Som sång av tusen syrsor var vårregnets fall mot halvsläckt

Som sång av tusen syrsor var vårregnets fall mot halvsläckt

Nr 2 2011 Årgång 62
Som sång av tusen syrsor var vårregnets fall
mot halvsläckt vattenspegel, som drömde utan svall.
En fågel pep så vek och späd ur strandlövets hägn,
och sakta det viskade, mitt regn:
”Det är de stilla stunderna som du skall leva på.
I kväll har intet, intet skett, men något skett ändå.
En fågel och ett vårregn ha sjungit dig en sång.
Tag med den. Den kan hjälpa dig en gång.”
Jarl Hemmer (1893-1944)
(Denna dikt lästes i andakten under årsmötet)
4 Hälsningar från andra årsmöten
8 Vår egen årsmöteshälsning
14 Om mystik
18 Att leva med en kväkare
20 Spya, hundrädsla och tungomålstalande
I detta nummer:
4 Från Vänner överallt. ÅM-hälsningar 2011, sammanställda av Mia Hollsing
7 Vägen framför andra: kärleken ………………….…………………. Paulus.
8 Till Vänner överallt. Det svenska årsmötets hälsning ………………………
9 Det tyska årsmötet 4-7 november 2011 ……………….…. Gottfried Novak
12 Kväkarna i Stockholm …………………………….…………. Elin Wägner
13 Fader, när jag sitter i andakt ……………………………………….. Fredrik
14 Vad är egentligen mystik? …………………...…….…….. Ingmar Hollsing
16 Gudar och människor …………………………………….. Ingmar Hollsing
17 Fader, du uppenbarar dig ……………………...…………………… Fredrik
18 Spya, hundrädsla och tungomålstalande ……….…………. Gottfried Novak
22 Att leva med en kväkare …………………......... Andreas Hernander Brand
24 Bibelkommentaren: Jesus och familjen ………....… A H Brand, I Hollsing
27 Att föra fiender samman ………………………..…….……… Berit Bylund
28 Kväkarporträttet: Johan Andersson ..................................... Ingmar Hollsing
Tidigare Nordisk Kväkartidskrift årgång 1-25, ISSN 0245-06005
Pg 35 84 99-2, Box 9166, 102 72 Stockholm, fax 08-668 68 16
Utgiven av Vännernas Samfund i Sverige.
De åsikter som framförs i artiklarna är författarnas egna.
Manusstopp den 15 februari, maj, augusti och november.
Prenumerera för 2011 genom att sätta in 160 kr på pg 35 84 99-2.
Utanför Sverige 200 kr. Lösnummerpris 45 kr.
Adressändringar och förfrågningar om prenumeration till Tofte Frykman,
som är kassör och distributionsansvarig. Adress Mellangatan 3, 571 41 Nässjö,
e-post kt@kvakare.se.
Redaktion: Ingmar Hollsing, redaktör, Gustaf Kjellbergs väg 8, 756 43
Uppsala, e-post ihollsing@comhem.se, samt Nicklas Adamson, Andreas
Brand, Berit Bylund. Åsa Lindquist, Lars Longueville och Jack Wright.
Redaktionen fungerar även som publiceringskommitté.
Ansvarig utgivare: Ingmar Hollsing
2
Kära läsare,
Det här numret görs färdigt i efterdyningarna av ett givande årsmöte med
temat Våra gåvor. I praktiken handlade det mycket om att bejaka både sina
egna och andras gåvor. Vi hoppas kunna återge några av huvudtalaren Thomas
Swains tankar, men det får bli i nästa nummer. Här återger vi vår egen
årsmöteshälsning och de hälsningar från andra årsmöten som sammanställts av
Mia Hollsing. Omslagsdikten och citatet om kärleken användes under
årsmötet. Berit Bylunds anmälan av en skrift av John Lampen handlar om hur
man kan få fiender att mötas, och den slutar med några ord som jag också
tycker mig känna igen från årsmötet. Det gäller William Penns ord om de
tidiga Vännerna: ”De hade själva börjat ett nytt liv, innan de gick ut för att
omvända andra.”
Frågan om vad kärleken kräver av oss, i synnerhet just av oss som kväkare,
kan sägas bilda det här numrets röda tråd. Elin Wägners berättelse om
kväkarna som besökte Stockholm innan det fanns kväkare i Sverige ger ett
vittnesbörd om att de brittiska kväkarna i sin årsmöteshälsning 1923 ”sade att
de tyckte sig ha fångat en glimt av Gud i arbete”. Detsamma kunde ha sagts
vid vårt årsmöte i år.
Gottfried Novak ger glimtar från ett besök i Tyskland – även där
behandlades frågor som vi känner till. Visionerna inte att förglömma,
formulerade i bilden av Guds Rike.
Jag fick förmånen att delta i en kurs om mystik, med en resa till Spanien i
helgons fotspår. Kvar stannade tanken att mystiken inte är mer mystisk än att
umgås med Gud. Om det handlar en artikel. En annan tar upp en film som
respektfullt skildrar några munkars dilemma i en våldssituation – fly eller
stanna och tjäna.
Ett speciellt tema är kärlekens kanske mest konkreta sida: familjelivet.
Andreas Hernander Brand har undersökt hur det är att leva med en kväkare,
och Gottfried Novak berättar livfullt om små barn i andakten. Till detta
anknyter bibelkommentaren, som tar upp Jesus och hans familj. Hur
harmoniskt var det förhållandet egentligen?
Till sist tecknas numrets kväkarporträtt, Johan Andersson, den förste
manlige medlemmen i samfundet. Han var känd som en djupt troende och
ödmjuk person.
Kanske tänker nu någon att frågan om vad kärleken kräver av oss kan
komma in precis överallt. Det är nog just så det förhåller sig.
Ingmar Hollsing
3
Från Vänner överallt
Årsmöteshälsningar 2011
Vi återger här Mia Hollsings bearbetning av årsmöteshälsningar från
olika håll i kväkarvärlden.
Fredsarbete och konflikthantering är
viktiga teman för kväkare runt om i
världen. Många uppmärksammade
också 150-årsjubileet av kväkarnas
fredsvittnesbörd från 1660. Konflikter var temat för Europa- och
Mellanösternsektionens Unga Vänner, som skrev sin epistel i sångform,
till melodin av ”Lord of the dance”,
med refrängen:
”Kramas, Vänner, var ni än är,
det är dags att se konflikt på ett
nytt sätt.
Det är inte riktigt lika lätt som
en kopp te,
men vi väljer gemenskap.”
(Hug, Friends, wherever you may be
It’s time to see conflict differently
It’s not quite as simple as a cup of tea
But we choose to be a community.)
Det schweiziska årsmötets tema var
”Fredsvittnesbördet idag”. De tänkte
på situationen i Israel/Palestina och
kom ihåg Pierre Cérésole som
grundade Internationell Civiltjänst
(Service Civil International) och som
senare blev kväkare. De talade också
om ickevåldskommunikation och om
4
skillnaderna mellan världen idag och
1660-talets England. De slutar med
att säga ”Schweiz är ett land mitt i
Europa där olika kulturer möts … Vi
försöker vara öppna för nya perspektiv, men i våra diskussioner och
andakter tillsammans i år har vi varit
medvetna om att vi också måste
vårda vårt inre ljus för att kunna
vittna fullt för fred i de svåra tider
som kommer”.
”Fred” var också temat för
kväkarna i New Yorks Årsmöte. De
hörde om kärlekens kraft runtom i
världen: i Indonesien, Georgien, New
York, Bolivia, Honduras, Guatemala
och El Salvador. Samma kraft kändes
också i deras eget årsmöte: ”Vi har
skrattat och gråtit av omtanke, lyssnat
djupt och blivit hörda, delat med oss
av våra skillnader och bekräftat varandra med kärlek. Våra åsiktsskillnader går inte lika djupt som förr och
vi hör mer av vår glädje och hur vi
håller av varandra. Gud har sannerligen varit här.”
Kväkare möttes också i Centraleuropa och talade om dialog mellan
folk och religioner. De tänkte på vad
vi kan lära oss av Sydafrikas historia
– och av buddhismen. De diskuterade
ilska och berättar hur deras sista epilog ”strålade av kärlek och aldrig ville ta slut”.
Ett annat tema i kväkarvärlden är
”global
förändring”.
Vännernas
Världskommitté leder en konsultation
om frågan, som ska tas upp på
världskonferensen i Kenya 2012. Ett
antal årsmöten har tagit tillfället i akt
att ta ställning. Nederländernas ÅM
frågar sig hur en liten grupp, som
kväkarna, kan påverka globala frågor.
Deras svar är att påminna oss om det
lilla senapsfröet som växer till ett
stort träd. De tänkte också på John
Woolman, hur mycket han som
individ lyckades åstadkomma. Även
de högsta murar har sprickor och dem
gäller det att utnyttja. Nederländska
kväkare påpekade också att vad som
utmärker kväkarnas internationella
arbete, till exempel i kväkarnas FNkontor (QUNO), inte bara är vad vi
gör utan hur vi gör det: ”I alla våra
handlingar som kväkare, när vi
arbetar på kväkarnas vis, får vi inte
glömma att det viktigaste som skiljer
oss från andra är hur vi arbetar: i en
anda av hjälpsamhet och tålamod. Vi
demonstrerar sanningen med kärlek,
med omtanke om de människor som
är makten vi riktar oss till. Kort sagt:
genom att helt enkelt vara kväkare
och inte sträcka oss för långt i vår
entusiasm.” Detta är lika viktigt
lokalt som globalt.
Intermountains ÅM tänkte också
på hur vi arbetar. Deras tema var
kväkarnas hjälpverksamhet. Det är
många frågor som måste besvaras:
”Är hjälpverksamhet annorlunda på
2000-talet? Använder vi andra verktyg? Är vi som samfund kallade att
hjälpa? Vilka gåvor och utmaningar
finns i givandet och vilka gåvor och
utmaningar finns i att ta emot? Ska vi
koncentrera oss på att hjälpa lokalt
eller utomlands? Anpassar vi vårt
arbete genom att lyssna på dem vi
försöker hjälpa? … Vi behöver ta tid
att känna vad det är vi är kallade att
göra, att lyssna tålmodigt med ande
och hjärta. När vi vet vad vår uppgift
är ska vi dela vårt beslut med en
andlig vän som kan vara ärlig och be
med oss, och sen leva upp till beslutet
genom handling. Motivationen för att
hjälpa måste alltid vara kärlek.”
Vikten av att stanna upp och lyssna var också budskapet från Tysklands ÅM. De reflekterade över Matt
6:33, ”sök först hans rike och hans
rättfärdighet så ska ni få allt det andra
också”. Guds rike finner vi inom oss
när vi stannar upp för att lyssna. Först
sedan kan vi gå ut och handla i världen – men tyska kväkare tänkte på
handlingar också. I sitt ”världskafé”
försökte de hitta svar på global förändring som människor skulle vara
nöjda med år 2025.
Från Storbritanniens ÅM kommer två grundläggande frågor: ”Varför är jag kväkare?” och ”Hur är jag
kväkare?” De påminner oss om att
”kväkararbetet kan rycka upp oss och
5
få oss att byta riktning; stärka och
förvandla oss”. De frågar om vi ger
tillräckligt av tid, kraft och pengar.
Temat för Irlands ÅM var ”Låt
ditt liv tala”. Dessa Vänner undrade
hur vi kan nå ut som kväkare. Det
första steget är helt enkelt vår
närvaro. Andaktshus kan vara en del
av det. Det är också viktigt att
komma ihåg att det inte bara är
antalet nya medlemmar som räknas,
utan även dialogen med människor
inom och utom samfundet. I en sådan
dialog måste vi vara beredda på
utmaningar och inte vänta oss att alla
ska hålla med om allt vi säger. De
påminner oss om betydelsen av att
vara ett samfund av ”Vänner” och
beklagar att vi så ofta kallar oss
”kväkare”: ”Vi är kallade att vara
Vänner, att visa Kristus’ märke i våra
dagliga liv. Även om det har blivit
vanligt de senaste åren för oss att
kalla oss ’kväkare’ begränsar det våra
möjligheter att nå ut. Ordet låter
bekant och lyssnare kan anta att de
förstår och avstå från vidare frågor.
Om vi däremot kallar oss ’Vänner’
måste vi förklara vilka vi är.” Vår
uppgift är att vara v/Vänner som
lyssnar på vad andra har på hjärtat.
Vi måste lita på att Gud har gett oss
alla resurser vi behöver för att fylla
vårt uppdrag.
Kväkarna i Southern Appalachians ÅM hade temat ”att hitta vägen”. De tänkte på hur vi når klarhet
när det gäller medlemskap, äktenskap
6
och samfundets arbete. ”Att hitta
vägen framåt blir aldrig färdigt,”
påminner de oss. Anden fortsätter att
ge Årsmötet uppgifter. Vi välkomnar
dessa fortsatta möjligheter”.
”Att hitta och dela vårt andliga
hem” var temat för Illinois ÅM.
”Hem” kan ta många former: ”hem
hos varandra, i gemenskapen med
kväkare världen över, i naturen och
byggnader”. Ett antal talare delade
med sig av sina andliga resor, värdet
av sina andliga hem och sina insikter
om hur det hänger ihop med vidare
kväkararbete.
Nya Zeelands/Aotearoas ÅM
kände också värdet av närvaro och
andlig hemvist. De beskrev den kväkarbosättning där de möttes som ”turangawaewae” – maori för ”vår plats
att stå på”. Situationen för maorierna
är en viktig fråga för dem. Som
samfund vill de motsätta sig elitstyre
och arbeta för en konstitutionell
reform som respekterar maoriernas
land och rättigheter. De tänkte också
på hur förhållandena kunde förbättras
i landets fängelser, och på hur de
själva kunde bli mer miljövänliga. I
februari var det en jordbävning i
Christchurch, något som senare
ökade deras känsla av solidaritet med
människor i Japan.
Många kväkare känner sig inspirerade av bibelcitat. I Iowas ÅM
talade Vännerna om 1 Sam 3:5: ”Här
är jag, du ropade på mig.” Deras tema
var ”Att anknyta till Guds kärlek”.
”Hur praktiserar vi kärlekens väg
tillsammans som Vänner?” frågar de
sig. För att svara på den frågan
användes poesi, foton och sång, lika
väl som bibelstudier. De njöt också
av färska grönsaker odlade på gården
där de möttes.
Ohios ÅM påminner oss om att vi
kan åstadkomma saker genom Gud vi
aldrig skulle klara på egen hand och
om att under sker varje dag. De
citerar Psaltaren 33:21, ”I honom har
våra hjärtan sin glädje, vi förtröstar
på hans heliga namn” och Ef 5:20,
”och tacka alltid vår Gud och fader
för allt i vår herre Jesu Kristi namn”.
Kväkarna i New Englands ÅM får
avsluta. De strävar efter att följa
uppmaningen i Mika 6:8 när de firar
sitt 350-årsjubileum och vi kan göra
det samma:
”Människa, du har fått veta vad
det goda är, det enda Herren
begär av dig: att du gör det
rätta, lever i kärlek och troget
håller dig till din Gud.
Vägen framför andra: kärleken
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är
jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk
gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag
har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål,
men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte
skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den
brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten
men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den,
allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå.
Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap
är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det
fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och
tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det
barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot
ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig
som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är
kärleken.
1 Kor 13
7
Till Vänner överallt
Det svenska årsmötets hälsning 2011
I stor yttre och inre värme samla-
des ett femtiotal Vänner för det
sjuttiosjunde årsmötet på Svartbäcken 2-5 juni 2011. Årsmötet hade
besökare från USA (Philadelphia),
Norge, Finland, Danmark, Tyskland,
EMES, QCEA, Storbritannien och
Kongo-Kinshasa.
Det första vittnesbördet blev ett
barns röst i sin mammas famn. Därefter öppnade de äldste mötet med
tänkvärda ord: Vi behöver lyssna på
varandra, förlita oss på kväkarprocesserna, förstå när vi som medlemmar behöver besinna oss, och
njuta av varandras ljus.
Mötets tema var andliga gåvor. I
detta leddes vi av Thomas Swain från
Philadelphia YM genom en process,
där vi fann modet och glädjen att se
våra egna och varandras gåvor. Vi är
kallade att växa till fullhet för att bli
det vi är ämnade att vara. Samfundet
behöver allas gåvor och därför ska vi
inte sätta vårt ljus under skäppan. Vi
mötte texter och övningar som, likt
en frisk fläkt, inspirerade och hjälpte
oss att lämna vår bekvämlighet i det
invanda, och våga kärlek i en ny och
frisk tolkning av dess kraft. Med
hjälp av Korinthierbrevet påmindes
vi om gåvornas otillräcklighet utan
kärlek. Genom att bekräfta och
8
namnge våra gåvor berördes vi i vår
identitet.
Övningarna avslutades på ett lekfullt sätt där vi sammanfattade vad vi
lärt i nya ord på gamla melodier. Det
besannades att lotusblomman växer
upp ur dyn.
Barngruppens aktiviteter speglade
årsmötets tema, barnens tolkning fick
oss att inse hur något av Gud plötsligt
kan uppenbara sig i det oväntade.
Med stor tacksamhet tog vi del av
information, både om QCEA:s arbete
och våra norska Vänners arbete i
Gaza.
Från det rika utbudet under
årsmötets andakt för beslut, vill vi
lyfta fram beslutet som fattades utifrån Kairos-dokumentet1.
Efter starka vittnesmål från enskilda Vänner, enades mötet om att
rekommendera sina medlemmar att
avstå från varor som producerats vid
olagligt uppförda bosättningar på av
Israel ockuperat område.
För Sveriges årsmöte
Wilhelm Dahllöf
Ombud
1
Här avses ett dokument från kyrkor i
Palestina 2009.
Det tyska årsmötet 2010
Gottfried Novak berättar om ett möte som tog upp såväl globala
förändringar och Kairos-breven som vad det innebär att söka Guds rike.
”Globala förändringar: iakttagelse –
relation – vårt vittnesbörd” var temat
när kväkarna i Tyskland och Österrike höll sitt årsmöte 4-7 november
2010 i Bad Pyrmont, en liten stad
som ligger ungefär en tågtimme söder
om Hannover. Inte vågade jag resa
dit med flyg med tanke på detta årsmötes tema.
Eftersom jag hade valt tåget missade jag den inledande andakten i det
gamla kväkarhuset, men kom i tid till
det särskilda välkomstmötet för
förstagångsdeltagare och utländska
representanter. Själva årsmötet började med att nya medlemmar hälsades välkomna och presenterades utförligt för alla deltagare.
Barn och ungdom självklar del
I årsmötet deltog 197 Vänner och
Vänners vänner, varav åtta Unga
Vänner, 17 juniorer (12-15 år) och 22
barn (under 12 år), samt en hund. Det
kändes som en stor familj och jag är
glad och tacksam över att jag har fått
delta som representant för det svenska årsmötet.
Särskilt imponerad blev jag av hur
självklart barn och ungdomar var del
av årsmötet. Morgonandakten erbjöd
en ”andakt i rörelse” som ägde rum
samtidigt som den traditionella tysta
andakten och inte bara var inriktad på
unga deltagare: Vi samlades utomhus, och var och en av oss förväntades hitta en sak i naturen (gula
blad, små pinnar, grankottar) som vi
senare under andakten skulle lägga en
mandala med inomhus. Allt hände i
tystnad, och känslan som uppstod när
jag lade mina små pinnar på golvet
för att de skulle bli del av det stora
mönstret som formades av alla
deltagarna samtidigt i tystnad,
påminde mycket om den jag har när
jag talar i andakten. Det fanns aktiviteter för åldersgrupperna 6-11, 1215 och 16+ under beslutsmötena.
På kvällarna var ungdomarna
värdar i ”underbaren” och serverade
alkoholfria drycker för de vuxna i
kväkarhusets källarvåning. Det är en
tradition som har sitt ursprung i ett
initiativ för att göra slut på ovanan att
både vuxna och halvvuxna kväkare
gick till olika pubar i Bad Pyrmont.
En tysk Vän har varit halvtidsanställd under två år för att skapa
en handbok med idéer för hur barn
och ungdomar kan bekanta sig med
kväkarnas tro och livsåskådning. Hon
har samlat material från hela världen,
översatt det till tyska och ordnat det
9
så att det kan ges ut i bokform. Det
innehåller lekar, historier, sånger och
förslag på olika aktiviteter som
anknyter till olika teman (t ex
historia, gemenskap, kväkarnas vittnesbörd, andakt) samt information
om hur man kan använda dem i olika
sammanhang, som årsmöten, ungdomsmöten och ungdomsläger. Ett
viktigt urvalskriterium var att materialet ska kunna användas i grupper
med både barn och vuxna, eftersom
det sällan finns andaktsgrupper med
många barn. En preliminär version av
boken beräknas komma ut sommaren
2011. Den ska sedan prövas och
utvärderas, och efter ett par år ska
man komma fram till en färdig
version.
De tyska Unga Vännerna hade sitt
beslutsmöte parallellt med de vuxnas.
Inför hela årsmötet rapporterade de
två deltagarna på Quaker Youth
Pilgrimage 2010 om sin resa i USA.
En annan rapport som Unga Vänner
bidrog med var om deras deltagande i
en tyst protestaktion vid Eurosatory i
Paris, världens största vapenmässa,
där 30 kväkare från Storbritannien,
Tyskland, Schweiz och Frankrike
hade samlats vid närmaste pendeltågsstation för att minnas vapenindustrins offer. De berättade om sina
möten med militärer, affärsmän men
även med en läkare från Läkare utan
gränser som var där för att få veta
vilka skador han skulle kunna förvänta sig av framtidens vapen.
10
En tradition på de tyska årsmötena är
den årliga Richard Cary-föreläsningen. Richard Cary föddes i USA i slutet av 1800-talet och kom till Tyskland med den amerikanska kväkarhjälpen efter det första världskriget.
På hans initiativ samlade amerikanska kväkare in pengar för att möjliggöra en återkommande föreläsning på
de tyska årsmötena. Dessa pengar tog
slut redan under 1940-talet på grund
av valutareformer, men det tyska årsmötet behöll traditionen med årliga
föreläsningar som sedan publiceras.
Vad är Guds rike?
2010 var det Heidi Blocher som föreläste, en Vän som föddes i Schweiz,
emigrerade till USA när hon var 24
och levde i Tyskland 1998-2004.
Hennes tema var ett citat ur Matteusevangeliet: ”Sök först hans rike
och hans rättfärdighet, så skall ni få
allt det andra också.” (Matt 6:33).
Hon gick igenom hur hon uppfattade
citatet och hur det tog sig uttryck i
hennes liv. Hon poängterade att Guds
rike aldrig förklaras i bibeln, bara
beskrivs i liknelser och bilder. Det är
som ett senapskorn, jäst i degen,
surdeg, en skatt i åkern, den mest
värdefulla pärlan som gör att en
köpman säljer allt han äger. Sammanfattningsvis är det något litet som har
stora möjligheter i förbindelse med
något annat. Så är det med Guds rike
menar Heidi, det kan inte verka om
inte någon svarar på det.
Den tyska kväkarhjälpen är en egen
förening, och den fick en timme för
att genomföra sitt eget årsmöte. Den
ger stöd till 16 projekt i Tyskland och
utomlands, t ex i Kenya (Rural
Service Project), Palestina (Gaza,
Ramallah), QUNO i Genève och
flyktinghjälpen Fatra i Frankfurt. Den
är i stort behov av fler donationer och
fler medarbetare som kan stå som
kontaktpersoner för enskilda projekt.
Det finns annars en fara att några
projekt inte kan få stöd längre.
Årsmötets beslutsmöten handlade
om teman som vi i Sverige känner
igen. De löpande utgifterna är högre
än intäkterna, och ”kassörsbrevet”
ska påminna medlemmarna om deras
verksamhetsbidrag.
Uppgifter för en fredskommitté
Medlemmarna i Fredskommittén,
som inte har någon motsvarighet i
Sverige, efterlyste mer information
av årsmötet om vad de förväntades
göra och fick några svar: Hjälp med
samtalsledning när andaktsgrupper
eller månadsmöten vill prata om
Kairos-dokumentet, opinionsbildning
om orsakerna till terror och att det
inte går att bekämpa terror genom
krig, demonstrationer i likhet med
protest-aktionen vid Eurosatory, att
skapa kontaktmöjligheter för Vänner
med egna fredsprojekt, att hålla
seminarier om fredsrelaterade teman,
att försöka vara medlare och ta
hänsyn till båda sidor i en konflikt.
En tysk Vän framförde sin concern
om att hitta ett svar på det rop om
hjälp från palestinierna som Kairosdokumentet gav uttryck för. För
henne var det viktigt att finna ett svar
som både kunde hjälpa palestinierna
som förtryckt folk och ta hänsyn till
israelernas säkerhetsbehov. Även
andra Vänner uttryckte sin önskan att
kväkarna i denna fråga skulle vara
medlare och skapa möjligheter för
dialog istället för att ta ställning i
konflikten, vilket man skulle göra om
man följde palestiniernas uppmaning
att använda bojkott som påtryckningsmedel mot Israel.
Globala förändringar
Årsmötets tema Globala förändringar hamnade i skymundan. Varken
Richard Cary-föreläsningen eller de
flesta samtalsgrupperna var relaterade
till temat. Detta behandlades i några
av samtalsgrupperna och i ett åldersblandat ”World Café”. Detta fungerade så att man i små grupper samtalade om tre frågor. Efter varje fråga
bytte alla utom en bord, fick en
sammanfattning om den föregående
frågan av den som satt kvar vid bordet, och samtalade sedan om den nya
frågan. Våra slutsatser skulle leda till
svar ur kväkarperspektiv. För mig
kändes det som ett sätt att få igång
samtalen, men det är mycket jobb
kvar för organisatörerna för att komma fram till ett välformulerat svar.
Gottfried Novak
11
Kväkarna i Stockholm
Den här artikeln av Elin Wägner publicerades 1927, alltså innan någon
svensk blivit medlem av Vännernas samfund. Den påminner om en tid
när ”kväkarna i Stockholm” måste uttydas som ”kväkarna på besök i
Stockholm”. Troligen är det brittiska kväkare som avses.
Sverige har haft besök av en liten
grupp kväkare, medlemmar av den
osynliga kyrkan. Kväkarna äro icke
missionärer i vanlig mening, deras nit
inriktar sig inte på att ta upp nya
medlemmar i sitt samfund, eller
skapa filialer.
Men de ha en verksamhetsgren
som kallas International Service. Den
har arbetat under och efter kriget i
alla de krigförande länderna.
Kväkarna ha byggt upp hus, rensat
upp
krigsskådeplatser,
vårdat
febersjuka, mättat hungrande och
klätt de nakna för att få i handling
bevisa sin övertygelse att varje
människa såsom delaktig av det
gudomliga är värd allt det besvär man
kan göra sig för den och skall visa sig
vara värd det. Nu kommo de till de
skandinaviska länderna inte som
sjukvårdare, allmoseutdelare och
timmermän utan som vänner för att
söka människor som förstodo dem
och också sådana som icke förstodo
dem. Det var delvis samma människor som levat i de ödelagda provinserna i Frankrike, vid epidemifronten i Polen och i hungerdistrikten i Ryssland. De kommo
12
väl hit emedan de visste, att vår
ställning
endast
skenbart är
avskiljd, trygg och god, att vi
bakom denna yta leva tidens
oroliga liv, störda av dess problem
och plågade av dess förvirring,
skrämda av perspektiven, som
öppna sig.
Kväkarna ha inte i Stockholm
hållit några stora möten eller låtit
intervjua sig av pressen. De ha
samlat små grupper av människor,
de ha på flera håll talat till
ungdomen och Birkagården har
varit deras högkvarter. Vad ha de
funnit här? Många människor
villiga att lyssna och många ivriga
att göra frågor.
När jag hört dem tala och svara
på frågor, har jag ofta tänkt på hur
ytterligt svårt det måste vara att
bära vittnesbörd om en sådan hög
och farlig lära, en så osynlig
verklighet som den de leva i. De
åberopa sig på ingen auktoritet och
de överbevisa ingen om någonting.
De endast söka ge ord åt sin egen
visshet att människan inte alltid
behöver kyrka, präst, sakrament,
symboler eller estetiska hjälpmedel
för att komma i kontakt med det
gudomliga. Det gudomliga finnes
inom varje människa, det gör sig
hört som en röst, det är synligt som
ett ljus, det lever som en kraft, blott
vi äro villiga att låta det komma till
uttryck. Det är deras övertygelse att
inom en gemenskap denna kraft
starkare kommer till uttryck, det är
därför de fortfarande sammanhålla
sitt samfund enligt den organisation
som Fox gav det. Det är ett samfund utan regering med ett
parlament
där
man
aldrig
genomdriver något mot andras
vilja, där man ofta tiger tillsamman
och aldrig beslutar någonting som
icke tillkommit som uttryck för vad
alla känna vara rätt. Ett samfund
alltså, där varje enskild medlem
själv håller den disciplin som icke
bestås uppifrån. Ett samfund för de
i anden fullvuxna. För första gången hörde jag här i Stockholm
kväkarna säga att de trodde deras
form av samhällsliv skulle kunna
bli den nya demokrati som alla
vänta på och tala om och längta
efter. De trodde att kväkerismen
blott står i början av sin bana inför
nya stora uppgifter.
Man skall inte bara höra kväkarna tala. Man skall se dem i det
dagliga livet använda sin arbetshypotes att det går an att gå människorna till mötes vapenlös och
med förtroende. Man skall följa
dem på deras vägar och se hur lugnt
de gå fram utan fruktan under en
osynlig ledning, varom de äro
förvissade. Då kan det hända att man
tycker sig se något mycket underbart.
Man förstår då vad de menade i
budskapet från sitt årsmöte 1923, då
de gåvo en översikt av årets erfarenheter och sade att de tyckte sig
ha fångat en glimt av Gud i arbete.
Fader,
när jag sitter i andakt
Fader, när jag sitter i andakt
och fördjupar mig i bön,
så ber jag egentligen inte
om någonting,
utan min bön är mest överlåtelse,
överlåtelse i dina händer, i din vilja.
Får jag då något ut av detta?
En viss tillfredsställelse kanske,
- men ja visst är det så.
en till fred ställelse!
Så får jag då, när jag överlåter
mig själv i bön till dig,
fred och frid i mitt hjärta.
och jag har inte ens bett om det,
men du är ju de goda gåvornas
fria givare.
Fader, jag tackar dig.
Fredrik (2011)
13
Vad är egentligen mystik?
Ingmar Hollsing berättar här från en kurs om mystikens betydelse i vår
tid, en kurs som koncentrerade sig på de stora spanska 1500talsmystikerna Teresa, i Sverige vanligtvis kallad Teresa av Avila (annars
Teresa av Jesus) och Johannes av Korset. En resa till dessa helgons
hemtrakter i centrala Spanien ingick som en frivillig del av kursen.
Vad är mystik egentligen? Efter att
ha deltagit i en kurs om mystikens
betydelse i vår tid är jag mer osäker
om svaret än någonsin, vilket kanske
är ett gott betyg åt kursen.
En av de saker som kan sägas med
bestämdhet om mystiken är nämligen
att den är fylld av motsägelser. Detta
visar sig i paradoxala uttryck som
”ett bländande mörker”. Eller i Sven
Otto Lovéns dikter, där nära inte kan
skiljas från fjärran, där man plötsligt
och oväntat är framme. Inte heller
denna tanke saknar förebild: Du
skulle inte söka mig om du inte redan
funnit mig (Blaise Pascal?).
Hur börjar man från början med
ett sådant ämne som mystik? Man
kan påpeka att mystik som fenomen
är ett modernt påfund. När man tar
mystiken som religiöst fenomen på
allvar, använder man numera adjektivet ”mystik” (mystika upplevelser) i
stället för det banalt klingande ”mystisk”.
Teresa och Johannes, ärkemystikerna, använde alltså inte detta
begrepp. De talade i stället om kontemplation. Det gör även en känd mo14
dern mystiker som Thomas Merton.
Teresa och Johannes skiljer på den
kontemplation som människan åstadkommer och den ”ingjutna”, den som
kommer direkt från Gud, direkt från
källan och inte genom en vattenledning, för att använda Teresas bild.
Det är denna ingjutna kontemplation
som för tankarna till mystik.
Teresa talar visserligen gärna om
extatiska upplevelser, men de är ändå
inte det avgörande tecknet på kontemplation/mystik. Det enda kriteriet
på en sann mystik upplevelse är om
den gör oss lite mer kärleksfulla. Det
gäller alltså att glömma den ”mystiska”, ovanliga betydelsen av mystiken. Kanske ska det helt enkelt
översättas som att umgås med Gud.
För några av oss är en sådan tanke
överspänd, men för andra helt vardaglig.
Resan till Avila
Resan till Spanien gick till Avila, där
vi var förlagda i en stor, besynnerligt
formgiven byggnad, till formen en
sjöstjärna, inuti fylld av vindlande
långa korridorer och många salar.
Allt skulle vara symboler för det
mystika livet, sades det. Det var en
helt ny, modernistisk skapelse med
namnet Universitetet för mystik (Universidad de la mística). Något förde
det väl tankarna till Hogwarts
trolldomsskola. Alla tyckte inte om
huset, men jag gjorde det.
Utflykterna gick först till Segovia,
där Johannes begravdes. Här fick vi
se en dödsmask av hans ansikte, tagen så sent som 1992, 401 år efter
hans död. Här fick vi också se en
kristusbild som fanns redan på Johannes tid, och då sades ha talat till
honom – i relativt bokstavlig bemärkelse, får man väl tänka sig.
Därefter besökte vi Salamanca,
där Johannes studerade på universitetet, ett av Europas äldsta, och El
Escorial, storslaget men skräckinjagande, en symbol för den kyrkliga
konservatismen i Spanien. Francos
monument är inte långt borta.
Här finns ett förnämligt bibliotek
med handskrifter från 1000-talet.
(Vad hade vi då att komma med i
Sverige? Svar: ingenting.) Här fanns
också Teresas välskrivna manus – en
vederläggning av tanken att hon skulle ha varit en obildad kvinna.
Dold borg och dunkel natt
För mig gav dock böckerna av och
om helgonen mer än rum och reliker.
Teresa beskriver själens inre borg (en
välfunnen bild i hennes tid). Den har
sju boningar, där de fyra sista handlar
om Guds ingjutna kontemplation, om
att dricka direkt ur källan.
Johannes av Korsets bok Själens
dunkla natt är en enda lång kommentar till en dikt, Själens sång. En
av stroferna lyder, i Hjalmar Gullbergs översättning:
Natt, mer än gryningsstunden
blev du mig kär! Natt, som var
följesvennen!
Natt som höll ljuvt förbunden
den älskade med Vännen,
förvandlande den älskade till
Vännen!
I sin utläggning beskriver Johannes
natten som något fruktansvärt, en
upplevelse av att vara avskuren från
Gud, förkastad av Gud, utan hopp.
Ändå blev natten kär. Här har vi
mystikens paradox och motsägelse.
Jag frågar mig om det alls finns ett
före och ett efter, natt före gryning,
eller om allt finns samtidigt, mörker
och ljus. Ljus i mörker, som stjärnbilder, eller rent av ett mörker som är
ljus. Guds ljus blir till att börja med
mörker för själen, skriver Johannes,
på grund av själens bristfällighet. För
Johannes är lidandet ett redskap.
Det gäller att övervinna sig själv,
att bli nada, intet, för att Gud ska
kunna fylla själen med sitt todo, allt.
Vad blir slutsatsen? Om jag umgås med Gud, ber och längtar, är jag
alltid framme. Och har en lång väg
att gå.
15
Gudar och människor
Ingmar Hollsing har sett en film som tar religionen på allvar och ställer
viktiga frågor om existens och mod. Filmen utgår från en verklig händelse
i Algeriet på 90-talet.
Titeln ”Gudar och människor” är
nästan det enda som inte är suveränt
bra med filmen. Jag förstår inte
riktigt tanken med den. Filmen
handlar om en liten grupp franska
munkar i ett kloster i Algeriet. Tiden
är 90-tal. Det är en historia om
terrormord, och jag känner igen
företeelsen mord i Algeriet från en av
Henning Mankells böcker om
kommissarie Wallander. Det handlar
om en verklig rörelse, en rörelse som
riktade sig mot västerlänningar, i
synnerhet från den forna kolonialmakten Frankrike, en rörelse som
mördar i islams namn.
Det är inte någon yttre spänning
eller action som i huvudsak driver
filmen. Visst finns det en spänning.
Men den ställs i relation till den
centrala livsfrågan, för munkarna den
centrala religiösa frågan, om hur man
bör och hur man i praktiken vågar
ställa sig inför valet att fly eller
stanna. Detta gestaltas på ett mycket
levande sätt som gör det lätt för den
som ser filmen att leva sig in i
situationen: Hur skulle jag ha
handlat? Hur modig är jag? Skulle
jag våga möta döden om det var det
som verkade vara rätt?
16
Munkarna är inga martyrer. De vill
leva. Men de vet också att de blivit
munkar för att tjäna folket i Algeriet,
på den plats där de blivit satta. Detta
illustreras mest påtagligt av läkaren
bland munkarna, som tar emot en
mängd patienter varje dag. Han är en
av dem som tidigt bestämmer sig för
att stanna, liksom den något yngre
abboten – munkarna är annars i
mogen ålder. Men här finns också
andra gestalter, en del mycket rädda
och till en början tveksamma till att
fly. Där finns till exempel munken
som gömmer sig under sängen när
terroristerna kommer till klostret. Till
slut bestämmer sig dock alla för att
stanna. Hur går det? Ja, det ska jag
kanske inte avslöja här, så när som på
att det inte går bra för alla. Ett antal
munkar blir bortförda och tvingade
till vandringar i snön. Ja, just snön.
Jag inser att det kanske är kallare i de
algeriska bergen än jag trott, och att
det kanske inte är något självplågeri
att munkarna inte är lättklädda.
Det finns en intensiv närvarokänsla i filmen. Landskapet, klosterlivet, även grymheterna, men inte så
att de helt tar över. Religionen tas på
allvar och skildras med respekt. Det
gäller munkarna och deras rannsakan
av sig själva inför Gud. Men det gäller också islam som munkarna visar
respekt för. De likställer inte islam
med terroristernas föreställningar.
Men de är kritiska även mot armén,
och de avböjer det beskydd som den
erbjuder dem. Man får ett intryck av
att armén inte är särskilt pålitlig, samtidigt som motsättningarna mellan
den och terroristerna är skarpa. När
en munk beklagar sig över att en viss
tillfångatagen terroristledare torterats
till döds, får han svaret att han inte
förstår vilka illgärningar den mannen
stått för.
Munkarnas kommunitet skildras
som i grunden demokratisk, även om
den kraftfulle abboten kritiseras för
att vilja besluta för mycket själv. Man
kan ju här undra om det inte är den
gängse klosterordningen att abboten
bestämmer.
Det lär ha varit ett trappistkloster
som beskrevs. Så vitt jag förstår bygger filmen helt på verkliga händelser,
och i dess avslutning visas det också
med några årtal vad som sedan hände
i verkligheten. Allt detta bidrar till
den kraft filmen har. Den har fått
omdömen som ”den bästa film jag
sett om religiösa frågor, och kanske
den bästa film jag sett över huvud
taget”. Även om den inte går längre
på biograferna lär den finnas på
DVD.
Fader, du uppenbarar dig
Fader, du uppenbarar dig,
på nytt och på nytt,
om och om igen
på många olika sätt
i alla tider.
Människan gör lärosatser
och vill låsa in dig i dessa,
men du är bortom alla lärosatser,
och låter dig inte fångas.
Fredrik (2011)
17
Spya, hundrädsla och tungomålstalande
Om hur det är att vara småbarnsförälder på en kväkarandakt skriver här
Gottfried Novak. Artikeln är något förkortad.
”Mamma är sjuk, vi ska åka till
andakten själva.” Waldemar, snart
3 år, verkade inte sörja alltför
mycket när han fick höra det. ”Åka
bil!” skrek han förtjust, ”åka bil!”
Lillebror Wilfrid, 14 månader,
brydde sig ännu mindre om det. I
hans ålder är man en mästare på att ta
ett ögonblick i sänder. Han och jag
hade precis återhämtat oss efter att ha
tagit hem ett kräkvirus från öppna
förskolan.
Vi
hade
insjuknat
samtidigt en sen kväll mitt i veckan,
det var bara en halvtimme mellan
våra första eruptioner. Medan jag var
upptagen med min egen misär tog
min fru Helena hand om Wilfrid
vilket innebar mycket närkontakt
under sjukdomens fuktigaste timmar.
Det var alltså inte särskilt förvånande
att hon mådde illa när Wilfrid och
jag, utmattade efter ett snabbt och
intensivt sjukdomsförlopp, hade
hämtat oss efter ett par dagar. Mer
förvånande var det att Waldemar
lyckades hålla sig utanför vår
familjeinterna virusodling.
Att åka gemensamt till den sedan
länge planerade andakten i Nässjö var
uteslutet. ”Jag ska ta barnen med
mig” sade jag till Helena utan att
våga tänka på konsekvenserna. Hon
18
tyckte att det var en bra idé. Då skulle
det bli lugnt i hemmet och hon skulle
kunna vila efter de senaste nätternas
strapatser.
Pudelns kärna
”Vi ska hälsa på Tofte och Sue.”
Waldemar blev fundersam. Han ville
upp i famnen. Gnällde. ”Inte åka bil”
sade han och snyftade. Det var svårt
att förstå hans plötsliga omsvängning.
”Vill du stanna hemma?” frågade jag.
”Ja” svarade han. ”Varför det?”
frågade jag. Men jag fick inget svar,
han bara fortsatte klamra sig fast och
kved. Jaha, skulle vi alltså inte åka i
alla fall, tänkte jag och undrade vad
jag skulle göra nu. Det kunde ju inte
vara sant att Waldemar också skulle
bli sjuk nu, precis när vi skulle iväg.
Telefonen ringde, det var brorsan i
Australien. Han ville veta om vi
skulle kunna prata på Skype nu. ”Äh,
det går inte så bra nu, vi ska åka bort
nu – kanske” svarade jag lätt disträ.
Jag klarade inte av att förklara
situationen men vi kom överens om
att det skulle passa bättre nästa dag.
Efter mycket om och men bestämde
sig Waldemar äntligen för att avslöja
mysteriet: ”Waldemar är rädd för
hunden.” Och då förstod jag: När
Tofte och Sue var på besök sist när vi
hade en andakt hemma hos oss, hade
de med sig storpudeln Irma som Sue
är fodervärd för. Det är en väldigt
trevlig hund i och för sig, men
jättestor och hotande ur en treårings
ögon. Jag lovade honom att bära
honom och se till att hunden inte
nådde upp till honom. Han verkade
nöjd med det.
Det mest nödvändiga
Skötväskan, en barnstol, böcker,
pennor och ett häfte, haklappar,
barntallrikar och bestick, reservkläder
och dukar ifall någon skulle börja
kräkas samt två bananer för att kunna
fika lite innan vi skulle sätta oss i
tystnad, det är mycket man ska tänka
på när man åker till en andakt med
två småbarn. Det är nio mil mellan
Värnamo och Nässjö, bilfärden tar en
timme och en kvart, det gäller att
vara ute i god tid. När jag äntligen
hade satt mina två ögonstenar i sina
bilbarnstolar, packat in i bilen det
mest nödvändiga (hela listan här
ovan) för att överleva detta äventyr
och kört iväg, tittade jag på klockan
och konstaterade att tiden skulle
räcka för att komma fram i tid. Det
var alltså bara att slappna av. Jag
kunde inte se barnen från förarstolen
men Wilfrid hade lyckats somna i sin
bilbarnstol redan innan jag satte mig i
bilen, och från Waldemars sida
hördes bara lite skrapande på
fönsterrutan ibland.
Vi var de första som kom fram till
Sues och Toftes hus i Nässjö denna
söndag. Jag parkerade bilen bakom
deras bil på uppfarten till huset,
funderade kort om det var tänkt att
två bilar skulle få plats bredvid
varandra, men avfärdade tanken
snabbt. Jag skulle ju behöva plats på
båda sidor för att kunna ta ut barnen.
Jag bestämde mig att det var säkrare
att ha barnen kvar i bilbarnstolarna
och ta in bagaget först, än att ta in
barnen först. De kanske då inte skulle
låta mig gå ut igen, eftersom de
kände sig hotade av hunden. När jag
äntligen hade burit in Wilfrid och
övertalat Waldemar att kliva över
tröskeln i entrédörren trots att han
kunde se hunden röra sig i huset,
frågade Tofte mig om jag hade ställt
bilen så att det skulle finnas plats för
en bil till. ”Nej det har jag inte” fick
jag erkänna och försökte ursäkta mig
med barnen. Sue fattade att jag inte
skulle kunna ta av Waldemars kläder
så länge Irma fanns i närheten och
ledde henne till ett annat rum.
Det var en kvart kvar innan
andakten skulle börja, precis lagom
för lite fruktfika. Wilfrid satt i sin
barnstol, Waldemar vägrade sitta på
en vanlig stol och ville sitta på
pappas knä så att ”hunden inte når
upp!” När jag tänkte ta Waldemar till
toan gjorde jag en otäck upptäckt:
Klantiga pappan har glömt barnens
potta hemma! Vilken miss! Nåväl,
pappersblöjorna håller väl lite till, vi
19
kan byta dem efter andakten, trodde
jag.
Vila i tystnaden?
Vännerna satte sig till andakten. Irma
lade sig på sin matta. Eftersom
Waldemar vägrade gå själv så länge
hunden låg där var jag tvungen att
bära båda barnen fram till soffan där
det tack och lov fanns gott om plats
för oss tre samt väskan som innehöll
böcker, pennor och häftet. Andakten
kunde börja. Jag tog ut två böcker till
barnen. Waldemar hade hittat en
någorlunda säker plats bredvid pappa
på soffan tillräckligt långt ifrån
hunden. Han fick en bok framför sig
men tittade inte i den utan på hur vi
vuxna satt i tystnad. Wilfrid lekte lite
med sin bok. Han försökte ta kontakt
med Tofte som satt bredvid honom
på soffan. Jag ville inte kolla hur
Tofte reagerade utan försökte hitta
min vila i tystnaden för att invänta
andens ingivelse. Det gick inte så bra,
det var någon annan som kände sig
manad att tala: ”Balamm, balamm,
balamm, brrrrrrr, rrrrrr, rrrrrrrrrrrrrr,
namnam, namnam, balamm, balamm
balamm” Är man 14 månader
gammal så är man inte blyg för att
fylla tystnaden med ljud.
Sedan började han röra på sig,
flyttade fram och tillbaka. Jag tog
upp honom, han klättrade på mig och
på soffan, och började gnälla. Jag
undrade hur de andra skulle kunna
känna ”stillheten” när Wilfrid så
20
påtagligt lät förstå att han inte var
beredd att söka efter andens
uppenbarelse i tystnad.
Jag bestämde mig för att det nog
var dags att byta blöja i alla fall. Jag
viskade för Waldemar som hittills
helt stumt hade tittat i olika böcker att
jag ville gå på toa med Wilfrid och
undrade om han ville sitta kvar eller
följa med. Naturligtvis ville han inte
sitta kvar bland människorna som
inte pratade och hunden som i och för
sig inte rörde sig vid tillfället men
som skulle kunna göra det när som
helst. Men han ville bli buren, inte gå
själv. Jag tog en unge under varje
arm och gick ut.
Utan potta var toabesöket inte vad
det brukade vara. Men i skötväskan
upptäckte jag nya böcker till
Waldemar och två böcker i trä till
Wilfrid. Efter det att båda två hade
fått ny blöja gick vi tillbaka till
andakten.
Wilfrid höll sig inte stilla länge.
Sue gav honom då en babusjkadocka. Det var intressant ett tag att
kolla hur pappa öppnar den yttersta
dockan, plockar ut en till och sätter
ihop de yttre delarna igen. Men ännu
roligare var det att skaka på dockan,
som hade flera figurer inuti, att slå
dockorna mot varandra så att de gav
ljud ifrån sig eller att försöka kasta
dem på golvet. Han fortsatte hålla
mig sysselsatt. Waldemar verkade
vara klar med böckerna. Därför
tyckte jag att jag kunde ta fram mitt
sista äss i ärmen till honom, pennorna
och häftet. Han strålade. Men
pennorna och häftet fångade även
lillebrors uppmärksamhet. Jag gav
Wilfrid en penna i varje hand som
han kunde slå mot varandra, precis
som han gör med instrumenten i den
öppna förskolan. Fast det lät ju
mycket mindre med pennorna, tack
och lov.
Han talade i tungor
När andakten var slut låg det pennor
och böcker både i soffan och på
golvet. På något sätt kände jag mig
dock tillfreds med att vi hade varit
med nästan hela tiden. Jag frågade
Vännerna hur de hade upplevt oron
som framför allt ett barn hade
medfört. En Vän tyckte att ”det
saknades något när ni gick ut”. En
annan sade: ”Jag märkte inte när ni
gick. Men det blev helt igen när ni
kom tillbaka igen.” När jag frågade
mer konkret vad de tyckte om att
Wilfrid inte kunde hålla sig tyst fick
jag det svar som värmde mig mest:
”He spoke in tongues.” Att kalla en
ettårings
ljudexperiment
för
tungomålstalande tycker jag är ett fint
sätt att välkomna honom till
andakten.
Jag själv kände ju inte att jag hade
kunnat vila i tystnaden. Det var ingen
andakt som tidigare, utan barn.
Barnen krävde ju hela min
uppmärksamhet. Men trots att min
andliga närvaro i denna andakt inte
var lika koncentrerad som tidigare
fick jag en varm känsla av
gemenskap
och
tillhörighet.
Dessutom stärktes min övertygelse
att även mina barn kan få vara med i
gemenskapen, på sina egna villkor
och utan att uppfattas som
störningsmoment.
På vägen tillbaka kör jag vilse.
Men om jag stannar för att titta på
kartan kommer barnen att vakna och
skrika. Det är nog bäst att jag
fortsätter tills jag känner igen mig.
Lite senare ser jag en skylt med
information om att det bara är åtta km
kvar till Vetlanda. Därifrån hittar jag
hem, det tar bara lite längre tid, nu är
det inte lönt att vända bilen. Är man
redan i rörelse är det ibland bra att
fortsätta, även om man inte alltid vet
vilken väg man ska ta, även om man
inte alltid vet hur lång tid den
kommer att ta, även om vägen som i
början såg bekant ut visar sig vara en
upptäcktsfärd där man måste leta sig
fram. Livet fortsätter, mitt liv och
mina barns liv, det går inte att vända
det tillbaka. Nu har de möjlighet att
lära känna allt spännande som finns
på vägen, nu har jag möjlighet att
visa dem allt det jag värderar högt i
livet. Det är därför jag tycker att det
är viktigt att de får lära känna vår
andaktsform och får vara del av vår
gemenskap som har sitt ursprung i
tystnaden. Även om det innebär att
jag kör vilse ibland.
Gottfried Novak
21
Att leva med en kväkare
Andreas Hernander Brand har talat med några gifta par om hur det är
att vara gift med en kväkare om man inte är kväkare själv.
I dagens Sverige är det mycket
vanligt att man i ett par inte delar
religiös tillhörighet. Denna artikel ska
ta upp hur det är att vara tillsammans
med en kväkare om man inte själv är
det. För att ta reda på det intervjuade
jag sju personer i olika åldrar och på
olika orter. Alla hade varit
tillsammans med sin respektive i
många år, och flertalet var gifta.
Att berätta om kväkarna
De flesta hade hört talas om
Vännerna innan de träffade sin
partner, men de visste mycket lite om
samfundet. I en del fall har den som
är kväkare blivit det under tiden man
varit tillsammans, och då har ickekväkaren sett det som positivt att ha
fått vara med om den processen. En
kvinna berättar att hon först tyckte
det lät flummigt och var rädd att det
var en sekt. En annan kvinna berättar
hur hennes partner på ett försiktigt
sätt tog upp kväkarna första gången:
”En sommarmorgon när vi satt och åt
frukost med några vänner så pekade
han på Quaker Oats-symbolen på
havrefraspaketet och sa att det var en
ledtråd…”.
Bland de intervjuade varierade det
mycket hur ofta man fått tillfälle att
22
berätta om kväkarna för utomstående.
Dessa har ofta inte vetat något alls
om samfundet, men de har snabbt fått
en sympatisk inställning till det. En
person som jag intervjuat berättade
”Min farmor och farfar gick genast
och slog upp ordet i ett lexikon när
jag talade om att de fått Nobels
fredspris, och nickade igenkännande
när de läste om det”. En person
berättar att de som hört till andra
kyrkor ofta blivit nyfikna och velat
veta mer, medan andra har varit mer
skeptiska vilket gjort det svårare att
förklara. En annan säger att det känts
obekvämt, då det varit svårt att göra
samfundet rättvisa när man berättar.
Samfundets namn
En person säger att han/hon föredrar
beteckningen ”Vännernas Samfund”
framför ”kväkare” då det senare kan
upplevas som mossigare eller mer
svårförståeligt. Detta tycker jag är en
intressant fråga för oss i samfundet.
Vi lever i ett land där vi för de flesta
är okända, och båda våra samfundstitlar är problematiska. ”Vännernas
Samfund” kan låta som en förening
snarare än en kyrka/samfund.
Dessutom används ju ordet ”vänner”
i många andra sammanhang. Ordet
”kväkare” är också problematiskt
eftersom det inte betyder något på
svenska, men det påminner om de
ljud grodor gör och blir alltså både
svårförståeligt och lite genant. Vi
som befinner oss i samfundet blir nog
blinda för hur orden kan uppfattas av
utomstående.
Vardagslivet med en kväkare
På frågan hur vardagen påverkas av
att ens respektive är kväkare svarar
de flesta att det inte direkt märks. Om
man var tillsammans redan innan ens
partner blev med i samfundet så har
det inte blivit någon större skillnad
när man jämför före och efter
medlemskapet. Flera nämner dock att
en kväkare är någon som är
engagerad i sociala/etiska frågor och
som då och då är borta på andakter
eller liknande.
Några berättar att de som par
försöker ha en tyst stund eller
gemensam andakt varje morgon, att
kväkarböcker ligger utspridda över
huset, eller att man inte riktigt är
överens
om
inredningen
pga
kväkarnas enkelhetsideal. En annan
berättar att ”våra barn har…varit med
på andakter sen de var spädbarn och
vår 4-åriga dotter kallar andaktshuset
för sin kyrka”.
Flera vittnar om att deras respektives kväkardom inte direkt
märks i vardagslivet. Detta kan
tolkas på olika sätt. Kanske har
kväkaren valt en partner med stor
acceptans för religiös utövning?
Kanske ligger kväkarnas religions-
utövning mest på ett inre plan som
inte syns på utsidan (i motsats till t ex
katolikers rosenkransbön, muslimers
fasta, buddhistisk meditation etc)?
Eller är kväkarna i hög grad sekulariserade så att de inte låter religionen ta stort utrymme i vardagen?
När det gäller bättre och sämre
sidor hos Vännerna ses deras
öppenhet och tillåtande inställning
som positiv. Negativ är tidsåtgången
vid
möten,
engagemang
och
andakter. När det gäller kväkarens tro
och åsikter verkar de inte leda till
några invändningar eller konflikter.
På frågan om samfundet är något för
de intervjuade nämner flera att de
skulle sakna musiken, som inte är en
del av kväkarnas gudstjänstform.
En reflektion om tron från en
intervjuad var att det hade varit
lättare om man själv hade delat
kväkarens religiösa tro. Den här
personen säger: ”Jag kan också sörja
över att det är en ganska stor del av
min partners liv som jag aldrig
kommer att kunna dela (så länge jag
inte själv är troende) och det är
ganska smärtsamt att tänka på”.
Sammanfattningsvis kan man säga
att det brukar vara oproblematiskt att
vara tillsammans med en kväkare
trots att de oftast är etiskt medvetna
och ägnar tid åt sitt engagemang.
Andreas Hernander Brand
23
Bibelkommentaren: Jesus och familjen
I det här numret har vi artiklar om äktenskap bland kväkare, och om att
ta med små barn till andakten. Ofta tar man för givet att det är en kristen
inställning att slå vakt om familjen och ”familjevärden” (family values,
som blivit ett slagord i USA). Men vad säger Jesus själv? Det är inte
alldeles oproblematiskt. Den här gången skriver Andreas Brand och
Ingmar Hollsing om ett bibelställe från Markusevangeliet (Mark 3:31-35,
motsvarande finns även hos Matteus och Lukas) där Jesus verkar vara i
stark konflikt med sin familj. Han frågar där vem som är hans mor,
syster eller bror. Men innebär det att han tar avstånd från familjen? Det
finns olika tolkningsmöjligheter.
För övrigt finns det ett annat liknande ställe, där Jesus säger att han
kommit för att sätta en familjemedlem mot en annan, en generation mot
en annan (Matt 10:35-36). Men det finns också ställen som talar för en
sammanhållning inom hans familj. Maria stod vid korset, och bröderna –
eller eventuellt kusinerna – Jakob och Judas (inte Iskariot) kan ha varit
lärjungar.
Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför
och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk
omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder
är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är
min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt
omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina
bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och
mor.” (Mark 3:31-35)
Andreas Brands kommentar:
När människorna runt Jesus berättade
att Jesus biologiska mor och bröder
hade kommit säger Jesus att han
redan befinner sig bland sina syskon
och sin mor – nämligen bland alla
dem som gör Guds vilja.
Här lägger Jesus inte vikt vid
relationen genom biologiskt släktskap
– utan snarare ett andligt släktskap.
Alla, du och jag, har samma
möjlighet att stå nära Jesus och vara
hans bror eller syster och gemensamt
för denna syskonskara är att de inte
försöker genomföra sin egen vilja och
ha sig själva som måttstock. Det är
Guds vilja som ska ske och Gud som
är måttstocken för vad som är rätt.
Man kan ju fråga sig i vilket
ärende Jesus mor och bröder sökte
honom? Visserligen ville de kalla ut
honom vilket för tankarna till ett
privatare samtal. Men de visste nog
att Jesus var upptagen med att
undervisa lärjungarna och andra
intresserade. Kanske ville de fråga
Jesus om de fick slå sig ned? Det står
i texten att det var mycket folk runt
Jesus, kanske var det ont om plats?
Avvisade då Jesus sina biologiska
släktingar i detta bibelavsnitt? Jag
tänker det inte så. Han utvidgade
släktskapet till att gälla något större
än det biologiska, men jag tror att
även Jesus mor och bröder kunde slå
sig ned i kretsen kring Jesus eftersom
även de ville göra Faderns vilja.
Det finns flera ställen i Nya Testamentet som pekar mot att Jesus hade
en god relation till sin (biologiska)
familj. I Johannes evangelium står
det att Jesus mor och moster var med
när Jesus dog vid korsfästelsen. När
Jesus hänger på korset och tittar på
sin mor och en lärjunge säger han
något som passar bibeltexten för
denna kommentar: ”´Kvinna, där är
din son´. Sedan sade han till
lärjungen: ´Där är din mor´” (Joh
19:25-26).
Jesus syskon utgör en del av den
tidiga kyrkan som bildas efter Jesus
död vilket tyder på att de kanske stod
Jesus lärjungar nära, eller kanske rent
av att någon av dem var lärjunge (det
diskuteras huruvida lärjungen Judas,
som inte var Judas Iskariot, är Jesus
bror – Luk 6:16).
Flera lärjungar försökte utföra
Guds vilja endast bland andliga
släktingar, medan Jesus befann sig
både bland biologiska och andliga
släktingar. Han gjorde dock ingen
distinktion däremellan. På samma sätt
som det var uppdraget som stod i
fokus för dem ska det också göra det
för oss, oavsett om vi bäst arbetar för
Guds vilja inom eller utanför vår
biologiska familjerelation.
25
Ingmar Hollsings kommentar:
Mark 3:31-35 är en av de texter om
Jesus som är mest ägnad att väcka
känslor. Den kan fattas som mycket
hårt, kanske rent av som ett bevis för
att Jesus inte var fri från synd. Är det
verkligen kärleksfullt att tala så till
sin mor, eller till sina bröder? Till
synes tar Jesus totalt avstånd från
dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” låter som ”Ni är inte min mor
och mina bröder”. Mest upprörande
är kanske tilltalet till Maria. Kanske
är det så att det även i vår kultur finns
ett slags förbud mot att förneka sin
mor. Hos det stora flertalet kristna,
katoliker och ortodoxa, finns
dessutom ett starkt drag av Mariafromhet, där Maria ses som den första
och mest perfekta lärjungen. Om man
har den bakgrunden borde texten bli
än mer stötande.
Många har dock upplevt att
familjens krav kan bli förtryckande,
och för dem kan den här texten vara
mycket befriande. Den uttrycker då
en sanning, nämligen att de
biologiska banden inte är och inte får
vara viktigast. Fortsättningen av Jesu
yttrande betonas då, där han pekade
på dem som satt runt omkring och
sade ”Det här är min mor och mina
bröder. Den som gör Guds vilja är
min bror och syster och mor.” Varför
skulle Jesus hyckla och låtsas att hans
biologiska familj stod honom
närmare än de som följt honom? Den
26
tolkningen harmonierar också med
många andra jesusord om att lämna
allt: ägodelar, hem och familj.
Några har lagt märke till att Jesus
säger att den som gör Guds vilja är
hans bror och syster och mor. Han är
inte blind för den kvinnliga delen av
mänskligheten. Däremot saknas ett
led på ett påfallande sätt: min mor
finns med men inte min far. Även om
man antar att Josef var död, har ordet
också tolkats som att Jesus medvetet
tar avstånd från fadersväldet. Fadersgestalten är ju en maktsymbol i ett
patriarkaliskt samhälle, men i Guds
rike finns inga (jordiska) fäder.
Strax före detta bibelställe finns
några verser som ser ut att höra
samman med det. Det gäller Mark
3:20-21, där det sägs rent ut att Jesu
anhöriga menade att han var ”från
sina sinnen”. Här får man en förklaring till Jesu häftiga reaktion. Konflikten mellan Jesus och hans familj
gick på djupet. Det rörde sig om Jesu
sociala överlevnad, och som familjen
menade, hans hälsa. Skulle han
fortsätta sin verksamhet eller skulle
han stoppas genom att stämplas som
sinnessjuk? Kände sig familjen hotad
av hans verksamhet? Jesu beska
yttrande några verser längre fram ter
sig i det här ljuset mest som
självförsvar. För att kunna fortsätta
sin verksamhet måste han helt enkelt
förneka familjens auktoritet.
Att föra fiender samman
Berit Bylund har läst en skrift av John Lampen, som har erfarenhet av
hur man kan tala med båda sidor i en konflikt, och behålla sin integritet.
För John Lampen står det klart att en
lyssnande hållning inte bara handlar
om att låta sig informeras, det är en
kärlekshandling. Det är detta, menar
han, som gjort att kväkarinsatser i
konfliktsituationer så ofta resulterat i
förtroende och vänskap.
Förändringen växer fram, person
för person. Och när vänskap och förtroende växer, ökar möjligheten att
ifrågasätta. Men opartiskheten är
nyckeln till framgång för den som
vill hjälpa fiender att komma till tals
med varandra; det är livsviktigt att
visa medkänsla med alla och envar
som är fångna i konflikten och att ta
avstånd från båda sidors våld. Samtidigt gäller det att uttrycka en tro på
att det finns god vilja i båda läger.
Vidare måste man ha avsikten att
hjälpa våldsoffren på bägge sidor.
Lampen påminner om kväkarnas
skytteldiplomati på 1950-talet mellan
officiella företrädare för Öst- och
Västtyskland. Man höll sig då till
principen att aldrig säga något på den
ena sidan av muren som man inte
också skulle säga på den andra.
En liknande princip vägledde John
Lampen och hans hustru Diana när de
levde och verkade i Nordirland 19831994. Lampen berättar att polische-
fen i Londonderry inbjöd honom att
titta in för en pratstund över ett glas
whiskey närhelst han hade lust. Lampen var noga med att underrätta sina
paramilitära vänner på båda sidor om
detta, och de hade inga invändningar
– ett par gånger hände det att de indirekt bad honom kommentera något
eller lägga fram ett förslag.
Det här kan låta enkelt, men
Lampen understryker att det krävs
personlig lämplighet, grundliga förberedelser och ett klokt och uthålligt
stöd från en utsändande grupp. Och
hur mycket man än vill att situationen
ska förbättras måste man värja sig
från att komma som en frälsare med
en fix och färdig bild av läget och
listor på ”vad folk måste göra”.
Häftet slutar med William Penns
ord om de tidiga Vännerna: ”De hade
själva börjat ett nytt liv, innan de gick
ut för att omvända andra.”
John Lampen: Encounters with Perpetrators, Pendle Hill Pamphlet 412
Texter av John Lampen finns på
http://en.wikipedia.org/wiki/John_La
mpen. Information om parets konsultverksamhet finns på http://www.
hopeproject.co.uk/
27
Kväkarporträttet: Johan Andersson
Johan Andersson blev medlem i det brittiska kväkarsamfundet 1932 – det
svenska bildades ju inte förrän 1935. Han var den förste manlige medlemmen i Sverige, och den förste som kom från arbetarklassen. Rörelsens
pionjärer i Sverige var alla kvinnor från medelklassen. Dagny Thorvall
och Emilia Fogelklou Norlind arbetade som lärare, och som studiecirkelledare kom de i kontakt med manliga arbetare. Några av dessa blev
inspirerade att söka medlemskap i samfundet. Den här artikeln om Johan
Andersson bygger i huvudsak på det som stått i Vän-Gammalt nr 2.
Om Johan Andersson (1870-1960)
sade Greta Stendahl efter hans död:
Det
som
jag
tycker
kännetecknar honom mer än
något annat är att han var så
medveten om att evigheten
finns i tiden, att den tränger
igenom överallt i allt tidligt
och timligt.
Erik Bergman sade vid samma
tillfälle, att Johan hade spelat en
stödjande och uppmuntrande roll i
samfundet. Sven Ryberg bidrog med
en mer konkret minnesbild:
När jag tänker på Johan ser jag
gärna framför mig följande
minnesbild. Johan bodde en
gång en tid hos oss i Svartbäcken. En dag hjälpte han till
med att beskära hallon.
Den gamla knotiga gubben
stod där nere i hallonlandet.
Plötsligt ropade han, att jag
28
skulle komma till honom. När
jag kom, bad han mej bara, att
vi skulle hålla varann i hand.
Hans gamla händer tog tag i
mina händer, och så stod vi där
i hallonlandet och höll andakt
tillsammans.
Johans egen livsberättelse
Johan skriver
samfundet:
om
vägen
Jag föddes i ett fattigt statkarlshem i Skånnella socken i Uppsala län 1870. Min far var 63 år
när han dog, och min mor 52.
Hon fick arbeta hårt, under
många tårar på grund av min
fars och brors dryckenskap.
När jag var 19 år anslöt jag
mig till Baptistsamfundet och
deltog i söndagsskolan som
lärare. När jag var 21 år dog
min mor på S:t Görans
sjukhus. Bredvid henne låg en
flicka som var konvalescent.
till
Hon brukade hjälpa … mor
och pyssla om henne [och hon]
… blev min hustru. Vi har haft
åtta barn, men två har dött vid
förlossningen. Under en svår
förlossning kämpade jag med
Gud om min hustrus liv, och
fick förvissning att hon fick
leva.
På det andliga området har
vi haft det svårt att följas åt,
hon är nöjd med en intagen
ståndpunkt. Jag har haft mycken lust för läsning. Genom mitt
umgänge med böcker och
människor med olika uppfattning har min livsåskådning
ändrats under årens lopp, och
däröver är jag tacksam.
Jag blev senare genom
Natanael Beskow bekant med
Dagny Thorwall. Ju längre jag
gick i Birkagården dess mer
började jag vantrivas bland
baptisterna. Det var en friskare
och klarare luft i Birkagården.
Till slut måste jag lämna
Baptistsamfundet, våra åsikter
gick åtskilligt isär.
Så kom jag att åhöra tvenne
föredrag av Dagny Thorvall
om kväkarna … Strax därefter
blev jag av Dagny inbjuden till
tysta andaktsstunder som hölls
i hennes hem.
Min själ har hungrat efter
gemenskap, efter förståelse för
människovärde och människo-
rätt. I de studiecirklar som
hölls efter de tysta andaktsstunderna som Dagny inbjöd
till, mötte jag den förståelse
och gemenskap jag längtat
efter, varför jag på Dagnys
uppmaning skrev min ansökan
om inträde i Vännernas
samfund, vilket också beviljades. Det var dock med
bävan jag gjorde det, bävan för
ansvaret att bära upp den
tradition och det anseende som
samfundet fått.
Den första tidskriftskommittén
Johan fick också vara med och bära
upp kväkarnas tradition. I mitten av
30-talet smiddes planer på en nordisk
kväkartidskrift. I Sverige skulle en
kommitté för nordiskt samarbete
skaffa material till tidskriften. Där
ingick Nanny Johansson, som var en
känd och uppskattad författare, och
Greta Stendahl, som hade en ledande
roll inom samfundet. Sammankallande blev dock Johan Andersson.
Övriga ledamöter var Signe Fredholm, Hedvig Peterson och Ulla Zettermark.
I den internationella (dvs europeiska) konferensen i Vallekilde i
Danmark 1938 deltog Johan Andersson tillsammans med Disa Beijer,
Greta Stendahl, Per Sundberg och
Ingeborg Tegnér.
I samband med årsmötet 1943
räknar man upp olika organ. Bland
29
dem fanns Äldste (nuvarande De
äldste), vilket bestod av elva kvinnor
och en man, Johan Andersson.
när jag var barn. Men det fanns
verkligen en frid omkring
honom då.
Röster om Johan Andersson
Erik Kalleson: Jag minns med
stor vördnad en gammal man
som hette Johan Andersson …
Han hade arbetat på en fabrik
där de gjorde fotogenlampor
och liknande, men så lades den
fabriken ner. Han hade köpt en
tomt för att bygga ett hus, och
börjat med grunden, och under
tiden tog arbetet slut … Johan
var en stillsam människa med
tanke på hur svårt han haft det.
Kanske att förhållandet mellan
honom och hustrun inte alltid
var det bästa. Men jag förstår
dem bägge två. Hustrun delade
inte hans religiösa syn, och det
är inte bra.
Eivor Ryberg: Johan Andersson … var här och klippte våra
hallonbuskar och andra buskar.
Han ville så gärna vara här och
gick och jobbade lite för sig
själv. Det var en upplevelse att
vara med honom.
Elsa-Agda Marklund: Jag
minns också systrarna Beijer,
Elsa och Disa, och deras käre
Johan Andersson. De var ju
mycket
lierade
med
Birkagården ... Johan Andersson som hade ett ansträngande
arbete som trädgårdsmästare
fick lägga sig på en dyscha och
vila, medan vi drack vårt te.
Malin Bergman Andrews: Jag
minns Lydia Andersson, och
Johan Andersson. Det var
tjusiga människor.
Maria Langefors: En annan
gammal kväkare är Johan
Andersson, trädgårdsmästaren
Det var en sådan andaktsfull
stämning och ro kring honom.
Jag tror inte att jag lärde känna
honom. Han var ju gammal då
30
Enligt Erik Kallesson kunde det
också bli problem som hade med
Johans bristande utbildning att göra,
t ex hans bristande kunskaper i
engelska. Men Erik säger också:
Jag tyckte om Johan. Han var
en så fin man, tyckte jag. Jag
förstod honom kanske bättre än
de andra, eftersom jag var på
samma linje eller av samma
material.
Ingmar Hollsing
Dagar i stillhet!
Är du intresserad av
ett andligt sökande som är fritt från dogmer
och baserat på den egna gudserfarenheten? Har ditt inre växande
lett dig till insikt om en andlig verklighet? Söker du ett komplement
till det din kyrka erbjuder? Behöver du ett par dagars vila
i en gemenskap som når bortom orden?
Välkommen på retreat till Svartbäcken!
16-18 sept I mystikernas sällskap med Sarah Rowland och Julia Ryberg.
28-30 okt Writing Inspired (på engelska och svenska) med Sue Glover
Frykman och Julia Ryberg.
11-13 nov Dagar för lärande om kväkarnas tro och praxis med Julia Ryberg
(obs. kostnad 500 kr).
2-4 dec Kom till ro. Stilla dagar för kropp och själ med Julia Ryberg.
För närmare upplysningar, se vår hemsida www.kvakare.se eller kontakta
Julia Ryberg, tel 0175-715 69.
Grunden för våra retreater är stilla kväkarandakt i aktiv väntan inför Gud.
På Svartbäcken finner du en kravlös och rogivande miljö.
Våra retreater börjar fredagar kl 18.00 med gemensam vegetarisk måltid
och avslutas på söndag ungefär kl 14.00. Svartbäcken ligger i underbar
Roslagsmiljö 65 km nordost om Stockholm.
Pris 900 kr för helgen, medlemmar 400 kr. Anmäl dig till Julia Ryberg och
betala till pg 5 15 83-3 (Vännernas samfund). Vid återbud senare än 7 dagar
före start återbetalas inte deltagaravgiften.
31
Kväkartidskrift 2/2011
POSTTIDNING B
KVÄKARTIDSKRIFT
Vännernas samfund i Sverige
Box 9166, 102 72 STOCKHOLM
BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING
(Om det står ”ja” efter årtalet på etiketten så har
du betalat din prenumeration för det året)
ADRESSER OCH ANDAKTSMÖTEN
Vännernas samfund i Sverige, Box 9166, 102 72 Stockholm, Plusgiro 5 15 83-3,
Besöksadress: Kväkargården, Kristinehovsgatan 2, T Hornstull,
uppg Högalidsparken, Tel/fax till exp:08-668 68 16 (telefonsvarare),
Hemsida: www.kvakare.se, Samfundsassistent 0175-715 69
KVÄKARHJÄLPEN pg 30 39 01-3
Stockholm:
andakt på Kväkargården varje söndag kl 11, torsdagar kl 19
Göteborg:
andakt 1 sönd/mån sept-maj, Lillatorpsg 10, Örgryte
tel 031-284928 (Patricia Nilsson)
Rimbo:
andakt på Svartbäcken 6 km v om Rimbo, tel 0175-715 30 (Ryberg)
Uppsala:
andakt 2 och 4 lörd/mån kl 15.00 sept-maj, Pastoralinstitutet,
Linnégatan 1, tel 018-55 74 87 (Kiselman)
Lund:
andakt lörd i jämna veckor i Vänskapens Hus, Bredgatan 19, 2 tr,
kl 14.15, tel 0709-96 82 42 (Lindquist), 046-14 23 98 (Anderson, eng)
Mälardalsgruppen: Kontakt 0150-122 59 (Nicklas Adamsson)
Smålandsgruppen: Andakt en gång i månaden. Tel 0370-301444 (Novak)
Västgötagruppen: Kontakt 0500-729 522 (Julia Lagersten)
FINLAND:
Vännernas Religiösa Samfund, Kväkarna.
Helsingfors: andakt söndagar i Kepas församlingsrum hörnet Tölötorgsg-Döbelng
kl 11, tel +358 9 728 45 65 (Lehto), e-post jocke.fagerstrom@nbl.fi
Åbo:
andakt varannan söndag kl 13, tel +358 40 876 9163 (Fowler)
Tammerfors: 1 o 3 lörd/mån kl 14, Kisakentänk 18, tel +358 44 5188267 (Lampela)
Uleåborg/Karleby/Muhos: Kont +358 8 533 3057 (Rose), jane.rose39@gmail.com
Ekenäs (Svenska ÅM): andakt varje söndag kl 11, tel 358 19 205 472 (Rancken)
NORGE:
Vennenes Samfunn, Grönland 12, N-1088 Oslo., tel +47 22 43 4560,
fax +47 22 43 63 01
Oslo:
andakt hver söndag kl 11
Kristiansand: andakt annenhver söndag, tel +47 38 04 55 57
Bergen:
andakt 1 sönd/mån, tel +47 05 28 37 66
Stavanger:
Sandvigå 27, N-4007 Stavanger, andakt hver sönd kl 11, tel 51526411
DANMARK: Drejervej 15, 4 tr, 2400 Köbenhavn NV, tel +45 3647 0095 (Clausen).
Köpenhamn: Andagt hver sönd kl 10
Jylland:
Bodil Linnea Ingversen, tel +45 9737 3650, e-post bi@vgt.dk
För adresser utom Norden se hemsidan eller kontakta samfundsassistenten.