtidsjobb Rusch på retusch Om en fotograf tidigare hade fyra dagar på sig att plåta en klocka ska de nu hinna med fyra klockor på en dag. Inte konstigt kanske att efterfrågan på bildbehandlare ökar. Dessutom blir kunderna allt mer medvetna om av vad man göra med en bild. Följ med Linus Höök genom retuschbranschen. text linus höök A tt den fotografiska branschen fortfarande talar om digital bildbehandling är lite pinsamt. För även om det analoga mörkrummet har tagit en viss revansch de senaste åren borde det lilla tillägget digital lagts till handlingarna för länge sedan. Möjligen lever det kvar eftersom det är det enda begrepp som samlar all den spretiga kunskap som bildredigering i dator handlar om. Dessutom låter det kanske lite modernt. Förvånansvärt många envisas ju fortfarande med att säga digitalkamera. På de skolor som bjuder kurser i ämnet talas i samtliga fall om digital bildbehandling. Även på Fotoskolan i Stockholm, som för drygt fyra år sedan invigde Sveriges första utbildning i ämnet: Yrkeslinjen Digital bildbehandling. – Vi ska ta bort digital, men det är en administrativ fråga. Vi får ta det allt eftersom och kommer ta bort »digital« inom ett år, förklarar linjens kursansvarige, Mikael Cronwall. Utbildningen kom till efter påtryckningar från branschfolk. Bildredigerare med lika bred som spetsig kompetens inom bildhantering efterfråga- des och Fotoskolan såg nya möjligheter. Det har visat sig att de varit rätt ute. – När den senaste kullen studenter gick ut hade vi fått fler konkreta jobberbjudanden till skolan än vi hade studenter. Modern bildbehandling kräver nya specialistkunskaper för att bli tidsmässigt ekonomisk. Även om det fortfarande kanske är mest rock-n-roll att jobba med retusch inom reklam och mode ryms mycket mer i yrkesrollen som bildbehandlare idag. När Mikael Cronwall beskriver kunnandet hos en färdig student konstaterar han att det handlar fotografisk tidskrift | 34 Foto: Martin Vallin > Reklam för La Rinascente, varuhuset i Milano > Bilden är tagen med en digital mellanformatskamera. Vi plåtade flera set med olika kläder på modell, skrev ut printarna, gjorde kollage direkt på studiogolvet och reproplåtade. Kändes som en rolig sak att göra nu när så mycket görs i Photoshop. 35 | no 6/2011 Foto: Martin Vallin > Redaktionell bild för tidningen Perfect Magazine. > Jag ville konstruera något som kändes organiskt med beautyprodukter. Allt är tagit i en exponering. Retuschen handlade mest om att göra rent i bakgrunden och att sätta dit lite färger. stefan ohlsson om yrkesroller som ännu inte fått moderna namn, men att alla vid examen ska klara av det jobb som förut sköttes av en skannerförare, reprofotograf, originalare, reprotekniker eller kopist, för att nämna några. – För bara några år sedan gick det att kalla sig proffs inom digital bildbehandling bara genom att kunna mycket inom Photoshop och liknande redigeringsverktyg. Nu finns krav på kunnande inom flera andra nivåer av bildkommunikation. Det gör att det tidigare systemet med lärlingar och assistenter inte ger den bredd som efterfrågas nu. Han menar att det är en växande bransch, inte minst tack vare de 18 elever per år som skolan examinerar. – Det gör också att till exempel behovet av retuschörer kanske blir mättat framöver. Men den som istället vill jobba med till exempel färgstyrning kommer inte att få problem att hitta jobb. En av skolans lärare, som också varit med och utformat kursplanen, är bildbehandlaren Eva-Teréz Gölin. Hon har sett hur de flesta avgångseleverna hittat jobb inom branschen. – Efterfrågan har varit stor redan innan utbildningen började. Medvetenheten om vad som är möjligt att göra med en bild har ökat både hos fotografer och hos kunder. Dels beror det på att tryck och utskriftsmöjligheter blivit bättre, men också för att det blivit lättare att göra provtryck, bland annat genom en standard som kallas Fogra. Det har blivit svårare för fotografer eller tryckeri att skylla på varandra om något inte ser ut som det gjorde på skärmen. pia eklund tog sin examen i våras. Tillsammans med några andra klasskamrater startade hon nyligen byrån Rétine som är en byrå för avancerad bildredigering med inriktning på mode, reklam och stilleben. – Tack vare att vi har breda kunskaper från utbildningen kan vi bredda oss mer än så. De senaste veckorna har vi till exempel gjort en bok, teaterkulisser och reklammontage i stora format. Den digitala utvecklingen har gått väldigt snabbt och det märks att kraven ökar i samma takt. Vi märker »Medvetenheten om vad som är möjligt att göra har ökat både hos fotografer och hos kunder « . / eva-teréz gölin, bildbehandlare fotografisk tidskrift | 36 Foto: Frederik Lieberath > Retusch: Retine > Här var det viktigt att hålla koll på kornstrukturen i de olika bilderna. Vi sökte efter en surrealistisk känsla, men att flaskan ändå känns äkta med reflektionerna i formerna. Vilket i sin tur framhäver formerna ytterligare. hur viktigt det är att det finns en djupare kunskap om till exempel färghantering och anpassning efter mediet, säger Pia Eklund. M odefotografiet har en lång tradition av retusch. Även om tekniska framsteg gjort det möjligt för fotograferna själva att styra en del av redigeringen pekar mycket på att retusch idag fått en större roll. – Retuschörerna är mycket närmare slutkunden nu än tidigare, säger modefotografen Martin Vallin, som representeras av agenturen Camera Link. Han har sett hur det blivit vanligare för stora företag att knyta till sig en speciell byrå som gör all deras retusch under ett år, oavsett fotograf. – Jag försöker så långt det går att alltid jobba med samma personer som behandlar mina bilder. Ju närmare jag jobbar med någon, ju mer effektivt blir det eftersom de har lärt känna mitt bildspråk. Oftast kan de se var jag är på väg med en bild bara genom att gå igenom grundurvalet. Martin Vallin ser också att teknikerna för retusch gjort det möjligt att göra fler bilder per dag, men 37 | no 6/2011 har för egen del inte märkt att det för den skull blivit mindre jobb. Snarare tvärtom. – Däremot har jag hört från några schweiziska fotografer som plåtar klockor att de får mindre fototid per jobb. Om de tidigare skulle fotografera en klocka i fyra dagar ska de nu hinna med fyra klockor på en dag. Istället är det retuschörerna som får jobbet. Det beror på att det är möjligt att bygga färdigt varianter av bilderna i datorn snarare än under fotograferingen. Det går att plocka blänk och reflexer på ett sätt som inte gick lika lätt tidigare. Han tror också att bildbehandlarens roll blivit tydligare eftersom det ur vissa aspekter är ett svårare jobb idag än tidigare. – Retusch är betydligt mer avancerat nu och kan i många fall vara lika viktigt som själva fotograferingen. Det tekniska kunnandet har också blivit viktigare hos en bildbehandlare eftersom där fotografer tidigare kunde lämna en färdig fotoprint kommer nu en digital fil som ska tryckas. Då måste bildbehandlingen vara gjord så att bilden ser ut som det är tänkt även i trycket. Samtidigt har han också sett hur retuschören de senaste åren blivit mer osynlig i det slutliga resultatet. – För några år sedan fanns en trend där bilderna verkligen skulle se retuscherade ut, modeller med nästan plastig hy och trådsmala midjor. Nu handlar jobbet snarare om att få bilden att verka nästan orörd, en mer minimalistisk redigering. Något som ställer större krav på retuschören. Han ser inte att fotografyrket hotas för att bildbehandlare och retuschörer får mer jobb. – En bra fotograf kommer alltid att ha sina gamla traditionella vapen att konkurrera med: idéer, komposition, trender och känsla, säger han. En av dem som sett den digitala bildredigeringen växa fram under 15 år är Matilda Persson på retuschstudion La Machine. Hon började sin karriär ungefär samtidigt som Photoshop 3.0 var senaste modell. – Efterfrågan är jättestor. Kvalitetskraven ökar också hela tiden eftersom alla kunder vill skrika högst med de finaste kampanjerna och de mest spektakulära bilderna. Samtidigt som rollen Foto: Fredrik Ödman >The Workshop (2003) > Bilden tillhör en serie där jag jobbat med universum, skapelsen, energien och känslor som tema. Nästan alla delar i bilden är fotograferade vid samma tillfälle med studioblixt. En stor del av bilden är sammansatt i efterarbetet. Jag satt dag och natt i en vecka med bilden innan jag nådde fram dit jag ville. fotografisk tidskrift | 38 fredrik ödman »Själv använder jag till 90% bara det mest grundläggande i Photoshop.« / fredrik ödman, fotograf sällan får några bylines. Ibland går det hand i hand med små budgetar. En bransch som inte syns kan tyvärr också bli en bransch som helst inte får kosta. Foto: Anna Clarén > I efterbehandlingen gav jag bilden en cyanfärgad, blek och kall ton. Det förstärker en känsla av förgänglighet, eller i alla fall rädslan för det. Liksom en känsla av något som är lite fel i en perfekt situation. Naturligtvis styrs min efterbehandling av sammanhanget. som bildbehandlare har blivit mer definierad har branschen också breddats. Du kan jobba med allt från moderetusch till att skanna dokument i ett arkiv. Inom den avancerade bildbehandlingen ser hon hur två grenar vuxit fram. En väg som mer liknar det analoga mörkrummet där målet är att lyfta fram ett bra fotografi. En annan som är mer retuschbaserad där fotografi och 3D-tekniker kombineras till ofta surrealistiska bilder. – En del reklambilder som tas fram nu har aldrig varit i närheten av en kamera. Eftersom jag jobbar mest mot modebranschen handlar mitt jobb till stor del om att kopiera en bild på ungefär samma sätt som tidigare gjordes i mörkrummet. 80 procent av retuschjobbet kan vara att ställa färgbalansen i en bild. Kunskapen om bildkvaliteter har förmodligen också ökat i takt med att möjligheten att göra avancerad bildbehandling har blivit tillgänglig för fler. De retuschstationer för miljoner som fanns på marknaden när Matilda Persson började i branschen har bytts mot en vanlig dator och Photoshop. – Men det spelar ingen roll hur många verktyg som finns, för att vara en bra retuschör måste du fortfarande ha det konstnärliga ögat, liksom lyhördheten för att inse vad en fotograf vill med sina bilder. Du måste också vara nöjd med att jobba i det dolda. Vi är en yrkeskår som inte ska synas och 39 | no 6/2011 hennes kollega anders wadin på byrån Retouch Stockholm ser hur slutkunderna blivit mer medvetna om vad som är rimligt att förvänta sig av en bildbehandlare. – För bara drygt tio år sedan var bildbearbetning för många något som skedde nästan lite magiskt på reproanstalten. Sug på det ordet. Det användes faktiskt på riktigt. När den digitala tekniken gjorde sitt inträde på riktigt var det under en period många kunder som hade svårt att se begränsningarna. – Jag hade retuscherat en bild på en popgrupp men fick tillbaka den från skivbolaget eftersom de tyckte att en av artisterna hade för kort kjol. Mitt uppdrag blev att klä på henne ett par shorts. Det hade naturligtvis varit billigare och enklare att ta om hela bilden. Idag finns en annan respekt och insikt i vårt jobb, trots att vi är en relativt ny yrkesgrupp. När han började sin karriär fanns bara omkring fem bolag specialiserade på digital retusch. – Jag tror att vi vände upp och ner på hela den grafiska branschen och i många delar gav tillbaka fotograferna makten över sina bilder. Tidigare var det ett ganska opersonligt förhållande mellan fotograf och bildhanterare. Fotografen kunde självklart förespråka ett visst reproföretag, men det var svårt att få välja att en viss person skulle fixa bilderna. Nu har fotografen oftast ett nära samarbete med en eller ett fåtal retuschörer. Anders Wadin har också sett hur tekniken fört fotografer och bildbehandlare närmare varandra. – Det förekommer även photoshoptennis på en sorts elitnivå numera. Det vill säga att fotografen fortsätter där retuschören slutat och gör de sista ändringarna själv, eller tvärtom. Ur ett geografiskt perspektiv har avståndet i samarbetet däremot ökat. – Flertalet fotografer sitter idag med väl kalibrerade skärmar. Det gör att godkännandet av bild oftast sker över nätet och många givande kaffestunder uteblir. Det är tidseffektivt men inte alls lika trevligt. Även om efterfrågan växer idag har han svårt att sia om branschens framtid. – Det kommer nog inte ske några större förändringar de närmaste fem åren. På längre sikt är det mer ovisst. De automatiska funktionerna i bildbe- handlingsprogrammen har hittills, milt uttryckt, inte varit fullkomliga. Men vem vet. Min nu femåriga dotter kom för över ett år sedan fram till min skärm och sa: »Pappa, hon är alldeles för mörk under ögonen. Och den bruna färgen på klänningen tycker jag inte om, du måste ta och göra något åt det.« O m trenden inom modevärlden går mer mot minimalism finns en annan linje som fler kanske kopplar samman med avancerad bildbehandling; de spektakulära sagovärldarna. I Photoshops unga år kallades skaparna av den sortens bilder för photoshopgurus. Då handlade det oftast om att kunna göra bilder så galna och overkliga det bara var möjligt. Att med olika knep bygga surrealistiska effekter som fick betraktarna att tappa hakan i nyhetens behag. Fredrik Ödman har tagit den manipulerade bilden till en mer förfinad nivå. Där känslan i fantasivärlden ska vara att det kanske kunde varit på riktigt. – Jag kallas photoshopguru ibland. För mig är det någon som kan allt om Photoshop, alla genvägar och galna specialeffekter. Själv använder jag till 90 % bara det mest grundläggande i Photoshop – markeringsverktyget, suddgummit och kurvor. Ibland kanske jag till exempel lägger på lite rörelseoskärpa, men det mesta görs vid olika fotograferingstillfällen. Foto: Fredrik Ödman > Oslo project (2008) > Bilden är ett montage av många olika arkitekturbilder, stadslandskap och detaljer. Bilderna är alla tagna i liknande väderförhållanden. Jag gjorde hela serien då jag var nyinflyttad i Oslo. Jag kände inte till staden och kände inte så många människor där. Oslo project blev mitt sätt att tackla situationen. Foto: Patrick Miller > Retusch: Rétine > NK och Bukowskis har ett samarbete kring temat klassiker, där vi gjorde bilder att ha i NK:s fönster medan de skyltade om inför julen, samt på Bukowskis fasader i Berzelii Park. Det skulle tryckas på tyg i minst 5 gånger 2,5 meter, vilket ställde en del krav på färger och skärpning. De hängde i november, så vi ville att det skulle kännas varmt och välkomnande, och givetvis med fokus på konstverken. Det skulle även kännas drömskt, med rök och mystiska objekt. sanna lund Han gör all sin retusch själv även om han ibland övervägt att anlita en firma. – Jag inser att det skulle vara som att ge bort min pensel och be någon annan att måla klart. För mig formas bilderna så mycket i efterarbetet, en bild kan bestå av allt från två till kanske femtio delar och för att få slutresultatet som jag vill åt måste jag nog göra det själv. Oavsett om det är ett montage eller ett rent fotografi jag gör. Sitt kunnande och sin känsla för montage tror han till stor del bygger på hans bakgrund som målande konstnär. – Naturligtvis krävs det tekniska kunnandet. Men om jag skulle rekommendera en bildbehandlare att gå en kurs vore det en kurs i måleri eller teckning. Åtminstone om han eller hon vill jobba med den sortens bilder jag gör. Att lära sig grunderna i hur ljus faller och hur realistiskt måleri tas fram är mycket värdefullt. Ofta ser jag montage som inte riktigt funkar och det kan bero på att de här grundkunskaperna inte funnits med i datorn. A tt kalla digital bildbehandling för en växande bransch är dock osäkert. Hittills finns ingen statistik över omsättningen eller efterfrågan på tjänsterna. En som tvivlar på att bildbehandlare är ett framtidsyrke är Anders Jensen, en flitigt anlitad lärare i bildbearbetning. I samarbete med sina kolleger på företaget Moderskeppet ger han kurser på högskolenivå. – Branschen för renodlade bildbehandlare är knappast något som kommer att explodera även om det alltid kommer att finnas ett visst behov inom reklamvärlden. Att kunna redigera bilder kommer däremot att vara en värdefull kompetens att ha på sitt cv. Men mer som ett komplement till något annat, som redigerare på en tidning eller som fotograf. Anders Jensen har däremot noterat en annan växande nisch: – Något jag tror kommer att efterfrågas mycket framöver är kombinationen 3D-renderingar och bildbehandling. Att kunna ta en renderad bild och »skita till« den i till exempel Photoshop för att få den mer äkta. Dessutom tror jag att fotografer kommer mer och mer att återta hela skapandeprocessen. Som det var under fotografins första decennier. Om du fotograferar så gör du också framkallningen. Att det inte var så under större delen av 1900-talet beror ju på att det var dyrt och opraktiskt att ha labb hemma liksom att det var tekniskt svårt. Tekniskt mer avancerade bildbehandlingsprogram, där till exempel skärpedjup och fokus bestäms i datorn, eller där blixt läggs på i efterhand, kommer också tvinga fotograferna att ta större ansvar för kopieringen. Bilden från kameran kommer bara vara halvfärdig. – Det är en utveckling som jag inte tror ligger speciellt långt fram i tiden. Därför är det viktigt för fotografer att fortbilda sig inom bildbehandling, annars kommer deras roll med all rätt att ifrågasättas. Den stora förändringen de senaste åren tycker han syns inom dagspressen. – Framförallt när det kommer till featurereportage har det blivit tillåtet för vanliga bildjournalister att gå ganska långt i sin kreativa redigering. Det gör att det finns fler och mer lättillgängliga källor till »Fotografer kommer mer och mer att återta hela skapandeprocessen « /anders jensen, lärare i bildbearbetning fotografisk tidskrift | 40 Utbildningar Här är ett urval av de utbildningar i digital bildbehandling och retusch som finns att söka. Yrkeslinjen Digital bildbehandling Fotoskolan Stockholm fyra terminer, heltid Utbildningen riktar sig till dig som med fotografisk grund vill bearbeta, återskapa och förbättra bilder med datorns hjälp. Efter genomförd utbildning ska du ha sådana färdigheter inom samtida fotografi och digital bildproduktion, att du kan få anställning som digital bildbehandlare, restuschör, kopist eller projektledare på företag med bilden som verksamhetsområde. Digital bildbehandling Högskolan i Jönköping distanskurs, 7.5hp, kvartsfart Kursens mål är att du ska kunna bildbehandla och förbättra dina egna foton med hög kvalitet och noggrannhet. Du ska förstå varför du gör det och på vilka sätt din behandling påverkar bildberättandet. Lektionerna ges på video. inspiration nu än tidigare. Jag kan läsa dn och tänka: »Wow, cool effekt. Den måste jag prova.« en av landets äldsta utbildningar för högre studier i bildjournalistik är Nordens fotoskola på Biskops-Arnö. Sedan fotografen Anna Clarén tog över ansvaret för utbildningen 2006 har bildredigering fått större plats. – När jag tog över kursplanen fanns fortfarande en delkurs som hette datakunskap. Jag ändrade ganska snabbt på det. Nu är bildredigering en stor del av utbildningen med flera tentamina på olika delar. Idag förstår alla i vår bransch att man måste vara väl förankrad i Photoshop för att lyckas med sitt jobb. Det är en utveckling som hon tror började med att analoga kameror automatiserades. – Tidigare var det en stor kunskap bara att hantera kameran och exponera rätt. Dessutom skulle du kunna blanda kemi och kopiera. Men eftersom alla idag kan ta en bild som fungerar rent tekniskt räcker det inte längre för att du ska kunna ta betalt för dina bilder. Då återstår att på ett effektivt sätt få fram sin berättelse också på ett emotionellt plan, och det emotionella lyfts till stor del fram i efterbehandlingen. Hon poängterar sitt resonemang genom att beskriva ljuset och kompositionen i tagningsögonblicket som hälften av skapandeprocessen, den andra halvan av bildens uttryck formas i efterbearbetningen. Men för att pricka rätt hjälper inte alla photoshopkunskaper i världen. – För att lyckas återberätta en känsla måste du också vara en god poet. 41 | no 6/2011 Digital bildhantering Göteborgs universitet 7,5 hP, heltid I kursen Digital bildhantering lär du dig grunderna för digital bildhantering, den digitala bildens uppbyggnad och möjligheter. Vidare lär du dig om digitalisering av bilder från olika media. Digital retusch, Göteborgs universitet 7,5 hp, heltid. En fortsättningskurs där du lär dig flera möjligheter som finns med ett bildredigeringsprogram. Du ges en bred genomgång av ett bildredigeringsprograms möjligheter vid olika användningsområden, exempelvis vid bildförbättring, bildmanipulation, montage och vid restaurering av skadade bilder. Kursen är huvudsakligen inriktad på praktisk tillämpning av olika metoder och övningar. Kursen Digital retusch är en verktygskurs, dvs en praktisk kurs i tekniska verktyg inom fotografi. Digital Färghantering Göteborgs universitet 7,5 hp, heltid. En fortsättningskurs där du lär dig färglära, färgprofilhantering, avancerade sätt att redigera färger i datorn samt att skapa en ICC-profil för t ex en skrivare eller skärm. Vi går igenom ISO-standarder för färghantering vid dator och skärm och gör en grundläggande genomgång av färgstyrning och förutsägbarhet med hjälp av ICC-profiler. Vi går även igenom avancerade verktyg och metoder för färgkontroll, kontrastkontroll och skärpa. Digital bildbehandling G1N Högskolan i Skövde 7,5 hp, halvfart. Kursen ger dig kunskaper om hur man läser in och bearbetar bilder med hjälp av datorbaserad teknik. Förbättra gamla foton, rätta till färgstick och montera in nya element i en bild. Möjligheterna är närmast oändliga och i kursen får du en grund som du kan växa vidare på. Digital bildbehandling och bildanalys Blekinge tekniska högskola 7,5 hp, halvfart Kursen syftar till att du ska utvidga dina kunskaper (dvs. terminologi, teorier, modeller och metoder) inom digital bildtagning, bildbehandling och bildanalys t.ex. analys och konstruktion av tvådimensionella filter. Digital stillbild A, B Mittuniversitetet distanskurs, 7,5 hP per kursdel, halvfart. Här får du lära dig professionell digital bildbehandling från grunden. Du lär dig vad färgrymder innebär för hur dina bilder visas på skärm eller i en tidning, hur bildstorlekar förändrar bilders kvalitet, vad som skiljer olika filformat från varandra, hur du använder verktygen i ditt bildbehandlingsprogram på ett korrekt sätt med mera. Bildbehandling Elements 1 Fotografiska akademin 6 kurstillfällen Kursen är för dig som vill lära dig grunderna i digital bildbehandling. Du får kunskap om det digitala arbetsflödet – från att ladda in bilderna till utskrift och publicering på webb. Men framför allt kommer du lära dig de verktyg som behövs för att göra dina digitala bilder ännu bättre. Bildbehandling Högskolan i Dalarna 7,5 Hp, halvfart. Under kursen utvärderas digitala bild original där tonomfång analyseras, tonkomprimering samt bildkomprimering gås igenom för att uppnå optimal kvalité för publicering på skärm och i olika tryckta medier. Vi går även igenom avancerad bildhantering i Adobe Photoshop. SFF:s egen utbildningsplattform börjar ta form. www.sffutbildning.se Ovan: Före skärpningen. Nedan: Efter det att en selektiv skärpning har gjorts på kaktusens mitt. fotografisk tidskrift | 42 praktik Skärpning del 3 Överdriv inte selektiv skärpning Bildens skärpa är en viktig metod för att styra hur betraktaren tar till sig en bild. Skarpa delar av bilden ser vi snabbare och bedömer dem som viktigare än suddiga partier. Att kunna skärpa delar av bilder så att de lyfts fram ordentligt är därför en viktig del av bildbearbetningen. Det är lätt att en sådan selektiv skärpning överdriver resultatet och gör att bilden känns skärpt, inte skarp. Därför använder jag en rätt komplicerad skärpning i flera steg. Varje enskild del görs mycket försiktigt, men den sammanlagda effekten blir rätt kraftig. Slutresultatet blir ett lager som innehåller en skärpt version av bilden. Detta lager har en mask som döljer skärpningen. För att få fram skärpningen målar jag med en pensel med mycket ludd och låg opacitet på penseln. Genom att måla masken med denna pensel och med vit färg över de partier som jag vill lyfta fram kommer det skärpta lagret att bli synligt i dessa partier. För att se hur skärpningen kommer fram har jag alltid skärmvisningen inställd på 100%, så att jag ser en bildpixel för varje skärmpixel. Får jag för kraftig effekt är det enkelt att byta till svart färg och måla över de partierna där jag behöver 43 | no 6/2011 dämpa effekten. På så sätt är det enkelt att kontrollera att skärpningen inte blir för kraftig. Som vanligt när det gäller skärpning är det bättre att ligga lite lågt än att överskärpa bilden. Jag vill inte göra några justeringar i färg eller kontrast efter det att jag har gjort denna skärpning, därför gör jag det som det sista momentet under bildbearbetningen. Det enda som ska göras efter denna skärpning är anpassningen till den slutliga publiceringsformen. Skapa ett skärpelager Själva skärpningen sker genom att jag slår samman alla lager som bilden innehåller till ett enda.Snabbkommandot för detta är skift+alt+cmd/ ctrl+E. Photoshop lägger då samman alla bildlager till ett enda lager och placerar detta nya lager direkt ovanför det lager som är markerat. Eftersom detta nya lager ska ligga högst upp i lagerstapeln är det därför viktigt att jag markerat det översta lagret innan jag trycker detta snabbkommando. Sedan använder jag filtret Oskarp mask med en extremt hög mängd och en mycket liten radie. Direkt efter det att jag gjort denna skärpning använder jag kommandot Tona (Redigera >Tona). Där ändrar jag blandningsläget till »Luminiscens« och drar ner mängden till 20%. Sedan fortsätter jag med en lägre mängd och större radie och upprepar därefter min toning. Detta upprepas flera gånger till dess att jag har en mycket låg mängd och en mycket hög radie. När jag gjort alla steg i denna skärpning tar jag bort skärpeeffekten i de allra ljusaste och mörkaste partierna genom att använda en lagerstil. Denna skärpning är rätt komplicerad att göra. Framförallt att komma ihåg varje enskilt steg är inte så lätt. Ska du använda denna skärpning är det därför självklart att skapa Får jag för kraftig effekt är det enkelt att byta till svart färg och måla över de partier där jag behöver dämpa effekten. ett makro av alla dessa steg. Och naturligtvis har jag gjort detta makro åt dig, som du kan ladda ner från sfoto-webben. Efter det att du läst ner makrot installerar du det i Photoshop genom att gå till Fönster>Funktionsmakron. I den panel som då öppnas klickar du på triangeln i det övre högra hörnet av panelen. Bildbearbetaren Om du vill rationalisera arbetet ytterligare kan du lägga på detta skärpelager på ett antal bilder. Då kan du i efterhand gå in i bilderna och måla på skärpningen på de partier som du vill lyfta fram. Jag börjar detta genom att markera de bilder där jag vill addera ett sådant skärpelager i Bridge. Jag väljer sedan kommandot »Bildbearbetaren« (Verk tyg>Photoshop>Bildbearbetare). Då öppnas dialogrutan »Bildbearbetare« i Photoshop, där jag kan välja detta makro. Efter ett litet slag har alla mina bilder sparats i den mapp som jag valt att spara dem i. Då kan jag öppna dem en och en och måla dit den extra skärpa jag vill ha. / Stefan Ohlsson Läs mer och se bilder på inställningarna på www.sfoto.se. teknik Stefan ohlsson teknikredaktör Låt oss slippa misshandlade bilder den digitala produktionskedjan ställer nya krav på fotograferna. sff har nu samarbetat med en rad andra organisationer för att ta fram en specifikation hur digitala bilder ska vara utformade för att de ska fungera. Första resultatet av detta samarbete var de leveransrekommendationer för digitalt bildmaterial som utformades för några år sedan. I detta nummer får ni en bilaga i tre delar, kallad Felboken. Förhoppningen är att materialet ska göra leveransrekommendationerna mer kända bland flera bildproducenter och -användare. Till Felboken hör också en webbsida med adressen www.felboken.se. Där kan du läsa dels kommentarer och förklaringar till de tryckta bilderna du ser, dels rekommendationer hur du ska göra för att kontrollera att dina bilder kan återges i tryck eller på en webbsida med hög teknisk kvalitet. Denna checklista bör du använda varje gång du skickar iväg ett bildmaterial. Då är du säker på att dina bilder kommer att fungera tekniskt för alla normala användningsområden. Det första som slog oss var hur svårt det var att göra fel. Vi hade verkligen ansträngt oss för att få fram bilder som var felaktiga. Det tryckta materialet börjar med en serie bilder med hög färgmättnad, fortsätter med exempel på olika inställningar av tryckskärpning, olika placeringar av svart- och vitpunkt, olika hudtonsåtergivning och vad som händer med en bild om en felaktig färgrymd används. På de avslutande sidorna hittar du exempel på bilder i olika upplösningar, bilder tagna med olika kameror och till slut en bild som innehåller olika antal valörsteg. Ladda ner de publicerade bilderna, ta upp dem på din skärm och jämför med de tryckta bilderna. Då får du bra kontroll över att skärmen är väl kalibrerad. Laddar du ner de tryckprofiler som har använts vid trycksepareringen och installerar dessa kan du använda Photoshops korrekturinställningar och på så sätt simulera den tryckta bildens utseende på din skärm. Om du ser de tryckta bilderna under ett bra betraktningsljus ska bilderna på skärmen stämma överens med bilderna i tryck. Om de inte gör det har du en dålig skärmkalibrering. När vi öppnade lådorna med Felböcker från tryckerierna var det första som slog oss hur svårt det var att göra fel. Vi hade verkligen ansträngt oss för att få fram felaktiga bilder, men i många fall ser de bättre ut än vad vi förväntade oss. Digitala bilder är robusta och det finns en stor tolerans för fel. Det ser ändå ganska bra ut i det färdiga trycket. När jag besöker tidskriftsredaktioner ser jag ändå alltför ofta bilder som är så extremt misshandlade att de inte blir bra. Bilder som har utfrätta högdagrar, helt felaktig färgbalans och en färgintensitet som är omöjligt att återge i tryck. Arbetsgruppens förhoppning är att slippa se sådana bilder levererade av professionella fotografer framöver. Arbetsgruppen bestod av Jonas Berggren, Eva-Teréz Gölin, Bosse Kinnås och Stefan Ohlsson. Canons nya proffskamera hasselblad tar alla bakstycken Canons nya proffsmodell heter EOS-1 DX och ska ersätta både EOS-1 Ds mkIII och EOS-1 D mkIV i Canons sortiment. Kameran har en fullformatssensor på 18 MP och kan fotografera i en hastighet på upp till 12 bilder/sek. Fäller man upp spegeln kan hastigheten ökas till 14 bilder/sek. Känsligheten kan varieras mellan 100 och 51200 ISO och i ett utökat läge kan man nå upp till 204 000 ISO. Vi har hittills inte fått se några testbilder, men Canons representanter beskriver sensorns prestanda som ett stort steg framåt i brusprestanda. För att klara av den höga fotograferingshastigheten har man dubbla Digic 5+ processorer, en förbättrad processor jämfört med den nyligen lanserade Digic 5-processorn. Kamerans autofokus har gjorts om helt och hållet och arbetar nu med 61 fokuspunkter, varav 41 är korslagda och 5 är dubbla korslagda för förbättrad precision. Kameran lanseras 40 år efter Canons första proffsmodell, Canon F-1, och är den tionde generationen av yrkeskameror från Canon. Samtidigt som detta jubileum firar Canon att man har tillverkat 50 miljoner kameror av EOS-kameror sedan man började med denna beteckning 1987 med EOS 650. För de som vill använda ett kamerahus från Hasselblad men bakstycken från andra tillverkare har bara de äldsta modellerna fungerat. Men nu släpper Hasselblad en ny version av sin H4-kamera, kallad H4X, där så gott som alla bakstycken som tillverkats kan anslutas. Man kan även använda ett filmmagasin. Hasselblad hoppas att de som sitter med H1:or eller H2:or ska uppgradera sin kamera till denna nya modell, samtidigt som man räknar med att ta marknadsandelar från andra tillverkare. Canons proffsvideosystem Canon överraskades över det stora intresset för att göra film med 5DmkII. Även om kameran hade många brister ergonomiskt för filmare blev den uppskattad, inte minst för den stora sensorns höga bildkvalitet och möjlighet till korta skärpedjup. När Canon märkte att det fanns en efterfrågan på marknaden för en kamera med dessa fotografisk tidskrift | 44 Adobe ändrar uppgraderingspolicy Tidigare har man kunnat köpa en licens till Adobes programvaror för det rabatterade uppgraderingspriset om man har en licens till en version som är tre generationer gammal. Har du alltså en CS2 kan du uppgradera till CS5, men sitter du med en CS-licens måste du betala fullt pris. Nu säger Adobe att bara de som har den senaste versionen kommer att kunna uppgradera till detta rabatterade pris. När CS6 släpps krävs det alltså att du har en CS5-version för att du ska få uppgradera billigt. nytt 25 mm från Zeiss Från Zeiss kommer ett ljusstarkt f/2 25 mm objektiv med bajonett för Canon och Nikons kamerahus. Objektivet är konstruerat av 11 linser i 10 grupper, varav 2 linser har asfäriska ytor. Detta gör att Zeiss har lyckats minska den kromatiska aberrationen kraftigt. Objektivet ska också vara konstruerat så att ljuskällor i eller precis utanför bildfältet inte ska skapa ströljus och interna reflexer. Detta och den höga ljusstyrkan gör att objektivet lämpar sig väl för reportage under befintligt ljus. Vidvinkel till Leica S2 Leica breddar sitt sortiment till sin S2-modell med en vidvinkel på 30 mm, vilket ger en bildvinkel som motsvarar 24 mm på en kamera med småbildssensor. Elmarit-S 30mm f/2.8 ASPH är Leicas fullständiga namn på objektivet. Leica räk45 | no 6/2011 nar med att det nya objektivet kommer att bli populärt bland landskaps- och arkitekturfotografer. Wacom vidareutvecklar ritplattan Bamboo Charles & Jennifer Maring Profoto monolights Wacom tillverkar två serier av ritplattor, den mer avancerade Intous och den något enklare Bamboo. Nu har man tagit fram den tredje generationen av Bamboo-plattor. Nytt är att Bamboo kan arbeta trådlöst. Pennan har också förbättrats med ett mjukare grepp och programmeringsbara knappar. Kompakt från Panasonic Panasonic GF1 blev en framgångsrik modell för företaget. De uppgraderingar av kameran som sedan skett har framförallt siktat mot att göra den mer anpassad för en bredare amatörmarknad. Men nu lanseras en mer avancerad version, kallad Panasonic GX1. Kameran har fått en ny sensor på 16 MP och en pekskärm som både kan användas för inställningar i menysystemet, fokusering och som avtryckare. 51-986. © Charles & Jennifer Maring. Kampanjen gäller t.o.m. 31 december 2011. egenskaper bestämde man sig för att utveckla ett separat system med kamera och objektiv för video. Den första kameran i detta system heter EOS C300. Kameran är baserad på en nyutvecklad CMOS-sensor som har en storlek på 24,6 x 13,8 mm, som ska motsvara filmens Super 35-format. Sensorn har en upplösning på 8 MP, som ger en bildstorlek på full HD, dvs. 1920 x 1080 pixlar. Kameran finns i två versioner, en för Canons EF-objektiv och en för PL-objektiv, en branschstandard för filmoptik. Skrivare för A3+ Pixma Pro-1 heter Canons nya A3+ skrivare. Skrivaren använder ett pigmenterat bläck, en vidareutveckling av Canons Lucia-bläck. Skrivaren använder 5 nyanser av neutrala bläck. Enligt Canon ska skrivaren ge svartvita utskrifter av högsta kvalitet. Den ersätter Canons tidigare Pixma Pro 9500 och ska ge utskrifter med högre upplösning än tidigare modell. Skrivaren använder bläckpatroner som är 2,5 ggr större än tidigare, vilket ska medföra en bättre utskriftsekonomi. Skrivaren ska också ge högre utskriftshastighet. En A3+ utskrift i hög kvalitet ska ta 2 minuter och 55 sekunder, i förhållande till 7 minuter och 55 sekunder i den äldre modellen. Inte nog med att Charles och Jennifer Maring känner igen perfekt ljus när de ser det. De vet dessutom hur man skapar det. Besök Profoto.com/marings och se den hyllade duon förklara varför just Profoto D1 är deras favoritblixt. Ready to go pro? Profoto D1 Studio Kit är skräddarsytt för porträtt-och bröllopsfotografering samt redaktionellt arbete. Ett Studio Kit innehåller två kompaktblixtar, två stativ, två vita paraplyer och en specialsydd väska, i vilken allt detta får plats. D1-blixtarna finns som 250, 500 och 1000 w/s, och de levereras med eller utan vårt populära Air Remote-system. Se mer på www.ni.se/profoto Network Innovation www.ni.se/profoto A 1D51% R A P S lla Profoto Kit! På a »Sense of Space – Prayer« av de kinesiska fotograferna Gao Zhen och Gao Qiang som går under namnet Gao Brothers. Bröderna som arbetar i Peking, Kina, har hållit på med måleri, installation, foto, skulptur och performance sedan 1980-talet. De kinesiska myndigheterna uppskattar inte deras konst och stänger ofta ned deras utställningar. Särskilt ilskna blev de då bröderna ställde ut en knäböjande Mao under namnet »Maos skuld«. Bilden på de nakna männen inträngda i klaustrofobiska lådor sägs vara en allegori över människans tillstånd. Paris Photo 2011 Här är några smakprov från årets festival. Andra medverkande konstnärer i Paris. Ovan fr. v: Nino Migliori, »Il tuffatore«, från 1951 Alec MacLean, »Tirage Photographique« Anna Fox, »Ocean Hotel Restaurant, Butlins« fotografisk tidskrift | 46 Finns naturligtvis att läsa på Ipad. Surfa in på www.sfoto.se eller köp F på qiozk.com. Small size great light Vill du kunna hålla ett högt tempo men samtidigt leverera bästa kvalitet? Behöver du en batteriblixt som inte bara är kraftig, pålitlig och enkel att använda, utan också liten och lätt? Du kan sluta leta. Köp en AcuteB2 AirS nu och få lamphuvudet på köpet. 51-987. Photo © tom Muñoz. * Kampanjen gäller t.o.m. 31 december 2011. FOTOGRAFISK < TIDSKRIFT Se mer på www.ni.se/profoto Profoto AcuteB2 600 AirS Profoto AcuteB2 är vår minsta batteriblixt – perfekt för bröllop, porträtt, redaktionellt arbete och andra situationer där du behöver vara rörlig. Köp den nu och få lamphuvudet gratis! Network Innovation www.ni.se/profoto Barbara Davidson medlem NYA MEDLEMMAR Jean-Baptiste Béranger, Stockholm; Lasse Burell, Stockholm; Daniel Ekbladh, Sundsvall; Anna Ekros, Bålsta; Staffan Eliasson, Uppsala; Magnus Förnberg, Gustavsberg; Lotta Gustavsson, Stockholm; Gustav Hallmer, Stockholm; Lena Hådal, Gävle; Anders J Larsson, Spånga; Emily Laye, Stockholm; Nils Petter Löfstedt, Malmö; Lena Malmström, Malmö; Sonia Martinez Coll, Solna; Emil Mkrttchian, Kista; Jane Nilsson, Tyresö; Andreas Paulsson, Malmö; Johan Pehrson, Falköping; Sara Ravid, Upplands Väsby; Calle Sigrell, Täby; Magnus Ström, Marsfjäll; Ola Sundberg, Grästorp; Emmie Thorstenson, Svedala; Bashar Waleed, Stockholm; Hannah Welander, Stockholm; Hanna Ågren, Malmö; Erik Åström, Kristofer Lönnå hoppas på många besökare. Barbara Davidson kommer till Luleå, kommer du? Bilden är från hennes Pulitzerprisbelönta reportage om offer för gängkrig. Norrlandsdagarna närmar sig den 10-12 februari bär det av norrut för proffsfotografer ifall man bor söder om Luleå och söderöver om man bor norr om Luleå. Barbara Davidson som jobbar på la-Times och kammade hem Pulitzerpriset för sin serie om gängvåld för la-times kommer till Sverige och talar om sina projekt. Annika Aschberg, Fredrik Ödman, Martin von Krogh, Sanna Sjöswärd, John S. Webb, Alicia Swedenborg och Lennart Sjöberg är också klara föreläsare. Listan kan komma att fyllas på. Läs mer på facebook.com/norrlandsdagarna2012 Hej NYa MEDLEM! Jean-Babtiste Béranger, varför gick du med i SFF? – Jag hoppas få juridisk och ekonomisk rådgivning ifall jag behöver det. Jag är utbildad konstnär men jag gör en hel del fotojobb och fotodokumentaion. Det känns bra att kunna referera till SFF i möten med mina kunder. KULTURLYFTET projektet Kulturlyftet är igång. sff har huvudansvaret för temat Media och kommunikation. Utbildningarna har olika startperiod och när det närmar sig för just ditt tema kommer du att bli kontaktad via mail. Läs mer på www. sfoto.se eller kontakta projektledare Sophie Holgersson: sophie@kro.se SLIPP BLUFFFAKTUROR problemet med bluffakturor och oseriösa företag växer lavinartat. sff erbjuder sina medlemmar en lösning. Företaget Varningsinfo är ett företag som har specialiserat sig på att hantera bluffakturor och oseriösa företag i sina uppdragsgivares ställe. fredrik reining jean-babtiste béranger Linköping. God jul från kansliet. Från vänster: Paul Vestergren, Hanna Langefelt, Yvonne Sundin, Catharina Ekdahl, Jenny Morelli, Niklas Briselius Medlemmar får 30 procent rabatt på tjänsten. Läs mer på www.sfoto.se toriserad på digital bild, det vill säga få A-loggan. Kolla på www.sffutbildning.se. UTBILDNINGSPLATTFORMEN JULTIDER sff:s utbildningsplattform börjar ta form. Här finns information om hur man går tillväga om man vill bli auk- mellan den 24 december och 9 januari har växeln på kansliet stängt. Vid brådskande ärenden hänvisar vi till vår jourmail: jour@sfoto.se fotografisk tidskrift | 48 fråga juristen plåta konstverk – vad gäller? Hej! Jag har fotograferat en hel del konstverk utomhus och som jag nu avser att sälja. Vad gäller rent upphovsrättsligt om detta? Hälsningar Lena Svar: Hej Lena. Om ett konst- verk är stadigvarande placerat på allmän plats utomhus får ett konstverk avbildas t.ex. genom att fotografi utan att upphovsmannens samtycke behöver inhämtas. Det är således viktigt att konstverket är stadigvarande d.v.s. en vandringsutställning utomhus av konstverk omfattas då inte. Det måste också vara ett konstverk på allmän plats medan konstverk inne i ett museum eller i en kyrka inte omfattas av undantaget. Att observera i sammanhanget är att man med avbilda i sammanhanget menar enbart fysiska trycksaker och andra tvådimensionella former, så även om nu fotot av konstverket faller in under undantaget kan fotot inte användas på internet utan konstnärens samtycke. Som du förstår av mitt svar är det en hel del avvägande och bedömningar som måste till. Kontakta gärna mig för vidare rådgivning. jag hittar Ingen upphovsman Hej! Jag har ärvt en stor samling med fotografier som är väldigt spännande, men dessvärre finns inget angivet någonstans om vem som är fotograf och jag vet inte heller när personen dog. Jag vill använda fotografierna i en bok som jag arbetar med. Jag har verkligen försökt att få reda på vem fotografen är men dessvärre inte lyckatsvad ska jag göra? /Bosse 49 | no 6/2011 niklas briselius förbundsjurist sff Svar: Hej Bosse! Upphovsrättslagen delar in fotografier i två kategorier: fotografiska verk och fotografiska bilder. Fotografiska bilder är generellt sett något som återfinns i ett semesteralbum även om sådana bilder de facto kan ha verkshöjd. Fotografiska verk har alltid s.k. verkshöjd d.v.s. originalitet. Enligt den gamla fotolagen skyddades bilder i 25 år från det år bilden togs, medan foton med vetenskapligt och konstnärligt värde hade ett skydd motsvarande det som fotografiska verk har i dag d.v.s. 70 år från upphovsmannens dödsår. Om man använder bilder som tagits innan 1969, och som inte har vetenskapligt eller konstnärligt värde krävs inget tillstånd från fotografen eftersom skyddstiden har löpt ut. Men eftersom du inte vet om skyddstiden har löpt ut eller inte, så vet du inte om en eventuell rättsinnehavare kan komma med anspråk för användandet om du väljer att publicera. För att svara på din fråga kan du således inte publicera bilderna utan risk för anspråk. upphovsrätt när man är två? Hej! Vid mitt senaste uppdrag fotograferade jag tillsammans med en annan fotograf. Nu är en bildbyrå intresserade av det som vi fotograferade tillsammans. Vad är det som gäller om upphovsrätten i ett sådant fall? /Måns Svar: Hej Måns! Huvudre- geln är att upphovsmännen endast i förening får förfoga över verket. Det innebär att tillstånd från er båda behövs för att sälja bilderna till bildbyrån. ordfört lotta Schwarz ordförande sFF Ingen ska jobba utan lön allt arbete som utförs har ett värde. Detta måste inte alltid mätas i pengar. Vill man jobba med välgörenhet i någon form och ger sin tid till någon mer behövande, är det ett eget val. I en sådan situation värderar man sig själv – och uppskattas av omgivningen – genom mått av godhet och altruism. Att arbeta gratis åt någon är någonting helt annat. I ordböcker heter det slav eller träl, i vår bransch heter det att »få in en fot«. Att vara en som arbetar gratis åt någon som bedriver affärsverksamhet är någonting helt annat. I ordböcker heter det slav eller träl, i vår bransch heter det »att få in en fot«. Jag talar inte om några dagars provjobb för att se om man kan trivas ihop eller om man klarar uppgifterna. Det handlar inte heller om praktik under pågående utbildning. Nej, jag talar om långvarigt utnyttjande av personer, vuxna människor, ofta välutbildade, som uppenbarligen inte har något värde för arbetsgivaren, och inte heller skattar sig själv särskilt högt. Individer som tror att det runt hörnet finns en möjlighet att få egna kunder och börja fakturera, men som inte ser att så länge man inte ger sig själv ett värde så kommer ingen annan heller att göra det. Från den bottenpositionen är det en lång och svår väg upp, och hela tiden måste någon annan stå för försörjningen. En mamma, McDonalds eller kanske socialen. När man talar om detta med en del kolleger får man då och då till svar att vederbörande minsann själv jobbade gratis som assistent när denne var ung. Om denne var ung på 80-talet kan jag säga: Du blev lurad! Vi andra hade firma och fakturerade varenda assistenttimme. Vi tjänade faktiskt ganska bra. Kunderna var också vana vid att det fanns en assistentpost på fakturan. Nu har vi i vår bransch vant kunderna vid att en assistent är värdelös. Visserligen har staten aktivt och destruktivt medverkat genom olika tokiga åtgärdspaket, till exempel alu som var en »arbetsmarknadsåtgärd« som til�lämpades i Sverige från 1993 till 1996. Gratis arbetskraft från kulturarbetsförmedlingen. Man kunde få både två och tre stycken. Man kunde också använda dem till att gå ut med hunden eller hämta barnen på dagis om man blev sen, och man kunde offerera några tusen mindre. Alla var nöjda. Eller? Kanske inte den som trodde att den skulle få in en fot, men aldrig fick det. Vi har en arbetslagstiftning som är tydlig. Det skall finnas anställningsavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare där arbetsvillkoren framgår. Även om ett sådant inte finns, så skulle det arbete en assistent utför åt en fotograf med största sannolikhet tolkas som ett regelrätt förvärvsarbete. Som ersättning för sitt förvärv erhåller arbetstagaren lön. Begreppet används för att skilja sådant arbete från hushållsarbete eller arbete som utförs ideellt och utan att ge utföraren en ekonomisk inkomst. Så detta är en uppmaning till både gratis-arbetsgivare och gratis-arbetstagare att tänka om. Ingen skall arbeta utan lön. Och till dig som jobbar gratis: Res på dig! Känn ditt värde! Gör fotografi till ditt yrke, inte till din hobby. floskeltoppen dags att rensa portfolion under julveckorna? I januari stundar kanske ett möte med en ad och då vill du visa upp ditt goda öga och din stora tekniska kompetens. Men du, kolla igenom portfolion. För om du plockar bort de värsta floskelbilderna ökar dina chanser att få jobbet. Här är några tidningsformgivares värsta portfolioklyschor. Alla exempel finns samlade på www.sfoto.se. Eftersom vi står på proffsfotografernas sida fortsätter serien och vi tar gärna emot fler exempel från dig, maila till redaktion@sfoto.se. Idé: Oskar Hammarkrantz text: oskar hammarkrantz, jenny morelli kan plåta musiker och författare med livserfarenhet också.« »Alla bilder från Tokyos tunnelbana. Jag har sett tusentals. Visa mig nåt nytt.« istockphoto »Aha, du / Janne Pettersson, layout, M-magasin »En handdrejad skål fylld med sommarens godsaker. Hålls fram mot kameran så att händerna omsluter skålen. Och med kort skärpedjup.« / Mari Wigren, ad, Residence »Vithårig man som står och ser ledsen ut. Ingen ögonkontakt. Varför står han bara där? I en brynja kanske, ensam ute på sin tomt. Vad tittar han på? Han är inte på väg någonstans, han vilar inte. Han poserar.« / Martin Genberg, ad, Scanorama / Beatrice hellman, ad, damernas värld »Modebilder där fotografen mest fokuserat på att få modellen att se ut som om hon vill ligga med honom.« / Johanna Jonsson, ad, Vi Läser »Bilden på ett öde fallfärdigt ruckel på landet som ska visa hur tragiskt det är med avfolkningen av landsbygden. Ruinromantikbilder – har sett dem till leda.« / Pompe Hedengren, AD, Barn och Äventyr m.m. »Alla bilder där folk låtsaspratar i mobiltelefoner eller låtsasarbetar framför en dator har jag sett nog av.« / Maria Lindén, AD, Vattenfall Magazine och Shape Fotografisk Tidskrift Nr 6 2011, årgång 123 Chefredaktör och ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se AD Anders Birgersson anders@birgersson.se Formgivning Maria Loohufvud maria@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Redaktionsråd Mia Bengtsson Plynning , Tove Falk-Olsson, Johan Gunséus Korrektur Åsa Sandzén Repro Projektor Tryckeri Trydells tryckeri ab, Laholm Omslagsbild Michael Christopher Brown, Libya Bildbylines Knut Koivisto Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Årstaängsvägen 5 b, 7 trappor 117 43 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej. Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Årstaängsvägen 5 b, 7 trappor 117 43 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se F sälj digitalt genom Qiozk.com ISSN 284-7035 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms. fotografisk tidskrift | 50 Under första dagen på Koh Chang i Thailand blir jag förförd av en sällsam spegling i en pool. Balanserande längst ut på poolkanten hittade jag den perfekta bildvinkeln. Risky business med en splitter ny Phase One P40+ med unik objektivprototyp. Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad. Fotografi: Sara Arnald Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen. portfolion michael christopher brown Gefvert AB Danderydsgatan 14 114 26 Stockholm Tel 08-440 54 42 Fax 08-678 29 20 sff@gefvert.se fotografisk tidskrift | 2 Fotografisk Tidskrift #6–2011 I LIBYEN MED michael Christopher Brown Robert NETTARP I RETROSPEKTIV ------------- rusch på retusch ------------- Fotografisk Tidskrift #6–2011
