docmao nr 81 - Översättarcentrum
download 
Report Transcription
mao nr 81 - Översättarcentrum
med andra ord tidskrift om litterär översättning ■ nr 81, december 2014 ■ 40 kr ➤ Tjuvasjiska gästabud ❙ Förtalad dansköversättare får upprättelse ❙ 10 år med Aristoteles’ Fysiken ❙ Ordet är ”mångförslagen”! ❙ Maja Lundgren om ett Lexikon över det oöversättbara❥ LEDARE Nr 81/2014 Med andra ord ISSN 1104-4462 Redaktör: Viktoria Jäderling (tjl) John Swedenmark (vik) Redaktionsråd: Alva Dahl Anders Bodegård Jeana Jarlsbo Niclas Nilsson Prenumeration (4 nr): privatpersoner 150 kr/år, företag 225 kr/år plusgiro 82 04 19-0 (öc) Lösnummer: 40 kr ❦ Nästa nummer kommer i mars 2015. Sista manusdag 30 januari. Redaktionen ansvarar ej för obeställt material. ❦ Med andra ord är medlemstidskrift för Översättarcentrum Södermannagatan 38 116 40 Stockholm ❦ Den saknade kollegan Mats Löfgren brukade säga ”Mina enda tillgångar är mitt rykte.” Jag kom att tänka på honom när jag fick se Jan Stolpes presentation av det elaka kåseri som likt en Nessosmantel länge kom att fästa vid David Sprengels namn, trots alla hans viktiga insatser som översättare och publicist. Att göra fel är en sak. Att få bära skammen för ett fel man aldrig begått är än värre. Jan Stolpe är ju en av våra allra främsta översättare från klassisk grekiska, ett språk som spelar stor roll i detta nummer. Det slutar med Ludvig Berggrens skildring av hur många ord hos Homeros blivit ett och detsamma i de svenska översättningarna, och till och med blivit det kanske mest typiska homeriska ordet överhuvudtaget. Dessförinnan gör Med andra ord ett besök i en Aristotelesöversättares verkstad, Charlotta Weigelt, som har ägnat tio år åt att översätta hans naturlära. Och i recensionsavdelningen handlar det om ett lexikon över filosofiska ord i alla europeiska språk, i synnerhet grekiska. Men den inledande reseskildringen går åt ett helt annat håll, till en nation öster om Moskva, Tjuvasjien, där minnet av den store diktaren Ajgi ännu är högst levande när Annika Bäckström i höstas for dit för att fira det som skulle ha varit hans åttioårsdag. Med särskild respekt publiceras på baksidan en nyskriven kungadrapa, uppläst på Slottet i samband med att Carl XVI Gustaf fick ett exemplar av de nyöversatta islänningasagorna. Det här är det första nummer jag sammanställer som vikarie för Viktoria Jäderling. Det har varit roligt att bli varm i kläderna, och nu ser jag fram emot att kavla upp skjortärmarna och hitta nya intressanta teman. Tel: 08-556 048 40 (mao) 08-556 048 41 (öc) Telefontid: måndag och onsdag 9–13 mao@oversattarcentrum.se www.oversattarcentrum.se 2 ■ nr 80 september 2014 med andra andra ord ord nr 81december 2014 ■■med JOHN SWEDENMARK Innehåll Översättarkaravan på Kafé Klaver 4 februari Tidskriften Karavan är landets viktigaste introduktör av författare från övriga världen. Flera Nobelpristagare står på listan över tidskriftens upptäckter. Förutsättningen för sån trafik är en stor kår av översättare som kommer med förslag, skriver introduktioner och inte minst flyttar över författarnas texter till svenska. För att få träffa dem, och hylla dem, ordnar ÖC och Karavan ett gemensamt seminarium på Kafé Klaver, Rutger Fuchsgatan 5 på Södermalm i Stockholm. T-bana Skanstull. Uppläsningen börjar klockan 19, men det går bra att komma dit ännu tidigare och umgås. Kafé Klaver har matservering och fullständiga rättigheter. Konferencier är den polyglotte författaren och översättaren Jan Henrik Swahn. Tillbaka i Tjeboksary Annika Bäckström 4 ”Den skinnsjuke greven” och kommentar av Jan Stolpe 10 Intervju med Aristoteles- översättaren Charlotta Weigelt 17 Notiser16 Kritik18 MAOs shibboleth 23 med andra ord ■ nr 80 september 2014 ■ 3 Tillbaka i Tjeboksary Annika Bäckström berättar om en resa till Tjuvasjien: ett möte med minnen, egna och andras, oförglömliga vyer och löften om bestående vänskap. Ständigt närvarande i landskapet och samtalen är diktaren Gennadij Ajgi, som skulle ha fyllt åttio i år. RESEBREV I september 2014 anträdde jag min fjärde resa till Tjuvasjien. Den skedde i sällskap med Mikael Nydahl, Ariel förlags förläggare, och den norske poeten Gunnar Wærness. Båda har under 2000-talet ägnat sig åt överföring av Gennadij Ajgis dikter till svenska och norska. Dessutom kom Peter France, professor emeritus i franska vid universitetet i Edinburgh – med många översättningar av rysk poesi bakom sig, särskilt av Gennadij Ajgi. Han slöt sig till oss i Moskva. Tillsammans utgjorde vi en liten delegation av Ajgis översättare och anhängare utanför Tjuvasjien. Jag var med som tidig initiativtagare till det svensk–tjuvasjiska litterära samarbetet – genom min översättning av Ajgis antologi av tjuvasjisk poesi från anonyma tider till nuet, Fältens ögon. Anledningen till vår resa var efterdyningarna av Ajgis postuma 80-årsdag, som firades den 21 augusti i år. Jag fick blommor vid ankomsten – dahlior flammande i höstens färger. Vi delade en kupé på tåget från Kazan-stationen i Moskva. Klockan åtta nästa morgon möttes vi i Tjeboksary av personer i kretsen kring Ajgi. Det var poeter, bildmakare, skribenter, filosofer… I centrum Atner Chuzangaj – professor i litteratur och lingvistik, son till en av Tjuvasjiens främsta poeter i föregående generation – och hans burjatiska hustru Galja, lysande i munterhet och organisatorisk effektivitet. Och där var Ajgis syster, Eva Lisina, hon som i 19 år arbetade med att översätta Gamla testamentet i Bibeln till tjuvasjiska. Nu ägnar hon sina krafter åt att överföra den tjuvasjiska delen av Ajgis diktning till ryska – samtidigt som hon skriver egna berättelser och sköter om sin handikappade syster. Vi föll i varandras armar. Jag fick blommor vid ankomsten – dahlior flammande i höstens färger. Sedan vi inkvarterats i Hotell Tjuvasjia vid Leninprospektet blev vi skjutsade till presskonferens i regeringshuset. Under vårt veckolånga besök i Tjeboksary hann det bli flera presskonferenser. Mikael hade färdigställt två små skrifter som han vid dessa tillfällen presenterade. Den ena innehöll sex av Ajgis tjuvasjiska dikter, i versioner som med Eva Lisinas bistånd nu kommit på svenska, norska och engelska. Teman för dessa dikter var saknaden efter modern, potatisblasten om hösten, den vita färgen i aprils sista snö och i blommande jasmin. Det andra häftet – också det konstfullt utfört i Nydahls bokverkstad ”Malen” i Knopparp – innehöll Gunnar Wærness egensinniga variationer över dikter av futuristpoeten Chlebnikov, skrivna på norska, överförda till ryska av Maria Danova i Moskva. De gjorde stor lycka vid Wærness diskreta framföranden. Wærness behärskar inte ryska, som han förstår genom erfarenheter från en tidigare vistelse i Bulgarien – nu vågade han sig ändå vid flera tillfällen på att pröva det. Han ackompanjerade sina framträdanden med musik på ett litet afrikanskt instrument, en kalimba – metalltungor som slås an med fingrarna. Han och Mikael Nydahl har under flera år ägnat sig åt studier och översättningar av Chlebnikovs poesi. Jag ser denna verksamhet som en utlöpare, ett sökande efter nya vägar för den verksamhet som utgått från Ajgi – delvis från vårt kök på Österplan i december 1990. Det hände vid Ajgis första besök i Uppsala. Jag hade visat honom staden med domkyrkan, Carolina, Bror Hjorths hus. Vi tog igen oss med en kopp te i vårt kök, under samtal mellan de båda poeterna, min man Lars och Ajgi på franska. Sonen Jayant la under tiden en LP-skiva med Bellman på grammofonen, i Fred Åkerströms framförande. Ajgi spetsade öronen: ”Vad är detta? Är det Mozart?” ”Det är ju Bellman!” Ajgi återvände till Moskva och Tjeboksary med Bellmaninspelningen, han letade upp befintliga med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 5 ANNIKA BÄCKSTRÖM översättningar av Bellman till ryska, satte igång sina kolleger och tillsammans översatte de valda epistlar och sånger av Bellman till tjuvasjiska. De publicerades i en vacker utgåva, ”Skål käraste bröder” – kongenialt illustrerad av grafikern Igor Ulangin, Tjeboksary 1999. ”Bellman var en poet av världsformat, han skulle ha varit bättre känd om han hade skrivit på ett mer centralt språk”, anförtrodde mig Ajgi sin uppfattning senare. Jag försökte, vid en litteraturkongress vid Institutet för Pedagogik, med Ajgi som aktuellt tema, delge studenterna några av mina första intryck av Ajgi. Det var mitt bidrag till vår grupps presentationer av vår verksamhet, och jag slutade med att nämna den öppenhet, generositet och initiativrikedom gentemot omvärlden som jag observerat hos Ajgi – att detta för mig utgör grunden för min uppfattning av honom. Min enkla berättelse var mitt bidrag till vår grupps presentationer – och jag upplevde ett gensvar från studenterna. Andra morgonen reste vi till byn Sjajmurzino i Tjuvasjiens sydöstra del. Det är byn där Ajgi föddes 1934 och där han sedan 2006 nu ligger begravd – i utkanten av en dunge av glesa lövträd, omgiven av betesfält för hästar och getter. Vi färdades i en minibuss med plats för cirka 10 personer: utom chauffören och en fotograf vår lilla delegation med Eva Lisina och en handfull nära anhängare och vänner till Ajgi. Ut genom förstadens tätnande trafik – med pågående breddning till det dubbla av körbanorna utanför Kanasj, Tjuvasjiens tredje stad, knutpunkt för järnvägar och tung industri. Småningom stillnade det omkring oss. Brittsommarsolen strålade över oss, lövskogsridåerna längs vägkanterna stod gröna. Där de öppnade sig gavs utblick över fält mot horisonten, här och där genomskurna av slingrande bäckraviner – så här års uttorkade men märkta med namnskyltar. Jag tänkte: ”Detta är Ajgis landskap, hans ursprung och inspiration – det som han lyckades föra ut från sin okända avkrok till världen bortom dess gränser. Fältens ögon.” 6 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord Vi gjorde en avstickare till en annan by med en övervuxen kyrkogård, där Ajgis föregångare och förebild Vaslej Mitta vilar (1908–57, arresterad 1937, anklagad för ”nationalism”, tillbringade 17 år i fängelse och arbetsläger). Eva Lisina läste hans tjuvasjiska dikter vid graven – vi andra våra tolkningar till olika språk. Sedan kom vi till byn Batyrevo, där Ajgi gått i skola på mellanstadiet. Vi togs emot av detta provinscentrums borgmästare, han höll ett glödande tal om kulturens, litteraturens betydelse för samhället. Eva Lisina berättade för oss vid utgången, om hur hon under Ajgis lärotid här varje vecka gått med potatis och andra livsmedel till brodern de 18 kilometrarna från deras hemby. Och i samma andedrag: ”Jag är så tacksam för vår lyckliga barndom!” Vi besökte också Ajgis första skola. Den låg på sex kilometers avstånd från hembyn. Eva nämnde att hon hade varit rädd för vargar då hon gått den vägen. Nu har skolan blivit museum. Vi mottogs vid dess grindar av ett sångarlag, bestående av mogna kvinnor i tjuvasjiska traditionella folkdräkter, med huvor fullbehängda med mynt. De sjöng kraftfullt, ackompanjerade av en manlig dragspelare, deras sång gick till slut över i danssteg – som smittade av sig till åhörarna. Man bjöd oss salt och bröd enligt rysk tradition då man tar emot gäster, vi fick smaka ur en skopa med tjuvasjiskt öl. Inuti påminde mig skolan med sina gulmålade trätrappor om min egen barndoms småskola. Några skolelever deklamerade verser, och vi förevisades Ajgis bevarade uppsatser och betyg – de var alla på toppen, men det framhölls att hans uppförande samtidigt hade kunnat vara utmanande, upproriskt. Under sådana här exkursioner, då man ideligen byter färdsätt och samtalspartner uppstår många tillfällen att ställa frågor som kanske annars aldrig blir av. Eva Lisina var på ett strålande humör, hennes berättarglädje tog sig utlopp i den ena historien efter den andra, åtföljd av gester och skratt. RESEBREV Nu har skolan blivit museum. Vi mottogs vid dess grindar av ett sångarlag, bestående av mogna kvinnor i tjuvasjiska traditionella folkdräkter, med huvor fullbehängda med mynt. De sjöng kraftfullt, ackompanjerade av en manlig dragspelare, deras sång gick till slut över i danssteg – som smittade av sig till åhörarna. Man bjöd oss salt och bröd enligt rysk tradition då man tar emot gäster, vi fick smaka ur en skopa med tjuvasjiskt öl. Nu tog jag tillfället i akt att fråga henne: Varför hade Ajgis far hamnat i straffläger? Eva berättade: Det var 1934, vid den tiden hade Sovjetregimen låtit konfiskera böndernas hästar och samlat dem i en inhägnad utanför byn. Men hästarna hade brutit sig ut och återvänt till sina ägare. Nikolaj Lisin, som samtidigt som han var lärare i ryska språket och litteraturen i grundskolan också var föreståndare för kolchosen, fick skulden och arresterades. Han var därför inte närvarande vid sonens födelse, och hans vilja att sonen skulle heta Lev (Lejon) nådde inte de anhöriga. På prästens inrådan fick han i stället namnet Gennadij ur den ortodoxa helgonkalendern. Modern, Chvedus Lisina, hade vid ett tillfälle på en marknad stött ihop med en zigenerska som mot hennes vilja hade spått henne med hennes tre barn. Om Gennadij hade denna kvinna sagt: han skulle bli något stort och hans rykte skulle gå ut över hela världen. Eva gav en fysiskt åskådlig glimt av modern: hennes rika svartglänsande hår hade slagit ut som en vinge då hon böjde fram huvudet. Vi intog vårt middagsmål på en tatarisk restaurang i anslutning till ett ridhus. Tatarstan gränsar ju till Tjuvasjien österut, och befolkningen är på båda sidor om gränsen blandad. Eva satt bredvid och hjälpte mig att orientera mig på menyn. På ett bord intill oss stod ett akvarium. Det uppfylldes nästan helt och hållet av en ensam fisk – Gunnar W. upplyste oss om att detta var en mal – denna sagoomspunna, knappt reella varelse. Det talades knappast politik under denna resa. Men Eva meddelade mig under ett strövtåg att hon inhämtat att flyktingar från Ukraina under den sista tiden börjat uppenbara sig och sökte arbete i trakten. Också vid Ajgis grav lästes dikter – hans egna, framförda av Eva Lisina. Plötsligt visade sig en rovfågel svävande i det blå, högt över våra huvuden. Mörk, med vita streck under sina vingar. Ingen kunde säga om det var en hök eller en falk … med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 7 ANNIKA BÄCKSTRÖM ”Vi vill fortsätta att leva, vill vi inte?” uttalade hon i mitt öra. Och jag instämde: ”Ja, jag vill fortsätta att leva, så långt det går!” På fredagen åkte vi till Kazan, huvudstaden i republiken Tatarstan. Vi kom inte dit förrän på sena eftermiddagen, vi blev upptagna några mil innan av staden Svijazjsk – svävande som en hägring i solskenet på en klippö över speglande vattenytor där Volga flyter samman med en biflod. Vi besökte den grafiska avdelningen på muséet för modern konst. Där blev det ny presentation. En tatarisk poet framförde Wærness’ Chlebnikov-variationer på ryska med en sådan smattrande intensitet att innehållet tycktes spränga alla språkgränser. Han blev också vår ciceron när vi i skymningen gick upp till stadens historiska kremlfästning-centrum. Av hans ivriga berättelser framgick att förhållandet mellan republikens dominerande befolkningsskikt, ryssar och tatarer, inte alltid upplevdes som jämlikt och utan problem. På lördagen besökte vi, liksom vid två föregående resor, konstnären Georgij Fomirjakov i byn Kaganary några mil utanför Tjeboksary. Hans målningar, förutom av egna ingivelser inspirerade av konst från många länder och epoker, lyste från väggarna i det avlånga rum där vi senare bjöds på kvällsmat. Vår värd höjde en skål med uppmaning till alla konstnärer, musiker, dansare, författare att förena sina energier i verksamhet till mänsklighetens fromma i en tid som pekar mot katastrof. Som motvikt mot politikernas ansträngningar. 8 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord Utanför mot horisonten avtecknade sig inte längre siluetten av det vindlande träd som hade dragit till sig våra blickar vid tidigare besök: Kirimet, där himmel och jord går samman. Trädet hade rasat under vintern – men en rest av det stod kvar i en kruka på golvet i Fomirjakovs utställningslokal, där en gran växer upp genom huset. Där samlar han konstverk och redskap från äldre tider. Senare på kvällen samlades vi i en hemgjord jurta – en kåta av långa störar kring en liten eld – till samtal och berättelser under stjärnhimlen. I trädgården utanför fanns en likaledes egentillverkad simbassäng – en djup grop mellan gräsbevuxna kanter – där några av oss – Mikael, Gunnar, Galja – inte tvekade att plumsa i. På söndagseftermiddagen, innan vi skulle ta tåget tillbaka till Moskva, bjöds vi på en avskedsmåltid hemma hos Atners. Galja hade lovat oss plov – en ursprungligen uzbekisk nationalrätt, som görs på ris och lammkött. Vi satt längs ett dignande bord, jag invid väggen. Plötsligt visade sig Atners mor i dörröppningen mot köket. Vera Kuzmina, 91 år gammal, maka till poeten Peder Chuzangaj (1907–70), uppburen skådespelerska och recitatör – vithårig, svartklädd, på väg ut till något arrangemang. Något mer böjd och hopkrympt än jag minns henne från föregående gång, för fyra år sedan. Hon hade då givit mig sin livsberättelse, sammanställd av teaterkollegor, på tjuvasjiska och ryska. Om hur hon som skolflicka i en avsides by i Tjuvasjien uppmärksammats och utvalts till teaterutbildning i Moskva. Då hon nu fick se mig uppgav hon ett skri – av överraskning och triumf över att jag ännu en gång hade trotsat resan till Tjuvasjien. Jag trängde mig fram förbi bordet, och vi föll i varandras armar. ”Vi vill fortsätta att leva, vill vi inte?” uttalade hon i mitt öra. Och jag instämde: ”Ja, jag vill fortsätta att leva, så långt det går!” RESEBREV Redan på första dagen efter vår ankomst till Tjeboksary besökte vi en ”andekyrkogård” på Volgas vänstra strand. Det är en etnografisk skulpturpark av totemliknande stolpar av trä, uppresta i en gles tallskog: Den har funnits sedan 1999, sedan några år står där nu också en pelare med tjuvasjiska tecken till minne av Ajgi. Tecknen kan jag inte tyda direkt – men jag ser dem som påminnelse om en man som visade oss hur man från en avkrok i ett litet och okänt land kan nå ut och inspirera till samverkan över gränser i tider och mellan nationaliteter. ANNIKA BÄCKSTRÖM Annika Bäckström, född 1927, är översättare, bosatt i Uppsala. Förutom Ajgi har hon översatt bland annat Marina Tsvetajeva och givit ut essäsamlingen Alldeles Rysk. Gennadij Ajgi (1934–2006) Tjuvasjisk diktare, av många länge tippad som Nobelpriskandidat. Även verksam som översättare. Böcker på svenska: Tystnad, snö, översättning Hans Björkegren (Norstedts, 1994) Bugning för sången, översättning Annika Bäckström (Ariel/Ellerström, 2002) Veronikas häfte och andra dikter, översättning Hans Björkegren) (Norstedts, 2005) Samtal på avstånd: essäer, intervjuer, dikter, översättning Annika Bäckström, Mikael Nydahl, Gunnar Wærness (Ariel 2008) “Till Velimir Chlebnikovs hundraårsdag”, dikt i översättning av Mikael Nydahl, Kritiker nr 26. 2012. Ajgi sammanställde även antologin Fältens ögon som översattes från ryskan av Annika Bäckström (Ariel, 2004). Däri ingår även bidrag av den i texten omnämnde Vaslej Mitta. Eva Lisina (f. 1939) Författare och översättare. En text av henne, “Ett stycke bröd”, ingår i Samtal på avstånd. Läs också hennes självbiografiska text om översättning av Bibeln till tjuvasjiska, som finns publicerad i tidskriften Kritiker nr 30 (mars 2014) i översättning av Annika Bäckström. Tjuvasjiska Ett turkiskt språk med knappa två miljoner talare, de flesta bosatta i Tjuvasjiska republiken, som är en del av Ryssland, med eget parlament och president. Många talare av tjuvasjiska bor även i det närbelägna Tatarstan. Tjuvasjiska skrivs med kyrilliska bokstäver, men innehåller även vissa specialtecken. med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 9 Den skinnsjuke greven D et var i byn Köpenhamn. Fastän man blott var i början av juni hade hösten redan börjat på landet, ty heden var mycket stor. Ute på Köpenhamns redd syntes en och annan måg simma på vattnets överflata. I Sundet var vädret ej så klart, och de längst ut liggande damskeppen voro inhyllade i taket så att de knappt syntes. På en av byns gator kom en ung man ledigt svängande en stock mellan fingrarna. Ove Rassumsen var visserligen klädd i fattigmans frack men var dock ryss vid universitetet och för övrigt på grund av sina kunskaper en danad ung man. Han styrde sina steg till greve Aftenstiernes palats, där det var stor bal. Den unge mannen, som var informator åt grevens dräng, var även inbjuden. Dansen höll just på, och lätta som dyngflugor svävade pigorna omkring, förda av ståtliga herrar klädda i eleganta kjolar. Ove blev emellertid ej glad vid att se de dansande. Och han hade heller ingen orsak. En oblid skepnad vilade över honom, och han kände sig ensam och uteluckad. Han gick till en krog, där en eldgammal domestik stod med en tebacke. Ove tog en kopp. ”Behagar ni flöte till teet?” frågade domestiken. Ove skakade nekande på huvudet och ställde sig vid den stora kaminen, där stenkulorna brunno. Dansen fortfor alltjämt, och mellan danserna serverades till damerna den läckraste is samt olika slags sylttyg. 10 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord Ove deltog ej i dansen. Han såg ut att lida av kedja. Då nalkades den undersköna grevinnan Tilde. Hon var med anledning av dödsfall klädd i en sorts klänning. Ove och grevinnan satte sig på ett avsides beläget städ, och medan Tilde såg ner på sitt koketta lilla fottyg, viskade Ove passionerat: ”Varför förlåter du mig så där i min ensamhet?” Grevinnan såg spottande upp på honom och han fortsatte: ”Du kommer att böta på den stora mangel du har – – ” Han hann icke längre, ty greven, en man med slemmig uppsyn och känd för sin stora skinnsjuka, steg hastigt fram till dem. Grevinnan hoppade till som stucken av en slang. ”Min herre, vi mötas med våra sekundanter i morgon”, väste greven till Ove. Följande morgon gick Ove in till en iskrämare för att köpa sig ett vapen. Med högburet huvud och sin karda i hand infann han sig vid duellen. Striden blev kort. Och en halvtimme efteråt hittades Ove Rassumsen liggande död i zoologiska havet. FLORIDOR Floridor: pseudonym för Beyron Carlsson; kåseriet publicerades i Dagens Nyheter den 1 december 1902. Läs mer om greven på nästa uppslag>> byn: by, stad hösten: høst, skörd heden: hede, hetta måg: måge, mås överflata: overflade, yta damskeppen: dampskib, ångfartyg inhyllade: indhylle, insvepa taket: tåge, dimma stock: stok, käpp frack: frakke, rock ryss: rus, nybakad student danad: dannet, bildad dräng: dreng, pojke dyngflugor: døgnflue, dagslända pigorna: pige, flicka kjolar: kjole, frack skepnad: skæbne, öde uteluckad: udelukke, utesluta, utestänga krog: krog, hörn eldgammal: ældgammel, urgammal tebacke: bakke, bricka flöte: fløde, grädde kaminen: kamin, öppen spis, kakelugn stenkulorna: stenkul, stenkol is: is, glass sylttyg: syltetøj, sylt kedja: ked, utled* en sorts: sort, svart klänning: klædning, klädedräkt städ: sted, plats fottyg: fodtøj, skodon förlåter: forlade, lämna, överge spottande: spotte, håna böta på: bøde på, avhjälpa mangel: mangel, brist slemmig: slem, ond, elak skinnsjuka: skinsyge, svartsjuka slang: slange, orm iskrämare: isenkræmmer, järnhandlare karda: kårde, värja havet: have, trädgård *Floridor har möjligen tänkt sig att det finns ett danskt substantiv kede = leda, men så är inte fallet, leda heter kedsommelighed. med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 11 Satiren som blev bevingad D en skinnsjuke greven” är en formulering som många känner till, och att det handlar om en felöversättning av danskans skinsyg, svartsjuk, vet nog också många – men varifrån kommer egentligen det svenska uttrycket? Vem har gjort sig skyldig till denna översättningsgroda? David Sprengel heter en av nittonhundratalets främsta svenska översättare. När han föddes hette han David Åkerblom. Han var son till en frikyrklig möbelfabrikant i Sundbyberg men ville gärna antyda ett ädlare ursprung och tog sig namnet Sprengel som mycket ung. Han var född 1880 och debuterade 22 år gammal med boken De nya poeterna, en radikal essäsamling, men redan dessförinnan hade han försökt sig som översättare, först från norska och sedan från danska. En av hans översättningar från danskan var Två hem, som utkom 1902 och innehöll två kortromaner av Herman Bang. Här slarvade han rejält och gjorde sig skyldig till en rad fel och vårdslösheter, och Sprengel, som själv hade försäkrat att översättningen var gjord ”icke utan kärlek till originalen”, fick se sitt arbete obarmhärtigt granskad i en utförlig artikel i Stockholms-Bladet. Den var skriven av Hilda Sachs, känd kvinnosakskvinna och själv översättare från franska, och där radar hon upp en lång rad graverande fel: sylte översätts med sylt i stället för sylta, is med is i stället för glass, dyreryg med djurrygg i stället för rådjurssadel och så vidare och så vidare. Hilda Sachs artikel utlöste en serie hånfulla kommentarer. Hasse Z drev med den okunnige översättaren i sin tidning Söndags-Nisse den 7 december 1902 och tecknaren OA, Oskar Andersson, gjorde en elak bild som visar hur Sprengel har fångats i en rävsax (Sachs!) medan Herman Bang 12 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord tittar på, men det som framför allt stimulerade till försmädligheter och skratt var att en av tidens mest kända kåsörer, Beyron Carlsson, under signaturen Floridor publicerade en parodi på underhaltig dansköversättning i Dagens Nyheter den 1 december 1902. Den hade rubriken ”Den skinnsjuke greven” och gjorde genast succé. Sedan dess har satiren tryckts om flera gånger i olika sammanhang, och dess rubrik har numera blivit ett så känt uttryck att man kan återfinna det i Pelle Holms Bevingade ord. På föregående uppslag finns Carlssons text i sitt ursprungliga skick, ett sannskyldigt potpurri på vad översättare brukar kalla ”falska vänner”: ord som liknar andra i grannspråket men som har helt andra innebörder. Sprengel blev så utskrattad att han fann för gott att lämna Sverige för en tid. Han for till – Danmark. Hemkommen blev han inte bara en fruktad och i många sammanhang också avskydd kritiker, utan så småningom också en lysande översättare som överförde en rad klassiska franska verk av Rousseau, Voltaire och Diderot till svenska. Översättningen av Bang var en ungdomssynd, präglad av slarv och nonchalans, och när han väl skärpte sig visade han sin rätta förmåga. Och till saken hör att han i Bangöversättningen stötte på ordet skinsyg inte bara en gång utan flera – och översatte det alldeles korrekt med svartsjuk. Skinnsjukan skapades av en fyndig kåsör men är för evigt förknippad med Sprengels namn. JAN STOLPE Jan Stolpe är översättare, senast aktuell med sin nya version av Montaignes Essayer. ÖVERSÄTTNINGSHISTORIA David Sprengels (1880–1941) översättningar: Hilditch, Jacob: Vildmarkshistorier och hvardagsöden: berättelser / auktoriserad öfversättning af David Sprengel. – Stockholm: Beijer; Gernandt, 1901 Goncourt, Edmond de: Renée Mauperin: en ung flickas roman / öfversättning från franskan af D. Sprengel. – Stockholm: Svithiod, 1901 Kierkegaard, Søren: Förförarens dagbok / öfversättning från danskan; med inledning af David Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1902. – (Mästerverk ur världslitteraturen; 2) Bang, Herman: Två hem: det hvita huset och det grå huset / af författaren bemyndigad svensk öfversättning af David Sprengel. – Stockholm: Gernandt, 1902 Bang, Herman: Sommarnöjen / öfversättning David Sprengel; ill. af Hans Tegner. – Stockholm: Bonnier, 1902. – (Nordiskt familjebibliotek; 15) Murger, Henri: Från bohêmens värld / öfversatt och försedd med en inledning af David Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1904. – (Mästerverk ur världslitteraturen; 5) Voltaire: Candide: filosofiska romaner och dialoger / öfversättning och med en inledning af David Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1907. – (Mästerverk ur världslitteraturen; 9) Rousseau, Jean-Jacques: Bekännelser / i oförkortad översättning med upplysande och kompletterande noter samt ett antal porträtt och bilder utgiven av David Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1912-1922 Voltaire: Filosofiska romaner / i översättning av David Sprengel. – Stockholm: Björck & Börjeson, 1922 Chessin, Serge de: Ryska vrakspillror i Stockholm: roman. – Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1923 Voltaire: Candide eller Optimismen / översättning av David Sprengel; med akvareller och teckningar av Kurt Jungstedt. – Stockholm: Bonnier, 1925 Épinay, Louise d’: Fru de Montbrillants ungdom: interiörer från fransk aristokrati och storfinans 17261746 / översättning och inledning av David Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1925. – (Ryktbara sedeskildringar; 1) Diderot, Denis: Nunnan: skuggbilder ur franskt klosterliv omkring 1750-1760 / översättning och inledning av David Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1925. – (Ryktbara sedeskildringar; 2) Diderot, Denis: Jakob fatalisten och hans husbonde: landsvägsliv, kärlekshandel och kroganekdoter från mitten och senare hälften av 1700-talet i Frankrike / översättning och inledning av David Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1925. – (Ryktbara sedeskildringar; 2[a]) De Quincey, Thomas: En engelsk opieätares bekännelser: gifthelveten och artificiella paradis i England 1785-1859 / översättning och inledning av David Sprengel jämte en essay om Opieätaren av August Brunius. – Stockholm: Bonnier, 1926. – (Ryktbara sedeskildringar; 4) Bandello, Matteo: Renässansnoveller / översättning och inledning av David Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1927. – (Ryktbara sedeskildringar; 5) Rousseau, Jean-Jacques: Julie eller Den nya Héloïse / översättning, noter och efterord av David Sprengel; illustrationer av H F Gravelot. – Stockholm: Atlantis, 1999. – (Atlantis väljer ur världslitteraturen) Rousseau, Jean-Jacques: En enslig vandrares drömmerier / översättning av David Sprengel. – Stockholm: Aiolos, 2000 Källa: www.oversattarlexikon.se, där Jan Stolpe även skrivit artikeln om David Sprengel. med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 13 Vad ska behållas hos Aristoteles? Charlotta Weigelt har översatt Aristoteles. En bok tog tio år, och redan är hon igång med nästa. Med andra ord träffade henne för en pratstund om de allra knivigaste begreppen, och om vilka krav som ställs på översättningen av ett verk som både är historiskt viktigt och främmande för oss. 14 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord N är Charlotta Weigelt studerade filosofi vid Stockholms universitet blev hon tvungen att lära sig klassisk grekiska, för Heideggers skull. Martin Heidegger (1889–1976) utgick ju i väldigt hög grad från begreppens äldsta betydelser, både när han omdefinierade hela filosofihistorien och när han gjorde den minutiösa beskrivning av den mänskliga tillvaron som senare blev en av utgångspunkterna för existentialismen. Det var alltså nödvändigt för henne att lära sig grekiska för att komma vidare. Och redan tidigt dök tanken upp att då också börja översätta de grekiska filosoferna, i synnerhet den som spelade kanske störst roll för Heidegger, och som på senare tid har fått allt större inflytande på filosofin: Aristoteles. Men först disputerade hon, år 2002, med en avhandling som just skildrar Heideggers möte med Aristoteles i samband med de föreläsningar han höll vid universitetet i Marburg. Det var just då Heidegger på allvar kom att inrikta sig på språket som grundval för den mänskliga existensen – eller närmare bestämt det grekiska begreppet logos, som inte gör samma åtskillnad som vi mellan språk och förnuft: logos inbegriper dem bägge, och specificerar en speciell sorts förnuft. Ett av Heideggers huvudprojekt vid den här tiden var just att lyfta fram logos som begrepp, och påvisa dess filosofiska användbarhet både i utforskandet av de grekiska tänkarnas texter och i upprättandet av en ny filosofi som omvärderar den hittillsvarande. En av de många poängerna i Weigelts avhandling är att språkets roll redan i det tidiga huvudverket Vara och tid har blivit underskattad av Heideggerforskningen. Numera är Charlotta Weigelt anställd vid Södertörns högskola, och ämnesansvarig för det livaktiga filosofiämnet. Och nästa år utkommer hennes första översättning, nämligen Aristoteles böcker om naturen, Fysiken, som aldrig tidigare blivit översatt till svenska. Att den kommer först nu beror nog på att det inte funnits något större intresse för Aristoteles som vetenskapsman, därför att det krävs en filosof för att förstå vad hans undersökningar går ut på, att de är begreppsliga mer än empiriska, hävdar Weigelt: det räcker inte med filologisk kunskap. Och att den antika filosofin blivit uppmärksammad allt mer på senare tid är nog till stor del just Heideggers förtjänst, att han förde upp språket på den filosofiska dagordningen. Jag träffar Charlotta på ett kafé intill Kungliga Biblioteket, där hon sitter och forskar vidare på de antika tänkarna. Jag har fått läsa översättningen i manuskript, och är mycket imponerad av den didaktiska klarhet som är genomgående i hans framställning – en klarhet som är mycket mer frånvarande i andra, mer knökiga översättningar. Jag börjar därför med att fråga om hur hon har gått till väga för att förvandla en ganska kryptisk originaltext, där i stort sett varje mening kan utsättas för olika tolkningar, till någonting i högsta grad läsbart, och intressant. Charlotta tror att hemligheten har varit att hon aldrig har ängslats för att fylla på med det som fattas. Grekisk prosastil utelämnar med nödvändighet fler led än svenskan, och har också en mer elliptisk satsbyggnad. Samtidigt har hon varit noga med att inte lösa upp alltför mycket; till exempel har hon velat respektera Aristoteles förkärlek för att göra substantiv av verb, och hans ymniga bruk av particip. Jag påpekar att det finns en härlig didaktisk stämning i texten, att man känner sig indragen. Då berättar Charlotta att hon även har varit noga med att bevara småorden, till exempel gar, som ungefär motsvarar det svenska ”ju”, och att det säkert bidragit till att skapa en ganska stark vi-känsla. Därefter tar vi upp det här med fotnoter, och jag uttrycker min avundsjuka. I en litterär översättning är ju fotnoter i princip förbjudna, åtminstone i Sverige; man får tricksa på andra vis, helst så omärkligt som möjligt. Men i hennes översättning av Fysiken (något som gäller för de flesta klassiska översättningar) är fotnoterna oundgängliga, och fördjupar dessutom läsupplevelsen. Hon förtydligar, korrigerar, och till och med polemiserar där så behövs. Arbetet satte igång för tio år sen, och när Charlotta ser tillbaka uppskattar hon skämtsamt timförtjänsten till ”en krona i timmen” – ursvåra filosofiska texter har ju samma taxa som vilka andra böcker som helst. Samtidigt är hon påtagmed andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 15 INTERVJU Termer från Fysiken: ajrchv fuvsi~ kivnhsi~ ejntelevceia duvnami~ ejnevrgeia ligt nöjd med resultatet, och vad översättningen givit – och är redan i färd med att nyöversätta ett annat Aristotelesverk: Den nikomachiska etiken. Vi riktar in samtalet på översättningen av de grundläggande begreppen, som det ju är centralt att de fungerar och är enhetliga, även om undantag ibland måste göras. Och ordet som översätts med ”grund”, arche, är faktiskt också ett av de mest grundläggande. Även om det också rymmer ett annat tankespår än det svenska urbergsordet ”grund” och handlar om ”början”, ”utgångspunkt”, och även till sitt ursprung är kopplat till ett verb som betyder ”styra”. Men jag uppfattar det som att översättaren har funnit att Aristoteles naturfilosofi kommer fram ändå, att begränsningarna hos ordet ”grund” inte skämmer argumentationen. När jag tittar igenom mina anteckningar hittar jag ett intressant ord som ofta återkommer i Charlotta Weigelts överväganden kring olika översättningsval, och det är ordet ”behålla”. Förmodligen är den principen relevant i många översättares praktiska kunskap. Jag kan inte låta bli att reta henne för boktiteln Fysiken, men hon försäkrar att det inte kommer att ske några missförstånd, att nån skulle tro att det är fråga om en lärobok i det naturvetenskapliga ämnet fysik. Någon annan titel vore otänkbart, eftersom det är vad boken har kallats i alla tider. Namnet går tillbaka på det grekiska ordet för ”natur”, fysis, som fungerar utmärkt genom den uppdelning det gör mellan (med Charlottas ord) ”naturen, som är vad den är i sig själv, till skillnad från det som skapats av människan; naturen utvecklas av egen kraft; den har en inre grund för 16 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord rörelse eller vila”. Vad som går förlorat är att själva ordet fysis har en inre koppling till växande, men det har hon inte velat försöka återge – och det ligger ju också till så att alla som har intresse av att läsa boken är naturligt införstådd med just den etymologin. Återigen märker jag att jag har vissa yrkesskador som poesiöversättare. I en dikt hade jag varit tvungen att leta upp ett ord som har en innebörd kring ”växa”. Men en filosofiöversättare kan på ett annat sätt förlita sig på läsekretsens kollektiva kunskap. Det kanske viktigaste ordet i Fysiken är ”rörelse” – själva resultatet av undersökningen är ju att universum måste drivas av en ofattbart stor, evig cirkelrörelse, som är grunden för all annan rörelse. Här ligger ordet, kinesis, väldigt nära svenskans ”rörelse”, och problemet är snarare innehållsligt: att Aristoteles tänker sig rörelse inte bara som förflyttning, utan även som växande och förändring. På sätt och vis är den sammanblandningen av förflyttning och förändring en av poängerna i hela framställningen, och ingenting som översättaren behöver ta ansvar för. Vi övergår till att diskutera det system av begrepp som har varit i fokus för Aristotelesintresset på senaste tiden – åtminstone inom de delar som sysslar med att beskriva verkligheten: hurdan vi uppfattar den och hurdan den kanske är. I övrigt har ju Aristoteles också en storhetstid inom den praktiska filosofin, särskilt genom sin beskrivning av olika slags förnuft, som har gjort intryck långt in i samhällsvetenskaperna och även bidrar till den politiska diskussionen, till exempel hos Martha Nussbaum. De tre begreppen, som hänger ihop inbördes, och som även är förknippade med de föreställningar om växande som här ovan omnämndes som lost in translation, utan stor skada skedd, är de följande: entelecheia, dynamis och energeia. För Aristoteles handlar de om tre aspekter på naturens återkommande processer, till exempel ett frö som blir ett träd. Entelecheia har Weigelt, med stöd i etymologin, nästan genomgående översatt till ”fulländning”, men det är viktigt att det är hela processen som avses, inte bara resultatet. ARISTOTELESÖVERSÄTTNING Arche Fysis Kinesis Entelecheia Dynamis Energeia ”Aristoteles projekt var”, förklarar hon, ”att i polemik mot andra filosofer, till exempel Parmenides, tänka varat i termer av aktivitet, av att komma till sig själv.” Fulländningen avser hela vägen i den enskilda processen, men beskriver också hurdan naturen är, ”att den alltid är på väg, alltid kommer fram till någonting”. Och åtskillnaden mellan dynamis och energeia hör också till den här berättelsen. Dynamis betyder ”möjlighet”, det som någon eller något kan bli. ”Ett frö kan bli en blomma, men det kan inte bli trädgårdsmästare”, exemplifierar Charlotta. Och energeia är förverkligandet av en dylik möjlighet eller förmåga, genom förändring. Men Aristoteles använder det också om utövandet av en verksamhet som man redan kan. Begreppsparet har blivit ytterst populärt på sistone i sin latinska form: ”potentialitet–aktualitet”. Inte minst tack vare den italienske filosofen Giorgio Agamben, som i dialog med andra Aristotelestexter har diskuterat hur dynamis och energeia fungerar annorlunda hos människan än i naturen: för hennes handlingsförmåga, verklighetsuppfatt- ning och varseblivning. Men den diskussionen – som väl jämte diskussionen av tiden i Bok IV kommer att locka de mest nyfikna läsarna – blandar vi inte in i den här fikastunden. Istället slutar vi med att konstatera en märklig sak i andra riktningen: hur annorlunda vi moderna människor tänker. Aristoteles har inget fristående begrepp för utifrån kommande kraft. När den tanken dyker upp på ett ställe mot slutet av Fysiken är det en så häpnadsväckande avvikelse att Weigelt tillerkänner den en egen fotnot. Kraft, som är så centralt i hur vi tänker oss världen att vi ibland nästan inte märker av det (om vi inte är filosofer). Och det lustiga är ju att vårt tal om kraft, och våra mätbegrepp, går tillbaka på just de där grekiska orden, men i en helt annan bemärkelse. Dynamik och energi har ingenting alls med dynamis och energeia att göra. Men faktum är, berättar jag, att det enda ord i svenskan som Terminologicentrum inte har klarat av att definiera, utan givit upp, det är ”energi”. Med den upplysningen tar vi farväl och går åt varsitt håll. Charlotta ner i antiken, jag till Med andra ord för att skriva den här artikeln och fundera ytterligare ett varv på vad det är att ha blivit översättare. JOHN SWEDENMARK Aristoteles Fysiken i översättning av Charlotta Weigelt utkommer våren 2015 på Thales förlag. Hennes avhandling publicerades av Stockholms universitet 2002 och heter The Logic of Life. Heidegger’s Retrieval of Aristotle’s Concept of Logos. med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 17 NOTISER Terminologicentrum: eftertankens ombesörjare Höstbudgetens plötsliga nedläggningar av humanistiska institutioner väckte proteststormar, och regeringen fick ganska snart backa ifråga om forskningsinstituten i länderna runt Medelhavet. Protesterna aktualiserade också diskussionen om den humanistiska forskningens samhällsnytta, som uppenbarligen inte får plats eller kommer till synes i ett snävt budgetperspektiv. Viktigast för översättarna är slopandet av det statliga bidraget till Terminologicentrum, före detta TNC. Från att ha varit en myndighet är det numera ett självständigt företag, och Näringsdepartementets resonemang tycks ha varit att det är de som anlitar företagets tjänster som ska betala, inte staten. Frågan är dock till vems båtnad det är viktigt att vi svenskar är överens om vad de ord vi använder betyder. Visst kan en branschorganisation bekosta en ordlista med termer och på så vis vinna effektivitet, på ett sätt som går att omräkna i pengar. Men den långsiktiga vinsten av ett adekvat språkbruk kommer alla till del, nu och i framtiden. Det kan inte minst översättarna vittna om, som vet hur avgörande det är att ett ord finns till hands när det behövs; medan ett surrogat eller en tillfälligt hopkommen nödlösning kan punktera en hel texts värde och sabotera dess avsedda verkan. ”Språket är på en och samma gång individuellt och kollektivt”, lärde Ferdinand de Saussure ut i sina föreläsningar för drygt hundra år sen. Den politiska konsekvensen av en sån insikt är att varje språkande individ, hur skicklig och kunnig hen än är, står i beroende till grundliga, pågående beskrivningar av språkbruket – helt enkelt därför att språket är större än vad som ryms i en enskilds huvud, en enskilds erfarenhet. Kontinuiteten är därvidlag viktigare än bedömningen i det enskilda fallet, som ju alltid kan ifrågasättas och ohörsammas. I Europa (framför allt) återfinns en växande kritik mot utförsäljningen, kommersialiseringen och managementiseringen av det gemensamt ägda. Detta håller på att bli en av de centrala demokratifrågorna, just därför att politiken och förvaltningen tenderar att ge upp och överlåta styrningen till marknaden. 18 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord I det sammanhanget är försvaret av språket en lika viktig kamp som till exempel vem som har rätt att göra pengar på vatten eller naturresurser. Språket som gemensam egendom, ett arv som måste förvaltas och underhållas. Av sina utövare, i synnerhet de professionella, men också på en övergripande nivå som kan ta ansvar för kontinuiteten, och samtidigt berikar den vetenskapliga förståelsen. Bland Terminologicentrums många tillskyndare – det har också förekommit en diger namninsamling – märks Svenska Akademien, som mangrant publicerade en debattartikel, och Sveriges författarförbund, som har uppvaktat Näringsdepartementet. Förhoppningsvis kan uppvaknandet från denna kris få goda konsekvenser i form av ökad medvetenhet om att språket allmänt sitter illa till i institutionshierarkierna och behöver särskild omhuldan; till exempel har det gåtts hårt fram med undervisningen i andra språk än världsspråken runtom på landets universitet. En annan förhoppning är att respekten för Terminologicentrum ska öka, när deras försynta verksamhet nu hamnar i strålkastarljuset. En skrift som Basord i våra fackspråk (2012) borde förtjäna allmän spridning, helt enkelt därför att den är så imponerande och vederhäftig att den även bildar och förnöjer. Idén är att definiera de ord som används i definitioner, och hjälpa till att hålla isär termer som ofta sammanblandas. Häftet ger handgriplig hjälp, så att det blir rätt, men det är också en källa till förundran över termspråkets rikedom, och en uppfordran till varsamhet och eftertanke. Här är det allra sista uppslagsordet: NOTISER Nu är de isländska översättningarna här För det tredje – rapport från översättarseminarium Efter många års arbete, med tjugo översättare och fyra redaktörer inblandade, föreligger nu alla de isländska släktsagorna på svenska, samlade i fyra band. I slutet av november fick Kungen, på samma sätt som regenterna i Norge och Danmark ett eget exemplar. Under audiensen på Slottet läste Thórarinn Eldjárn upp en specialskriven dikt, på sagornas eget versmått, dróttkvaett. ”Karlsdrápa Gústafs” slutar så här, i skaldens egen prosaöversättning: Samtalet böljade i fem timmar när brasilianska poesiöversättare och lärda mötte svenska kollegor på Konsthögskolan i Stockholm, som gäster hos Fria Seminariet i litterär kritik. Från början intogs ett högt perspektiv, eftersom det var nödvändigt att diskutera igenom de nya mediernas inverkan på översätteriet. Men ju längre tiden gick, desto mer konkreta blev resonemangen, och kom att handla om problem som vad en översättare kan göra åt att en magnifik blomma har ett väldigt fult och vetenskapligt namn på målspråket. Internet ger oanade möjligheter till spridning och släpper in nya grupper av läsare. Men hur går det med omsorgen, ifråga om textbearbetning, korrekthet, typografi – och vad händer med själva läsakten? Är poesin drabbad av den ”uppmärksamhetskris” som Magnus William-Olsson påtalade i sin inledning till seminariet, eller erbjuder den ett refugium? På såna frågor finns det inga enkla svar, utan olika erfarenheter konfronterades med varandra, särskilt från dem som själva sysslar med utgivning. De befann sig i Sverige på grund av att Bokmässan hade brasilianskt tema, inklusive det mycket uppskattade seminarium som ÖC var med om att anordna, där Örjan Sjögren och Ulla Gabrielsson redovisade sitt översättararbete. Och som vanligt vid möten med Brasilien stod det klart att det inte bara är ett land, utan en världsdel, med en synnerligt rik och egenartad diskussion kring estetiska frågor, någonting som också kan utläsas ur tidskriften OEI:s nytutkomna temanummer med tonvikt på bröderna de Campos, dessa modernistiska giganter. Och även i Karavan nummer 2, med många litterära höjdpunkter. Ändå uppstod ett ganska tydligt samförstånd, som gick ut på att vända på givna föreställningar om översättning: Det handlar inte om att överbrygga mellan språk utan om att bygga ut de existerande språken och kasta om deras hierarkier. Det handlar inte om att saker går förlorade; istället kappades alla om att framhålla det som en översättning utvinner, det som filosofiprofessorn vid Södertörn Marcia Sá Cavalcante Schuback, själv av brasiliansk härkomst, engagerat beskrev som att någonting tredje uppstår. Ibland. ”Den hälsosamma läsmatsäcken står nu återigen till hands: Denna sejd och skatt har nu snillrikt försvenskats i sin helhet. Kung Carl skänkte mod till detta arbete och därför framföres ett djupt tack i en drapa till honom och drottningen.” Under ett seminarium strax efter överlämnandet berättade huvudredaktörerna Kristinn Jóhannesson och Gunnar D. Hansson om sitt arbete, och gav en god bild av den enhetlighet de åstadkommit, även om varje översättartemperament också tillåts komma fram. Framför allt har de ålderdomliga vändningarna rensats bort, till förmån för läsbarheten; bland annat har den märkliga växlingen mellan presens och preteritum ersatts av dåtidsformer genomgående. En annan isländsk höjdpunkt var Lars Lönnroths besök på ÖC:s medlemsmöte i Göteborg i samband med Bokmässan. Efter sagorna har han tagit itu med Eddadikterna, och det ska komma en bok under 2015. Med frejd gav han prov på dikternas färggranna grovkornighet, och delade med sig ur sin lärdom om det allra senaste forskningsläget, framför allt det som har att göra med att eddadikterna traderades och framfördes muntligt. Islänningasagorna kan besällas från det isländska förlaget Saga: www.sagaforlag.is. Och hela “Karldrápa Gústafs” står att läsa på baksidan av detta nummer. med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 19 En lyxig labyrint Dictionary of Untranslatables: A Philosophical Lexicon Edited by Barbara Cassin Princeton University Press, 2014 V ocabulaire européen des philosophies: Dictionnaire des intraduisibles blev en oväntad publiksuccé när den kom ut i Frankrike 2004. Utöver den föreliggande engelska översättningen har den överförts till arabiska, farsi, rumänska, ryska och ukrainska. Det är en förstås skojig paradox att ett lexikon som ägnar sig åt det oöversättliga blir såpass översatt, men titeln är mer drastisk än bokstavligt menad; projektet går inte ut på att visa att språken är så olika att det som tänks på ett språk är otänkbart på ett annat. Syftet är att belysa skillnader mellan europeiska språk (inbegripet arabiska och hebreiska när de påverkat den europeiska filosofin) genom att fokusera på särskilt knepiga begrepp. Utgångspunkten är att all översättning är en oändlig process: en översättning kan aldrig bli färdig. Verkets redaktör, filosofen Barbara Cassin, skriver i inledningen att Émile Benvenistes Vocabulaire des Institutions Indo-européennes har stått som modell under arbetets gång. Ordens etymologiska nätverk i ett språk jämförs med nätverket i ett annat, processen är både diakronisk och synkronisk, det är ett historiskt detektivarbete och samtidsspaning. Cassin betonar att lexikonet har ett politiskt syfte: att inte passivt låta angloamerikanskan dominera, utan lyfta fram alla språk på lika villkor och se framtiden an: 20 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord ”to a Europe in progress, fully active, energeia rather than ergon, which explores divisions, tensions /.../ contradictions, in order to construct better versions of itself”. (... ett framstegets Europa, fullt aktivt, energeia snarare än ergon /termerna syftar på Humboldts språkfilosofi/, som undersöker uppdelningar, spänningar, motsatser, för att kunna åstadkomma bättre versioner av sig självt) Framstegsoptimism. Det leder tankarna till att Frankrike från början varit det land som drivit idén om en kulturell europagemenskap med störst entusiasm (i Sverige talar vi om Europa i termer av ekonomi, miljö, säkerhetspolitik, feminism, mer sällan om språk och kultur). Men man påminns också om den ständiga konkurrensen med engelskan. Med något undantag präglas dock inte boken av fransk chauvinism: inte minst är artiklarna om ryskan och baskiskan fascinerande. Lexikonets uttalade ambition är att distansera sig från två filosofiska språkuppfattningar. KRITIK Å ena sidan den tendens inom den analytiska filosofin som hävdar att det finns en ”universell logik”, oberoende av tid och rum, som kan uttryckas med hjälp av ett språk som i sig är genomskinligt som matematik. Å andra sidan den ”ontologiska nationalism” som talar om mystiska språksjälar, hyllar det oöversättliga eller framhäver det ena språkets inneboende sanning framför det andra. Varken logisk universalism eller essentialism. Snarare vill Cassin att lexikonet lutar åt ståndpunkten att varje språk är ”summan av de tvetydigheter som språkets historia har gått med på att bevara” (Jacques Lacan). Boken är en lyxig labyrint. Man kan slå upp enskilda begrepp – logos, svoboda, Dasein, leggiadra – och söka sig vidare längs läckra korsreferenser som löper mellan språken och koncepten; det finns även tematiska uppslagsord (word order, to translate), och flera av språken har fått egna essäer. Språkhistoria, filosofihistoria, idé- och lärdomshistoria: det är alltså inte alls bara filosofer av facket eller översättare som kan ha utbyte av detta uppslagsverk. Som översättare från franska letade jag omedelbart efter det oöversättligaste ord jag vet: esprit. Ja, ibland kan man översätta det med ande, andra gånger motsvaras det av anda, i vissa fall betyder det kvickhet, espri. Och somliga lexikaliserade fraser har givna svenska översättningar: quelque chose me vient à l’esprit betyder ”jag kommer att tänka på något”. Men ofta funkar ingetdera. Engelskan har mind, men en svensk översättare tvingas ibland dra till med nödlösningen medvetande. Det är inte tillfredsställande; franskan har nämligen ett annat ord för medvetande, conscience. Nej, esprit är tyvärr inte ett uppslagsord i detta lexikon. Inte heller Geist eller mind. Men tänka sig, i inledningen är det faktiskt det allra första exempel på oöversättlighet som tas upp, som en obesvarad fråga: ”Does one understand the same thing by ‘mind’ as by Geist or esprit”? Då ville jag svara: ja ibland, åtminstone på ett ungefär – men det värsta av allt är att svenskan inte har någon motsvarighet till mind när det nödtorftigt överlappar esprit. Jag nämner det för att påpeka att det inte är säkert att den rent praktiska användningen av lexikonet är så stor, åtminstone inte för en översättare av skönlitteratur. Lexikonets inledning gör alltså en markering mot överdriven mystifiering av språksjälen/språksjälarna; men det hindrar inte att essäförfattarna (de flesta är filosofer) resonerar kring de olika språkens egenart, och hur de eventuellt påverkat framväxten av ett visst slags filosofi. Under uppslagsordet Welt ställs till exempel frågan om det finns en specifikt ”germansk” världsuppfattning som kan förklara framväxten av fenomenologin och kanske rentav existentialismen. En härligt spekulativ artikel (och något av det bästa med boken är att den tillåter sig att vara våghalsig, den påminner mer om Diderots och d’Alemberts Encyklopedi eller Nordisk Familjebok än om sentida pastöriserade varianter). Etymologin hos Welt består enligt denna artikel av en sammansmältning av ”man” (jfr. latinets vir) och ”gammal” (jfr. engelskans old). Till skillnad från en kosmologisk (grekisk) uppfattning av världen, där människan bara är en liten del av det hela, skulle alltså den germanska uppfattningen utgå ifrån människans plats i världen, vilket eventuellt skulle kunna understödja ett fenomenologiskt synsätt. Redaktörens besvärjelser mot essentialism verkar ha funkat sådär, men jag har inget emot det. Värre blir det i essän om franskan. Alain Badiou skriver utan att darra på manschetten att det franska språket är mer demokratiskt än andra. ”A language of women and the working class rather than of scientists, philosophical French relies on the belief that the act of thinking is open to everyone”. (Den filosofiska franskan är kvinnornas och arbetarklassens språk snarare än vetenskapsmännens; det vilar på tron att tänkandet är till för var och en.) Orsaken, skriver Badiou, är att syntaxen (relationer, förbindelser) är viktigare för franskt tänkande än etymologin och semantiken. Franskan är mer lagd åt kommunikation än grubblerier, eftersom franskan alltid ”subordinates everything to the most energetic, shortest, and most cadenced syntactic placement”. (... underordnar allt den mest kraftfulla, korta och kadenserade syntaktiska placeringen.) Det är besynnerliga påståenden. Man behöver inte nämna filosofer som Lacan och Derrida för att sätta dem i gungning: det räcker med att påpeka att få europeiska språk gör en större skillnad mellan talspråk och med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 21 KRITIK skriftspråk än franskan. Det gäller både ordförrådet och syntaxen. Klassgränserna är skarpa i Frankrike och skär rakt genom språket. ”Kvinnorna och arbetarklassen” – på vilket sätt skulle den elaborerade salongskulturen vara öppen för alla? Badious artikel leder tankarna till den gamla uppfattningen att franskan är det mest universella och logiska språket: ”Ce qui n’est pas clair n’est pas français”. (Det som inte är tydligt är inte franska.) Den välkända maximen kommer från Antoine de Rivarols essä L’universalité de la langue française från 1783: Rivarol skrev den som ett bidrag till en europeisk essätävling om vilket språk som skulle vara lingua franca i Europa. Franskan var än så länge det dominerande språket, och Rivarol argumenterade för att det så skulle förbli, bland annat på grund av dess överlägsna syntax. ”La syntaxe française est incorruptible”, skrev han. (Den franska syntaxen låter sig inte korrumperas.) Det är alltså den uppfattningen Badiou knyter an till. Enligt Badiou beror ”den latenta universalismen i varje användning av franska språket” på att det inte lämnar något utrymme för semantisk tvetydighet. Det är inte ett språk för tvekan, nyanser. ”It is a language of decision, of principle and consequence”. (Ett språk för beslutsamhet, principfasthet och konsekvens.) Han fortsätter: ”French plants its certainty and its authority, which are also the source of its persuasive beauty”. (Franskan etablerar sin visshet och auktoritet, vilket också är källan till dess vägvinnande skönhet.) Att många poeter och filosofer, från Mallarmé till surrealister och andra, både uttryckligen och underförstått har motbevisat Rivarols påståenden bekymrar inte hans sentida lärjunge Badiou: Lacan och Mallarmé går att koka ner till entydiga maximer, hävdar han. Det är den kuriösaste artikeln jag hittat i hela boken. 22 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord Det tjänar ingenting till att slå upp kinesiska eller japanska begrepp som wu-wei eller zen: det östasiatiska inflytandet på västerländskt tänkande är relativt sentida, taoism och buddhism är alltså såvitt jag kan se helt frånvarande. Men det är ganska konstigt att Hans-Georg Gadamer inte ens är nämnd. Sanning och metod borde väl vara en självklar referens i varje verk om tolkning och översättning, och det här är ju ett filosofilexikon som gör anspråk på att vara någorlunda omfattande. Finns det någon som bidragit mer till hermeneutiken under 1900-talet än han? Varför citeras inte hans ord om att varje läsning är en översättning, till exempel? Frånvaron blir extra tydlig i essän om begreppet Bildung, som påminner för mycket om Gadamers undersökning av bildningsbegreppet för att det skulle kunna vara en slump. Bortsett från det, så är Dictionary of Untranslatables en magnifik och inspirerande lunta. MAJA LUNDGREN Maja Lundgren är författare och översättare, bosatt i Hägersten. Hon har senast översatt en roman av André Breton. MAOS SHIBBOLETH maos shibboleth [hebr. ”ax”, innebörd: lösenord, igenkänningstecken, prövosten] Ludvig Berggren väljer mångförslagen ❥ Ordförklaring: Mycket påhittig eller förslagen, rådig, fyndig, uppfinningsrik (i en mångfald olika situationer). En homerisk glosa. Motivering: Det händer förstås att en översättare formar ett nytt ord för ett i ursprungsspråket. Det händer möjligen mindre ofta att det ordet får fäste och går i arv till efterföljande översättningar. Så är fallet med ”mångförslagen”, epitetet som man förknippar med den kringirrande och (i en mångfald olika situationer) påhittige Odysseus. Ordet i sig är knappast en märkvärdig skapelse, men det har hållit sig vid liv sedan våra första Homerosöversättningar. Men från vem har det kommit? Man finner det i varje fall redan i den första fullständiga svenska översättningen av Odysséen, som gjordes av Marcus Wallenberg (1774–1883) och utkom 1819–21. Där dyker det upp redan i första raderna: ”Sångmö! förtälj om den Mannen, den mångförslagne, som irrat vida omkring, så snart han förstört det heliga Troja”. Wallenbergs översättning följdes närmast av Axel Gabriel Sjöströms från 1835–42, och Johan Fredrik Johanssons från 1844–45, varav åtminstone den senare har anammat Wallenbergs ”mångförslagne”. Bakom översättningen gömmer sig (minst) tre grekiska adjektiv:πολύμητις,πολυμήχανος, πολύτροπος. För dessa ord hittar man hos Sjöström och Johansson också översättningarna ”förslagne”, ”mångråde” och ”mångsluge”. De grekiska orden består av förledet πολυ-, som pliktskyldigt översatts med ”mång-”, samt efterled som mer eller mindre är synonyma och betecknar påhittighet och förslagen- πολύμητις πολυμήχανος πολύτροπος het. Det sistnämnda adjektivet, πολύτροπος, avviker möjligen från de andra, sedan det även kan läsas som den som har vänt sig om i mångahanda riktningar i rummet, det vill säga precis som Odysseus; den som irrat omkring. Tolkningen företräddes redan av Platon, men saknar i stort sett stöd hos dagens filologer som förordar den gängse betydelsen. Att ”mångförslagen” i Sverige så benhårt associeras med Odysseus beror på Erland Lagerlöf och hans översättningar från början av 1900-talet. Den Homeros vi känner idag är Lagerlöfs, som inpräntat ordet hos läsarna genom att han till skillnad från sina föregångare i mindre utsträckning varierar, och tillämpar ”mångförslagen” för flera av de grekiska adjektiven. Översättningen av adjektivet blir hos Lagerlöf ett med Odysseus och det ska mycket till för att förpassa det därifrån; hos Ingvar Björkeson, som senast har översatt Homeros, läser man istället epiteten ”mångkunnigt kloke”, eller bara ”uppfinningsrike”. Här gäller devisen att den översättare som till sist träffar rätt är den som bestämmer villkoren för ett ords senare nyöversättningar. Ludvig Berggren är översättare och facklig informatör i översättarfrågor på Sveriges Författarförbund. Han nås på lb@sff.info med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 23 B föreningsbrev sverige porto betalt port payé översättarcentrum södermannagatan 38 116 40 stockholm Karlsdrápa Gústafs Yst í veröld vestast var á norðurhjara land nýtt fagurt fundið, fréttu Svíar þetta. Garðar hringferð gerði góða um norðurslóðir, hilmir fyrstur hólmans hafði vetursetu. Sí og æ með sögur sýsluðu Íslendingar. Téður sagnasjóður Svíum dugði því að skáld sænsk víst þar völdu veganestið besta, þess nutu og áfram njóta nýir munu Svíar. Norskir námu í fjarska nýja eyju en Svíar gistu þar sem gestir góðir – sumir óðir. Segir margt í sögum síðan frá þeim víða: Berserkir út bárust, böl úr augum drauga. Nú er klárt að nýju nesti hollt til lestrar: Seiður þessi og sjóður fullsænskaður af kænsku. Kjark gaf Karl til verka konungur og honum djúp skal þökk í drápu og drottningu því hlotnast. ÞÓRARINN ELDJÁRN Carl Gustafs Drapa: I världens västligaste utkant, längst uppe i norr, upptäcktes ett nytt och vackert land, svenskarna fick höra nyheten. Gardar gjorde en lyckad resa runt dessa nordliga trakter, som holmens förste kung övervintrade han där. Norrmännen bosatte sig på den nya ön i fjärran, men svenskar kom dit som goda gäster – fast några galna. Sagorna berättar sedan dess mycket därom på olika ställen: om bärsärkar som kom ut till Island, samt spöken med onda ögon. Jämt och ständigt sysslade islänningarna med sina sagor. Denna sagoskatt blev nyttig för svenskarna, eftersom svenska skalder där fick sin bästa resmatsäck och drog fördel därav. Nya svenskar kommer att fortsätta med det. Den hälsosamma läsmatsäcken står nu återigen till hands: Denna sejd och skatt har nu snillrikt försvenskats i sin helhet. Kung Carl skänkte mod till detta arbete, och därför framföres ett djupt tack i en drapa till honom och drottningen. Översättning: författaren. Läs mer på sid19!
