Tack för 18 år som chef

14
måndag 5 oktober 2015
Kulturredaktör: Jenny Palmqvist (t f), 0155-767 25, jenny.palmqvist@sn.se Reporter i Trosa och Gnesta: Hanna Svensson, 0155-767 28, hanna.svensson@sn.se
Tack för 18 år som chef
Musik
Höstkonsert
Filharmoniska Sällskapets
symfoniorkester
Dirigent: Per Andersberg
Culturums konsertsal
F
ör tjugo år sedan ledde
han orkestern för första
gången. Sedan blev det
arton år som chefdirigent och ledare på nästan alla konserter. Med de flesta
verken nya för både honom och
orkestern.
Tack vare samarbetet med
Nyköpings kammarkör har
publiken också fått höra riktigt
stora helaftonsverk av Bach och
Haydn och Mendelssohn med
flera.
Men nu är Per Andersberg
inte chef längre. Efter sista
tonerna i Mozarts Pragsymfoni kunde han lägga ner taktpinnen och tacka sin konsertmästare Anne Holmer och alla
andra musiker för gott samarbete och en mycket utvecklande
tid för alla parter.
Filharmoniska Sällskapets
musiker har under dessa år
utvecklats enormt och kan
numera ta sig an betydligt svårare och mer omfattande verk
än tidigare. Vem trodde väl att
vi någonsin i Culturum skulle så
starkt få uppleva Gustav Mahler
på liv och död i Das Lied von der
Erde.
I lördags värmde orkestern upp
oss med Dag Wiréns små lekfullheter i Liten svit opus 17.
Sedan var det ännu en gång upp
till bevis med svår Wagner och
tjugo minuter Siegfriedidyll. Jo
minsann, det blev fina svepande
stegringar och säkra kromatiska
gångar, högstämd renhet à la
Parsifal och förtrollande motivupprepningar. Säkert utformat
av Per Andersberg.
Själv har han som dirigent
också utvecklats betydligt,
det framgick tydligt i lördags.
Som allra mest i den kompli-
Per Andersberg gjorde i lördags sin sista konsert som chef för Filharmoniska Sällskapet i Nyköping och tackar här konsertmästaren Anne Holmer efter sista tonen. Före paus fick han ta emot
Svenska Orkesterförbundets Kungliga medalj i guld.  FOTO: FRIDE JANSSON
cerade Mozart-symfonin nr 38,
den som skrevs för Prag och är
så fylld av anspelningar bakåt
på operan Figaros bröllop och
framåt på Don Giovanni.
Han fick den långsamma inled-
ningen att bli så där sugande
hotfull. Sedan följde en härligt lekfullt växelspel mellan de
fyra olika motiven i huvudtemat, innan sidotemat sjöng så
vackert och plötsligt färgades
så mörkt i moll och med smidiga tersduetter från fagotterna.
Sedan var det bara att skärpa
alla våra sinnen för att njuta av
hur konstfullt Mozart bearbetar
sitt material i den ovanligt långa
genomföringen. Här hördes
ibland lite småstrul från stråkarna med att pricka alla tonartsbyten och annat svårt, och
när fiolerna bara var tio kunde
blåset ibland bli aningen starkt.
Lugn och hemlighetsfullhet rådde sedan i andantet före
finalen som sprudlade av glädje
och virtuositet.
Från sidan gick det att se hur
Per Andersbergs ansikte klart
signalerade vilken känslostämning han ville ha fram, annars
syntes det av händerna. Och
när han någon gång tog till
den stora omfamningen med
utsträckta armar var det befogat för att få fram varje sats
höjdpunkt.
Fride Jansson
Mer på webben
På SN:s webbsida finns ett bildspel
från konserten
På konserten delade Carina Wallin från Kultur- och fritidsnämnden också ut
Filharmoniska Sällskapets Vänners uppmuntringstipendier till Iris Söderqvist, valthorn, Clara Palmersjö, cello och Vanessa Campusano, cello.
Från Oslo med otroligt intensiva tolkningar
Musik
Oslo Stråkkvartett
Violin: Geir Inge Lotsberg
Violin: Liv Hilde Klokk
Altfiol: Are Sandbakken
Cello: Øistein Sonstad
Trosalundskyrkan
O
m jag räknar rätt
har de hållit på i
snart 25 år. Det är
inget rekord för en
stråkkvartett, och
andraviolinisten är ny sedan
2007. Men det är utmärkt för
samspelet att alla känner varandra så väl och att tolkningarna
hunnit mogna och sätta sig. Så
var det också ännu en ensemble
på internationell topp som vi i
går fick höra livs levande tack
vare Trosa Kammarmusikförening.
Med sig från Oslo hade de
tre verk med åtminstone det
gemensamt att de tolkades så
otroligt intensivt. Ja, det skulle
ha kunnat bli svåruthärdligt i
det lilla kyrkorummet om inte
musikerna varit lika fenome-
Men jag ska erkänna att de
chockade mig en del och skakade om med att riva ifrån så
fort och starkt i alla utbrotten i förstasatsen i Beethovens kvartett Serioso i f-moll,
alltså samma tonart som den
berömda Appassionata-sonaten för piano. Sedan följde ljuvligt förälskade melodier och
stor uttrycksfullhet men mest
full galopp och upprörda känslor. Som helhet härligt att uppleva på en konsert.
De fyra musikerna i Oslo Strykekvartett som spelade i går i Trosa är Geir Inge
Lotsberg, Liv Hilde Klokk, Are Sandbakken och Øistein Sonstad.  FOTO: FRIDE JANSSON
nala på att gå ner i volym, utan
att för den skull tappa sin koncentration och intensitet. Och
över hela registret hade de en
fantastisk klang, speciellt från
primarien även långt upp i höjden och från cellon med värme
och rondör.
Med Anton Webern och Langsamer Satz fördes vi till senromantikens yttersta utposter
1905 och en ung man som vill
prova allt, från mjukaste innerlighet till maximal expressivitet, ännu inom ramarna för det
tonala. Bara tre notblad – men
vilka kontraster som musikerna
fick fram. Och precisionen!
Efter paus kom 45 minuter av
Franz Schubert som publicerades först efter hans död i form
av kvartett nr 15 i G-dur. Och
nog landade vi i dur på slutet
men då hade vi rest över stock
och sten, kämpat furiöst med
teman, ruskats om av frenetiska tremolon. Här fanns inte
mycket av den väne Schubert
som skrev Rosamunda eller pianoimpromptus. Och när det var
melodiskt och långsamt fanns
det något mystiskt runt hörnet,
som en väntan på nästa utbrott.
Oslo Strykekvartett gjorde ett
imponerande kraftprov med
denna musik!
Fride Jansson