Tekniken och jag

Tekniken och jag
En uppsats av Sebastian Vidovic om tekniken och dess tillämpning under barndomen
Jag föddes på mitten av 70-talet, precis som många av dagens
stora elektronikföretag. Lanseringen av integrerade kretsar innebar en revolution för elektroteknikens förutsättningar. En uppsjö av mer eller mindre användbara hemelektronikprodukter
som t ex TV, video, TV-spel, datorer, digitalur med alarm,
radiostyrda bilar etc fyllde de flesta av västvärldens hushåll.
Uppfinningar och tekniska lösningar flödade fram, precis som
mina egna även om jag spelade i en helt annan division.
Bombbarnet
När jag kom upp i fem års åldern började det klia i mina
teknikfingrar. Eftersom min pappa är elingenjör och hade som
hobby att bygga elorglar och bära hem gamla inbytta radioapparater från radiohandlare, fanns det gott om elektroniska prylar
att skruva sönder. Radiorör var speciellt intressanta för de kunde
jag kasta upp i luften och se när de krossades mot asfalten.
"Poff!" hördes det när vakuumet i radiorören förintades. De
stora, feta och färglada högspänningskondensatorerna i TVapparater var också tuffa. De kunde jag sprätta upp och linda ut
flera meter vaxat papper som luktade illa.
Nej, stimulansen till mina tekniska sinnen var det sällan någon
brist på. I tvåan på lågstadiet lyckades jag och min polare
skrämma upp klassen genom vår egentillverkade bomb. Den
bestod av ett lysande digitaldisplay från brorsans slaktade
robotspel, en vridkontaktor som jag lånat ur pappas diverselådor, lite rosa sladd, en träplanka och fyra tjocka 1,5 V batterier
som vi lindat in i svart isoleringstejp. Vred någon på kontaktorn
tändes displayen och visade några lysande röda streck. Det var
tiden tills bomben skulle sprängas. Att den låg i en mögelskadad
portfölj som jag fått av pappa gjorde det hela än mer verklighetstroget. Så verklighetstroget att parallellklassens värsting slog
ner mig för att få reda på hur han skulle kunna detonera den.
”Stoppa in båda trådarna i vägguttaget så kommer den att
explodera” drog jag till med för att bli av med busen. På nästa
kvartsamtal muttrade fröken något till min mamma om
”Sebastians tekniska färdigheter”.
Bara några månader senare fick min kompis och jag nys om
något spännande – bensin. Det skulle nog kunna explodera om
vi kunde antända det på säkert avstånd. I fantasin så jag hur jag
kunde detonera bomber som blev till fina eldbollar. Det blev
svårt att somna på kvällen då fixeringen blev allt starkare. En
eftermiddag efter skolan beslutade vi oss för att uppfylla vår
dröm. Efter en snabbvisit på BP-macken och en vit lögn om att
”pappa behöver bensin” var vi tillbaka med lite bränsle i en av
mammas tomma syltburkar. Jag klättrade upp till en av köksluckorna och stal en tändsticksask. Vi hade redan tänkt ut hur vi
skulle göra. Cigaretterna som vi hittat en vecka tidigare skulle
fungera som stubin och gropen som brorsan grävt fem år tidigare
i den övergivna fruktträdgården skulle dämpa explosionen. Vi
nöjde oss med att bara test med lite bensin först. Locket till
syltburken lade vi upp och ner och hällde på lite bensin. Nervöst
lade jag en cigarett så att ena änden var doppad i bensin. Då
hände något oförutsett. Cigaretten sög upp bensinen och blev
fuktig. ”Skit i det! Den sista biten är ju fortfarande torr” tänkte
jag och tände tändstickan. Min kompis hade förflyttat sig några
meter bort och såg blek ut. Jag lutade mig bakåt och var beredd
på att springa. Men så fort jag fört tändsticka till cigaretten
antändes bensinen. Ingen explosion som i filmerna. Besvikna
begav vi oss hem för att gömma bensinburken. Pappa stod och
vattnade blommorna i trädgården så vi gömde den i postlådan.
Ett utmärkt gömställe tills mamma kom cyklande från jobbet
och kollade posten. Vilket avhyvling det blev! Mamma och
pappa var förbannade och skällde. Efter 10 minuter lugnande de
ner sig och pappa förklarade vad som skulle kunna ha hänt. Jag
beskrev hur vi hade resonerat och då skrattade pappa. ”Så kan ni
ju inte bygga en bomb! Det måste bildas ett tryck för att något
ska explodera” förklarade han. Efter det var ivern att bygga en
bensinbomb borta.
Videon
1984 hade videoapparaterna börjat att etablera sig i de svenska
hemmen. Var och varannan kompis hade en video i huset. Det
var guld att kunna se på tecknad film precis när vi önskade. För
att inte tala om filmer ”Nu blåser vi snuten” och ”Sista natten
med gänget” som jag säkert såg ett 20-tal gånger. Problemet var
bara att övertala mamma och pappa att skaffa video så att jag
skulle kunna låna en massa häftiga filmer av mina vänner. Saken
var den att min fredsälskande mamma jobbade på en öppen
parklek i ett invandrartätt område i Helsingborg. Där kunde hon
observera den påverkan videovåldet hade på småungarna. Karatepinnar och kaststjärnor hade tydligen börjat cirkulera på parkleken efter det att ungarna börjat kolla på ninjafilmer. Nej, en
sådan maskin som bara förstör barnen skulle hon minsann aldrig
släppa in i sitt hus. Nehe, tänkte jag för mig själv. Då var det lika
kört med video som att leka med krigsleksaker.
Men något år senare vid juletid kom något oväntat. Mamma
föreslog att familjen skulle köpa en video. "Va! Varför det?"
frågade jag henne. Då hade hon tydligen kommit på att det inte
var videoapparaten i sig själv som var så farlig utan att det istället
var videofilmerna. Hon menade på att det faktiskt fanns en del
bra filmer som stimulerade livet. Jo visst. Shirley McLaines ”Ut
på yttersta grenen” tyckte mamma och pappa var jättebra.
Historien i filmen var ju dessutom sann och politikern som
Cherly strulade med var säkert Olof Palme. En annan film,
”Måsen” gillade de också skarpt. Den handlade om en fiskmås
som uppnådde ett högre andligt plan genom att klara av det
omöjliga. Så här i efterhand undrar jag vem som hade svårast
med att hålla isär verklighet och film.
1
Upprustning
1987-88 kom Glasnost. Ett något mildare klimat i det kalla
kriget kunde skönjas. Mamma och pappa drog sig ur Helsingborgs
fredskommitté efter ett årsmöte hemma hos oss. Pappa hade
blivit sur för att några ur kommittén hade kallat vårt hem
”kapitalisthus”. Vi hade tydligen för mycket moderna apparater
för att platsa i proletärkommittén. Det var ju lika bra, för då
kunde pappa koncentrera sig på viktigare saker som att köpa nya
roliga syntar. Själv började jag rusta upp med egenkonstruerade
vapen.
Nog har det alltid varit så att pojkar tycker det är kul med bilar
och vapen. Frågar man hundra killar så tycker de flesta av dem
att det är kul att skjuta och smälla nyårsmällare. Men det är bara
just skjutandet som drev mig till att bygga en massa vapen. Lika
mycket var det att klara av att konstruera och bygga något själv
– en utmaning.
Ärtrör
Det började med ett ärtrör som jag stal från Hennes & Mauritz
klädhängare. De var kul att skjuta på bilar, men en gång gjorde
jag och min kompis Daniel misstaget att lägga oss i min trädgård
och pricka en bil som precis hade varit och hälsat på den sura
grannen Malmkvist. Daniel och jag hörde bromsarna tjuta och
hur bilen backade tillbaka i hög hastighet. Adrenalinet började
pumpa och vi begav oss springande därifrån genom grannarnas
trädgårdar. Vi tog skydd hemma hos Daniel. Som tur var hans
föräldrar inte hemma så vi kollade på ”Titta vi flyger” för att
lugna våra själar. Vi diskuterade vad som kunde ha hänt och
någon timme senare ringde mamma hem till Daniel. ”Jag
misstänkte att ni var där” sade hon. Tydligen hade grannens
besökare blivit mycket förbannad. Han trodde vi hade kastat
sten på hans bil. Det hade blivit en riktig scen när alla grannarna
hade kommit ut och lagt sig i. Och ingen av dem hade tagit mitt
parti.
Nästa steg var att kriga med några grannbarn. Vi byggde
ärtslunger av gamla fotorullar och ballonger. Ett mycket bra
vapen med både bra räckvidd och styrka. Kulbanan var inte
särskilt rak men det var inte mycket man begärde för att ett vapen
skulle brukas. Kriget tog slut efter några dagar men vapenutvecklingen fortsatte. En mer raffinerad form av blåsrör utvecklades ur smalare rör där inte ärtor gick in. Istället använde
jag öronrensare som jag delade på mitten. I spetsen på öronrensaren satte jag en nål. Verkligt bra precision. Jag kunde sätta
pilen i en apelsin på 7-8 meters avstånd.
Ärtröret var ett roligt vapen, men mamma blev inte
alltid så glad när jag fyllde trädgården med ärtor.
Den avklippta öronrensaren med en nål i spetsen
erbjöd stor pricksäkerhet på stort avstånd.
Ärtsprutan
En mindre lyckad vapenkonstruktion var den kompressormatade
ärtsprutan. Efter jag studerat hur pappas målarspruta fungerade
byggde jag min ärtspruta av en av mammas syltburkar, pappas
kompressor, ett par ärtrör och lite isoleringstejp. Nog för att den
fungerade då och då, men räckvidden var urdålig. Så här i
efterhand har jag listat ut vad felet var – det fanns ingen
explosionsverkan i eldröret. Kompressormunstycket öppnade
nämligen in med fullt tryck när jag tryckte in avtryckaren.
2
Ärtsprutan var tekniskt
avancerad men fungerade
mycket dåligt.
Armborstet
Stommen i mitt vapenförråd blev det hemmabyggda armborstet.
När brorsan hade knäckt sin glasfiberpilbåge tog jag tillvara
resterna. Det tog lång tid att resonera sig fram till hur jag skulle
kunna bygga ett armborst av det hela. Avtryckarmekanismen var
lurig att konstruera. Hela tiden fick jag ta hänsyn till att förmågan
att bygga mekaniska mekanismer var mycket begränsad. Jag
fick ju alltid utgå från saker som jag kunde ta i pappas verkstad.
Avtryckaren blev en simpel konstruktion som bestod av ett
avklippt böjt spik. Ammunitionen blev knallpilar som gick att
köpa för 1,50 i närbutiken. Rännan i kolven gjorde jag med ett
stämmjärn. Räckvidden uppskattade jag till 50-60 meter och det
roligaste var att pilarna smällde när det träffade sitt mål. Inte för
att det var ett prickskyttevapen, men det spelade ju ingen roll.
Det gick ju att skjuta med och det var skitballt att jag lyckats
bygga vapen som var såpass bra.
Armborstet kompletterades efter några veckor med rökgranater
som bestod av Penolfärgpennor som var fyllda med salpeter och
socker samt lite brännbart klister. Granaterna rök jättebra, men
den kemiska reaktionen mellan salpetert och sockret var lite väl
häftig. När jag tänt på granaten och skulle skjuta iväg den hade
pennan redan börjat smälta och kletat ner armborstet. Det var
också väldigt svårt att få bågsträngen att träffa granaten.
En gång lyckades jag spräcka fönsterutan i mitt rum när armborsten oavsikltigt gick av inomhus. Givetvis blev pappas lite
sur, men jag berättade hur det hela hade gått till. Så småningom
gick armborstet sitt öde till mötes. Flitig använding orsakde
utmattning i bågen. Efter att ha spruckit ett par gånger var den
omöjlig att laga.
Tårgas
Försvarsvapen som tårgas började också att utvecklas. Löksaft
på en pumpbar blomsterspruta var den enda praktiskt genomförbara lösning jag kunde komma på. Men löksaften var ganska
svårt att pressa ur så koncentrationen var inte alls stark då jag
spädde ut saften med vatten. Jag måste har sett rätt komisk ut när
jag provade gasen genom att spruta mig själv i ansiktet. Gasen
fungerade inte alls, men någon sorts logik låg det bakom idén.
Armborstet (höger) hade lång räckvidd och
laddades med knallpilar (nedan) som smällde när de
träffade målet.
3
Kanonen
1
Något år tidigare hade jag även utvecklat en legokanon som
kunde skjuta iväg häftmassakulor med hjälp av små 5-öres
smällare. Nu hade jag fått tag i en begränsad mängd kinasmällare med avsevärt högre sprängverkan och då beslutade jag
mig för att bygga en något rejälare kanon. Konstruktionen var
mycket enkel. Jag satte ner ett kort järnrör med lämplig diameter
i gräsmattan. Därefter förberedde jag mig med att plocka fram
kinaskottet, en stenkula och min tändare. Det gällde att ha
mycket bra timing för att inte riskera fingrarna. Först tände jag
eld på stubinen och släppte ner smällaren i röret. Därefter skulle
stenkulan släppas ner. Detta fick inte ske förtidigt för då slocknade stubinen och gjorde man det försent så skulle jag kunna
skada mig. Om röret var rätt vinklat så var räckvidden mycket
lång. Hade kulan rätt passform så var det bland omöjligt att se
den. Kulans utgångshastighet måste ha varit ganska hög. Som
tur var tog smällarna slut ganska snabbt och under stora delar av
året var det extremt svårt att få tag på så exklusiva varor som
krutsmällare. Pappa är smällrädd efter sin barndom då hans
hemland var ockuperat av nazityskland. Så av honom fick jag
aldrig några smällare. Den enda gången det var relativt lätt var
på nyårsdagen då jag alltid spatserade runt i byn på jakt efter
odetonerade krutladdningar runt de olika festställena. De smällare jag hittade var ofta fuktiga, så jag fick lägga dem på tork i
någon månad. Jag kommer i håg att torktiden kändes som en
evighet.
Krutet
2
En gång blev desperationen på stubin så stor att jag och min
kompis Daniel beslutade oss för att tillverka eget krut av
tändsticksvavel. Tanken var inte dum, men tillverkningsprocessen
var farlig. Det tänkte vi inte på just då, men efteråt insåg jag hur
nära det var att ”krutet” skulle antändas. Vi började med att köpa
ett big-pack med tändstickor. Därefter täljde vi av svavlet från
alla tändstickor och lade det i mammas marmormortel. Sedan
malde vi svavlet. Det var själva malningsprocessen som var
extremt farlig för det kom små, små miniknallar som mycket väl
kunde antänt hela krutsatsen.
Själva användningen av krutet som stubinförlängare blev något
misslyckad. Tanken var att krutsträngen på marken skulle fungera som stubinförlängning till en kinasmällare med för kort
stubin. Det var min kompis Daniel som skulle tända på, men
krutet brann inte så sakta som vi trodde att det skulle göra.
Istället blev det bara en stor blixt. Som tur var hann han undan
innan smällaren gick av.
3
4
Kattfällan
I villaområdet jag bodde sprang det runt en massa söta katter.
Katterna får ingen mat av sin danske trädgårdsmästare och är
allmänt förvildade. Eftersom jag ville klappa de där söta katterna försökte jag jämt och ständigt att locka på dem. Inget
hjälpte så jag beslutade mig för att jag skulle bygga en kattfälla
för att kunna komma lite närmare dem.
Den första versionen var en mycket enkel konstruktion. En stor
papplåda skulle fungera som bur och en fiskbit som lockbete.
Meningen var att lådan skulle falla ner över katten och att katten
inte skulle komma ut. Saken vara bara den att lådan var alldeles
för lätt och katten kunde välta upp lådan ingen. Jag insåg efter
ett par försök att det skulle krävas rejälare material till min
kattfälla om jag skulle lyckas.
Bakom friggeboden i trädgården hade mina föräldrar satt en stor
stålbur som de använde som kompost. Jag välte ut komposteringen i en stor hög och släpade iväg med stålburen till
snickarverkstaden. Efter ett par dagars snickrande hade jag
lyckats få ihop en riktigt rejäl trälucka som skulle falla igen
bakom Katten. Luckan hade jag spikat ihop med brädor som
mamma hade hämtat hem från parkleken. Mekanismen var
förhållandevis bra konstruerad med skenor så att luckan skulle
falla lätt och en extra spärr så att katten inte skulle kunna lyfta
upp luckan. Utlösningsmekanismen var enklast möjliga – en
köttbit med två snören fastgjorda i var ända. Katten skulle tugga
av köttbiten och då skulle luckan falla igen.
Mina föräldrar trodde naturligtvis inte att min fälla skulle
fungera så de brydde sig inte om att sätta stopp för mitt projekt.
Men då började fångsten komma in. Det första jag fångade var
en igelkott. Det var i och för sig inte igelkottfälla jag byggt men
det var ändå kul att se att konstruktionen fungerade. Frågan
återstod bara om den skulle vara tillräckligt bra att fånga ett så
snabbt djur som en katt.
Sent kvällen därpå hojtade pappa på mig. Min kattfälla hade
tydligen fångat en katt! Det var mörkt ute så jag tog en ficklampa
och lyste på min fälla genom tvättstugsfönstret. Två par kattögon glänste i mörkret av ljuset från min ficklampa. En katt
vandrade runt i buren och en annan katt stod utanför och tittade
på. Jag kände triumfen av att ha lyckats. Vilken tillfredsställelse.
Eftersom det var mycket sent på kvällen beslöt jag mig för att ta
i tu med katterna tidigt nästa morgon. Jag visste inte vad jag
skulle göra med dem. Kanske spruta lite vatten på dem som
hämnd för att de aldrig ville bli klappade. Men när jag kom ut
nästa morgon var katterna borta. Brorsan hade släppt ut dem
efter jag hade gått och lagt mig. Nåja, huvudmålet var uppnått
– jag hade bevisat för mig själv att jag kunde bygga en bra fälla.
Nu när jag visste det var det inget roligt att fånga katter längre.
Jag demonterade fällan dagen där på. Mamma och pappa ville
ju dessutom ha tillbaka sin kompost.
Kattfällan fångade både en igelkott och en katt.
Observera att buren är ritad utan galler.
5
Datorn
I början av högstadiet var jag väldigt sugen på att skaffa mig en
hemdator. Jag började bli trött på att sitta bredvid min kompis
och bara titta på när han tryckte på sin dator. Men skräcken för
datorer från mina föräldrars sida var mycket stor. De trodde jag
skulle bli helt uppslukad, försoffad och elallergisk om jag fick
en dator på rummet. De ställde hårda krav på att jag skulle börja
motionera regelbundet om jag skulle få lov att köpa en dator.
Jag tvekade att gå med på deras krav för all organiserad sport gav
mig spykänslor . Men suget blev för stort. Jag gjorde en
övervägning och kom fram till att om jag kände mina föräldrar
rätt - de som aldrig själv sportat - så kunde de inte tvinga mig till
att börja i någon fotbollsklubb när jag väl hade min dator. Jag såg
över mina besparingar och betalade hälften av Atari ST:n som
jag köpte. Resten betalade mina föräldrar.
Till en början ville mina föräldrar att datorn skulle vara placerad
på köksbordet - allt för att försvåra användningen. Men mamma
bytte snabbt uppfattning - datorn var för ful. Mitt rum skulle
passa mycket bättre.
Givetvis blev det inte av med något sportande för min del.
Istället blev det en massa datorspelande och kopierande. Då och
då hände det att pappa kom in och glodde surt på mig. ”Sitter du
och leker med musen och osten igen” brukade han säga när jag
spelade ett spel som hette ”Mouse trap”. Just det där med
”musen och osten” hänger fortfarande kvar och än idag kan jag
få höra denna spydighet om han kommer på mig framför ett
datorspel.
Snart kom pappa på att han kunde utnyttja mig i hans arbete. Jag
fick börja skriva in enkla texter på datorn. Jag fick betalt, men
det kändes som det var ett tvång.
6
Ett år senare när jag semestrade i Singapore med min bror köpte
jag ett 2400 bauds modem. Det var då datakommunikationsvärlden öppnades för mig. Jag ringde bbs:er både i Malmö och
Göteborg och det syntes på telefonräkningen att modemet var
långsamt.
Ännu ett år senare köpte pappa sig en egen dator - en PC 486/33
MHz. Ingen annan är jag orkade lära sig hur man använde den,
så datorn blev så småningom min. Det är först nu, 5 år senare,
som pappa verkligen klarar av att sköta en egen dator. Det beror
förmodligen på att jag flyttade hemifrån och att han inte har
någon som han kan rådfråga så fort han inte kommer ihåg hur
han ska göra.
Mina föräldrars uppfattning om datorer har i alla fall förändrats
från djup antipati till det bättre. Idag är det pappas leverbörd att
sitta bakom datorn och rita elritningar och skriva ventilationsdokumentationer. Utan datorn som verktyg skulle han vara
ganska ineffektiv. Ett återkommande mönster hos mina föräldrar tycks vara just att de är rädda för all ny teknologi. TV:n,
videon, datorn och mikrovågsugnen några exempel på maskiner
som till en början blivit behandlade med stor skepticism men
som blivit assimilerade i mina föräldrars hushåll när åren gått.
Jag vet inte om det var datorns förtjänst som fick mig att stilla
min teknikiver. I datorn kunde jag utforska oupptäckta områden
och ständigt lösa problem. Förmodligen var det teknisk linje
som tog knäcken på min nyfikenhet. För mycket matte och
dåliga lärare var orsaken till att jag inte längre ville bli elingenjör. Att tråka framför abstrakta matematiska beräkningar
var inte min föreställning av vad en tekniker sysslade med.