Moderniteten imiterad

Lunds universitet
Litteraturvetenskapliga institutionen
Handledare: Per Erik Ljung
2010-06-01
Göran Hjalmarsson
LIV014
Moderniteten imiterad
Om dokumentarism och autenticitet i Lotta Lotass
författarskap 2000-2009
Innehåll
I. Inledning
s. 3-8
1:1 Utgångspunkter och problemställning…………………………………………..s. 3
1:2 Metod och disposition.…………………………………………………………..s. 4
1:3 Dokumentarism – en översikt…………………………………………………...s. 5
II. Avhandling
s. 9-29
2:1 En tematisk inriktning…………………………………………………….…..…s. 9
2:2 Kritikern och författaren – en gemensam poetik…………...…………………..s. 13
2:3 Genreupplösning……………………………………………………………….s. 15
2:4 Intertextualitet och parodi……………………………………………………...s. 19
2:5 Protokollets poesi……………………………………………………………....s. 21
2:6 Tiden och den polyfona romanen………………………………………………s. 23
2:7 Tredje generationens dokumentarism………………………………………….s. 27
III. Sammanfattning
s. 30-31
Källor och litteratur
s. 32-34
Otryckta källor…………………………………......................................…………...s. 32
Tryckta källor……………………………..…………………………………………s. 32
Litteratur……………………………………….…………………………………....s. 33
Övrigt…………………………………………..…..……………………………….s. 34
2
I. Inledning
”Att skriva historia är så svårt att de flesta
historieskrivare nödgas göra eftergift åt sagans
teknik.”
– Erich Auerbach 1
1:1 Utgångspunkter och problemställning
Lotta Lotass, född 1964 i Borgsheden i Dalarna, framstår allt mer som en av de verkliga
centralgestalterna för det svenska litterära 00-talet. Mellan romandebuten i augusti 2000 och
inträdet i Svenska akademien i december 2009 har hon utkommit med en lång rad
skönlitterära verk: ett antal romaner, teaterpjäser, hörspel och artiklar, samt en trilogi av
nätpublikationer. Hon har dessutom under samma period disputerat på en avhandling om Stig
Dagerman vid Göteborgs universitet.
Utgångspunkten för den här studien har varit en recension av Lotass roman Tredje
flykthastigheten där Jan Arnald diskuterar dokumentarismens utveckling i Sverige.2 Han hittar
ursprunget till genren i tysk efterkrigslitteratur där författare som Alexander Kluge m.fl.
komplicerade gränserna mellan fakta och fantasi genom att blanda olika dokumentgenrer. När
dokumentarismen sedan importerades till Sverige under 60-talet förvandlades den, menar han,
till maoistiska rapportböcker med en mer oproblematisk relation mellan skrift och verklighet.
Arnald välkomnar den utveckling som skett sedan dess. ”Dokumentarismen förblev i hög grad
marxismens fånge ända fram till den ’postmoderna’ generationen, där den kanske tydligaste
förnyaren är Steve Sem-Sandberg, vars eleganta närmande till strikta fakta formar en alldeles
egen nisch. Och så har vi nu Lotta Lotass.”3
Arnald framhåller att researchen i Tredje flykthastigheten är lika övertygande och
faktabasen minst lika fast som hos de gamla rapportförfattarna, men att alla likheter slutar där.
Det som stiger ur bokens redogörelse för rymdforskningen i Sovjetunionen är någonting
1
Erich Auerbach, Mimesis: Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen, Stockholm 2005 (ty. orig.
1946), s. 30.
2
Lotta Lotass, Tredje flykthastigheten, Stockholm 2004.
3
Jan Arnald, ”Moderna män på månen”, GP, 13.2.2004.
3
diametralt motsatt andan i en rapportbok. ”Tredje flykthastigheten är kanske inledningen på
ett slags ’tredje generationens dokumentarism’.”4
Detta reser en rad frågor värda att lyfta fram. För Tredje flykthastigheten är inte den
enda av Lotass romaner som har ett dokumentärt material som utgångspunkt. I stort sett allt
vad hon skrivit utspelar sig i historisk tid, i någon mån baserat på verkliga händelser eller
personer. Eftersom syftet och tillvägagångssättet hos Lotass är något så uppenbart annorlunda
än hos dem som tidigare fått epitetet dokumentärförfattare frågar man sig: Vad är egentligen
dokumentarism? Är Lotta Lotass dokumentarist? På vilket sätt förhåller sig hennes
författarskap till den dokumentära genren?
1:2 Metod och disposition
Det finns en sällsam konsekvens hos Lotta Lotass. Hennes texter är delar av ett större
pågående verk lika mycket som de är fristående avslutade romaner. Man kan med fog påstå
att hon bygger ett författarskap snarare än att försöka skriva den perfekta boken. Allt hänger
på ett eller annat sätt samman, vilket också är den främsta anledningen till att inte bara
romanerna utan författarens samtliga utgivna texter under perioden ingår i föreliggande
uppsats.
I studiens båda inledande avsnitt presenteras en mer sammanfattande genomgång av
författarskapet där några centrala tematiska element tas upp samt vilka ämnen Lotass
intresserat sig för som skribent i dagstidningar och tidskrifter. Därefter följer fyra avsnitt där
ett antal aspekter på författarskapet granskas genom närläsning. Det är i tur och ordning
analyser av genreöverskridandet och de många olika stilar som förekommer i författarskapet,
intertextualitet och parodierandet av den litterära kanon, användandet av det tekniska språket
och påverkan från de naturvetenskapliga fälten, samt ett avsnitt om den polyfoni som är
kännetecknande för författarskapet. Slutligen knyts detta samman med en jämförelse med den
svenska dokumentarismen.
De teoretiska verk jag framförallt använder mig av är Narrative Discourse
5
av den
franske narratologen Gérard Genette, samt de båda Dostojevskijs poetik 6 och Författaren och
4
Ibid.
Gérard Genette, Narrative Discourse: An essay in method, New York 1980 (fr. orig. 1972).
6
Michail Bachtin, Dostojevskijs poetik, Gråbo 1991 (ry. orig. 1963).
5
4
hjälten i den estetiska verksamheten
7
i vilka den ryske språkteoretikern Michail Bachtin
framlägger sina idéer om den polyfona romanen. Dessutom används Linda Hutcheons
postmodernistiskt färgade teorier om historiografisk metafiktion och parodi, hämtade ur
författarens A Poetics of Postmodernism.8 Närmare förklaringar av de begrepp och idéer som
Genette, Bachtin och Hutcheon använder presenteras i anslutning till de aktuella kapitlen. Den
litteratur som rör dokumentarismen kommer däremot behandlas separat i nästföljande avsnitt.
1:3 Dokumentarism – en översikt
Ordet ”dokumentarism” sägs dyka upp första gången 1957.9 Tar man del av vad som skrivits i
ämnet skulle man också kunna tro att det är en företeelse som endast existerat kring 1960 och
under ytterligare något decennium, att det är en utdöd genre. När det gäller definitionen av
den litteratur som går under namnet dokumentarism är gränserna däremot inte lika tydliga. De
förslag som ges är många och vaga, ingen tycks riktigt kunna förklara begreppets innebörd.
I antologin Documentarism in Scandinavian Literature framträder en rad skribenter med
olika aspekter på genren. Det är ett omfattande arbete där några av de medverkande också
söker definiera begreppet dokumentarism. Efter sin sammanfattande genomgång av genren
ger Rolf Yrlid följande definition:
Documentary, comprehensive term for an artistic attempt to describe an
actual chain of events or a situation by means of documentary material. A
characteristic of a documentary work is that the documentary matter, while
retaining its authenticity, is endowed with new meaning, often of a political
nature, because of the way it is arranged and/or the way it is combined with
fictive sections. There exists no common, independent exterior form of
literary documentary. Possibly montage can be seen as a general feature
characteristic of form. Next to pure text collages and reportage, the
dominating forms of literary documentary in prose are the report and the
documentary (or nonfictional) novel. 10
7
Michail Bachtin, Författaren och hjälten i den estetiska verksamheten, Gråbo 2000 (ry. orig. 1979/1986).
Linda Hutcheon, A Poetics of Postmodernism: History, Theory, Fiction, London & New York 1988.
9
Rolf Yrlid, ”The Elusive Documentary: the Swedish Documentary Movement with an Attempt at a Definition”,
Documentarism in Scandinavian Literature, red. Poul Houe & Sven Hakon Rossel, Amsterdam/ Atlanta 1997, s.
24.
10
Yrlid, ”The Elusive Documentary”, s. 34.
8
5
Man kan invända mot somligt i denna beskrivning. Är det exempelvis inte en självmotsägelse
att tala om en ”ickefiktiv roman”? I alla avseenden är det slående hur bred och vag Yrlids
definition ter sig. För hur många skönlitterära verk av vitt skilda slag skulle inte kunna
rymmas inom denna kategorisering? På den punkten är Yrlid långt ifrån ensam. I en artikel i
Svenska Dagbladet sammanfattar Steve Sem-Sandberg det hela på följande sätt: ”Säg
dokumentärlitteratur och de flesta vet vad som avses. Be om en definition av begreppet och
den tidigare så tvärsäkre börjar sväva på målet.” 11 Utöver den snäva tidsbestämmelsen är det
just detta som är talande för den litteratur som behandlar de dokumentära genrerna.
Sven H. Rossel föreslår i sitt bidrag till antologin tre olika kategorier av dokumentarism.
Kategori ett: Själva dokumentet utgör verket, det är så att säga sitt eget medium. Kategori två:
Dokumentet tjänar som utgångspunkt eller inspirationskälla för det fiktiva verket, dokumentet
används för att förstärka textens trovärdighet eller för att klargöra ett särskilt budskap.
Kategori tre: Det dokumentära är inget annat än ett litterärt knep, ett element i en narrativ
strategi. Rossel ställer också frågan: “have we not abandoned the traditional documentarist’s
view of reality as real in favour of reality as a construction?”12
Verkligheten som litterär konstruktion är något som också Lars-Olof Franzén berör i sin
essä ”Det dokumentäras estetik”. Franzén gör här skillnad mellan dokument och dokumentär:
Dokumentet är det faktiska vittnesbördet, det dokumentära är användningen av det. ”Den
dokumentära romanen är alltid byggd över ett dubbelt perspektiv: ämnets och berättarens. Hur
objektiv den senare än vill förhålla sig, så tvingas han till oupphörliga val mellan olika delar i
sitt material. Sättet att arrangera är hans första estetiska handling, men sällan den sista.”13
Steve Sem-Sandberg pekar på att en dokumentär text lika väl kan dra åt det
journalistiska hållet som ges en litterär form. ”Den enda gemensamma nämnaren är att
författaren använder fakta för att komma längre än vad han skulle ha gjort med konventionella
fiktiva medel. Genom att i texten inkorporera rättegångsprotokoll, brevutdrag och annat
material kortas sträckorna mellan referat och analys, en viss typ av psykologiska schabloner
undviks; över huvud taget skapas större spänst och dynamik i framställningen.”14 Men den
viktigaste förtjänsten, menar Sem-Sandberg, gäller upplevelsen av texten som en verklighet i
egen rätt. ”Denna typ av roman har inte som primärt syfte att få oss att se någonting framför
oss; den illusionsestetik som präglar den moderna realistiska romanen är den i grunden
11
Steve Sem-Sandberg, ”Dokumentär – en repertoir av retoriska grepp”, SvD, 11.1.1998.
Sven H. Rossel, ”Scandinavian Documentary Fiction”, Documentarism in Scandinavian Literature, s. 21.
13
Lars-Olof Franzén, ”Det dokumentäras estetik”, Danska bilder: Punktnedslag i dansk litteratur 1880-1970,
Stockholm 1971, s. 156.
14
Sem-Sandberg.
12
6
främmande. Istället skapar den sin egen värld med hjälp av de dokument den återger eller de
formelement den inkorporerar.”15
Ett återkommande problem gäller gränserna mellan de olika närbesläktade
undergenrerna, främst det som kallas dokumentärroman och det som kallas rapportbok. I Att
ge den andra sidan röst presenterar Annika Olsson en grundlig studie av den svenska
rapportboken och konstaterar att genren utgör en underavdelning till dokumentarismen. 16
Författaren studerar här rapportboken i allmänhet och genrens tre mest omtalade verk i
synnerhet; Rapport från kinesisk by av Jan Myrdal,17 Gruva av Sara Lidman18 samt Rapport
från en skurhink av Maja Ekelöf.19
Vad är en rapportbok? Vad är skillnaden mellan dokumentarism och reportage? I en
essä från 1976 diskuterar Rolf Yrlid begreppen utifrån utvecklingen sedan mitten av 60-talet.
”Men också Alexander Kluges textcollage Schlachtbeschreibung (1964) kom, att i brist på en
bättre beteckning, kallas dokumentär och idag har begreppet vidgats till att gälla i stort sett
alla prosatexter som innehåller material som inte fabulerats av författaren, utan som denne på
ett eller annat sätt övertagit.”20 Detta skulle alltså räcka för att kalla en text för dokumentär.
När det gäller skillnaden mellan dokumentärroman och rapportbok påtalar Yrlid de exempel
där författaren endast påverkar materialet i mycket liten utsträckning, där författaren fungerar
”enbart
som
sekreterare”.21
Yrlid
menar
att
dokumentärromanen
i
motsats
till
protokollsdokumentären är episk, det vill säga har en fabel. ”Den återger alltså inte bara en
situation eller reaktion på en situation, utan den är väsentligen ett slags rekonstruktion av ett
historiskt förlopp.”22 Detta är möjligen tillräckligt för att åtskilja reportaget och
dokumentärromanen åt, men inte för att avgränsa dokumentärromanen från den historiska
romanen. Enligt Yrlid krävs att dokumentärromanen innehåller uppgifter om hur författaren
förhållit sig till befintligt källmaterial, den måste alltså själv deklarera sin avsikt att vara en
dokumentärroman. ”I praktiken innebär detta, att dokumentärromanen nästan alltid är försedd
med ett förklarande förord. Ett förord kan naturligtvis aldrig bli ett nödvändigt eller
tillräckligt kriterium på en dokumentärroman, men det torde ändå kunna fungera som något
slag av indicium, inte minst när det gäller att avgränsa dokumentärromanen från den
15
Ibid.
Annika Olsson, Att ge den andra sidan röst: Rapportboken i Sverige 1960-1980, Uppsala 2002.
17
Jan Myrdal, Rapport från kinesisk by, Stockholm 1963.
18
Sara Lidman/Odd Uhrbom, Gruva, Stockholm 1968.
19
Maja Ekelöf, Rapport från en skurhink, Stockholm 1970.
20
Rolf Yrlid, ”Dokumentaristiskt credo”, BLM, 1976:5, s. 284.
21
Ibid.
22
Ibid.
16
7
pseudodokumentära romanen, det vill säga den roman som byggts upp med hjälp av fingerade
dokument.”23
Jan Myrdal redogör i sitt förord till Rapport från kinesisk by för bokens uppkomst:
”[J]ag är verklighetens tolk, icke dess vanställare.” 24 På liknande sätt gör Sara Lidman med
Gruva. Lidman har själv sagt att hon inte skrev boken; gruvarbetarna gjorde det. Författaren
nedtecknade helt enkelt vad de berättade för henne. Men den objektiva hållning Lidman
hävdar är förstås komplicerad. Annika Olsson visar övertygande hur de intervjuer Gruva
bygger på har arrangerats och komprimerats för att fungera i bokform. Genom att jämföra
texten med de ursprungliga bandinspelningarna blir det tydligt hur det sätt på vilket frågorna
ställs även styr svaren. På så vis blir Sara Lidman också medskapare till den verklighet som
skildras, även om detta inte varit hennes syfte.
Den mest kända svenska boken i den genre vi kallar för dokumentarism är förmodligen
Legionärerna från 1968.25 I Per Olov Enquists roman om baltutlämningen är berättaren i
större utsträckning delaktig
i handlingen,
om inte rent av dess
huvudperson.
Verklighetsavbildningen är också mer uttalat problematisk än hos Lidman och Myrdal,
berättaren tvingas kapitulera inför det omöjliga sanningsanspråket. Rolf Yrlid ser till skillnad
från Franzén och Enquist inte sanningsfrågan, överensstämmelse mellan verkligheten och den
litterära texten, som det centrala problemet. ”Det som skiljer dokumentärromanen från övriga
romaner är att dokumentärromanförfattaren i varje enskilt fall anger såväl arten som graden av
sanning. Eller säg: att han borde göra det.” 26 Yrlid menar att det dokumentära borde vara
något annat än ett medel för att skapa verklighetsillusion, det bör även vara ett verktyg att
använda som diskussion om verkligheten.
23
Yrlid, ”Dokumentaristiskt credo”, s. 285.
Myrdal, s. 9.
25
Per Olov Enquist, Legionärerna: En roman om baltutlämningen, Stockholm 1968.
26
Yrlid, ”Dokumentaristiskt credo”, s. 287.
24
8
II. Avhandling
”Sanningen struntar jag blankt i. Den intresserar
mig inte alls.”
– Lotta Lotass 27
2:1 En tematisk inriktning
Redan i debutromanen Kallkällan finns fröet till det dokumentära spår Lotta Lotass senare
utvecklat.28 I skildringen av livet i glesbygden bryter emellanåt den stora världen in. Inte bara
genom de frånvarande släktingarnas amerikabrev utan även via de berömda män vars öden
präglar tiden. Polarseglaren John Franklin nämns helt kort. Det sägs att hans vålnad besöker
en av de byar där romanen utspelar sig. Gustaf Daléns porträtt instucket i en bibel leder in på
en utvikning om de experiment vilka kostade den svenske vetenskapsmannen synen. Utan
egentlig koppling till romanens handling nämns också ingenjör Andrées expedition och dess
sedan länge försvunna manskap. Band II: Från Gabbro till Löväng utspelar sig i en liknande
miljö som debuten.29 Här tecknas den religiöst präglade tillvaron bland skogsarbetare runt
förra sekelskiftet. En av få tidsmarkörer skapas genom att någon sägs vara lik Sven Hedin,
vilken i pressen synts posera sittande på kamelryggen. Även David Livingstone passerar
genom berättelsen, till synes utan betydelse för handlingen. Som en fristående fortsättning på
de redan nämnda glesbygdsskildringarna ger skymning: gryning bilden av vad som sker
efteråt.30 Inte bara efter en utvandring till Amerika utan också efter döden. Här kämpar udda
namnlösa gestalter mot kyla och svält på en hård vandring över ödsliga karga slättlandskap.
Ibland tränger verkligheten igenom de oklara konturerna, ibland minns de sina liv.
Dessa tre romaner utgör en första fas i författarskapet. Med sina dialektala inslag för de
närmast tankarna till författare som Sara Lidman eller Torgny Lindgren och skiljer sig i så
måtto från författarens senare. Det är just användandet av historiska personer som är den röda
tråd vilken löper genom hela författarskapet.
27
Kettil Johansson, ”Att göra en kofés”, Allt om böcker, 2003:2, s. 20.
Lotta Lotass, Kallkällan, Stockholm 2000.
29
Lotta Lotass, Band II: Från Gabbro till Löväng, Stockholm 2002.
30
Lotta Lotass, skymning: gryning, Stockholm 2005.
28
9
I Aerodynamiska tal vänds perspektivet bort från de fattigas provinser och istället upp
mot himlen.31 Här tecknas flygets historia från bröderna Wrights korta stapplande försök
1903, via två världskrig, fram till 1947 då man i en B-29:a kunde färdas i överljudsfart. I korta
stycken ger författaren ordet till dem som var med. Om långa förberedelser, lyckade flygturer
och misslyckade startförsök på otillgängliga stäpper, om piloter som överlever krascher och
piloter som inte gör det. Denna flyghistorik får sin naturliga fortsättning i Tredje
flykthastigheten. Från föregångarens mer oidentifierbara flyglandskap, oftast över
amerikanska öknar, utspelar sig denna helt och hållet i Sovjetunionen. Vi har förflyttat oss
några år framåt, människan har tagit nästa steg, ut i kosmos. Romanens epicentrum ligger vid
tiden kring 1961 då Jurij Gagarin blev den första människan i rymden. Härifrån dras trådar
framåt och bakåt i tiden, från tidigaste barndom till begynnande flygdrömmar via hårda
förberedelser och utgallring, ärofull framgång, till ett desillusionerat efteråt. Det är på intet
sätt fråga om en biografi över Gagarin, han blir synlig bara vid ett fåtal tillfällen innan han
åter försvinner in i det väldiga sovjetiska systemet. Istället är det de bortglömda
kosmonauternas historia som berättas, existentiellt snarare än politiskt. ”Om jag faller i
skogen, ljudlöst i en djup snödriva, och ingen ser mig, har jag då verkligen fallit?”32
Även som dramatiker har Lotta Lotass tagit avstamp i ett historiskt material. Så till
exempel i Dalén som i februari 2008 hade premiär i Stenstorp, platsen där Gustaf Dalén
föddes 1869.33 I pjäsen för den åldrade ingenjören – uppfinnaren av belysningskonstruktioner
för fyrar, och som blev blind efter en gasexplosion – ett sista samtal med Ljuset. Att Lotass
skrivit en pjäs om en vetenskapsman som Dalén är knappast förvånande med tanke på hennes
övriga verk. Men det är inte enbart framstående män som får plats i författarskapet. Pjäsen
Samlarna handlar om bröderna Collyer som 1947 hittades döda i sitt hem i Harlem, New
York.34 De hade under många år isolerat sig i vad som en gång varit ett välbärgat hem men
som till slut blivit ett nästan ogenomträngligt sopberg av tidningar, böcker, möbler och avfall
där råttorna fått härja fritt. Liksom Samlarna handlar romanen Min röst skall nu komma från
en annan plats i rummet om utanförvarelser i 1900-talets USA.35 Bokens huvudpersoner är
fem seriemördare varav fyra är autentiska, Ted Bundy, John Wayne Gacy, Ed Gein och
Jeffrey Dahmer, här kallade Kaninen, Clownen, Aposteln och Odjuret. Titeln är hämtad från
Sveriges Radios provsändningar i stereo där man med hjälp av just frasen ”min röst skall nu
31
Lotta Lotass, Aerodynamiska tal, Stockholm 2001.
Lotass, Tredje flykthastigheten, s. 116.
33
Lotta Lotass, Dalén, Stockholm 2008.
34
Lotta Lotass, Samlarna, Stockholm 2005.
35
Lotta Lotass, Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, Stockholm 2006.
32
10
komma från en annan plats i rummet” rätt skulle placera ut sina högtalare för perfekt
stereoåtergivning.
Det dokumentära spåret är också centralt för Arkipelag, där ett antal texter samlats
under den gemensamma beteckningen ”Hörspel”. 36 I bokens avslutande noter förklaras
bakgrunden till en av texterna: ”Donald Crowhurst: brittisk affärsman, född 1932, försvunnen
1969 då han deltog i Sunday Times Golden Globe Race, en kappsegling jorden runt.
Crowhurst lämnade på ett tidigt stadium den fastlagda tävlingsrutten, men fortsatte att via
radio sända felaktiga positionsbestämmelser i hopp om att, undangömd på Atlanten, kunna ge
sken av att ha genomfört seglatsen.
/
Bas Jan Ader: holländsk konstnär, född 1942,
försvunnen 1975 då han ensam seglade mellan Cape Cod, Massachusetts och Irland.
Ensamseglingen var en del av Aders verk ’In Search of the Miraculous’.”37
Nästa fas i författarskapet utgörs av en romantriptyk av ett mer svårtillgängligt slag. De
fristående romanerna – med de likartade titlarna Den vita jorden 38, Den röda himlen
39
och
Den svarta solen 40 – baserade på Kants tre kritiker, är till formen långt mer experimentella än
Lotass tidigare men fogar sig också i stort sett till den redan etablerade tematiska inriktningen.
Texterna i Den vita jorden befolkas av geografer, geofysiker, isforskare, meteorologer,
aerologer och försvunna flygare. Här finns kartritare, mekaniker, instrumentmakare,
radiotelegrafister, konstruktörer och montörer som riskerar livet under riskfyllda företag i
svårtillgänglig terräng. Karaktärerna är anonyma, ibland endast namngivna med en bokstav,
alltid underordnade sina uppdrag. Istället är miljöerna på dessa forskningsfartyg och
väderstationer desto mer utförligt beskrivna. Alltihop sker nästan uteslutande i landskap
täckta av is och snö, därav titeln. Den röda himlen utkom på nittioårsdagen av Första
världskrigets slut 2008. Det är en kortare roman om skyttegravskrigets kaos genom
sönderskjutna fält, lera, taggtråd, kyla, hunger och död. Under författarpresentationen i
bokens innerflik ges också en biografisk bakgrund till Lotass val av tema. ”Hennes mormors
far, Leonard Karlsson, var diamantborrare åt Grängesbergs Gruvbolag och försvann under
arbete i Ryssland vid Första världskrigets utbrott. Han förklarades obefintlig den 20 december
1920.”41 Första världskriget visade kanske tydligare än något annat den moderna
civilisationens dubbelhet, en dubbelhet som också är ett centralt tema genom hela Lotass
författarskap.
36
Lotta Lotass, Arkipelag, Göteborg/Stockholm 2007.
Lotass, Arkipelag, s. 137.
38
Lotta Lotass, Den vita jorden, Stockholm 2007.
39
Lotta Lotass, Den röda himlen, Stockholm 2008.
40
Lotta Lotass, Den svarta solen, Stockholm 2009.
41
Lotass, Den röda himlen, (innerflik).
37
11
I sin doktorsavhandling går Lotass i polemik mot de litteraturforskare som pekat på
ångesten som den centrala drivkraften i Stig Dagermans författarskap, och menar att det
istället är frihet som är det viktigaste nyckelordet. 42 Möjligen är detta giltigt också i Lotta
Lotass eget författarskap. Frihetens fram- och baksida är åtminstone ett centralt element på
flera ställen. För karaktärerna i Aerodynamiska tal och Tredje flykthastigheten är människans
medfödda oförmåga att flyga en större konflikt än den politiska kapplöpning man råkar vara
indragen i. För andra karaktärer ser jakten på frihet annorlunda ut, även om konsekvenserna
blir nästan lika extrema. Förordet till pjäsen Samlarna avslutas med det svar som en av de
isolerade bröderna gav på frågan om varför deras liv såg ut som det gjorde; de föredrog att
vara ensamma.43
Det finns som synes en klar linje ända från debuten och framåt. Detta är tydligt vid en
genomgång inte bara av romanerna och pjäserna utan även i författarens kortare texter. Redan
i den tidigast publicerade från 1996 är det dokumentära spåret etablerat.44 Från detta tidiga
försök liksom i de följande ur tidskrifterna Ord & Bild 45 och Artes 46, via mörka noveller som
”Löftet”,47 ”Slussarna”48 och ”Försvunnen man skickar vykort från månen”49, till det
färgstarka kollaget kring Sputnik 2 ur en årsbok från Tekniska museet, 50 går utvecklingen mot
ett allt djärvare formspråk. Men den redan från början etablerade tematiska inriktningen står
fast.
Moderniteten, i dess olika former, är det övergripande ämne som är gemensamt för
samtliga verk. De män – det handlar uteslutande om män – som befolkar Lotass litterära värld
är uppfinnare, upptäckare, flygare och kosmonauter vars enda mål är att föra mänskligheten
framåt, att gå dit ingen tidigare satt sin fot. Människorna skymtar endast förbi, ansiktslösa
bakom alla detaljerade beskrivningar av infrastruktur, maskiner och byggnadsverk. På olika
sätt ställs motsatsparen människa och maskin, frihet och dödsförakt, ära och offervilja mot
varandra. Det blir en dialog mellan fattighuset i byn och den store vetenskapsmannens resa
mot Nordpolen. Det är inte svårt att också se denna dialog böckerna emellan. De förvirrade
bröderna Collyer samlar på skräp samtidigt som Jurij Gagarin förbereder sig för att bli den
42
Lotta Lotass, Friheten meddelad: Studier i Stig Dagermans författarskap, Diss: Göteborgs universitet 2002.
Lotass, Samlarna, s. 9.
44
Lotta Lotass, (ur) ”Avstånd”, Ord & Bild, 1996:5-6.
45
Lotta Lotass, ”Vägröjningen”, Ord & Bild, 1999:6.
46
Lotta Lotass, (ur) ”Terra Nova”, Artes, 1999:2.
47
Lotta Lotass, ”Löftet”, 00-tal, 2002:11.
48
Lotta Lotass, ”Slussarna”, Noveller för Världens Barn, red. Mats Söderlund, Stockholm 2004.
49
Lotta Lotass, ”Försvunnen man skickar vykort från månen”, DN, 29.7.2003.
50
Lotta Lotass, ”Femtio år sedan nu – ett Sputnikcollage”, Sverige i rymden – Dædalus 2007: Tekniska museets
årsbok, Stockholm 2007.
43
12
första människan i rymden. I den meningen känns emellanåt Lotta Lotass många texter som
en enda lång bok. Det är som om stora delar av författarskapet är utstakat på förhand redan
innan den första boken kommit ut. Som om böckerna redan var färdiga, det var bara att skriva
dem.
2:2 Kritikern och författaren – en gemensam poetik
Utöver sina skönlitterära verk har Lotta Lotass publicerat en rad artiklar i dagspress och
tidskrifter. Artiklarna är inte många till antalet men kan ändå, eller just därför att de är så få,
vara intressanta för den här undersökningen. De hör nämligen hemma i en särskild ämnessfär
och tycks vittna om en alldeles egen tematisk inriktning hos skribenten. De ämnen det är fråga
om har dessutom flera beröringspunkter i det egna författarskapet, här finns en kontinuitet
som är svår att förbise. Här följer därför en jämförelse mellan författarens skönlitteratur och
de artiklar hon publicerat.
Som kulturskribent har Lotass nästan uteslutande behandlat arbeten utanför det
skönlitterära fältet. Det finns dock undantag. I sin recension av Folke Dahlbergs återutgivna
Göta kanal från 1954 noterar Lotass den flitiga förekomsten av rapporter och dokument som
författaren använt för att berätta om kanalens tillkomst och det närmast omänskliga arbete
som låg bakom.51 Dahlbergs skildring av en färd genom kanalen varvas med tekniska detaljer
kring slussar och båtar. Den suddiga gränsen mellan fakta och fiktion liknar i flera avseenden
Lotass egen berättarteknik. Men likheterna upphör inte där. Lotass är uppenbart fascinerad
inte bara av Dahlbergs prosa utan även av hans märkliga levnadsöde, författaren som tycktes
besatt av havet och som förutom Göta kanal skrev böcker med titlar som Cartesiansk dykare,
Vättern, Den berusade båten, Segel, Sjöförklaring och Havet slutet innan han själv drunknade
i Vättern 1966. Folke Dahlberg skulle själv kunna vara en karaktär i en roman av Lotta
Lotass.
Tidskriften OEI har publicerat flera av Lotass texter. En tidig essä handlar om boken
som konstföremål.52 I en annan rör sig perspektivet från Glenn Goulds arbete som
radioljudkonstnär via dialogen i Åsa-Nissefilmerna till fågelläten. 53 Titeln till den
51
Lotta Lotass, ”Havet ger och tar”, DN, 29.9.2005.
Lotta Lotass, ”Notis om boken som volym samt John Lathams förtärande respektive Anselm Kiefers bevarande
av denna”, OEI, 2000/2001:4-5.
53
Lotta Lotass, ”Ljud/störningsundersökningar”, OEI, 2006:28-29-30.
52
13
fragmentariska ”Så ljust att det går att läsa” har flera bottnar i texten. Bland annat heter det
om en strålkastare i Las Vegas att den är så stark att man, när man passerar över den i
omloppsbana två mil upp i rymden, skulle kunna läsa en tidning. 54 Samma år publiceras också
en längre essä om flera fall där hyllad modernistisk poesi visat sig vara skriven på skämt.55
Vid en genomgång av de kulturartiklar där Lotass står som undertecknad slås man av de
historiska motiven. Som recensent i Dagens Nyheter har hon bland annat anmält en bok om
Nordenskiölds expedition med barken Vega 1879,56 en bok om tyska krigsveteraner,57 en
annan om den ryske mystikern Rasputin58 och ytterligare en annan om religiös fanatism i
USA.59 De än mer slående exemplen handlar om Andrée-expeditionen. Den första artikeln
hittar vi i Presshistorisk årsbok där Lotass granskar pressens rapportering om 1930 års
utgrävningar efter den sedan 1897 försvunna expeditionen på Vitön. 60 Nästa text är en
recension av en bok om Andrée, eller närmare bestämt en bok om det stora antal berättelser
som Andréeexpeditionen gett upphov till.61 När så en biografi om Nils Strindberg, fotografen
vid Andrées polarexpedition, utkommer, är det inte oväntat Lotass som recenserar den.62
Likadant är det när författaren framträder som kolumnist i Svenska Dagbladet. En text
handlar om den brittiske upptäcktsresanden Percy Fawcett som försvann i Brasiliens djungel
1925.63 I en annan beskrivs det sällsamma behovet av ordning som ofta återkommer i
levnadsteckningar över excentriska vetenskapsmän.64 Ytterligare en annan behandlar den
märkliga upplevelse av en ”extra expeditionsmedlem” som beskrivits av flera polarfarare,
bergsbestigare och andra äventyrare.65 Fenomenet förekommer även bland annat i
Aerodynamiska tal: ”Maj 21. Vaknade i natt med en tydlig känsla av att någon låg bredvid
mig. Det enda ljud som hördes var det öronbedövande dånet från vinden. Jag vet att Smythe
54
Lotta Lotass, ”Så ljust att det går att läsa”, OEI, 2007:31-32.
Lotta Lotass, ”Om tre försök att skapa meningslöshet”, OEI, 2007:33-34-35.
56
Lotta Lotass, “An Arctic Passage to the Far East”, [recension av Urban Wråkbergs och Gunilla Lindberg-Wadas
An Arctic Passage to the Far East] DN, 12.8.2003.
57
Lotta Lotass, ”Mandom, mod och hysteri”, [recension av Paul Lerner’s Hysterical Men. War, Psychiatry and the
Politics of Trauma in Germany 1890-1930] DN, 4.4.2004.
58
Lotta Lotass, ”Den livsfarliga hävstången”, [recension av Edvard Radzinskij’s Rasputin – Rysslands svarte
eminens] DN, 3.4.2004.
59
Lotta Lotass, ”Mormoner med rätt att döda”, [recension av Jon Krakauer’s Mord i Guds namn] DN, 6.10.2004.
60
Lotta Lotass, ”Handen saknade vante. Fynden på Vitön – en dramatisk kronologi”, Presshistorisk årsbok 2004,
Stockholm 2004.
61
Lotta Lotass, ”En svensk Ikaros”, [recension av Per Rydéns Den svenske Ikaros. Berättelserna om Andrée] DN,
15.1.2004.
62
Lotta Lotass, ”Att fotografera sin död”, [recension av Tyrone Martinssons Nils Strindberg. En biografi om
fotografen på Andrées polarexpedition] DN, 24.3.2006.
63
Lotta Lotass, ”Fawcett nådde aldrig Eldorado”, SvD, 12.9.2009.
64
Lotta Lotass, ”Allting går att ordna – lite till”, SvD, 13.6.2009.
65
Lotta Lotass, ”Den gåtfulla följeslagaren”, SvD, 3.10.2009.
55
14
beskrivit samma upplevelse. Vid ett tillfälle bröt han den enda kaka han hade med sig i två
halvor och vände sig om för att erbjuda den ena halvan till sin medresenär.”66
Det ringa antalet artiklar gör det lätt att se hur Lotass som kulturskribent påfallande ofta
väljer texter som står hennes egna verk nära, det tycks vara fråga om något mer än
litteraturkritik. Läsningen av de historiska fackböckerna kanske snarare ska betraktas som ett
slags research för det egna författarskapet, artiklarna blir närmast en förlängning av hennes
övriga skrivande. Detta gäller för övrigt inte bara de tematiska aspekterna. Två av kolumnerna
i Svenska Dagbladet kan ses som parallella studier till bokspelspraktiken i den samma år
utkomna romanen Den svarta solen.67 68
Av de kortare litterära försöken finns ett par texter som lika gärna skulle kunna
inplaceras bland kultur-/historieartiklarna. Vad som är fiktion och facklitteratur är inte alltid
lätt att avgöra. Lotass rör sig ständigt i gränslandet mellan dessa poler, något som också är en
uttalad idé genom författarskapet. ”De mest fascinerande berättelserna har nu sitt ursprung i
naturvetenskapen och ingenjörskonsten, i det djärva exakta och skoningslösa förnuftet. [---]
En hygglig fysiker är tjugo gånger nyttigare än varje poet.”69 Detta är alltså inte citat ur någon
av Lotass artiklar utan ur en av hennes romaner.
2:3 Genreupplösning
I ett nummer av tidskriften Allt om böcker från 2003 har frilandsskribenten Kettil Johansson
sammanfört författarna Torsten Ekbom och Lotta Lotass för ett samtal om arvet efter
modernismen i Sverige. Ekbom är mycket missnöjd med utvecklingen och menar att
modernismen är bortglömd och undanstökad. Lotass är mindre polemisk i synen på
förhållandet mellan realism och modernism och anser inte att hon behövt frigöra sig ur en viss
romantradition. Ekbom är skeptisk till romanen överhuvudtaget (han menar att det är något fel
med själva formen), men han tycker om Aerodynamiska tal. Genrebeteckningen på bokens
omslag är ”samling”. Det är inte en roman, det är inte noveller eller dikter, utan kort och gott
en samling. Här finns texter av stilistiskt vitt skilda slag men med flygets historia som en röd
tråd genom hela boken. I samtalet med Ekbom beskriver Lotass bokens form och bekräftar
66
Lotass, Aerodynamiska tal, s. 102f.
Lotta Lotass, ”Lönlöst att läsa böckerna planlöst”, SvD, 16.5.2009.
68
Lotta Lotass, ”Deckaren som kom i lösa bitar”, SvD, 12.12.2009.
69
Lotass, Tredje flykthastigheten, s. 122.
67
15
samtidigt den dokumentära bakgrunden. ”Att olika texter fick olika form har mer att göra med
att bakom varje text står enskilda verkliga piloter och jag tyckte att deras historier eller de
delar av deras historier jag ville arbeta med talade till mig på olika sätt. Formen bestämdes på
något sätt av detta och av det dokumentära materialet, inte av någon idé jag hade på förhand
om hur det skulle se ut.”70
Som tidigare nämnts har genreblandningen och kollagen av olika stilar en central roll
inom dokumentarismen. Det samma blir tydligt vid en genomgång av Lotass författarskap.
Mellan de renodlade romanerna och teaterpjäserna finns en rad verk av mer svårdefinierbar
karaktär. I sitt bidrag till Tekniska museets årsbok 2007 använder sig Lotass av denna
kollageteknik mer än någon annanstans. Det handlar om hunden Lajkas korta färd ombord på
Sputnik 2 men lika mycket om vad som samtidigt, i november 1957, sker världen över.
Texten är ett kollage av meddelanden från TT-Reuter, reklambudskap och anekdoter, tekniska
detaljer från Sputnik, iakttagelser av radioamatörer samt uttalanden från upprörda
djurskyddssällskap. Alltihop är sammanfogat till ett enda stycke, läsbart just på grund av
fragmentens skilda stilar. Temat står naturligtvis Tredje flykthastigheten nära även om
utförandet här är mer lekfullt och det storslagna blandats med en lakonisk humor.
Charles Mertz, engelsk pubägare, som för en dollar köpt en tomt på månen
av Planetary Development Corporation i New York vill nu veta om säljaren
kan garantera att ryssarna inte kommer före amerikanerna dit och berövar
honom hans egendom. När jag betalade var amerikanerna bergsäkra på att
hinna först. Nu står det ju klart att ryssarna ligger långt före. Jag har därför
skrivit till firman. Om de inte kan ge mig ett lugnande besked kommer jag
att vända mig till FN:s juridiska avdelning. Min avsikt var att öppna det
första badhotellet på månen. Köpekontraktet ger mig också fiskerättigheter,
badstrand och tillfällen till vintersport. Visserligen finns det inga sjöar på
månen, men vetenskapen kan säkert snabbt lösa problemet att fylla
månkratrarna med vatten. 71
Arkipelag går under beteckningen hörspel. Texterna skiftar mellan dramatik, lyrik och prosa.
Här finns en ”essädikt för flera röster”, ett ”körverk för tolv röster”, ett ”hörspel i fyra akter”
och något författaren kallar för ”tre hörspel för en röst”. Här finns också inslag av stumfilm
och gamla raspiga grammofonskivor. De medier som fanns tillgängliga runt förra sekelskiftet
används här inte endast som tidsmarkör utan också som stilistisk effekt. ”[Stenkaka. Raspigt
ljud som ur en trattgrammofon.]”72 Eller: ”[LJUD: Bandstopp. Spolar fram. Start. Rassel från
70
Johansson, s. 21.
Lotass, ”Femtio år sedan nu – ett Sputnikcollage”, s. 13-14.
72
Lotass, Arkipelag, s. 45.
71
16
gammal filmkamera.]”73 Här finns även anvisningar som skulle kunna vara hämtade ur ett
orkesterpartitur: ”[två takters tystnad]”.74
Formen och berättandets principer är i högsta grad viktigt också i och med den
romantrilogi som inleddes med boken Den vita jorden 2007. Bok är förresten inte rätt ord.
Den vita jorden är en papplåda innehållande 148 texter, vissa är små häften, andra är enskilda
blad. Allihop är omärkta, onumrerade och omöjliga att hålla reda på. Läsaren bestämmer själv
ordningen. Texterna innehåller också en rad olika stilarter av undersökningsprotokoll,
instruktionsbok, telegram, journal, loggbok, dagbok, brev, lyrik. Den röda himlen består av
100 opaginerade sidor utan vare sig punkt eller versaler. Ett enda stycke, en enda lång mening
utan början eller slut, där ordflödet endast avbryts av komma, semikolon och bindestreck, som
tillfälliga avbrott i korselden, nedslagsplatser mellan skyttegravarna. Den svarta solen är
konstruerad som ett bokspel där läsaren efter varje text får två eller flera valmöjligheter. Man
väljer en siffra och slår upp den texten. Det finns således olika vägar igenom boken och det
gäller helt enkelt för läsaren att hitta ut ur labyrinten, att ta sig från den första till den sista
texten. I de 340 fragmenten finns knappast någon rörelse överhuvudtaget mer än den läsaren
själv tvingas skapa. Istället är varje text detaljerade, sinsemellan snarlika, beskrivningar av
rum. De kan läsas som arkitektritningar över gallerior, arkader och tunnlar etc. Men det är
snarare själva läsprocessen som ett spel som är det centrala.
Också i pjäsen Speleologerna blir litteraturen en spelplan.75 En speleolog är en
grottforskare, men några sådana förekommer överhuvudtaget inte i stycket. Titeln blir istället
ett slags ordlek, man associerar till spel snarare än till speleologi. De tio ”könlösa” rollerna är
utan namn men istället försedda med varsitt beskrivande ord. Här finns en ”medlare”, en
”melankolisk”, en ”troskyldig”, en ”uppgiven”, en ”förtröstansfull”, en ”likgiltig”, en
”idealist”, en ”realist”, en ”aggressiv” samt en ”cyniker”. De tio är klädda som cricketspelare.
Här finns också öppningar för en postkolonial läsning då det talas om ”väldet” och
”kolonierna” utan att det ges någon närmare förklaring. Med tanke på cricketmotivet är det
knappast långsökt att tro att det är det brittiska imperiet som avses. Pjäsens inledande
anvisningar är en genomgång av cricketsportens regler. Själva funktionen av teaterns
scenanvisningar förändras här till skönlitterärt prosastycke i egen rätt. Samtidigt är det en
detaljerad beskrivning av reglerna med exakta mått för spelets utrustning. På så vis suddas
också gränserna mellan den litterära texten och paratexten ut.76
73
Lotass, Arkipelag, s. 107.
Lotass, Arkipelag, s. 30.
75
Lotta Lotass, Speleologerna, Stockholm 2009.
76
Begreppet används av Genette för att beskriva de texter i ett verk som inte hör till den litterära texten, dvs. titlar,
författarnamn, baksidestext och förord etc. Gérard Genette, Paratexts: Thresholds of interpretation, Cambridge
74
17
Med den vykortstrilogi som publicerats på nätet har Lotass tagit nästa steg i den
genreöverskridande utvecklingen. Detta projekt – publicerad av Autor Eter, ett forum för
nätlitteratur knutet till Litterär gestaltning i Göteborg – är lika mycket ett bildkonstverk som
ett textkonstverk. Jämsides med gamla vykort ställs texter av olika karaktär, stilen skiftar
mellan poesi, essä och filosofi mm. Redwood utgår ifrån bilder på skogsarbetare, allvarligt
poserande framför de enorma redwoodträden i Kalifornien. 77 Bilderna i Hemvist föreställer
olika mentalsjukhus.78 I Kraftverk slutligen är det fotografier inifrån olika kraftverk som
försatts med text.79 Utgivningen sker under en längre tid (Redwood mellan december 2008 och
augusti 2009, Hemvist mellan mars och december 2009, Kraftverk mellan september 2009 och
mars 2010), texterna publiceras etappvis på samma sätt som vykort skickas ett i taget.
Genreöverskridandet tar sig alltså även uttryck i användandet av nya medier. Utöver nämnda
textprojekt kan nämnas att ett avsnitt i Arkipelag – Sorgearbete – också ingått som
textelement i föreställningen snö skog tystnad, framförd av den svenska musikgruppen Twice
a man i Kazan och Moskva 2006.80
All denna blandning av genrer är förstås mer än bara litterär lek. Vi har tidigare sett hur
vissa teman och historiska personer förekommer både i Lotass egna romaner och i de artiklar
hon publicerat. Liksom konsten och naturvetenskapen korsbefruktar varandra tematiskt blir
detta även en undersökning av olika gränser inom litteraturen. Var börjar och slutar den
skönlitterära texten? När övergår romanen i poesi, var går gränsen mellan uppslagsverk och
filosofi, när blir essän roman? I en sådan text finns inga litterära hierarkier, alla genrer får lika
stor betydelse för verket.
Jan Arnald nämnde i sin recension av Tredje flykthastigheten den tyske författaren
Alexander Kluge som en av de viktigaste tidiga företrädarna för den sortens
gränsöverskridande litteratur där olika dokumentära genrer blandas. I en tidig intervju med
Lotta Lotass är också just Kluges roman Slaget (Schlachtbeschreibung) en av de tre böcker
hon nämner.81 I romanen, som utkom på svenska första gången 1965, används en rad olika
tekniker för att återskapa slaget vid Stalingrad 1942-43. Det är lätt att se hur Lotass låtit sig
inspireras av Kluge. I det följande ska vi se tydligare exempel på hur Lotass texter talar med
andra verk.
1997.
77
Lotta Lotass, Redwood, Autor Eter 2008-2009. http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/.
78
Lotta Lotass, Hemvist, Autor Eter 2009. http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/hemvist/.
79
Lotta Lotass, Kraftverk, Autor Eter 2009-2010. http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/kraftverk/.
80
Lotass, Arkipelag, s. 137.
81
Stefan Jonsson, ”Lotta Lotass: Hjälteporträtt från de öde landen”, DN, 2003.26.9.
18
2:4 Intertextualitet och parodi
Den kanadensiska litteraturforskaren Linda Hutcheon talar i sin A Poetics of Postmodernism
om historiografisk metafiktion och parodi. Hutcheon framhåller att den sortens litteratur inte
bara kräver att läsaren känner igen litterära ”spår” och historiska skeenden utan även är
medveten om vad som gjorts med dessa spår. ”To parody is not to destroy the past; in fact to
parody is both to enshrine the past and to question it. And this, once again, is the postmodern
paradox.”82 När Lotta Lotass exempelvis skriver om Gustaf Dalén både är det och är det inte
den historiska personen som framträder. Texten använder sig av Daléns biografi men utmanar
också den samma. Men det är inte bara historiska personer och skeenden som används, även
den skönlitterära kanon parafraseras på olika sätt. Utan övriga jämförelser påminner Den vita
jorden och framförallt Den svarta solen om den argentinske författaren Julio Cortázars
Hoppa hage från 1963.83 Gemensamt för dessa är att läsaren inbjuds att välja en av flera
möjligheter till i vilken ordning kapitlen ska läsas. Skillnaden är att Cortázar ger tydliga
instruktioner för möjliga alternativ, medan man hos Lotass inte får någon direkt vägledning.
Men Lotass texter talar även genom litterära referenser och citat med andra verk, vilket vi här
ska se.
Tematiken i Arkipelag följer som sagt det övriga författarskapet. Det handlar om
sjöfarare och flygare, förbi ödsliga väderstationer och droppstensgrottor, som vanligt är det
naturvetenskapen och inte människorna som står i centrum. Men dessa teman får också
litteraturhistoriska kopplingar i textens fristående repliker. I de tydliga referenserna finner vi
bland annat några av romantikens mest kända diktverk. ”Vatten, vatten överallt, och borden
börjar spricka. Vatten, vatten överallt, men ingenting att dricka.” 84 (En direkt återgivning av
Coleridges berömda dikt.)85 Därefter säger någon: ”Ensam i bräcklig farkost” 86, vilket förstås
refererar till Geijer.87 I samma avsnitt används också den antika myten om Ikaros: ”När till
solens grannskap han kommer, uppmjukar hettan det doftande vax som fjädrarna fäster.
Plötsligt har vaxet smält, han nakna armarna svänger, luft han fångar ej mer, en fåfäng rodd
82
Hutcheon, s. 126.
Julio Cortázar, Hoppa hage, Stockholm 2007 (sp. orig. 1963).
84
Lotass, Arkipelag, s. 119.
85
”Water, water, every where / And all the boards did shrink; / Water, water, every where, / Nor any drop to
drink.” Samuel Taylor Coleridge, The Rime of the Ancient Mariner, Dorset 1992 (orig. 1798), s. 30.
86
Lotass, Arkipelag, s. 119.
87
”Ensam i bräcklig farkost vågar / Seglaren sig på det vida hav / Stjärnvalvet över honom lågar / Nedanför brusar
hemskt hans grav. / Framåt så är hans ödes bud. / Och i djupet bor som uti himlen Gud.” Erik Gustaf Geijer, ”På
nyårsdagen 1838”, Dikter, Stockholm 1999, s. 190.
83
19
utan årblad. Munnen, som faderns namn till hjälp vill ropa i nöden, drunknar i mörkblått hav,
som fått sitt namn efter honom. Fadern, den arme, ej längre far, höres Ikaros!” 88 Genom att
använda Ikaros parallellt med flygplansscener sammanförs den antika myten med
moderniteten. En av texterna i Arkipelag, ”De tjugosju försvunna just den dagen”, påminner
till formen om en grekisk tragedi med en kör som då och då träder in och svarar på de olika
rollernas repliker. Här är de antika hjältarna utbytta mot flygpatruller.
KÖREN: Räddare! Tänd lampor längs med hela kusten. Led dem hem!
FLYGARE 11: Var är vi?
FLYGARE 8: Är vi nära kusten?
FLYGARE 7: Åt vilket håller ligger väster, öster?
FLYGARE 2: Vi ser inte horisonten.
FLYGARE 4: Molnskuggorna bildar öar som försvinner.
FLYGARE 1: Havet, horisonten, himlen smälter samman till en vit och
vidsträckt vägg.
KÖREN: Sänd ut hjälpare! Tiden rinner undan och försvinner! Sänd ut
sökare att leta rätt på dem, leda dem hem! 89
Exemplen på hur Lotass texter, direkt eller indirekt, talar med andra verk är många.
Aerodynamiska tal och Tredje flykthastigheten kan exempelvis ses som ett slags dialog med
Rätta virket, Tom Wolfes roman om NASA:s första bemannade rymdprogram. 90 Somliga
texter i Den vita jorden påminner om Frænkels dagbok i PO Sundmans Ingenjör Andrées
luftfärd.91 På samma sätt är det svårt att inte tänka på Vilhelm Mobergs utvandrare då man
läser Band II: Från Gabbro till Löväng och skymning: gryning. Men de intertextuella trådarna
leder också åt vitt skilda håll. Det närmast bibliska anslaget i skymning: gryning kompletteras
t. ex. med en rad som denna: ”Ni är många, säger mannen. Vi är Legio.”92 (Markus 5:9.)93 I
Kallkällan förekommer även stycken som närmast parodierar det bibliska språket: ”Första
budet. Du skall bruka lämpligt verktyg vid tändhattens fastsättande på stubinen. Andra budet.
Du skall icke bruka laddstake av hård metall. Tredje budet. Du skall alltid iakttaga
88
Lotass, Arkipelag, s. 119.
Lotass, Arkipelag, s. 51.
90
Tom Wolfe, Rätta virket, Stockholm 1982 (amr. orig. 1979).
91
PO Sundman, Ingenjör Andrées luftfärd, Stockholm 1967.
92
Lotass, skymning: gryning, s. 121.
93
”Legio är mitt namn, förty vi äro många”, Markusevangeliet 5:9, Bibeln, 1917 års övers.
89
20
försiktighet vid laddningen.”94 På tal om det antika grekiska spåret som nämnts ovan kan
tilläggas att första delen i Kallkällan är skriven på hexameter.
Det är ett tämligen brett spektra av litterära förlagor som visas upp vid en intertextuell
läsart av Lotass. ”En hygglig fysiker är tjugo gånger nyttigare än varje poet”, heter det i
Tredje flykthastigheten.95 Det påminner inte så lite om när Ivan Turgenjev låter
huvudpersonen i sin roman Fäder och söner, nihilisten Bazarov, säga: ”en duktig kemist är
tjugo gånger nyttigare än någon poet”.96
2:5 Protokollets poesi
När det gäller Aerodynamiska tal har Lotta Lotass själv berättat att hon utgått från verkliga
piloter när hon skapat sin mångskiftande bok. Men denna autenticitet är inte okomplicerad,
läsaren kan aldrig veta var gränsen mellan det dokumentära och det pseudodokumentära
egentligen går. Detta blir särskilt tydligt vid en jämförelse mellan två av författarens verk. I ett
kapitel av romanen skymning: gryning framställs i korta stycken något som verkar vara
sjukjournaler där patienternas bakgrund och symptom kortfattat beskrivs. Samma texter
används senare i Hemvist, då kompletterade med färgbilder på mentalsjukhus. Eftersom vissa
stycken är identiska i båda verken medan andra försetts med mindre ändringar frågar man sig
om författaren använt sig av riktiga journaler eller om texten är en imitation av den typen av
prosa, ett slags lek med fiktionen. Är allt som synes vara ett autentiskt protokoll verkligen
autentiskt? Några källor anges inte och inte heller infogas texterna till en löpande berättelse
vilken förklarar sammanhanget. Så här låter det exempelvis i skymning: gryning:
Intagen den 28 november. Är känd av alla i socknen och även utomsocknes.
Har rykte om sig att vara, som han själv säger, en fotvandrare av rang. Har
också blivit ökänd för sin vansinniga föreställning, vilken han har spridit vitt
och brett, att han är en framstående potatisodlare som har förädlat många
sorter. Upprepar att han kommer från rena mörkret. När han ligger i
långbadet hävdar han att det är fullt av fiskar i vattnet och låter sig inte
övertygas att det är fel. Det sorgliga i hans belägenhet tycks inte alls
bekymra honom. 97
94
Lotass, Kallkällan, s. 31.
Lotass, Tredje flykthastigheten, s. 122.
96
Ivan Turgenjev, Fäder och söner, Uddevalla 1984 (ry. orig. 1862), s. 31.
97
Lotass, skymning: gryning, s. 122.
95
21
I Hemvist är texten förändrad enligt följande:
Intagen den [oläsligt]. Är sedan länge känd av alla här i trakten och vida
omkring. Säger själv att han har rykte om sig att vara en fotvandrare och
vagabond av rang. Har även blivit omtalad för sin vanföreställning, vilken
han själv spridit vitt och brett, att han är en av landets mest framstående
potatisodlare och att han har förädlat många sorter. Upprepar att han
kommer från det han kallar rena mörkret. När han ligger i långbadet hävdar
han att det är fullt av silverglittrande fiskar i vattnet och låter sig inte
övertygas om att det är en sinnesvilla. Det sorgliga i hans belägenhet tycks
inte alls bekymra honom. Hjärttoner rena och god muskulatur. Skrattar ofta
och talar stundvis livligt för sig själv. Hans uppträdande präglas av en rastlös
iver, och han kommer dagligen med en mängd planer och förslag. 98
Detta kan dels ses som ett tecken på hur författarskapet står under utveckling, att texten inte
en gång för alla är färdig enbart därför att den publicerats. Journalanteckningen är också
exempel på hur Lotass använder sig av ett alldeles särskilt stilistiskt uttryck, en sorts prosa
som sällan brukar förknippas med skönlitteratur, ett tekniskt språk som är centralt i
författarskapet. Ett typiskt exempel hittar vi i Band II: Från Gabbro till Löväng:
”Hastighetskoefficienten c är föränderlig och beroende såväl av materialet i dikesväggarnas
beskaffenhet (friktion) som av dikets tvärgenomskärningsform och area.”99
Till ett kapitel i Aerodynamiska tal har författaren helt lämnat den berättande prosan och
istället låtit ett antal uppslagsord utgöra själva texten. 100 Dessa uppslagsord, av vilka
åtminstone somliga tycks ha mycket lite med bokens grundtema att göra, får på så vis en
poetisk styrka som inte skulle ha uppstått i ett annat sammanhang. I Band II: Från Gabbro till
Löväng har kapitlen fått titlar såsom Gagnvirke, Grobarhet, Grusharpa, Hackelse, Hjälpsådd,
Jordbrand, Jordtrötthet, Kallbräcka, Kallmur, Kantblädning, Kristtorn, Källmyr, Kärnsköra,
Laggdike och Ljusgroning etc. Uppslagsorden som utgör ett slags ram för handlingen är
hämtade ur Lantmannens bok, vars andra band också gett romanen dess titel. Orden får även
en poetisk effekt genom de, för en modern läsare, exotiska jordbruksglosorna. Effekten blir en
språklig främmandegöring där ljuden blir mer framträdande än ordens innebörd. Även i Den
svarta solen används stundtals en prosa som närmast liknar konkret poesi. Här talas om
gesimser, kastaler, karboler, sirater, embrasyrer, sparrverk, tringlar, astragaler och
98
Lotass, ”4:7, 4:8, 5:9, 5:10, 6:11, 6:12, 7:13”, Hemvist, Autor Eter 2009. Hämtat från
http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/hemvist/4.7_4.8_5.9_5.10_6.11_6.12_7.13.htm 2009-12-07, utskrift i
uppsatsförfattarens ägo.
99
Lotass, Band II: Från Gabbro till Löväng, s. 162.
100
Lotass, Aerodynamiska tal, s. 20-23.
22
hermpilastrar, om opak, entasis, vulster, atrium, langettering, meander, embrasyr, kannelyr
och intarsia mm.
Genom att det tekniska språket hämtas direkt ur den verklighet som skildras skänker
orden autenticitet åt texten och förstärker den dokumentära trovärdigheten. Dessutom bidrar
alla dessa detaljer och egennamn till att teckna bilden av människans litenhet i förhållande till
naturen. Människan är alltings mått, heter det i en av texterna i Redwood.101 Och liksom
människan utgår från sig själv för att beskriva världen och ge allting namn, använder
författaren dessa namn för att beskriva människan. Människan ger världen namn, människan
är alltings mått.
2:6 Tiden och den polyfona romanen
Idén om den polyfona romanen är den ryske språkteoretikern och litteraturhistorikern Michail
Bachtins kanske viktigaste bidrag till den moderna litteraturteorin. Det är ett existentiellt
färgat, fenomenologiskt förhållande till litteraturen som här framträder, där dialogicitet och
författarens röst är några av grundproblemen. Enligt Bachtin kännetecknas romantikens
monologiska roman av att författarens världsåskådning överförs direkt till hjältarnas patos och
därifrån tillbaka igen till författarens monologiska slutsats. Motsatsen till detta är den
polyfona romanen där en mångfald av ”självständiga och icke förenade röster och
medvetanden” utgör det grundläggande särdraget.102 Med Dostojevskij som utgångspunkt
talar Bachtin om en yttersta dialogicitet, som är något annat än den vanliga dialogformen där
materialet utvecklas inom ramen för dess monologiska tolkning mot den fasta bakgrunden av
vad Bachtin kallar för en enhetlig objektvärld. ”Den dramatiska helheten är i denna
bemärkelse, som vi sagt, monologisk; Dostojevskijs roman är dialogisk. Den är uppbyggd inte
som helheten av ett enda medvetande, som i sig upptagit andra medvetanden som objekt, utan
som en helhet av flera medvetandens inbördes växelverkan, av vilka inget blir helt till objekt
för ett annat.”103
Bachtin jämför författarens relation till sin hjälte med hur man i verkliga livet närmar
sig nya bekantskaper. Man bedömer delarna före helheten, man tycker om något, ogillar
101
Lotass, ”31:87, 31:88, 34:95, 35:98”, Redwood, Autor Eter 2008. Hämtat från
http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/31.87.31.88.34.95.35.98.htm 2009-12-16, utskrift i
uppsatsförfattarens ägo.
102
Bachtin, Dostojevskijs poetik, s. 10.
103
Bachtin, Dostojevskijs poetik, s. 23.
23
annat, och blir uppmärksam på olika karaktärsdrag efterhand som man lär känna personen i
fråga. En mer enhetlig bild framträder först senare.
Inte heller författaren finner genast det icke-slumpartade, skapande
principiella seendet av hjälten. Hans reaktion blir inte genast principiell och
produktiv och hjältens helhet utvecklas inte omedelbart ur en unikt
värdemässig relation: många grimaser, tillfälliga masker, falska gester och
oväntade handlingar uppvisar hjälten på grund av tillfälliga emotionelltviljemässiga reaktioner, på grund av författarens andliga hugskott, genom
vars kaos han måste arbeta sig fram till en sann och värdemässig inriktning,
innan hans anlete slutligen bildar en stabil och nödvändig helhet. 104
Romankaraktärer som är sina idéer, som fungerar som symboler för olika åsikter blir
reducerbara till teoretiska förklaringsmodeller. De är typer snarare än människor. Hos
Dostojevskijs karaktärer finner Bachtin det rakt motsatta. ”Dostojevskij förmådde just
gestalta en främmande idé, bevara dess fulla betydelse som idé och på samma gång även
bevara en distans, utan att vare sig bekräfta eller låta idén smälta samman med sin egen
uttryckta ideologi.”105
Hos Lotta Lotass framträder, till skillnad från hos 60-talets dokumentarister, aldrig
några ideologiska motiv. Vem författaren eller vilka hennes åsikter är, går inte att avläsa
utifrån hennes romaner. Ingen idé eller karaktär är mer betydelsefull än någon annan. Även
om det tar sig helt andra uttryck än hos en författare som Dostojevskij är polyfonin ett
utmärkande drag också hos Lotass. Istället för en berättare som steg för steg levandegör sina
karaktärer är det här ofta en rad olika röster som talar. Personliga pronomen skiftar och det är
sällan giltigt att tala om en utanför stående berättare som beskriver olika skeenden. I
skymning: gryning heter det: ”Ni är många, säger mannen. Vi är Legio.” 106 Förutom att detta
som vi sett är ett exempel på den intertextualitet Linda Hutcheon talar om, kan citatet också
läsas som ett slags nyckel till den polyfoni som är kännetecknande för Lotta Lotass. Allra
tydligast blir det kanske i Hemvist:
Vi är flera.
Vi är fler än en.
Vi räknar oss.
Vi räknar.
Och då är där alltid en för många.
Vi har flera röster.
104
Bachtin, Författaren och hjälten i den estetiska verksamheten, s. 8.
Bachtin, Dostojevskijs poetik, s. 92.
106
Lotass, skymning: gryning, s. 121.
105
24
Jag.
Och jag.
Och jag.
Och jag.
Och jag.
Vi talar en åt gången med olika, samstämmiga röster.
Ingen av oss är densamma, enskild.
Vi är alla jag.
Och jag är alla vi.
Vi vistas i det ensamma, det slitna, det brustna, det sargade och rivna.
Alla vi är alla vi.
På våra röster skall ni känna oss.
De ensamma och brustna.
Stolen som vi sitter i.
Och våra slitna bindslen.
Stödet som trycker mot våra fötter.
Bältet som är spänt runt bröstet.
Alla våra röster.
Vi vistas i de ensamma rummen.
Alla vi har ord som fäster.
Alla vi är jag.
De sargade och frusna.
Vårt bröst är en kör av stumma röster. 107
Författarens röst och berättandets utgångspunkter är något som också Gérard Genette
problematiserar i sin Narrative Discourse. Genom att studera Prousts romansvit talar Genette
om vad han kallar den narrativa instansens temporala bestämmelse samt den narrativa
instansens spatiala bestämmelse. Man kan, menar Genette, berätta en historia utan att
specificera platsen där den utspelas, denna plats är oberoende av var man befinner sig då man
berättar om den. Tiden däremot, är nästintill omöjlig att inte lokalisera utifrån berättandet, helt
enkelt därför att berättandet nödvändigtvis sker i ett eller annat tempus. Berättandets
temporala bestämmelser är alltså viktigare än dess spatiala bestämmelser. Av detta följer att
fokus måste ligga på berättarinstansens position till det som berättas. Genette ställer här upp
fyra varianter: Efterföljande dvs. berättande i förfluten tid; Föregående dvs. förutseende
berättande, vanligen i futurum; Samtidig dvs. berättande i nuet samtidigt med handlingen;
samt Inflikad dvs. att berättandet sker mellan handlingens händelser. Om den första typen är
den mest välanvända i alla slags berättande är den sista den mest komplexa, eftersom den
inkluderar flera narrativa instanser men också därför att berättelsen och berättandet kan bli
insnärjda på ett sådant sätt att det senare får en inverkan på det tidigare.108
107
Lotass, ”72:131”, Hemvist, Autor Eter 2009. Hämtat från
http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/hemvist/72.131.htm 2009-12-07, utskrift i uppsatsförfattarens ägo.
108
Genette, Narrative Discourse, s. 217.
25
Detta gäller främst berättandets tidsaspekter. En annan viktig narratologisk kugge
handlar om berättarens rumsliga position. Genette urskiljer här två typer: en där berättaren är
frånvarande från den historia han berättar (heterodiegetisk), en andra där berättaren är
närvarande som en karaktär i berättelsen (homodiegetisk). 109 Men medan frånvaro är
någonting absolut finns det olika grader av närvaro. Därför har den homodiegetiska kategorin
minst två varianter: en där berättaren är handlingens hjälte och en där han har en biroll, oftast
som vittne som observerar händelseförloppet.
An even more glaring violation is the shift in grammatical person to
designate the same character: for instance, in Autre etude de femme,
Bianchon moves all of a sudden from ‘I’ to ‘he,’ as if he were unexpectedly
abandoning the role of narrator; for instance, in Jean Senteuil, the hero
moves inversely from ‘he’ to ‘I.’ In the field of the classical novel, narrative
pathology, explicable by last-minute reshufflings and states of textual
incompleteness. But we know that the contemporary novel has passed that
limit, as it has so many others, and does not hesitate to establish between
narrator and character(s) a variable or floating relationship, a pronominal
vertigo in tune with a freer logic and a more complex conception of
‘personality’. The most advanced forms of this emancipation are perhaps not
the most perceptible ones, because the classical attributes of ‘character’ –
proper name, physical and moral ‘nature’ – have disappeared and along with
them the signs that direct grammatical (pronominal) traffic. 110
Ett tydligt särdrag hos Lotta Lotass, och som skiljer hennes verk från dem som under 60-talet
beskrevs som dokumentärromaner, är avsaknaden av kronologi i handlingen. Det är svårt att
urskilja en fabel eller episk struktur. Inte heller är det uppenbart vem som berättar, om det är
någon av textens karaktärer eller någon som befinner sig utanför handlingen. Författarskapet
visar många prov på denna flytande relationen mellan berättare och romankaraktär som
Genette talar om. Allt sker samtidigt och utan en enskild röst som leder texten framåt. Läsaren
svävar i tyngdlöshet. I Tredje flykthastigheten är det, enligt författaren själv, till ca 75 %
kosmonauten Herman Titov som för ordet.111 Men personliga pronomen växlar hela tiden
vilket inte bara ytterligare förstärker bilden av människornas obetydlighet utan även bidrar till
textens
undanglidande
karaktär.
De personer som förekommer
i
romanerna
är
anmärkningsvärt anonyma. Vi får sällan reda på deras namn eller var de kommer ifrån. Att de
trots detta framstår som komplexa människor beror delvis på att de till stor del själva för ordet
men lika mycket på den starka vilja som karaktäriserar dem. Lotass romankaraktärer
109
Genette, Narrative Discourse, s. 244f.
Genette, Narrative Discourse, s. 246.
111
Harald Bergius ”Från Borsheden och rätt ut i världsrymden”, DN, 16.2.2004.
110
26
framträder med en sådan besatthet att de blir verkliga trots sin anonymitet, trots att de sällan
talar med någon. När det väl förekommer dialog består den ofta av enstaka repliker, repliker
som dock säger en hel del om de personer som uttalar dem. ”– Jag skulle ge mitt liv för att en
gång få sitta i en av maskinerna, sade jag.” 112 Denna polyfoni är synlig inte bara i Lotass
romaner utan även i hennes andra texter. Om ett vittnesmål från sökandet efter Andréeexpeditionen noterar hon att det i berättelsen inte existerar något ”jag” utan enbart ett ”vi”. 113
Jaget är underordnat en idé som berör hela mänskligheten.
2:7 Tredje generationens dokumentarism
Likheterna mellan Lotta Lotass och vad som under 1960-talet kom att kallas för
dokumentarism ligger framförallt på ett tematiskt plan. Detta gäller de dokumentära
romanerna representerade av Sundman och Enquist såväl som de marxistiskt färgade
rapportböckerna. Men där slutar också likheterna.
Med sina skildringar av det fysiska arbetet skulle man vid en första anblick kunna tro att
Lotass verkar i samma tradition som de dokumentära Rapport från kinesisk by, Gruva och
Rapport från en skurhink. Men även om dessa sociala reportage nästan uteslutande är
inriktade på arbetets villkor är de långt mer känslosamma än Lotass texter. Arbetet är för
rapportförfattarna en spegelbild över människornas situation, för Lotass är arbetet själva
bilden. Det är en kallelse och en besatthet, tanken på en annan tillvaro existerar inte. Där
Myrdal och Lidman kan inflika ett ”gråter” i den löpande texten och på så vis addera
ytterligare autenticitet till arbetarnas berättelser, skalar Lotass istället av och tar bort all
sentimentalitet genom det kyligt naturvetenskapliga språket.
Till skillnad från hos exempelvis Per Olov Enquist, Jan Myrdal och Sara Lidman går det
inte att spåra några politiska motiv hos Lotta Lotass. Om vi bortser från de mer ideologiska
olikheterna i synen på litteraturens uppgift finner vi även en avgörande skillnad i sättet att
angripa det dokumentära materialet. Den fråga som exempelvis Enquist var upptagen av i
Legionärerna handlade om problemet med att överföra verkligheten och det historiska
skeendet till text. Det stora sanningsanspråket skapar en desillusionerad berättare som inser att
hans försök är lönlöst. Något sådant märks överhuvudtaget inte i Lotass författarskap. Första
världskrigets skyttegravar i Den röda himlen, stridspiloterna i Aerodynamiska tal och Kalla
112
113
Lotass, Aerodynamiska tal, s. 115.
Lotass, ”Handen saknade vante. Fynden på Vitön – en dramatisk kronologi”, s. 94.
27
krigets kosmonauter i Tredje flykthastigheten är produkter av författarens inlevelseförmåga
snarare än en gestaltning av historiska förlopp. Gustaf Dalén, Ted Bundy och Jurij Gagarin är
i Lotass tappning litterära skapelser snarare än historiska personer. Överföringen av
verkligheten till litterär text betraktas inte som något problem.
Denna friare syn på det dokumentära materialet skapar framförallt en mer oförutsägbar
litteratur. Steve Sem-Sandberg talar i sin tidigare nämnda artikel om hur man genom de
dokumentära stilgreppen undviker vissa psykologiska schabloner. Detta stämmer bättre in på
Lotass verk än på föregångarna. Till skillnad från 60-talets dokumentarister finns det här inte
mycket psykologi att tala om. Hos PO Sundman finns en tydlig dynamik mellan Andrée,
Strindberg och Frænkel. Hos Lotass agerar karaktärerna aldrig mot varandra, bara mot de
uppgifter de ställs inför. De är förlängningar av sina maskiner snarare än människor och kött
och blod.
En annan viktig skillnad handlar om författarens position i förhållande till texten. I
Lotass verk finns inte den självcentrering som är påtaglig i inte minst Legionärerna. Istället är
det en kör av röster som möter läsaren. Monofonin i tidigare generationers dokumentarism är
utbytt mot en polyfoni där författaren lämnar sig själv utanför texten. Detta skapar i
förlängningen en annan autenticitetsupplevelse än hos föregångarna, det är det dokumentära
materialet och inte berättaren som ”bestämmer” textens form. Vid en jämförelse med
Ingenjör Andrées luftfärd blir detta särskilt tydligt. Rossel talar i sin artikel om hur Sundman
själv skapar dokumentet. “The story is based on historical facts; however, the ’document’
which forms the entire narrative, Frænkel’s diary, is completely fabricated. Nevertheless,
Sundman himself considers his work to be a ‘documentary novel founded upon historical
facts.”114 I Sundmans fall kan man dessutom anmärka på problemet med att i en roman med
realistiska anspråk låta en avliden person vara bokens berättare. Frænkel beskriver i sin
avslutande dagboksanteckning hur kylan och svälten slutligen ändar hans liv. ”Jag var ännu
ung.”115
Steve Sem-Sandberg hävdar i sin artikel att vad som helst inte kan vara en roman, men
att en roman däremot kan vara i princip vad som helst. 116 Hos Lotta Lotass blir denna frihet ett
utforskande av romanens genregränser såväl som av den verklighet som behandlas. Ett spår ut
över kartans vitaste fläckar, en undersökning utan entydiga resultat, frågor utan svar. ”Världen
är intet annat än en anhopning av mineral. Vi besitter kunskapen och kan därför bedöma
114
Rossel, s. 3
Sundman, s. 329
116
Sem-Sandberg.
115
28
människorna efter den kosmiska värdeskalan. Vi iakttar dem genom våra ventiler som genom
ett slags forskningsinstrument. Vi repeterar mänsklighetens historia.”117
III. Sammanfattning
Utgångspunkten för den här uppsatsen var en recension av Tredje flykthastigheten där Jan
Arnald diskuterade dokumentarismens utveckling i Sverige och föreslog att Lotta Lotass
roman möjligen kunde vara inledningen till en tredje generationens dokumentarism. Den
naturliga följden av detta har varit att fråga sig vad dokumentarism är, om Lotass är
dokumentarist samt på vilket sätt hennes författarskap förhåller sig till genren. Genom att ta
del av vad som skrivits om dokumentarismen i Sverige samt peka på exempel ur några av de
mest kända verken kan vi hitta några grundläggande drag i denna litterära inriktning. När vi
117
Lotass, Aerodynamiska tal, s. 117.
29
sedan närmare studerar Lotass författarskap får vi en tydligare bild av vad denna tredje
generations dokumentarism egentligen skulle kunna bestå i.
Vi har sett med vilken konsekvens författarskapet utvecklas. De teman som används
redan i debuten går igen i många av de följande verken. Dessutom är det tydligt hur den
tematiska inriktningen motsvaras av de artiklar och recensioner Lotass publicerat. Vid en
läsning av dessa artiklar framträder en bild av det bakgrundsarbete författaren gör för sina
egna romaner.
En viktig faktor är den blandning av genrer som genomsyrar många av texterna. Den
traditionella romanformen utmanas och gränserna mellan prosa, lyrik, uppslagsverk, filosofi,
essä och skådespel suddas gradvis ut. Genom att fakta och fiktion blandas utan att författaren
anger vad som är vad får det dokumentära materialet nytt liv, verkligheten blir en litterär
konstruktion.
Något som i hög grad skiljer Lotass från sina dokumentära föregångare är de litterära
referenser som dyker upp i texten. Mer eller mindre kända verk imiteras och parodieras,
texten talar med andra texter samtidigt som en lågmäld humor skymtar förbi mitt i de
gravallvarliga berättelserna. Lotass romaner står alltså postmodernismen närmare än
realismen.
Som en naturlig följd av naturvetenskapens stora betydelse i författarskapet används
även ett naturvetenskapligt språk i många av böckerna, en typ av prosa som vanligen inte
förekommer i skönlitterära verk. Det tekniska språk som författaren imiterar skänker
autenticitet åt texten samtidigt som alla torra fakta och uppslagsord får en poetisk styrka när
de lyfts ur sitt sammanhang.
Kännetecknande för Lotass romaner är även den okonventionella episka strukturen. Här
finns ingen fabel eller naturlig framåtrörelse i handlingen, inget före och efter. Genom att
bryta kronologin undviks vissa psykologiska schabloner som är typiska för den realistiska
romanen. Här finns inte heller någon allvetande berättare som leder läsaren genom
handlingen. Istället skiftar perspektivet ständigt mellan de namnlösa karaktärerna, en mängd
röster stiger upp ur den polyfona texten.
Vid en kort jämförelse med några av de mest omskrivna dokumentärromanerna finner vi
en rad skillnader som bland annat handlar om psykologisk dynamik och författarens position i
förhållande till texten. Men framförallt skiljer sig Lotass från sina föregångare i fråga om
verklighetsavbildning och synen på det dokumentära materialet. Hon anger aldrig arten eller
graden av sanning, vad som är dokumentärt och vad som synes vara det. Frågan om
objektivitet är för henne ointressant. Dokumentet används inte för att avbilda verkligheten
30
utan för att skapa litteratur, litteratur som är sin egen verklighet. Jämfört med 60-talets
dokumentarister är Lotta Lotass poet och filosof snarare än journalist eller historiker. Det vi
ser är framförallt en utveckling från en realistisk roman med dokumentär bakgrund till dess
modernistiska motsvarighet.
Källor och litteratur
Otryckta källor
Lotass, Lotta, Hemvist, Autor Eter 2009, http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/hemvist/.
–
Kraftverk, Autor Eter 2009-2010, http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/kraftverk/ .
–
Redwood, Autor Eter 2008-2009, http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/.
Tryckta källor
Lotass, Lotta, ”1800-talets strider”, DN, 21.4.2004.
31
–
Aerodynamiska tal, Stockholm 2001.
–
”Allting går att ordna – lite till”, SvD, 13.6.2009.
–
”An Arctic Passage to the Far East”, DN, 12.8.2003.
–
Arkipelag, Göteborg/Stockholm 2007.
–
“Att fotografera sin död”, DN, 24.3.2006.
–
(ur) ”Avstånd”, Ord & Bild, 1996:5-6.
–
Band II: Från Gabbro till Löväng, Stockholm 2002.
–
Dalén, Stockholm 2008.
–
”Deckaren som kom i lösa bitar”, SvD, 12.12.2009.
–
”Den gåtfulla följeslagaren”, SvD, 3.10.2009.
–
”Den livsfarliga hävstången”, DN, 3.4.2004.
–
Den röda himlen, Stockholm 2008.
–
Den svarta solen, Stockholm 2009.
–
Den vita jorden, Stockholm 2007.
–
”Det är drömmarna som räknas”, Aftonbladet, 12.6.2008.
–
”En svensk Ikaros”, DN, 15.1.2004.
–
”Fawcett nådde aldrig Eldorado”, SvD, 12.9.2009.
–
”Femtio år sedan nu – ett Sputnikcollage”, Sverige i rymden – Dædalus 2007:
Tekniska museets årsbok, Stockholm 2007.
–
Friheten meddelad: Studier i Stig Dagermans författarskap, Diss: Göteborgs
universitet 2002.
–
”Försvunnen man skickar vykort från månen”, DN, 29.7.2003.
–
”’Handen saknade vante’. Fynden på Vitön – en dramatisk kronologi”,
Presshistorisk årsbok 2004, Stockholm 2004.
–
”Havet ger och tar”, DN, 29.9.2005.
–
Kallkällan, Stockholm 2000.
–
”Ljud/störningsundersökningar”, OEI, 2006:28-29-30.
–
”Löftet”, 00-tal, 2002:11.
–
”Lönlöst att läsa böckerna planlöst”, SvD, 16.5.2009.
–
”Mandom, mod och hysteri”, DN, 4.4.2004.
–
Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, Stockholm 2006.
–
”Mormoner med rätt att döda”, DN, 6.10.2004.
–
”Notis om boken som volym samt John Lathams förtärande respektive Anselm
Kiefers bevarande av denna”, OEI, 2000/2001:4-5.
32
–
”Om tre försök att skapa meningslöshet”, OEI, 2007:33-34-35.
–
Samlarna, Stockholm 2005.
–
skymning: gryning, Stockholm 2005.
–
”Slussarna”, Noveller för Världens Barn, red. Mats Söderlund, Stockholm 2004.
–
Speleologerna, Stockholm 2009.
–
”Så ljust att det går att läsa”, OEI, 2007:31-32.
–
(ur) ”Terra Nova”, Artes, 1999:2.
–
Tredje flykthastigheten, Stockholm 2004.
–
”Vägröjningen”, Ord & Bild, 1999:6.
Litteratur
Arnald, Jan, ”Moderna män på månen”, GP, 13.2.2004.
Auerbach, Erich, Mimesis: Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen,
Stockholm 1999 (ty. orig. 1946).
Bachtin, Michail, Dostojevskijs poetik, Gråbo 1991 (ry. orig. 1963).
–
Författaren och hjälten i den estetiska verksamheten, Gråbo 2000 (ry. orig.
1979/1986).
Bergius, Harald, ”Från Borsheden och rätt ut i världsrymden”, DN, 16.2.2004.
Documentarism in Scandinavian Literature, red. Poul Houe & Sven Hakon Rossel,
Amsterdam/Atlanta 1997.
Franzén, Lars-Olof, ”Det dokumentäras estetik”, Danska bilder: Punktnedslag i dansk
litteratur 1880-1970, Stockholm 1971.
Genette, Gérard, Narrative Discourse: An essay in method, New York 1980 (fr. orig. 1972).
–
Paratexts: Thresholds of interpretation, Cambridge 1997.
Hutcheon, Linda, A Poetics of Postmodernism: History, Theory, Fiction, London & New
York 1988.
Johansson, Kettil, ”Att göra en kofés”, Allt om Böcker, 2003:2, s. 17-21.
Jonsson, Stefan, ”Lotta Lotass: Hjälteporträtt från de öde landen”, DN, 26.9.2003.
Olsson, Annika, Att ge den andra sidan röst: Rapportboken i Sverige 1960-1980, Uppsala
2002.
Sem-Sandberg, Steve, ”Dokumentär – en repertoir av retoriska grepp”, SvD, 11.1.1998.
Yrlid, Rolf, ”Dokumentaristiskt credo”, BLM, 1976:5, s. 284-288.
33
Övrigt
Bibeln, 1917 års övers.
Coleridge, Samuel Taylor, The Rime of the Ancient Mariner, Dorset 1992 (orig. 1798).
Cortazár, Julio, Hoppa hage, Stockholm 2007 (sp. orig. 1963).
Dahlberg, Folke, Göta kanal, Stockholm 1954.
Ekelöf, Maja, Rapport från en skurhink, Stockholm 1970.
Enquist, Per Olov, Legionärerna: En roman om baltutlämningen, Stockholm 1968.
Geijer, Erik Gustaf, Dikter, Stockholm 1999.
Kluge, Alexander, Slaget, Stockholm 1968 (ty. orig 1964).
Lidman, Sara/Uhrbom, Odd, Gruva, Stockholm 1968.
Myrdal, Jan, Rapport från kinesisk by, Stockholm 1963.
Sundman, P O, Ingenjör Andrées luftfärd, Stockholm 1967.
Turgenjev, Ivan, Fäder och söner, Uddevalla 1984 (ry. orig. 1862).
Wolfe, Tom, Rätta virket, Stockholm 1982 (amr. orig. 1979).
34