mitt Drömland - Lulebygdens forskarförening

Lulebygdens
Forskarförening
MEDLEMSTIDNING – Nr 78, september 2012
Å
rets årsmöte avhölls i Kyrkans Hus med ett 30-tal
medlemmar
närvarande.
Efter att alla hälsats välkomna inleddes mötesförhandlingarna. Till mötesordförande valdes undertecknad
och till mötessekreterare vår ordinarie sekreterare Carin Vallgren.
Av verksamhetsberättelsen framgår att föreningen den 31 december
hade 441 medlemmar vilket innebär
en ökning med 18 personer från föregående år. Föreningen har under
verksamhetsåret haft två medlemsmöten samt sex medlemsträffar (tisdagsträffar) med föredrag i något
Föredragshållaren
Frank Arne Bergman
Årsmötet 2012
ämne med anknytning till föreningens verksamhet.
Av verksamhetsberättelsen framgår vidare att föreningen under året
gett ut en CD-skiva med namn på
alla som under industriepoken 1871–
1908 bodde på Altappen. Med CDskivan följer ett häfte som berättar
om industrin och det samhälle som
byggdes upp på Altappen. Föreningen har också gett ut en uppdaterad
version av databasen Nederluleå på
USB-minne. Föreningens hemsida
har fått ett nytt utseende och innehåll. Slutligen har en grundlig genomgång av och uppstädning bland
mikrofichekorten genomförts.
Under verksamhetsåret har föreningen köpt in ytterligare en forskardator vilket innebär att det i lokalerna finns totalt sex datorer med uppkoppling mot Arkiv Digital, Genline
och SVAR.
Efter att styrelsen beviljats
ansvarsfrihet för det gångna året
vidtog val till styrelse m.m. Gunhild
Hedenström valdes in som ny styrelseledamot efter Eivor Nordqvist
som avböjt återval. I tur att avgå
var också Gunnar Johansson, Carin
Vallgren samt Sture Karlsson vilka
alla återvaldes för ytterligare två år.
Likaså blev det återval av styrelsesuppleanterna Kjell Mäki och Ingrid
Vikström.
Enligt gällande stadgar för Lulebygdens Forskarförening skall föreningen ha två revisorsuppleanter.
Under lång tid, minst 10 år, har dock
endast en revisorssuppleant utsetts.
För att anpassa stadgarna till rådande praxis hade styrelsen föreslagit
att stadgarna ändras så att endast en
revisorssuppleant utses vilket också
blev mötets beslut. Eftersom det
handlar om en stadgeändring krävs
ytterligare ett beslut vid nästa medlemsmöte.
Efter årsmötet presenterade Frank
Arne Bergman sin bok ”Vårat Notviken” och berättade om bokens
tillkomst. En livlig frågestund efter
l Ordföranden har ordet
Nya medlemmar Sid 3
l Var går Brännvins-
vägen?
Sid 4
lTransporter före bil
och järnväg
Sid 5
lBirger Larsson
– arbetare och jägare
Sid 8
lMönsterforskning, vad
man kan få veta om man
köper en kudde
Sid 12
lKarlsvik/Karlshäll
– gammal industribygd
Sid 14
lAmerika
– mitt drömland
Sid 15
l Upprop: manusbrist!
Sid 20
föredraget visade att ämnet fångat
åhörarnas intresse. Årsmötet avslutades traditionsenligt med en trivsam
fikastund.
Text och foto:
PER VÄNKKÖ
2
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
Föreningens syfte
Lulebygdens
Forskarförening
Besöksadress:
Residensgatan 6 E, Luleå
Telefon: 070/299 54 24
Telefontid: Måndag: kl 9-11
”
Torsdag: kl 9-11
Övrig tid går bra att malia till
nedanstående e-mailadress
e-postadress:
info@lulebygden.se
Styrelsen 2012
Hemsida:
www.lulebygden se
Webbansvarig: Marita Lindell
e-post: webred@lulebygden.se
Kassör:
Gunnel Jägare Sandin
Tel 0920-26 78 19
E-post: gunnel.jagare@gmail.com
Post skickas till adress:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 Luleå
Sekreterare:
Carin Vallgren
Tel 0920-22 86 13
E-post: carin.vallgren@ssab.com
Öppettider:
Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00
alla dagar. Innerdörren låses som
tidigare med egen nyckel .
Övriga ledmöter:
Gunhild Hedenström
Tel 0920-26 04 66
E-post:
gunhild.hedenstrom@telia.com
Annonspriser
Sture Karlsson
Tel 0920-22 30 39
E-post: str.karlsson@gmail.com
Åttondels sida
100 kr
Kvartssida
200 kr
Halvsida
300 kr
Helsida
500 kr
Sista sidan, enstaka nr 1.500 kr
Sista sidan helår (4 nr) 5.000 kr
Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen.
Detta är begränsat till 40 mm/1 sp
respektive 20 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar
av alstret lämnas till föreningen.
Medlemsavgifter
Ordförande:
Per Wänkkö
Tel 0920-22 62 76, 070/669 94 76
E-post: per.waenkkoe@swipnet.se
Vice ordförande:
Gunnar Johansson
Tel 0920-22 75 93
Kent-Åke Lundebring
Tel 0920-26 86 31
E-post: kent-ake.lundebring@nll.se
Suppleanter:
Ingrid Vikström
Tel 0920-340 72
E-post: ingvik@telia.com
Kjell Mäki
Tel 073-040 31 64
E-post: kjell.maki09@bredband.net
Vuxen 150 kr/år
Ungdom tom 25 år 40 kr/år
Familj (samma hushåll) 190 kr/år
Vid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag,
telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på familjemedlemmar som omfattas av familjeavgiften).
Lulebygdens Forskarförening
grundades 1989 för att främja
och höja intresset för bygdeperson- och släktforskning
inom gamla Storlule socken
samt att arbeta för bättre betingelser för sådan forskning.
Nästa nummer
utkommer
vecka 38/2012
varför manuskript
måste vara inskickade
SENAST
DEN 12 SEPTEMBER
Ge ett bidrag till
Julius Sundströms
Minnesfond
Förvaltas av
Lulebygdens Forskarförening.
BG 5862-5955
Stipendiegruppen/lulebygdens
Forskarförening
Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64,
e-post gerd.olovsson@telia.com
Anders Sandström, tel 0929-304 26
FONUS kan förmedla telegrammen
Avgiften betalas till PG 36 64 01-8
Vid internetbetalning: Komplettera dina
uppgifter genom att skicka dem med e-post
till medlemsansvarig
e-post: lulebyfof@telia.com
Kom ihåg att meddela adressändring!
3
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
Ordföranden
har ordet
Hej
När jag sitter och skriver det här
faller ett ymnigt snöblandat regn.
Tak och gräsytor är vita trots att vi
hunnit en bra bit in i maj månad.
Vi får hoppas att vädrets makter
avreagerar sig nu så att vi får en
fin sommar.
Årets omgång av frisläppta
mikrofichekort har blivet kraftigt
försenade. Till en början berodde
det på att SVAR levererade korten
mycket sent och därefter dröjde
det ytterligare innan vi fick fram
bladen där korten förvaras. Nu är
i alla fall samtliga kort insorterade
i respektive pärmar. Totalt handlar det om ca 400 kort för vilka
70-årsgränsen har passerats.
Föreningen har under våren i
egen regi genomfört en nybörjarkurs för släktforskare. Lärartätheten har varit osedvanligt hög
med tre lärare på åtta elever. Ett
stort tack till Gunnar, Kjell och
Sture för en mycket fint genomförd kurs. Det positiva utfallet
av kursen har gjort att styrelsen
beslutat att fortsätta med kurser
i egen regi och att till hösten gå
ut med erbjudande om en nybörjarkurs och en fortsättningskurs.
Fortsättningskursen är då tänkt
att behandla bl.a. bouppteckningar och domstolsprotokoll.
De fasta öppettiderna i lokalen
torsdagar 15.oo till 18.oo fortsätter maj månad ut, d.v.s. till och
med torsdagen den 31 maj. Därefter tar styrelsen sommarledigt
under juni, juli och augusti. Torsdagen den 6 september återgår vi
till ordningen med fasta öppettider.
Avslutningsvis vill jag tillönska alla en riktigt skön och lång
sommar.
PER
ÅKE ÖSTLING
Tel 0911-21 17 78
kea.ostling@gmail.com
Gunilla Sundvall
Kråkbergsvägen 34
954 42 S Sunderbyn
Tel 070-226 81 39
Anders Karlsson
Tvärgatan 4
974 34 Luleå
Tel 070-864 26 00
A Elisabeth Ekman
Räfsarstigen 29
954 34 Gammelstad
Tel 0920-25 43 67
Frank Bergman
Verkstadsvägen 3
973 42 Luleå
Tel 0920-22 61 46
Staffan Sandberg
Smedjegatan 19
972 32 Luleå
Tel 0920-194 40
Inger och Ove Rosell
Organistgränd 4
954 33 Gammelstad
Tel 0920-25 44 83
Knut Lundgren
Trollnäsvägen 32
972 51 Luleå
Tel 0920-23 21 54
Lars Forsell
Sandviksgatan 71
972 34 Luleå
Eva och Kjell Lindfors
Höstvägen 106
976 33 Luleå
Tel 0920-28 14 90
Redaktör och
ansvarig utgivare
Hjördis Svensson
Tunastigen 54
973 44 Luleå
Tel 070-333 00 97
Birgitta Thurfjell
Tunastigen 54
973 44 Luleå
Tel 0920-802 03
Leif Johansson
Tomholmsstigen 19
954 35 Gammelstad
Tel 0920-25 34 00
Ola Kostenniemi
Kyrkogatan 5 A
972 32 Luleå
Tel 0920-22 13 05
Sven Pardén
Trädgårdsgatan 34
972 39 Luleå
Tel 070-373 97 90
Kristina Holmberg
Ostibyavägen 15
975 92 Luleå
Vi välkomnar
de nya medlemmarna!
4
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
Vart går Brännvinsvägen?
BRÄNNVINSVÄGEN
Efter att ha passerat den första förgreningen av stigen leder den andra
förgreningen till Gammelstadsvikens parkering och Haparandavägen.
Här finns också en anslutning till den
s.k. ”Brännvinsvägen”, som byggdes
av ingenjör Selling som utfartsväg
från hans bostad på Köpmanholmen
till Luleå. De långa raksträckorna
vittnar om att stakningen utfördes
av en utbildad person kunnig i vägprojektering.
Vägen lär ha fått sitt namn p.g.a.
att Selling anställde alkoholberoende personer från Luleå. De fick
mat och husrum på Köpmanholmen så
länge de arbetade med vägen, men
troligen betalades också en del av
lönen i ut form av starka drycker.
Härifrån och ända fram till Aurorum följer vandringsleden Brännvinsvägen.
VART GÅR BRÄNNVINSVÄGEN?
Många har haft åsikter om den stora datahallen,
som byggs vid Porsögården. Jag blev nyfiken på
om bygget gör intrång på fågellivet i Gammelstadsviken. Efter en ordentlig rekognosering kan
jag konstatera att så inte blir fallet. Jag upptäckte
då att en stig från Porsögården går bort till Hägnan
i Gammelstad.
På en tavla (i dåligt skick) läste jag att stigen
kallas Brännvinsvägen. Någon väg var det inte,
men däremot en bitvis dålig stig. Iförd långskaftade stövlar gick jag hela sträckan. Extra intressant
blev det med lite forskning. Enligt anslagstavlans
uppgifter var Brännvinsvägen byggd av ingenjör
Selling från hans hem Köpmanholmen till Luleå.
Gården ägdes 1850 av med. doktor E. M. Valdenström. År 1851 gifte sig T .Selling med Valdenströms dotter Maria Sophia och de flyttade till
den stora gården. Selling ville sommartid åka med
häst och kärra till Luleå stad. Som tavlan anger
lät han bygga vägen och arbetarna var missbrukare från stan. Betalningen var mat och husrum
på Sellinggården. En bro byggdes också över Sellingsundet.
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
5
Transporter före bil och järnväg
F
Text: ARNOLD LAGERFJÄRD
öre bilens och järnvägens segertåg gällde transporterna
inom Överluleå och Edefors
socknar i hög grad varor från skogen
och sådant, som hade anknytning
till en knoppande järnbruksrörelse.
Omkring år 1800 fick Samuel Gustaf
Hermelin av Kronan stora skogsområden för att bl a i Luledalen starta
järnbruk, och då uppförde han vid
Selet en masugn samt stångjärnsoch manufakturverk. Vid Flarkån i
Svartlå byggdes en smedja. Den var
i gång 1805 – 1808 och fick sitt järn
från masugnen vid Edefors.
Hermelins huvudort var Selets
Bruk i Nederluleå. Han tog upp
80-talet smeder och kolare från
Svealand. Många av dessa fick ta
upp torpställen, där de kunde röja
och odla, t ex smeden Anders Andersson i Bovallen vid Harads samt
kolaren Gabriel Månsson i Alträsk.
Hermelin tog järnmalmen från Gällivare malmberg, där han gjort inmutningar. Malmen fördes till Edefors med ren- eller hästskjuts och
avlämnades vid ”Malmesudden”.
Malm och järn fördes sedan nedför
älven, gärna på vatten i små pråmar
ned till Hednoret, där farliga forsar
började. Livsförnödenheter fördes
motsatta vägen. Här visas utdrag ur
några kvitton eller meddelanden för
att visa exempel på transporter.
”Att Johan Johansson i Afva i
denna Bruks Bok icke blifvit eller
blifver godtgord för sitt hafde be-
a
Bredvid Sellings gård stupar en
brant klippa ner i vattnet. Den kallas
Köpmanhällan. På 1600-talet ankrade segelskutor där, innan de gick
in till kaj i Gammelstad.
En ordentlig renovering av denna
stig är nödvändig. Då kan det bli en
trevlig promenadväg. Som den nu är
kan man inte kalla den Brännvinsvägen, möjligen Lättölstigen.
Text och illustrationer
GUNNAR JOHANSSON
LEIF LARSSON l
svär, med den till Edeforss uppsände
Spannemålen såsom med dess torkning, dess transporterande från Afva
till Qvarn och vidare till Edeforss
varder honom härmed på begäran till
Bevis meddelt
Selet den 27de Aprill 1800
J
Hammargren”
”Till Inspector Sundberg vid Edeforss sändes med Pehr Jacobsson
i Bäjssmor på 2ne Lass åtta tunnor
kornmiöl Förseglade säckar, hvadföre forlön betalas vid riktig Lefverering ...
Selets Bruk Den 29 December
1801 (?)
AN ... stedt”
”Octob 24 Ifrån Afwa Magazin
med Storbåtar hittransporterat: in
September vid Afwa Magazinet. 2ne
Påster uttagit ...
Nov 30 Dito Dito af Herr Govenius in Septemb fr Hedensfors...”
”För Husbyggnade -, dertill fönste m m enl Contracter böra förskaffas 2 ____ fönster ... 6 qvarter högd 3
rutor på högden
4 par do á 5½ do 3 rutor på högden 2 på br
1000 ... 3 tor Spik
20 tolfter 3 ...bräder _____ golf
8 ... ... dörr lås
12 par större dorra ____
par mindre do med plåtar”
”vid Edeforss enl Begäran blifva
50 3/8 dels kannor __ Så fort jag
möjl kan få forbönder sändes vidare
Spannemål ... at fortskaffas till Gällivare ___
Till befrämjande av ordning ... uti
1802 års Räkningar ... Priscourant
(?) till Gällivare med...”
”...afsändes med Forbönder 16
Tunnor Mjöl ... Jag bjuder vist till på
alt sätt, at afvärja någon sort brist vi_
Edaforss, men ty värr det kan nog
_da, och jag vill ej säga orsaken ...
afgår denna dag Spannemål och -111
3/8dels Kannor B vin ...”
”Med Johan Wallin Sändes till
Edeforss 2 tunnor korn fast må
Tunnor Strömming
1 Tobak kista (?)
1 P__ Slädstänge
1 liten tom påså
Svartlå Bruk den 31. Oct: 1805
AR Jeones (?)”
”No 23 Från Robsahms Nya
Grufva försändes med bonden Michel Israelsson (?) i Nattavara 1.
Skeppund 13 lispund malm till Edeforss. Gelliv: den 27 feb 1812 Eric
Hedb____”
Fraktersättning: 3 lispund (?) salt
och 12 ... rågmjöl.
Malmfrakterna skedde med häst
eller ackja. Pajala museum visade
vid en utställning 1981 en järnmalmsackja för frakt till Kengis Bruk. Den
kunde lasta 150 kg järnmalm, och det
var vad en ren orkade dra. Hermelin
hade låtit röja väg från Gällivare och
fram till Lule älv samt ordnat med
rastplatser.
Den malm som kommit ned till
Hednoret nära Boden kördes vidare
på vintern med hästar och renar till
Selets järnbruk eller till Rosfors.
Denna malmväg gick längs Hedavan
och vidare över Mockträsk. Mycket
länge fanns spår efter vägen samt
malmstycken vid sidan. Denna malm
hade tippats av när det gick för tungt
att köra.
Avan var så att säga Selets Bruks
”hamnstad” vid Lule älv. Skadade
papper liksom svårlästa handstilar
har gjort läsningen av ”fraktsedlarna” svår.
KUNGEN ÖVERTAR
Dyra frakter, sjunkande priser på järn
och krav från den ryska ockupationsmakten 1809 syns ha blivit övermäktiga och medförde konkurs 1812.
Karl XIV Johan köpte eftersom upp
rörelserna via bl a generalmajor J A
a
6
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
Sandels, överste G F Klingstedt och
översten Carl Otto Mörner. Den sistnämnde hade starkt medverkat till att
Bernadotte blev kung, och i slaget
vid Oravais 1808 hade han sårats av
tre bajonettstick men räddats av sina
soldater.
På tidigare stadium var bara två
masugnar i gång, och rörelsen sköttes av två överstar, en överjägmästare, en löjtnant, åtta inspektörer jämte
kassörer och bokhållare. Dessa herrar ska ha farit fram som busar, kört
ihjäl hästar och vägrat betala samt
rutit och kommenderat. Av någon orsak förlorade kungen mycket pengar
i rörelsen. Senare sattes C V Svenonius att sköta det hela med bättre
resultat.
Kungahuset sålde egendomarna i
mitten av 1850-talet.Sedan drevs rörelsen vidare genom skiftande öden
och genom olika bolag. För påtänkta
transporter med pråmar påbörjades
på 1860-talet grävandet av den s k
”engelska kanalen” förbi forsarna
vid Edefors och Boden. Det medförde stort behov av transporter av folk
och material. Ångbåtstrafik startades
1864 bl a mellan Heden och Edefors (beskriven av Stig Lagerfjärd i
C-uppsats vid Luleå Tekniska Universitet). Kanalgrävandet upphörde
efter något år, medan ångbåtarna
fortsatte att gå till 1920-talet. Bolagens verksamhet inriktades alltmer
på timmerfångst och sågning. Sågverk byggdes bl a vid Hedensfors
och Svartlå.
I gamla tider utan vägar gjordes
transporter helst på vatten eftersom
det var mycket hinder i skog och
mark. Även vintertid var det ofta
praktiskt att färdas på jämna och
snötäckta isar. I början av 1820-talet
byggde man väg mellan Luleå och
Boden, och tidigt på 1850-talet fortsatte man till Bredåker. Sedan dröjde
det några år innan man kommit fram
till Storsand.På 1920-talet byggdes
en bro av stål över Edeforsen.
I Kuriren för 100 år sedan den 11
november 2006 skrivs, att 18 byamän i Södra Bredåker – i väntan på
landsväg – huggit upp en provisorisk
väg till Degerbäckens anhalt för att
komma fram med sin mjölleverans,
140 – 160 liter per dag. Jag antar, att
det är mjölk som ska till järnvägen.
Under samma rubrik skrivs om hur
varmt det är, åkrar plöjs och bogserbåtar kommer med timmerflottar på
Lule älv.
TJÄRA
Under århundraden var framställning av tjära viktig för att få in litet
pengar till hushållen hos bönder och
torpare. Avlönade anställningar var
det ont om.
Mina morföräldrar var bolagstorpare i Forsträsk norr om Harads.
”Forsträsk-Brita” klöv flitigt stickor
från tjärveden – hon var en mycket
duktig kvinna. Johannes brände
tjäran och gjorde trätunnor. Tjäran
fylldes i tunnorna, som sedan skulle
fraktas till Lule älv nedanför Edeforsen. ”Forsträsk-Johanis” körde dem
på ”Kavelvägen” norr om Forsträsket. Bakom hästen drogs ett gallerverk med en tunna i varje ruta. Där
fick tunnorna rulla. Vägen måste
vara jämn och ganska mjuk. Om det
var stenigt eller stubbar kunde tunnorna slås sönder.
Den hyvelbänk morfar Johannes
använde vid tillverkning av tjärtunnor finns nu i vår familjs ägo.
Väl vid vattnet bands tunnorna
ihop med vidjerep till flottar. Morfar
Johannes Larsson Styf var med om
att flotta tjärtunnor till Heden.
År 1902 blev Alfred Nilsson i
Harads kapten på ångbåten Edefors.
Han kunde berätta, att tusentals tjärtunnor fraktades från Edefors till
Hednoret.
I Luleå samlades mängder av
tjärtunnor i väntan på utskeppning.
Konjunkturerna växlade och priserna med dem. Bl a skrivs, att Bergströms handelshus fick bekymmer
med låga priser 1870.
På vår mark i Västra Bovallen
har tjärbränning förekommit före
vår tid. Jag har hittat slaggklumpar
i marken.
Frans Nilsson i Norriån berättade
omkring 1970 om flottning av tjärtunnor i Råne älv. I början av århundradet flottade Jakob Sundström och
tjärkungen Magnus tunnor, som de
bundit ihop med vidjerep. De släpptes iväg och det bjöds på kaffekask.
Att få i sig drickat tog lite längre tid
än beräknat. Och tunnorna for genom Korpforsen ovanför Överstbyn.
När gubbarna kom ut och förstod
vad som hänt grät de. De letade efter
spillrorna men hittade tunnorna. Alla
hela av någon underlig anledning.
När timmerdrivningen kom till
bygden kunde det vara svårt få folk
dit från tjärbränningen. Kempe förbjöd dem ta tjärstubbar från skogen
för att få dem att jobba med skogen
åt honom.
NORRBOTTENS-KURIREN
FÖR 100 ÅR SEDAN
Att hanteringen av tjära kunde vara
problematisk belyses av följande utdrag.
1986-08-02: Edefors marknad,
den s k ”tjärmarknaden” som hölls i
slutet av förra weckan, utmärkte sig
ej för någon större liflighet. Tillförseln av tjära var mindre än wanligen
brukar wara fallet och penningtillgången knapp. Priset å tjära varierade
mellan 5:50 och 6 kr per tunna eller
ungefär halfwa priset mot i fjor.
1987-08-01: En tjärflotte om 40
tunnor släpptes häromdagen vid
Storbacken utför elfwen. I följd av
den starka strömmen hann flotten
förr till Edet än beräknadt war ...
Flotten gick då wind för wåg utför
den häftiga Edeforsen. Af tjärtunnorna kommo 14 oskadade till rätta...
1992-07-25: Tjärmarknaden i
Edefors i slutet af förra weckan war
fåtaligt besökt, men af tjära hade
ditförts rätt mycket. Priset på denna
wara war i allmänhet 11 kr 50 öre per
tunna.
VEDFLOTTNING
I Glimtar från Edeforsbygden 1996
har Odal Jansson från Svartlå berättat om hur ”Brännströms-Lasse”
Larsson, Östra Bovallen, drev björkvedsavverkning vårvintern 1932 vid
Revjärnsforsen i Flarkån. Lasse körde med häst. Odal och Lasses söner
Konrad och Emil högg. Verktyg var
yxa och bågsåg. Veden klövs och lades på tork vid Flarkån.
Sedan man väntat ut timmerflottningen i Flarkån var det vid midsommar dags att flotta veden ner till
Svartlå. Nu var vattenståndet lågt,
och meterveden fastnade i vikar
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
a
och bäckmynningar. De som kämpade med detta var Konrad och Emil
Larsson, Odal Jansson, Albin Bergdahl, Valder Nilsson, Verner Vennström och Johan Jansson. Efter två
dar var man nere i Svartlå och gjorde
en ringbom i Flarkåns mynning. I
bommen samlade man veden, och i
mitten staplades flera varv och lades
mossa ovanpå så det blev en rastplats. Där kunde man elda och laga
mat och kaffe.
Den 5 juli på kvällen roddes
bommen med veden ut i Lule älv.
Den fördes nu ned till Hednoret av
Konrad, Emil, Valder och Odal. Där
skulle veden tas i land och skickas
vidare per järnväg. Efter en natts
färd var man i Hednoret nästa morgon. Ett antal pålar var nedslagna i
älvbotten fram mot forsnacken. Man
hade med sig tjocka varpor för att
lägga fast i pålarna.
Den första varpan gick av. Andra
vedflottare, ”Valsundarna”, var där
också, och Artur Nilsson kom med
båt och hade en ny varpa. Han la varpan om en påle, men den vek sig och
slog sönder översta bordet på båten.
Pålen träffade Konrad i huvudet så
han flög ner i båten.
Artur och Odal försökte få fast
bommen i påle efter påle, men de
gick av eller vek sig. När sista pålen gick omkull skulle Artur dra in
varpan, men den satt fast, troligen i
en sten. Artur kasta varpan, men den
råka fastna runt årtullen. Båten börjar
dras mot djupet. Valder ror för brinnande livet för att rädda dem, och de
kan hoppa över i hans båt. Deras båt
försvann i forsen. Det gjorde ringbommen med 200 kubikmeter ved
också.
Man rodde hemåt med stora bekymmer. Det var inte bara veden.
Utan hur var det med Konrad? Svårt
skadad eller död? Man fick sen veta,
att hans huvud var krossat som ett
äggskal. Han var 33 år men fick leva
ett halvsekel till.
”Brännströms-Lasse” var hårt
drabbad. Sonen illa skadad och vinterns arbete spritt i forsen. Båten
och varpan förlorade, skuld till arbetskarlarna för vinterns arbete och
flottningen.
En del ved kunde man leta reda
på längs stränderna och rädda. Ortsbefolkningen hjälpte till. Men en del
ved försvann till upphittarens eget
bruk.
FLOTTNINGSRÄNNA
Flarkån har ett stort vattensystem.
Det börjar i Dragträsk nära vägen
Svartlå – Gransjö och går vidare till
den stora sjön Svanisträsk. Sedan
fortsätter den genom Grundträsk,
Bredträsk, Gullträsk och Björnträsket. Norrifrån kommer bl a Pullisbäcken. Flarkån svänger söderut och
passerar några kilometer öster om
Forsträsket. I Svartlå mynnar den ut
i Lule älv.
Flottningen började från bortre
änden av Svanisträsk. Ett år, berättar
Rodrik Larsson, blev man vindfasta
genom kallblåst fem dar mitt på sjön.
Och två dar på Grundträsket. Virket
fick ”spelas fram” på Grundträsket,
Gullträsket och Björnbergsträsket.
Fällfallet, Notselforsen och nedre
delen av Flidjforsen var platser, där
man inte kunde ro. Man måste köra
båtarna förbi med häst. Vid Fällforssel bodde Elof Öström, son till
Fällsel-Dåra (Dora Öström, syster
till Forsträsk-Brita), och Elof körde
båtarna förbi Fällfallet. Otto Larsson och Brandt bodde vid Notsel och
körde där. Forsträsk-Johanis bodde
bara några kilometer från Flidjforsen, så han körde där.Längre ned i
Flarkån fanns Schwårt-ido, Svartedan. Det var svårt att få ut timret
därifrån, men två man i en roddbåt
kunde klara det. Man följde med
bakvattnet, och brodern John rodde,
berättar Rodrik Larsson. Själv var
han ”stävare” och tog tag med båtshake och ena foten i de stockar man
drog ut ur edan.
Vintern 1970 träffade jag Jan-Erik
Betzén från Harads. Han berättade
om en flottningsränna vid Svanisträskets utlopp och att man höll på att
riva den. Jag tror jobbet gjordes som
beredskapsarbete. Jag blev mycket
intresserad. Den 12 april 1970 efter
en tävling i fältskytte tog jag vägen
förbi flottrännan och fotograferade
denna. Det var mycket snö, men man
kan se hur den var uppbyggd. Rän-
7
nan syns vara av två flak som bildar
en vinkel och går ihop i botten. Ställningen som håller rännan uppe syns
väl.
En flottränna byggs förstås för att
vattendraget har för lite vatten eller
är stenigt. Mina funderingar är om
det var rätt att riva detta kulturföremål för att städa upp eller om det
borde ha sparats.
Vid Åminne var stränderna höga
och branta. När virket kom från skogen las det upp ovanför branten. När
virket skulle flottas nedför Lule älv
skickades stockarna ner genom en
ränna. Rodrik Larsson, Bovallen,
och Theodor Strömberg, Havsträsk,
jobbade med detta. På Åminne hade
man en stor, folkilsken tjur, som inte
tålde att se karlarna där på backen.
De stod på en hög trave medan tjuren gick och vaktade på dem. Rodrik
lessnade på det och gick ner och tog
en stock så stor att han knappt orkade lyfta den. Tjuren stod där och
gräfta och böka med skallen mot jorden. Rodrik gick mot honom, höjde
stocken och lät den falla i huvudet på
tjuren. Tjuren skaka till men svimmade inte. Men respekt fick han. Sedan stod Theodor framme vid kanten
och släppte ned virket medan Rodrik
bar fram. Som han gick mot tjuren
vek han undan, men så fort han vände sig om var han bakom. Theodor
skrek mest hela tiden: ”Nu kommer
han!”
BAGGBÖLERI
År 1895 stod i tidningarna om att
sågverksbolagen i Norrland olagligt
spärrade flottleder för att hindra privata skogsbönder att sälja virket till
vem de ville. Gideå och Husums AB
hade t ex spärrat Stävaresjöbäcken
med bjälkar och kedjor. Bolaget hade
också ställt ut vakter. Man skrev
också om hur bolagen lurade bönder
vid skogsköp.
MJÖLK
TILL MALMBERGET
Under rubriken Kuriren för 100 år
sedan kunde man den 24 december
2005 läsa, att mjölkleveranserna från
Svartlå över Sandträsk till Malmberget ökat. Nu skickades 180 liter tre
gånger i veckan. l
8
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
BIRGER LARSSON
– arbetare och jägare
B
irger föddes den 18 mars
1914 i Edefors församling i
Luledalen. Hans far Anders
EDVARD Larsson (f 1882 d 1948)
kom från Rödingsträsk. Hans mor
ANNA Euphrosyne Blomberg (f
1892) kom från Hatten, ett torpställe
i skogarna väster om Lule älv.
RÖDINGSTRÄSK
Rödingsträsk är en skogssameby,
känd för sina ovanligt stora renar,
berättar Agneta Silversparf. Nu finns
bara kvar en enda fastboende. Byns
namn på samiska är Silbo och invånarna kallas Silbonah.
Mina föräldrar har berättat en del
historier om rödingsträskare. De får
mig att tro, att i Rödingsträsk fanns
färgstarka personer. En av dessa var
Abel Mikaelsson, som när han kom
till kyrkbyn Harads alltid handlade
på Lundgrens. Fru Lundgren ville en
gång sälja honom en burk ansjovis.
Han visste inte vad det var, men han
köpte en burk. Vid nästa besök frågade fru Lundgren hur det smakat.
Tydligen hade det smakat bra, för
Abel sa: ”Kan då vara fisken, men
spade, å sug uppå blade!”
Man kan inte svara för sanningshalten i alla gamla historier, men
dom kan ju vara bra för det. T ex
denna: Eugen Lundgren bjöd alltid
på supar, och vid ett tillfälle blev
Abel så full att handlarn tyckte det
började räcka. Så fick han vatten.
Han grimaserade och sa: ”He vär
stärkt!
Hur det var med religiositeten vet
jag inte, men det verkar som man
kunde svära i alla fall. Prästen fråga
en rödingsträskare om han kunde få
komma och hålla möte i byn. ”Ja för
jävuln, he jer bara koma!” blev svaret. När mötet började undrade prästen om det fanns någon som kunde
ta upp en psalm. En av gubbarna:
”Ja, bosch jera Mika-flickän? Dom
jera bra dill sjåång. Förbannat bra
Text: S A LAGERFJÄRD
dill sjåång!” (Ja, var är Mikaelssonsflickorna? Dom är bra till sjunga.
Förbannat bra till sjunga!” – Dubbelt å betyder inte långt å. Det är en
specialitet i den svenska norrbottens
dialekten. Det uttalas som två å med
en knappt märkbar dragning mellan). Edvard Larsson hade flyttat
till bondbyn Svartlå på andra sidan
älven, men nu var han med på mötet.
Prästen frågade honom: ”Har ni funnit Jesus?” Edvard: ”Hav´än vuri
båårt?” (Har han varit borta?)
BIRGER SOM BARN
Det blev reglerad älgjakt 1971,
och Birger kom med i gänget det året.
Han hade då fyllt 57 år. Han och jag
gick i skogen under sommaren för
att orientera oss i nya marker. Nog
kunde jag se älgstigar, men Birger
kunde också visa på harstigar, vilka
inte var lika tydliga. Då och senare
berättade han om sitt liv och om
många jakter. Jag antecknade flitigt.
Det var 50 år sedan han sköt på
sin första älg, och han var alltså då
sju år. Han bar på ett Geco salongsgevär med patron extra lång. Pappa
Edvard bar på en tysk 8 mm repeterstudsare. De gick längs Klinttjärnbäcken, bra fågel- och älgland (bl
a Bovallenskogarna tillhörde sedan
1913 Svanö AB och hade 100 år tidigare tillhört Karl XIV Johan). Fadern hade förbjudit honom att skjuta
på älg, och under älgjakt fick han
absolut inte skjuta på annat, t ex fågel). Tjädrarna kunde sitta i träden,
och han led alla kval när han inte fick
skjuta. Det var Mikaelimorgon när
de gick snett över berget mot Bovallsklinten. Hunden Putte fick upp en
ungälg, som gick över Flarkån och
upp mot Haradskölen. Det regnade
så de gick för att torka sig till Konrads koja överst vid Trångforsarna.
Sen gick de stigen upp mot Bovallsklinten när Putte började skälla under berget. Det bar iväg uppför, och
Birger kom litet efter. Han såg fadern
sjunka ner på knä och lyfta geväret.
Han tog ner det två gånger, så vifta
han fram mej. När jag kom fram såg
jag älgen snurra runt och slå efter
hunden. Så kunde Edvard ge den ett
snett framskott i bogen. Älgen kom
rusande nästan rakt mot oss i aspskogen. Då sköt jag med salongsgeväret
på knappt 20 meters håll. Älgen
tvärvände och sprang några hundra
meter från oss. Ståndskall igen. Edvard kunde nu fälla den. ”Gubben
sa att mitt skott tagit, annars hade
han inte vänt. Det var en 16-taggare
med åtta spetsar på var sida. Det kallade vi på den tiden en nioåring. Vi
räknade spetsarna på ena sidan och
lade till ett. Första året var det ingen
tagg, andra året en spira.”
Den tiden var det glädje i huset
när det blev kött. Det var mer eller
mindre ettt livsvillkor. Det var dåligt
med jobb, lite ströjobb här och där.
Skogen mest att lita till, därtill flottning. Någon gång vägarbete. Jag
gick i skola, men gubben var arbetslös långa tider. Kanske kunde man
få ett par skor av hundskattemedlen.
Det var dåligt med socialvården.
Det var 3 km till den gamla skolan i
Svartlå – vi hade bara en damcykel,
men den fick man aldrig ta. Vid den
här tiden plogades landsvägen med
hästplog. Hade man tur mötte man
plogen, men oftast fick man gå i
snön. Sally Lindgren hade folkskolan, Gertrud Rutström mellanskolan
och Anna Hallén småskolan jämte
Berta Lundmark, gift med Hjalmar Lundmark. Sex års skola, sen
fortsättningsskola varje lördag.
När jag inte kom till skolan ringde
kyrkoherde Baeckström (bror till
komminister F E Baeckström) och
ville jag skulle gå i skola. Men gubben sa att jag behövdes för försörjningen. Jag var tolv år och hade sju
mindre syskon.
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
a
Vi for till Svanisträsk och högg i
två veckor. Jag kapphögg med Erland
Nyström, som var fem dar yngre. Vi
bodde i bagarstugan i Svanisträsk.
Gustavssons hade stället.
POLISHÄMTNING?
Vi var hemma lördag kväll efter en
eller två veckor vid Svanisträsk.
Fjärdingsman Emil Larsson kom
medan gubben var o handla. Emil sa
han skickats av kyrkoherden för att
hämta Birger. Farsan kom med varor
på sparken upp från landsvägen,
och fjärdingsman gick mot honom.
Gubben hade säkert köpt varorna
på kredit. Jag gick efter o hörde
Emil fråga om jag inte skulle få gå i
skolan. ”Du bör veta hur jag har det
med skatter och annat. Och den enda
hjälp jag har till att föda familjen ska
ni försöka ta av mej!” Emil for då
och kom inte igen; troligen rapportera han att han inte hittat mej. Emil
var ju mycket snäll.
Efter två veckor vid Svanisträsk
hade vi färdigt och flytta till Klinten (inte Bovallsklinten) överst på
Tjörn (Haradskölen). Vi bodde först
i Klintkojan, kronojägarkoja, liten
bevakningskoja, sen i Kokhed. Efter
fyra veckors skogsarbete skidade vi
mot Harads en lördag. Vi skulle ta
bussen hem.
Vid kyrkogården mötte vi kyrkoherden. ”Jaha, här är syndarn nu!”
Det stack ju till i gubben alldeles
hemskt. Han undrade vem som var
större syndare, han som skulle försöka försörja familjen eller kyrkoherden, som ville ta av honom hjälpen. Kyrkoherden sa, att det var inte
så illa ment. Han föreslog att Birger skulle komma åtminstone några
gånger så han kunde skriva betyg.
Den tiden fick man hålla material
själv, men Birger fick pennor m m.
Var pengarna kom ifrån vet han inte,
men troligen betala kyrkoherden ur
egen ficka.
Baeckström var älskad av många
men också hatad av många. Han var
nog hatad av ”sociteten”, för han
skrädde inte orden. Han gav många
fattiga en hjälpande han – han var
också humoristisk. Det gick många
historier om honom. Förvaltare
Alarik Wallmarks fru var nog från
Ångermanland och klagade mycket
på att hon inte trivdes. En gång sa
hon åt Baeckström, att nu hade hon
börjat trivas – hon hade skaffat höns.
”Ja, det är ju alltid bra med passande
sällskap”, sa han. När Alarik kom sa
han, att han skulle lära norrbottningarna koka gröt på gamla cykeldäck.
Jägmästare Lidström, som varit med
länge, sa: ”Akta dej du så det inte
blir norrbottningarna, som lär dej!”
Alarik var tokig när han kom, men
nog fick han lära sej.
Birger gick 3 – 4 gånger och
fick betyg från fortsättningsskolan.
Direkt därefter skulle man ”läsa för
prästen”. Den tiden sa dom att man
inte skulle få gifta sej kyrkligt om
man inte läst. Gubben protesterade,
men kyrkoherden var envis. Sista argumentet var att jag inte hade kläder.
Då tog kyrkoherden mej till Algon
Harlins butik och klädde mej från
topp till tå, även underkläder. Han
betalade själv. Kyrkan hade brunnit,
så vi fick läsa i missionshuset ovanför smed-Harlin.
STUDIER– INTE STUDIER
Troligen var Birger 17 år när det stod
i tidningen att tolv avmätare söktes.
”Jag ville ju absolut vara i skogen,
ville studera nånting sånt.” Pappa
sa han jobbat under jägmästare Ridderstråhle i Murjek och skulle tala
med honom. Det fordrades realen,
men Ridderstråhle sa till gubben,
att han skulle skicka in betygen.
Efter en vecka kom besked att Birger fick börja. Inte neka pappa, men
jag förstod att det skulle bli svårt för
honom. Jag avstod.
Birger var nog nära 20 när kyrkoherde Strand ringde om skogsskola
åt Jämtland eller Ångermanland.
Han ordnade stipendium så det inte
skulle kosta så mycket. Jag jobbade
på Porjuslinjen 1936/37 med Filip
Hansson från Lakaträsk. Han fortsatte och blev ingenjör vid Stadsforsens kraftverk utanför Umeå.
Jag kunde ha fortsatt men skulle ha
skickats omkring, fått betala hyror bl
a. Jag stanna hemma och hjälpte till
med försörjningen, alla syskon hade
inte flugit ut, och pappa blev ju äldre.
Och hyran kostade ju åtminstone ingenting.
9
TJÄDERTUPPAR
En gång för länge sedan, kanske
1935, var vi på tjädervin på våren,
brorsan Göran och jag. Det var på
bondskiftena i Havsträsk, på berget
ovanför Johan Janssons. Jag hade
bara salongsgeväret. Vi gjorde upp
eld på kvällen. Jag vaknade kall och
frusen i gryningen. En bit från elden gick jag för att lyssna – elden
sprakade. Jag hörde en tupp spela
och hur den sprang efter skaren. Så
väntade jag medan han kom närmare. Det kom tre hönor luskandes
efter skaren. Å baki tuppen spelandes. Jag sköt, knall och fall. Då
kom en annan tupp flygandes nedför
berget. Han var i närheten och jag
hade inte sett den. Göran kom och vi
gick nedåt berget. Redan på anslaget
när han satte sej hörde man var han
var. Man var ju så genomtränad på
det. Han börja spela efter en stund.
Då var det bara springa på han och
skjuta ner han.
Då kom en tredje tupp svepandes
förbi o satte sej en bit bort. Vi bara
satte oss att vänta. Han var tyst, han
var ju varnad. Sedan började vi härma
en tjäderhöna – vi ockade – tills han
börja spela. Sen var det bara springa.
Det var glest mellan träna och svårt
att ta sig fram osedd. Snön var till
stora delar borta här på sydsidan av
berget. Han satt på en kullfallen trädstam, som låg mot en stubbe. Han
satt mitt över stubben med stylet mot
mej och spela så det sjöng. Pappa
hade lärt mej att ta skydd av stylet.
Jag sprang på honom tills avståndet
var det rätta. Jag var så inskjuten
med salongarn så jag träffa på millimetern. Då hade vi tre tjädertuppar i
ryggsäcken, riktiga gamlingar. Å gu
va tjäderhönor de var. O de var som
dom inte var nå rädda den tiden.
Birger berättade om denna
tjäderjakt på lasarettet i Boden i
slutet av december 1975. Han hade
börjat röka vid elva års ålder och
rökte fortfarande vid 62. Han låg för
lungbesvär, och han dog i början av
1976. Många jakthistorier blev inte
uppskrivna.
SNÖVINTERN 1935/36
Vi högg timmer, och det var två meter snö bakom Tjörn, där det är ett
a
10
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
rysligt snöland. Vi gick med trampor
på fötterna – man kunde inte gå utanför körvägarna utan. Man fick skotta
runt träden före fällningen med timmersvansen. Det var livsfarligt att
stå i den djupa gropen o såga, och det
gällde att hinna upp ur gropen när
trädet föll. Det var ett fruktansvärt
slit. Sen fick vi dra virket på kälke
ned till en myr bortanför Tjörn, där
det hämtades med häst. Vi fick skotta
vägar för hästarna. Man kunde lägga
skidorna tvärs över vägen, de kom så
högt att hästarna inte rörde dem när
de gick därunder.
Vi lasta en gång kälken ordentligt
och satte oss på, Karl Arvid Cederlund och jag. Kälken gick först nedför, sen var det ett plan och så utför
igen. Det gällde att få fart så man
kunde åka på en gång ned på myren.
Så skar meden utanför, timret slog i
en torrfura. Den gick av i fyra bitar,
som föll ned på timret längst bak.
Kälken rann ända ner, o glada var vi.
”Nog var alla skyddsänglar med den
vintern”.
ÄLGJAKT 1942
Birger berättar om den älgjakt då det
gick galet. Snickaren Ernst Mandergren i Västra Bovallen hade tipsat
förvaltare Kjell Wallmark på Svanö
om att det fanns älg ovanför Mårdberget (Målbärrje på bondmål, tjockt
l) och att de borde vakta så inte Edvard Larsson tog den. Wallmark tog
med sig skogvaktaren John Sandberg en söndag 1942, dagen före den
lagliga älgjakten.
Birger berättar, att han och Göran
söndag morgon jagade sig uppåt och
kom fram till ett kalhygge. Vi såg att
det rykte i nedre kanten av hygget
nedanför Stjäftesmyran åt Kvarnberget till (jag beskriver Mårdberget
och Birger säger, att det har vi alltid
kallat Kvarnberget). Myran bakom
kallas Stjäftesmyran. Brorsan sa
han tyckte där var folk. Men jag sa,
att det bara var stubbar att sitta på.
Vid myran försvann tiken Vira, och
sen kom en älgko brakandes mot oss
med Vira efter. Kon hoppa över ett
dike. Jag sköt direkt i bröstet. Kon
vände och fick andra skottet i halsen.
Huvet föll ner mellan frambenen och
så en volt. Wallmark och Sandberg
hörde ju skotten från min 9,3 x 57.
Det var ju dumt att skjuta ett andra
skott – dom fick ju riktningen av andra skottet.
Vi hade ovassa knivar, så vi gick
till Flarkån, där farsan jaga på bondskiftena, för å slipa o få hjälp att
bära. Vi gick å slipa vid gammelPalmgrenskojan o fick gubben med
oss. Vi börja slakta, men hundarna
gnydde. Gubben hade en folkilsken
hund, Jeppe. Kon kunde haft kalv,
och vi ville inte att hundarna skulle
fara efter den, så vi höll dem bundna.
Sedan vi flått kon skulle jag ta mej
en rök, å farsan var törstig. Han gick
med kniven i näven o skulle skära
sej ett näver att dricka i. Han gick rätt
på John Sandberg en 40 meter bort.
Jag hade just tänt pipan när jag hörde
röster: ”Nu är du fast, Edvard Larsson. Vem har du med dej?” ”Ingen.
Jag har bara hundarna o mej själv.”
Jag sa åt Göran: ”Nu sticker vi härifrån. Han har kanske inte känt igen
oss.” Göran hämta våra ryggsäckar
och stack hemåt. Jag hade min studsare med, den släpper jag aldrig.
När jag runda en kulle höll jag på
att springa på Ar-Nicke. Han stod
nedböjd o plocka lingon o varken
hörde eller såg nånting. Jag kuta
ner till landsvägen o lifta hem med
en bil. Kom hem klockan fem på
eftermiddan. Klockan sex kom brorsan, o en timme senare gubben med
hundarna. Göran hade lämnat våra
tre ryggsäckar bakom en vedtrave
vid Flarkån – dom var för tunga att
bära. Helge Nilsson och landsfiskal
Berg kom på kvällen. Jag tog på mej
allt: gubben ville inte sitta inne – han
hade ju inte gjort nå. Å Göran ville
inte sitta inne heller.
På tinget yrka Svanö flera tusen
för slaktvärde och markvärde. Och
avelsvärde för två kalvar fast hon
hade bara en. Jag sa: ”Om Svanö
kan garantera, att kon skulle bära två
kalvar nästa år eller bara nån alls så
ska jag betala för de där!” Då skratta
dom allihop. Jag minns särskilt en
gammal gubbe bland nämndemännen med långt vitt skägg, som räckte
ned på hans stora mage. Han skratta
så stormagen hoppa, och på magen
hoppa skäggtoppen som en hästsvans. Otto Hedström och Ois-Nils
Pettersson var också med i nämnden.
Ois-Nils sa senare: ”He vär riktit
hedän. Män sko åt leta dom djera
som dom vili.” Kjell Wallmark och
landsfiskal Berg var röda i ansiktet.
Jag fick en månad och att betala 500
kronor. – Efter en månad på Vita Duvan i Luleå skulle jag ta mej en rök.
Jag blev så yr av det att jag kunde ha
åkt för fylleri om polisen kommit.
Själv var jag nästan fjorton år när
den här jakten och avslöjandet skedde
i skogen ovanför berget. Wallmark
kom på eftermiddan och ville att
farsan skulle komma och köra ner
köttet. Jag ville följa, men farsan
sa nej. Jag och Bert Mandergrehn i
granngården gick upp i skogen efter
”Sommarvägen” mot Flarkån. Det
vara bara följa spåren efter släden.
Vi skar björkvidjor och kastade spjut
med dem. När spåren tog av åt öster
vände vi. När jag sen berätta för farsan sa han: ”Men varför kom ni inte
fram då?” Men det hade han ju förbjudit!
Farsan fick i alla fall en bit älgkött med strängt förbud att inte tala
om det för någon. En tid senare var
Alva Boström på besök, och mamma
bjöd på stekt älgkött och kokt potatis. Alva var fostersyster till farsan.
Medan hon åt på älgköttet förfasade
hon sig över att dom var så snåla att
farsan inte ens fick en köttbit!
föräldrar har berättat, att stjäftes
är en växt med mycket kisel i. Den
användes förr för att skura grytor –
det rev så bra. Dom beskrev också
var myran var i berget ovanför oss.
OM BIRGER
Då berättelsen blivit väl lång sparar
jag ett par jakthistorier av Birger till
senare. En del medförde svår spänning för hans mor. Förvaltare Wallmark lät honom aldrig jaga fast det
gått 28 år sedan han åkte dit. Utom
en gång, när ett jaktsällskap ville ha
honom med och uppvaktade förvaltaren om det.
I början har jag skrivit om färgstarka gubbar i Rödingsträsk. För mej
var inte Birger färgstark – men hans
berättelser om sitt liv var det verkligen. Birger var lugn och försynt, en
vederhäftig man.
Ett ord ur hjärtat kunde man dock
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
a
få höra. Jag berätta för honom en
gång att jag läst om djur som svälter
ihjäl för att marken är istäckt. ”Ja,
he je da bara rottän o räinan!” Han
månade inte om råttor och renar. Renarna trots att hans far kom från ett
renskötselområde.
Birger berättade också om när
fadern var bortrest och han sköt med
dennes studsare. En kula fastnade
i loppet, vilket kan hända om krut
saknas i patronen. Som tävlingsskytt
fick jag veta om ett antal sådana händelser. Tändhatten driver iväg kulan
– ibland lämnar den loppet, ibland
blir den kvar. Skytten kommer inte
riktigt ihåg sig och skjuter nästa patron. Om då kulan är kvar så sprängs
pipan för det mesta och ofta i bakre
delen. Handen som håller om stocken
kan skadas, men ansiktet på skytten
har i allmänhet klarat sig. Birger var
vid den här tiden ung och oerfaren
och trodde sig kunna skjuta ut kulan.
Han lade i en ny patron och tryckte
av! Pipan höll faktiskt men bullade
ut bakom kulorna och var förstörd.
Han skulle förstås ha tagit bort kulan
ur den andra patronen. Birger blev
mycket orolig: fadern skulle inte
bli nådig. Han for på Tygstationen
i Boden och köpte en ny pipa. Det
blev spännande när fadern kom hem
och skulle provskjuta. Men det blev
godkänt!
––––
För mig känns det egenartat att läsa
om Birgers äventyr i de stora skogarna på bolagshemmanet Bovallen.
Från mitt hem vid Lule älv var det
en halvmil mot nordost till Flarkån.
Och hemmanet fortsätter på andra
sidan upp mot Haradskölen (Tjörn).
Jag har själv i yngre år gått mycket i
dessa marker och trivts utomordentligt. Min mor hade i unga år varit
piga hos förvaltare Alarik Wallmark
med fru, och min far fick alltid timmerkörning hos bolaget varje vinter.
Alarik sa också till mina föräldrar att
jag fick jaga på markerna. När brorsonen Kjell Wallmark blev förvaltare
på Svanö i Harads fick jag fortsätta
jaga. Men nu fick jag betala några
tior varje år. Så fick även t ex Evert
Junebring, uppväxt i granngården.
År 1968 fick jag och advokaterna
Olof Widman och Ingemar Gran-
ström köpa jaktkort på Forsträsk,
min mors uppväxttrakt. Där var
nästan ännu trevligare jakt marker,
och jag hade många äventyr med
tjädertuppar. Olle och Ingemar ville
gärna fortsätta med jakten och skrev
till huvudkontoret neråt Norrlandskusten: ”Vi har jagat på...”. Efter en
tid träffade jag Kjell Wallmark, och
han var till min häpnad alldeles uppriven: ”Va va är den för en advokat
som skriver såna brev? Det var tur
jag fick syn på brevet så jag kunde ta
hand om det.” Jag vet inte vad som
var fel, men jag fick aldrig mer jaga
på Svanös marker. Jag talade med
högsta chefen, som skulle tala med
Kjell ”mellan skål och vägg”. Det
verkade inte. Jag berättade inte om
de jaktkort jag haft. Om jag gjort det
vet jag ju inte om det blivit någon
jakt för det.
Jag hann anteckna två berättelser
till medan Birger levde. Han berättar: Under krigstiden, kanske 1942,
högg jag timmer vid Urbäcken efter
vägen mellan Svartlå och Gransjö.
Vi hade huggit ved åt Konstantin
Hansén hela hösten. Jag högg och
smeden Joel Fahlman körde och
la av vid Gransjövägen. Det låg ett
berg på vardera sidan, Urberget och
ett till. Joel ropade. Jag tog yxan
och gick ner – tänkte han kört fast
och behövde hjälp. Men han visade
på sex älgar uppåt berget. Då under
krigsåren var det verkligen köttnöd.
På kvällen slipa vi knivarna – vi
var så optimistiska så! Jag glömmer
aldrig August Fahlman, Joels pappa,
som kom in i smedjan medan vi slipa: ”Va ska nu bli av?” När vi tala
om det sa han ”Jaha!” och lät mycket tvivlande. Jag var också upp till
farsan och låna hans mauser m/96.
På morgonen åkte vi upp med rissla
som vi brukade. Timmerkälkarna
med vedstegen var ju där uppe.
Vi hade en liten masonitkur halvvägs mellan avlägget och hygget.
Vi rådgjorde att jag skulle vänta
till efter matrasten klockan elva. På
morgonen kunde bolagstjänstemännen Manne Lugnell och Valle Pettersson komma och kolla, det var ju
Svanös mark. Dom kollade att man
inte förstörde vid huggningen. Det
blev inte mycket hugget – ögonen
11
for hela tiden uppåt berget. Mausern
hade jag stuckit under masonitkojan.
Joel körde ett lass och lasta det andra
innan vi åt. Han brukade köra tre om
dan. Efter maten for han med lasset
som vanligt, och jag tog mausern
och gick. Jag hade inte sett älgarna
den dan, men när jag kom uppi berget sprang dom fram på en 60 – 70
meter. Det låg en torrfura – det var
bara lägga mausern på den och sikta
mellan två tallar. Jag såg något mörkt
där, men inte vad som var fram och
bak. Jag såg inte om det var tjur eller
ko och räkna förstås fel. Just när jag
tog trycket kom något från sidan. För
sent! Det small. Det föll en massa
snö från tallar, så jag såg int nå. Sen
rusa fyra älgar förbi mej på 30 – 40
meters håll. Dom stanna efter hundra
meter. Jag förstod ju att något hänt,
dom stod och tittade bakåt och väntade på dom andra. – Det som stack
fram var en fjolårskviga, som fått
kulan bakom öronen. Kulan gick
sen genom korsryggen på kon, som
bara kunde stå på frambenen. Jag
sköt den genom huvudet. Jag hade
närapå skjutit bort alltihop – kulan
hade gått högt. Och jag hade räknat
fel på fram och bak på kon.
Sen gick jag tillbaka i mina spår
och ner till Joel, som höll på att lägga
av lasset. Jag hjälpte till. Sen körde vi
opp till översta vedkasten drygt 200
meter från där dom låg. Där band vi
märren och gav henne äta. Sen tog vi
haversäcken och hösäcken och gick
o börja slakta. Efter det tog vi var sin
börda o gick ner till märrn. Det var
då hon hade vält omkull vedtraven.
Hon hade för vana att lägga sej i
skaklarna o tumla o så hade hon rivit
vedkasten över sej. Bena stack opp
ur vedkasten. Det var ett elände! Vi
höll på att få slakta märrn. Vekastn
var ju en o en halv meter hög. Men
vi fick ju opp hon så småningom. Vi
fick loss selapinnarna så hon kund
stiga opp. Sen la vi ett varv med ved
på vedstegen och så köttsäckarna på.
Och så ved ovanpå för att gömma
säckarna. Därefter ned till avlägget o
börja lasta av. Vi drog risslan bredvid,
la köttsäckarna i den med slädhuden
över – den var förresten av älghud.
Fällen över allt det där när vi körde
hem. Vi körde in risslan som den var
a
12
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
i Joels slädboda. Han hade en havrebinge på vindan o där grävde vi ner
köttet i havren. Det var en stor hög
fruset blod under risslan så de var vi
ju tvungen rengöra. Dan därpå var vi
mer förberedda o tog med flera säckar. Vi körde o högg. Sista lasse var vi
ju o hämta på samma sätt. Det körde
vi till farsan o morsan o grävde ner
i hötuvan me säckar o allt. Birger
nickar o säjer: ”Så var de me de!”
Ja, å så slakta dom en stor fet gris isi
Fahlmans o malde köttfärs på älg o
gris. Det var alla tiders att steka. När
vi for upp me kötte andra dan höll
vi på skrämma slag på morsan. Hon
visste ju att vi skulle komma me älgkött. Å fjärdingsman kom å vänta på
farsan. Morsan skicka Ally, min syster, o varna oss. Vi mötte fjärdingsman – han hade lessnat på att vänta.
Jag kände igen Helge Nilsson. Jag sa
åt Joel: ”Nu är kustn klar!” O jag har
aldrig sett morsan så rädd, hon var
alldeles vit i ansiktet.
FETTISDAG
Sen var de så att vi skulle ha fest på
fettisdan. Jag tog ju ett märgben o
stoppa bara ena änden i en papperspåse. Jag hade den under bänken i
raststugan. Joel hade halvlitern. När
vi kom ner till kojan satt ju Valle
Pettersson me märgbene i knä, o
han hade ju Konstantin Hansén me
sej. Valle sa: ”Ja tror ni har älgben
på fettisda!” Jag sa: ”Du ska kallas
älgjägare som int kan se skillnad på
ett älgben o ett koben!” Jag såg hur
det ryckte i axlarna på Joel, som höll
på att göra eld i kamin. Konstantin
såg ju vad det var men sa inget. Valle
stoppa märgbene under bänken o sa
inte mer.
Konstantin hitta ju slaktplatsen
sen. Vi hade slagit olja på, men korparna hitta ju ändå. Jag missunnar
dom ju inte, men dom kunde ha hållit tyst! Ja kalla den här historien för
”två älgar på ett skott”. De hände
mej två gånger men aldrig farsan,
som ändå jaga så mycke.
ANDRA GÅNGEN
Ja högg me Kalle Lundholm oppi
Kråkfligge upi Tjörn, rakt upp från
Trehörningen i Flarkån. Ja bodde
då i ytterkanten på Svartlå på östra
MÖNSTERFORSKNING
Vad man kan få veta om man köper en kudde
Min fru Solveig köpte en kudde på
julmarknaden i museet, därför att
hon tyckte om mönstret. Tyget var
en dräll, men lite annorlunda i utseende än ”vanlig” dräll. Eftersom hon
är intresserad av mönsters ursprung
och upphov och bland annat skrivet
boken Stickboken Solveigs vantar
med 134 mönster, började hon naturligtvis fråga dem som kunde veta
mer.
Det var mycket riktigt dräll – Kukkoladräll. Det gjorde henne ännu nyfiknare, eftersom Solveigs far kommer från Övre Kukkola. Kvinnan
som ritat det ursprungliga mönstret
till tyget var Elsa Kerttu som då
gick textillärarutbildning i Östersund på Jämtslöjds kvinnliga slöjdskola. Eleverna på utbildningen fick
uppgiften att utveckla nya mönster
i vävtekniken Jämtlandsdräll. Hon
sidan av Flarkån, o de var långt o
tungt att bära all mat därifrån. Ja tala
med Sigvard Larsson från Klingersel
att han skulle ta me sej en hund så
vi skull få oss en älg o slippa bära
all mat den långa vägen från Svartlå.
Han kom till oss en kväll o på morron gick vi ut. Rakt oppöver Tjörn.
O när vi kom till Kölmilla, en sänka
opp i berge, börja hunden skälla. Då
sa Sigvard: ”Ja tror de är ekorre, men
är de älg så skjut!” När ja kom fram
såg ja en massa älgben, de var flera
men ingenting att skjuta på. Dom
gav sej iväg. De var barmark o regna
som himmelsens skyar var öppna.
Sigvard kom opp brevi me: ”Var de
en ekorre?” ”Nä, no var de älg!” Vi
gick en bit. Då fick jag se en älgko på
en kulle. De small ju på direktn. Den
tidn töva man int på hanen. Ja tyckte
de föll nånting där bakom. Kon rusa
nedför kullen o förbi oss. När de var
fri sikt sköt ja genom halsen. Huvet
föll ner mellan frambenen. Hon slog
en volt. Det tog halskotan. Vi börja
ju slakta, men jag sa åt Sigvard: ”Ja
tyckt de föll en älg på backen. Ja får
ingen ro om ja int går o tittar.” O
ELSA KERTTU 1992
Tecknat efter foto tillhandahållet
av Ulrika Bos Kerttu.
fick uppgiften att utveckla ett nytt
mönster med Jämtlandsdräll som ursprung. Det gjorde Elsa Kerttu så bra
att Kukkoladrällen numera är vida
spridd och uppskattad.
1926 skapade Elsa det nya mönstret. Hon var då 22 år.
mycke riktigt! När vi kom opp så
låg kalven där, sten död. Å då hadd
kulan gått genom kon. Kalven stod
bakom o fick kulan genom manken.
”De är hemska vapen de här mauser.
De är hemskt driv i dom. De tog inga
ben. De var ju de som gjorde att de
gick igenom.” ”Vi åt kött sen hela
hösten. Som vanligt. Då fick ingenting förfaras.”
Uppgifterna får mig att ana, att
kulan var helmantlad. Vad Birger använde vet jag inte, men jag har hört
en del om att man använde billigaste
ammunition. Och det var Kronans
trubb! Helmantlad.
Birger fortsätter: Farsan sköt tre
älgar på en gång me remington. I den
fastna hylsorna så man fick stöta ut
dom. Han kom till en myrkant o fick
se en älg. Han la sej ner o tog stöd
med bössan på en torrfura. När han
sköt rök det och skymde sikten. Älgen stod kvar. Han stötte ut tomhylsan och la i en patron. La sej o sköt
igen. När han var klar o gick fram
så låg där tre älgar. Det var på Svanbomyran vid Rödingsträsk i farsans
ungdom
.l
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
a
Men det dröjde innan ens Elsa
själv visste att hennes skapelse kallades Kukkoladräll. På en tågresa
mellan Haparanda och Övertorneå
kom hon i samspråk med en dam,
som frågade om Elsa Kerttu som just
talat om att hon var från byn Kukkola, som de då passerade, kände till
Kukkoladräll. Det gjorde inte Elsa,
men förstod av beskrivningen att det
var hennes eget vävmönster damen
pratade om. Skolan eller Hemslöjden hade utan kontakt med henne
döpt väven till Kukkoladräll efter
Elsas hemby.
Solveig har tidigare haft kontakt
med Ulrika Bos Kerttu, länshemslöjdskonsulent i Västernorrland.
Sannolikheten att det skulle kunna
finnas ett samband med Elsa Kerttu
föreföll stor. Solveig ringde till Härnösand och hade rätt i sin gissning.
Elsa var Ulrikas faster.
Solveig fångar upp mönster från
alla håll och blir inspirerad av dem
till nya mönster för vantstickning.
Samma kväll satte hon igång, ritade
ett mönster anpassat för stickning
och började sticka vanten Kukkola.
Naturligtvis blev det en personlig
variant av kuddens mönster och färger.
Av Ulrika Bos Kerttu fick hon
veta att hon inte var den första som
inspirerats till vantmönster av Elsa
Kerttus Kukkoladräll. Redan på
1980-talet fanns en läkare i Jokkmokk som även var en mycket duktig
stickerska. Hon hette Maria Gomes
da Costa och stickade utöver vantar
mycket annat, bl.a. inlånat av Elise
Tullnär till en stor och mycket färggrann textilutställning 3-4 juli 1988 i
Porjus. Solveig kunde naturligtvis inte
låta bli att fråga sin far Viktor (92 år)
om Elsa Kerttu, båda födda i samma
by. Elsa, som var född 1904 var betydligt äldre och henne hade han
inga minnesbilder av, eftersom hon
redan flyttat bort då han växte upp.
Däremot mindes han hennes far,
fjärdingsmannen och bonden Frans
Kerttu. Fastigheten var Ylivaaragården (I husförhörslängderna: Waara nr
18) lite längre ner efter Torneälven än
Frankilantörmä i Övre Kukkola där
Viktors hemgård fanns. Både Frans
Kerttu och Solveigs far, var ivriga
jägare. Tidigt på våren kom vildgässen i stort antal till Tornedalen och
rastade på de bördiga ängarna vid
Torneälven. Viktor kröp i gryningen
in under en lada för att invänta fåglarna. Sitt salongsgevär hade han
med sig. Något senare hörde han hur
någon rörde sig inne i ladan och kröp
efter en stund fram.
”Jaså, är det du!” var det enda
Frans Kerttu sa till 11-12-åringen,
som lite skamsen fick lomma hem
utan jaktbyte. Jakt på vildgäss på
våren var inte tillåten och Frans var
också jaktbevakare men överseende
med den ivrige pojken.
Fjärdingsman Frans Kerttu.
Viktor berättade om var Frans
Kerttu bott och om att en av sönerna,
liksom han själv och många andra i
trakten, blivit poliser.
Elsa var Frans Jacob Kerttus och
Ida Karolina Andersdotter Paavos
äldsta barn, född 1904, död 1992 i
Haparanda. Efter textillärarutbildningen på Hulda Lundins skola i
kvinnlig slöjd och Handarbetets
Vänners Vävskola i Stockholm 1926
fick Elsa sin första tjänst i Vittangi.
Därefter tjänstgjorde hon bland annat under många år i Övertorneå.
Efter pensioneringen flyttade hon till
Haparanda men lät bygga en stuga
på tomten till hemgården i Kukkola.
Där vistades hon under så gott som
hela barmarkstiden.
Hur mycket vävning och hur
många nya vävmönster som Elsa
Kerttu eventuellt gjorde i slutet av
sin levnad vet jag inte. Men som
pensionär vidgade hon sina vyer och
började göra långa resor. Alla länder som man kunde besöka runt om
13
Medelhavet reste hon till och även
Amerika besökte hon under en tremånadersresa. Nya färgkombinationer och mönsterbilder bör ha stimulerat henne mycket.
Elsa Kerttu var äldsta barnet i
Kerttus familj. Elsa fick fyra systrar
och två bröder. Frans Jacob Kerttu,
hemmansägare, fjärdingsman och
kommunalman, föddes 1876, död
1965. Hustrun Ida Karolina Andersdotter Paavo föddes 1877, död
1956.
Elsa Ingeborg
f 1/1 1904, d 3/12 1992,
Haparanda
Ida Sofia
f 17/4 1905, d 5/6 1905
Ebba Linnéa
f 25/5 1906, d 11/5 1989,
Övertorneå
Gift med Uno Fritiof Hannu
f 12/8 1901, Jukkasjärvi
d 8/12 1989, Övertorneå
Axel Andreas
f 18/4 1908,
d 29/12 2000, Pajala
Gift med Ellen Margareta
f 8/1 1905, Muonioalusta,
Pajala
d 29/12 1999, Pajala fs
Astrid Maria
f 8/7 1910, d 4./12 1932
Anna Margareta
f 9/10 1912, d 8/12 1999,
Karungi
Gift med Jacob Paulus Suo
f 15/2 1912, d 30/11 1992,
Karungi
Frans Erik
f 19/5 1916, d 4/8 1998
Gift med Anna Kreeta
f 29/7 1920, Finland
d 13/2 1989, Kukkola
Detta ledde köpet av en kudde med
tilltalande mönster till plus flera
långa och intressanta telefonsamtal
och mailkontakter med Härnösand,
Luleå, Ersnäs, Jokkmokk, Karungi
och Kukkola.
Text och teckningar
LEIF LARSSON, Luleå
leif.ragnvald.larsson@telia.com
l
14
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
KARLSVIK/KARLSHÄLL
– gammal industribygd
I
Text: MARGARETA OJA Född Söderström
dag förknippas nog Karlsvik/
Karlshäll främst med Arcushallen och campingen. Jag har mött
många,som inte känner till att där
funnits både sågverk, järnverk och
trämassafabrik.Jag vill här ge min
bild av det samhälle där jag växte
upp.
Karlsvik och Karlshäll var typiska industrisamhällen med en strikt
hierarki. Det var stor skillnad mellan arbetare och tjänstemän. Där var
ingenjören i sin fina villa, kassören,
förmännen o s v. När jag nu ser tillbaka förstår jag inte hur det kunde
vara så. I mina ögon var familjernas standard ganska lika, men det är
klart, att några var litet fattigare än
andra. Gott om barn fanns det och
alla lekte med alla. Det fanns alltid
någon vuxen, som höll ett vakande
öga på oss.
Massafabriken,som
startade
1912,var den stora arbetsgivaren.
Arbetskraft kom från både Norr- och
Västerbotten.Mina farföräldrar kom
från Afvan, Brännfors, vid Åbyälven.
Vi bodde i Konsums fastighet
(1938-1946). Där var alltid liv och
rörelse. Bussen passerade och hade
ofta varor till affären. En liten bit
bort var ändhållplatsen ”Svängen”
kallad. Det var den verkliga samlingsplatsen för byns barn och ungdomar. I närheten fanns också en
privat affär och posten. En kooperativ mjölkförening fanns också . Där
köpte man mjölk,grädde och andra
mjölkprodukter i lös vikt. Pappa var
kassör i föreningen. Varje eftermiddag kom föreståndaren, Maria Englund, och redovisade kassan och beställde nästa dags varor.
I Karlsvik var de flesta husen
privatägda. Övriga ägdes av Munksundsbolaget, som drev trämassafabriken. Lägenheterna var förbehållna
de anställda.
Ett barn- och mödrahem låg i slutet av bygatan. Det var en stor, vacker, gul byggnad med stor tomt och
trädgård. Allt kringgärdat av staket.
Hemmet var i första hand för ogifta
mödrar och deras barn. Där rådde
stor diskretion och dit gick man inte
utan ärende. Det hände att vi barn
fick springa dit med telefonbud och
då gick man till köksingången och
lämnade meddelandet till husmor.
En flitigt använd tvättstuga fanns
mitt i byn. Den är idag samlingslokal
och drivs av Karlsviks intresseförening.
Skolan låg mellan Karlsvik och
Karlshäll. Det var en s k B-skola.
Där gick barn från Karlsvik, Karlshäll och Norra Gäddvik. Byggnaden
är i tre våningar, ett gult, vackert hus
med vita snickerier. Idag är den ombyggd till bostäder.
Ett arbetarsamhälle som vårt
gjorde oss tidigt politiskt medvetna.
Antingen var man socialdemokrat
eller kommunist. Föreningsverksamheten var livlig. Förutom de
politiska föreningarna fanns Folkets
Hus-föreningen, idrottsföreningen
LIRA BK, Karlsviks Manskör samt
Filadelfiaförsamlingen. NTO hade
också en liten avdelning. Studiecirklar var ständigt igång. Manskören
uppträdde vid möten och fester samt
vid Valborgsmässofirandet nere vid
älvstranden. De olika föreningarna
brukade ordna julfester med inslag
av teater och naturligtvis de populära
julgransplundringarna. Allt gjordes
tillsammans i de båda tvillingsamhällena. Folkets Hus låg strategiskt
mellan skolan och Karlshäll. Många
är de orkestrar, som spelade upp till
dans under 1950-1960-talet.
Karlshäll var uppbyggt i anslutning till fabriken. En bygata med
röda timmerhus på ömse sidor och
kantad med björkar. Varje lägenhet
var avskiljd med staket och man
delade uthusbyggnaden med gran-
nen. I uthuset fanns förråd, vedbod
och torrdass. I samhället fanns också
tvättstuga och bagarstuga. Fabriksområdet var inhägnat och vid Notviksstranden var kajen.Det var ganska stora fartyg som lade tilldär. I de
stora magasinen lagrades massabalarna tills det var tid för export. Det
var främst till England som den gick.
Under andra världskriget användes
magasinen av tyskarna för sitt transitlager. Därifrån skickades förnödenheter ut till de tyska arméerna i
Nordnorge och Finland. Efter kriget
passerade också ryska krigsfångar på
väg hem.
Idag är hela Karlshäll utraderat.
Fabrikslokalerna användes av flera
företag innan de till slut revs. Folkets
Hus brann ned i januari 1969. Ett par
villor, som byggdes under 1960-talet, står ännu kvar. Det är sorgligt
att se hur ett samhälle, som byggts
med stora visioner kan raseras på
drygt 50 år. Min farfar var med och
byggde fabriken, som var klar 1912.
Min pappa arbetade där i 41 år. Han
slutade på hösten 1953. I april 1962
var det dags för nedläggning och i
september samma år sprängdes den
höga skorstenen. De gamla massamagasinen är det enda som finns
kvar. De används av Malmbanans
vänner.
Det här är min bild av det samhälle jag växte upp i och när jag numera
gör en tur till Karlsvik, gläds jag åt
alla nya hus och de omsorgsfullt renoverade gamla husen. Jag tycker
fortfarande att det var en idyll, lugnt
och tryggt och jag är glad att jag fick
växa upp där.
l
e
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
15
Amerika – mitt Drömland
Ur en tätt skriven liten anteckningsbok - 12x18 cm, 185 sidor.
Textredigering: Dagmar Wikberg, Böle.
Fotoredigering: Bert-Ove Larsson, Böle
P g a artikelns längd kommer den att delas på två delar,
varav denna är del 1.
B
ondsonen Oscar Engström
förde dagbok redan från första dagen han lämnade hemmet i Böle och ända tills han efter
ca 28 år kom hem igen. I hemmet
skrev han sedan ner sina minnen från
USA-tiden. Med hjälp av sin dagbok
uppgav han då ofta både tid och
plats för sina upp-levelser. Hans bok
ger oss en god inblick i den tidens
svenska utvandrares förhoppningar
och levnadsöden.
Följande text är endast en kort
sammanfattning av Oscar Engströms
skildring av sitt händelserika liv i
USA, men vi får ändå följa hela hans
tillvaro i ”Drömlandet” både i arbete, glädje och sorg. Det är Engströms
eget språk vi möter i texten - hans
eget sätt att berätta. Hos honom, liksom hos andra svensk-amerikaner, är
det vanligt att svenska ord - ibland
gamla ordformer och uttryck - står
sida vid sida med engelska/amerikanska ord och talesätt.
–––––
I nådens år 1864 föddes i Böle, Råneå församling, ett gossebarn, som
fick namnet Oscar. Han växte upp
i de hårda tider då folk blandade
bark i brödet. Men pojken växte. I
sin barndom hade han mest lust för
jakt och fiske, ingen lust för studier.
Han måste ut på banan. Om man från
barndomen hade fått smak för att studera, vad nytta skulle man haft ?
Vintern 1892 arbetade jag som rallare vid Boden, Johannesfors, Bergträsk, Gällivarebanan och Svanträsk
tills juni 23. Då fick vi extratåg bestående utav grusvagnar, men resan
var mycket fin tack vare årstiden.
Framkommen till Luleå stora stad
fortsatte jag resan med ångaren
S.G. Hermelin. Kom hem på natten.
Mamma och pappa väntade som vanligt. Allting rent och snyggt. Oscar
var inte som i forna tider. Han kom
nykter hem - till mors stora glädje.
Allt var gott och väl. Min efterlängtade fick jag möta.
Drömmen om Amerika
Men så hade en Albert Lindström
kommit hem från främmande land
och var så rik - fick jag veta - att han
kunde köpa en hel bondby. Och så
for han till staden och förlovade sig
med lotsens vackra Emma.
Då tänkte jag: Nu går inte jag och
väntar på bättre tider, utan jag reser
till Amerika som alla andra, och på
3-4 år är jag förmögen, åker då hem
och gifter mig, tager min Anna och
köper jordagods, oxar och hästar.
Allting spelade högstämt i mitt
huvud. Mamma tyckte inte om det,
men juli 22 i nådens år 1892 lämnade jag mitt kära gamla hem och min
gråtande moder, mina två systrar,
Selma och Amalia. Kusken körde
mig till ångbåten i Luleå.
Båtresan
Resan var mycket trevlig. Blev bekant med många innan vi kom till
Stockholm. Stannade där en dag, sedan med båt genom Sveriges finaste
scenerier - kanalen till Göteborg.
Där fick vi gå till poliskammaren
och få våra betyg stämplade. Andra
dagen anträddes resan med Wilsonbåt. Många voro på trekvart då båten
avgick.
Framkomna till Hull, England,
låg vi på båten hela tiden. Många
fina flickor kom till dans på kajen.
Vi var och åkte på tvåvånings spårvagn. Tåget var som i Sverige - två
bänkar i varje rum. Dörren stängdes.
Vi kunde inte komma ut förrän den
öppnades.
I Liverpool betraktade vi kroglivet. Fruntimmer satt vid ingången
till krogen med barn på armen och
drack samt gav barnet med, och på
Oscar Engström (1854-1931) från
gård 70. Törnqvist, Böle, iförd ordensutmärkelsen som han tilldelats
i USA.
Ur Emigranterna från Böle, Råneå, utg. 2011.
gatorna fick man inte gå i fred för
dem, fast vi hade flickor i sällskap.
Ojämna gator med nästan runda stenar gjorde mycket dåligt intryck på
Nordens ljusa söner och döttrar. Jag
tänkte nog på det land vi hade lämnat, och hur det kommer att se ut dit
vi kommer. Mitt hjärta klappade för
fosterlandet Svea.
Avresa från Liverpool med en
gammal ångare. Vi skulle ha våra
egna madrasser, men en del blev
bestulna på sin. Jag förbarmade mig
över en flicka som blev utan och gav
min till henne, så jag hade bara tackel ( tågvirke, rep ) på botten i min
säng, andra bara bräder. Snart såg vi
gröna ön, Irland. Det var dans när
väderleken tillät. När det var storm
blev många sjö-sjuka. En del fick vi
bära upp på däck. Då blev de bra av
den friska luften. Jag klarade resan
bra.
I New York
När vi kommit till New Yorks hamn
skulle vi genomgå en besiktning. De
frågade hur mycket pengar vi hade,
stängde in oss i en stor bur i olika
grupper och skulle se våra biljetter.
a
16
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
Sedan fick vi åka på en båt eller färja
långt uppför - som jag förstår nu Hudsonfloden, till järnvägs-stationen för vidare befordran på järnväg.
Sömniga var vi alla.
På natten skrek eller sjöng alltid
konduktören samma visa, tyckte jag,
men sedan fick jag reda på att han
ropade ut namnet på olika stationer
i Buffalo, New York.
Mot Minneapolis,
Minnesota
Sedan iväg. Minneapolis var nu målet. Snart var vi i Minnesota och där
skulle vi möta Lidström, Larsson,
Johansson och jag minns inte alla, på
Britannia Hotel. Det var två kvarter
från stationen. Där tog en Charles
Gordon, född i Stockholm, oss med
till ett sågverk, och vi fick inte sova.
Vi måste gå och byta om och börja
arbeta på natten. Natten var mycket
varm, arbetet hårt, inte hade vi sovit
något sedan vi lämnade Buffalo, annat än på tågsäten.
Mina händer blev utan skinn, maten var jag inte van vid. Jag fick ont
i magen. Ingen låtsades förstå mig,
bara pekade, pladdrade på, inte förstod jag. Men då en tid hade gått var
där mesta delen svenskar och norskar.
Skogsarbete
Fram på hösten fick vi för många besök av pojkar som kom från skörd,
slåtter och tröskning, så vi fick inte
sova. De talade om hur stora pengar
de tjänat på harvesten ( skörden ). De
sade att de nu skulle tjäna 24-30 dollar i månaden på att arbeta i skogen,
såga timmer, kvista hugg-vägar, lasta
på släden … Jag förstod inte hälften
av vad de sade, men ingen fara! Vi
skulle också till skogen.
Vi fick gå ut när dagsranden syntes, gå baklänges för att inte frysa
bort näsan, över sjöar, en del med
fårskinnsfodral på näsan. Hem kom
vi när det var mörkt. På söndagen tvättade vi kläder, lade mer hö
i sängen, tog ut bäddkläder, skrev
brev, stoppade strumpor och lappade
handskar.
Till Minneapolis på våren
När våren kom sprang vi glada i hågen tre, ibland fyra, svenska mil ner
till Grand Rapids och köpte biljett
till Minneapolis i glädje över vår
stora kassa, högst 100 dollar, men
det var mycket på den tiden. Glädjen
stod högt i tak, men den blev kort.
Om man tog ett bad 15 cent, rakade
sig och klippte hår och mustascher
25 cent, betalade mat och husrum ( 3
dollar i veckan ), tog snart pengarna
slut. Men att få arbete var mycket
hårt. Månadslönen för skogs-arbete
blev nu lägre. Banker stängde. Den
som hade pengar på banken kunde
inte lita på att få ut dem.
För tre dollar
får du ett arbete!
Man kunde få ett arbete om man
betalade 3 dollar till en förman, så
det gjorde jag och två kamrater. Vi
åkte sedan långt ut till North Dakotas slätter. Därefter måste vi gå några
kilometer till en annan järnväg och
åka till Youngston N. D. Där sprang
vi och sökte den vi skulle arbeta för
på farmen, men han fanns inte där.
Snart var vi utan pengar. Arbete kunde vi inte få.
Till Fargo, North Dakota.
Arbete på en farm.
Jag hade bara några dollar och inte
kunde jag tala engelska, men jag
köpte mig en biljett och tog med allt
resgods på tåget. Mina kamrater fick
lite pengar av mig, smög sig upp på
ett godståg och sedan möttes vi i Fargo N. D. Där fick vi och ett dussintal andra svenska pojkar plocka senapsblommor på ett vetefält. Vi hade
roligt tills vår förman blev förargad.
Han förstod inte vad vi skrattade åt.
Vi hade 75 cent per dag och mat där.
I Fargo träffade jag en dag Lars F.
Lidström. Vi hade varit med om att
bilda IOGT-logen Ljus i Norden i
Böle, (Böleboken sid 192) samt logen Nordstjärnan. Hans syster, Mina
Lidström, och Lovisa
Nordström
arbetade på en restaurang. Sedan arbetade jag hos farmaren John Åström
i Fargo under slåttern. Arbetarna
bodde i stallet och sov i höet. Det
var kallt, och vid frukost fanns det
inte plats för alla vid bordet. Dags-
lönen var 1,50 dollar för långa dagar.
Farmarbetare kunde ändå spara mer
än de som arbetade i staden, för de
kunde klara sig med bara överdragsbyxor och hade sitt hem i stallet.
Under den tiden fick jag se att det
inte är lätt för en farmare att börja
bygga ute på en vill slätt. Priset på
potatis och vete var lågt, och allt
kunde också torka bort. Många farmare hade skulder, och banken kunde då ta nästan allt de tjänade, men
ändå hördes ingen klagan. Farmarna
försakade alla bekvämligheter för att
få vara oberoende.
När den sköna vårsolen smälte
drivan, kastade vi alla trasor som
skyddat oss mot vinden. Det bästa
packades i en vit säck. Vi knöt ett
snöre eller rep i varje hörn, så att vi
kunde ha den på axeln och glada i
hågen marschera till staden efter fyra
månaders hårt arbete för 18-20 dollar, då man fick slåss mot kung Bore
och många ofta också mot ohyra om
natten. En kostym kostade 18 dollar,
gjord för hand. Du kunde få hängslen till, på köpet.
På hösten samling
i Minneapolis
På hösten samlades gubbar och
pojkar en vacker afton vid Soolillebangården i Minneapolis. Nu var all
glädje över. Har du fått något arbete?
Har du några pengar? När ska sågverket börja? Någon som var gammal och van förfrågade sig hos en
bromsare. För 50 cent/styck bröt han
då upp dörren till en fraktvagn med
mjöltunnor. Vi smög oss in, tåget
satte i gång. Men att få arbete i Wisconsin var hårt, överallt arbetare från
alla nationer. En del låg och värmde
sig vid en eld i skogen, hade något att
äta. Till sist fick vi arbete för några
dagar, svinfötter inlagda i ättika, salt
kött, te. Sådan mat klarade heta sommardagar. Dessutom var myggen en
förfärlig plåga både natt och dag.
Vi brukade tända eld på papper,
gräs och jord som vi lagt i en gammal kittel som stod på golvet i vår
barack för att få rökelse, och hänga
upp gamla säckar framför vår brits
för att skydda oss mot mygg och
alla andra krypande varelser, från en
björn till en loppa…
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
a
Det var en mycket torr sommar,
inte något regn. Skogseldar började
rasa överallt, små byar brann ned,
folk måste fly både nätter och dagar,
till fots och med järnväg undan elden. Hela landet var fullt med rök.
Vi hade kontrakt på att hugga ned
stora träd i skogen och taga bara barken. Vi fick 1,50 per famn. När man
tänker på sådan betalning borde man
gråta, men arbetet som vi gjort blev
lågornas rov. Elden tog allt, och vi
fick 18-19 dollar för allt arbete vi
gjort.
Till Minneapolis åkte vi sedan
i två stora fraktvagnar, omkring 50
man i varje. De som hade pengar fick
betala 50 cent, men alla fick åka med.
Alla var glada, sjöng och berättade
historier, fast vi hade order att vara
tysta. Vi lämnades på ett sidospår i
mörkret nära Minnea-polis och fick
sedan gå till fots till staden.
På en brädgård
- IOGT och logearbete
Efter en tid fick jag arbete på en
brädgård för 1,25 dollar, tills jag lärt
mig sortera plank och bräder. På den
tiden var det mycket vanligt att ta
med bossen till krogen, då man ville
ha högre betalning och lättare och
stadigare arbete.
Jag såg män, som inte kunde
arbeta för att de var fulla, utan låg
gömda bakom brädstaplar - män som
gick ifrån arbetet vilken tid som helst
med förmannen till krogen, som var
öppen alla dagar. Söndag morgon
kunde man skåda nattarbetare från
sågverken komma raglande vid 9-tiden med den stora bleckplåtshämtaren, som alla använde på den tiden.
Det var två fack i den - ett för våta
varor, t.ex. kaffe, det andra för bröd,
kött och ost. Om den var tom, hämtade gubbarna öl i den och var så
fulla, att de inte kunde ta sig fram på
trottoaren, redan innan hustrun hunnit ta sig upp ur sängen. Sådant var
livet i gamla tider! Likaså på tågen
om hösten då de for till skogsarbete,
då alla krögare gav sina kunder en
flaska. Vilket liv!
Vi var många goda vänner som
åt på samma servering, bl.a. Lars F.
Lidström, tidningsman och politiker,
G. Johansson, skriftställare och
humorist. Vi deltog alla i logearbetet,
både i söder och norr. Många IOGTloger hyrde först lokal av krögare,
vid sidan av krogen, och då var det
värst för flickor att ta sig förbi, men
sedan dess har IOGT en egen lokal
i många städer, och flera i Chicago.
Nu skälver grunden för bryggerier
och krogar!
17
jag stadigt arbete på Ecly Lumber
Co ( ett virkesbolag ), och då hade
jag också stadigt sällskap med Lena,
en flicka som hade kokat åt fint folk i
många år. Tänk, så god mat man fick!
Många ville också äta hos henne, så
hon öppnade en matservering. I mars
samma år fick vi hjälp av IOGTbröderna och systrarna att ordna
bröllop ( allt enligt Minnesotas
statslagar ), inbjudningskort, präst
och tillgång till IOGT-lokalen.
Många höll tal och vi fick presenter,
handtryckningar och lyckönskningar.
Det var 22 mars 1899.
Första morgonen som nordanvinden blåste kallt, upp för första gången som gift, skynda sig få lite mat
och till arbetet för att tjäna en säck
mjöl. Min hustru hade många som
hjälpte henne att frakta hem varor
från hallen. Nu var ingenting mer att
sörja för. Man hade eget hem, snäll
maka, många goda vänner och god
hälsa - och båda arbetade.
Många ville köpa matkuponger
för 3 dollar i veckan och äta på Lenas servering. Alla var nöjda och be-
Bättre tider
År 1897 började tiderna bli lite bättre.
Vi fick kontrakt på att stapla plank
och bräder. Arbet-ade gjorde vi som
slavar. Vi var alla norrbottningar.
Nästan alla hörde till IOGT-logen.
Vi tjänade 2,50*3 om dagen. Då
gick jag med i sjukkassan - en
skandinavisk IOGT-sjukkassa och är
allt sedan dess med i styrelsen. Jag
och Alfred Menard, som också var
med i logen Scandia, skrev då på ett
kontrakt att lasta järnvägsvagnar, för
att vi inte skulle behöva fara bort och
arbeta i skogen över vintern, utan få
möjlighet att arbeta för IOGT.
Alfred hade varit i krigstjänst
i Stockholm. Han hade långa fina
mustascher, och
jag
försökte
också bättra på
mina - det fanns
flickor också som
var med i IOGT.
Vi ordnade fester
med dans, sångare
och
sångkör,
och nästan alla
som deltog var
Godtemplare.
Det var mycket
trevligt.
På våren fick
jag så ont i armen
att jag inte kunde
få på mig rocken
utan hjälp. Jag var
ofärdig i många
månader,
men
jag fick pengar
för ingenting från
bolaget, 30 dollar,
och 5 dollar
i veckan från
Godtemplarna,
så det var inte så
farligt.
År 1899 fick
Lena och Oskar i Seattle.
a
18
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
låtna med maten. Affärerna gick bra.
Men så blev Lenas mamma sjuk, så
Lena skötte om henne. Det blev fler
matgäster och mer arbete. Mamman
fick då flytta till sin son i Buffalo.
Fanns det någon tid över hade vi fullt
hus hemma. Så var det flera vänner
som blev sjuka, t.ex. Mrs Bjurqvist
och min gode vän sedan barndomen
John F. Fornberg. Lena var alldeles
för snäll och skötte om alla, och de
fick komma hit och spisa. Hon till
och med bjöd hem sådana som inte
hade familj eller släkt att fira jul hos
oss. Hon tänkte mer på andra än på
sig själv. Till sist var Lena både utarbetad och utfattig. Själv hade jag
fördärvat ena handen och kunde inte
arbeta på tre månader. Jag fick då upp
ögonen för att jag var i skuld, fast jag
arbetat både hemma och borta.
Jag förklarade då, att nu fick det
vara slut på alla matgäster. Lena
hade ännu en fordran på 130 dollar
av en gäst, men fick inga pengar.
En annan, som aldrig hade något att
betala med, måste vi ”köra ut”. Han
var skyldig 35 dollar.
Nu flyttade vi till en liten
lägenhet. Min hustru blev ganska
sjuk, så jag hade att kalla på doktorn
för första gången, men det var inte
sista. Lena arbetade hårt för att skapa
julstämning åt många en tid före jul.
Då blev hon så sjuk att hon blev
liggande. Dr. Andersson gav henne
någon smörja. Hon blev något bättre,
men mest genom sin starka vilja.
Annandag jul var vi välkomna
till Mrs Bjurqvist. Mat lagades, men
glädjen blev kort. Lena kunde inte
skratta längre som förr. Hem fort.
Hon ville inte gå till doktorn. Jag
fick hem henne och i säng. Vår inneboende hämtade doktorn. Inte något
farligt, sade Dr. Palmer, bara vatten
i lungsäcken. Hon fick medicin, mer
för varje dag. I tre månader låg hon
sjuk, så jag fick skaffa en flicka till
hjälp. Ändå hade jag att vaka alla
nätter, utom när någon från logen
bytte av mig. Jag hade att hålla ögonen öppna för att få något dagsverke,
men inte mycket arbete fanns.
I april började Lena vara uppe något, så att Jenny Nelson, som flickan
hette, kunde sluta hos oss. Hon gifte
sig sedan med min gode vän, John F.
Fornberg. Lena fick en nervsjukdom,
så att hon höll på att förlora förståndet. Doktorn gav mig rådet att låta
henne få sin vilja fram i allt.
När sommaren var i sin blomstring, gjorde vi några utflykter till
goda vänner och intres-santa platser. Tiden gick. Vintern kom och så
småningom också nästa vår, våren
1903. Då hade vi besök utav många
norrlänningar, såsom Anton Witman, Manne Helsen och så kom min
svåger, Oscar Österberg, och syster
Selma och deras lille son. Allting
skulle bli trevligt, men fruarna kom
inte riktigt överens, så svågern gick
tillbaka till New York, men Selma
stannade en tid.
Broder Fornberg fick tillökning
i familjen. Sorgligt nog dödde hans
snälla maka Jenny efter några dagar,
efterlämnade en vacker liten flicka.
Jennys död var ett hårt slag för min
Lena.
Well, stackars John, han var nu
änkeman, utan maka. Vi måste låta
honom bo hos oss. Då vi år 1907
skulle lämna Minneapolis, köpte
John hela vårt möblemang för 100
dollar, med två års brandförsäkring.
Han övertog samma hyra för huset
och tog med sin nya fästmö till prästen, där de blevo ett, enligt Minnesotas statslagar.
Från Minneapolis till
Mc Cloud, California
Nu skulle vi lämna Minneapolis,
för jag hade fått arbete i Mc Cloud.
Minneapolis var nog bra. Där hade
man sina glada och sorgsna dagar.
Att flytta någon annanstans ger erfarenheter, men man kan också få
betala för dem. Det kändes tungt att
lämna alla vi kände och begiva sig
mot okända öden.
Nu kom avskedsstunden. Aftonen före var vi hos C. A. Lindgren,
och jag kände mig inte något glad,
för jag tänkte, att allting var nog inte
så blomstrande i California. En stor
skara Godtemplare hade nu samlats
vid stationen för att säga farväl kanske för alltid.
I St Paul fick vi vår turistvagn,
och på morgonen var vi i Omaha,
Nebraska. Vi passerade Wyoming
med sina kreatursmassor - Utah - Salt
Lake - Nevada - över berg - genom
tunnlar - såg timrade snöskydd - djupa dalar - Summit - Colfax - snöblandat regn - nu lutade det nedåt - små
trädgårdar med frukt, träd i blom - på
kvällen Sacramento Capitolium, säte
för guvernören - en stor gammal station - åt stekt lax i staden.
Ett annat tåg på kvällen, framme i
Mc Cloud kl. 5 nästa afton. Vi möttes av en brokig folkmassa: amerikaner, italienare, hinduer, greker
och spanjorer. De hade strejkat på
hösten och väntade på att få se alla
nykomna skandinaver, som skulle ta
deras arbete. Vi blev mot-tagna utav
superintendent Johnson. Vi fick mat i
den stora matsalen som bolaget hade.
Där fanns rum för många hundra.
Alla som hade hustru med hade
löfte om nytt fint hus med fyra rum,
men det var blott en dröm. Husen var
inte påbörjade. Jag blev inkvarterad
långt bort i skogen i ett stort enkelt
brädhus, mycket likt en vedbod. Två
fönster fanns, en liten järnkamin, en
säng med några tunna filtar.
Stormen tilltog med regn. Vi frös
och vinden tjöt. Något som höll oss
varma var att flytta sängen fram
och tillbaka, för taket läckte. Vatten
fick vi från snö eller en bäck. Vårt
möblemang skulle komma från butiken, samt våra resväskor från tåget.
Många fina saker förlorade vi, som
aldrig mera fanns till.
Allting försenades. Vattenledningen skulle tätas, dubbla väggar,
nytt tak, nytt golv. Vi måste bära allt
från butiken. Den våta snön gjorde
vägen ofarbar. Vädret blev bra, men
solen var så skarp att folk inte kunde
arbeta. De flesta blev solblinda. Min
Lena blev mycket sjuk. Jag kallade
på Dr. Legg, sedan Dr. Gream. De
sade att det berodde på klimatet. Jag
hade fått avsmak för Mc Cloud, så
jag slutade arbeta, sålde våra möbler
till en italienare för halva priset, köpte biljett till Oakland, Cal. Det var 25
april 1907. På morgonen var vi i Sacramento, Cal. Mycket att beskåda
den tiden på året, fruktträd, rosor…
Det var översvämning den våren.
Mindre hus hade flyttats utav floden,
även järnvägsspåren på en del håll.
När vi kom till Port Costa stannade
tåget. Jag gick ut och fann att vi var
a
19
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
a
på en transportfärja, Solano Port
Costa, kallad den största båtfärjan i
världen. Många var överraskade att
det var så tyst. De visste ingenting
förrän de såg fartyg och lastångare
genom tågfönstret. På andra stranden
åkte tåget upp och började pusta på.
Oakland, California
Den 26 april 1907 var vi framme i
Oakland Cal. och spårvagnen till Mr
och Mrs Palmer. Mycket varmt mottagna förstås, men olika yrken. Palmer skräddarmästare med verkstad i
San Francisco och eget hus. Jag en
fattig brädgårdsarbetare från Minneapolis. Hans maka, min Lenas syster - som var en trogen Godtemplare
när hon var hos oss - hennes rosor på
kinden hade flyttat till näsan. Likaså
hennes man. Mat var det aldrig fråga
om för dem. Varje morgon till krogen, fick en sup och fri lunch.
Vi var ute i god tid, besökte stranden och Sutra Park, men för en fattig
arbetare i en sådan stad räcker ett par
hundra dollar inte länge. Jag sökte
arbete på loger i olika städer, fick ett
genom Odd Fellows, men betalningen var inte nog. Vi beslutade resa
till Seattle Washington, men kassan
hade krympt ihop. Jag måste sända
till Minneapolis för mer kovan.
Kovan kom, och 17 maj 12,30 steg
jag och min Lena ombord på ångaren Spokan. Vädret utmärkt vackert,
uppassningen god. Vi hade första
klass, god mat, musik, gott promenaddäck. Vi fick även skåda Victoria
B. C. Mellan Victoria och Seattle var
många fina stränder med fina stora
furuskogar - mycket naturskönt.
I Seattle, Washington
På aftonen den 21 maj var vi i
Seattle Wash. Där uppsökte vi några
vänner. Vi fick hyra rum hos Gust.
Nelson. Där var många gamla vänner från logen i Minneapolis. Jag besökte Odd- fellowsmöten och IOGTloger. Hade många glada stunder, tog
ångbåt till Brownville, plockade bär.
Nog hade vi trevligt, men kovan började bli liten.
Jag fick mitt första arbete vid
Luna Park, som var under byggnad.
Det fanns ingen spårvagn dit, man
fick gå med båtfärjan. Jag arbetade
där, så jag var nära giva upp.
Sedan fick jag arbete vid grundläggningen av City Hall ( stadshuset
). När det var färdigt lade vi första
trottoaren i Mt Bakers Parkdistrict,
nu räknat som ett av de finaste med
parkett i mitten utav gatan. Då började den goda tiden, ”strike” eller
lockout. Alla union män ( union =
fackförening ) slutade. Bossen ordnade ett litet jobb åt mig på allmänna
marknaden. Det blev allt för 1907.
Min Lena var mycket skral. Jag
fick ofta kalla hem doktorn. Julen
kom, samt nyår. Det var många fester, men för hennes sjukdom fick vi
stanna hemma. I slutet av januari
1908 fick jag hjälp av min gamle vän,
broder A. A. Andersson, att fylla i en
blankett i Bremerton. Arbete fanns
det inte. Jag sprang och sökte arbete
så jag blev trött och elak. En morgon
kom jag till ett bygge, nya City Hall.
Jag var bekant med tidskrivaren
och fick börja där. Fastän det var ett
hundratal där, fick jag stadigvarande
arbete hela tiden.
Bremerton Navy Yard,
Washington
I mars månad fick jag ett postcard
från US Navy Yard (örlogsvarv),
Bremerton, att infinna mig april 1 för
arbete. Min hustru blev glad att jag
skulle få en lätt och god arbetsplats
för hela min återstående livstid för
USA:s regering. Dagslönen första
klass 2,52 dollar, andra 2,48. Vi reste
dit, hyrde en liten snygg lägenhet
för 12,5 dollar i månaden. Litet fint
hus, vacker utsikt, 4 rum. Köpte ett
lass ved, städade och började knoga.
Tänk, så fint! Nu hade vi kostat på
att flytta, först express ned till båten,
sedan från båten till huset.
Då jag hade arbetat en vecka blev
125 man uppsagda, för det hade inte
beviljats några pengar i Washington!
Jag var en av de ”lyckliga”. Det
blev bara en massa kostnader. Min
hustru var mycket missbelåten - inte
att undra på.
Fortsättning (del 2 av 2) i nästa
tidningsnummer 79.
Svensk jernmalm
utfördes under årets 7 första månader
1890 till ett belopp af 102,521,000
kg mot 62,644,000 kg i fjol,
35,184,000 kg år 1888, 21,215,000
kg år 1887 och 11,141,000 kg år
1886.
Af ofwannämnda i år exporterade malm woro 8,650,000 kg Gelliwaremalm, som utskeppats från
Luleå hamn. Största delen deraf har
gått till Rotterdam, det öfriga till
England.
Norrbottens-Kuriren år 1890
Nu har det hänt IGEN
att artiklar och bilder som medlemmarna sänt via
internet till mig inte kunnat nå fram.
Vet inte än vad felet är, men kan vara en brandvägg som är ”för sträng”.
Vänligen sänd text, liksom tidigare, som .doc-fil
och bilder som jpg-fil.
Hur som helst är det allra säkrast att använda
nedanstående e-mailadress:
kea.ostling@gmail.com
Hälsar
Åke Östling
20
Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012
Avsändare:
Lulebygderns Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 LULEÅ
SVERIGE
PORTO
BETALT
Vid obeställbarhet
återsänd till ovanstående adress!
Du som är forskare
i Luleå forskarförening
Berätta om din forskning i medlemstidningen
Det behöver självfallet inte bli någon total redovisning och naturligtvis inte omfatta allt intressant du hittat.
Men vare sig du forskar om din släkt eller någon enskild person, en viss by, en
fastighet eller en enskild gård, om jakt, fiske, idrott eller om järnväg, flyg, landsvägar eller broar, yrken som försvunnit eller dramatiska händelser, skärgårdens
öar och deras betydelse eller naturnamn som ändrats och försvunnit, så har du
säkert hittat något spännande och intressant eller “underligt”.
SKRIV GÄRNA kort om något avsnitt från din forskning eller en längre redovisning. Har du fått tillgång till gamla bilder så bifoga gärna dessa. De returneras
efter inscanning.
Även om du inte “kan skriva” så finns det säkert möjligheter att få det publicerat
till din egen och andras glädje.
Kontakta Åke Östling
kea.ostling@gmail.com eller tel 0911-21 17 78, 070-560 32 65