Havets silver Det åländska trålfisket

Havets silver
Det åländska trålfisket
Nils Storå
Översikten bygger i huvudsak på framställningen i Nils Storå,
Fiskets Åland och fiskarkulturen (Ålands kulturstiftelse, Mariehamn 2003), med kompletterande upplysningar av Stig Husell,
Jan & Susann Fagerström och Bengt Nordberg, samt Torsten
Blomqvist, Bernt och Börje Mattsson, Fredrik Lundberg och Carl
Storå.
Nils Storå
Havets silver
Det åländska trålfisket
Mariehamn
2012
Innehåll
Det åländska trålfisket
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
Ålandsströmmingen, fisket och fiskerätten
Fiskerinäringen innan trålfisket kom
Krigsår och fiskekris
Tidiga Trålningsförsök
Fiskarföreningen och landskapsstyrelsen griper in
Laxfisket, laxbåtarna och trålfisket
Trålfartygen och fiskarbolagen
Fiskesäsongerna och vardagen
Trålfiskare och trålarhamnar
Större fångster - färre fiskare
Trålfiskets avveckling
Utgiven med stöd av:
Ålands landskapsregering
Europeiska unionens fiskerifond. För ett hållbart fiske
Föreningen Leader Åland
4
8
10
13
17
18
23
28
33
39
46
Förord
Det åländska trålfisket är en intressant historia. Kanske främst
ur fiskerinbranschens synvinkel, då det var en väldigt viktig tid
för yrkesfisket, och räknas också, tillsammans med laxfisket, som
en guldålder för det åländska fisket, men även för den åländska
historien är det en viktig del.
I denna historik ges en kort översikt över det åländska trålfiskets uppkomst, utveckling och sedermera avveckling. Inte för
att det definitivt är slut på trålfisket, men i någon större omfattning kommer vi knappast att få se ett åländskt trålfiske igen.
Författaren har även försökt sätta in trålfiskets utveckling i ett
större sammanhang, och belyser hur viktigt det var för utvecklingen från fiskarbonden till ett fullskaligt yrkesfiske.
Det har även producerats en utställning till jakt och fiskemuseet, med ett utvecklat bildmaterial, i ett försök att ge en visuell
upplevelse av historien om det åländska trålfisket och fiskarnas
vardag. Tanken är att valda delar av den utställningen skall bli
ett permanent inslag i Jakt och fiskemuseets utställning, som ett
facit på hur viktigt det åländska trålfisket varit för fiskeribranschen som helhet på Åland.
1 juli 2012
Mariehamn
Fredrik Lundberg
2
Det åländska trålfisket
De första trålfartygen anskaffades till Åland i början av 1950-talet, men
redan på 1930-talet hade en del försök gjorts att dra trål med vanliga
motorbåtar. Försöken ägde främst rum i Lumparn och andra inre vattendrag och gällde annan fisk än strömming. Att provfisket med trål inte
blev så framgångsrikt berodde på ett flertal faktorer. De tidiga trålredskapen var bottentrålar, som krävde tråldrag med jämna bottenförhållanden
och det hände inte sällan att den dyrbara trålen fastnade i bottnen och
revs sönder. Så länge ekolod saknades var det ingen lätt uppgift att finna
lämpliga tråldrag. Sitt egentliga genombrott fick trålfisket därför då flyteller yttrålar, som kunde sänkas till önskat djup, togs i bruk.
Trålfisket inriktades speciellt på strömmingen, som spelade en betydande roll också som foderfisk för den uppblomstrande pälsdjursnäringen. Många trålfiskare alternerade också mellan strömmingstrålning och
laxfiske med nät eller linor. Något egentligt laxfiske fanns inte tidigare.
Med tiden kom den åländska trålarflottan att omfatta över 60 fartyg,
av varierande storlek och styrka. Med de svaga motorer som fanns på
de tidiga trålfartygen var det nödvändigt att dra trålarna med två båtar.
När trålningen inriktades på havsfiske behövdes både större fartyg och
starkare maskiner.
Även om de tidiga trålfartygen oftast inköptes som begagnade från
Sverige och Danmark, krävdes ekonomiska investeringar som en enskild
yrkesfiskare hade svårt att prestera. Trålfartygen och deras skötsel ställde
stora krav på hamnförhållandena , liksom också hanteringen av last och
bränsle. Flyttrålfisket effektiverades med tiden då nya tråltyper, tråltrummor och andra tekniska hjälpmedel infördes. Med förbättrade kyloch frysmöjligheter minskades de problem som medfördes av de långa
transporterna från Åland till avsättningshamnarna i riket. Trålfisket blev
inte bara en stomme i fisket som basnäring utan befrämjade också utvecklingen inom fiskförädlingen och andra områden anknutna till fisket.
Ett åländskt trålbinderi grundades och i skolningen av fiskeskeppare
spelade Ålands sjöfartsläroverk en central roll.
3
I östersjöperspektiv väckte det växande, tekniskt utvecklade, effektiva trålfisket farhågor för överfiskning. Genom överenskommelser
inom fiskerikommissionen för Östersjön begränsades fisket därför redan
på 1970-talet genom olika åtgärder. Nationella fiskezoner fastslogs och
fiskekvoter bestämdes bl.a. för strömming och vassbuk. EU-direktiv
utfärdades som syftade till att minska fiskekapaciteten. Också på Åland
började alltfler trålfartyg småningom att tas ur bruk. År 2000 återstod
bara fem strömmingstrålare - de sista i den åländska trålfiskeflottan.
Den tid på mer än fem årtionden som trålfiskets epok varade,
betraktas gärna som en guldålder i det åländska fiskets historia. Med
trålfisket lades grunden till ett ”industriellt” fiske som i hög grad skilde
sig från det traditionella fisket. Hur trålfisket infördes, hur det utvecklades och hur det slutligen avvecklades skall i det följande närmare belysas.
Utgångspunkten för framställningen är situationen inom det åländska
fisket före de tidigaste trålningsförsöken på 1930-talet.
1. Ålandsströmmingen, fisket och fiskerätten
Trots att fjällfisk av olika slag har spelat en stor roll inom den
åländska fiskhandeln, kan strömmingen ändå betraktas som den
främsta symbolen för det åländska fisket. Länge var den i tunnor
nedsaltade ”Ålandsströmmingen” känd och uppskattad både i
Sverige och Finland. Egentligen var det här fråga om den strömming som fiskades med skötar på sensommaren och hösten.
Innan trålfisket introducerades fiskades strömming med metoder
och redskap som på olika sätt var beroende av de gamla rättsliga
reglerna. En allmän regel har också på Åland gällt att jordägarna,
eller strandägarna i en by har rätten till fisket i strandvattnen, ”så
långt landgrund sträcker sig”. De ”jordlösa” obesuttna har som
”sidesmedfiskare” varit hänvisade till vattnen utanför eller vid
sidan av strandägarnas samfällda, ofta lottindelade vatten. Skillnaderna mellan besuttna och obesuttna speglas också i strömmingsfiskets traditionella metoder, även om strömmingsfisket (i stort sett)
äger rum på djupare vatten än fjällfisket.
4
Vid trålfisket drogs trålen antingen längs bottnen, som bottentrål, eller på varierande djup som flyttrål. Med en trålare drogs enkelspänn, med två trålare dubbelspänn. Skisser av Jonas Wilén.
5
6
Strömmingsfisket med stornot på våren och försommaren
berörde strandvattnen och tillkom därför i första hand jordägarna:
bondefiskarna eller fiskarbönderna. Med vinternot fiskades strömming i de öppna fjärdarna, där strandägarnas rätt spelade en mindre roll. Vinternotar användes i början av 1900-talet främst i den
öståländska skärgården men togs mera allmänt i bruk igen under
de tjänliga isvintrarna på 1940-talet. Vinterfisket med skötar under
is hade den tiden också en särskild anknytning till de östliga skärgårdskommunerna.
Fisket med sommarnot levde kvar ännu på 1920-talet, men bara
på ett fåtal platser. På annat håll hade notfisket ersatts av fisket med
krokskötar, skötar lagda i krok. Också krokskötsfisket begränsades
av fiskerätten men gav ändå obesuttna större möjligheter att fiska
vårströmming, den strömming som ända in på 1900-talet från
Åland framför allt har avyttrats i de baltiska hamnarna. Höstströmmingen har av gammalt fiskats längre ut i skärgården, den tiden oftast med skötar utankrade på djupare vatten. Höstskötarna berördes därför i regel mindre av strandägarnas rätt än sommarnotar och
krokskötar. Här hade obesuttna, under sensommaren och hösten,
större möjligheter att delta i fisket.
Med drivgarn, eller drivande skötar, bedrevs från senare delen
av juli till slutet av augusti ett havsfiske som i stort sett var fritt för
alla. Drivfisket, som var särskilt knutet till utskärsfiskelägena, avtog
småningom mot mitten av 1900-talet och kom därför delvis direkt
att ersättas av trålfisket.
Ett fiskredskap för strömming som på 1920-talet var förbjudet
på Åland var strömmingsryssjorna, som främst var ägnade för strandägare. Landskapsstyrelsen kunde dock bevilja vissa undantag från
förbudet, t.ex. under det rika strömmingsåret 1942, då 9 fiskare
beviljades tillstånd att fiska strömming med ”storryssja”. När dessa
ryssjor slutligen frigavs, 1965, spred de sig snabbt.
Det är mot denna bakgrund som trålfiskets införande skall ses. Från
de tidiga försöken i inre skärgårdsvatten flyttades detta fiske längre
utåt mot öppna vatten som i allt mindre utsträckning berördes av
7
strandägarnas rätt. En bidragande orsak till denna utveckling var att
strömmingen i vissa trakter hade minskat så starkt att den praktiskt
taget hade försvunnit i de inre skärgårdsområdena. Försöksfisket
med flyttrål hade visat att strömming fanns längre ut.
2. Fiskerinäringen innan trålfisket kom
I sin berättelse över de tidiga självstyrelseåren 1922-1925 underströk lantrådet Carl Björkman särskilt det svåra ekonomiska läget
inom den viktiga fiskerinäringen. Det måste medges, skrev han,
att fiskerinäringen som inom landskapet sysselsätter flera tusental
personer, under senare år har lidit av ogynnsamma villkor. ”Det
egentliga havsfisket och strömmingsfisket inom skärgården har
alltsedan krigstiden lidit under de kritiska förhållanden, som förorsakats av den utländska, särskilt den ryska, marknadens bortfallande samt den minskade konsumtionen av varan inom riket.”
Hur såg fiskerinäringen ut på Åland den tiden?
En översiktlig bild av fisket får man 1927 av de upplysningar som
föreligger över antalet fiskare och fiskfångsternas storlek i landskapets olika kommuner:
Kommun
Huvudnärings- Binärings- Fångst av gädda sik annan fisk
fiskare
fiskare
strömming
tunnor kg kg kg
Brändö
40
98
1.233 1.530 3505.600
EckeröHammarland
12
19
484 1.5002.500 1.060
Finström
3
3
90 200 860
Föglö
3
68
90
15.000
- 9.000
Geta
21
17
980 7.050200 620
Kumlinge
54
63
925
45.000 1.630 8.210
Kökar
129
5
1.935
2.000
- 4.500
Lemland
39
69
532 3.800 8436.600
Saltvik
33
11
648 800145 650
Sottunga
7
18
300 4.000 40500
Sund 6
-
132
225
15
100
Vårdö
25
5
573 5.380364 828
Summa
372
376
7.922
86.485 6.09537.728
8
Trots att statistiken i olika avseenden är osäker ger den ändå i stora drag en överblick av förhållandena inom fisket innan trålfisket
infördes. Uppgifter saknas för Jomala och Lumparland, där det
enligt andra källor inte fanns några huvudnäringsfiskare. Tabellen
visar att antalet huvudnärings- och binäringsfiskare var i det närmaste lika stort, 372 respektive 376, eller tillsammans 748. Det
avgjort största antalet huvudnäringsfiskare fanns, som man kan
förvänta sig, i Kökar, 129, mot 5 binäringsfiskare. Därnäst följde
skärgårdskommunerna Kumlinge och Brändö.
I fråga om de angivna fiskmängderna måste man utgå från
att det i ett flertal fall rör sig om tämligen grova uppskattningar.
För den största strömmingsfångsten, nära 2.000 tunnor, stod
Kökar och för den näststörsta Brändö, med över 1.200 tunnor.
Om uppgifterna någorlunda överensstämmer med verkligheten,
stod Kökar och Brändö tillsammans således för drygt 40% av den
totala strömmingsfångsten på drygt 7.800 tunnor. Tydligen avses
här heltunnor. Av fjällfiskfångsterna, som i detta sammanhang
är av mindre intresse, toppas statistiken av gäddfisket, med nära
135.000 kg, medan den totala sikfångsten steg till drygt 6.000 kg.
Hur den rätt stora fångsten av ”annan fisk” fördelar sig framgår
inte, men främst ingår här sannolikt abborre, braxen, id och (särskilt för Kökars del) torsk.
Den bild som ovan ges av fisket 1927 gäller det år då Ålands
fiskarförening organiserades. Samma år grundades Ålands konservlag m.b.t., inriktat också på inläggning av vassbuk. När saltströmmingen blev allt svårare att avsätta började såväl landskapsstyrelsen
som fiskarföreningen arbeta för att öka intresset för andra fiskarter.
Särskilda vassbuksskötar anskaffades, men fisket började inte spridas förrän i början av 1950-talet. Försöken att öka torskfisket och
ålfisket stötte också på svårigheter av olika slag.
9
3. Krigsår och fiskekris
När trålfisket infördes på Åland rådde sedan länge en kris inom
det åländska fisket. Lantrådet konstaterade i den citerade berättelsen (1925) att fisket lidit ”under kritiska förhållanden” alltsedan
första världskriget.
Redan i början av 1900-talet hade det blivit svårare att sälja saltströmming på marknaderna i Helsingfors, Uskela (Salo) och Åbo.
Här var det främst fråga om höstströmmingen. Vårströmmingen
hade de åländska fiskarna mest salufört i baltiska hamnar men
också här minskade avsättningen kraftigt i början av 1900-talet och
upphörde småningom helt. Många fiskare i skärgården hamnade på
obestånd, i synnerhet bland den obesuttna fiskarbefolkningen.
Med stigande levnadsstandard började kunderna rata saltströmmingen. Under första världskriget ökade visserligen efterfrågan på saltströmming, men bara tillfälligt. Detsamma hände
under andra världskriget, då matbristen gjorde stadsborna mindre
kräsna. Året 1942 har betecknats som ”det mest glänsande och
inkomtsbringande” i det åländska fiskets historia. Under krigsåren
gick all saltströmming åt, om än till låga priser. Krigstiden förde
med sig att saltströmming av dålig kvalitet salufördes som påverkade kundernas inställning till den saltade strömmingen. Efter
krigen hade också Ålandsströmmingen förlorat sitt goda rykte.
Stadsborna började alltmer föredra fisken färsk och de långa avstånden från Åland till marknaderna var ett svårt hinder, även om
kyl- och frysmöjligheterna småningom förbättrades.
Den årliga strömmingsfångsten ökade märkbart då fisket med
vinternot återupplivades. Stora fångster med vinternot gjordes
redan 1941. Antalet notlag ökade till 22 följande år. De ovanligt
stränga vintrarna då gjorde säsongerna längre än vanligt. Under
strömmingsåret 1942 kunde man dra not i hela fyra månader,
från januari till april. Notdragningen sysselsatte sammanlagt 286
man, med 58 hästar, utom den arbetskraft som behövdes för att
transportera fångsterna till ångbåtarnas lastningsplatser. Not10
dragningen 1941 gav en sammanlagd strömmingsfångst på ca
700.000 kg, medan fångsten 1942 uppgick till inemot 1.840.000
kg. Följande år hade antalet vinternotar stigit till 27, men årsfångsten minskade kraftigt.
När saltströmmingen blev allt svårare att avsätta, väcktes intresset för den uppblomstrande pälsdjursnäringens behov av foderfisk. Inom Ålands fiskarförening, som genom kontrollstämpling
aktivt bevakade saltströmmingens kvalitet, var man till en början
tveksam till att strömmingen skulle användas som djurfoder. Föreningen diskuterade saken första gången 1933, då mötet enades
om att det ankom på var och en fiskare att utöka sina inkomster
med färsk foderfisk, men också att på olika sätt försöka förbättra
kvaliteten på den saltade strömmingen. Frågan om att bereda
vår- och försommarströmmingen till fiskfoder utreddes närmare
inom föreningen 1938, med exempel hämtade från Österbotten,
där landskapets fiskeriinstruktör John Moliis hört hemma. Det
stod klart att ”utvecklingen på strömmingsfiskets område går mot
fångsternas avsättning i färskt tillstånd”. Detta innebar att huvudintresset måste ägnas höstströmmingen, som lättare kunde hållas
färsk. De långa transporterna från Åland medförde dock problem,
som enskilda fiskare också försökte lösa på privat väg.
Pälsdjursnäringen på Åland växte fram i början av 1930-talet
och omfattade 1936 mer än 250 rävfarmare, som till foder också
använde annat än fisk. Den lokala aveln blev kortvarig, även om
den senare fick en nytändning då fryserier grundades. Bara ett 10tal farmare återstod i början av 1950-talet, flertalet i Föglö, men
snart öppnades nya, växande avsättningsmöjligheter för foderfisken genom minkodlingen i Österbotten.
Fiskets betydelse som näringsgren efter krigen kan belysas med
statistik från år 1945. I hela landskapet var antalet hushåll med
yrkesfiske som huvudnäring 541, motsvarande något under 10 %
av samtliga hushåll på Åland. Hushållen med binäringsfiske var
765, eller nära 12 % och med husbehovsfiske 804, eller drygt 14
11
%. De yrkesfiskande hushållen fanns proportionsvis främst i Kökar, 112 hushåll, eller ca 69% av alla hushåll där. Därefter följde
Sottunga med ca 38%, Brändö med ca 31%. Det största antalet
hushåll med binäringsfiske fanns i Kumlinge, nästan 57% av alla
hushåll, Vårdö över 55%, Föglö, nära 45%, och Brändö, nära
42%. Om hushållen med yrkesfiske och binäringsfiske sammanslås får man följande översikt: Kökar nära 88 %, Vårdö över 75%,
Brändö över 70%, Sottunga 65% och Föglö över 50%. Därnäst
följer Geta 30% och Saltvik drygt 25%.
Efter krigen fortsatte fiskets tillbakagång. Fiskredskapen, som
under krigstiden hade använts till bristningsgränsen, krävde dyra
nyanskaffningar. Under krigsåren var redskap och material svåra
att anskaffa och driftkostnaderna var höga. Strömmingen hade
minskat till den grad att den på många håll praktiskt taget hade
försvunnit. Den totala strömmingsfångsten uppgick ännu 1945
till ca 1.600.000 kg, men hade 1950 minskat till 623.000 kg.
Den kraftiga nedgången tillskrevs det minskade skötfisket. Situationen inom fiskerinäringen försvårades ytterligare av att sikfisket
hade minskat i motsvarande grad. Dittills hade sik fiskats främst
med ryssja, men när nylongarnet i början av 1950-talet började
ersätta bomullsgarnet började alltfler fiskare övergå till sikfiske
med nät.
12
4. Tidiga trålningsförsök
Trålfartyg i Hamnsund, Saltvik 1969. Fr. v. på bilden ”Marita” och ”Rannö” från
Vårdö, Simskäla, Viggskär, ”Solveig” från Saltvik, Bertbyvik och (skymd) den från
Göteborg inköpta trålaren ”Island”, även den hemmahörande på Viggskär.
(Foto J. Hackman, ÅA = Etnologiska arkivet, Åbo Akademi)
De tidigaste försöken att dra trål ägde rum på 1930-talet, främst
i Lumparn och andra inre vattendrag, där fisket till en början
var inriktat på annan fisk än strömming. Något av en pionjär på
Åland blev Evald Eriksson i Föglö som 1937 med sin fisksump
”Maj” i Lumparn drog trål efter braxen. Sumpen hade en motor
på 15 hkr. Med den tidens båtmotorer var det svårt att få tillräcklig dragkraft, även om man med skötbåtar och andra motorbåtar
opererade i par. När laxfisket med drivnät infördes på Åland på
1940-talet, anskaffades för detta havsfiske större båtar med vilka
13
Trålarna ”Marianne” (närmast t.v.) och ”Dyning” från Kumlinge, Enklinge drar
trål i dubbelspänn 1970. (Foto J. Hackman, ÅA)
man också försökte dra trål. Det låg nära till hands eftersom en
del av laxbåtarna ursprungligen var byggda som trålare.
I likhet med Evald Eriksson gjorde också andra fiskhandlare
försök att använda sina motoriserade sumpfartyg som tråldragare.
Den gamla sumptrafiken på Stockholm hade småningom avtagit alltmer och definitivt slut blev det i början av 1950-talet, då
importen av levande fisk förbjöds i Sverige. Det gällde därför för
sumpägarna att finna nya förtjänstmöjligheter.
När bröderna Klas och Valter Eriksson, söner till Evald, 1951
i bolag inköpte trålaren ”Tamara” från Karlskrona, inriktade de
sig främst på gösfiske i Lumparn. Här togs också sjökort i bruk
vid dragningen. När Klas Eriksson 1956 började fiska strömming
i Delet, skedde det med en annan trålare, ”Saga”, anskaffad året
innan från Karlskrona. I Delet trålade vid den tiden också Harald
14
Partrålning på Isaksöfjärden i Geta 1968. Trålaren ”Verona” från Geta, med skepparen Helge Humell, och ”Glittvåg” från Föglö. (Foto: N. Storå, ÅA)
Sundblom från Föglö med trålaren ”Irene” . Av de 22 trålfartyg
som registrerades i riket 1957 användes tre inom det åländska
fisket.
Med trålaren ”Österö”, inköpt i Blekinge, började Arvo Rosenqvist i Eckerö Storby tråla 1958 och samma år inköptes ”Hasterö” av Fritz Englund och Brage Öberg till Kumlinge. Följande
år anskaffades ett flertal trålfartyg till Åland, bl.a. trålaren ”Vasti”
från Marstrand till Sottunga, ”Björn” från Hasselösund och
”Betty” från Karlshamn till Brändö Lappoby.
Under trålfiskets inledande skede var det, som tidigare nämnts,
fråga om bottentrålar och stora problem medfördes av svårigheterna att – före ekolodens tid – finna tråldrag med
tillräckligt jämna bottnar. Trålen revs lätt sönder i draget. Till
15
Skeppsvik i Eckerö, den bästa vinterhamnen. (ÅF = Ålands fiskarförbunds bildsamling)
en början utnyttjades de gamla strömmingsnotvarpen som tråldrag, då bottenförhållandena där, genom dragning av s.k. repnot,
var kända. Liksom notens dragrep började man använda trålens
dragrep och vajrar då man letade efter nya tråldrag. De nya tråldragen fick namn präglade av folkhumorn, ibland med en erotisk
laddning som speglade det manssamhälle som trålfisket i hög
grad representerade. ”Pärran”, ”Väskan” och ”Joannas musen” var
benämningar som förekom på notdragen i Kumlinge.
16
5. Fiskarföreningen och landskapsstyrelsen
griper in
Den av Landstinget tillsatta Ålands skärgårdskommitté berörde
olika sidor av fiskerinäringen i sitt betänkande 1950, men nämner ingenting om trålfisket. Sannolikt ansågs det kapitalkrävande
trålfisket inte erbjuda någon lösning på skärgårdskommunernas
problem. De åtgärder som föreslogs gällde förbättringar i fråga om
säkerheten till sjöss, underlättande av fiskhanteringen och transporterna, samt marknadsföringen. När Ålands fiskarförening i
september 1951 för första gången diskuterade trålfisket skedde det
i negativa termer. Den allmänna meningen var att trålfisket skulle
medföra så stora kostnader att fiskarbefolkningen varken kunde
eller vågade påtaga sig så stora ekonomiska risker, i synnerhet med
beaktande av de osäkra avsättningsmöjligheterna. En viss motvilja
fanns också i fråga om att bilda bolag. Avskräckande var inte bara
de stora kapitalinsatser som krävdes utan också fruktan för att fisket skulle koncentreras till särskilda servicehamnar och härigenom
lämna de mer perifera skärgårdsområdena utanför.
Den negativa inställningen till trålfisket ändrades småningom,
allteftersom enskilda fiskare bildade bolag och anskaffade begagnade trålfartyg. Fartygen jämte utrustning förvärvades främst
från Sverige och Danmark. Av de ca 120 trålfartyg som fanns i
Finland 1963, var 90 inköpta från Sverige och 10 från Danmark.
Genom att anskaffa uttjänta, överåriga fartyg kunde man hålla
startkostnaderna nere. Isförstärkning behövdes för fartygens gång
i nordligare vatten. Till en början var priset för ett uttjänt fartyg
hyggligt, men när efterfrågan steg, steg också prisen.
Landskapsmyndigheterna bidrog på olika sätt till trålfiskets
spridning. Medel kunde beviljas bl.a. för att få fram nya trålbottnar. Ett försöksfiske med flyttrål arrangerades med m/s ”Aranda” i
vattnen norr om Åland i slutet av juli 1955, som dock inte utföll
väl. Betydligt bättre blev resultatet 1957, då flyttrålen testades i
Ålands hav, med fiskebåten ”Irene” av Mariehamn. Vid detta
17
provfiske kunde lämpliga trålbottnar lokaliseras med tillhjälp av
ekolod. Ett konkret resultat blev det tråldrag som lokaliserades
sydväst om Torpskatan vid Eckerö, där rätt goda fångster kunde
göras på senhösten samma år. I lantrådets årsberättelse för 1958
antecknades att strömmingsfisket med skötar hade minskat, men
att trålfisket i stället hade börjat öka. Samma år spred också fiskarföreningen information om trålfisket, i positiva ordalag.
Provfisket med flyttrål upprepades 1959, i Norrhavet och i
vattnen S och SV om Kökar kunde, utom landskapets fiskeriinstruktörs båt ”Gun”, anlitas fyra lokala trålfartyg. Då ett ekolod
hade installerats i instruktörens båt kunde nya tråldrag registreras
och undervisning ges i hur ett ekolod användes. De två trål- och
ekolodskurser som arrangerades 1962 lockade 60 deltagare. Med
tanke på möjligheten att kunna utnyttja också avlägsna havsvatten
arrangerades samma år också en fiskeskepparkurs, där 33 fiskare
deltog. De ”papper” som krävdes av en trålskeppare kunde fiskare
som verkat som sjömän utan större svårighet förvärva sig. Efter
kursverksamheten började trålfisket sprida sig allt snabbare, främst
med sikte på strömmingsfisket, men många fiskare bedrev laxfiske
med nät vid sidan av strömmingstrålningen. År 1963 utgjorde
den åländska trålarflottan 25 fartyg, av de sammanlagt 120 registrerade trålarna i landet. I Åboland fanns då 24 och i Nyland 34
trålare.
6. Laxfisket, laxbåtarna och trålfisket
Av speciell betydelse för trålfisket blev åtgärderna för spridningen
av laxfisket. Vid strömmingsfisket med not hade man bl.a. i vattnen utanför Eckerö redan i slutet av 1800-talet ibland fått lite lax,
men ett försök att fiska lax med rev i samma vatten i början av
1900-talet gav klent resultat. Fr.o.m. år 1939 gjordes på Landskapsstyrelsens initiativ olika försök att få till stånd ett laxfiske
med revar, drivgarn och särskilda laxnät. Enstaka försök med
laxnät av hampa hade också gjorts, då fiskaren och fiskhandlaren
18
Evald Eriksson i Föglö 1941 började fiska med laxnät. Våren 1946
inledde 6 båtlag laxfiske med 280 nät och följande år var båtlagen dubbelt fler, men resultatet under de första åren blev mycket
varierande.
Enstaka båtmotorer togs i bruk på Åland redan i början av
1900-talet, inte minst för sumptrafiken till Stockholm, men före
första världskriget var antalet motorbåtar ännu litet. Den egentliga motoriseringen av fiskebåtarna ägde rum under 1920- och
1930-talen. Den statistik som föreligger visar att antalet motorbåtar
år 1925 var 175, segelbåtarna 405, men 1934 hade motorbåtarna
ökat till 792 och de seglande fiskebåtarna minskat till 118. För
havsfisket krävdes större båtar än de som av gammalt fanns att
tillgå och liksom i fråga om trålfisket verkade kostnaderna för
båtar och utrustning avskräckande. Med laxbåten ”Siv”, anskaffad
1950, började fiskaren Klas Eriksson, son till den tidigare nämnda
Evald Eriksson i Föglö, tillsammans med Åke Fremling, fiska lax
med rev och sökte sig också till avlägsna vatten i södra Östersjön.
En annorlunda laxbåt var den 15 meter långa fiskekuttern ”Douglas”, som var utrustad som laxbåt då den 1955 förvärvades av
fiskarena Birger Mattsson och Vidar Sjölund, med Mariehamn
som hemhamn. ”Douglas” var en av ett flertal laxbåtar som också
användes för strömmingstrålning.
Strömmingstrålning i kombination med laxfiske bedrev också
Per-Adolf Husell med Mariehamn som bas. Hans trålfartyg,
”Sonja”, anskaffades 1967 från Norge där det var byggt 1960. På
våren började man dra trål i parspänn i skärgården för minkfoder,
på hösten fiskades lax och på vintern, från januari till 1 maj, trålade
man i havet – enkelspänn för att inte behöva dela förtjänsten.
Det är tydligt att laxfisket med havsgående båtar förberedde
trålfisket, och delvis direkt övergick i trålfisket. Det nära sambandet mellan trål- och laxfiskarena framgår av att de båda grupperna
år 1960 förenades i organisationen Ålands havsfiskare, med koppling till fiskarförbundet (f.d. fiskarföreningen).
19
Den första trålaren med namnet ”Solveig” i Hamnsundet i Saltvik 1963/64. (ÅF)
Tillgången på lax var mycket ojämn. År 1959 fiskades bara
16.000 kg lax på Åland, men eftersom priset på lax var vida högre
än strömmingens, hade laxfångsten ett värde som förde upp laxen
på fjärde plats i landskapets fiskestatistik. Följande år kunde man
konstatera att laxen hade ökat märkbart, varför laxfisket tilltog.
De första drivgarnen bundna av nylon kom i bruk 1964, då 5
åländska båtar sökte sig ut till havs. Då hade sälskadorna redan
blivit en plåga, särskilt inom laxfisket. Att laxfisket ändå bredde ut
sig, då också en del strömmingsfiskare helt gick över till laxfiske,
berodde på att laxfisket gav betydligt större inkomster. År 1976
fiskades på Åland totalt 9,6 miljoner kg strömming, som inbringade 6,3 miljoner mark, medan laxfångsten uppgick till 255.000
kg och inbringade nästan lika mycket, 6,1 miljoner mark.
De åländska trålfartygen företog inte sällan långa fångstfärder i
jakten på fisk, inte bara till sydliga Östersjön. Försök gjordes 1961
att utrusta ett åländskt trålfartyg för räkfisket på svenska västkusten, men stötte på hårt motstånd från bohuslänska räkfiskare.
20
Ålänningarna tilläts dock fiska räkor på vissa villkor och hann
också lära sig koka och hantera räkor innan företaget stupade.
Huvudorsaken var att försäljningen i Finland misslyckades.
21
Fiskehamnen i Kumlinge, där företaget Kumlinge frys grundades. (ÅF)
22
7. Trålfartygen och fiskarbolagen
Trålarna ”Falken” , ”Sally” och ”Svanen” i Korrvik fiskehamn. (ÅF)
Hur den enskilde fiskaren konfronterades med trålfisket och vilka
problem som mötte honom har havsfiskaren Ensio Sandell på
Emskär utanför Eckerö berättat 1976:
Då vi övergick till detta fiske, var vi tre stycken, numera fyra. Vår
bekantskap med fiskesättet var nästan obefintlig. Dels baserad på
hörsägen, dels tidningar. … Den främsta orsaken som tvingade oss
att pröva trålfisket var den att sikfisket försämrades katastrofalt.
Följande steg var att ta reda på lånemöjligheterna i bankerna. Sedan
gällde det att hitta en båt som kunde köpas för de pengarna. Därefter
åkte vi över till Sverige för att se på båtar. Hittade en 43 fots båt,
som vi betalade 95.000 skr för. Fick ej låna hela beloppet, men fick
i stället betalningsanstånd, på en mindre del. En gammal trål följde
med båten. Hade turen att ha genomgått Pernå fiskarskola, och fick
ut papper på att få föra båten. Sedan var det att börja.
23
Korrvik på 1980-talet, med fr.v. trålarna ”Nordö” och ”Albatross”, en laxbåt, samt
trålaren ”Island”. (ÅF)
Den båt Ensio Sandell berättade om inköptes från Oxelösund
1971 och döptes om till ”Emskär”. Den var byggd 1959 i Norge
och hade haft 2-3 ägare innan Ensio och tre andra bolagsmän
köpte den, nämligen hans bror Tauno Sandell, samt A. och S.
Bergström. I Eckerö bildade bröderna Arvo, Eino och Vieno
Rosenqvist senare bolag för trålaren ”Österö”. Möjligheterna att
erhålla lån förbättrades med tiden.
Omställningen till trålfisket innebar för de flesta fiskare en
skuldsättning och en betydande risktagning. I bolag fördelades
riskerna. Till fördelarna med trålfisket hörde som tidigare nämnt
att det i ringa grad berörde äganderätten till fiskevattnen. Ett
betydande antal trålfiskare utgick från de obesuttna. Till Enklinge
i Kumlinge anskaffades de två första trålfartygen 1959, det ena
av fyra tidigare fisketorpare i bolag, det andra i bolag av en fiskarbonde, två bondsöner och en f.d. fisketorpare. Samma år anskaffades också de första trålfartygen till Sottunga och Brändö.
Till dem som tidigt anskaffade trålfartyg hörde enstaka fisk24
Trålarna ”Midsjö”, ”Nordö”, en laxbåt och ”Island” i Korrvik (ÅF)
handlare med bakgrund i handeln med levande fisk. Som framgått tidigare försökte man också använda motorsumparna till
tråldragningen. Vanligen anskaffades trålbåtarna dock av två eller
fler fiskare i bolag, ofta med familj och släktskap som grund. Bröderna Klas och Valter Eriksson stod som nämnt bakom anskaffningen av trålaren ”Tamara” 1951.
I Kumlinge bildade fiskaren och affärsmannen Karl Lindfors
1958 ett bolag med svågern Brage Öberg och bröderna Fritz,
Torvald och Gösta Englund för anskaffning av den 60 fot långa
trålaren ”Hasterö” från Åstål i närheten av Göteborg. Trålaren
var då försedd med en kultändare på 130 hkr. Alla i bolaget var
tidigare sjömän och fiskare i Kumlinge. Med trålaren följde både
trålutrustningen och elektroniken: ekolod och radiotelefon. Köpet
finansierades med banklån och under det första halvåret fiskade
bolaget med bottentrål i Delet, med endast en trålare. Tråldrag
med lämpliga bottenförhållanden bestämde bolagisterna utgående
från sina tidigare erfarenheter av skötfisket.
25
Vintertid kunde det ligga 30-40 fartyg i Korrvik (ÅF)
Småningom flyttades trålfisket längre ut och fortsatte som
havsfiske. Större krav ställdes nu på trålarnas besättning och
för skolningen svarade i hög grad de åländska sjöfartsskolorna.
Utbildningen av fiskeskeppare skedde efter behov och i slutet av
1970-talet hade tre årskullar fiskeskeppare utexaminerats.
Trålfartyg som anskaffades till Åland gick ibland vidare inom
landskapet. Trålaren ”Solveig” på drygt 32 brt lät Valter Eriksson
i Föglö bygga i Norge 1959. Med detta fartyg, som då var försett
med en kultändare på 150 hkr, trålades förutom strömming och
vassbuk även torsk. År 1965 köptes ”Solveig” till Saltvik Bertbyvik,
där bröderna Kaj och Börje Mattsson därefter bedrev trålfiske i tio
års tid med samma fartyg. Tillsammans med fadern Johan Mattsson, allmänt känd som ”Fisk-Janne”, hade bröderna, Kaj och Börje,
sedan 1961 trålat med ”Sabina”. Till brödraskaran hörde även
Bernt och Rune Mattsson. År 1975 inköpte bröderna en ny trålare
från Styrsö i Göteborg, som blev det andra fartyget med namnet
”Solveig”. En tredje ”Solveig” anskaffades 1985 från Nystad och
26
den fjärde och sista trålaren med samma namn inköptes även den
i trakten av Göteborg. Brödernas trålfiske upphörde med den sista
”Solveig”, som 1998 såldes till Danmark.
I Eckerövattnen anskaffade Stig Husell sin första trålare 1961.
Innan han började med trålfisket hade han bedrivit galeasfart.
Hans trålare ”Savona” var försedd med en maskin på 60 hkr och
med köpet följde en bomullstrål. Med ”Savona” började Husell
dra dubbelspänn på våren norr på Åland tillsammans med Helge
Humell från Geta och hans trålare ”Verona”. Flyttrålen, som
mätte 18 x 18 famnar, drogs med två vajrar per båt, med kättingtyngder vägda på våg och anpassade till fartygens maskinstyrka.
För att utröna hur djupt trålen gick kunde man utgå från vajrarnas lutning, som bestämdes med vattenpass. Efter en tid övergick
Husell till enkeltrålning vår och höst i Eckerövattnen. Om hösten
fiskades vassbuk vid Eckeröudden, som saltades och kryddades.
Också blandfångster erhölls av strömming och vassbuk och utom
trålfisket fiskades också lax med revar. All strömming blev matfisk
och lokala fiskuppköpare tog hand om fångsterna.
I Eckerö inköpte Ingvar Rosenqvist och Jan Fagerström 1976
trålfartyget ”Carina”, som döptes om till ”Stella” och tjänade trålfisket ända till vårvintern 2005, under den sista tiden med Jan Fagerström och kusinen Kennet Fagerström som innehavare.
De första trålfartygen hade som nämnt ännu ganska svaga
motorer, vilket var ett av skälen till att man också trålade i par. ”På
vintern när fisken går på 50-70 meters djup drar vi ensamma, men
på våren när fisken går på 20-40 meters djup måste vi draga i par
för att ljudet blir för starkt, berättade bröderna Tor, Frej och Torsten
Blomqvist i Vårdö, Viggskär 1976. Bröderna fiskade med trålaren
”Island” om 66 brt, byggd 1947 i Falkenberg och anskaffad i Ökerö
1969. Liknande upplysningar lämnade Åke Åkerberg och Hilding
Törnvall i Brändö, Lappoby: ”På våren fiskar parspänn bättre, på
hösten och vintern går fisken i allmänhet närmare botten och då
är enkelspänn bättre.” Deras trålfartyg var ”Björn”, byggt i Sverige
1933, försett med en semidieselmotor på 163 hkr. och inköpt från
Hasselösund 1959.
27
För trålningen vintertid krävdes isförstärkta fartyg. Alltfler
trålare började ”plastas”, eller förstärkas med glasfiber. Den första ståltrålaren anskaffades till Åland 1967, då Per-Adolf Husell
och hans kompanjoner inköpte ett större trålfartyg ”Vinterland”
(tidigare ”Gerd” av Hönö) på 115 brt, med en besättning på fem
man. Stålfartyget hade byggts i Göteborg 1959. Den ursprungliga
dieselmotorn ersattes med en starkare motor på 550 hkr. Till den
tekniska utrustningen hörde utom ekolod och radio också en tråltrumma och en dragmaskin för laxnäten. När ”Vinterland” anskaffades överläts ”Sonja” till Stig Husell, som i början av 1970-talet
från Amerika skaffade en sonar, en ”undervattensradar” som kunde
se 150 meter åt sidorna och därmed täcka ett betydligt större område runt fartyget än med ekolodet. Andra trålfiskare följde Husells
exempel. Ett flertal trålfartyg utrustades också med decca-navigator.
Året 1982 blev särskilt framgångsrikt, med 47 givande fiskedagar
och 10 ton strömming som den bästa dagsfångsten.
8. Fiskesäsongerna och vardagen
Skuldsättningen bidrog till att trålfartygen utnyttjades så effektivt
som möjligt. Trålfisket efter strömming, med både botten- och
flyttrål, kombinerades därför som nämnt ofta med laxfiske med
nät. Under trålfiskets första skede fiskades främst om hösten.
Vårfisket inskränkte sig då till en tid kort efter islossningen, då
strömmingen kunde avyttras färsk, direkt för konsumtion. Snart
blev emellertid vårströmmingen allt viktigare som minkföda, med
ett ökat tryck på de lokala kyl- och frysmöjligheterna. I östra skärgården kunde också det stora fryseriet i Gustavs utnyttjas.
Hasterö-bolaget i Kumlinge trålade till en början varje dag
under hela säsongen, från september till slutet av maj månad. På
hösten började man tråla vid 5-6-tiden på morgonen och slutade
vid 16-17-tiden på eftermiddagen. Därefter kördes fångsten i land
och lossades, vilket innebar att arbetsdagen inte slutade förrän vid
20-21-tiden på kvällen. Under den intensivaste trålningssäsongen
28
Bröderna (fr.v.) Kaj, Bernt och Rune Mattsson i kabyssen på trålaren ”Solveig”. (ÅF)
kunde man arbeta 20 timmar i dygnet, 120 timmar i veckan. På
hösten och vintern kunde en dagsfångst uppgå till 1.000 kg, på
våren under lektiden till 6.000 kg. Den tiden gick all strömming
ännu till konsumtion och sändes till Åbo med ålandsbåtarna
”Vinga”, ”von Konow” och ”Åland II”. Vintertid fördes fisken
med menföresfartyget ”Aranda”.
I de öståländska vattnen sträckte sig vårfisket från april till
slutet av juni, då man trålade efter strömming i Delet, annars
i ”Stråket” väster om Kumlinge. Sommartid stod fisket stilla.
Höstfisket började i slutet av september med strömmingstrålning
norröver, vid Finngrundet, där många trålfartyg både från Åland,
Gävle och Nystad samlades. Efter två tråldrag vid Finngrundet
brukade man styra hemåt mot Hamnsundet, som man nådde
efter fyra och en halv timme. I Bottenhavet fanns också många
andra tråldrag, även för bottentrål. I början eller mitten av sep29
tember fanns tid för laxfiske vid Gotland.
I vattnen väster om Åland spelade strömmingsfisket om våren
en underordnad roll. När man fiskade matfisk började arbetsdagen vid 8-tiden och fortsatte till 13-tiden. De gånger det var fråga
om foderfisk kunde man hålla på längre. Den egentliga trålsäsongen började i slutet av augusti och kunde sträcka sig oavbrutet
över nyår till mitten av april. I början av höstsäsongen fiskades
mest vassbuk. För laxfisket med nät sökte man sig ibland till sydliga vatten.
Trålen drogs längre eller kortare tid beroende på fångstresultatet. Man kunde dra 7-8 timmar om det fanns fisk, annars kanske
bara en halv timme. Om de bästa tråldragen kunde konkurrensen
vara stor. I vattnen väster om Åland fanns tråldrag som ”Silvergruvan”, öster om Hamnskär vid Signildskär, ett drag som tog 5
timmar, ”Eckeröhalet” eller ”Skeppsvikdraget” utanför Skeppsvik
tog 5 timmar, ”Fjärddraget” eller ”Storby fjärddraget”, som fanns
i Storby västra fjärd, drogs mot Emskär och tog en timme, ”Märkesdraget” fanns söder om Märkets fyr och kunde ta 6-7 timmar,
”Maldraget” vid Malen, 12 sjömil ytter om Geta bergen, tog 10
timmar (5 + 5 timmar). Med flyttrål kunde man ofta hålla på hela
natten.
Olyckor och haverier kunde inte undvikas, särskilt vid havsfisket, där både laxbåtar och trålare drabbades. Den 9 januari 1964,
i storm och mörker, grundstötte och sjönk trålaren ”Lena” på
återfärd till Mariehamn från fiske vid Gotska Sandön. En i besättningen omkom, medan skepparen och en annan i besättningen
med båt räddade sig till Lågskär.
30
Foderströmming vinschas ombord. (ÅF och ÅA)
31
Fångst av foderströmming på trålaren ”Verona” i Geta 1968. (Foto N. Storå, ÅA)
32
9. Trålfiskare och trålarhamnar
Trålaren ”Nordö” från Sottunga med däckslast. (ÅF)
Trålfisket koncentrerades alltmer till särskilda hamnar. Det småskaliga fisket, strömmingsfisket med skötar och fjällfisket, berördes inte. Ännu år 1960 betecknades vårströmmingsfisket med
krokskötar i skärgården ”runt fasta Åland” som rätt intensivt.
Srömmingsryssjorna, som betraktades som fisködande och därför
länge var förbjudna på Åland frigavs som nämnt 1965. Ryssjefisket var också i hög grad inriktat på vårströmmingen som pälsdjursföda. Inom Ålands fiskarförening diskuterades ryssjefisket i
många olika sammanhang. Den kritik som framfördes mot detta
redskap gällde fångstens kvalitet. Den fångade strömmingen fick
ofta stå i ryssjorna alltför länge, varför kvaliteten försämrades. Det
fanns enligt mångas uppfattning en fara för att om sådan strömming salufördes den skulle påverka konsumtionen och därmed
avsättningen negativt, även med hänsyn till prisbildningen.
33
I jämförelse med de tidigare metoderna gav trålfisket under
normala förhållanden stora fångster. Man kan t.ex. konstatera att
de 54 trålfiskare som fanns på Åland 1965 utgjorde knappt en
tredjedel av alla yrkesfiskare, men samma år utgjorde den med trål
fiskade strömmingen hela 90% av den totala fiskfångsten. Genom
trålfisket ökade också fångsten av vassbuk och innan sorteringsmaskiner togs i bruk ombord på fartygen salufördes blandfångster
av strömming och vassbuk som gav ett lägre pris. Det kustnära
skötfisket, med skilda strömmings och vassbuksskötar, gav betydligt renare fångster.
Trots konkurrensen från trålfisket fann skötströmmingen
avsättning på lokala minkfarmer och i rökerier. År 1967 uppgick
antalet yrkesfiskare på Åland till 213, av vilka 96, eller nästan
hälften, då var trålfiskare.
Kommun
Yrkesfiskare
Binäringsfiskare Husbehovsfiskare Sammanlagt
Trål
Övriga
Brändö 1118
47
26
102
Eckerö 74
5
51
67
Finström
-
1
29
21
51
Föglö 24 41
32
79
Geta 51 22
14
42
Hammarland2
3
5
6
16
Jomala -1
4
10
15
Kumlinge28 18
23
7
76
Kökar 432
50
41
127
Lemland-8 15
6
29
Lumparland
2
-
17 12
31
Mariehamn15
1
4
7
27
Saltvik 115 14
5
35
Sottunga3 6
5
7
21
Sund
2
2
3
7
14
Vårdö 412
11
10
37
Totalt
96
116
295
262
769 Statistiken visar att trålfisket hade en särskild förankring i Kumlinge, där 28 trålfiskare, eller nästan 35% av alla Ålands trålfiskare, hörde hemma. Vilken koppling dessa fiskare hade till trålfisket
framgår inte, men sannolikt var det främst fråga om fiskare som
34
ägde andelar i bolag. Efter Kumlinge följer i fråga om antalet
trålfiskare Mariehamn, Brändö och Saltvik. Att staden drog till sig
trålfiskare sammanhänger med fiskehamnen Korrvik.
När antalet trålfartyg småningom växte, framstod behovet av
trålarhamnar och fisklandningsbryggor alltmer brännande. Långa
diskussioner fördes både inom landskapsmyndigheterna och
fiskarförbundet. Sedan 1950 fanns ett islager, täckt med sågspån,
på Fiskö i Brändö och 1954 hade antalet lokala islager i skärgården ökat till ett tiotal. Från år 1951 bidrog Ålands andelsslakteri
med sin fiskavdelning till fisktransporten genom att subventionera
kylbåten ”Fiskö”. Samma år gjorde ”Fiskö” 30 resor till Åbo med
strömming, i viss mån också lax. I Kökar ombesörjdes fisktransporter av Kökar andelslag.
År 1963 kunde man inom fiskarförbundet konstatera att den
länge planerade fiskehamnen och isfabriken i Korrvik i Mariehamn stod klar att tas i bruk och att nya anläggningar kunde
börja planeras. För den oumbärliga isförsörjningen här fick Ålands
is Ab stor betydelse. Som nästa objekt uttalade sig fiskarförbundet för en landningsbrygga i Hamnsundet i Saltvik, i andra hand
Långö i Geta. Två år senare föreslogs en landningsbrygga också i
Skeppsvik i Eckerö, den hamn som var isfri en längre tid på året
än alla andra hamnar, både på Åland och i riket. Här hade trålningen vintertid de bästa förutsättningarna.
Hamnsundet började projekteras 1965, men det rådde oenighet
om huruvida platsen var den rätta. Till fördel för denna plats var
närheten till sjöbevakningens station. År 1967 var landsvägen från
Bertbyvik klar och en landningsbrygga började byggas ut. Efter utvidgning stod landningsbryggan, eller Trålarkajen som den kallades,
färdig våren 1970. I Hamnsundet blev den utbyggda fiskehamnen
1977 bas för en stor del av den åländska laxfiskeflottan. Här landades varje vecka 50 ton lax. Många trålfiskare hade den tiden börjat
inrikta sig på både strömmings- och laxfiske. En bidragande orsak
var strömmingsfiskets fortsatt minskade lönsamhet.
Användningen av strömming som minkföda aktualiserade
35
Fångsten landas och fördelas i lådor för vidare transport till konsumenterna. (ÅF)
grundandet av fryserier. År 1957 startade två fryserier, W.J.
Dahlmans fryseri i Kalmare och Arno Ojalas fryseri i Dalkarby,
bägge inriktade på frysning av minkströmming i samarbete med
minkodlarna. I Föglö fick affärsmannen Arthur Sjöblom 1960 av
Landskapsstyrelsen ett lån för byggandet av ett fryslager för fisk
i Degerby. I Mariehamn fick Ålands havsfiskare, en 1960 bildad
sammanslutning av lax- och trålfiskare, en länge önskad isfabrik
och i Norrböle grundades 1966 Ålands Frys AB , som senare
förstorades. Ålands frys Ab kunde årligen frysa omkr. 2,4 miljoner kg fisk. Till utrustningen hörde fem filémaskiner och en frys
för filead strömming. På privata initiativ grundades på 1970-talet
också ett flertal fiskförädlingsföretag med fryserier och rökerier,
bland dessa Nymans fisk i Brändö Jurmo, Ålands fiskförädling i
Föglö Degerby och Kumlinge frys i Kumlinge - i betydande grad
med strömmingsfiléer som specialitet. Produktionsanläggningar i
Mariehamn hade också företagen Saltsjöfisk och Åländsk fisk.
På 1970-talet gick en stor del av den färska strömmingen
till minkodlingarna. Vid den tiden beräknades största delen av
trålströmmingsfångsten, eller 70%, utgöra vårströmming, som
36
Strömmingslådor för transport till Nymans fisk i Jurmo. (ÅF)
37
till största delen blev minkföda. Till pälsdjursodlingen gick också
den vårströmming som fiskades med ryssja. Höstströmmingen var
i betydande grad fiskad med skötar och stod i kvalitet framom
den vårfångade trålströmmingen. Konsumenterna började vid
denna tid alltmer favorisera den bekvämt filéfrusna strömmingen.
Milda vintrar kunde trålarna bedriva fiske i hemmavattnen hela
vintern, vilket dock inte innebar enbart fördelar för fiskarena.
Vintern 1974 rådde ett överskott på strömmingsmarknaden
hela vintern, som gjorde att strömmingen måste avyttras till ett
mycket lågt pris, 40-50 penni per kilo. Priset ansågs ligga på
samma nivå som 15 år tidigare. När lax- och trålfiskarena i Ålands
havsfiskare 1976 fackligt anslöt sig till Ålands yrkesfiskares sammanslutning (ÅYS), var syftet att underlätta kontakterna med
fiskeindustrin och de statliga myndigheterna och härigenom få till
stånd ett fastställt minimipris för strömmingen, samt ett prisstöd
för foderströmmingen. Missnöjet med strömmingspriserna ledde
till strejkåtgärder 1980, då trålfiskarna krävde ett kilopris på 1,20
mk för osorterad och 2 mk för sorterad strömming. Riktpriset för
sorterad strömming låg då på 1,60 per kilo.
Trålfisket gav också upphov till ett åländskt trålbinderiföretag,
Nordins trålbinderi i Mariehamn, grundat 1976. Kunskapen
inhämtades genom dansken Poul Jensen, som närmast kom från
vadbinderiet i Simrishamn. Företaget, som 1986 övertogs av f.d.
trålfiskaren Torsten Blomqvist, tillverkade nya trålar på beställning, såväl botten- som flyttrålar, och reparerade gamla trålar.
Trålar såldes både lokalt och till utlandet. De sista trålarna tillverkades 2004-2005 och gick till Gotland och Västervik.
38
10. Större fångster – färre fiskare
Kumlinge frys AB:s anläggning. (ÅF)
Trålfisket förde med sig både en kapitalisering och centralisering av
det åländska fisket. På avfolkningsproblemen i skärgården fick trålfisket inte den positiva inverkan som man hade hoppats. Den övergång
från det traditionella, arbetsintensiva fisket till det kapitalintensiva
fiske som trålfisket utgjorde, minskade behovet av arbetskraft.
Med sin inriktning på en allt större teknisk effektivitet och
en allt högre produktivitet speglade trålfisket det framväxande
industrisamhället. Allt större mängder fisk kunde fångas av ett allt
mindre antal fiskare. Vilka volymer det handlade om och vilka
ekonomiska värden de representerar framgår av följande statistiska
sammanställningar, A och B. Att märka är att uppgifterna om
strömmingsfångsten fr.o.m. år 2000 även omfattar vassbuk.
A. Fiskfångsten på Åland, totalt samt av strömming, vassbuk, lax och havsöring År
Total fångst i ton varav strömming vassbuk
lax
havsöring
1950 1.266
623 1438
1955 1.677 1.034 1924
1960 4.048 3.000 1566
39
1965 6.123 5.565 11589
1970 6.361
5.450 285111
1975 10.381
9.190 120234
1980 18.632 16.482 293170
1985 18.350 14.571 104151
1990
10.042
9.041
4
326
63
1995
8.742
7.915
241
86
17
2000 5.460 4.25469 7
2005 2.433 1.70770 4
2010 3.415 2.68610 1
Under en relativt kort period, från slutet av 1970-talet till slutet av 1980-talet förekom torsk i sådana mängder att den kunde
fiskas med trål. År 1975 fiskades i landskapet sammanlagt
110.000 kg, men därefter ökade fångstmängderna i hög grad. År
1980 hade årsfångsten stigit till 1.155.000 kg och 1985 till hela
3.201.000 kg. Fem år senare, 1990, hade torskfångsten dock
nedgått till 165.200 och 1995 till 7.150 kg.
Vilket försäljningsvärde strömmingen och laxen har representerat
på Åland sedan år 1950 framgår i det följande (där uppgifterna
från år 2000 anges i euro):
B. Fiskets försäljningsvärde, totalt samt för strömming och lax
År Totalt försäljningsvärde i 1000 mark/€ varav strömming
lax
1950
707
137116
1955 1.377
414217
1960 2.577
1.054
495
1965 3.329
1.670890
1970
4.459
1.6351.554
1975
13.593
5.5145.031
1980
25.509
14.4185.950
1985
30.884
17.4853.624
1990
19.132
7.1436.091
1995
13.835
6.1722.647
20005.460 €
452 €
216 €
20052.258 €
111 €
222 €
20102.503 €
967 €
55 €
40
Trålaren ”Vestland”, för trålningen utrustad med dragvajervinsch och tråltrumma.
(ÅF)
41
Trålen halas i land i Korrvik. (ÅF)
Interiör från Ålands trålbinderi i Korrvik. Närmast, med ryggen mot kameran,
trålbindaren Torsten Blomqvist. (ÅF)
42
Vardagen i ett modernt utrustat trålfartyg. (ÅF)
I statistiken över de årliga fångstmängderna (A) och deras ekonomiska värde(B) framstår särskilt åren 1980 och 1985 som rekordår, då fångstvolymerna för strömming var som störst. Som framgår skedde en markant ökning redan 1975. En bidragande orsak
var att trålningen under 1970-talet alltmer började bedrivas med
flyttrål, som gav ökade fångster. Laxfiske bedrevs vintertid både i
vattnen vid Gotland och i Bottenhavet, vilket i viss mån förklarar
de ökade laxfångsterna under samma period.
Antalet huvudnäringsfiskare på Åland var i mitten av 1970-talet 794, antalet binäringsfiske 331. Nära hälften, 45%, av alla fiskare var bosatta inom skärgårdskommunerna Kumlinge, Brändö,
Kökar och Föglö. Av de 49 trålfartyg som fanns på Åland den
tiden hörde följaktligen nära hälften hemma i skärgården:
43
Trålfartygen och deras utrustning moderniserades med tiden på olika sätt. Den
fjärde och sista trålaren med namnet ”Solveig” var ett välutrustat fartyg. (ÅF)
Brändö
8trålare
Eckerö4
Föglö1
Geta3
Hammarland2
Kumlinge10
Lumparland1
Mariehamn11
Saltvik5
Sottunga1
Sund1
Vårdö2
Som framgår hörde hela 11 trålfartyg hemma i Mariehamn,
medan inga trålare fanns i Jomala, Kökar och Lemland. Under
1970-talet inköptes totalt 11 trålare till Åland.
44
Vid den tiden hade begränsande åtgärder i fråga om fisket
i Östersjön redan börjat vidtas som syftade till att hindra en
överbeskattning av fiskbeståndet. År 1975 observerades en stor
utländsk fiskeflotta som bedrev trålfiske i omedelbar närhet av
Bogskär. Den varslade om en kommande stordrift av främmande,
tekniskt väl utrustade fartyg, vilka ”skrapade” och ”dammsög”
bottnarna på jakt efter allt större fångster. I olika avseenden blev
1970-talet en brytningstid inom fisket.
Antalet ”havsgående” fartyg på Åland uppgick år 1983 till
60, av vilka 16 alternerade mellan strömmings- och laxfisket.
Några nya fartyg anskaffades inte därefter. År 1988 uppges antalet trålfiskefartyg vara över 60, men 1990 bara 45. Vid den tiden
fick strömmingen allt svårare att konkurrera med den importerade
fisken som de stora butikskedjorna kunde sälja till betydligt lägre
priser. När sex av totalt nio kvarvarande skötfiskare i landskapet i
mars 1997 samlades för att dryfta aktuella gemensamma problem
kretsade diskussionen särskilt kring den ringa lönsamheten. Det
kilopris fiskaren erhöll för strömmingen hade minskat från 2 mk
50 p år 1990 till endast 1 mk 80 p 1997.
Tillbakagången inom fisket på Åland illustreras av fiskarförbundets sjunkande medlemsantal:
1960
605medlemmar
1965540
1970420
1975460
1980440
1985492
1990460
1995358
2000
280
2005112
2010135
45
11. Trålfiskets avveckling
Strömmingsfisket med trål betecknade en höjdpunkt i den tekniska utvecklingen och under de drygt fem årtionden som trålfisket
varade på Åland utvecklades i synnerhet fartygens utrustning på
olika sätt. Trålningen med flyttrål effektiverades genom nya tråltyper och tråltrummor. Vid laxfisket togs dragmaskiner för näten
i bruk. Trålfiskets effektivitet ledde också till ökade problem för
fiskerinäringen. De stora fångsterna hotade bestånden, som redan
tidigare hotades av olika miljöproblem, genom föroreningen och
övergödningen av vattnen.
Miljödebatten påverkade konsumtionen negativt, särskilt den
på 1960-talet aktualiserade kvicksilverdebatten i massmedia. Den
ökande debatten kring miljöfrågorna, föroreningen och övergödningen av innanhavet Östersjön och dioxinhalterna i fisken
påverkade konsumenternas inställning till fisk som föda.
Hotet mot utfiskningen av Östersjön krävde internationella
avtal. Inom fiskerikommissionen för Östersjön fastställdes 1974
en fiskezon på 8 sjömil, utanför den nationella 4-sjömilsgränsen.
Denna fiskezon blev senare utvidgad. Vid sidan av de areella begränsningarna fastslogs inom Östersjökommissionen 1983 fångstkvoter för strömming och vassbuk. Avsättningssvårigheterna och
begränsningarna i fråga om fisket ledde till att flottan av trålfartyg
började minska. Enbart under år 1990 togs 8 fartyg ur bruk. I
enlighet med EU-bestämmelser började Landskapsstyrelsen bevilja
ekonomiskt bidrag för fartyg som togs ur produktionen. År 1995
gällde bidragen två laxbåtar. De åländska landskapsmyndigheterna, som i trålfiskets inledningsskede hade beviljat olika understöd
för trålfisket, tvingades 1995 i enlighet med EU-direktiven bevilja
bidrag för ”kondemnering” av fartyg.
Början av 2000-talet betecknade slutskedet i trålfiskets historia
på Åland. Under år 2000 bedrevs det åländska trålfisket aktivt av
bara ett fåtal strömmingstrålare, med begränsade möjligheter att
leverera råvara till filéindustrin. Inom det kustnära fisket fiskades
46
Ålands Is AB stängdes i mitten av 1990-talet. Nya frysmöjligheter skapades 2001,
men vid en alltför sen tidpunkt. Avvecklingen av havsfisket hade redan börjat. (ÅF)
strömming av endast ett knappt tiotal skötfiskare i Brändö, Geta
och Lemland. I landskapet fanns (1990) 11 till storleken varierande företag som köpte fisk, men som med tiden i allt högre grad
hänvisades till import av den fisk de behövde. Det lokala fisket
förmådde inte tillfredsställa behovet. År 2000 fanns bara 5 aktiva
trålfartyg kvar, efter 2005 bedrevs trålfiske endast av Brändötrålaren ”Kungshamn”, som var inriktad på foderströmming. Idag
opererar ett enda trålfartyg, men utanför åländska vatten.
47
EUROPEISKA UNIONEN
Europeiska fiskerifonden
För ett hållbart fiske