Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och

Sida |1
Sören Ekström
Svenska kyrkan
- historia, identitet,
verksamhet och
organisation
Senast reviderad 7 november 2011-11-07
Sida |2
Sjätte upplagan (utgiven som nätbok)
Copyright: Sören Ekström
2011-11-07
Publicerad på hemsidan www.sorenekstrom.se
Texten får citeras och kopieras fritt, men bara med angivande av källan.
Sida |3
Förord
1985, medan jag var statssekreterare i Civildepartementet, som också var kyrkodepartement, gav jag på Verbums förlag ut en röd bok, till sin utformning på utsidan lik Svenska kyrkans matrikel, med titeln Svenska kyrkan – organisation och verksamhet. 1989.
Sedan blev den blå, grön, grå och svart med litet orange. Innehållet har varit ungefär detsamma i några av upplagorna, men inför millennieskiftet blev boken mer innehållsrik.
Jag har också, när jag nu lägger ut den sjätte upplagan på nätet, fri att disponera för läsning, nedladdning och mångfaldigande, gjort en omfattande genomgång och kontroll av
innehållet.
Jämfört med föregående utgåvor är boken återigen rejält utvidgad. Det finns flera helt
nya kapitel och avsnitt. Jag kommer också att fortlöpande revidera texten i takt med att
beslut fattas, statistik redovisa, synpunkter på boken når mig och annat intressant material uppenbarar sig.
Nätboken är tillkommen av flera skäl. Den hemsida som jag byggt upp ger nya möjligheter. Önskemål har förts fram från flera håll. Och jag tycker att det är roligt att hålla
detta material vid liv.
Jag hoppas att boken i dess nya form ska fortsätta att användas i utbildning av förtroendevalda, i de kyrkliga yrkesutbildningarna och i andra utbildningar, liksom av dem
som av andra skäl på ett lättgillgängligt sett vill skaffa sig kunskaper om Svenska kyrkan.
Boken kan också via det register som kommer att läggas in under oktober 2011 användas som en uppslagsbok. Registret finns fortfarande trots att de som läser på datorskärmen har snabbare sätt att söka.
Mitt främsta tack går till dem som skrivit de många böcker som jag använt i arbetet
med både de tidigare och upplagorna och den som nu publiceras på Internet. Där ryms
kyrkorättsliga klassikerförfattare som Yngve Brilioth, Halvar G.F. Sundberg, Carl Arvid
Hessler, Carl-Gustaf Andrén och Göran Göransson, men också de fyra nutida kollegor
som står bakom den kommenterade utgåvan av Svenska kyrkans kyrkoordning, alltså
Gunnar Edqvist, Lars Friedner, Maria Lundqvist Norling och Patrik Tibbling. Några av
dem har också i andra skrifter delat med sig av djup kunskap och lång erfarenhet. Samma tyngd finns hos en annan kollega, nämligen Carl Henrik Martling, i hans rika produktion. Likaså har den med Lennart Tegborg som huvudredaktör utgivna Sveriges kyrkohistoria (med Bertil Nilsson, Sven-Erik Pernler, Åke Andrén, Ingun Montgomery, Harry
Lenhammar, Anders Jarlert, Oloph Bexell, Ingemar Brohed som redaktörer och författare) varit en givande källa till kunskap. Och alla andra – se litteraturförteckningen!
Bland arkitektur- och konstinriktad litteratur är Konst och visuell kultur i Sverige ett
samlingsverk som genom sin systematisering och sitt innehåll varit till stor glädje för
mig. Dess genomgångar av kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier har gjort skrivandet
lättare.
Jag vill tacka Lars Eckerdal och Gunnar Edqvist för deras noggranna läsning av hela
texten och de många viktiga påpekanden de gjort i både sak och form. Båda har funnits
med vid utgivningen av några av de tidigare versionerna av denna bok. Jag tackar också
Maria Klasson Sundin som har föreslagit många viktiga förbättringar och också har kunnat bedöma textens användbarhet i bland annat de kyrkliga utbildningarna. Maria gav
Sida |4
mig också den sista puffen som gjorde att jag började den bearbetning som nu lett till ett
tämligen omfattande material. Alla tre har föreslagit nyanseringar, kompletteringar, rättelser och nya formuleringar som jag med stor tillfredställelse använt. För detta är jag
skyldig dem stor tacksamhet! Mycket som inte var så bra har blivit bra och en del som
var bra har blivit bättre. Jag är också glad över att Mikael Waldenby hjälpt mig med den
kyrkomusikaliska texten.
Sist men inte minst, tack Agneta för tålmodighet, uppmuntran och språkgranskning!
You have killed my darlings, but there is still one left…
Stockholm i oktober 2011
Sören Ekström
E-postadress: soren.ekstrom@sorenekstrom.se
Hemsida: www.sorenekstrom.se
Sida |5
Innehåll
1. En kyrkohistorisk konturteckning 9
Tillkomsten av en nordisk kyrkoprovins 9
Reformationstiden 13
Enhetssamhälle och enhetskyrka 19
Kritisk diskussion och organisatorisk omvälvning 25
2. Svenska kyrkans identitet 41
Vad står Svenska kyrkan för? 41
Gudstjänsten 44
Att tillhöra Svenska kyrkan 46
Gemensamt uppdrag – delat ansvar 47
Ekumenik och kyrkogemenskap 49
Dialog med andra religioner 53
3. Svenska kyrkans rättsordning 55
En historisk bakgrund 55
Den statliga lagregleringen 56
Kyrkliga ärenden i statliga myndigheter 61
Kyrkoordning för Svenska kyrkan 64
4. Byggenskap, konst, musik och kyrkospel 69
Kyrkobyggandets utveckling 69
Kyrkliga målningar och inventarier 73
Prästgårdar och prästgårdskultur 77
Kyrkomusikens utveckling 77
Kyrkospel – mellan gudstjänst och teater 79
Kyrkogårdarna och deras utformning 80
5. Gudstjänster och övrigt församlingsliv 83
En historisk bakgrund 83
Sida |6
Gudstjänsten 87
Församlingsliv och verksamhet i övrigt 94
6. Församlingar och samfälligheter 99
En historisk bakgrund 99
Församlingens grundläggande uppgift och ansvar 99
Den lokala indelningen 100
Organisationen inom församling, pastorat och samfällighet 103
7. Stiften 109
En historisk bakgrund 109
Uppgifter och beslut på stiftsnivån 110
Organisationen i stiftet 112
8. Den nationella nivån 115
En historisk bakgrund 115
Uppgifter och beslut på den nationella nivån 117
Den nationella nivåns organisation 118
9. De som tillhör Svenska kyrkan 123
Regler för att tillhöra Svenska kyrkan 123
Medlemsutvecklingen 124
Hur tänker medlemmarna? 126
10. Tjänster och arbetsmarknad 129
En historisk bakgrund 129
De kyrkliga tjänsterna i dag 130
Tillsättning, behörighet och uppsägning 132
Utbildningar 133
Tjänstebostäder 134
11. Ekonomi och egendom 135
En historisk bakgrund 135
Kyrkor, inventarier och kyrkogårdar 136
Sida |7
Den kyrkliga ekonomin i dag 138
12. Val av biskopar och förtroendevalda 141
En historisk bakgrund 141
Val av biskop i dag 142
Val av förtroendevalda i dag 143
13. Fristående organisationer inom Svenska kyrkans tradition 147
En historisk bakgrund 147
Inomkyrkliga fromhetstraditioner 148
Övergripande kyrkliga organisationer 151
Diakoniorganisationer 151
Utbildning, folkbildning och forkning 153
Kvinnoorganisationer 154
Barn-, ungdoms- och studentorganisationer 154
Kör- och musikorganisationer 155
Tidningar och tidskrifter 155
Arbetsmarknadsorganisationer 156
Begravningsverksamhetens organisationer 158
Kyrkliga företag 158
14. Samverkan över samfundsgränserna 161
En historisk bakgrund 161
Det internationella ekumeniska samarbetet 162
Det svenska ekumeniska samarbetet 165
Den organiserade religionsdialogen 169
Litteratur och förkortningar 171
Tryckta skrifter 171
Källor på Internet 173
Kyrkliga och närliggande förkortningar 173
Register 175
Sakregister 175
Personregister 190
Sida |8
Några förklaringar och läsanvisningar
Språkligt försöker jag hålla mig till gängse skrivregler och Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Vid
tveksamhet, till exempel beträffande stavningen av namn, har jag följt Nationalencyklopedins stavning. Det betyder att jag till exempel skriver Olaus Petri, trots att jag vet att många forskare – med
rätta, tror jag! - föredrar Olavus Petri. Så skrev han själv.
Jag har lagt in mitt namn och tidpunkt för senaste revidering överst på de sidor som inleder ett nytt
kapitel. Det här är en nätutgåva till vilken jag har copyright, men som får laddas ner och kopieras
fritt. Ibland skrivs bara ett eller ett par kapitel ut och mångfaldigas. Också senaste tidpunkt för ett
kapitels revidering anges där.
Boken är redigerad så att varje nytt kapitel börjar på en högersida och slutar på en vänstersida för
dem som skriver ut hela boken eller ett enstaka kapitel med dubbelsidig skrift. Det gör det också
lättare för den som sparar den tryckta texten i pärm att successivt sätta in reviderade versioner av
kapitlen.
Ett stort antal rörelser och organisationer presenteras i bokens två sista kapitel. Uppdelningen på
inomkyrkliga och ekumeniska organisationer är inte alltid lätt att göra. Flera organisationer befinner
sig i gränslandet och är dessutom i detta avseende under förändring.
I kyrkohistorien myllrar det av namn på betydande personer. Bara en liten del nämns i den här boken. Urvalet kan sannerligen diskuteras.
Registren upptar ett stort antal ord och är omfattande för att de ska kunna användas som en uppslagsbok. För vissa ord kan inte varje ställe det används anges. Det gäller ord som kyrka, Svenska
kyrkan, församling, stift, gudstjänst, medlem, tillhörig och flera andra. Där har jag gjort ett urval av
sidhänvisningar.
I ett så omfattande material som detta är det svårt att undvika att enstaka fel uppstår. Välkommen
att föreslå korrigeringar och förbättringar! Adress:
Mejl: soren.ekstrom@sorenekstrom.se
Hem: www.sorenekstrom.se
Sida |9
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 1
En kyrkohistorisk
konturteckning
Tillkomsten av en nordisk kyrkoprovins
Mission och kristnande på flera nivåer
Kristnandet av Norden är en mer komplicerad historia än den vi oftast får höra och läsa.
När Jan Arvid Hellström beskriver den i Sveriges kristnande pekar han bland annat på
följande förhållanden:
 Kristendomen nådde Norden från flera håll. Dels från söder, det vill säga från den
europeiska kontinenten. Dels från väster, från de brittiska öarna. Det fanns också
ett mindre uppmärksammat men inte oviktigt östligt inflytande, med bysantinskt
ursprung genom nordiska besök i Konstantinopel och också förmedlat via Ryssland.
 De första missionärerna1 tycks ha besökt Sverige under tidigt 800-tal, dock utan
nämnvärda framgångar. En mer omfattande mission beskrivs under 1000-talet.
Den går sedan över i Sveriges kristnande. Det finns alltså en förbryllande tyst period mellan 800-talet och 1000-talet.
 Kristnandet var en lång process, säkert påbörjad innan de kända missionärernas
ankomst till Norden. Vikingatågens storhetstid inträffade från skiftet mellan 700och 800-talen till mitten av 1000-talet. Vi vet att vikingar besökte stora delar av
Europa (nuvarande England, Frankrike, Medelhavsländerna, Ryssland och Konstantinopel). Där kom de i kontakt med kristendomen och kan mycket väl ha påverkats, även om deras syfte med resorna var ett helt annat.
1
Mission, av latinska mi´ssio, sändning, kallelse.
S i d a | 10
Vad omfattar Sverige?
I den här boken används ofta begreppet Sverige. Det kan betyda mycket
olika områden, beroende av vid vilken tidpunkt det gäller. Därför en kort
skiss av hur Sverige, med dess nuvarande omfattning, kommit till.
Ett samlat land, där man kan ana en kommande centralmakt, om än med
många inre maktkamper, växer sakta fram under tidig medeltid. Historikerna talar numera om 1100-talet som den tid då ett samlat rike kom till med
två områden, Mälardalen och Västergötland som de tidigaste centralpunkterna. Banden knyts successivt fastare söderut mot Småland och Östergötland och norrut mot Dalarna och Norrland. Genom korståg och erövringar
knyts också nuvarande Finland till Sverige. 1285 överenskoms att Gotland
ska tillhöra Sverige.
Sverige som namn, eller Svea rike, förekommer första gången i det anglosaxiska Beowulfkvädet på 1000-talet och i skrifter från det område som i dag
utgör Sverige på 1200-talet. Benämningen Svenska kyrkan är en ytterst sen
skapelse som första gången förekommer officiellt i 1873 års dissenterlag.
Sverige och Norge bildar en union som varar 1332-60. 1332 köper Magnus
Eriksson (1316-74) Skåne och Blekinge till Sverige, 1341 också Halland. Detta
accepteras av Valdemar Atterdag (1321-75). 1355 upplöses den svensknorska unionen. 1360-61 erövrar Danmark under Valdemar Atterdags ledning Skåne, Blekinge, Halland och Gotland från Sverige. 1380 bildas en
dansk-norsk union som varar till 1814. 1389 etableras Kalmarunionen med
Margareta (1353-1412, regent 1387-1412) som drottning. Unionen innefattar Sverige, Danmark och Norge och bekräftas 1397. Sverige utträder ur unionen 1523.
1561 blir den baltiska kusten vid Finska viken, i huvudsak Estland, svensk
på grund av befolkningens egna önskningar. Två år senare blir också Dagö
svensk. 1595 blir även områden öster- och västerut, inkluderande Narva,
svenskt område. 1617 blir också södra Karelen svenskt och 1621 därtill Livland, inklusive Riga och Dorpat. 1645 blir Ösel svenskt. Besittningarna i Baltikum är det första steget på Sveriges väg till stormakt.
1638 grundas kolonin Nya Sverige vid Delawarefloden i Amerika. Den erövras 1655 av holländarna. 1645 införlivas Gotland, Halland (på 30 år), Jämtland och Härjedalen med Sverige. 1648 får Sverige besittningar på den nordtyska östersjökusten, bland annat Vorpommern, Wismar och BremenVerden. Skåne, Blekinge, Bornholm, Halland, Bohuslän och Trondheims län
införlivas med Sverige 1658. Stormaktstiden kulminerar.
1660 återfår Danmark Bornholm och Trondheims län. Formellt 1721 men i
realiteten ett decennium tidigare förlorar Sverige alla de baltiska områdena
och södra Karelen till Ryssland. Bit för bit förlorar Sverige under 1700-talet
större delen av Vorpommern. 1809 förlorar Sverige hela Finland till Ryssland. Sveriges stormaktstid är slut och värre ska det bli. 1803 pantsätter
Sverige Wismar till Mecklenburg (panten återtas aldrig och 1903 övergår
Wismar till Tyskland). 1814 tvingas Danmark avträda Norge till Sverige men
får i utbyte kvarvarande delar av Vorpommern, Sveriges sista besittning i
Tyskland. En union mellan Sverige och Norge bildas. Den upplöses 1905.
S i d a | 11

Kristnandet skedde på olika samhällsnivåer. Det finns betydande tidsskillnader
mellan kristnandets olika former. Det kan ha handlat om en enskild persons möte
med kristendomen, kanske i en annan del av världen. Det kan också ha varit ett
kollektivt kristnande, lett och symboliserat av en kung eller annan framträdande
person. Det kan slutligen ha varit ett mer rättsligt kristnande, beslutat vid tinget.
De tidigaste missionärerna till det nuvarande Sverige kom alltså sannolikt på 800-talet.
De första kom från kontinenten. Ärkebiskop Ebo av Reims (cirka 775-851) hade ett stort
inflytande över den nordliga missionen. Själv besökte han 823 Danmark och det var han
som skickade benediktinermunken Ansgar (801-865) till handelsplatsen Birka 829 eller
830. Ansgar skulle senare bli ärkebiskop i Hamburg och Bremen. Efter ett kort besök av
missionsbiskopen Gauthbert återkom Ansgar till Birka på en ny missionsresa kring 850.
Ett hundratal år senare kom ärkebiskop Unni (död 936), också han ärkebiskop av Hamburg och Bremen, till Birka. Han dog kort efter sin ankomst.
Det råder bland forskare en stor samstämmighet om att ingen av dessa missionsinsatser ledde till några bestående resultat, de var av begränsad betydelse och omfattning.
Jan Arvid Hellström påpekar att Ansgars Birkamission riktade sig till en handelskoloni
och att Ansgar aldrig kom i kontakt med vare sig götar eller svear. Hans betydelse är
symbolisk genom att han är den förste missionären som nämns i skrift, om han var den
förste vet vi inte.
Den mest kände från väst kommande missionären är Sigfrid, kring vilken en rik legendflora spunnits. Han var verksam vid 1000-talets början, mer exakta årtal saknas.
Något hundratal år senare fick den kristna tron sitt genombrott i Mälardalen. Sigtuna
och det vi nu kallar Gamla Uppsala, platsen för det främsta hednatemplet, blev kristna
centra. Under den tidiga missionstiden fanns ett omfattande engagemang från, och också
en viss spänning mellan, Hamburg-Bremen och den anglosaxiska kyrkan.2
Kyrkans historia i det område som nu utgör Sverige (ett område som ju inte alls var en
enhetlig nation i början av 1000-talet och dessutom bara omfattade delar av nuvarande
Sverige) omspänner alltså ett årtusende. Tidvis pågick en kamp mellan kristendomen
och dess motståndare, men den uppfattning som numera råder är att skiftet till kristendomen ändå skedde relativt fredligt. Dessutom tycks skiftet mellan den gamla och den
nya religionen ha pågått längre än man tidigare trott.
Olof Skötkonung (980-cirka 1021, regent cirka 995-cirka 1022) döptes enligt en inte
helt säker tradition 1008 i Husaby, Västergötland, av Sigfrid. Erik Segersäll (död 995,
regent 970-95), som sannolikt var far till Olof Skötkonung, sägs visserligen ha döpts men
detta dop brukar i motsats till Olof Skötkonungs beskrivas som enbart en politisk åtgärd.
Uppgifterna om Erik Segersäll är dessutom mycket oklara.
Under 1100-talet tycks övergången till kristendomen vara slutförd.
Kyrkoprovinsen formas
Norden blev en etablerad romersk-katolsk kyrkoprovins och en stiftsindelning började
formas. Först löd Sverige under ärkebiskopen i Lund, som då hörde till Danmark och
blev ärkebiskopssäte 1104. Ett halvsekel senare var det meningen att både Uppsala och
Nidaros (nuvarande Trondheim) skulle bli ärkebiskopssäten. Ett påvligt sändebud, kardinalen Nicolaus Breakspear (cirka 1100-1159, påve med namnet Hadrianus IV) kom
därför till Norden. Ärkebiskopssätet i Nidaros etablerades. Uppsala fick vänta, möjligen
2
Kyrka, av kyriako´s (grekiska), ”det som tillhör Herren”.
S i d a | 12
på grund av oklarheter kring relationer och maktfördelning mellan ärkebiskopen i Uppsala och ärkebiskopen i Lund.
Uppsala blev ärkebiskopssäte 1164. Ärkebiskopen i Lund fick ett visst överinseende
över Uppsala. Cisterciensermunken Stefan (död 1185) i Alvastra blev den förste ärkebiskopen, vigd i Sens i Frankrike av den lundensiske ärkebiskopen i påvlig närvaro. Ärkebiskopssätet förlades till nuvarande Gamla Uppsala som sannolikt på 1130-talet tagit
över den på 1060-talet tillkomna biskopsstolen i Sigtuna.
Det fanns av allt att döma några kloster i nuvarande Sverige under sent 1000-tal, men
en klosteretablering av större slag inleddes under 1100-talets första hälft genom cistercienserorden. 1143 grundade denna orden munkkloster i Alvastra i Östergötland och
Nydala i Småland. Varnhems kloster i Västergötland grundades 1150 av munkar från
Alvastra. Cisterciensermunkarnas huvuduppgift vid denna tid var gudstjänstlivet som
tog en i dag normal arbetsdag i anspråk. Därutöver fanns tid avsatt för läsning, liksom
för jordbruksarbete och andra praktiska sysslor.
Kanske fanns ett tidigare Vreta kloster. Det nunnekloster vars ruiner man fortfarande
kan se där anlades i vart fall kring 1162 och snart därefter följde ett dotterkloster i
Askeby nära Linköping. Vid samma tid anlades ett tredje nunnekloster på Fogdön i Mälaren. Även dessa kloster var anknutna till cistercienserorden. Detsamma gällde nunneklostret i Gudhem i Västergötland som omtalas 1175.
På 1220- och 1230-talet kom dominikaner- och franciskanermunkar, båda tiggarordnar. Det första dominikankonventet etablerades 1223 och det första franciskankonventet 1238, i båda fallen i Lund.
Det av den heliga Birgitta (1303-73) så hett eftertraktade birgittinerklostret i Vadstena invigdes senare, nämligen 1384, alltså efter hennes död. Vadstena kloster blev både
stort och inflytelserikt. Ett bevis på det var att klostret länge hade landets största samling av böcker och klostrets stora jordegendomar. Sven-Erik Pernler konstaterar i Sveriges kyrkohistoria att birgittinerorden mycket snart blev ”den orden i den svenska kyrkoprovinsen som kom att betyda mest för fromhetslivet bland de tongivande klasserna”.
Efter att den dåvarande domkyrkan brunnit 1252 inleddes planeringen för en ny
domkyrka, men nu i Östra Aros som var en växande handelsplats. Kor3 och tvärhus i den
nya katedralen var färdigbyggda kring 1345 och hela kyrkan blev klar 1435. Redan 1273
flyttade emellertid biskopssätet till Östra Aros som ungefär samtidigt bytte namn till
Uppsala. Erik den heliges (cirka 1120-cirka 1160)relikskrin fördes då över från Gamla
Uppsala till Uppsala.
Under kyrkans tidiga århundraden i nuvarande Sverige byggdes en kyrklig lokal organisation upp med socknarna som grund. I vilken mån dessa knyter an till någon tidigare
lokal organisation är osäkert. ”Sockenindelningens uppkomst i Norden är höljd i dunkel”, som Yngve Brilioth (1891-1959) skriver i Svensk kyrkokunskap.
Sockenindelningen var, om man bortser från en stor del av Norrland, genomförd i början av 1300-talet. Och, som Brilioth påpekar, har vi i de ”kyrkliga sockenorganen av medeltida ursprung att se ursprunget ej blott till den kyrkliga utan även till den borgerliga
kommunens självstyrelse”.
Begreppet socken användes främst på landsbygden. Den helt dominerande delen av
befolkningen bodde också där. Det fanns i början av 1300-talet inte mer än ett 20-tal
städer. I särklass störst var Stockholm, som dock inte hade mer än drygt 3 000 invånare i
Samma ursprung som kör, cho´rus (grekiska), sång- och/eller dansgrupp. Kyrkans kor den plats från
vilken man sjöng.
3
S i d a | 13
nuvarande Gamla stan och på malmarna.
Därutöver var det bara ett fåtal städer som
hade mer än 1 000 invånare.
Den stora döden
I städerna fanns stadens kyrka, men ockKyrkan påverkades också starkt av
så ofta ytterligare kyrkor, till exempel klosden
gigantiska katastrof som inträfterkyrkor eller kyrkor knutna till ett hospifade under andra halvan av 1300tal. Där kunde också finnas kyrkor för botalet. Den stora döden, digerdöden,
ende och besökare från andra länder, vanlikom 1350. Det är svårt för oss att i
gen tyska och finska kyrkor. Städerna styrvår tid fullt ut förstå hur hårt den
des av fogdar, borgmästare och råd.
slog mot landet och de enskilda
Stiftens biskopar, som tidigare utsetts av
människorna. Av de smittade dog
kungen, kom med tiden att utses av de präshälften. Om det fanns 750 000 inter, som ingick i stiftens domkapitel. Först
vånare, vilket man tror, var sannoefter påvens4 godkännande blev dock bislikt antalet döda 200-300 000, den
största katastrofen här någonsin.
kopsvalet giltigt och vigning kunde ske av
Inte förrän en god bit in på 1400ärkebiskopen. Ärkebiskopen vigdes av ärtalet gick man fri från digerdöden.
kebiskopen i Lund.
En
tredjedel av befolkningen, överDen här ordningen hindrade inte att resatt till vår tid blir det tre miljoner
genterna både blev tillfrågade och utsatte
personer – sannolikt ännu mer med
kyrkans organ för påtryckningar vid bishänsyn till de resurser som fanns
kopsutnämningar. Sven-Erik Pernler har i
tillgängliga och det medeltida samSveriges kyrkohistoria en talande rubrik:
hällets och de små gemenskapernas
”En provins i drottningens och påvens
sårbarhet.
hand”. Drottningen är Margareta. Det fanns
en stark kyrklig önskan om ökad frihet, libertas ecclesiae, men också en utveckling i nationalkyrklig riktning som tidvis ledde till
att riksföreståndare och kungar tillvällde sig makt över kyrkan.
Under 1400-talet och början av 1500-talet hamnade kyrkoledningen ofta också mitt i
de många politiska konflikterna mellan de danska intressena och de framväxande nationella krafterna i Sverige. Sverige var under långa tider ett land präglat av revolter och
inbördeskrig. Vid Stockholms blodbad 1520, med ett hundratal avrättade, fanns ledande
kyrkliga personer både bland dem som dömde och dem som dömdes. En ärkebiskop
som förmådde manövrera sig fram under dessa konflikter var Jakob Ulvsson (1430talet-1521). Han är den som under längst tid innehaft ärkebiskopsämbetet i Sverige, 46
år under åren 1469-1515.
Reformationstiden
En självständig kyrka – men en ”kungakyrka”
I och med reformationen på 1500-talet upphörde Sverige att vara en del av det område
som behärskades av romersk-katolska kyrkan.
Sin andliga grund hade den svenska reformationen i Martin Luthers (1483-1546), Filip
Melanchtons (1497-1560) och de övriga kontinentala reformatorernas tankar. ReformaPåve kommer av pa´pa (latin), fader, och användes ursprungligen som beteckning på kyrkoledare i vidare mening än i dag. Påve är i dag den romersk-katolska kyrkans ledare, det vill säga biskopen av Rom,
Petri efterföljare, och patriarken av Alexandria. Efter en schism används också beteckningen påve och
patriark för den koptiska kyrkans ledare, som också finns i Alexandria.
4
S i d a | 14
tionen var en protest mot en, som reformatorerna ansåg, förstelnad och korrumperad
katolsk kyrka. Reformatorerna betonade Bibeln som rättesnöre, tog avstånd från påvens
auktoritet och hävdade det allmänna prästadömet. De motsatte sig gärningslära och avlatshandel och framhöll frälsningen genom tro och av nåd allena. De hävdade en sakramentslära med färre sakrament än den katolska kyrkans sju eftersom de med sakrament
bara avsåg de handlingar som instiftats av Kristus, dopet (med bikten, även om reformatorerna inte framhöll den särskilt starkt) och nattvarden.
Martin Luther formulerade det reformatoriska programmet i fem enkla slagord: Sola
gratia (nåden allena), Sola fide (tron allena), Sola Scriptura (skriften allena), Solus Christus (allena Kristus) och Sola Deo Gloria (ära vare Gud allena).
Det var inte reformatorernas avsikt att bilda en ny kyrka. Den reformation de syftade
till skulle ske inom den existerande katolska kyrkan. Ändå skedde brytningen, inte minst
på grund av bannlysningar.
Det fanns hela tiden en latent konflikt mellan å ena sidan de kyrkliga reformatorerna
och å andra sidan renässansfursten Gustav Vasa (1496-1560, regent 1523-60) och hans
söner. Reformatorernas och kungens intressen sammanföll visserligen i mångt och
mycket, men reformatorerna hävdade starkare än vad Gustav Vasa tänkte sig kyrkans
självständighet i förhållande till kungamakten.
Bakom framväxten av en svensk nationalkyrka låg från Gustav Vasas sida politiska
ambitioner. Hans intresse var en stark svensk nationalstat, till vilken en från det romerska inflytandet frigjord nationalkyrka fick sin politiska och organisatoriska knytning.
Kungen hade också starka ekonomiska intressen som spelade en tydlig roll i samband
med reformationen. Kungamakten, staten, hade stora skulder men små tillgångar. I stort
sett all egendom som hörde till biskopssätena, domkapitlen, domkyrkorna och klostren
drogs in till kronan genom Västerås recess5, alltså besluten vid Västerås riksdag 1527.
Dessutom skulle adeln återfå de gods som kommit i kyrkans ägo. Besluten var ett led i
Gustav Vasas önskan att bryta kyrkans stora ekonomiska, och därmed politiska, makt.
I övrigt beslutade man att de som anklagade kungen för att införa en ny tro skulle
straffas. Enligt Gustav Vasa var som Åke Andrén konstaterar i Sveriges kyrkohistoria ”reformatorernas förkunnelse ingen ny tro utan den ursprungliga rätta kristna tron, innan
den medeltida kyrkan förvanskade den”.
Beslutet följdes av Västerås ordinantia6 som gav kungen rätt att avsätta präster som
inte predikade Guds ord, att ekonomiskt svaga pastorat skulle kunna slås samman, att
evangelium7 skulle läsas i skolan och att biskoparna inte fick prästviga någon som inte
predikade Guds ord. Guds rena ords predikan var också det bärande i den information
som trängde ut i riket. Guds ord skulle ”allestädes i riket renliga predikat varda”, det vill
säga i enlighet med reformationens tankar.
En stor ekonomisk försvagning
För kyrkan innebar besluten 1527 en oerhörd ekonomisk försvagning. Från församlingarna drogs 6 300 kyrko- och prästhemman in till kronan. Bara prästboställena, som
tryggade prästernas löner, undantogs. Lunds stift gick fritt eftersom stiftet länge än hörde till Danmark.
5
6
7
Recess, av rece´ssus (latin), tillbakaträdande, ett beslut som skett efter överläggning mellan flera parter.
Ordina´ntia (latin), kyrklig förordning.
Evangelium (latiniserad form av grekiska euange´lio, glatt budskap, av eu, gott, och an´gelos, sändebud).
S i d a | 15
Vid Gustav Vasas trontillträde fanns det drygt 50 kloster och konvent i riket (och ett
20-tal i den del av södra Sverige som tillhörde Danmark). De representerade vid denna
tid flera ordenstraditioner. Magnus Nyman nämner i Förlorarnas historia kartusianer,
som var en eremitorden, den traditionella klosterorden cistercienserna samt tiggarordnarna franciskaner, dominikaner och karmeliter. Här fanns också den inhemska birgittinerorden och sjukvårdsordnarna Johannitorden, Antonitorden och Helgeandsorden. I
klostren bedrevs en kvalificerad utbildning och sjukvård, några av de största biblioteken
i riket och där bedrevs lärda studier av ordensmedlemmar som utbildats vid europeiska
universitet. Det var inte bara kyrklig kunskap och kyrkligt arbete utan också praktiska
kunskaper om jordbruk och hantverk, liksom kulturella impulser, som fördes in i landet.
Örebro koncilium8 1529 hade uppdraget att genomföra reformationen på det liturgiska området. Avsikten var att komma överens om ordningar som kunde tillämpas lika i
alla stift. Konciliet hade en bred sammansättning: enstaka traditionella katoliker, reforminriktade katoliker (reformkatoliker) och reformatorer.
Fortfarande fanns katolska präster i domkapitlen, liksom ordensbröder. Kanske på-
De svenska reformatorerna
DE LEDANDE svenska reformatorerna Olaus Petri (1493-1552), Laurentius Petri (14991573) samt Laurentius Andreae (1470-talet-1552) anslöt sig till de kontinentala reformatorerna. Samtidigt fick den svenska reformationen i vissa avseenden en mer återhållsam prägel än i de flesta andra reformationskyrkorna, inte minst genom Laurentius
Petris försorg. Det gällde till exempel kyrkornas inredning och liturgins utformning.
Olaus Petri, den i dag mest kände av dem, lärde i Wittenberg känna Martin Luther
och dennes teologi och syn på kyrkan. Han förde dessa tankar till Sverige, var en ivrig
anhängare av dem och gav ut flera viktiga böcker om dem. Likaså spelade han en viktig
roll i arbetet med en svensk översättning av Nya testamentet, liksom en ny kyrkohandbok och en ny gudstjänstordning. Hans inflytande var stort, framför allt under
den svenska reformationens tidigare del. Efter en av konflikterna med kungen dömdes
Olaus Petri till döden för sin frispråkighet, men han benådades. 1543 blev han kyrkoherde i Storkyrkan i Stockholm.
Laurentius Petri, Olaus Petris yngre bror och Sveriges förste evangelisk-lutherske ärkebiskop, innehade länge (1531-73, alltså i 42 år) kyrkans främsta ämbete. Också han
hade studerat i Wittenberg. Laurentius Petri utförde med stor skicklighet det balansnummer som det innebar att hävda kyrkans självständighet utan att bryta med kungamakten. Han var en av männen bakom Gustavs Vasas bibel, genomförde i kunglig
motvind en revision av kyrkohandboken, gav ut Luthers lilla katekes på svenska och
flera nya psalmboksutgåvor. Två år före hans död, alltså 1571, stadfästes Laurentius
Petris redan 1561 klara kyrkoordningen, den första evangelisk-lutherska i Sverige.
Laurentius Andreae – den äldre av reformatorerna, Olaus Petris förman i Strängnäs
och hans företrädare som sekreterare hos kungen – medverkade också i arbetet med
Nya testamentet på svenska. Han spelade en framträdande roll vid Västerås recess,
Västerås ordinantia och Örebro koncilium och gick hårt fram mot inte minst klostren.
Laurentius Andreae dömdes samtidigt med Olaus Petri till döden men benådades liksom denne.
8
Koncilium, av conci´lium (latin), kyrkomöte.
S i d a | 16
verkade detta den liturgiskt återhållsamma reformationen i Sverige. Man kunde behålla
större delen av den katolska liturgins former, bara de gavs en evangelisk tolkning. 1531
blev Laurentius Petri vald, utnämnd och vigd till ärkebiskop. Några av de reforminriktade katolska kandidaterna hade sagt nej eftersom den i kanonisk9 ordning valde Gustav
Trolle (1488-1535) fortfarande levde. Han hade 1521 flytt till Danmark.
Gustav Vasa ville tvinga fram kungarikets övergång till ett arvrike med kungamakt av
Guds nåde: kungar skulle inte längre väljas, tronen skulle i stället ärvas. Kungen fick efterhand sin vilja fram och ordningen bekräftades genom beslut vid Västerås riksdag
1544. Vid samma riksdag bekräftades kyrkans reformerade karaktär. Nu förbjöds också
sådant som uppfattades som gamla missbruk, bland annat helgonkult, själamässor och
andra mässor som kunde förknippas med tron på skärselden, vigvatten och rökelse, men
också pilgrimsresor.
Under Gustav Vasas tid förföll både stiftsorganisation och biskopsämbete. Kungen utsåg inga nya biskopar och en tid var Laurentius Petri ensam vigd biskop. Kungen inrättade i stället en ämbetstyp med i vart fall i Sverige mindre självständighet, nämligen superintendent.10 Superintendenturerna användes bland annat i de tyska protestantiska
kyrkorna som beteckning på en hög kyrklig ämbetsman. I just Gustav Vasas fall försvagades deras ställning också genom att kungen utnämnt sin kyrklige rådgivare Georg
Norman (död 1552 eller 1553) till superintendent över hela kyrkan och dessutom förbigått ärkebiskopen Laurentius Petri vid utnämningen. Det passade nog kungen vid denna
tid, då han uppenbarligen tyckte att biskoparna agerade friare än han önskade.
Erik XIV och Johan III
Laurentius Petri arbetade målmedvetet med reformationens fortsatta utveckling och
genomförande. Det arbetet kom att vara över Erik XIV (1533-77, regent 1560-68) och gå
några år in på Johan III:s (1537-92, regent 1568-92) tid som kung.
Laurentius Petris slutliga förslag till kyrkoordning lades fram 1561. Han mötte motstånd. Erik XIV ville arbeta fram ett eget kyrkoordningsförslag. Erik hade nära kontakter
med en krets av kalvinister, liksom anhängare till Filip Melanchton, Luthers medreformator, som i en del frågor stod Jean Calvin (1509-64) nära. Erik hade varit generös med
att ge reformerta kalvinister rätt att vistas i landet. Till detta fanns också ekonomiska
skäl.
Den största gruppen kalvinister som kom till Sverige med början under 1500-talet var
valloner (från Vallonien i nuvarande Belgien) i form av bruksägare och yrkeskunnig arbetskraft som inte fanns i tillräcklig utsträckning i Sverige. Likaså kom holländska köpmän, många av dem reformerta, till de stora handelsorterna. Skottar – vilka ofta var
presbyterianer – bosatte sig också i Sverige.
Erik XIV godkände aldrig den av Laurentius Petri föreslagna kyrkoordningen. Trots
det fördes den lutherska reformationsteologins tankar vidare. Kyrkoordningsförslaget
började tillämpas genom att det spreds över riket.
Johan godkände däremot omedelbart efter sitt trontillträde det kyrkoordningsförslag
som Laurentius Petri utarbetat, dock med vissa ändringar som gick i kungens riktning.
Detta blev Den svenska kyrkoordningen 1571. Med något undantag kunde Laurentius
Petri och övriga biskopar acceptera förändringarna, i synnerhet som kungens förslag
Ka´non (grekiska) eller ca´non (latin), ”rättesnöre”, regelsamling. Oftast när man i kyrkliga sammanhang
talar om kanon syftar man på katolska kyrkans rättsordning som är en sådan regelsamling. Man talar då
också om kanonisk rätt.
10 Superintende´nt (latin), övervakare.
9
S i d a | 17
utöver liturgin innebar en återgång till den gamla stiftsorganisationen med sju stift, biskopar och domkapitel.
Johans trontillträde väckte både förhoppningar och farhågor för en återgång till katolicismen. I kyrkan stod man emellertid fast vid reformationens principer och för Johan
skulle ett försök till återgång kunna leda till förlust av tronen. Brodern Erik levde fortfarande, om än fängslad. Trots dessa risker lade Johan fram ytterligare förslag i katolsk
riktning, men först efter att Laurentius Petri dött 1573. Som komplettering till den antagna kyrkoordningen (genom Nova ordinantia, den nya kyrkoordningen) och till
Swenska messan (genom Röda boken) försökte Johan närma kyrkan till katolicismen.
Prästerna i riksdagen tvingades godta de nya förslagen, men de mötte starkt motstånd i
andra delar av kyrkan. Johan tvingades till slut att ge upp alla tankar på en återgång till
katolicismen och liturgiska förändringar i denna riktning.
Därmed hade emellertid förändringarna gått så långt att en kraftfull opposition bildades mot kungens kyrkopolitik. Kungen avsatte visserligen flera av de ledande opponenterna, men emot sig hade han också sin bror hertig Karl (1550-1611, regent 1604-1611).
Också kungens försök att utverka påvens tillstånd att göra undantag från den kanoniska
rätten vid en återgång till katolicismen misslyckades. Avslöjandet att flera av kungens
närmaste medarbetare i själva verket var jesuiter väckte ilska i landet.
STATISTIK
Befolkningsutvecklingen i Sverige
Källa: Sverige – en social och ekonomisk historia
År
Antal invånare
Omfattning
1500
1600
1700
1800
1900
2000
0,6 miljoner
1 miljon
1,5 miljon
2.4 miljoner
5 miljoner
9 miljoner
Inklusive Finland och erövrade provinser.
Dito.
Dito.
Sverige, Finland och Pommern.
Sverige inom nuvarande gränser.
Dito.
Uppsala möte
Slutpunkten för reformationen i Sverige blev Uppsala möte 1593. Det ska ses mot bakgrund av dels Johan III:s reformkatolska sympatier och dels att Sverige hade fått den
polske kungen Sigismund (1566-1632, regent 1592-99) som kung också i Sverige. Sigismund hade visserligen förbundit sig att garantera den evangeliska läran i landet, liksom att inte lägga sig i beslut som rörde kyrkan, men misstänksamheten var ändå stor
eftersom han var katolik. Redan av beslutet om att kalla till mötet framgick att avsikten
var att bekräfta reformationen. Dessutom skulle en ny ärkebiskop väljas. Posten hade
varit vakant sedan 1591.
Hertig Karl deltog inte i kyrkomötet, men fanns på Uppsala slott och påverkade starkt
arbetet. Ordförande var Nicolaus Olai Bothniensis (1550-1600), blivande ärkebiskop.
Mötet avvisade de liturgiska krav som Johan III hade framfört. Laurentius Petris ursprungliga kyrkoordning 1571 ansågs trogen den evangeliska tron. Flera av de tillägg
S i d a | 18
som Johan fått igenom 1572, med godkännande av biskoparna inklusive Laurentius Petri själv, betraktades som tveksamma. De borde avvecklas under lugna former.
Enhälligt antog Uppsala möte de tre gamla så kallade ekumeniska 11 bekännelserna
(apostoliska, nicenska och athanasianska) samt den reformatoriska Augsburgska bekännelsen 153012. Kyrkan i Sverige hade blivit en evangelisk-luthersk bekännelsekyrka
– förutsatt att Uppsala mötes beslut kunde vinna gehör. Såväl katolicismen som kalvinismen avvisades, det senare till hertig Karls stora förtret.
Konflikten mellan Karl och Sigismund
Dagen innan kröningen avgav Sigismund en kungaförsäkran och bekräftade bland annat
att han skulle följa Uppsala mötes beslut.
Mot några av löftena bröt han omedelbart. Hertig Karl utsågs till riksföreståndare.
Konflikten, som också omfattade de liturgiska frågorna, var ett faktum. Med stöd av hertigen, senare Karl IX, kom också nya kalvinistiska framstötar. Den lutherska ortodoxi
som dominerade höll dock fast vid reformationens liturgi. Karl kunde inte genomföra
sina ambitioner någon annanstans än i Hovförsamlingen, men han kunde vägra att ta
upp de liturgiska förslag som lades fram. Inget hände alltså med liturgin.
Man var, uppenbarligen med rätta, övertygad om att Sigismund vill återinföra den katolska tron i Sverige. Samtidigt var inte Sigismund utan stöd i Sverige. Både i Sverige och
i Finland fanns ledande personer som inte ville bryta den ed om trohet de gett kungen,
bland andra ärkebiskopen Abraham Angermannus (1540-1607). Han fullföljde energiskt
alla Uppsala mötes beslut, men ansåg sig samtidigt inte kunna svika sin trohetsed till
Sigismund. Det kom att leda till att Angermannus så småningom skulle dö i fängelse.
Konflikten mellan hertig Karl och Sigismund övergick till att föras med vapenmakt.
Den striden vann hertigen genom slaget vid Stångebro. ”Genom Uppsala mötes beslut
1593 och slaget vid Stångebro 1598 förvandlades kyrkan i Sverige till en evangeliskluthersk bekännelsekyrka”, skriver Åke Andrén i Sveriges kyrkohistoria. Riksdagen sade
upp sin lydnad gentemot Sigismund och hertig Karl blev först regerande riksföreståndare och därefter kung.
Inom kyrkan misstänkte man Karl för att ha sympatier för kalvinismen, vilket han själv
förnekade. Han ansåg, förklarade han, att det var Bibelns ord, inte Luthers eller Calvins,
som gällde. Karl ville inte tillmäta den Augsburgska bekännelsen den vikt som Uppsala
möte gjort. Han ville också revidera de kyrkliga böckerna. Den revision som gjordes var
för obetydlig för honom. Han sökte stöd hos riksdagen för en längre gående revision,
något som avvisades häftigt av prästeståndet. De ansåg ansvaret för de kyrkliga böckerna vara kyrkans såsom vid Uppsala möte.
Förlorarnas historia
Magnus Nyman ger i Förlorarnas historia en annan bild av reformationsprocessen än
den i Sverige vanligen förekommande. Nyman, själv katolsk präst och forskare, pekar på
att katolicismen levde kvar i ord och handling under lång tid. I både kungafamilj och adel
fanns utövande katoliker och reformationen hade skett ”med tvångsinsatser och mot
befolkningens vilja under 1540- och 1550-talen”. Det var först under 1600-talet som den
nya läran vann insteg enligt honom.
Ekumenik, av oikoume´ne (grekiska), ungefär ”omfattande hela världen”.
Efter staden Augsburg i Bayern i södra Tyskland. Bekännelsen antogs där vid en av kejsar Karl V 1530
sammankallad riksdag.
11
12
S i d a | 19
I flera av de möten som var centrala för reformationen deltog också katoliker, främst
reforminriktade sådana. I domkapitlen ingick ännu en ganska lång tid katolska präster,
även här framför allt reformkatoliker. Det tog tid innan reformationen var genomförd
fullt ut. Man kan till exempel notera något som redan nämnts, nämligen att innan Laurentius Petri blev utsedd till ärkebiskop flera kandidater hade avböjt med hänvisning till
att det i Gustav Trolle fanns en i kanonisk ordning utsedd ärkebiskop. Skillnader fanns
också mellan stiften. Kloster och ordnar var aktade i befolkningen. Även efter Uppsala
möte rekryterade man prästkandidater till katolska kyrkan och katolska seder levde
kvar.
”Om Johan III lyckats i sina förhandlingar med Rom eller om sonen Sigismund haft
större framgång på det militära fältet så hade Sverige sannolikt åter blivit ett katolskt
land”, skriver Magnus Nyman, något han menar hade varit till glädje för kultur och internationella kontakter, men också för såväl de protestantiska statskyrkorna i norr som
för katolska kyrkan som efter den lutherska reformationen länge kom att bli alltför medelhavscentrerad.
Nu blev Sverige ändå ett protestantiskt land, konstater Magnus Nyman och pekar på
att det ledde till ”lutherska dygder som strävsam flit och respekt för överheten, i kombination med sockenstämmornas relativa frihet och lokala ansvarstagande, samt med tiden allt bättre läskunnighet inom breda befolkningsgrupper, kom att utmärka landet.”
Enhetssamhälle och enhetskyrka
Enhetskyrkan konsolideras
Först med Gustav II Adolf (1594-1632, regent 1611-32) fick Sverige en kung som strikt
förband sig att följa reformationens tankar. I Sveriges kyrkohistoria drar Ingun Montgomery slutsatsen att ”genom Gustav Adolfs kungaförsäkran hade kyrkoordningen av
1571 åter delvis fått gällande kraft i fråga om biskopstillsättningar och ämbetsförvaltning”. En av kungens första åtgärder var att stadfästa en ny kyrkohandbok.
Den evangelisk-lutherska kyrkan konsoliderades under 1600-talet och blev en enhetskyrka som upprätthölls genom undervisning och husförhör men också kyrkotukt.
Lagen såg allvarligt på ”avfällingar”. De kunde drabbas av fängelsestraff, förlust av arvsrätt och till och med av landsförvisning. Detta skedde i ett land som knappast var enhetligt. Det fanns stora utländska inslag i den svenska befolkningen i form av både handelsmän och specialiserad arbetskraft. Det handlade snarare om att skapa och befästa en
nationalkänsla än att bevara den.
Enhetsstat och enhetskyrka ska också ses mot bakgrund av att Sverige befann sig i ett
långdraget krig och dess kung kämpade, som man såg och förklarade det, som en lutherdomens hjälte mot mörka katolska krafter i Europa.
Nationalism kopplades samman med evangelisk-luthersk tro. Så långt var det nog sant
att den katolske kejsaren ville återerövra de områden där den evangeliska tron etablerats. Året innan 30-åriga kriget bröt ut, alltså 1617, utfärdades Örebro stadga med
stränga straff för den som anslöt sig till ”falsk jesuitisk och papistisk lära”.
Också denna gång klarade sig kalvinisterna undan. De upplevdes inte som något hot,
men viktigare för kungen var säkert de politiska och samhällsekonomiska relationerna
till länder med en stark kalvinism. Kalvinisterna kom i själva verket att tas emot i Sverige med löfte om att deras tro skulle respekteras.
S i d a | 20
Att enighet beträffande religionen ansågs nödvändig bekräftades i Sveriges första regeringsform, som beslutades 1634. Där hette det:
Medan enighet i religionen och den rätta gudstjänsten är den kraftigaste grundvalen till ett
lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente, så ska härefter så väl konungar som andra ämbetsmän och undersåtar i riket först och främst bliva vid Guds rena och klara ord, såsom det i
de profetiska och apostoliska skrifter författat, uti kristliga allmänneliga symbolis, Lutheri katekismo, den oförändrade augsburgska konfession förklarat och i Uppsala konciliis samt förre
riksens beslut och förklaringar därutöver stadgat är.
Vid tiden för drottning Kristinas (1626-89, regent 1644-54) trontillträde stärktes den
lutherska ortodoxi13 som vuxit fram under senare delen av 1500-talet. I detta sammanhang står ordet för ett fasthållande vid reformationens ursprungliga grund och uttolkning. I Konkordieformeln14 1577 har några tyska teologer diskuterat tvistefrågor och
argumenterat för teologiskt korrekta lösningar. I Konkordieboken 1580 finns denna
skrift och några av de centrala lutherska bekännelsedokumenten. Utifrån denna så kallade konkordieortodoxi hårdnade motståndet mot vad man ansåg vara katolska och kalvinistiska tendenser. Denna ortodoxi har inget att göra med de ortodoxa kyrkorna som
behandlas längre fram.
Den ortodoxa lutherdomen stämde knappast med Kristinas uppfattning. Hennes religionssyn var mer humanistisk och påverkad av hennes lärare Johannes Matthiae (15921670, se fördjupningstexten nedan). Kristina påverkades också genom resor och andra
kontakter av katolicismen, om av en stark ursprunglig övertygelse eller intellektuell nyfikenhet är svårt att veta. Det blev allt tydligare att hon förberedde sin kommande abdikation. Redan 1649 och 1650 fick hon riksdagen att besluta att hennes kusin Karl Gustav
(1622-60, regent 1654-60) skulle utses till tronföljare och arvfurste.
FÖRDJUPNING
Kyrkoledare under 1600-talet
1600-TALET VAR ett århundrade med en rad stora kyrkoledare som spelade en framträdande roll i
både land och kyrka.
Till dem hörde Johannes Rudbeckius (1581-1646), professor i Uppsala i matematik, hebreiska och
teologi, biskop i Västerås och en stor predikant, men aldrig ärkebiskop eftersom han var den ledande
motståndaren till förslaget om ett consistorium generale. Han bar det största ansvaret för den bibelrevision som ledde till Gustav II Adolfs bibel 1618.
Mindre kända men betydelsefulla är Petrus Kenicius (1555-1636), professor, biskop i Skara och ärkebiskop samt Laurentius Paulinus Gothius (1565-1646), professor i logik, astronomi och teologi,
biskop i Strängnäs och ärkebiskop (i stället för Rudbeckius som prästerskapet ville ha).
En av stormaktstidens ledande kyrkliga gestalter var Eric Benzelius den äldre (1632-1709). Han tillhörde den lutherska ortodoxin och var en inflytelserik och märklig gestalt i sig själv, bondson, professor i historia och moralfilosofi och därefter i teologi i Uppsala, rektor för Uppsala universitet, biskop i
Strängnäs och ärkebiskop. Erik Benzelius den äldre deltog bland annat i arbetet med 1686 års
kyrkolag. Tre söner till honom blev också ärkebiskopar.
TILL 1600-TALETS KYRKOMÄN av dignitet hörde också psalmförfattaren Haqvin Spegel (16451714), överhovpredikant, superintendent i Visby, biskop i Skara och Linköping och slutligen ärkebiskop.
13
14
Ortodoxi, av orthodoxi´a (latiniserad grekiska), renlärighet.
Konkordie, av conco´rdia (latin), enighet, endräkt.
S i d a | 21
Jesper Svedberg (1653-1735), professor i teologi i Uppsala och biskop i Skara tog del i arbetet med
de kyrkliga böckerna, särskilt den av honom utformade psalmbok som 1694 både trycktes och drogs
in, anklagad för bristande renlärighet. Censurerad av biskopskolleger utkom och godkändes 1695 års
psalmbok15 med 1697 års koralbok i bruk ända till 1819‒20, på sina håll längre än så. Av de psalmer
Haqvin Spegel och andra författare skrivit finns åtskilliga med i vår nuvarande psalmbok.
En person med stort och långvarigt inflytande var Olov Svebilius (1624-1700), överhovpredikant,
pastor primarius, biskop i Linköping och ärkebiskop. Den mest betydelsefulla insats han gjorde var en
utveckling av Luthers Lilla katekesen,16 allmänt kallad Svebilius’ katekes, stadfäst 1689 och av Gustav
III (1746-1792, regent 1771–92) påbjuden 1773 som den enda tillåtna. Den användes oförändrad
ända till 1810 men också långt därefter.
Olof Laurelius (1585-1670), professor i teologi i Uppsala, rektor vid Uppsala universitet, pastor
primarius och biskop i Västerås, spelade en viktig och långvarig roll i den både den teologiska och den
kyrkorättsliga diskussionen under drottning Kristinas, Karl X Gustavs och Karl XI:s (1655-97, regent
1660-97) tid. Han skrev också flera mycket spridda katekeser.
DROTTNING KRISTINAS nyss nämnde lärare Johannes Matthiae stod för en öppen hållning, var en
tydlig motståndare till ortodoxin och pläderade för en odogmatisk, i urkyrkan förankrad, kristendom.
Botemedlet mot konfessionell splittring såg han i en orientering mot kristendomen i den odelade
unga kyrkan. Mattiae blev biskop i Strängnäs men avsattes på grund av sin hållning. Han ersattes då
av sin främste kritiker Eric Emporagius (1606-74), professor i fysik och teologi och en av de ledande
inom den lutherska ortodoxin.
Såväl enhetskyrkan som en ortodox luthersk grundsyn, som värnades av en sträng lagstiftning, präglade hela det karolinska enväldets tid (till Karl XII:s död 1718).
Pietismen och upplysningstiden
I början av 1700-talet kom de pietistiska strömningar som börjat märkas redan under
1600-talet17 i större omfattning till Sverige. Pietisterna betonade det personliga kristna
ställningstagandet och individens egen fromhet, men kritiserade de yttre kyrkliga formerna och upprättade höll en distans till det världsliga livet med dess syndfullhet.
Pietismen kom från Tyskland. Den kom också från Ryssland med hemvändande krigsfångar som hade fått mycket stöd från tyska pietister. Pietismen blev för en tid en maktfaktor eftersom den fanns i både folkliga sammanhang och samhällets etablissemang,
inte minst i Stockholm.
Exempelvis bland de hemkomna krigsfångarna fanns ledande ämbetsmän och militärer. Pietismen omfattades också av många präster. En pietistisk hållning kunde rymmas
också i en av ortodox lutherdom präglad kyrka, men det fanns också en kyrkokritisk radikalpietism. Den ledande pietisten i Stockholm blev Eric Tolstadius (1693-1759), senare kyrkoherde i S:t Jacobs församling.
En annan rörelse som nådde Sverige på 1720-talet och fick en större utbredning under
1740-talet var herrnhutismen. Också den var en pietistisk rörelse, men annorlunda än
den tidigare pietismen genom en mindre lagisk hållning. I stället lyfte herrnhutarna, ofta
med en stark känslomässig framtoning, fram kärleken till Jesus – en innerlig väckelserörelse med ett ljust budskap är ett uttryck som ibland använts. I kyrkan såg man ofta mer
positivt på herrnhutarna, med tiden på sina håll till och med mycket positivt. HerrnhuPsalm, av psa´lmus (latin) och psalmo´s (grekiska), egentlig betydelse är att ”knäppa på strängarna på ett
stränginstrument”, men har sedan övergått vi psaltarpsalmerna till att bli en beteckning på kyrkovisor.
16 Katekes, av cateche´sis (latiniserad grekiska), läromedel.
17 Pietism, av pietas (latin), fromhet, barmhärtighet.
15
S i d a | 22
tismen skulle få inverkan på kyrkolivet långt in på 1800-talet. Den ursprunglige grundaren av herrnhutismen, greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-60), engagerade sig
aktivt i verksamheten i Sverige.
Upplysningstidens genombrott i Sverige i mitten och slutet av 1700-talet fick också
betydelse för synen på kyrkan. Även om det inte skedde några snabba förändringar influerade upplysningen ledande kretsar i samhället och också en del framträdande kyrkliga personer.
Enhetskyrkan bjuder motstånd
Trots den här utvecklingen var kung och riksdag ännu inte beredda att acceptera att nya
kyrkliga riktningar växte fram bland svenska medborgare. Även frihetstidens grundlagar uttryckte ett behov av en enhetlig religiös uppfattning. Genom 1726 års konventikelplakat18 förbjöds alla enskilda sammankomster och lekmannaledda andakter förutom
husandakten. På samma grund byggde 1735 års religionsstadga som främst riktade sig
mot den gentemot kyrkan kritiska pietismen.
En ökad frihet öppnades däremot för utländska medborgare. Sverige behövde kunnig
arbetskraft, bland annat invandrade reformerta och anglikanska trosbekännare. De fick
en viss frihet att utöva sin religion 1741.
Uppbrottet från den lutherska ortodoxin gick långsamt. 1600-talets lagstiftning och
kyrkliga böcker fortsatte att gälla. När frihetstidens grundlagar nu ändå utarbetades,
kunde prästeståndet i riksdagen arbeta för en större kyrklig makt vid präst- och biskopstillsättningar. Ändå var det uppenbart att frihetstiden även i de kyrkliga frågorna
innebar en frihet från kungligt envälde, men inte en frihet från riksdagsbeslut som gällde
kyrkan. Ständerna blev friare, men inte nödvändigtvis kyrkan.
Sprickor i fasaden
1772 genomförde Gustav III sin statskupp. Harry Lenhammar beskriver i Sveriges kyrkohistoria Gustav som ”mycket starkt medveten om vilken betydelse kyrkan hade och
den ställning som prästerna intog i samhället”. Kyrkan var en viktig del i det offentliga
rummet. Kungen tog snabbt initiativ till flera beslut i kyrkliga frågor. Bland annat försvann de sista superintendenturerna. Samtliga stift blev biskopsstift.
Genom 1781 års toleransedikt gavs utländska medborgare »en fri och otvungen religionsutövning och en fullkomlig samvetsfrihet» och rätt att bilda församlingar. Den frihet
de reformerta och anglikanerna fått 1741 bekräftades. Genom ett reglemente för judar
reglerades 1782 vad som gällde för dem. Toleransediktet gav också katolikerna i Sverige
möjlighet att mer öppet utöva sin religion. 1784 kunde den katolska församlingen i
Stockholm inviga sin kyrksal.
Upplysningstidens genomslag i det svenska statsskicket kom i 1809 års regeringsform
som kom till vid Gustav IV:s (1778-1837, regent 1792-1809) fall och Karl XIII:s (17481818, regent 1809-1818) trontillträde. Konungen skulle enligt § 16
ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.
Det arbete som inletts med 1781 års toleransedikt fullföljdes alltså. Ändå fanns fortfarande åtskilliga bestämmelser kvar för att skydda ett religiöst enhetligt Sverige. Svenska
medborgare förutsattes tillhöra den evangelisk-lutherska tron och uppfostra sina barn i
denna tro. Däremot skulle inte svenska medborgare kunna tvingas att utöva den evange18
Konventikel, av conventi´cula (latin), liten sammankomst.
S i d a | 23
lisk-lutherska tron. Ingen skulle alltså tvingas att gå i kyrkan eller fira nattvard. Frånvaro skadade dock det fulla medborgerliga anseendet som krävdes till exempel för att ta ut
lysning och ingå äktenskap eller för att vinna tillträde till lärarseminarier.
Kungen, regeringens ledamöter, hela ämbetsmanna- och domarkårerna skulle vara av
den evangelisk-lutherska läran. ”Det världsliga” och ”det andliga” var fortfarande sammanflätat i socknarnas liv. Sambandet mellan kyrka och skola kvarstod. I alla offentliga
sammanhang förutsattes en gemensam evangelisk-luthersk kristen tro.
Enhetssamhället bestod till stora delar, men fasaden hade börjat spricka.
Väckelserörelser inom och utom kyrkan
En organiserad reaktion inom och mot delar av den etablerade kyrkan kom i form av
väckelserörelserna. Många olika sådana rörelser växte fram, ofta lokalt förankrade och
personligt färgade av en karismatisk personlighet. Fler av dessa rörelser fick ett stort
genomslag. Till de mer omfattande rörelserna hörde schartauanismen, laestadianismen
och rosenianismen.
Henrik Schartau (1757-1825), i decennier präst i Lunds domkyrka med stor uppslutning från universitetets lärare och studenter som påverkade av hans undervisning sedan
spreds runt om i Västsverige. Schartau var tidigt påverkad av herrnhutismen, betonade
starkt Ordet, nådens ordning (från kallelse till förnyelse via upplysning, omvändelse, pånyttfödelse och rättfärdiggörelse), sakramenten och ämbetet,
Lutherläsandets
men mindre liturgin. Många präster
drogs till schartauanismen eller, som
århundrade
den ibland benämns, den västsvenska
Anders Jarlert manar i Sveriges kyrkohikristendomstypen.
Schartauanismen
storia starkt fram bilden av 1800-talet
starka bundenhet till kyrkans traditiosom ett Lutherläsandets århundrade.
nella ordningar och ämbete gav prästen
Hans skrifter lästes av både präster och
en stark ställning i förhållande till leklekmän. Luthers postilla trycktes om
männen. Schartauanismen hör närmast
1860 och redan vid tryckningen var
till den gammalkyrkliga fromhetstradi36 000 exemplar beställda. Huspostillan
tionen.
kom för första gången ut på svenska
I norr fick den pietistiska laestadia1840 och kom ut i 17 upplagor för att
nismen sin utbredning, med prästen
sedan nyöversättas och ges ut på nytt.
Lars Levi Laestadius (1800-61) som
Både de gamla och de nya väckelserörelserna samlades kring Lutherläsandet.
inspiratör. För den som ville komma till
tro fanns bara en väg att gå: väckelse,
Jarlert lyfter också fram herrnhutisånger och pånyttfödelse. Ett känneteckmens fortsatta stora inflytande. Som en
en för laestadianismen var och är att
förklaring till detta inflytande nämner
han den stora frihet som låg i herrnhuman om väckelsen verkligen skett på
tarnas tro. De kunde själva välja om de
allvar bör kunna ange exakt tid för sin
ville ha sin hemvist i den etablerade
omvändelse. Laestadianismen har ofkyrkan eller i väckelserörelserna. Herrnfentlig bikt, följd av församlingens avhutismen kunde också kombineras med
lösning, som ett viktigt inslag, liksom
olika
kyrkouppfattningar. Man nådde på
extasen, liikutuksia, som ett religiöst
det sättet ut till många som inte själva
uttrycksmedel. Lekmannapredikanten
var medlemmar i rörelsen.
Johan Raattamaa (1811-99) från Karesuando bidrog till kraften i laestadianismens utbredning.
S i d a | 24
Ytterligare en inomkyrklig 1800-talsväckelse med pietistisk karaktär var Evangeliska
Fosterlands-Stiftelsen (EFS), bildad 1856. I EFS, som också drog till sig herrnhutare, hittade den svenska nyevangelismen sin plats. Man utvecklade både en inhemsk missionsverksamhet och ett eget utbildningsarbete. Redan 1861 inledde man utlandsmission.
Den ledande gestalten i EFS blev Carl Olof Rosenius (1816-68) som ibland beskrivs
som Sveriges genom tiderna mest inflytelserike lekman19. I Sveriges kyrkohistoria sammanfattar Oloph Bexell EFS-grundaren Hans Jacob Lundborgs (1825-67) motiv för att ta
initiativet till en inomkyrklig väckelserörelse, nämligen att ”den kristendom som fanns i
landet fann Lundborg vara ’falsk’; det fanns få troende i den etablerade kyrkan, men millioner döpta hedningar som rusade mot det eviga fördärvet.”
Centrala teologiska begrepp i EFS var och är fortfarande rättfärdiggörelse genom tron,
den objektiva försoningsläran (alltså frågan om hur försoningen mellan Gud och människor sker och hur Kristi lidande och död påverkar denna relation) och den personliga
omvändelsen. EFS lyfter som viktiga punkter i sitt arbete fram att man vill stödja enskilda personers kristna tro, inspirera till bibelläsning och samtal om tron. EFS betonar också det personliga engagemanget för inhemsk och internationell mission, liksom alla
kristnas (och alltså inte bara prästens) ansvar för kyrkans uppdrag. Rörelsen präglas
också av lekmannaaktivitet och en föreningsorganisation.
Frikyrkligheten, för att använda ett senare tillkommet begrepp, kom tidigast till Sverige genom metodismen. Det var George Scott (1804-74) som 1830 kom hit. Han bröt mot
lagen genom sin verksamhet, vilket i ännu högre grad gällde sedan han börjat predika på
svenska. Samtidigt hade han inflytelserika vänner, både kyrkliga och andra, som hyste
en viss sympati för hans arbete. 1842 tvingades Scott ändå att avsluta sin verksamhet i
Sverige.
Först av väckelserörelserna med att bilda ett eget trossamfund var baptisterna. De
bildade – medvetna om att det stred mot svensk lag – 1848 Svenska Baptistsamfundet.
Svenska Alliansmissionen bildades 1853. 1868 bildades Metodistkyrkan i Sverige.
Svenska Missionsförbundet, numera Svenska Missionskyrkan, bildades genom en utbrytning ur Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen 1878. Missionsförbundets mest framträdande personlighet blev Paul Peter Waldenström (1838-1917). Han ledde utbrytningen
ur EFS, men kom ändå att vara ledamot i kyrkomötet vid flera tillfällen. Där drev han
kravet på skiljande av stat och kyrka. Inte bara i EFS och Svenska Missionsförbundet
utan i den kyrkliga och teologiska debatten i övrigt är han en av de stora personligheterna kring sekelskiftet.
Punkt sätts för enhetskyrkan
En del lättnader inträffade under 1800-talets andra hälft trots motstånd från stora delar
av den etablerade kyrkan. Konventikelplakatet uppmjukades väsentligt 1858. 1860 ersattes 1781 års toleransedikt med nya bestämmelser. Det blev tillåtet att utträda ur kyrkan, men bara vid inträde i ett annat av Kungl. Maj:t erkänt trossamfund. Ett sådant var
Metodistkyrkan som i regeringsbeslut erkändes som samfund 1876. Flera av de i Sverige
nya samfunden ansåg det strida mot deras principer att anhålla om erkännande av en
världslig myndighet. Möjligheten att straffa den som avföll från den evangelisk-lutherska
läran försvann i och med den nya strafflagen 1864.
Lekman härrör från av laiko´s (grekiska), tillhörig folket, och bygger på laos, folk, som egentligen då det
användes i den tidigaste kyrkan innefattade alla i gudsfolket, alltså även vigda biskopar, präster och diakoner.
19
S i d a | 25
En ytterligare uppmjukning skedde genom 1873 års dissenterlag. Det var för övrigt i
denna lag som namnet Svenska kyrkan användes officiellt för första gången.
Med de här förändringarna får man nog sätta punkt för enhetskyrkan. Inte så att religionsfrihet nu gällde i landet, det dröjde ännu 78 år innan man kunde hävda det, men de
grundvalar på vilka enhetskyrkan byggt var ändå borta. Det var en ny syn på kyrka och
stat som hade lagts fast.
Kritisk diskussion och organisatorisk omvälvning
Ett vidgat perspektiv – i och utanför landet
I församlingarna såg man tidigt de stora sociala behoven och från Tyskland fick man impulser till ett diakonalt arbete. I många församlingar konfronterades man strax efter
seklets mitt med kolera, katastrofal missväxt och emigration.
Flera diakoniinstitutioner grundades, Ersta i Stockholm 1851 och Samariterhemmet i
Uppsala 1882. I båda fallen fanns det starka kvinnor i ledningen som föreståndare, vid
Ersta Marie Cederschiöld (1815-92) och vid Samariterhemmet Ebba Boström (18441902). Ersta och Marie Cederschiöld hämtade inspiration främst från den mest berömda
av alla diakonianstalter, nämligen Kaiserswerth i Düsseldorf, medan Ebba Boström utbildats i England. Från både Ersta och Samariterhemmet skickade man ut diakonissor i
ett tungt och uppskattat arbete bland de socialt mest utsatta.
Världen utanför Sveriges gränser kom också närmare. Mitten och slutet av 1800-talet
innebar ett genombrott för missionen. Missionssällskap bildades för att bedriva egen
missionsverksamhet eller stödja andra organisationers arbete. Evangeliska FosterlandsStiftelsen (EFS) inledde sin organiserade utlandsmission 1861.
En officiell kyrkomission etablerades då Svenska kyrkans mission (SKM) bildades
1874. De områden som Svenska kyrkans mission tidigast börjat arbeta inom var Sydafrika och södra Indien 1876, Zimbabwe (då Rhodesia) 1903, Malaysia 1907 och Kina
1918. Under 1800-talet inleddes också sjömanskyrkans arbete under namnet sjömansmission och knuten till SKM.
Till det ökade internationella intresset bidrog också bildandet av de första nordiska,
europeiska och världsvida ekumeniska organisationerna. Alla de här utvecklingslinjerna
beskrivs närmare i kapitlen om Svenska kyrkan på nationell nivå, inomkyrkliga organisationer och andra rörelser och samverkan över samfundsgränserna.
Rörelser för förnyelse
Under 1800-talet såg många inom Svenska kyrkan oroväckande tecken i det som hände
som en följd av enhetskyrkans successiva avveckling. Kyrkan tappade mark, medan nya
väckelserörelser, även utanför Svenska kyrkan i form av frikyrkorna, växte fram.
Med i denna diskussion fanns den lundensiska högkyrkligheten som vuxit fram vid mitten av 1800-talet. Inom denna gruppering hade man ideal som bland annat inrymde ett
”återkristnande” av Sverige. Det menade man bara kunde ske genom luthersk ortodox
hållning, ibland används uttrycket nyortodoxi.
Ander Jarlert skriver i Sveriges kyrkohistoria att ”lundensarna vände sig emot individualismen i liberalism, väckelser och associationer”. De såg till exempel nyevangelismen
i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen som ett hot mot kyrkan. I stället lyfte de fram det
kyrkliga ämbetet som förvaltare av nådemedlen. En gräns mellan hög- och lågkyrkligt
vid denna tid kom att gå vid om man accepterade lekmannapredikan eller inte.
S i d a | 26
Oloph Bexell använder, också i Sveriges kyrkohistoria, ett annat uttryckssätt:
Kyrkan var enligt denna teologi tillkommen på Guds initiativ och var ingen mänsklig föreningssammanslutning; Guds kyrka var primär i förhållande till individen, och det av Kristus
instiftade prästämbetet var en förutsättning för den rätta kyrkliga sakramentsförvaltningen.
De långtgående idealen hos den lundensiska högkyrkligheten blev aldrig verklighet. Vid
inträdet i 1900-talet minskade gudstjänstbesöken, nattvardsseden förföll å det grövsta,
det var svårt att rekrytera präster och kyrkan låg i konflikt med både arbetarrörelse och
väckelserörelse.
Något andra stämningar rådde i Uppsala. Där
växte under 1800-talet den uppsaliensiska låg”Kyrkobesöken minskade,
kyrkligheten fram. Den var i förhållande till den
nattvardsseden förföll å det
lundensiska högkyrkligheten mer inriktad på
grövsta, det var svårt att
det subjektiva och individuella, men också en
rekrytera präster, konflikter
mer framträdande lekmannaroll.
fanns med både arbetarröAlltsedan slutet av 1800-talet fördes en intenrelse och väckelserörelse.”
siv och sårig diskussion på en helt annan teologisk front. Den handlade om den historiskkritiska bibelsynen, alltså uppfattningen att man
ska studera Bibelns texter med samma metoder som man använder i annan forskning
vid studiet av historiska texter. I många kretsar skrämdes man av denna diskussion.
Skulle man inte längre se Bibeln i dess helhet, ord för ord, som Guds ord? Konflikten är
inte obekant heller i dagens teologiska diskussion även om den historisk-kritiska bibelsynen i dag är accepterad av en stor majoritet av teologer och samfundsledare.
De olika uppfattningarna om bibelsynen i början av 1900-talet ledde till sprickbildningar, bland annat genom den utbrytning ur Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS)
som ledde till bildandet av Bibeltrogna Vänner.
En teologisk riktning som delvis men inte helt hade ett samband med den historiskkritiska bibelsynen var liberalteologin som kring sekelskiftet på allvar tog steget från
Tyskland till Sverige.
En rörelse som fick stor betydelse för Svenska kyrkans liv under det tidiga 1900-talet
var ungkyrkorörelsen, som stod för en folkkyrklig linje. Under mottot »Sveriges folk – ett
Guds folk» for man 1909-11 på korståg ut över landet. Ungkyrkorörelsen inspirerade till
både frivillig- och lekmannainsatser och ett nydanande församlingsarbete.
Med utgångspunkt i den församlingsförnyelse som blev allt mer nödvändig växte församlingsrörelsen fram. I Stockholm var situationen katastrofal med en snabb befolkningstillväxt och en gammal församlingsorganisation och resursfördelning. En präst på
10 000 invånare ska jämföras med en på 2 000 i landet som helhet. Kraven på en församlingsdelning avvisades. Vare sig lokalt eller av regeringen togs några initiativ.
Vid sidan om den lagreglerade organisationen byggde Föreningen för främjande av
kyrklig själavård i Stockholm, i dagligt tal Själavårdssällskapet, upp ett frivilligt arbete
med både prästtjänster och diakonal verksamhet, ibland kombinerat i ”diakonipräster”
liknande de franska arbetarprästerna. Nya kyrkolokaler hyrdes och mindre kyrkor
byggdes i stadsdelarna som en tidig form av distriktskyrkor.
Flera av församlingsrörelsens verksamheter levde vidare i olika delar av Svenska kyrkan, bland annat i småkyrkorörelsen med dess ambitiösa byggnadsprogram, och i
Svenska kyrkans diakonistyrelse.
S i d a | 27
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var relationerna mellan kyrka och arbetarrörelse infekterade. Det fanns en kritik av kristendomen som uttrycktes högljutt av en
del socialdemokrater. För några ledde det till fängelse för hädelse. För andra var det
statskyrkosystemet som man ville avskaffa, ”religionen en privatsak” var en paroll. För
ytterligare andra handlade deras kritiska syn på kyrkan om att de såg i vart fall Svenska
kyrkan som förknippad med samhällets etablissemang: Tronen, altaret och svärdet (och
ibland också penningpungen). En fjärde grupp tolkade Svenska kyrkans så att man genom ”barmhärtighet” ville frälsa själar, men inte förstod kraven på rättvisa.
Ungkyrkorörelsen bidrog inte till att Svenska kyrkans relationer till arbetarrörelsen
förbättrades. Flera av de mest framträdande gestalterna bland ungkyrkomännen, särskilt Manfred Björkquist, engagerade sig i debatten om försvarspolitiken mycket aktivt
på kungens och bondetågets sida. Inom arbetarrörelsen ansåg man sig också sviken av
kyrkan i samband med storstrejken 1909. Synen på kyrkan som en del av ett reaktionärt
ekonomiskt och politiskt etablissemang förstärktes.
Hjalmar Branting (1860-1925) intog, i vart fall då han etablerat sig som en ledande politiker, en förhållandevis återhållsam attityd i förhållande till kyrkan. Ganska tidigt,
omedelbart efter de första kampåren, dämpades socialdemokratins kritik av kristendomen som sådan, men inte av statskyrkosystemet.
Den blivande kyrkoherden Ernst Klefbeck (S, 1866-1950) och den blivande prosten
Harald Hallén (S, 1884-1976) – båda socialdemokratiska riksdagsledamöter efter 1912
års riksdagsval – pläderade med ett obrutet förtroende i arbetarrörelsen för Svenska
kyrkans egenart och karaktär som trossamfund. 1912 kom också den färgstarke Fabian
Månsson (S, 1872-1938) in i riksdagen. Den tidigare boddrängen och frälsningssoldaten,
med ett års skolgång i bagaget, som blev riksdagsman, författare och filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet var en av 1900-talets mest spännande gestalter i gränslandet mellan Svenska kyrkan och arbetarrörelsen, kristendomen och socialismen. Vänskapen mellan honom och Nathan Söderblom betydde sannolikt en hel del för de allt
bättre relationerna mellan kyrka och arbetarrörelse.
Nathan Söderblom hade redan tidigt under 1900-talet hävdat att kyrkan måste höja
sin röst för människors rätt till arbete, ordentlig lön, tillfälle till vila och familjelivets
helgd. I sitt herdbrev 1914 skrev han att det för kyrkan var ”omöjligt att med jämnmod
se, hur obarmhärtigt hårt den sociala ordningen trycker på vissa grupper och klasser.
Bördorna tynger ojämnt. Många kroppsarbetare lever i bästa fall under en ekonomisk
otrygghet, som andra samhällsklasser inte äger en aning om”. Han var inte ensam om
den hållningen. Det pågick i själva verket en intensiv diskussion i Svenska kyrkan kring
kyrkan och de sociala frågorna, ibland uttryckt som ”arbetarfrågan”.
FÖRDJUPNING
Kyrkoledare i Svenska kyrkan vid skiftet mellan 1800- och 1900-tal
TILL SEKELSKIFTETS starka kyrkliga profiler hörde ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg (1818-1900)
och biskopen Gottfrid Billing (1841-1925), liksom några andra ledande teologiprofessorer (båda med
tiden biskopar), nämligen Ebbe Bring (1814–84) och Wilhelm Flensburg (1819-97). Alla dessa var inflytelserika företrädare för den lundensisk högkyrklighet som vuxit fram i slutet av 1800-talet.
Sundberg och Billing var också väl kända välkända personligheter utanför kyrka och akademi. De
var båda så väletablerade riksdagspolitiker att de av kungen erbjöds statsministerämbetet. Båda
tackade nej. Sundberg som i sin politiska verksamhet blev talman i såväl första som andra kammaren
S i d a | 28
gjorde det med hänvisning till sitt ansvar för det kommande kyrkomötet. Han var en ytterst färgrik
personlighet med ett ovanligt varierat språk för att vara en ärkebiskop. Han blev känd bland annat
från den stora branden i Karlstad 1865 då ”landshövdingen grät och bad medan biskopen svor och
släckte” om man får tro ett telegram som nådde Stockholm. Gottfrid Billing, en nästan lika färgrik
person med en ovanig snabbhet i repliken såväl politiskt som i kyrkan och privat – tackade för sin del
nej till att bli ärkebiskop. Hade han velat hade han kunnat efterträda Sundberg.
I det akademiska livet fanns också inflytande från pietismen. En banbrytare var professor Anders
Erik Knöös (1801-62), något senare följd av professorn och Västeråsbiskopen C.E. Fahlcrantz (17901866). Senare under 1800-talet och början av 1900-talet följde vältalaren, EFS-pionjären och professorn Waldemar Rudin (1833-1921) i deras spår.
Till de ledande liberalteologerna hörde pastor primarius i Stockholm Fredrik Fehr (1849-95) den
förste kyrkoherden i den 1906 nybildade Oscars församling i Stockholm S.A. Fries (1867-1914), professorn i kyrkohistoria i Uppsala Emanuel Linderholm (1872-1937) samt professorn och domprosten i
Lund Magnus Pfannenstill (1858-1940). Det var också i den liberalteologiska kretsen man kunde möta
en av de första kvinnorna i den svenska teologisk debatten, nämligen Lydia Wahlström (1869-1954),
filosofie doktor, så småningom med professors namn.
TIDENS GIGANT – och en historisk sådan – var Nathan Söderblom (1866-1931), den store religionshistorikern, ekumenen och portalfiguren i Svenska kyrkan. Han hade också en stark ställning också
internationellt, inte minst genom det store ekumeniska möte i Sverige – The Universal Conference on
Life and Work – som bidrog till att han 1930 fick Nobels fredspris. Han var ärkebiskop 1914-31. Valet
var överraskande, inte minst på grund av Söderbloms liberala teologiska hållning. Dock gjorde hans
vidsyn att han inte lät sig inordnas i en särskild skola som så många andra av tidens teologer. Hans
arbete hade stor betydelse både som förberedelse för Kyrkornas världsråd och närmandet mellan
Svenska kyrkan och arbetarrörelsen.
Ledande företrädare för ungkyrkorörelsen var Manfred Björkquist (1884-1985), lekman men längre
fram Stockholms förste biskop, och J.A. Eklund (1863-1945), sedermera biskop i Karlstad. I anslutning
till ungkyrkorörelsen verkade Einar Billing (1871-1939), sedermera biskop i Västerås. Einar Billing är
en av de teologer som starkt påverkat 1900-talets kyrkodebatt med sin folkkyrkosyn. Det var han
som med udden mot företeelser i ungkyrkligheten myntade begreppet »den religiöst motiverade
folkkyrkan». Han menade att kyrkan genom sin indelning i territoriella församlingar återspeglade
Guds förekommande nåd som omslöt alla över hela landet. Därigenom kunde hela folket nås av syndernas förlåtelse och budskapet om frälsning.
EN LEDANDE PERSONLIGHET inom församlings- och diakonirörelsen var läraren och kyrkoherden,
senare Västeråsbiskopen, Nils Lövgren (1852-1920). Lövgren spelade en viktig roll vid tillkomsten av
bland annat Svenska diakonisällskapet, vars verksamhet övertagits av stiftelsen Stora Sköndal.
En annan var roteman Carl Alm (1862-1928), ledare för Föreningen för främjande av kyrklig själavård i Stockholm, mestadels kallat Själavårdssällskapet, Alm är en av Svenska kyrkans minst kända
och betydande praktiska förnyare. Alm arbetade envist för att få till stånd en ny församlingsindelning
i Stockholm. När det inte lyckades tog han och hans sympatisörer saken i egna händer och byggde på
frivillighetens grund upp en omfattande församlingsverksamhet på flera håll i Stockholm i samverkan
med församlingarna.
Den moderna högkyrkligheten
En ny högkyrklighet bröt fram några decennier in på 1900-talet. Den låter sig inte fångas
i en enkel beskrivning. Man kan se såväl en bekännelsetrogen högkyrklighet (till vissa
delar släkt med gammalkyrkligheten), en socialt präglad anglokatolicism från tidigt
1900-tal och en modernare högkyrklig hållning.
S i d a | 29
Några av de tidigaste företrädarna för den anglikanskt inspirerade högkyrkligheten
var kyrkoherden i Rättvik och psalmdiktaren Samuel Gabrielsson (1881-1970) och kyrkoherden i S:t Petri församling i Malmö Albert Lysander (1875-1956).
Fader Gunnar i Osby, Gunnar Rosendal (1897-1988), kom att få en mycket stor betydelse för den liturgiska utvecklingen i Svenska kyrkan. Han åstadkom också ett genomslag för begreppet ”kyrklig förnyelse”. Fader Gunnar verkade intensivt för det han uttryckte som ”en klarare bekännelsetrohet” i förhållande till Bibel och bekännelseskrifter,
en stark betoning av sakramentens vikt, ämbetets centrala roll och gudstjänsten betydelse med nattvarden i centrum.
Domprosten i Växjö Gustaf Adolf Danell (1908-2000), många gånger på biskopsförslag
men aldrig biskop, stod för en mer konservativ, närmast gammalkyrklig hållning.
Biskop Bo Giertz (1905-98) i Göteborg var högkyrklighetens ledande teolog från mitten av 1900-talet med en mycket central position även i Svenska kyrkan som helhet. Giertz hade band till både gammalkyrklighet och nyare högkyrklighet, liksom en stark kritik mot det han kallade kyrkans politisering. Giertz, och hans efterträdare som biskop i
Göteborgs stift Bertil Gärtner (1924-2009), spelade en central roll för de av högkyrklighetens organisationer som bildades från 1958 och framåt.
Kyrkosyn, ämbetssyn och sakramentssyn är viktiga frågor för högkyrkligheten. I flera
viktiga frågor har man varit framgångsrik. Det gäller den liturgiska utvecklingen i
Svenska kyrkan, det starkt ökande nattvardsfirandet och beslutet att lägga dopet till
grund för kyrkotillhörighet/medlemskap i Svenska kyrkan – om än inte ensamma, flera
och större kyrkliga riktningar har stått för denna hållning.
I andra avseenden – till exempel det motstånd mot kvinnor som präster som funnits
hos stora delar av högkyrkligheten – har man varit mindre framgångsrik.
Folkkyrklighet
En starkt folkkyrklig strömning växte fram från 1950-talet och framåt. Under en tid var
den sammankopplad med diskussionen om relationerna mellan stat och kyrka. Inte
minst mellan högkyrklighet och folkkyrka fanns stora åsiktsskillnader. Det senare 1900talets folkkyrklighet skilde sig emellertid också från den folkkyrklighet som ungkyrkorörelsen tidigare stått för. Om ungkyrkorörelsen riktade sig till Sveriges folk så menade
folkkyrkliga företrädare att Svenska kyrkan var Sveriges folk.
Viktiga ambitioner som folkkyrkligheten lyfte fram var kyrkans sociala och etiska
(ibland sammankopplat i begreppet socialetiska) engagemang, men också de breda kontaktytorna mellan kyrkan och andra delar av samhället. Det kunde gälla breda folkrörelser som de politiska partierna och de fackliga organisationerna. Den nära relationen till
olika samhällsorgan utanför kyrkan fanns också med.
Många lekmän, inte minst förtroendevalda politiker inom de folkrörelsepräglade partierna Socialdemokraterna och Centerpartiet, stod för detta budskap. Det gjorde också
flera biskopar, bland vilka man kan nämna Härnösandsbiskopen och senare ärkebiskopen Gunnar Hultgren (1902-91), Stockholmsbiskopen och den utmanande debattören
Ingmar Ström (1912-2003) och Arne Palmqvist (1921-2003), biskop i båda Härnösand
och Västerås, två stift som av hävd betraktats som utpräglat folkkyrkliga.
”Folkkyrkogruppen”, en tid en löst organiserad grupp i kyrkomötet, beskrevs särskilt
av högkyrkliga företrädare men också av andra debattörer som en teologiskt utslätad,
kravlös och anpasslig till skiftande opinioner. Högkyrkligheten beskrevs av folkkyrkliga
företrädare som anhängare av en elitkyrka, en kyrka med höga trösklar långt från folket.
S i d a | 30
Båda bilderna hade nog stundtals fog för sig, men inte som generella beskrivningar av
högkyrklighet och folkkyrklighet. Redan då fanns folkkyrkligt sinnade personer som
pläderade för teologisk tydlighet med dragning mot flera av högkyrklighetens paroller,
liksom det fanns högkyrkliga med ett starkt intresse för en utvecklig av Svenska kyrkans
folkkyrkliga förankring. Merparten av de kyrkligt aktiva fanns nog ändå i den huvudfåra
som levde ganska tryggt med Svenska kyrkan som de uppfattade som en både ett sant
trossamfund och en folkkyrka.
Så småningom har konfrontationen tonats ned. Den har inte längre den dominerande
plats i den kyrkliga diskussionen som den under några decennier lade beslag på. »Den
öppna folkkyrkan» blev då snarast ett samlande honnörsord, samtidigt med att kravet
på att Svenska kyrkan ska framstå som ett trossamfund och inte som en del av myndighetsvärlden vann allt starkare gehör.
Om delar av folkkyrkligheten kan man säga att den på ett olyckligt sätt fastnade i statkyrkafrågan och förlamades i sin djupare diskussion om Svenska kyrkans identitet och
framtid. I andra avseenden – till exempel det motstånd mot kvinnor som präster som
funnits hos delar av högkyrkligheten – har inflytandet inte varit fruktbart.
Om svensk högkyrklighet kan man säga att den på ett olyckligt sätt historiskt fångades
upp av motståndet mot kvinnor i prästämbetet och av en tämligen destruktiv diskussion
med den ”folkkyrkogrupp” som en tid fanns i kyrkopolitiken. Först nu är det återigen
möjligt att påpeka att delar av högkyrkligheten faktiskt alltid varit folkkyrklig och att
uttrycka önskemål om en nystart för flera av de centrala värdena i högkyrkligheten inom
Svenska kyrkan. Inte så få djupt folkkyrkliga medlemmar i Svenska kyrkan intar den
hållningen.
Förtroendevald i Svenska kyrkan
1900-talet har som nämnts tidigt i denna bok präglats av en närmast revolutionerande
utveckling av de förtroendevaldas i Svenska kyrkan. Visst hade förtroendevalda personer sedan länge en stark ställning, men det nya ansvar som växte fram under 1900-talet
kom till uttryck i ett allt starkare ansvarstagande för gudstjänstlivet, deltagande i det
dagliga församlingsarbetet och, inte minst, en vidgad beslutsorganisation på alla kyrkliga nivåer.
Parallellt har de politiska partiernas engagemang ökat, främst genom inrättandet av
de allmänna kyrkliga valen på 1930-talet som ersatta de gamla oorganiserade sockenstämmorna. Det skedde trots varningssignaler från både ärkebiskop och biskopsmöte
som snarare föredrog en folkrörelseliknande modell framför den myndighetspräglade
ordningen med kyrkofullmäktige. Det fanns en oro för politiserade val och risken för att
Svenska kyrkans identitet inte skulle kunna hävdas i ett politiskt och myndighetspräglat
sammanhang.
Till att börja med handlade det om flera av de etablerade riksdagspartierna. Efter några decennier kom också nya partibildningar, ofta kallade opolitiska, i de kyrkliga valen.
Detta begrepp byttes så småningom ut mot ”partipolitiskt obundna” och partier blev
”nomineringsgrupper”.
Diskussionen om de politiska partiernas roll är inte alls oförståelig. De politiska partierna har inte bildats för den roll de har i kyrkopolitiken. De har bildats på en ideologisk
grund som främst är relevant i kommun- och riksdagspolitiken. Därmed inte sagt att
ideologierna saknar en roll i kyrkopolitiken – bara att en mycket stor del av de frågor
som behandlas där inte kan behandlas utifrån samma ideologiska grundvalar som allmänpolitiken. Detta talar givetvis emot de ”vanliga” politiska partiernas engagemang i
S i d a | 31
kyrkopolitiken. Det är också detta synsätt som ligger bakom debatten i flera partier om
huruvida de verka på samma sätt som tidigare i kyrkopolitiken.
Försvaret för den nuvarande ordningen har genom åren skett med argument som att
det för en öppen folkkyrka är naturligt med partipolitiska val, att partierna kan erbjuda
en organisation där så många som möjligt får att delta och att därmed den representativa demokratin får en stabilitet.
På ett annat sätt är emellertid verkligheten ganska enkel. De kyrkliga valen är demokratiska. Alla som vill kan ställa upp i dem, bara man har det antal anhängare som behövs för att registrera en nomineringsgrupp. Det bör inte vara möjligt att hindra någon
grupp av medlemmar att delta i kyrkliga val. De kan ha en koppling till politiska partier
på lite olika sätt, vara mer renodlat kyrkliga intresseorganisationer eller någon annan
etablerad organisation.
Partierna kan också välja olika former för sitt arbete. Det har skett i fråga om Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Moderata samlingspartiet är
inne i samma process. De listor som har använts av de fyra först nämnda partierna har
fått namnen Folkpartister i Svenska kyrkan, Vänstern i Svenska kyrkan, Miljöpartister i
Svenska kyrkan och Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Kandidater med samma partitillhörighet har slutit sig samman, men utan att
organisatoriskt vara knutna till ”moderpartiet”.
På ett principiellt plan är förändringen intressant och viktig, men frågan är om inte många
”Öppenhet och inflytande
väljare uppfattar även de nya namnen som tämfordrar att det finns former
ligen partipolitiska.
och arenor för deltagandet.
Deltagandet måste ge ett
Kärnfrågan är var de förtroendevalda har sin
reellt inflytande. Den reprelojalitet. Är de i första hand lojala mot Svenska
sentativa demokratins instikyrkan så uppfattas partiernas roll annorlunda
tutioner får aldrig bli sig själän om partilojaliteten sätts i främsta rummet.
va nog…”
Delvis handlar detta om formella och informella
gruppbeslut kontra den enskilde ledamotens
reella frihet. Att de förtroendevalda grundar sitt
arbete på den kallelse som dopet ger – det vill
säga att det vägledande för dem är evangeliet och hänsynen till Kristi kyrka – kan och
bör vara en viktig fråga för dem som röstar.
Partiernas och nomineringsgruppernas roll i Svenska kyrkan förutsätter emellertid att
styrelsesystemet är väl förankrat, respekterat och accepterat. Det finns en spänning mellan folkrörelseengagemanget, det frivilliga arbetet i olika kyrkliga uppgifter och den partipolitiska aktiviteten i Svenska kyrkan.
Det finns, som den statliga Demokratiutredningen en gång formulerade saken, flera
villkor för att demokratiska processer ska komma till stånd: politisk jämlikhet, meningsfullt deltagande, öppenhet och insyn. Medborgarna – både kyrkomedlemmar som utför
ett frivilligarbete i kyrka och många andra för vilka kyrkan har en plats i deras liv – måste av de valda behandlas som politiska jämlikar. Inflytande kan inte erbjudas vissa samtidigt som det förnekas andra.
Öppenhet och inflytande fordrar att det finns former och arenor för deltagandet. Deltagandet måste ge ett reellt inflytande. Den representativa demokratins institutioner får
aldrig bli sig själva nog utan ta till sig den förnyelse som odlas i olika medborgarsammanslutningar, se värdet av ett vitalt och fritt föreningsliv, uppmuntra och stärka detta,
skrev Demokratiutredningen.
S i d a | 32
Stora debattfrågor under 1900-talets andra hälft
Flera stora diskussionsfrågor, som också kom att engagera allmänheten i osedvanligt
hög grad, gjorde sig gällande under decennierna närmast efter andra världskriget.
Omedelbart efter kriget drabbades Svenska kyrkan av en problematisk debatt om kyrkan och nazismen. Det fanns givetvis nazister och nazismen närstående personer i
Svenska kyrkan, liksom det fanns det i det svenska folket i stort. En är redan nämnd,
Emanuel Linderholm, en annan hans kollega som teologiprofessor (men i Lund) Hugo
Odeberg (1898-1973). På västkusten drev Ivar Rhedin (1881-1953) som redaktör för
Göteborgs Stift-Tidning en nazistisk linje under flera år.
Nazismen hade dock aldrig en stark ställning i vare sig det ena eller andra av dessa
sammanhang. Ingmar Brohed uppskattar i Sveriges kyrkohistoria antalet präster som
1940 var medlemmar i organisationer med nazistiska sympatier till ”uppemot 100”, alltså mindre än en procent av prästerna, och han menar att ”flertalet lämnade säkert föreningarna när det blev tydligt åt vilket håll den politiska utvecklingen i Tyskland gick.
Ärkebiskop Erling Eidem (1880-1972) förhöll sig under kriget i stort sett lojal med
den svenska utrikespolitiken. Han försökte lösa de konflikter som uppstod kring Lutherakademie, ett institut som syftade till att stärka relationerna mellan de lutherska kyrkorna, när den tyska regimen skaffade sig ett betydande inflytande över akademin. Eidem fick företräde hos Adolf Hitler (1889-1945) för att tala honom till rätta men i stället
blev han bara utskälld. 1943 bröt Eidem kontakterna med Lutherakademie.
Kanske var ärkebiskopen naiv i tron att man med samtal kunde lösa de konflikter som
uppstod, men knappast mer än många andra officiella personer. Dessutom kan inte enskilda frågor styra bilden av Svenska kyrkans förhållande till nazismen. I Svenska kyrkan fanns många engagerade antinazister. Den svenska kyrkan i Berlin bistod under hela
kriget tyskar, inte minst judar, som förföljdes av regimen. Det sköttes skickligt och med
stort risktagande.
I uttalanden av både biskopsmötet och i Svenska Ekumeniska Nämnden fördömdes
ända från 1930-talet och under kriget judeförföljelserna i Tyskland. Det fanns ett uttalat
stöd för den icke-nazistiska Bekännelsekyrkan i konflikten med den av nazisterna influerade och kontrollerade Deutsche Christen. Efter kriget kom det också till offentligheten
att Svenska kyrkan i tysthet alltsedan 30-talet haft kontakt med såväl den anglikanska
kyrkan som den tyska motståndsrörelsen. En av de ledande svenska teologerna, den
blivande biskopen och blivande ordföranden i Lutherska Världsförbundet Anders Nygren (1890-1978) kritiserade den tyska regimen så handfast att han omedelbart fick
inreseförbud till Tyskland. Efter kriget kom det också till offentligheten att Svenska kyrkan i tysthet haft kontakt med såväl den anglikanske kyrkan som den tyska motståndsrörelsen.
Den debatt som professor Ingemar Hedenius (1908-82) initierade 1949 genom sin
bok Tro och vetande, Hedeniusdebatten kallad, blev både en väckarklocka och en utmaning för kristna teologer. Hedenius var starkt kritisk gentemot den kristna tron som han
beskrev som stridande mot förnuftet.
Biskoparna och andra kristna teologer hade uppenbara svårigheter att hantera debatten som tog stort utrymme i flera decennier. I kulturdebatten fanns inte sällan förståelse
Hedenius’ argumentering. Debatten påverkade inte minst de teologiska fakulteterna
som från sin begynnelse levt först i symbios med kyrkan och sedan under lång tid i ett
mycket nära samspel med Svenska kyrkan. Teologerna kände sig ifrågasatta som forskare, vilket också var en av Ingemar Hedenius´ avsikter med den diskussion han drog i
S i d a | 33
gång. Gradvis började fakulteternas självständighet och frihet från konfessionella band
att utvecklas.
I detta sammanhang kom också en kritisk debatt om kristendomsämnet i skolan. 1960
års gymnasieutredning föreslog 1963 både att de obligatoriska morgonsamlingarna definitivt skulle avvecklas och att kristendomskunskapen som skolämne skulle ersättas av
ett bredare ämne, religionskunskap. De kristna samfunden protesterade skarpt, en
namninsamling drogs igång och samlade 2 134 513 underskrifter på några månader.
Beslutet blev att ämnet skulle heta religionskunskap, men att det skulle få fler veckotimmar än utredningen föreslagit. Inom detta skulle också kunskap om kristendomen
förmedlas.
Till 1900-talets stora debattämnen i Svenska kyrkan hör också frågan om kvinnors lika
möjlighet att vigas till prästämbetet.
En av riksdagen 1919 begärd utredning föreslog 1923 att prästämbetet skulle öppnas
för kvinnor. Bland biskopar och domkapitel
Ester Lutteman
var motståndet starkt.
1946 började ett nytt utredningsarbete,
Ester Lutteman (1888-1976) spegäven denna gång på initiativ av riksdagen.
lar på ett märkvärdigt sätt den så
kallade kvinnoprästfrågans tidiga
Majoriteten föreslog 1950 att prästämbetet
historia. Året efter den första
skulle öppnas för kvinnor. Fortfarande sade
riksdagsmotionen, alltså 1920,
en majoritet bland remissinstanserna nej.
upplevde hon prästkallelsen och
1957 lade regeringen ändå fram ett förslag.
började teologistudier för att bli
Med för ledamöterna skiftande motiveringar
präst. 1929 predikade hon från
sade kyrkomötet nej. För vissa handlade det
predikstolen
i Gustav Vasa kyrka i
om ett blankt nej, medan andra vill ha mer tid
Stockholm, den första predikan
på sig.
av en kvinna i en StockholmspreÅret därpå vann ett nytt förslag, men med i
dikstol. För detta avskedades hon
grunden samma innehåll, ett stort stöd i såväl
från sitt arbete i Svenska kyrkans
riksdagen som det då nyvalda kyrkomötet. I
diakonistyrelse. 1946-50 ingick
beslutet fanns den så kallade samvetsklausul
hon i den första stora utredningsom garanterade att motståndare till orden i modern tid och tillhörde den
ningen med kvinnliga präster inte skulle bemajoritet som föreslog att prästhöva tjänstgöra tillsammans med en kvinna i
ämbetet ska öppnas för kvinnor.
gudstjänsten, man skulle kunna prästvigas
När 1957 års kyrkomöte sade nej
även om man inte accepterade den nya ordlämnade hon Svenska kyrkan.
ningen och biskopar skulle inte mot sin vilja
behöva viga kvinnor till präster.
Den nya lagen trädde i funktion 1959 och 1960 prästvigdes de tre första kvinnorna i
Sverige.
Den efter kyrkomötets beslut nybildade organisationen Kyrklig samling för Bibeln och
bekännelsen – med företrädare för högkyrklighet, lågkyrklighet och gammalkyrklighet –
skrev en vägledning för motståndarna till beslutet, sammanfattad i 17 punkter. Där hette
det att
eftersom en kvinna icke förvaltar prästämbetet på Kristi uppdrag, kan en präst icke utföra
prästerlig tjänst tillsammans med henne, icke tjänstgöra vid samma gudstjänst, icke gemensamt deltaga i altartjänst, nattvardsfirande, kyrkliga förrättningar, vignings- och installationsakter etc.
S i d a | 34
De första
kvinnorna
Vid tre prästvigningar 1960 (i Österskär, Stockholm och Härnösand)
vigdes de första kvinnorna efter
1958 års beslut, nämligen fil. dr
Margit Sahlin (1914-2003), teol.
kand. Elisabeth Djurle (senare Djurle
Olander; 1930-) samt ungdomssekreteraren och diakonen Ingrid Persson (1912-2000). Margit Sahlin, S:ta
Katarinastiftelsens grundare, blev
också 1970 Sveriges första kvinnliga
kyrkoherde då hon installerades i
Engelbrekts församling i Stockholm.
Den första kvinnan som blev biskop i Svenska kyrkan var Christina
Odenberg (1940-), vigd till biskop i
Lunds stift 1997.
Detta uttrycktes också genom konstaterandet att ”en präst bör undvika att
delta i allt kyrkligt arbete, legalt eller
frivilligt, där en kvinna medverkar
som präst”. Och vidare:
Får en kyrkoherde underställa sig en
kvinnlig präst, torde hans ställning bli
ohållbar. Han kan utifrån sin övertygelse
knappast tilldela henne prästerliga uppgifter i sin församling eller upplåta sin
kyrka för en gudstjänst, som strider mot
nytestamentlig ordning.
Fortfarande fanns stora motsättningar i den kyrkliga opinionen. De
17 punkterna bidrog till att skärpa
motsättningarna och till att det under
lång tid ställdes krav på ett tydligt
beslut som skulle gå längre än det
som fattades 1958.
1979 uttalade sig kyrkomötet till
förmån för nya regler för samarbetet.
Samvetsklausulen utformades så att
kvinnor inte i något sammanhang
skulle behöva avstå från att fullgöra
sin uppgift. En ”väjningsrätt” infördes som gjorde att motståndare till nyordningen kunde avstå från att tjänstgöra i en gudstjänst, men inte i andra arbetsuppgifter.
1982 avskaffades samvetsklausulen helt.
Sedan 1998 kan bara den vigas och anställas som präst i Svenska kyrkan som är beredd att ”i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag
inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön”. Sedan 1997 har Svenska kyrkan också
haft kvinnor som biskopar.
I ett halvsekel diskuterades den politiska frågan om rätten för par av samma kön att
vigas. Den diskussionen kom att få också kyrkliga konsekvenser, dels genom kopplingen
till vigselrätten, dels genom inomkyrkliga krav på välsignelse och kyrklig vigsel för par
av samma kön. Riksdagen beslutade 2009 att införa en laglig rätt till vigsel.
Svenska kyrkans ställningstagande kom efter en diskussion som präglades av djupgående teologiska motsättningar. Beslutet grundades på uppfattningen att samlevnaden
mellan par av samma kön kan innehålla äktenskapets kännetecken och att det inte fanns
några läromässiga hinder att viga par av samma kön. Det finns nu i Svenska kyrkans
kyrkohandbok en ordning för vigsel som nära ansluter till den som gäller för vigselgudstjänst mellan man och kvinna.
Det fanns många som befarade att Svenska kyrkan efter detta beslut skulle drabbas av
samma långvariga motsättningar som efter beslutet om kvinnans rätt att utöva prästämbetet. Fortfarande finns kanske den risken, men mycket talar ändå för att problemen
inte kommer att bli desamma. Svenska kyrkans beslut har också upplevts negativt i en
del ekumeniska sammanhang. I några fall har präster avsagt sig vigselrätten för att slippa viga personer av samma kön. Vid 2011 års kyrkomöte beslutades därför att man som
S i d a | 35
präst ska ha vigselrätt och vara skyldig att förrätta vigsel, om än inte mellan par av
samma kön.
Relationerna mellan stat och kyrka förändras
Till 1900-talets stora frågor hör också relationerna mellan den svenska staten, Svenska
kyrkan och övriga trossamfund. På ett eller annat sätt hade diskussionen pågått ända
sedan kyrkan etablerades i Sverige. Förhållandet mellan kung och kyrka ledde tidigt till
konflikter. Konkreta riksdagskrav fördes fram reda under 1800-talet och kom igen under tidigt 1900-tal. Diskussionen fördes i både stat och kyrka.
Den religionsfrihetsreform som gav alla svenska medborgare rätt till fritt val om de
ville tillhöra Svenska kyrkan skedde inte förrän vid 1900-talets mitt. Efter förslag från
1943 års dissenterlagskommitté och en mödosam politisk bearbetning genomfördes
1951 års religionsfrihetslag. Religionsfriheten, rätten för var och en att fritt utöva sin
religion, lades fast. Ingen skulle vara skyldig att tillhöra ett trossamfund. Sambandet
mellan att vara medborgare i Sverige och att tillhöra Svenska kyrkan upplöstes för gott.
Barn tillhörde Svenska kyrkan om en av föräldrarna gjorde det. Rätten att fritt utträda
ur Svenska kyrkan infördes.
Sambandet mellan stat och kyrka utreddes
under mer än fyra decennier med början på
”De stora frågorna i alla stat1950-talet, först genom en decennielång exkyrkautredningar var Svenspertutredning och sedan genom flera på varka kyrkans beskattningsrätt
andra följande parlamentariska utredningar.
och statens uppbördshjälp,
Processen redovisas noggrannare i fördjupägande- och dispositionsrätningstexten nedan. De stora frågorna i alla statten till den kyrkliga egendokyrkautredningarna var Svenska kyrkans bemen, statens bidrag till kostskattningsrätt och statens uppbördshjälp, ägannaderna för vård och underde- och dispositionsrätten till den kyrkliga
håll av kulturskyddade byggegendomen, statens ersättning till Svenska kyrnader och de undantag från
kan för vård och underhåll av kulturskyddade
gängse lagstiftningsprinciper
byggnader och de undantag från gängse lagstiftsom fanns i kyrkliga frågor.”
ningsprinciper som fanns i kyrkliga frågor. Ingen av dessa utredningar ledde till någon grundläggande förändring av relationerna mellan stat
och kyrka. Däremot inrättades under denna tid ett statligt stöd till andra trossamfund än
Svenska kyrkan.
I stället genomfördes efter nya utredningsomgångar partiella förändringar under
1980-talet. Den viktigaste förändringen var kyrkomötesreformen 1982 och de förändringar som några år senare gjordes i den lokala organisationen och stiftsorganisationen.
Bland annat skedde följande:
 Riksdagens och kyrkomötets gemensamma lagstiftningsansvar i kyrkliga frågor
avvecklades i stort sett helt.
 Riksdagen delegerade till kyrkomötet att besluta om en rad viktiga inomkyrkliga
frågor som Svenska kyrkans lära, böcker, sakrament, gudstjänster och övriga handlingar, kollekter och kyrkans centrala verksamhet .
 1992 delegerades också beslut om det kyrkliga ämbetet till kyrkomötet. Att den
frågan kom senare hade sin förklaring i att staten ville försäkra sig om att den reform som öppnade prästämbetet för kvinnor var tryggt i hamn innan man helt
överlät beslut om ämbetet till kyrkomötet.
S i d a | 36




Kyrkomötet fick 251 ledamöter valda i ett sammanhang. Den särskilda prästerliga
representation som funnits sedan kyrkomötets tillkomst avskaffades. Biskoparna
fick närvaroskyldighet, yttranderätt och motionsrätt, men inte rösträtt. Svenska
kyrkans centralstyrelse, med ärkebiskopen som ordförande, inrättades.
Församlingar och kyrkliga samfälligheter behöll sin kommunalrättsliga ställning,
men betydelsefulla organisatoriska förändringar genomfördes på både stifts- och
församlingsnivå.
Obligatoriska stiftssamfälligheter tog ansvar för stiftsangelägenheterna. En lagreglerad stiftsorganisation etablerades med stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse, domkapitel och egendomsnämnd.
En ny arbetsfördelning mellan pastorat och församling, med de tyngsta kostnaderna förlagda till pastoratsnivå, genomfördes.
Under 1980- och 1990-talen genomfördes också andra förändringar. Den kontroversiella frågan om Svenska kyrkans ansvar för folkbokföringen löstes efter en lång diskussion
genom att detta ansvar fördes över till staten. En ny kyrkolag trädde i kraft 1993. Det
kyrkliga utjämningssystemet utvecklades och moderniserades. De båda senare åtgärderna fick direkt betydelse för den reform som
trädde i kraft den 1 januari 2000.
Millennieskiftets reform var resultatet av ett
”Svenska kyrkan fick en löslångvarigt arbete där stat och trossamfund i
ning som innebar en bevarad
samverkan sökte sig fram till nya konstitutionelidentitet som evangeliskla former för trossamfunden och en större jämluthersk, episkopal, demolikhet dem emellan. Beslutet innehöll ett löfte
kratisk och rikstäckande
om att Svenska kyrkan skulle kunna arbeta vifolkkyrka. Den starkt ökade
dare med oförändrade verksamhetsförutsättfriheten i förhållande till
ningar.
staten ledde till att kyrkans
Svenska kyrkan fick en lösning som innebar
egenskap av trossamfund
en bevarad identitet som evangelisk-luthersk,
blev tydligare.”
episkopal20, demokratisk och rikstäckande folkkyrka. Innebörden i dessa begrepp diskuteras i
nästa kapitel.
Den starkt ökade friheten i förhållande till staten ledde till att kyrkans egenskap av
trossamfund blev tydligare. Konkret innebar reformen följande:
 Svenska kyrkan fick en egen rättskapacitet som trossamfund.
 En särskild lagstiftning för Svenska kyrkan som i vissa avseenden skilde sig från övriga samfund.
 Full beslutsrätt i alla egna angelägenheter utan delegation från riksdagen.
 En lagstadgad rätt till kyrkoantikvarisk ersättning från staten.
 Rätt att disponera alla kyrklig egendom, bland annat prästlönetillgångarna.
 Ansvar för huvuddelen av begravningsverksamheten.
 En lagstadgad skyldighet för alla som tillhör Svenska kyrkan att betala kyrkoavgift.
 Statlig uppbördshjälp.
20
Episkopal, av epi´skopos (grekiska) eller epi´skopus (latin), den som har tillsyn.
S i d a | 37
Övergångsvis fick Svenska kyrkan också skattebefrielse för prästlönetillgångarna och
lagstadgad rätt till ledighet för förtroendeuppdrag i Svenska kyrkan. Dessa övergångsvisa bestämmelser upphörde 2009.
Att tillhöra Svenska kyrkan
1809 års regeringsform ersattes 1975 av en ny. De regler för medlemskap som gällde i
Svenska kyrkan var inte förenliga med den nya regeringsformens bestämmelser om religionsfrihet.
Bristerna i Svenska kyrkans medlemsregler demonstrerades också mycket tydligt av
att de placerades i en övergångsbestämmelse som innebar att bestämmelserna i 1951
års religionsfrihetslag om medlemskap i Svenska kyrkan – övergångsvis! – skulle fortsätta att gälla trots de föreskrifter som fanns i den nya regeringsformen. Riksdagen förutsatte att frågan skulle lösas i arbetet med stat-kyrkafrågan.
När 1992 års kyrkolag beslutades av riksdagen kunde inte de gällande bestämmelserna om medlemskap i Svenska kyrkan föras in i lagen. Riksdagen nöjde sig med att i kyrkolagen hänvisa till religionsfrihetslagen.
I längden blev situationen ohållbar.
Svenska kyrkans centralstyrelse tillsatte en arbetsgrupp som tog sig an frågan 1983.
Alternativa förslag lades fram och remissbehandlades. Ett genombrott kom under 1992
års kyrkomöte, som angav en färdriktning för det fortsatta arbetet.
Kyrkotillhörighetsberedningen fortsatte arbetet och lade fram sina förslag 1993. Kyrkomötet fattade sitt beslut 1994 och riksdagen följde i sitt beslut 1995 kyrkomötets förslag. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1996.
Resultatet blev en kompromiss. Huvudvägen för att tillhöra Svenska kyrkan är dopet,
men att man också kan tillhöra Svenska kyrkan på annat sätt i avvaktan på dop. Dopet
fick den starka ställning som är det normala i kristna kyrkor, men en ventil erbjöds.
Dessutom användes som nämnts inte ”medlemskap” utan ”tillhörighet”. Det senare
ordet upplevdes av de inför reformen tveksamma som mindre ”föreningskyrkligt” än
”medlemskap”.
Nya teologiska områden
Under andra halvan av 1900-talet flödade nya infallsvinklar fram i den teologiska diskussionen. Som ett resultat av inte minst det internationella ekumeniska arbetet med
Life and Work uppmärksammades inte minst frågor om kyrka och samhälle:
 Den socialetiska diskussionen i Svenska kyrkan kom till uttryck inom många områden, till exempel arbetslivets villkor, den medicinska utvecklingens etiska konsekvenser, äktenskap och sexualetik.
 Skapelseteologin fångade upp diskussionen om ekologi och hållbar utveckling
(ekoteologi).
 Begrepp som Kvinnligt, manligt, mänskligt och Halva himmelen är vår! utvecklades
till feministisk teologi.
 Befrielseteologin fick en framträdande plats i den internationella rättvisediskussionen.
 Religionsteologin började dra till sig intresse som en möjlighet att ökad kunskap
om relationerna mellan religionerna och öka den ömsesidiga förståelse som fordras för en meningsfull religionsdialog.
S i d a | 38
Allt detta påverkade och skyndade på 1900-talets diskussion om bibelsyn och bibeltolkning, liksom synen på ett kristet liv och kristen gemenskap. Också det arbete med
Svenska kyrkans bekännelse som pågick i tio år fram till 400-årsminnet av Uppsala möte
1593 syftade till en fördjupad kunskap om kyrkans identitet och om kristen tro tolkad i
samtiden.
FÖRDJUPNING
Den långa diskussionen om stat och kyrka
DE FÖRSTA KRAVEN på skiljande av stat och kyrka och fri rätt att utträda ur den etablerade kyrkan,
fördes fram under 1800-talet i främst liberala och socialdemokratiska politiska kretsar, liksom inom
frikyrkorörelsen.
I den första riksdagsmotionen, som kom redan 1850 under ståndsriksdagens tid, begärde P.E.
Winge (1784-1867, borgarståndet) avskaffande av ”alla de paragrafer i kyrkolagen vilka binda oss vid
en statskyrka”.
Redan vid 1909 års riksdag biföll andra kammaren en motion av Adolf Jansson i Bråten (då Liberal,
senare Frisinnad, 1860-1924) om utredning av frågan om skiljande av stat och kyrka, men första
kammaren avslog det. Alltså föll det, men det var ändå första gången som kravet fått framgång i en
av riksdagens kamrar.
Från denna tid och fram till början av 1950-talet fortsatte diskussionen, framför allt om rätten att
fritt utträda ur Svenska kyrkan, men också förslag om nya relationer mellan stat och kyrka lades fram.
Inget av dem kom ens i närheten av ett genomförande.
Inom Svenska kyrkan tog ärkebiskop Nathan Söderblom vid Allmänna kyrkliga mötet 1920 ställning
för fri rätt att utträda ur Svenska kyrkan. Biskopsmötet föreslog 1929 ett reformprogram som bland
annat innebar fri utträdesrätt och en mer självständig ställning för Svenska kyrkan i förhållande till
statsmakten.
DET SENTIDA arbetet med stat-kyrkafrågan började 1956 med två likalydande motioner i riksdagen
– de första namnen under motionerna var i första kammaren av Hugo Osvald (FP, 1892-1970) och i
andra kammaren Rolf Edberg (S, 1912-97). De föreslog en utredning av ”upplösandet av det organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka”. Riksdagen biföll motionerna och ecklesiastikminister Ragnar Edenman (S, 1914-98) tillsatte 1958 års expertutredning om stat och kyrka.
Efter tio delbetänkanden lämnade Stat-kyrkautredningen 1968 sitt slutbetänkande. Utredningen
gav fyra alternativa lösningar som kretsade kring antingen ökad självständighet för Svenska kyrkan
inom ett bevarat samband eller skiljande av stat och kyrka. Remissutfallet var splittrat. Uppfattningarna var jämnare fördelade utanför Svenska kyrkan än inom, där andelen remissinstanser som önskade ett skiljande var få.
Parallellt med det statliga utredningsarbetet förberedde sig ledningen för Svenska kyrkan. Kyrkoorganisationskommittén, med biskop Bo Giertz som ordförande, tillsattes 1956 på initiativ av biskopsmötet. Kommittén redovisade 1964 ”en grundritning för en fri svensk nationalkyrka”. Arbetet
fortsatte på 1960-talet och kom då till uttryck i ett av kyrkomötet 1968 beslutat reformprogram.
DÄREFTER FÖLJDE en lång rad utredningar. Först den parlamentariskt sammansatta Statkyrkaberedningen, känd som den Myrdalska efter sin ordförande statsrådet Alva Myrdal (1902-86).
Den var klar 1972 och föreslog en mycket begränsad ramlag beträffande Svenska kyrkan och en tydlig
boskillnad mellan stat och kyrka. Folkbokföringen skulle föras över till staten och huvudmannaskapet
för begravningsverksamheten till kommunerna (som dock skulle kunna uppdra till en församling att
sköta denna verksamhet). Beredningen ville avskaffa den kyrkliga beskattningsrätten, men låta staten
svara för uppbörden av medlemmarnas avgifter i tio år. Svenska kyrkan skulle även i fortsättningen få
S i d a | 39
disponera den kyrkliga egendomen. Debatten blev het. Både kyrkligt och politiskt fanns oenighet.
Förslaget föll.
Efter några år återupptogs arbetet. På initiativ av kommun- och kyrkoministern Hans Gustafsson
(S, 1923-98) och ärkebiskop Olof Sundby (1917-96) inleddes samtal mellan stat och kyrka. Det ledde
fram till en serie betänkanden som blev klara 1978. Förslagen skilde sig från de Myrdalska genom att
ramlagstiftningen var fylligare. Församlingarna fick tydligare garantier för att få svara för begravningsverksamheten även om huvudmannaskapet fördes över till kommunerna. Alla som vid övergången tillhörde Svenska kyrkan skulle utan någon egen åtgärd stå kvar som medlemmar. Den statliga uppbörden av medlemsavgifterna skulle permanentas. Svenska kyrkan skulle även i fortsättningen
disponera den kyrkliga egendomen. Folkbokföringen skulle utredas. Statsbidrag skulle utgå med 275
miljoner kronor. Denna summa motsvarar i dag cirka en miljard kronor, men det är ingalunda säkert,
inte ens troligt, att riksdagen skulle ha höjt bidraget till Svenska kyrkan i samma takt som inflationsutvecklingen.
Återigen blev resultatet en omfattande och het debatt. Remissutfallet blev mer positivt till förändringar än tidigare, både inom och utom Svenska kyrkan, men opinionen inom Svenska kyrkan var
klart mer negativ än övriga remissinstanser.
Den borgerliga trepartiregeringen gjorde ingenting åt utredningens förslag. Det gjorde däremot
den folkpartiregering som tillträdde 1978 med Bertil Hansson (FP, 1918-) som ansvarig för kyrkofrågorna. I en skrivelse till 1979 års kyrkomöte följde regeringen i stort sett utredningens förslag. Kyrkomötet sade nej. Förslaget föll återigen.
Antalet deltagande biskopar och ministrar under dessa decennier var som framgått stort. Det var
också de kyrkokommunala företrädarna, många av dem påfallande självständiga och med stor integritet.
Bland de förtroendevalda fanns den kraftfulle Kjell Ericson (S, 1922-2002) från Malmö. Han slöt,
kanske mer än någon annan socialdemokrat, Alva Myrdals förslag – mot den egna regeringens och
partikongressens vilja. När en folkpartiregering i minoritet sedan lade ett förslag som han tyckte var
bättre gav han det sitt stöd. Där fanns också Församlings- och Pastoratsförbundets direktör P.-O.
Nilsson (1917-2001). Också han sade nej till Myrdal men ja till Bertil Hansson.
DEN LÅNGA DISKUSSIONEN och avsaknaden av beslut ledde till ett uppdämt behov av reformer i
Svenska kyrkan. Svenska kyrkan behövde en mer genomtänkt och sammanhållen demokratisk organisation och behövde dessutom i viktiga kyrkliga frågor göras oberoende av riksdagen. Politisk enighet uppnåddes efter ett initiativ från Bertil Hansson om att tillsätta 1979 års kyrkomöteskommitté.
Det fullföljdes av Karl Boo (C, 1918-96), också han kyrkominister.
Kyrkomöteskommittén, under ledning av riksdagsmannen och statsvetaren Hilding Johansson (S,
1915-94), lade 1981 fram förslag om en nyordning på riksnivå. Remissopinionen var splittrad, men
1982 enades de tre borgerliga regeringspartierna och Socialdemokraterna om en kommuniké som
drog upp riktlinjerna för en reform. Den reform som genomfördes innebar att det tidigare kravet på
samstämmiga beslut i kyrkolagsfrågor i riksdag och kyrkomöte försvann – utom i fråga om medlemskap i Svenska kyrkan där fortfarande ett krav på samtycke från kyrkomötet skulle fordras. Övrig
kyrkolag skulle beslutas i vanlig ordning av riksdagen, men med en grundlagsfäst yttranderätt för
kyrkomöte.
En lag om Svenska kyrkan antogs och en lag om kyrkomötet. Denna lagstiftning gavs ett särskilt
konstitutionellt skydd. Riksdagen delegerade till kyrkomötet att besluta om bland annat Svenska
kyrkans lära, böcker, sakrament, gudstjänster och övriga handlingar, kollekter, central verksamhet för
evangelisation, mission och övrigt utlandsarbete samt diakoni (1992 delegerades också beslut om det
kyrkliga ämbetet).
Kyrkomötet fick 251 ledamöter valda i ett sammanhang. Den särskilda prästerliga representation
som funnits sedan kyrkomötets tillkomst avskaffades. Biskoparna fick närvaroskyldighet och yttranderätt (1988 också förslagsrätt), men inte rösträtt. Svenska kyrkans centralstyrelse, med ärkebisko-
S i d a | 40
pen som ordförande, infördes. Församlingar och kyrkliga samfälligheter behöll sin kommunalrättsliga
ställning.
Tämligen snart efter att 1982 års kyrkomötesreform trätt i kraft påbörjades nästa etapp. 1988 års
kyrkomöte begärde en utredning om Svenska kyrkans ekonomiska och rättsliga förhållanden. Regeringen, med Margot Wallström (S, 1954-) som ansvarig för kyrkofrågorna vidgade utredningsuppdraget till stat-kyrkafrågan i stort. Utredningsarbetet gjordes i två utredningar, Ekonomi och rätt i kyrkan
(ERK) och Kyrkoberedningen, som båda leddes av Carl Axel Petri (1929-). Petri hade också lett arbetet
med en ny kyrkolag. ERK-utredningen redovisade 1992 ett alternativ med bevarat samband, ett med
stor frihet och enbart en ramlagstiftning och ett med avveckling av all lagstiftning. Utanför Svenska
kyrkan fanns stöd för förändringar, medan däremot den inomkyrkliga majoriteten valde bevarat
samband. En väl tilltagen minoritet ville ha mellanalternativet. Också Svenska kyrkans centralstyrelse
och biskopsmötet förordade detta alternativ.
Den parlamentariska Kyrkoberedningen tillsattes 1984 av den borgerliga fyrpartiregeringen med
Inger Davidson (KD, 1944-) som ansvarigt statsråd. Beredningen var färdig 1994. Den föreslog att
Svenska kyrkan och dess delar skulle bli egna rättssubjekt, liksom inrättandet av en ny juridisk person
(trossamfund) som omfattade också andra samfund. Vidare föreslog beredningen lagfäst skyldighet
för Svenska kyrkans medlemmar att betala den kyrkoavgift som skulle ersätta kyrkoskatten. Man
föreslog också lagfäst statlig hjälp med uppbörden av kyrkoavgiften (också för de övriga trossamfund
som önskar det), att Svenska kyrkan skulle få disponera den kyrkliga egendomen samt att huvudmannaskapet för begravningsverksamheten skulle ligga kvar hos Svenska kyrkan i oförändrad omfattning.
Fortfarande fanns i remissvaren ett gott stöd för förändringar utanför Svenska kyrkan. Det fanns
också ett stöd hos de centrala kyrkliga organen, men en större tveksamhet på lokal nivå. Stödet för
förändringar var dock större än efter tidigare utredningar.
Regeringen, nu med Marita Ulvskog (S, 1951-) som ansvarig för kyrkofrågorna, kunde gå till kyrkomöte och riksdag med ett förslag som i sak överensstämde med Kyrkoberedningens. Med stora majoriteter ställde sig både kyrkomöte och riksdag 1995 bakom ett principbeslut. På detta beslut följde
en sällan skådad utredningsverksamhet med åtta statliga utredningar och sex kyrkliga. Det mest
omfattande resultatet av alla dessa utredningar var för Svenska kyrkans del det förslag till kyrkoordning som lades fram. Flera av utredningarna hade haft detta som sin huvuduppgift, var och en inom
sitt område.
Utredningarna ledde alltså till kyrkomötesbeslut, men också till riksdagsbeslut. Tidigt klargjordes
att särskilda regler i fortsättningen skulle gälla för föreskrifter om trossamfund. Det skedde genom en
förändring i regeringsformen. Bestämmelserna i regeringsformen, som beslutades vår och höst 1998,
innebar att trossamfunden har ett särskilt grundlagsskydd. De sista riksdags- och kyrkomötesbesluten
fattades 1998 och 1999.
Den 1 januari 2000, vid millennieskiftet, trädde reformen i kraft. Sedan den 1 januari 2000 är
Svenska kyrkan rättsligt sett är ett ”registrerat trossamfund”, en (tidigare okänd) ny associationsform
som kom till i samband med reformen. Förändringen innebar att man gick från lokala kyrkokommuner och samfälligheter till registrerade och självständiga delar inom trossamfundet Svenska kyrkan,
från statliga och kommunala organ i stiften till registrerade och självständiga delar av Svenska kyrkan
på stiftsnivå, från statliga organ och stiftelser till en organisation på nationell nivå för trossamfundet
Svenska kyrkan. Steg på vägen i denna riktning hade tagits genom 1982 års kyrkomötesreform.
S i d a | 41
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 2
Svenska kyrkans identitet
Vad står Svenska kyrkan för?
Från Abrahams barn till det ekumeniska trädet
Det finns tre abrahamitiska religioner, nämligen judendom, kristendom och islam. I alla
intar Abraham en central plats och därför talar vi ibland om dem som tillhör dessa religioner som ”Abrahams barn”. De brukar också på grund av sina heliga skrifter kallas för
de tre skriftreligionerna. Det finns en stor likhet mellan alla dessa religioner, att de alla
bekänner en Gud som kan gripa in i människors liv, men också stora skillnader.
Om detta talar vi mycket mer öppet och fruktbärande i dag än tidigare. Religionsdialog
har blivit ett begrepp för samtal som pågår över religionsgränserna. Inom teologin har
en ny disciplin utvecklats, nämligen religionsteologi. I religionsteologin ryms alltså ett
studium av det teologiska tänkandet inom olika religioner och hur de förhåller sig till
andra religioner.
Utvecklingen i den kristna kyrkan brukar jämföras med ett träd. De första grenarna på
dess stam började växa ut redan på 300-talet i form av flera orientaliska kyrkor. Den
stora delningen i två stammar skedde då de östliga (ortodoxa) och västliga (katolska)
kyrkorna gick skilda vägar. Den utvecklingen berodde dels på delningen av det romerska
riket 395, dels på skilda teologiska synsätt och traditioner.
Den slutliga brytningen kom 1054 efter en konflikt mellan påven i Rom, västkyrkans
överhuvud, och patriarken21 i Konstantinopel, som sågs som östkyrkans överhuvud. I
östkyrkan vägrade man att godta påven i Rom som sitt överhuvud.
De båda trädstammarna delade sig så småningom och utvecklade grenverk. Inom den
ortodoxa kyrkan bildades flera självständiga patriarkat. I den katolska kyrkans skedde
Patriark, av patria´rches (grekiska), stamfader (som Bibelns Abraham, Isak och Jakob). Sedan tidig kristen tid titel för kyrkan högste ledare. På 500-talet bars titeln av de kyrkoledare som fanns i Rom (alltså
påven), Alexandria, Antiochia, Konstantinopel och Jerusalem. I de ortodoxa kyrkorna finns i dag flera patriarker. Påven i Rom är patriark, egentligen den ende i den romersk-katolska kyrkan, men det finns också
patriarker dels i de med Rom unierade kyrkor som är självständiga men som ändå erkänner påven i Rom,
dels den latinske patriarken i Jerusalem.
21
S i d a | 42
den stora förgreningen under 1500-talet genom de av Martin Luther, Jean Calvin och
Ulrich Zwingli (1484-1531) inspirerade reformationsrörelserna, den lutherska och den
reformerta22.
Vid samma tid inträffade den engelska/anglikanska kyrkans brytning med Rom. På
1500-talet fanns också en baptistisk strömning som bröt sig ur den romersk-katolska
kyrkan.
Den reformerta riktningen var radikalare än den lutherska och den anglikanska, framför allt i synen på nattvarden, men också i de yttre formerna i kyrkan, alltså kyrkorum,
liturgi och ämbete. Många av de reformerta kyrkorna har en kongregationalistisk23 församlingssyn och kyrklig struktur. Församlingarna samverkar visserligen på olika sätt i
ett gemensamt trossamfund, men de har en mycket stor självständighet. De kongregationalistiska kyrkorna kan sakna ett särskilt ämbete (särskilt strider biskopsämbetet och
en episkopal struktur mot kongregationalismen).
Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära
Svenska kyrkan bekänner sig till den kristna tron och är som sådan en del av Kristi
världsvida kyrka. Kyrkan är Guds folk, människor som samlas kring Ordet och sakramenten. Kyrkan är Kristi kropp, som alla kristna tillhör och utgör olika lemmar av, var
och en med sin uppgift. Alla uttryckssätten handlar i första hand om den kristna närvaron i världen, den kristna uppgiften och den kristna gemenskapen.
Den mer precisa frågan vad just Svenska kyrkan står för brukar också besvaras på
många andra sätt, till exempel följande:
 Svenska kyrkan är både ett evangelisk-lutherskt trossamfund och en del av den
allmänneliga (katolska) och apostoliska kyrkan med rötter i urkyrkan. ”Evangelisk” klargörs den bibliska grunden med centrum i evangeliernas Kristus, ”bibelns
kärna och stjärna” (Luther). ”Luthersk” visar på det reformatoriska arvet. ”Trossamfund” anger att människor med en gemensam tro slutit sig samman i ett samfund, en kyrka, där gudstjänstfirande är grundläggande.
 Svenska kyrkan står för både kontinuitet och förnyelse. Svenska kyrkan har sina
rötter i urkyrkan. 1500-talets reformation och den fortsatta kyrkliga historien har
inte brutit med detta arv. Reformationen var i första hand en rörelse som vände sig
mot missförhållandena i det sätt på vilket detta urkyrkans arv förvaltades.
 Svenska kyrkan är både en kyrka med en tydligt uttalad bekännelse och en mycket
öppen folkkyrka med stor frihet för dem som tillhör kyrkan. Det finns utrymme för
både en starkt personligt upplevd frälsning i form av omvändelse och tro och en
öppenhet för att också osäkra och sökande människor ska kunna uppleva Svenska
kyrkan som sitt andliga hem.
 Svenska kyrkan är både en episkopal kyrka och en till sin struktur starkt folkligt
och demokratiskt förankrad självstyrelse.
 Svenska kyrkan är både en lokalt förankrad kyrka och en stiftskyrka, med en övergripande nationell nivå där helheten blir något mer än delarna.
Tro, bekännelse och lära i kyrkoordningen
Kyrkoordningens första kapitels första paragraf handlar om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Den
22
23
Reformation, reformera, av reformieren (tyska).
Kongregation, av congrega´tio (latin), församling.
S i d a | 43
1. ”gestaltas i gudstjänst och liv”,
2. ”är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets
profetiska och apostoliska skrifter”,
3. ”är sammanfattad i den apostoliska, nicenska och athanasianska trobekännelsen
samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen av år 1530”,
4. ”är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut 1593”,
5. ”är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan
bejakade dokument”.
Tron gestaltas i gudstjänst och liv. Tro, bekännelse och lära är något som lever där människor firar gudstjänst tillsammans och tar ansvar för att låta gudstjänsten få konsekvenser för hela livet. Där har bekännelsen sitt naturliga sammanhang och sin utgångspunkt. Det är lovsången till Gud som är den primära bekännelsen.
Bibeln är den självklara och omistliga grunden för Svenska kyrkans tro, bekännelse
och lära.
Tro, bekännelse och lära sammanfattas i ”den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530”. Den
De tre äldsta
augsburgska bekännelsen heter på
trosbekännelserna
latin Confessio Augustana (i diskussionen ibland Augustana eller bara
De tre äldsta trosbekännelserna har som
CA). Denna bekännelse är den mest
allmänkyrkliga uttryck för trons och kyrbetydelsefulla av de lutherska kyrkans kontinuitet genom tiderna en specikornas, också Svenska kyrkans, äldre
ell ställning i Svenska kyrkans bekännelsebekännelseskrifter. Den evangeliskskrifter.
lutherska läran läggs där ut i 28 arDen apostoliska formulerades på 300tiklar.
talet men utifrån den gammalromerska
Den evangelisk-lutherska traditiotrosbekännelse som utformades redan på
nen har denna bekännelse som förfrån 200-talet. Denna bekännelse används
enande bekännelsedokument. Till
främst i den västerländska kyrkan och
reformationstidens skrifter hör också
mycket ofta i Svenska kyrkan.
Konkordieboken som utöver de
Den nicenska trosbekännelsen antogs år
gammalkyrkliga bekännelserna och
325 i Nicaea i nuvarande Turkiet, bearbeden augsburgska bekännelsen bland
tades i Konstantinopel 381 och fastställannat innehåller Martin Luthers båda
des slutligt i Kalcedon vid Bosporen 451.
katekeser, av vilka den lilla katekesen
Den kallas ibland för den nicenofått en stor folklig spridning som ett
konstantinopoIitanska trosbekännelsen. I
led i undervisningen; den återfinns
den betonas enheten mellan Fadern och
också nästan längst bak i psalmboSonen. I Svenska kyrkan används den ofta
ken. Bekännelseskrifterna från rei högtidligare sammanhang.
formationstiden är, som det formuleDen athanasianska (som fått sitt namn
ras i kyrkoordningen, »vägledande
efter patriarken Athanasius av Alexandria,
vittnesbörd om hur tron utlades som
död 373) har sitt ursprung i 400-talet men
svar på den tidens frågeställningar».
formulerades slutligt tidigast under 500Formuleringen av tro, lära och
talet. Den används inte i Svenska kyrkans
gudstjänster.
bekännelse är emellertid inte slutförd. I inledningen till kyrkoordningens första kapitel utvecklas detta:
S i d a | 44
Kyrkans lära formuleras genom den teologiska reflektionen över vad tron och bekännelsen
innebär. Det är en uppgift för enskilda kristna och kyrkan att i varje tid på nytt leva sig in i
trons djup och klargöra dess innebörd. Läran uttrycks i trosbekännelser, i skrifter från kyrkans historia, i Svenska kyrkans böcker och andra nutida dokument som kyrkan har bejakat.
Varken trosbekännelserna eller läran är föremål för tro. De redovisar vad kyrkans övertygelse
består i och utlägger tron. I fortlöpande samtal med andra traditioner, i förkunnelsen och
gudstjänsten fortsätter Svenska kyrkan att utlägga sin tro.
FÖRDJUPNING
”Andra av Svenska kyrkan bejakade dokument”
SVENSKA KYRKANS TRO, BEKÄNNELSE OCH LÄRA kan alltså också framgå av andra ”av Svenska kyrkan
bejakade dokument”.
Som exempel på sådana dokument har 1878 års katekesutveckling nämnts. Den spelade en stor
roll för den kristna undervisningen. Nådens ordning, vägen från icke troende till troende, hade en
tydlig plats i denna katekesutveckling. Man kan se den som en presentation av kyrkans bekännelse
för lekfolk.
Ett annat exempel är den text som låg till grund för 1909 års överenskommelse med anglikanska
kyrkan om nattvardsgemenskap.
Uttalanden av grundläggande lärokaraktär som gjorts av Svenska kyrkan som medlem i Lutherska
Världsförbundet och Kyrkornas Världsråd kan också nämnas, bland annat Kyrkornas Världsråds beslut
om Dop, Nattvard, Ämbete (Baptism, Eucharist and Ministry, BEM) inklusive Svenska kyrkans eget
remissvar inför detta beslut.
SVENSKA KYRKANS BÖCKER, alltså kyrkohandbok, evangeliebok, psalmbok och bönbok hör också
till det slag av dokument som hör hemma här. Kyrkoordningens inledande texter är också en typ av
dokument som speglar Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Det gäller både den samlade inledningen och de inledningar som finns till kyrkoordningens avdelningar och kapitel.
Dokument som antagits av kyrkomötet i samband med beslut om kyrkogemenskap har samma karaktär. Det handlar om Borgåöverenskommelsen 1993 samt överenskommelserna med den oberoende filippinska kyrkan 1995, de evangeliska kyrkorna i Tyskland 2003, Metodistkyrkan i Sverige 1993
och Svenska Missionskyrkan 2006.
ANDRA GRUNDLÄGGANDE DOKUMENT av lärokaraktär är till exempel det av kyrkomötet antagna
dokumentet Guds vägar – judendom och kristendom från 2001 och biskopsbrevet Biskop, präst och
diakon i Svenska kyrkan från 1990. Det behöver alltså inte vara ett beslut i kyrkomötet. Det måste
däremot, som det heter i en kommentar till den aktuella paragrafen, ”vara fråga om dokument som
accepterats på ett brett plan inom Svenska kyrkan och där ett beslut snarast får karaktären av att
formellt bekräfta detta förhållande”.
Gudstjänsten
Utan gudstjänst, ingen församling
Gudstjänstlivet är en grundläggande del av Svenska kyrkans identitet. Utan gudstjänster
finns ingen församling. Gudstjänstlivet är grunden och centrum för kyrkolivet. Svenska
kyrkans gudstjänster är öppna för alla. I församlingen ska enligt kyrkoordningen gudstjänst firas i form av huvudgudstjänster, kyrkliga handlingar och andra gemensamma
gudstjänster.
S i d a | 45
Högmässan har sina rötter i urkyrkan. Bibeln säger inte mycket om hur en gudstjänst
ska vara utformad, men man kan spåra två viktiga källor till inspiration, dels synagogans
gudstjänst med böner, sånger, läsning och utläggning av texten, dels Jesu instiftande av
nattvarden. Från 100-talet kan man sedan följa gudstjänstlivets utveckling. Vid reformationen behölls till stora delar den utformning av högmässan som vuxit fram inom den
romersk-katolska kyrkan.
Genom århundradena har Svenska kyrkans liksom andra kristna kyrkors gudstjänstliv
fått en stark förankring i kyrkoårets rytm, i det drama som detta år utgör. Livet präglas
av adventstiden och julen, av fastan och påsken, av pingsten och trefaldighetstiden och
av tiden fram mot kyrkoårets slut med domssöndagen. Årets skiftningar markeras på
flera olika sätt. Det sker genom evangeliebokens texter, men också genom psalmvalet.
Kyrkoårets gång kan också markeras med altarljusen och de blommor som valts till kyrkorummet. Kyrkoårets skiftningar uttrycks genom de liturgiska färgerna. Till gudstjänstformer och gudstjänstens utformning återkommer jag senare.
Kyrkans sakrament
Sakrament är, för att citera kyrkofadern Augustinus (354-439) ”synliga tecken som förmedlar en osynlig nåd”. Sakramentens antal fastställdes på medeltiden till sju: dop, konfirmation, bot, nattvard, äktenskap, prästvigning och smörjelse vid sjukdom.
1500-talets reformation bröt med uppfattningen att det finns sju sakrament. Synen på
sakramenten skiftar mellan kyrkofamiljerna av både historiska och teologiska skäl. Reformatorerna ville skilja ut de sakrament som
man betraktade som frälsningsgrundande. Så
här ser det ut:
”… synliga tecken som för I den romersk-katolska kyrkan har fortfamedlaren osynlig nåd.”
rande sju sakrament.
 I de ortodoxa och anglikanska kyrkorna är
det inte lika tydligt. Så skiljer man till exempel i de anglikanska kyrkorna mellan de två större sakrament som omnämns i
evangelierna och de fem övriga som ”vanligen kallas för sakrament”. Alla sju finns i
till exempel Book of Common Prayer (den allmänna bönboken).
 I de evangelisk-lutherska kyrkorna, som Svenska kyrkan, heter det ofta att man
räknar med två sakrament, dop och nattvard, därför att de har instiftats av Kristus.
Det hindrar inte att också bikten ibland omnämns som ett sakrament, men då som
en del av dopets sakrament. De reformerta kyrkorna räknar också med två sakrament.
Betoningen av församlingens nattvardsfirande var ett betydelsefullt inslag i 1500-talets
reformation. Reformatorerna ville bryta vanan att bara gå till nattvarden en gång om
året, nämligen till påsk. Egentligen har väl inte deras önskan gått i uppfyllelse förrän
genom den nattvardsväckelse som utvecklats alltsedan mitten på 1900-talet och in i
våra dagar.
Svenska kyrkans böcker
Den bibelöversättning och de av kyrkomötet antagna gudstjänstböckerna som nu används i Svenska kyrkan är följande:
 Bibeln i form av Bibel 2000 eller 2001 års utgåvor, med översättningar gjorda av
1973 års Bibelkommission. Bibeln intar en särställning bland kyrkans böcker.
S i d a | 46




Kyrkohandboken har två delar. Del I gäller gudstjänster och kyrkliga handlingar.
Del II omfattar vignings-, mottagnings- och invigningsgudstjänster. Den nu aktuella
kyrkohandboken beslutades 1986 och 1987.
Den svenska evangelieboken, senast antagen 2003, med bibeltexterna för kyrkoårets alla söndagar och andra kyrkliga högtider. I evangelieboken finns tre årgångar med gammaltestamentlig text, en text ur de nytestamentliga breven och en
evangelietext. Gemensam för varje sön- och helgdag är ett tema som också styrt
urval av en särskild psaltarpsalm och präglat ”Dagens bön” som beds före bibelläsningarna.
Den svenska psalmboken med psalmtexter och melodier, senast antagen 1986. De
325 första psalmerna är gemensamma för ett stort antal svenska samfund efter ett
gemensamt förarbete.
En liten bönbok med böner för olika tider och tillfällen, i sin första upplaga utgiven
under tidig reformationstid och senast antagen 2005.
Evangelieboken och bönboken hittar man normalt efter psalmerna i psalmboken, men
de finns också i egna utgåvor. I anslutning till bönboken står Martin Luthers Lilla katekesen, nu i ny översättning. Nästan längst bak kan man också i de flesta psalmböcker ta del
av huvuddragen i de vanligaste gudstjänstordningarna. Beträffande flera av dessa böcker gäller att kyrkomötet också godkänt översättningar till andra språk än svenska för
användning i Svenska kyrkan.
Att tillhöra Svenska kyrkan
”Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka med rum för alla, för den sökande och tvivlande
likaväl som för den trosvisse, för den som har hunnit kortare likaväl som den som hunnit
längre på trons väg”, heter det i kyrkoordningen. Formuleringen härrör från det beslut
om dop och kyrkotillhörighet som trädde i kraft den i januari 1996. Också reglerna för
att tillhöra Svenska kyrkan är ett viktigt uttryck för kyrkans identitet.
Dopet är huvudvägen in i kyrkan. Den som
”Dopet är huvudvägen in i
döps i Svenska kyrkans ordning blir därmed
kyrkan.”
medlem i, tillhör, Svenska kyrkan. Den som
har döpts i någon annan kristen kyrkas ordning kan genom att anmäla sig bli medlem i
Svenska kyrkan. Svenska kyrkan erkänner varje dop som skett i Faderns och Sonens och
den helige Andes namn med rent vatten genom begjutning eller nedsänkning.
Ett barn får döpas när dess vårdnadshavare begär det och en vuxen när han eller hon
begär att bli döpt till kyrkans tro och vill leva med församlingen i Kristi gemenskap. Den
som är döpt får inte döpas igen. Dopgudstjänsten ska ledas av en präst. I en krissituation
kan emellertid var och en som är döpt förrätta dop. Som fadder kan den antecknas som
är döpt och som är villig att dela ansvaret för den döptes kristna fostran.
Man kan också, som det heter i kyrkoordningen, i avvaktan på dop tillhöra Svenska
kyrkan utan att vara döpt, vilket motiveras av den öppenhet som nyss beskrivits. Man
blir då medlem genom anmälan.
S i d a | 47
Gemensamt uppdrag – delat ansvar
Den episkopala strukturen
Svenska kyrkan är en episkopal kyrka. Det är en del av Svenska kyrkans identitet och
självförståelse. Svenska kyrkans episkopala struktur framgår formellt både i lagen om
Svenska kyrkan och i kyrkoordningen.
Det ska för varje stift finnas en biskop med ansvar för ledning och tillsyn, vilket bland
annat sker genom biskopens visitation i församlingarna. Biskopen har vigningsansvaret.
Ingen annan än en biskop kan viga till någon av Svenska kyrkans vigningstjänster.
Domkapitlet, med biskopen som ordförande, spelar en viktig roll i tillsynen och vid antagning av präst- och diakonkandidater. För att markera ansvaret för helheten i stiftets
verksamhet är biskopen också ordförande i stiftstyrelsen.
I biskopens uppdrag ingår att leda och inspirera, att viga till uppdragen inom kyrkans
vigningstjänst och vara en herde för både de vigda och församlingarna.
Biskop och domkapitel har ett särskilt ansvar för att kyrkans lära och ordning följs. I
Augsburgska bekännelsen sägs att biskopen ska bära omsorg om att evangelium förkunnas rent och tas emot rätt i församlingarna.
Biskoparna har ansvar för kyrkan som helhet och varje biskop har ett särskilt ansvar i
sitt stift. Ärkebiskopen är Svenska kyrkans främste företrädare.
Biskopen ska själv förkunna evangelium i ord och handling och därutöver bland annat
ansvara för att evangelium även i övrigt förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning, svara för ledning och tillsyn samt
vårda och värna kyrkans enhet.
Biskopens uppdrag får sitt organisatoriska uttryck bland annat i att Biskopsmötet
numera har en i kyrkoordningen reglerad roll, att samtliga biskopar med ärkebiskopen
som ordförande ingår i och utgör en majoritet i Kyrkomötets läronämnd, att biskopsmötet ska yttra sig till kyrkostyrelsen innan den fattar beslut i viktigare teologiska och
ekumeniska frågor samt att ärkebiskopen är självskriven ordförande i kyrkostyrelsen
och stiftsbiskoparna som ordförande i domkapitel och stiftsstyrelse.
Allt detta pekar åt samma håll, nämligen på ett starkt biskopsämbete. Det ser inte ut
likadant som i andra kyrkor eftersom Svenska kyrkan har sina egna särskilda särdrag.
Den episkopala strukturen är också ett uttryck och ett skydd för de övriga vigningstjänsterna i Svenska kyrkan.
Svenska kyrkans förtroendevalda
Svenska kyrkans tydliga episkopala karaktär innebär emellertid inte att de förtroendevalda saknar utrymme och inflytande. l den kristna kyrkan har det folkliga ansvarstagandet en lång tradition. Så långt tillbaka som på 400-talet beskrivs uppdrag av detta
slag i församlingarna. Då den kristna kyrkan kom till Sverige fick detta ansvarstagande
omedelbart en stark ställning.
Svenska kyrkan har alltid gett en stark ställning åt sina förtroendevalda. Också det är
en del av Svenska kyrkans identitet och självförståelse. Numera möter vi inflytandet för
de förtroendevalda i de nya beslutsstrukturer som byggts upp lokalt, i stiften och på nationell nivå.
De senaste 150 åren har inneburit en påtaglig utveckling av formerna för de förtroendevaldas och lekmännens inflytande:
S i d a | 48






Nya beslutsorgan har vuxit fram på lokal nivå, bland annat genom en formaliserad
kyrkostämma och senare kyrkoråd och kyrkofullmäktige. De nya organen har steg
för steg fått en starkare och aktivare roll.
Kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande i alla viktigare organ har avskaffats.
Ordföranden väljs bland de övriga ledamöterna.
Också på stiftsnivå har förtroendevalda organ tillkommit, tidigare genom stiftsting
och stiftsråd och numera genom stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser.
Lekmannarepresentationen har förstärkts i domkapitlen, tidigare genom regeringens försorg, numera genom val av domkapitelsledamöter i förtroendevalda stiftsorgan.
Lekmännen har genom elektorer valda av de förtroendevalda på lokal nivå fått rätt
att delta vid val av biskop. Valen var förr så kallade presentationsval, med det slutliga beslutet förlagt till regeringen, men är numera direkt avgörande.
Kyrkomötet bestod till en början av sextio lekmannaledamöter och sammanlagt
lika många valda präster och självskrivna biskopar med ärkebiskopen som självskriven ordförande. En mansålder senare höjdes andelen lekmän men i det nuvarande betydligt utökade kyrkomötet finns ingen kategoriindelning och ingen självskrivenhet ‒ alla ledamöter är valda och ordföranden väljs bland ledamöterna.
Nya och starkare förtroendevalda organ har tillkommit även i övrigt på riksnivå, först
Svenska kyrkans centralstyrelse och
sedan
Kyrkostyrelsen,
liksom
nämnd- och rådsorganisationen.
Minskande antal
förtroendevalda
Från dubbelt till delat ansvar
Ansvarsfördelningen mellan förtroendevalda och präster beskrevs under 1900-talets sista decennier som
»den dubbla ansvarslinjen». Det är
ett bra uttryck eftersom det klargör
att det finns ett dubbelt ansvar – delat mellan dem som innehar vigningstjänster och de förtroendevalda, ofta
lekmän – för hela Svenska kyrkan.
Det finns också ett dubbelt ansvar i
den meningen att det för både dem
som vigts till sin tjänst och de som
valts till ett uppdrag i Svenska kyrkan omfattar såväl de yttre förhållandena (ekonomi, organisation,
egendom) som de inre (tro, lära, bekännelse).
Samtidigt kan ”den dubbla ansvarslinjen” vara förvirrande genom att det är svårt att
fullt ut se den bild begreppet försöker förmedla, nämligen kombinationen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. Under senare år har det allt oftare
ersatts av ett annat och kanske mer lättförståeligt uttryck: Gemensamt uppdrag - delat
ansvar.
Man kan uppskatta antalet förtroendevalda i Svenska kyrkan till cirka
35 000, vilket inbegriper ersättare i
beslutande organ. Det innebär att
det under ett drygt decennium skett
en minskning med kanske 10 000,
vilket naturligtvis är mycket men det
finns ändå kvar ett mycket tätt och
välbesatt lokalt nät av förtroendevalda i Svenska kyrkan som har att
ta ansvar för att församlingens
grundläggande uppgift blir utförd
och dess förvaltning skött.
S i d a | 49
Redan av lagen om Svenska kyrkan framgår att Svenska kyrkans verksamhet ska bedrivas i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete. De förtroendevaldas ansvar avser då inte bara de praktiska kyrkliga frågorna. Inte heller bär
prästen ansvaret för enbart kyrkans andliga liv.
En av Svenska kyrkans vanligaste missuppfattningar har genom åren varit att »om
prästen sköter det andliga så svarar kyrkorådet för det praktiska». Det allmänna prästadömet, som grundas i tron och dopet, ger alla troende och döpta tillsammans ansvaret
för att kyrkans grundläggande uppgifter blir utförda.
Tydligt betonas i kyrkoordningen att kyrkans verksamhet bärs upp av det ansvar som
utövas av såväl de kyrkotillhöriga, och särskilt de förtroendevalda, som av dem som är
vigda till uppdragen inom kyrkans vigningstjänst. Det är inte två helt skilda former av
ansvar. De förtroendevalda och andra som tillhör kyrkan ska, tillsammans med dem som
innehar vigningstjänsten, förkunna det kristna budskapet, bära ansvaret för det demokratiska beslutsfattandet och ansvara för beslut.
Också en mycket stor grupp människor, till helt övervägande del lekmän, utöver de
förtroendevalda och anställda tar ansvar för det dagliga livet i kyrkan. Det kan handla
om att vara gudstjänst- eller konsertvärd, körsångare, frivillig kyrkvakt, guide i kyrkan,
studiecirkelledare, hembesökare, barn- och ungdomsledare och mycket annat. Denna
medarbetarskara, »den tredje kraften», ger också uttryck för Svenska kyrkans identitet.
Ekumenik och kyrkogemenskap
”Då skall världen tro på att du har sänt mig”
”Det är därför vår oeftergivliga ekumeniska uppgift att
låta denna enhet, som alltid
är Guds gåva, bli synlig.”
Ekumenik och kyrkosamverkan är en del av
Svenska kyrkans identitet, grundad på Jesu ord i
Johannes evangelium där han ber att de – alltså
vi - alla ”ska bli ett och att liksom du, fader, är i
mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då
skall världen tro på att du har sänt mig."24
I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi ”en enda, helig, katolsk och apostolisk
kyrka”. ”Det är därför vår oeftergivliga ekumeniska uppgift att låta denna enhet, som
alltid är Guds gåva, bli synlig”, har den europeiska kyrkogemenskapen skrivit i Charta
Oecumenica – Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa, ett dokument gemensamt för katoliker, ortodoxa, anglikaner, gammalkatoliker, lutheraner och
reformerta.
Svenska kyrkan brukar med hänvisning till sin ekumeniska historia beskriva sig som
en brokyrka som kan upprätthålla goda kontakter i skilda ekumeniska riktningar.
Svenska kyrkans har kunnat spela en roll i både internationella och inhemska ekumeniska organisationer och har dessutom fört samtal om kyrkosamverkan med flera andra
samfund. Det har bland annat skett i Sveriges Kristna Råd och dess företrädare, men
också i en rad andra ekumeniska sammanhang.
Teologiska samtal har förts i olika fora med romersk-katolska kyrkan. Svenska kyrkan
har ställt sig bakom den gemensamma deklaration om rättfärdiggörelsen som arbetats
fram av katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna för att bilägga den flerhundraåriga
tvist som funnits. Frälsning och rättfärdiggörelse kan enligt Luther inte vinnas genom
24
Johannes 17:21.
S i d a | 50
goda gärningar (eller, som förekom vid tiden för reformationen, avlatshandel), utan endast genom tro på Jesus och att han har sonat våra synder.
I dialogen mellan de lutherska kyrkorna och katolska kyrkan har man från båda håll
konstaterat att man genom olika språkbruk och terminologi talat förbi varandra på
många punkter och att kyrkorna nu står så nära varandra i frågan om rättfärdiggörelse
att fördömandena från reformationstidens skrifter inte längre är tillämpliga. Frågan ska
därför inte ses som kyrkoskiljande.
Efter reformationen hade den forna katolska kyrkoprovinsen av Rom betraktats som
missionsområde fram till 1953. Detta år inrättades Stockholms katolska stift med domkyrka på Södermalm. Genom en halvsekellång invandring från länder med en dominerande katolsk kyrka har den katolska befolkningen i Sverige ökat kraftigt. 2011 betjänar
det katolska stiftet cirka 90 000 personer.
Samtalen i Sverige har mot den här bakgrunden bland annat lett fram till gemensamma teologiskt och pastoralt inriktade dokument om dopets innebörd och konsekvenser,
om giftermål över samfundsgränsen och det även internationellt uppmärksammade om
biskopsämbetet.
För Svenska kyrkans del skedde ett positivt genombrott i förhållande till romerskkatolska kyrkan i samband med Johannes Paulus II:s (1920-2005) besök i Sverige 1989
och firandet i Rom 1991 av 600-årsminnet av Heliga Birgittas kanonisation. Bertil Werkström (1928-2010) och Johannes Paulus fann varandra mycket påtagligt under dessa år.
Under ett tjugotal år har också kontakterna mellan Svenska kyrkan och de ortodoxa
och österländska kyrkorna i Sverige vuxit i styrka. Samtal pågår. Den starkt ökade invandringen har gjort att det 2011 finns ett 15-tal ortodoxa kyrkor med cirka 120 000
personer i Sverige.
Allt har dock inte varit en skär lycka i Svenska kyrkans ekumeniska arbete. Svenska
kyrkans teologiska hållning har under senare år varit mer liberal än många andra lutherska kyrkors. Samma gäller i förhållande till katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, liksom i förhållande till flera av de svenska frikyrkorna.
Relationen till flera kyrkor, såväl i Sverige som internationellt, blev något kärva då
Svenska kyrkan fattade beslut om prästvigning av kvinnor, vilket ledde till att det i dag
finns en stor andel kvinnor bland Svenska kyrkans präster. Situationen komplicerades i
förhållande till några kyrkor då också flera biskopstjänster fick kvinnor som innehavare.
I båda fallen fanns en konflikt mellan en stark positiv opinion i Svenska kyrkan och de
uppfattningar som fanns i vissa andra kyrkor och samfund.
Något av en kris i de ekumeniska relationerna inträffade också då Svenska kyrkans
kyrkomöte med stor majoritet beslutade om kyrklig vigsel vid äktenskap mellan personer av samma kön. Reaktionerna från flera samfund, även här såväl i Sverige som internationellt, blev skarp. Det fanns också en kritik mot att det inte funnits ett tillräckligt
samråd till exempel inom Borgågemenskapen och Lutherska Världsförbundet.
Den katolska hållningen, liksom den ortodoxa, har varit likaså varit kritisk, liksom reaktionen inom några av de inomkyrkliga fromhetsriktningar har påverkats.
Svenska kyrkan har för sin del hävdat att det ekumeniska samarbetet måste tåla skilda
uppfattningar i för de olika kyrkorna viktiga frågor.
Kyrkogemenskap över gränserna
Kyrkogemenskap är mer än ekumeniska samtal och avgränsade ekumeniska överenskommelser.
S i d a | 51
Kyrkogemenskap är just det som ordet säger, alltså en längre gående gemenskap kyrkorna emellan där man inte bara respekterar
utan också accepterar viktiga delar av varandras
ordning, till exempel i fråga om medlemskap,
Kyrkorna i
dop och ämbete. Beslut om kyrkogemenskap
fattas av kyrkomötet.
Borgågemenskapen
Den mest självklara kyrkogemenskapen har
Bakom BorgåöverenskommelSvenska kyrkan med andra evangelisk-lutherska
sen
stod vid bildandet 1993 de
kyrkor i Lutherska Världsförbundet (LVF).
evangelisk-lutherska folkkyrDen kanske mest uppmärksammade ekumekorna
i Island, Finland, Norge,
niska överenskommelsen i övrigt i nyare tid för
Sverige, Estland och Litauen
Svenska kyrkans del är överenskommelsen
samt
de fyra anglikanska kyr1993 (The Porvoo25 Declaration). Den är en fortkorna i på de brittiska öarna
sättning på den relation med Church of England
och Irland, nämligen Engelska
som Svenska kyrkan etablerades redan 1909.
kyrkan (Church of England),
Lars Österlin har i Svenska kyrkan i profil beIrländska kyrkan (Church of
tecknat den överenskommelse som då ingicks
Ireland), Skotska episkopala
om nattvardsgemenskap som ”det första exempkyrkan (Episcopal Church of
let i modern tid på en djupgående ’dialog’ mellan
Scotland) och Kyrkan i Wales
två kyrkosamfund”. Från anglikanskt håll god(Church in Wales). Ytterligare
togs Svenska kyrkans biskopsämbeten som intvå mindre anglikanska kyrkor
fogat i den obrutna apostoliska successionen,
ingår. Det är Spanska reformeliksom den ordning i vilken Svenska kyrkan rerade episkopalkyrkan och Lusiglerade präst- och biskopsämbetena. Medlemtanska kyrkan i Portugal. 2010
mar i Svenska kyrkan gavs rätt att delta i nattanslöts sig också Den danske
folkekirke anslutit sig. Lettvarden och präster i Svenska kyrkan att predika
lands evangelisk-lutherska
i anglikanska kyrkor.
kyrka är observatör.
Borgåöverenskommelsen innebär ett ömsesidigt erkännande av varandras kyrkor, förkunnelse, sakramentsförvaltning och ämbeten. De deltagande kyrkorna förpliktigar sig
bland annat till att dela varandras liv och resurser, välkomna varandras medlemmar att
motta sakrament och pastorala tjänster, betrakta varandras döpta medlemmar som
medlemmar i den egna kyrkan, välkomna utlandsförsamlingarna i de inhemska kyrkornas liv samt välkomna dem som vigts till biskop, präst eller diakon att utöva sitt ämbete
utan att ordineras på nytt.
Kyrkomötet beslutade 1995 om nattvards- och kyrkogemenskap med den oberoende
filippinska kyrkan, Iglesia Filipina Independiente (IFI). Överenskommelsen innebär också
ett erkännande av varandras ämbeten. IFI utbildar, viger och anställer kvinnor som är
präster. Sitt ekumeniska samarbete i övrigt har IFI främst det så kallade gammalkatolska
och anglikanska kyrkor. Svenska kyrkan har sedan några decennier samarbetat med IFI.
IFI bildades genom en utbrytning ur den katolska kyrkan 1902. Utbrytningen berodde
dels på svårigheten för filippinska medborgare att bli präster i katolska kyrkan, dels
hade bildandet politiska motiv och speglade den kamp för nationellt självbestämmande
som då fördes mot Spanien.
2003 ingick Svenska kyrkan och Evangeliska kyrkorna i Tyskland (Evangelische Kirchen
Deutschlands, EKD) ett avtal om kyrkogemenskap. Avtalet bekräftar prediko- och nattvardsgemenskapen mellan Svenska kyrkan och EKD:s medlemskyrkor, men också utby25
Porvoo är det finska namnet på Borgå.
S i d a | 52
te av präster, diakoner och teologie studerande, liksom gemensamma fortsatta samtal
och arrangemang. EKD är sammanslutning av självständiga lutherska, reformerta och
förenade, man brukar tala om unierade, kyrkor (de senare med både luthersk och reformert tradition och kyrkosyn).
Kyrkogemenskap i Sverige
Samtalen mellan Svenska kyrkan och Metodistkyrkan i Sverige ledde 1993 till en överenskommelse om en långtgående gemenskap.
Överenskommelsen mellan Svenska kyrkan och Metodistkyrkan i Sverige omfattar en
fördjupad förkunnelse- och sakramentsgemenskap och ett erkännande av varandras
nattvard, liksom vigning/ordinering av
präst/äldste. Möjligheten till organisatorisk gemenskap i form av samarbetskyrkor
Frikyrkan i
lyftes fram när överenskommelsen ingicks.
förändring
En sådan kyrka fanns då redan i Huskvarna.
Den klassiska frikyrkligheten i
Metodistkyrkan – som grundades av
Sverige är under snabb organiJohn Wesley (1703-91), präst i den engsatorisk förändring.
elska kyrkan – har sitt ursprung i den soci1994 gick Helgelseförbundet
ala och andliga väckelsen i England i mitoch Fribaptistsamfundet samten av 1700-talet. Till Sverige kom metoman. 1997 gick detta nya samdismen först som redan nämnts genom
fund samman med ÖrebromisGeorge Scott. Det dröjde emellertid 26 år
sionen. Till att börja med arbeefter att Scott tvingats lämna Sverige innan
tade man med namnet Nybygget – kristen samverkan. 2002
Metodistkyrkan i Sverige bildades 1868.
gick man samman i EvangelisMetodismen strävar efter en balans melka Frikyrkan (EFK). Bakgrunden
lan den andliga och den sociala sidan av
finns alltså i den baptistiska
kristendomen. Den personliga tron och
traditionen och flera av de
tanken om att livet kan och ska utvecklas
kyrkor som ingår hade vid
framhålls som viktiga inslag. Teologiskt
samgåendet en mer än sekelstår metodismen nära både de anglikanska
lång svensk tradition.
och de lutherska kyrkorna. Liksom SvensEtt gemensamt projekt,
ka kyrkan är Metodistkyrkan en episkopal
Gemensam Framtid (GF), har
kyrka (som den amerikanska metodismen,
lett fram till att Metodistkyrden engelska är inte episkopal). Församkan i Sverige, Svenska Mislingarna är i viss utsträckning självständisionskyrkan och Svenska Bapga, men kyrkan bygger på uppfattningen
tistsamfundet beslutat att
att alla församlingar bildar en gemenskap
dessa tre samfund ska bilda ett
och är en del av en helhet.
nytt samfund, med ännu okänt
Svenska kyrkan och Svenska Missionsnamn, i januari 2012.
kyrkan, tidigare Svenska Missionsförbundet, inledde samtal 1965 men inte förrän 2006 ingicks en överenskommelse om kyrkogemenskap mellan de båda samfunden. I den underströk man den gemensamma bekännelsen och förband sig att arbeta för en fördjupad gemenskap.
Den praktiska betydelsen av överenskommelsen är att man erkänner giltigheten i varandras vigningstjänster (respektive ordinerade tjänster), vilket betyder att man inte på
nytt viger/reordinerar den präst eller pastor som träder i tjänst hos det andra samfun-
S i d a | 53
det, liksom att man ömsesidigt välkomnar varandra att ta emot sakrament och pastorala
tjänster.
Svenska missionskyrkan hör, med en luthersk bakgrund, till den kongregationalistiska
traditionen. 1878 lämnade dåvarande Svenska Missionsförbundet den lutherska Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). En utlösande händelse blev EFS-kravet att utsända
missionärer innan de for ut skulle avlägga den Augsburgska bekännelsen. De som sedan
bildade Missionsförbundet ansåg det vara nog med att de bekände sig till Bibeln. Den
ordningen tillämpade man efter att ha bildat det nya samfundet. Det fanns och finns
emellertid en luthersk tradition i Missionskyrkan. Flera av dess ledande personer vid
bildandet var prästvigda i Svenska kyrkan, till exempel P.P. Waldenström. Missionsförbundet hämtade näring från den nyevangelikala lutherska väckelse som EFS stod för.
Svenska Missionskyrkan är ansluten till Reformerta Världsalliansen (World Alliance of
Reformed Churches, WARC), en sammanslagning 1970 av den presbyterianska världsorganisationen (The Presbyterial Alliance, bildad 1875) och det internationella kongregationalistiska rådet (International Congregational Council, ICC, bildat 1891). Det unga
Svenska Missionsförbundet sökte sig till det kongregationalistiska rådet – de kongregationalistiska rötterna var redan då starkare än de reformerta.
Samtal har också sedan 1998 förts mellan Svenska kyrkan och Svenska Baptistsamfundet, också den en kongregationalistisk kyrka. Baptisternas grundläggande uppfattning är
att dopet sker av tro och man godtar inte barndop. Samtal har inte lett till någon ekumenisk överenskommelse om kyrkogemenskap, men har fört samfunden närmare varandra
trots att man har olika dopsyn.
Dialog med andra religioner
Med sin egen identitet som grund deltar Svenska kyrkan på flera sätt i dialogen med
andra religioner än kristendomen.
Dels sker det genom de ekumeniska organisationer som Svenska kyrkan tillhör i internationella samtal, internationellt, i Europa, i Norden och i Sverige. Inom Kyrkornas
Världsråd, Lutherska Världsförbundet, Europeiska kyrkokonferensen och Sveriges
Kristna Råd finns särskilda program och projekt för interreligiös dialog.
Alla dessa organisationer har gett ut dokument med rapporter från detta arbete och
från de interreligiösa samtal som förts. I flera av de sammanhang bearbetas också pastorala frågor som äktenskap över religionsgränserna.
Det interreligiösa samtalet sker också genom nationella samtal, bland annat i Sverige.
Religionsdialogen har för de kristna kyrkorna hittills i hög grad skett med de båda andra
abrahamitiska religionerna, alltså judendom och islam. Även i Sverige finns en längre
tradition beträffande judendom och kristendom än dialogen mellan kristendom och islam har inletts under senare år.
Ambitionen i de interreligiösa samtalen är genomgående att uppnå ökat förtroende,
stärka relationerna mellan religionerna, bearbeta den kristna självbilden i dessa sammanhang och diskutera religionerna i konfliktsituationer (till exempel Mellanöstern och
Sudan).
Inom Svenska kyrkan spelar Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem en aktiv
roll genom sin inriktning på religionsteologi och religionsdialog. Vid STI finns ett omfattande allmänt kursutbud med inriktning på anställda, förtroendevalda och lekmän i övrigt. Vid institutet bedrivs också akademisk utbildning och forskning i samverkan med
S i d a | 54
Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) vid Lunds universitet. Det senare är
möjligt genom den professur i religionsteologi, uppkallad efter Krister Stendahl (19212008) och till största delen bekostad av Svenska kyrkan, som till största delen är förlagd
till STI.
Längst historia har även inom Svenska kyrkan dialogen mellan judendom och kristendom. 2001 antog kyrkomötet dokumentet Guds vägar, judendom och kristendom. Dialogen med islam har vuxit under senare år.
S i d a | 55
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 3
Svenska kyrkans rättsordning
En historisk bakgrund
Landskapslagarna och den kanoniska rätten
Den romersk-katolska kyrkans rättssystem, den kanoniska rätten, var redan väl utvecklad då kristendomen kom till Sverige. I förhållande till staten hävdade kyrkan sin frihet,
Libertas ecclesiae. I Rom strävade man efter ett enhetligt rättssystem, men man ville
också påverka den lokala lagstiftningen. Katolska kyrkan hävdade sin syn på bland annat
äktenskaps- och arvsrätten, kyrkans skattefrihet och tiondet.
Då Stefan från Alvastra tillträtt som ärkebiskop fick han instruktioner från påven om
hur den kanoniska rätten skulle tillämpas i Sverige. Det var inte något lätt uppdrag. Det
fanns ju redan väl utvecklade rättsliga traditioner och en utvecklad rättslig praxis. Ur
den sammanstötningen mellan systemen gick inte någon ut som ensam vinnare.
Den kanoniska rättens genomslag brukar förläggas till provinsialkonciliet i Skänninge 1248. Där fanns den inhemska makteliten, till exempel rikets mest inflytelserike
person Birger Jarl (cirka 1210-66)), men också Vilhelm av Sabina (cirka 1184-1258).
Som påvens legat ledde han konciliet. Genombrottet var säkert riktigt i den meningen att
det skedde en kyrkorättslig uppstramning, men den kanoniska rätten var bara delvis
framgångsrik.
Det skulle dessutom dröja länge innan somliga av de romersk-katolska principerna
fullt ut accepterades. Vid tiden för mötet i Skänninge fanns till exempel åtskilliga gifta
präster med stor familj. Celibatet hade svårt att slå igenom. Ett starkt nationellt och
lokalt inflytande levde också vidare, grundat på bland annat landskapslagarnas kyrkliga
bestämmelser. Ett starkt nationellt och lokalt inflytande levde också vidare, grundat på
bland annat landskapslagarnas kyrkliga bestämmelser, även efter mötet i Skänninge.
Flera av dessa var också mer konkreta än de beslut som fattats i Skänninge.
I Skåne – som då hörde till den danska kronan ‒ utfärdades en form av kyrkorättsliga
bestämmelser redan 1171. Äldre Västgötalagen och Gutalagen kom till i början av 1200talet. Upplandslagen, vars kyrkobalk länge kom att vara den dominerande kyrkorättsliga
urkunden, beslutades 1296. Den sammanställning av kyrkliga bestämmelser, med både
provinsial- och stiftsstatuter, som ärkebiskop Nicolaus Ragvaldi (1380-talet-1448) lät
göra 1441 kom också att få stor betydelse.
S i d a | 56
Från reformation till kyrkoordning och kyrkolag
Med 1500-talets lutherska reformation bröts den kanoniska rättens makt. Försök gjordes att utarbeta en ny kyrkolag, främst av Erik XIV och Karl IX, men utan framgång. Upplandslagens kyrkobalk stod sig. Försök gjordes också att omarbeta 1571 års kyrkoordning men inte heller detta lyckades. En ny form för lagstiftning skapades under drottning Kristinas tid genom bestämmelser om prästerskapets privilegier 1647 och 1650
(och som under kommande regenter följdes av nya privilegiebeslut 1655, 1675 och
1723). Privilegier var lagfästa förmåner och skyldigheter för en viss grupp, i detta fall prästerna. I dessa privilegier kunde man reglera
också den kyrkliga organisationen.
Först med Karl XI kunde en kyrkolag antas.
Den nya lagen, 1686 års kyrkolag,
”En lagruin och
byggde på en mer konsekvent uppdelning
icke ett levande
av innehållet i 1571 års kyrkoordning i en
kyrkolag och en kyrkohandbok. Ett förslag
lagverk”
utarbetades av biskoparna. Detta förslag
Det är inte att undra på att
omarbetades emellertid och den kungliga
1686 års kyrkolag vid ingången
makten förstärktes. Den relativa självstäntill 1900-talet karakteriserades
digheten för kyrkan som biskopsförslaget
”såsom en lagruin och icke
hade inneburit var det nu inte mycket kvar
såsom ett levande lagverk”.
av. Symptomatiskt för enväldet är att riksÄndå kom den att bestå till
dagen godkände kyrkolagen utan att ha fått
ända till 1993 då en ny och
mer på bordet än bokens titelblad!
modern kyrkolag trädde i
Flera försök gjordes under 1700- och
kraft. 1686 års lag var då Sve1800-talen att arbeta fram en ny lagstiftriges äldsta lag och avfirades
ning, men inget av dem lyckades. För att
med en särskild högtidsförekunna hantera den kyrkliga verksamheten
läsning i riksdagen. Över 300
gav man ut flera olika lagsamlingar som
år – det är ett svårslaget resammanfattade de regler som gällde kyrkord i fråga om en lags varakkan.
tighet, särskilt för en lag som
dödförklarats många gånger!
Kyrkolagens otidsenlighet förstärktes av
att det skedde betydande kyrkorättsliga
förändringar vid flera tillfällen under 1686
års kyrkolags livstid. Den lokala styrelsen utvecklades genom 1723 års prästerliga. Under 1700-talet förändrades kyrkorätten i viktiga avseenden på grund av framväxten av
nya religiösa rörelser i Sverige. På 1800-talet gjordes en bodelning mellan socknens andliga och världsliga frågor. Ett särskilt kyrkomöte inrättades på riksnivå 1863. Allt utan
att nya försök att omarbeta 1686 års kyrkolag lyckades.
Den statliga lagregleringen
Regeringsformen
Grundläggande föreskrifter om religionsfriheten finns i 1974 års regeringsform, som
ändrats vid flera tillfällen sedan den ursprungligen beslutades, bland annat i samband
med stat-kyrkareformen 2000.
De nya relationerna mellan stat och kyrka grundas på en ny bestämmelse i regeringsformen, nämligen att föreskrifter om trossamfund bara kan ges i form av lag. Då riksdagen stiftar, ändrar eller upphäver sådan lag krävs att besluten fattas genom två likaly-
S i d a | 57
dande riksdagsbeslut med mellanliggande val. Beslut kan också fattas genom ett riksdagsbeslut, men bara om minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av ledamöterna är ense om beslutet.
Beträffande Svenska kyrkan gäller ska ges i lag om de avser grunderna för Svenska
kyrkan som trossamfund. Annan lagstiftning som rör Svenska kyrkan, till exempel kulturminneslagen och begravningslagen, berörs inte. De beslutas på det sätt som normalt
tillämpas för annan lagstiftning.
Av regeringsformen framgår också att en förvaltningsuppgift kan överlämnas till olika
juridiska personer, bland annat ett registrerat trossamfund.
Lag om trossamfund
I lagen om trossamfund definieras ett trossamfund som en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst. Ingen är skyldig att tillhöra något trossamfund. Barn som har fyllt 12 år kan inte inträda i eller utträda ur ett trossamfund utan
eget samtycke.
Trossamfundens
Redan av denna lag framgår att Svenska
kyrkan är ett registrerat trossamfund med den
uppbördshjälp
rättskapacitet som detta ger. I motsats till övriUtöver svenska kyrkan begärde
ga samfund berörs därför inte Svenska kyrkan
och fick följande trossamfund
av merparten krav och villkor som är förkniptidigt efter millennieskiftets
pade med registrering. Svenska kyrkan har gestat-kyrkareform hjälp av staten
nom lagen om trossamfund en lagstadgad rätt
med uppbörd av medlems- och
till hjälp av staten med beräkning, debitering,
kyrkoavgifter: Svenska Misuppbörd och redovisning av kyrkoavgift från
sionskyrkan, Svenska Alliansdem som tillhör trossamfundet. Övriga registremissionen, Svenska Baptistsamrade trossamfund kan beviljas samma rätt.
fundet, Evangeliska Frikyrkan
Lag om Svenska kyrkan
(EFK), Stockholms katolska stift
(Romersk-katolska kyrkan i
Sverige), Frälsningsarmén, Metodistkyrkan i Sverige och
Pingströrelsen i Sverige. 2011
tillkom Syrisk-ortodoxa kyrkan i
Sverige, en av de större ortodoxa kyrkorna i Sverige, och
Bosniakiska islamiska samfundet .
Lagen om Svenska kyrkan, som är en helt annan
lag än namnen från 1980-talet, har karaktär av
ramlag. Där beskrivs Svenska kyrkan som ett
evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift, men som också
har nationella organ. Det slås också fast att
Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i
samverkan mellan en demokratisk organisation
och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande
verksamhet. Denna identitetsbeskrivning är beslutad i samförstånd med Svenska kyrkan. Det mest svårdefinierade begreppet är kanske rikstäckande. Hela landet är givet,
men hur tät och intensiv måste verksamheten vara för att den ska anses ”täcka” ett område? På det finns inget svar, bara en prövning baserad på omdöme.
Av lagen om Svenska kyrkan framgår att den statliga offentlighetsprincipen fortfarande gäller allmänna handlingar som förvaras hos Svenska kyrkan. Det gäller handlingar
från tiden före den 1 januari 2000, handlingar som rör begravningsverksamheten samt
handlingar som gäller fördelning och användning av den kyrkoantikvariska ersättningen. Ärenden som rör sådana handlingar ska prövas enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen, offentlighets- och sekretesslagen och offentlighets- och sekretessförord-
S i d a | 58
ningen. Vid ett överklagande går därför dessa ärenden till allmän förvaltningsdomstol,
inte Svenska kyrkans överklagandenämnd.
Lagen om Svenska kyrkan klargör också församlingens ställning som den lokala enheten inom Svenska kyrkan, stiftets ställning som den regionala enheten med uppgift att
främja och ha tillsyn över församlingslivet, kyrkomötets ställning som Svenska kyrkans
högsta beslutande organ samt biskoparnas ställning. Dessutom finns bestämmelser om
kyrkoavgift och kostnadsfri uppbördshjälp.
En offentlighetsprincip som i princip motsvarar den statliga gäller till stora delar i
Svenska kyrkan. Rätten att ta del av handlingar får bara begränsas av hänsyn till skyddet
för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden, Svenska kyrkans ekonomiska
intresse eller något synnerligen väsentligt intresse. Vad detta närmare innebär regleras i
kyrkoordningen.
Prästlönetillgångarna ska enligt lagen om Svenska kyrkan bidra till de ekonomiska
förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse. Endast avkastningen får användas.
De ska förvaltas som självständiga förmögenheter.
Särskilda bestämmelser finns också beträffande kyrkans arkiv, överprövningsmöjligheterna inom kyrkan och Svenska kyrkans skyldighet att lämna uppgifter till det register
som regleras i lag om trossamfund.
Begravningslagen
Begravningslagen gäller begravningsverksamheten. Med detta menas åtgärder som har
ett direkt samband med förvaltningen av de allmänna begravningsplatserna, däremot
inte begravningsgudstjänsterna
och den själavård som är kopplad
till en begravning. Begravningsverksamheten regleras i begravBegravningsavgiften 2011
ningslagen.
Begravningsavgiften skiftar starkt.
Det lokala ansvaret för begravDen genomsnittliga begravningsavgifningsverksamheten har huvudten är 2011 24 öre per skattekrona,
mannen för denna verksamhet, i
alltså 0,24 procent av den kommunalt
det helt övervägande antalet fall
beskattningsbara inkomsten. Den
en församling eller kyrklig samfällägsta, 0,07 procent, har Stockholms
lighet inom Svenska kyrkan.
kommun. Av Svenska kyrkans församlingar har Danderyd den lägsta,
Regeringen kan också besluta
nämligen 0,08 procent . De högsta
att en kommun ska vara huvudfinns i Värmland med Övre Älvdalens
man. Det har skett beträffande
församling (0,76 procent) och SilleStockholm och Tranås. I Stockruds församling (0,75 procent) i täten.
holm har kommunen sedan 1886
Det finns flera förklaringar till skillnahaft ansvaret för den största delen
derna. Dels kan en större församling
av begravningsverksamheten.
och begravningshuvudman ofta samDen som är huvudman för beordna personal och maskinpark på ett
gravningsverksamheten
har också
sätt som sänker kostnaderna, dels har
en skyldighet att svara för bestädernas – inte minst storstädernas –
gravningsplatser för icke kristna
invånare ofta högre inkomster och
trosbekännare.
högre skattekraft. Också åldersstrukturen påverkar begravningskostnaBegravningsverksamheten
fiderna.
nansieras genom en särskild begravningsavgift. Avgiften, som är
S i d a | 59
proportionell, ingår för dem som tillhör Svenska kyrkan i kyrkoavgiften och fastställs av
den kyrkliga huvudmannen. För dem som är folkbokförda inom församlingens område
men som inte tillhör Svenska kyrkan fastställs begravningsavgiften av Kammarkollegiet
efter förslag från den kyrkliga huvudmannen. I Stockholms och Tranås är det kommunerna själva som bestämmer begravningsavgiften.
I begravningsavgiften ingår gravplats under 25 år, gravsättning, vissa transporter,
kremering, lokal för förvaring och visning av stoftet samt lokal för begravningsceremoni
(vid behov utan religiösa symboler). Samma tjänster ska tillhandahållas när en dödfödd
gravsätts, kremeras eller bereds gravplats.
Begravningslagen säger också att det är kommunen som ska svara för begravningen
om det inte finns någon som är beredd att ta detta ansvar. Däremot är skötseln av själva
gravplatsen ett ansvar för gravrättsinnehavaren.
Huvudmannen ska medla vid tvister mellan de anhöriga. Om medlingen inte lyckas
överlämnas ärendet till länsstyrelsen för avgörande. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Stoft och aska får bara gravsättas på begravningsplats om inte länsstyrelsen gett tillåtelse till gravsättning på annan plats. Stoft och aska får inte flyttas om det inte finns särskilda skäl. Om detta beslutar huvudmannen, men beslutet kan överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Clearing av kostnaderna sker mellan huvudmännen om den avlidne begravs genom
någon annan huvudmans försorg än den där den avlidne var folkbokförd. Clearingtaxan
beslutas av Kammarkollegiet. Samma system tillämpas inom Svenska kyrkan beträffande kostnader som hör samman med begravningsgudstjänst.
Enskilda begravningsplatser får bara anordnas om det finns särskilda skäl och då bara
av stiftelser och trossamfund. Tillstånd ges av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen har ansvaret för tillsyn av hur begravningsverksamheten sköts. Sedan
2000 finns också begravningsombud som utses av länsstyrelsen. Begravningsombudens
främsta uppgift är att bevaka deras intressen som inte tillhör Svenska kyrkan.
Begravningslagen kompletteras av begravningsförordningen.
Kulturminneslagen
Svenska kyrkan har en stor kulturskatt. De viktigaste kulturklenoderna finns bland kyrkobyggnaderna och deras inventarier och på kyrkogårdarna. Kraven på Svenska kyrkan
att sköta kyrkor och andra viktiga kulturminnen är omfattande och krävande. De finns
fastlagda i kulturminneslagens fjärde kapitel, som handlar om kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser (sammantaget kallade kyrkliga kulturminnen).
De kyrkor som omfattas av kulturminneslagen är de som invigts för Svenska kyrkans
gudstjänst före den 1 januari 2000 och som då ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan. Kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser ska enligt kulturminneslagen vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas.
Om de är från tiden till och med 1939 får de inte ändras på något väsentligt sätt utan
tillstånd från länsstyrelsen. Riksantikvarieämbetet kan också besluta om att samma regler ska gälla för kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser från tiden efter
1939.
Inventarier ska förvaras och vårdas väl. Enligt kulturminneslagen ska två personer ha
ett särskilt ansvar för kyrkobyggnadens, kyrkotomtens och begravningsplatsens inven-
S i d a | 60
Kyrkoantikvarisk
ersättning
Enligt kulturminneslagen har
Svenska kyrkan rätt till viss ersättning av staten för kulturhistoriskt
motiverade kostnader i samband
med vård och underhåll av de
kyrkliga kulturminnena, så kallad
kyrkoantikvarisk ersättning. Lagen
säger att den ska fördelas av
Svenska kyrkan. Ersättningen betalas av staten till Svenska kyrkan
och fördelas mellan stiften av
kyrkostyrelsen. Församlingarna
kan sedan söka bidrag hos stiftsstyrelsen.
Den kyrkoantikvariska ersättningen kompenserar kyrkan för de
merkostnader som vården av de
historiskt värdefulla kyrkobyggnaderna, inventarierna och kyrkogårdarna innebär.
Ersättningens storlek framgår
inte av lagen utan fastställs för
varje budgetår av riksdagen. Hittills har emellertid besluten omfattat flera år. Sedan 2009 är ersättningen 460 miljoner kronor,
vilket är det belopp som 1996 – i
dåvarande penningvärde! – bedömdes vara Svenska kyrkans
merkostnader. Statens ersättning
till kyrkan började inte betalas ut
förrän två år efter övertagandet.
Från 50 miljoner 2002 nådde inte
ersättningen nivån 460 miljoner
kronor förrän 2009, vilket också
ledde till en ekonomisk urholkning.
För församlingarna har ändå ersättningen varit betydelsefull. Det
genomsnittliga bidrag som har
betalats ut har varit närmare 50
procent av de totala kostnaderna
för de projekt som beviljats ersättning.
tarier. Det ska också finnas en förteckning över inventarier och stiftet ska
minst vart sjätte år kontrollera att alla
föremål finns kvar. Samma kontroll ska
ske vid byte av någon av de två som
getts det särskilda ansvar som nyss
nämnts.
Länsstyrelsens tillstånd krävs för att
sälja inventarier som finns på förteckningen och för att reparera eller ändra
dem eller flytta dem från den plats där
de sedan gammalt hör hemma.
Länsstyrelsens och Riksantikvarieämbetets beslut överklagas normalt hos
allmän förvaltningsdomstol.
Kulturminnesvården sköts alltså i
samverkan mellan Svenska kyrkan och
de kulturvårdande myndigheterna. I
kulturminneslagen sägs till och med att
alla bär ansvaret för vården av kulturmiljön.
Vården av kyrkobyggnader, kyrkogårdar och inventarier är ofta komplicerad och fordrar expertkunskaper.
Sådan expertis finns hos Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och länsmuseerna. Vissa stift har också stiftsantikvarier.
Andra lagar
Förvaltningslagen reglerar hur ärenden
hos myndigheter ska handläggas och
vilken service som ska ges till dem som
berörs. Förvaltningslagen gäller inom
begravningsverksamheten.
Besläktad med offentlighets- och sekretesslagstiftningen är personuppgiftslagen.
Registrerade trossamfund ska i likhet
med ideella föreningar ha en begränsad
skattskyldighet. Detta gäller i fråga om
inkomst- och mervärdesskatt för
Svenska kyrkans del både trossamfundet i stort och dess stift, församlingar
och samfälligheter. Ett registrerat trossamfund ska inte heller betala fastighetsskatt för en byggnad eller en tomt
som till övervägande del används i
S i d a | 61
verksamheten.
Lagen om offentlig upphandling gällde tidigare för Svenska kyrkan i fråga om begravningsverksamheten, men inte i övrigt. Sedan 2007 omfattas Svenska kyrkan inte alls av
denna lag, men de statliga bestämmelserna kan vara vägledande då kyrkoordningens
bestämmelser om upphandling tillämpas.
Givetvis gäller den generellt verkande lagstiftningen i övrigt Svenska kyrkan. Några
exempel:
 Som arbetsgivare ska man känna till och följa till exempel medbestämmandelagen
(MBL), lagen om anställningsskydd (LAS), liksom arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen.
 Det finns också generell lagstiftning som rör den ekonomiska förvaltningen, till exempel den omfattande skattelagstiftningen, bokföringslagen, revisionslagen och
årsredovisningslagen
 Som mark- och fastighetsägare har man att följa till exempel miljöbalken och planoch bygglagen (PBL), den fastighetsrättsliga lagstiftningen och hyreslagen.
 Det stora antalet kyrkliga stiftelser gör stiftelselagstiftningen viktig för Svenska
kyrkan.
 Ord, musik, bild och film används i en mycket stor omfattning, vilket regleras i den
upphovsrättsliga lagstiftningen.
Om konflikter uppstår mellan kyrkoordningen och lagstiftningen gäller lagstiftningen,
men det har varit en självklar utgångspunkt vid utformningen av kyrkoordningen att
dess regler ska rymmas inom den svenska lagstiftningens ramar.
Kyrkliga ärenden i statliga myndigheter
Svenska kyrkan har relationer av något slag med snart sagt hela det svenska samhällsmaskineriet.
Numera finns det dock ett fåtal större frågor
om trossamfunden som behandlas av regering
och riksdag.
En vandring mellan
Riksdagen stiftar lag. Likaså bär riksdagen andepartementen
svaret för beslut om statsbudgeten. De två utI mer än hundra år låg dessa
skott i riksdagen som oftast kommer i kontakt
frågor i Ecklesiastikdepartemed trossamfunden är konstitutions- och kulmentet, därefter har de funnits
turutskotten.
i Utbildnings-, Kommun-, CivilPropositioner till riksdagen utarbetas under
och Kulturdepartementen – för
regeringens ledning i Regeringskansliet. Ansvaatt nu ligga i Socialdeparteret inom regeringen för frågor som direkt berör
mentet. Kyrkofrågorna tillhör
trossamfunden ligger i Socialdepartementet hos
de frågor som vid regeringsett av statsråden där.
bildningar och ombildningar
Den kyrkliga kulturminnesvården faller på
numera kan placeras på ett
Kulturdepartementet. Utrikesdepartementet har
departement eller ett statsråd
ansvar för internationellt utvecklingssamarbete,
mer av hänsyn till personligt
där trossamfunden tillhör de större biståndsorintresse än departementstillhörighet.
ganisationerna. Justitiedepartementet hanterar
grundlagsfrågor, men också särskild lagstiftning
S i d a | 62
av intresse, till exempel i fråga om tystnadsplikt, offentlighet och sekretess samt vigselrätt. Finansdepartementet deltar i beredningen av alla ärenden som har ekonomiska
konsekvenser, till exempel i samband med statsbudgeten. Där finns också skattelagstiftning, frågor om avgiftsuppbörd och folkbokföring.
Vad gäller de centrala statliga myndigheterna har även efter stat-kyrkareformen
Kammarkollegiet uppgifter som rör trossamfunden. Det kan till exempel gälla stiftelsefrågor, ändrad användning av församlingskyrkors och domkyrkors fastigheter och fastighetsfonder eller rätten till andel i avkastningen av prästlönetillgångar. Kammarkollegiet ansvarar också för beslut om begravningsavgift för dem som inte tillhör Svenska
kyrkan och för registrering av trossamfund. Kammarkollegiet förordnar också vigselförrättare. Finns det någon ”kyrkomyndighet” under regeringen så är det närmast Kammarkollegiet.
Andra centrala myndigheter som har särskilt starka beröringspunkter med Svenska
kyrkan är Riksantikvarieämbetet (RAÄ) som svarar för kulturminnesvården, Sida (Swedish International Development Authority) som med sitt ansvar för internationellt utvecklingssamarbete har ett nära samarbete med Svenska kyrkan, Överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB) som har det övergripande myndighetsansvaret för trossamfundens
verksamhet i kris och krig, Skatteverket med dess ansvar för uppbörden av kyrkoavgift,
hindersprövning och folkbokföring samt Ungdomsstyrelsen (fram till 1996 Statens ungdomsråd) med dess kontakter med ungdomsorganisationerna.
Det finns också regionala och lokala statliga myndigheter som har kontakt med kyrkliga frågor. Särskilt gäller det länsstyrelserna, som svarar för uppgifter som gäller kulturminnesvården och begravningsverksamheten. Lokalt finns ett samarbete mellan kommunerna och Svenska kyrkans församlingar, även om de senare från och med 2000 inte
är kyrkliga kommuner.
Svenska kyrkan kan bli föremål för intresse från flera granskande och rättsvårdande
organ, exempelvis Riksrevisionen och Justitieombudsmannen (JO) i fråga om områden där
Svenska kyrkan utför samhällsuppgifter. På samma sätt kan Svenska kyrkan granskas av
Diskrimineringsombudsmannen.
Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund (SST) intar en särställning. Den är en statlig
myndighet under regeringen, men de berörda samfunden utser själva styrelsen. De facto
fungerar SST också i viss mån som ett ekumeniskt organ. SST svarar för fördelning och
förmedling av statsbidrag, liksom för annat stöd än ekonomiskt till trossamfunden, särskilt vid nyetablering i Sverige. I uppgifterna ingår också samordning av samfundens
krisberedskap, att vara en plats för dialog och att fungera som remiss- och expertorgan
för trossamfunds- och religionsfrågor.
SST fördelade 2010 drygt 42 miljoner kronor till trossamfunden. 6 miljoner kronor
går till teologisk utbildning och andlig vård inom sjukvården. Övriga medel fördelas mellan de bidragsberättigade samfunden i förhållande till det antal personer de betjänar. I
den budgetproposition som lades fram hösten 2011 föreslog regeringen en betydande
uppräkning av detta statsbidrag.
De kristna statsbidragsberättigade kyrkorna och samfunden betjänar cirka 740 000
personer, de islamiska cirka 110 000 personer, och de judiska församlingarna cirka 10
000 personer. »Betjänade» är en vidare definition än medlemmar. Den omfattar medlemmar och registrerade deltagare i verksamhet som organiseras av trossamfundet.
Trossamfundet Svenska kyrkan får inga statsbidrag via SST, men väl Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och Evangelisk Luthersk Mission–Bibeltrogna Vänner (ELM-
S i d a | 63
BV). För Svenska kyrkan motsvaras statsbidragen av den fria uppbördshjälpen från staten.
De i särklass största bidragen från SST är organisationsbidrag (cirka 39 miljoner kronor), men samfunden kan också få lokalbidrag, etableringsbidrag och särskilda utbildningsbidrag (som sammanlagt utgör cirka 3 miljoner kronor).
I tabellen har alla typer av anslag slagits samman. Siffrorna redovisar det sammanlagda statsbidraget, som alltså genom lokal-, etablerings- och utbildningsbidragen kan skifta något från år till år. Kursiva siffror betyder att uppgiften är mer osäker än övriga uppgifter om detta antal. De danska, norska och isländska kyrkorna får också anslag från
Svenska kyrkan.
STATISTIK
Statsbidragsberättigade trossamfund, antal betjänade och bidrag
2010
Källa: Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund, SST
Trossamfund
Antal
betjänade
Statsbidrag
2010, kronor
Anglikanska kyrkan
ELM-Bibeltrogna Vänner
Estniska evangelisk-lutherska kyrkan
Lettiska evangelisk-lutherska kyrkan
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS)
Frälsningsarmén
Islamiska församlingar
Judiska församlingar
Metodistkyrkan i Sverige
Evangeliska Frikyrkan (EFK)
Ortodoxa och österländska kyrkor
- Armeniska apostoliska kyrkan
- Bulgariska ortodoxa kyrkan
- Eritreanska ortodoxa kyrkan
- Estniska ortodoxa kyrkan
- Etiopiska ortodoxa kyrkan
- Finska ortodoxa kyrkan
- Grekisk-ortodoxa kyrkan
- Koptiska ortodoxa kyrkan
- Makedoniska ortodoxa kyrkan
- Rumänska ortodoxa kyrkan
- Ryska ortodoxa kyrkan
- Serbiska ortodoxa kyrkan
3 160
3 051
4 950
2 048
46 173
14 826
110 000
8 673
6 259
49 030
177 000
202 000
196 000
100 000
2 656 000
1 165 000
5 854 000
529 000
384 000
2 646 000
800
2 745
3 105
1 500
17 500
1 630
6 000
5 755
1 500
26 343
114 000
16 000
80 000
178 000
63 000
649 000
92 000
334 000
327 000
122 000
3 316 000
S i d a | 64
- Svenska ortodoxa prosteriet
- Syrisk-ortodoxa kyrkan
- Österns assyriska kyrka
Pingst – Fria församlingar i samverkan
Romersk-katolska kyrkan
Sjundedagsadventisterna
Svenska Alliansmissionen (SAM)
Svenska Baptistsamfundet
Svenska Missionskyrkan
Gemensamma församlingar
Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Ungerska protestantiska kyrkan
Danska kyrkan
Norska kyrkan
Isländska kyrkan
Totalt till samfunden
Teologiska institutioner
Andlig vård inom sjukvården
Summa statsbidrag 2010
2 157
42 212
5 951
118 266
93 642
3 922
22 427
29 910
109 458
229 000
6 173
5 379
754 525
117 000
1 848 000
280 000
7 026 000
4 158 000
267 000
1 315 000
1 586 000
8 679 000
246 000
199 000
45 000
435 000
20 000
42 080 000
1 200 000
5 150 000
48 430 000
Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Svenska kyrkans ”lagbok”
Svenska kyrkans kyrkoordning, ”kyrkans lagbok”, innehåller det mesta av Svenska kyrkans regelverk. Kyrkoordningen kom till i samband med millennieskiftets statkyrkareform och trädde alltså i kraft den 1 januari 2000.
Kyrkoordningen övertog till stor del
1992 års kyrkolags roll. Redan då lagen utarbetades fanns inom KyrkoKyrkoordningens
lagsutredningen en ambition att utforma den på ett sådant sätt att
uppbyggnad
Svenska kyrkan, om kyrkomötet så
2011 består kyrkoordningen av 13
önskade, i vissa delar skulle kunna
avdelningar, 57 kapitel och 841
använda sig av lagens formuleringar.
paragrafer. Grundläggande beSå skedde också.
stämmelser om Svenska kyrkans
Samma tanke fanns, i det fallet mer
tro, bekännelse och lära finns i avuttalat, då det nya utjämningssystedelning 1. Bestämmelser om Svensmet arbetades fram.
ka kyrkans organisation och ansvarsfördelningen i organisation
Det finns två slag av text i
finns i avdelningarna 2–4. Svenska
kyrkoordningen, dels inledningar till
kyrkans verksamhet behandlas i
avdelningar och kapitel, dels själva
avdelningarna 5–13.
regelverket som är de i avdelningar,
kapitel och paragrafer fastlagda bestämmelserna.
S i d a | 65
Den rättsliga skillnaden mellan dessa texter beskrivs i den introduktion som finns i
den kommenterade utgåvan av kyrkoordningen. Inledningstexterna ger en bakgrund till
bestämmelserna för att underlätta förståelsen av det omfattande regelverket. De är också auktoritativa uttryck för Svenska kyrkan hållning i en rad viktiga teologiska frågor,
men beslut fattas och prövas med bestämmelserna (uttryckta i paragrafer) som grund.
Självfallet ska både de teologiskt övervägda inledningstexterna och de traditionellt juridiskt formuleringarna i kyrkoordningens paragrafer ”vara uttryck för vad kyrkan tror,
bekänner och lär”, som det står i introduktionen.
Beslutsprövning och överklagande
Möjligheten att få ett beslut om utlämnande av kyrkans handlingar prövat är föreskriven
i lag. I övrigt överlåter lagstiftarna till Svenska kyrkan att ange omfattning och utformning av överklagandemöjligheterna. Dessa framgår av kyrkoordningen.
Första instans är oftast stiftets domkapitel. Med hänsyn till detta är det obligatoriskt
att i domkapitlet ha en ledamot som är jurist och dessutom är eller har varit domare.
Det finns också tre av kyrkomötet valda nämnder som inte i något avseende är underställda kyrkostyrelsen eller något annat organ under kyrkomötet:
 Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar ska pröva frågan om biskopars behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Ärenden kan tas upp efter en anmälan eller
på initiativ av nämnden själv. Dessutom ska nämnden göra en behörighetsprövning i samband med biskopsval.
 Svenska kyrkans valprövningsnämnd ska pröva överklaganden av val, även biskopsval, i Svenska kyrkan.
 Svenska kyrkans överklagandenämnd ska överpröva beslut inom Svenska kyrkan.
All dessa tre nämnder ska ha en ordförande som är eller har varit ordinarie domare.
Därutöver ingår både innehavare av det kyrkliga ämbetet och lekmän i ansvarsnämnden
för biskopar och Överklagandenämnden. I Valprövningsnämnden finns inte krav på någon ledamot som innehar vigningstjänst. De krav som ställs skiftar något mellan nämnderna.
Det finns olika typer av överprövning i det kyrkliga regelsystemet, nämligen beslutsprövning och överklagande. En begäran om beslutsprövning eller ett överklagande ska
komma in till det organ som fattat beslutet senast tre veckor efter att den som överklagar fått del av beslutet.
Beslutsprövning är en prövning av om ett beslut ska upphävas därför att
 det inte kommit till i rätt ordning,
 det avser något som inte är en angelägenhet för den församling, den samfällighet
eller det stift där beslutet fattats,
 det beslutande organet har överskridit sina befogenheter,
 beslutet strider mot kyrkoordningen, någon annan kyrklig bestämmelse eller någon rättsregel som Svenska kyrkan ska följa.
Beslutsprövning kan begäras av såväl enskilda medlemmar i Svenska kyrkan som bor i
församlingen, samfälligheten eller stiftet, liksom av en församling eller samfällighet. Begäran ställs till domkapitlet. Domkapitlet kan före sitt slutliga ställningstagande besluta
att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla (så kallad inhibition). Domkapitlets
beslut kan överklagas hos Överklagandenämnden. Rätt att överklaga har dels den som
S i d a | 66
begärt beslutsprövning, dels – om domkapitlet upphäver beslutet – den instans som fattat det.
Ett beslut kan överklagas i sak dels om det direkt framgår av kyrkoordningen att det är
möjligt, dels om det i kollektivavtal framgår att det finns en sådan rätt. Det sker i första
instans hos domkapitlet och vid överklagande hos Överklagandenämnden. Rätt att överklaga har normalt den som beslutet avser, men bara om beslutet har gått honom eller
henne emot. Överklagandenämnden får besluta om inhibition. Om det beslut som fattats
har skett i en stiftsstyrelse sker överprövningen direkt hos Överklagandenämnden.
Ett ärende får prövas på nytt om det finns synnerliga skäl för detta eller om det finns
godtagbara skäl för att den som överklagar inte kunnat göra detta i tid. Frågor om omprövning prövas av Överklagandenämnden.
Offentlighetsprincipen
Enligt lagen om Svenska kyrkan avser rätten att ta del av kyrkans handlingar som redan
nämnts var och en, oberoende av om man är medlem i Svenska kyrkan eller ej. De lagregler som finns har redovisats tidigare.
De undantag som kan göras från offentlighetsprincipen anges uttömmande i
kyrkoordningen:
1. Uppgifter som lämnats till biskop eller präst i bikt eller enskild själavård och diakon i enskild själavård.
2. Uppgifter inom den församlingsvårdande
”Rätten att ta del av kyrkans
verksamheten, liksom inom tillsyn och
handlingar avser var och en,
överprövning, om en enskilds personliga
oberoende av om man är
förhållanden.
medlem i Svenska kyrkan
3. Uppgifter om enskilda givare inom insameller ej.”
lingsverksamheten.
4. Uppgifter om en anställds eller förtroendevalds personliga förhållanden. Lön, förmåner och andra anställningsvillkor omfattas inte av sekretessen. I vissa fall gäller sekretessen också uppgifter som lämnats i samband med rekrytering. Detsamma gäller uppgifter som framkommit vid
antagning till uppdragen som präst eller diakon.
5. Vissa uppgifter beträffande Svenska kyrkans affärs- och samarbetspartners.
6. Uppgifter om enskilda i kyrkobokföringen.
7. Uppgifter om säkerhets- och bevakningsåtgärder om syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.
Beträffande punkterna 1–4 gäller att uppgifter kan röjas om det är uppenbart att det kan
ske utan att personen eller denne närstående lider men. I tillsyn och överprövning
(punkt 2) kan uppgifter röjas om det är nödvändigt för att tillsynen eller prövningen ska
kunna ske eller om uppgiften tas med i ett beslut. Beträffande punkterna 5 och 6 gäller
sekretess om det finns någon särskild anledning att tro att den partner eller enskilde det
gäller lider skada om en uppgift röjs. Till detta kommer sekretess för personal i telefonväxel, vid upphandling, verksamhet i affärsverksamhet där Svenska kyrkan har ett bestämmande inflytande, vid fackliga förhandlingar, vid behandling av personuppgifter
och överföring av sekretess till Svenska kyrkan från andra myndigheter. Adress, telefonnummer och liknande som kan antas leda till att den enskilde eller någon närstående
S i d a | 67
utsättas för hot eller våld eller lida annat allvarligt får enligt beslut av 2011 års kyrkomöte inte röjas.
Förbuden gäller inte i förhållande till den enskilde personen själv eller om den enskilde medger att uppgiften ska kunna uppges. Vad gäller bikt och enskild själavård är emellertid förbudet att röja uppgifter absolut och inte heller den enskilde personen själv kan
medge att uppgifter röjs. I dessa fall handlar det normalt också enbart om muntliga uppgifter som lämnas.
I övrigt gäller följande:
 Vissa sekretessbelagda uppgifter kan lämnas i samband med revision, tillsyn och
överprövning. Då övergår ansvaret för sekretessen till det organ som tar emot
uppgifterna.
 Vissa sekretessbelagda uppgifter kan lämnas till en myndighet om uppgiftsskyldigheten är lagreglerad.
 Uppgifter kan också lämna till en arbetstagarorganisation om uppgifts- eller informationsplikten följer av lag eller avtal.
 Under bestämda förhållanden kan uppgifter också lämnas till polis- och åklagarmyndighet, socialtjänsten och hälso- och sjukvårdsmyndigheterna.
FÖRDJUPNING
Tolkning och tillämpning av kyrkoordningen
VID TOLKNINGEN AV KYRKOORDNINGEN kan det ofta bli nödvändigt att gå till andra rättskällor. I den
inledande text, Kyrkoordningens bakgrund och tillämpning, som finns i Kyrkoordningen för Svenska
kyrkan 2010 med kommentarer och angränsande lagstiftning pekas främst tre typer av rättskällor ut:
Förarbeten. Dit hör kyrkostyrelsens skrivelser till kyrkomötet och betänkandena från kyrkomötets
utskott. När kyrkoordningen uttryckligen bygger på den statliga lagstiftningen blir också förarbetena
till denna lagstiftning viktiga för tolkningen.
Praxis i form av prejudikat, främst i form av beslut i Svenska kyrkans överklagandenämnd och
Svenska kyrkans valprövningsnämnd. Även här gäller att beslut i motsvarande statliga organ blir av
betydelse om kyrkoordningen uttryckligen bygger på den statliga lagstiftningen.
Den rättsdogmatiska litteraturen. Som möjliga rättskällor nämns här biskopsbrev, uttalanden från
biskopsmötet och de ekumeniska överenskommelserna och deras förarbeten.
Trossamfundet Svenska kyrkan, inklusive dess olika registrerade delar, ska följa bestämmelserna i
kyrkoordningen. Likaså är de som är anställda och förtroendevalda på olika sätt bundna till att följa
kyrkoordningens bestämmelser.
Däremot är inte fristående kyrkliga organisationer utanför trossamfundet Svenska kyrkan skyldiga
att följa kyrkoordningen. Stiftelser, ideella föreningar och företag har andra regler, fastlagda i lag
eller i egna stadgar, att följa. I vissa fall kan en enskild person vara bunden av kyrkoordningens bestämmelser, till exempel i fråga om medlemskap, rösträtten och rätten att få beslut av kyrkliga organ
prövade i högre instans.
VAD HÄNDER DÅ om man inte följer kyrkoordningen? Den frågan är svårare att svara på. Domkapitlets ingripanden har oftast den formen att de syftar till att undvika upprepning. Om någon begär
beslutsprövning eller överklagar ett beslut i sak kan det upphävas. Normalt respekteras ett sådant
beslut av det organ som drabbats av det. Domkapitlet kan också i sin roll som tillsynsorgan påpeka
brister i ett beslut.
S i d a | 68
Överklagar ingen står beslutet normalt fast, på samma sätt som i motsvarande fall i en kommun.
Om beslutsorganen flera gånger bryter mot kyrkoordningens bestämmelser är den viktigaste korrigeringsmöjligheten att de nomineringsgrupper som står bakom valet av förtroendevalda eller väljarna själva reagerar i samband med nästa val. Det finns en möjlighet för stiftsstyrelsen att ”straffa” den
församling som brutit mot kyrkoordningen genom att inte bevilja församlingen de individuella ekonomiska bidrag som utgår via det inomkyrkliga utjämningssystemet. Stiftsstyrelsen kan också lägga
samman församlingen med en grannförsamling. Domkapitlet kan ta ifrån en präst eller diakon som
medvetet brutit mot kyrkoordningen rätten att utöva vigningstjänsten. Ingen av de här åtgärderna är
särskilt bra. Man får helt enkelt utgå från att det finns en respekt – ett kyrkligt rättsmedvetande –
som gör att man tillämpar kyrkoordningen på bästa sätt.
Exakt samma problem finns beträffande kommunerna och kommunallagstiftningen. Länge har
man diskuterat hur man gör med det som där kallas ”kommunalt lagtrots”. Problemet fanns dessutom i Svenska kyrkan redan för millennieskiftet, alltså på kyrkolagens tid. Det fanns inte någon större
garanti då än nu för att lojaliteten skulle vara hundraprocentig.
S i d a | 69
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 4
Byggenskap, konst,
musik och kyrkospel
Kyrkobyggandets utveckling
Tiden fram till reformationen
Kyrkobyggandet i Sverige började sannolikt sent på 900-talet med enkla träkyrkor, förmodligen av den typ vi kan se i stavkyrkorna. Det kan dock ha funnits någon kyrka dessförinnan. Bertil Nilsson noterar i Sveriges kyrkohistoria att Hergeir, kungens hövitsman,
var en av de första som döptes av Ansgar i Birka och att han sägs ha byggt en kyrka på
sin egendom. Den kyrkan kan i så fall ha varit Ansgars utgångspunkt under missionsarbetet.
I Lund vet man av utgrävningar att det byggdes ett tiotal stavkyrkor under 1000-talet.
När Adam av Bremen på 1070-talet var i Sverige rapporterade han att det i det då danska Skåne fanns många kyrkor, kanske 300.
I Sverige finns bara en enda stavkyrka bevarad på sin ursprungliga plats. Det är den
lilla Hedareds kyrka nära Borås, men den är byggd kring 1500, sannolikt på platsen för
tidigare stavkyrkor. I kyrkans takstol finns en tidigare använd timmerstock som daterats
till 1100-talet. Rester från en stavkyrka i Hemse på Gotland har återfunnits och finns på
Historiska museet i Stockholm.
I större omfattning började man bygga stenkyrkor på 1100-talet. Under de första seklen var den romanska stilen och gotiken de förhärskande stilarna. Sveriges äldsta bevarade stenkyrka är Dalby kyrka utanför Lund, grundlagd 1060 och planerad för att ingå i
en biskopsstad som aldrig blev av. I det dåtida Sverige är Herrestads kyrka i Vadstena i
vart fall en av de allra äldsta. Den är daterad till cirka 1110.
Den äldsta bevarade tegelkyrkan är Gumlösa kyrka, nära Vinslöv och invigd på 1190talet. Både Lund och Vinslöv låg fram till 1600-talet i Danmark. Den äldsta helt bevarade
träkyrkan i timmer, och alltså inte en stavkyrka, är småländska Granhults kyrka, byggd
kring 1220 och en av ett tiotal bevarade träkyrkor i Sverige från denna tid.
S i d a | 70
I de medeltida kyrkorna fanns kor och långhus, skilda åt av ett korskrank bakom vilket
det altare26 från vilket mässan firades fanns. Till altaret hade enbart prästen tillträde.
Tidigt pryddes altarets framsida av en målad eller gjuten skiva, antemensale27. Det senare ersattes så småningom av det antependium28 i tyg som vi nu brukar.
Bänkar fanns oftast bara för dem som hade svårt att stå under hela gudstjänsten.
Kvinnorna stod på den norra sidan och männen på södra.
Större altare kunde finnas också i långhuset, på kvinnosidan för Jungfru Maria och på
manssidan för kyrkans skyddshelgon.
Dopfunten stod vid dörren eftersom det odöpta barnet inte skulle föras alltför långt in
i kyrkan.
I Uppland, det svenska ärkestiftets
kärnområde, fanns det länge bara
stenkyrkor upp till Uppsalatrakten.
Inte en enda stenkyrka äldre än från
Medeltidens
mitten av 1200-talet kan påvisas norr
kyrkobyggande
om Gamla Uppsala, skriver Lena Liepe
i Konst och visuell kultur i Sverige. I
De kyrkor som byggdes under mehela det nuvarande Norrland fanns
deltiden var oftast byggda av en
bara ett 30-tal socknar (varav två i
enskild person. Det handlar då förnorra Norrland), i samtliga fall med
stås om rik storman. Andra kyrkor
träkyrkor. Därefter blev kyrkobygbyggdes ofta gemensamt av invågandet desto mer intensivt en god bit
narna i en bygd eller i en stad.
in på 1300-talet. Vid samma tid byggUnder medeltiden byggdes enligt
des också ett stort antal kyrkor på
Historiska museet sammanlagt cirka
Gotland. Visby kom för en tid att vara
2 350 kyrkor. I dag finns ungefär
en av de kyrktätaste städerna i Nor1 380 av dessa medeltida kyrkor
den med ett 15-tal kyrkor.
kvar i Sverige, somliga i sin ursprungliga form, somliga ombyggda,
Flera av klosterkyrkorna kom också
andra som ruiner.
till vid denna tid. Kvar finns bara ett
fåtal som den ursprungligen dominiKyrktätast var Västergötland, ett
kanska Mariakyrkan i Sigtuna (byggd
av 1100- och 1200-talets viktigaste
maktcentra och med landets äldsta
1247-50) och de av franciskanerna
stift, med uppemot 500 kyrkor. Vid
byggda klosterkyrkorna i Ystad
den tiden var också antalet kyrkor i
(byggd under senare delen av 1200Skåne, Halland och Blekinge kring
talet) och på Riddarholmen (nuva500.
rande Riddarholmskyrkan, klar kring
1300).
Från 1200-talet till 1435 pågick bygget av den största av Sveriges kyrkor, alltså Uppsala domkyrka, en katedral byggd av tegel i en utpräglad gotisk stil.
Senare delen av medeltiden präglades också av att allt fler om- och tillbyggnader gjorde, inte minst i form av de många valv i olika former som slogs i kyrkorna.
Alta´re (latin), offerbord, sedan tidigt kristen tid benämningen på nattvardsbordet.
Antemensa´le (latin), av a´nte, före, och mensa´le, bord.
28 Antepe´ndium (latin) av a´nte, före, och pe´ndere, hänga, ”hänga framför”. Antependiet är den textil om
hänger på framsidan av altaret.
26
27
S i d a | 71
1500- och 1600-talen
Efter reformationen minskade kyrkobyggandet, kanske på grund av de ekonomiska förhållandena med kostnadskrävande krig och stormaktsambitioner, kanske också på
grund av att medeltidens omfattande kyrkobyggnation försett landet med tillräckligt
många kyrkor för ett tag.
Dessutom lät ju riksdagen på Gustav Vasas förslag riva flera kyrkor och att konfiskera
deras och klostrens ”överflödiga” egendom. Det drabbade hårt alla stift, inte minst Uppsala som vid medeltidens slut var den största markägaren i regionen. Mot den bakgrunden är det kanske något av en ödets ironi att ett av landets mest kända gravmonument,
nämligen det över Gustav Vasa och hans två första drottningar, gjordes till Uppsala
domkyrka 1570-72 av Willem Boy (1520-talet-1592).
Mer positiv blev utvecklingen under Johan III som beslutade att bygga upp en del av
det fadern rivit. I Stockholm byggdes Klara kyrka, invigd 1590, Jakobs kyrka, invigd
1643, och Maria Magdalena kyrka, invigd 1625, upp igen. Den kanske mest praktfulla av
de svenska kyrkor som byggdes snart efter att reformationen slutförts fanns emellertid i
dåvarande Danmark, nämligen Trefaldighetskyrkan i Kristianstad (byggd 1618-28 med
holländaren Lorenz van Steenwinckel (1585-1619) som arkitekt. Han gjorde också det
ståtliga altaret.
Flera kyrkobyggen från 1600-talet uttrycker de ambitioner som den framväxande
stormakten Sverige hade. 1600-talets stadskyrkor hade ofta praktfulla predikstolar som
markerade vikten av predikans – och kanske också stormaktens politiska – budskap.
Gravvalven, gravkoren och epitafierna29 blev också allt fler och större. Den kungliga
makten märktes också mer. En påtaglig symbol är de båda kungsstolarna i Storkyrkan i
Stockholm, ritade av Nicodemus Tessin den yngre (1654-1728) och skulpterade av Burchardt Precht (1651-1738).
Mårten Snickare ger i Konst och visuell kultur i Sverige en målande bild av kyrkobyggnaderna under den stormaktstid som också var enhetskyrkans tid i Sverige:
Kyrkan under stormaktstiden var … inte endast en plats där man tillbad sin Gud utan också en
plats där människor från alla sociala nivåer samlades, där samhällelig gemenskap och enhet
manifesterades och där statsmaktens påbud mötte undersåtarnas värderingar och attityder.
Dessa religiösa och sociala aktiviteter ställde särskilda krav på kyrkorummet.
Bland annat genom några kyrkor i Stockholm blev Jean de la Vallé (1624-96) en av introduktörerna av centralkyrkor med ett centralt kupolförsett rum omgivet av ofta fyra
skepp i olika riktningar.
Också i mindre städer byggdes stormaktskyrkor. Ett exempel är Askersunds landskyrka, ritad av de la Vallée. I Karlskrona byggdes Amiralitetskyrkan Ulrica Pia (invigd
1685), barockens stora träkyrka och fortfarande den största träkyrkan i Sverige, möjligen ritad av Erik Dahlberg (1625-1703). En typisk stormaktskyrka är också den av Nicodemus Tessin den äldre (1615-81) ritade Kalmar domkyrka som grundlades 1660
men klar först 1703. Den begynnande storskaliga gruvnäringen och tillkomsten av
bruksorter ledde också till kyrkbyggen.
Man får dock inte förledas att tro att den här tidens kyrkor alla var stora och byggda i
sten. Utanför städerna, inte minst i skogsbygderna, byggde man fortfarande träkyrkor.
Epita´fium (grekiska), över grav. Epitafierna sattes upp i kyrkorna som minnesmärken över bemärkta
personer.
29
S i d a | 72
1700- och 1800-talen
Kyrkobyggena minskade i början av 1700-talet. Landet drabbades av både det stora
nordiska kriget 1700-21 och pesten kring 1710. Så mycket märkligare är då Habo kyrka,
”Träkatedralen vid Vättern” (färdig på 1720-talet), med ett imponerande yttre, stora
läktare inne i kyrkan och färgrika, dramatiskt målade berättelser som illustrerar katekesen.
För landsbygden kunde det annars byggas enklare. Den norm som kungen, Gustav III,
angav var, som Merit Laine beskriver den i Konst och visuell kultur i Sverige, ”en långhuskyrka med stora, höga fönster, uppförd av sten, in- och utvändigt vitkalkad, med ett stadigt klocktorn krönt av en låg huv eller lanternin”.30 Så blev det också under 1700-talets
slut och 1800-talet.
Till anhängarna av de nya kyrkorna hörde skalden, professorn och Växjöbiskopen Esaias Tegnér (1782-1846). Han menade att ljuset och luften var en positiv kontrast mot
kyrkornas tidigare mörker. De nya kyrkorna fick namnet ”Tegnérkyrkor”. Med tiden fick
de också öknamnet ”Tegnérlador”. Deras dåliga rykte kan möjligen bero på att bygget av
dem ofta åtföljdes av rivning av en medeltidskyrka, vilket inte bekymrade Tegnér särskilt mycket.
Till 1800-talet hörde också Carl Georg Brunius (1792-1869) och Helgo Zettervall
(1831-1907). Brunius var engagerad som arkitekt (vilket han inte var, han var professor
i grekiska och kyrkoherde) i mer än 20 kyrkobyggen eller restaureringar. Bland annat
ledde han en stor restaurering av Lunds domkyrka 1833-59. Helgo Zettervall ville med
alla sina restaureringar återföra kyrkorna till den stil i vilken han menade att de en gång
byggts. Det ledde ofta till debatt, till exempel då han snart efter att företrädaren Brunius
avslutat sin restaurering av Lunds domkyrka genomförde en ny. Dômen fick genom Zettervall sina två stabila torn, ”Lunna pågar”, och Uppsala domkyrka fick, då Zettervall tog
sig an restaureringen där, sina höga spiror i stället för de huvar som fanns tidigare.
1900-talet
1900-talet präglades av befolkningstillväxten i städerna och blev ett av de stora kyrkobyggnadsseklerna med nästan 1 000 nya kyrkor.
Tidigt under 1900-talet byggdes flera kyrkor som fick stor uppmärksamhet. En av dem
var Kiruna kyrka, ritad av Gustaf Wickman (1858-1916) och invigd 1912. Stilmässigt är
kyrkan nationalromantisk på ett ytterst okonventionellt sätt, ”en syntes av amerikansk
träarkitektur, norska stavkyrkor och timmerkåtor”, heter det i boken Att bygga ett land.
Vid samma tid utformade Carl Bergsten (1879-1935) den jugendinspirerade Hjorthagskyrkan i Stockholm (invigd 1909).
Två monumentala storstadskyrkor som tog rejält med plats i stadsmiljön var Engelbrektskyrkan i Stockholm med Lars Israel Wahlman (1870-1952) som arkitekt och Masthuggskyrkan i Göteborg, ritad av Sigfrid Ericson (1879-1958). Båda kyrkorna, invigda
1914, är högresta och ligger dessutom högt, Engelbrektskyrkan på ett berg i vad som då
var Stockholms utkant och Masthuggskyrkan uppe på Masthuggsberget synlig från både
hav och stad.
En helt annan slags och ganska märkvärdig, fantasieggande kyrka är Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden (1910-13), ritad av Ferdinand Boberg (1860-1946) i samverkan
Med lanternin avses ett mindre, fönsterförsett torn. Ordet härrör från lanternino (italienska) och är en
diminutivform av lanterna.
30
S i d a | 73
med Nathan Söderblom, målaren Olle Hjortzberg (1872-1959), skulptören Carl Milles
(1875-1955) och professorn i konsthistoria i Stockholm Johnny Roosval (1879–1965).
Längre fram, i det ”moderna” Sverige, började kyrkorummet smältas samman med
praktiska utrymmen för olika typer av kyrklig verksamhet och församlingsexpeditioner.
En ny arkitektur speglade också en förändrad teologi med altaret placerat en bit ut i koret (där prästen kunde vara vänd mot församlingen) eller som centralaltare närmare
rummets mitt. Också kyrkorummet i övrigt fick en friare planering och ofta en flexibel
möblering. Den utvecklingen kom dock ännu senare. Både större moderna kyrkor,
stadsdelskyrkor och småkyrkorörelsens enkla och ibland mobila kyrkobyggnader byggdes.
Många framstående arkitekter knöts till 1900-talets mycket omfattande kyrkobyggande. Peter Celsing (1920-74) svarade i slutet av 1950-talet de enkla och i mörkt,
hårdbränt tegel byggda S:t Tomas kyrka i Vällingby, Almtuna kyrka i Uppsala och
Härlanda kyrka i Göteborg. Rolf Bergh (1919-2005) var den ledande arkitekten inom
småkyrkorörelsen, men han ritade också den originella 1950-talskyrkan S:t Botvids
kyrka i Oxelösund. De fick många efterföljare. Sigurd Lewerentz (1885–1975) tillhörde
stilbildarna under 1960-talet med Markuskyrkan i Björkhagen och S:t Petri kyrka i
Klippan. Liksom Celsing använde han hårdbränt tegel som byggnadsmaterial.
Ove Hidemark (1931-) har valt en annan väg med viss tvekan inför nya material och
former. Med sin restaureringskunskap har han slagit vakt om ursprungliga material och
byggnadstekniker. Han svarade för återuppbyggnaden av Katarina kyrka i Stockholm
1990–95. Under 1970- och 1980-talen ritade Carl Nyrén (1917-2011) flera kyrkor som
sökte sig bort från 1950- och 1960-talens tegelarkitektur, tydligast i Gottsunda kyrka i
Uppsala, från 1980 och till stora delar byggd i trä. Jerk Alton (1937-) har som arkitekt
arbetet med ett stort antal ny- och ombyggnader, liksom återuppbyggnader. Alton har
haft stor betydelse för inte minst utvecklingen av kyrkorummets utformning.
Kyrkliga målningar och inventarier
Medeltiden
Sverige har, för att vara ett land där kyrkan reformerats, en ovanligt rik skatt av medeltida föremål. Till den kyrkliga kulturskatten hör också kyrkobyggnadernas stenhuggerioch träarbeten, liksom väggmålerier. Där finns också altaren, korskrank, träskulpturer,
textilier samt guld- och silverföremål.
I stora delar av Europa i övrigt har de många och långvariga krigen i tätbefolkade områden förstört en stor del av motsvarande kulturskatt. Den svenska reformationen
genomfördes, i motsats till vad som var fallet i många andra kyrkor i Europa, utan utrensning av altarskåp, altartavlor och andra konstföremål. Ofta fick också helgonbilder
vara kvar i kyrkorna.
Men inte heller Sverige gick helt fritt från förstörelse. Vissa inventarier som var särskilt kopplade till katolicismen – exempelvis reliker31 och relikskrin, relikvarier – försvann även här från kyrkorna. Till det kommer som nämnts att Gustav Vasa beslagtog
och lät smälta ned många guld- och silverföremål. Som en kontrast mot detta står att
församlingsborna, som ofta var fästa vid sin kyrkas föremål, ibland skyddade de traditionella inventarierna och gömde dem.
31
Relik, av reli´quiae (latin), kvarlevor, i kyrkliga sammanhang efter personer som anses heliga.
S i d a | 74
Under senmedeltiden blev altarprydnaderna allt mer påkostade altarskåp. Valvslagningarna i många kyrkor ledde till att
Vår mest kände
valvmålningarna hade en blomstringstid.
kyrkomålare
Av medeltida textilier är inte mycket bevarat,
men i Strängnäs domkyrka finns
Den mest kände av alla konstfortfarande den i Stockholm på 1430-talet
närer som var verksamma i
tillverkade korkåpa som bars av biskop
Sverige under medeltiden är
Tomas (författaren till den frihetsvisa som
Albertus Pictor (cirka 1445inleds med Frihet är det bästa ting som
cirka 1507). Hans väggmålning
sökas kan allvärlden kring, cirka 1380finns i cirka 35 kyrkor, bland
1443). Under senmedeltiden verkade här
annat Härnevi, Härkeberga och
Täby kyrkor i Uppland, där
bildhuggaren Adam van Düren (födelsemålningarna aldrig varit överoch dödsår är inte kända, men han verkade
kalkade, liksom i Södermani Norden 1487-1532). Hans största uppland (bland annat Lid och Flodrag var i Danmark, bland annat i Köpenda kyrkor) och Västmanland
hamn och i Lunds domkyrka, men han har
(bland annat Dingtuna och
också utfört verk i Linköpings domkyrka
Kumla kyrkor). Albertus Pictor
och Storkyrkan i Stockholm.
var också pärlstickare. TillEtt annat stort namn, även i ett europeverkningen av textilier i Stockiskt perspektiv, var skulptören Berndt
holm förlades till den mörka
Notke (1440-1509), som är den under sedelen av året.
nare år ifrågasatte mästaren bakom S:t
Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Han verkade i Sverige 1484-96.
När Gustav II Adolf talade om vilka tre konstverk i landet som han uppskattade mest
nämnde han S:t Göran och draken. Kungen nämnde ytterligare ett 1400-talsverk, nämligen det stora krucifixet32 i Vadstena klosterkyrka. Det tredje var det magnifika altarskåpet på högaltaret i Linköpings domkyrka, tillverkat i Nederländerna 1538-54 av Maarten
van Heemskerck (1498-1574) och inköpt av Johan III 1581. van Heemskerck var ett välkänt namn på kontinenten. ”Ett av våra viktigaste bildarv från Vasatiden, ett dokument
över fromhetsliv och estetik”, skriver Hedvig Brander Jonsson i Konst och visuell kultur i
Sverige.
Reformationen och 1600-talet
Reformationen förändrade inte kyrkorummen på det sätt man möjligen skulle kunna tro.
I den meningen var den svenska reformationen konservativ i jämförelse med den lutherska reformationen i andra länder.
Martin Luthers syn sammanfattas i Sveriges kyrkohistoria, del 3 av Mereth Lindgren.
Bilden kunde ha pedagogisk betydelse, men han ville stävja ”dels överflödet, där mångfalden av ceremonier och bilder hotat att skymma evangeliet, dels det vidskepliga missbruket av vissa bilder, främst träskulpturer”. Laurentius Petri tycks ha varit ännu litet
försiktigare och främst inriktad på att förklara innebörden i bilder och skulpturer för
menigheten. I hög grad kom de senmedeltida kyrkorummen att bestå oförändrade.
Däremot innebar några decenniers återhållsamhet med kyrkobyggande, minskningen
av antalet altare och medeltidens ivriga arbete med väggmålningar, altarprydnader och
andra konstföremål att det på många håll knappast fanns något behov av nya utsmyck-
32
Krucifix, av crucifi´xus (latin), korsfäst.
S i d a | 75
ningar. Dessutom lade ju kungen beslag på stora delar av kyrkornas guld och silver som
gick till smältning för att betala av på kungens skulder och för att bekosta kronans verksamhet. Kyrkornas målningar fick däremot ofta vara kvar. Dels kunde de ju inte smältas
ned, dels kunde de användas i den religiösa pedagogiken.
Senare under 1500-talet, särskilt efter Johan III:s trontillträde, återupptogs utsmyckningen av kyrkorna. En mycket produktiv regional målare, sannolikt också
skulptör, redan under tidigt 1500-tal var Haaken Gulleson (levnadsdata okända) som
själv eller genom den verkstad där han arbetade under 1500-talets första hälft svarade
för ett 50-tal verk i södra och mellersta Norrland.
Det som syntes mest var att de fasta och påkostade predikstolarna började sprida sig
som en utveckling av den ambo33 prästen hade framför sig och att kyrkbänkar började
användas. Bakom båda sakerna ligger samma orsak, nämligen den ökade tonvikten vid
Ordet, predikan. Predikstolen gav predikan en större myndighet och kyrkbänkarna var
ett svar på att predikningarna blev timslånga. Både altarskåpen och predikstolarna fortsatte att utvecklas till praktfulla pjäser i än högre grad under 1600-talet.
Kyrkliga skrudar behölls i Sverige även efter reformationen, men också antependier,
altartäcken, bårtäcken och andra textilier användes. Skrudarna, även biskoparnas, användes dock i mindre grad än före reformationen. De skrudar som tillverkades gjordes
av i Sverige tillverkade tyger eller importerade prakttyger, ibland också importerade
färdiga skrudar. De tyger som användes hade i många fall använts i slottens praktfulla
textilier. 1600-talstextilier finns bevarade både i kyrkor och på museer.
Stormaktstiden tillförde också svenska kyrkor värdefulla guld- och silverföremål genom att ledande personer skänkte i många fall föremål. Ett exempel är det kyrksilver
som Magnus Gabriel de la Gardie (1622-1686) skänkte till S:t Jacobs kyrka i Stockholm
och som finns utställt där.
1700- och 1800-talen
Utvecklingen från 1600-talet fortsatte en bit in på 1700-talet. Fortfarande förekom
stora målningar som berättade om Kristi liv. Vid mitten av 1700-talet tog emellertid nyklassicismen vid. Med den kom det enkla, ljusa och klassiska. Många äldre väggmålningar målades över och en del inventarier ställdes undan. Kvar blev altarprydnad, predikstol och orgelfasader om sådana fanns. Altarprydnaderna förändrades emellertid och
gavs ofta en annan utformning .
Nyklassicismens frammarsch i kyrkorna väckte emellertid kritik. Många såg med längtan på de äldre kyrkor som behållit sina väggmålningar och inventarier. Ganska få kyrkor har fått behålla sin nyklassicistiska stil någorlunda orörd. En är Göteborgs domkyrka, som visserligen byggdes 1633, efter stadsbranden 1721 återuppförd och sedan ödelagd i stadsbranden 1802 och uppbyggd i större format 1804-25. I domkyrkan kan man
också se den nydanande altaruppsats, ritad 1750 av Carl Hårleman (1700-53). Den räddades undan den andra branden.
Två av 1700-talets mest uppmärksammade kyrkliga konstverk finns i Adolf Fredriks
kyrka i Stockholm och är utformade av Johan Tobias Sergel (1740-1814). Det ena är den
relief, Uppståndelsen, som finns över altaret, det andra är minnesmärket över den
franske filosofen René Descartes (Cartesius, 1596-1650) i Stockholm. Sergel, den gustavianska tidens främste skulptör, var klar med relieferna 1770 respektive 1785.
33
A´mbo (latin) eller ambo´n (grekiska), upphöjt.
S i d a | 76
Det i slutet av 1800-talet och i början av
1900-talet nyvaknade liturgiska intresset,
som skulle fortsätta att utvecklas hela sekHörbergs
let, till ledde till behov av en utvecklad
87 altartavlor
kyrklig textilkonst. Paramentateljén på
Pehr Hörberg (1746-1816) beErsta startade 1879 och Paramentikens
traktas som den mest namnvänner i Göteborg 1883. En beställning till
kunnige kyrkomålaren under
Handarbetets vänner i Stockholm 1882
den gustavianska tiden – och
ledde indirekt till bildandet av företaget
som den flitigaste. Sin första
Licium.34
egna altartavla gjorde han
1900-talet
1786, den åttiosjunde och sista
I många av det tidiga 1900-talets mest
1815, året innan han dog.
uppmärksammade kyrkobyggen deltog
konstnärerna Filip Månsson (1864-1933)
och Olle Hjortzberg (1872-1959), inte sällan gemensamt som i Uppenbarelsekyrkan i
Saltsjöbaden, Engelbrektskyrkan i Stockholm och Sundbybergs kyrka (1909-11). Månsson svarade för målningarna i Hjorthagens kyrka.
Några nedslag, som liksom det som skrivits i övrigt i detta kapitel bara utgör viktiga
exempel, kan också göras i den mångfald av konstnärer som deltagit i 1900-talets kyrkbyggen:
Skulptören John Lundqvist (1882–1972) utformade 1936 altaruppsatsen i S:t Jacobs
kyrka och 1941 det mäktiga Uppståndelsemonumentet utanför Heliga Korsets kapell på
Skogskyrkogården, båda i Stockholm.
Flera mycket välkända konstnärer gjorde också insatser vid prydandet av kyrkorna.
Bror Hjorth (1894-1968) gjorde flera uppmärksammade och ofta också omdebatterade
kyrkliga verk med bibliska motiv. Triptyken vid altaret i Jukkasjärvi kyrka i Norrbotten
(1947-48), med motiv ur den læstadianska väckelsen, är magnifik. Han har också gjort
bronsreliefer till en av portalerna på Skogskyrkogården (1939), liksom Kristusfiguren i
Uppståndelsens kapell i Borås krematorium (1943-44). Sven Erixson (1899-1970), den
säregne X:et, har bland annat gjort freskerna Liv-död-liv och Årstiderna i Heliga Korsets
kapell på Skogskyrkogården i Stockholm (1938-40) och gobelängen Uppståndelsen och
Kristi pinas historia i Klippans kyrka (1965).
En mycket personlig stil präglar också Sven Ljungbergs (1913-2010) målningar och
mosaiker i Gottsunda kyrka i Uppsala 1978-80, guldmosaiken Via Dolorosa i Ljungby
kyrka 1965 och de stora (och förbisedda) målningarna av Paradiset och Golgatavandringen i Annelundskyrkan från 2002, också den i Ljungbergs hemort Ljungby. Pär Anderssons (1926-) målningar och glasfönster skiftar mellan lugn och uppseendeväckande
dramatik. Hans arbeten finns i ett 30-tal kyrkor, bland annat Kumla kyrka i Närke (197172) samt Örnäsets kyrka (1963) och Mjölkuddens kyrka i Luleå (1969).
I fråga om kyrkliga inventarier i övrigt har en rad ledande konsthantverkare utformat
sakrala verk. Man kan nämna Anna-Lisa Odelqvist-Kruse (1925-2000), först knuten till
Licium och därefter konstnärlig ledare vid det av Svenska kyrkans diakonistyrelse 1910
bildade företaget Libraria (numera nedlagt) och den av Märta Afzelius (1887-1961) utformade vävda bilden av Skapelsen i Linköpings domkyrka (1937) – ”ett av periodens
mest monumentala sakrala konstverk”, skriver Bengt Lärkner i Konst och visuell kultur i
Sverige. Där finns också flera betydande silversmeder, exempelvis Wiwen Nilsson (189734
Parament, av parame´ntum (latin), prydande, begrepp för liturgiska textilier.
S i d a | 77
1974) och Sigurd Persson (1914-2003), som genom ett stort antal silverföremål till kyrkor i Sverige varit banbrytande.
Prästgårdar och prästgårdskultur
Till de kyrkliga markegendomarna och deras bakgrund återkommer jag i det kapitel som
behandlar Svenska kyrkans egendom. Här finns det anledning att peka på prästgårdarna
som har haft en stor betydelse kyrkligt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Prästgårdar
har funnits nästan sedan den kristna kyrkans begynnelse. Mycket tidigt anskaffades
mark och byggdes i anslutning till kyrkan hus som skulle vara prästens bostad.
Att prästen alltid skulle bo i den särskilda prästgården blev en självklarhet. I prästgården sökte man upp prästen för samtal, men där fanns också länge, inte minst på landet,
pastorsexpeditionen. Otaliga ärenden – kyrkliga och andra – har genom tiderna avhandlats i prästgården. Prästgården var den självskrivna medelpunkten för socknens liv.
Normalt har prästgårdarna legat intill kyrkan och kring kyrka och prästgård har det
vuxit upp en unik miljö. Många av dessa miljöer är skyddade. De äldsta bevarade prästgårdarna är från 1600-talet. Länge kunde prästgården se ut som en vanlig bondgård.
1734 kom emellertid en kunglig förordning om hur prästgårdarna skulle se ut. Den kom
att styra utvecklingen. Prästgårdarna blev i många fall ett mellanting mellan en bondgård och en mindre herrgård. På Kulturen i Lund kan man se en prästgård som byggts
enligt 1734 års regler, nämligen Västra Vrams prästgård i Gärds härad, byggd 1757.
Bland de kända prästgårdsmiljöer som är i relativt orört skick och som bevarats på
plats finns Skuttunge prästgård från 1700-talet och den enkla Härkeberga kaplansgård
från 1840-talet. Båda ligger i Uppland. I S:t Anna skärgård i Östergötland ligger Korsnäs
prästgård från 1700-talet. Ekebyborna prästgård, också i Östergötland, skulle ha flyttats
till Skansen för att placeras vid Seglora kyrka, men så skedde aldrig. Ett annat exempel
är Väse prästgård i Värmland (tidigt 1800-tal).
Redan 1910 års beslut om prästernas löner påverkade prästgårdskulturen. På många
håll då prästernas storhushåll som inkluderade också alla de pigor och drängar som deltog i jordbruket. Direkt avgörande för prästgårdarnas öde blev konfrontationen med ett
modernt samhälle. 1987 upphörde lagtvånget att bo i prästgården. Pastoraten fick avgöra om man skulle anvisa en tjänstebostad eller inte. Syftet med förändringen var att underlätta rekryteringen av präster genom en avveckling av tjänstebostadssystemet. Prästerna var inte beredda att flytta sig själva och familjen, kanske med barn i skolåldern,
när de bytte arbete. Och var skulle man bo när både man och hustru var kyrkoherdar
eller komministrar?
Kyrkomusikens utveckling
Den tidiga kyrkomusiken i församlingarna kallas den gregorianska, efter påven Gregorius den store (540-604). Den gregorianska musiken spelar fortfarande en viktig roll. Redan under medeltiden utvecklades den med både fler stämmor och nya musikstilar. Försångaren, som senare fick benämningen kantor35, och hans medhjälpare i kören36 hade
35
Kantor, av ca´ntor (latin), sångare.
Kör, av cho´rus (grekiska), sång- och/eller dansgrupp. Därigenom har också kyrkans kor fått sitt namn,
det var därifrån man sjöng.
36
S i d a | 78
som framgått tidigare ett viktigt uppdrag redan i judisk och tidig kristen liturgi.37 Då
handlade det om män och det gjorde det länge. Fram till mitten av 1700-talet dominerade manssång i kyrkan. Ur de medeltida traditionerna växte kyrkovisor och psalmer fram.
De blev också församlingssånger, vilket reformatorerna arbetade för.
Det tycks som det var först en bit in på 1600-talet som det i större utsträckning blev så
även i Sverige. Det skedde samtidigt med att orgeln började användas i större utsträckning. De äldsta fynden av orgeldelar i det nutida Sverige härrör visserligen från 1370 på
Gotland, men det var först under 1600-talet som man i någon nämnvärd omfattning började använda orgeln. Då fanns en och annan orgel i kyrkorna, men så sent som vid
mitten av 1800-talet hade bara hälften av
Den musikaliska fakyrkorna en orgel. Därefter blev de snabbt
allt fler, men Mora församling fick inte nåmiljen Düben
gon orgel förrän 1912. Så småningom kom
Många av de mest framträdärför försångartjänsten att bytas ut mot
dande musikerna och kompoorganistens. Det skedde under samma
sitörerna under 1600- och
tidsperiod som kyrkosångsrörelsen växte
1700-talen finns familjen Düfram.
ben, en märklig musikalisk
Liksom den allra första kyrkomusiken,
familj som kommit till Sverige
den tidiga gregorianska, kom från andra
från orten Düben utanför Leipländer så flödade även i fortsättningen
zig i Tyskland. Ursprunget efter
ankomsten till Sverige var
kyrkomusik in i Sverige med Giovanni
Andreas Düben den äldre (cirPierluigi da Palestrina (cirka 1595-1624)
ka 1597-1662) som anställdes i
och Johann Sebastian Bach (1685-1758),
det nybildade kungliga hovka”den femte evangelisten”, som de kanske
pellet. Fyra medlemmar av
allra största namnen. Bach dominerar även
familjen blev hovkapellmätare,
i dag. I stort sett alla de stora kompositönämligen Andreas Dübens
rerna under flera sekel, fram till mitten av
bror, organisten Martin Düben
1700-talet, skrev kyrkomusik, en del en(cirka 1599-1649), Andreas
bart och andra som en del av sin verksamDübens son Gustav Düben den
het. Den ”världsliga” musiken föddes ur
äldre (1628-90), dennes son
kyrkomusiken.
Gustav Düben den yngre
Med tiden kom svenska kompositörer av
(1659-1726), adlad von Düben
kyrkomusik. Några av de mest framträoch senare friherre, samt dendande under 1600-talet fanns i familjen
nes bror Andreas Düben den
Düben (se ruta här intill). 1700-talet mest
yngre, också han adlad och
framträdande infödde kompositör var Jofriherre. Släkten fanns på viktiga poster i svenskt samhällshan Helmich Roman (1694-1758) och unoch musikliv under flera årder 1800-talet Johan Christian Friedrich
hundraden. Kunskap om familHaeffner, betydelsefull särskilt genom sin
jen kan man hämta i Dübenkoralbok till den ”wallinska” psalmboken.
samlingen i Uppsala, en rik
Musikaliska profiler vars kyrkomusikasamling handskrifter som får
liska verk inte haft så lång livslängd finns
ett särskilt värde genom att
det gott om under 1800-talet. Exempel på
den också omfattar stora delar
det kan vara Jacob Axel Josephson (1818av det europeiska musiklivet.
80), director musices, domkyrkoorganist
37
Liturgi, av leitourgi´a (grekiska), ett ord som inbegriper två olika ord, det ena översatt till svenska ”folk”,
det andra ”göra”, liturgin är alltså något som folket gör.
S i d a | 79
och grundare av Uppsala domkyrkokör – i dag mest hågkommen för några sånger för
manskör. Också ecklesiastikministern och Gluntarnas upphovsman Gunnar Wennerberg
(1817–1901) komponerade både oratorier och andra kyrkomusikaliska verk. En annan
1800-talskompositör var Per Ulrik Stenhammar (1829-75), Wilhelms far och egentligen
arkitekt (bland annat har han ritat ett tiotal kyrkor, inklusive Ersta kyrka, och Ersta
sjukhus).
1900-talet och den tid som gått av 2000-talet har varit en livaktig kyrkomusikalisk
epok, alltifrån den inledande romantiken till våra dagars moderna klanger, i samspel
med den profana musikens utveckling.
Bland 1900-talets tidiga kompositörer under 1900-talet fanns romantikern Otto Olsson (1879-1964), professor, organist i Gustav Vasa kyrka i 48 år och med ett mycket
stort antal kyrkomusikaliska verk, inte minst i form av koraler, som fortfarande lever.
Där finns också Oskar Lindberg (1887-1955), också han fortfarande ofta spelad och särskilt känd för sättningen till Gammal fäbodpsalm, och Gottfrid Berg (1889-1970), i fyra
decennier verksam som organist i Gävle. En senare kyrkomusikaliskt verksam kompositör är Stig Gustav Schönberg (1933-).
Bland dagens kompositörer finns Sven-David Sandström (1942-), tonsättare med en
bred produktion där kyrkomusiken spelar en framträdande roll. Han har verkat som
professor i komposition i både Sverige och USA och är i dag den mest framträdande förnyaren av kyrkomusiken. 2011 slutförde han ett stort treårigt projekt omfattande musik
för ett helt kyrkoår.
Giganten bland 1900-talets körledare är Eric Ericson (1918-), kyrkomusiker, körpedagog, professor med internationell ryktbarhet och mottagare av Polarpriset. Han har spelat en banbrytande roll för körmusikens förnyelse. Till 1900-talets stora organister hör
organisten i Oscarskyrkan i Stockholm Alf Linder (1907-83) och Gotthard Arnér (19132002), som var domkyrkoorganist i Växjö och Stockholm i 44 år.
Kyrkospel – mellan gudstjänst och teater
Kyrkospel har funnits sedan lång tid. Redan innan 1000-talets inträde spelades dramatiska teaterstycken i anslutning till katedraler och kloster, till att börja med i Frankrike
sedan över hela Europa.
Kyrkospelen blev ett dramatiskt hjälpmedel för att uttrycka kristendomens centrala
tankar också för dem som inte kunde läsa. En viktig roll spelade de benediktinska klostren som mycket tidigt tycks ha format dramatiska framställningar med påskens händelser som utgångspunkt. Den vanliga mässan försågs med dramatiska inslag och gjordes
därigenom mer färggrann.
Under 1200- och 1300-talen började mysteriespelen – berättelsen om hur Kristus genom sin död frälst oss människor – framföras, men då inte i kyrkorummet utan på andra
platser. Det skedde framför allt i städerna och med städernas egna invånare, alltså lekmän, som medverkande. Mirakelspelen hade en liknande karaktär. Moralspelen, moraliteterna, var annorlunda. De handlade inte om frälsningen genom Jesus Kristus utan
människans egen väg till frälsningen. Många av de här spelen var älskade, men det fanns
också en tid då de förbjöds.
Det mest kända mysteriespelet i vår tid är det som framförs i Oberammergau sedan
1634. Kanske kan man också säga att många av de dramatiska Kristus-, Maria- och helgonprocessioner som fortfarande är vanliga i katolska städer och byar är ett slags kyr-
S i d a | 80
kospel. I de länder där reformationen genomförts kom man att framföra så kallade bibeldramer.
Det kanske mest kända moderna internationella verket är något oväntat verket T.S.
Eliots första versdrama, nämligen Murder in the Cathedral (1935). Det skrevs som ett
kyrkospel för Canterbury Festival.
Den moderna kyrkospelsrörelsen i Sverige föddes på 1950-talet på Sigtunastiftelsen.
Två personer stod i centrum. Den ene var prästen och författaren Olov Hartman – med
bland annat Profet och timmerman (1954) och Korsfarare (1962). Hartman beskrev kyrkospelet som "en dramatisk handling, avsedd för kyrkorummet, underordnad de liturgiska lagar som gäller för kyrkokonst och framsprungen ur församlingens bön och Guds
ord". Den andre var regissören Tuve Nyström (1919-84), den senare ledande inom
Förbundet för Liturgi och Dramatik som var verksamt ett drygt tiotal år.
Ett annat centrum blev Lunds stift, med Lunds domkyrka som mest besökta spelplats.
Den drivande kraften där var i flera decennier från 1960, det år då hon blev
kyrkospelskonsulent i stiftet, Birgitta Hellerstedt-Thorin (1927-90), skådespelerska och
konstnärlig med bakgrund i kyrkospelen i Sigtuna. Ett 40-tal kyrkospel har sedan 1960
getts i Lund. Bland de författare som medverkat finns Britt G Hallqvist, Arne H. Lindgren
(1922-91) och Bo Setterlind. Prästen Lena Sjöstrand (1957-) i Lund är den i dag mest
verksamma personen i kyrkospelsrörelsen, teoretiskt som forskare och praktiskt som
författare och iscensättare av en rad kyrkospel som bygger på romaner av svensk författare.
Kyrkogårdarna och deras utformning
Begravningsplatser har funnits så länge det funnits befolkning inom det geografiska
område som i dag utgör Sverige. Gravstenar och gravmonument av skiftande slag har
också funnits under lång tid, till att börja med anonyma, sedan med initialer och namn. I
takt med kristnandet byggdes kyrkor. Begravningsplatserna placerades i anknytning till
dessa efter att dessförinnan oftast ha legat nära boplatserna.
Den vanligaste beteckningen är fortfarande kyrkogård, men också begravningsplats
används, liksom den under 1900-talet åter alltmer vanliga vackra benämningen griftegård. Den senare benämningen förekommer bland annat i Borås, Tranås, Sollentuna,
Järfälla, Linköping, Motala och Partille.
Själva kyrkobyggnaden kom under medeltiden att bli begravningsplats, dels för präster, dels för kungligheter, högadel och andra som hade en sådan makt att de kunnat gynna kyrkan med donationer. Först begravdes man under kyrkogolvet, men med tiden
byggdes särskilda gravkor. Klasskillnaderna under 1600- och 1700-talen med vanligt
folk på kyrkogården och finare folk begravda i kyrkan verkade inte till kyrkogårdarnas
fördel.
Först under det tidiga 1800-talet kunde man se antydningar till en modern kyrkogårdsskötsel. Främst i städerna fick då också de hygieniska hänsynstagandena en ökad
uppmärksamhet. Denna utveckling var också en följd av befolkningstillväxten i städerna.
Nya begravningsplatser utanför stadens centrum och inte heller i anslutning till någon
kyrka kom till. Från Europa kom tankar på mer parkliknande kyrkogårdar.
S i d a | 81
De nya tankarna utvecklades för svensk del i
beslut 1805 och 1815. Begravning under kyrkogolven förbjöds. Nya begravningsplatser som
inte längre låg i stadens centrum och inte heller
i anslutning till någon kyrka kom för Sveriges
del till i början av 1800-talet med bland annat
Uppsala gamla kyrkogård, Tegnérkyrkogården i
Växjö, Östra kyrkogården i Lund, S:t Ansgars
griftegård i Borås, Gamla kyrkogården i Helsingborg och Wallinska kyrkogården i Västerås.38
I Stockholm innebar tillkomsten av Norra
begravningsplatsen 1827 en radikal förändring.
Successivt upphörde begravningarna på innerstadens kyrkogårdar, även om ännu i dag en
och annan urnnedsättning sker där även i dag.
En drivande kraft vid tillkomsten var Johan Olof
Wallin, pastor primarius i Storkyrkan i Stockholm39. Han stod också bakom anläggandet av
den kyrkogård i Västerås, där Wallin var domprost, som nu kallas den Wallinska.
En 1900-talsföreteelse är skogskyrkogården.
Den första anlades i Karlskoga 1908. Ett stort
antal skogskyrkogårdar följde under de decennier som följde. En annan och äldre typ av
skogskyrkogårdar finns också, nämligen de
samiska kyrkogårdarna. De anlades ofta i
björkskogsterräng.
På många håll har under 1900-talet parkkaraktären ytterligare förstärkts i samband med
utbyggnader och nybyggnader. I den mån helt
nya begravningsplatser har anlagts så har de
oftast varit friliggande och inte placerats i anslutning till någon kyrkobyggnad.
Skogskyrkogården i Stockholm, utformad av
Gunnar Asplund (1885–1940) och Sigurd Lewerentz finns sedan 1994 på Unescos lista över
unika världsarv. Kyrkogården byggdes under
åren 1917-40. Det unika med den är de stora
vyerna och samspelet mellan arkitektur, konst
och naturens former. Skogskyrkogården omfattar mer än 100 hektar. Där finns cirka 100 000
gravplatser och många av dem har använts flera gånger. Skogskyrkogården är Sveriges till
ytan näst största begravningsplats (störst är
Kvibergs kyrkogård i Göteborg, men den har
38
39
Många nya ord på
begravningsplatsen
Det finns i dag gravar av många
slag. En eller flera kistor kan
placeras i kistgrav eller gravkammare. Efter kremation kan
en eller flera urnor placeras i en
urngrav. Det finns också urnkammare och kolumbarier där
urnor kan placeras. En askgravplats kan utformas på olika
sätt, gärna i grupper av gravar,
med eller utan urnor och med
enkla stenar/natursten som
anger namnet på dem som är
begravda där. Urnor kan också i
mån av plats placeras i en redan anlagd kistgrav. I en minneslund placeras enbart askan,
nedgrävd eller utströdd. Den
exakta platsen blir då anonym
och man får inte vara närvarande vid nedsättningen. Askgravlunden eller asklunden
liknar minneslunden genom att
bara aska sätts ned där och
gravarna är anonyma genom
att de inte märks ut. De anhöriga får däremot vara närvarade
vid nedsättningen i en askgravlund eller asklund. Både där
och i minneslunden finns en
gemensam plats för blommor
och ljus, i askgravlunden och
asklunden dessutom ett
gemensamt minnesmärke med
namn på dem som begravts
där. Aska kan också efter en
kremation strös ut på lämplig
plats i naturen eller över vatten, alltså inte på en begravningsplats. För detta fordras
tillstånd av länsstyrelsen.
Kyrkogårdarna är angivna med sina nuvarande namn. Då de anlades var de nya…
Pastor primarius var den tidigare titeln på domprosten i Stockholms stift.
S i d a | 82
betydligt färre gravar). Varje år hålls på Skogskyrkogården i Stockholm cirka 2 000 begravningsceremonier.
Det finns också ett antal enskilda gravplatser. Några kända sådana är den nuvarande
kungafamiljens på 1920-talet anlagda gravplats vid Brunnsviken i Hagaparken och familjen Wallenbergs gravplats vid Malmvik på Lovön. Andra begravningsplatser kan ha
en särskild anknytning till en verksamhet, som garnisonskyrkogårdar (och Galärvarvskyrkogården på Djurgården i Stockholm), sjukhuskyrkogårdar och kolerakyrkogårdar.
Under 1900-talet har kremationen vuxit till att bli ett allt vanligare gravskick, tidigast i
södra Sverige och i de större städerna. Det finns ett 70-tal krematorier, mycket ojämnt
fördelade över landet. Kremationen passerade 1979 50 procent av det sammanlagda
antalet begravningar i landet. 2010 kremerades 77 procent av alla avlidna. På orter med
eget krematorium ligger siffran över 80 procent, på ett 15-tal orter över 90 procent. Den
kraftigt ökade andelen kremationer har också inneburit att kyrkogårdarna förändrats.
Urnlundar, minneslundar, askgravlundar och kolumbarier har fått en större omfattning.
Av dem som kremeras gravsätts ungefär en tredjedel i minneslund. På två tredjedelar av
kyrkogårdarna i Sverige finns det minneslundar.
Kolumbarier, ett valv där man i nischer förvarar urnor, är för Sveriges del en 1900talsföreteelse. Kolumbariet under Gustav Vasa kyrka i Stockholm är störst i Norden och
det första som byggdes i Sverige (1924).
S i d a | 83
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 5
Gudstjänster
och övrigt församlingsliv
En historisk bakgrund
Från den romerska mässan till Svenska mässan
Svenska kyrkans nuvarande gudstjänst har rötter som går tillbaka till den första kristna
tiden. Urkyrkans gudstjänst utvecklades med den judiska gudstjänsten och den av Jesus
instiftade nattvarden som sina grundelement. Den medeltida romerska mässan anses ha
varit klar under 600-talet och spred sig mot norr. I flera delar av Europa var den dock
inte fullt accepterad förrän i början av 1000-talet. Det var den romerska mässan som
därefter nådde det land som nu heter Sverige.
Efter en relativt försiktig hållning med utgivning av Nya testamentet på tyska 1522
och anvisningar för en evangeliskt reviderad latinsk mässa 1523 och utgivning alltifrån
1524 av psalmer på tyska utgav Martin Luther 1526 sin Deutsche Messe. Inte bara predikan utan hela mässans språk och musik omformade med hänsyn till tysk kulturmiljö, en
mässtyp som fick spridning också utanför Tyskland. Mässan började firas på tyska, predikan gavs en central plats i gudstjänsten och församlingssången blev ett viktigt pedagogiskt verktyg. Användningen av folkspråket blev en grundläggande del av reformationen.
Sådana tyska mässor blev kända också i Sverige. 1531, året då Laurentius Petri vigdes
till ärkebiskop, utgav brodern Olaus två skrifter om mässan, den ena med motiveringar
för folkspråkig mässa, den andra tillämpningen: Den svenska mässan som hon nu hålles i
Stockholm. Om detta skriver Carl Henrik Martling i Liturgik – en introduktion att Olaus
Petri mot den romerska mässoffersläran, ställde ”sin tolkning av mässan som en förkunnelse av evangeliet om Kristi gärning och som en åminnelse av och en gemenskap med
den i sakramentet närvarande Frälsaren”. I två upplagor några år senare hade den avskalade formen fyllts ut mer och efter tio år utkom utan författarnamn Swenska Messan,
nu som kyrkans officiella mässordning att firas på svenska men efter behov även med
inslag på latin.
S i d a | 84
Vasabrödernas liturgiska strider
Under Erik XIV:s och Johan III:s tid utspelades flera liturgiska strider. Erik var i sin syn
på nattvarden påverkad av de anhängare till Jean Calvin och Filip Melanchton (Luthers
medreformator som i en del frågor stod nära Calvin) som han tillåtit att de vistades i
Stockholm. De argumenterade bland annat mot uppfattningen att bröd och vin förvandlades till Kristi kropp och blod, mot elevationen40 av bröd och vin, förekomsten av flera
altare i en kyrka, förekomsten av andra skulpturer än krucifixen och användningen av
mässkläder. I den akuta vinbrist som rådde i krigstider menade de, som en följd av sin
nattvardssyn, att man mycket väl kunde använda vatten i stället för vin i nattvarden.
Laurentius Petri förhöll sig lojal gentemot de tidigare reformationsbesluten. Det fanns
uddar riktade mot såväl kalvinisternas uppfattning som den katolska hållningen. I den
konkreta frågan om vatten kunde användas i nattvarden sade riksdagens präster nej.
Johan gjorde det som inte brodern gjort, nämligen godkände den kyrkoordning som
utarbetats av Laurentius Petri, om än med en del ändringar, alla med en dragning mot
det katolska mässfirandet. De handlade bland annat om helgdagar, liturgisk klädsel, rätten att ha flera altare och elevationen. Det kunde Laurentius Petri och övriga biskopar
acceptera.
Kungens ambitioner gick emellertid längre. Hans blick var fäst på Rom och han ville,
som framgått av det inledande historiska kapitlet, gå längre i det liturgiska närmandet
till katolska kyrkan. I detta misslyckades han emellertid, som nämnts där, trots en viss
prästerlig acceptans. Inte heller Karl IX, som ville ha en utveckling i reformert riktning,
lyckades i sina avsikter.
Först efter Gustav II Adolf trontillträde kunde en ny kyrkohandbok ges ut 1614, nu
med ordningen för både mässan och kyrkliga handlingar. En lätt reviderad upplaga med
anpassning till kyrkolagen 1686 stadfästes 1693.
Från dödläge till förnyelse
Kraven på nya gudstjänstformer tilltog från kyrkans sida. Förslag arbetades fram i slutet
av 1700-talet. Då gick emellertid de liturgiska strävandena i riktning mot en av pietismen och upplysningen önskad förenkling, något som vare sig Gustav III eller Gustav IV
Adolf kunde tänka sig. I detta dödläge blev gamla inslag kvar i gudstjänsten.
En ny handbok kom inte förrän 1811. Här fanns nu med mycket som funnits i praxis
men inte i kyrkohandboken, till exempel ordning för nattvardsberedelsen ‒ skriftermålet ‒ och konfirmation liksom för biskopliga handlingar. Den blev dock omstridd redan
från början för sitt teologiskt urvattnade eller missvisande språk och avskalade former.
Med åren stegrades kritiken, inte minst i väckelsekretsar. Efter revisionsarbeten under nästan två decennier kunde det första kyrkomötet 1868 anta omarbetade partier till
flera delar av en restaurerad kyrkohandbok men anförde att tiden ännu inte var mogen
för ytterligare steg.
De kom snart nog och direkta förnyelsesträvanden kom i stället till uttryck i 1894 års
kyrkohandbok. Den hade utarbetats med ett stort inflytande för biskopen i Strängnäs
Uddo Lechard Ullman (1837-1930). Med det missnöje som fanns i kyrkan gentemot
1811 års handbok fanns en grogrund för en rikare liturgi, teologiskt inspirerad av den
lundensiska högkyrkligheten. 1894 års kyrkohandbok kom att bli startpunkten för det
liturgiska intresse och den medvetenhet som växte under hela 1900-talet och kom till
Elevation, av eleva´tio (latin), lyfta upp. Syftar i liturgin på elevationen, det ögonblick då prästen höjer
kalken inför församlingen.
40
S i d a | 85
uttryck också i 1942 års kyrkohandbok. Tidigare inslag i gudstjänsten, till exempel elevationen, återkom allt oftare. Om det förslag som ledde fram till 1942 års kyrkohandbok
skriver Carl Henrik Martling i Liturgik – en introduktion att det ”tio år tidigare med stor
sannolikhet omedelbart skulle ha förkastats”.
Med 1986 års kyrkohandbok, den åttonde sedan reformationen, förstärktes förnyelsesträvanden, bland annat genom att Svenska kyrkan fått närmare kontakter med liturgiarbete i andra kyrkor och internationellt ekumeniskt arbete.
Nu är kyrkohandboken åter under revision inom Svenska kyrkan.
Bibelöversättningarna
Den första svenska bibelöversättningen inleddes med Nya testamentet 1526 och fullföljdes med helbibeln 1541, ofta kallad Gustav Vasas bibel. Den fick en översyn under Gustav II Adolfs tid. En ny revision, med namn efter Karl XII (1682-1718, regent 1697-1718),
kom ut 1703 efter påtryckningar från kungen
Elakt sagt om
och efter att flera riksdagar utan resultat diskuterat det förslag som lagts fram 1693 av en
144 års arbete…
av tidens stora kyrkliga giganter, den blivande
Gustav III beslutade 1773 att
ärkebiskopen Eric Benzelius den äldre (1632tillsätta en kommission för
1709).
översättning av Bibeln. Det
Gustav III beslutade 1773 att tillsätta en
arbetet tog sin tid. 1917 blev
kommission för översättning av Bibeln. Det
den nya bibelöversättningen
arbetet tog sin tid. 1917 blev den nya bibelklar. Det elakaste som sagts
översättningen klar.
om någon översättning var nog
Den nu använda Bibeln, utgiven 2000 och
det som sades då den lades
2001, innehåller utöver Gamla och Nya testafram, nämligen att förslaget
mentet också Gamla testamentets apokryfiska
efter 144 års arbete var förhasskrifter. De senare har varit omtvistade men
tat och redan efter en dag förlegat.
funnits med i alla svenska bibelöversättningar
utom 1917 års. 2001 års utgåva innehåller förutom bibeltexten både noter och parallellhänvisningar i motsats till den första utgåvan. Att
de saknades i utgåvan 2000 hängde samman med tidsbrist i översättningsarbetet förenad med en stark önskan från många trossamfund att få ta Bibeln i dess nya översättning i bruk vid millennieskiftet. Något beslut har inte fattats om att 1917 års översättning inte gäller.
Psalmboken
Psalm och sång har haft stor betydelse för den folkliga uppfattningen om kyrka och tro.
Psalmboken har under långa perioder varit en verklig folkbok som läro- och andaktsbok.
Den användes i husandakt, vid helgsmål, vid sjuk- och dödsbäddar och som gåva. Också
de som inte kunde läsa kunde många psalmer.
De första sånghäftena kom på 1530-talet. 1536 kom den av Olaus Petri sammanställda Swenske songer och wijsor.
Beteckningen psalmbok användes först sedan Svenska mässan 1541 blivit kyrkans officiella. Med den titeln kom upplaga efter upplaga med allt fler sånger. Den första utgåvan på kunglig befallning kom 1695. 1697 utgavs för första gången också utgavs en bok
med psalmernas melodier och anvisningar för ackompanjemanget. Huvuddelen av fö-
S i d a | 86
rarbetet för textutgåvan hade utförts av biskopen i Skara Jesper Svedberg, själv flitig
översättare, och bland bidragsgivarna hade den blivande ärkebiskopen Haqvin Spegel
en särställning både kvantitativt och kvalitativt. Andra medarbetare var universitetsrektorn i Uppsala Jacob Arrhenius (1642-1725), superintendenten i Visby Israel Kolmodin
(1643-1709) samt poeten och sångaren Lasse Lucidor Johansson (1638-74). En av dem,
Israel Kolmodin, har skrivit den i dag kanske mest kända psalmen, nämligen Den blomstertid nu kommer.
1819 kom den ”wallinska” psalmboken, så kallad efter Johan Olof Wallin. Den följdes
av en koralbok 1820 redigerad av Johan Christian Friedrich Hæffner (1759-1833). I
psalmboksarbetet medverkade bland andra Frans Mikael Franzén (1772-1847), sedermera biskop i Härnösand, professorn, filosofen och författaren Erik Gustaf Geijer (17831847), prosten Johan Åström (1767-1844) samt professorn och naturvetaren Samuel
Ödmann (1750-1829). Den i särklass mest representerade med bearbetningar och original var Wallin själv, driven av mottot ”allom allt” ‒ varmed menades en psalmbok som
innehöll allt alla behövde.
Mellan Wallin och den nuvarande psalmboken ligger 1937 års psalmbok med 1939 års
koralbok 1939, som i sin tur föregicks av ett psalmbokstillägg 1921. En huvudroll i arbetet under decennier före 1937 spelade biskopen i Karlstad J.A. Eklund och professor
Emil Liedgren (1879-1963), psalmhistoriker och Wallinspecialist. I denna psalmbok
medverkade bland annat Natanael Beskow (1865-1953), Paul Nilsson (1866-1951) och
Anders Frostenson (1906-2006).
Den psalmbok vi nu använder är 1986 års psalmbok. Den har fått sin prägel av de under 1900-talet allt starkare ekumeniska strömningarna. De 325 första psalmerna är gemensamma för merparten kyrkor och samfund i Sverige, dock inte de ortodoxa kyrkorna. Där finns också samtida samhällsfrågor, liksom psalmer som tar upp tvivel och sökande. Anders Frostensons psalmdiktning spelar en stor roll i 1986 års psalmbok med
närmare 150 originalpsalmer, översättningar och bearbetningar. Andra samtida som
medverkade var författarna Britt G. Hallqvist (1914-97), Olov Hartman (1906-82) och
Bo Setterlind (1923-91). I psalmboken finns texter och musik från snart sagt alla epoker
i kyrkans historia i åtskilliga länder och kulturer. Många av psalmerna i 1986 års psalmbok har funnits med alltsedan 1695 års psalmbok och bearbetats genom årens lopp för
användning i nya tider. Efter 1986 har Svenska kyrkan också fått tilläggshäften med ytterligare kyrkovisor.
Gudstjänsten
Församlingens gudstjänstliv
Utan gudstjänster finns ingen församling. Gudstjänstlivet är både grund och centrum för
kyrkolivet och Svenska kyrkans gudstjänster är öppna för alla. I församlingen ska gudstjänst firas i form av huvudgudstjänster, kyrkliga handlingar och andra gemensamma
gudstjänster. Under ett år firas drygt 430 000 gudstjänster med mer än 17 miljoner deltagare. En tredjedel av gudstjänsterna är dop, konfirmation, vigsel och begravning.
Kyrkorådet och kyrkoherden har ett gemensamt ansvar för gudstjänstlivets utformning och utveckling, liksom för att präst, kyrkomusiker, kyrkvärdar och gudstjänstfirande församling tillsammans ges möjlighet att gestalta gudstjänsterna. Uppdraget är stort
och viktigt och får aldrig bli en ”one man” eller ”one woman” show.
S i d a | 87
Man kan predika och leda en gudstjänst även om man inte är prästvigd, men bara om
man är döpt, tillhör Svenska kyrkan och av biskopen fått rätt att göra det.41 För detta
fordras att man är under utbildning till präst eller rekommenderas av en kyrkoherde.
Den som tillhör församlingen eller är anställd i den behöver dock inte gå till biskopen.
Då kan kyrkoherden ge tillstånd. Sakramentsförvaltning eller ledning av kyrkliga handlingar ingår dock aldrig i ett tillstånd att predika eller leda gudstjänst.
Dop-, konfirmations-, vigsel-, begravnings- och nattvardsgudstjänst ska alltid ledas av
någon som är behörig att vara präst i Svenska kyrkan, som också är skyldig att förbereda
gudstjänsten genom samtal. Kyrkoherden är ansvarig för att möjlighet ges till fortsatt
kontakt med församlingen. Också för att ta emot bikt med total tystnadsplikt krävs att
man är präst.
Den som är döpt har tillträde till nattvarden.
Den firas, utom vid sjukkommunion, alltid i församlingens gemenskap. Det är också möjligt att
De liturgiska
fira nattvarden ekumeniskt, alltså tillsammans
färgerna
med en församling i ett annat kristet samfund.
Av teologiska skäl kan man inte tas emot som
Vitt är Kristus- och högtidsfärnattvardsgäst i romersk-katolska och ortodoxa
gen. Rött är Andens och blokyrkor. Svenska kyrkans nattvardsbord är därdets färg och används dels vid
pingsten, Andens högtid, och
emot öppen för nattvardsgäster oberoende av
dels vid martyrdagarna, då
trossamfund.
Gudstjänstformerna
några av de tidiga kristna vittnena och det motstånd de
mötte uppmärksammas. Violett eller blått står för bot och
fasta. Den används i de perioder som förbereder de största
högtiderna: advent före julen
och fastan före påsk. Blått är
också en klassisk Mariafärg.
Grönt, det växande och mognande livets färg, dominerar
bland annat de många söndagarna efter Trefaldighet. Svart,
långfredagsfärgen i Svenska
kyrkans tradition, är omdiskuterad och ersätts inte sällan
med blått eller violett.
Grundregeln är att det i varje församling ska
firas en huvudgudstjänst alla söndagar och
kyrkliga helgdagar. Bara domkapitlet kan bevilja
undantag från detta, till exempel då en församling vill fira sin huvudgudstjänst gemensamt
med en annan församling i Svenska kyrkan eller
ett annat kristet trossamfund. Huvudgudstjänst
kan firas med eller utan nattvard, men domkapitlet kan besluta om det minsta antal huvudgudstjänster med nattvard som ska firas i en
församling under ett kyrkoår.
Det finns inte några gudstjänstfria veckor i en
församling, med mindre än att domkapitlet godkänt detta. Om församlingens huvudgudstjänst
flyttas till en annan församling måste därför en
annan gudstjänst firas i församlingen under
veckan.
En väsentlig förändring i Svenska kyrkans gudstjänstliv har skett särskilt sedan mitten
av 1900-talet. Nattvardsfirande har utvecklats från att firas sällan till något allt vanligare. Nattvardsväckelsen har också påverkat kyrkohandbokens gudstjänstalternativ. De är
numera högmässa och högmässogudstjänst, söndagsmässa och söndagsgudstjänst, familjemässa och familjegudstjänst De gudstjänstformer som slutar med ”mässa” innehåller nattvardsfirande, de som slutar med ”gudstjänst” firas utan nattvard. Dessutom finns
Ve´nia conciona´ndi (latin), tillstånd att predika, oftast bara kallat venia. Dessa uttryck används dock inte
längre i kyrkoordningen.
41
S i d a | 88
stora möjligheter att fritt utforma temamässor och temagudstjänster, där ämnesval, åldersgrupp och uttrycksform kan styra innehållet. Själva gudstjänsten kan också se ut på
olika sätt.
Gudstjänstens utformning
Kyrkorummets centralpunkter i gudstjänsten är altaret, där liturgin och nattvarden till
största delen firas, och den plats där predikan, en viktig del av ordets gudstjänst, sker.
Därtill kommer bönerna, psalmsångerna, orgelns uttrycksfullhet och livsingripande inslag som tros- och syndabekännelse och avlösning.
Det ryms mycket latin i en gudstjänst, trots att den sedan reformationen sker på folkspråket. Det är inget att låt sig skrämmas av. Ofta finns det dessutom svenska motsvarigheter. En högmässa ser ofta ut på följande sätt.
Man samlas i god tid före gudstjänsten i sakristian42. En tumregel kan vara åtminstone
en timme innan gudstjänsten börjar. Där går man igenom gudstjänstens alla delar och
fördelar arbetsuppgifter i den mån man inte gjort det innan gudstjänstdagen. Den som
ska läsa någon av dagens texter kan behöva några dagar på sig för att på egen hand läsa
texten, men även i övrigt kan det vara bra att veta vilken arbetsuppgift man kommer att
få.
Processionen43, som sker under preludiet44, har blivit allt vanligare på många håll. I
normalfallet inleds den av korset och eventuellt ljusbärare, därefter följer kanske kyrkvärdar med vinkanna och oblatask45 (ibland också patén46, bursa47 och corporale48 samt
evangeliebok), eventuell assisterande präst (ministrant49) och celebranten50 med kalken51.
Efter en psalm följer beredelsen, bön om förlåtelse, förlåtelse och tackbön.
Det har blivit allt vanligare att prästen vid altaret står vänd mot församlingen, versus
populum52. Till prästens liturgiska klädsel hör med en konsekvent tillämpning mässkjorta (alba53), stola54 och mässhake som används vid nattvardsgudstjänst samt röklin55,
stola och korkåpa då nattvard inte firas.
Sakristia, av sacri´stia (latin, i sin tur av sa´cer, helig), sidorum till kyrkrummet. Oftast sker samlingarna
inför en gudstjänst i sakristian.
43 Procession, av proce´ssio (latin), skridande framåt, i detta sammanhang ett högtidligt oh ordnat intåg i
kyrkan.
44 Pre´ludium (latin), förspel.
45 Oblat, av obla´tus (latin), offrad, benämning på nattvardsbrödet. Motsvarar ho´stia, det osyrade nattvardsbrödet, oftare använt i katolsk liturgi.
46 Paten, av pate´na (latin), det fat på vilket nattvardsbrödet, oblaterna, läggs.
47 Bursa, av bu´rsa corpora´lis (latin), ”väska” för corporalet, se not 41.
48 Corpora´le av corpu´s (latin), kropp, i liturgin den duk på vilken nattvardsgåvorna dukas.
49 Ministrant av ministra´re (latin), tjäna, den som biträder den präst som leder gudstjänsten.
50 Celebrant, av celebre´ra, i sin tur av celebra´re (latin), fira, leda mässan.
51 Kalk, av ca´lix (latin), nattvardsbägare.
52 Ve´rsus po´pulum (latin), mot folket.
53 Alba, av a´lba (vit), mässkjorta.
54 Stola (latin), ett band i liturgisk färg dom bärs över axlarna av präst och biskop (hängande rakt övermässkjorta eller röklin) och diakon (med ett av banden snett över bröstet).
55 Röklin (som betyder liten rock) är ett plagg förr bars av prästerna över ytterkläderna vid gudstjänster i
de kylslagna kyrkorna, i dag används det ofta vid gudstjänst då man inte bär exempelvis mässhake eller
som det plagg man har under korkåpan.
42
S i d a | 89
Man ”går in” i den fortsatta gudstjänsten med introitus56 som följs av Herre, förbarma
Dig, Ära åt Gud (gloria), lovsång (laudamus) och dagens bön (collecta).
Textläsningarna är tre: gammaltestamentlig läsning som kan följas av körsång eller
orgelmusik, epistel57 som följs av gradualpsalmen58 och evangelieläsning. Evangelietexten läses av en präst. Ofta läser lekmän – exempelvis, men inte nödvändigtvis, en kyrkvärd eller en gudstjänstvärd – epistel och gammaltestamentlig text. Textläsning fordrar,
även för erfarna textläsare, övning och förberedelse så att man har innehållet alldeles
klart för sig då man läser. Ett hjälpmedel är Handbok för textläsare där betydelse, uttal,
tempo, betoning och annat kommenteras. Alla texterna läses gärna ur kyrkans evangeliebok.
Efter körsång eller orgelmusik följer predikan59, som kan hållas från predikstolen, från
en ambo, fritt stående i koret eller gående i mittgången. Olika traditioner finns i olika
församlingar och kyrkor, liksom olika vanor och önskemål hos olika präster. Därpå kan
ytterligare sång eller orgelmusik följa.
Trosbekännelsen (credo60), som lämpligen finns i dagens agenda61 men som annars
finns i psalmboken, läses gemensamt.
På den följer kyrkans förbön. Den kan utformas på många olika sätt. I kyrkans förbön
kan man infoga böner som gäller aktuella händelser, men också böner som lämnats i
kyrkan under veckan. En god regel är att inte läsa upp namn på den som lämnat bönen.
Är bönen noga hopvikt – mer än ett veck kan vara en tumregel, om än godtycklig sådan –
kan det betyda att vederbörande inte vill att bönen ska läsas upp. Där bönerna läggs kan
man lämpligen ha en skylt som talar om att man brukar läsa några av dem.
Nattvardsfirandet inleds med tillredelsepsalm (offertorium 62) och fortsätter med lovsägelsen (sursum corda63), prefationen64, Helig (Sanctus65), nattvardsbön, Herrens bön
(som också lämpligen finns i dagens agenda, men som annars finns i psalmboken) läses
gemensamt, brödsbrytelsen, fridshälsning (pax66) då man vänder sig till andra gudstjänstdeltagare, tar i hand och önskar Guds eller Herrens frid, O, Guds lamm (Agnus
Dei67), kommunionen68 och tackbön. Tackbönen kan gärna läsas av en kyrkvärd, gudstjänstvärd eller annan nattvardsgäst. Vid nattvardsfirandet bör man kunna erbjuda alkoholfritt vin och glutenfria oblater. Man kan också helt använda alkoholfritt vin och,
även om de är betydligt dyrare, glutenfria oblater.
Den som är döpt och tillhör Svenska kyrkan får biträda prästen vid nattvardsutdelning. Oftast är det kyrkvärdar och gudstjänstvärdar som bistår med detta. Särskilda regler gäller vid ekumeniskt nattvardsfirande.
Intro´itus (latin), ingång.
Epistel, av epist´ola (latin) och epistolē´ (grekiska), brev.
58 Gradualpsalm, av gra´dus (latin), trappsteg. Namnet kom till då försångaren eller kantorn i den tidiga
kyrkan sjöng denna psalm, mellan epsitel och evangelium, stående på ett av tappstegen upp till koret.
59 Predi´kan (latin), förkunnelse.
60 Cre´do (latin), jag tror.
61 Agenda (latin), det som bör göras, utskriven gudstjänstordning för dagens gudstjänst.
62 Offerto´rium (latin), frambärande av nattvardsgåvorna eller den psalm som sjungs då nattvardsgåvorna
bereds.
63 Su´rsum co´rda (latin), ”upplyft era hjärtan”.
64 Prefation (latin), företal.
65 Sa´nctus (latin), helig
66 Pax (latin), fred, frid.,
67 Agnus Dei (latin). Guds lamm.
68 Kommunion, av commu´nio (latin), gemenskap. Man kan också i olika sammanhang se det grekiska ordet
för gemenskap koinoni´a.
56
57
S i d a | 90
Högmässan avslutas med lovpsalm, välsignelse och postludium69.
Vid gudstjänstens slut går man ut under postludiet (till sakristian eller till någon annan plats i kyrkan där man tillsammans ber en kort bön). Även uttåget kallas oftast procession, men dess traditionella namn, om man nu vill vara riktigt noga, är recession70.
Kyrkvärdar och gudstjänstvärdar har också ett ansvar, ofta tillsammans med en kyrkvaktmästare, för andra uppgifter än de som nämnts i samband med gudstjänsten. Ett
exempel är att bistå prästen då mässhake, stola och korkåpa tas på och av. Mässhaken
tas normalt av under predikan för att sedan åter tas på. Det är inte alltid lätt att för prästen att se att skruden sitter rätt.
Andra uppgifter är att ta upp kollekt, dukning och avdukning av altaret, liksom att ta
hand om textilierna efter gudstjänstens slut. Vilka andra gudstjänstuppgifter som anförtros kyrkvärdar och gudstjänstvärdar skiftar mellan församlingarna. Det kan handla om
att överlämna dopljus vid dopgudstjänsten eller biblar till konfirmanderna vid konfirmationsgudstjänsten.
I många församlingar där man har möjlighet till detta förbereds gudstjänsterna, till
stor nytta för liturgi, predikan och kyrkomusik, gemensamt av dem som ska medverka i
en gudstjänstgrupp. Erfarenheterna av detta är goda, men fordrar planering och att
gruppen ses i god tid före gudstjänstdagen.
De kyrkliga handlingarna
Länge förtalades ”förrättningskyrkan”. I dag vet de flesta bättre. De kyrkliga handlingarna är en fantastisk möjlighet till kontakt mellan kyrkan och dem som tillhör Svenska
kyrkan. Ändå händer det alltför ofta att denna möjlighet inte fullt ut tas till vara. Det är
numera för säkerhets skull direkt föreskrivet att dop, konfirmation, vigsel och begravning ska föregås av samtal mellan prästen som ska leda gudstjänsten och de närmast
berörda; det är inget man ska behöva be om. Dessutom har hemförsamlingens kyrkoherde ansvar för att det erbjuds möjligheter till fortsatt kontakt efter gudstjänsten.
Ekonomiskt finns en clearing av kostnader mellan församlingarna. Då dop, konfirmation, vigsel eller begravning sker i en annan församling än hemförsamlingen får församlingen där gudstjänsten hålls ersättning från hemförsamlingen. Clearingbeloppen beslutas av kyrkostyrelsen.
Dopet är det ena av Svenska kyrkans sakrament. Det spelar en avgörande roll för medlemskapet/tillhörigheten. 2010 förrättades cirka 62 000 dop i Svenska kyrkan.
Kyrkoordningen har bestämda regler beträffande församlingens dopansvar, regler som
ska iakttas:
 Församlingen ska erbjuda dopundervisning till dem som är bosatta i församlingen
och tillhör Svenska kyrkan. Då unga eller vuxna döps ska det alltid föregås av en
sådan undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
 Församlingens kyrkoherde ska innan ett barn fyllt sex månader informera föräldrar eller annan vårdnadshavare som tillhör Svenska kyrkan om dopet, liksom om
bestämmelserna för att tillhöra Svenska kyrkan, och erbjuda dem att låta döpa sitt
barn.
 De som tillhör Svenska kyrkan utan att vara döpta ska året före 18-årsdagen av
kyrkoherden dels informeras om dopet och medlemskapsreglerna, dels erbjudas
dopundervisning och dop.
69
70
Postludium (latin), det musikaliska efterspel som avslutar gudstjänsten.
Recession, av rece´ssus (latin), träda tillbaka, återgång.
S i d a | 91
Avgift får aldrig tas ut för dop.
Konfirmationen är en bekräftelse av dopet och sker genom konfirmationsundervisning, deltagande i församlingens gudstjänstliv och en konfirmationsgudstjänst. Den som
är döpt, tillhör Svenska kyrkan och själv begär det får konfirmeras om det, som
kyrkoordningen uttrycker saken, inte finns ytterst starka skäl som hindrar det.
2010 konfirmerades cirka 35 000 ungdomar och 300 vuxna. Om man får dopundervisning och döps det år man fyller 16 år eller senare i livet betraktas man också som
konfirmerad. Svenska kyrkan hade 2010 mer än 600 vuxendop. Många ungdomar, 2010
cirka 1 900, döps i samband med sin konfirmation.
Någon avgift får inte tas ut för konfirmation.
Om konfirmation sker i en annan församling än
hemförsamlingen träder kostnadsclearingen
”En stärkt dopsed bidrar till
en positiv utveckling av anmellan församlingarna i kraft.
delen medlemmar som konEn stärkt dopsed bidrar till en positiv utveckfirmeras. För dem som är
ling av andelen medlemmar som konfirmeras.
döpta som barn stärks deras
För dem som är döpta som barn stärks deras
hemhörighet i kyrkan.”
hemhörighet i kyrkan. Dop och konfirmation
stärker varandra, precis som det är avsett. Dopsedens och konfirmationens utveckling påverkar
också påtagligt utvecklingen av antalet medlemmar.
Den enskilda bikten eller skriftermålet spelade länge en undanskymd roll i Svenska
kyrkan. Reformatorerna hade inte fäst någon större vikt vid den, även om både
kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 talar om den. Den vanliga formen var det
kollektiva skriftermålet, som i sin tur kunde föregås av enskilda själavårdssamtal. Den
ordningen praktiserades särskilt vid sjukkommunion. Inte heller därefter fördes bikten i
någon högre grad fram som en möjlighet för den enskilde.
Det är först från senare delen av 1900-talet som den enskilda bikten börjat röna ett
något större intresse och upptäckas som en tillgång. I bikten får, heter det i kyrkoordningen, den enskilda människan ta emot Guds förlåtelse i sitt eget liv. Den biktande bekänner sin synd och skuld, som kan handla om en särskild händelse, men det kan också
ske genom en allmän syndabekännelse. Därefter ger prästen förlåtelsen på Jesu Kristi
uppdrag. Före bekännelsen har normalt prästen och den biktande ett samtal.
Bikten sker alltid enskilt och omfattas av en absolut tystnadsplikt.
Cirka 20 000 vigslar skedde 2010 i Svenska kyrkans ordning. Cirka 160 av dessa var så
kallade samkönade vigslar. Det normala vid en vigselgudstjänst är att minst en av makarna tillhör Svenska kyrkan. i kraft. Någon avgift får då inte tas ut. Om vigseln sker i en
annan församling än den som de som vigs tillhör träder kostnadsclearingen i kraft. Om
de som vigs inte tillhör samma församling ska den församling som kvinnan tillhör svara
för kostnaden. Om hon inte tillhör Svenska kyrkan ska den församling som mannen tillhör göra det.
Även om inte någon av de blivande makarna tillhör Svenska kyrkan kan vigsel ske i
Svenska kyrkans ordning, men det fordrar att det finns särskilda skäl som motiverar
detta. Då får man också ta ut avgift av dem som vigs.
Har man vigts borgerligt eller på annat sätt kan man vid en särskild gudstjänst få del
av kyrkans välsignelse och förbön. Det skedde vid 150 sådana gudstjänster 2010.
S i d a | 92
STATISTIK
Andel medlemmar, dop, konfirmationer, vigslar och begravningar i Svenska
kyrkans ordning 1960 – 2010
1960
Medlemmar i % av befolkningen
97,5
Döpta i % av födda
87,0
Döpta i % av under året födda som var med- lemmar vid årets slut
Konfirmerade av alla 15-åringar
87
Konfirmerade i % av 15-åriga medlemmar
Vigslar i % av alla vigslar
92,0
Kyrkliga begravningar i % av alla begravningar 96,2
1970
(97)71
80,7
-
1980
93,9
76,2
-
1990
89
69,9
-
2000
82,9
73
-
2010
70,0
53,7
73,3
80,7
79.3
95,5
64,6
57,5
93,5
63,4
64
92,3
43,1
50,7
61.4
87,7
32,1
40,6
36,6
80,9
Antalet begravningar inom Svenska kyrkan var 2010 drygt 73 000. Den kyrkliga delen
av begravningen kan omfatta utfärdsbön72, bisättning73, begravningsgudstjänst (som ska
innefatta överlåtelse och begravningsbön) och gravsättning. Antalet begravningar inom
Svenska kyrkan var 2010 drygt 73 000.
Någon avgift får inte tas ut för begravningsgudstjänsten om den avlidne tillhörde
Svenska kyrkan. Om den sker i en annan församling än den avlidnes hemförsamling träder kostnadsclearingen mellan församlingarna i kraft.
Själaringning (en sed som numera främst förekommer i södra Sverige och som förändrats från att ursprungligen ske då någon låg för döden till att i dag ske när någon dött)
får ske när den som avlidit tillhörde Svenska kyrkan. Efter dödsfallet ska tacksägelse ske
i en församlingsgudstjänst, och ofta sker det numera under ljuständning och även klockringning.
Begravningsgudstjänst får hållas också för den som inte tillhört Svenska kyrkan, men
bara om det finns särskilda skäl och är förenligt med den avlidnes önskemål. Cirka 1 300
sådana begravningar genomfördes 2010. Om den döde inte tillhört Svenska kyrkan får
avgift tas ut, men aldrig för de uppgifter som enligt begravningslagen ingår i begravningsverksamheten.
Så långt möjligt ska man följa de önskemål som uttryckts av den som avlidit. När det
inte finns någon anhörig som ordnar med begravning så bör kyrkoherden verka för att
begravning sker i Svenska kyrkans ordning om den som avlidit tillhörde Svenska kyrkan.
Det finns ett fenomen som tycks öka i omfattning, nämligen gravsättning utan någon
som helst ceremoni. Då det sker på den dödes egen önskan finns inte mycket att säga om
det i den akuta situationen, om så inte är fallet kan det finnas anledning att i vart fall
samtala om saken i ett pastoralt syfte.
Uppgifter om antal medlemmar saknas. Uppskattad andel.
Andakt i den dödes hem innan transport därifrån sker.
73 Bisättning kan innebära en förflyttning, men också förvaring, av stoftet i väntan på begravningen. Ibland
kan också möjlighet ges att en sista gång se den döde. Bön i enkel form kan ske i samband med bisättningen, vilket gör att man kommer nära begreppet utfärdsbön.
71
72
S i d a | 93
Kyrkoherdens beslut om rätt till konfirmation, vigsel och begravningsgudstjänst kan,
om beslutet innebär ett nej, överklagas till domkapitlet. Kyrkoherden kan också uppdra
till annan präst att fatta dessa beslut.
Som en kommentar till tabellen på den förra sidan kan man konstatera att antalet dop
per år i individer räknat minskat med mer än 20 000 under de senaste 20 åren och antalet konfirmationer har minskat med drygt 25 000. Siffrorna för det minskade antalet
kyrkliga vigslar och begravning är mindre. Till de intressanta noteringar man kan göra
hör att dop är vanligare bland samboende föräldrar än bland gifta.
Andra gudstjänster
Det finns också vignings-, sändnings- och mottagnings- och invigningsgudstjänster:
 Biskopsvigning sker i Uppsala domkyrka och leds normalt av ärkebiskopen. Prästoch diakonvigning sker i respektive stiftskyrka och leds av biskopen.
 En sändningsgudstjänst kan hållas då en medarbetare eller församlingsbo sänds
till tjänst utomlands eller till ett annat uppdrag som motiverar det. Ofta sker gemensamma sändningsgudstjänster för till exempel medarbetare i Svenska kyrkans
internationella verksamhet eller Svenska kyrkan i utlandet.
 En mottagningsgudstjänst bör hållas så nära tillträdesdagen för den som tas emot
som möjligt. En ny biskop ska tas emot i en gudstjänst i stiftets domkyrka. En kyrkoherde ska tas emot i en för pastoratet gemensam gudstjänst. Nya medarbetare,
förtroendevalda och ibland frivilliga medarbetare i övrigt bör tas emot av församlingen i en huvudgudstjänst.
 Invigningsgudstjänst sker då ett nytt kyrkorum eller en begravningsplats för dem
som tillhör Svenska kyrkan tas i bruk. Också då ett kyrkorum tas ur bruk ska det
ske genom en gudstjänst.
Gudstjänstlivets utveckling
Det har gått kort tid, bara drygt tio år millennieskiftet. Ändå finns det flera viktiga iakttagelser man kan göra:
 Det totala antalet gudstjänstbesök per år har minskat, vilket bland annat hänger
samman med det minskande medlemsantalet.
 Antalet huvudgudstjänster per år har minskat, men antalet huvudgudstjänster
per församling har ökat på grund av sammanslagningar av församlingar. Antalet
besökare vid huvudgudstjänsterna har minskat.
 Andelen huvudgudstjänster med respektive utan nattvardsfirande har förändrats
till en stark dominans för huvudgudstjänster med nattvard.
 Familjegudstjänster och familjemässor är välbesökta, men sker inte ofta nog för
att nämnvärt påverka totalsiffrorna. Också musikgudstjänsterna fortsätter att
vara välbesökta.
 Antalet andra gudstjänster än huvudgudstjänster per år har också minskat, men i
mindre grad än huvudgudstjänsterna.
 Antalet kyrkliga handlingar har varit förhållandevis stabilt. Antalet besökare har
minskat något.
 Antalet sön- och helgdagar då huvudgudstjänst inte firats i en församling har
minskat kraftigt och antalet huvudgudstjänster per församling har ökat.
S i d a | 94
STATISTIK
Gudstjänstfirandet i Svenska kyrkans församlingar 2000 och 2010
Källa: Svenska kyrkans statistikdatabas (avrundade tal)
Antal huvudgudstjänster
Besök vid huvudgudstjänster
Antal andra gudstjänster
Besök vid andra gudstjänster
Antal kyrkliga handlingar
Besök vid kyrkliga handlingar
Antal kommunioner
2000
127 000
6,7 miljoner
213 000
8,8 miljoner
136 000
6,1 miljoner
2,6 miljoner
2010
100 000
4,6 miljoner
201 000
6,9 miljoner
133 000
5,7 miljoner
2,7 miljoner
Skillnaderna är stora mellan olika delar av landet, liksom mellan stad och land. I en del
avseenden har dock skillnaderna minskat. Sekulariserade regioner – till exempel Mälardalen och storstäderna – minskar mindre i fråga om gudstjänstdeltagande än kyrksamma regioner som till exempel Småland och Västergötland.
Församlingsliv och verksamhet i övrigt
Församlingens grundläggande uppgift är som nämns många gånger i den här boken att
fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Det är inte fyra
separata uppgifter. De går in i varandra. Därför står det i kyrkoordningen ”uppgift”, inte
”uppgifter”. Ibland kan man skilja på de olika delarna av uppgiften, men ibland är detta
omöjligt som kommer att framgå. Gudstjänstlivet, som nyss behandlats utförligt, griper
på många sätt in i övriga delar av den grundläggande uppgifter, liksom ofta omfattar
gudstjänstfirande.
Konfirmandundervisningen är en viktig del av församlingens undervisning. Konfirmationssedens utveckling har nyss beskrivits. Undervisningen i församlingen tar sig också
många olika uttryck. Den kan omfatta allt från enskilda samtal om trons mysterier till
seminarier i kyrka och församlingshem, från samtal i bibelstudiegrupper till ett omfattande kulturutbud som kretsar kring de stora livsfrågorna, från föreläsningsserier om
kristendomens kärna till öppet hus i kyrkan.
Under senare år har antalet bibelstudiegrupper och samtalsgrupper om kristen tro legat över 2 000 och dessutom ökat i antal. Antalet deltagare har legat kring 25 000 per år.
Länge var församlingens diakoni tämligen stabil till sin utformning. Hembesök och besök på äldreboenden, en öppen mottagning, verksamhet i församlingen för olika målgrupper och särskilt stöd i krissituationer har länge funnits som inslag i diakonens arbete. Hela tiden finns också inslag av själavård i det diakonala arbetet.
Inom många församlingar sker en förändring. Inte minst tycks den verksamhet som
tar sikte på särskilt utsatta grupper öka. Det ekumeniska samarbetet tycks öka, liksom
samarbetet över religionsgränserna. Förändringarna sker främst i de större städerna.
De här slutsatserna kan man dra av den undersökning, Församlingsdiakoni i förändring, som gjordes 2010. Undersökningen visar att prioriterade områden är dels barn och
S i d a | 95
unga, dels äldre. Det stämmer bra med resultaten i Medlem 2010. Också medlemmarna
prioriterar dessa områden, tillsammans med stöd till dem som är socialt mest utsatta.
I många församlingar finns sorgegrupper, ofta tillsammans med andra församlingar
och en tredjedel av de församlingar som undersökningen nådde har någon form av caféverksamhet, ”allt från kulturcafé till café för psykiskt sköra” som det beskrivs av en församling.
Några andra iakttagelser från undersökningen:
Den omfattande
 Församlingsdiakonin innefattar mer
arbete med äldre och utsatta än med
kyrkomusiken
barn och unga. En annan skillnad är att
Församlingarnas kyrkomusik är
mötet med utsatta barn ofta sker i milomfattande, livaktig och av ofta
jöer och verksamheter utanför kyrkan,
hög kvalitet. De främsta kyrkoköalltså uppsökande och i samverkan
rerna tillhör landets yppersta elit,
med andra organisationer. Aktiviteter
liksom många av kyrkomusikerna.
för äldre i hög grad sker inom ramen
Musiken förekommer i samför församlingens egen verksamhet.
band med gudstjänster och annat
 Familjerådgivning har en relativt låg
församlingsarbete och spelar en
viktig roll i ungdomsarbete, i kyrprioritet.
kans
öppna verksamhet för vuxna
 Stöd till hemlösa ges av en femtedel av
och i diakonin. Den når många
församlingarna, främst i större och
människor genom konserter,
medelstora städer. Eget härbärge är
somliga med entréavgift men
mer sällsynt än annat stöd.
många utan avgift. Det enda som
 En femtedel av församlingarna ger i
kan beklagas är att kyrkomusinågon form stöd till flyktingar.
kens betydelse för svenskt kulturFörsamlingarna ger också kontantstöd till
behövande, ofta med hjälp av stiftelser. Omfattningen under ett år är svår att bedöma,
men en uppskattning som gjorts är att den är
cirka 60 miljoner kronor. I kyrkostatistiken
kan man notera att antalet besökare i öppen
gemenskapsverksamhet i församlingarna
stigit i flera år och 2010 var i det närmaste
två miljoner.
Deltagandet i församlingens öppna verksamhet har ökat betydligt. Några exempel:
 Öppen verksamhet för barn och unga
0–19 år har under 2000-talet ökat från
1,5 till 2 miljoner. I barn- och ungdomsverksamheten finns cirka 13 000
frivilliga och ideellt arbetande ledare.
 Det finns flera tusen kyrkliga syföreningar med mer än 50 000 deltagare
och en verksamhet som är betydligt vidare än det låter.
och musikliv inte riktigt nått fram
till dem som har det kulturpolitiska ansvaret i regering och riksdag.
Några siffror från Svenska kyrkan 2010:


Cirka 2 900 vuxenkörer med
cirka 65 000 medlemmar.
Drygt 700 ungdomskörer med
drygt 7 000 medlemmar.

Cirka 2 200 barnkörer med
cirka 32 000 medlemmar.

Mer än 500 instrumentalensembler med cirka 4 500 deltagare.


Över 3 000 konserter med
mer än 500 000 besökare.
Cirka 22 000 musikgudstjänster med cirka 2 miljoner besökare.
S i d a | 96


Antalet besökare vid öppen verksamhet med kulturellt innehåll har stigit under
senare år och 2010 passerat 1,9 miljoner och grupper med kulturell inriktning har
årligen cirka 10 000 deltagare. Under 2010 visades cirka 1 500 utställningar med
kulturinriktning.
18 000 kyrkvisningar, som är en stor möjlighet att förmedla kunskap om också det
allra innersta i kyrkan, genomfördes under 2010.
Innebörden i församlingens mission är i dag bredare än tidigare. Man skilde förr mellan
evangelisation i Sverige och mission utanför landets gränser, främst i Tredje världens
utvecklingsländer. I dag omfattar begreppet mission arbetet i Sverige och ansvaret för
att Svenska kyrkan på olika sätt bär sitt ansvar som en del av den världsvida kyrkan.
Den grundläggande beskrivningen av innebörden i missionsarbetet är att det syftar till
att, som det heter i kyrkoordningen, ”människor ska komma till tro på Kristus och leva i
tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Detta behöver inte alltid speglas i kyrkostatistiken, men en ambition är självfallet att nå nya människor med det kristna budskapet och stärka de redan kristna i deras tro. Missionen har alltid bestått av gudstjänst, undervisning och diakoni.
Missionen är i dag inte heller enkelriktad, det bedrivs också ”mission i retur” genom
verksamhet i församlingar i Sverige av präster och andra medarbetare från Svenska
kyrkans gamla ”missionsfält”.
Den internationella verksamhet som bedrivs med Kyrkans hus i Uppsala som bas är
Svenska kyrkans gemensamma. Den inrymdes tidigare rymdes i Svenska kyrkans mission (SKM) och Lutherhjälpen. Detta omfattande arbete är beroende av församlingarnas
insatser. I församlingarna finns därför både internationella grupper och mer än 5 000
internationella ombud. Särskilt stora insatser görs lokalt i samband med de stora insamlingsperioderna, till exempel Fasteinsamlingen, den största av Svenska kyrkans insamlingar.
Det finns också församlingar som gått längre i sitt internationella engagemang genom att etablera kontakt med vänförsamlingar på samma sätt som stiften numera har
ett eller flera vänstift på olika håll i världen. Många församlingar tar del i Kyrkornas globala vecka, ett ekumeniskt arrangemang som genomförs varje år i november.
Kollekter
Kollekten74 är en del av gudstjänsten, men också en viktig förutsättning för delar av
verksamheten. Kollekten kan ses som en symbol för att det vi äger bara är tillfälligt och
till låns. Kollekten kan också ses som ett uttryck för samhörigheten med andra kristna,
vår omsorg om människor i nöd och vår tacksamhet mot Gud.
Vid varje huvudgudstjänst ska kollekt tas upp om inte särskilda skäl talar mot detta.
Vid övriga församlingsgudstjänster får kollekt tas upp. Kollekt ska alltid tas upp till
Svenska kyrkans verksamhet eller annan för Svenska kyrkan angelägen verksamhet.
Ansvarig för sammanräkningen av kollekten är den präst som bär huvudansvaret för
gudstjänsten, men han/hon kan uppdra till exempelvis en kyrkvärd att svara för sammanräkningen.
Rikskollekt, det vill säga en kollekt som tas upp i alla landets församlingar, får tas upp
högst 30 dagar varje år och beslutas av kyrkostyrelsen. Om det finns synnerliga skäl får
Kollekt, av colle´ctus (latin), samling. Men ”kollektbönen” är en bön då man samlar sig, inte då man tar
upp kollekten! För att förebygga missförstånd kallas bönen i evangelieboken numera ”dagens bön”.
74
S i d a | 97
en riks- eller stiftskollekt i en församling flyttas till annan dag under året. Beslut om detta fattas av domkapitlet.
Stiftskollekt, det vill säga en kollekt som tas upp i alla stiftets församlingar, får tas upp
högst 10 dagar varje år på andra dagar än de då rikskollekt tas upp och beslutas av
domkapitlet.
Församlingskollekt beslutas av kyrkorådet, men får inte tas upp på de dagar som
rikskollekt eller stiftskollekt tas upp.
STATISTIK
Kollekternas storlek 1980–2010
Källa: Svenska kyrkans matrikel och statistikdatabas
Enhet: miljoner kronor
Årets kollekt
I 1980 års penningvärde
1980
77
77
1990
129
62
2000
102
47
2010
100
33
FÖRDJUPNING
Svenska kyrkan och samerna
NÅGON EGENTLIG missionsverksamhet bland samerna fans av allt att döma inte under medeltidens
sista århundraden. Det var först Gustaf Vasa som sände ut enstaka missionärer för att omvända samerna till den kristna religionen.
Först att med större iver gripa sig an missionsarbetet bland samerna var Karl IX. 1599 utfärdade
han en befallning att det skulle byggas åtminstone en kyrka i varje så kallad lappmark. 1602 grundades direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverk. Dess uppgift var att bedriva mission bland samerna. Vid samma tid byggdes kyrkor eller kapell på fler platser i det samiska området. Kungen förutsatte att de prästerna som bar ansvaret skulle vara fast bosatta i församlingarna inom det samiska
området. Tidigare hade präster i angränsande socknar rest någon gång om året för att predika och
utdela sakramenten, men de ville inte permanent vistas där.
UNDER 1600-talet intresserade sig Gustav II Adolf för missionen bland samerna. 1619 trycktes de
två första böckerna på samiska, om än i svårförståeliga översättningar. De skulle hjälpa präster och
lärare att sprida kristendomen bland samerna. Alla de här åtgärderna var säkert motiverade av såväl
politiska och industriella som religiösa skäl. Det fanns en vilja till expansion norrut i de fortfarande
oklara gränsområdena. De silverfyndigheter man upptäckt bidrog till intresset.
Drottning Kristina återkom till förslaget att prästerna skulle bo i sina församlingar, vilket inte tidigare vunnit gehör. På hennes initiativ och bekostnad trycktes 1648 Manuale Lapponicum med bland
annat gudstjänstordning, den första boken på nordsamiska. Under 1600-talet kom också ABC-böcker,
katekeser och andra handböcker för präster.
PÅ 1720-TALET VAKNADE ett ännu mer aktivt intresse för att bedriva mission bland samerna. Den
pietistiska rörelsen i Sverige var en av förespråkarna för detta, men framför allt kom impulserna från
den norska så kallade lappmissionen. Från kyrkligt håll föreslogs 1719 att fler skolor skulle upprättas,
att prästerna skulle lära sig samiska och att böcker borde tryckas på samiska. Kyrkan utvecklade ett
samiskt skriftspråk, det sydlapska bokspråket, ett skriftspråk som inte användes i tal men som kunde
förstås av fler än som kunnat förstå de tidigare utgivna böckerna. I det nordsamiska området kunde
S i d a | 98
det dock inte användas. Nya Testamentet trycktes först gången 1755, även det på det sydlapska bokspråket.
1723 lades grundstenen till den nya organisation som missionen bland samerna fick under frihetstiden. 1739 inrättades direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverk. På detta sätt lades det samiska området i kyrkligt och administrativt hänseende under ett särskilt nybildat ämbetsverk. Missionen
bland samerna fick en organisatorisk ordning. Under 1700-talet engagerade sig också Samfundet Pro
Fide et Christianismo i arbetet bland samerna.
PÅ 1760-TALET ansågs förhållandena i de så kallade lappmarksförsamlingarna vara så pass bra att
de regelbundna visitationerna kunde upphöra. Istället fick prästerna årligen sända in en ämbetsberättelse till direktionen i Lappmarkens ecklesiastikverk. Direktionen avvecklades 1801 och fördes över
till andra organ. En del av verksamheten gick 1835 över till Svenska missionssällskapet. Hela Bibeln
trycktes för första gången 1811. Fortfarande använde man i kyrkliga sammanhang det sydlapska bokspråket. Denna utgåva hade ett sådant format att den inte kunde spridas eller ras med på resor. Snarare fick den ligga i kyrkan.
I Norrbotten och Västerbotten kallades församlingarna med ursprunglig samisk befolkning lappmarksförsamlingar, även sedan nybyggarna blivit en majoritet i dem. Allt fler flyttade in till dessa
församlingar och en del samer blev bofasta. Samerna blev en minoritet i de flesta församlingarna,
men fortfarande hade man att ta hänsyn till behovet av samiskspråkiga gudstjänster och konfirmationsundervisning på samiska. I Jämtland blev lappförsamlingarna en sorts bihang till de lokala församlingarna. Samerna blev medlemmar i dessa icke-territoriella lappförsamlingar. Prästerna förestod
dessa församlingar utöver sina vanliga lokala församlingar. Samerna hade inget att göra med den
lokala församlingen, de fick inte delta i kyrkostämmor, prästval eller andra sammanhang som rörde
kyrka och skola. Inte ens i deras egna församlingar fanns kyrkostämma eller kyrkoråd.
UNDER SLUTET AV 1800-TALET började ett rasistiskt synsätt på urbefolkningarna att växa fram i
Europa i stort och också i Sverige. På grumliga grunder gjordes forskningsexpeditioner inom det samiska området. De begärde bistånd av lärare och präster vid urvalet av samiska familjer som skulle
mätas och fotograferas, liksom i valet av en del gravar som grävdes upp. Ofta fick de den hjälp de
begärde.
Trots att nya skolformer växte fram i Lappmarken blev många barn till nomadiserande samer utan
undervisning. Krav restes på en skolreform. Mot detta ställdes uppfattningen att man för att hjälpa
samerna att överleva måste skydda dem från civilisationen. Politiken präglades av att »lapp skall vara
lapp«. Till detta bidrog Svenska kyrkan.
Sedan 1835 bedrevs alltså kyrkligt arbete i den så kallade lappmarken av Svenska Missionssällskapet. Dit sändes kateketer eller missionärer och missionsskolor inrättades. 1961 bytte sällskapet namn
till Svenska Missionssällskapet Kyrkan och Samerna. Sällskapet har under åren haft betydelsefulla
funktioner bland annat genom anställning av ödemarksdiakoner och stöd till kyrkligt arbete bland
samerna.
UNDER ANDRA HÄLFTEN AV 1900-TALET inrättades fasta prästtjänster för samer. Samiska rådet i
Svenska kyrkan inrättades 1996 direkt under kyrkostyrelsen. På stiftsnivå finns arbetsgrupper i Luleå,
Härnösands och Stockholms stift. Samisk verksamhet finns också i Västerås och Göteborgs stift. Det
samiska kyrkliga arbetet har gjort flera viktiga framsteg under de senaste decennierna.
Särskilt under senare år har senare kunskaperna i Svenska kyrkan om samiskt liv och samisk kyrklighet vuxit. Gudstjänstlivet har ägnats större uppmärksamhet. Årliga konfirmationsläger ordnas för
samiska ungdomar. Tillgången på översättningar har blivit bättre. Nyöversättningar av Nya Testamentet gjordes 1997 till nordsamiska och 2003 lulesamiska. En ny psalmbok gavs ut på nordsamiska
1996. En ny psalmbok på lulesamiska gavs ut 2003. Markusevangeliet översattes till sydsamiska 1993.
Men ännu finns ingen samisk översättning som omfattar hela Bibeln. För närvarande pågår i norsksvenskt samarbete översättning till sydsamiska av ytterligare bibeltexter. Översättning för och sammanställning av en nordsamisk psalmbok pågår också.
S i d a | 99
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 6
Församlingar och samfälligheter
En historisk bakgrund
Sockenstämman formaliserades inte förrän på 1600- och 1700-talen. Detaljerade bestämmelser beträffande sockenstämma, sexmän och kyrkoråd på landsbygden lades första gången fast i prästerskapets privilegier 1723. 1817 och 1843 beslutades nya bestämmelser om sockenstämmor, kyrkoråd och sockennämnder. I städerna skiftade formerna för församlingarnas självstyrelse. Det förekom sockenstämmor, men de som utövade det lokala ansvaret kunde utses på annat sätt. I vart fall efter 1843 var även städernas församlingar egna juridiska personer.
1800-talet innebar omfattande förändringar av den förtroendevalda kyrkliga organisationen. De nya nämnderna innebar att man skiljde på kyrkliga och borgerliga angelägenheter. Sockennämnderna fick ansvaret för hälsovården och flera andra angelägenheter som var av borgerlig karaktär. Genom 1862 års kommunalreform bildades en kommunalstämma som svarade för alla ”gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter” som inte uttryckligen skulle hanteras av kyrkostämman, nämligen församlingens och skolans angelägenheter. Kyrkorådet och skolrådet blev beredande och verkställande organ för kyrkostämman.
Ytterligare förändringar skedde i början av 1900-talet, bland annat genom att skolfrågorna på vissa håll och barnavårdsärendena helt och hållet fördes över till den borgerliga kommunen. Genom 1930 års lag om församlingsstyrelse fördes skol- och biblioteksfrågorna helt över från den kyrkliga till den borgerliga kommunen, men församlingarna
kunde fortfarande ha församlingsbibliotek. 1961 togs även dessa bort ur uppräkningen
av församlingens angelägenheter i församlingsstyrelselagen. För den kyrkliga organisationen betydde förändringarna 1930 också att alla församlingar kunde införa ett kyrkofullmäktige. Fullmäktige blev obligatoriskt i de största församlingarna.
Församlingens grundläggande uppgift och ansvar
En klart utpekad uppgift
Församlingens grundläggande uppgift är klart och tydligt formulerad både i lagen om
Svenska kyrkan och i kyrkoordningen i en enda mening, nämligen att
S i d a | 100
”församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning
samt utöva diakoni och mission”:
Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap
skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.
Detta och inget annat är alltså uppgiften, kallelsen och sändningen i några ord. Alla församlingens resurser och allt arbete som bedrivs ska anknyta till den. Av detta följer att
också den nationella nivån och stiften i Svenska kyrkan ska inrikta sitt arbete på att
stödja församlingarna i arbetet med just denna uppgift.
Det finns flera kriterier som ska uppfyllas för
en församling. Det ska finnas en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag
”Församlingens
eller åtminstone en gudstjänst per vecka i förgrundläggande
uppgift är att
samlingen och minst ett kyrkorum. Det ska finfira
gudstjänst,
bedriva
nas människor som tar ansvar för att församundervisning samt utöva
lingens grundläggande uppgift blir utförd och
diakoni och mission.”
som är beredda att åta sig förtroendeuppdrag,
alltså förtroendevalda. Utöver dessa minimikrav
ska stift och församlingar eftersträva en lokal
indelning som gör det möjligt att bedriva en
verksamhet som i största möjliga mån motsvarar de behov som finns i inte bara i en församling utan också inom ett större område.
En omstridd fråga är en församlings rätt att bedriva näringsverksamhet. Möjligheten
finns, men bara om verksamheten har en naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgift. Oklarheterna är dock många och kyrkostyrelsen förbereder en policy
som ska kunna vara vägledande. Församlingars rätt att driva begravningsbyrå är fortfarande något oklar. Svenska kyrkans överklagandenämnd anser det inte förenligt med
kyrkoordningen att bedriva denna verksamhet. Kyrkostyrelsen anser att församlingsägda begravningsbyråer nu inte bör etableras.
Församlingen är också den primära enheten i den kyrkliga organisationen. Det är
framför allt i församlingen som Svenska kyrkan möter sina medlemmar och besökare
och de sin kyrka. Ansvaret omfattar den kyrkliga verksamheten för dels dem som tillhör
eller bor i församlingen, dels dem som av något annat skäl vistas där, även tillfälligt.
Det så kallade vistelsebegreppet i kyrkoordningen kan till exempel handla om dem
som arbetar eller studerar inom församlingens gränser, liksom sjuka och äldre från
andra orter som för längre tid vistas där. För många församlingar kan det också finnas
skäl att driva en ”turistkyrka” i någon form, inte minst under sommarhalvåret.
Församlingen får lämna bidrag till internationell diakoni och mission, vilket betyder
just »lämna bidrag» och inte att bygga upp en egen verksamhet med till exempel egen
utsänd personal. Att rätten att lämna bidrag gäller Svenska kyrkans internationella
verksamhet är naturligt. Också vänförsamlings- och vänstiftskontakter kan inrymmas.
Den lokala indelningen
Församlings- och pastoratsindelningen
Svenska kyrkans indelning bygger enligt såväl lagen om Svenska kyrkan som kyrkoordningen på territorialförsamlingsprincipen. Hela landet täcks av territoriella församlingar
S i d a | 101
vars områden inte någonstans överlappar varandra. Den som tillhör Svenska kyrkan hör
till den territoriella församling där man är bosatt.
De enda undantagen är de som hör till någon av de fem icke-territoriella församlingarna i Svenska kyrkan, det vill säga Hovförsamlingen, de tyska församlingarna (S:t Gertruds i Stockholm och Christinae i Göteborg), den finskspråkiga församlingen i Stockholm samt Karlskrona amiralitetsförsamling.
STATISTIK
Antalet territoriella församlingar 1900–2011
Källa: Svenska kyrkans utredningar 2011:2 Närhet och samverkan samt Östlund, Jan, Faktablad kring Svenska kyrkans ekonomi
Antal territoriella församlingar
1900
2 553
2000
2 517
2002
2 225
2006
1 837
2011
1 456
Antalet församlingar i Svenska kyrkan har alltså minskat radikalt under det senaste decenniet. Medan antalet minskade med 0,6 procent under hela 1900-talet, så minskade
antalet under 2000-talets första tio år med 40,3 procent. I många fall har förändringen
inneburit att man slagit samman församlingar i ett flerförsamlingspastorat.
Man kan också se utvecklingen i ett annat perspektiv som har betydelse för relationen
mellan Svenska kyrkan och samhället i övrigt. Fram till 1952 omfattade borgerliga
kommuner och församlingar på landsbygden samma område. Arbetet med strukturfrågorna blir allt svårare genom de stora geografiska skillnaderna.
I undersökningen Medlem 2010 påpekas bland annat att man utanför de stora tillväxtregionerna kan komma att få en allt äldre medlemskår och färre barn och ungdomar.
Samtidigt innebär segregationen att vissa församlingar växer i fråga om antalet invånare
men minskar snabbt i antal medlemmar, främst genom att en stor del av de inflyttade är
födda i andra länder. Resultatet blir fortsatt mycket arbete, men minskade inkomster.
STATISTIK
Antalet pastorat 1900-2011
Källa: Svenska kyrkans utredningar 2011:2 Närhet och samverkan
och Östlund, Jan Faktablad kring Svenska kyrkans ekonomi
Antal pastorat
1900
1 373
1969
1 142
2000
1 081
2010
911
2011
904
Pastoraten har liksom församlingarna minskat i antal. Det skedde med början redan i
mitten av 1900-talet genom en av riksdagen beslutad pastoratsreglering.
S i d a | 102
De kyrkliga samfälligheterna
En samfällighet har det ekonomiska ansvaret för alla de ingående församlingarnas uppgifter och beslutar därför om kyrkoavgiften i hela samfälligheten. Samfälligheten är också arbetsgivare för alla anställda, har det grundläggande ansvaret för den fasta egendomen inom samfälligheten och är huvudman för begravningsverksamheten. Det finns 35
flerpastoratssamfälligheter. Övriga samfälligheter är pastoratssamfälligheter.
Av de 1 456 församlingarna samarbetade 2011 960 i kyrkliga samfälligheter. Samfälligheten blir då den lägsta ekonomiska enheten i den kyrkliga organisationen. Det finns
2011 sammanlagt 778 ekonomiska enheter, det vill säga församlingar med egen ekonomi och samfälligheter.
Före år 2000 fanns partiella samfälligheter, där församlingarna samverkade i en begränsad utsträckning. Partiella samfälligheter finns inte längre, så när som på en. Detta
undantag är Samfälligheten Gotlands kyrkor.
I anslutning till Strukturutredningens arbete diskuteras möjligheten att återinföra de partiella samDen krångliga
fälligheterna, men enbart för begravningsverksamheten där det har
delen av indelningen
föreslagits att en och samma bePastoratet är tjänstgöringsområdet
gravningsavgift ska gälla inom en
för en kyrkoherde. Därefter blir det
kommun.
litet komplicerat. Pastorat med en
De ekonomiska enheterna skiftar
församling utgör ett enförsamlingskraftigt i storlek. Störst är Götepastorat. I en sådan behövs ingen
borgs kyrkliga samfällighet med
annan organisationsnivå. Har ett pascirka 290 000 medlemmar och
torat flera församlingar är det ett flerminst Fardhems kyrkliga samfälligförsamlingspastorat, ska församlinghet på Gotland med cirka 750 medarna samverka i en samfällighet. Den
lemmar. Medianstorleken per ekokallas då pastoratssamfällighet. Också
nomisk enhet är 8 500 medlemmar.
församlingar inom flera pastorat kan
bilda en samfällighet. Den blir då en
flerpastoratssamfällighet. Mest komplicerad blir organisationen då det
finns flerförsamlingspastorat i en flerpastoratssamfällighet.
Ändringar i församlings-, pastoratsoch samfällighetsindelningen
Stiftsstyrelsen beslutar om ändringar i den territoriella församlings-, pastorats- och samfällighetsindelningen inom stiftet. Stiftsstyrelsen ska verka för en ändamålsenlig indelning. Förändringar kan också förelås av en
församlingsmedlem, en berörd församling eller samfällighet och domkapitlet. Stiftsstyrelsen får besluta att bilda en flerpastoratssamfällighet om de berörda pastoraten har
samtyckt eller om en samfällighet skulle vara »till övervägande och varaktig fördel för
pastoraten».
Om förhållandena förändrats kan stiftsstyrelsen också ändra eller upplösa en flerpastoratssamfällighet. Även här gäller att frågan, förutom av stiftsstyrelsen själv, kan tas
upp av dem som är berörda.
Ändringar i indelningen ska normalt träda i kraft den i januari året efter det år då
kyrkoval skett. Beslut om ändringen ska i regel ske senast ett år innan den träder i kraft.
S i d a | 103
Organisationen inom församling, pastorat och samfällighet
Kyrkofullmäktige och samfällda kyrkofullmäktige
Kyrkofullmäktige eller samfällda kyrkofullmäktige ska fatta beslut i principiella ärenden
och i ärenden av större vikt. Om församlingen inte ingår i en samfällighet är det kyrkofullmäktige som är församlingens högsta beslutande organ. Om församlingen ingår i en
samfällighet sker en arbetsfördelning mellan de två fullmäktige som då finns. Merparten
av ärendena går till samfällda kyrkofullmäktige.
Det minsta antalet platser i kyrkofullmäktige och samfällda kyrkofullmäktige är 15.
Därutöver finns det minimigränser satta efter antalet röstberättigade.
Kyrkofullmäktiges och/eller samfällda kyrkofullmäktiges sammanträden är offentliga.
Fullmäktige ska besluta i följande ärenden:
1. Mål och riktlinjer för verksamheten. Bland annat beslutar fullmäktige för församlingens räkning om församlingsinstruktionen, ett ärende där också kyrkoherden
fattar ett självständigt beslut innan den utfärdas av domkapitlet. Andra övergripande och riktningsgivande beslut, till exempel om verksamhetsplan och långsiktiga vård och underhållsplaner, kan också höra hemma på fullmäktiges bord.
2. Budget, kyrkoavgift och andra viktiga ekonomiska frågor. Till de senare hör till exempel beslut om andra avgifter än kyrkoavgiften, liksom köp och försäljning av fast
egendom. I samfälligheten är det samfällda kyrkofullmäktige som beslutar i dessa
ärenden.
3. Kyrkorådets, kyrkonämndens och andra nämnders organisation och verksamhetsformer. I varje församling, eller i samfälligheten om församlingen ingår i en sådan,
ska det finnas en valnämnd med uppgift att genomföra de kyrkliga valen på kyrkans valdag. De nämnder, utöver kyrkorådet, som är vanligast är fastighetsnämnd,
kyrkogårdsnämnd och personalnämnd. Fullmäktige ska fatta beslut om reglemente
för dessa organ. Man brukar varna för inrättandet av en personalnämnd. Personaldimensionering och personalkostnader är så tunga delar av både verksamhet och
budget att de bör hanteras av kyrkorådet.
4. Val av ledamöter och ersättare i kyrkoråd, kyrkonämnd och andra nämnder. Det kan,
men behöver inte, finnas en av fullmäktige vald valberedning. Dessa val ska göras
av det nyvalda fullmäktige under valåret, senast den 31 december. De utskott kyrkorådet behöver för sitt arbete väljs av kyrkorådet.
5. Val av revisorer och revisorsersättare, vilket sker i samma ordning som i punkt 4. I
en samfällighet sker dessa val i samfällda kyrkofullmäktige.
6. Grunderna för ekonomiska förmåner för förtroendevalda. I en samfällighet sker detta val i samfällda kyrkofullmäktige.
7. Årsredovisning och ansvarsfrihet. I en samfällighet är det samfällda kyrkofullmäktige som beslutar i dessa frågor.
Oftast väcks ärenden i kyrkofullmäktige av kyrkorådet (eller kyrkonämnden). Om det
finns ytterligare någon nämnd kan också den väcka ett ärende. Andra som kan väcka
ärenden är fullmäktigeledamöterna själva genom en motion, kyrkostyrelsen och vissa
andra organ på nationell nivå, stiftsstyrelsen eller någon nämnd stiftsfullmäktige tillsatt,
domkapitlet och revisorerna.
S i d a | 104
Några andra bestämmelser:
 Fullmäktiges ärenden ska normalt beredas. Oftast är det kyrkorådet eller kyrkonämnden som gör detta. Kyrkorådet/kyrkonämnden ska också ges möjlighet att
yttra sig över förslag från andra nämnder om sådana finns. Om ett ärende särskilt
angår en församling eller ett pastorat ska församlingskyrkoråd respektive pastoratsnämnd höras. Undantagna från beredningstvånget är behandlingen av årsredovisningen, val och brådskande ärenden under vissa förutsättningar och om alla i
fullmäktige är ense om att ingen beredning behöver ske.
 Ledamöterna får ställa frågor till någon ledamot i kyrkorådet eller en nämnd. Ordförande och vice ordförande i församlingskyrkoråd och pastoratsnämnd har rätt
att ställa frågor i samfällda fullmäktige.
 Kyrkoherden har rätt att delta i fullmäktiges överläggningar, men inte i besluten,
liksom att anteckna särskild mening till protokollet.
 I samfällda kyrkofullmäktige har också församlingarnas kyrkoråd och pastoratsnämnden rätt att väcka ärenden.
Direktvalt kyrkoråd
Kyrkoherden
som ordförande
Kyrkoherdens roll i församlingens
beslutsprocess har skiftat sedan
1862 års kommunalreform. Då
beslutades att kyrkoherden, i motsats till vad som gällde på kommunalstämman, skulle vara självskriven ordförande i kyrkostämman
och kyrkorådet (liksom i skolrådet).
Det självskrivna ordförandeskapet i
kyrkostämman togs bort genom
1930 års församlingsstyrelselag. I
det nyinrättade kyrkofullmäktige
var kyrkoherden inte självskriven
ordförande. Fortfarande var kyrkoherden självskriven ordförande i
kyrkorådet. 1961 togs det självskrivna ordförandeskapet bort.
Kyrkoherden blev i stället självskrivenhet ledamotskap, men med
möjlighet att väljas till ordförande.
Från 2000 gäller fortfarande det
självskrivna ledamotskapet, men
kyrkoherden är inte längre valbar
till uppdraget som ordförande i
kyrkorådet.
Församlingar som ingår i samfälligheter kan avstå från att ha ett kyrkofullmäktige och i stället ha ett direktvalt
kyrkoråd, alltså ett kyrkoråd som valts
av väljarna på valdagen. Det vanligaste
är att de som har denna möjlighet också utnyttjar den. Kyrkoherden är obligatorisk ledamot även i ett direktvalt
kyrkoråd.
Möjlighet att direkt välja ett kyrkoråd finns därför att församlingens
fullmäktige har kvar relativt få beslut
då samfällda kyrkofullmäktige tagit
över ekonomiska och en del organisatoriska beslut. Det direktvalda kyrkorådet får då samma uppgifter som ett
vanligt kyrkoråd och dessutom beslut
om mål och riktlinjer.
Kyrkorådet, kyrkonämnden
och pastoratsnämnden
Såväl församlingens kyrkoråd som
kyrkonämnden i en samfällighet ska ha
minst sex valda ledamöter. Kyrkoherden är självskriven ledamot, men inte
valbar till ordförande. Ordförande i
kyrkorådet ska utses bland de valda
ledamöterna.
Kyrkonämnden har i många avseenden motsvarande roll i förhållande till samfällda kyrkofullmäktige som kyrkorådet i en
församling till kyrkofullmäktige. En skillnad är de noggrannare anvisningarna om sam-
S i d a | 105
mansättningen. Varje församling ska om möjligt vara representerad i kyrkonämnden. I
en flerpastoratssamfällighet ska kyrkoherdarna i samfälligheten välja en av dem att vara
ledamot och en att vara ersättare i kyrkonämnden.
Kyrkorådet är liksom kyrkonämnden dels ett beredande organ till fullmäktige, dels ett
förvaltnings- och verkställighetsorgan. Den senare gruppen av ärenden ska inte tas upp i
fullmäktige. Kyrkorådet och kyrkonämnden är också församlingens respektive samfällighetens styrelse. Det betyder att ledamöterna har ett personligt juridiskt ansvar. De
kan ställas till ansvar för sitt sätt att sköta styrelseuppdraget. Detta har skett i några
uppmärksammade fall som rört arbetsmiljön. Det är då främst kyrkorådets ordförande
som kan ställas till ansvar.
För att ansvaret ska vara tydligt fordras arbetsordningar, reglementen och entydiga
delegationsbeslut. Samtidigt ska man veta att ett delegationsbeslut inte leder till att kyrkorådet eller kyrkonämnden lämnar ifrån sig ansvaret. Som ledamot i dessa organ kan
man ställas till ansvar för ett beslut som man inte varit med om att fatta och kanske
ännu inte ens fått vetskap om. Man ska vara noga med hur och till vem och inom vilka
ramar man delegerar en beslutsrätt. Inte minst av hänsyn till detta ansvar ska delegationsbeslut alltid anmälas vid närmast kommande sammanträde.
Delegation kan ske till anställda, utskott eller enskilda förtroendevalda. Med kyrkoherdens samlade ledningsansvar bör delegationsbeslut till anställda gå till kyrkoherden,
som sedan har möjlighet att vidaredelegera till en annan anställd. Delegation direkt från
kyrkorådet eller kyrkonämnden till en annan anställd kan leda till otydlighet i fråga om
både ledning och ansvar. I flerpastoratssamfälligheter förhåller det sig dock annorlunda.
Kyrkorådet ska:
 Ha omsorg om församlingslivet och gemensamt med kyrkoherden ansvara för att
församlingens grundläggande uppgift blir utförd.
 Uppmärksamt följa de frågor som kan inverka på församlingens ekonomiska ställning.
 Göra de framställningar som behövs, både internt i församlingen och externt.
 Bereda eller yttra sig i ärenden till kyrkofullmäktige och verkställa kyrkofullmäktiges beslut.
 Ha tillsyn över eventuella nämnders verksamhet.
 Ha hand om den ekonomiska förvaltningen och själv förvalta kyrkans och församlingens egendom om inte beslut fattats om att detta ska skötas av någon annan.
 Verkställa kyrkofullmäktiges beslut om det inte har uppdragits åt någon annan.
 Välja kyrkvärdar.
 Fullgöra de uppgifter i övrigt som framgår av kyrkoordningen.
Om en församling med direktvalt kyrkoråd ingår i en samfällighet ska detta kyrkoråd
disponera de anslag och verkställa de beslut som kyrkonämnden i samfälligheten överlämnat till kyrkorådet.
Kyrkorådet i en församling som ingår i en samfällighet ska också bereda och yttra sig
över ärenden i samfällda kyrkofullmäktige som särskilt rör församlingen, vilket dock
inte innebär att samfällighetens kyrkonämnd kan avstå från att bereda ärendet innan
det behandlas i samfällda kyrkofullmäktige. Andra ärenden är att delta i samråd med
kyrkoherden om församlingens gudstjänstplan. Också församlingskollekterna ska beslu-
S i d a | 106
tas av kyrkorådet. Det gör man lämpligen en gång per år då man vet vilka beslut som
fattats om riks- och stiftskollekter.
Kyrkonämnden ska inte ägna sig åt sådant som direkt ingår i församlingens grundläggande uppgift. Kyrkonämndens uppdrag är ekonomiskt och administrativt.
Pastoratsnämnden
Pastoratsnämnden finns bara i flerpastoratssamfälligheter som innehåller flerförsamlingspastorat. Sådana finns i första hand i de större städerna. Den största flerpastoratssamfälligheten finns i Göteborg. Pastoratsnämnden väljs genom att kyrkoråden i församlingarna inom sig väljer ledamöter. Kyrkoherden ska vara ledamot. Pastoratsnämnden
svarar obligatoriskt för tillsättning av befattningar som är gemensamma för församlingarna i pastoratet, men kan efter delegation från kyrkonämnden besluta också i andra
arbetsgivarfrågor.
Kyrkoherden
Kyrkoherden utför, med sina vigningslöften som grund, på eget ansvar sina uppgifter.
Kyrkoherden ska:
 Leda all verksamhet i en församling respektive en pastoratssamfällighet. Kyrkoherden är alltså chef för all personal i församlingen.
 Gemensamt med kyrkorådet ansvara för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd.
 Ansvara för tillsyn över all verksamhet utifrån Svenska kyrkans tro, bekännelse
och lära.
Kyrkvärden
i landskapslagarna
Uppdraget som kyrkvärd nämns
under olika namn redan i flera av
landskapslagarna.”Två skola kyrkvärdarna vara och prästen den tredje”, som det står i yngre Västgötalagen. I Västgötalagarna och Smålandslagen används ordet kirkiudrottin (kyrkherre), i Östgötalagen
kirkiugömari (vårdare eller förvaltare) och i Svealagarna kirkiuväriandi
(kyrkoförsvarare). Kyrkvärd används
dock som begrepp först på 1600talet. Då får också sexmännen (eller
tolvmännen), som omnämnts redan
på 1400-talet, en ökad betydelse i
den kyrkliga förvaltningen. De var
ett slags sockenfullmäktige med stor
betydelse och med ansvar för den
kyrkliga egendomen och ordningen i
socknen.
Kyrkoherden ska inte ha någon befattningsbeskrivning.
Befattningen
regleras av kyrkoordningen, församlingsinstruktionen och andra bestämmelser som utfärdats med stöd
av kyrkoordningen.
I ett flerförsamlingspastorat med
många församlingar kan det vara
svårt för kyrkoherden att delta i
sammanträdena i samtliga kyrkoråd.
Då kan kyrkoherden utse en annan
präst i pastoratet att vara ledamot i
kyrkorådet i den eller de församlingar där kyrkoherden inte själv är kyrkorådsledamot.
Kyrkvärdar
Kyrkorådet väljer kyrkvärdar. För att
utses till kyrkvärd ska man tillhöra
Svenska kyrkan och vara döpt. Fram
till 2009 skulle man också tillhöra
församlingen. Då beslutade kyrkomötet att man kan vara kyrkvärd i annan
församling än den man tillhör. Två av
kyrkvärdarna måste emellertid utses
S i d a | 107
bland kyrkorådets ledamöter och ersättare. För dessa båda gäller alltså att de ska ha
rösträtt i församlingen.
Kyrkvärdarna har utöver det ansvar de har i samband med gudstjänsten också andra
uppgifter. En av kyrkvärdarna, som ska vara ledamot eller ersättare i kyrkorådet, ska
tillsammans med kyrkoherden bära ansvar för den inventarieförteckning som kulturminneslagen föreskriver.
Uppdraget som gudstjänstvärd är inte reglerat i kyrkoordningen och har heller inte
kyrkvärdsuppdragets långa historia. En gudstjänstvärd – som kan utses av kyrkorådet,
men som ofta utses av kyrkoherden - bistår i gudstjänsten med i stort sett samma uppgifter som kyrkvärden. För att vara gudstjänstvärd behöver man inte bo i församlingen,
men givetvis bör gudstjänstvärden vara en erfaren gudstjänstdeltagare.
Ansvarsfördelningen mellan samfällighet, pastorat och församling
I kyrkoordningen betonas samfällighetens roll som samverkans- och serviceorgan för
församlingarna:
 Samfällda fullmäktige får inte besluta om andra mål och riktlinjer än sådana som
gäller ekonomisk utjämning, resurshushållning och service.
 Församlingarna ska hos samfälligheten kunna begära medel för sina uppgifter.
Samfällda kyrkofullmäktige får avvika från församlingens prioriteringar bara om
det finns särskilda skäl till det, till exempel om församlingens begäran skulle leda
till höjd utdebitering, strider mot en god ekonomisk hushållning eller innebär att
skötseln av kyrkobyggnaden åsidosätts.
 Kyrkonämnden ska, om inte synnerliga skäl hindrar detta, uppdra till församlingarnas kyrkoråd att disponera de anslag som anvisats åt dem.
Den nu gällande kyrkoordningen innebär en större decentralisering inom en samfällighet än vad som gällde före den 1 januari 2000.
FÖRDJUPNING
Förändringar på väg efter Strukturutredningen?
DEN STRUKTURUTREDNING som arbetat på nationell nivå i Svenska kyrkan har nyligen lagt fram ett
förslag om förändringar på Svenska kyrkans lokala nivå. Två begrepp som rör pastoratsstrukturen
införs eller får en annan innebörd än i dag. Från att tidigare ha varit kyrkoherdens ansvarsområde blir
nu i stället pastoratet en mer omfattande samverkansform.
Det kommer enligt förslaget att finnas församlingar som inte ingår i pastorat. De ges ansvar för
församlingens grundläggande uppgift (gudstjänst, undervisning, diakoni och mission), egen ekonomisk förvaltning och för personal, fastighetsförvaltning och begravningsverksamhet. En församling
som inte ingår i ett pastorat ska på egen hand kunna ta ansvar för alla de arbetsuppgifter som
kyrkoordningen anger.
I församlingar som inte ingår i pastorat är det högsta beslutande organet kyrkofullmäktige och det
beredande och verkställande organet är kyrkorådet som är församlingens styrelse. Arbetet leds av en
kyrkoherde.
Så här långt finns inte mycket att ta fel på. Det är välkänd mark. De tillräckligt stora enförsamlingspastoraten kommer att uppleva de minsta förändringarna.
S i d a | 108
Det kommer också att finnas en ny form av församlingar som ingår i pastorat, alltså flerförsamlingspastorat, pastorat som omfattar minst två församlingar – men med en annan konstruktion än de
flerförsamlingspastorat som finns nu. Pastoratet styrs, liksom församlingar som inte ingår i ett pastorat, av kyrkofullmäktige och kyrkoråd. I varje pastorat ska det finnas en kyrkoherde.
Tekniskt sett blir de pastorat som innehåller flera församlingar en samfällighet. Pastoraten ska enligt förslaget ges ansvar för såväl församlingens grundläggande uppgift som ekonomi, personal, fastighetsförvaltning och begravningsverksamhet.
Kyrkofullmäktige ska besluta församlingsindelningen inom pastoratet. Den församlingsindelningen
kan göras mindre beroende av ekonomisk bärkraft än den nuvarande. Kyrkofullmäktige ska också för
församlingens del besluta om en gemensam församlingsinstruktion för hela pastoratet. Både församlingsindelning och församlingsinstruktion ska enligt förslaget fastställas av stiftet.
Församlingar som ingår i pastorat får enligt förslaget en styrelse, kallad församlingsråd, utsedd av
pastoratets kyrkofullmäktige. De ska ges uppgifter kopplade till gudstjänsterna och vissa andra delar
av den lokala församlingsverksamheten. De kan också få uppgifter delegerade till sig från pastoratets
organ, exempelvis att disponera de anslag till arbetet med den grundläggande uppgiften som fullmäktige beslutat. Kyrkoherden (eller den präst han/hon utser) ska ingå i församlingsrådet. De församlingar som ingår i ett pastorat hart inte kyrkofullmäktige.
FÖRSLAGET FRÅN STRUKTURUTREDNINGEN kan leda till att en del av dagens enförsamlingspastorat, till exempel de som har en distriktsindelning, delas upp i flera församlingar i samband med att
det nuvarande enförsamlingspastoratet blir pastorat i den nya meningen. Förslaget innebär också att
flerpastoratssamfälligheter inte längre är tillåtna. Det kommer inte heller att finnas enförsamlingspastorat eftersom ett pastorat alltid ska omfatta flera församlingar.
Det finns förstås nackdelar med förslaget. Vi får inte enklast möjliga organisation eftersom det
skapas en ny nivå med den administrativa osäkerhet och den extra omgång som det leder till. Å
andra sidan åstadkommer man
– en nära samverkan i församlingsverksamheten i hela pastoratet,
– en lokal ekonomisk utjämning,
– en möjlighet att efter eget skön behålla, minska eller öka antalet församlingar för att skapa största möjliga lokala förankring,
– en starkare position för kyrkoherden och i den pastorala ledningen än i de flerpastoratssamfälligheter vi har i dag.
Strukturutredningen föreslår att den nya organisationen ska träda i kraft den 1 januari 2014, vilket
förutsätter att kyrkomötet fattar beslut under 2012.
FRÅN DEN 1 JANUARI 2015 föreslår utredningen en annan och mycket stor förändring, nämligen
att stiften ska ta över ansvaret för vård och underhåll av kyrkobyggnaderna och vissa inventarier.
En mycket stor kostnadspost förs därmed över från lokal nivå till stiftet. En större del av kyrkoavgiften kommer därför att behöva gå till stiften och en mindre del till församlingarna. Den föreslagna
ordningen innebär också en ekonomisk utjämning genom den gemensamma finansieringen av en för
inte minst de små församlingarna mycket tung kostnadspost.
S i d a | 109
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 7
Stiften
En historisk bakgrund
Till den under medeltiden bildade romersk-katolska kyrkoprovinsen hörde Uppsala,
Skara, Linköpings, Strängnäs, Västerås, Växjö och Åbo stift. Det äldsta av de nu nämnda
stiften är Skara stift. Den förste biskopen där, Turgot (död 1029), vigdes till biskop 1014.
Stiftsindelningens äldre historia är inte helt klar. Adam av Bremen (död senast 1095)
nämner från sin resa på 1070-talet Birka, Hälsinglands, Sigtuna och Skara stift. Om Birka
verkligen har varit biskopssäte är omdiskuterat. Sannolikt har Sigtuna varit det, liksom
Tuna (Eskilstuna) innan det gick upp i Strängnäs stift. Hälsingland visste nog Adam
ganska litet om. En annan omdiskuterad fråga är Gotlands ställning. Gotland anknöts till
Linköpings stift innan 1200-talets inträde. Vilken organisation som funnits tidigare vet
vi inte mycket om. Stiftsgränserna var inte heller helt klara, inte minst gällde detta mellan Uppsala och Åbo stift i de nordliga delarna av nuvarande Sverige och Finland.
Under 1600- och 1700-talen tillkom nya stift. Det skedde dels genom erövring, dels
omorganisation. Genom freden i Roskilde 1658 och dess fortsättning i form av Malmö
recess 1662 blev Skåne en integrerad del av Sverige. Det ledde också till en kyrklig integration. Lunds stift, det forna ärkestiftet med överordnad ställning i förhållande till det
svenska ärkestiftet, blev ett svenskt stift. Efter reformationen inledde Gustav Vasa som
nämnts tidigare en stiftsreform genom inrättande av flera superintendenturer. Med tiden kom de att bli biskopsstift: Göteborg (1665), Kalmar (1678) samt Karlstad, Härnösand och Visby (1772). Alla stift var därmed biskopsstift och enbart biskopar kunde förrätta prästvigning. 1904 fick Svenska kyrkan ytterligare ett nytt stift, Luleå, på villkor att
ett av de småländska stiften avvecklades. Så skedde 1915, då Kalmar stift blev en del av
Växjö stift. 1942 bildades Stockholms stift.
Under 1900-talet har stiftssamlingar av olika slag vuxit fram, den första i Kalmar 1906.
Med tiden bildades stiftsorgan som inte var reglerade i lag, nämligen stiftsting och stiftsråd. De drevs genom frivilliga bidrag från stiftens församlingar och arbetade bland annat
med utbildning och främjande av församlingsarbetet i övrigt.
S i d a | 110
Den stora förändringen i stiftsorganisationen inträffade 1989 då det bildades obligatoriska stiftssamfälligheter med uppgift att främja församlingslivet i stiftet, men också
fatta andra viktiga beslut. Stiftssamfälligheterna fick också beskattningsrätt. Stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser inrättades, liksom egendomsnämnder. De senare ersatte de
tidigare stiftsnämnderna. Stiftsfullmäktige fick i uppgift att utse ledamöter i domkapitlet.
Den tidigare frivilliga samverkan på stiftsnivå ersattes av en lagreglerad sådan och därmed tillmötesgicks krav som förts fram under många år. Den nya organisationen gällde
fram till millennieskiftet och har i många avseenden fortsatt att gälla.
Uppgifter och beslut på stiftsnivån
Uppdrag och krav
Svenska kyrkan är en episkopal kyrka. Det finns därför en biskop i ledningen för varje
stift – utom i Ärkestiftet, alltså Uppsala stift, där det finns två biskopar. Av hänsyn till
ärkebiskopens arbetsbörda har en uppdelning av ledningsansvaret skett, så att ärkebiskopens pastorala område omfattar Uppsala, Enköpings och Sigtuna kontrakt, medan
biskopen i Uppsala stift har ansvaret för övriga delar av stiftet.
I likhet med församlingarna, men i motsats till samfälligheterna och den nationella nivån, har stiftet ett pastoralt ansvar. Stiftets uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Det sker genom visitationer, församlingsinstruktionen, utbildning, fortbildning och andra insatser. I likhet med församlingar och samfälligheter får stiftet lämna bidrag till internationell diakoni och mission. Stiftet har också ett ansvar för den
kyrkliga beredskapen. Stiftet kan, även om dess roll är främjande och inte verkställande,
ta på sig vissa direkta arbetsuppgifter. Det kan till exempel handla om att bygga upp en
gemensam organisation för hanteringen av ekonomi- och personaladministration, IT och
telefoni och erbjuda församlingar och samfälligheter att använda denna.
Församlingsinstruktionen
Församlingsinstruktionen utfärdas av domkapitlet efter godkännande av såväl församlingens kyrkofullmäktige som dess kyrkoherde. De ger alltså sina godkännanden var för
sig. Om det finns särskilda skäl kan domkapitlet utfärda församlingsinstruktionen utan
detta godkännande, men grundsynen är att den ska i församlingen växa fram i samverkan mellan kyrkoherde och förtroendevalda, församling och stift. Eller, litet mer brutalt
uttryckt: Församlingsinstruktionen är inte stiftets och inte församlingens, den är stiftets
och församlingens gemensamma dokument. Men om det kniper kan den bli stiftets instruktion till församlingen.
Församlingsinstruktionen ska innehålla de regler som domkapitlet enligt kyrkoordningen får besluta. Det kan gälla minsta antalet huvudgudstjänster med nattvard under
ett kyrkoår och rätten att fira huvudgudstjänst gemensamt med andra församlingar i
Svenska kyrkan eller i ett annat kristet trossamfund, liksom undantag från kravet att fira
gudstjänst varje vecka. Det ska också i församlingsinstruktionen finnas ett pastoralt
program för församlingens grundläggande uppgift, liksom en redogörelse för församlingens verksamhet på teckenspråk, finska, samiska och andra språk.
Församlingsinstruktionen kom till vid millennieskiftet. Meningarna om den är delade.
Somliga ser ett stort värde i den, andra är mer tveksamma. Hur det faktiskt är beror på
vad hur man gör. Arbetet med församlingsinstruktionen är i sig en viktig process om den
görs kreativ genom omvärldsanalys och förslag till både inriktning av församlingsarbe-
S i d a | 111
tet och realistiska åtgärder, inte i detaljer men i stort. På detta arbete kan man bygga sitt
budgetarbete under de närmaste åren.
STATISTIK
Antal invånare och medlemmar, andel medlemmar samt antal kontrakt, pastorat och församlingar 2011-01-01
Källa: Svenska kyrkans matrikel 2010
Uppsala
Linköping
Skara
Strängnäs
Västerås
Växjö
Lund
Göteborg
Karlstad
Härnösand
Luleå
Visby
Stockholm
Totalt
Invånare
Medlemmar
732 136
540 955
541 282
607 186
577 306
628 021
1 398 221
1 305 642
361 966
370 172
507 895
57 269
1 791 770
9 419 851
536 290
402 649
404 196
406 872
433 424
466 459
956 124
884 488
288 073
296 835
406 771
43 727
1 067 623
6 593 993
Medlemsandel
73,3 %
74,4 %
74,7 %
67 %
75,1 %
74,3 %
68,4 %
67,8 %
79,6 %
80,2 %
80,1 %
76,4 %
59,6 %
70 %
Antal
kontrakt
11
9
11
9
8
15
18
16
8
10
8
3
13
139
Antal
pastorat
82
56
51
62
59
79
155
124
49
52
53
20
61
903
Antal
Församlingar
136
109
124
73
79
197
190
196
88
106
57
42
63
1 461
Stiftsindelningen
Svenska kyrkan har 13 stift. Visby stift har genom sin biskop och sitt domkapitel tillsynsansvar också för Svenska kyrkans verksamhet bland svenskar i utlandet. Kyrkomötet beslutar om stiftsindelningen. Kyrkostyrelsen kan på eget initiativ ta upp förslag till
ändringar i stiftsindelningen. Också en stiftsstyrelse eller ett domkapitel som berörs kan
ta initiativ till förändringar, liksom en berörd församling eller samfällighet. En ändring i
stiftsindelningen träder i kraft den 1 januari året efter det år då ordinarie kyrkoval hållits. Beslut ska fattas senast ett år innan det ska träda i kraft.
Nu och då förs tankar fram om förändringar i stiftsindelningen. Flera av Svenska kyrkans stift är i ett internationellt perspektiv mycket stora, i fråga om såväl yta som befolkning. Det mest omdebatterade stiftet under senare år har ändå varit Visby stift och
då av det rakt motsatta skälet, alltså dess litenhet.
De förslag i övrigt som förts fram eller antytts har handlat om en delning av de befolkningsmässigt stora stiften (det vill säga Lunds, Göteborgs och Stockholms stift), liksom
av de ytmässigt största stiften (Härnösands och Luleå stift). Några verkligt konkreta förslag om en ändrad stiftsindelning har dock, utöver en några gånger uppblossande diskussion om Ärkestiftet och ärkebiskopens arbetsbörda, inte förts fram sedan Stock-
S i d a | 112
holms stift kom till 1942. Situationen i Uppsala stift löstes genom att det där sedan 1990
finns en stiftsbiskop vid sidan om ärkebiskopen.
Organisationen i stiftet
Stiftsfullmäktige
Det högsta beslutande organet i stiftet är stiftsfullmäktige. Fullmäktige beslutar i principiella ärenden och ärenden som på annat sätt är av större vikt. Det gäller liksom i en
församling eller samfällighet bland annat mål och riktlinjer för verksamheten, budget,
kyrkoavgift, ansvarsfrihet för stiftsstyrelsen och andra viktiga större frågor.
Stiftsfullmäktige kan också besluta i andra frågor som framgår av kyrkoordningen. En
stor del av de regler som gäller kyrkofullmäktige i församlingar gäller också stiftsfullmäktige. Biskopen eller domprosten som har rätt att delta i stiftsfullmäktiges sammanträden.
Stiftsstyrelsen
Stiftsstyrelsen utses av stiftsfullmäktige och ska ha minst åtta valda ledamöter. Därtill
kommer biskopen som är ordförande. Styrelsen ska främja församlingslivet i stiftet, verka för dess utveckling, leda och samordna stiftets verksamhet samt vara beredande och
verkställande organ för stiftsfullmäktige.
Stiftsstyrelsen ska också hantera en rad andra viktiga frågor:
 Pastorats-, samfällighets- och församlingsindelningen.
 Fördelning av bidrag mellan församlingarna.
 Ha ett övergripande ansvar för alla direkta val inom stiftet.
Biskopen är ordförande i stiftsstyrelsen (i Uppsala stift biskopen i Uppsala stift, inte ärkebiskopen). Domprosten är biskopens ersättare som ledamot. Vice ordförande är en
vald ledamot. Det kan också finnas nämnder och utskott.
En särskild nämnd med företrädare för stift och domkyrkoförsamling anställer domprost. Domprosten har vissa stiftsuppgifter och har samma uppgifter som en kyrkoherde
i den församling där stiftets domkyrka ligger.
Domkapitlet
Domkapitlets får inte ges andra uppgifter än de som framgår av kyrkoordningen. Biskop
och domkapitel utövar tillsyn över verksamheten dels i stiftets församlingar och samfälligheter, dels i stiftet.
I denna tillsyn ingår bland annat följande uppgifter:
 Rådgivning, stöd och hjälp i frågor som rör Svenska kyrkans lära, böcker, sakrament, gudstjänst och övriga handlingar, liksom i rättsliga frågor.
 Utfärdande av församlingsinstruktion.
 Yttranden vid anställning av präster och diakoner.
 Granskning av hur präster och diakoner utövar sina uppdrag och efterlever sina
vigningslöften.
 Prövning av behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst och yttranden vid anställning av präster och diakoner.
S i d a | 113


Befogenhetsprövning vid arbetsgivarbeslut om uppsägning, avskedande och omplacering av präst eller diakon. Syftet är att trygga att inte en församling säger upp
en präst eller diakon på grunder som det är domkapitlets och inte församlingens
uppgift att pröva.
Första instans vid beslutsprövning (alltså prövningen av att beslut har fattats i enlighet med kyrkoordningen).
Uppräkningen är inte uttömmande. I den övergripande bestämmelsen om tillsyn över
verksamheten kan också andra åtgärder vidtas av domkapitlet. Vidare sker präst- och
diakonexamen inför domkapitlet. Domkapitlet kan också fatta beslut i vissa gudstjänstfrågor, inkluderande stiftskollekter.
Ledamöter i domkapitlet är biskopen, domprosten, en ledamot som är präst eller diakon i någon av stiftets församlingar, en ledamot som är eller har varit ordinarie domare
och tre ytterligare ledamöter (som inte får vara biskop, präst eller diakon). Den ledamot
som är eller har varit domare deltar i alla överläggningar, men har rösträtt bara i vissa
ärenden. De gäller behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst, prövning av beslut om
uppsägning, avskedande, omplacering och disciplinåtgärder samt beslutsprövning och
överklagande. Biskopen är ordförande och domprosten vice ordförande. Val av den ledamot som ska vara präst eller diakon sker vid ett gemensamt möte med stiftets präster
och diakoner. 2011 års kyrkomöte beslöt att i de fall en präst är ordinarie ledamot så ska
ersättaren vara diakon. I de fall en diakon är ledamot ska ersättaren vara präst. Lekmannaledamöterna väljs av stiftsfullmäktige.
Vissa undantag från dessa regler görs i Uppsala och Visby stift, Uppsala på grund av att
stiftets båda biskopar ingår i domkapitlet och Visby på grund av dess ansvar för Svenska
kyrkan i utlandet.
Egendomsnämnden
I de flesta stiften finns en egendomsnämnd som ansvarar för stiftets egendomsförvaltning med förvaltningen av prästlönetillgångarna som den mest omfattande uppgiften.
Från 1932 fanns en obligatorisk stiftsnämnd och från 1989 en obligatorisk egendomsnämnd. Egendomsnämnden utses, i de fall man har en sådan, av stiftsfullmäktige och
lyder under samma bestämmelser som andra frivilligt inrättade nämnder. Egendomsnämndernas bakgrund och arbete berörs senare i kapitlet om Svenska kyrkans egendom
och ekonomi.
Biskop, kontrakt och prostar
De uppgifter biskopen har är redan tidigare utförligt redovisade. I korthet ska biskopen
förkunna evangelium75 i ord och handling, ha ansvar för att evangelium förkunnas rent
och klart och att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning, svara för
ledning och tillsyn, vårda och värna kyrkans enhet, viga präster och diakoner, visitera,
kalla präster och diakoner till överläggningar samt i övrigt fullgöra biskopens uppgifter
enligt kyrkoordningen, exempelvis att vara ordförande i stiftsstyrelse och domkapitel
samt delta i Biskopsmötets arbete.
Kontraktsprosten biträder biskopen med ledning och tillsyn. Kontraktsprosten kan
också på biskopens uppdrag visitera församlingar. Också vissa andra uppgifter som
framgår av kyrkoordningen ska utföras av kontraktsprostarna, nämligen att vara valförrättare vid biskopsval, leda invigningsgudstjänsten av begravningsplats och yttra sig vid
75
Evangelium (latiniserad form av grekiska euange´lio, glatt budskap, av eu, gott, och an´gelos, sändebud).
S i d a | 114
indelningsändringar, alltså uppgifter
som förekommer mycket sällan. Kontraktsprost utses av biskopen efter att
Hovkonsistoriet
kontraktets präster hörts, normalt
och Hovförsamlingen
genom ett rådgivande val.
Ett kontrakt består av flera församUtöver stiften finns Hovkonsistoriet
lingar i ett stift och är tjänstgöringsmed en enda församling, nämligen
område för en kontraktsprost.76 Likden icke-territoriella Hovförsamlingen. Medlemmarna i den är den
som stiften har kontrakten en lång
kungliga familjen samt personer
historia. En kontraktsindelning fanns
med anknytning till hovet.
redan på 1200-talet. Kontraktens
kyrkoordningsreglerade roll är i dag
Hovförsamlingens rötter går tillliten. På några håll finns dock ett fribaka till de mässor som under mevilligt samarbete mellan församlingdeltiden förrättades för kungen och
arna i kontrakten. Detta har också
hovet i det kungliga kapellet. Efter
ibland formaliserats genom tillkomsreformationen knöts hovpredikanten av kontraktsråd. En förstärkt roll
ter till kungen och en fungerande
hovförsamling började utvecklas
för kontrakten förs ibland fram som
under Karl IX:s tid som kung. I motett alternativ till en delning av de
sats till Hovkonsistoriet regleras
största stiften. På flera håll har konHovförsamlingen i kyrkoordningen.
traktsindelningen ändrats för att kontraktsprosten så långt det är möjligt
Nu kungen, i framtiden en regerande drottning, utser en biskop till
ska kunna lasta av biskopen vissa
överhovpredikant. Det behöver inte
uppgifter och för att en del av den
vara en i tjänst varande biskop. Det
samverkan som stiftet annars skulle
kan likaväl vara en tidigare stiftsbisbehöva ta ansvar för ska få ett inforkop. Kungen utser också hovpredimellt forum. Omfattningen av en såkanter, liksom pastor i Hovförsamdan samverkan skiftar starkt mellan
lingen. Hovkonsistoriet och överkontrakten från att helt saknas till att
hovpredikanten har uppgifter som
vara tämligen aktiv. På många håll
delvis motsvarar stiftsstyrelsens och
finns kontraktsråd i vilka såväl kyrdomkapitlets, men bara i förhållankoherdar som förtroendevalda kan
de till en församling som dessutom
ingå. Denna samverkansform är inte
är icke-territoriell och relativt liten.
reglerad i kyrkoordningen.
Biskopen utser ibland en prost honoris causa (för att hedra). Detta leder dock inte till någon formell roll eller arbetsuppgift och är inte heller reglerat i kyrkoordningen.
Stiftskanslierna
Samtliga stift har stiftskanslier, gemensamma för samtliga stiftsorgan. Stiftskanslierna i
deras nuvarande form är en produkt av 1980- och 1990-talen. Domkapitlen hade haft
kanslier tidigare, liksom stiftsnämnderna, som ansvarade för egendomsförvaltningen,
och en del andra stiftsorgan och stiftsorganisationer. En benämning som ofta förekom
var stiftsbyrån. Då stiftssamfälligheterna bildades 1989 kunde integrerade kanslier byggas upp och förstärkas. De gick vid millennieskiftet över till de ”nya” stiften, till stora
delar relativt oförändrade.
76
Prost, av propo´situs, praepo´situs(latin), föreståndare.
S i d a | 115
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 8
Den nationella nivån
En historisk bakgrund
Organisationen på den nationella nivån har i mycket stor utsträckning sina rötter i det
sena 1800-talet och 1900-talet. Tidigare
försök att få till stånd en central kyrkostyrelse misslyckades (se rutan intill).
Den centrala styrning som fanns låg hos
Striden om
kungen och ståndsriksdagen. Maktbalankyrkostyrelsen
sen mellan dessa organ skiftade i takt
En av 1600-talets stora strider handmed att den politiska makten som helhet
lade om den centrala kyrkostyrelsen.
pendlade mellan envälde och inflytande
Kungamakten utmanades vid 1611
för ståndsriksdagen.
års riksdag av prästeståndet, som
Vid dissenterlagstiftningens genomföformerade sig som en central kyrkorande 1860 – då personer som inte tillstyrelse, consistorium regni.
hörde Svenska kyrkan blev valbara som
Gustav II Adolf försökte ersätta detta
riksdagsledamöter – ökade kraven inom
organ med ett consistorium generale
kyrkan på en särskild representation för
med både andliga och världsliga leSvenska kyrkan på riksnivå.
damöter, men prästerskapet accepteGenom den nya dissenterlagstiftningen
rade inte att riksråd och andra lekblev nästan över en natt tidigare motmän skulle styra biskoparna. Inte
ståndare nu anhängare av ett särskilt
heller drottning Kristinas senare förkyrkomöte för hantering av kyrkoärensök av samma slag lyckades.
den. Lagstiftning behövdes även i fortConsistorium regni bestod fram till
sättningen. Att riksdagsledamöter som
dess Karl XI förbjöd prästerna att
inte tillhörde kyrkan skulle svara för den
både kalla sig och utöva rollen som
var inte tilltalande. 1863 beslutade rikscentral kyrklig styrelse.
dagen om inrättande av kyrkomötet. Ytterligare ett riksdagsbeslut med mellanliggande val fordrades emellertid och
S i d a | 116
dess beslut kom att sammanfalla med 1866 års
representationsreform. 1868 sammanträdde
förstagången kyrkomötet.
Svenska kyrkans
Kyrkomötet fick från början 60 ledamöter.
ärkebiskopar
Den självskrivne ordföranden, ärkebiskopen, de
självskrivna biskoparna och i stiften valda präsDen nuvarande ärkebister utgjorde tillsammans 30 biskopliga och
kopen är den sextionionprästerliga ledamöter. Likaså valdes 30 lekde. Den förste var Stefan
mannaledamöter. Från och med 1951 års kyr1164-1185. Detta är ärkebiskoparna från och
komöte var lekmännen i majoritet, 57 lekmanmed tillkomsten av
naledamöter utgjorde tillsammans med biskokyrkomötet:
parna och valda präster 43 ledamöter ett kyrkomöte med 100 ledamöter. Smärre skiftningar
Henrik Reuterdahl
skedde därefter, bland annat genom föränd1856-1870
Anton Niklas Sundberg
ringar i stiftsindelningen.
1870-1900
Parallellt med den här utvecklingen bildades
Johan August Ekman
en brokig flora av riksorgan. En officiell kyrko(1845-1913)
mission etablerades då Svenska kyrkans mis1900-1913
sion (SKM) bildades 1874. Under 1800-talets
Nathan Söderblom
senare decennier inleddes också sjömanskyr1914-1931
kans arbete under namnet sjömansmission och
Erling Eidem
var knuten till SKM. Förändringarna fortsatte
1931-1950
under 1900-talet: efter ett första möte 1898
Yngve Brilioth
etablerades biskopsmötet; allmänna kyrkliga
1950-1958
möten började hållas 1908; Svenska kyrkans
Gunnar Hultgren
diakonistyrelse började verka 1910 (med den
1958-1967
av Själavårdssällskapet och Allmänna Svenska
Ruben Josefson
Prästföreningen två år tidigare grundade för(1907-72)
samlingsbyrån som en viktig del); 1919 etable1967-1972
rades Svenska kyrkans lekmannaskola, först i
Olof Sundby
1972-1983
Hällesjö och från 1923 i Sigtuna77; Svenska kyrBertil Werkström
kans sjömansvårdsstyrelse bröts ur Svenska
1983-1993
kyrkans mission 1933; 1947 startade LutherGunnar Weman
hjälpen sitt arbete, under ett drygt decennium
(1932-)
parallellt med den samtidigt bildade Svenska
1993-1997
kyrkohjälpen.
KG Hammar
Utöver de kyrkliga riksorganen växte andra
(1943-)
kyrkliga
organisationer fram. I det här sam1997-2006
manhanget kan det finnas skäl att särskilt nämAnders Wejryd
na Svenska pastoratens riksförbund, bildat
(1948-)
1945, i dag Svenska kyrkans arbetsgivarorgani2006sation. 1982 år kyrkomötesreform ledde fram
till ett betydligt större och kyrkomöte med 251
ledamöter utan kategoriindelning, och årliga sammanträden. Biskoparnas självskrivenhet upphörde, liksom ärkebiskopens självskrivenhet som kyrkomötesordförande. Sam-
Den kom senare att ingå i Svenska Kyrkans Utbildningscentrum som bildades 1986 och Svenska Kyrkans Utbildning AB, båda numera nedlagda.
77
S i d a | 117
tidigt inrättades inom kyrkomötet en läronämnd i vilken samtliga biskopar ingick och
utgjorde majoritet.
Till det nya kyrkomötet delegerade riksdagen rätten att fatta beslut i en rad inomkyrkliga frågor. Svenska kyrkans centralstyrelse, vald av Kyrkomötet, inrättades tillsammans
med nämnder som dels ersatte flera av de viktigaste centrala kyrkliga organisationer
som nyss nämnts, dels övertog delar av Församlingsförbundets verksamhet. De frågor
som inte var reglerade i lag – Svenska kyrkans fria verksamhet, om man vill uttrycka
saken så – hanterades inom en stiftelse, Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet (SFRV). Dess högsta organ, ombudsmötet, bestod av ledamöterna i kyrkomötet.
Dess beredande och verkställande organ, Styrelsen för Svenska kyrkans stiftelse för
rikskyrklig verksamhet, bestod av ledamöterna i Svenska kyrkans centralstyrelse.
Under 1990-talet utvecklades en allt tätare samverkan inom den kyrkliga riksorganisationen också i form av sammanslagningar av både förtroendevalda organ och kanslier.
En samlad rikskyrklig organisation, med ett samlat rikskyrkligt kansli i Kyrkans hus i
Uppsala, blev verklighet.
Uppgifter och beslut på den nationella nivån
Organisationen på nationell nivå, som i sin nuvarande skepnad har varit i funktion sedan
den 1 januari 2000, har uppgiften att företräda det samlade trossamfundet Svenska kyrkan. I arbetet på nationell nivå ingår flera centrala ledningsfunktioner. De omfattar
kyrkovalen och deras genomförande samt kyrkomötets och kyrkostyrelsens arbete.
Andra sådana funktioner är ärkebiskopens arbete, liksom ledningen av kyrkokansliet för
vilken generalsekreteraren ansvarar.
Den nationella nivån ska enligt kyrkoordningen ta ansvar för kyrkans gemensamma
angelägenheter i fråga om inomkyrklig normgivning, överprövning av beslut, gemensam
information, utbildning, samråd samt ekumeniska relationer, internationell diakoni och
mission. Till uppgiften hör också, heter det i kyrkoordningen, att vara kyrkans röst såväl
i Sverige som internationellt.
Det är också på den nationella nivån som överprövning av beslut i församlingar och
stift sker, men i organ som är fristående från den nationella nivåns organ i övrigt.
Verksamheten på nationell nivå sker rättsligt sett i det registrerade trossamfundet
Svenska kyrkan. I motsats till församlingar och stift är inte Svenska kyrkan på nationell
nivå ett pastoralt område. Den nationella nivån bedriver inget eget och direkt pastoralt
arbete utan har ett övergripande ansvar.
Den nationella nivåns ansvar för inhemskt församlingsarbete omfattar inom utbildningsområdet bland annat prästutbildningen vid pastoralinstituten i Lund och Uppsala
och bidrag till diakon-, församlingspedagog- och kyrkomusikerutbildning. Samordningsoch utvecklingsinsatser görs för bland annat Svenska kyrkans arbete med språkliga minoriteter, kyrkomusik, kyrkligt kulturarbete, vården av det kyrkliga kulturarvet, relationen till barn och unga och konfirmandfrågor. Likaså sker ett samordnings- och utvecklingsarbete beträffande gudstjänstutveckling, själavård i olika delar av samhället och det
diakonala församlingsarbetet. Andra verksamheter på den nationella nivån handlar om
Svenska kyrkans samhällsansvar och samhällsengagemang. Genom egna forskare och
samarbete med universitet och högskolor bedrivs kvalificerad forskning. I anslutning till
forskningen finns ett analysarbete som är inriktat på det religionssociologiska området
och där kyrkostatistiken är ett viktigt verktyg.
S i d a | 118
Svenska kyrkan i utlandet är en del av Svenska kyrkans församlingsarbete, men också
av organisationen på nationell nivå. Dessa församlingar är de enda som på något sätt är
knutna till ”rikskyrkan”. De utgör alltså ett undantag från regeln att den nationella nivån
inte bedriver något pastoralt arbete. Tillsynen ligger dock på domkapitlet i Visby stift.
Arbetet sker i 45 utlandsförsamlingar, men med verksamhet på ytterligare ett 80-tal
platser. Verksamheten är inriktad på svenskar som befinner sig utomlands för längre
eller kortare tider. Utöver dem som bor utomlands permanent kan det gälla turister,
sjöfolk, lastbilschaufförer och ungdomar som arbetar eller studerar utomlands. Utöver
gudstjänstlivet finns en öppen verksamhet i många former. Under ett år görs cirka 900
000 besök i Svenska kyrkans utlandsförsamlingar. Personalen gör också många hembesök och besök på fartyg, sjukhus och fängelser.
Svenska kyrkans internationella arbete är omfattande. Svenska kyrkan är en av de
största internationellt verksamma organisationerna i Sverige och också en av de sju
största insamlingsorganisationerna i Sverige. Arbetet kan sammanfattas i dessa punkter:
 Utveckling av kyrkans arbete i världen i samverkan med lokala kyrkor, ekumeniska organisationer och andra lokala samarbetspartners i andra länder, inte
minst i Tredje världen.
 Informations- och opinionsarbete för att förändra attityder och regelverk i riktning mot en rättvis utveckling och fördelning av världens tillgångar.
 Insatser som rör miljö och global rättvisa, alltifrån de stora överlevnadsfrågorna
till enskilda människors möjligheter att genom sitt vardagsliv påverka utvecklingen.
 Arbete för att främja utbildning, fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter.
 Utvecklingsprojekt för en långsiktigt säker tillgång till vatten, sanitet och livsmedel.
 Insatser för sjuk- och hälsovård med stor vikt lagd vid kampen mot Hiv och Aids.
 Akuta katastrofinsatser genom medicin, vatten, skydd och mat bland dem som
drabbats av krig, förtryck och naturkatastrofer.
Svenska kyrkan gav genom sitt internationella arbete under 2010 stöd till sammanlagt
329 projekt genom 128 lokala kyrkor och organisationer. Projekt som endast berörde
ett land drevs i 38 länder. Många av projekten rörde flera länder, ibland hela regioner.
I katastrof, utvecklings- och påverkansarbetet samarbetar Svenska kyrkan med ACTalliansen – Action by Churches Together som har 110 medlemmar, kyrkor och kyrkorna
närstående organisationer med verksamhet i mer än 140 länder. Arbetet inom ACTalliansen omfattar katastrofinsatser, utvecklings- och påverkansarbete. Arbetet görs
gemensamt eller delas upp mellan de deltagande organisationerna.
På kyrkokansliet i Uppsala planeras och genomförs det internationella arbetet. Genom
förtroendevalda organ och i kansliets arbete beslutas vilka projekt som ska stödjas ekonomiskt eller personellt.
Den nationella nivåns organisation
Kyrkomötet och dess arbete
Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Kyrkomötet ska i kyrkoordningen utfärda bestämmelser inom följande områden:
S i d a | 119





Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar.
Tillhörigheten till/medlemskap i Svenska kyrkan.
Kyrkans vigningstjänst.
Den kyrkliga organisationen och regler för hur församlingarna, stiften och organen
på nationell nivå ska fullgöra sina uppgifter.
Dessutom bär kyrkomötet genom budgetbeslut och kyrkoordningsreglering ansvar för
följande typer av beslut:
 Stöd till stiftens arbete för utveckling av församlingslivet.
 Svenska kyrkans arbete bland svenskar i andra länder.
 Svenska kyrkans officiella relationer till andra kyrkor och samfund.
 Samordning av Svenska kyrkans och dess församlingars i fråga om internationell
mission och diakoni.
 Villkor för tillträde till de kyrkliga grundutbildningarna, utbildningsplanerna för
dessa och ansvar för att de kyrkliga grundutbildningarna erbjuds i tillräcklig omfattning.
 Det kyrkliga ekonomiska utjämningssystemet.
 Övergripande frågor när det gäller
Biskoparna
kyrkobokföringssystemet.
i kyrkomötet
Kyrkomötet behandlar också frågan om ansvarsfrihet för kyrkostyrelsen. Kyrkomötet
Biskoparnas roll i kyrkomötet hörde
till de mest omdiskuterade frågorna
får däremot inte besluta i enskilda frågor
i samband med stat-kyrkareformen
som det är en församlings eller ett stifts
vid millennieskiftet. Frågan återuppgift att besluta i.
kommer med jämna mellanrum. För
Kyrkomötet, som väljs direkt av väljarna,
biskoparnas självskrivenhet i kyrbestår av 251 ledamöter och sammanträder
komötet talar Svenska kyrkans epistvå gånger varje år (i september och oktokopala struktur och identitet, det
ber). Två av platserna är avdelade för utkyrkliga ämbetets och de förtroenlandsförsamlingarna och väljs i indirekta
devaldas gemensamma uppdrag.
val. Kyrkomötet väljer bland sina ledamöter
Det som oftast anförs mot själven ordförande, en förste och en andre vice
skrivenheten är att det är främmanordförande. Biskoparna har närvaroskyldigde för valda organ att innehålla
het, yttranderätt och numera även förslagssjälvskrivna ledamöter med rösträtt.
rätt vid kyrkomötets sammanträden, men
inte rösträtt.
Ärenden i kyrkomötet kan tas upp genom en skrivelse från kyrkostyrelsen, genom en
motion från en ledamot eller en biskop, genom ett betänkande från ett utskott och genom att revisorerna tar upp ärenden som har samband med deras uppdrag. Ledamöterna kan ställa frågor till kyrkostyrelsen och nämnderna vid en särskild frågedebatt.
Alla ärenden ska beredas. Det sker i utskotten, valberedningen och läronämnden.
Valberedningen fann snabbt sina arbetsformer redan efter 1982 års kyrkomötesreform. Några uppdrag anses tyngre än de andra. Den största kyrkomötesgruppen brukar
prioritera posten som förste vice ordförande i kyrkostyrelsen. Därefter följer ordföran-
S i d a | 120
deskapet i kyrkomötet, övriga poster i kyrkostyrelsens arbetsutskott och i nämndernas
presidier.
Kyrkomötets läronämnd består av de 14 biskoparna och åtta andra ledamöter, valda
av kyrkomötet. Ordförande är ärkebiskopen. Kyrkomötets läronämnd yttra sig i följande
frågor innan kyrkomötet kan fatta beslut:

Grundläggande bestämmelser beträffande Svenska kyrkans, tro, bekännelse och
lära.
 Antagande av eller ändring i Svenska kyrkans böcker.
 Bestämmelser om gudstjänster, sakrament och övriga handlingar.
 Bestämmelser om kyrkans vigningstjänst.
 Ekumeniska överenskommelser.
Läronämnden ska ges tillfälle att yttra sig också i övriga lärofrågor.
Kyrkomötet kan mot läronämndens yttrande bifalla ett förslag. Om läronämnden menar att förslag inte bör genomföras därför att det strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ska emellertid en särskild beslutordning tillämpas:
1. Förslaget ska då tas upp på nytt vid kyrkomötets andra sammanträde året efter att
val till kyrkomötet har ägt rum. Läronämnden ska då åter yttra sig och ärendet på
nytt beredas i utskott innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.
2. Om kyrkomötet vid det slutliga beslutet bifaller ett förslag för vilket läronämnden
har beslutat att den särskilda beslutordningen ska gälla måste minst tre fjärdedelar av de röstande bifalla förslaget för att det ska genomföras.
Den här ordningen är inbyggd i Svenska kyrkans grund i den meningen att den har ett
särskilt skydd som liknar ordningen för konstitutionellt särskilt viktiga beslut i riksdagen. För att ändra bestämmelserna i kyrkoordningen om hur lärofrågor, vissa kyrkotillhörighetsfrågor, frågor om offentlighet för handlingar och undantag från denna offentlighet ska behandlas fordras nämligen likalydande kyrkomötesbeslut vid två sammanträden med val emellan eller beslut vid ett tillfälle med tre fjärdedels majoritet.
Kyrkostyrelsen
Kyrkostyrelsen utses av kyrkomötet. Den består av ärkebiskopen, som är ordförande,
och 14 av kyrkomötet valda ledamöter. Bland de valda ledamöterna väljer kyrkomötet
en förste och en andra vice ordförande. Sekreterare i kyrkostyrelsen är generalsekreteraren. Biskopsmötet utser en ersättare för ärkebiskopen som ledamot, men inte som
ordförande, i kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsens uppgift är att företräda trossamfundet
Svenska kyrkan, bereda och verkställa kyrkomötets beslut samt att leda och samordna
förvaltningen av den nationella nivåns uppgifter. Av organen på nationell nivå är det
bara kyrkostyrelsen som kan väcka frågor i kyrkomötet. Förslag från de tre, i framtiden
kanske två, nämnderna för planering, samordning och utveckling måste gå via styrelsen.
Styrelsen kan också för handläggning överlämna ärenden till nämnderna för planering, samordning och utveckling. Kyrkostyrelsen kan vidare när det anges i kyrkoordningen utfärda bestämmelser för vissa bidrag, besluta om vissa bestämmelser av tilllämpningskaraktär (som kan röra bland annat kyrkans arkiv, församlingarnas och stiftens bokföring och redovisning, statistiska och ekonomiska uppgifter som behövs för
utjämningssystemet samt de kyrkliga valen). Vidare har kyrkostyrelsen ett övergripande
ansvar för genomförandet av de kyrkliga valen och för de centrala kyrkliga registren.
S i d a | 121
Kyrkostyrelsen har ett direkt ansvar för det fortlöpande arbetet med de frågor som
inte faller inom de andra organens ansvarsområden, till exempel stora delar av det ekumeniska och teologiska området, kyrkorätt och organisation, de kyrkliga beredskapsfrågorna och Svenska kyrkans information. Då kyrkostyrelsen fattar beslut i teologiska och
ekumeniska frågor av större vikt fordras att biskopsmötet ges möjlighet att yttra sig.
STATISTIK
Kyrkomötets sammansättning i antal mandat under de senaste tre mandatperioderna (inom parentes anges röstandel)
Nomineringsgrupp
20022005
20062009
20102013
Socialdemokraterna
74 (29,4)
71 (28)
71 (28,3)
Centerpartiet
Folkpartister i Svenska kyrkan
Frimodig kyrka
Gabriel
Kristdemokrater i Svenska kyrkan
43 (17,3)
15 (5,8)
- (-)
1 (<1)
24 (9,5)
41 (16,3)
15 (6)
7 (2,9)
1 (<1)
17 (6,7)
35 (13,8)
13 (5,2)
13 (5,1)
- (-)
18 (7)
Kyrklig samverkan i Visby stift
1 (<1)
1 (<1)
1 (<1)
Miljöpartister i Svenska kyrkan
Moderata samlingspartiet
Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan
SPI Seniorpartiet
Sverigedemokraterna
Vänstern i Svenska kyrkan
- (-)
48 (18,9)
36 (14,4)
- (-)
2 (<1)
4 (1,8)
4 (1,7)
45 (17,8)
34 (13,7)
1 (<1)
4 (1,7)
3 (1,1)
8 (3,2)
40 (16,2)
33 (13,2)
1 (<1)
7 (2,8)
3 (1,2)
Öppen kyrka – en kyrka för alla
Summa
3 (1,3)
251
7 (2,9)
251
8 (3,3)
251
Nämnder, råd och delegationer på nationell nivå
För planering, samordning och utveckling finns efter 2011 års kyrkomöte två nämnder
på nationell nivå:
 Nämnden för internationell mission och diakoni, Internationella nämnden, arbetar
med internationell mission och diakoni.
 Nämnden för utbildning, forskning och kultur arbetar med av kyrko- och församlingsutveckling och med frågor som rör kyrkans samhällsansvar.
Den nuvarande Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet avvecklas den 1 januari 2012
och ersätts av ett råd för utlandskyrkan med biskopen i Visby stift som ordförande och
representation också från utlandsförsamlingarna. Församlingarna ska tillhöra Visby stift
och stå under tillsyn av biskop och domkapitel i Visby stift, men det är kyrkostyrelsen
som ska bära det övergripande ansvaret för verksamhetens förutsättningar. Utlandsförsamlingarna får också representation i kyrkomötet.
S i d a | 122
På nationell nivå finns också andra råd och delegationer, bland annat Samiska rådet i
Svenska kyrkan och Kapitalförvaltningsrådet. Därutöver finns bland annat Delegationen
för finskspråkigt arbete. Kyrkostyrelsen och biskopsmötet har gemensamt Svenska kyrkans teologiska kommitté.
Kyrkokansliet
Svenska kyrkans kyrkokansli finns i Kyrkans hus i Uppsala och i några närliggande
byggnader. Byggnaden invigdes 1978 för Svenska kyrkans internationella verksamhet.
Fram till dess låg de tre stora utrikesorganen – alltså Svenska kyrkans mission (SKM),
Lutherhjälpen och Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) – i Uppsala, Lidingö respektive
Stockholm. Samlokaliseringen av dessa organisationer var det första steget på väg mot
ett samlat kansli. Nästa steg blev en samlokalisering av utrikes- och inrikesverksamheten. Den senare hade fram till dess varit placerad i Stockholm, först på flera olika ställen,
sedan i ett Kyrkans hus i Stockholm. Efter några år i samma hus genomfördes en hel integration och det samlade kyrkokansliet blev verklighet.
Arbetet i kyrkokansliet bedrivs inom avdelningar och sammanhållna verksamheter
som inte nödvändigtvis följer gränserna mellan styrelser, nämnder och råd. I kansliet
finns ärkebiskopens och generalsekreterarens gemensamma kansli, liksom sekretariatet
för teologi och ekumenik. I kyrkokansliet i Uppsala fanns 2010 cirka 300 anställda. Utomlands, i arbetet med internationell mission och diakon liksom i utlandsförsamlingar
och andra verksamhetsplatser, fanns cirka 150 anställda.
Biskopsmötet
Biskopsmötet består av stiftens biskopar. Ärkebiskopen är ordförande i sin egenskap av
primus inter pares, den främste bland likar.
Biskopsmötets uppgift är att samråda om stiftsledning och ämbetsansvar. Biskopsmötet ska också ha tillsyn över biskoparnas verksamhet. I denna tillsyn ingår råd, stöd och
hjälp i frågor som rör kyrkans lära, böcker, sakrament, gudstjänster och övriga handlingar. Det finns alltså ett »kollegialt tillsynsansvar».
Biskopsmötets arbete är sedan 2000 reglerat i kyrkoordningen. Biskoparna har enligt
kyrkoordningen ansvar för kyrkan som helhet och varje biskop har ett särskilt ansvar i
sitt stift.
Biskopsmötet ska yttra sig till kyrkostyrelsen innan denna fattar beslut i viktigare teologiska och ekumeniska frågor.
S i d a | 123
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 9
De som tillhör Svenska kyrkan
Regler för att tillhöra Svenska kyrkan
För att kunna tillhöra Svenska kyrkan ska man vara svensk medborgare eller utländsk
medborgare bosatt i Sverige (en regel från vilket dock kyrkostyrelsen dock kan ge dispens).
Den som är under 18 år kan bli medlem i Svenska kyrkan genom dop i Svenska kyrkans ordning eller genom anmälan från vårdnadshavare. Den som fyllt 12 år ska själv ha
samtyckt.
Den som fyllt 18 år kan bli medlem genom
1. skriftlig anmälan om han eller hon är döpt i Svenska kyrkans ordning, i någon annan evangelisk-luthersk kyrkas ordning eller i en kyrka eller ett samfund som
Svenska kyrkan ingått överenskommelse om kyrkogemenskap med,
2. är döpt i något annat kristet trossamfunds ordning och samtidigt med sin anmälan
begär undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära eller
3. samtidigt med sin anmälan begär undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse
och lära som förberedelse för dop.
Man upptas alltså som medlem, oavsett ålder, då man döps.
Man kan utträda ur Svenska kyrkan genom en anmälan, personligen eller skriftligen.
Den som har fyllt 12 år ska även i detta fall ha samtyckt. Dessa bestämmelser är reglerade i lag.
Man kan också även som vuxen tillhöra Svenska kyrkan utan att vara döpt, i avvaktan
på dop. Man blir då medlem genom anmälan.
Grundregeln är att alla beslut om kyrkotillhörighet fattas av kyrkoherden, men kyrkoherden kan uppdra till en annan präst att fatta dessa beslut. Besluten kan överklagas till
domkapitlet. Domkapitlets beslut, liksom de beslut om kyrkotillhörighet som kyrkostyrelsen fattar i enskilda fall beträffande personer som inte är folkbokförda i Sverige, kan
överklagas till Svenska kyrkans överklagandenämnd.
S i d a | 124
För varje församling ska det finnas ett register över dem som tillhör församlingen och
i vissa fall deras anhöriga. Kyrkostyrelsen ansvarar för ett gemensamt register över kyrkomedlemmarna, Centrala tillhörighetsregistret.
Medlemsutvecklingen
2010 hade Svenska kyrkan 6 589 769 medlemmar, alltså cirka 70 procent av befolkningen. Det kan jämföras med drygt 97 procent 1970 och cirka 93 procent 1980 och cirka
83 procent 2000. Minskningen började alltså för länge sedan, men takten har ökat. Under 1980-talet var minskningen cirka 0,3 procent per år, under 1990-talet cirka 0,4 procent och under 2000-talets första decennium cirka 1,1 procent. 2010 var nedgången 0,9
procent
Invånarantalets utveckling är resultatet av flyttnetto (inflyttade i landet minus utflyttade) och födelseöverskott (antalet födda minus antalet avlidna). Medlemsutvecklingen
påverkas av invandringen, generationsväxlingen och de aktiva utträdena:
 Invandringen innebär att det finns närmare två miljoner invånare i Sverige som
själva är födda utomlands eller har en förälder som är född utomlands. Med undan-
Kungens (regentens), prinsars och
prinsessors medlemskap
Det brukar sägas att kungen måste tillhöra Svenska kyrkan. Det är inte riktigt sant.
Regenten ska enligt successionsordningen alltid
”vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska
bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola
ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av
kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”
Vad detta innebär har aldrig satts på sin spets. Formellt finns det i successionsordningen inte något som säger att regenten måste tillhöra Svenska kyrkan. Att så
hittills har varit fallet är en stark tradition grundad på det faktum att den kyrka som
i dag heter Svenska kyrkan varit den etablerade majoritetskyrkan (ibland enhetskyrkan) under en stor del av Sveriges historia.
I dag ser det annorlunda ut än det gjorde 1810. Det fanns då inga alternativ till
Svenska kyrkan som kunde komma i fråga. Det finns det i dag. Räcker det konstitutionellt med att tillhöra Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), som ju bevisligen
bekänner sig till den evangelisk-lutherska läran och där man kan vara medlem utan
att tillhöra Svenska kyrkan? Eller lilla och starkt bekännelsetrogna Evangelisk Luthersk Mission/Bibeltrogna vänner (ELM-BV)? Och vad händer om en tilltänkt regent
ansluter sig till den augsburgska bekännelsen men inte vill vara medlem i Svenska
kyrkan – kanske till och med av teologiska skäl?
Svenska kyrkan ville vid stat-kyrkareformen inte ha den här ordningen. Utgångspunkten för kyrkomötet och biskoparna var att ingen, inte heller kungen, skulle vara
tvungen att bekänna en viss tro. Det vill däremot kungen, och sannolikt just därför
även regeringen och riksdagen.
S i d a | 125


tag för den inomnordiska invandringen har en mycket liten andel av invandrarna
någon anknytning till en evangelisk-luthersk församling eller kyrka.
Generationsväxlingen avser de skillnader som finns mellan olika generationer. Den
präglas av att bland dem som avlider är en större andel medlemmar i Svenska kyrkan än bland dem som tillhör yngre generationer.
När någon blir medlem i Svenska kyrkan efter ansökan används i kyrkostatistiken
begreppet aktivt inträde (vilket inte hindrar att ett eget beslut om dop också kan
vara ett aktivt inträde). När någon begär utträde talar vi om aktiva utträden. Sedan
länge finns en kraftig övervikt för utträdena.
Nedgången i fråga om såväl antalet som andelen medlemmar i befolkningen förväntas
fortsätta. Analysenheten i kyrkokansliet i Uppsala har gjort en prognos för medlemsutvecklingen i Svenska kyrkan under en tioårsperiod.
STATISTIK
Antal medlemmar och andel av befolkningen som är medlemmar i Svenska
kyrkan 2009 samt prognos för 2019
Källa: Nyckeln till Svenska kyrkan 2010
Göteborg
Härnösand
Karlstad
Linköping
Luleå
Lund
Skara
Stockholm
Strängnäs
Uppsala
Visby
Västerås
Växjö
Totalt
Antal
2009
Andel
2009
Antal
2019
Andel
2019
Minskning
2009–19
Minskning i %
2009-19
902 847
301 362
292 377
409 734
412 918
986 259
410 650
1 073 450
412 880
542 073
44 373
438 142
473 727
6 700 792
70,4
81,5
82,2
76,8
81,4
71,3
74,8
60,8
69
74,6
77,5
76,4
74,1
71,7
796 917
246 780
244 131
353 843
344 306
876 910
353 874
986 879
349 532
479 438
37 163
366 475
404 320
5 840 568
57,8
66,7
68,8
63,4
68
57,8
64,2
49,9
54,3
62,3
65,4
62,7
60,8
58,7
-105 930
- 54 582
-48 246
-55 891
-68 612
-109 349
-56 776
-86 571
-63 348
-62 635
-7 210
-71 667
-69 407
-860 224
-12,6
-14,8
-13,4
-13,4
-13,4
-13,5
-12,6
-10,9
-14,7
-12,3
-12,1
-13,7
-13,3
-13 %
Befolkningen i Sverige väntas alltså under denna period öka med drygt 600 000 invånare till cirka 9,9 miljoner, samtidigt som antalet medlemmar väntas minska från 6,6 till
5,8 miljoner. Det skulle leda till att andelen medlemmar hamnar under 60 procent. Medelåldern kan förväntas öka med tre år, antalet medlemmar i arbete minska (vilket försämrar avgiftsunderlaget) och såväl dop som konfirmation förväntas minska.
Prognoserna är inte negativa i överkant. År 2009 svarade flyttnettot för en minskning
med cirka 12 000, inträdesnettot för en minskning med cirka 67 000 och generations-
S i d a | 126
växlingen för en minskning med cirka 21 000 medlemmar. För de närmaste tio åren innebär prognosen en genomsnittlig årlig minskning på grund av flyttnettot med cirka
7 400, generationsväxlingen för en minskning med cirka 27 500 och inträdesnettot en
minskning med cirka 51 214 medlemmar.
En tröst är i bedrövelsen är att Svenska kyrkan i ett internationellt perspektiv fortfarande är en stor folkkyrka om den kring 2020 har över hälften av befolkningen som
medlemmar.
Hur tänker medlemmarn?
Två stora medlemsundersökningar har gjorts 2004 och 2010. 10 000 medlemmar i
Svenska kyrkan har fått svara på frågor. Resultatet av den senare undersökningen har
redovisats i rapporten Medlem 2010.
En majoritet av medlemmarna är enligt Medlem 2010 troende – om än på olika sätt och
de som är troende har en betydligt
starkare känsla av att livet har en mening än de som inte har en personlig
gudstro.
Stark position för
Medlemmarnas förväntningar och
kyrkliga handlingar
upplevelser av kyrkan ligger nära de
De kyrkliga handlingarna har en
kärnvärden som Svenska kyrkan samfortsatt stark ställning när det gälllat sitt arbete kring: Närvaro, Öppener medlemmarnas kontakt med
het och Hopp.
kyrkan. Några siffror värda att noEtt något förvånande resultat är 15
tera:
procent av medlemmarna är ateister
 Cirka 65 procent av medlemoch 20 procent agnostiker. Dessutom
marna har någon gång haft
säger sig bara 15 femton procent av
kontakter med Svenska kyrkan
kyrkans medlemmar tro på Jesus.
genom de kyrkliga handlingarDet finns lättförklarliga skillnader
na.
inom Svenska kyrkan beträffande
 Ungefär 50 procent bland dem
livsåskådning. De som ofta deltar i
som inte är medlemmar har
kyrkans gudstjänstliv anser i högre
också haft kontakt med Svensgrad att livet har en mening och att
ka kyrkan genom de kyrkliga
människan i grunden är god.
handlingarna.
Det finns tydliga generationsskill Ungefär 60 procent av mednader:
lemmarna möter Svenska kyrkan enbart vid de kyrkliga
 Yngre har svaga band till kyrkan
handlingarna, inte vid någon
medan de äldre har starkare.
annan gudstjänst.
 Inget tyder på att de unga kommer att bli mer religiösa när de
blir äldre.
 De äldsta är inte oväntat mer positiva till kyrkan än de yngsta, men de mellan 16–
25 år är ändå de minst ensidigt negativa.
 De yngsta har en otydligare bild av kyrkan, vilket är naturligt med tanke på att de
inte har kommit i kontakt med kyrkan på samma sätt som de äldre.
S i d a | 127
Svenska kyrkan når cirka 85 procent av dem som tillhör Svenska kyrkan under ett år
och en stor majoritet tänker fortsätta att vara medlemmar även i framtiden. De flesta
verkar vilja stå kvar därför att de åtminstone är ”litet troende” och därför att kyrkan gör
ett bra arbete i samhället och står för viktiga traditioner. Samtidigt tycker de inte att
kyrkan är särskilt viktig för dem personligen.
10 procent – alltså nästan 700 000 – anser sig ha en ganska eller mycket stark relation
till kyrkan i stort eller till sin egen församling. Något att fundera över är att hälften av
dem som tillhör Svenska kyrkan inte anser att kyrkan någon gång haft en speciell betydelse i deras liv.
Andra gudstjänster än de kyrkliga handlingarna samlar ungefär en fjärdedel av dem
som tillhör Svenska kyrkan, samma andel som musikkonserterna.
10 procent har sökt upp kyrkan när det inte har förekommit någon speciell verksamhet. I den siffran ryms sannolikt såväl turistbesök som besök för att möta stillhet och
tystnad.
Om flitiga gudstjänstbesökare, sporadiska sådana och dem som inte är medlemmar
gör man i Medlem 2010 följande kommentarer:
 De flitiga gudstjänstbesökarna utgör en liten andel av det totala antalet medlemmar, men är ändå 300 000 personer. De möter Svenska kyrkan på minst fem olika
sätt under ett år och är på flera sätt en kärna i församlingslivet.
 De sporadiska besökarna ska inte underskattas. Eftersom de utgör 30 procent av
dem som tillhör Svenska kyrkan blir antalet sporadiska medlemmar med fem eller
fler besök relativt många
 En stor del av dem som inte är medlemmar, knappt 70 procent, finns inom direkt
räckhåll för kyrkan genom att de besöker kyrkan vid kyrkliga handlingar, konserter eller annat.
Medlem 2010 visar att medlemmarna vill att kyrkan i första hand ska satsa på inhemsk
diakoni och finnas till för svaga och utsatta i Sverige. Arbete bland barn och unga får
också en framskjuten placering, likaså uppgiften att skapa gemenskap för ensamma. Ungefär hälften har placerat dessa områden på sin topp tre-lista. Därefter följer i fallande
ordning arbetet arbeta med äldre människor, vården av kyrkobyggnader och bevarandet
av traditioner.
De mest utsatta grupperna, som alltså lyfts fram av övriga medlemmar som en särskilt
angelägen målgrupp, uppfattar inte Svenska kyrkan som lika öppen som andra grupper
uppfattar den. Det kan bero på att de upplevts och känt sig som störande element i en
sorts kyrklig ”finkultur av godhet”, heter det i undersökningen.
Dopets och konfirmationens betydelse
Det finns en tydlig skillnad mellan dem som är konfirmerade och dem som inte är det.
De som konfirmerats har en klarare och mer positiv bild av Svenska kyrkan än de som
inte konfirmerats. Benägenheten att gå ur kyrkan i alla åldersgrupper är mindre.
Under de senaste fem åren har de stora befolkningskullar som föddes i början av
1990-talet nått konfirmandålder. Bland dessa finns ett högt kyrkomedlemstal, men relativt få av dem har konfirmerats. Svenska kyrkan kan därför förvänta sig ett stort antal
utträden under de närmaste åren, just bland de icke konfirmerade ungdomarna, och särskilt bland dem som har närstående som redan har gått ur. Eftersom detta tycks vara
självförstärkande får man räkna med att kyrkomedlemstalet kommer att sjunka allt
snabbare, heter det i undersökningen.
S i d a | 128
Fritt val av församling?
Möjligheten att tillhöra en annan församling än den i vilken man är folkbokförd har i
många år diskuterats. Stödet i kyrkomötet för förslaget har år för år ökat. För en sådan
möjlighet talar det engagemang och den delaktighet som ett fritt val skulle kunna leda
till. Den som tillhör Svenska kyrkan skulle kunna välja att flytta över sitt medlemskap
till exempelvis en annan församling vars församlingsliv man uppskattar, till födelseförsamlingen eller till ”fritidsförsamlingen”, där man kanske kan delta i församlingslivet.
Mot en förändring talar de ekonomiska komplikationer (till exempel om en omfattande ström av medlemmar flyttar från församlingar med strukturellt betingade höga
kostnader och hög kyrkoavgift till församlingar med låga kostnader och låg kyrkoavgift) och risken för organiserade större överflyttningar till en församling där man kanske kan få en betydande makt utan att bo där. Detta och annat måste klaras ut innan
ett eventuellt beslut. Ska man kunna välja inom hela Svenska kyrkan, hela det egna
stiftet eller det egna pastoratet? Hur ska den ekonomiska regleringen ske – tar man
med sig hela kyrkoavgiften eller bara en del av den? Strukturutredningens förslag som
presenterats tidigare skulle utan större svårigheter kunna göra ett fritt val av församling inom ett pastorat möjligt.
S i d a | 129
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 10
Tjänster och arbetsmarknad
En historisk bakgrund
I den tidiga kyrkliga historien kan vi hitta ett fåtal uppdrag. Då man beskriver dem kan
man lämpligen börja med biskopen som i urkyrkan var församlingsföreståndaren. Som
sådan nämns biskopen i Nya testamentet. I församlingarna fanns också äldste, presbyter.
Hur ansvar och arbete fördelas dem emellan är inte helt klart. Man kan emellertid ana
att biskopen blir överordnad presbyterna och diakonerna redan under de första århundradena. Uppgifter delegeras från biskopen till presbyterna som börjar leda gudstjänster, så småningom också med nattvardsfirande.
Under medeltiden blir hierarkin mellan biskop och präst78 ännu tydligare. Synen på
biskopen som överordnad prästen blev också den svenska reformatoriska ordningen på
1500-talet. I andra reformatoriska kyrkor blev biskopsämbetet svagare och ersattes på
flera håll med mer förvaltande tjänster i form av superintendenter. De hade dock en stor
del av de uppgifter som biskoparna haft.
Också ett uppdrag som diakon79 kan alltså härledas till urkyrkan. Diakonen svarade
bland annat för församlingens praktiska arbete, ekonomi och omsorgen om de fattiga,
men kunde också ha vissa liturgiska uppgifter. Man kan alltså se konturerna av två huvudlinjer, en karitativ80 och en liturgisk. I flera kyrkotraditioner är ett liturgiskt diakonat
ett steg på vägen till prästämbetet. Det var något som Martin Luther och andra reformatorer motsatte sig, men både Tyskland och Sverige kunde en kyrkoherdes prästerliga
medhjälpare kallas diakon. Snart nog gick man dock över från grekiska till latin och de
prästerliga medhjälparna fick namnet komminister.81 Med inspiration från Tyskland
Präst, av presby´teros (grekiska), namnet på församlingstjänare, äldste. Efter en prästs namn kan man
ibland se ett annat begrepp, nämligen förkortningen VDM, som betyder Ve´rbi Divi´ni Mini´ster (latin), det
gudomliga ordets tjänare.
79 Diakon, av dia´konos (grekiska), tjänare.
80 Karitativ, av ca´ritas (latin), ”hängivenhet”, ”kärlek”, här närmast kopplat till vårdande tjänster.
81 Komminister, av co´minister, medtjänare, biträde.
78
S i d a | 130
växte i Svenska kyrkan från mitten av 1800-talet fram ett så kallat karitativt diakonat,
ett uppdrag för mänsklig omvårdnad av utsatta.
Uppdraget som kyrkomusiker har också som framgått tidigare i boken en lång historia.
Det började med försångaren (kantorn), sedan kom medhjälparna i koret (alltså kören),
kantorn blev en klockare som då orgeln fick sin starka ställning i kyrkan blev organist.
Det långvariga uppdraget som klockare var på många sätt märkligt. Från att ha varit
musikaliskt framgår det i medeltida statuter och efterreformatoriska bestämmelser att
en rad uppgifter tilldelats honom. Han skulle svara för klockringen, sköta kyrkorummets
inventarier, undervisa barnen och vara prästens medhjälpare vid vaccinationer (”Klockarfar han skall allting bestyra” som litteraturhistorikern, poeten och akademiledamoten
Carl Wilhem Böttiger (1807-78) skrev 1843). När tjänstetypen formellt avskaffades
1947 var innehavarna sedan länge borta. Titeln i sig har dock fått en renässans, men nu
som beteckning ledningstjänst på många håll, nu ofta med administrativ inriktning.
Tjänsten som församlingspedagog (genom åren med titlar som ungdomsledare, ungdomssekreterare, församlingsassistent och församlingssekreterare) har vuxit fram under 1900-talet. 1960 beslutade biskopsmötet att inrätta en utbildning av församlingsassistenter och församlingssekreterare. Året efter startade Riksförbundet Kyrkans Unga
(RKU) en ungdomssekreterarutbildning i Sigtuna.
De kyrkliga tjänsterna i dag
Numera är bilden av församlingstjänsterna i Svenska kyrkan mer varierad än någonsin.
Det finns ett stort antal tjänster som ställer krav på utbildning och erfarenhet. Förutom
präster, diakoner och olika typer av kyrkomusiker är de två största grupperna anställda
dels kyrkovaktmästare, kyrkogårdsvaktmästare, kyrkogårdsarbetare och krematorieanställda, dels församlingsassistenter, församlingspedagoger, förskollärare, barntimmeledare, fritidsledare och kommunikatörer. Den första av dessa grupper har en betydligt
längre historia än den senare. All personal som arbetar på den lokala nivån, med undantag för de stiftsanställda kontrakts- och pastorsadjunkterna (som är en utbildningstjänst
första året efter prästexamen), är anställda lokalt. 2011 finns drygt 790 arbetsgivare i
Svenska kyrkan. Antalet anställda 2010 omräknat till helårsanställda var 22 918.
STATISTIK
Antal befattningar i församlingar och samfälligheter 1971 och 2009
Källa: Svenska kyrkans utredningar 2011:2 Närhet och samverkan
Central förvaltning
Kyrkobokföring
Fastighetsförvaltning
Begravningsverksamhet
Församlingsarbete
– varav präster
Totalt antal
1971
2009
559
1 437
4 005
3 167
5 651
2 371
14 819
3 400
4 700
3 200
10 650
3 162
21 950
S i d a | 131
Här måste man uppmärksamma effekterna av folkbokföringens flyttning från Svenska
kyrkan till staten:
 I 2009 års siffra 3 400 inom central förvaltning ingår arbetet med Svenska kyrkans
egen medlemsregistrering (inklusive den administrationen som bland annat gällde
kyrkliga handlingar).
 1971 års siffra 1 700 omfattar både folkbokföring och medlemsregistrering/kyrkobokföring (även här inkluderande administrationen av bland annat
kyrkliga handlingar). Skillnaden var då inte så stor mellan invånare och medlemmar.
Strukturutredningen konstaterar att central administration och förvaltning mellan 1971
och 2009 ökade med cirka 70 procent och församlingsarbete med knappt 90 procent.
Tjänsterna som församlingspedagog, förskollärare, fritidsledare och diakon, alla lokalt
inrättade, ökade med cirka 400 procent. Visserligen har arbetstiden blivit kortare, vilket
tagit bort resurser, men å andra sidan ingick folkbokföringen i arbetsuppgifterna 1971.
En annan källa är Svenska kyrkans statistikdatabas. De båda källorna stämmer inte
riktigt med varandra, men storleksordningar och utvecklingstendenser är desamma.
Ingen av redovisarna kan med den rörlighet som finns på arbetsmarknaden och de
oklarheter som finns i statistiken vara exakt, men de ger i vart fall de storleksordningar
som är aktuella.
STATISTIK
Inrättade tjänster i församlingar och samfälligheter 2000 och 2010
Källa: Svenska kyrkans statistikdatabas
Diakoniassistenttjänster
Diakontjänster
Församlingsassistenttjänster
Församlingspedagogtjänster
Kyrkomusikertjänster
Prästtjänster
Övriga tjänster
2000
2010
209
1 088
1 005
410
1 940
2 739
-
1 264
1 037
922
1 998
3 083
9 972
I antalet övriga tjänster, som inte finns redovisade 2000, ingår mycket stora personalgrupper med administrativa tjänster, vaktmästar- och lokalvårdstjänster samt kyrkogårds- och krematorietjänster.
Sammanlagt (inklusive anställda på nationell nivå, tjänstlediga och korttidsanställda
på alla nivåer) var cirka 23 000 personer anställda i Svenska kyrkan, varav mer än 90
procent på lokal nivå. I dessa siffror ingår alltså inte anställda i fristående kyrkliga företag, institutioner och organisationer, till exempel inom sjukvården på Ersta och Bräcke
som är några av Svenska kyrkans största enskilda arbetsgivare.
S i d a | 132
Tillsättning, behörighet och uppsägning
Tillsättning och vissa villkor
Personal anställs i Svenska kyrkan på följande sätt och av följande organ:
 Den som är anställd av en församling eller som tjänstgör i bara en församling i en
samfällighet tillsätts av denna församlings kyrkoråd, om inte kyrkorådet medgett
att exempelvis samfälligheten får göra det.
 Den som tjänstgör i flera eller alla församlingarna i en pastoratssamfällighet anställs av kyrkonämnden i samfälligheten.
 Den som tjänstgör i flera eller alla församlingarna i ett pastorat i en flerpastoratssamfällighet anställs av pastoratsnämnden i detta pastorat, om inte pastoratsnämnden medgett något annat.
 En samfällighets gemensamma personal, som arbetar med de uppgifMåste en anställd
ter som samfälligheten har ett direkt ansvar för, anställs av kyrkovara medlem?
nämnden i samfälligheten.
För att vara behörig för en
 Domprost tillsätts av en tillsätttillsvidareanställning ska man
ningsnämnd med ledamöter utsedtillhöra Svenska kyrkan eller
da av stiftsstyrelsen och domen kyrka eller ett samfund som
kyrkoförsamlingen (eller den som i
Svenska kyrkan överenskomanställningsärenden
företräder
mit om särskild ekumenisk
denna församling).
samverkan med. Det finns
möjlighet att göra andra un Den som är anställd av stiftet ska
dantag, men då ska det finnas
anställas av stiftsstyrelsen. Det gällsärskilda skäl. Ett generellt
er också kontraktsadjunkter och
undantag är anställda i bepastorsadjunkter.
gravningsverksamheten, vilket
 Den som anställs på nationell nivå
beror på att begravningsverkanställs av kyrkostyrelsen.
samheten är en allmän samhällsuppgift. Den är – i vart fall
som staten som lagstiftare ser
det – inte på samma sätt som
övrig kyrklig verksamhet en
del av trossamfundet Svenska
kyrkans arbete.
Tillsättningsbeslut kan också delegeras,
men då med ett kvarstående ansvar för
den som delegerat beslutsrätten.
Innan någon anställs på en befattning
som kyrkoherde, komminister, stiftsadjunkt, kontraktsadjunkt eller diakon ska
domkapitlet ha prövat vilka sökande som
är behöriga. För att vara behörig till uppdraget som präst eller diakon ska man ha vigts
till präst eller diakon i Svenska kyrkan eller förklarats behörig av domkapitlet. Också
andra behörighetsvillkor finns. Domkapitlet ska också yttra sig om de sökande med hänsyn till de särskilda krav som är förknippade med den aktuella anställningen.
Präster och diakoner är genom sina vigningslöften underställda biskop och domkapitel. Alla de tre uppdragen inom vigningstjänsten – biskop, präst och diakon – är kyrkorättsligt reglerade. För samtliga gäller att man för att vigas utöver att tillhöra Svenska
kyrkan ska vara döpt och konfirmerad och ha förklarat sig beredd att i alla uppgifter
tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag i kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.
S i d a | 133
För att bli domprost eller kyrkoherde ska man ha varit anställd som präst i minst 3 år.
Det redan beslutade kravet på genomgången kyrkoherdeutbildning träder i kraft 2013.
Behörighet och uppsägning
Den som är biskop, präst eller diakon och som har övergett Svenska kyrkans lära, utträtt
ur Svenska kyrkan eller själv begärt det ska förklaras obehörig. Det kan också ske om
vigningslöftena eller tystnadsplikten brutits, genom brottslig verksamhet och om någon
saknar förmågan att på ett omdömesgillt sätt fullgöra de uppgifter som uppdraget kräver. Om en obehörighetsförklaring anses för allvarlig finns ett alternativ i form av en
prövotid på tre år för fortsatt behörighet och skriftlig erinran, en slags varning.
Domkapitlet ska pröva de fall där en arbetsgivare vill säga upp en präst eller diakon.
Det är bara biskop och domkapitel som kan utöva tillsyn vad gäller lära, utövande av
vigningstjänsten och efterlevnad av vigningslöftena. Arbetsgivaren har inte rätt att säga
upp en präst eller diakon av sådana skäl, utan endast av skäl som ryms inom den allmänna arbetsrätten. Ibland kan givetvis båda förhållandena finnas.
Utbildningar
Befattningar och utbildningar
Merparten anställda i Svenska kyrkan får i stort sett helt sin utbildning i det allmänna
utbildningssystemet. Det gäller till exempel dem som arbetar med ekonomi, personaladministration och annat administrativt inriktat arbete, information, fastighetsskötsel
och begravningsverksamhet.
Anknytningen till Svenska kyrkan måste i dessa fall skötas genom Svenska kyrkans
egen personalutbildning och personalutveckling. Det finns ett utbud av sådana utbildningar finns också hos närstående organisationer. Det gäller till exempel Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, liksom organisationerna inom körsång och kyrkomusik,
Fjellstedtska skolan och Sensus studieförbund. Inom begravningsverksamheten erbjuder både Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation och Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) ett brett urval utbildningar.
För andra befattningar, främst de som ofta kallas församlingsvårdande (något oegentligt, eftersom många andra befattningar också innehåller åtskillig församlingsvård),
finns särskilda kyrkliga utbildningar och, vilket gäller i de flesta fall, kombinationer av
allmän och kyrklig utbildning.
Grundmönstret för dessa utbildningar är att man börjar med Svenska kyrkans grundkurs, som ger kunskap om Svenska kyrkans tro och liv. Den ges vid många av de kyrkliga
folkhögskolorna.
Därefter följer en utbildning inom någon av fyra inriktningar, nämligen pastoral (blivande präster), musikalisk, karitativ (blivande diakoner) och pedagogisk. Olika fackutbildningar är möjliga:
 För den pastorala profilen fordras teologisk utbildning med en passande inriktning.
 Inom den musikaliska profilen fordrar organistbefattningar högskoleutbildning
och kantorsbefattningarna kantorsexamen eller musiklärarutbildning med
kyrkomusikaliskt tillval.
 För den karitativa profilen kan man ha utbildats till exempelvis socionom, sjuksköterska, läkare, psykoterapeut eller psykolog.
S i d a | 134

Den pedagogiska profilen är ännu vidare och man kan vara exempelvis förskollärare, fritidspedagog, fritidsledare, lärare eller andra utbildningar med pedagogisk inriktning, liksom vissa kultur- och kommunikationsutbildningar.
Till sist följer en profilutbildning, direkt anpassad till de kyrkliga befattningarna. En särskild sådan utbildning finns vid knappa tiotalet utbildningsinstitutioner.
Kyrkomusikernas profilutbildning har länge varit integrerad i fackutbildningarna. Sedan 2010 finns en pastoralteologisk termin för kyrkomusiker vid pastoralinstituten. En
annan ny utbildning som inletts är den behörighetsgivande kyrkoherdeutbildningen för
präster.
De kyrkliga yrkesutbildningarna är för närvarande under utredning.
Tjänstebostäder
Det är möjligt för församlingarna att avveckla en tjänstebostad, men det är också möjligt
att behålla en tjänstebostadsplikt. I det senare fallet måste det framgå då tjänsten annonseras ut. Med tanke på många tjänstebostäders, inte minst prästgårdars, storlek
finns en generell regel som godtagits av Skatteverket och som innebär att prästen betalar en hyra som motsvarar 100 kvadratmeters bostadsyta.
S i d a | 135
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 11
Ekonomi och egendom
En historisk bakgrund
För att socknen skulle få en präst ålades bönderna att bygga kyrka och prästgård och att
till dessa avdela jord för byggnadernas och prästens underhåll. Först därefter invigdes
kyrkan av biskopen som också tilldelade församlingen en präst. På det sättet byggdes en
ekonomisk stabilitet upp i kyrkan. Ekonomin stärktes sedan successivt genom donationer, arv och markköp. Kyrkan hade vid slutet av medeltiden en lika stark ekonomisk
ställning som adeln. Kyrkan och adeln ägde båda ungefär en femtedel av alla gårdar. Liksom adeln var kyrkan befriad från skatt.
Sockenborna betalade också, i vart fall från 1100-talet, så kallat tionde. Det fördelades
mellan kyrkobyggnaden, prästen, biskopen och de fattiga i socknen. Tiondet var i funktion långt in på 1800-talet, de sista resterna ända till 1910. Det skapade stora skillnader
mellan den lön olika präster faktiskt fick. Det fanns ”feta” pastorat med mycket goda inkomster och det fanns ”magra” pastorat med en låg ersättning. Prästens lön var relaterad till hur välbärgade sockenborna var. I de magra pastoraten fick församlingarna
ibland fylla på ur kyrkokassan för att prästen skulle ha mat för dagen. Detta gällde inte
bara prästerna utan också biskoparna. I mitten av 1800-talet hade biskopen i Lund dubbelt så hög lön som ärkebiskop.
De skogs- och jordbrukstillgångar som avdelades för prästens försörjning, prästboställen, sköttes av prästen själv. På 1860-talet begränsades prästens jordbruksmark till ett
bostadsboställe. Resten arrenderades ut och gav på det sättet intäkter. Efter hand började staten, delvis på grund av förfallet i många kyrkliga skogar, lägga fast allt tydligare
regler för användningen av skogen och hushållningen med den.
1910 infördes kontantlön. Samtidigt bildades prästgårdar, som nu bara bestod av bostadshus och trädgård. Resten av bostadsbostället blev ett löneboställe som arrenderades ut. Den statliga skogsförvaltningen tog över ansvaret för all skogs- och hagmark, så
när som på prästernas rätt att hämta ved och pastoratens rätt att ta ut virke för kyrkans
och prästgårdens behov.
S i d a | 136
1932 fick pastoraten överta förvaltningen av jord- och skogsbruket efter en het politiska strid. Stiftsnämnder, egendomsnämndernas föregångare, inrättades för att ha kontroll över förvaltningen av jorden och skogen. Det utredningsförslag som hade startat
diskussionen hade sett ut på ett helt annat
sätt. Det innebar ett förstatligande av den
kyrkliga skogen, vilket alltså undveks till
glädje också för dagens, från staten fria,
Statens bidrag
kyrka.
Efter att tiondena dragits in
1952 började prästerna betala hyra till
1910 betalade staten en kompastoraten.
Samtidigt övertog pastoraten
pensation till Svenska kyrkan
ansvaret för prästgårdarnas skötsel.
för denna förlust.
1972 förlades ansvaret för förvaltning1985 tillkom ett nytt statsbien av större delen av skogsmarken, senadrag, denna gång som kompenre också jordbruksmarken, till stiften och
sation för den avskaffade skylderas stiftsnämnder, senare egendomsdigheten för juridiska personer
nämnderna. Den samlade förvaltningen
att betala kyrkoskatt.
har lett till kraftigt ökade inkomster.
Därefter har alla statsbidrag
avvecklats. Från och med budSå tidigt som 1862 fanns det en möjliggetåret 1991/92 utgår inga
het att flytta över avlöningsmedel från ett
statsbidrag utöver dem som
pastorat till ett annat. Den möjligheten
gäller i samhället i stort, till
kan ses som ett första uttryck för solidariexempel Sidabidrag till den
tet mellan församlingarna. Möjligheten
internationella verksamheten.
stärktes 1910 då kyrkofonden kom till.
Den kyrkoantikvariska erDit fördes avkastningen av skogsförvaltsättningen är, som namnet
ningen och kyrkofonden kunde med hjälp
säger, inte ett statsbidrag utan
av dessa intäkter ge bidrag till ekonoen ersättning från det allmänna
miskt svaga pastorat. Från 1933 blev den
för de överkostnader som den
allmänna kyrkoavgiften, ännu i dag i bruk
lagstadgade antikvariska vårmed namnet allmän utjämningsavgift,
den leder till och som är en
kyrkofondens viktigaste inkomst.
angelägenhet för samhället i
Kyrkofonden finns inte längre kvar.
stort.
Dess tillgångar fördes i samband med millennieskiftets stat-kyrkareform över till
Svenska kyrkan. Den nationella nivån har också övertagit kyrkofondsstyrelsens ansvar
för bland annat utjämningssystemet och för den del av Svenska kyrkan gemensamma
kostnader som kyrkofonden svarade för.
Kyrkor, inventarier och kyrkogårdar
Kyrkobyggnader och inventarier
2010 ägde Svenska kyrkan 3 397 kyrkor och kapell. Det motsvarar knappt 2 000 medlemmar per kyrkobyggnad. Alla kyrkobyggnader likställdes vid millennieskiftets statkyrkareform. Tidigare betraktades äldre kyrkor som självständiga och från församlingen
skilda stiftelser (kyrkostiftelser). Från och med 2000 ägs kyrkorna, kyrkotomten och
kyrkogården, liksom de fastigheter och fastighetsfonder som är knutna till dem, av församlingen. Detsamma gäller de kyrkliga inventarierna och prästgårdarna. Lunds domkyrka är det enda undantaget. Den är fortfarande en självständig juridisk person.
S i d a | 137
Kyrkobyggnaderna ska enligt kyrkoordningen
hållas tillgängliga för allmänheten. Det är också
ett viktigt villkor för att Svenska kyrkan ska få
del av den kyrkoantikvariska ersättningen.
Kyrkorna kan tas i anspråk på följande sätt:
 Ärkebiskop och stiftets biskop får använda
alla kyrkor i stiftet för gudstjänster och
biskopliga ämbetshandlingar.
 Prästerna i en församling får använda församlingens kyrkor för gudstjänster och
kyrkliga handlingar som gäller en församlingsmedlem.
 I övrigt får kyrkan bara upplåtas om det
kan ske med pietet och aktsamhet, kyrkorummets helgd inte kränks och församlingens gudstjänstliv eller verksamhet inte
hindras.
Svenska kyrkans
ekonomi 2010
Intäkter, kostnader och 2010
års resultat summerat för församlingar, samfälligheter och
stiftsamt den nationella nivån
(miljarder kronor, källa: Östlund, Jan, Faktablad kring
Svenska kyrkans ekonomi):
Intäkter
Kyrkoavgift 12,8
Begravningsavgift 3,7
Utdelning från prästlönetillgångar 0,5
Erhållna bidrag och gåvor, inklusive kyrkoantikvarisk ersättning från staten 1,2
Övriga verksamhetsintäkter
1,7
Resultat finansförvaltning 0,4
SUMMA INTÄKTER 20,3
Kyrkorådet beslutar om upplåtande av kyrka,
men kyrkorådet kan också delegera till kyrkoherden, eller kyrkoherden tillsammans med
andra ledamöter, att fatta dessa beslut. Att delegera beslutsrätten till kyrkoherden är en mycket
vanlig åtgärd. Besluten om upplåtande av kyrka
Kostnader
kan överklagas till domkapitlet.
Lämnade bidrag -0,3
I varje stift ska det finnas en domkyrka som
Övriga externa kostnader -6,7
utöver att vara församlingskyrka också är bisPersonalkostnader -10,8
kopens kyrka och den normala platsen för stifAv- och nedskrivningar -1,0
SUMMA KOSTNADER -18,8
tets högtider och vigningsgudstjänster. Det gör
att biskopen eller den stiftsföreträdare som bisÖvrigt -0,2
kopen utser har rätt att delta då en domFinansiella poster 0,3
kyrkoförsamling ska besluta i ärenden om domkyrkans förvaltning. Lunds domkyrka förvaltas
ÅRETS RESULTAT 1,6
av ett särskilt domkyrkoråd.
En kyrkobyggnad kan tas ur bruk. Om samfälligheten vill göra det men församlingen motsätter sig detta beslut fordras det särskilda
skäl för att det ska kunna ske. Ett beslut att ta en kyrka ur bruk ska prövas också av
stiftsstyrelsen, som då är skyldig att höra domkapitlet och länsstyrelsen. Stiftsstyrelsen
kan bara ändra det beslut som fattats om det finns synnerliga, det vill säga mycket starka, skäl.
Kyrkogårdar
I en församling eller samfällighet som också är huvudman för begravningsverksamheten
fattas beslut om denna verksamhet på samma sätt som i alla andra ärenden, men med
begravningslagen och inte kyrkoordningen som grund. Fullmäktige beslutar även i dessa
frågor i principiella ärenden och ärenden av större vikt och kyrkorådet, eller kyrkogårdsnämnden om en sådan finns, svarar för beredning, förvaltning och verkställighet.
Delegation sker på samma sätt som i andra ärenden.
S i d a | 138
Den kyrkliga ekonomin i dag
Intäkter och kostnader
För Svenska kyrkans ekonomi i stort gäller att församlingarnas verksamhet till största
delen av finansieras av kyrkoavgiften. Av den samlade kyrkoavgiften går ungefär nio
tiondelar till den lokala församlingen (ibland via samfälligheter) och en tiondel till stiften och den nationella nivån.
Den största ekonomiska volymen i Svenska kyrkan finns på det lokala planet, alltså
församlingar och samfälligheter.
Den lokala nivåns intäkter 2010 var 18,2 miljarder, kyrkoavgiftens andel av detta är
cirka 70 procent och begravningsavgiften cirka 20 procent.
Den lokala nivåns kostnader 2010 var 17 miljarder kronor och fördelade sig på följande sätt: 42 % församlingsverksamhet, 21 % begravningsverksamhet, 22 % fastighetsförvaltning, 13 % gemensam administration och 2 % serviceverksamhet (gravskötseluppdrag).
Intäkterna har under senare år ökat något trots medlemsminskningen, vilket beror på
kyrkomedlemmarnas inkomstökning under de år på vilka kyrkoavgiften beräknats. Intäkterna från kyrkoavgiften ett år avspeglar avgiftsunderlaget två år tidigare. 2011 och
2012 beräknas bli sämre år än 2010.
För stiften var intäkterna under 2010 1,2 miljarder. Drygt 80 procent av intäkterna
kommer från kyrkoavgiften och från utjämningssystemet.
Totala intäkter på den nationella nivån var 2,7 miljarder år 2010, varav 1,6 miljarder
var utjämningsavgifter och 0,4 miljarder var resultat från finansförvaltningen. Av utjämningsavgifterna betalades 0,9 miljarder till stift och församlingar i form av utjämningsbidrag med 0,4 miljarder kronor.
Svenska kyrkans tillgångar
Det bokförda värdet på Svenska kyrkans samlade tillgångar 2010 var 37,7 miljarder
kronor. Dessa tillgångar fördelade sig på följande sätt och behöver dessutom kommenteras:
 Byggnader, mark och inventarier 15,4 miljarder kronor. Till mycket stor del består detta innehav av kyrkobyggnader, kyrkogårdar och begravningsplatser som
inte är möjliga att realisera. Det verkliga ekonomiska värdet är alltså långt lägre.
 Finansiella tillgångar 10,8 miljarder kronor. Det handlar om medel på bank, värdepapper och obligationer samt aktier. Församlingarna och den nationella nivån
har ungefär lika mycket placerat i värdepapper vardera, drygt fem miljarder kronor. Den nationella nivån har 60 procent aktier och 40 procent räntebärande.
 Övriga tillgångar (bland annat fordringar, kortfristiga placeringar, kassa och
bank) 11,5 miljarder kronor.
Det egna kapitalet i Svenska kyrkan som helhet var 2010 sammanlagt 30,3 miljarder, en
uppgift som inte säger något. Det är det resultat man får genom att dra skulder och destinerade medel (gåvor och donationer som är bundna till ett visst ändamål) från tillgångar. Eftersom tillgångarna bara till en begränsad del kan realiseras och några verkliga marknadsvärden inte finns kan inga slutsatser kopplas till denna summa, mer än att
den innebär en kraftig övervärdering.
S i d a | 139
Prästlönetillgångarna består av fast egendom och tomträtter (prästlönefastigheter)
och andra tillgångar (prästlönefonder). Stiften förvaltar prästlönetillgångarna och församlingarna får del av avkastningen i förhållande till de tillgångar man bidragit med.
Stiftet får inte sälja en prästlönefastighet utan att församlingen där fastigheten ligger
har fått yttra sig. Församlingarnas del av nettovinsten av förvaltningen ska fördelas mellan församlingarna i förhållande till deras andelar. Enligt lagen om Svenska kyrkan ska
prästlönetillgångarna bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans
förkunnelse.
I prästlönetillgångarna ingår ungefär
400 000 hektar skogsmark och 55 000
Kyrkoavgiften 2011
hektar jordbruksmark. Avkastningen
Den genomsnittliga kyrkoavgiften för
skiftar mellan olika år, men de har unförsamlingarna
är 2011 99 öre per skatder senare år legat kring 400 och 500
tekrona, det vill säga 0,99 procent av
miljoner kronor årligen.
Kyrkoavgift och förvaltning
den kommunalt beskattningsbara inkomsten. Kyrkoavgiften har sedan 2000
stigit med 4 öre. Till detta kommer för
medlemmarna i Svenska kyrkan 0,24
procent i begravningsavgift. Avrundat
är den totala kyrkoavgiften inklusive
begravningsavgiften 1,24 procent.
Lägst kyrkoavgift i landet – exklusive
begravningsavgiften - har Nacka församling där kyrkoavgiften är 0,61 procent. Högs har Dalhems församling på
Gotland med 1,81 procent.
Den som tillhör Svenska kyrkan är skyldig att betala kyrkoavgift. Det är, som
det heter i inledningen till kyrkoordningens kapitel om ekonomi och egendom, ett gemensamt ansvar för alla som
tillhör Svenska kyrkan att efter sin förmåga bidra till de ekonomiska förutsättningarna för kyrkans verksamhet.
Staten är skyldig att utan kostnad svara
för uppbörden av kyrkoavgiften. För att
detta ska kunna ske ska avgiften vara
proportionell och anges i procent av den kommunalt beskattningsbara inkomsten. Den
som tillhör Svenska kyrkan den 1 november ska betala kyrkoavgift följande år.
Kyrkoordningen har uttalade krav på dem som ansvarar för ekonomi och egendom i
Svenska kyrkan:
 En god ekonomisk hushållning som tryggar god avkastning och betryggande säkerhet. Det innebär att ekonomin ska hanteras med bästa kunskap och erfarenhet
till fromma för Svenska kyrkans möjligheter att utföra sitt uppdrag. Av samma
skäl ska upphandlingar genomföras affärsmässigt.

Förvaltningen ska ske på ett etiskt försvarbart sätt i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar. Det betyder att man ska undvika till exempel aktieplaceringar som strider mot dessa värderingar, men också att man ska utföra sitt eget
arbete i enlighet med dem. I etiken ingår hänsyn till såväl miljö som långsiktig
hållbarhet. Kyrkostyrelsens kapitalförvaltningsråd har gett ut en vägledning i finansiella placeringar som kan användas också i stift och församlingar.
Budget- och revisionskrav har en likartad inriktning på samtliga nivåer. Budgeten ska
innehålla en treårig plan för ekonomin och en verksamhetsplan för budgetåret, där budgetåret ska vara det första året. Den treåriga planen »rullar» framåt ett år i taget.
Varje ekonomisk enhet i Svenska kyrkan, på alla nivåer, ska fastställa en nivå för det
egna kapitalet som är stort nog för att ge en långsiktig trygghet. Denna nivå kallas målkapital eller målsatt kapital. Det fastställs av kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige respek-
S i d a | 140
tive kyrkomötet, vart och ett inom sitt ansvarsområde. Det egna kapitalet får inte bli lägre än målkapitalet. Skulle det ändå ske är det i församlingen kyrkofullmäktige som har
ansvaret för att årligen fastställa en åtgärdsplan för att återställa det målsatta kapitalet.
FÖRDJUPNING
Det kyrkliga utjämningssystemet
FÖRSAMLINGARNA SKA betala en allmän utjämningsavgift. Den beslutas av kyrkomötet och är sju öre
per 100 kronor (alltså 0,07 procent) av avgiftsunderlaget, som är församlingsmedlemmarnas samlade
kommunalt beskattningsbara inkomst. Den särskilda utjämningsavgiften är 50 procent av nettovinsten från förvaltningen av prästlönetillgångarna.
Både inkomster och kostnader i Svenska kyrkans församlingar utjämnas.
Inkomstutjämningen bygger på att man varje år räknar ut medelavgiftsunderlaget för församlingarna. De församlingar som har ett högre avgiftsunderlag betalar utjämningsavgift. De församlingar
som har ett lägre avgiftsunderlag får utjämningsbidrag. Både avgift och bidrag består av 50 procent
av skillnaden mellan medelavgiftsunderlaget och församlingens avgiftsunderlag.
Kostnadsutjämningen bygger på förhållandet mellan den enskilda församlingens kostnader och de
genomsnittliga kostnaderna för församlingarna. En del av kostnadsutjämningen relateras till antalet
medlemmar per kyrkobyggnad. Då räknar man ut medelvärdet i Svenska kyrkan. De församlingar som
har fler medlemmar per kyrka än medelantalet ska betala kyrkounderhållsavgift. De församlingar
som har färre medlemmar per kyrka än medelantalet ska få kyrkounderhållsbidrag. Det finns också
kostnadsutjämning relaterad till andelen medlemmar bland invånarna i församlingen. Om andelen
medlemmar i en församling överstiger genomsnittet i riket ska församlingen betala en kyrkotillhörighetsavgift. Om andelen medlemmar är lägre än för riket som helhet får församlingen kyrkotillhörighetsbidrag.
BÅDE INKOMSTUTJÄMNING OCH KOSTNADSUTJÄMNING är oberoende av den kyrkoavgift som
församlingarna beslutat. Kyrkostyrelsen bestämmer nämligen varje år en kyrkoavgift som gäller alla
församlingar då bidragen räknas fram. Hittills har den avgiftssatsen alltid varit samma som den genomsnittliga kyrkoavgiften i Svenska kyrkan.
För kyrkorna i Visby stift sker kostnadsutjämningen genom ett särskilt beslut av kyrkostyrelsen på
grund av att det finns en partiell samfällighet för Gotlands kyrkor, med alla församlingar i Visby stift
som medlemmar.
Tidigare fanns en utjämning som baserades på begravningskostnaderna. Den har ersatts genom en
kostnadsutjämningskonstant som i princip ska ge motsvarande avgifter och bidrag. Det finns en möjlighet till extra utjämningsbidrag om den utjämning som nu beskrivits inte ger en tillfredsställande
utjämning. Om detta ansöker man hos kyrkostyrelsen.
Stiften kan inom utjämningssystemet få stiftsbidrag. Dessa bidrag kan användas fritt av stiftet och
fungerar som en del av den inomkyrkliga utjämningen. De tidigare i kyrkoordningen reglerade strukturbidragen, glesbygdsbidragen och kyrkobyggnadsbidragen har avvecklats. Stiftet får fortfarande
samma ekonomiska tillskott som tidigare, men beslutar fritt om fördelningen av dessa medel. Fortfarande kan stiften använda någon av de nyss nämnda benämningarna om man vill klargöra förutsättningarna för ansökningar från församlingarna.
S i d a | 141
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 12
Val av biskopar
och förtroendevalda
En historisk bakgrund
Biskopsvalen
Biskopsvalen var som framgått av det inledande kapitlet i denna bok länge en sak för
kungen, domkapitlen och den romersk-katolska kyrkans innersta maktcentrum, påven
och hans kuria. Redan tidigt utvecklades emellertid en maktbalans mellan lokala val och
de slutliga beslut som fattades, alternativt godkändes, av kungen eller påven. Efter domkapitlens tillkomst under 1200-talet fick den kanoniska rätten makten över val och utnämning. Valen skedde då i domkapitlen och krävde påvens godkännande.
Efter reformationen hette det i 1571 års kyrkoordning att biskop skulle väljas bland
några kandidater som föreslagits av prästerskapet och "andra, som i saken något förfarne äro". Vad detta ursprungligen innebar är inte helt klart.
Med tiden blev ordningen att de präster som ingick i ståndsriksdagens prästestånd ‒
under lång tid som nämnts med benämningen consistorium regni ‒ förrättade val och att
kungen utnämnde biskop. I 1686 års kyrkolag, som var en produkt av enväldet, hette det
att det var ”(dom)kapitlet och klerkeriet'" som skulle föreslå lämpliga kandidater. Kungen kunde sedan utse någon av de föreslagna, men också någon annan.
Ett sekel senare inskränktes detta betydligt till att en av de tre främsta av de nominerade skulle utses. I ärkebiskopsval skulle samtliga domkapitel delta i valet.
S i d a | 142
Val av förtroendevalda
Ursprungligen var det genom seklen kyrkostämman som förrättade de lokala kyrkliga
valen. Kyrkofullmäktigevalen kom till i samband med inrättandet av kyrkofullmäktige
genom 1930 års församlingsstyrelselag. Dessförinnan hade det bara funnits kyrkofullmäktige i Stockholm, där fullmäktige behandlade vissa för församlingarna gemensamma
frågor, och i Göteborgs kyrkliga samfällighet. Även dessa kyrkofullmäktige utsågs på
kyrkostämman.
Valen till stiftens organ skedde fram till 1989 genom att församlingarna utsåg ombud.
Därefter och fram till millennieskiftet skedde valen genom elektorer som utsågs på lokal
nivå. Också valen till kyrkomötet skedde med hjälp av lokalt utsedda elektorer.
Val av biskop i dag
Val av stiftsbiskop är ett indirekt val som sker i respektive stift, med undantag för val av
ärkebiskop i vilket också alla övriga domkapitel och kyrkostyrelsens ledamöter deltar.
Före det egentliga valet av biskop ska det hållas ett nomineringsval (fortfarande ofta
kallat provval). Samma personer röstar i både nomineringsval och i det egentliga valet.
Röstberättigade är följande:
 Domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter.
 De som är anställda tills vidare eller minst sex månader som präster eller diakoner
i stiftet eller i någon av stiftets församlingar.
 Särskilt valda elektorer.
Hur nomineringsvalet praktiskt ska genomföras beslutar stiftsstyrelsen. Elektorsvalet
går till så att det i varje pastorat väljs lika många elektorer som det finns anställda präster, diakoner och tjänstgörande pastorsadjunkter. Elektorerna väljs av
kyrkofullmäktige eller om det inte
Måste man
finns kyrkofullmäktige av kyrkorådet
(i en pastoratssamfällighet samfällda
vara präst för
kyrkofullmäktige). I Visby stift gäller
att bli biskop?
särskilda regler eftersom biskopen
där utövar tillsyn också över Svenska
För att väljas till biskop behöver
man inte vara präst, men för vigas
kyrkan i utlandet.
till biskop – vilket är en förutsättning
Svenska kyrkans ansvarsnämnd för
för att utöva detta uppdrag – fordras
biskopar ska pröva behörigheten för
att man är prästvigd.
de kandidater som fått minst fem
procent av rösterna i nomineringsvaDå Manfred Björkquist valdes till
Stockholms stifts förste biskop var
let. Om möjligt ska minst fem kandihan inte prästvigd. Han vigdes sedan
dater bli behörighetsförklarade.
till präst i stillsamma former före
I det slutliga valet får man bara rösbiskopsvigningen. Björkquist är den
ta på dem som blivit behörigförklaende lekman som i modern tid blivit
rade. Valet sker kontraktsvis. I såväl
vald och utsedd till biskop.
nomineringsval som det egentliga
En kort tid i slutet av 1900-talet
valet får man bara rösta på en kandivar det inte möjligt att bli vald och
dat.
utsedd om man inte var präst.
Ärkebiskopen utses genom val i alla
S i d a | 143
stift. Röstberättigade vid detta val är följande:
 Ledamöterna i alla domkapitel och stiftsstyrelser.
 Präster och särskilt valda elektorer i Uppsala stift enligt samma regler som vid val
av stiftsbiskop.
 Kyrkostyrelsens ledamöter.
Rösterna från präster och elektorer i Uppsala stift delas sedan med tio och läggs samman med övriga röster.
Den kandidat som får mer än hälften av rösterna är vald till biskop. Om ingen av kandidaterna fått mer än hälften av rösterna genomförs en andra valomgång mellan de båda
främsta kandidaterna. Vid lika röstetal sker lottning. Kyrkostyrelsen bekräftar valet genom att utfärda ett bevis om utnämningen till biskop och den läses upp i samband med
vigningsgudstjänsten i Uppsala domkyrka.
Val av förtroendevalda i dag
Allmänt om valen
De kyrkliga valen utgör en demokratisk
bas för de förtroendevaldas arbete i
Svenska kyrkans beslutande, beredande
och verkställande organ. Medlemmarna
får därigenom möjlighet att påverka och
ta ansvar för hur arbetet i församling,
samfälligheter, stift och på nationell nivå
ska utformas och vilka som ska ges mandatet att som förtroendevalda bära ett
ansvar för detta arbete.
Med
förtroendevalda
menas
i
kyrkoordningen ledamöter, ersättare och
ordförande i beslutande och verkställande organ, det vill säga kyrkomöte, kyrkostyrelse, stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse,
kyrkofullmäktige, kyrkoråd och nämnder
(inklusive kyrkonämnd och pastoratsnämnd, men inte kyrkvärdar eller till exempel ledamöter i ett utskott som inte är
reglerat på samma sätt i kyrkoordningen).
De kyrkliga valen är i motsats till biskopsvalen sedan 2000 direkta val. De går
inte vägen över val av elektorer. Kyrkostyrelsen har det övergripande ansvaret
för alla direkta val och stiftsstyrelsen för
alla direkta val inom stiftet. I varje församling eller samfällighet ska det finnas
en valnämnd som ansvarar för genomförandet av valet och i varje valdistrikt valförrättare. Valförfarandet kan överklagas
Direkta eller
indirekta val?
Frågan om direkta eller indirekta val
har diskuterats under många år.
Det oftast framförda argumentet för
direkta val är att de framhålls som mer
demokratiska. De tidigare valen till
kyrkomötet via elektorer ledde på
grund av bland annat församlingsstrukturen till överrepresentation för
de många små pastoraten. För de direkta valen har också framhållits att
kandidaterna kan göras mer kända för
medlemmarna.
Ett skäl som framförs för indirekta
val är att de skapar ett samband mellan de olika kyrkliga nivåerna. Det är
församlingarnas behov som ska styra
många av besluten på nivåerna ovanför i den kyrkliga hierarkin. Med ett
lågt valdeltagande i direkta val finns
också möjligheter för extrema grupperingar, som kan mobilisera i stort sett
alla sina anhängare, att bli invalda i de
kyrkliga beslutsorganen.
Många av dem som deltagit i diskussionen har också förespråkat direkta val till kyrkofullmäktige, men indirekta val till samfällda kyrkofullmäktige i samfälligheter, stiftsfullmäktige
och kyrkomöte.
S i d a | 144
hos Svenska kyrkans valprövningsnämnd.
De kyrkliga valen ska hållas den tredje söndagen i september vart fjärde år. Genom att
det första valet lades ett år före valen till kommuner, landsting och riksdag undvek man
kollisioner mellan kyrkovalen och de övriga valen. Nästa kyrkliga val sker i september
2013 inför mandatperioden 2014-2017.
Rösträtt, valbarhet och valorganisation
De kyrkliga valen gäller följande organ:
 Kyrkofullmäktige.
 Samfällda kyrkofullmäktige.
 Direktvalt kyrkoråd.
 Stiftsfullmäktige.
 Kyrkomötet.
Som mest kan den som deltar i valet rösta i fyra val eftersom det inte samtidigt kan ske
val av kyrkofullmäktige och direktvalt kyrkoråd i en församling.
För att ha rösträtt ska man
 tillhöra Svenska kyrkan,
 vara 16 år och
 vara folkbokförd inom den enhet som valet gäller.
Man kan rösta före valdagen genom röstning i röstningslokal (minst en i varje pastorat)
och genom brevröstning (som inte ska förväxlas med röstning på postkontor).
Det finns möjlighet att personrösta på samma sätt som i de allmänna valen men i något större utsträckning genom att tre personröster, inte bara en, får lämnas på varje valsedel.
Den preliminära rösträkningen görs i vallokalen och den slutliga av stiftsstyrelsen.
Valbar är man om man
 har rösträtt,
 är döpt och
 har fyllt 18 år.
Skillnaden i ålder mellan rösträtt och valbarhet motiveras av att den som väljs till ett
uppdrag då detta uppdrag ska utövas kan komma att omfattas av en lagstiftning som
motiverar att vederbörande är myndig. I till exempel kyrkoråd, stiftsstyrelse och kyrkomöte har ledamöterna ett personligt juridiskt ansvar för sitt handlande. Det vanligaste
är att ledamöter i dessa organ väljs bland kyrkofullmäktiges ledamöter.
Valbara även om de inte är döpta är likaså de som vid stat-kyrkareformen 2000 hade,
eller tidigare haft, ett uppdrag som förtroendevald i Svenska kyrkan.
Är man förtroendevald i ett kyrkoråd eller en nämnd i en församling och flyttar under
en mandatperiod kan man behålla sitt uppdrag perioden ut. Det gäller också kyrkvärdar
även om de inte räknas till kategorin förtroendevalda. Uppdraget som ledamot i kyrkofullmäktige kan man däremot inte behålla efter att man flyttat från församlingen.
Man måste vara folkbokförd inom det stift från vilket man väljs för att kunna väljas till
kyrkomötet. Också i detta fall får man behålla uppdraget om man flyttar under mandatperioden.
S i d a | 145
Alla är inte valbara till alla poster. Följande inskränkningar finns:
 En biskop är inte valbar till uppdrag som förtroendevald på någon av de tre nivåerna.
 Den som är anställd och har en ledande ställning bland de anställda på den nivå valet gäller är heller inte valbar.
 Kyrkoherden, liksom den som utsetts att ersätta kyrkoherdens som ledamot i ett
församlingskyrkoråd, är inte valbar till uppdrag i den församlingen. Samma gäller i
en samfällighet den kyrkoherde som är ledamot i samfällighetens kyrkonämnd eller, om det gäller en flerpastoratssamfällighet, ersätter kyrkoherden där. Kyrkoherden kan inte heller väljas till ordförande i kyrkoråd och kyrkonämnd.
 Domprosten är inte valbar till uppdrag som förtroendevald på stiftsnivå.
 Den som är kyrkligt anställd för mer än 20 procent av heltid är inte valbar till styrelseorgan (kyrkoråd, kyrkonämnd, andra nämnder, stiftsstyrelse och kyrkostyrelsen) på den nivå där man är anställd, men väl till kyrkofullmäktige.
I ett utskott, utsett av till exempel stiftsstyrelsen eller kyrkorådet, finns inga krav i fråga
om valbarhet. Man kan i ett utskott, kanske för att man vill knyta ett visst slag av expertis till sig, välja in personer som inte tillhör Svenska kyrkan, liksom en utskottsledamot
kan vara bosatt i ett annat stift eller en annan församling.
FÖRDJUPNING
Valdeltagandet i de kyrkliga valen
DET FÖRSTA kyrkofullmäktigevalet över hela landet hölls 1931 med ett deltagande på 21,9 procent,
egentligen ett ganska hyggligt deltagande eftersom deltagandet i valen i de ”vanliga” kommunalvalen
vid samma tid inte var högre än dryga 50 procent.
Det högsta deltagandet inträffade 1934, då 23,9 procent av de röstberättigade deltog. Redan året
därpå började nedgången. Därefter har den långsiktiga trenden fortsatt att vara nedåtgående även
om det skedde en viss uppgång i samband med de ändrade stat-kyrkarelationerna. Valdeltagandet
vid de senaste kyrkovalen har varit 12 procent 2005 och 11,8 procent 2009. Det lägsta valdeltagandet hittills inträffade 1991 och 1997 med 10,2 procent.
Under lång tid var det till övervägande del de traditionella politiska partierna som ställde upp vid
de kyrkliga valen, alltså samma partier som vid valen till riksdag, landsting och stads- eller kommunfullmäktige. Det skedde ibland genom så kallade enhetslistor, där man förhandlat fram mandatfördelningen mellan partierna – ofta med hjälp av utfallet i kommunalvalen. Väljarna fick då inget verkligt val, mer än genom de möjligheter att stryka kandidater och personrösta som funnits i olika former genom åren. Relativt vanligt förekommande var också, särskilt för de borgerliga partierna, samlingslistor med kandidater från flera borgerliga partier.
DET LÅGA VALDELTAGANDET är givetvis inte bra för Svenska kyrkan. Ju lägre valdeltagande, desto
sämre legitimitet för de valda organen.
Risken är stor för att valdeltagandet sänks ytterligare. Den kyrkliga valmanskåren tenderar att föryngras. De äldre väljarna, som har ett relativt stort valdeltagande, avlider. I stället kommer en ny
generation väljare i yngre åldrar. De har ett jämfört med de äldsta lägre valdeltagande.
FÖR ETT YTTERLIGARE minskat valdeltagande talar sannolikt också ett minskat deltagande i gudstjänster och andra delar av församlingslivet.
Å andra sidan: Man bör kunna förutsätta att ett tydligare personligt ställningstagande för att höra
till Svenska kyrkan också borde kunna leda till ett ökat ansvarstagande och en större motivation att
delta i de kyrkliga valen.
S i d a | 146
En risk är också att det mediala intresset för de kyrkliga valen kan komma att minska. Särskilda
händelser kan öka intresset i media. Ett exempel på det var när Sverigedemokraterna för första
gången deltog i dessa val, men det är knappast den typen av medialt intresse som Svenska kyrkan
önskar. Dessutom är det inte längre någon nyhet att partiet finns i beslutspositioner i olika delar av
samhället.
S i d a | 147
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 13
Fristående organisationer
inom Svenska kyrkans tradition
En historisk bakgrund
De första diakoniinstitutionerna grundades i mitten av 1800-talet. Ersta grundades 1851
under medverkan av flera framträdande kyrkliga personer, bland annat den mångkunnige Peter Fjellstedt (1802-81) och C.O. Rosenius. Samariterhemmet i Uppsala grundades 1882. I båda fallen fanns det starka kvinnor i ledningen som föreståndare, vid Ersta
Marie Cederschiöld och vid Samariterhemmet Ebba Boström. Från både Ersta och Samariterhemmet skickade man ut diakonissor i ett utsatt men uppskattat arbete.
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) bildades 1856 som en inomkyrklig väckelserörelse. Man bidrog stark till den så kallade yttre missionens genombrott. Tidigt startade
man en egen utbildning. Missionssällskap bildades för att bedriva egen missionsverksamhet eller stödja andra organisationers arbete. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen
(EFS) inledde sin organiserade utlandsmission 1861.
Organisationsexplosionen fortsatte in i slutet av 1800-talet och in i 1900-talet. Ytterligare en rad organisationer bildades under 1900-talets fem första decennier: Kyrkosångens vänner kom till på flera håll under slutet av 1800-talet för att senare bli Sveriges
kyrkosångsförbund; den kristna gymnasiströrelsen kom till precis vid sekelskiftet; som
en av de första organisationerna inom Svenska kyrkan med en viss facklig inriktning
bildades Allmänna Svenska Prästföreningen 1903; 1918 bildades Kyrkobröderna, nuvarande Svenska kyrkans lekmannaförbund; Sveriges Kyrkliga Studieförbund (SKS; nuvarande Sensus) bildades 1930; Riksförbundet Kyrkans Ungdom och Ansgarsförbundet (i
dag tillsammans Svenska Kyrkans Unga) bildades 1943 respektive 1946; Svenska pastoratens riksförbund, ursprunget till nuvarande Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation,
grundades 1945; 1947 bildades också Sveriges kyrkliga kvinnoråd (nuvarande Kvinnor i
Svenska kyrkan).
S i d a | 148
Inomkyrkliga fromhetstraditioner
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) är den största av de lågkyrkliga rörelserna inom
Svenska kyrkan. Den bygger organisatoriskt på frihet (man är inte underställd kyrkliga
organ) och anslutning (medlemmarna tillhör Svenska kyrkan). EFS bildades 1856 och
utgick från den rosenianska väckelsen och utvecklades i form av både en inhemsk mission och mission utomlands.
De lokala missionsföreningarna inom EFS fungerar på olika sätt och med rätt att utforma arbetet efter lokala förhållanden.
Sedan 50 år har samverkan utvecklats från samtal via ett ökat samarbete till 1989 års
avtal där Svenska kyrkan fullt ut erkände EFS arbete som en del av Svenska kyrkans arbete och EFS bekräftade sin samhörighet med Svenska kyrkan. EFS-pastorerna prästvigs, dock utan att denna vigning ger en omedelbar rätt att inneha en prästtjänst i Svenska
kyrkan. På flera håll finns samarbetskyrkor mel”Sedan 50 år har samverkan
lan EFS och Svenska kyrkan lokalt. Inom denna
utvecklats från samtal via ett
långsiktiga trend kan samarbetet med Svenska
ökat samarbete till 1989 års
kyrkan och EFS skifta från tid till annan av flera
avtal där Svenska kyrkan
skäl, teologiska, ekonomiska och organisatorisfullt ut erkände EFS arbete
ka.
som en del av Svenska kyrEFS-kansliet finns i Uppsala, liksom Johannekans arbete och EFS har belunds
teologiska institut, med utbildning av paskräftade sin samhörighet
torer, präster och missionärer. Antalet medmed Svenska kyrkan.”
lemmar är cirka 16 000, normalt anslutna till de
cirka 400 missionsföreningarna. EFS bedriver
också folkhögskoleverksamhet.
Evangelisk Luthersk Mission–Bibeltrogna Vänner (ELM-BV) tillhör liksom EFS den
evangelisk-lutherska lågkyrkligheten. Organisationen bildades 1911 med namnet Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner efter att ett antal medlemmar uteslutits ur EFS. Orsaken till konflikten var att Bibeltrogna Vänner ansåg att EFS inte tillräckligt starkt gick
emot de teologiska strömningar som fanns i såväl den historisk-kritiska bibelforskningen som hos liberalteologin.
2005 bytte man till det nuvarande namnet. ELM-BV betonar i sina stadgar att man ser
Bibeln som ”Guds ofelbara ord med oinskränkt auktoritet”. Länge har man deklarerat att
man är en inomkyrklig väckelserörelse, men under senare år har kritiken mot Svenska
kyrkan skärpts ytterligare, inte minst då kyrkomötet beslutade att säga ja till äktenskap
och vigsel mellan personer av samma kön. ELM-BV bedriver mission i flera länder. Det
finns likheter med EFS, men skillnaderna är stora, främst genom den bibelteologiskt
fundamentalistiska linje som ELM-BV följer.
Östra Smålands Missionsförening (ursprungligen Nordöstra, därav smeknamnet
»nordöstringarna») bildades redan 1863 och fick sitt nuvarande namn 1875. Också denna rörelse hör till den inomkyrkliga lågkyrkligheten. Man står nära ELM-BV, men upprätthåller också på många platser kontakt med Svenska kyrkans församling. Medlemskap finns inte, men sympatisörer.
Under 1800-talet fanns också en gammalkyrklig väckelse, bland annat den schartauanska som redan har nämnts. Denna väckelsetradition, som fortfarande på sina håll samlar många anhängare, fanns och finns också i delar av Sydsverige. Ämbetet, inte minst
S i d a | 149
prästens roll i församlingen, och sakramenten spelar en viktig roll. Det finns drag av den
gamla lutherska ortodoxin med dess bekännelsetrohet. I gammalkyrkligheten liksom i
pietismen och flera andra kyrkliga rörelser lyfter man fram ”nådens ordning” som den
rätta vägen till frälsning. Vare sig gammalkyrkligheten i stort eller schartauanismen har
organiserat sig i egna samfunds- eller föreningsbildningar.
Gammalkyrklig och kyrkokritisk fromhet finns inom Kyrkliga Förbundet för evangeliskluthersk tro (bildat 1923). Enligt sina stadgar ska förbundet ”inom Svenska kyrkan arbeta för bevarande och främjande av biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna
evangelisk-lutherska tro samt för bevarande och stärkande av vår svenska kyrka i denna
anda gentemot oberättigade och mot denna anda stridande inflytelser och övergrepp”.
Evangeliska Brödraförsamlingen, Herrnhutarna (efter byn Herrnhut i Sachsen i Tyskland), som kom till Sverige på 1700-talet spelade en viktig roll för väckelserörelsens senare framväxt. Herrnhutismen stod för en pietistisk hållning, men ljusare och mindre
lagisk än andra delar av den pietism som vuxit fram sedan 1600-talet. I dag har herrnhutarna bara verksamhet på två platser i Sverige, i Stockholm och i Göteborg. Arbetet bedrivs i kontakt med Svenska kyrkan.
Laestadianismen är också en pietistiskt färgad fromhetsriktning men med en strängare
och mer asketiskt präglad än merparten pietistiska rörelser. Den laestadianska väckelsen började kring 1845 med prästen Lars Levi Laestadius. I Sverige finns cirka 20 000
laestadianer, vilket kan jämföras med det mer än tiodubbla i Finland.
Det finns tre laestadianska riktningar: gammallaestadianerna som är störst, östlaestadianerna som främst finns i Tornedalen och Österbotten och västlaestadianerna. Östlaestadianerna har en mindre sträng hållning än västlaestadianerna. De senare har också
en fastare organisation. I kritik mot den teologiska utvecklingen i Svenska kyrkan har
man numera både egen sakramentsförvaltning och egna konfirmationer. Alla riktningar
är spridda ut över världen, främst i Europa och Nordamerika. Gammallaestadianerna
finns i närmare 20 länder.
Oasrörelsen inledde sitt arbete i början av 1980-talet och fick sitt nuvarande namn
1989. Rörelsen tillhör den evangelikalt inriktade kyrklighet som står för begrepp som
enskild omvändelse, frälsning och livsföring. Ofta, men inte alltid, finns en koppling mellan en evangelikal inriktning och en karismatisk framtoning.
Oasrörelsen verkar inom Svenska kyrkan, men är öppen också mot andra samfund.
Man betecknar sig som »en fristående karismatisk rörelse, som vill främja en sund andlig förnyelse». Rörelsen arbetar genom inspirationsdagar, konferenser och möten. Verksamheten, som finansieras genom frivilliga gåvor, kollekter och arvoden för tjänster, har
inte medlemmar utan sympatisörer.
En annan liknande rörelse med tonvikt på en evangelikalt inspirerad andlig förnyelse
är New Wine, numera New Wine Kairos efter en sammanslagning med Kairos missionsinstitut (bildat 1996) med förankring i S:ta Clara kyrka i Stockholm. New Wine startade
inom den anglikanska kyrkan och kom till Sverige på 1990-talet.
Föreningen S:ta Clara kyrkas vänner (bildad 1993 och medlem i EFS sedan 1997) är en
evangelikalt och karismatiskt inspirerad förening som samarbetar med Stockholms
domkyrkoförsamling. Föreningen disponerar S:ta Clara kyrka och bedriver en omfattande verksamhet, både i fråga om gudstjänstliv och diakonalt arbete.
Högkyrkligheten har funnit flera olika former. Den har funnits som en akademiskt
grundad ”lundensisk högkyrklighet” under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet.
S i d a | 150
Högkyrkligheten har också funnits i helt andra organisatoriska former. Ett tidigt organisatoriskt exempel är Societas Sanctae Birgittae (SSB), bildat 1920.
Ett viktigt inslag i den moderna högkyrkligheten var Gunnar Rosendahls bok Kyrklig
förnyelse som kom ut 1935. Bokens namn kom sedan igen i den högkyrkliga organisation
som bildades 1959 med namnet arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). aKF beskriver sig som en idérörelse och arbetsgemenkap för ”förnyelse och fördjupning av bekännelsen, sakramenten, ämbetet och liturgin inom Svenska kyrkan”.
Till högkyrkligheten kan man också räkna S:t Laurentii kyrka i Lund (stiftelsen bildad
1949, nuvarande kyrka invigd 1961) och S:t Ansgars kyrka i Uppsala (stiftelsen bildad
1938, nuvarande kyrka invigd 1970), båda med en inriktning på studenter och anknutna
till studentbostadsstiftelser men också med andra besökare.
I Kristianstad grundade Gunnar Rosendal 1950 stiftelsen Gratia Dei i Kristianstad.
Hjelmserydsstiftelsen bildades 1947. Stiftelsen bedriver sin verksamhet i Hjelmseryds
gamla kyrka från 1100-talet, återuppbyggd på 1930-talet, och den gamla prästgården.
Stiftelsen driver gästhem och vandrarhem.
Svenska Kyrkans Fria Synod bildades 1983. Det skedde i protest mot 1982 års kyrkomötesreform, men synoden motsätter sig också kvinnor som präster. Synoden har
många medlemmar med högkyrklig inriktning, men också gammalkyrkliga och lågkyrkliga medlemmar finns.
Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen bildades 1958 som ett samarbetsråd för
olika kyrkliga riktningar som tog avstånd från beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor. Medlemmarna kommer från högkyrklighet, lågkyrklighet och gammalkyrklighet.
Med inriktning på bön, bibeltolkning och mission finns kursgården Lärjungagården i
Torestorp på Västkusten.
Inom Svenska kyrkan har det också vuxit fram ett begränsat ordensliv, några av dem
tydligt högkyrkliga, men andra med en annan inriktning. Några kommuniteter lever ett
klosterliknande liv med betoning av sin hemhörighet i Svenska kyrkan. Exempel på detta är Helgeandssystrarna i Alsike i närheten av Märsta och Mariadöttrarna i Vallby nära
Enköping. Östanbäcks kloster i närheten av Sala är ett blandat katolskt och evangelisklutherskt kloster.
Det finns också lekmannaordnar, ofta i form av bönegemenskaper bland människor
som inte lever i kloster. Bland ordnar inom Svenska kyrkan eller i Svenska kyrkans tradition finns Den heliga killans bönegemenskap i Gärsnäs och Franciskus Tredje Orden
(FTO) i Knivsta.
Övergripande kyrkliga organisationer
Samfundet Pro Fide et Christianismo, eller Pro Fide som det kallas i dagligt tal, grundades
redan 1771. Därigenom är det Sveriges äldsta ännu existerande kristna organisation.
Man riktade in sitt arbete på bland annat utbredningen av kristen tro, men gjorde också
stora insatser inom folkundervisningen. Så
småningom kom andra organisationer till som
”Sveriges äldsta ännu existekunde ta sig an vissa av samfundets uppgifter.
rande kristna organisation.”
Pro Fide lever dock vidare och ger stöd till utgivning av kristen litteratur och utdelande av
stipendier.
S i d a | 151
Lunds Missionssällskap (LMS), är Sveriges äldsta missionssällskap, bildat 1845. Bland
de prioriterade områden finns stöd till missionsvetenskap, utbildning av ungdomar som
vill arbeta i den internationella kyrkan och stöd för religionsdialog.
Riksförbundet Kristen Fostran (RKF) härrör från Svenska Folkskolans Vänner, bildat
1882. RKF arbetar för att främja miljöer ”på en kristen värdegrund, i hem, skola, församling och samhälle”, liksom för barns och ungdomars kristna fostran.
Svenska kyrkans lekmannaförbund (en gång i tiden Kyrkobröderna) är ett av de organiserade uttrycken för lekmannaengagemanget i Svenska kyrkan. Lekmannaförbundet
bildades 1918 med inspiration hämtad från såväl ungkyrkorörelsen som det kyrkliga
lekmannaarbetet i Stockholm.
Lekmannaförbundet har cirka 300 lokalavdelningar – ofta med namnet lekmanna- eller församlingskårer – och 10 000 medlemmar. Man samlas regelbundet till stifts- och
rikskonvent.
Sjömanskyrkan i Sverige omfattar sjömanskyrkor i Stockholm, Bohuslän, Gävle, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Holmsund, Malmö, Norrköping.
Till de yngre organisationerna hör Ideellt forum i Svenska kyrkan. Forumet bildades
2005. Bakom det står ett 20-tal huvudmän, inkluderande en majoritet av stiften, ett antal anslutna församlingar och ett nätverk med
700 personer.
Syftet med Ideellt Forum är att stödja och ut”Syftet med Ideellt Forum är
veckla delaktighet och idealitet i det lokala föratt stödja och utveckla delsamlingslivet. Forumet vill vara en mötesplats
aktighet och idealitet i det
för erfarenhetsutbyte, insamling, utveckling
lokala församlingslivet.”
och spridning av kunskaper, opinionsbildning
och inspiration. Detta sker bland annat genom
kurser, seminarier, utgivning av material och
Ideellt forums årliga idédagar.
Diakoniorganisationer
I Svenska kyrkan, men organisatoriskt fristående, finns flera diakoniinstitutioner och
diakoniorganisationer. Många av dem är mycket stora både i fråga om ekonomi och i
antal anställda. De bedriver en kvalificerad verksamhet inom vård och omsorg. På flera
områden finns avancerad specialistkompetens. Verksamheten är idéburen och syftet är
inte att den ska vara vinstgivande (non profit).
Flera av diakoniorganisationerna har tidigare bedrivit diakonutbildning. Denna har kon”Verksamheten är idéburen
centrerats till tre platser. Utbildningen i Stockoch syftet är inte att den ska
holm och Göteborg sker nu inom Ersta Skönvara vinstgivande (non prodals högskola (i vilken också Stiftelsen Bräcke
fit).”
Diakoni blivit ägare). Därutöver finns diakonutbildning i Härnösand vid Vårsta diakonigård.
Utbildningen vid Samariterhemmet har avvecklats, vilket var ett starkt traditionsbrott – de
första ”systerutbildningarna” inleddes under
1890-talet.
Ersta diakonisällskap (Ersta Diakoni) i Stockholm (anstalten grundades 1851 och flyttade till Ersta 1863) är Svenska kyrkans största enskilda arbetsgivare, inte minst genom
S i d a | 152
Ersta sjukhus med somatisk specialistverksamhet, psykiatrisk klinik och hospice för
vård i livets slutskede. Ersta har också en omfattande social verksamhet, bland annat
äldreboende, verksamhet för demenssjuka, skyddat boende för kvinnor, program för
drogberoende, behandlingshem för flickor och barnrättsbyrå. Ersta har också konferensoch hotellverksamhet. Vid Ersta finns stiftets själavårdscentrum.
I Stockholm finns också Stiftelsen Stora Sköndal (1898 i Gävle i Svenska Diakonisällskapets regi, till Stora Sköndal 1905). Vid Stora Sköndal finns äldreomsorg i form av
sjukhem, äldreboende, boende för demenssjuka och hemtjänst. Vidare finns seniorboende och hemtjänst utanför den egna anläggningen. Den socialpsykiatriska verksamheten
innefattar bland annat boende, boendestöd och aktiviteter. Vid Stora Sköndal bedrivs
också neurologisk rehabilitering.
Ersta Sköndal Högskola bedriver utbildning på grundnivå och avancerad nivå i vårdvetenskap, socialt arbete, diakoni, teologi, kyrkomusik och psykoterapi. Vid högskolan bedrivs också forskning om bland annat det civila samhället, palliativ vård och organisations- och arbetslivsetik. Högskolan bildades 1998 genom en sammanslagning och integrering av utbildning och forskning vid Ersta och Stora Sköndal. 2011 vidgades huvudmannakretsen genom att Stiftelsen Bräcke Diakonigård blev delägare. Vid högskolan
finns den psykoterapiutbildning som tidigare bedrivits av förbundet S:t Lukas.
Diakonistiftelsen Samariterhemmet i Uppsala (1882) har bland annat gästhem, patienthotell, trygghetsboende, demensboende, hemtjänst och en daglig öppen verksamhet.
Stiftelsen driver också Uppsala stadsmission med öppen verksamhet, stöd och aktiviteter inriktade på olika grupper. Vid Samariterhemmet finns också Svenska kyrkans centrum för andlig vård inom hälso- och sjukvården.
Stiftelsen Vårsta diakonigård i Härnösand (1912) har diakonutbildning och annan utbildning och fortbildning, familjerådgivning, rehabilitering, korttids- och växelboende,
konferenslokaler och boende för uthyrning. Vid Vårsta finns ett själavårdscentrum, familjerådgivning och Vårsta Kriscentrum.
Stiftelsen Bräcke diakonigård (Bräcke Diakoni) i Göteborg (1923) arbetar inom områdena vård och omsorg. Verksamheten inrymmer bland annat äldreboende, ungdomsboende, hospice, företagshälsovård, vårdcentraler, habilitering, rehabilitering, utbildning
och forskning. Antalet anställda är cirka 900 och verksamheten finns på ett tiotal orter.
Man har ett Migrationscentrum och ett Samtalscentrum. Från och med 2011 är forskning och utbildning organisatoriskt en del av Ersta Sköndals Högskola. I samband med
detta bildade högskolan ett tredje campus, Bräcke Diakoni Lärcentrum.
Fogdaröd Vård- och Diakonicentrum (1907) i Höör arbetar med vård och omsorg,
bland annat i form av äldreboende för vårdbehövande, demensboende, serviceboende
och utbildning för barn med särskilda behov.
Viktiga diakoniinstitutioner är stadsmissionerna. Äldst och i särklass störst är Stockholms stadsmission (grundad 1853). Dess verksamhet är den största samlade sociala
verksamheten i anslutning till Svenska kyrkan. Vidare finns Göteborgs Kyrkliga Stadsmission, Kalmar Stadsmission, Linköpings Stadsmission, Skåne Stadsmission, Visby
stadsmission, Västerås stadsmission och som nyss nämnts Uppsala stadsmission.
Den öppna dörren bildades i Jönköping 1937 som en ideell verksamhet på fritiden av
en grupp personer. Det nuvarande namnet fick organisationen 1961. Från 1940-talet
spred sig verksamheten till ytterligare några orter, några i södra Sverige men också till
Stockholm. Bland annat startade man studiehem och rådgivningsbyråer. Den verksamhet som bedrivs sker i riksorganisationer och på tre orter, nämligen Stockholm, Västerås
och Växjö. Riksorganisationen har sitt kansli i Växjö.
S i d a | 153
Till den diakonala verksamheten kan man också räkna Stiftelsen Kyrkans Jourtjänst
Jourhavande Präst, även om den ligger nära flera andra delar av det kyrkliga arbetet. På
några orter har man också bildat fristående diakonicentra. På ett 30-tal orter finns en
kyrklig familjerådgivning.
Utbildning, folkbildning och forskning
Sensus studieförbund var tidigare ett renodlat kyrkligt studieförbund med inriktning på
Svenska kyrkan. Det bildades som Sveriges Kyrkliga Studieförbund (SKS) 1930. Medlemmar var Svenska kyrkan och närstående organisationer. Bland medlemmarna finns i
dag också andra organisationer än de som har
anknytning till Svenska kyrkan. Det är bland annat humanitära organisationer, KFUK-KFUM”Sensus har 30 medlemsorrörelsen, scouter, självhjälps- och stödorganisaganisationer, cirka 450 antioner.
ställda, ungefär 13 000 leda2002 och 2004 slogs förbundet samman med
re och cirka 370 000 deltagaKFUK-KFUM:s studieförbund (grundat 1929) och
re per år.”
Tjänstemännens Bildningsverksamhet (TBV,
grundat 1935). Svenska kyrkan är sammantaget
den största medlemmen i Sensus, som har 30
medlemsorganisationer, cirka 450 anställda, ungefär 13 000 ledare och cirka 370 000
deltagare per år. Verksamheten bedrivs utöver på förbundsnivå i distrikt och avdelningar.
Stiftelsen Fjellstedtska skolan startade som ett utbildningsinstitut för blivande missionärer i Lund, men flyttade till Uppsala och ombildades 1862 till en förberedande privat
internatskola för bland annat blivande präster. Stiftelsen erbjuder nu både akademisk
och annan utbildning för att ge fortbildning för präster i Svenska kyrkan och andra med
teologisk utbildning, som arbetar i kyrkan. Skolan samarbetar med Teologiska institutionen vid Uppsala universitet, bland annat i Kyrkledarhögskolan som är ett akademiskt
ledarskapsprogram. Man erbjuder också kurser för präster som vill arbeta i andra kyrkor inom Borgågemenskapen. Stiftelsen har också ett gästhem.
Stiftelsen Sverige och Kristen Tro, grundad 1916, är liksom Sigtunastiftelsen bildad
med inspiration från ungkyrkorörelsen. Stiftelsen bildades av idégivaren och finansiären, brukspatronen Ernst A. Kjellberg (1856-1935) tillsammans med Svenska kyrkans
biskopar. Enligt den egna arbetsbeskrivningen verkar stiftelsen för ”saklig information
på vetenskaplig grund, analys av aktuella samhällsfrågor i relation till humanistiska och
kristna värderingar”. Stiftelsen arrangerar möten, konferenser eller seminarier och ger
ekonomiskt stöd till ändamål som stämmer med stiftelsens inriktning.
S:ta Katharinastiftelsen grundades 1950 i Österskär av Margit Sahlin, en av de tre första kvinnorna som vigdes till präster i Svenska kyrkan. Därefter flyttade stiftelsen till
Sparreholms slott. Sedan 1977 arbetar man i egna lokaler i Stockholm. Verksamheten
består av föredrag, samtal och andakter. Stiftelsen, som då den grundades var inriktad
på att stimulera kvinnors arbete i kyrkan, har nu en bredare inriktning på livsåskådning
och kultur.
Med en tonvikt på mötet mellan människor med olika bakgrund, erfarenhet och livstolkning verkar Sigtunastiftelsen (grundad 1915, folkhögskolan kom till 1917 och humanistiska läroverket 1926) i en av Sigtunas mer markanta kulturbyggnader. Stiftelsens
tillkomst var i hög grad ett verk av Manfred Björkquist, om än med ekonomiskt stöd av
S i d a | 154
godsägaren Oscar Ekman (1873-1949). Björkquist ledde verksamheten 1917-42 samtidigt som han var starkt engagerad inom en rad andra kyrkliga verksamheter. På Sigtunastiftelsen verkade som direktor också en av Svenska kyrkans mest intressanta 1900talsprofiler, nämligen prästen, psalmdiktaren och författaren Olov Hartman. Han betydde också mycket för arbetet med kyrkorummens utformning och användning, inte minst
för kyrkospel.
Sigtunastiftelsen arbetar bland annat med kurser, konferenser och kulturarrangemang, liksom teologisk utbildning. Stiftelsen har ett refugium (för bland annat retreater), bibliotek och pressklippsamling, liksom ett gästhem och uthyrning av konferensfaciliteter. Verksamheten har sina rötter i Svenska kyrkans – inte minst ungkyrkorörelsens – historia och tradition, men är helt självständig och bedriver ett brett ekumeniskt
förankrat arbete. Läroverket har sedan länge en egen huvudman. Folkhögskolan bedrevs
en tid i andra former, men i dag är den delvis tillbaka eftersom Sigtunastiftelsen är en av
dess huvudmän.
Församlingsfakulteten i Göteborg bildades 1993 för att, som grundarna uttryckte det,
vara ett komplement till andra utbildningar. 2000 startade man en egen heltidsutbildning i teologi. Församlingsfakulteten har sin förankring i konservativa, evangelikala och
bibelteologiskt fundamentalistiska strömningar som Evangelisk Luthersk MissionBibeltrogna Vänner (ELM-BV), Missionsprovinsen82, Svenska kyrkans Fria Synod och
Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro.
Det finns ett tjugotal kyrkliga folkhögskolor, endera drivna av Svenska kyrkan eller av
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). Där finns ett brett ämnesutbud utöver de allmänna kurserna. Därutöver finns i stiftsregi ett 20-tal stiftsgårdar. Också i deras utbud
finns teologisk utbildning.
Kvinnoorganisationer
1995 bildades Kvinnor i Svenska kyrkan som en medlemsorganisation. Kvinnor i Svenska
kyrkan efterträdde då bland annat Sveriges Kyrkliga Kvinnoråd, grundat 1947, som var
ett samarbetsorgan för i första hand de olika stiftskvinnoråden. I de flesta stift finns en
stiftsgrupp. Kvinnor i Svenska kyrkan har cirka 1 000 medlemmar.
En ytterligare kvinnoorganisation är Kvinnor för mission (tidigare Svenska Kvinnors
Missionsförening), bildad redan 1903, med cirka 1 000 medlemmar. Organisationen vill
synliggöra kvinnors situation och stärka deras ställning i kyrka och samhälle, väcka och
stärka intresset för mission och stödja Svenska kyrkans internationella arbete.
Barn-, ungdomsoch studentorganisationer
Bland barn och ungdomar verkar Svenska Kyrkans Unga som inledde sitt arbete 1993. Bakom
bildandet av den nya organisationen stod flera
organisationer, bland annat Ansgarsförbundet
”Svenska kyrkans … barnoch ungdomsrörelse ska
finnas i varje församling och
ge plats för all barn- och
ungdomsverksamhet inom
Svenska kyrkan”
Missionsprovinsen bildades 2003 med motiveringen att Svenska kyrkan lämnat en sann evangeliskluthersk lära, grundad på Bibeln. Då såg man sig som en inomkyrklig rörelse, något som inte kan gälla
efter 2005 då Missionsprovinsen vigde sin förste biskop.
82
S i d a | 155
(bildat 1946) och Riksförbundet Kyrkans Ungdom (bildat 1943). Dessförinnan hade
Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF) gått samman med Riksförbundet Kyrkans Ungdom
1975. KGF bildades 1900. Ambitionen med Svenska Kyrkans Unga var att ”Svenska kyrkans nya barn- och ungdomsrörelse ska finnas i varje församling och ge plats för all
barn- och ungdomsverksamhet inom Svenska kyrkan”. Verksamheten omfattar allt från
tonårsgrupper och barntimmar till gospelkörer, finskspråkiga juniorer och rollspelslag.
Svenska kyrkans unga har 2011 cirka 13 000 medlemmar.
Credo – Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG), med rötter från
1924, började som en inomkyrklig organisation i Svenska kyrkan. Med tiden har organisationens ekumeniska karaktär stärkts, dock med många bibehållna band inom Svenska
kyrkan. Credo beskrivs bland de ekumeniska organisationerna .
Också andra organisationer inom Svenska kyrkan har ungdomsorganisationer, till exempel Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, med organisationen Salt, och några av de
evangelikala rörelserna.
Kör- och musikorganisationer
Sveriges Kyrkosångsförbund, som bildades 1925, är Sveriges största körorganisation med
cirka 70 000 medlemmar, varav en stor del är barn- och ungdomskorister. Därtill kommer den betydelse förbundet har också för de ytterligare cirka 30 000 körsångare som är verksamma i Svenska kyrkan. Sina rötter har Körsångs”Sveriges kyrkosångsförbund
förbundet bland annat i Kyrkosångens Vänner
har 70 000 medlemmar, var(bildad 1892). Förbundet anordnar körhögtider
av en stor del är barn- och
och körfestivaler, liksom utbildningar för körledaungdomskorister.”
re och korister. Förbundet nybeställer också verk
för användning i kyrkokörer.
Också Kyrkomusikernas Riksförbund (KMR) är en
för Svenska kyrkans musikaliska verksamhet betydelsefull organisation. Den beskrivs under yrkes- och intresseorganisationer.
Tidningar och tidskrifter
Tidningar som mer ingående och övergripande behandlar kyrkliga frågor är dels de som
ges ut av de organisationer som nämns, dels den varje vecka utkommande Kyrkans Tidning. Om den står det under kyrkliga företag Berling Media AB.
En mindre spridning har den folkkyrkliga Svensk Kyrkotidning (SKT, grundad 190483)
och den högkyrkliga Svensk Pastoraltidskrift (SPT, grundad 1958). De har kring ett par
tusen prenumeranter vardera och spelar en viktig roll i den kyrkliga debatten och genom sina kommentarer inför aktuella predikotexter.
I stort sett alla kyrkliga och ekumeniska organisationer i denna bok har sin egen tidningsutgivning, mestadels i form av tidningar och tidskrifter på papper, ibland också
eller i stället med digital utgivning.
83
Då dock som organ för den lundensiska högkyrkligheten.
S i d a | 156
Arbetsmarknadsorganisationer
Arbetsgivarorganisationer
Den helt dominerande arbetsgivarorganisationen på den kyrkliga arbetsmarknaden är
Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation. Förbundet har haft många namn. Det bildades
1945 med namnet Svenska pastoratens riksförbund. 1969 bytte man till Svenska kyrkans Församlings- och pastoratsförbund (SKFP), ett namn som varade i tre decennier.
1999 bytte man till Svenska kyrkans Församlingsförbund och 2010 till sitt nuvarande
namn. Organisationen, som länge var en bred arbetsgivar-, service- och intresseorganisation för församlingar och samfälligheter, har alltsedan den bildades tagit ett stort ansvar för Svenska kyrkans organisatoriska utveckling. I särskilt hög grad gällde det före
1982 då den första samlade kyrkliga riksorganisationen kom till.
Förbundets bistår nu i första hand medlemmarna i deras roll som arbetsgivare. Till
förbundets uppgifter hör bland annat förhandlingar i samband med kollektivavtal och
tvister, rådgivning, utbildning, information och uppdrag direkt beställda av enskilda
medlemmar.
Arbetsgivarorganisationen anordnar årligen arbetsgivarkonferenser i stiften. Vart
fjärde år väljer dessa konferenser fullmäktige i Arbetsgivarorganisationen. Arbetsgivarkonferensernas ordförande och vice ordförande utgör tillsammans ett rådgivande organ
för Arbetsgivarorganisationen ledning. De tidigare stiftsförbunden med anställd personal har avvecklats. Mellan fullmäktiges sammanträden leds verksamheten av förbundsstyrelsen.
Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har i kyrkoordningen uppdraget att företräda alla de kyrkliga arbetsgivare som regleras i kyrkoordningen. Det betyder att Arbetsgivarorganisationen bland annat tecknar kollektivavtal. De kyrkliga arbetsgivarna är
inte skyldiga att tillhöra Svenska kyrkas arbetsgivarorganisation. Det är en sak för varje
kyrklig arbetsgivare att besluta om, men 2011 är det bara en församling som inte är
medlem. Även den församling som inte är medlem i Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation är bunden av det kollektivavtal som Arbetsgivarorganisationen tecknar.
Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation nämns också under Begravningsverksamhetens organisationer.
Utöver Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation finns på den kyrkliga arbetsmarknaden Arbetsgivaralliansen, med branschkommittéer för bland annat ideella och idéburna
organisationer, vård och omsorg samt trossamfund och ekumeniska organisationer.
Inom dessa områden finns medlemmar med anknytning till Svenska kyrkan.
En ytterligare arbetsgivarorganisation är Idea – Arbetsgivareförbund för ideella organisationer. Inom Idea finns tre branschråd, varav ett arbetar med studieförbund och ett
annat med humanitära frivilligorganisationer. Också i Idea finns medlemmar med anknytning till Svenska kyrkan.
Arbetstagar- och yrkesorganisationer
Arbetstagarföreträdare är en stor grupp av fackliga organisationer. Den första särskilt
för Svenska kyrkan bildade fackliga organisationen var Allmänna svenska prästföreningen (ASP, bildad 1903). 1954 gick ASP samman med Sveriges Yngre Prästers Förbund (bildat 1944). Organisationen, som då fick namnet Svenska prästförbundet, fick sin
hemhörighet i Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO).
S i d a | 157
Därefter har en successiv utveckling skett som inneburit att allt fler akademikergrupper inom Svenska kyrkans blivit medlemmar. 1979 bytte man namn till Svenska Kyrkans
Personalförbund och 1998 fick man sitt nuvarande namn Kyrkans Akademikerförbund
(KyrkA). I dag kan bland annat diakoner och församlingpedagoger, liksom ekonomer och
annan administrativ personal med akademisk utbildning, bli medlemmar.
Arbetsgivarorganisationen sluter avtal för anställda i Svenska kyrkan med Kyrkans
Akademikerförbund (KyrkA), Lärarnas samverkansråd, Vision (tidigare Fackförbundet
SKTF), Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) samt Akademikerförbundet
SSR (tidigare Sveriges Socionomers Riksförbund) och Jusek med förtecknade förbund.
Det finns betydligt fler fackliga organisationer än de nu nämnda som organiserar personal anställd i Svenska kyrkan. En del av dem är stora, andra har bara några tiotal medlemmar i kyrkan. För att göra det möjligt att genomföra förhandlingar företräder de organisationer som nämnts samtliga fackliga medlemmar, även de som tillhör de mindre
organisationerna. Lärarorganisationerna finns med på grund av att Kyrkomusikernas
Riksförbund slutit ett samarbetsavtal med Lärarnas Riksförbund. Vision organiserar en
stor del av Svenska kyrkans administrativa personal, men har också andra medlemmar
(även något hundratal präster). Kommunal organiserar främst kyrkovaktmästar- och
kyrkogårdspersonal. SSR har många socionomutbildade diakoner. Jusek företräder jurister och ekonomer.
Det finns också intresse- eller yrkesföreningar inriktade på en viss verksamhet eller
yrkesgrupp inom Svenska kyrkan, men i huvudsak verksamma vid sidan av de fackliga
organisationerna. Vissa yrkesföreningar är anknutna till en facklig organisation, andra
inte.
Störst är det nyss nämnda Kyrkomusikernas Riksförbund (KMR), bildat 1901 efter att
kyrkomusikerna en tid på flera håll haft regionala organisationer. Organisationens uppgift är enligt stadgarna att ta tillvara medlemmarnas intressen i anslutning till utbildning
och anställning. Så långt kan man säga att KMR har en facklig inriktning och om man ser
den som sådan var man lika tidigt ute som Allmänna Svenska Prästföreningen (ASP). Till
KMR:s arbete hör också främjande av medlemmarnas kyrkomusikaliska kompetens, genomförande av seminarier och konferenser och utgivning av noter och annat material
för kyrkomusiken.
Ett annat exempel är Pedagoger i Svenska kyrkan, församlingspedagogernas organisation. Det finns också intresseföreningar med inriktning på andra fackområden, till exempel för sjukhuspräster och assistenter i sjukhuskyrkan.
1994 bildades Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan (då med namnet Kvinnliga Prästers Riksförbund, KPR). I några stift finns lokala grupper och andra nätverk för
medlemmarna. Arbetet kretsar kring begrepp som solidaritet och stöd, påverkan och
teologisk reflektion, medvetenhet om genderperspektiv och historia.
Vidare finns Sveriges kyrkokamerala förening, bildad 1955, för kameral och administrativ personal i Svenska kyrkan. Pastoratstjänstemannaföreningen (PTF) bildades 1992
efter att folkbokföringen gått över till Lokala skattemyndigheten och den personal som
fortfarande var anställd i Svenska kyrkan i många fall fått nya arbetsuppgifter. Tidigare
hade det 1966 bildade Pastoratstjänstemannaförbundet funnits. I Kyrkojuristernas förening (tidigare Stiftsjuristernas förening) samlas i huvudsak jurister verksamma i Svenska kyrkan och närstående organisationer.
Inom begravningsverksamheten finns Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer (FSK, bildad 1937) och Föreningen Sveriges KrematoriePersonal (FSKP, bildad 1968). Också an-
S i d a | 158
ställda i kyrkogårdsförvaltningarna i Stockholms och Tranås kommuner är medlemmar i
dessa organisationer.
Gemensam organisation
Kyrkans pensionskassa (tidigare Svenska kyrkans försäkringsförening) bildades i samband med millennieskiftets stat-kyrkareform för att trygga tidigare, nuvarande och
kommande anställdas pensionsrätt. Antalet försäkrade är 2011 över 60 000 och det förvaltade kapitalet 9,4 miljarder kronor. Arbetsgivare och fackliga organisationer nominerar lika många ledamöter vardera till styrelsen.
Begravningsverksamhetens organisationer
Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har nyss nämnts som arbetsgivarorganisation,
men organisationen arbetar också med intressebevakning, information, rådgivning, utbildning och service inom begravningsverksamhetens område. På organisationens kansli finns både juridisk kompetens och kunskaper om kyrkogårdsskötsel.
Sveriges Kyrkogårds- och Krematorieförbund (SKKF) är en traditionsrik organisation.
Den bildades 1882 som en pionjärorganisation för kremationen som gravskick och hette
länge Svenska Eldbegängelseföreningen. 1957 öppnade man för medlemskap för huvudmännen inom begravningsverksamheten, såväl kyrkliga som kommunala. 1983 fick
SKKF sitt nuvarande namn. Den största medlemmen är Stockholms kommun. Också
Tranås kommun är medlem, liksom trossamfund utanför Svenska kyrkan med egen begravningsverksamhet.
Förbundet har utvecklats till en branschorganisation som arbetar med intressebevakning, information, rådgivning, utbildning och service i fråga om kyrkogårdar och krematorier. Också på SKKF:s kansli finns både juridisk kompetens och kunskaper om kyrkogårdsskötsel. SKKF är inte en organisation inom Svenska kyrkan utan politiskt och religiöst obunden, men eftersom också mer än 400 församlingar och samfälligheter inom
Svenska kyrkan, däribland i stort sett alla större begravningshuvudmän, är medlemmar
bör den nämnas här.
Rådet för begravningsfrågor, oftast kallat Begravningsrådet, är ett samarbetsorgan för
Svenska kyrkan (genom kyrkostyrelsen), Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation och
SKKF.
Kyrkliga företag
Tillsammans äger Svenska kyrkan, Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet mediekoncernen Berling Media AB. Största ägare är Svenska kyrkan med 41,1
procent av aktierna. Svenska Missionskyrkan har 33,8 procent och Svenska kyrkans Arbetsgivarorganisation 10,9 procent. Omsättningen var 2010 närmare 340 miljoner kronor. Koncernen har cirka 165 anställda i Stockholm, Malmö och Umeå.
Koncernens rötter går långt tillbaka i tiden. Första boken från ett av Berling Medias
förlag (Gleerups) kom ut 1827. Men också på egen hand har koncernen en lång historia.
Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag bildades 1910 och utvecklades via Svenska
Kyrkans Ekonomi AB (SKEAB) till Verbumkoncernen. Också tidningsverksamheten startade inom Diakonistyrelsen, som 1912 började ge ut Församlingsbladet, från 1942 Vår
Kyrka.
S i d a | 159
Koncernens varumärken för böcker och andra
pedagogiska hjälpmedel är inom det område
som omfattar lärande Gleerups Utbildning i
Malmö, inom hälsoområdet Gothia Förlag, för
Verbum - ett
tro och livsfrågor Verbum Förlag och Cordia
tidningshus
samt Fortbildning AB med utbildning och utgivning inom skola och omsorg och Display i Umeå
Berling Media ger också gemed försäljning av medie- och annonsutrymme.
nom Verbum Förlag ut tidningar. Kyrkans Tidning kom
Verbums Förlag har en omfattande utgivning
till 1982. Samtidigt avvecklaav både teologisk litteratur och handböcker.
des ett stort antal tidningar på
Förlaget är i särklass störst i Sverige i fråga om
både nationell och stiftsnivå,
utgivning av biblar, psalmböcker, kyrkohandbland annat tidningen Vår
böcker, evangelieböcker och bönböcker, många
kyrka.
Kyrkans Tidning, som
av dem knutna till Svenska kyrkan och Svenska
större delen av året kommer
Missionskyrkan, andra användbara i bredare
ut varje vecka, innehåller deekumeniska sammanhang.
batt, kulturartiklar och reporKyrkans Försäkring AB bildades 2004 som en
tage. Upplagan är närmare
fortsättning på Svenska kyrkans församlings40 000. Sändaren, är Svenska
förbunds projekt Kyrkans Försäkringsbolag.
Missionskyrkans och Svenska
Detta var i sin tur en fortsättning på den samBaptistsamfundets gemenordnade försäkringsupphandling som inletts
samma tidning. Berling media
efter branden i Katarina kyrka i Stockholm
gör också magasinet Amos.
1990. Företaget har en bred ägarbas i Svenska
kyrkan i form av närmare 200 aktieägare i form av församlingar, samfälligheter och stift.
Verksamheten är inriktad på en kyrkligt anpassad försäkring för egendom, verksamhet,
förtroendevalda, revisorer med mera. Cirka 80 procent av församlingarnas försäkringsvärde är placerade i bolaget som arbetar i konkurrens med andra försäkringsbolag.
Svenska kyrkans värdepappersfond bildades 1980 av dåvarande Föreningssparbankens
dotterbolag Robur Kapitalförvaltning och Svenska kyrkan för en kapitalförvaltning
grundad på god etik och hållbar utveckling. Svenska kyrkans engagemang har genom
åren minskat. Fonden är nu en del av Swedbank Robur Ethica Sverige Global.
Fairtrade Sverige AB verkar, med stöd av Föreningen för Fairtrade Sverige, genom
bland annat Fairtrademärkning för att odlare och anställda ska få förbättrade ekonomiska villkor och större trygget i sin verksamhet. Tillverkarna får också en extra premie
som används till att utveckla deras lokala samhälle, exempelvis genom en ny skola, nya bostäder, hälsovård eller till investeringar i jordbruket. Fairtrade verkar också för demokrati, rät”Fairtrade verkar också för
ten för de anställda att organisera sig fackligt
demokrati, rätten för de
och miljöhänsyn. Barnarbete och diskrimineanställda att organisera sig
fackligt och miljöhänsyn.
ring motverkas.
Barnarbete och diskrimineFairtrade Sverige är den svenska represenring motverkas.”
tanten i Fairtrade International. Systerorganisationer finns i ett tjugotal länder. Fairtrade hette
i Sverige tidigare Rättvisemärkt och startade
genom enstaka butiker för rättvis handel, senare Sackéus AB som grundades 1976 av
Diakonia, Svenska kyrkans mission (SKM) och Lutherhjälpen. Det nuvarande namnet tog
man 2009.
S i d a | 160
Fairtrade Sverige AB ägs av Svenska kyrkan och Landsorganisationen (LO). Föreningen för Fairtrade Sverige har 45 medlemsorganisationer. Bland dem finns Svenska kyrkan och organisationer med anknytning till Svenska kyrkan, liksom andra trossamfund.
S i d a | 161
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Kapitel 14
Samverkan över samfundsgränserna
En historisk bakgrund
Till de ekumeniska pionjärerna hörde det 1804 grundade brittiska bibelsällskapet (British and Foreign Bible Society). 1946 ersattes det brittiska sällskapet i sin internationella
roll av en organisation för de många bibelsällskapen i världen (United Bible Societies,
UBS).
I Sverige bildades 1808 Evangeliska sällskapet. Dess uppgift var att sprida evangeliet
genom tryckta småskrifter. Sällskapet fick stöd av det brittiska bibelsällskapet och var
väl etablerat i det svenska samhällets översta skikt. Svenska Bibelsällskapet bildades
1815 och med början 1816 bildades bibelsällskap i stiften. Också fristående missionssällskap grundades på många håll, liksom nykterhetssällskap på kyrklig grund. Centralt
kom Svenska Missionssällskapet och Svenska Nykterhets-Sällskapet till 1835 respektive
1837. 1884 bildades den första KFUM-föreningen i Sverige.
1844 bildades i London den första lokalorganisationen inom Young Men´s Christian
Organisation (YMCA), Kristliga Förbundet för Unge Män (KFUM). KFUM:s världsförbund
bildades 1855, samma år som den första lokalorganisationen inom Young Women´s
Christian Organisation (YWCA). Kristliga Förbundet för Unga Kvinnor (KFUK) startade sin
verksamhet 1885. KFUK:s världsförbund bildades 1894.
En annan pionjär var Evangeliska Alliansen (The World Evangelical Alliance), bildad
1846 av protestantiska kyrkor och med en lågkyrklig inriktning. Den ska inte blandas
samman med den nu verkande Svenska Evangeliska Alliansen.
Kristna studentvärldsförbundet (World Student Christian Federation, WSCF) bildades
1895 i Vadstena.
Den ekumeniska utvecklingen blev ännu intensivare under 1900-talet. Milstolpar som
världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910 och Internationella missionsrådet 1921.
S i d a | 162
1914, det år då första världskriget bröt ut, bildades en kyrklig världsorganisation med
inriktning på fred (World Alliance for Promoting International Friendship through the
Churches) med den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom som en av de engagerade.
Erfarenheterna av detta arbete och intresset för den rörelse som fanns på temat Liv och
Arbete (Life and Work) utgjorde bakgrunden till den ekumeniska världskonferens i Uppsala och Stockholm 1925 som Söderblom inbjöd till. Life and Work arbetade med socialetiska frågor och ekumenik. En annan internationell ekumenisk rörelse var Faith and
Order, inriktad på kyrkornas trostolkning och lärofrågor.
1937 var man på väg att föra samman dessa rörelser i ett Kyrkornas Världsråd (World
Council of Churches). Det annalkande andra världskriget hindrade bildandet, som i stället
skedde 1948 i Amsterdam. 1961 anslöt sig Internationella missionsrådet till Kyrkornas
Världsråd.
Samarbetet mellan evangelisk-lutherska kyrkor inleddes genom flera stora konferenser i slutet av 1800-talet. Samarbetet utvecklades under tiden fram till andra världskriget, bland annat genom tillkomsten av ett evangelisk-lutherskt världskonvent. 1948 bildades Lutherska Världsförbundet (Lutheran World Federation) i Lund. Bakom tillkomsten av LVF låg samtal mellan lutherska kyrkor som inletts på 1800-talet och fortsatt i
början av 1900-talet och i Lutherska världskonventet.
Parallellt med tillkomsten av världsomspännande ekumeniska organ bildades också
nordiska och svenska sådana, som Svenska missionsrådet (1921), Svenska Ekumeniska
Nämnden (1932) och Nordiska Ekumeniska Institutet (1940).
Det internationella ekumeniska samarbetet
Den världsvida ekumeniken
Kyrkornas Världsråd (KV), som är den bredaste av alla de ekumeniska organisationer
som finns, har cirka 350 medlemskyrkor som tillsammans representerar närmare 600
miljoner kristna i än 110 länder. Svenska kyrkan har varit medlem och deltagit sedan
det första mötet i Amsterdam 1948. Också Svenska Missionskyrkan är medlem, liksom
Sveriges Kristna Råd (SKR). Bland KV:s medlemmar i övrigt finns bland annat ortodoxa,
anglikanska, baptistiska, lutherska, metodistiska och reformerta kyrkor. Däremot är inte romersk-katolska kyrkan medlem. Vatikanen har
”Kyrkornas Världsråd har
dock observatörsstatus och är fullt ut medlem i
spelat en viktig roll såväl i
den del av KV som arbetar med Faith and Order,
den internationella debatten
trostolkning och lärofrågor.
om sociala och politiska fråKV:s beslutande organ är generalförsamlinggor som i den teologiska
en, som i regel samlas vart sjunde år. Däremeldiskussionen.”
lan möts centralkommittén med något års mellanrum. Verkställande organ är exekutivkommittén. KV:s kansli finns i Genève.
Inom Kyrkornas Världsråd arbetar olika kommissioner med olika inriktning. Kyrkornas Världsråd har spelat en viktig roll såväl i den internationella debatten om sociala och
politiska frågor som i den teologiska diskussionen. Kyrkornas Världsråds arbete har
präglats av att medlemskyrkorna i stigande grad kommit från Tredje världen. Det har
lett till ett tydligare arbete med rättvisefrågorna. Till de program som KV drivit hör Ska-
S i d a | 163
pelse, Fred, Rättvisa, Kyrkornas årtionde i solidaritet med kvinnor samt Kyrkornas
världsråds årtionde mot våld.
En mångårig teologisk process om vitala frågor i kyrkans liv har påverkat både Svenska kyrkan och övriga medlemskyrkor i KV är arbetet inom Faith & Orderkommissionen, i
vilken också romersk-katolska kyrkan som nämnts fullt ut deltar. Som en följd av den
första delen av detta arbete antogs det så kallade Limadokumentet vid Kyrkornas
världsråds konferens i Lima 1982. Dess svenska namn är Dop, Nattvard, Ämbete. Ofta
kallas det också BEM-dokumentet efter sitt engelska namn: Baptism, Eucharist and Ministry. Detta dokument har starkt förbättrat förutsättningarna både för det ekumeniska
arbetet i stort och skapat möjligheter till en fördjupning av den kyrkosamverkan som
nämnts tidigare. Likaså har gudstjänstgemenskapen kunnat stärkas. Processen har fortsatt, bland annat genom arbete med förståelsen av den nicenska trosbekännelsen och
frågor om kyrkosyn.
Lausannerörelsen är resultatet av kongressen för världsevangelisation i Lausanne
1974. Det dokument som beslutades där hade en tydlig evangelikal inriktning. Ibland
beskrivs rörelsen som ett uttryck för opposition mot Kyrkornas Världsråd. Under senare
år har dessa motsättningar minskat som en följd av de samtal som förts om bland annat
synen på mission. Svenska kyrkan har inte något organiserat samarbete med Lausannerörelsen. Vid rörelsens senaste världskongress fanns dock deltagare från Svenska kyrkan tillsammans med deltagare från Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (FS), Evangeliska
frikyrkan (EFK), Pingst – Fria församlingar i samverkan, Svenska Missionsrådet (SMR) och
Svenska Evangeliska Alliansen, Svenska Lausannekommitténs efterföljare. Svenska kyrkan hade en observatörspost i Svenska Lausannekommittén men har det inte i Svenska
Evangeliska Alliansen.
Förenade Bibelsällskapen bildades 1946. Där samverkar bibelsällskap i olika länder
kring bibelspridning och bibelöversättning. Förenade Bibelsällskapen har haft stor betydelse, inte minst för ett modernt översättningsarbete. Organisationen leder tidigare
sina rötter till 1804 då som nyss nämnts The British and Foreign Bible Societies bildades.
En viktig del av det gemensamma arbetet är översättning av Bibeln till dem som inte
har någon bibelöversättning på sitt eget språk. Bibelsällskapen i olika länder arbetar
bland annat med spridning av bibeltexter, program för dem som inte är läskunniga och
ljudinspelningar för synskadade. Bibelsällskapen gör också särskilda insatser för särskilt
utsatta grupper, exempelvis kvinnor som utsatts för våld och trakasserier, föräldralösa
barn och intagna i kriminalvården.
Med säte i Nederländerna arbetar Oikocredit
Ecumenical Cooperative Society. Genom lån
”Oikocredit lånar ut cirka 4,5
främjar man jordbruks- och näringslivsutveckmiljarder kronor och når
ling i låglöneländer, främst via småskaliga ban28 miljoner låntagare i 70
ker. Oikocredit, som bildades 1975 av Kyrkorländer, främst till så kallade
mikrofinansinstitut men
nas Världsråd, är ett av de största kooperativa
också till kooperativ och små
finansinstituten i världen.
och medelstora företag.”
Medlemmar i Oikocredit är kyrkor och kyrkligt anknutna organisationer. De ekonomiska
resurserna kommer från medlemsorganisationerna, men i ännu högre grad från ett stort antal
sparare som placerat medel i Oikocredit. Man lånar ut cirka 4,5 miljarder kronor och
når 28 miljoner låntagare i 70 länder, främst till så kallade mikrofinansinstitut men ock-
S i d a | 164
så till kooperativ och små och medelstora företag. Särskilt fokus läggs på kvinnor och
utveckling av landsbygden.
Det ekumeniskt drivna Liv & Fred-institutet (Life & Peace Institute, LPI) finns i Uppsala.
Institutet grundades 1985 som ett resultat av Liv & Fred-konferensen i Uppsala 1983.
Institutet arbetar med forskning och studier inom freds- och konfliktområdet. Särskilt
intresse ägnar institutet religionens roll i konflikter, mänskliga rättigheter och ekonomisk rättvisa samt konfliktlösning utan våld. Institutet har gjort insatser i samband med
konflikterna på Afrikas horn. Institutet har en internationell styrelse och en stab på tiotalet personer. Svensk huvudman är Sveriges Kristna Råd.
Det världsvida lutherska samarbetet
Lutherska Världsförbundet (LVF), bildat 1948 i Lund, har cirka 150 medlemskyrkor i ett
80-tal länder. Dessa kyrkor representerar över 70 miljoner medlemmar. De nordiska
och tyska kyrkorna är tillsammans med den evangelisk-lutherska kyrkan i USA stora vad
gäller antalet medlemmar. Svenska kyrkan spelade länge en mycket framträdande roll
och det är talande att en svenska, professorn och biskopen Anders Nygren, blev den
förste ordföranden i LVF. I dag är antalet kyrkor i Tredje världen är avsevärt större än
antalet nordeuropeiska och nordamerikanska. I många av tredje världens lutherska kyrkor växer medlemsantalet kraftigt.
Generalförsamlingen, som hålls vart sjunde år, är det högsta beslutande organet inom
LVF. Mellan dess överläggningar hålls årliga rådsmöten. För det löpande arbetet ansvarar exekutivkommittén. LVF:s kansli finns i Genève.
LVF arbetar inom en rad områden, bland annat HIV och AIDS-frågor, internationellt bistånd, teologi, ekumenisk dialog, mänskliga rättigheter, kvinno- och ungdomsfrågor och omsorg om Skapelsen.
Det europeiska ekumeniska samarbetet
Det europeiska kyrkosamarbetet utvecklas
snabbt, både som en följd av den europeiska
”Europeiska kyrkokonferenintegrationen och som ett resultat av öppnare
sen arbetar med teologiska
gränser mot Östeuropa.
frågor och interreligiös dialog, migrations- och integraDet mest omfattande europeiska samarbetet
tionsfrågor, ekonomiska och
bedrivs inom den Europeiska kyrkokonferensen
sociala frågor, miljö- och
(Conference of European Churches, CEC). Ofta
klimatfrågor samt situatiomöter man förkortningen KEK. Den kommer
nen för minoritetskyrkor.”
från organisationens tyska namn Konferenz
Europäische Kirchen. Organisationen grundades 1959 i Nyborg i Finland och har som medlemmar cirka 125 ortodoxa, protestantiska, anglikanska och gammalkatolska kyrkor.
Svenska kyrkan är medlem, liksom Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Missionskyrkan
och Svenska Baptistsamfundet. Därtill kommer ett 40-tal associerade organisationer.
Europeiska kyrkokonferensen har kontor i Bryssel, Genève och Strasbourg.
Inom Europeiska kyrkokonferensen förs både ekumeniska samtal och ett direkt samhällsinriktat arbete på för kyrkorna särskilt viktiga områden, bland annat i förhållande
till EU. Till de frågor man behandlar hör bland annat teologiska frågor och interreligiös
dialog, migrations- och integrationsfrågor, ekonomiska och sociala frågor, miljö- och
klimatfrågor samt situationen för minoritetskyrkor. Det finns tre kommissioner för dialogfrågor, kyrka och samhälle samt de europeiska migrationsfrågorna. Europeiska kyr-
S i d a | 165
kokonferensen har också ett samarbete med den katolska europeiska biskopskonferensen.
I Europa finns en rad ekumeniska organisationer som är verksamma inom ett stort antal fackområden. De finns i såväl Bryssel som på andra orter. Svenska kyrkan, svenska
kyrkliga organisationer eller enskilda personer är medlemmar i många av dem.
Det nordiska ekumeniska samarbetet
Det nordiska ekumeniska samarbetet har genom åren vandrat en lång och krånglig väg
till det läge där det nu befinner sig. Nordiska Ekumeniska Institutet (NEI) började sitt
arbete i Sigtuna 1940. 1990 ombildades det till Nordiska ekumeniska rådet (NER) i Uppsala. 2004 blev Nordiska ekumeniska rådet ett projekt på Sigtunastiftelsen. 2008 förändrades formerna för den nordiska ekumeniska verksamheten återigen och blev ett
program inom Sveriges Kristna Råd (SKR) med namnet Ekumenik i Norden (EIN). EIN
har ett nätverk som består av både arbetsgrupper och enskilda engagerade personer.
Det svenska ekumeniska samarbetet
Övergripande ekumeniskt samarbete
Sveriges Kristna Råd (SKR) bildades 1993. Till rådet fördes bland annat det arbete som
tidigare utfördes inom bland annat Svenska ekumeniska nämnden, i viss utsträckning
Sveriges frikyrkoråd och Kyrkornas U-forum.
SKR har två kärnområden för sitt arbete.
Det ena är ekumenisk teologi. Detta område inDe fyra
rymmer ekumeniskt inriktad teologisk reflexion,
familjerna
bland annat i inom områden som spiritualitet,
kyrkosyn och gudstjänst samt religionsteologi
Man brukar tala om att det
(inkluderande den interreligiösa dialogen).
finns fyra större kyrkofamiljer i Sverige:
Det andra kärnområdet är ekumenisk diako Inom den lutherska kyrni/kyrka – samhälle. Området omfattar en rad
kofamiljen, med cirka 6,5
program, projekt och andra aktiviteter, bland anmiljoner medlemmar, är
nat för fredskultur, synen på vapenhandeln, kyrSvenska kyrkan störst.
ka–skola, kyrka–arbetsliv, kyrka–polis, andlig

Den
katolska kyrkofamilvård i kriminalvården, sjukvården, följeslagarprojen, samlad i Stockholms
grammet i Palestina och Israel, global utveckling
katolska stift, har cirka
och fattigdomsbekämpning (inkluderande Kyr90
000 betjänade persokornas globala vecka), diakonalt ekumeniskt arbener.
te och handikappfrågor.
 Den frikyrkliga kyrkofaI SKR ingår merparten av de svenska kyrkorna
miljen har cirka 360 000
och samfunden från de lutherska, katolska, ortobetjänade personer
doxa och frikyrkliga kyrkofamiljer som nyss
medlemmar, men har i
nämnts. Antalet medlemskyrkor är ett 30-tal.
sin verksamhet kontakt
I den lutherska familjen ingår Svenska kyrkan
med ytterligare ungefär
med Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS),
lika många.
Estniska evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige,
 Den ortodoxa och österLettiska evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige och
ländska kyrkofamiljen
Ungerska protestantiska kyrka i Sverige.
har cirka 120 000 betjänade personer.
Medlemmar är också den romersk-katolska
kyrkan, liksom de ortodoxa och österländska kyr-
S i d a | 166
korna. Bland de senare är de största Syrisk-ortodoxa kyrkan, Serbisk-ortodoxa kyrkan
och Grekisk-ortodoxa kyrkan.
I de frikyrkliga samfunden är Pingst – Fria församlingar i samverkan, Svenska Missionskyrkan, Evangeliska Frikyrkan (EFK), Svenska Baptistsamfundet och Svenska Alliansmissionen störst.
SKR har ett årsmöte med cirka 60 ledamöter, varav Svenska kyrkan med EFS har ungefär en tredjedel. Styrelsen har 12 ledamöter och ordförandeskapet cirkulerar mellan
de fyra kyrkofamiljerna.
Kyrkornas EU-kontor, bildat 1999, ger service i EU-frågor och bevakar frågor inom EU
som ligger kyrkorna nära. Huvudman för verksamheten är Sveriges Kristna Råd.
Svenska Evangeliska Alliansen, som bildades 2001, är efterföljare till Svenska Lausannekommittén. Organisationen har tagit över de uppgifter som kommittén tidigare hade.
Medlemmarna – som är enskilda personer, församlingar, samfund och organisationer –
har en tydlig evangelikal inriktning. Samfund som tillhör organisationen är bland annat
Evangeliska Frikyrkan (EFK), Pingst – Fria församlingar i samverkan, Frälsningsarmén,
Svenska Alliansmissionen (SAM) och trosrörelsen. Svenska kyrkan var som redan
nämnts tidigare observatör i Svenska Lausannekommittén, men är det inte i Svenska
Evangeliska Alliansen.
Rättvis utveckling och fred
Ett annat ekumeniskt samarbetsorgan är Svenska Missionsrådet (SMR), bildat redan
1912 som ett nationellt samarbetsorgan för det missionsarbete som bedrivs av kyrkor,
samfund och missionsorganisationer. Närmare 40 missionsorganisationer är medlemmar, bland annat ett stort antal kyrkor och trossamfund. SMR:s huvuduppgift är att kanalisera statsbidrag till kyrkornas missionsarbete och att bedriva sådant arbete som är
gemensamt för medlemskyrkorna. Årligen förmedlar SMR Sidamedel i storleksordningen 100 miljoner kronor.
Kyrkornas U-fond har sedan sitt bildande erbjudit svenska kyrkor och församlingar en
möjlighet att placera penningmedel för vidareplacering i utvecklingsländer. Fonden bildades 1990 genom Sveriges kristna råd (SKR). Styrelse utses av SKR. Av det inlånade
kapitalet har 70 procent vidareplacerats i Oikocredit och resten har på annat sätt placerats i mikrofinansverksamhet. Inlåningen upphörde 2010, men den befintliga inlåningen
förvaltas vidare med oförändrat syfte.
Individuell Människohjälp (IM) grundades 1938 under namnet Inomeuropeisk Mission.
Britta Holmström (1911–1992) var då 27 år gammal och skulle komma att bygga upp
stora delar av den verksamhet som bedrivs i dag. IM, som har sitt huvudkontor i Lund,
bedriver ett omfattande hjälparbete i dryga 10-talet länder, såväl inom som utanför Europa. IM är en svensk biståndsorganisation som vill bekämpa och synliggöra fattigdom
och utanförskap. Organisationen verkar i tretton
länder världen över. IM bedriver sitt arbete tillsammans med lokala samarbetspartners, ofta
”… ickevåldsrörelse som
med inriktning på hjälp till självhjälp, oberoende
utifrån evangeliets budskap
av tro, ursprung eller politisk uppfattning. Grunom Guds rike vill verka för
den för IM är, som man själv uttrycker det, krisrättvisa och fred, allmän och
tet-humanistiska värderingar.
total nedrustning samt ett
samhälle utan våld.”
Svenska Jerusalemsföreningen (bildad 1900) är
en kristen och opolitisk organisation. Föreningen
driver bland annat Den Gode Herdens skola för
S i d a | 167
400 flickor i Betlehem, men också kvalificerad sjukvård.
Kristna Fredsrörelsen, bildad 1919, är en kristen del av den samlade svenska fredsrörelsen. Själv beskriver sig organisationen som en ”ickevåldsrörelse som utifrån evangeliets budskap om Guds rike vill verka för rättvisa och fred, allmän och total nedrustning
samt ett samhälle utan våld”. Man ger kurser i ickevåld och konflikshantering, deltar i
dialogen mellan olika religioner, stöder lokalt fredsarbete genom fredsobservatörer och
andra som verkar för mänskliga rättigheter i flera länder och vill påverka Sveriges och
EU:s säkerhetspolitik i riktning mot rättvisa och fred.
Barn, unga och studenter
Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS), bildad 1971 som följd av en sammanslagning
av den inom Svenska kyrkan verkande Sveriges Kristliga Studentrörelse (1907) och den
frikyrkliga Fria Kristna Studentrörelsen (1912). Antalet medlemmar är litet, cirka 200.
KRISS är medlem i Kristna världsstudentförbundet, World Student Christian Federation
(WSCF).
KRISS har i sin verksamhet burit, och bär fortfarande, en internationell och samhällsinriktad prägel. Man har lokal verksamhet på flera studieorter. Den lokala verksamheten
kretsar kring bland annat gudstjänst, föredrag, studiegrupper och bönetillfällen. På nationell nivå finns årliga rikskonferenser, en teologifestival, liksom retreat- och pilgrimsarrangemang. Ett av KRISS varaktiga projekt rör kristen tro i förhållande till homosexuella, bisexuella och transsexuella personer samt queerpersoner (hbtq-frågor).
Credo - Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG) växte fram i samverkan med andra inomkyrkliga väckelserörelser som en reaktion mot den historiskkritiska teologins framväxt och den liberalteologiska utvecklingen i Svenska kyrkan och
det 1907 bildade Sveriges Kristliga Studentförbund. SESG bildades 1938 men rötterna
går tillbaka till konferenser på 1920-talet. Under en tid var SESG knutet till Evangeliska
Fosterlands-Stiftelsen. 1997 lade man till namnet Credo, som nu används.
Med tiden har andelen frikyrkliga medlemmar ökat, vilket har gjort att Credos ekumeniska inslag stärkts, men med en oförändrad evangelikal och bibeltrogen karaktär. Internationellt är man ansluten till The International Fellowship of Evangelical Students
(IFES).
Credo har ett 20-tal studentgrupper på universitets- och högskoleorter och verksamhet på ett 100-tal skolor. Kontor finns på tre platser i landet. Man äger och driver Credos
fjällgård och CredoAkademin, ett studiecentrum i Stockholm med utbildning och bokutgivning. Credo har cirka 1 200 medlemmar, 25 anslutna studentföreningar och ungefär
lika många anslutna skolgrupper.
En relativt nybildad ungdomsorganisation är Ny Generation, som betecknar sig som
allkristen och fristående från alla samfund. Organisationen har vuxit snabbt sedan bildandet 2002. Organisationen riktar sig till skolelever och studenter och arbetar genom
skolgrupper. Antalet skolgrupper anges till 500
och medlemmar till cirka 10 000. Organisationens största projekt har varit utdelningen av
”Den äldsta kristet baserade
cirka 150 000 personligt överlämnade exemungdomsorganisationen i
plar av Nya testamentet. Efter starten i Sverige
Sverige.”
har liknande organisationer startat i ett 15-tal
länder. Ett internationellt kontor finns i Birmingham i England.
Den äldsta kristet baserade ungdomsorgani-
S i d a | 168
sationen i Sverige är KFUK-KFUM i Sverige. KFUM kom till Sverige 1884. 2011 har organisationen cirka 70 000 medlemmar. KFUK-KFUM beskriver sig som ”kristligt”. Tolkningen av ordet är att man i handling vill visa på förlåtelse och människokärlek, men
också att man vill ge utrymme för unga människor att föra samtal om sin livssituation,
existentiella frågor och med människor med annan livsåskådning.
Scoutrörelsen har historiska, men också i dag aktuella, relationer till de kristna trossamfunden. Det finns fem stora scoutförbund. Det största, Svenska scoutförbundet (SSF),
har cirka 55 000 medlemmar i 600 kårer. Det bildades 1960 genom sammanslagning av
Sveriges Scoutförbund (bildat 1912) och Sveriges Flickors Scoutförbund (bildat 1913).
SSF har nära historiska kontakter med Svenska kyrkan. På många sätt och på många håll
i landet upprätthålls fortfarande dessa kontakter, men SSF har genomgått en utveckling i
riktning mot självständighet i förhållande till trossamfunden.
Det äldsta scoutförbundet är KFUK-KFUM:s scoutförbund, bildat 1908. Förbundet har
cirka 10 000 medlemmar i 200 kårer. Sveriges Muslimska Scouter bildades inom KFUKKFUM:s scoutförbud, men är nu medlemmar i Nykterhetsrörelsens Scoutförbund. Frälsningsarméns scoutförbund (grundat 1916) har drygt 1 000 medlemmar.
Kvinnor i kyrkorna
En ekumenisk organisation för kvinnors kyrkliga engagemang är Sveriges Ekumeniska
Kvinnoråd, bildat 1959 genom en sammanslagning av Svenska missionsrådets kvinnokommitté (bildad 1914) och Kristna kvinnors samarbetskommitté (bildad 1935). Syftet
var att utgöra ett forum för kristna kvinnor.
Rådet utgörs av cirka 1 000 enskilda medlemmar, representanter för 13 kristna samfund och organisationer samt 11 lokala ekumeniska kvinnoråd. En årlig kraftsamling,
inte minst lokalt, är Kvinnornas internationella böndag, som genomförts sedan i Sverige
sedan 1931. De lokala ekumeniska kvinnoråden arbetar i övrigt med träffar av olika slag,
bland annat bibelstudier.
Bibelöversättning och bibelspridning
Svenska Bibelsällskapet, grundat redan 1815 med inspiration från England, är engagerat
i olika former av arbete knutet till översättning och spridning av Bibeln. Sällskapet arbetar för att stimulera och underlätta bibelläsning och bibelanvändning, men också med
bibelspridning i Sverige och utomlands (vilket bland annat innebär att man i lager har
biblar på ett hundratal språk).
Fram till 1946 var Bibelsällskapet en angelägenhet för Svenska kyrkan. Rikskollekt i
Svenska kyrkan har man haft ända sedan 1872. Bibelsällskapet är ett samarbetsorgan
för elva svenska kyrkors och samfunds nationella och internationella bibelarbete. Bibelsällskapet har också en stödförening. Bibelsällskapet har sitt kansli i Uppsala.
Bibelsällskapet svarar också för förvaltningen av Bibelfonden. Till denna fond förs statens royalty på Bibelkommissionens produkter. Med hjälp av dessa medel ska spridningen av kommissionens bibelöversättning främjas och dessutom ska goda förutsättningar skapas för ett framtida översättningsarbete. Bibelfonden har en egen styrelse
som består av Bibelsällskapets styrelse, företrädareför förlagsbranschen och en av regeringen utsedd ledamot.
Gideoniterna, som bildades 1919, har en omfattande verksamhet med bibelspridning.
Sedan grundandet har man delat ut 5,3 miljoner biblar och Nya testamenten. Den svenska organisationen tillhör The Gideons International, som finns i närmare 200 länder.
S i d a | 169
Diakonal och social ekumenik
Hela människan, tidigare De Kristna Samfun”Verksamheten är inriktad
dens Nykterhetsrörelse (DKSN), som bildades
på människor som är särskilt
1920 som »riksutskottet för de kristnas förutsatta genom på grund av
budsrörelse« inför den kommande folkomröstmissbruk, hemlöshet, kriminingen om alkoholförbud. I dag är organisationalitet eller brist på fungenen inte absolutistisk men arbetar mot alla forrande nätverk.”
mer av drogmissbruk och drogernas skadeverkningar. Svenska kyrkan är en av de 16 huvudmän som står bakom Hela människan.
Hela människan bedriver ett förebyggande, behandlande och rehabiliterande arbete. I
den utåtriktade verksamheten är det oftast namnet RIA, rådgivning i alkohol- och narkotikafrågor, som syns. Verksamheten är inriktad på människor som är särskilt utsatta på
grund av missbruk, hemlöshet, kriminalitet eller brist på fungerande nätverk. RIA finns
på ett 90-tal orter.
Förbundet S:t Lukas, tidigare S:t Lukasstiftelsen (grundad 1939), arbetar med inriktning på människor som vill bearbeta sina livsfrågor och problem, ha utbildning och
handledning i sitt arbete och vill föra samtal om etik och livstolkning.
De redskap man använder är rådgivning, själavård och psykoterapi, men också offentliga arrangemang i form av samtal och föreläsningar. Dessa verksamheter bedrivs främst
i det 30-tal S:t Lukasföreningarna och de cirka 40 mottagningar på 30 platser som finns.
Grundat på avtal utgör S:t Lukas en direkt resurs på många kyrkliga arbetsplatser, men
S:t Lukas har också avtal med många andra arbetsgivare. Den psykoterapeututbildning
som S:t Lukas tidigare bedrev finns nu i Ersta Sköndal Högskola.
Andra ekumeniska organisationer
Förbundet Kristen Humanism (fram till 2011 Förbundet för Kristen Humanism och Samhällssyn, KHS), bildat 1971 genom en sammanslagning av två tidigare organisationer,
nämligen Förbundet för Kristet samhällsliv (bildat 1918) och Förbundet för Kristen humanism (bildat 1937).
Bakom Förbundet för Kristet samhällsliv stod bland annat Natanael Beskow och bakom Förbundet för Kristen humanism Manfred Björkquist. Förbundet Kristen Humanism
vill vara en kristen humanistisk röst i samhället. Denna linje vill man hålla inför både
kyrka och samhällsliv i övrigt. KHS arbetar genom samlingar och annan verksamhet på
nationell nivå och ett tiotal lokala avdelningar.
Ekumeniska grupperna för kristna homosexuella (EKHO) bildades 1975. EKHO arbetar
för homosexuella, bisexuella och transsexuella personer samt queerpersoner (hbtqpersoners) rättigheter i såväl samhället i stort som i kyrkor och samfund. Det finns lokala avdelningar i Stockholm och Göteborg. I Göteborg finns också EKHO Riks kansli.
Svenska soldathemsförbundet (SSHF), bildat 1899, är ett samverkansorgan för soldathem i anslutning till militära förband. Ursprungligen hette man Förbundet Soldaternas
Vänner. Det finns 14 soldathem. De bedriver sin verksamhet på kristen och ekumenisk
grund och är öppna för alla. Med stöd av Försvarsmakten har förbundet uppdraget att
stödja svenska soldater i utlandstjänst.
Ekumenik i stift och församlingar
Till detta kommer lokalekumeniken, det vill säga församlingarnas ekumeniska verksamhet, den senare ofta sammanfattat i begreppet lokalekumenik. Den kan komma till ut-
S i d a | 170
tryck genom ett långtgående kontinuerligt samarbete eller genom samverkan vid enstaka tillfällen. Allt oftare är det lokala ekumeniska samarbetet resultatet av ett gemensamt
arbete i till exempel lokala ekumeniska råd.
Också på regional nivå, för Svenska kyrkan del stiften, har det på sina håll bildats
ekumeniska samarbetsorgan.
Den organiserade religionsdialogen
I de judisk-kristna relationerna finns en plattform i form av ett särskilt internationellt
råd, International Council of Christians and Jews (ICCJ) med ett 40-tal forum för judiskkristna relationer och andra interreligiösa samtal i mer än 30 länder.
2010 bildades Sveriges interreligiösa råd. Rådet ska främja och skapa förutsättningar
för interreligiöst samarbete i Sverige, lyfta fram religionens roll för att skapa fred och
samförstånd i världen och utgöra en röst gentemot religionsfientlighet. Rådet består av
företrädare för kristna, muslimer, judar, buddhister, bahai (som har sitt ursprung i islam
och funnits sedan mitten av 1800-talet), sikher (en indisk religion) och hinduer (ett samlingsnamn för flera religiösa traditioner i främst Indien).
I kapitlet om Svenska kyrkans identitet beskrivs också arbetet i de ekumeniska organen med frågor som rör religionsdialog.
S i d a | 171
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Litteratur och förkortningar
Tryckta skrifter
Andrén, Carl-Gustaf (redaktör), Kyrkokunskap (Gleerups 1971)
Andrén, Carl-Gustaf, Kyrkolagstiftning och kyrkolagsutgivning i Studier tillägnade SvenHåkan Ohlsson (Verbum 1985)
Att bygga ett land (Arkitekturmuseet/Byggforskningsrådet 1998)
Berggrén, Gunnel, Prästens kläder och kyrkans textilier (Verbum Förlag 2002)
Beskow, Per, Teologiskt lexikon (Nya Doxa 1999)
Borgehammar, Stefan (redaktör), Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen (Verbum 1993, andra omarbetade upplagan)
Brilioth, Yngve, Svensk kyrkokunskap (Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag 1933)
Dahlby, Frithiof och Lundberg, Lars Åke, Nya kyrkokalendern (Verbum 1983)
Edqvist, Gunnar och Ekström, Sören, Kyrkolagen (Verbum Förlag, Andra upplagan 1996)
Edqvist, Gunnar, Från kyrkolag till kyrkoordning (Verbum 2000)
Edqvist, Gunnar, Friedner, Lars, Lundqvist Norling, Maria, Tibbling, Patrik, Kyrkoordning
för Svenska kyrkan 2010 med kommentarer och angränsande lagstiftning (Verbum 2010),
själva kyrkoordningen finns också på Internet www.svenskakyrkan.se/kyrkoordningen
Ekström, Sören, introduktion i Förtroendevald i Svenska kyrkan – från landskapslagarna
till dagens utmaningar i Folklig förankring – demokrati i Svenska kyrkan (Verbum
2000), finns också på www.sorenekstrom.se
Ekström, Sören, Makten över kyrkan – om Svenska kyrkan, folket och staten (Verbum
2003)
Ekström, Sören, Biskopen i kyrkoreformen i Samtal på väg (Strängnäs stift 2005), finns
också på www.sorenekstrom.se
Göransson, Göran, Svensk kyrkorätt. En översikt (Norstedts Juridik 1993)
Hedenborg, Susanna och Morell, Mats, Sverige – en social och ekonomisk historia (Studentlitteratur 2006)
Hellström, Jan-Arvid, Vägar till Sveriges kristnande (Atlantis 1997)
Hessler, Carl Arvid, Statskyrkodebatten (Almqvist & Wicksell 1954)
Hössjer Sundman, Boel (redaktör), Levande arv. Teologisk eftertanke och praktiska råd
vid förändring och bevarande av kyrkobyggnader (Verbum 2007)
Johannesson, Lena (redaktör), Liepe, Lena, Brander Jonsson, Hedvig, Snickare, Mårten
och Laine, Merit, Konst och visuell kultur i Sverige före 1809 (Signum 2007)
S i d a | 172
Johannesson, Lena (redaktör), Björk, Tomas, Lärkner, Bengt, Eriksson, Yvonne och Mankell, Bia, Konst och visuell kultur i Sverige efter 1809 (Signum 2007)
Karlsson, Bengt och Möller, Göran, Ansvarsfull förvaltning. Vägledning i finansiella placeringar (Svenska kyrkan 2007)
Lundborg, Peter, Kyrklig ordbok (Verbum 2005)
Martling, Carl Henrik, Fädernas kyrka och folket. Svenska kyrkans i kyrkovetenskapligt
perspektiv (Verbum Förlag 1992)
Martling, Carl Henrik, Tjänst i heligt rum (Verbum, Sjätte upplagan 1996)
Martling, Carl Henrik, Liturgik – en introduktion (Verbum 1996)
Matrikel Svenska kyrkan (Verbum 2011)
Medlem 2010 (Svenska kyrkan 2011)
Nyman, Magnus, Förlorarnas historia. Katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottning
Kristina (Veritas 1997)
Nyckeln till Svenska kyrkan – en skrift om organisation, verksamhet och ekonomi 2010
(Svenska kyrkan 2011)
Simonsson, Gillis (redaktör), Handbok för textläsare, årgång 1 (Verbum Förlag 2005)
Simonsson, Gillis (redaktör), Handbok för textläsare, årgång 2 (Verbum Förlag 2003)
Simonsson, Gillis (redaktör), Handbok för textläsare, årgång 3 (Verbum Förlag 2004)
Sjöberg, Lars, Svensk trähus (Prisma 2002)
Sjöstrand, Lena, Mer än tecken. Atmosfär, betydelser och liturgiska kroppar (Det Teologiske Fakultet, Københavns Universitet 2011)
Sjöstrand, Lena, Teater och kyrka i Kultur 98 (Mitt i församlingen, Svenska kyrkan 1998:1)
Svahlin, Elisbeth, Att vårda en kyrka (Verbum Förlag 2004)
Svahlin, Elisbeth, Konsten att visa en kyrka (Verbum Förlag 2003)
Svenska kyrkans historia (huvudredaktör Lennart Tegborg)
 Missionstid och tidig medeltid (del 1, Bertil Nilsson, Verbum 1998)
 Hög- och senmedeltid (del 2, Sven-Erik Pernler, Verbum 1999)
 Reformationstid (del 3, Åke Andrén, Verbum 1998)
 Enhetskyrkans tid (del 4, Ingun Montgomery, Verbum 2002)
 Individualismens och upplysningens tid (del 5, Harry Lenhammar, Verbum 2000)
 Romantikens och liberalismens tid (del 6, Anders Jarlert, Verbum 2001)
 Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid (del 7, Oloph Bexell, Verbum 2003)
 Religionsfrihetens och ekumenikens tid (del 8, Ingmar Brohed, Verbum 2005)
Svenska kyrkans utredningar 2011:2 Närhet och samverkan (Svenska kyrkans strukturutrednings slutbetänkande)
Tibbling, Patrik, Att vara ledamot i kyrkoråd och kyrkonämnd (Verbum 2006)
Wicander, Margareta, Handbok för kyrkofullmäktige (Verbum 2009)
Årsbok 2011 (Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST 2011)
Årsredovisningen för Svenska kyrkans nationella nivå 2010 (Svenska kyrkan 2010)
Österlin, Lars, Svenska kyrkan i profil. Ur engelskt och nordiskt perspektiv (Verbum 1994)
Östlund, Jan, Faktablad kring Svenska kyrkans ekonomi (Svenska kyrkan 2011)
S i d a | 173
Källor på Internet
Ekström, Sören, hemsida www.sorenekstrom.se
 Stat-kyrkareformens historia – en genomgång av initiativ, utredningsarbete och reformer 1956-99 (med notiser från den tidigare historien)
 Förteckning över statliga utredningar i kyrkliga frågor och deras ledamöter 191855
 Förteckning över betänkanden, propositioner, skrivelser och vissa andra offentliga
dokument från åren 1956-99
 Förteckning över stat-kyrkautredningarna och deras ledamöter 1956-99
 Föredragning om stat-kyrkafrågan för Riksdagens kulturutskott i samband med
behandlingen av den kyrkoantikvariska ersättningen
 Kungen och bekännelsen
 Biskoparna i kyrkoreformen – vad innebar reformen vid millennieskiftet för biskopens ställning?
 Förtroendevald i Svenska kyrkan – de förtroendevaldas roll från landskapslagarna
till 2000-talet
 Sammanträde i församlingen – en lathund för den som förbereder, genomför och
följer upp ett sammanträde i Svenska kyrkan
Svenska kyrkan, hemsida www.svenskakyrkan.se
Svenska kyrkan, statistikdatabas (kan bara nås över Svenska kyrkans intranät)
Övriga omnämnda organisationers hemsidor
Kyrkliga och närliggande förkortningar
ACT, Action by Churches
Together
aKF, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse
ASP, Allmänna Svenska
Prästföreningen (se
KyrkA)
BEM, Baptism, Eucharist, Ministry
CA, Confessio Augustana
(Augsburgska bekännelsen)
CEC, Europeiska kyrkokonferensen (Conference of European
Churches)
CTR, Centrum för teologi och religionsveten-
skap vid Lunds universitet
DKSN, De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (se Hela människan)
EFK, Evangeliska Frikyrkan
EFS, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen
EIN, Ekumenik i Norden
EKD, Evangelische Kirchen Deutschlands
EKHO, Ekumeniska
grupperna för kristna
homosexuella
ELM-BV, Evangelisk
Luthersk Mission–
Bibeltrogna Vänner
FSK, Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer
FSKP, Föreningen Sveriges KrematoriePersonal
GF, Gemensam Framtid,
Metodistkyrkans i Sverige, Svenska Baptistsamfundets, Svenska Baptistsamfundet och
Svenska Missionskyrkans nya samfundsbildning
ICC, International Congregational Council, ICC
ICCJ, International Conference of Christian and
Jews
S i d a | 174
IFES, The International
Fellowship of Evangelical Students
IFI, Iglesia Filipina Indepediente
IM, Individuell Människohjälp
KEK, Europeiska kyrkokonferensen, Konferenz
Europäische Kirchen (se
CEC)
KFUK, Kristliga Förbundet för Unga Kvinnor
KFUM, Kristliga Förbundet för Unge Män
KHS, Förbundet för
Kristen Humanism och
Samhällssyn
KMR, Kyrkomusikernas
Riksförbund
KPR, tidigare Kvinnliga
Prästers Riksförbund,
nu Forum för prästvigda
kvinnor i Svenska kyrkan
KRISS, Kristna Studentrörelsen i Sverige
KV, Kyrkornas Världsråd
KyrkA, Kyrkans Akademikerförbund
LMS, Lunds Missionssällskap
LPI, Liv & Fredinstitutet (Life & Peace
Institute)
LWF, Lutheran World
Federation
LVF, Lutherska Världsförbundet
NEI, tidigare Nordiska
Ekumeniska Institutet
(föregångare till EIN)
NER, tidigare Nordiska
ekumeniska rådet (föregångare till EIN)
RKF, Riksförbundet
Kristen Fostran
RKU, tidigare Riksförbundet Kyrkans Ungdom (se Svenska Kyrkans Unga)
SAM, Svenska Alliansmissionen
SCB, Statistiska centralbyrån
SEK, Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd
SEN, tidigare Svenska
Ekumeniska Nämnden
(se Sveriges kristna råd)
SESG, Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (se Credo)
SFRV, tidigare Svenska
kyrkans stiftelse för
rikskyrklig verksamhet,
nu en del av Svenska
kyrkan på nationell nivå
SKDB, tidigare Svenska
Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag (se Berling
Media AB)
SKEAB, tidigare Svenska
Kyrkans Ekonomi AB (se
Berling Media AB)
SKFP, Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund (se Svenska
kyrkans arbetsgivarorganisation)
SKKF, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund
SKM, Svenska Kyrkans
Mission (se Svenska
kyrkans internationella
verksamhet)
SKR, Sveriges kristna
råd
SKS, tidigare Sveriges
Kyrkliga Studieförbund
(se Sensus)
SKT, Svensk Kyrkotidning
SKUAB, Svenska Kyrkans Utbildnings AB
SKUC, Svenska Kyrkans
Utbildningscentrum
SKUT, tidigare förkortning för Svenska kyrkan
i utlandet
SMF, tidigare Svenska
Missionsförbundet (nu
Svenska Missionskyrkan
utan förkortning)
SMR, Svenska missionsrådet
SPT, Svensk Pastoraltidskrift
SSB, Societas Sanctae
Birgittae
SSHF, Svenska soldathemsförbundet
SST, Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund
STI, Svenska teologiska
institutet i Jerusalem
VDM, Verbi Divini Minister
WCC, World Council of
Churches
WARC, World Alliance
of Reformed Churches
WSCF, Kristna
världsstudentförbundet,
World Student Christian
Federation
YMCA, Young Men´s
Christian Association
YWCA, Young Women´s
Christian Association
ÖM, Örebromissionen
S i d a | 175
Sören Ekström:
Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation
Reviderad senast 2011-11-07
Register
Sakregister




Förteckning över visa förkortningar finns i slutet av föregående kapitel.
n = hänvisning till en not på den angivna sidan.
För vissa ofta förekommande ord och begrepp kan inte sidhänvisning ges vid varje
tillfälle de finns i texten. Det gäller kristen, kyrka, församling, stift, präst, gudstjänst
och flera liknande ord. I registret finns därför ett urval av sidhänvisningar till sådana
ord och begrepp.
Beträffande personer har bara deras namn tagits med i registret, inte de församlingar, stift eller andra ställen där de varit verksamma.
A
Abrahamitiska religioner 41
Action by Churches Together (ACT) 118
Adolf Fredriks kyrka i
Stockholm 75
Allmänna Svenska Prästföreningen (ASP) 116,
147, 156-157
Anglikansk 22, 28, 32, 42,
44-45, 50-52, 149, 162,
164
Almtuna kyrka i Uppsala
73
Anglikanska kyrkan i
Sverige 63
Altare 27, 70-71, 73-76,
84, 88, 90
Annelundskyrkan i
Ljungby 76
Alvastra kloster 12, 55
Agenda 89
Ambo 75, 89
Ansvarsfrihet 103, 112,
119
Agnus Dei 89
Amiralitetsförsamlingen
i Karlskrona 101
Ansgarsförbundet 147,
154
Amiralitetskyrkan Ulrica
Pia i Karlskrona 71
Anställda i Svenska kyrkan, antal 130-131
Amos 159
Antemensale 70
Andlig vård i kriminalvården 163, 165
Antependium 70, 75
Andlig vård i sjukvården
62, 64, 152, 165
Antonitorden 15
Akademikerförbundet
SSR 157
Alba 88
Allmän förvaltningsdomstol 58-60
Allmänna prästadömet
14, 49
Antiochia 41 n
Apokryfiska skrifter 85
S i d a | 176
Apostoliska trosbekännelsen 18, 43
Arbetarrörelsen och
kyrkan 26-28
arbetsgemenskapen
Kyrklig Förnyelse (aKF)
150
Arbetsgivaralliansen 156
Armeniska apostoliska
kyrkan i Sverige 63
Askeby kloster 12
Askersunds landskyrka
71
Askgravlund 81-82
Asklund 81
Athanasianska trosbekännelsen 18, 43
Augsburg 18 n
Augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana, CA) 18, 20, 43, 47, 52,
124
Avlatshandel 14, 50
Avlösning 23, 88
B
Bahai 170
Baptism 24, 42, 53, 162
(se även Svenska Baptistsamfundet)
Baptism, Eucharist and
Ministry (BEM) 44, 163
Barn- och ungdomsarbete 49, 62, 94-95, 98, 127,
147, 151, 154-155
Barntimmeledare 130
Befrielseteologi 37
Begravningsbyrå, kyrklig 100
Begravningsgudstjänst
92-93
Begravningsrådet, se
Rådet för begravningsfrågor
Begravningsverksamhet
38-40, 57- 62, 80-82, 93,
102, 107-108, 130-131,
133, 137-138, 140, 157158
Behörighet till tjänst 65,
112-113, 132-133, 142
Bekännelsekyrkan i
Tyskland 32
BEM-dokumentet, se
Baptism, Eucharist, Ministry
Benediktiner 11, 79
Beredskap, se Kyrklig
beredskap
Berling Media AB 155,
158-159
Biskopsmötet 38-39, 47,
67, 113, 116, 120, 122
Biskopsval 13, 65, 113,
141, 142-143
Biskopsvigning 13, 33,
46-47, 93, 133, 143
Bisättning 92
Borås krematorium 76
Borgåöverenskommelsen 44, 50-51, 53, 153
Bosniakiska islamiska
samfundet 57
Bostadsboställe 135
Bot 45, 87
British and Foreign Bible
Society, The 161, 163
Bräcke Diakonigård, Stiftelsen 131, 151-152
Brödsbrytelse 89
Beskattningsrätt för
Svenska kyrkan 35, 38,
110
Buddhism 64, 170
Beslutsprövning 65-67,
113
Bursa 88
Besvär, se Överklagande
C
Bibelfonden 168
Bulgariska ortodoxa
kyrkan i Sverige 63
Bibelöversättningar 4546, 85, 98, 163, 168
Celebrant 88
Bibeltrogna Vänner (BV)
26, 63, 124, 148, 154
Centerpartiet 29, 121
Bibliotek som kyrklig
uppgift 99
Celibat 55
Centrala tillhörighetsregistret 124
Birgittiner 12, 15
Centrum för teologi och
religionsvetenskap
(CTR) vid Lunds universitet 54
Birka 11, 69
Church in Wales 51
Birka stift 109
Church of England 51
Biskop 13, 14, 16-19, 22,
33-36, 39, 44, 47-51, 58,
65, 87, 93, 109-114, 116122, 129, 132, 135, 137,
141-143, 145
Church of Ireland 51
Bikt 14, 23, 45, 66- 67, 87,
91
Cistercienser 12, 15
Civildepartementet 61
Clearing 90-92
S i d a | 177
Conference of European
Churches (CEC) 164
Consistorium generale
20, 115
Consistorium regni 115,
141
Cordia 159
Deutsche Messe 83
Diakon 44, 51, 66, 68, 113,
122, 132-133
Diakoni 39, 94, 100, 107,
110, 117, 119, 126-127,
151-153
Ekebyborna prästgård
77
Ekonomi 14, 16, 39-40,
48, 58, 61-62, 71, 77, 90,
102-108 , 119, 135-140
Ekoteologi 37
Corporale 88
Diakonvigning 33, 46, 93,
132-133, 137
Ekumenik i Norden (EIN)
165
Credo 89
Dingtuna kyrka 74
Credo - Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG) 155,
167
Direktvalt kyrkoråd 104105, 144
Ekumenik 32, 34, 37, 41,
47, 49-52, 67, 85-87, 89,
94, 96, 117-118, 120-122,
154-156, 159, 161-169
Diskrimineringsombudsmannen 62
Display 159
D
Dissenterlag 10, 25, 35,
115
Dalby kyrka 69
Dominikaner 12, 15, 70
Danderyds församling 58
Domkapitel 13-15, 17, 19,
36, 47-48, 65-68, 87, 93,
97, 102-103, 110-114, 118,
121, 123, 132-133, 137,
141-143
Danska kyrkan i Sverige
63-64
Danska kyrkan, se Den
danske folkekirke
De Kristna Samfundens
Nykterhetsrörelse
(DKSN) 169
Delegationen för finskspråkigt arbete 122
Delegering, delegation
35-36, 39, 105-106, 108,
117, 129, 132, 137
Den danske folkekirke
51, 63-64
Domkyrka 14, 62, 93, 137
Domkyrkoförsamling
112, 132
Domprost 112-113, 132133, 145
Dop 11, 14, 29, 31, 37, 4446, 49-50, 53, 86-87, 9093, 123, 127
Dubbla ansvarslinjen 48
Den heliga killans bönegemenskap 150
E
Den norske kirke 51, 6364
Ecklesiastikdepartementet 61
Den svenska evangelieboken, se Evangelieboken
Egendom och tillgångar
14, 36, 58, 62, 105, 113,
135-136, 138-140
Den svenska psalmboken, se Psalmboken
Den öppna dörren 152
Deutsche Christen 32
Egendomsnämnd 36, 110,
113, 136
Ekumeniska bekännelser 18
Ekumeniska grupperna
för kristna homosexuella
(EKHO) 169
Ekumeniskt nattvardsfirande 89
Elektor 48, 142-143
Elevation 84-85
Enköpings kontrakt 110
En liten bönbok, se Bönboken
Enförsamlingspastorat
102, 107-108
Engelbrektskyrkan i
Stockholm 72, 76
Engelska kyrkan, se
Church of England
Enhetskyrka 19-25, 71
Enskilda begravningsplatser 59
Episcopal Church of Scotland 51
Episkopal struktur 36,
42, 47, 110, 119
Epistel 89
Epitafium 71
Eritreanska ortodoxa
kyrkan i Sverige 63
S i d a | 178
Ersta diakonisällskap 25,
76, 79, 131, 147, 151-152
Extra utjämningsbidrag
140
Fogdö kloster 12
F
Folkhögskolor 133, 148,
153-154
Fackförbundet SKTF 157
Folkkyrka 26, 28-30, 36,
42, 46, 51, 57, 126, 155
Ersta kyrka 79
Ersta sjukhus 79, 152
Ersta Sköndals högskola,
Stiftelsen 151-152, 169
Estniska evangelisklutherska kyrkan 51
Estniska evangelisklutherska kyrkan i Sverige 63, 165
Etik 37, 139, 152, 159, 169
Europeiska kyrkokonferensen 53, 164
Evangeliebok 44-46, 8889, 96 n
Evangelieläsning 89
Evangelisation 39, 96
Evangelische Kirchen
Deutschlands (EKD) 51
Evangelisk Luthersk
Mission–Bibeltrogna
Vänner (ELM-BV) 63,
124, 148, 154
Fadder 46
Fader vår, se Herrens bön
Fairtrade Sverige AB 159
Fairtrade Sverige, Föreningen för 159-160
Familjegudstjänst 87, 93
Familjemässa 87
Familjerådgivning 95,
152-153
Fardhems kyrkliga samfällighet 102
Fastigheter 61, 62, 107108, 130, 133, 136, 138139
Fastighetsnämnd 103
Feministisk teologi 37
Folkbokföring 36, 38-39,
62, 131, 157
Folkpartiet 31, 39
Folkpartister i Svenska
kyrkan 31, 120
Forum för prästvigda
kvinnor i Svenska kyrkan 157
Fritt val av församling
129
Frälsningsarmén 57, 63,
166, 168
Främjande av kyrklig
själavård i Stockholm,
Föreningen för 26, 28
Franciskaner 12, 15, 70,
150
Finansdepartementet 62
Franciskus Tredje Orden
(FTO) 150
Evangeliska Alliansen
161
Finska församlingen 13,
101
Fria Kristna Studentrörelsen 167
Evangeliska Brödraförsamlingen 149 (se även
Herrnhutism)
Finska kyrkan, se Evangelisk-lutherska kyrkan i
Finland
Fribaptistsamfundet 52
Evangeliska FosterlandsStiftelsen (EFS) 24-26, 28,
52-53, 63, 147-149, 154155, 165-167
Finska ortodoxa kyrkan i
Sverige 63
Frikyrkorörelsen 24-25,
38, 50, 52, 62-64, 121,
165-166
Fjellstedtska skolan, Stiftelsen 133, 153
Frimodig kyrka 121
Evangeliska Frikyrkan
(EFK) 52, 57, 63, 163, 166
Flerförsamlingspastorat
101-102, 106-107
Evangeliska kyrkor i
Tyskland, se Evangelische
Kirchen Deutschlands
(EKD)
Flerpastoratssamfällighet 102, 105-106, 108,
132, 145
Floda kyrka 74
Förbundet för Kristen
Humanism och Samhällssyn (KHS) 169
Evangeliska sällskapet
161
Flyttning av stoft och
aska 59
Förbundet för Kristet
samhällsliv 169
Evangelisk-lutherska
kyrkan i Finland 51
Fogdaröd Vård- och Diakonicentrum 152
Förbundet för Liturgi
och Dramatik 80
Fridshälsning 89
Fritidsledare 130, 131,
134
Förbundet för Kristen
humanism 169
S i d a | 179
Förbundet Kristen Humanism 169
Galärvarvskyrkogården i
Stockholm 82
Förbön 89, 91
Gamla kyrkogården i
Helsingborg 81
Förenade Bibelsällskapen 163
Förmåner för förtroendevalda 103
Förrättning, se Kyrkliga
handlingar
Församlingsorganisation
26, 30, 36, 38-42, 44-47,
57-58, 60, 87, 91-92, 9697, 99-108, 110-112, 130131
Församlingsassistent
130-131
Församlingsbladet 158
Församlingsfakulteten
154
Församlingsinstruktion
103, 106, 108, 110, 112
Församlingskollekt 97,
105
Församlingspedagog
110, 117, 130-131, 157
Församlingsrörelsen 26
Församlingssekreterare
130
Församlingsstyrelselag
99, 104, 142
Förskollärare 130-131,
134
Förtroendeuppdrag 36,
100
Förtroendevald 29-31,
36, 47-49, 66-68, 93, 99100, 103, 105, 110, 114,
117-118, 142-145, 159
G
Gabriel 121
Gamla testamentet,
gammaltestamentlig 43,
46, 85, 89
Gamla Uppsala 11-12, 70
Gammalkyrklig 23, 2829, 33, 143, 148-150
Gammallaestadianer 149
Gärningslära 14
Gemensam Framtid (GF)
52
Gumlösa kyrka 69
Gustav Vasa kyrka i
Stockholm 33, 79, 82
Gutalagen 55
Göteborgs domkyrka 75
Göteborgs kyrkliga samfällighet 102, 106, 142
Göteborgs kyrkliga
stadsmission 152
Göteborgs stift 98, 109,
111, 125
Göteborgs Stift-Tidning
32
Gemensamt uppdrag –
delat ansvar 46-48
H
Generationsväxling 124126
Habo kyrka 72
Gideoniterna 168
Globala veckan 96, 165
Gottsunda kyrka i Uppsala 73, 76
Gradualpsalm 89
Granhults kyrka 69
Gratia Dei 150
Gravkor 71, 80
Gravvalv 71
Gregoriansk musik 77-78
Grekiska ortodoxa kyrkan i Sverige 63, 166
Griftegård 80
Gudhems kloster 12
Handarbetets vänner i
Stockholm 76
Hedareds kyrka 69
Hela människan 169
Helgeandsorden 15
Helgeandssystrarna i
Alsike 150
Helgelseförbundet 52
Helgon 16, 70, 73, 80
Helig (Sanctus) 89
Hemse stavkyrka 69
Herrens bön 89
Herrestads kyrka i Vadstena 69
Herrnhutism 21-24, 149
Gudstjänstböcker, se
Svenska kyrkans böcker
Hinduism 170
Gudstjänst, allmänt 20,
26, 35, 39, 42-46, 57, 8394 (se i övrigt de olika
gudstjänstformerna och
andra gudstjänstbegrepp)
Hjelmserydsstiftelsen
150
Gudstjänstplan 106
Gudstjänstvärd 89-90,
107
Historisk-kritisk bibelforskning 26, 148, 167
Hjorthagskyrkan i
Stockholm 72, 76
Hovförsamlingen 18, 101,
114
S i d a | 180
Hovkonsistoriet 114
Hovpredikant 114
Husaby 11
Huvudgudstjänst 44, 8690, 93-94, 96, 100, 110
Hälsinglands stift 109
Härkeberga kaplansgård
77
International Council of
Christians and Jews
(ICCJ) 170
Justitieombudsmannen
62
International Fellowship
of Evangelical Students,
The (IFES) 167
K
Internationella kongregationalistiska rådet, se
Kalcedon 43
Kaiserswerth 25
International Congregational Council (ICC)
Kalk 84 n, 88
Internationella missionsrådet 161-162
Kalmar stadsmission 152
Kalvinist 16, 18-, 20, 84
Högmässa 45, 87, 88-90
Internationell verksamhet 24-25, 28, 37, 49-50,
53, 61-62, 93, 96, 100, 110,
117-119, 121-122, 151,
154, 162-168
Högmässogudstjänst 87
Introitus 89
Härkeberga kyrka 74
Härlanda kyrka 73
Härnevi kyrka 74
Härnösands stift 98, 109,
111, 125
Högkyrklig 25-30, 33, 84,
149-150, 155
Inträde 57, 125-126
I
Icke kristna trosbekännare 58
Icke-territoriella församlingar 98, 101, 114
Idea – Arbetsgivareförbund för ideella
organisationer 156
Ideellt forum i Svenska
kyrkan 151
Ideellt och frivilligt arbete 26, 28, 31, 49, 60, 93,
95, 151, 156
Iglesia Filipina Independiente (IFI) 51
Individuell Människohjälp (IM) 166
Inhibition 65, 66
Instrumentalensembler
95
International Congregational Council (ICC) 53
Invandring 22, 50, 124125
Inventarier 59-60, 73-77,
107-108, 130, 136-138
Invigningsgudstjänst 46,
93, 113
Irländska kyrkan, se
Church of Ireland
Islam 41, 53-54, 57, 62-63,
170
Kalmar domkyrka 71
Kalmar stift 109
Kammarkollegiet 59, 62
Kanonisk rätt 16, 17, 19,
55-56, 141
Kantor 77, 130, 133
Kapitalförvaltningsrådet
på nationell nivå 122,
139
Karlskoga skogskyrkogård 81
Karlstads stift 109, 111,
125
Karmeliter 15
Kartusianer 15
Katarina kyrka i Stockholm 73, 159
Isländska kyrkan 51, 6364
Katekes, katekesutveckling 15, 21, 43-44, 46, 72,
97
J
Katolska kyrkan 11-20,
22, 41-42, 45, 49-51, 55,
64, 73, 80, 84, 87, 109,
141, 150, 162-165
Johannelunds teologiska
institut 148
Johannitorden 15
KFUK-KFUM 153, 161,
168
Judendom 22, 32, 41, 44,
53-54, 62-63, 78, 83, 170
KFUK-KFUM:s studieförbund 168
Jukkasjärvi kyrka 76
Klockare 130
Jusek 157
Klockringning 92
Justitiedepartementet 62
Kloster 12-15, 19, 70, 79,
150
S i d a | 181
Koinonia 89 n
Kollekt 35, 39, 90, 96-97,
105-106, 113, 149, 168
Kolumbarium 81, 82
Komminister 129, 132
Kommunion, se Nattvard
Kommunalreform 99,104
Kommundepartementet
61
Kommunikatör 130, 134
Konferenz Europäische
Kirchen (KEK) 164
Konfirmation 45, 84, 8687, 90-94, 98, 117, 125,
127, 149
Kongregationalistisk 42,
52-53
Konkordieboken 20, 43
Konkordieformeln 20
Konkordieortodoxi 20
Konstitutionsutskottet
61
Kristdemokrater i
Svenska kyrkan 31, 121
Kvinnor i Svenska kyrkan 147, 154
Kristdemokraterna 31
Kvinnors möjlighet att
prästvigas 33-34
Kristendomsämnet i skolan 33
Kristliga Förbundet för
Unga Kvinnor (KFUK), se
KFUK-KFUM
Kristliga Förbundet för
Unge Män (KFUM), se
KFUK-KFUM
Kristna Fredsrörelsen
167
Kyrkan i Wales, se Church
in Wales
Kyrkans Akademikerorganisation (KyrkA) 156157
Kyrkans förbön 89
Kyrkans Försäkring AB
158-159
Kristna kvinnors samarbetskommitté 168
Kyrkans Jourtjänst Jourhavande Präst, Stiftelsen
153
Kristna Studentrörelsen
i Sverige (KRISS) 167
Kyrkans pensionskassa
158
Kristna studentvärldsförbundet 161
Kyrkans Tidning 155,
159
Kriterier för en församling, se Församlingskriterier
Kyrka, ordets innebörd
11 n
Krucifix 74, 84
Kyrka-statfrågan, se Statkyrkafrågan
Kulturdepartementet 61
Kyrkbänk 75
Kulturminneslagen 57,
59-60, 107
Kyrklig beredskap 62,
110, 121
Kontraktsprost 113-114
Kulturminnesvård 57,
59-60, 61, 62, 107
Kontraktsråd 114
Kulturutskottet 61
Konventikelplakat 22, 24
Koptiska ortodoxa kyrkan i Sverige 63, 13 n
Kulturverksamhet 19, 32,
77-80, 94-96, 117, 121,
134, 153-154
Kyrklig samfällighet 36,
40, 58, 60, 65, 99, 102-108,
110-112, 114, 130-132,
137-138, 140, 142-143,
145, 156, 158-159
Koralbok 21, 78, 86
Kumla kyrka i Närke 76
Korkåpa 74, 88, 90
Kumla kyrka i Västmanland 74
Kontrakt 110-111, 113114, 142
Kontraktsadjunkt 130132
Korporale, se Corporale
Korskrank 70, 73
Korsnäs prästgård 77
Kostnadsutjämningskonstant 140
Kremation/kremering
59, 81-82, 158
Kungens (regentens)
religion och medlemskap 124
Kvibergs kyrkogård i
Göteborg 81
Kvinnliga Prästers Riksförbund (KPR) 157
Kvinnor för mission 154
Kyrklig samling för Bibeln och bekännelsen 33,
150
Kyrklig samverkan i Visby stift 121
Kyrklig vigsel för par av
samma kön 34
Kyrkliga Förbundet för
evangelisk-luthersk tro
149, 154
Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF) 181
S i d a | 182
Kyrkliga handlingar 44,
46, 84, 86-87, 90-94, 127,
131, 137
Kyrkoantikvarisk ersättning 35-36, 57, 60,
137
Kyrkoavgift 36, 40, 57-59,
62, 102-103, 108, 112,
128, 138-140
Kyrkobokföring 66, 119,
130-131
Kyrkobröderna 147, 151
Kyrkobyggnad 59- 60, 6973, 80, 107-108, 127, 135138, 140
Kyrkofullmäktige 30, 48,
99, 103-104, 107-108, 110,
112, 139-140, 142-145
Kyrkogemenskap med
andra kristna kyrkor 44,
49-53, 123
Kyrkogårds- och krematoriepersonal 130-131,
133, 157-158
Kyrkomötesreformen 35,
40, 116, 119, 150
Kyrkotillhörighetsbidrag
140
Kyrkomötet 29, 35, 36-40,
44, 48, 58, 67, 115-121,
143-144 (se i övrigt de
ämnen och ärenden som
kyrkomötet kan ha beslutat i)
Kyrkotomt 59, 136
Kyrkomötets läronämnd
47, 117, 119-120
Kyrkonämnd 103-107,
132, 143, 145
Kyrkoordning, allmänt
16-17, 19, 42, 56, 58, 6468, 84 (beträffande den nu
gällande kyrkoordningen,
se respektive ämnesområde)
Kyrkoråd 48-49, 86, 9799, 103-108, 132, 137,
142-145
Kyrkornas EU-kontor
166
Kyrkornas U-fond 166
Kyrkohandbok 15, 19, 34,
44, 46, 56, 84-85, 87
Kyrkornas Världsråd
(KV) 28, 44, 53, 162-163
Kyrkoherde 34, 48, 86-87,
90, 92-93, 103-108, 110,
112, 123, 129, 132-134,
137, 145
Kyrkospel 79-80, 154
Kyrkojuristernas förening 157
Kyrkokansliet 117, 118,
122, 125
Kyrkolag, allmänt 20, 3640, 56, 64, 68, 84, 91, 141
Kyrkomusik 77-79, 90,
117, 133, 152, 157
Kyrkomusiker 86, 117,
130-131, 134, 157
Kyrkomusikernas Riksförbund (KMR) 155, 157
Kyrkosångens vänner
147, 155
Kyrkounderhållsavgift
140
Kyrkounderhållsbidrag
140
Kyrkovaktmästare 90,
130, 157
Kyrkoår 45-46, 79, 87,
110
Kyrkvisning 96
Kyrkvärd 86, 88-90, 96,
105-107, 143-144
Körer 49, 77, 79, 89, 95,
130, 133, 155
L
Laestadianism 23, 149
Lagar som särskilt berör
Svenska kyrkan 56-61
Landsförvisning 19
Landskapslagarna 55,
106
Landsorganisationen
(LO) 160
Lanternin 72
Kyrkostämma 48, 98-99,
104, 142
Lappmark 97-98
Kyrkostyrelsen 47-48, 60,
65, 67, 90, 97-98, 100, 103,
111, 115, 117, 119-124,
132, 139-140, 142-143,
145, 158
Lappmarksförsamlingar
98
Lappmarkens ecklesiastikverk 97-98
Lausannerörelsen 163
Kyrkotillhörighet, medlemskap 29-31, 35-37, 39,
42, 46, 50-51, 57, 62, 67,
90-93, 98, 101-102, 111,
119-120, 123-128, 132,
139, 144
Lekman 22-26, 48, 113,
116, 147, 150, 151
Kyrkotillhörighetsavgift
140
Lettlands evangelisklutherska kyrka 51
Lekmannapredikan 25
Lettiska evangelisklutherska kyrkan i Sverige 63, 165
S i d a | 183
Liberal teologi 26, 28, 50,
148, 167
Lutherhjälpen 96, 116,
122, 159
Miljöpartister i Svenska
kyrkan 31, 121
Libertas ecclesiae 13, 55
Luthersk ortodoxi 18, 2022, 149
Ministrant 88
Lutherska Världsförbundet (LVF) 32, 44, 50,
53, 162, 164
Mirakelspel 79
Libraria 76
Licium 76
Lid kyrka 74
Life & Peace Institute
(LPI) 164
Liikutuksia 23
Linköpings domkyrka
74, 76
Länsmuseerna 60
Länsstyrelsen 59-60, 62,
81, 137
Lärarnas samverkansråd
157
Minneslund 81, 82
Mission, Svenska kyrkan
24-25, 39, 94, 96-98, 100,
107, 110, 116-117, 119,
121-122, 147-148, 151,
154, 161-163, 166
Missionsprovinsen 154
Lärjungagården 150
Missionssällskap 25, 98,
147-148, 151, 161
Läronämnd, se Kyrkomötets läronämnd
Mjölkuddens kyrka i
Luleå 76
Löneboställe 135
Moderata samlingspartiet 31, 121
M
Mora församling 78
Makedoniska ortodoxa
kyrkan 63
Mottagningsgudstjänst
46, 93
Malmö recess 109
Musikgudstjänst 93, 95
Ljungby kyrka 76
Mariadöttrarna i Vallby
150
Muslim 168, 170 (se också
islam)
Ljuständning 92
Mariakyrkan i Sigtuna 70
Mysteriespel 79-80
Lokalekumenik 169-170
Maria Magdalena kyrka
71
Mål och riktlinjer för
verksamhet 103-104,
Markuskyrkan i Stockholm 73
107, 112
Linköpings stadsmission
152
Linköpings stift 109, 111,
125
Litauens evangelisklutherska kyrka 51
Liturgi 15-18, 23, 29, 42,
45, 75-76, 78, 80, 84-85,
88, 90, 129, 150
Liturgiska färger 45, 87
Liv & Fred-institutet, se
Life & Peace Institute
Lovpsalm 90
Lovsägelse 89
Luleå stift 98, 109, 111,
125
Masthuggskyrkan 72
Lunds domkyrka 72, 74,
80, 136-137
Medlemsavgift, se Kyrkoavgift
Lunds Missionssällskap
(LMS) 151
Medlemskap, se Kyrkotillhörighet och medlemskap
Lunds stift 11-14, 80, 109,
111, 125
Lunds universitet 54
Lusitanska kyrkan 51
Lutherakademie 32
Lutheran World Federation (LWF), se Lutherska
Världsförbundet
Medlemsutvecklingen
124-125
Metodism 24, 52, 162
Metodistkyrkan i Sverige
24, 44, 51-52, 63, 164
Miljöpartiet 31
Moralspel, moralitet 79
Målkapital/målsatt kapital 139-140
Mässhake 88-90
Mässkjorta 88
N
Nattvard, kommunion
14, 23, 26, 29, 33, 42, 4445, 52, 83-84, 87-89, 91,
93-94, 110, 129, 163
Nattvardsbön 89
Nattvardsvin 84, 89
New Wine Kairos 149
S i d a | 184
Nicaea 43
Nicenska trosbekännelsen 18, 43, 49, 163
Offentlighet 57-58, 60, 62,
66-67, 120 (se även sekretess)
Nidaros, se Trondheim
Offertorium 89
Pastorsadjunkt 130, 132,
142
Nomineringsgrupp 3031, 68, 121
O, Guds lamm 89
Pax 89
Oikocredit Ecumenical
Cooperative Society 163,
166
Patén 88
Nordiska Ekumeniska
Institutet (NEI) 162, 165
Nordiska ekumeniska
rådet (NER) 165
Norra begravningsplatsen i Stockholm 81
Norska kyrkan, se Den
norske kirke
Nova ordinantia 17
Ny Generation 167
Nya Sverige 10
Nya Testamentet, nytestamentlig 15, 33, 43, 46,
83, 85, 98, 129, 167-168
Nybygget – kristen samverkan 52
Nydala kloster 12
Nyevangelism 24, 25, 53
Nyortodoxi 25
Nämnden för internationell mission och diakoni
121
Pastoratstjänstemannaföreningen (PTF) 157
Patriark 41-43, 13 n
Ombudsmöte 117
Pedagoger i Svenska
kyrkan 157
Ordensliv i Svenska kyrkan150
Pietism, pietistisk 21-24,
28, 84, 97, 149
Organist 78, 130, 133
Pilgrimsresor 16, 167
Orgel 75, 78, 88-89, 130
Ortodoxa kyrkor, ortodoxi 41, 45, 162, 164
Pingst – Fria församlingar i samverkan 64, 163,
166
Ortodoxa kyrkor i Sverige 49-50, 63-64, 86-87,
165
Politiska partier i Svenska kyrkan 29-31, 121,
145
P
Porvoo Declaration, The,
se Borgåöverenskommelsen
Paramenta 76
Paramentateljén på Ersta 76
Paramentikens vänner i
Göteborg 76
Partiell samfällighet 102,
140
Postilla 23
Postludium 90
Predika eller leda gudstjänst, tillstånd 87
Predikan 14, 25, 33, 51,
71, 75, 83, 87-90, 97
Predikstol 71, 75, 89
Nämnden för Statligt
Stöd till Trossamfund
(SST) 62
Partipolitiskt obundna,
Partipolitiskt obundna i
Svenska kyrkan 30, 121
Prefation 89
Nämnden för Svenska
kyrkan i utlandet 121
Pastor primarius 81 n
Presbyterial Alliance,
The 53
Nämnden för utbildning,
forskning och kultur 121
Pastorat, pastoratssamfällighet 14, 36, 77, 93,
100-108, 111-112, 132,
135-136, 142-145
Näringsverksamhet i
församlingar 100
O
Oasrörelsen 149
Oblat 88-89
Pastoralinstitut 117, 134
Pastoratsnämnd 104,
106, 132, 143
Pastoratstjänstemannaförbundet 157
Preludium 88
Presbyter 129
Presbyterianer 16, 53
Primus inter pares 122
Procession 79, 88, 90
Profilutbildning 134
Prost, innebörd 113-114
Prost honoris causa 114
Provinsialkoncilium 55
S i d a | 185
Präst 14-19, 22, 26, 33-36,
39, 44, 48-49, 66, 86-96,
106, 108, 112-113 , 116,
129-136, 142-143, 148
Prästvigning 33, 45-46,
52, 93, 109, 132-133, 137,
148
Prästboställe 14, 135
Registrerad del av trossamfundet Svenska kyrkan 40, 67
Registrerat trossamfund
40, 57, 60, 67, 117
Reglemente i församling
103, 105
Prästerskapets privilegier 56, 99
Religionsdialog 37, 41,
53-54, 62,151, 164-165,
167, 169-170
Prästeståndet i riksdagen 17, 18, 22, 115, 141
Religionsfrihet 25, 35, 37,
56
Prästgård 77, 134, 135136
Religionssociologi 117
Prästhemman 14
Prästlönetillgångar 3637, 58, 62, 113, 137, 139140
Psalm, ordets betydelse
21 n
Psalmbok 15, 21, 43-44,
46, 78, 85-86, 89, 98
Påven 11, 13-14, 17, 41,
55, 77, 141
R
Recession 91
Reformationen 13-19, 4144, 49-50, 56, 73-75, 8384, 109, 129-130, 141
Reformert 16, 22, 42, 45,
49, 51, 53, 84, 162
Reformerta Världsalliansen 53
Religionsteologi 37, 41,
54, 165
Relik 12, 73
Ryska ortodoxa kyrkan i
Sverige 64
Rådet för begravningsfrågor 158
Råd för utlandskyrkan
121
Rättvisemärkt, se Fairtrade
Röklin 89
Röda boken 17
Rökelse 16
Rösträtt, biskoparna i
kyrkomötet 36, 39, 119
Rösträtt, domarledamot
i domkapitlet 113
Rösträtt, kyrkliga val 144
Reordinera 52
Revision, revisor 61, 67,
103, 119, 139, 159
Riddarholmskyrkan i
Stockholm 70
Riksantikvarieämbetet
(RAÄ) 59-60, 62
Riksdagen 14, 16, 18, 22,
35-36, 38-40, 56-57, 61,
115, 117, 120, 141 (se
även Prästståndet i riksdagen)
S
Sakristia 88, 90
Sanctus (Helig) 89
S:t Ansgars griftegård i
Borås 81
S:t Ansgars kyrka i Uppsala 150
S:t Botvids kyrka i Oxelösund 73
Riksförbundet Kristen
Fostran (RKF) 151
S:t Jacobs kyrka i Stockholm 71, 75, 76
Riksförbundet Kyrkans
Ungdom (RKU) 147, 154155
S:t Laurentii kyrka i
Lund 150
Rikskollekt 97, 167
Riksrevisionen 62
S:t Lukas, Förbundet 152,
169
S:t Petri kyrka i Klippan
73
Reformkatolik, reformkatolsk 15, 17, 19
Rikstäckande verksamhet 36, 57
Reformprogram från
biskopsmöte och kyrkomöte 38
Romersk-katolska kyrkan, se Katolska kyrkan
Rosenianism 23
S:ta Clara kyrka i Stockholm 71, 149
Regeringsformen 20, 22,
37, 40, 56-57
Rumänska ortodoxa
kyrkan i Sverige 63
S:ta Clara kyrkas vänner,
Föreningen 149
Regeringskansliet 61
S:t Tomas kyrka i Stockholm 73
S i d a | 186
S:ta Katharinastiftelsen
153
Sexmän 99, 106
Sackéus AB 159
Sigtuna folkhögskola 154
Sakrament 14, 23, 26, 29,
35, 39, 42, 45, 47, 51-52,
83, 87, 90, 112-113, 119120, 122, 149-150
Sigtuna kontrakt 110
Salt 155
Samariterhemmet, Diakonistiftelsen 25, 147,
151-152
Samerna och samiskt
arbete 81, 97-98, 110, 122
Sida 62, 166
Sigtuna stift 12, 109
Sigtunastiftelsen 80, 153154, 165
Sikher 170
Silleruds församling 58
Sjundedagsadventisterna 64
Socken 12, 16, 19, 30, 99,
106,135
Spanska reformerade
episkopalkyrkan 51
Stadsmissioner 152
Statens ungdomsråd, se
Ungdomsstyrelsen
Stat-kyrkafrågan, övergripande 29-30, 34-36,
37-42, 56-57, 64, 119, 136,
144-149, 154
Samfällda kyrkofullmäktige 103-105, 107, 142,
143, 144
Själaringning 92
Statliga myndigheter
med anknytning till
Svenska kyrkan 61
Sjömanskyrkan i Sverige
151
Statsbidrag 39, 62-64,
136, 166
Samfällighet, se Kyrklig
samfällighet
Sjömansmission 25, 116
Stavkyrka 69. 72
Skapelseteologi 87
Samfälligheten Gotlands
kyrkor 102, 140
Skara stift 109, 111, 125
Stift 11, 13, 16-17, 22, 36,
40, 42, 47-48, 57-58, 60,
71, 109-114, 119, 136-137,
138-139, 142, 142-145
Samfundet Pro Fide et
Christianismo (Pro Fide)
98, 150
Samhällsansvar, samhällsfrågor 37, 86, 117,
121, 151, 153-154, 164167, 169
Samiska rådet i Svenska
kyrkan 98, 122
Samkönade äktenskap,
se Kyrklig vigsel för par av
samma kön
Själamässa 16
Skattebefrielse för prästlönetillgångarna 37
Skattskyldighet för trossamfund 60-61
Skogskyrkogårdar 81
Skogskyrkogården i
Stockholm 76, 81-82
Skotska episkopala kyrkan, se Episcopal Church
of Scotland
Skriftermål, se bikt
Skuttunge prästgård 77
Samvetsklausul 33-34
Skåne Stadsmission 152
Schartauanismen 23,
148-149
Skärselden 16
Scoutrörelsen 153, 168
Smörjelse vid sjukdom
45
Sekretess 57, 60, 62, 6667 (se även offentlighet)
Seniorpartiet SPI 121
Småkyrkorörelsen 26, 73
Socialdemokraterna 27,
29, 38-39, 121
Sensus studieförbund
133, 147, 153
Socialdepartementet 61
Serbiska ortodoxa kyrkan i Sverige 63
Societas Sanctae Birgittae (SSB) 150
Socialetik 29, 37, 162
Stiftelser, allmänt 40, 59,
61, 62, 67, 95, 117, 136
Stiftsadjunkt 132
Stiftsbidrag 140
Stiftsfullmäktige 36, 48,
103, 110, 112-113, 139,
143-144
Stiftsgård 154
Stiftsjuristernas förening
157
Stiftskansli 114
Stiftskollekt 97, 106, 113
Stiftsnämnd 110, 113114, 136
Stiftsråd 48, 109
Stiftssamfällighet 36,
110, 114
Stiftsstyrelse 36, 47-48,
66, 68, 102-103, 110-113,
132, 137, 142-145
Stiftsting 48, 109
S i d a | 187
Stockholms domkyrkoförsamling 149
Svenska Jerusalemsföreningen 166-167
Svenska kyrkans grundkurs 133
Stockholms katolska stift
50, 57, 165
Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) 157
Svenska kyrkans lekmannaförbund 147, 151
Stockholms kommun 58,
158
Stockholms stadsmission
152
Stockholms stift 98, 109,
111, 125
Stola 88, 90
Stora Sköndal, Stiftelsen
28, 152
Storkyrkan i Stockholm
71, 74
Strängnäs domkyrka 74
Strängnäs stift 109, 111,
125
Successionsordningen
124
Sundbybergs kyrka 76
Superintendent 16, 22,
109, 129
Sursum corda 89
Svenska Alliansmissionen (SAM) 24, 57, 64, 166
Svenska Baptistsamfundet 24, 53, 64, 158, 164,
166 (se även Baptism)
Svenska Bibelsällskapet
161, 168
Svenska Diakonisällskapet 28, 152
Svenska Ekumeniska
Nämnden (SEN) 32, 162,
165
Svenska Eldbegängelseföreningen 158
Svenska Evangeliska
Alliansen 161, 163, 166
Svenska Folkskolans
Vänner 151
Svenska Kvinnors Missionsförening 154
Svenska kyrkans lekmannaskola 116
Svenska kyrkan, namn
10
Svenska kyrkans mission
(SKM) 25, 96, 116, 122,
159
Svenska kyrkan, rättslig
ställning 35-36, 40, 56-58
Svenska kyrkans Personalförbund 157
Svenska kyrkan på nationell nivå 40, 42, 47,
103, 117-122, 132, 143145
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse 116
Svenska mässan 83, 85
Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar
65, 142
Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation 116,
133, 147, 156-158
Svenska kyrkans böcker
18, 21-22, 35, 39, 44-46,
112, 119-120, 122 (se också de enskilda böckerna)
Svenska kyrkans centralstyrelse 36-37, 39-40,
48, 117
Svenska kyrkans diakonistyrelse 26, 33, 76, 116
Svenska kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag
(SKDB) 158
Svenska kyrkans Ekonomi AB (SKEAB) 158
Svenska kyrkans Fria
Synod 150, 154
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (SKFP) 39, 156
Svenska kyrkans församlingsförbund 117, 156,
159
Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet (SFRV) 117
Svenska kyrkans teologiska kommitté 122
Svenska kyrkans Unga
147, 154-155
Svenska kyrkans Utbildning AB (SKUAB) 116 n
Svenska kyrkans Utbildningscentrum (SKUC)
116 n
Svenska kyrkans
valprövningsnämnd 65,
67, 143
Svenska kyrkans värdepappersfond 159
Svenska kyrkans överklagandenämnd 58, 6567, 100, 123
Svenska kyrkohjälpen
116
Svenska Missionsförbundet 24, 52-53
Svenska Missionskyrkan
24, 44, 52-53, 57, 64, 158159, 162, 164, 166
Svenska Missionsrådet
(SMR) 162-163, 166
S i d a | 188
Svenska missionsrådets
kvinnokommitté 168
Svenska Missionssällskapet Kyrkan och Samerna 98, 161
Svenska NykterhetsSällskapet 161
Svenska ortodoxa prosteriet 63
Svenska pastoratens
riksförbund 116, 147,
156
Svenska prästförbundet
156
Svenska soldathemsförbundet (SSHF) 169
Sveriges KrematoriePersonal, Föreningen
(FSKP) 157
Sveriges Kristliga Studentrörelse 167
Sveriges Kristna Råd
(SKR) 49, 53, 162, 164166
Sveriges kyrkliga kvinnoråd 147, 154
Sveriges Kyrkliga Studieförbund (SKS) 147, 153
Sveriges Kyrkogårdsoch Krematorieförbund
(SKKF) 133, 158
T
Tackbön 89, 90
Tacksägelse 93
Tegnérkyrkogården i
Växjö 81
Temagudstjänst 88
Temamässa 88
Teologisk utbildning 54,
62, 64, 133, 153-154
Territoriell församling
28, 100-102
Textilier 73-76
Tillhörighet, medlemskap, se Kyrkotillhörighet
Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem 54
Sveriges Kyrkogårdschefer, Föreningen (FSK)
157
Svensk Kyrkotidning
(SKT) 155
Sveriges kyrkokamerala
förening 157
Tillsyn 36 n, 47, 58-59,
66-67, 105-106, 110-113,
118, 121-122, 133, 142
Svensk Pastoraltidskrift
(SPT) 155
Sveriges kyrkosångsförbund 147, 155
Tillsättning av tjänst 106,
132
Sverige, befolkningsutveckling 17
Sveriges Socionomers
Riksförbund (SSR) 157
Tionde 55, 135-136
Sverige, benämning 10
Sveriges Yngre Prästers
Förbund 156
Tjänstemännens Bildningsverksamhet (TBV)
153
Sverige, utbredning vid
olika tider 10
Sverigedemokraterna
121, 146
Sveriges Akademikers
Centralorganisation
(SACO) 156
Swedbank Robur Ethica
Sverige Global 159
Swedish International
Development Authority,
se Sida
Sverige och Kristen Tro,
Stiftelsen 153
Tillredelsepsalm 89
Tjänstebostad 77, 134
Toleransedikt 22, 24
Tranås kommun 58-59,
80, 158
Trefaldighetskyrkan i
Kristianstad 71
Syföreningar 95-96
Trosbekännelse 18, 4344, 49, 89, 163
Sveriges Ekumeniska
Kvinnoråd 168
Syrisk-ortodoxa kyrkan i
Sverige 57, 63, 166
Trossamfund, definition
57
Sveriges Evangeliska
Student- och Gymnasiströrelse (SESG), se Credo
Sändningsgudstjänst 93
Tuna (Eskilstuna) stift
109
Sveriges Buddhistiska
Samarbetsråd 64
Sveriges interreligiösa
råd
Söndagsgudstjänst 87
Söndagsmässa 87
Turistverksamhet 100,
118, 127
Tvister vid begravning
59
S i d a | 189
Tyska Christinae församling i Göteborg 101
Tyska S:t Gertrud församling i Stockholm 101
Täby kyrka i Uppland 74
U
Undervisning 19, 43-44,
90-91, 94, 96, 98, 100, 107,
123, 150
Ungdomsledare, ungdomssekreterare 49, 130
Ungdomsstyrelsen 63
Ungdomsverksamhet, se
Barn- och ungdomsverksamhet
Ungerska protestantiska
kyrkan i Sverige 64, 165
Ungkyrkorörelsen 26-29,
151, 153-154
United Bible Societies
(UBS) 161
Uppbördshjälp 35-36, 3840, 57-58, 62, 135
Uppenbarelsekyrkan i
Saltsjöbaden 72, 76
Uppsala universitet 153
Verbums Förlag 159
Uppsaliensisk lågkyrklighet 26
Versus populum 88
Urnlund 83
Utbildning för tjänst 54,
87, 110, 117, 119, 121,
130, 133-134, 148, 151156, 158
Utbildningsdepartementet 61
Utfärdsbön 92
Utjämning inom Svenska
kyrkan 36, 64, 68, 107108, 119-120, 136, 138,
140
Utjämningsavgift 136,
138, 140
Utjämningsbidrag 138,
140
Vigningstjänst/ämbete
13, 15-16, 23, 25-27, 2930, 33-34, 35, 39, 42, 44,
47-52, 57, 65, 68, 112 113, 118-120, 129, 132133, 148, 150, 163
Vigselförrättare 62
Vigselgudstjänst 34, 62,
86-87, 90-91, 93, 148
Vigselrätt 34, 62
Vigvatten 16
Visby stadsmission 152
Visby stift 109, 111, 113,
118, 121, 125, 140, 142
Vision 157
Visitation 47, 98 (samer),
110, 113
Utrikesdepartementet
61
Visning av stoft 59
Utträde 24, 35, 38, 57,
123-125, 127
Vreta kloster 12
Vistelsebegreppet 100
Vår Fader, se Herrens bön
V
Vadstena kloster 12
Vår Kyrka 158
Vårsta diakonigård, Stiftelsen 151-152
Upphandling 61, 66, 139,
159
Vadstena klosterkyrka
74
Väckelserörelse 21, 2326, 52, 53, 76, 84, 147-149,
167
Upplandslagen 55-56
Väggmålning 74, 75
Uppsägning 113, 132-133
Val 30, 48, 103-104, 112113, 141-144
Uppsala domkyrka 7072, 93, 143
Valbarhet 104, 115, 144145
Välsignelse 34, 90-91
Uppsala gamla kyrkogård 81
Valberedning 103, 119
Uppsala kontrakt 110
Varnhems kloster 12
Uppsala möte 17-19, 38,
43, 124
Vatikanen 162
Valnämnd 103, 143
Uppsala stadsmission
153
Venia concionandi, se
Predika eller leda gudstjänst, tillstånd
Uppsala stift 11-12, 71,
109-113, 125, 143-144
Verbi Divini Minister
(VDM) 129 n, 174
Väjningsrätt 34
Vänstern i Svenska kyrkan 31, 121
Vänsterpartiet 31
Väse prästgård 77
Västerås ordinantia 1415
Västerås recess 14-15
Västerås riksdag 14, 16
S i d a | 190
Västerås stadsmission
152
Y
Ö
Västerås stift 29, 98, 109,
111, 125
Young Men´s Christian
Association (YMCA) 161
Öppen verksamhet 9596, 118, 152
Västgötalagarna 55, 106
Young Women´s Christian Association (YWCA)
161
Örebro koncilium 15
Västlaestadianerna 149
Västra Varms prästgård
77
Växjö stift 109, 111, 125
Yttranderätt 35, 39, 112,
119
W
Å
Wallinska kyrkogården i
Västerås 81
Åbo stift 109
World Alliance for Promoting International
Friendship through the
Churches 162
World Alliance of Reformed Churches
(WARC) 53
World Council of
Churches (WCC), se Kyrkornas Världsråd
World Evangelical Alliance, The 161
World Student Christian
Federation (WSCF) 161,
167
Örebro stadga 19
Örebromissionen (ÖM)
52
Örnäsets kyrka i Luleå
76
Östanbäcks kloster 150
Österns assyriska kyrka
i Sverige 64
Årsredovisning 61, 103104
Östra Aros, se Uppsala
Ä
Östra Smålands Missionsförening 148
Äktenskap 23, 34, 37, 45,
50, 53, 55, 148
Överhovpredikant 114
Ämbete, se Vigningstjänst/ämbete
Ärkebiskop 11-13, 16-19,
35, 47-48, 55, 93, 110-112,
116-117, 120, 122, 137,
141-142
Ärkestiftet, se Uppsala
stift
Östra kyrkogården i
Lund 81
Överklagande, besvär 58,
65-67, 93, 100, 113, 123,
137, 143
Överklagandenämnden,
se Svenska kyrkans överklagandenämnd
Överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB) 62
Övre Älvdalens församling 58
Personregister
A
Andersson, Pär 76
Arrhenius, Jacob 86
Andreae, Laurentius 15
Asplund, Gunnar 81
Adam av Bremen 69, 109
Afzelius, Märta 76
Angermannus, Abraham
18
Athanasius av Alexandria 43
Alm, Carl 28
Ansgar 11, 69
Augustinus 45
Alton, Jerk 73
Arnér, Gotthard 79
S i d a | 191
B
D
F
Bach, Johann Sebastian
78
Dahlberg, Erik 71
Fahlcrantz, C.E. 28
Danell, Gustaf Adolf 29
Fehr, Fredrik 28
Benzelius den äldre, Eric
20, 85
Davidson, Inger 40
Fjellstedt, Peter (Per)
147
Berg, Gottfrid 79
Bergh, Rolf 73
Bergsten, Carl 72
Beskow, Natanael 86, 169
Billing, Einar 28
Billing, Gottfrid 27-28
Birger Jarl 55
Birgitta 12, 50
Björkquist, Manfred 2728, 142, 153-154, 169
Boberg, Ferdinand 72
Boo, Karl 39
Boström, Ebba 25, 147
Bothniensis, Nicolaus
Olai 17
Descartes, Renée (Cartesius) 75
Djurle-Olander, Elisabeth 34
Franzén, Frans Michael
86
Düben den yngre, Andreas (senare von Düben)
78
Fries, S.A. 28
Düben den yngre, Gustav
(senare von Düben) 78
Düben den äldre, Andreas 78
Düben den äldre, Gustav
8
Düben, familjen 78
Düben, Martin 78
Düren, Adam van 74
Branting, Hjalmar 27
E
Breakspear, Nicolaus
(Hadrianus IV) 11
Ebo av Reims 11
Bring, Ebbe 27
Brunius, Carl Georg 72
Böttiger, Carl Wilhem
130
Frostenson, Anders 86
G
Gabrielsson, Samuel 29
Gardie, Magnus Gabriel
de la 75
Gauthbert 11
Geijer, Erik Gustaf 86
Giertz, Bo 29, 38
Gregorius den store 77
Boy, Willem 71
Brilioth, Yngve 116
Flensburg, Wilhelm 27
Edberg, Rolf 38
Edenman, Ragnar 38
Eidem, Erling 32, 116
Eklund, J.A. 28, 86
Ekman, Johan August 116
Gulleson, Haaken 75
Gustafsson, Hans 39
Gustav II Adolf 19-20, 74,
84-85, 97, 115
Gustav III 21-22, 72, 8485
Gustav IV 22, 84
Gustav Vasa 14-16, 71, 73,
85, 109
Ekman, Oscar 154
C
Emporagius, Eric 21
Calvin, Jean 16, 18, 42, 84
Ericson, Kjell 39
Cederschiöld, Marie 25,
147
Ericson, Sigfrid 72
Celsing, Peter 73
Erik Segersäll 11
Haeffner, Johan Christian
Friedrich 78
Erik XIV 16, 56, 84
Hallén, Harald 27
Eriksson, Magnus 10
Hallqvist, Britt G. 80, 86
Erixson, Sven (X:et) 76
Hammar, KG 116
Ericson, Eric 79
Erik den helige 12
H
Hadrianus IV, se Breakspeare, Nicolaus
S i d a | 192
Hansson, Bertil 39
Karl XIII 22
Månsson, Fabian 27
Hartman, Olov 80, 86,
154
Kjellberg, Ernst A. 153
Månsson, Filip 76
Hedenius, Ingemar 32
Klefbeck, Ernst 27
Heemskerck, Maarten
van 74
Knöös, Anders Erik 28
N
Kolmodin, Israel 86
Nilsson, Paul 86
Kristina, drottning 2021, 56, 97, 115
Nilsson, P.-O. 39
Hellerstedt-Thorin, Birgitta 80
Kenicius, Petrus 20
Hergeir 69
Hertig Karl, se Karl IX
Nilsson, Wiwen 76
Norman, Georg 16
L
Notke, Berndt 74
Hjorth, Bror 76
Laestadius, Lars Levi 23,
149
Nyrén, Carl 73
Hjortzberg, Olle 73, 76
Laurelius, Olof 21
Holmström, Britta 166
Lewerentz, Sigurd 73, 81
Hultgren, Gunnar 29, 116
Liedgren, Emil 86
Hårleman, Carl 75
Lindberg, Oskar 79
Hörberg, Pehr 76
Linder, Alf 79
Hidemark, Ove 73
Hitler, Adolf 32
J
Linderholm, Emanuel 28,
32
Lindgren, Arne H. 80
Jansson i Bråten, Adolf
38
Ljungberg, Sven 76
Johan III 16-17, 19, 71,
74-75, 84
Lundqvist, John 76
Lundborg, Hans Jacob 24
Nygren, Anders 32, 164
Nyström, Tuve 80
O
Odeberg, Hugo 32
Odelqvist-Kruse, AnnaLisa 76
Odenberg, Christina 34
Olof Skötkonung 11
Olsson, Otto 79
Osvald, Hugo 38
Luther, Martin 13-15, 18,
20-21, 23, 42-43, 46, 49,
74, 83, 129
P
Johansson, Lasse Lucidor
86
Lutteman, Ester 33
Palestrina, Giovanni
Pierluigi da 78
Josefson, Ruben 116
Lövgren, Nils 28
Johannes Paulus II 50
Johansson, Hilding 39
Lysander, Albert 29
Josephson, Jacob Axel 78
K
Karl V 18 n
Karl IX, hertig Karl 17-18,
56, 84, 97, 114
Palmqvist, Arne 29
Paulinus Gothius, Laurentius 20
M
Persson, Ingrid 34
Margareta, drottning 10,
13
Petri, Carl Axel 39
Matthiae, Johannes 20-21
Karl X Gustav 20-21
Melanchton, Filip 13, 16,
84
Karl XI 21, 56, 115
Milles, Carl 73
Karl XII 21, 85
Myrdal, Alva 38-39
Persson, Sigurd 77
Petri, Laurentius 15-19,
74, 83-84
Petri, Olaus (Olavus) 15,
83, 85
Pfannenstill, Magnus 28
Pictor, Albertus 74
S i d a | 193
Precht, Burchardt 71
Stenhammar, Per Ulrik
79
W
R
Ström, Ingmar 29
Wahlman, Lars Israel 72
Sundberg, Anton Niklas
27-28, 116
Wahlström, Lydia 28
Raattamaa, Johan 23
Ragvaldi, Nicolaus 55
Reutherdal, Henrik 116
Rhedin, Ivar 32
Roman, Johan Helmich
78
Sundby, Olof 39, 116
Svebilius, Olov 21
Svedberg, Jesper 21, 86
Söderblom, Nathan 2728, 38, 73, 116, 162
Rosenius, Carl Olof 24,
147
Wallin, Johan Olof 78, 81,
86
Wallström, Margot 39
Wejryd, Anders 116
Weman, Gunnar 116
Roosval, Johnny 73
Rosendal, Gunnar 29, 150
Waldenström, Paul Peter
24, 53
T
Tegnér, Esaias 72, 91
Wennerberg, Gunnar 79
Werkström, Bertil 50,
116
Tessin den yngre, Nicodemus 71
Wesley, John 52
Tessin den äldre, Nicodemus 71
Winge, P.E. 38
Tolstadius, Eric 21
Tomas 74
Z
Trolle, Gustav 16, 19
Zettervall, Helgo 72
Turgot 109
Zinzendorf, Nikolaus
Ludwig von 22
Schönberg, Stig Gustav
79
U
Zwingli, Ulrich 42
Scott, George 24, 52
Ullman, Uddo Lechard 84
Sergel, Johan Tobias 75
Ulvskog, Marita 40
Setterlind, Bo 80, 86
Ulvsson, Jakob 13
Sigfrid 11
Unni 11
Åström, Johan 86
V
Ö
Stefan 12, 55, 116
Valdemar Atterdag 10
Ödmann, Samuel 86
Steenwinckel, Lorenz
van 71
Vallé, Jean de la 71
Rudbeckius, Johannes 20
Rudin, Waldemar 28
S
Sahlin, Margit 34, 153
Sandström, Sven-David
79
Schartau, Henrik 23
Wickman, Gustaf 72
Å
Sigismund 17-19
Sjöstrand, Lena 80
Spegel, Haqvin 20-21, 86
Vilhelm av Sabina 55