GP 2015-11-01 Heidenstam & Måseskär

43
SÖNDAG 1 NOVEMBER 2015
En grundskola i Winslow Township i New Jersey, USA, skickade hem en
åttaårig flicka från skolan för att hon hade för ljusgrön blus. Skolan har
en strikt färgkod som måste hållas. En annan elev blev hemskickad för att
hans skjorta hade fel blå nyans. Samma skjorta som han hade hela förra
läsåret.
VÄRLDENS GÅNG
Redaktör: Kristian Wedel • E-post: vg@gp.se 031-62 47 51 • Telefontid: vardagar kl 10-11
GP den 9 oktober 1865.
Bild: LASSE EDWARTZ
Heidenstamfyren på skäret.
M
ysteriet med den
sjöjungfru som
av ett trovärdigt
vittne observerades på nordvästsidan av Marstrandsön en julidag
på 1860-talet är egentligen bara
en utvikning från dagens huvudämne, vilket är en lysande
jubilar. Månadens fyr i GP är
Heidenstamfyren på Måseskär.
För 150 år sedan – den 8 oktober
1865 – tändes rovoljelampan för
första gången.
Fyren var en 21,7 meter hög
järncylinder med lanternin
­omgiven av ett avsmalnande
fackverk av järnstänger. Spriraltrappan gick inne i röret. I
­princip allting finns kvar 2015.
1865 års fyr står bredvid den
­nutida fyren.
Månadens fyr
Måseskär 150 år!
GP:S NOTIS AV den 9 oktober 1865
fångade en revolution. Tidigare
hade det tagit åratal att mura en
fyr. Nu skruvades den ihop av
prefabricerade delar på några
veckor. Måseskär var den första
Heidenstamfyren på västkusten.
Heidenstamfyrarna skulle för all
framtid förändra sjöfarten.
I hundratals år hade västkusten
varit nästan kolmörk. Bank­
skutor med hälleflundra och
torsk eller pustande hjulångare
sögs in i brotten och förliste och
sjöfararnas sista stund i livet
präglades säkert av förvirring:
var är vi?
Vinga och Hållö fyrar fanns.
Och lanterninen på Carlstens
tak. Annars var det svart på väst­
kusten.
ÖVERFYRINGENJÖREN G
ustaf von
Heidenstam var i oktober 1865 en
43-åring som ägnat nästan hela
sitt vuxna liv åt fyrar. Som ingenjör vid rikets fyr- och båkinrättning hade han i decennier seglat
längs den svenska kusten. Han
klev i land på blåsiga saltspolade
skär, mätte och stegade, kalkylerade, ritade.
Hans son –1916 års nobel­
pristagare i litteratur –skulle i
Gustaf von Heidenstam.
Verner i Marstrand.
Grattis, Måseskär!
en av sina sista böcker beskriva
fadern som en seglare ”med sjömansblod i ådrorna”.
År 1857 hade Gustaf von Heidenstam varit klar med sin stora
plan över var längs Sveriges
2 400 kilometer långa kust fyrar borde placeras. Året därpå
hade han börjat rita sin sensationella m
­ onterbara budgetfyr
–den kanske tidigaste Ikeabetonade insatsen i Sveriges historia.
­Naturligtvis ville han själv vara
med när de tre stora västkust­
fyrarna Måseskär, Paternoster och
Väderöbod monterades.
Familjen Heidenstam behövde
alltså en behändigt belägen
­operationsbas i havsbandet, inte
alltför avskuren från civilisa­
tionens punschkvällar och pianomusik.
JAG HAR INTE säkert lyckats utröna när de första gången kom till
Marstrand, men det går att få en
ledtråd via en talande detalj: de
behövde en vagga åt lille ­Verner.
Det bör alltså ha varit 1860 e­ ller
1861. De hyrde några rum på
Östergatan, vid torget. Kapten
Nordströms lilla dotter hade just
börjat gå, lille Verner fick överta
vaggan. Vaggan bevaras ännu år
2015 i Marstrand. Hembygds­
föreningen gör inget större
­nummer av den.
Stenarna där den blivande
­nobelpristagaren barn lekt ­ligger
alltså delvis i Marstrand, vid
klipporna runt Södra Strand­
verket, vid Stegelviken och Store
Stenmaln, i de vådliga backarna
upp mot fästningen. Familjen
Heidenstam tillbringade något
halvdussin somrar i Marstrand.
Överfyringenjören seglade till
sina fyrplatser, gick med pannan
i veck och funderade över var stag
och mistkanoner eller gonggongar kunde placeras, funderade på
om sötvattnet skulle räcka att
försörja en fyrmästarfamilj.
Pojken Verner gick på
Marstrands­ön och kikade väl på
krocketspelarna som stod med
sina binoklar och ljunglöfcigarrer
vid gräsmattan utanför societetshuset, och han gick kanske till
kajen och tittade på kabeljon som
lossades från de välvda gaffel­
riggade bankskutorna.
I bland satt han inne hos
tullförvaltarfamijen Uggla och
­lyssnade på musiken och lekte
med de tre systrarna Fredrique,
Emilia och Elin.
En kvalificerad gissning är att
han lekte mest med Emilia.
Delvis samma somrar – första gången 1862 – vandrade en
­annan och vuxnare nationalskald
under päronträdens skuggor på
­Marstrands små sommargator.
DET VAR EN lite prudentligt till-
knäppt professor från Helsingfors, klädd i bonjour slängkappa
och svart och hatt och –föreställer
jag mig – med handen ängsligt
på plånboken. Han hette Zacharias Topelius och arbetade för
­närvarande på sin stora ­bes­tseller:
Fältskärns berättelser, en äventyrsaction med mycket pangpang
och hästar.
I den glammande bad­
societeten flödade punschen.
I skildringarna av Topelius
­Marstrandssomrar – framför allt
i Claes Krantz fenomenala böcker
– anar man mellan raderna att att
Topelius var skeptisk till dessa
vulgariteter.
Bad var en allvarlig sak. Balneologin var en medicinsk modevetenskap präglad av varianter
med tång, gyttja, svavel, tallbad
och ångskåp –och ingen sommargäst blötlade sig utan ­ingående
konsultationer med läkare,
efter ­vederbörlig inskrivning i
badsocieten, första eller andra
terminen.
Det var inte tal om att kliva rakt
ner i havet från stranden.
En dag såg Zacharias Topelius
en levande sjöjungfru. Han var
fullständigt säker på sin sak. Han
beskrev det noga senare. Zacharias Topelius satt i en båt tillsammans med fiskaren Fägersten. De
kom från Hamneskärshållet. Sjöjungfrun plaskade i vatten­brynet
på nordvästra sidan av Marstrandsön. Det verkar ha varit
ungefär vid Tåudden. Den syntes
fullständigt tydligt, visserligen
på ganska långt håll, men klart
urskiljbar, sorglöst och sensuellt
plaskande.
OCH PAPPA ö
verfyringenjör von
Heidenstam slet. Jag ­undrar om
han var med redan i maj 1865 när
44 man i gång ute på Måseskär,
däribland fyra bergsprängare och
två stenhuggare. Snart for han till
Göteborg ocn inspekterade fyrbyggsatsen som provmonterats
i en hall hos ­Ericsbergs metall
och tackjerns-gjuteri. När han
undersökt allting – det var i juli
1865 –­skruvades det ner i så små
beståndsdelar som möjligt och
fördes till Måseskär.
Optiken var det flottaste:
en fjortonhundramillimeters
­dioptrisk trumlins, en sfärisk
spegel, en trevekig moderatörlampa för rovolja.
Det var bara det röda lampglaset – stadigt rödt sken, som GP
skrev – som dröjde. Det var därför Måseskär inte kunde tändas
förrän den 8 oktober.
FAMILJEN SKULLE ÅTERKOMMA
fler härliga Marstrandssomrar,
för pappa fyröveringenjören
måste ju fixa både Väderöbod
och Pater Noster. Verner skulle få
många fler chanser att leka hos
flickorna Uggla.Emilia spelade
piano och de höll uppenbarligen
kontakten även efter familjen
Heidenstams sista Marstrandssommar, år 1868.
Ty år 1880 gifte sig Verner och
Marstrandsflickan Emilia till
pappa fyröveringenjörens och
pappa tullförvaltarens samfällda
fasa.
Det är osäkert om de arga
­papporna kände till att sonen/
svärsonen dessutom korresponderade med den fordom dystert
spankulerande och bonjour­
klädde Marstrandssommar­
gästen Zacharias Topelius.
Topelius, mannen som såg sjö-
Måseskärs fyr.
jungfrur, bad den unge skalden
att skruva ner lite på vildheten i
dikterna.
MYSTERIETS MED d
en mystiska
sjöjungfrun vid Marstrandsön
hade förresten retts ut redan
­några dagar efter observationen.
Det var en engelsman som
badade. Rakt ner i vattnet. Helt
utan biljetter, läkaruppsikt eller personal eller ordinationer:
­skandalöst. Någon konstigare
hade Zacharias Topelius aldrig
sett. Inte hade han kunnat tänka
sig att det var en människa.
Jag vill gärna tänka mig att han
berättade historien för Gustaf
von Heidenstam, fyrbyggaren
och upplysningsmannen, som
uppmuntran när denne trött
kom hem med huvudet fyllt av
kalkyler om dioptriska trum­
linser och sfäriska speglar.
– Herr överingenjören, nog tyckte
jag att det var en kännspak sjöjungfru!
OCH ÖVERINGENJÖREN SUCKADE
nog trött och önskade sig hem till
vännen Evald Uggla och pianot.
Lille Verner var antagligen redan
där. Men det är en helt annan
historia.
Grattis, Måseskär!
KRISTIAN
WEDEL
vg@gp.se