Blå Äpplaröboken

Transcription

Blå Äpplaröboken
Fru Maja Åhlen
uppvaktades på sin 70-årsdag, den 29 aug. 1952 av
vännerna Krigsarkivarie fil. dr Birger Steckzen och
Med. lic. Lars Lindgren, de båda författarna till
denna skrift. B i r g e r
S t e c k z
e
n
nämnde
vid detta tillfälle att densamma endast fanns i ett
fåtal exemplar - en enda utskrift på maskin. Som
skäl härtill angav han att den forskning som låg
till grund för hans bidrag ej vore tillräckligt vetenskaplig - Birger ställde mycket höga krav på sig
själv.
Blomsterkännaren Lars Lindgrens intressanta och
entusiastiska hyllning till Äpplarös natur och flora,
sidorna 3-17, förekommer även i den tidigare utgivna
Äpplaröboken.
Emellertid är skildringarna för oas Äpplaröbor så
värdefulla att bevara att ett vidgande av kretsen av
läsare i hög grad är befogad.
Skriften bör finnas tillgänglig i varje Äpplaröhem
och överlämnas härmed med hjärtlig hälsning.
Den har tillkommit i samverkan med Nils ÄhIen.
Maj 1981
NÅ GR A
AN T E C KNI NGAR
Till minnet av grosshandlare J. P.
oM
Å h l
Äp P L AR Ö
~ n,
som var en
varm vän av Äpplarö och som med sin hjärtegodhet och sitt
generösa sinnelag gav glädje och trivsel åt sommarlivet på
Äpplarö
av
Birger
Januari 1948.
Stecks~n
l .
En sommardag år 1917 stävade en motorbåt över Edöfjärden p å
väg till Äpplarö. Ombord voro några affärsmän fr å n Stockholm,
vilka tagit sig fritt från sina göromål för att g ö ra en fiskefärd till Äpplarö, om vars goda fiskevatten r yktet visste att
förtälja. Augustisolen lyste över fjärdarna och öarna. När man
passerat Rarken, framträdde det lång sträckta Äpplarölandet ,
omkransat av öar och skär. Från de låg a skären norr om Brottö
hördes ett oavbrutet skrik från måsar och tärnor, på Västerkobben syntes några får beta i det torra strandgräset och vid
Vettlösans västra udde låg en fiskarbåt för ankar. Längs Äpplarös
södra sida voro sommarvillor utplanterade och över skogsridån
syntes flaggstången från sommarhotellet. Barrskogens mörka
grönska blandade sig med ekar, björk och lönn. Man hade kommit
till en ö, som för många människor, vilka där tillbragt sina
somrar, ganska nära påminde om paradiset.
Fisket slog mycket väl ut. Resenärerna k unde efter nå g ra timmars
träget arbete med metspöna inregistrera en fångst p å dryg t
tvåhundra abborrar av försvarlig storlek , ett ovanli gt resultat
i Stockholms skärgård. Bland deltagarna i denna färd mä rktes
grosshandlare J.P. Åhl~n, känd icke allenast för sin stora affärsbegåvning utan också för sin varma kärlek till naturen och för
sitt rikt flödande hjärta. Äpplarö med dess omgivningar tilltalade honom och han förstod, att han här . skulle f å avsp änni ng
från affärerna och sitt lystmäte p å fis k e. Efter närmare undersökningar
inköpte han hösten 1917 stö rre del en a v Äp plarö oc h
tog här sitt sommarresidens. Därmed vändes ett nytt blad i
Äpplarös h i storia.
--
2.
I geologiskt hänseende är Stockholms skärgård ett jämförelsevis
ungt land. Ännu vid yngre stenålderns slut för omkring 4000 år
sedan låg större delen därav under vatten. Havsytan stod vid
denna tid 25-30 meter högre än nu och Äpplarö utgjorde då endast ett långsträckt undervattensskär, som kanske på ett par
ställen höjde sig någon meter över vågskvalpet. I samband med
landhöjningen steg ön småningom ur havet likt sagans Afrodite,
som enligt myten
~öddes
ur vågornas skum. Den sista istiden
hade givit ön en form, som är rätt karakteristisk för Stockholms skärgård. I norr gick en lång bergsrygg, som stupade
brant ner mot vattnet och vars övre del rensopats av ismassorna.
Mot söder sluttade marken långsamt nedåt och här uppsamlades
sandmassor, som isen förde med sig. Skyddad av bergsryggen, som
gav lä för de hårda nordanvindarna, började på sydsluttningen
den första vegetationen spira upp. Först kom mossa och ljung,
sedan björk, tall och gran, till slut höll även ek, lönn och
vildapel sitt inträde. Även på den vindomsusade bergsryggen
började martallen sticka upp sin förkrympta krona. Vildapeln
gav sitt namn åt ön~ som kallades Äpplarö.
Äpplarö ligger på gränsen till det yttre havsbandet. Det befinner
sig strax innanför det bälte, som markeras av Furusund, Husarö
och Möja. På Äpplarö blåsa ej havsvindarna med sin fulla styrka
och naturen har här ett något mildare utseende än i den yttersta
öbarriären. Men samtidigt har Äpplarö föga av den burgenhet och
den mer fastlandsbetonade typ, som utmärker t.ex. Ljusterö med
dess vidsträckta åkrar och lummiga vikar. Den inre skärgården
med dess gytter av öar och sund viker undan, när man kommer ut
på Edöfjärden. Här bjudes på rymd och en aning sälta i
luften.
Naturen står i mångt och mycket orörd kring Äpplarö. Odlingsmöjligheterna äro begränsade och färdlederna äro besvärliga
för främlingar. Den s. k. mellersta östra skärgården är än i
3.
denna dag ett ganska okänt område för stockholmarna. Få äro de
som veta, att Gälnan är den näst största fjärden i skärgården,
ännu färre äro de som ankrat i den idylliska hamnen "Paradiset "
mellan Ingmarsö och Jolpan. De flesta seglare och motorb åts ägare hålla sig till de mera välkända lederna såsom Dalaröleden,
Sandhamnsleden och Furusundsleden men undvika farvattnen kring
Svartsö, Ingmarsö, Äpplarö och Husarö, som äro fulla av försåtliga undervattensgrund och som ej heller bjuda på så må nga
möjligheter tilllördagsnöjen. Följden har blivit, att detta
skärgårdsområde fått vara i fred och blivit ett hemvist för
verkliga skärgårdsentusiaster. Man kan ligga en hel dag ute vid
Hallonstenarna och ej se annat tecken på mänskligt liv än en och
annan seglare långt bort vid horisonten. Här är naturen alltjämt oskärad. Ingen plockar hallonbuskarna i bergsskrevorna,
ejderkullarna maka sig knappt ur vägen för båten och havsörnen
sträcker ut sina vandringar till dessa öar.
Topografin och den med denna sammanhängande växtligheten på de
större öarna i stockholms skärgård är ofta mycket olika på
skilda platser inom samma ö 1 ) . Man f ö rbluffas över de stora
variationsmöjligheter i detta avseende, som finnas inom dessa
trots allt relativt små områden. Så är även förhållandet med
Äpplarö. Liksom på flera andra öar i
trakten är nordsidan till
stor del uppfylld av höga berg, varifrån man har en härlig utsikt, men där vegetationen ej ger anledning till några lovsånger
över fagra blomster och saftig grönska. Vresiga martallar och
risiga småbuskar trängas ej precis om utrymmet och undervegetationen behärskas helt av allehanda vedartade örter såsom ling on,
mjölon, blåbär samt den enda färgklicken i det hela: ljung en.
I någon fuktig spricka kan man finna en förkrympt pors sticka
fram med sina små, ulliga blad och ej sällan åtföljd aven
1)
Det följande avsnittet om floran har författats av dok tor Lers
Lindgren, en trofast äpplaröbo.
4.
mörktonad albuske. Berget är täckt av lavar och mossa, där det
ej är helt blankslipat och nere vid vattnet täckas strandstenarna av gröna havsalger, som spela de badande många lömska
spratt. En främling, som närmar sig ön från detta håll, får
dock en felaktig uppfattning om dess utseende och flora. Svårligen kan han tänka sig att endast något hundratal meter därifrån
utbreder sig på sydsidan av ön ett landskap med leende, glad
natur. Från början havsbotten har landet här under årtusenden
småningom höjt sig och bemängd med fett bottenslam har den
tidigare rena sanden givit rotfäste åt en, särskilt på västra
hälften av ön, nära nog sydsvensk växtlighet.
Att en solig vår- eller försommardag ströva igenom de ännu av
trädgårdskultur orörda delarna på västön anser jag vara en upplevelse. Som ett synligt bevis på god jordmån och blåstskyddat
läge dominerar här eken bland trädvegetationen. Åtskilliga
exemplar äro visserligen magra och sträcka en gles krona mot
skyn, men mångas storlek vittnar om, att de stått där under
åtskilliga århundraden och sett många människogenerationer draga
förbi. På några ställen, där en större glänta lämnats öppen
mellan ekstammarna och ett eller annat lummigt hasselsnår sörjer
för en övergång i grönskan mellan ekkronorna och markvegetationen, får man en vision av äkta sörmländsk löväng. Det är
till en sådan plats, som jag vill råda den romantiske vandraren
att styra sina steg" då vårblommorna prunka och målar marken i
en yppig färgsymfoni. Där finner han alla de klassiska blomstren
i slösande myckenhet. Först sipporna, dock endast de vita och
blå med sina vanliga nyanser, de senare från djupblått till
rödlila, och så vårlökarna, vilka för mig av någon nu glömd
anledning blivit inkarnationen av tidig vår. Man finner dels
den kraftigare Gagea lutea, dels den lilla gracila G. minima,
vilka som en gul krans växer runt ekarna. Vidare gökärtens
5.
lila blomma och sirliga stängel, små nin gom gullvivan och
n~~neörten
samt sist men inte minst skärgårdens vanligaste
och färgstarkaste
orchid~,
vilken vissa år finnes i
Adam och Eva, Orchis sambucina,
såd~~
myckenhet, att växtstället
liknar ett gammalt ryamön ster i gulvita och rödvioletta
färger. Man har sagt, att skärgårdens flora är artfattig
men rik på exemplar. De nu n ämn da arterna bära verkligen
syn för sägen och när sedan liljekonvaljen börjar komma,
blir man förvånad över, att det kan finnas rum för s ådana
massor. Speciellt inom områden där eken förekommer blandad
med litet barrskog, kan man se nära nog tunnlandsvis av de
karakteristiska bladen, mot vilka de små väldoftande, vi.ta
klockorna avteckna sig. Litet senare, fram mot midsommartiden, domineras dessa trakter av andra färgglada örter.
Jag tänker då närmast på nävorna Geranium silvaticum, midsommarblomstret, med sina blekvioletta blommor och släktingen
G. sanguineum, blodnävan med sin skarpare röda färg samt de
olika arterna Melampyrum. Den mest iögonenfallande av dessa,
M. nemorosum, som fått så många ståtliga svenska namn s å som
Natt och Dag, Kung Karls drabanter fö r att nämna ett par,
ger färg åt annars mera färglösa och torra ängsbackar,
exempelvis där vägarna skära sig strax ovanför ångbåtsbryggan.
Det såväl geologiskt som växttopografiskt varierande, peninsurärartade området
Log~dden
och trakten väster därom er-
bjuder rikliga möjligheter till omväxling
för en intresserad.
Ett par bergknallar dominera platsen och mellan dem löper
en liten dalgång, nästan det enda som överensstämmer med utseendet hos den övriga delen av västöns sydsluttning. Trots
den tunna jordskorpan på knallarna och den magra myllan har
ett rätt imponerande ekparti slagit sig ned här och även om
flera av exemplaren tycks kämpa en hård kamp mot den på-
6.
,t rängande barrskogen och på grund av undernäring mera liknar
krakstör än trädens konung, äro många vackra och ha säkert
åtskilliga år på nacken. Inom detta område finner man den
kanske största rikedomen på liljekonvalj. En eftermiddag
efter ett stilla vårregn känner man den fina doften lång
väg. Längre fram på sommaren efterträdas de av de mindre
vackra men välsmakande blåbären växande i
typiska"ställen".
Vid södra stranden har inlandsisen lassat av sig sten i
olika
storlekar från riktiga block till fin sand. Här och var, där
sanden ej i högre grad blandats med organiska beståndsdelar,
finner man långa, snärjande revor av björnhallon, vars svartglänsande frukter sällan nå någon högre grad av aromrikedom.
Liksom på övriga sandiga strandavsnitt hittar man den lilla
strandkrypan, Glaux maritima, som trots sin oansenlighet är
värd ett närmare studium. De små, röda blommorna i bladvecken
stå så vackert mot de starkt klorofyllgröna bladen. Med
rötterna gärna nående ut i vattnet växer strandastern, som ej
ens undgår den . närsynte. På strandremsan mot viken med ångbåtsbryggan står ett par exemplar av vårt lands kanske praktfullaste umbellat, strättan, Angelica silvestris, vars aromatiska rot ger smak åt mången god liqueur. Inne under al- och
askdungen, där viken svänger om, nästan kläder den marken,
men når ej någon imponerande höjd.
Den lilla sluttande dalgången mellan Logudden och ångbåtsbryggan torde höra till
d~
områden, som havet sist lämnat
ifrån sig till ön. Ännu kan man få se vassen spira i diket
ovanför stigen och nedanför är marken alltjämt vattensjuk
och lfurular endast den mindre välsmakande starren som bidrag
till boskapens diet. På själva sluttningen är marken bördig,
därom vittnar utseendet hos nyodlingen, som ligger där prydlig och välmående. Ett jordgubbsland översållat med vita
blommor eller välsmakande blodröda bär skäms ej för sig i
7.
estetiskt hänseende, även om det ej erbjuder några större
möjligheter för en botanikus. Boningshuset i
backen, som
skall vara ett av äldsta kvarvarande på ön, har under årens
lopp undergått diverse till- och ombyggnader och har väl
inte så mycket kvar av sitt ursprungliga utseende, men erbjuder nu en trevlig bostad åt Axel Björklund och hans hustru,
som med idoghet åstadkommit en mindre handelsträdgård och
som äro värda en eloge för det trevliga sätt varpå den planerats och skötes. Naturen och kulturen ha här på ett lyckligt
sätt trätt i
sammanhang med varandra.
Området mellan ångbåtsbryggan och arrendatorsbostaden upptages söder om vägen av trädgårdar, i den mån karga bergspartier ej lagt hinder i vägen. Mellan bergen på nordsidan
och vägen finner man orörd skog med ett par sumpiga områden,
där vinterns förråd av blåbär i stor utsträckning insamlas.
Barrskogen dOminerar, men på ett par platser har lövskogen
lyckats att tränga sig in och dessa små lundar höra till de
mest idylliska på ön.
Som jag redan nämnt, erbjuder Äpplarö främlingen vitt skilda
aspekter och små överraskningar av angenäm art. Kom en solig
försommardag med båten till ångbåtsbryggan. Vad möter ögat ?
Lummig grönska med ett flertal vackra villaträdgårdar omgärdande större och mindre sommarresidens. Du tar vägen mot
öster och den går mellan trädgårdar och orörd natur. Till att
börja med förefaller kanske ön vara lik alla andra skärgårdsöar, men så vidgar sig horisonten och Du kommer ut i äkta
skärgård, endast rörd så tillvida, att generationer här brukat
sin jord och gjort en del enkla praktiska arrangement vid
stranden för att bekvämare komma havet inpå livet. Någon har
-....-
8.
sagt: I1S p änn en häst för en plog och sätt en man vid plogen
och man har den vackraste tavla". Jag skulle vilja tillägga:
"orörd natur är skön, men det människan gjort med naturen
för att utvinna sitt dagliga bröd ur jorden och havet är
lika skönt". Först en liten, nästan kal skärgårdsknalle
och vid den en rödmålad ladugård. Sedan en skärgårdsvik,
som säkert har många avbilder på andra håll; naturligtvis
finns det även vackrare, men denna har en sådan charme, att
jag ej kan låta bli att stanna här en stund och låta vandraren
göra detsamma.
Förbi gärdesgården till vänster på sidan om arrendatorsbostaden står en gammal ek, den utan gensägelse märkligaste
på ön, av naturen eller kanske någon trädklippande anfader
formad som en boll. Det är ej något märkvärdigt med stugan
bredvid eken, ej heller med den grunda vik, som fjärden gör
nedanför,. men det hela går bra ihop med vad man tänker sig
som ett typiskt skärgårdsparti, sådana man fann innan kommunikationerna med staden blevo så bekväma, att stockholmarna
vågade sig ditut för att slå ned sina bopålar där under sommarmånaderna. Man kan tro sig förflyttad till den tid, då
en Strindberg eller Engström upptäckte Skärgår1 en åt storstadsborna. Från stranden, orörd av skoningar 9Ch kajer, gå
ett par bryggor ut i vattnet. Det är ej helt
r~ skfritt att
ge sig ut på dem i mörkret, om man ej känner t J ll vilken
bräda som vippar när man kliver på den eller
saknas. Detta gäller särskilt den längst bort
v~ lka
som
~elt
~ elägna,
där
de närmast stranden förtöjda båtarna under lågi atten nästan
ligga på land. Strax ovan landfästet
för denrta brygga
ligger öns säkerligen äldsta byggnad, en sjöbod, som lutar
betänkligt och genom vars anfrätta stockar ljU 1et silar in
här och var. Det finns lyckligtvis många gamla sjöbodar kvar
9.
i
skärgården, men denna relik från flydda dagar har åtminstone
på mig starkare dragningskraft än övriga, kanske därför att
jag så att säga blivit mera bekant med just den än någon annan.
Många vintrars kyla och somrars brännande sol har den upplevt
och märken av svårt väder finnas rikligt i de härjade stockarna,
vars vackra färgton det tagit åtskilliga mansåldrar att få
fram, ej med målarfärg utan komponerad av naturen själv. Som
sig bör innehåller den allt under himmelens fäste, givetvis
huvudsakligen nät och notar, men även alla dessa tusen småsaker, som ägaren för tillfället ej haft nytta av och som
stoppats undan för kommande behov för att vid tillfällen, då
det kan komma väl till pass, framtagas ur glömskan och mörkret.
Den lilla "förstugan" kan vara bra som skydd vid oväder och
man har en härlig utsikt därifrån, om ej vid, så dock idyllisk.
Men låt oss återvända till den vackra försommardagen. Ovanför nämnda bryggor och sjöbod ligger en ängsbacke, som kanske
likaledes har många gelikar lite varstans, men som jag tycker
ger allt vad man kan begära aven ängsbacke i
skärgården.
Boningshuset på backens krön har ej någon gammal skärgårdstradition över sig, men är tidstypisk för en finare hemmansgård, uppförd vid tiden förra kriget och som sådan har den
vuxit in i medvetandet. Den tillhör Josef Svensson, herre på
denna del av ön och vänsäll som få. Innan lien vid midsommartiden gått härjande fram över backen finner man snart sagt
alla de för den svenska ängen typiska blomstren här. Smörblommor, blåklint, rödklint, den lilla fint tecknade ängsnejlikan, klockor, åker- och ängsvädd och t.o.m. den sällsyntare
fältvädden, veroniea av alla de slag, prästkragar, surkulla,
gyllen,
ängsbräsma, johannesört, brudbröd, älggräs, ett
flertal potentillaarter, det lustiga, ludna humleblomstret,
vicker, klöver i
olika former samt med huvudet högre än de
10 .
övriga umbellaternas luftiga kronor. Mot gärdesgårdarna teckna
sig rödblärorna och dess bleka syster vitbläran samt gökblomstret med sina djupt flikade, vackert röda kronblad. Upp
mot gärdesgårdarna och vid buskar finner man de exotiskt
formade vindorna, huvudsakligen den mindre åkervindan. Vid
gångarna, ej grusade och trädgårdsfina utan som sig bör i
miljön upptrampade, trivs mårorna, som litet senare på sommarnätterna söver vandraren med sin starka vällukt. En och annan
gulsporre stoltserar, där jorden har blivit tillräckligt sandbemängd och någon färgstark fibbla sticker upp sitt gula, av
lantbrukaren ej gerna sedda huvud i
jordrundlarna omkring
fruktträden, varest man även finner plisterarter, mynta, förgätmigej och där träden lämna tillräcklig skugga den saftiga
våtarven. Har man goda ögon kan man alldeles vid stigkanterna
finna den lilla lW:3tiga råttsvansörten, som verkligen liknar
vad den heter. Där jordlagret börjar tunnas ut över bergklackarna, som dekorativt ligga utslängda här och var, är marken
vissa tider nästan vit av mandelblom, som senare efterträdes
av de svagt rostfärgade syrorna. På den allra magraste jorden,
nästan på bara berget, växer rikligt med fetknopp, såväl den
lilla gula som den mera resliga vita. En och annan kärleks ört
att plocka till drömbuketten finns även i någon skreva. En
rugge av den majestätiska, starkt kryddoftande renfanan står
>
vid vägen upp mot boningshuset och i någon undanskymd vrå
under bladverket på ett träd kan man, om lyckan är god, finna
ett exemplar av den om sydligare nejder påminnande aklejan.
Högre upp i
backen har kulturen gjort ett försök att införa
sina blommor. Det har lyckats. kanske ej på vedertaget konventionellt sätt med räta gångar, rensade rabatter och stöttade
blomstänglar, men resultatet har blivit, som det ej sällan
blir, när en trädgård i
stor utsträckning dock ej helt lfunnas
åt sig själv. Syrenbuskarna, de blodröda pionerna, praktvallmon,
11 •
riddarsporrarna, rosorna och all t vad dä r finns ha r på n å got
sätt smä lt ihop med naturen och bildat liksom en enhet tillsammans med den vilda floran. Även i raba t ter verkar et t
praktexemp lar av revormst ö rel eller sommargy ll e n ej es t e tis k t
frånstötande, snarare tv ä rtom, oc h til l
och med ett br ännäss le-
stånd är ej särskilt fult, om man ger sig tid att närmare betrakta det oc h ej l å ter sinnet grumlas av några fö r domar. Det
kan vem som helst övertyga sig om genom att se på stånden vid
avloppsledningen under det övre bigarråt rädet, där j ag brukar
insamla förrådet av späda nässlor till vårmiddagen .
Men låt oss lämna ängen oc h fortsätta v äg en f ram mot de öst ra
delarna av ön. Vid gärdesgården, där vägen börjar sin slingrande
färd mellan de små åkertegarna, står en stor asp. Enli gt
traditionen på ön samlades förr öns befolkning vid detta träd,
för att ur källan vid detsamma hämta dagens vattenbehov.
Innevånarantalet var då betydligt större än nu och man k an
föreställa sig att sammanträffandet utnyttjades för att utbyta
tankar och diskutera de nyheter, so:
till äventyrs funnos att
delge varandra. Brunnen finnes ej kvar, men en påfallande saftig grönska på platsen talar för riklig vattentillgång . Innan
vi gå vidare ut bland åkrarna, ta vi en avstickare upp mo t
Svenssons hemlighus. Där finner man den på högsommaren till
långt inpå hösten blommande snårvindan, Calystegia sepium, som
ej är så vanlig vild och som här bildar ett t ä tt o c h vackert
snår. P å vägen tillbaka kan man ta en titt på den typiska ved backsvegetationen - någon knallgul skelört, ett par ulliga
stånd av gråbo, den aromatiskt luktande k amomille n , mållorna,
kämparna eller grobladet såväl det lilla som det stora, burfåglarnas f ö rtjusning. Letar man lite t , k an ma n dessutom finna
icke mindre än fyra örter tillhörande pot atissl äktet nämligen
besksötan, Solanum dulcamara, nattskattan, Solanum nigrum,
12.
vår vanliga potatis, Solanum tuberosum samt till sist den
lömska bOlmörten, Hyoscyanum niger, en av våra allra giftigaste växter.
Nedanför berget bakom Svenssons bonin g shus förlöpa två i
stort
sett parallella dalgångar, genom vilka vi kunna ta en lov före
promenaden ut mot skogen. Delvis äro de utnyttjade i hortikulturens tjänst. Östliga delen av den sydliga upptages aven
trädgård, där äpplen, päron, plommon och bigarråer
växa och
frodas trots avsaknad av gödsling och ans. Marken under träden
är ett sannskyldigt eldorado för dem, som önska sätta sig in i
kunskapen om våra vanliga ogräs. Oräkneliga penninggräs, lommeJ
örter, fibblor, maskrosor, klibb- och vanlig korsört, gat- och
vanlig kamomill, baldersbrå, färgkullor, röllekor, tramp gräs
och andra trädgårdsmästarens fasor finnas i stora mängder.
En och annan färgklick, representerande något enstaka vallmostånd eller kåltistel, förgyller upp den eljest rätt färglösa
tavlan. Men även på ett sådant till synes "enformigt ställe
finnes guldkorn. Där påträffar man nämligen en myckenhet av
den lilla vackra jordröken, Fumaria officinalis, som på något
sätt verkar skapad under roccocons sirligt eleganta tid. Et t
tacksamt mönster för damerna att brodera av. I dalen uppträder
rikligt med den eljest rätt sparsamt förekommande björken.
Under sommarnätterna berusas man av den sötaktiga väld of ten
från nattviolen, som här har sin huvudväxtplats på ön. Ett
par andra
orchid~arter,
som varken tilldraga sig uppmärksamhet
genom doft eller utseende och sålunda vanligen få stå orörda
av blomsterplockare, men icke förty är mycket sällsynta på ön
men som man ser några exemplar av i dalen, äro grönkullan,
Coeloglossum viride, och Listera ovata, tvåblad. En femte art,
som även förekommer här är fläckigt nyckelblomster, Orchis
maculata. För övrigt förekommer de vanliga ängsblommorna och
~-
13.
upp mot de mera sandlänta sluttningarna ståtar ett och annat
kun g sljus, tyvärr oftast starkt insektsätet. I den mera skug giga och litet fuktiga dalbottnen tittar den lustiga flenörten
fram med sina egendomligt läppformade blommor och den bisarrt
sköna Paris quadrifolia, ormbäret, med sina lockande, men
giftiga mörka bär.
Det glada färgspelet norr om ladan strax innan vägen dyker
in i
skogen orsakas under en högsommardag aven del "ogräs",
som så här en masse verkligen blir mycket njutbart för en
färgentusiast. Först tjärblomstret med sina egendomli g a
klibbiga ringar, vilka förhindra mindre välkomna, jordbundna
gäster från att kalasa på honungen, vidare som ett violett
dis i
bakgrunden gräslök och den
res~igare
berglöken med sin
djupare färgton och slutligen som drabanter på sidorna den
stolta och utomordentligt fint tecknade mjölken, Epilobium
angustifolium, assisterad av sin mindre släkting, Epilobium
montanum, bergdunörten. Paletten fullbordas nere vid marken
av fetknoppens brandgula matta. Går man sedan in i
tavlan och
får en vy åt såväl söder söm norr med den vackra dalen åt
båda sidor och med vattnet som bakgrund åt båda hållen, har
man fått verklig valuta för sitt besvär.
Vägen fortsätter sedan in i den så gott som hela östra delen
av ön helt dominerande barrskogen. Lövträden äro här rätt
sällsynta och förekommer endast spridda med undantag för i
ett par små mot norr gående dalgångar. Undervegetationen är
den för barrskog typiska. De vanliga halvbuskarna blåbär,
lingon, mjölon och kråkbär finnas i stor mängd. Då den tiden
kommer, äro markerna ej heller oävna som fyndplats för diverse
svampar, mest kantarell, soppar, fingersvamp oc h riskor, men
en och annan champignon och Karl-Johan d ölj er si g även på de
14.
mera gräsbevuxna platserna. På en ek har jag till och med en
gång funnit den utsökta oxtungsvampen men det var nog en
tillfällighet. Fanerogamerna äro som vanli g t i
orörd barr-
skog ej så vanliga. Samtliga pyrolaarter med undantag för
den sällsynta ryl har jag dock sett. Jag har alltid det intrycket, att dessa vackra blommor kommit vilse, n ä r
jag ser
dem sticka upp sina böjda stänglar ur mossan mitt inne i den
dystra skogen. Samma känsla får jag även inför skogsstjärnan,
försedd med det klingande latinsk a namnet Trientalis europea.
Däremot tycker jag den bleksiktiga, fjälliga saprofyten
Monotropa hypopitys, tallörten, hör hemma här. Bland några
mossbelupna stenblock, där skogen g lesnat litet, kan man f å
se den vackra getramsen - eller som den kallades under en
mera romantisk tid, Kung Salomos insegel - liksom böja sig
i
bön med de kl.ockliknande blommorna nedåtriktade och de
skarpt gröna bladen uppvända som vingar. Under stora granar,
där till och med mossan ej längre trivs, står ekorrbäret,
Majanthemum bifolium, och bredvid Oxalis acetosella, harsyran,
med sina klöverformade blad och lilla blekskära blomma, i
barndomen utnyttjad som läckerhet tillsammans med stensötans
rot vid skogsvandringar, innan bären hunnit mogna oc h med
sin onekligen godare smak tog loven av dem som njutningsmedel.
Violen förekommer givetvis i olika former h uvudsakligen i utkanten av skogen och på fuktiga platser inne i
skogen finnes
även en art, kärrviol, Viola palustris, som med sin blekt
rosa blomfärg avviker från den vedertagna blå färgen.
Under vandringen i
skog en möts man småning om aven fräq men
ej oäven doft, som visar sig komma från Ledum palustre, skvattram,
vilken är kustlandets typiska strandvegetati on vid insjöar
och större sumpmarker. Vi ha nu kommit till insjön. Sådana
små sjöar ha alltid en stark dragningskraf t på botaniker,
om det kan bero på, att de här växande blommorna äro mera
15.
svåråtkomli g a el ler något annat, vet j ag ej, men faktum kvarstår. Vissa insjöväxter ha dessutom en viss mystik svävande
omkring sig. Tag till exempel något så vanligt som den gula
och vita näckrosen. Bara namnet för tanken hän på skogstjärnens trolska innevånare och jag känner i övrigt fullt
vet~iga
personer, som ej törs ha en näckros inne i
ett rum,
för att den bådar död och kan vålla ägaren allehanda obehag ligheter. Men blomman hör säkert till våra allra vackraste
och jag tycker, att det ej är särskilt snällt att tillvita
den sådana hemskheter.
Vid strandkanten, där marken är ordentligt fuktig, finner
man ett eller annat exemplar av Calla palustris, kallan eller
missne, som likaledes omgives aven mystisk nimbus. Runt
omkring finnas videarter, huru många vet jag ej, då bara detta
släkte skulle taga ett liv att sätta sig in i. Bottenvegetationen är, som alltid i dessa sumpiga insjöar, mycket riklig,
men tyvärr har jag mycket litet kännedom om dessa arter tillhörande familjerna Cyperaceae, halvgräs, Junceae, tågväxter
och i viss mån Gramineae, gräs.
~otamo g eton
är representerad
med tre arter: graminea, gräsnate, natans, gäddnate, och
perfoliata, ålnate, alla tre väl användbara till aquarievegetation och som sådana mycket dekorativa. Även vattenpest,
Elodea canadensis, kan med fördel användas. Andmaten flyter
i
stora kolonier på vattenytan och är en rätt egendomlig
växt. Den saknar förankring vid botten och sätter praktiskt
taget aldrig blommor.
Pilbladet, Sagittaria sagittifolia, ser man framförallt invid
berget på sydsidan av insjön, där även igelknoppen, Sparganium
ramosum, vittnar om en synnerligen riklig förekomst av blodiglar. Barndomens cigarrer och cigarrcigarretter, blomställ -
1 6.
ningarna hos Typha, kaveldunet, kan plockas vid västra
stranden. I
sjön och inom den närmaste rayonen
k~~
upp-
letas flera arter tillhörande familjen Polygoneae, ett
roligt tidsfördriv för en växtintresserad. I
lågvattnet
växer vattenpilörten, Polygonum amphibium, där namnet syftar
på att den även förekommer vid strandkanten och som
v~~er
upprätt på land men nedliggande ( flytande) i vattnet. På de
vattensjuka strandavsnitten finner man ormroten, P. vivip a rum , på stigen P. aViculare, trampörten, p å den lilla
åkertegen på andra sidan vägen P. convolvulus, åkerbindan,
och P. persicaria, åkerpilört, samt upp mot de gräsklädda
bergssidorna några Rumexarter: acetocella, acetusa, crispus
och domesticus; de s.k. syrorna och skräpporna, samtliga
tillhörande nämnda lilla familj.
Någon gång kan ett andpar sätta liv i den eljest alltid
lugna vattenspegeln , men för övrigt torde de enda representanterna från djurvärlden utgöras av rudor, blodiglar och
allehanda småkryp, som husera i bottenslammet och den där
växande floran. Men i
trakten runt omkring kan man däremot
om lyckan är god ha turen att stöta upp en tjäder eller till
och med få se en hare skutta undan för den presumtive fienden.
Enligt sägnen skall även en älg ha
förirrat sig till ön och
uppehållit sig en tid i dessa trakter. En och annan röd
rävrumpa kan på vintern slinka iväg bakom en sten, och en
gång tog en räv sin tillflykt till stenfoten i den gamla
stugan, som före den nuvarande sportstugan låg på berget
ovanför å k ertegen öster om sjön. Trots listiga ansträngningar
och trogen vakthållning lyckades den emellertid undkomma sina
förföljare. För
en jägare, som tänkt sig ädlare Yillebråd
sjöIågel, är inte Äpplarö platsen att komma till.
en
17.
Östra delen av ön utgöres av stora rundslipade klippor och
barrskog på morängrund. Växtligheten erbjuder h ä r intet n y tt
med undantag för den lilla oas, som skapats mitt uppe på
berget
Q~der
flera års träget arbete och med god blick för,
hur man skall kultivera naturen utan att därför träng a undan
den eller bryta av mot de naturliga förutsättningarna. Jag
syftar här på Garmlands nybygge, som säkerligen är det . mest
intressanta och vackra i detta avseende på ön.
Före övergången till Nästholmen har en risig buskvegetation,
huvudsakligen bestående av slån, bildat ett avsnitt, som
särskilt på våren, när buskarna äro översållade med vita
J
blommor, gör ett mycket vackert intryck. Vid stranden löper
en stig tillbaka till Svenssons backe. Stranden uppvisar
här ej någon nämnvärd vegetation förutom vass och de sedvanliga krypande strandörterna. En och annan röd fackelros
eller gul vippa på en videört blänker till vid strandkanten,
~en
för övrigt är grönt
den helt dominerande färgen. När
man närmar sig bebyggelsen ändras dock karaktären. Buskar ooh
lövträd övertar barrskogens roll som huvudvegetation. En
vårdag, då de stora oxlarna stå i
att snön dröjt sig kvar i
blir åter
~~gslik
blom, k an man nästan tro,
trädkronorna. Undervegetationen
och som en avslutning på denna skildring
av växtligheten skall jag plocka en liten blomma son h ar min
särskilda ynnest, nämligen jungfrulin, Polygala vulgaris.
Den som en gång gjort sig besvär med att närmare betrakta
den lilla fint och sinnrikt byggda, blekblåa blomman, kan ej
låta bli att tjusas av dess skönhet, om man nu h ar sinne f ö r
det sköna i naturen.
18.
II.
Det fanns en tid - och den ligger blott ett par mansåldrar
tillbaka - då Äpplarö ej alls var känt av stockholmarna utan
endast öns egna trampade dess stigar och fiskade på dess
vatten. Öns äldsta historia är höljd i dunkel. Över huvud
taget är den stockholmska skärgårdens äldsta öden till stora
delar ännu ej kartlagda. Stenåldersfynd, gravsättningar och
runstenar ha påträffats i
södra skärgården, medan fornlämning-
arna i norra skärgården äro tunnsådda. Säkerligen har trakten
kring Vaxholm på ett tidigt stadium blivit föremål för exploatering av invandrande män, varpå bebyggelsen spritt sig till
de längre ut belägna öarna. Detta synes bl.a. framgå därav,
att man redah på 1320-talet finner Skarpö, Rindö, Ramsö och
Tynningö omnämnda i medeltidsurkunderna, medan t.ex. Stavsvik
och Åsätra nämnas först år 1400.
Fråa Ljusterö sträckte bönderna ut sina fiskefärder till
Äpplarö och uppförde här fiskebodar, till typen säkerligen
lika den gamla fiskebod, som ligger vid Josef Svenssons brygga.
När sedan Svartsö, Edö och Ingmarsö befolkades, utnyttjade
även bönderna därstädes fiskevattnet vid Äpplarö. Till slut
har någon företagsam man på allvar slagit sig ned på ön och
här grundat ett nybygge. När detta tilldrog sig är obekant
men förmodligen skedde det i slutet av medeltiden. Vid denna
tid stod havsytan .3-4 meter högre än i v å ra dagar och den nu
odlade marken på öns västra sida låg då under vatten eller var
vassbevuxen. Den första odligen bröts säkerligen på Josef
Svenssons hemman och här stod också den första bondens stuga,
timrad av träden på Äpplarö.
19.
Först vid nyare tidens början faller ett sparsamt ljus över
Äpplarö. Värmdö skeppslag, till vilket Äpplarö hörde, bildade
under 1500-talet en enda stor socken, som var uppdelad i
områden, kallade fjärdingar. Den tredje i
13
ordning en hette
Svartsö fjärding och omfattade Allsvik, Brattö, Svartsö, Äpplarö,
Husarö, Ingmarsö, Skälvik, Träskö och Lådna. Så sent som år
1594 hade denna fjärding blott 16 skattebönder, varav framg å r,
att det var glest mellan gårdarna. I Upplands handlingar i
kammararkivet för år 1538 påträffas den förste kände ägaren av
Äpplarö. Han hette Jöns - efternamn brukades ej den tiden och han skattade 10
~re,
1 lispund torr gädda och 20 ägg.
"Jöns i Äpplarö", som han kallas i urkunden, är den förste i
raden aven lång rad ägare.
I 1555 års räkenskapshandling nämnes Olof som bonde på Äpplarö.
Även under denna tid hade skatterna en obehaglig förmåga att
stiga och den tidens finansminister hette Gustaf Vasa. Medan
Jöns fått slippa relativt lindrigt undan, måste Olof skatta
2! marker, 1 lispund smör, 20 ägg, !
tunna torsk, 1 famn ved
och 6 dagsverken. Fogde i Värmdö skeppslag detta år var Jören
Helsing, som år 1558 eftrträddes av Nils Våghals. Olof i
Äpplarö nämnes ännu i
1599 års hjälpskattelängd men han dog
ej långt därefter, ty i
1607 års jordebok står bonden Nils an-
tecknad som ägare av Äpplarö. Släktförhållandet mellan de nu
nämnda ägarna är ej angivet men förmodligen ärvdes hemmanet
från far till son.
Nils i Äpplarö var gift och hade en dräng och en piga. Av 1607
års jordebok framgår, att han sådde det ena året två tunnor
korn eller råg och det andra året 1i
tunna. Själva Äpplarö
avkastade sex lass hö och dessutom g av Hallonstenarna - här
benämnda Hellingst enne - foder åt två k or. Skog och mulbete
20 .
var av ringa värde men s ju notvarp fUIh'1os., vilket tyder på att
strömming och torsk gingo väl till. I en annan sam tid a källa
heter det, att "gott fiske" fanns å Äpplarö vatten. Är 1607
skattade Nils 1 ttmna strömming, 2 tunnor torsk, 1 lispund
5 marker smör, 5 famnar ved, 9 dagsverken samt 2 tunnor och
1;1- fjärding "tunneträ", dvs virke till tunnor. Skatterna hade
alltså ånyo åkt i höjden på grund av de
lån~rariga
krigen.
Om vi går ett par årtionden fram i tiden, påträffa vi den äldsta
kartan över Äpplarö. Den ingår i lantmätaren Sven Måns sons
Kartebok, upprättad åren 1630-1640 och förvarad i lantmäteristyrelsen. Kartan Visar, att den till åkerjord upptagna marken
tämligen exakt motsvarar de Odlingsområden, som nu finnas invid Josef Svenssons och Karl Björklunds boningshus. Det s.k.
Östergärdet hade 1 3/ 4 tunna i utsädet, Västergärdet 1! tunna.
r sänkan norr om Josef Svenssons gård samt vid sjön fanns
mindre ängsvallar, som gåvo två lass hö. De nuvarande odlingarna
på västra delen av ön väster och norr om annexet voro på 1630talet upptagna men användes endast som ängsvall Dch gåvo en
avkastning av 10 lass hö. Redan vid denna tid hade man alltså
helt utnyttjat de odlingsmö jligheter som funnos på ön. Av
kartan framgår Vidare, att den sedermera s.k. Trollsjön då
hade ganska betydande storlek och att viken vid ångbåtsbryggan Stora viken kallad - skar långt- in. Enligt kartan använde
äpplaröborna följande öar till betesholmar: Koholmen ( Nästholmen), Stekskär (Tackskär ) , Brännskär (Bergskär) och Lundö.
Korpholmen och Ekholmen (Ekskär ) angåvos vara odugliga som .
betesholmar. Å kartan står vidare antecknat: "Detta är en en staka ö för sig själv och härtill är gott fiske och skog till
vedbrand".
Vid 1600-talets mitt bodde tre famil je r på Äpplarö, såsom
framgår av 1655 års man t alslängd. Dessa familjer voro Erik
med hustru, en dräng och en piga, Ni ls med hustru, en dräng
och en piga samt Tomas med hust ru, en dräng och en piga .
21.
Troligt är, att Nils och Tomas vor o söner eller mågar till
Erik.
Vid denna tid hade Äpplarö förvandlats till ett frälsegods,
dvs kommit i en adlig släkts ägo. Genom s.k. frälseköp avyttrade kronan gods och räntor till enskilda för att få medel
till fyllande av statsbudgeten. Särskilt under drottning
Kristinas tid voro dylika frälseköp vanliga. De voro för
adeln en förmånlig penningplacering, ty köpesumman beräknades så, att de från godsen utgående räntorna skulle utgöra
4t %å
köpesumman men i verkligheten belöpte sig räntan van-
ligen till vida högre belopp än den angivna procentsatsen.
Den 24 december 1646
t~äffade
fältmarskalken Lennart Torstens-
son avtal med kronan om frälseköp av Rumbo fjärding av Värmdö
skeppslag samt 6 ~ hemman på Ingmarsö, Husarö och Äpplarö,
för vilka egendomar han erlade en summa av 5795 riksdaler.
Detta innebar, att bonden Erik i Äpplarö alltjämt var ägare
av sitt hemman men att han erlade skatten eller räntan till
den nye ägaren, ej till kronan. Genom detta köp blev Lennart
Torstensson den största godsägaren inom Stockholms skärgård
såsom innehavare av ej mindre än 48 ~ mantal. Samtidigt var
han ägare av Ortala bruk i Uppland samt elva roslagssocknar
och Norrtälje stad. Det var ett furstendöme så gott som något.
Till vissa av egendomarna var han dock endast nominellt ägare.
Detta gällde just hemmanen i Värmdö skeppslag,vilkas verkliga
ägare var Torstenssons svåger riksrådet Fredrik Stenbock,
vilken släppt till pengarna för frälseköpet. Efter Stenbocks
död år 1652 innehades de ovan uppräknade skärgårdshemmanen
av hans änka Katarina, född de la Gardie. HOn var ett ovanli gt
rivande fruntimmer, som med hjälp av sina fogdar drev in skatten med hård hand . Under hennes tid hade äpplaröborna det föga
trivsamt.
22.
Några år efter Katarina Stenbocks död, som inträffade å r 1680,
redovisas presidenten greve Fabian Wrede som ägare av Äpplarö
frälseränta. I samband med Karl XI:s reduktion av frälsegodsen indrogs Äpplarö år 1687 till kronan men efter nå g ra år
blev det åter frälse. Efter att under kort tid ha tillhört
eller förvaltats av landshövding greve Jakob Gyllenborg f örvärvades frälseräntan för Äpplarö år 1696 av den kände s j öhjälten Hans Clerck, vilken nämnda år var landshövding i
Södermanlands län. Hans Clerck hade i
sin ungdom varit i
holländsk tjänst och slagits mot turkarna i Medelhavet.
Under svensk-danska kriget 1676-79 förde han som amiral befälet över sjöstridskrafterna i Stockholms skärgård. Omkring
år 1680 blev han ägare till Västra Lagnö säteri. Det föll
sig naturligt för honom att förvärva Äpplarö, vars höga bergs~
rygg syntes tydligt tvärs över
Gälnan och år 1696 blev han
som nämnt ägare till frälseräntan för Äpplarö. Hans Clercks
dotter Magdalena Katarina var gift med landshövdingen i
Stockholms län Otto Magnus Wolffelt och genom henne kom Äpplarö
i den wolffeltska släktens ägo, där den stannade under längre
tid. Alltjämt voro dock bönderna på Äpplarö de verkliga
ägarna av sina hemman.
Eftersom Äpplarö ligger ett stycke från de stora lederna, har
det blott sällan berörts av de historiska händelser, som fö rekommit i Stockholms skärgård. De tilldragelser, som utspelades
kring Äpplarö, voro i regel av mindre format. Olyckan var
ibland framme och krävde sin tribut, farsoter kunde gå förhärjande fram. På 1850-talet härjade sålunda koleran svå rt i
skärgården. I slutet av 1890-talet inträffade, att en äpplarö bo i
en höststorm förliste mellan Ranken och Västerkobben.
Hans rop på hjälp hördes av några barn på Äpplarö men då dessa
varskodde sina föräldrar om saken, trodde dessa, att barnen
23.
hört fel och mannen lämnades åt sitt öde. Hans döda kropp påträffades långt senare ilandfluten på Kråkorna. För blott
några år sedan inträffade, att en främlin g under en snöstorm
råkade g å vilse på Gälnan~ is och höll på at t få sätta livet
till. Isskruvningen på våren kan ibland göra tillvaron besvärlig för skärgårdsbon, dimman kan locka sjöfararen ur kursen
och stormarna fördärva ibland skötarna, men allt detta är
företeelser av små dimensioner. I ett fall har emellertid
Äpplarö haft kontakt med en betydelsefull historisk tilldragelse, nämligen rysshärjningarna år 1719.
I det stora nordiska krigets yttersta timma gjorde en stor
rysk flotta under befäl av furst Galitzin och greve Apraxin
ett härjningståg till den stockholmska skärgården. Den rys k a
flottan räknade 130 galärer och över 100 skärbåtar med en besättning på ej mindre än 26.000 man, alltså en för tiden
mycket betydande styrka. Galärerna voro stora, g rundgående
fartyg, som huvudsakligen framdrevos genom rodd oc h följaktligen vor o lätta att manövrera inomskärs. En större galär hade
upp till 20 par åror. Årorna hade en läng d av cirka 40 fot och
det krävdes fem man för att hantera en dylik jätteåra.
De svenska flottstridskrafter, som stodo till regeringens förfogande, voro så obetydliga, att regering en e j v ågade skic k a
dem utomskärs .utan förlade dem vid Vaxholm för att skydda
inloppet därstädes. Skärgården utanför Vaxholm var alltså utlämnad åt ryssarna. Vårdkasarna i yt tre skärgå rden voro dock
iordning ställda och bemannade. Befolkningen had e anmodats att
skaffa sig vapen och hjälpa till vid försvaret. Men vid tanken
på vad böndernas sälbössor skulle kunna uträtta mot de välbeväpnade ryssarna föredraga många att lämna sina hemman oc h
sätta sig i
säkerhet på fastlandet.
24 .
Den 11
juli varskodde ett svenskt bevakningsfartyg vid Sö der-
arm, att den ryska flottan var i annalkande. Från norr till
söder tändes vårdkasarna i
tur och ordning och röken från dem
varslade för befolkningen, att onda tider stundade. Redan den
11 juli på kvällen var den ryska flottan framme i Rådmansö,
där den började skövla och bränna. Den 13 juli på morgonen
delade sig den ryska flottan i
två grupper. En mindre del
gick norrut mot Östhammar och Öregrund, medan huvudstyrkan
styrde söderut till Furusund och därifrån - förmodligen via
Husaröleden - avancerade till Kanholmsfjärden. Under den tid
som nu följde foro ryssarna härjande fram i skärgården. På
Blidö, Östra och Västra Lagnö, Husarö, Brottö, Svartsö, Lådna
0ch Hjelmö vittnade väldiga bränder om ryssarnas framfart.
De av skärgårdsborna, som voro kvar, gömde sig i klyftor och
skogar. Ryssarna lade beslag på allt av värde. Boskapen
slaktades, säden avmejades och strömmingstunnorna tömdes på
sitt innehåll. Säden maldes på skärgårdsböndernas handkvarnar och bakades i ugnar, som uppmurades av gråsten. Dessa
ugnar stå delvis ännu kvar och gå under namn av ryssugnar.
Äpplarö syntes ha undgått att brandhärjas, kanske därför att
bosättningen därstädes var ett alltför obetydligt krigsmål.
Sannolikt är, att ryssarna varit i land där och kanske till
deras besök är att hänföra de stora gropar, som på ett par
ställen finnas på ön och som kunna ha varit kokgropar. I en
av dessa har hemmansägaren Josef Svensson funnit mynt från
1700-talet. De äpplaröbor, som stannat kvar på ön, levde i
en ständig oro. Snart sagt dagligen kunde de se ryska galärer svärma kring öarna och känna brandröken, som kom från
olika väderstreck.
Utan motstånd fingo ryssarna dock ej husera. På sina ställen
satte sig bönderna till motstånd och en oblidkelig vedersakare
25 .
hade ryssarna i den från kriget i
Fin land kände partigängaren
Staffan Löfving. Denne f ö rde befäl över en slup, beväpnad
med en nickh ake, dvs en mindre kanon. Ofö rfärat tog Löfving
upp striden med mindre rys k a avdelnin gar oc h utfö rde bl .a.
en lyckad bravad vid Lindalssundet.
Efter att h a sträc kt ut sitt härjningståg ända t ill Norrköping gjorde ryssarna den 13 augusti ett stort anlagt försök
att över Baggensfjärden och S t äke t tränga fram mot Stockholm,
men vid Stäket hade svenska regerin g en placerat några regementen, som tappert slaga ifrån sig. Trots sin underl äg senhet
lyckades det svenska försvaret att efter en hård strid kasta
angriparna tillbaka. Kort därpå droga sig ryssarna norrut
till trakten av Furusund. Den 20 augusti lämnade den ryska
flottan de svenska skären och drog hemåt med ett rikt byte.
Den skada, som ryssarna åstadkommit, var myc ket stor. I
Stockholms län h ade de ödelagt tre städer - Norrtälje, Östhammar och Öregrund - samt f örstört tre järnbruk, 50 säterier
och 450 hemman. Minnet därav levde länge kvar och det to g
lång tid, innan de fattiga skärgårdsborna häm tat sig från
denna svåra olycka.
År 1786 inträffade en bety delsefull händelse på Äpplarö .
Då hölls nämligen storskifte, förrättat av lan tmätaren Jer.
Lifman. Den 18 september detta år infa nn h an sig å Äpplarö
f ö r att fördela Äpplarö bys in- och utägor mellan de tre
bönderna Erik Andersson, Ol of Andersson och Olof Olsson .
Lantmätaren gav dessa orientering om skif t espr oced u ren oc h
överlät åt dem att såsom me st sakkunniga värdera och uppskatta
äg orna. Dock varnade han dem för "egennytta som k unde lända
d em t ill förlust, emedan ingen visste, huru lotterna komme
att falla".
26.
Sedan de allmänna förberedelserna voro avslutade, begåvo sig
samtliga till ägorna och togo dem i ögonsikte . Vissa åkerstycken ans ågo s giva 6. kornet, medan andra uppskattades ge
blott 3. kornet. Full enstämmighet rådde i denna fråga mellan
jordägarna. Av vallarna ansågs den bästa ängen giva 6 lass
på ett tunnland, medan den sämsta gav blott 1t
lass. Inga
nya odlingsbara marker a n s ågs vara till finnandes, då den
tjänliga jorden redan tagits i ansprå k. Mossen väs t er om
byn och kärret på Nästholmen ansågs ej kunna upptagas till
något värde "emedan de äro odugliga till allting". Den 11
oktober hölls nytt sammanträde å
Äpplarö, då man avgjorje
fördelningen av lotterna. I dessa ingingo tillhörande öar
och skär, bland dem Hallonstenarna med Norrskär.
Av den vid detta skifte upprättade kartan framgår, att alla
tre åborna bodde invid varandra å den s.k. Sjötäppan, där
Josef Svenssons och Karl Björklunds boningshus nu äro belägna. Vid stranden mot söder lågo skötbodar och båtbrygga.
Norr om gårdarna låg en i östlig-västlig riktning gående
däld, som kallades Banan och användes som repslagarbana. Förmodligen bedrevs vid denna tid båtbygge i icke ringa omfattning och det därtill hörande tågvirket tillverkades å ort
och ställe. Av kartan att d öma fanns invid Banan en väderkvarn.
På nuvarande Åhl~nska tomten låg en båtmansstuga, vars innehavare hade en skötbod invid stranden. Viken vid ångbåt sbryggan kallades Storviken, viken väster om Logudden för
Kräckelviken och viken mellan Nordgre ns och Carlons tomier
för Kyrkvik en. Sistnämnda vik torde ha fått sitt namn därav,
att befolkningen från yttre skärgården - Husarö och Finnhamn på sin väg till Ljusierö kyrka gjorde en matrast just i
denna
vik, som låg ungefär halvvägs mellan Husarö och Ljusterö.
27.
Synbarligen färdades man vid dessa gudstjänstresor ej den
yttre vägen över Gälnan utan tog den inre skyddade vägen
söder om Äpplarö . Viken mellan Äppla rö och Bockholmen å
nordöstra sidan kallades Djupvarpet.
Lifm~~s
karta visar
vidare, att det nuvarande lilla träsket norr om byråchefen
Erikssons villa då var en sjö. Trollsjön finnes utritad å
kartan men har inget namn. Det nuvarande poetiska narulet
är ty dligen en senare tids uppfinning . Kartan över de till
Äpplarö hörande öarna upptager ingen bebyggelse å dessa.
Sunden mellan Äppla rö och Nästholmen samt mellan Nästholmen
och
Tacks~:är
vara vid denna tid farbara för vanliga fiskar-
båtar.
Vid denna tid ägdes frälseräntan för Äpplarö av majoren
friherre Gustaf Lagerfelt, som då var ägare av Västra Lagnö
säteri. Säteriet sålde han ej långt därefter till godsägaren
Per
Elm~n
å Marum, vilken tillhörde en i den stockholmska
skärgården känd släkt. Marum hade denne ärvt av sin far ryttmästaren Peter
Elm~n,
vilken år 1788 reste på en mystisk expe-
dition till S:t Petersburg, där han nödgades stanna
landsflykt. Per
Elm~n
å I,larum hade en son, Per Arvid
jo
livstids
Elm~n,
vilken en tid studerade i Uppsala men efter ett studentgruff
blev tvungen att lämna staden. Han fick då av fadern en av
dennes utgårdar, Hästede på Ljusterö, men råkade komma på
spänd fot med familjen, sedan han gift sig under sitt stånd.
Familjen Elm~n fick åtskilligt att göra med Äpplarö till följd
aven stor process, som i början av 1800-talet seglade upp
rörande de Clerckska frälsegodsen. I
Elm~n
samband därmed började
till bönderna på ön avyttra frälseräntorna, varigenom
dessa efter hand blevo befriade från beroende av utomstående
intressenter. Emellertid avfördes frälseräntan definitivt
först år 1888, då hemmanen på Äpplarö blevo vanliga skattehemman.
28 .
Av 1820 års mantalslängd framgår, att då minst tre familjer
bodde å Äpplarö. Med hänsyn till överflödsförordningen står
antecknat i mantalslängden, att tre av männen brukade tobak
och att fem av kvinnorna nyttjade siden i sina klädningar.
Gemensamt fanns en brännvinspanna rymmande 28 liter.
Är 1865 hölls laga skifte å Äpplarö. Delägare vara August
Söderman (1/4 mantal), änkan Christina Österman (1/3 mantal),
Johan Olof Jansson (1/4 mantal), Walfrid Widstedt (1/12 mantal )
och omyndiga flickan Helga Jansdotter (1 / 12 mantal). Vid
detta tillfälle lades rågång om fiskevattnen gentemot angränsande byar. För övrigt innehålla skifteshandlingarna
föga av intresse.
III.
Hur existerade dessa öbor vid denna tid ? På Äpplarö bodde
i regel 3-4 familjer och barnskaran var vanligen stor.
Visserligen vore anspråken små och livsföringen spartansk.
Husmodern vävde själv kläder till familjemedlemmarna och
husbonden byggde själv sin båt. Det krävdes dock mat för
dagen och pengar till ska tt'er och vissa f ö rnödenheter. Sin
bärgning hämtade man dels från lantbruket, dels från fisket.
Viss intäkt gav också båtbygget för dem, som sysslade d ärmed.
Korna lämnade mjölk och smör, dock ej i s å stor mängd, att
det räckte till avsalu. Visserligen hade man många kor - 10
a
1 2 stycken - men betena voro magra och korna avk astade ej
29 .
s å mycket. Man hade också ett re l ativt stort antal hästar
och dessa krävde lik as å foder. Häst erna vo r o av småvuxen
ras, knappast stö rre än ö länningar, såsom f ramgå r av bevarade hästskor.
Då liksom nu gingo korna p å sommarbete p å de olika h Olmarna,
dit man rodde morgon och kväll för mjölkning. För att dryga
ut
ängsfodret skar man vass och kvistad e björkris för
vin t ern. När korna oc h hästarna p å v å ren s l äppt es ut på
bete, voro de starkt avmagrade. Få r och gett er höll man
också men ej i
större antal. Avkastning en av råg och korn
var ej betydande, då jordmånen ej var den bästa. på de gamla
'rovlanden odlades nu potatis, av vilken man fick till husbehov. Någon gång försålde man en kalv- eller fårkropp.
Sjöfågelsjakten inbringade väl några riksdaler, likaså säljakten, men detta näringsfån g betydde föga för bud g eten.
Allt som allt var lantbruket till god h j ä lp för hushållet
men kunde ej föda sin man. Det blev fisket, som fick träda
hjälpande emellan. Det g av icke blott fisk till hushållet
utan lämnade också ett överskott, som f ö rs å ldes. Saluf isken
gav kontanter till ska t ter och för inköp av vissa oumb ä rli ga
varor såsom fiskgarn, segelduk, verktyg, spik, salt, socker
m.m. Slog fisket väl ut, räckte också pengarna till för inköp
aven svart sidenklädning till husmodern och en silverklocka
till husbonden.
Fisken fångades med not oc h nät. Dessa voro förfärdigade av
vida grövre garn än i v å ra dagar och voro vida mindre djupa.
Det oaktat gåvo de rika fångster, då fis kti ll gången var go d.
Mest fångades strömming och torsk, vilka s al tad es n er.
Dessutom fångades sik , abborre och gädda. Man höll strängt
30 •
.på sina fiskevatten och ibland växlades hårda ord med in gmarsöborna och edöborna om fiskerättigheterna.
Man nöjde sig emellertid ej med att utnyttja blott hemmavattnen. Ett gott havsfiske ägde äpplaröborna vid Hallonstenarna, där man hade fiskstugor och saltbodar. Sommarvistelsen
på detta utskär utgjorde en nära motsvarighet till dala- och
hälsinge böndernas vistelse på fäbodarna. Hustrurna följde
gärna med till Hallonstenarna, ty där fingo de en välbehövlig
vila från det ständiga ladugårdsarbetet, som nu sköttes av
pigan och barnen därhemma. För både man och hustru var denna
sejour ett slags sommarnöje. Visserligen bodde man på Hallonstenarna primitivare och ålderdomligare än hemma men vistelsen där var en omväXling, som man satte värde på. Kvinnorna
hjälpte till med rensningen och saltningen av fiske~, skattade ejderbona på dun, plockade bär och skötte hushållet
för de hårt arbetande männen. Stugan bestod av ett rum och
en svale eller förstuga. I svalen förvarades fiskredskap,
matförråd, dun m.m. Boningsrummet var försett med öppen spis,
sängbritsar längs väggarna och ett bord vid fönstret. Saltbodarna voro vanligen placerade på någon "hylla" på berget
så att luften kunde fritt spela under golvet. I dessa bodar
stodo väldiga saltkar, i vilka strömmingen samlades för
att undan för undan packas in i mindre kärl (tunnor, halvtunnor, f j ärdingar o. s.v. ) .
Möjligt är, att en och annan av äpplaröborna seglade ännu
längre ut och fiskade vid de välkända skären Stora Nassan
och Svenska Högarna, som sedan långt tillbaka brukade utnyttjas av många fiskare.
Ehuru fisket i skärgården bedrevs av långt fler personer än
i våra dagar, var den sammanlagda fångsten icke så betydande.
31 •
År 1851 beräknades den uppgå till omkring 10.000 tunnor eller
700.000 valar, medan den t.ex. år 1915 var jämt dubbelt s å
stor tack vare bättre fiskredskap och tillgång på motorbåtar.
Som farkoster använde man sig av s.k. skötbåtar, vilka voro
av ansenlig längd, omkring 26 fot långa. De vara riggade med
råsegel. Seglet hissades med hjälp av ett löst block eller
en i masten infälld trissa. Masten hade ganska stark lutning
bakåt. Därigenom kom seglet att lyfta båten, så att den
vakade ovanligt bra i grov sjö, "tnen den som hade lätt att
bli sjösjuk, han blev fort sjuk i en sådan båt". Det besvärliga med råsegelsriggen var, att man vid kryssning var tvungen
att för varje slag ta ner seglet och skifta rån, så att den
kom i
lä om masten, vilket var ett kinkigt och tidsödande
arbete. Bortsett från detta voro den tidens fiskare eniga om
att råseglen voro utmärkta, om än något farliga att segla med.
De snipiga, stora skärbåtarna avlöstes på 1870-talet och
1880-talet av "ökorna", som hade tvär akterspegel och voro
något mindre till storleken än skötbåtarna. I början vara
ökorna riggade med råsegel men försågos snart med två sprisegel, som voro vida lättare att manövrera än råseglen.
Goda båtbyggare funnas över allt i skärgården. Ett gott namn
om sig hade Södermännerna på Äpplarö. De byggde många båtar
till avsalu, såväl skärbåtar och ökor som även s.k. storbåtar
och rospiggar. Storbåtar användes för transport av strömming
till Stockholm och Mälaren. En båt av denna typ ligger gisten
och skröplig uppdragen på Äpplarö strandskoning. Rospiggarna
hade ett betydande deplacement och användes för transport
av sand, ved m.m. Upphovsman till denna båttyp var den geniale
32.
Henrik Georg af Chapm a.n, som skapade Gustaf III: s skärgårdsflotta. Rospiggen var en välseglande farkost och blev med
sitt väldiga storsegel ett karakteristiskt inslag i den
stockholmska skärgårdens sjöfart.
Några dagar före Matsmässodagen - den 21 september - lastade
äpplaröborna sin storbåt med strömmingstunnor och fjärdingar
och seglade in till fastlandet för att på vissa av ålder
bestämda marknadsplatser tillbyta sig säd och andra förnödenheter av "upplänningarna" - så brukade skärgårdsborna fordom,
icke utan en liten biton av ringaktning, benämna sina vänner
fastlandsbönderna. Skärgårdsbornas färder till Mälardalen
hade mycket gamla traditioner, som levde kvar till 18 90-talets
slut. Man seglade till Stäket, Sigtuna, Enköping, Örsundsbro,
Skokloster och Uppsala för att nu nämna blott några platser.
Det var ej svårt att få avsättning för fisken, tvärtom voro
bönderna "liksom galna efter den".
För skärgårdsborna inneburo höstresorna till fastlandet ett
angenämnt avbrott i det enformiga skärgårdslivet. Man fick
träffa
m~~iskor
och ta del av nyheterna i stora världen.
Vid en tid, då skärgårdsbefolkningen med få undantag aldrig
höll sig med tidningar och även kyrkobesöken vora sparsamma,
fick man först långt i efterhand reda på händelserna i yttervärlden. Därför var det en upplevelse att resa till Stockholm.
Ansträngande och tidsödande var dock färden.
Båt~rna
voro
tungt lastade och då man måste iakttaga försiktighet med
det farliga råseglet, fick man ofta tillgripa årorna. Men
det fanns många rastställen på vägen, där man kunde ta in
och få sig en färdsup. Särskilt stark dragningskraft utövade
värdshuset på Fjäderholmarna, som var en samlingspunkt för
alla ledernas båtar. Från Nämdö i söder till Furusund i norr
33.
var Fjäderholmarna fiskarnas stora mötesplats. När man efter
en vådlig segling eller en lång rodd n åt t så långt, var man
j u nästan framnle i
Stockholm och kunde följaktli gen pusta ut .
De äldre förnöjde sig med brännvin, medan wlgdomen tog sig en
svängom.
Efter att ha passerat Slussen fortsatte man vidare inåt
Mälaren. Nattetid låg man på båten. Fanns kajuta låg man i
den, i annat fall riggade man med hjälp av seglen upp ett
tält i
båten. Som eldstad begagnades en gailllllal järngryta.
Ved och matsäck hade man med sig. Efter n ågra dygns färd
nådde man slutligen fram till målet, där man år efter år
hade sina fasta kunder och där man visste, att till den kunden
skulle man leverera så och så mycket. Betalningen var ej
mycket att resonera om, ty priset var fast årtionde efter
årtionde, nämligen två tunnor råg eller korn för en
t~mna
strömming. På återvägen sålde man i Stockholm eller annorstädes den spannmål, som man ej behövde för egen del, och samtidigt passade man på att i huvudstaden förse sig med olika
förnödenheter.
I slutet av 1800-talet uppstod en annan form av fiskefärder.
Man lade an på att sälja färsk fisk och började "sumpa"
gädda och abborre. När förrådet var tillräckligt stort, for
man till
VaL~olm
eller Stockholm och sålde varan. De far-
koster, som användes för dessa resor, voro försedda med stora
"sumpar" och kallades färdsumpar. De 'loro ganska ohanterliga
och krävde starka armar vid rodden.
Under 1890-talet började skärgårdsbefolkningens resor till
Mälardalen avtaga f ö r att snart all del es upphöra. Fl era
OD·-
ständigheter medverkade härtill. För det första fick strömmingen
34 .
en hård konkurrent i den feta v ä stkustsillen och islands sillen, som ansågs vara finare oc h som föll tjänstefolket p å
mälargårdarna bättre i
smaken. "Undan strömmingar. h ä r kommer
sill" blev ett ordstäv, som betec k nade värdes ä ttning en av d e
två fiskesorterna. Denna modeströmning åstadkom en revolution i
skärgården. De förbättrade å ngbåtskommunikationerna
och införandet av motorbåtar bidrog också till en omläggning
av fiskhandeln. Det var bekvämare och mer inkomst b ringande
att leverera den färska fisken direkt till stockholmsbåtarna
än att salta den eller att själv föra in den till Stockholm.
Anspråken på bekvämlighet och trevnad bö rjade också stiga.
Äpplaröborna slutade med att bedriva fiske vid Hallonstenarna och nöjde sig med att fiska på hemmavattnen. En följd
av utvecklingen var, att många skärgårdsbor övergav sina
boplatser och flyttade in till Stockholm, där de lockades
av fasta arbetslöner. Skärgården började avfolkas. Många
öar i yttre havsbandet, som förr härbärgerade
3-4 familjer,
stå nu öde. I stället började stockholmarna att upptäcka
skärgården. Sommartid skedde en utflyttning av naturälskande
stockholmare, som först tog i
besittning den i nre skärgå rden
men efter hand flyttade sina bopålar allt längre ut. Sommargästerna började bli en inkomstkälla för skärgårdsborna,
vilka dessutom skaffade sig ett nytt näringsfå n g i
jord-
gubbsodling. På åtskilliga ställeh i skärgården övergick man
till att fiska blott till husbehov.
Fru Augusta Svensson på Äpplarö har många tin g att f ö rtälja
från äldre tider. När hon år 18 92 flyttade till Äpplarö var
hon sex år gammal. Det är med henne som med s å må n ga andra,
hon slog rot på Äpplarö och representerar med sin ljusa
livstro, sitt vänsälla väsen och sin i doga natur det bä sta
hos skärgårdsbefolkningen. Hennes far, arbetsförmannen
Gustaf Pettersson, var bördig från Vä stergötland oc h gif t
35.
med Amanda Blomstedt från
In5~arsö.
Som fl ic k a hade
fr~
Pettersson många gå nger rott sin fars färd sumpar från
Ingmarsö till Stockholm, i bland änd a till två gång er i
veckan. Hennes broder Karl Blomstedt hade å r 1892 blivit
hemmansägare på Äpplarö och denne upplyste svågern om att
Johan Olof Janssons hemman på Äpplarö var t ill salu. Johan
Olof Janssons sl~t hade i flera generationer varit bosatt
å Äp p larö. För ett belopp av blott 1300 kr on o r köpte Gustaf
Pettersson hösten 1892 Janssons hemman, vari även ingick
Lundaöarna, Korpholmen och Bockholmen. Priset var även för
denna tid lågt och ansågs betingat därav, att Jansson häftade
för en skuld, som han ovillkorligen ville bli kvitt.
Jansson, som vid denna tid var till åren kommen, flyttade
till Österbr6ten, en liten stuga belägen vid Trollsjön.
Som hyra skulle han årligen göra tio dagsverken. Jansson
var skicklig i att laga nät och varje höst skickade Leidesdorffs fiskredskapsaffär ut till honom stora säckar med
trasiga nät, som han lagade l~der vinterkvällarna. Gubben
Jansson berättade för barnen på ön, att Äpplarö i äldsta
tider varit tillhåll för vikingar och att rövare och banditer
logerat vid Djupviken. Dylika sägner förekomma flerstädes i
skärgården men det historiska underlaget är i regel klent.
Mö jligt är ju, att enstaka vikingaskepp tillfälligtvis kunna
ha ankrat vid ön under sin färd till samlingsplatserna längre
norrut. Det kan kanske också finnas ett visst
samband mellan
rövarna i Djupviken och de beryktade vitaliebröd erna, som
under slu t et av 1300-talet och början av 1400-talet bedrevo
sjöröveri i
Östersjön oc h även gjorde den s to ckholmska skär-
gården osäker. Men det kan också tä.nkas, att de r y ska mord brännarflottorna år 1719 givit upphov till berättelserna om
det p å Äpplarö florerande banditväsendet. En mer sann historia
36.
är, såsom framgår av fru Augusta Svenssons utsago, att
Gustaf III under en båtfärd från ö stanå till Stockholm
gjorde ett några timmars besök å Äpplarö, som föll honom
särdeles i smaken och som han kallade "skärgårdens pärla!!.
Under uppehållet gick en av hovdamerna vilse p å Äpplarö
och det var stor uppståndelse, innan hon kom till rätta.
I början av 1890-talet bodde - så berättar fru Svensson följande familjer på Äpplarö. 1antbr~aren Pettersson bodde
där hans måg Josef Svensson nu residerar. Närmaste granne
var familjen Eriksson, som bodde längre ner mot sjön. På
samma tomt fanns en liten koja, uppbyggd av vedklabbar. Här
J
logerade en familj Törngren. Vid Österbröten bodde gubben
Jansson, som förut omtalats. Där direktör Gösta Åhl~ns villa
ligger bodde familjen Sundberg. Karl Blomstedt bodde där
Annexet nu ligger och längst ut på västra udden bodde familjen
Söderman. Sammanlagt bodde alltså stadigvarande på Äpplarö
sju familjer, räknande 30 familjemedlemmar. Befolkningsstocken
var alltså ur nutida synpunkt hög men var typisk för skärgården. Man kan fråga sig, hur Äpplarö med sin begränsade
jordareal kunde föda så många människor men svaret är tidigare
givet. Man drygade ut jordens produkter med fisk. men levde
enkelt och man fick väl på sina håll tidvis blott ett mål
mat om dagen. Södermännerna levde huvudsakligen av båtbygge.
När de skulle resa stormasten på den färdigbyggda rospiggen
måste de tillkalla hjälp från alla karlarna på ön. Som
stävar på båtarna användes virket från vildapel och den
sista av öns vildaplar höggs ner vid denna tid.
på 1890-talet var fisket alltjämt en viktig näringsgren för
äpplaröborna. Strömmingen gick rikligt till och vid . Korpholmarna fångade man en myckenhet badfisk, dvs braxen och id.
37 .
Siken kostade vid de nna tid 30-40 ör e k g , gädd a 50-60 osv.
Ett dagsverke betingad e 60-70 öre. Potatisen kostade 3:50
tunnan.
Som flicka gick fru Svensson i
skola p å Ingmarsö. Sko lan tog
emot elever blott vartannat år, varför Augusta Pettersson
hann bli nio år, innan hon började skol gången. Det var ett
stort ögonblick i hennes unga liv, när hon å r 1898 vid 1 2 å rs
ålder fick tala i
telefon, som detta å r inleddes till Ingmarsö.
Hon tyckte, att det var en sällsam upplevelse. Ännu på 1890talet var kyrkplatsen å Ljusterö poststation för äpplaröborna
och då de blott sällan hade sina vägar dit, kom posten i
regel
endast en gång i månaden till Äpplarö. Något gynnsammare bl ev
postgången, när Skälvik längre fram blev
posts~ation
och
ändå bättre blev postgången, när en poststation å r 1930 inrättades på Ingmarsö.
Fru Svensson vet vidare att berätta, att å nord ö stra udden
av Äpplarö bodde i medio av 1800-talet en gumma vid namn Maja,
som brukade spela fiol på bröllop. Hon g av namn åt udden, som
än i dag kallas Majas udde. Den norr om Sven ssons belägna
viken har fått sitt namn - Karlshamn - efter en dräng vid namn
Karl, som flitigt uppvaktade en av flickorna å Äpplarö och
som brukade lägga till med sin båt just i denna vik. En smula
romantik blommade också å Äpplarö.
IV.
Livet i den yttre skärgården påminde vid denna tid r ätt
mycket om förhållandena under 16 00-talet. Man levd e isolerad
på sin ö oc h hade f ög a kontakt med yttervärlden. Kontan tin-
38 .
komsterna voro små och livsföringen var mycket enkel. Huvudstaden med vad därtill hörde låg oändligt fjärran.
Under 1890-talet påbörjades emellertid en process, som bröt
isoleringen och bragte skärgårdsbefolkningen i allt närmare
förbindelse med stockholm och framför allt med stockholmarna.
Den avgörande faktorn härvidlag var utvecklingen inom kommunikationsväsendet. År 1839 påbörjades mer regelbunden ångbåtstrafik mellan Stockholm och Vaxholm med ångbåtsturer tre
gånger i veckan. År 1851 infördes dagliga turer på denna
sträcka. Den övriga skärgården fick emellertid vänta. Visserligen fick Sandhamn år 1865 ångbåtsförbindelse med stockholm
tre gånger i veckan men i övrigt var det dåligt ställt. Först
när Vaxholms Ångfartygs Aktiebolag år 1869 bildades, skapades
bättre förutsättningar för skärgården utanför Vaxholm men
långsamt gick det. Omkring år 1890 insattes äntligen en båt det var ångfartyget Ljusterö, även kallat Kniven - på Ljusteröoch Husaröleden. Vinterturer förekommo dock ej vid denna tid.
Biljettpriset för en färd Äpplarö-Stockholm var en krona.
Ångbåtsbryggan å Äpplarö låg vid denna tid nedanför Karl
Björklunds boningshus. Komforten ombord å de dåtida skärgårdsbåtarna var föga lysande. Elektrisktljus fanns ej och inomhusutrymmet var starkt inskränkt, då akterdäcket på den tidens
båtar ej var inbyggt utan stod öppet för himmelens vindar.
Dock fanns ett tak som regnskydd.
År 1898 dök ett konkurrerande rederiföretag upp, nämligen
stockholm-Vaxholms Rederiaktiebolag. Det lät nybygga ångbåtarna Vaxholm I och Vaxholm II, av vilka den senare även
var avsedd för vintertrafik. Dessutom förfogade bolaget över
några andra båtar. Det nya bolaget startade med att sänka
biljettpriset för färden stockholm-Vaxholm från 65 öre till 50
öre, vilken åtgärd det äldre Vaxholmsbolaget besvarade med att
39.
sänka priset till 25 öre. Striden mellan de båda bolagen bjöd
på många komiska poänger men slutade med att de båda bolagen
år 1901 sammanslogos. På Ljusterö-Ingmarsö-Husaröleden insattes ångfartyget Prins Gustaf, som år 1907 avlöstes av
Serla, vilken i
sin tur år 1908 ersattes av Vaxholm II. Till
Äpplarö gick också tidvis en mindre passbåt Äpplaröbaden, som
gjorde en direkt tur Stockholm-Äpplarö för hotellbolagets
räknin g .
Ångfartyget Äpplaröbadens saga blev dock kort och passagerartrafiken övertogs nu helt av Vaxholm II, vilken blev en trofast
vän för dem, som gästade Äpplarö. Visst kunde man anmärka en
hel del på Tvåan. Lördags- och söndagsfärderna bjöd på en
olidlig trängsel, tålamodet
sattes i hög grad på prov genom
,
de många bryggorna och restaurationen ombord kunde vissa år ha
en mycket enformig matsedel. Men det vilade något tryggt över
Tvåans robusta skeppsskrov, man såg överallt bekanta ansikten
och dess biffstekar smakade varje gång alldeles förträffligt.
När den på kvällen anlöpte Äpplarös brygga, mottogs den alltid
aven förväntansfull skara, som spanade efter väntade resenärer eller ville tillhandla sig färska tidningar. Utdelandet
av den nyanlända posten ägde sedermera rum i
telefonkiosken.
Det förbättrade kommunikationsväsendet medförde, att stockholmarna sökte sig allt längre ut i skärgården. Den yttre
skärgårdens behag och möjligheter upptäcktes. Djärva naturentusiaster, som tröttnat på Mälarens dåliga vatten och på de
instängda fjärdarna vid Vaxholm, flyttade sommartid sina bopålar längre och längre ut. På 1880-talet började man söka sig
ut till lotsstationerna Dalarö, Sandhamn och
Furus~~d,
där
viss bebyggelse fanns förut. Den bekante juveleraren Chr. Hammer
uppförde i
Furus~~d
en storartad
badortsanläggning, som
40 .
b lev ett gouterat tillhåll för stoc kho lmarna och där det levdes
livets glada dagar. En liknande
~~lä ggn in g
var Rindöbaden vid
Vaxholm. Småningom kom turen ocks å till östra skäI'gården.
Vid
Lindalss~~de t
karakteristisk
up p stod en rad sommarv il lo r i fö r tiden
arkitektur. Södra Ljusterö oc h det mitt emot
liggande Örsö och Hummelmora invaderades och även t ill Edö ,
Svartsö oc h Ingmarsö kom efter hand en och annan sommar gäst .
I början av 1890 -talet påträff as äve n några sommargäs te r på
Äpplarö. En familj bodde invid nuvarande ångbåtsbryggan i
en
mindre envåning s byggnad , där grosshandlare C . Larssons villa
nu ligger. En annan familj bodde i den s.k. Gula stugan vid
Hotell~~exet.
Det blev modernt att bo i yttre skärgården. Kanske åtskilligt
i
denna företeelse påminde om de högre ståndens p astorala
lekar under gustavianska tiden, då hovets herrar och damer
strövade omkring i naturen förklädda till herdar och herdinnor,
men efter hand som den äkta naturkänslan vann mer ins t e g och
man blev nära bekant med bönder och fiskare i skärgården, fi ck
sommarvistelsen ett mer äkta och naturli g t drag. Det må ej
förglömmas, att vid denna tid turismen i Sve ri ge had e sitt
första stora uppsvin g och att t.ex. Dalarne oc h Lappland
blevo föremål för turisternas intresse. Stockholms yttre skärgård var på sitt sätt lika okänd som dessa mer avlägsna landskap, ehuru den var lättare att nå fö r stockholmarna. På 1890 talet blev även segelsporten mycket populär och alltfler
kuttrar och fenkölsbåtar vågade sig ut på de stora fjärdarna
i
yttre skärgården. När sedan motorbåtar på 191 0 -talet kom i
mer allmänt bruk krympte avstån den och sommargästerna kunde på
ett helt annat sätt än tidi gare göra sig bekant med alla de
t jusande idyller och storslagna vyer, som skärgården har att
b juda på.
41 •
Åtskilliga företagsamma män utnyttjade den flykt ut till
naturen, som här skisserats. Affärsmän, tomtägare, byggmästare, redare och restauratörer grepo den chans, som här
erbjöd sig. 31and dessa befann sig en man, som kom att spela
en icke ringa roll för Äpplarös vidkommande. Han hette Philip
Henning Gunnar Hagberg och var till professionen konsthandlare. Hagberg var en egendomli g, överspänd natur. Tydligen
hade han ärftligt påbrå, som tog sig uttryck i
uppträdande. I
ett excentriskt
en år 1901 tryckt biografi över fadern "Några
blad ur kamreraren Ph. Th. Hagbergs levnadssaga" skildrade
konsthandlaren Hagberg tämligen öppenhjärtigt sin faders liv,
vilket var av ganska ovanligt slag och närmast för tanken till
J
August Blanche's berät telser ur stockholmslivet under 1800_
talets första decennier.
Philip Theodor Hagberg föddes i Stockholm den 4 februari 1823
i äktenskapet mellan vaktmästaren i nummerlotteriet Lorentz
August Hagberg och hans hustru Christina Carblina Schelin.
I detta äktenskap föddes tio barn, av vilka emellertid tre däribland Philip Theodor - voro frukten av ett förhållande
mellan Christina Hagberg och fänriken vid Svea Livgarde greve
Curt Philip Otto von Schwerin. Philip Theodor Hagberg gick
några terminer i
Söderköpings skola och kom sedan vid 15 års
ålder som biträde till Curt Philip von Schwerins gård Fyllinga-
rum. Efter tre år, som voro "högst obehagliga" flyttade han
år 1841 till greve von Schwerins gård Sverkersholm i Östergötland, där han blev inspektor på gården. Fadern var despotisk
och livet på Sverkersholm var ingen dans på rosor för den unge
mannen. Situationen blev ännu mer
komplicerad~
när den 50-
årige fadern år 1844 gifte sig med Philip Theodors halvsyster
Mathilda Christina Hagberg, vilken var en naturlig dotter till
vaktmästare Hagberg och Christina Schelin. Den gode greven hade
42 .
a lltså överflyttat sin gunst från mamman till dottern.
Grevinnan von Schwerin fann det svårt att komma p å fot med
sin fem år yngre halVbroder, som var naturlig son till hennes
man och rättvisligen borde ha varit arYtagare till de von
Schwerinska egendomarna. Ibland var hon nedlåtande på ett sätt,
som gjorde tillvaron svår för halvbrodern.
När fadern i
juni 1849 låg på sin dödsbädd gjorde han bot och
bättring och sade åt Philip Theodor, att denne varit en god
och trogen tjänare och bad honom under tårar att vara ett
stöd för halvsystern. Detta löfte infriade han samvetsgrant.
Är 1854 övertog han godsen Fyllingarum och Sverkersholm på
arrende och nedlade här ett mycket framgångsrikt arbete. På
trakten ansågs han vara en föregångsman i
jordbrukshänseende.
Arrendet å Sverkersholm behöll han till -år 1891, då han flyttade till stockholm och bosatte sig i huset Karlavägen 8. Sitt
varmhjärtade sinnelag visade Hagberg i form av många donationer
till den bygd, där han verkat. Duglig, rättskaffens och samvetsgrann var Hagberg uppskattad av både hög och låg. Han dog
den 12 januari 1899.
I sitt äktenskap med Sophia Vilhelmina Svartling hade han
flera barn, däribland ovannämnde Philip Henning Gunnar. Från
modern, som drabbades av nervsjukdom, hade denne tydligen ärYt
en stark oro i
blodet. Han gav sig i kast med olika uppgifter,
hade svårt att dra jämnt med människor, ville spela magnifik
och led påtagligen av förföljesemani. Bekajad av ett starkt
minderYärdeskomplex riktade han särskilt sin ovilja mot släkten
von Schwerin, som han angrep i
olika broschyrer. Han och hans
hustru - Gerda Marcus - tillhörde det Stockholm, som roade
sig och umgicks i vissa kretsar.
43 .
Spekulativt anlagd kom han strax efter sekelskiftet på
id~n
att anlägga en badort på Äpplarö och bjuda konkurrens till
Furusund och Rindöbaden. Varför hans ögon kommo att falla
just på Äpplarö är ej bekant. Kanske var det utsikten mot
Gälnan, som lockade honom. År 1902 - Hagberg var vid denna
tid 29 år gammal - gjorde han allvar av sina planer. Han
inköpte Blomstedts, Södermans och Erikssons hemmansdelar
för ett sammanlagt belopp av 30.000 kronor, vilket ansågs
vara ett pris i överkant. De första utkasten till anläggningarna voro storstilade. Hotellet skulle ligga på nordsidan av ön, medan restauranten skulle vara "förlagd till
Logudden på sydsidan. Restauranten skulle i arkitektoniskt
hänseende bli en kopia av Viks slott vid Mälaren. På Logudden igångsattes också stora terrass- och kajanläggningar.
Efter hand måste dock Hagberg reducera sina projekt. Detta
kan ha stått i
samband med att hans goda rJkte utsattes för
ett fult angrepp.
Sommaren 1903 stod att läsa i Aftonbladet en artikel som
väckte stort uppseende i Hagbergs bekantskapskrets och som
även blev känd på Äpplarö och trakten däromkring. I artikeln
beskylldes Hagberg för att ha lockat en familjeflicka från
Eskilstuna att ta plats som sällskapsdam åt hans fru och
sedan låtit henne följa med på en resa till Berlin. Därifrån
skulle Hagberg - som den nattsvarta skurk han var - föra henne
till Amsterdam, där han skulle överlämna henne till vita
slavhandeln. Allt detta enligt Aftonbladets utsago. Hela
historien var tydligen
fr~ten
av en
~~g
flickas fantasier
och en mindre nogräknad reporters skandaliseringslusta. För
att bringa saken till rätta utgav Hagberg en försvarsskrift
under den fyndiga titeln "Hvit slafhandel och svart lögn
eller en mörk historia i klar belysning". Här vederlade han
44.
uppgifterna och påvisade det orimliga i
tidningens utsago.
Samtidigt passade han på att göra reklam för sig själv och
sitt ekonomiska välstånd.
Försvarsskriften vann blott delvis sitt syfte, då folk hellre
lyssnade till påståendena att Hagberg sysslade med vit slavh~~del.
Den tidens romaner och veckotidskrifter behandlade
flitigt detta ämne och bjödo på rafflande och hjärtslitande
detaljer om skumma figurer och hjälplösa offer. Hagberg blev
"prickad" av skärgårdsborna, som synade honom med misstänksamma blickar och ej gärna ville låta sina döttrar ta plats
på Äpplarö hotell.
Troligen har den föga smickrande uppmärksamhet, som Hagberg
genom denna historia ådrog sig, menligt inverkat på hans
ekonomiska
renomm~
och försvårat hans arbete på att uppbringa
nödigt kapital. Han slopade tanken på att bygga en restaurant
på Logudden men fullföljde de övriga arbetena. Det bestämdes
att hotellet även skulle inrymma matsal men denna blev liksom
sällskapsrummet i minsta laget. På sydvästra udden lät han
uppföra varmbad och tvättstuga. Några sommarvillor uppbyggdes
likaså. Telefon lät han också inleda, vilket var en sensation
så god som någon. Äppla~öborna spärrade upp ögonen och tyckte
,
att Hagberg var en trollkarl. På vintern var dock telefonen
stängd, varför äpplaröborna då måste traska över till Ingmarsö,
om de ville använda telefonnätet. I stället för den gamla
ångbåtsbryggan å Karl Björklunds tomt byggdes en ny ångbåtsbrygga på den plats där den alltjämt ligger. En ordentlig
väg anlades till hotellet. Hotellbygget tilldrog sig stort
intresse från öbefolkningens sida. Sprängskotten dånade, sniCkare,
murare och grovarbe t are
up p ~ y llde
ön, skutor lossade trävirke,
sand och tegelsten och ångbåten kom med möbler oc h övriga
inventarier. Det var ett f ö r Äp plarö sjudande liv som utveck lades.
Hotellet torde på allvar h a tagits i
b ruk sommaren 1 904 .
Första säsongen sköttes restaurationen av källarmästare
Ekegård. Redan från början tycks Äpplaröbaden, som den nya
anl äggningen kallades, ha b livit livligt frekvent erad. Stadiga
borgare, roade av abborrmete, seglare som voro på väg till
Furusund, ungkarlar som ville vädra livsandarna, de och många
andra gästade Äpplarö. Ännu kvarlevande av den äld re generationen vittna om att gästerna satte värde på de friska baden,
att solnedgången över Gälnan alltid var lika tjusande och
att punschen i de fyllda ishinkarna smakade s ä rskilt gott i
den milda sommarkvällen. Beroende p å anspråken prisade eller
kritiserade man mathållningen. På en punkt vara alla emellertid eniga, hotellet var oerhö rt lyhört. Väggarna voro tunna
som löv och det sades, att två personer lätteli gen kund e för a
ett samtal tvärs över ett mellanliggande rum. Denna lyhördhet
fr
har ibland givit anledning till hotfulla bultningar i väggen,
när grannen snarkat för hårt, ibland varit upphov till pikanta
indiskretioner, som påföljande dag satt s k rattet i rörelse.
Åtskilliga behjärtade fruar följde sina män ut till den nya
badorten, som lockade deras nyfikenhet. På öns stigar svärmade damer i volangprydda klädningar, med plymer i hatten och
f ö rsedda med parasoller f ö r att skydda den ömtåli g a persikohyn. Några av de djärvaste kvinnliga gästerna badade till och
med i öppna havet, därvid exponerand e en baddräkt av dåtidens
högmoderna, avancerade typ, som sträckte sig ett gott stycke
nedanför knäna oc h som v ä l skyddade kroppen mot solens bränn and e strålar. Röd- oc h vitrandiga baddräkter voro en tid
my cket på modet. De äldre och mer soi gnerade damerna fö re-
46 .
drogo ett gyttjebad i varmbadhuset. De troskyldiga kvinnliga
urinnevånarna stirrade med häpnad på dessa ex oti s k a varelser,
vilka vände upp och ner på alla hävdvunna begrepp.
Ganska snart blev det klart, att Äpplaröbaden ej skulle bli
någon lysande affär. Hagberg synes ha förmåt t grosshandlare
Knut Faugust att investera pengar i företaget. Först var de.t
meningen, att denne skulle köpa h ela företaget men Hagberg
ångrade sig emellertid och Äpplaröbaden kvarstod i hans namn.
Faugust torde ha gjort ansenliga kapitalförsträckningar och
när Hagberg år 1910 definitivt måste draga sig ur affären,
inköptes företaget vid exekutivauktion den 9 november 1910
av fru Fredrika Faug~st för ett pris av 60.000 kronor. Ett
nystartat bolag A.B. Äpplaröbaden inköpte påföljande år anläggningen för 125.000 kronor - förmodligen en transaktion
av komplicerad natur - och tre år senare försåldes Äpplaröbaden till doktor Johan Lindquist för ett pris av 70.000
kronor. Vid denna tid uppgjordes stora planer att uppföra ett
större antal villor på ön och en styckningsplan uppgjordes
med fördelning av villatomter, anläggandet av vägar m.m.
Första världskriget stäckte dessa projekt oc h · år 1915 sålde
doktor Lindquist företaget till A.B. Likvidator för samma pris
som han själv givit. Flera av intressenterna i detta företag
övertogo några av de sommarvillor, som hörde till bolaget,
varefter detta hösten 1917 inköptes av grosshandlare J.p.
Åhl~n.
Flera av lägenheterna hade under de sista sju åren
oupphörligt bytt ägare och fastighetsregistret från denna tid
gör ett mycket förvirrande intryck.
47 .
v.
Till följd av de växlande ägofärhållandena hade skötseln av
anläggnin g en blivit starkt eftersatt. Grosshandlare Ahlen, som
snart slog rot på Äpplarö och som ville ha ordning och reda
på sina domäner, satte i gång med att rusta upp ön och byggnaderna. Han förbättrade vägarna, rensade upp stigarna, placerade soffor på lämpliga utsiktsställen, byggde ut ångbåtsbryggan, förbättrade jordbruket, planterade ut gäddyngel O.s.v.
Byggnaderna lät han iordningställa, hotellets matsal utbyggdes,
en ny dansbana anlades m.m. För egen
r~~ning
uppförde h an
ett vackert chateau på öns sydsida och på den vidliggande
tomten lät även hans äldste son, direktör Gösta ÄhIen, bygga
upp en sommarvilla.
Grosshandlare Ahlen satte sin egen stämpel på Äpp larö sommartid.
Hans fru och barn bodde här från tidigt på sommaren till början
av hösten och själv vistades han också här regelbundet, njutande
helhjärtat av allt vad Äpplarö kunde bjuda på. Men han var
sa~tidigt
mån om att låta andra komma i åtnjutande därav. Han
var särskilt tillfreds, när han kunde gö ra gott åt andra. "Glad
och god skall människan vara" var hans livsmaxim och han omsatte den på ett fulltonigt sätt. För de anställda i hans stora
företag ordnade han ett semesterhem på Äpplarö och hans omsorger sträckte sig även till hotellets gäster. Han ville.,
att människorna skulle trivas på Äpplarö. I sina strävan d en
hade han ett aldrig svikande stöd av sin maka, fru Maja ÄhIen ,
vilken betraktade Äpplarö som sitt andra hem.
Följden härav blev, att de som en gång lärt känna Äpplarö,
gärna återvände dit. Det uppstod en s kara äpplarövänne r,
so~
regelbundet bänkade sig på Vaxholm 11:s hårda säten, Som t a ppe rt
48 .
genomledo resans besvärligheter och som andades befriade ut
,
när de sågo den första konturen av Äpplarö stiga upp i fjärran.
f.. tskilliga sommargäster bodde här från maj till sep tember och
reste högst ogärna tillbaka till huvudstaden. Barn som tillbragt sina somrar här längtade tillbaka hit var de än h amnade
på jordklotet. De första liljekonvaljerna i
den ljusa grönskan i
i
slutet av maj,
juni, den stekande värmen på badklipporna
juli, de feta strömmingsgäddorna i augusti och de klara
färgerna i september, allt detta gav uttryck för öns välsignade
håvor till människorna. Och man kan instämma i
slutorden till
en amatörskalds utgjutelser vid en kräftfest på Äpplarö: "I
sensommaraftonens skymning vi hylla vår ljuvliga ö och lyssna
till suset från vinden, som drar över martall " och sjö".
För alla som vistades sommartid på Äpplarö var midsommaraftonen den stora höjdpunkten. De som bevistat denna årligen
återkommande fest ha därav ett minne, som aldrig förbleknar.
så här gestaltade den sig under 193 0 -talet. På förmiddagen
midsommaraftonen igångsattes förberedelserna. Man samlades på
ängen nedanför hotellet och plockade blommor och lÖv, medan
barn i olika åldrar fladdrade fram och tillbaka och uppspelta
knähundar skällde i himmelens sky. Majstången kläddes av
flitiga kvinnohänder och starka män reste den inför barnens
beundrande blickar. Klockan 7 på kvällen tågade festskaran
under musikens toner in på ängen. De äldre deltagarna togo
plats på västra kortSidan, som gav en god utblick över området.
Pojkar och flickor kilade omkring som löjor och voro uppfyllda
av spänning och förväntansfullhet. Småningom ordnade sig skarorna
och ingenjör Valle Bergström tog ledningen av festspelet. Fö rst
dansades ringlekar kring majstången såsom "Räven raskar över
isen" ,"Sju vackra flickor i
en ring", "Vi äro musikanter" m. fl.
Därefter igångsattes idrottstävlingar, vilka i fr åg a om utom-
49.
ordentliga sportprestationer, l i del sefull t
i~tresse,
för -
bryllande situationer, väldiga app l åd å skor och sto rar tade
priser kunde väl mäta sig med antikens oc h nutidens största
sportevenema ng . Små p ysar om 2-3 år stul tade energiskt fram
över banan, följ da av sina mödrars oroli ga och beundrande
blickar, flickor i
tio å rsåldern l öpt e mot målet med f ladd r ande
hår och lysande ögon , p oj k ar på tolv å r kämpade fö r bittrat
skuldra vid skuldra, unga damer i förlovningsåldern k astade
resolut av sig skorna oc h sprungo som hindar i
silkesstrumpor,
män i den gyllene medelåldern löpte stafett me d h eli g g löd och
svuro över d en tilltagande f etman, ja till och med äldre gent lemän erinrade sig plötsligt sin
kastade sig med friskt mod in i
Q~gdoms
idrottsbravader och
striden. Vall e Be rgström sj ä lv
ställde upp i alla idrottsgrenar och visade sig trots sina
grånade lockar vara ett spänstfenomen av rang. Komiska s,i tuationer uppstodo under säcklöparnas g alopper över d en tuviga
banan, de som med munnen skulle plocka upp ett äpple ur en
vattenfylld spann blevo mer rentvättade än de tänkt si g och
den via näsan skedda utväxlin g en aven tom tändsticksask mellan
stafettdeltagarna krävde en teknisk skickli ghe t och en passande
näsform, som ställde st ora anspråk p å deltagarnas färdighet
och anletsdrag. Skratten ekade mellan träden men tåreflöden
kunde också uppstå, när de yngsta geltagarna ramlade pladask
på näsan just framför målsnöret och gingo miste om ett första
pris.
PrisutdeL~i ng en
försiggick under högtidliga former och
bjöd på en mängd ståtliga presenter, alltifrån le k saker för de.
yngsta till resväskor och rökta korvar åt de äldsta. Över d et
h ela spelade grosshandlare Åh l~ns vänsälla leende.
Därefter vidtog dans på dansban an och t ill d en samlades alla
på trakten, som kunde ta ett danssteg. Fr ån Husa rö, In gmarsö ,
Svartsö, Ed ö , Lagnö, Stenvik m.fl. platser strömmade båtar till .
50 .
L~~gväga segelbåtar hade redan på eftermiddagen i
den tynande
sydliga brisen sökt sig fram till Äpp larö. Vid niotiden på
kvällen kom den stora invasionen av motorbåtar. Det knattrade och
d~mkade
på alla fjärdar av båtar, som hade kurs på
Äpplarö. I hamnen trän g des på midsommaraftonens kväll 60-70
motorbåtar av högst skiftande slag. Man s åg där sida vid sida
rejäla fiskarbåtar, högfärdiga racervidunder, överbyggda
familjebåtar av äldre modell och beskedliga utombordssnurror.
Alla voro de prydda med lövruskor och från alla båtar troppade
folk i land, som med raska steg
Där rådde uppsluppen glädje
gårdskarlar i
v~~drade
till dansbanan.
och friska takter. Stadiga skär-
svarta kläder dansade hambo, så att det gungade
i golvbräderna, kvinnliga kuttersmycken demonstrerade det
sista byxmodet, unga adonisar visade upp de nyaste tangostegen,
äldre par återupplivade bekantskapen med polka och schottiseh
och små knattar lärde sig här de första dansstegen. Evert
Taubes "I Raslagens famn!! ljöd melodiskt över nejden och på
orkestertribunen satt Ville med sitt stora dragspel och sjöng
med full hals årets schlager. Det var trångt men trevligt på
dansbanan. Ingmarsöborna sökte ställa till gruff men blevo
snabbt utkastade och avlägsnade sig svärjande. Det var ordning
och hyfsning på midsommarglädjen och det 'Tar detta, som gav
festen dess stil och som lockade dit folk år efter år.
Allt eftersom timmarna gick, sjönk solen i nordväst över
Ljusterölandet och kvaQsrodnaden lade sig som ett purpurskimmer över vattnen. Men länge var solen ej borta och snart
började det ljusna i nordöst. Då samlades alla deltagarna på
toppen av det närliggande berget för att härifrån se solen
gå upp. Enligt gammal god sedvänja s tod fru Maja l\hl ~n här för
rusth å llet. Iförd sin daladräkt och assisterad av d e li kaså
51.
nationalklädda kvinnli g a familjemedlemmarna bjöd hon al la äpplaröbor och utsocknes - på kaffe oc h pi lsner,
smörg~sar
och vetebröd . En sång are st ä mde upp en hymn till sommaren och
fosterlandet och så steg solen upp ur havet, färgande de lätta
molnen på himlen i
svag rosa.
Midsommarfesten på Äpplarö var betec knande för den anda, som
skapats av grosshandlare Åhl ~n oc h h ans fru och som lever
vidare med traditionen s makt. Det generösa sinnelaget, den
vänliga omtanken, den sunda glädjen i ärbara former, den
svenska tonen med klang från Dalarne, allt detta och mer därtill gav liv och form åt sommaren p å Äpplarö. Det vilar n ågot
tryggt, naturligt och trivsamt över denna ö, som icke bjuder
på mondäna nöjen men som g er människorna vad de verkligen
behöver av avspänning, sinnesfrid och äkta glädje över tillvaron.
-0-