En inblick i staden ur ett psykotiskt perspektiv

En inblick i staden ur ett psykotiskt perspektiv Staden med alla sina budskap kan te sig förvirrande för var och en. Rent kaotisk kan upplevelsen bli för psykotiska personer. Det fick besökarna en inblick i när Anneli Jäderholm visade sin och dokumentärfilmaren Linda Weichselbrauns film ”Vilsen?” på Mellanrum nr 9 den 28 oktober. I sin presentation berättade Anneli Jäderholm om sig själv och om hur världen och staden kan uppfattas ur ett psykotiskt perspektiv. ‐ För mig innebär psykos att man på sätt och vis går in i det lilla barnets magiska värld. Saker och ting får en ny mening, nya betydelser. Det sammanhang som man befunnit sig i som frisk och vuxen har försvunnit. Man drabbas av ett totalt upplösande av det egna jaget. I Mellanrum nr 9 visade Anneli Jäderholm sin och journalisten Linda Weichselbrauns film ”Vilsen?” som handlar om hur Anneli påverkades av reklam när hon befann sig i gränspsykos. Foto: Johan Bergsten Filmen fokuserar på hur Anneli Jäderholm under gränspsykos reagerar på all den reklam som finns i staden. Men Anneli Jäderholm poängterade att hon inte är ute efter att anklaga reklamen. ‐ Det är tidigare erfarenheter och trauman, inte reklamen, som skapat min sårbarhet för psykotiska tillstånd. Men för mig och många andra kan reklam vara en utlösande faktor. Och även då, när vi mår som sämst, har vi samma behov som alla andra att ta oss till bank, mataffär och annat i staden. Reklam och information på Internet och TV kan påverka på samma sätt, fortsatte hon. ‐ Skillnaden är att i de fallen kan man stänga av knappen när man känner att kaoset närmar sig. Staden har ingen sådan knapp, men vi är beroende av att vistas i den för att överleva. Tillståndet innan psykosen Sedan några år är Anneli Jäderholm engagerad i Inre rum, ett kunskapscenter om psykisk ohälsa. ‐ Det är tack vare det engagemanget som jag har fått förmånen att göra filmen. Den handlar om när jag tar steget från verkligheten och går in i gränspsykosen, tillståndet innan den akuta psykosen. Den 15 minuter långa filmen visades sedan för de cirka 80 personerna i publiken. Suggestiva bilder på reklam och trafikskyltar avlöser varandra medan Anneli Jäderholms speakerröst med stor inlevelse beskriver de upplevelser som obarmhärtigt tränger sig på. Som åskådare förstår man mer och mer av det som hon i sin presentation sa om det lilla barnets magiska värld. En reklamskylt där ordet ”ramadan” ingår tillsammans med en annan skylt om mobiltelefoni leder till skrämmande slutsatser om att ”de vet att jag är den nye Messias”. P‐platsskylten på Karin Boyes gata med information om parkeringsförbud ”Boende ‐ Fred 2‐7” får Anneli att resonera om krig och fred och att hon ”måste in till Karin Boye och be om hjälp”. Den starka och omskakande filmen följdes av två minuternas reflekterande och välmotiverad tystnad som Anneli föreslog . Efter tystnaden sa hon: ‐ Varför har jag bestämt mig för att visa detta? Jo, för att jag tycker att det är nödvändigt att diskutera problematiken. De direkta budskapen i reklamen blir alltmer offensiva och för en del av oss räcker inte filtren till. Jag är språkrör för många människor som upplever samma svårigheter som jag. ‐ Det är mitt liv och min sanning som skildras i filmen, mitt försök att beskriva vad som händer när filtret krackelerar. ”En ynnest” Moderatorn Knut Strömberg, professor i stadsutveckling på Chalmers, bad sedan de båda paneldebattörerna, Anders Biel, professor i psykologi, och Anette Ihrelius, ansvarig på fastighetskontoret för frågor om tillgänglighet, kommentera filmen. Biel: ‐ Det var en väldigt intressant film. Precis som du, Anneli, ogillar jag reklam. Skillnaden är att jag kan välja bort den. Det kan inte du. Istället utsätts du för en mycket otäck form av påverkan, vilket filmen väldigt tydligt visade. Tack för att jag fick se den. Ihrelius: ‐ Det var spännande och en ynnest att få ta del av hur du uppfattar verkligheten när du befinner dig i det tillståndet. ‐ I mitt jobb arbetar vi med tillgänglighetsfrågor för hela befolkningen, och vi har haft övningar med till exempel synhjälpmedel, rullstolar och annat för att bättre förstå vissa grupper. Filmen som du visade är ett bra exempel på en annan sorts verktyg för att förstå ytterligare en grupp. Arg på reklamen Journalisten och dokumentärfilmaren Linda Weichselbraun, informatör på Inre rum, berättade sedan om bakgrunden till filmen: ‐ Anneli var under en period väldigt arg på reklamen och hur den påverkade henne. En dag bestämde hon sig för att med kamerans hjälp försöka beskriva vad hon kände. Hon fotograferade helt enkelt reklam och andra budskap i en del av staden. ‐ Jag tittade på bilderna och tillsammans gjorde Anneli och jag ett utkast som vi sedan har arbetat vidare med tills filmen blev klar. Linda Weichselbraun konstaterade att det inte är svårt för människor att på något sätt känna igen sig i det som Anneli Jäderholm förmedlar. ‐ Det vi vill med filmen är att öka förståelsen för den sårbarhet som Anneli och andra människor i hennes situation tvingas bära med sig. I filmen ”Vilsen?” avlöser suggestiva reklambilder varandra medan Anneli Jäderholms speakerröst med stor inlevelse beskriver känslorna som tränger sig på henne. Knut Strömberg tog fasta på det som Linda Weichselbraun sa om att människor kan känna igen sig i det skildrade. ‐ Innebär det att skalan mellan det icke‐psykotiska och det psykotiska är glidande, eller talar vi om absoluta tillstånd, frågade han. Mer eller mindre sårbara Anders Biel svarade: ‐ Det är en svår fråga, men jag skulle ändå luta åt att det är glidande. Alla människor bär på lite av detta, men av olika skäl är vi mer eller mindre sårbara. Anneli Jäderholm sa så här: ‐ Att man känner igen sig i filmen betyder absolut inte att man riskerar att hamna i en psykos, vilket är mycket viktigt att poängtera. Men trauman och sårbarhet kan leda till projiceringar och annat som i sin tur gör att man kan hamna i en psykos. Samtalet gled sedan in på psykets historia och skillnaden i psykiskt välbefinnande mellan land och stad genom historian. Knut Strömberg framförde att om man ser över en lång period, från till exempel 60‐talet och framåt, så är den allmänna bilden att de flesta välfärdsindikatorer – inkomst, semester, utbildning, bostadsstandard med mera – visar på förbättringar för svenskarna i stort. ‐ Men detta gäller inte för den psykiska hälsan. Den utvecklas sämre och det är speciellt ungdomar som mår sämre, enligt statistiken. Och i synnerhet gäller det städerna, sa han. Han hänvisade också till en internationellt publicerad forsningsrapport från ett forskarlag på Karolinska. ‐ I rapporten finns en analys som omfattar alla svenskar mellan 15 och 64 år. I analysen framgår att den psykiska ohälsan ökar med urbaniseringsgraden, vilket i rapporten betyder hur tätt vi bor. Knut Strömberg pekade också på forskningsresultat som Richard Florida för fram om de mest framgångsrika städerna. ‐ Det är städer med hög intensitet och en stor kreativ klass bland invånarna. Kan det vara på det viset att psykisk ohälsa med nödvändighet blir andra sidan av det myntet, frågade han. Tvärtom i början av seklet Linda Weichselbraun slog i sammanhanget fast att människor generellt sett mår sämre i staden än på landsbygden idag. Erfarenheter, fortsatte hon, visar att det dock inte alltid har varit så. ‐ I början av 1900‐talet var det tvärtom. Då gjorde Kungliga Medicinalstyrelsen en landsomfattande inventering av den psykiska ohälsan och kom fram till att det var i städerna som man mådde bäst. ‐ Allra störst var ohälsan i extrem glesbygd. Idag ser det som sagt helt annorlunda ut. När vändningen kom är det ingen som vet, men infallsvinkeln är intressant, tycker jag. ‐ Medicinalstyrelsens inventering visade också att många psykiskt sjuka och handikappade ute i landet levde under miserabla förhållanden. Detta är en av orsakerna till upp‐ och utbyggnad av de stora mentalsjukhusen under 1900‐talets början. På mentalsjukhusen skulle sjuka och handikappade få ett bättre och mer människovärdigt liv. Det är en utmaning att göra stadens miljöer tillgängliga för alla, sa Anette Inhrelius. ‐ I det arbetet gäller det att utnyttja all kunskap som finns, oavsett om målgruppen som vi talar om är drabbad av psykisk, fysisk eller social ohälsa. Vi har alla olika behov, och för att tillfredsställa dem finns det anledning för socialtjänstlagen att gifta ihop sig med plan‐ och bygglagen. ‐ Det vore bra om den kunskap som Annelis film representerar tankades in i arbetet med fysisk planering. Minskad makt Från stadsdelarna får Anette Ihrelius och hennes kolleger då och då signaler om hinder för människor med olika typer av funktionsnedsättningar, fortsatte hon. ‐ Det gäller till exempel sådant som minskar makten över det egna rummet, som dålig belysning eller otydliga entréer. Hon slog ett slag för förbättringar som gynnar alla. ‐ Då handlar det i grund och botten inte om anpassning utan om att bygga smart från början. Det blir bra för människor över huvud taget, både för dem med och utan funktionsnedsättningar. Den första publikkommentaren handlade om att Göteborg har förändrats. ‐ När jag var liten fanns det inte alls så mycket reklam. Nu är den påträngande – den gör intrång i min person. Här tycker jag att kommunen har ett stort ansvar. Det släpps för mycket på detta, för vi behöver inte alla dessa budskap! Jag tycker att filmen var fantastisk. Intresset var stort när Anneli Jäderholm berättade om sina erfarenheter under Mellanrum nr 9. En annan åhörare knöt an till detta och undrade varför det tillåts så mycket reklam. ‐ Jag reagerar på de estetiska följderna. Reklamen slår sönder arkitektur och synintryck. Vad hände egentligen med den goda staden? Anders Biel höll med om mycket av detta. ‐ Ibland får man intrycket att så fort det finns en tom yta ska den fyllas med reklam. Jag tycker också att det är tråkigt, men jag har en känsla av att yngre personer generellt inte reagerar lika negativt. Förmodligen är det delvis en vanesak. Viktigt med tydlighet Anneli Jäderholm berättade om ett besök i Stockholm då hon sett reklam på tunnelbanan som ramades in. ‐ För mig var det positivt, för ramarna signalerade en tydlighet, att ”detta är reklam”. Istället för att uppslukas av den och kanske börja må dåligt kan jag då slå bort blicken. Just idag såg jag faktiskt samma lösning på Backaplan. Det är ett förslag jag har, att man satsar på sådana lösningar. Linda Weichselbraun tyckte också att det var en bra idé, och hon föreslog dessutom frizoner i staden, platser där det är fritt från både visuella budskap och ljudintryck. ‐ Nu när staden ska förtätas tror jag att det är väldigt viktigt med platser där vi kan vila och stänga av alla intryck. Bland åhörarna fanns Peter Matsson, verksamhetschef för Grunden Media som är en del av Föreringen Grunden, vars målgrupp är personer med intellektuella funktionsnedsättningar. ‐ Vi arbetar med lättförståelig information, och när det talas om behovet av tillgänglighet så bör även tillgång till information ingå i diskussionen. Brister i fysisk tillgänglighet är lättare att se. ‐ Men faktum är att bristerna när det gäller information får som följd att många av mina arbetskamrater knappt vågar vistas i staden. Det kan handla om brister i färdtjänstens information, i tidtabeller, när man ska till tandläkaren och mycket annat. ‐ Det handlar faktiskt om rätt många människor som inte förstår budskapen för att de är otillgängliga. Visuell terror Mycket av stadsrummet känns ogästvänligt, sa en annan person i publiken. ‐ Det kaos som filmen förmedlade är fullt förståeligt. Många upplever en visuell terror i staden. Det finns lagar och regler om skyltning och liknande, men det verkar som om få har vett att tillämpa dem. En annan åhörare höll med om detta: ‐ Man behöver inte vara psykiskt ömtålig för att uppleva svårigheter. Alla verkar vilja ha fram sitt budskap i reklam och annat. Belysningen är i många fall också besvärande. För den som är psykiskt känslig måste den upplevas som ett flipperspel. ‐ Som frisk tycker jag dessutom att det är obehagligt med alla höga hus som gör att kontakten med naturen släcks ut. Det byggs hus på alla grönområden för att det bedöms som farligt med buskar. Knut Strömberg påminde i det sammanhanget om teorier som finns om att tryggheten ökar med ”fönster som ser” och med många betraktare som motverkar ödslighet. Han hänvisade också till samtal om Den goda staden och dialogen om Älvstaden. ‐ Det är intressant att det ideal som många där pekade på i mångt och mycket påminner om den stad som vi har idag, sa han. Bemötandet är kanske minst lika viktigt som tillgängligheten, sa Anette Ihrelius och hänvisade till en rapport om attityder och bemötande. Hon ställde frågan: ‐ Är det bättre med god tillgänglighet än med bra bemötande? Rapportens resultat visade att det inte råder enighet om detta. Om den fysiska tillgängligheten någonstans är god men bemötandet dåligt så kanske man inte kommer tillbaka. Man ska nog inte stirra sig blind bara på det fysiska. Smaken ändras Att tycke och smak ändras över tid pekade Knut Strömberg på. ‐ Dessutom är det så att sociala problem kan uppstå i ett område men inte ett annat där den fysiska miljön är identisk. Målgruppens uppfattning spelar roll. Lars Lilled, utvecklingschef för S2020, kommenterade detta: ‐ En målsättning måste ändå vara att förbättra tillgängligheten. Det är en inställning som håller över tid. Och vi måste hela tiden vara uppmärksamma på att den sociala dimensionen är lovligt politiskt byte. Den är lätt att exploatera för olika politiska syften. Anneli Jäderholm sammanfattade sedan sina intryck av kvällen: ‐ Ni som har uttalat er utgör ett multiprofessionellt team. Det har varit fantastiskt att få ta del av era kommentarer och idéer. ‐ Jag känner att vi börjar så frön och samarbeta med olika parter. Det är så positivt att jag på olika föreläsningar, som idag, möts av en ärlig nyfikenhet och av människor som är intresserade av andra perspektiv än sitt eget. Linda Weichselbraun pekade på begreppen friskt/sjukt – normalt/onormalt – starkt/svagt och satte in dem i ett evolutionsperspektiv. ‐ Vad händer evolutionsmässigt om människor skärmar av sig och inte förmår möta det sårbara, alltså exempelvis personer som filmen skildrar? Och vad är egentligen friskt – det avstängda eller det öppna? ‐ Vi vill gärna ha respons på sådana frågor, hur ni upplevde filmen och hur ni ser på staden. Anneli Jäderholm lade till: ‐ Ja, gå gärna in på Inre rums blogg och dela med er av sådant!