Nummer 2, 2013 - Centrum för Näringslivshistoria

Transcription

EDWARD BLOMS Hörna
skivbolaget SONORA
Dalslands hotelldrottning, Carnegie
porter och historiska cocktails.
Gav en plattform åt Charlie Norman,
Brita Borg, Alice Babs och Evert Taube.
no 2 2013
pris 59 kr
Svensk
musik
flödar
Jack Kotschack sågs som
Östersjöns radiopirat
Stig Carlssons
högtalare
Stikkan, den
femte ABBA:n
Storexportören EBS Sweden Fiskmånglerskor
Elvira Harms Bahnhof stack ut hakan från starten
Ledare | per dahl
Hur lät det?
det finns raspiga inspelningar
från Rom från början av 1900-talet
som låter oss höra den siste kastraten,
Alessandro Moreschi, i Vatikanens
körer. En av dem, där han sjunger
ett Ave Maria, kan vi till och med
lyssna till på Wikipedia. Det är svårt
att säga att sången är en skönhetsupplevelse. Men bara det faktum att
de ljudvågor som
strömmar ur datorn är repliker av
dem i Sixtinska
kapellet för
hundra år sedan,
sätter tankarna i
svängning. Det vi hör är den yttersta
tråden av en sångtradition som, oavsett vad vi tycker om den, existerat
genom västsvärldens hela historia.
Under lång tid ansåg många att hans
sångart var höjden av skönhet.
Många säger att vi spelar barockmusik helt fel. I stället för att låta varje ton ljuda för sig låter vi dem glida
samman i en lång obruten ljudslinga,
det blir ungefär samma skillnad
som den mellan en cembalo
och ett vanligt piano.
Själv misstänker jag att
en Händelopera spelad
på den tidens vis skulle
låta förfärligt i dag. Som
musik körd genom en
skördetröska.
Det främmande ligger närmare än
så. Vi
kan
ibland lyssna till en ensemble med
Bernt Malmros som spelar med natursträngar i fiolerna. Klangen blir
helt annorlunda jämfört med vad vi
är vana vid. Men natursträngar var
det normala under lång tid.
När vi lyssnar till moderna framföranden av äldre musik hör vi alltså
sällan det som tidigare generationer
hörde. Och vår
känsla för vad
som är vackert
tycks ha förändrats, ibland
kraftigt.
Skulle något
företag i dag beställa en särskild
marsch? I de arkiv som är deponerade
hos oss finns grammofonskivan med
Gevaliamarschen, liksom en mängd
annat musikmaterial. För musik har
funnits i företagsvärlden, precis som
i alla andra delar av samhället. Att
höra hur det lät ger oss ingångar till
människors vardag och värderingar.
Vi förstår dem bättre.
I den här utgåvan av vårt magasin Företagsminnen möter vi
människor som förändrat vår vardag.
Erik Ljungbergs vilja att skapa ett
inhemskt skivbolag gjorde populärmusiken tillgänglig för alla. Jack
Kotschacks Radio Nord banade
väg för den moderna musikradion.
Stikkan Andersons entreprenörsanda
skapade det som kallats det svenska
musikundret. I andra änden av spektrumet gav Robert von Bahrs entreprenörsanda oss tillgång till klassisk
musik i ny ton.
De har var för sig, i små steg, påverkat hur vi uppfattar musik. Någon
gång kommer människor att undra
över Lill-Babs och ABBA och tycka
att de är lika främmande som kastratsångaren Alessandro Moreschi.
”Musik har funnits i
företagsvärlden, precis
som i alla andra delar
av samhället”
Per Dahl, redaktör
2
Artistporträtt, Dolorita danseuse espagnole. Handkolorerat vykort. 1900 – 1910. Bilder
från Novilla, Djurgården. Gröna Lunds
historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Ansvarig utgivare: Alexander Husebye,
alexander.husebye@naringslivshistoria.se,
08-634 99 14
Redaktör: Per Dahl, per.t.h.dahl@
naringslivshistoria.se, 08-634 99 52
Bildredaktör: Margarita Feldman
Projektledare: Anna Linderoth
Redaktionsråd: Per-Ola Karlsson
och Eva Ersson Åbom
Grafisk form och produktion: Matts Hildén
och Matthias Grönwall, www.silviamedia.se
Repro & tryck: åtta.45, tel: 08-55 33 48 00
Kontakt: Centrum för Näringslivshistoria
Grindstuvägen 48—50, 167 3 3 Bromma,
tel: 08-634 99 00, www.naringslivshistoria.se
Företagsminnen på Facebook:
www.facebook.com/foretagsminnen
ISSN: 1101-7473
C E N T RU M F Ö R N Ä R I N G S L I V S H I S T O R I A
CE N T R E F OR BUSI N E S S H I STORY I N S TOCK HOL M
Företagsminnen ges ut av Centrum för
Näringslivshistoria, världens största
näringslivsarkiv. Bli företagsmedlem på
www.naringslivshistoria.se!
prenumerera!
Företagsminnen utkommer med fem nummer per år. Prenumerationsavgiften är 280 kr
inklusive moms. Beställ ditt eget exemplar på
www.naringslivshistoria.se
företagsminnen 2013:2
34
Musik ur de
historiska arkiven.
12
28
De sjöng, han
byggde basen.
Den framgångsrika och
välbeställda Elvira Harms.
8
Den reklamradion
bröt tidens tabun.
UR INNEHÅLLET
alltid i företagsminnen
15
18
20
22
25
26
31
36
4 Ögonblicket
5 Krönikan
6 Noterat
39Debatt
40 Aktuell forskning
42Recensioner
44 Edwards Hörna
46 Fråga Företagsminnen
47 Ur arkivet
50Korsord
Skivbolaget BIS i Åkersberga
Musikaliska företagare
Skivorna som pressades i Sverige
Förstärkarföretaget EBS Sweden
Den kreativa internetleverantören Bahnhof
Stig Carlssons ortoakustiska högtalare
Stockholms fiskmånglerskor
Minnen av 1970-talets e-postsystem
3
Vem skulle inte vilja besöka detta
bankkontor – nr 38 – för Skandinaviska
Banken, vars personal visar upp sig på
ett gruppfoto 1962? Till och med skatteinbetalningar blir ett nöje. För att
inte tala om ärenden till bankfacket.
Och den som vill ta ut pengar får ett
skälmskt leende på köpet.
Har kunden utlandsärenden kan man i
stället vända sig till den förtroendeingivande banktjänsteman som har tillgång
till en svart bakelittelefon att kontakta
världen med. Och för ännu viktigare
ärenden finns själve kamreren tillgänglig.
Men vi ska också veta att bankanställda i direkt kundtjänst, i synnerhet
4
de kvinnliga, länge fanns bland de lågt
avlönade tjänstemannagrupperna.
Samtidigt som kraven på stilriktig, proper klädsel var osedvanligt höga.
Foto av Leif Engberg, SEB:s historiska
arkiv vid Centrum för Näringslivshistoria.
Samlade ögonblick
Nu har boken Ögonblicket kommit! Här kan vi följa företagshistoriska nedslag från 1998 och
framåt. Beställ boken för 150
kronor på vår webbplats
Krönika | linda skugge
”but what was driving me, what I was trying to say to
my mum was: I am alright.”
Det är den sista meningen i Paolo Hewitts bok om
Creation Records, Alan McGee & the story of Creation
Records. Det spelar ingen roll att Alan McGee gav världen band som My bloody valentine, Primal scream, Jesus
and Mary chain och Oasis – det enda han brydde sig om
var att hans mamma skulle tycka att han var någon. Det är
så hjärtskärande. McGee både nästan jobbade och knarkade (han flyttade Creation till Manchester i början av
90-talet eftersom där fanns så bra Ecstasy) ihjäl sig för att
visa mamma att han var något att ha.
Alan McGee föddes 1960 i de fattigaste delarna av
Skottland. Dessutom hade han rött, lockigt hår. Hans
framtidsutsikter var därmed noll. Men en extrem kärlek
till musiken, en fantastisk fingertoppskänsla och en generositet utan dess like gjorde att han blev Någon.
Jag läser boken om Alan McGee i just Manchester eftersom jag ska se My bloody valentine här. Jag är i staden som
födde fram Smiths, Joy Division, Oasis, New Order och
Stone Roses. NME-fotografen Kevin Cummins ställer ut
80 foton av Morrissey/Smiths på Manchester Photographic.
Det som gör mest intryck är det Morrissey-fan som har
tatuerat in ”Please please please let me get what I want”.
Så vädjande, så utlämnande.
De brittiska tidningarna skriver att My bloody valentine
är ”Loch Ness Monster of rock and pop”. Kevin Shields
och MBV måste ha lyckats med bedriften att ha det längsta
uppehållet mellan två skivor, 22 år. Nya skivan mbv är inspelad helt analogt och mastrad utan digitala processer.
foto: david thunander
I den nya
världen finns
inte friheten
Alla är så stolta. Jag med, jag har den som vinyl.
Brittiska sångerskan Charlotte Church säger till tidningen Independent att hon bara köper vinylskivor. Hon
ogillar det digitaliserade ljudet i all kommersiell pop, så
det tänker hon hålla sina barn borta ifrån så länge hon
kan. Hon utmålas som drottningen av cool.
I Independent läser jag även ett långt reportage om så
kallade train-hoppers i USA. En av dem, Mike Brodie,
lämnade hemmet vid 17 års ålder och började train-hoppa
och lifta sig fram i livet. År 2004 började han ta polaroider
på sitt liv och på människorna han mötte. Mötena är nu
samlade i boken A Period of Juvenile Prosperity. Brodie
säger till Independent att han inte flydde från något, utan
att han ville leva ett helt fritt liv. Och likadant var det med
alla han mötte. Det var friheten som lockade.
Det är då jag instinktivt vet vad personen som tatuerat
in Morrissey-citatet ”Please please please let me get what I
want” vill ha så desperat: frihet.
I Manchesters alla vinylbutiker samlas de som brinner för musik. På väggen hänger en handskriven lapp:
”Communication ... what’s with it? I don’t want to get up
to it, all the things that the new world promised has made
things that are not for us.” Vinylälskarna fortsätter med sina
affärer som blomstrar tack vare kärleken till musiken, medan HMV som aldrig handlat om passion tvingas stänga ner,
och ingen vill ens köpa cd-skivorna till 30 procents rabatt.
I den nya världen finns inte friheten. Därför söker sig de
passionerade annorstädes.
linda skugge är publicist och egenföretagare.
5
kä
l
la
En digital kulturdrive!
:l
iv
ru
Redaktörens gråa hår blir allt fler när bild efter bild,
alla oanvändbart dataformade eller ohyggligt dyra, virvlar
förbi när boken ska illustreras eller föredraget livas upp.
Inte minst gäller detta historiska bilder utanför vårt eget arkiv. Nu har
bildarkiven vid Hallwylska museet, Livrustkammaren och Skokloster
digitaliserat sina samlingar och gör dem tillgängliga för allmänheten,
ofta i högupplöst, tryckbar form. En folkbildningsinsats i alla avseenden!
Tycker i alla fall Företagsminnenredaktören, som nu ser hur han ska vika och
klippa lumppapperet för att få till en sinister mördarmask från 1792!
6
en
1990-talets hardcorescen, starkt förknippad med djurrättsrörelsen och
levnadsparollen Straight Edge, kom att sätta Umeå på kartan. Med
band som Refused, som under 2012 återuppstod för en utsåld världsturné trots att de inte spelat in ny musik sedan 1998, etablerades ett
rykte om Umeå som musikstad.
År 2011 startade Folkrörelsearkivet i Västerbotten ett projekt för
att dokumentera rörelsen, skapa ett forskningsunderlag och tillfoga en tidigare saknad del av Umeås kultur- och musikhistoria till
arkivet. Genom projektet finns i dag drygt 3 000 fotografier, 200
filmer, 600 tidningsklipp, en mängd affischer, fanzine och mycket
annat i samlingarna, se www.umeahardcorearkiv.se
ar
Hardcore i arkivet
mm
Förra året utsåg Unesco ett lite ovanligt världsarv: Stockholms stads
samling av byggnadsritningar från år 1713 och framåt. I mars i år visades
nu skatten av 300 år av arkitektmöda på Stockholms
stadsarkiv.
Här mötte vi gångna tiders vackert laverade arbeten med tusch, gås- eller stålpenna och mässingslinjal. Snitt genom byggnadskroppar, fasadbilder och
planer som lämnats in och godkänts, eller producerats av stadsarkitekten själv.
Nu blir bildskatten dessutom motiv på frimärken,
i stiliserad form. Så nästa gång du frankerar, titta
närmare på det du klistrar på kuvertet. Det kan
vara ett hela världens kulturarv du sprider.
ka
Stockholms världsarv med byggnadsminnen
I reklambranschen finns det inte bara
Mad men på TV. I en ny bok med
titeln Mad Women – A Herstory of
Advertising med Christina Knight, till
vardags creative director, som författare,
lyfts de många kvinnor som stått för
nytänkande och förändring fram. Vi
behöver förebilder, konstaterar vd Jessica
Bjurström på organisationen Sveriges
kommunikationsbyråer Komm, vars organisation samarbetat med författaren i
projektet. Boken utkom från Olika förlag
den 8 mars!
st
Mad women!
Snart öppnar ABBA – the museum på Djurgården i Stockholm mellan
Gröna Lund och Liljevalchs konstsalong! Det kommer att finnas i ett
”Sweden Music Hall of Fame” (just det, det slags Hall of Fame som
Företagsminnen efterlyste för några nummer sedan).
I dag omsätter den svenska musikbranschen omkring 6,3 miljarder totalt. Svensk musik säljs för 1,4 miljarder utomlands (men bara 200 miljoner av detta går tillbaka till Sverige i form av royaltyer och licensintäkter).
Museet öppnar den 7 maj; biljettförsäljningen är redan i full gång!
Wikipediakampanj på gång!
I förra numret av Företagsminnen kunde vi ta del av uppropet för fler
goda företagsartiklar på Wikipedia. Nu rullar kampanjen på!
För de intresserade står Centrum för Näringslivshistorias erbjudande
om tävlingsmaterial fast. Det finns fortfarande möjlighet att kontakta vår
forskarservice och få tillgång till grundmaterial för ett stort antal kända
företag att skriva om! Kontakta forskarservice@naringslivshistoria.se
Bord på villovägar
Industrimannen Emanuel Nobels skrivbord från slutet av 1800-talet stod
från början i det ryska men svenskägda storföretaget Branobels huvudkontor. Branobel var vid sekelskiftet 1900 en av världens största oljeproducenter
och hade diversifierat sin verksamhet till ett otal branscher, alla av betydelse
för utvinningen, förädlingen och distributionen
av petroleumprodukter i Europa.
Bordet gavs därefter till den
Branobelanställde civilingenjören Anton Carlsund,
och hamnade till slut i
Stockholms skärgård.
I dag är bordet slitet men
oskadat. Tänk om det kunde
hamna i det nya Nobelcentret
som planeras i Stockholm vid
Nationalmuseum!
källa: arla
ABBA – the museum
Grön men en gång svart
Vad är det som är grönt, vanligt och
en gång kostade 3 kronor och 47 öre?
Mellanmjölken förstås! I år fyller den
trettio år och är enligt uppgift svenska
mejeriers mest framgångsrika produkt i
alla kategorier.
Men visste ni att mellanmjölken också
funnits i svart version? År 2009 producerades ett parti i svartvit förpackning till
Världsnaturfondens Earth Hour den 28
mars. Arla sympatisläckte den gröna färgen.
Företagsminnens redaktion var aldrig
inne vid en mjölkdisk den dagen, utan
hade uppenbarligen redan mellanmjölk
hemma att släcka sin törst med.
7
Musikradion
föddes på djupt vatten
För femtio år sedan förändrades musiklyssnandet lika radikalt
som när Spotify kom. 1960 – 62 nära nog fördubblade Stim sina
intäkter från musik i radio och tv. Största ökningen kom från
Melodiradion, som var ett direkt svar på konkurrensen från
den båtburna Radio Nord. | jan kotschack
Sverige utövade diplomatisk press mot Nicaragua,
där Bon Jour var registrerad, så Jack Kotschack var
tvungen att på mycket kort varsel genom en hastig
resa till Panamas generalkonsul i Hamburg omregistrera fartyget i Panama, under namnet Magda Maria.
Foto privat. © Familjen Kotschacks samlingar.
8
ibland kommer förändringar smygande, nästan
omärkligt – och man ser dem inte förrän efteråt. Någon
gång kan man ange ett exakt ögonblick. För drygt femtio
år sedan förändrades förutsättningarna för skivbranschen
och musiklyssnandet i Sverige radikalt.
Onsdagen den 8 mars 1961 klockan 10.00 startade
Radio Nord sina sändningar från fartyget Bon Jour på
internationellt vatten i Östersjön. Redan tidigt hade tidningarna döpt företeelsen till piratradio.
Sverige hade precis som sina nordiska grannländer
radiomonopol, ett öde som delades med till exempel
Storbritannien. När dessa radioföretag fick sina sändningsrätter på 1920-talet var grundtanken att radion var
ett alldeles för kraftfullt medium för att hanteras av en
marknad med oberoende aktörer. Politikerna ville ha
kontroll över etermedierna i händelse av krig och kriser,
men man ville också utnyttja radiovågorna till folkbildning och finkultur.
Populärmusik och enklare underhållning var inte särskilt prioriterat.
I USA hade de privatägda kommersiella radiostationerna
gått motsatt väg. Från femtiotalet och framåt satsade man
på topplistor och lokala nyheter, inte minst för att kunna
konkurrera med televisionen.
Först från Öresund
Den unge dansken Peer Jansen lade grunden till det som
kom att kallas piratradio. Den magiska formeln var att ett
skepp på internationellt vatten och flaggat i en stat som
inte tillhörde internationella teleunionen kunde sända radio utan att bryta mot nationella monopolbestämmelser.
Danska Radio Mercur startade sina sändningar från
en position i Öresund i augusti 1958, och fick i december
samma år en efterföljare i Skånes Radio Mercur som utnyttjade samma sändare, men riktade mot Skåne.
Min far Jack Kotschack var i juni 1959 i Dallas i Texas
för att prata film med Gordon McLendon som just
producerat sin första långfilm. Filmen – en lågbudgetskräckis – hade den svenska skönhetsdrottningen Ingrid
Goude i en av rollerna och skulle kanske gå att visa i
Sverige. Men Gordon McLendon var framför allt
radioman, en av de nyskapande i USA. Han
kände till Radio Mercur och undrade om
det inte borde gå att göra samma sak i
höjd med Stockholm.
De kom överens om att försöka
dra igång en radiostation ombord
på ett skepp i Stockholms skärgård.
Gordon McLendon blir rådgivare, och
övertalar ett par kompisar i Texas att satsa pengar. Själv får
han inte vara med eftersom han redan äger maximalt antal
radiostationer enligt amerikansk federal lagstiftning. Min
far Jack blev chef för det svenska bolag som skulle producera
programmen och sälja reklam.
I stället för ekonomisk gödsling
Efter många bakslag av teknisk natur kommer Radio
Nord äntligen i gång i mars 1961. I Sveriges Radio är det
passande nog sändningsuppehåll denna onsdagsförmiddag. Klockan 11 har Sveriges Radio en timme grammofonmusik, sedan Klockslaget och Dagens dikt – åtföljt av
ett föredrag om ekonomisk gödsling.
Radio Nord kommer med blandad musik och nyheter.
Samt förstås reklam. Första dagen har stationen dock
bara en betalande annonsör, diskmaskinsfabrikanten
Westinghouse. Övriga tänkbara annonsörer ligger lågt
av rädsla för att stöta sig med regering och myndigheter,
vilka tidigt slagit fast att Radio Nord var ett oskick, möjligtvis inte olagligt men mot lagens anda.
De första månaderna finslipar Radio Nord sina program
som för det mesta spelas in på band i studio på kontoret på
Kammakargatan i centrala Stockholm och flygs ut till Bon
Jour. I april startar topplistan Topp 20 på torsdagskvällarna.
Här får lyssnarna rösta på vilka melodier de vill ha med.
Programmet får omedelbart en mycket stor genomslagskraft. Skivaffärerna sätter varje vecka upp affischer,
och skivförsäljningen ökar markant. Både skivbolag och
artister får via Radio Nord möjlighet att visa upp sina produkter för publiken.
Ny arena för artister
Artister som Siw Malmkvist, Lill-Babs och Ann-Louise
Hansson har alla berättat för mig hur mycket Radio Nord
betydde för deras karriärer. De hördes plötsligt i radio,
och fick på det sättet också en grund för sina långa och
framgångsrika karriärer.
Genom Radio Nord kunde artister nå
sin unga svenska publik på ett helt
annat sätt än tidigare. Foto privat.
© Familjen Kotschacks samlingar.
9
Jack Kotschack på sitt kontor på Kammakargatan. Skrivbordet sades vara ett av Stockholms dyraste. Det redaktionella
arbetet skedde på land. Jack Kotschack var mycket noga med att ge artister den ersättning de var berättigade till när
deras musik spelades. Foto privat. © Familjen Kotschacks samlingar.
När det gällde musiken hade Jack Kotschack på ett tidigt
stadium träffat Mats Bjerke på Metronome, som representerade de nio skivbolag som ingick i den svenska delen av
IPFI, International Federation of the Phonographic Industry.
Kotschack och Bjerke kom fram till en principöverenskommelse där skivbolagen skulle få tio kronor per spelad skiva
– pengar som skulle tas ut i reklamtid i Radio Nord. Det var
en uppgörelse som skivbolagen överlag var nöjda med – ända
tills mäktiga RCA med Sixten Eriksson som svensk chef ville ha kontanter i stället för reklamtid.
RCA hade en stark position eftersom man hade Elvis
Presley i sitt stall, men Jack – som kände stödet från de
övriga skivbolagen – svarade med att i så fall skulle Radio
Nord inte spela några RCA-skivor alls. Efter en hel del
diskussioner kom Jack och skivbolagen till en överenskommelse. Kontantersättningen var nu hemlig, och kompletterad med att varje bolag fick en kvarts sändningstid per
vecka i Radio Nord. Under dessa 15 minuter kunde bolagen välja musik från den egna etiketten, under förutsättning att musikurvalet stämde överens med Radio Nords
generella musikpolicy. Eftersom det fanns nio skivbolag i
Sverige fick två av dessa samsas med sin kvart på samma
veckodag, men de lades väl åtskilda i programtablån.
Noga med Stimkontrakt
Skivbolagen i Sverige hade av naturliga skäl inte erfarenhet
av en radiostation som spelade musik dygnet runt. Hos vissa
bolag fanns i början en oro för att deras skivförsäljning kanske
skulle gå ner, och få visste riktigt från start hur man på bästa
sätt skulle utnyttja draghjälpen från en populär station. Men
man lärde sig fort. När utländska toppartister kom på besök
10
i Sverige blev det snart en självklarhet att de skulle titta in på
Radio Nords kontor för en intervju. Åtminstone större delen
av skivindustrin och Radio Nord fick snabbt en god relation.
Jack var också noga med att ha ett avtal med Stim, som
representerade artister och låtskrivare. Redan innan sändningarna kommit igång gick Jack upp till organisationen
och träffade chefen Sven Wilson. Man kom överens om
att Radio Reklam Produktions AB – den svenska delen
av verksamheten – skulle betala Stim en klumpsumma på
5 000 kronor i månaden för rätten att kopiera upphovsskyddad musik till band. (Senare höjdes ersättningen till
20 000 kronor.) Kontraktet med Stim var lite ovanligt,
men berodde på att Radio Nord ju formellt sände från utländskt territorium. Skeppet gick under nicaraguansk, och
senare panamansk, flagg.
En tredje kanal från SR
Sveriges Radio finansierades då som nu av licensintäkter.
Man brukade sällan få gehör från kommunikationsdepartementet om ökade anslag. Efter Radio Nords ankomst i mars
1961 begärde radiochefen, ambassadör Olof Rydbeck, ökade
bidrag för att kunna konkurrera med piratsändaren med ett
program inriktat på musik. För en gångs skull fick Sveriges
Radio mer pengar, 700 000 kronor för att på prov sända
”Melodiradio” fram till i oktober samma år. Det är denna
melodiradio som så småningom blev den egna kanalen P3.
Just i oktober 1961 startade också Sverige Radio programmet Tio i topp, där ungdomar i olika städer får rösta
fram sina favoriter. De yngre radiolyssnarna är överlyckliga.
Nu har de både Topp 20 på Radio Nord och Tio i topp på
Sveriges Radio. Samma månad startar också Radio Nord
Vänster: Rösta fram din favorit denna vecka! Interaktivitet i medier fungerade långt innan mail och sms uppfanns. Denna
vecka var det den kända skivaffären i Stockholms konserthus bottenvåning som sponsrade programmet.
Nederst höger: Radio Nords historia har skildrats av journalisten Jan Kotschack. Privata foton. © Familjen
Kotschacks samlingar.
listan De Tio, med enbart svenska melodier (föregångaren
till Svensktoppen).
De svenska skivbolagen, artisterna och framför allt
radiolyssnarna vann stort på Radio Nords ankomst som
också tvingade fram P3 i Sveriges Radio. Utvecklingen
gick genom detta privata initiativ mycket snabbare än den
annars skulle gjort.
Men Radio Nord lyckades aldrig övertyga myndigheter
eller storannonsörer. En ny lag stiftades i riksdagen i maj
1962 som straffbelade allt samarbete med piratsändaren.
Det blev förbjudet att arbeta på båten, att transportera saker dit och att annonsera. Efter 16 månader sänder Radio
Nord sin sista topplista vid midnatt den 30 juni 1962.
Medarbetarna säger än i dag att de inte var pirater
utan pionjärer.
jan kotschack är journalist och har skrivit boken Stick
iväg, Jack (2009) om sin far och Radio Nord.
11
Utan Stikkan ingen
musikbransch
Det svenska musikundret föddes den 6 april 1974. Den kvällen vann
ABBA melodifestivalen i Brighton med låten Waterloo. Samma dag
nådde Blue Swede – alltså Björn Skifs och Blåblus – första plats på
Billboardlistan i USA med Hooked on a feeling. | anders johnson
12
verige har under senare år haft
en större musikexport än något annat
land i förhållande till folkmängden.
Under vissa år var det bara USA och
Storbritannien som i absoluta tal hade
en större export.
Det svenska musikundret har emellertid inte bara byggt på artister som
ABBA, Ace of Base, Cardigans, E-type,
Robyn och Roxette. Här finns också andra framgångsrika delar av musikindustrin, till exempel internationellt framgångsrika musikstudior, låtskrivare och musikvideoproducenter.
I en intervju 2007 förklarade Björn Skifs varför
ABBA – men inte Blue Swede – nådde stora internationella framgångar:
– Vi hade ingen Stikkan Anderson som såg till att vi
bara släppte allt vi hade inbokat och drog iväg. Vi hade
ingen aning om hur man gjorde.
Lika lite som en uppfinnare kan nå framgång utan (eget
eller andras) entreprenörskap, så kan en artist göra det.
Från Hova
Stikkan Anderson (1931 – 1997), eller Stig som han egentligen hette, växte upp under fattiga förhållanden i Hova i
norra Västergötland. Han började tidigt driva olika former
av affärsverksamhet. Stikkan uppträdde också med egna
och andras visor.
År 1951 publicerades Stikkans första egna visa, Tivedshambo. Sedan kom ett stort antal texter parallellt
med att han arbetade som folkskollärare i Aspudden utanför Stockholm. Det stora genombrottet kom 1959 med
Lill-Babs (Barbro Svensson) insjungning av Är du kär i
mej ännu, Klas-Göran? I början skrev han både text och
musik till sina schlagerlåtar, sedan blev det mest texter.
Stikkan Anderson hade inte bara sinne för musik utan
även för affärer. Han startade därför musikförlaget Sweden
Music 1960 och skivbolaget Polar 1963. På 1960-talet övergick ”den sjungande folkskolläraren” helt till sin musikrörelse
och blev en av de största producenterna av populärmusik
i Skandinavien. Han köpte systematiskt upp svenska musikförlag och rättigheter till utländska melodier. Han skrev
dessutom cirka 3 000 texter till melodier han hade köpt.
Satte ord till musiken
Stikkan blev en dynamisk förnyare i en traditionstyngd
bransch. Man kan säga att han industrialiserade en tidigare hantverkspräglad näring genom att skapa en stor och
Motstående sida: Stig Stikkan Andersson var son av det
Småortssverige som försvunnit i dag och föddes i Hova i
Västergötland. Odaterad. Centrum för Näringslivshistoria.
stark förlagsrörelse som kunde
sätta fart på den
svenska populärmusiken.
Stikkan stod
för allt: från
idéer, musikrättigheter,
texter och inspelning till lansering. Många kallade
verksamheten för ”Stikkan Andersons schlagerfabrik”,
vilket inte var menat som beröm.
Stikkan hade turen att leva i rätt tid. Under 1960-talet
kom det stora kommersiella genombrottet för populärmusiken. En orsak var transistorradion och transistorgrammofonen. En annan var det stigande ekonomiska
välståndet. Därtill kom att populärmusiken släpptes in
på allvar i Sveriges Radio. Detta var dock inte något som
monopolisterna kom på själva.
De som ska ha äran av förnyelsen i etern är i stället radioentreprenörerna Britt Wadner och Jack Kotschack. De startade 1961 piratradiostationerna Radio Syd respektive Radio
Nord som sände från båtar på internationellt vatten, vilket
skildras i en artikel här intill. Sveriges Radio svarade med
att starta Melodiradion 1961, en föregångare till P3 där populärmusiken fick stort utrymme. Året efter kriminaliserade
riksdagen allt som underlättade för piratradiostationerna, till
exempel att lämna reklamuppdrag eller förse fartygen med
proviant. Men det är en annan historia.
Stikkan Andersons Sweden Music var i början ett
familjeföretag där hustrun Gudrun skötte ekonomi och
administration. Även den femåriga dottern Marie involverades när Stikkan skulle spela in en tysk melodi som
han hade skrivit svensk text till. Tillsammans sjöng de in
Baby Twist 1962. Marie Ledin blev sedan skivbolagsdirektör och bokförläggare.
Fyra blir ABBA
År 1967 startade Stikkan Anderson Union Songs tillsammans med två låtskrivare han hade engagerat, Benny
Andersson och Björn Ulvaeus. År 1972 bildades gruppen
ABBA – det var Stikkan som kom på namnet – med
Benny och Björn samt deras dåvarande partner Anni-Frid
Lyngstad respektive Agnetha Fältskog.
Två år senare kom det internationella genombrottet
med Waterloo. Stikkan hade skrivit texten och fått uppslaget när han på måfå slog i Pelle Holms Bevingade ord
för att hitta inspiration. ABBA:s seger var Sveriges första i
melodifestivalen. Gruppen kom att bli en av de popgrupper i världen som har sålt mest skivor – över 400 miljoner.
13
En kombination av musikalisk förmåga, djärv scenografi och framåt marknadsföring. ABBA gick segrande över världen.
Live på scen 1979. Foto: Anders Hanser©Premium Rockshot.
Stikkan Anderson kom att kallas ”den femte ABBA:n”.
I början var han både textskrivare och ansvarig för gruppens
lansering och affärer, men efter ett tag lämnade han textskrivandet. Stikkan hade fått goda erfarenheter och kontakter
inom musiklivet. Dessutom var han en skicklig affärsman.
Han fick en betydelsefull roll både för ABBA:s framgångar
och för framväxten av en stark svensk musikindustri.
ABBA blev en förebild för andra svenskar med intresse
för populärmusik. Dessutom bidrog han till att den internationella musikvärlden fick upp ögonen för Sverige, vilket underlättade när nya generationer sedan skulle försöka
sig på en internationell karriär. Av stor betydelse var att
Stikkan anlitade svenska resurser för ABBA:s lansering.
Det blev en plantskola för bland annat studiomusiker,
ljudtekniker och konsertarrangörer som sedan blev delar
av det svenska musikundret. Ett exempel är musikstudion
Polar där, förutom ABBA, exempelvis Led Zeppelin och
Rolling Stones spelade in skivor.
Strunt i motståndet!
Stikkan Anderson är en typisk entreprenör som tror på
en idé och genomför den, även om han inledningsvis stöter på motstånd. Han kunde vara rätt tuff i diskussioner
och förhandlingar, när så krävdes. ABBA:s genombrott
kom i en tid när det i medier och kulturliv fanns en utbredd misstro mot populärmusik som hade affärsmässig
framgång. Men det var knappast något som bekymrade
Stikkan. Tvärtom sa han gärna sin uppriktiga mening,
även om den stämde illa med vad som ansågs passande i
det rådande politiska klimatet.
14
Den första fråga som Stikkan Anderson fick efter
Sveriges första seger i den europeiska melodifestivalen
speglade tidsandan väl. Frågan kom från tv-Rapports reporter Ulf Gudmundsson: ”Varför har ni kallat er melodi
Waterloo? Där dog ju trots allt 40 000 människor.”
Efter ABBA:s seger i Brighton uppstod en proteströrelse mot att Sverige, som reglerna påbjöd, skulle
arrangera nästa års europeiska final. En motfestival arrangerades av en ”anti-kommersiell folkfront” där bland
annat Statens kulturråd, kulturnämnderna i Stockholms
stad och Stockholms läns landsting, producentföreningen på Sveriges Radio, Svenska Körförbundet och andra
musikorganisationer deltog. Ett inslag i protesterna var
anti-schlagern Doin´ the Omoralisk Schlagerfestival.
År 1989 sålde Stikkan Anderson sitt musikförlag och
skivbolag. Samma år donerade han 42 miljoner kronor
till Musikaliska Akademien i syfte att skapa världens
största musikpris. År 1992 delades Polar Music Prize ut
för första gången.
anders johnson är skriftställare med inriktning mot
svensk näringslivshistoria.
Mer om Stikkan
Marie Ledin berättar för
Petter Karlsson i Min pappa
hette Stikkan (2008,
Anderson Pocket).
Ljudet
framför allt
1973 startade Robert von Bahr skivbolaget BIS i Åkersberga. 40 år
senare lever företaget kvar trots digitala nedladdningar och prat
om skivbolagsdöd. | sara johansson
att robert von bahr startade skivbolag över huvud
taget var mer eller mindre en slump. Allt började när han
som student träffade sin första hustru, flöjtisten Gunilla
von Bahr, och tyckte att hon borde få ge ut en skiva.
− Jag blev hejdlöst förälskad och tyckte att hon skulle få
göra skivor. Jag kontaktade flera skivbolag, men de sa att
det var totalt ointressant. Men när jag spelade in det själv
så hittade jag ett bolag som var berett att ge ut det, fast på
väldigt tuffa villkor, berättar Robert von Bahr.
Bolaget kom sedan tillbaka och berättade att skivan
var en succé och att de ville spela in mer. Då sa Robert att
”visst, men inte med er”. I stället bestämde han sig för att
starta eget skivbolag.
Första utgivningen på det nybildade bolaget blev en skiva
med en äldre herre som var kantor och sjöng judisk liturgisk
musik. Mannen ifråga var en oerhört begåvad musiker, men
även Robert insåg att det handlade om en ganska smal genre som han försökte nå ut med på marknaden.
− Jag tog telefonkatalogen och skrev ned numren till
varenda skivaffär i landet. Sedan började jag ringa runt
och presentera mig och skivan. Ingen av affärerna köpte,
men Sveriges Radio inhandlade i alla fall två exemplar.
I början gjorde han allt själv: inspelning, redigering,
försäljning, packning och leverans. Leveransen skedde ofta
med tunnelbana där Robert helt enkelt bar med sig två
kappsäckar med skivor. På den här tiden krävde detta tre
biljetter, en för honom och två för säckarna han bar, vilket
han tyckte var lite mycket.
– Jag satte mig ned och läste SL:s reseregler och fann att
man inte behövde betala biljett för barnvagnar, och det bästa
var att det ingenstans stod att det måste finnas
ett barn i vagnen, så jag tog fram en vagn och
började leverera skivor från den.
Historien snappades upp av Rapport som gjorde
ett reportage på bästa sändningstid om det nya
skivbolaget, något som gjorde BIS rikskänt över en natt. I fortsättningen kunde Robert presentera sig som barnvagns-BIS när han ringde butiker.
Smalt marknadssegment
Trots att denna första utgivning
inte blev någon försäljningssuccé är det på det spåret BIS
fortsatt − att nosa upp begåvade
musiker inom den klassiska
genren, spela in dem och ge ut
skivorna. I dag gör de inspelningar
i hela världen med lokala artister.
De har fått ett gott rykte om att
göra klassiska inspelningar av allra
högsta kvalitet.
− För mig är det totalt ointressant om en artist är högerhänt,
Robert von Bahr startade i
liten skala med skivorna i en
barnvagn. Foto: privat.
15
Ljudet är gränslöst. Varför skulle inte japaner spela Bach? Robert von Bahr och Dan-Olof Stenlund vid en inspelning
1980. Foto privat.
vänsterhänt, man, kvinna eller homosexuell. Huvudsaken
är att det låter bra. Det är det enda viktiga. Det händer att vi
gör inspelningar som vi inte är 100 procent nöjda med − och
ger då inte ut dem. Då får artisten allt och kan göra vad han
eller hon vill med materialet.
Med pengar från Bach
När skivbolaget hittar en artist leder det ofta till ett samarbete under lång tid. Trombonisten Christian Lindberg
är ett exempel på detta. I dag har BIS gett ut mer än 50
plattor med honom. Men att ständigt leta nya, icke etablerade artister innebär en stor ekonomisk risk. I den här
branschen tjänar utgivaren pengar på gammal musik – de
klassiska kompositörerna. Det bara är så.
− Man vet om att det inte kommer att bära sig. Då tar
man pengar från Bach och ger till produktionen av en ny
artist. Men om man känner att det finns ett musikaliskt
tvång att ge ut något så gör man det, förklarar Robert.
Den här kärleken till klassisk musik har han mer eller mindre fått genom modersmjölken. Mamman var
prima ballerina på Helsingforsoperan. Morfar var solist
i Helsingfors stadsorkester. Roberts far i sin tur var musikkritiker som skrev under signaturen ”BIS”, vilket gav
namnet på företaget. Robert von Bahr själv visste inte riktigt vad han ville syssla med som ung. Han studerade i stället alla ämnen som han blev intresserad av – under tolv år.
16
Och trots att han aldrig tog ut någon examen säger han
sig haft en enorm nytta av sina studier i sina roller som
skivproducent, företagsledare och inte minst chef.
Företaget stod på sin topp i mitten av 90-talet, men
efter stora förändringar i musikbranschen befinner de
sig nu, som hela branschen, i en nedgångsfas. Det säljs
helt enkelt inte lika mycket skivor längre. BIS har ett
dotterbolag som heter eclassical.com som säljer musik för
nedladdning, men det kompenserar inte fullt ut. För första
gången under företagets historia har Robert von Bahr
precis blivit tvingad att säga upp produktionspersonal.
− Det känns förfärligt. Jag ser dem som jobbar här som
min familj. Det hör till det absolut värsta som jag gjort i
livet, men det handlade om att säga upp personal eller
lägga ner bolaget. Samtidigt måste jag inflika att alla
andra gjorde det här för tio år sedan och gick över till frilansmarknaden för sina inspelningar.
Kvalitet, ärlighet och envishet
Förutom den digitala förändringen, som gör att många
övergått från att lyssna på fysiska skivor till att ladda ner
filer, ser Robert von Bahr ytterligare svårigheter framför
sig. Genomsnittsåldern på lyssnarna har ökat, och det är
inte lika lätt att få nya lyssnare att upptäcka musiken.
− För att lyssna på klassisk musik så måste man ha ett
koncentrationsspann som är längre än tre och en halv minut,
BIS cd-skivor har en tydlig grafisk profil – man känner
igen dem i butiken. Här två exempel på utgivning
som spänner från det smala till det breda.
och då har man knappt kommit in i första satsen på ett
klassiskt verk, säger han.
BIS har under åren skaffat sig en stor så kallad ”backkatalog”, alltså redan inspelat och utgivet material, så
musiken från bolaget kommer att fortsätta spelas på till
exempel radio, i frisersalonger och på film.
− Vi har kommit över någon slags kritisk massa som gör
att vi kan övervintra och överleva nästan vad som helst.
Men vi kommer nog inte att våga chansa så mycket med
nya artister i framtiden tyvärr.
Robert von Bahr tror att det är tre faktorer som gjort att
BIS klarat sig under alla år, när många andra gått under.
Den första är att de satsar på hög kvalitet. Den andra är
BIS affärsprinciper som bygger på total ärlighet, och den
sista – men inte minst viktiga – är hans envishet.
Ett exempel på detta är när de blev kontaktade 1994 av
en japansk orkester som undrade om bolaget ville spela
in dem när de spelade Bachs kantater. Robert von Bahr
tänkte spontant att kombinationen japaner och Bach
knappast kunde fungera, men gick med på att åka dit
och lyssna på dem.
− Jag tänkte oj, det här är bra, riktigt bra. Till slut sa jag
”ok, vi gör några plattor och ser hur det går”.
Distributörer och recensenter sågade dock detta så snart
de fick höra talas om projektet. Robert von Bahr åkte då
runt och tog med band för att se till att agenterna verkligen
lyssnade på inspelningarna. Hela processen tog fem år och
två jorden runt-resor.
− Alla hade förutfattade meningar om att det inte skulle
funka, att japaner inte kunde spela Bach. I dag skulle vi
inte överleva utan dem. Vi har gjort cirka hundra plattor
med dem, och de står för en stor del av vår försäljning.
Förutom att företaget fyller 40 i år, fyller Robert själv
70 år, något som är svårt att tro när man träffar honom.
På grund av sjukdom har han dock tvingats trappa ner en
aning, och han har gjort upp tydliga planer för skivbolagets framtid. Två personer som arbetar i företaget kommer
så småningom att ta över verksamheten.
− Jag har jobbat väldigt medvetet med detta, att förbereda min egen bortgång. Det är också en moralisk fråga.
Vi har väldigt många artister som är beroende av oss, och
att allt skulle stå och falla med mig är inte ok, säger han.
Robert von Bahr är övertygad om att hans inställning,
som til syvende och sidst handlar om kärleken till musiken, mer eller mindre sitter i väggarna på BIS och delas av
hans medarbetare.
− Att vara den som ger en omåttligt begåvad artist en
chans att lyckas, att säga att ”jag tror på dig” – det finns
inget som går upp mot det.
sara johansson är redaktör vid Centrum för
Näringslivshistoria
17
Musikaliska företagare
källa: wikipedia
källa: scanpix
1837 Abraham Hirsch startar
ett musikförlag i Stockholm som
blir landets största.
1850 Tonsättaren Franz
Berwald blir disponent på Sandö
glasbruk och anlägger Ådalens
första ångsåg där 1853.
1900 Herman
Levin grundar
en gitarrfabrik
i Göteborg.
1903 J.W. Grönlund startar
ett orgelbyggeri i Kåge utanför
Skellefteå.
1951 Svenskt visarkiv grundas med skeppsredare Sven Salén som huvudfinansiär.
1960 Stikkan Anderson startar musikförlaget Sweden Music.
18
1965
Britt Wadner avtjänar
fängelsestraff på Hinseberg därför
att hon driver piratradiostationen
Radio Syd.
& företagsamma musiker
foto: privat
källa: grönlunds orgelbyggeri ab
1932 Erik Ljungberg
grundar skivbolaget
Sonora.
1925
Albin Hagström grundar
en dragspelsfirma i Älvdalen.
källa: spotify
källa: scanpix
källa: folkoperan
källa: scanpix
1976 Folkoperan
grundas i Stockholm
av Kerstin Nerbe,
Krister Fagerström
och Claes Fellbom.
1992 Musikstudion
Cheiron i Stockholm
grundas av bland
annat Denniz Pop
(Dag Volle).
2006 Musiktjänsten
Spotify grundas av Daniel
Ek och Martin Lorentzon.
19
”Melodier som bedara,
komma forst pa Sonora”
Har du hört Ulla Billquists ”Min soldat” eller Anders
Börjes ”Två små röda rosor” – ja, då har du hört en
inspelning från Sonora, det första svenska skivbolaget. | rebecka kvint
sonora grundades av affärsmannen Erik Ljungberg
1932. Han hade gjort pengar på att handla med bland annat karbidlampor och fotogen. Pengarna investerade han
i fastigheter runt om i Stockholm. Ljungberg var också
generalkonsul för Panama, och det var en titel som han
gärna använde sig av. ”Konsul Ljungberg” var rätt tilltal
om man ville komma på god fot med honom.
Det tycks inte ha varit något större intresse för musik
som fick Erik Ljungberg att grunda Sonora. Ljungbergs
största intresse vid sidan av affärerna var travhästar. Han
ägde flera stycken.
Vid den här tiden fanns flera stora utländska skivbolag
på den svenska marknaden. Flera av dem, bland annat
HMV (His Master’s Voice/Husbondens röst) och Odeon,
ingick i EMI-koncernen. Dessa skivbolag pressade sina
skivor i England och Tyskland. Grammofonskivor var belagda med importtull, och det gjorde att priset på 78varvare var högt i de svenska butikerna. Under 20-talet
hade skivorna kostat uppåt fem kronor, men när depressionen slagit till hade priset sjunkit till 3,50 – vilket fortfarande var väldigt mycket pengar.
Pressat i Sundbyberg
Ljungbergs affärsidé var att konkurrera med priset. För
att kunna göra det måste han komma undan importtullen.
Han tecknade därför avtal med ett dotterbolag till LM
Ericsson som hette Alpha och låg i Sundbyberg och som
kunde tillverka grammofonskivor. Importtullen behövde
inte ställa till det, och därmed kunde priset sättas till-
20
räckligt lågt för att Sonoraskivan skulle kunna ta sig in på
marknaden, med en prislapp på 1 krona och 65 öre.
Sonora hade inte någon egen skivstudio. Skivorna spelades i stället in på olika adresser i Stockholm, bland annat på
biografen Gnistan på Kungsholmen, på nöjespalatset Nalen
och i Konserthuset. Huvudkontoret låg på Kungsgatan.
År 1935 startade Sonora ett eget musikförlag som gav ut
noter. Man kom också att handla med resegrammofoner
och stift. Sonora hade till och med en filmavdelning, vars
produktion dock stannade vid blygsamma tre filmer. Sonora
hade alltså allt under sina vingar – från den första noten till
skivspelaren som snurrade skivan i 78 varv per minut.
De kända namnens bolag
Bolaget lyckades knyta många populära artister till sig,
bland andra Brita Borg, Charlie Norman, Alice Babs,
Anders Börje, Sven-Olof Sandberg, Yngve Stoor och
Evert Taube. År 1940 lockade man över Ulla Billquist från
Colombia, vilket var ett riktigt kap. Ulla Billquist var sin
tids största svenska artist inom schlagergenren.
Omdömena om Sonora och Erik Ljungberg går isär
bland dem som kommit i kontakt med verksamheten.
En del av de artister jag intervjuat menar att Sonora
inte hade några som helst konstnärliga ambitioner. Det
handlade aldrig om att göra något nyskapande eller
konstnärligt – skivorna skulle bara sälja, och då var det
main stream som gällde. Andra artister, däribland Alice
Babs, menar att Sonora var en god samarbetspartner
som stöttade sina artister. Sonora bör också få ett tack
ui
ll q
Bi refe
la
Ul n A
e ( Sve
(
nd
le e jag
tt
h
d e u oc
me
D
det abs),
äg
B
r), S
ce
Stoo rn (Ali
gve
e
N
i (Yn
i
g is t
å
a
g
w
r
a
s
k
, ma
i
v
o
r från Sonora: Sjömansjul på Ha
i n g it
S e, n u
on), Sw
tittar lilla
solen in igen (Sickan Carlss
från
jazzdiggare
st
)
– bolaget
ld , T im
t),
gav tidigt ut
Da me
nc rflo
inspelningar med
i ng t t a
rin
svensk jazz.
th Sixte
e
da n (J
Sonora upplevde sina
o
rk
(Pu hnny
glansdagar under det sena
tte
B
Wi ode), V
1930-talet och under 1940-talet.
ck m
a lp e
an),
n i fö
Kriget gjorde att de andra skivbolagen
nstret
Live
Boo),
(Lily Berg
t
i
Finns
fick svårt att frakta sina skivor till Sverige
or (Bertil
nk)
m
lu
l
il
n
t
d
r
)
e
,
Vi
ol
kogarn
ik Fra
r
E
(
n
a
o
(Carl Jularbo), Novelty accordi
medan Sonora tack vare sin helsvenska produktion
kunde jobba på som vanligt.
Folkhemmets skivmärke
Strax efter krigsslutet ville bolagets konstnärlige ledare,
inspelningschefen Helge Roundquist, köpa Sonora av
Erik Ljungberg. Men Ljungberg ville inte sälja. Då lämnade Roundquist Sonora och startade det egna skivbolaget
Cupol – en kännbar förlust för Ljungbergs bolag. Sonora
kämpade emellertid på och upplevde något av en ny vår
under det tidiga 1950-talet. Anders Börje och Bertil Boo
var populära artister som sålde många skivor.
Sonoras egen saga tar slut 1958 i och med att Erik
Ljungberg avled. Företaget köptes då upp av Philips AB.
I dag ingår Sonora i Universalkoncernen.
Sonoras stora popularitet får naturligtvis tillskrivas bolagets duktiga artister. Men Sonora var också något unikt i
detta att det var det första helsvenska skivbolaget. Bolagets
ledning fanns här, inspelningarna gjordes i Sverige av
svenska artister och skivorna pressades här i landet.
Att bolaget var svenskt framhölls i marknadsföringen. ”Stöd svenska arbetare, gynna svensk industri – köp
Sonoraskivan”, var en slogan man använde. Och den
marknadsföringen var säkert något som slog an hos skivköparna. Visst ville man som svensk musikkonsument
stödja svenska arbetare!
rebecka kvint, Varberg, är journalist.
21
EBS Sweden
storexportör av basvaror
Det finns svenska företag som är jättestora internationellt inom sin
nisch men som ändå inte är varumärken i var mans medvetande.
Ett sådant är förstärkarföretaget EBS Sweden AB, som tillhör de
ledande företagen i världen när det gäller avancerade förstärkare
för basister och som är leverantörer av utrustning till världsstjärnor
som jazzbasisterna Marcus Miller och Stanley Clarke. | mikael jansson
22
Motstående sida: De fann sin nisch i musiken: att förmedla instrumentens ljud till en form som bär ut till stora
konserters publik: Bo Engberg och Mats Kristoffersson.
Bilden togs för EBS 25 års jubileumsmagasin. Produkten
de håller i är originalutförandet av EBS-1, en förförstärkare som också var EBS allra första produkt i serieproduktion. Bilden från 2012. Fotograf: Lasse Eklöf. Källa: EBS.
det hela började med två glada entusiaster som fått i
sinnet att bygga världens bästa basförstärkare. Bo Engberg,
57 och i dag vd i företaget, och Mats Kristoffersson, 47 och
chefskonstruktör, började för 25 år sedan i en enkel källarlokal i Vasastan i Stockholm.
Bo var en entreprenörssjäl redan som barn och sålde
jultidningar med framgång i sin barndoms Sollentuna.
I tonåren började han spela bas i lokala band och kom
snart fram till att de förstärkare som fanns på marknaden
kunde förbättras.
I Rimbo satt den unge Mats och plockade isär och satte
ihop radioapparater och annan elektronik. Även han började spela bas i band och fann liksom Bo att de förstärkare
som fanns borde kunna göras bättre.
1979 startade Bo ett företag som byggde gitarrförstärkare och senare tillverkade och sålde effekter som reverb
(rymdklang) till den då framväxande hemmastudiomarknaden. Mats var servicetekniker åt ett företag som tillverkade
avancerad studioutrustning, och 1985 strålade de samman för
att starta vad som senare blev EBS (Electric Bass Systems).
”Flea” första kunden
De hade sin första prototyp av sin basförstärkare klar till
den stora musikmässan i Frankfurt 1988, och de förhoppningsfulla entreprenörerna stötte ihop med en amerikan
som designade avancerade förstärkar- och effektsystem för
Los Angeles musiker. Han beställde tre stycken av EBS
första modell, en förförstärkare med namnet EBS-1. De
hamnade hos tre av hans kunder, och inte vilka som helst:
”Flea”, basist i mångmiljonsäljarbandet Red Hot Chili
Peppers, Jimmy Earl, basist i jazzpianisten Chick Coreas
grupp och Jimmy Talbot, basist i Neil Youngs kompgrupp
Crazy Horse. Sämre start kan ett företag ha …
EBS arbetade redan från början nära professionella musiker, som kom med synpunkter på funktion, ergonomi, sound
och så vidare. En av de allra tidigaste ”konsulterna” var Stefan
Brolund, då spelkamrat med Janne Schaffer och Björn J:son
Lindh och dessutom en av de mest anlitade studiomusikerna
i landet – och sedermera lektor vid Kungl Musikhögskolan.
John Levén i Europe var en annan rådgivare som även spelade på EBS förstärkare.
Under 1990-talet utökade EBS sortimentet med nya förstärkarmodeller, med högtalarkabinett och slutligen också
med effektboxar (som ”kryddar” ljudet på olika sätt) – som
från början var avsedda för basar, men som med tiden också
upptäcktes av gitarrister som gillade både soundet och inte
minst stryktåligheten. Man har också lanserat pedalmodeller tillverkade för och i samarbete med toppbasister som
Stanley Clarke och Billy Sheehan – EBS signaturpedaler.
Nordiska produktnamn
Många av EBS-produkterna har också namn lånade från
nordisk mytologi eller historia, för att accentuera det skandinaviska kvalitetsryktet. Den största och tyngsta rörförstärkaren på hela 750 watt heter sålunda Fafner efter den
stora draken i Sigurdssagan, och den lilla men kraftfulla
digitalförstärkaren (väger endast 3,2 kg) heter Reidmar
efter den elake dvärg som var Fafners far.
EBS började exportera till allt fler länder i världen, men
många av de amerikanska konkurrenterna var sedan länge
etablerade, hade kända kontraktsartister och goda kassor.
EBS fortsatte att plöja ned intäkterna i produktutveckling,
vilket också var ett skäl till att man under början av karriären kunde se verkställande direktören Engberg körande
taxi i Stockholm om nätterna.
Export till över 40 länder
I dag har EBS finansiell AAA-rating och exporterar till
mer än 40 länder, och taxipassen är sedan länge över. Bland
de internationella artister som använder EBS-förstärkare
23
EBS första annons, 1989.
märks den uppmärksammade unga
kvinnliga basisten Tal Wilkenfeld
( Jeff Beck), Etienne Mbappé ( John
McLaughlin) och Victor Bailey
(Madonna) och internationellt kända svenska musiker som Peter Iwers
(In Flames), Jonas Reingold (Flower
Kings) och inte minst Lasse Risberg
(Robert Wells) m.fl.
I dag sker drygt hälften av tillverkningen i Kina, men samtliga
premiumprodukter görs ännu i
Sverige. Grundarna är fortfarande synnerligen aktiva i företaget;
Mats Kristoffersson svarar för
design och teknisk utveckling –
vare sig det gäller gammaldags
analog rörteknik eller modern
digitalteknik. Bo Engberg har
grepp om marknadsföring och
försäljning. På huvudkontoret
i Bromma jobbar en handfull
anställda – samtliga är naturligtvis också basister!
Koll på komponenterna
– Det viktigaste är att ha koll
på komponentföretagen, så att
man kan vara säker på att de
kan leverera vad vi behöver
över tid. Det är också mycket
viktigt att ha ständiga kontakter med proffsen, med musikerna – från dem får vi massor
av matnyttig feedback som
hjälper oss att kunna utveckla
produkterna, säger Mats.
– Från mer eller mindre
vansinniga idéer utvecklar vi produkter som
köps av amatörer och professionella musiker över hela
världen. Ända sedan start har vi strävat efter att tillverka
bästa möjliga produkter. Det kanske inte alltid är det mest
lönsamma sättet, men det är det roligaste och mest tillfredsställande, säger Bo Engberg.
– Det är kul att se att våra produkter används av musiker inom alla slags genrer: hiphop, jazz, hårdrock, pop,
dansband, teater och musical. EBS utrustning ska palla
att åka upp på och ned från scener och lastas in i och ut ur
turnéfordon, vare sig det är jättestora festivaler eller små
klubbar. Artisternas förtroende känns som ett kvitto på att
vi gör saker som fungerar, säger Bo.
Lästips!
2007 gavs jubileumsboken EBS Professional
Bass Equipment – 20
år ut av Notfabriken
Music Publishing AB.
Mikael Jansson skildrar i den EBS utveckling, inte minst genom
intervjuer med ett
stort antal internationellt kända basister.
mikael jansson är journalist och musiker.
24
Bahnhof står för sin åsikt
Public service-fria internetabonnemang
kommer förvånande nog inte överst när jag googlar på Karlung
och Bahnhof. Går jag in på Bahnhofs egen sajt möter mig i alla
fall orden ”Privacy!”, ”Security” och ”Free beer!” under uppmaningen ”Get started!” Det gjorde Bahnhof 1994 och har därefter
växt organiskt med nya serverhallar. | per dahl
internetleverantören bahnhof är inte bara det
uppkäftiga företaget, inser jag i samtal med vd:n Jon
Karlung. Först kommer vi in på kreativitetens roll. Att utveckla företag liknar konstnärligt arbete.
– Vi har kanske hittat ett sätt att förena en konstnärlig/
kreativ funktion med företagandet. Då menar jag inte
konst i traditionell mening. Men företagande är en form
av konst, att ha idéer, att utveckla affärsverksamhet kreativt. Då tänker jag ganska mycket på de projekt vi har varit med om efter att vi hade startat internetverksamheten.
Var inte it-sektorn en kreativitetens öppning? Inte
skulle – säg – en Cementadirektör ge samma svar?
– Det finns nog en glädje i alla goda affärsprocesser…
Men chansen att bryta ny mark?
– Det finns alltid en möjlighet till det! Sedan är det
klart att internet, precis som när elektriciteten kom, har
varit en teknisk revolution som förändrat samhället. Då
ökar möjligheterna till nyskapande på områden där inget
ännu etablerats.
Du betonar också konstnärliga aspekter på er design
och det sätt ni framträder…
– Ja, vår datahall Pionen under Vita bergen i Stockholm
ser ut som en rymdbas med tropiska växter. Men den har
också gett oss uppmärksamhet internationellt, och stärkt
vår företagsprofil. Det konstnärliga måste ha ett säkert
samband med grundverksamheten, det får inte bli påklistrat. Troligen kommer också Pionens miljö att betala sig
småningom.
Du tillhör inte den ”nya ekonomins” jublande tillskyndare?
– Tja, vi gjorde ett kardinalfel inför it-boomen, i och
med att vi tyckte att verksamheten skulle vara hållbar och
långsiktigt lönsam och gå med vinst. Vi skulle naturligtvis
som många andra ha expanderat och sålt av i stället.
Kunderna är i alla fall glada. Och det är väl enklare
att vara djärv när företaget inte domineras av stora institutionella ägare?
– Tolka ”djärv” rätt. Ett bolag som lever på riskkapital, där man nästan betraktar detta som en intäkt, där
är det lätt att förlora skärpan, inte hela tiden sträva efter
bästa lösningar och hålla koll på kostnader. För den som
använder egna pengar är detta enklare. Affärskulturen
foto: bahnhof
kreativitetens entreprenörer:
påverkas nog också; ett bolag som vårt utvecklar en viss
familjekänsla. Vi började i en barack i industriområdet
Fyrislund i Uppsala; modemen var hopade på Billyhyllor
längs väggarna.
– När jag tänker på egna förebilder så är IKEA naturligt, byggt utanför börsen. I vår bransch går tankarna till
Jan Stenbeck.
Stenbeck konstaterade att teknik vinner över politik.
Gäller det även ert erbjudande om SR- och SVT-fria
internetabonnemang?
– Det vi gör nu är inget påklistrat, utan en del av
Bahnhofs identitet. Internet tillåter människor att kommunicera med andra över hela världen. Men den glädjen
har nu fått en mörkare sida, när stater upptäckt att man
kan använda internet till att kontrollera medborgarna.
Då måste vi också vara tydliga.
per dahl är redaktör för Företagsminnen.
25
Den sprider ljud
Ligg ned i soffan och njut! Det är inte du som ska
anstränga dig för att ljudet ska bli bra i ditt vardagsrum. Det är högtalaren som ska vara anpassad till de
akustiska villkoren i ditt hem! | bartosz petryk
”under ett halvt år har jag haft tillfälle att noga
avlyssna Sonabs Carlsson-högtalare, dels vid konserter i Lunds akustiskt generösa Stadshall, dels i Malmö
Stadsteaters akustiskt otacksamma stora salong och dels i
min privata bostad.”
Personen som yttrat dessa ord är ingen mindre än
Sten Broman, kompositör och musikpedagog, känd
för svenska folket från det populära tv-programmet
Musikfrågan, där han charmade publiken med sin humoristiska entusiasm för den klassiska musiken och med
26
sina pikanta kostymer. När han dyker upp som en god
garant för det svenska ljudelektronikföretaget Sonab i
början av 70-talet, marknadsför han en speciell typ av
högtalare som gick tvärtemot gamla sanningar inom
ljudåtergivningens historia: Stig Carlssons ortoakustiska
högtalare, det funktionella alternativet till det folkliga
hemmet.
Stig Carlsson föddes i Stockholm år 1925 och kom att
vara staden trogen under hela sitt liv. Efter att ha utbildat sig till civilingenjör på Kungl Tekniska Högskolan,
det som en doft
fortsatte han att undervisa i akustik vid lärosätet, samtidigt som han under 50-talet hängav sig åt forskning
i hur ljud färdas och möts av våra hörselgångar, och
främst hur vi människor försöker återskapa inspelade
ljud i våra vardagliga liv.
Ljudet formas i rummet
I sitt ljudlaboratorium undersökte han dåtidens mest
populära ljudkälla, grammofonskivan, och begränsningarna en lyssnare mötte när en orkester inte spelade
i en konsertsal som anpassats för situationen – med en
riktning för musiken och en fast stationerad mottagande
publik – utan i hemmets mer eller mindre fyrkantigt
utformade rum som var fyllda med allmänna ting som
möbler, mattor och människor.
Stig Carlsson hade nämligen kommit fram till att
mycket i en klang, till exempel från en fiol eller en trumma, formas i samband med hur ljudet reflekteras i det fysiska rummet, och detta faktum blir särskilt gällande när
ljudet kommer från två traditionellt utformade högtalare
i ett vardagsrum, med resultatet att det bara kommer låta
”bra”, eller snarare tillfredställande och troget ursprunget,
på en enda plats i rummet – och det förutsätter att man
anpassar rummet efter sin musikanläggning, och det var
ju ingen lösning som passade vanligt folk som mest ville
ha ett trevligt möblerat rum att vila ut i.
Stig Carlssons lösning på dilemmat blev den så kal�lade ortoakustiken, att högtalare ger ifrån sig rundstrålande ljud och utnyttjar snäva väggar, golv och tak i
stället för att försöka ignorera dem, som var fallet med
vanliga högtalare. Carlssons lösning spred ljudet som
en doft i stället för som en fläkt, som det med en gnutta
poesi kan beskrivas. Resultatet blev att högtalarna kunde stå var som helst i rummet och att ljudet lät likadant
runt om i rummet.
1 000 anställda
År 1966 bildades Sonab med avsikten att sprida
Carlsson-högtalarna kommersiellt. Förutom högtalarna
saluförde man förstärkare, radiomottagare, skivspelare
med mera, producerade av underleverantörer men med
ett eget unikt formspråk, uttänkt av industridesignern
Lars Lallerstedt som till en början hade konsulterats
vid utformningen av högtalarna men vars idéer kom att
prägla hela Sonabs utbud.
Dåtidens skiftande trender med olika träslag för varje
säsong medförde att ljudanläggningarna inte samsades
med den övriga inredningen, så Lallerstedt införde den
svarta färgen och magra typsnitt i utformningen för att på
så sätt ”krympa” platsanvändningen och utseendet efter
devisen att ljudet ska höras men inte synas. På sina håll
ute i världen blev denna design sedd som avancerad och
betingade ett högre pris i symbios med den nya principen
med ortoakustiska högtalare.
Sonab blev till en början en framgång – den mest
framgångsrika högtalaren OA-5 såldes i cirka 100 000
exemplar, nära hälften till utlandet genom de försäljningskontor som etablerats runt om i Europa, USA och
Australien. Men det var en kostnadskrävande produktion, och efter ekonomiska bekymmer i slutet av 60-talet
togs företaget över av Statsföretag, en koncern ägd av
svenska staten och vars nuvarande namn är Procordia
AB. Med nya resurser kunde Stig Carlsson fortsätta
utveckla sina principer, och 1975 hade Sonab omkring
1 000 anställda och en omsättning runt 80 miljoner med
fabriker i Skellefteå och Gävle, samt ett utvecklings- och
huvudkontor i Vällingby, Stockholm. Dock var expansionstakten krävande och förlusterna stora, och efter förhandlingar med facket styckades bolaget av Statsföretag,
och Sonab försvann som ett samlat varumärke.
Varumärkesstrider förmörkade
Stig Carlsson fortsatte på egen hand att utveckla sina
högtalare, men med knappa tillgångar – och dessutom
med patent- och varumärkeskonflikter som drog ut in på
90-talet på sitt bord – svaldes stora delar av hans energi,
och nyheterna kom att vara få fram till hans död 1997.
I sitt stenhus och tillika privata laboratorium på Torkel
Knutssongatan i södra Stockholm hade han fortsatt uppgradera och utveckla sina idéer. I hans efterföljd bildades
Carlssonstiftelsen av hängivna beundrare och ingenjörer
som fortsatte producera nya Carlsson-högtalare samt erbjuda kompetens och information för att laga, rusta upp
och sprida högtalarnas unika evangelium.
Än i dag kan man hitta Carlsson-högtalare i full användning som glädjer vanligt folk som upptäckt att man
inte behöver kompromissa med vare sig form eller funktion, att ett bra ljud kan gå hand i hand med att spisa skivor slöliggande i en soffa, sittande i ett fönster eller tillbakalutad mot en Carlsson-högtalare – i köket, i farstun eller
varhelst man behagar.
bartosz petryk är arkivarie vid Centrum för
Näringslivshistoria.
27
En stilbildande
affärskvinna
Stockholms Tillskärarakademi fyller 100 år i år. Skolan, som ger
utbildningar inom design, mönsterkonstruktion och skrädderi,
grundades av Elvira Harms – en entreprenör med en okuvlig vilja
och ett stort socialt patos. | sara johansson
28
Motstående sida: Elvira Harms –
viljestark företagare. Foto: privat.
– trots att hon var en kvinna med tre barn att ta hand
om var hon en sann företagare. Hon hade en enorm drivkraft, var född med en stark vilja och sporrades hela tiden
av sina framgångar.
Så beskriver Elvira Harms barnbarn, konstnären Suzy
Strindberg, sin mormor som affärskvinna. Och hon
minns henne som en oerhört bestämd och driven person, även privat.
– Jag kunde nog vara lite rädd för henne ibland. Hon
var ”the grand old lady” som styrde och ställde. Min
morfar stod väldigt mycket i skuggan av henne. Många
middagar gick åt till att prata om skolan. Men även om
hon var sträng så var hon också generös. Hon hade näsa
för vad som kunde vara bra för henne själv, företaget och
familjen, minns Suzy.
Villa i Äppelviken
Elvira Harms gick bort 1951. Då var Suzy bara 12 år,
men tack vare bibliotekarien Gunilla Larssons efterforskningar har hon nu fått en tydligare bild av mormoderns liv och livsverk. Gunilla Larsson, som tidigare
varit förstebibliotekarie på Kungliga biblioteket, blev
intresserad av Elvira Harms när hon av en slump fick
se en gammal lista på villaägare i Äppelviken utanför
Stockholm. Hon studsade till när hon såg det enda
kvinnliga namnet på listan – Elviras – och började försöka ta reda på vem denna till synes framgångsrika och
välbeställda kvinna var. Det hon fann var en fascinerande historia om en kvinna som gick sin egen väg och som
satsade allt på sitt företag.
Elvira Harms föddes 1876 i Värnamo, dotter till skräddaren Edvard Winter – vilken sades vara oäkta son till
storhertigen av Mecklenburg – Schwerin. Det skulle göra
Elvira till storhertigens barnbarn och därmed halvkusin
till den samtida drottning Alexandrine av Danmark.
Började som kontorsbiträde
Elviras mor arbetade inom konfektionsindustrin. Familjen
flyttade snart till Kristiania (nuvarande Oslo), men när
Elvira var i 20-årsåldern återvände hon till Sverige där hon
började sin karriär som kontorsbiträde på en sybehörsfirma.
Småningom startar hon en egen firma, och 1911 börjar
hon ge kurser i klädsömnad för diplomatfruars kammarjungfrur i Stockholm. Det är omkring den här tiden som
hon träffar Emilia Broomé, en pionjär inom yrkesundervisning i Sverige. Hon uppmuntrar Elvira att ägna sig
åt undervisning i mer organiserad form. Under en resa
till Berlin 1912 får hon se en skylt för Grösste Berliner
Zuschneide - Akademie , och det sägs vara nu som Elvira
bestämmer sig för att starta en utbildning i tillskärning.
Hon genomgår även själv en kurs på denna tyska akademi,
trots att hon redan vid denna tid har hunnit få tre små
barn tillsammans med sin make Ernst Harms.
År 1913 startade hon så sin egen skola som fick namnet
Stockholms Tillskärareskola. Utbildningen vände sig dels
till redan yrkesverksamma, dels till husmödrar och unga
flickor som ville lära sig att sy kläder; kursavgiften sattes
till 45 kronor. Det fanns redan ett par andra skolor för
sömnad vid den här tiden, men ingen hade samma inriktning mot mönsterkonstruktion och tillskärning. Elviras
kurser var dessutom utformade så att de var relativt korta, endast en månad, vilket bör ha medfört att hon fann
ett helt eget elevsegment. Ungefär samma tid startades
dock en annan skola med det snarlika namnet Stockholms
Tillskärningsskola, och förväxlingen mellan dessa båda
skolor kom att bli en följetong.
Elvira var redan tidigt i karriären oerhört medveten
om fördelarna med att ha goda kontakter inom pres�sen, inte bara för annonsering, och hon utnyttjade gärna
dessa. Hon figurerade vid flera tillfällen i olika tidningsartiklar som beskriver hennes verksamhet i uppskattande ordalag. Bokhandlaren och publicisten Anders
Wennergren hjälpte henne också snart att utveckla
skolan, bland annat genom att bistå med nya lokaler på
Kungsgatan 49. Nu bytte skolan namn till Stockholms
Tillskärarakademi, och kurserna förlängdes till tre månader. Kursavgiften höjdes till 140 kronor, men ett antal
friplatser skapades för dem som kunde uppvisa intyg om
medellöshet.
Offentlig person
Skolan blir snabbt känd och Elvira syns också mer
och mer i det offentliga rummet. När veckotidningen
Husmodern började ges ut 1917 engageras hon som modeskribent. Även tidningarna Idun och Hemma anlitar
henne som medarbetare på sina moderedaktioner. I dagstidningarna Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter syns
akademin vid flera tillfällen, och Elvira blir en allt större
auktoritet när det gäller skrädderi och mode. Under båda
världskrigen får hennes råd om att ”sy snålt”, och om hur
man syr om gammalt till nytt, stort genomslag.
År 1918 omvandlades Stockholms Tillskärarakademi
till ett aktiebolag, och i samband med detta började skolan
att även ta in manliga elever. Män och kvinnor undervisades dock separat ända fram till 1959. Elvira undervisade
inte heller själv de manliga eleverna. I en intervju från
1920 går att läsa: ”Så diplomerad skräddarmästare fru
Harms är, så anser hon att den avdelningen av hennes
arbetsfält kräver manlig kraft”.
Trots att företaget går bra och att Elvira själv röner
framgång och uppmärksamhet, finns det också problem.
Konkurrensen hårdnar alltmer när fler och fler skolor
öppnas. Hon upprörs över att till synes vem som helst får
öppna yrkesskolor utan att behöva styrka sin kompetens.
Hon kan inte riktigt ta att hon inte längre är ensam herre
(kvinna) på täppan. Skolan var hennes allt. Ibland stred
29
Tillskärarakademiens fokus låg på utbildning av kvinnor. Då män utbildades i tillskärning av manskläder skedde det i
särskilda klasser. Ca 1920-tal. Foto privat.
hon nästan dumdristigt mot konkurrenterna. Men hon
beskrivs också som en glad sällskapsmänniska som värnade
om personalen – en del stannade på skolan i 40 år och blev
som en del av familjen.
Elvira var övertygad pacifist och hade under hela sitt liv ett
stort socialt engagemang, speciellt under krigstid. Hon var
bland annat en av initiativtagarna till Bromma arbetsstugor
dit behövande barn kunde komma efter skoldagens slut och
få något att äta samtidigt som de utbildades i praktiskt arbete.
Dessa arbetsstugors arbete var nära kopplat till skolslöjdens.
I samband med sin 70-årsdag 1946 belönas Elvira med
Pro Patrias stora guldmedalj för sina samhällsinsatser.
Året efter slutar hon som rektor för skolan. De sista åren i
hennes liv fann man henne ofta sittande inne på sitt kontor där hon tog emot besökare.
Allt hårdare konkurrens
Elviras dotter Elsa hade startat en filial till akademin
i Göteborg redan 1936. Elviras två andra döttrar
Irma och Karen, som båda arbetade på Stockholms
Tillskärarakademi, tog över skolan vid Elviras död 1951,
men efter en tids ekonomiska problem i början av 70talet bestämde styrelsen sig för att avveckla företaget.
Påhlmans Handelsinstitut fick höra talas om detta och tog
30
då över verksamheten. I dag drivs skolan som en stiftelse
med Medborgarskolan som huvudman.
Även om inte Elviras livsverk längre finns kvar i familjens ägo, har flera av barnbarnen fört textilintresset vidare.
Suzy Strindberg är numera verksam som textilkonstnär,
och systern Maggie Strindberg – som till och med är
utbildad på akademin – har arbetat som kostymtecknare
för tv. Suzy tror sig veta hur mormodern skulle ha sett på
skolans utveckling.
– Hon skulle ha varit besviken. Det var ett bländande
familjeföretag på sin tid. Men tiderna förändrades och gick
lite ifrån det hon skapade. Men hon skulle nog ha varit tillfreds med att veta att skolan i alla fall lever kvar efter 100 år.
I ett utkast till en intervju från 1951, samma år som Elvira
dog, ger skribenten Marianne Göhrn-Ohm följande beskrivning av henne: ”… alla som känner henne vet väl att hon är
något av det mest rörliga på denna jord och med en hel del
kvicksilver i sin ungdomliga kropp. Och intellektet är då
minst lika rörligt, uppblandat med en stor portion slagfärdighet, humor och minsann också humör. Jag har en känsla av
att man helst inte ska bli ovän med den förtjusande damen.”
sara johansson är redaktör vid Centrum för
I dag är de specialiserade fiskaffärerna i Stockholm få. Men i exklusiva saluhallar möter vi fortfarande affärsnamnet
Lisa Elmqvist. Olja av Lotten Rönquist, 1889, Stockholms stadsmuseum.
Från dem köpte
stockholmarna sin fisk
I den nyutkomna Kvinnors entreprenörskap under 400 år pekar
Anita Du Rietz på den långa linje av kvinnligt företagande som vi
finner i svensk historia. Men den företagsamheten har ofta misskänts, eftersom det inte handlat om ”fina” yrken. | fil.dr anita du rietz
fisk har alltid varit en basföda utefter Sveriges kuster.
I dag förekommer färsk fisk inte lika ofta, och i takt därmed har fiskmånglerskorna nära nog försvunnit. Under
tidigare århundraden var handeln med fisk väl utbredd
och sköttes av företagsamma kvinnor. Hur var villkoren
för dem i en stad som Stockholm?
Under den 40 dagar långa fastan åts det mycket fisk
både före och efter reformationen. Torsken kom från
Östersjön eller Bergen, strömming fanns efter ostkus-
ten, liksom abborre, braxen och mört. Men torkad eller
saltad fisk kunde transporteras till marknaderna liksom
lax, ål och gädda. I de reglementen som i början på
1600-talet reglerade handeln kunde fiskmånglerskorna
sälja upp till ett tjugotal olika fisksorter. Många fattiga kunde få meta eller pimpla i kronans vatten runt
Stockholm eller fiska i böndernas vatten, förmedla fisken till stadens försäljerskor eller i vissa fall sälja själva
vid Fiskehamnen.
31
Stockholm är en sjöstad, och fisk en stapelvara. Ibland var leden mellan fiskare och konsument många. Fiskebryggan
år 1890 – en ponton vid Skeppsbron-Slussen. Teckning av G Stoopendal, Nationalmuseum.
De flesta månglerskor (alltså försäljare) var under 1600talet ambulerande och fick gå runt i portarna och erbjuda
sina varor. Men det gällde inte fiskemånglerskorna som skulle finnas samlade på Fisketorget, (även kallat Packaretorget
ända till 1853) nuvarande Norrmalmstorg. Hit kunde båtar
och sumpar föras in och ompackning av fisk ske, och hit
kom bönder och fiskare från skärgården och ända från Åland
och Finland. Även vid Jakobs torg, vid nuvarande Operan,
fick allmogen sälja bland annat fisk. I början av 1700-talet
kunde större fartyg anlöpa Blasieholmen, vid Sillhovet, och
lossa salt sill, kabeljo men även torr fisk.
I de flesta städer runt om i landet tycks torghandeln
ha varit reserverad för onsdagar och lördagar. Men i
Stockholm pågick försäljning varje dag utom på vilodagen. På Södermalm bodde många månglerskor men
också sumpfiskarna . De köpte upp fisk i skärgården och
använde sig av stora segelsumpar för att frakta in den.
Notfiskarna fiskade i stadens vatten. Det finns också
uppgifter att dammar anlagts för fiskodling såväl på
Södermalm som på Kungsholmen.
Månglerskorna i staden
Under 1600-talet förekom bodar med både fisk, ost och
kött vid sidan av torgmadamernas försäljning. Under
32
1700-talet flyttade mer av livsmedelshandeln in i bodar.
De fanns för all slags försäljning i nära nog varje hus vid
de större gatorna i Gamla Stan.
Månglerskorna fick en speciell förordning från 1760. De
skulle betala skatt varje vecka för att få tillstånd. För fiskmånglerskorna gällde skatt på försäljning av bland annat
lutfisk, lax, sill, strömming, ostron, hummer och krabbor
med drygt 3 skilling per vecka. Lägre skatt (drygt 1 skilling) betalade månglerskor som sålde billiga dagligvaror;
högst skatt (5 skilling) erlade de som sålde tillagade matvaror (som sylta och korv) liksom frukter.
Hur levde månglerskorna? Om det vet vi ganska lite,
men författaren August Blanche har skrivit två berättelser
som speglar två ytterligheter. Han berättar om en ensamstående kvinna i ”Mångelskan” (i Bilder ur verkligheten ,
del 1), en madam Holm, sannolikt efter en bekant förebild. Hon var kanske den främsta månglerskan på sin tid
vid Röda bodarna i Stockholm (platsen vid korsningen
Fredsgatan–Jakobsgatan) där hon sålde grönsaker under
ett grovt lärftparaply. Hon var relativt välbeställd och
kunde låta sin dotter utbilda sig i kokkonsten, läsa franska
samt gå i lära och få sy hattar hos Folckers och brodera
guld hos fru Nybom. Dotterns bröllop blev påkostat och
mångelskan hjälpte familjen ekonomiskt.
Men August Blanche beskrev också månglerskor som
verkligen hade det svårt och slet ont (Bilder ur verkligheten del 5):
Mången gör större eller mindre affärer än mångelskan, men ingen sliter så ondt i sin rörelse som hon.
Hennes salubord är merendels torget med kullersten
till golf och himlen till tak […]
De havfa också – så påstå de åtminstone – skäl till
sina utbrott. ”Värre än väder och vind”, säga de, ”är
det att ha att göra med oförståndiga pigor och unga
matmödrar, som äro än oförståndigare, för de pruta
på en knippa rädisor, liksom de hos Medberg [en
sidenhandlare på 1840 – 50-talen] pruta på en sjal.”
Fiskehamnarna
Fiskförsäljningen hade under 1660-talet med magistratens (alltså stadsstyrelsens) hjälp koncentrerats till
två fisktorg med bodar vid Norra och Södra strömmen. De byggdes efter hand ut med pålade bryggor
och sumphamnar. Det var Norra Fiskarehuset (mellan
Gustav Adolfs torg och Helgeandsholmen) och Södra
Fiskarehuset vid Slussen. Fiskarehusen låg på bryggor
med ett antal salubodar. Hamnen bredvid utgjordes av en
bassäng omgiven av bryggor där fisken förvarades i sumpar. På båda platserna fanns från 1730-talet Gröna gångar, dvs smala, låga bodlängor där trädgårdsmästare kunde
sälja grönsaker. Strömmarnas rörliga vatten underlättade
att bevara fiskarna levande i sumpar. Orenheter sköljdes
bort av vattnet. Men de centrala lägena på båda sidor om
Gamla Stan innebar att trafiken måste prioriteras, och
Norra Fiskarehuset upphörde när Norrbro byggdes 1807.
Södra Fiskarehuset bestod, och från 1869 fick månglerskorna konkurrens av lantbor som också sålde fisk där,
som följd av näringsfrihetens genomförande år 1864.
Senare använde fiskmånglerskorna kajen vid
Kornhamnstorg i Gamla stan; i slutet av 1800-talet fanns
där i alla väder ett tjugotal. De satt ofta på ”månglerske
stolar” (kända från 1600-talet): en avsågad tunna där
nedre delen var fylld av halm så att kvinnan kunde stoppa
ner och värma fötterna. Halva övre delen av tunnan bildade ryggstöd och vindskydd. På ett par bräder stod fisklådorna framför kvinnorna. Fisken vägdes med ett besman.
Fisken, mest strömming och torsk, kom fortfarande
från skärgården men också från Mälaren. Bönder och
fiskare i båtar anlände tidigt, sålde sin last till månglerskorna och återvände hem på kvällen. År 1915 stängdes
Fiskarebryggan på grund av dåligt vatten, kanske beroende på olika fyllnadsarbeten. Fiskarna i sumparna förgiftades kring Slussområdet.
Saluhallar
Även på Hötorget började det säljas alltmer fisk från 1898
och då lagd på is i spjällådor, ”trummor”. Hötorgshallen
hade uppförts redan 1882 och många månglerskor flyttat
Fiskmånglerskor med stolar på Hötorget.1833. Akvarell av
Alexander Wetterling, Stockholms Stadsmuseum.
in. De fick betala höga hyror och klagade över att oseriösa konkurrenter köpte upp varor lite överallt och ställde
sig på torget och sålde billigt. Gamla Hötorgshallen revs
1954 och ersattes 1958 av den som nu ligger under markplan. Östermalms saluhall öppnades 1888. Även här klagades det på att oseriösa konkurrenter sålde fisk på torget
utan att betala någon avgift.
Kanske minns några läsare de isiga fönstren i fiskaffärerna där färsk fisk fileades framför kunden, något
som med tiden blev allt ovanligare när matvarukedjorna
spreds över landet. I dag finns få fiskmånglerskor kvar.
Birgitta Åhs i Östermalmshallen är en av dem som för
familjetraditionen vidare, under nya förutsättningar.
Tack vare snabba transporter kan vi fortfarande få färska delikatesser från hav och sjö − om än mer sällan från
svenska vatten.
fil.dr anita du rietz är nationalekonom och fellow
researcher vid Centrum för Näringslivshistoria.
Läs mer
Christina Nordin
(2009), Oordning,
torghandel i Stockholm 1540–1918.
Anita Du Rietz
(2013), Kvinnors
entreprenörskap
under 400 år.
33
Musik
i de historiska arkiven
hos Centrum för Näringslivshistoria
Så här skyltade NK:s skivavdelning under 1920 – 30-tal. NK:s arkiv.
Den byter skivan själv! Skivspelare från AGA, 1945.
AGA:s arkiv.
34
Visst vill vi köpa radion från Radiola? Annons från
1955, Ericssons arkiv.
LP-skiva från Arla, bl.a. med den livsnödvändiga låten
”Kaffe utan grädde, är som kärlek utan kyssar”. Nyinspelning med studentorkestern Phontrattarne från Norrlands
nation i Uppsala. Originalet är en Sonoraskiva från 1938.
Arlas arkiv.
Foton för marknadsföring av artister, mellan 1900 och
1910. Gröna Lunds arkiv.
Annons från Vogue strumpor, höstkollektionen 1940.
Allmänna Annonsbyråns arkiv.
Dans med blå och gröna kraftkorn, på turné för att lansera tvättmedlet Surf. Demonstration, tårta, underhållning
och dans på Medborgarhuset i Stockholm 1953. Unilevers
arkiv, fotograf Sture Magnusson.
35
Vittnesseminariet – ett sätt
att minnas det förflutna
Sju personer sitter längs ett podiebord. Tre med bakgrund i SAS,
SKF och Volvo, tre i universiteten och försvarsforskningen. Under
ledning av den sjunde, en historiker, för de en livlig diskussion om
utvecklingen av de första svenska e-postsystemen vid 1970-talets
slut. De var alla djupt involverade i etableringen av systemen och nu
jämför de sina minnesbilder. Det vi får ta del av är ett vittnesseminarium, dokumenterat och publicerat via Tekniska museets webbsajt.
per lundin och gustav sjöblom
varför gjorde företaget så? Hur tänkte de när de
sade ja? Av vilken anledning samarbetade organisationen
med den parten men inte med den? Det verkligt intressanta i ett historiskt förlopp fästs kanske aldrig på papper.
Aktörerna vill behålla sina verkliga skäl för sig själva, eller
så faller nyanser och attityder mellan den skriftliga dokumentationens raka rader. I många fall skulle vi i dag vilja få
viktiga men komplexa förlopp belysta, händelsekedjor där
ingen med övergripande ansvar funnits över huvud taget.
Men det är en sak att be den som varit med och anser
sig veta besked att berätta i största allmänhet. Och en
36
helt annan att utveckla former som säkrar en vetenskaplig
metod som ger utrymme för källkritik och balanserade
perspektiv. Sedan 1990-talet har vittnesseminarier utvecklats och mognat som historisk metod. Här berättar vi om
ett projekt där seminarierna bidragit till att belysa svensk
näringslivshistoria.
Under det senaste decenniet har vittnesseminariet
etablerats som en populär metod för att dokumentera det
förflutna. I första hand är det en metod för att skapa historiskt källmaterial. Men det är också ett arrangemang
som ofta uppskattas av såväl deltagare som åhörare.
foto: tekniska museet, stockholm
Källmaterial skapas
Vittnesseminariet är en speciell metod för att skapa
muntligt källmaterial där ett flertal så kallade vittnen, det vill säga individer kopplade till en viss serie
omständigheter eller händelser, samlas för att redogöra för och diskutera sina minnen av händelserna.
Vittnesseminariet kan liknas vid en gruppintervju inför
publik. Vår erfarenhet är att vittnesseminarier ofta är
mer värdefulla än enskilda intervjuer eftersom interaktionen stimulerar minnesprocessen hos deltagarna.
Mötet blir en form av kollektiv hågkomst.
Men tillvägagångssättet har också nackdelar. Utfallet
är beroende av balansen mellan deltagarna. Ibland är
potentiella deltagare oförmögna eller ovilliga att delta.
Även om ”rätt” personer är på plats finns det en risk att
konflikter tonas ned och att avvikande röster inte kommer till tals, med en alltför konsensusartad framställning som resultat. Precis som med annat muntligt källmaterial finns det också en risk för att framställningen
kan bli för anekdotisk. Samtidigt kan ett vittnesseminarium synliggöra skilda tolkningar av en händelse eller
ett förlopp och därigenom bidra till en ökad förståelse av
komplexiteten hos historiska skeenden.
Inom projektet Från matematikmaskin till IT,
ett samarbete mellan KTH, Tekniska museet och
Dataföreningen i Sverige, planerade och genomförde vi
mellan 2005 och 2009 tillsammans med andra forskare
närmare femtio vittnesseminarier om svensk IT-historia.
Vittnesseminarierna i Från matematikmaskin till IT kan
delas in i översikter och fördjupningar. Många är av näringslivshistoriskt intresse, och för den intresserade finns
de redigerade texterna tillgängliga i fulltext på Tekniska
museets hemsida: www.tekniskamuseet.se.
Bland de ämnen vi uppmärksammade märks bankomater, styrsystemet för JA-37 Viggen, streckkoder inom
handeln, produktionslogistik på Volvo, skeppsbyggnadssystemet Styrbjörn på Kockums, de första e-postsystemen
vid SAS, SKF och Volvo samt systemutveckling och långtidsplanering vid SAS Data.
IT-Sveriges framväxt
Ett exempel på vad ett vittnesseminarium kan belysa
ges av Standardekonomisystem för stordatorer: EPOK,
EPOS & FACTS, 1969 – 1986. Varför blev inte svenska
ekonomisystem internationella storsäljare, trots att de
ansågs ha sådan utvecklingspotential? Vid seminariet
presenterades och diskuterades först varje system av en
tekniker och en säljare. Deras utsagor kompletterades sedan med vittnesmål från en konsult med erfarenheter av
implementering av systemen och från en representant för
konsultföretaget WM-data som sålde konkurrerande amerikansk programvara. Vittnesseminariemetodiken bidrog
här till att på ett effektivt och pedagogiskt sätt förmedla
tekniskt komplicerade detaljer om systemutveckling och
redovisning, det vill säga en form av ”tyst kunskap” som
normalt är mycket svårtillgänglig för andra än experter.
Seminariet kontrasterade också på ett intressant sätt olika
perspektiv på ekonomisystem och på vad som behövdes för
att lyckas på programvarumarknaden.
Vid seminarietillfället berättade exempelvis Crister
Stjernfelt som vid 1970-talets slut var WM-datas försäljningschef för applikationsprogramvara och som sedermera
blev företagets vd: ”Jag har aldrig varit intresserad av att
sälja ekonomisystem därför att de är ekonomisystem, utan
därför att de driver konsultverksamhet …” Den som VMdata sände över Atlanten för att se vad som åstadkommits
37
i USA rapporterade hem bland annat att ”Över min döda
kropp tänker jag engagera mig i detta. Det är en COBOLkod som är fullständigt oanvändbar.”
Men eftersom, som Stjernfelt uttryckte det, ”slaget i
marknaden handlar om att sälja”, så bestämde sig WMdata för att trots allt börja sälja den amerikanska programvaran och göra den till en hörnsten i sin strategi för att i
sin tur sälja konsulttjänster. Med tiden blev WM-datas
strategi den mest framgångsrika, och två av de tre programvarupaketen hamnade så småningom i WM-datas
egen produktportfölj.
Seminariet pekade samtidigt på andra tänkbara scenarion. Vad hade hänt om personerna bakom de svenskutvecklade programvarorna hade lyckats mobilisera större
finansiella resurser eller valt andra samarbetspartner för
sin utlandsexpansion? Eller om de övervunnit de kulturskillnader som paneldeltagarna pekade på och i stället
lierat sig med WM-data?
Att genomföra vittnesseminarier
Den modell för att genomföra vittnesseminarier som
har blivit dominerande, utvecklades i Storbritannien vid
mitten av 1980-talet, först vid Centre for Contemporary
British History och senare vid Wellcome Trust Centre for
the History of Medicine. I Sverige har Samtidshistoriska
institutet vid Södertörns högskola med sin brittiska motsvarighet som förebild arrangerat vittnesseminarier sedan
1990-talets slut. Från matematikmaskin till IT är dock
det svenska projekt som genomfört flest vittnesseminarier,
och våra rekommendationer nedan bygger på erfarenheterna därifrån.
Det första steget vid planeringen av ett vittnesseminarium är att identifiera ett lämpligt och väl avgränsat tema.
Ett väl sammanhållet tema garanterar att paneldeltagarna
har tillräckligt mycket gemensamt för att en gruppdiskussion ska få ett mervärde jämfört med individuella intervjuer.
Nästa steg är att finna paneldeltagare med personliga erfarenheter av temat ifråga. Vi rekommenderar att
panelen har mellan fem och nio deltagare. Är de färre
kan dynamiken deltagarna emellan utebli, är de fler kan
diskussionen bli fragmentarisk på grund av att alla inte
hinner komma till tals.
Slutligen ska en moderator väljas. Vår erfarenhet är
att professionella historiker ofta styr seminariet med god
hand i kraft av sitt historiska kunnande, men även personer med egna erfarenheter av det valda temat har fungerat
väl i den rollen. Ibland kan det vara lämpligt att en expertkommentator bistår moderatorn för att följa upp och
fördjupa intressanta spår som uppstår under seminariet.
Till skillnad från traditionella, skriftliga källor skapas vittnesseminariet i samspelet mellan arrangörer och
deltagare. För att vittnesseminariet ska bli en trovärdig
historisk källa måste dokumentationen vara noggrant genomförd. Seminariet som normalt är mellan tre och fyra
timmar långt, spelas in med ljud och bild, och därefter
transkriberas ljudfilen ordagrant.
38
Sedan redigeras texten med avseende på läsbarhet och
förståelse. Samtidigt är det viktigt att behålla karaktären
av talat språk eftersom det är ett muntligt utbyte som dokumenteras. Deltagarna erbjuds möjlighet att förtydliga,
kommentera och korrigera sina inlägg. Att förse texten med
förklarande fotnoter gör den mer tillgänglig för läsaren.
Av särskilt värde är biografiska uppgifter om deltagarna.
För att öka tillgängligheten rekommenderar vi webbpublicering av de redigerade transkripten. Den vetenskapliga kvaliteten på vittnesseminariet avgörs till stor
del av hur väl de olika stegen i arbetsprocessen dokumenteras. I projektet Från matematikmaskin till IT skapade vi till exempel en omfattande metadokumentation.
Mediefiler, arbetsversioner av texten, korrespondens och
andra skriftliga dokument finns arkiverade i Tekniska
museets arkiv.
Vad är viktigt att tänka på?
En förutsättning för ett lyckat seminarium är att det
behandlar konkreta historiska händelser eller processer.
Deltagarnas personliga hågkomster är det centrala, inte
generella analyser. I övrigt finns ingen generell formel för
planeringen och genomförandet av ett vittnesseminarium.
Däremot finns det ett antal viktiga avvägningar att ta
ställning till i valet av upplägg. Är målet att få till stånd
en grupp med gemensamma erfarenheter som kan hjälpas
åt med en kollektiv minnesprocess, eller att sammanföra
olika aktörsgrupper för att ge kontrasterande perspektiv?
Är det konsensus eller konflikt som ger det mest intressanta perspektivet på det valda temat? Ska seminariet ledas av en person som varit nära händelsernas centrum eller
av någon som har distans till dem? Ska diskussionen mellan paneldeltagarna vara hårt styrd eller är det bättre om
den improviseras fram? Är en tematiskt eller kronologiskt
upplagd diskussion att föredra?
Även om det inte finns några rätta svar på dessa frågor,
är det viktigt att vara medveten om att det handlar om avvägningar som bidrar till att forma den slutliga produkten.
Slutligen bör det betonas att som vetenskaplig metod
är vittnesseminariet ännu i sin linda. Litteraturen som
belyser och problematiserar dess för- och nackdelar är
sparsmakad både i Sverige och internationellt. Även
om en hel del seminarier genomförts i Sverige har få
av dem varit direkt relaterade till forskningsprojekt.
Vittnesseminariemetodiken ställer många intressanta
och kontroversiella metodfrågor på sin spets, inte minst
forskarens och deltagarnas aktiva samskapande av historiska källor. Därför erbjuder vittnesseminariet inte bara
en möjlighet för företag att dokumentera sin historia
utan också ett tillfälle att bidra till den vetenskapliga
metodutvecklingen.
per lundin är docent i ekonomisk historia vid Uppsala
universitet. PhD Gustav Sjöblom är forskare vid
Avdelningen för teknik och samhälle vid Chalmers
tekniska högskola.
Välfärd i
många former
När man skriver Sveriges
ekonomiska historia är det
nödvändigt att jämföra Sverige
med övriga länder i Europa och
världen för att kunna avgöra
i vilken mån Sverige uppvisar
unika respektive allmängiltiga
drag. Resan bort från fattigdom
har varit gemensam för många
länder, men det finns flera
särdrag som utmärker Sverige.
debatt:
christopher lagerqvist
sverige är det land i Europa som tydligast visar upp en
kombination av en stark centralstat och ett starkt folkligt
frihetsideal − en form av ”liberty before liberalism”. Detta
särdrag skapades av en mängd offentliga institutioner som
under 1500-, 1600- och 1700-talen förankrades lokalt
i hela riket. Nya sociala arenor fungerade som viktiga
mötesplatser med en utpräglad förhandlingskultur, som
över tid formade ett samhälle med högt förtroende mellan
människor och låg korruption.
En period som utmärker sig är åren 1870 − 1914. Då kom
Sverige, Danmark och Norge i kapp Europas industriella
kärnområde vad gäller reallöner. Samtidigt genomgick
svensk industri en kvalitativ förnyelse – från att ha exporterat varor som efterfrågades internationellt till att börja
uppfinna nya produkter som sedan hittade sin internationella marknad.
En småskalig snilleindustri växte under 1900-talens början till stora internationella exportföretag som sysselsatte
många. Europas övriga länder utvecklades också snabbt,
men inte lika snabbt som de Skandinaviska länderna.
Välfärdsstatens rötter
Ett område som behöver nyanseras är vår berättelse om
den svenska välfärdsstaten, som har genomgått fyra faser:
Redan under 1600-talet skapades ett första socialt skyddsnät i hela riket. Den lokala välfärdsstaten etablerades i
samband med att byalag och kyrkan ansvarade för sjukoch fattighus. Under den andra fasen formerades den nationella välfärdsstaten som genom reformerna från 1842
Boken Reformer och revolutioner av Christopher
Lagerqvist utkom nyligen. I boken analyseras hur Sverige höjde sig ur den fattigdom som fram till 1800-talet
utgjorde mänsklighetens normaltillstånd.
och 1913 angav lägstanivåer inom såväl utbildning som
folkpension. Därmed trängdes lokala initiativ successivt
undan.
Den offentligt producerande välfärdsstaten, som utgör
den tredje fasen, innebar att offentliga tjänster expanderade kraftigt i alla OECD-länder åren 1945–1980.
Tidigare forskning har varit inriktad på att beskriva
gradskillnader mellan olika länders välfärdstjänster, men
förvånansvärt få har visat att trenden är gemensam för
alla rika länder.
De senaste 20 åren har en fjärde fas, den marknadsanpassade välfärdsstaten , tillhandahållit och producerat
välfärdstjänster.
Fenomen som ”kundval och offentlig finansiering” har
gått hand i hand med ett nytt beroende av lokala lösningar.
Vad som händer framöver återstår att se, men en solidaritet
mellan människor har funnits i hela riket i omkring 400 år.
Framöver borde forskningen inriktas på i vilken mån offentliga och privata tjänster kommer alla till del.
christopher lagerqvist är fil.dr och forskare i
ekonomisk historia vid Uppsala universitet och Kungl.
Myntkabinettet. Sedan 2008 är han programchef för
The Oxford – Uppsala Programme.
39
mats larsson, professor i ekonomisk
historia vid Uppsala universitet och chef
för Uppsala Centre for Business History.
petersson, tom: Fadern, sonen och det heliga företaget – när Åtvidaberg och Facit erövrade världen – och hur de
förlorade den. gidlunds förlag, 2012.
för dem som är uppvuxna på 1950och 60-talen är Facit ett välkänt
företag och varumärke. På kontoren
hittade man bolagets räknesnurror
och skrivmaskiner, i detaljhandeln
fanns Facits kassaregister och i
många hem fanns reseskrivmaskinen
Facit privat. Produkterna grundades
på en mekanisk tradition och mindre
på den nya elektronikens användning. Men var det detta som var problemet? Var det därför Facit på några
år försvann från marknaden? Detta
och många andra frågor diskuterar
Tom Petersson i sin bok Fadern,
sonen och det heliga företaget.
Petersson följer bolaget
Åtvidabergs Industrier – som på
1960-talet namnändrades till Facit
– från de svåra åren strax efter första
världskriget till 1972 då företaget
köptes av Electrolux. Men detta är
inte en vanlig historisk företagsbeskrivning. Bolaget fungerar som ett
illustrativt exempel på samhällets
omvandling – ekonomiskt, politiskt,
socialt och teknologiskt – under 50
år. Åtvidabergs industrier/Facit illustrerar väl den omvandling och de
utvecklingsprocesser som Sveriges
ekonomi och företagande genomlevde
40
under dessa år med tekniska genombrott, nya politiska prioriteringar och
ökad internationell konkurrens.
Fyra genomgående teman
Boken är kronologiskt upplagd men
med fyra teman bärande genom hela
framställningen: internationaliseringen, de personliga nätverkens betydelse, entreprenörskap och innovation samt familjeföretagandets dilemma. Valet av teman är ingen slump.
Under den period som Petersson
behandlar tvingades Åtvidabergs
Industrier/Facit som andra företag
vid ett flertal tillfällen hantera problem inom dessa områden.
I början av 1920-talet drabbades
den svenska ekonomin av en kraftig
deflation, och många industriföretag
fick svårt att fullgöra sina betalningsåtaganden. För Åtvidabergs
Industrier medförde detta att bolagets största kreditgivare Sydsvenska
Kredit AB gick in och tog över delar
av verksamheten, och i slutet av
1922 stod banken inför en nystart av
företaget. En ny vd – Elof Ericsson –
rekryterades, och han fick tämligen
fria händer att få bolaget på fötter
och utveckla verksamheten.
Den viktigaste åtgärden var att
komplettera den tidigare dominerande
produktionen av kontorsmöbler med
andra produkter. Redan 1923 förvärvades rättigheterna att sälja den amerikanska skrivmaskinen Royal Standard
och påföljande år även försäljningsrätter för ytterligare kontorsmaskiner.
Under fortsättningen av 1920-talet
tillkom försäljningsavtal med flera
amerikanska och tyska tillverkare.
I långsam takt inleddes även produktionen av egna räknemaskiner under
namnet Facit, men denna var inledningsvis ingen ekonomisk framgång.
Avtal med de båda andra svenska tillverkarna av räknemaskiner, Addo och
Original-Odhner, bidrog emellertid
till att stabilisera marknaden.
Marknadsföring, varumärkesexponering och marknadsutveckling präglade Elof Ericssons första decennier i
företaget. Personliga nätverk var viktigt
för att Ericsson skulle kunna göra bolaget känt, men också för att han skulle
kunna sätta samman en väl fungerande
ledningsgrupp för koncernen. Trots
förändringar i Åtvidabergs Industriers
ägarbild kunde Elof Ericsson relativt
ostört arbeta vidare med att utveckla
bolaget. Den begränsade inblandningen
från ägarhåll får tolkas som ett tyst
godkännande av vad som faktiskt
skedde inom koncernen.
Vd köper in sig
I den nya lagstiftning som följde i
Kreugerkraschens efterdyningar 1932,
stadgades att de svenska affärsbankerna skulle avyttra sina aktieinnehav i
den svenska industrin. Detta utnyttjade Elof Ericsson, och han kunde 1936
stiga in som huvudägare i Åtvidabergs
Industrier; påföljande år noterades
även aktien på Stockholmsbörsen.
Ägarförändringen stärkte Elof
Ericsson som företagsledare och
viktig representant för det svenska
näringslivet. Hans nya position som
ägare och företagsledare gav honom
också möjligheter att ostört vidareutveckla koncernens rörelse. Den gradvisa övergången från kontorsmöbler
och andra träprodukter till kontorsmaskiner fortsatte under 1940-talet.
Genom förvärven av konkurrenterna Halda och Original-Odhner
stärktes marknadspositionen inte
bara i Sverige utan också på den internationella marknaden. Under produktnamnet Facit kunde man notera
stora försäljningsframgångar i såväl
Europa som Syd- och Nordamerika.
Perioden från andra världskrigets
slut till 1950-talets mitt uppvisade
stora vinster för koncernen. Samtidigt
inleddes den gradvisa överföringen
av makten över företaget från Elof
Ericsson till sonen Gunnar Ericsson,
och vid årsskiftet 1956/57 tillträdde
han som vd för Europas näst största
tillverkare av kontorsmaskiner.
Gunnar Ericssons tid som vd präglades av både med- och motgångar.
De internationella framgångarna
fortsatte, och varumärket Facit blev
alltmer känt, vilket 1965 ledde till att
bolaget bytte namn. Arbetet med
att utveckla det tekniska kunnandet
fortsatte också och då även inom elektronikens område. Tom Petersson ger
en initierad och nyanserad bild av händelseutvecklingen i Facit mot slutet av
1960-talet och 1970-talets första år.
Facit efter uppgång och fall
Mot slutet av denna period blev det
ekonomiska läget för Facit alltmer
problematiskt. Innan situationen kom
så långt försökte man finna vägar att
förbättra situationen, men inte alltid
under enighet i företagets ledning.
Gunnar Ericsson initierade arbetet
med att rationalisera och effektivisera
organisationen och försökte även utveckla företagets tekniska potential.
Ett steg i denna riktning var samarbetet med den japanska koncernen
Hayakawa/Sharp.
Att få del av den tekniska utvecklingen genom strategiska allianser var dock en osäker metod.
Samarbetsproblem aktualiserade
frågan om vem man kunde lita på.
Under 1971 – 72 spreds en känsla av
maktlöshet i företaget då man i dess
ledning insåg att de elektroniska räknedosorna alltmer slog ut den äldre
elektromekaniska tekniken.
Tom Petersson ger en spännande beskrivning och analys av
Facitkoncernens sista år som självständigt företag. Framställningen diskuterar händelseutvecklingen ur olika
perspektiv och visar på författarens
kunskap om tidsperioden och de problem som kunde drabba ett företag.
Genom hela den lättlästa boken finns
kopplingar till händelseutvecklingen
i den svenska ekonomin. Boken ger
inte bara ett stycke företagshistoria
utan ökar också vår kunskap om de
entreprenörer som bidrog till att bygga
upp vårt lands välstånd.
41
börje isakson är journalist och författare och har bl. a. medverkat i
tidningar som Teknikens Värld, Månadsjournalen och Dagens Industri. Han har skrivit flera böcker om historia, den senast utgivna
heter Två dygn som förändrade Sverige. 1809 års revolution.
Att ha varit utan att synas
björn edsta: Han g jorde Mercuri världsledande, ekerlids
Titelns ”han” syftar på Curt
Abrahamsson. Med start 1958
byggde ingenjören och den tidigare
elitsimmaren – svensk rekordhållare
på 800 meter 1950 – under 40 år upp
Mercuri International. Det var och
är ett företag inriktat på säljutbildning och kompetensutveckling. I
dag finns Mercuri International i 44
länder. År 1997 såldes det till Bure
Equity.
Det har alltså gått många år sedan
Curt Abrahamsson skildes från sitt
livsverk. Och eftersom han avled 2011
saknar dagens anställda i företaget
möjlighet att få direkt kontakt med
grundarens idéer och drivkrafter. Det
är bakgrunden till denna bok, som
skrivits på initiativ av bland andra
Mercuris nuvarande koncernchef
Ola Strömberg.
Författaren har byggt sin skildring på tidningsintervjuer och samtal med Curt Abrahamssons barn
och medarbetare.
Författaren har antagligen nått så
långt det är möjligt när det gäller att
försöka vaska fram en framgångsrik
entreprenörs egenskaper och drivkrafter den vägen. Men det räcker
dessvärre inte. Det som gjorde Curt
Abrahamsson till en framgångsrik
entreprenör – dynamiken, den omvittnade karisman och förmågan att
entusiasmera – blir ändå aldrig riktigt påtaglig.
Fisken som kom från segelsumpen
lars g. soldéus: Fiskköpare, sumpskeppare och deras seglande sumpar, soldeko hb
Från 1500-talet fram till början av
1900-talet tillfredsställdes stockholmarnas behov av färsk fisk delvis av
fiskköpare, även kallade sumpfiskare.
De hade tillstånd att köpa upp fisk
från skärgårdsbönder i södra Finland,
på Åland, kring Mälaren och
Hjälmaren, och i Mellansverige från
Stockholm ner till trakten av Kalmar.
Affärerna gjordes upp vid särskilda
hamnställen.
Den levande fisken transporterades sedan till Stockholm i stora,
specialbyggda och specialriggade
42
segelsumpar. I dem upptogs en
tredjedel av båtlängden av en stor,
vattenfylld sump med plats för upp
till 1 500 kg fisk.
Om detta, liksom om fiskköparfamiljernas liv och de olika båttyperna,
berättar Lars G. Soldéus utförligt och
intressant med hjälp av många och
fina illustrationer.
Han skildrar också var och hur
fisken sedan köptes, förvarades och
såldes i Stockholm – ett litet men
intressant stycke Stockholmshistoria.
Hur fisken sedan såldes skildras av
Anita Du Rietz på annan plats här
i Företagsminnen.
Startade inte helt utan resurser
olof stenhammar: Det ordnar sig, ekerlids
Olof Stenhammar inledde som familjens svarta får men revanscherade sig
med tiden rejält genom grundandet
av Optionsmäklarna, OM.
OM äger i dag börser i Stockholm,
Helsingfors, Tallinn, Riga, Vilnius,
Köpenhamn och Reykjavik. År 2008
gick man samman med den amerikanska Nasdaq-börsen och bildade
NASDAQ OMX Group. Och själv
är Olof Stenhammar en av dem som
förändrat det finansiella systemet i såväl Sverige som en rad andra länder.
Om detta kan han berätta med
både engagemang och humor.
Men trots att han var ett svart
får, startade inte Olof Stenhammar
på samhällsstegens lägsta pinne.
Familjen drev ett stort jordbruk i
Östergötland och hade anknytning
till såväl familjen Wallenberg som
familjen Söderberg (Ratos).
Han saknade visserligen pengar,
men inte entreprenörsanda, säljarförmåga och ledaregenskaper (förvärvade vid befälsutbildning i flottan).
Och han upptäckte och grep tillfället när det dök upp: faktumet att det
inte existerade någon optionshandel
i Sverige.
Olof Stenhammars berättelse om
hur OM, trots segt motstånd från flera håll, lyckades få tillstånd att starta
sin verksamhet är både avslöjande och
underhållande.
Det gäller också skildringen av den
internationella expansionen.
Skapandet av OM – senare OMX
– utgör bokens nav, men här finns
naturligtvis också berättelser om
författarens andra uppdrag inom näringsliv och idrott, som OS-general
1996 – 1997 ordförande för alpina VM
i Åre 2002 – 2007, styrelseordförande i
Ratos (1998 – 2001) m.m. Samt livfulla
skildringar av författarens favoritsysselsättningar: att arrangera fester.
Den fattiga änkans vänner
lena milton: Sällskapet Vänner till Pauvres Honteux 150 år. En god historia, sällskapet vänner till pauvres honteux
År 1862 fick Charlotte von Schwerin
ta emot 1 riksdaler och 50 öre som
hennes barnbarn skrapat ihop.
Det blev grundplåten till det hem
för ”äldre, obemedlade kvinnor ur
ståndspersonklassen” som hon ville
skapa.
Det blev också starten för
Sällskapet Vänner till Pauvres
Honteux, SVPH. Redan 1863 kunde
det starta verksamheten i en våning
på Luntmakargatan. Och i dag driver sällskapet flera anläggningar i
Stockholm – för både män och kvinnor – och erbjuder såväl boende som
sjukvård för över 700 personer.
Att SVPH kom igång så snabbt
och lyckats överleva till i dag, beror
till stor del på att grundarna och deras
efterträdare – länge enbart kvinnor –
tillhör en samhällsklass med goda och
på flera sätt rika kontakter.
Redan i starten anslöt sig flera av
kungahusets kvinnliga medlemmar liksom representanter för adliga ätter och
hustrur till förmögna industriidkare.
Det gav resultat i form av såväl gåvor, donationer som praktisk hjälp.
Lena Milton berättar lättsamt
men engagerat om Sällskapets
utveckling från våningen på
Luntmakargatan, via egna byggnader
på Surbrunnsgatan och Hagagatan
till moderna anläggningar i Fredhäll
och senast, 1977, i Nockeby.
Hon blandar skickligt historien
om SVPH med avsnitt om samhällets utveckling och visar hur
Sällskapet, till skillnad från många
andra liknande inrättningar, har
lyckats anpassa sig till de enorma
samhällsförändringar som skett
sedan starten.
43
hörna
Edward Blom är en välkänd tv- och
radiopersonlighet, engagerad i allt som rör
mat, dryck och historia. Han är knuten till
Centrum för Näringslivshistoria, där han har
ett långt förflutet bl.a. som Företagsminnens
chefredaktör i tio år.
en hotelldrottning
i dalsland
Företagsminnen har vid flera tillfällen skrivit om
Wilhelmina Skogh, Sveriges stora hotelldrottning som lät
bygga flera hotell, introducerade salladen i Sverige och var
chef för Grand Hôtel Stockholm – bland annat. Men även
om hon var den mest framgångsrika var hon inte den enda
kvinnan inom 1800-talets hotellboom.
Nyligen besökte jag Hotel Carl XII i Dals Ed.
Där hänger ett ståtligt porträtt av hotellets grundare
Christina Johansson, född år 1859 i Sundals-Ryrs socken,
Dalsland. Precis som Skogh kom hon från ytterst fattiga
förhållanden, och redan som tioåring tvingades hon lämna hemmet för att skaffa sig försörjning. I 20-årsåldern
fick hon arbete som hjälpreda vid Mons järnvägsrestaurang i Dalsland, och därifrån avancerade hon till järnvägshotellet i Mellerud.
Christina Johansson måste ha gjort ett stort intryck på
Dalslandsbanans järnvägsstyrelse. När det 1886 var dags
att flytta järnvägsrestaurangen från Mon till Ed, och låta
bygga ett tillhörande hotell där, lånade järnvägsbolaget
henne nämligen 10 000 kronor (omkring en halv miljon i
dagens penningvärde) så att hon skulle kunna uppföra och
driva dessa.
Och Christina gjorde dem inte besvikna. Redan två år
efter att restaurang och hotell var invigda kunde hon återbetala lånet – så lönsam hade hon lyckats få sin rörelse. Efter
några år lät hon bygga ytterligare ett mindre hotell vid stationen, samt Turisthotellet Carl XII några hundra meter bort
på den vackra platsen mellan sjöarna Stora och Lilla Le.
44
Till skillnad från de båda hotellen vid stationen, som
brunnit ner, står Carl XII kvar än i dag, och där blickar
Christina Johansson alltså ännu ner från sitt porträtt. Vid
ett par tillfällen besöktes Ed av kungligheter, och pärlhalsbandet hon bär på porträttet är en gåva av Oskar II.
Christina avled 1916, men än i dag händer det att hennes ättlingar återkommer och firar familjetillställningar i
hotellets festsal.
nytt carnegiebryggeri
D. Carnegie & Co grundades som handelshus 1803 av David
Carnegie d.ä., och 1836 inkorporerades det Lorentska socker- och
porterbruket (grundat 1817). Sedan dess har det sålts porter med det
klassiska Carnegiemärket.
Men 1920 delades bolaget när statliga Vin- & Spritcentralen
köpte upp bryggeriet (av politiska skäl) och senare sålde det vidare till
Pripp & Lyckholm, dagens Carlsberg Sverige. Resten av företaget utvecklade sig till ett fastighetsbolag och senare investmentbolag.
Vid Carnegieaffären 2007 övertog staten Investmentbanken
Carnegie. Kvar blev ursprungliga D. Carnegie & Co.
Nu har D. Carnegie & Co gått samman med Carlsberg
Sverige (och dess samarbetspartner Brooklyn Brewery) för
att bygga ett gemensamt mikrobryggeri med tillhörande
krog. De båda Carnegie-delarna har alltså återförenats i ett gemensamt projekt.
Som kuriosa kan nämnas att bryggeriet
har flera kopplingar till Centrum för
Näringslivshistoria. Dess chef blir Joakim
Losin, mångårig vän till vår verksamhet. CfN och D. Carnegie har båda Rolf
Åbjörnsson som styrelseordförande. Och
bryggeriet kommer att inrymmas i Lumafabriken i Hammarby Sjöstad, precis intill
där Centrum för Näringslivshistoria hade
sina lokaler när jag anställdes.
näringslivshistoriska cocktails
The Rockefeller (1910):
9 cl London Dry Gin
9 cl italiensk torr vermouth
1 stänk orange bitter
Rör ingredienserna med is. Sila och hälla upp. Dekorera
med citronzest och oliv.
saras
hi
st
or
isk
a
arkiv ho
för näringsl s centrum
ivshistoria.
John D. Rockefeller var världens hittills rikaste privatperson, god för mer än 2 000 miljarder kr i dagens penningvärde. Till hans ära skapades 1910 drinken Rockefeller,
även känd som Dry Martini . Nu fanns förvisso drinken
i andra versioner redan innan – men det var genom denna
version, och Rockefellers förtjusning i densamma, som
cocktailen blev berömd. Länge var ”A Three Martini
lunch” standard bland Wall Streets börsmäklare och finansmän, och därifrån spreds den över världen.
”The Rockefeller” från 1910 är en väldigt stor Martini
med betydligt mer vermouth än brukligt, men även en mer
klassisk Martini förknippades 1911 med Rockefeller. Om
man beställer en Rockefeller i Sverige i dag får man däremot en Dry Martini med ett ostron som tillbehör i stället
för oliv! Detta säkerligen beroende på den berömda rätten
Ostron Rockefeller (ostron gratinerade med spenat och
hollandaisesås).
Rockefeller Martini:
6 cl okryddad vodka eller gin
1 cl torr, vit vermouth
1 ostron
Öppna ostronet och ta ur det ur skalet. Rör samman
övriga ingredienser med is. Sila, häll upp och dekorera
med ostronet.
45
Fråga Företagsminnen
Varför får så
många av oss
lön den 25:e?
Håkan Färje, webbredaktör,
Kungl. biblioteket, Stockholm
detta var en fråga som Företagsminnen förde vidare till
flera. Staten och många privata arbetsgivare betalar ut lönen
den 25, eller närmaste, tidigare vardag. Många kommuner
har den 26 som lönedag, i vissa privata branscher gäller i
stället den 15:e. Dominansen för dagarna kring den 25 är
specifikt svensk; i våra grannländer gäller andra lönedagar.
Vi kan till en början göra skillnad historiskt mellan
tjänstemän, som fick regelbunden lön grundad på tid, och
arbetare, som fick lön en gång i veckan eller möjligen var
daglönare. De fick alltså lön räknad efter arbetsinsats.
Företagsminnen har låtit frågan gå vidare till Uppsala
universitet, Stockholms universitet, Arbetarrörelsens
arkiv, Arbetets museum, Ekonomistyrningsverket och
några av arbetsmarknadens organisationer.
En kort sammanfattning av svaren är detta: vi vet
egentligen inte.
TAM-arkiv (Tjänstemännens och akademikernas arkiv)
konstaterar att den 25:e som lönedag nämns i ett kollektivavtal för Svenska Industritjänstemannaförbundet från 1942.
Arbetarrörelsens arkiv utvecklar resonemanget. Enligt
kutym har många räkningar behövt betalas vid månadssluten. När kollektivavtal mellan arbetsgivare och fack har
Svarvaren Gustav Bratt
, anställd hos LM Ericss
on sedan 48
år, får sin lön en fredag
eftermiddag. Då betalad
es löner till
3800 arbetare ut. Konta
nt. Från Kontakten nr 2
1945. Ericssons historiska arkiv ho
s Centrum för Näringslivs
historia.
skrivits, har man därför kommit fram till att lönedagen
skulle vara några dagar före, så att människor skulle ha en
rimlig chans att betala räkningarna. I takt med att arbetslivets regler ”tjänstemannafierats” har regler och villkor
samordnats, och den 25 gradvis blivit den givna utbetalningsdagen för många.
En rent praktisk, gradvis samordning med bankers rutiner
och med skatteväsendet har sannolikt också bidragit till att
den 25 eller vardagen närmast innan blivit så dominerande.
Ett tack till dem som bidrog till svaret, bland andra Maria Cacciola och Ann-Louise Wegar vid ESV,
TAM-arkivets forskarexpedition, Jenny Edlund m.fl. vid
Arbetarrörelsens arkiv, Torsten Nilsson vid Arbetets museum och Erik Boman, Svensk handel.
En personlig reflektion av redaktören är att det finns en
naturlig förklaring till varför lönefredagar med långa köer
är så ofta förekommande. Det är en chans på sju att lönen
kommer en måndag, tisdag, onsdag eller torsdag. Men tre
chanser på sju att den kommer på en fredag. Så vi får fortsätta att köa…
Per Dahl, redaktör
STÄLL EN FRÅGA: Har du en fråga om näringslivets historia, om personer,
företag eller produkter. Mejla den till info@naringslivshistoria.se så får du
svar från Centrum för Näringslivshistorias team av arkivarier och historiker.
46
UR ARKIVET
Lägg på denna skiva när du får oväntat
besök! Denna 78-varvsskiva – i folkmun
kallad ”stenkaka” – spelades in för kaffetillverkaren Gevalias räkning och kom ut i
september 1934. På dess ena sida finner
vi Gevalia-valsen och på dess andra en
Gevalia-foxtrot. Upphovsmannen är Sven
Rüno, som sedermera blev musikchef för
filmbolaget Svensk Talfilm och kompositör
av filmmusik till bl. a. filmerna om Åsa-Nisse.
Rünos orkester står för framförandet tillsammans med skådespelaren och sångaren
Bertil Berglund – annars kanske mest känd
för sina samarbeten med Edvard Persson
– som inte ska förväxlas med skådespelaren Erik Bullen Berglund, känd för sitt
matintresse. Ur Gevalias historiska arkiv,
Centrum för Näringslivshistoria.
47
Nya medlemmar i centrum APRIL
för näringslivshistoria 2013
Vattenfall AB
Vattenfall AB, ursprungligen Kungl Vattenfallsstyrelsen från 1909, är ett
av Europas ledande energiföretag, helägt av Svenska staten. Företaget
levererar elektrisk energi, fjärrvärme samt driver egna elnät. I Sverige
produceras vatten- och kärnkraft, i Tyskland och Polen även kolkraft.
Vattenfall har även verksamhet i Finland och Estland. Vattenfall omsätter
samlat omkring 190 miljarder kronor per år.
LKAB
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag är ett sedan lång tid statligt gruvbolag med verksamhet huvudsakligen i Kiruna och Malmberget. Årsomsättningen är cirka 30 miljarder och antalet anställda något över 4000
i 14 länder. Förutom järnmalm producerar LKAB även industrimineraler,
borrsystem, tågtransporter, berg-, och verkstadstjänster och är verksamt
som sprängmedels- och fastighetsbolag.
Groth & Co
Bahnhof AB levererar självt och genom dotterbolag bredband, telefoni
och olika inernettjänster till företag och privatpersoner i Sverige och
utlandet, däribland öppna stadsnät. Företaget grundades i Uppsala 1994
och har därefter växt till en årlig omsättning på omkring 400 mkr. Bahnhof
äger i dag bl a två större underjordiska datorhallar i Stockholm och förvaltar toppdomänen .st för Sao Thomé & Principe.
MGroth & Co har skapat och optimerat immaterialrätt sedan 1869
och är Skandinaviens äldsta företag
inom branschen. Verksamheten
började som patentbyrå och är nu
en IP-byrå med personlig rådgivning, på 16 språk. Bland de första
kunderna återfanns storheter som
Alfred Nobel, Thomas Alva Edison
och Gustaf de Laval.
Stockholms Köpmansklubb
Upplands Motor
Stockholms Köpmansklubb stiftades i januari 1899 för att ”till näringslivets
gagn befrämja umgänge och meningsutbyte mellan Stockholms köpmän”.
En av tankarna var att befrämja personliga kontakter, när telefonerandet
blev allt vanligare. I dag har klubben omkring 700 medlemmar och möts i
programaftnar en gång i månaden på onsdagar.
Upplands Motor AB, bildat 1964, är en familjeägd bilkoncern i framkant
med målet att vara företags och enskildas förstaval som samarbetspartner i fråga om bilar och bilägande. Fokus ligger på märkena Volvo, Ford,
Renault, Dacia och även Jaguar. Upplands motor finns i Akalla, Uppsala,
Arlandastad, Tierp och Hammarby sjöstad.
Wenner-Gren Stiftelserna
Micro Systemation
De tre Wenner-Gren stiftelsernas verksamhet är i Sverige förlagd till
Wenner-Gren Center i norra Stockholm. Stiftelserna, byggda på donationer från industrimannen Axel Wenner-Gren, har till uppgift att främja
internationellt forskningssamarbete, vilket sker genom symposier och
konferenser, stipendier och forskningsanslag, gästforskningsmöjligheter
och postdoktorala utbildningsanslag.
Micro Systemation AB (MSAB) är ett svenskt it-företag som bildades 1984
och ursprungligen utvecklade e-postsystem. I mitten av 1990-talet hade
huvudprodukten blivit Soft GSM, en möjlighet att använda mobiltelefonen
för att ansluta en dator till internet. I dag är företaget världsledande i teknik för kriminalteknisk analys av material från datorer och mobiltelefoner.
Bahnhof
http://bahnhof.se/filestorage/userfiles/logga%20svart.png[2013-03-11 15:24:23]
48
Låt
experter
ta hand om företagets historia
Centrum för Näringslivshistoria gör historien till en resurs,
affärsstödjande och kostnadseffektivt. Kunder från alla branscher
och organisationsformer bevarar dokument, föremål, böcker,
fotografier, filmer, ritningar och reklamprodukter i vårt arkiv. Vi
jobbar också med aktiviteter inom History Marketing. Hör av
dig till oss på 08-634 99 00 eller info@naringslivshistoria.se så
ska vi se vad vi kan göra för dig.
»» Arkivering av fysiskt och digitalt material
av historiskt värde
»» Funktionella arkivlokaler i Bromma
»» Företagshistoriskt kunniga arkivarier
»» Snabb och smidig arkivservice, måndag–fredag
09.00 – 16.00
»» Säkerhet och sekretess
»» Förmedling av
material till forskare,
media, studenter, förlag, filmmakare m.fl. efter överenskommelse
»» Dokumenterande intervjuer med nyckelpersoner
»» Böcker, utställningar, webbpresentationer, bildspel, digitala
bildgallerier, historiska artiklar, föredrag mm.
Vi är en affärsdrivande ideell förening med uppdrag att bevara och presentera näringslivets h
istoria i världens största näringslivshistoriska arkiv. www.naringslivshistoria.se
Av Hans G. Svensson
Lös korsordet och vinn en bok!
Skicka in korsordet till: info@naringslivshistoria.se eller Företagsminnen korsord,
Centrum för Näringslivshistoria, Grindstuvägen 48 – 50, 167 33 Bromma. Glöm inte att
bifoga ditt namn och din adress. Dragning bland rätta svaren sker 12 juni 2013. Vinnaren
får boken Kvinnors entreprenörskap under 400 år författad av Anita Du Rietz. Boken
finns även att köpa på www.naringslivshistoria.se.
Förra numrets vinnare och rätta svar hittar du på www.naringslivshistoria.se/korsord
50
nR r
t 8k
et r 3
Fö
Läs Företagsminnen på din
SmartPhoNE
EllEr läSPlatta
LADDA NER VÅR APP IDAG!
SOnORA
SkivBOL AgEt Cha rlie Norman,
en plat tfor m åt
nR k
M 0
FE 28
r
Fö
dra nYtta aV din
Dalslan
ls.
oriska cocktai
por ter och hist
Gav
rt Taube.
e Babs och Eve
Brita Borg, Alic
no 2 2013
pris 59 kr
PRENUMERERA
ve ns k
SVarje
företags historia är unik och en viktig del i
m uS i k
varumärket. Historien hjälper dig att tolka samtiden
och bättre förstå framtiden, och ger värdefull kunskap om såväl näringsliv som samhällsutveckling.
gs som
Kotschack så
JackCentrum
för
hjälper svenska
t
iraNäringslivshistoria
op
Östersjöns radi
och internationella
företag att använda sin historia
Stig Carlssons
e
ar
till nyttahöför
gtalsig själva, journalister, forskare och
alla andra
ärnnyfikna på det som varit. Vi ger
kan, de
Stiksom
BA
B
A
te
m
fe
aktuella skeenden:nett historiskt sammanhang i allt
från föredrag och seminarier till böcker, utställningar och webbplatser.
flödar
or
Fiskmånglersk
EBS Sweden
rten
Storexportören hnhof stack ut hakan från sta
rms Ba
Ha
a
vir
El
r
HIStOrIA
S HöRnA
EDWARD BLOM ing, Carnegie
ds hotelldrottn
på Nordens enda tidskrift
om näringlivets historia!
Vi har världens största näringslivsarkiv. Här
finns material från fler än 7 000 företag – dokument och böcker, fyra miljoner fotografier, filmer,
hundratusentals ritningar och tiotusentals föremål,
reklamprodukter och designmaterial.
Låt våra experter ta hand om ditt företags historia. Bli medlem redan i dag i den ideella föreningen Centrum för Näringslivshistoria och stöd
bevarande och berättande av den svenska näringslivshistorien.
BESTÄLL CD:n
med musik från svenska
företag för endast
portokostnaden. Beställ
och prenumerera via
BesöK gÄrna WWW.naringsLiVshistoria.se
51
52 för Vademecum. Henkel
Handmålad reklam
Nordens historiska arkiv hos Centrum för
Tidskriften Företagsminnen utges
av Centrum
för Näringslivshistoria, www.naringslivshistoria.se

Nummer 2, 2013 - Centrum för Näringslivshistoria

Transcription

Similar documents

Ladda ner (pdf) - Centrum för Näringslivshistoria

STADEN VÄXER FRAM - Centrum för Näringslivshistoria

i krig & fred - Centrum för Näringslivshistoria

läs artikeln som pdf

Läs mer

Document

Tipstolva-2013 inkl. svarsblankett och facit

Lösningar