docBelysningsteknikens utveckling under 80 år (2006)
download 
Report Transcription
Belysningsteknikens utveckling under 80 år (2006)
GSBELYSNIN S TEKNIKECN NG UTVE KLÅIR UNDER 80 te x t l ars sta rby p o rträ tt fo t o mats ram kvist illustrati o ner från tidningen lj uskultur under årens gång detta s ärtryck ha r tillkomm it ta ck vare st ö d f rån Bertil o c h B ritt S venss o ns S ti f telse fö r Belysningsteknik UTGIVARE L J USKULTUR F LEM INGG ATAN 14, P L A N 8 B OX 12653 112 93 ST O CK HO LM TELE FON 08 - 566 36 700 TELE FAX 08 - 667 34 91 E- PO ST IN FO @L J USKULTUR.SE graf isk fo rm jo n as joh nss o n pr o dukti o n ma nd arin tryck graf isk a p unkten , 2006 www.ljuskultur.se 8 Ljuskultur år S G N I N S Y L BE S TEKNIKECN G N I L K E V T U R Å 0 8 R E D N U 1930-talet text l ars starby porträttfoto mats ramkvist För 80 år sedan, i september 1926, bildades Svenska Föreningen för Ljuskultur av ett antal aktörer inom belysningsbranschen. Syftet var att ”verka för belysningens utveckling inom olika områden av vårt samhälle”. Det elektriska ljuset hade varit på stark frammarsch under 1920-talet, men det var dåligt med belysningskunskaperna. E na handens fingrar skulle ha räckt för att räkna dem som kunde betraktas som professionella ljusexperter. Många armaturtyper var egentligen tänkta för gas eller fotogen och passade dåligt för det starka elljuset. En angelägen uppgift för Ljuskultur blev att starta ett utbildningsprogram i belysningsteknik. I några artiklar under Ljuskulturs 80-årsår ser vi tillbaka på en del av det som har hänt med tekniken, produkterna och belysningens utveckling. I första avsnittet tittar vi på 1930-talet. Ljuskulturs handbok. Det var utan tvekan Ljuskulturs handbok som lärde Sverige vad belysningsteknik innebär. 1930-TALET Ljuskulturs månadsblad Första exemplet på föreningens verksamhet kom år 1929 i form av vad som kallades Ljuskulturs Månadsblad. En sammanställning och förklaring av enheter och begrepp. Under två år följde sedan häften som behandlade just det som var målsättningen: Belysningens alla olika tillämpningsområden. Ljuskulturs månadsbl ad. Omslaget till första numret av Ljuskulturs Månadsblad – Nr 1 januari 1929. 1930-talet 8 Ljuskultur år Häftena bands ihop till vad som blev vår första riktiga belysningshandbok. I lite mer tidskriftsliknande form fortsatte utgivningen av månadsbladen fram till 1934 och blev då vad vi idag känner som tidskriften Ljuskultur. Mitt eget exemplar av Ljuskulturs Handbok är söndertummat till gränsen för oläslighet. Första lärospånen. Med formler och tabellverk hängde den med under en lång tid framöver. Författare var Ivar Folcker, som under många år kom att leda Ljuskulturs verksamhet. Märkligt nog skulle den här boken kunna fungera som lärobok än idag. Enda skillnaden är att enheterna gavs mer svenskklingande namn. Man tyckte väl ännu inte att det lät finare med något som såg ut som latin, utan att vara det. Luminans, candela – ljustäthet, normalljus. glober. De välbekanta globerna var faktiskt standardiserade: likafördelande, halvindirekta eller kvartsindirekta. Kunde kanske vara något? Industriarmatur av emaljerad plåt, ett förträffligt reflektormaterial. 1930-TALET 1930-talet Kanske lockas man tro att tillvaron som belysningsplanerare var enklare på den här tiden. Det fanns ju endast enkla glödknoppar. Fel. Det var lika knepigt att välja ljuskälla då som nu. Koltråd eller metalltråd, 110, 150 eller 220 volt, klar, matt eller opaliserad, gasfylld eller lufttom, 500 eller 1 000 timmars livslängd, normal- eller refektorlampa, kanske sofitten i ensocklat eller tvåsocklat utförande med klar, matt eller halvförspeglad kolv. Bland annat. Armaturtyper Armaturvalet var inte mycket lättare. Idag väljs ofta en glob av opalöverfångs- eller sidenmatt glas därför att man gillar utseendet. Dåtidens glober och snarliknande typer fanns med flera ljusfördelningar och med varierande upphäng. Armaturtillverkarna växte snabbt i antal, alla med egna modeller av hängarmaturer för allmänbelysning. Flera av dem är, eller skulle kunna vara, fullt gångbara än idag. Platslampor var av fin kvalitet, saxarmar och Triplexlampor uppskattas fortfarande. Om man lyckas hitta någon. Den lampan har dröjt kvar i den signaturens minne av ett speciellt skäl. De fanns på mitt allra första jobb. Med blåfärgade glödlampor för att undvika ”tveljus”. Det ansågs olämpligt att blanda dagsljus och vanligt glödljus. Ett problem som dock inte störde mig, för med nybörjarmagkatarr drog jag ut teleskoparmen, tryckte reflektorn mot mellangärdet och knäppte kavajen runt den. Det hjälpte. Vad kollegerna på ritkontoret sade kan lämnas därhän. Industriarmaturer med emaljerade reflektorer skulle fortfarande fungera. Armaturer för vägbelysning kunde ha avancerad ljusfördelning, man talade om dioptrisk eller katoptrisk ljusfördelning. Ett stycke in på mitten av 1950talet hade så gott som alla gatuarmaturer kåpor av opalöverfångsglas. Innan de optiska reflektorarmaturerna kom. Titta på gamla nattbilder i stadsmiljö, gaturummen ser ofta ljusare ut än idag tack vare den höga ljusfördelningen! Man vill gärna leka med tanken hur man skulle uppleva dåtidens belysning om man fick se den idag. I offentliga lokaler skulle den förmodligen kunna mäta sig väl med vad vi numer lyckas åstadkomma. Belysningen hade betydligt mer av egenvärde. Mycket indirekt belysning med ramper runt 8 Ljuskultur år Typiska pl atsl ampor. Lampan ovan, Triplexlampan, efterfrågas än idag. väggarna. Lite högtidligt. Stora plafonder av glas i konstnärligt och påkostat utförande. Långa ramper av vackert glas, glasbruken fanns bland armaturtillverkarna. Lysande glastak. Lysande domer. Tekniken stod nog på en tämligen hög nivå. Elen var inte speciellt billig, och med enbart glödljus som ljuskälla var man nog mån om att utnyttja ljuset på ett tämligen effektivt sätt. Dessutom var det ju många som att säga arbetade med samma typ av ljuskälla. Stort intresse väckte de första större belysningsanläggningen för utomhussport. Strålkastare från Stockholmsutställningen 1930 flyttades över till ”Kostadion” med lyckat resultat. Vägen öppnades för bland annat motorsport, bandy och fotboll. Så mycket som 30 lux med 750-wattslampor i spegelstrålkastare! Uppmuntrade av resultatet försågs hangaren vid Lindarängen, Stockholms enda ”airport”, med belysning. För konståkning, curling och allmänhetens åkning. Ett trettiotal 500 wattlampor gav 70 lux. I en armaturtyp som idag kan ses i moderna, eleganta kontors- och restaurangmiljöer. I början av 1930-talet blev det populärt med fasadbelysning av varuhus och historiskt intressanta byggnader. Eklärering. Naturligtvis kastade man ögonen på det kanske tacksammaste objektet i Stockholm Kungliga Slottet. Förslag gjordes upp, men det satt hårt åt innan ett försök kunde göras. Redan då fanns de som hellre vill se slottet i silhuett mot den ljusa västerhimlen (!). Och så håller vi fortfarande på. Det provisoriska försöket tilläts därför att man ville fira 300-årsminnet av Gustaf II Adolfs död. Tända upp fick man göra ännu en gång under mottagningshögtidligheterna för arvfursteparet. Det väckte rent av internationellt intresse när man 1930 kunde tända upp flygfältsbelysningen på Sveriges enda kontinentala lufthamn Bulltofta i Malmö. Hinderljus, bankantsljus, lysande vindriktningsvisare och fältet som flödade i ljus från enorma strålkastare med 3-faslampor på 10 000 watt, 60 volt. Det gällde att hitta dit också, men det gjorde man med hjälp av en roterande flygfyr som syntes på 15 mils avstånd. annons. Ur en annons som vill visa exempel på armaturer i typisk 30-talsstil. Då för idrottshall ar idag i ”fina” miljöer. Stockholms Slott. Redan år 1932 fasadbelystes Stockholms Slott. Med ett mycket uppskattat resultat. Tyvärr fick den inte vara kvar den gången. Men under kung Gustav VI:s tid var slottet fasadbelyst med natriumlampor. Mastodontfyr för flygfältsbelysning 10 000 watt. 8 Ljuskultur år Ljuskällor Stadsmiljöerna berikades med skyltar i färg. Inte bara med så kallade polykromlysrör utan med rödgröngula trafikljus i de mest trafikerade gatukorsningarna. Lysrör, som de kallades, hade hittills endast funnits i form av Moorelampor, men nu var neonrören på väg. Med gaserna neon eller helium i färgade glasrör kunde flera ljusfärger alstras. Vid det här laget betraktades glödlampan som i stort sett färdigutvecklad. Man hade just sett den senaste utvecklingen, dubbelspiraliserad glödtråd. Självklart väcktes stort intresse när man år 1933 fick höra talas om urladdningsljus. Inte bara det, man kunde se sådana lampor i verkligheten på Drottningholmsvägen i Stockholm, Sveriges första urladdningsbelysning i form av natriumlampor. Kvicksilverlamporna följde snart efter, och trots det blågröna ljuset kom de att användas inom alla möjliga områden. Så värst mycket bättre blev det inte när man kom på den så kallade blandljusprincipen kvicksilverljuset kompletterades med en eller flera glödlampor i samma armatur för att förbättra ljusfärgen.. Men den senare brukade dö ganska snart och så var ljuset lika eländigt igen. url addningsl ampa. Så här såg den allra första urladdningslampan ut – en ”lågtrycksnatriumgaslampa”. Med knopp på kolven, som på gamla koltrådslampor. Tiderna förändras. Så här frejdigt annonserades det ”revolutionerande” blandljuset. 10 1930-TALET 8 Ljuskultur år Bilbelysning Vid den här tiden rådde ett närmast kaotiskt tillstånd när det gällde bilbelysningen. Bländningen var livsfarlig, och även om det jobbades med förbättringar dök tanken upp på stationär belysning på hårt trafikerade vägar. Och faktiskt, snart var Sverige bland de länder i Europa med flest ljuspunkter ute på vägarna. Helsingborg betraktades som pionjär med flera kvicksilveranläggningar. Lysämneskvicksilverlågtryckslampa, vad var det? Förmodligen de första försöken med långsmala ljuskällor i finare miljöer. Gasfyllda glasrör med lyspulver som i jämförelse med neonrör ökade ljusutbytet och gav rören en vitgulaktig eller rödaktig färg. Svart ljus låter lite underligt, men så kallades de nya kvicksilverlamporna med kolv av Woods glas som bara släpper igenom uv-strålning. Analyslampor med andra ord. luftvärnsl ampor. Några exempel på luftvärns lampor. På olika sätt svartlackerade. Ibland lyste någon bara som en liten blå punkt. Luftvärnslampor År 1937 dyker det plötsligt upp en liten notis om något som kallas Protectorlampan. En liten 40 watt glödlampa med större delen av kolven svartlackerad. Och, som det hette: ”avsedd för nödtorftig belysning vid risk för luftangrepp av fientliga flygare”. Det började visserligen hetta till i världspolitiken, men visst var man framsynt. Detta ledde sedan till en helt speciell tillämpning och nya armaturer som inte fick sända ut något ljus över 90 grader och som inte orsakade någon ljus fläck under armaturen som kunde ses från luften. Ljuset skulle vara jämnt fördelat och det angavs rekommenderade nivåer med obegripliga siffervärden som varierade mellan 0,007 och 0,022 lux. Hur nu någon kunde mäta det? Och de angavs i förhållande till antagen flyghöjd. Bostäderna fick nöja sig med att mörklägga fönstren, vilket kunde vara nog så knepigt. För industrier togs det fram speciella luftskyddsarmaturer och viktiga kontrollrum och liknande klarade luftvärnskraven genom att instrumenten beströks med fluorescerande färg som lyste med strålningen från så kallade mörkstrålare. Med hjälp av en helt ny armaturidé, indirekt ljus med dubbla reflektorer, lyckades man klara det tennisspelets krav på tillräcklig belysningsnivå utan bländning. Den har armaturen lever kvar än idag. Industriarmatur för blandljus till stora delar svartmålad för att bara släppa ut ljus i noggrant valda vinklar. 1930-talet 11 8 Ljuskultur dubbelreflektorer. Det här var ursprungligen en armatur för belysning av tennishallar. Principen med dubbelreflektorer lever kvar och förekommer inom en rad användningsområden. år Kanske hade det talats så mycket om det revulotionerande urladdningsljuset att det inte rönte någon större uppmärksamhet när en notis meddelade att marknaden berikats med lysämnes- eller fluorescenslampor. Ett en meter långt glasrör med lysämne på rörets insida, som kunde ge ljus som var antingen dagsljusvitt eller rödvitt. Dagens lysrör förstås. Det var först när ett av Stockholms största kontorshus lät installera ett större antal som man började fatta vilken sensationell nyhet det var fråga om. När det nu är dags att avsluta 1930-talet börjar signaturen fundera om det verkligen är det decenniet texten handlar om. Plötsligt känns det som om vi rör oss framåt, uppåt i ett slags spiralform. Här framhålls polariserat ljus som något som skall revolutionera belysningstekniken. Armaturer med polariserande filter väntas eliminera bländningsproblemen. Biltrafiken kommer att bli betydligt säkrare med polariserade strålkastare. Visst känns det igen, genom åtskilliga repriser. Ett annat sätt att klara bländningsproblemen i arbetslokaler sades vara att installera det senaste indirekt lysande armaturer. Sådana fanns för såväl lysrör som blandljus. Överspända blandljuslampor, kvicksilver plus glödljus, det vill säga kortvågigstrålning och värmestrålning ansågs kurera diverse åkommor med solljuseffekt. Bestrålningsterapi. Detta var också inledningen till en tämligen stor marknad. Speciella armaturer togs fram för att i någon mån ersätta naturligt dagsljus, och exempel kunde vara skolor och inte minst bergrum. Av säkerhetsskäl inrättades såväl kontor som ledningscentraler och verk städer under jord. Den här tanken är högaktuell idag, belysning för hälsa, med lysrör på upp till 8 000 kelvin. Indirekt bl andljusarmatur. Kvicksilver plus glödljus. parkarmaturer. Liknande parkarmaturer som dessa är fortfarande aktuella. 12 1930-TALET 8 Ljuskultur år Den svaga belysningen av gångvägar och parker utgör en risk för bråk och överfall och måste förstärkas. Samma gamla argument har upprepats i mer än 70 år men fortfarande finns åtskilliga platser i utemiljön där många tvingas ta sig fram med hjärtat i halsgropen. Elektrifieringen var långt ifrån klar, men tröst fanns för dem som ännu inte fått ström vindkraft. Många minns kanske ännu hur man på lands bygden kunde se en hel del höga master med en cykelhjulsliknande propeller i toppen. En effektivare lösning var en större propeller av vanlig typ, utförd av oregonpine skodd med kopparplåt. En speciell glödlampstyp gick under benämningen ”hemelverkslampor” 12 eller 24 volt. Kanske något att tänka på som komplement till den vanliga elen? Det är vid det här laget 70 år sedan fera, Föreningen för Elektricitetens Rationella Användning startade en flerårig kampanj för ”behovsanpassade” elinstallationer. Kanske någon ville ta samma initiativ idag? Det är ju närmast genant att se alla dammsamlande skatbon av elsladdar som datoriseringen fört med sig. I slutet av det här årtiondet började man tala om kilowattjakt. ”Spar på watten” ljöd det lite putslustigt. Kolbrist hotade, en uppgift som väckte förvåning, man hade ju lärt sig att vi tack vare vattenkraften var i stort sett oberoende av importerat bränsle. Vattenkraften svarade för 95 procent av elförbrukningen, resten kom från kol. Men typiskt nog hade man upplevt ett verkligt torrår, vattenmagasinen var långt ifrån fyllda, kriget var i full gång och mineringar runt svenska kusten försvårade kolimporten. Den elintensiva industrin hotades av elbrist. Hur man klarade det här återkommer vi till i nästa nummer. 1930-talet 13 8 Ljuskultur år S G N I N S Y L BE S N E K I N K TE G N I L K C E V UT R Å 0 8 R E D UN 1940-talet Här fortsätter vi med några nedslag i belysningshistorien under Ljuskulturs åttioåriga verksamhet. Den här gången med siktet inställt på 1940-talet. Det är nog på sätt och vis den tid då det hände mer, utvecklingsmässigt, än vare sig förr eller senare. Man hade hittills i stort sett arbetat med enbart glöd- eller koltrådslampor, i några få anläggningar med blandljuslampor och i en del speciella fall med lågtrycksnatriumlampor. N atriumlampan hade gjort sin entré som vägbelysning, men dess helt unika ljuseffektivitet lockade en del att sätta in den även i grov industri. Men de försöken sprack, på den tiden var det vanligt att man satt kvar vid arbetsplatsen och intog medhavd lunch. Men prickiga korven såg ju rutten ut och det var inte bättre med medarbetarna. Men nu kom urladdningsljuset på bred front. Främst i form av lysrören, som inte bara blev något av en ”allmänbrukslampa”, utan som med helt nya egenskaper också ställde nya krav på armaturkonstruktörens och planerarens kunskaper. Den elektriska kopplingen och driftegenskaperna var helt annorlunda. Inte minst betydde dimensionerna ett totalt nytänkande när det gällde armaturernas konstruktion. Det är ingen överdrift att påstå att lysrören revolutionerade belysningstekniken. 14 1940-TALET 8 Ljuskultur år ljuskällor För den tekniskt intresserade var det här en spännande tid. Man måste ju så att säga börja från ”scratch”. Hur var det med lysrörens ljustäthet, flimmer, radiostörningar, likströmsdrift, kopplingar, fasförskjutning, temperaturberoende, ekonomi och mycket annat? Man forskade, studerade utförda anläggningar, skrev uppsatser och artiklar, allt av stort pedagogiskt värde för den som följde utvecklingen. Debatten var livlig, för som så ofta när nyheter presenteras brukar det dyka upp några som livligt beskriver nyhetens farligheter, allt ifrån ögonstress, håravfall, hudcancer, nervproblem och rent av för tidig död. På många arbetsplatser, inte minst i skolor, sågs anslag om att den som tar hand om ett trasigt lysrör skall försiktigt linda in det i ett tjockt lager av papper och söka upp någon avskild plats för att krossa det. Någon besserwisser hade upptäckt att rören innehöll berylliumsilikat, som påstods skadligt. Att Statens Institut för Folkhälsan dementerade risken spelade ingen roll, sådana här anslag syntes långt in på 70-talet. Beryllium är sedan länge borta från lysrören. Märkligt nog väckte de helt nya färgegenskaperna inget större intresse. Redan från början fanns lysrör i såväl varmrosa som dagsljus. Färgtemperaturen bör väl ha varit 3 000 k respektive 6 000 k, men ljusfärgsbegreppet fanns liksom inte. Inte heller reagerade man för den undermåliga färgåtergivningen. I praktiken kom de kalla dagsljuslysrören att dominera, en lösning som vi absolut inte skulle acceptera idag. Kan förklaringen ligga i att lysrören ständigt omtalades som ”solens” eller ”det naturliga dagsljusets ersättare?” Vem vågade ifrågasätta det? Dessutom hade rören med varmare ljus faktiskt tagits fram för gatubelysning, de ansågs passa bättre ihop med bostädernas glödljus. När man studerar belysningspublikationer från 1940-talets första hälft blir man lite förbryllad. Världskriget härjade för fullt runt våra gränser, men det verkar som om vi själva ångade på ungefär som vanligt. Visst infördes restriktioner och ransoneringar och det uppstod brist på många material, men vi hade tur på flera sätt. I varje fall när det gällde belysning. När det inte fanns någon koppar att få tag i började man fundera på att använda järn eller zink i elledningarna, men erfarenheterna ansågs dåliga från första världskriget. I stället kom man på att kapaciteten i befintliga kopparledningar var långt ifrån utnyttjad och gott och väl tålde den ökade belastning som en uppdatering av belysningen innebar. Eller så kunde man med de nya, effektivare ljuskällorna tredubbla belysningsnivån, ”med samma ström” som det hette. Visst känns argumentet igen? Fotoreläer såg dagens ljus, i dubbel bemärkelse. En vettig nyhet, som kunde styra ljuset efter ljusnivå i stället för tid. Det fanns goda skäl att försöka utnyttja effektuttaget rationellt, för det ökade ständigt inte bara för industriella behov utan också för ”borglig” förbrukning. Självklart skall belysning vara ”behovsanpassad”, men det är fortfarande ganska dåligt med den saken. flygfältsbelysning En kväll i början av 1941 landade Douglasmaskinen Gripen, en dc3:a, i tät tjocka på Bromma flygplats utanför Stockholm. Detta var första gången ett flygfältsbelysning. 1941 var första gången ett plan, en DC3:a, landade i tät dimma på Bromma flygplats utanför Stockholm. Landningen kunde genomföras tack vare radiobanan och de nyinstallerade inflygningsljusen med kvicksilverlampor. 1940-TALET 15 8 Ljuskultur glob. Delar av globens opalöverfångsglas har etsats av för att styra ljusfördelningen och ge glaset ett lite livligare utseende. ”chefsl ampor”. Idag bygger vi inte in status i belysningen (?), men faktum är att sådana här ”chefslampor” inte bara prydde sin plats, de var också en mycket effektiv belysningsanordning. Ljus uppåt och nedåt gav inte bara bra arbetsljus, de lyste dessutom upp rummet. 16 1940-TALET år plan landat här under så svåra väderleksförhållanden. Landningen kunde genomföras tack vare radiobanan och de nyinstallerade inflygningsljusen med kvicksilverlampor. Landningsbanan markerades med stallyktor, i en del fall förekom vanliga vattenkannor fyllda med fotogen och med en trasselsudd i pipen. Här börjar en enorm utveckling inte bara för flyget utan för allt vad flygfältsbelysning heter. (Senare sköts både Gripen och systerplanet Gladan ned av tyskt jaktflyg. De hade satts in på en rutt Stockholm-Aberdeen.) kontors- och skolbelysning Kontor och skolor hade som regel varit belysta med glödljusglober, men resultatet ansågs ganska trist och det var svårt att få upp belysningsnivån. Liknande installationer utförs än idag, globformen lockar, men förhoppningsvis kompletteras allmänljuset med något som ger interiören lite mer sting. Så småningom lyckades glasbruken förfina tillverkningstekniken och började avetsa delar av opalöverfångsglaset för att styra ljuset och ge globen ett lite livligare utseende. Skulle det kunna vara något? Men nu erbjöd lysrören ett bättre alternativ, ”solens ersättare”, och det var utan tvivel det tidigare nämnda Thulehuset i Stockholm som var murbräckan. Trots det hade lysrören det motigt i just Stockholm, men det berodde på att det fortfarande fanns så mycket likström här. De allra flesta anläggningarna utfördes med sammanhängande ramper parallellt med fönsterväggen. Men så kom problemen för planeraren, det hade värkt fram tre alternativ: helindirekt ljus, nakna lysrör eller i någon mån avskärmande reflektorer. Oavskärmade lysrör var inte så tokigt som det låter, ljustätheten var betydligt lägre än hos dagens rör. 1 1⁄2 tums diameter med endast 200 dekalumen. Platslampor förekom sällan, annat än som statussymbol inne hos chefen. I början av det här årtiondet hade i stort sett allting blivit föremål för ransonering. Utom belysning, men det kom såsmåningom. Gatu- och vägbelysning måste inskränkas och skyltfönster- och reklambelysning fick inte brinna efter klockan 1900. Men så här stod det i Ljuskultur: Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att avsevärda besparingar i belysningsström kunna uppnås genom teknisk revidering av många belysningsanläggningar. En lätt justering av språket så blir det precis vad vi säger idag. enhet för ljus En fråga som sysselsatt ljustekniker i alla tider blev högaktuell vid den här tiden, nämligen vad enheten för ljusstyrka egentligen är. Det har varit ett normalt stearinljus, en gaslåga, en oljelampa, en serie koltrådslampor och en del annat. Man nu bestämde man sig för en likare i form av en lampa som brann med amylacetat, Hefnerlampan, och enheten blev Hefnerljus, hk/cm2, stilb. Fast det har hänt en del sedan dess, idag gäller candela som bygger på en viss frekvens hos monokromatisk strålning. Allt nytt har förstås inte varit särskilt bra. Som tidigare nämnts byggdes en hel del verkstäder och annat som underjordiska bergrum. Av säkerhetsskäl 8 Ljuskultur år förstås. Men det här fick en del att börja tala om fönsterlösa byggnader även ovan jord. Det gick ju att klara belysningen med konstgjort ljus, och man sade sig kunna bevisa att elljuset faktiskt skulle vara billigare än att förse byggnader med fönster. Tack och lov hamnade förslagen i papperskorgen. armaturer Under en period kunde man glädjas åt oerhört vackra armaturer, vilket får tillskrivas det förhållandet att glasbruk som Orrefors och Pukeberg med flera fanns bland armaturfabrikanterna. Med kända arkitekter och formgivare som medarbetare. David Helldén och Edvin Öhrström för att nämna ett par namn. Tjockt klarglas i former som knöt an till gångna tider men med betydligt bättre teknisk effekt. Mitt i krigsmörkret, 1942, kunde Stockholmarna se sitt Stadshus vackert fasadbelyst. Det var luftvärnet som bjöd på det med strålkastare på 580 000 000 normalljus vardera. Inte nog med det, så här lät det: Ännu 1942 betraktas ljuset som en vän och inte en förrädare, som vägleder fienden … vi i Stockholm ha hittills ostörda fått glädjas åt det ljus, som är Elverkets yppersta gåva till vår stad. Så generös lär inte dagens elleverantör vara, men nog kunde det väl idag ordnas med lite starkare ljus på det som någon kallat ”Stockholms enda färdigbyggda hus”? Samma år sågs en rubrik, som man bara inte kan låta bli att återge: ”Brist på ljus och polis äventyrar ordningen i Stockholm.” Återhållsam gatubelysning ledde till att överfallen ökade i oroväckande grad. I pressen framfördes upprepade gånger krav på mer ljus på gatorna. Stans polismästare menade att ordningsstörande element ha en panisk förskräckelse för väl upplysta ställen. Evigheters evigheter. Inte är det väl så att man på en del håll använder en lite för stor del av belysningsbudgeten till spektakulära prestigeprojekt med en massa färgade lampor i buskar och träd, men glömmer den mörka gångvägen från busshållplatsen? svenska belysningssällskapet Den 24 september 1942 hände något stort inom belysningsbranschen: Svenska Belysningssällskapet började sin verksamhet. Ursprunget var en teknisk sektion inom Ljuskultur som nu vände sig utåt och kunde starta med inte mindre än 73 belysningsintresserade medlemmar. Bland de första externa aktiviteterna sällskapet kom att ägna sig åt var att utlysa en armaturpristävling: Hemmets lamparmatur. Från arkitekthåll hade länge framförts klagomål på otidsenliga och inte speciellt snygga armaturer. Tävlingen arrangerades i samarbete med Svenska Arkitekters Riksförbund och Svenska Slöjdföreningen. Tyvärr blev resultatet magert varför man beslöt bjuda in ett antal utvalda arkitekter och konstnärer till en ny tävling. Nu ansåg juryn förslagen vara ”inkommensurabla”, men enades trots det om att utse arkitekt Hans Bergström, ateljé Lyktans grundare, till vinnare med en stilig hängarmatur. År 1943 löd en rubrik, skriven med krigsbokstäver: KRIGETS KLIMAX – Hamburg bombas och förintas. Och i en notis: Bomber över Lund, Malmö Orrefors. De här bilderna har kopierats från ett gammalt tryck och ger på inget sätt rättvisa åt de vackra glaskronorna från Orrefors. Men med lite fantasi … första pris. Den här armaturen i mässing och matterat glas, ritad av Hans Bergström, vann första pris i Svenska Belysningssällskapets armaturpristävling. 1940-TALET 17 8 Ljuskultur dekorativ belysning. Armaturerna börjar få ett mer dekorativt utförande. Glas blev ett vanligt avskärmningsmaterial. 53 till 29 kronor. Det skulle vara svårt att tänka sig en sådan här annons idag. Budskapet är att priset på ett lysrör, 200 dekalumen, stegvis har kunnat sänkas från 53 till 29 kronor. Omvandla det till dagens penningvärde! Lägg märke till klämsocklarna. 18 1940-TALET år och Vellinge. Det var inte helt ovanligt att bomber föll över Sverige. Bland annat lyckades ryska bombplan en gång krossa 10 000 fönster i Stockholm. I samma veva beslutar statens Bränslekommission att upphäva praktiskt taget alla elrestriktioner. Med viss kontroll över elektrisk ångalstring. Ytterligheterna berör varandra. Ljuset återvänder. I maj 1945 hade en ledare i Ljuskultur den här rubriken. Här återges några rader i textens inledning: Den så innerligt avskydda mörkläggningen av städer och samhällen i de krigförande länderna i Europa har nu upphävts, och det återvändande ljuset har hälsats med entusiasm av befolkningen. I vårt land ha vi ju i stort sett sluppit ifrån mera djupgående ingrepp i våra belysningsvanor. Tänkvärda ord, för bara 60 år sedan! industribelysning Lysrören började användas även inom industrin. Det hade hittills varit något av standard att industrilokaler skulle belysas med blandljus i emaljerade reflektorer. Men redan nu inleddes vanan att välja armatur av högre skyddsklass bara för att det stod industri på ritningen, även om det inte krävdes. Praktiskt betydde det en kapslad dosa i taket och armaturen hängande i en gummipendel med bärtråd. Vilket innebar att det aldrig fanns två armaturer som pekade åt samma håll. De hängde kors och tvärs och man riskerade yrselanfall av att bara titta på anläggningen. Men det fanns råd, rören hade ännu klämsocklar och för att hindra att något rör föll ned fanns en ståltrådsbygel under rörändarna. Den vred man uppåt, fäste en tunn tråd mellan bygeln och takdosan och kunde på så sätt rikta upp armaturerna. Tala om krångel, men dessbättre lär ingen ha fått något lysrör i skallen. Övergång från kläm- till stiftsocklar skedde succesivt under 40-talets andra hälft. Tyvärr har industrins belysning ofta varit i strykklass. lysrörsarmaturer Interiörarmaturerna för lysrör började bli annat än bara takrännor eller enkla plåtskållor, man hade lärt sig värdet av att skärma av lysrören och att 8 Ljuskultur år I-skena. En så kallad I-skena för enkelt montage av armaturens alla olika komponenter. göra armaturerna lite mer estetiskt tlltalande. Sidor av matterat linjeglas blev lösningen. Ibland med blästrad dekor eller kröjsling Det fanns vid den här tiden en mycket färgstark och framgångsrik armaturtillverkare vid namn Axel Annell, Rationell Belysning. 1944 ordnade han något av en skräll inom branschen med sin patenterade I-skena. Ungefär som en gardinskena. På den kunde med skruv och glidmutter enkelt monteras lamphållare, dämpspole, kondensator, gavlar och andra komponenter. En betydande fördel med tanke på kostnad, lagerhållning och möjlighet att enkelt välja utförande. Andra följde snart efter. svenska belysningsföretag Vid mitten av 40-talet hände ett par saker som kom att bli av enorm betydelse för utvecklingen inom svensk belysning. Räcker det med att nämna Gösta Carlsson och Bertil Svensson? Eller Järnkonst (nuvarande Thorn Lighting) och Fagerhults Lampindustri (nu Fagerhult). Den ene började med lampetter, den andre med en golvlampa. Dessa ”embryon” lyckades de utveckla till vad som idag kan räknas bland de världsledande, internationellt verksamma företagen inom professionell belysning. Med tusentals anställda. Utan överdrift vågar man påstå att här ligger en stor del av förklaringen till att Sverige såväl tekniskt som kvalitativt kan sägas ligga i topp när det gäller just professionell belysning. Båda ”gubbarna” är fortfarande synnerligen aktiva, fast inte inom belysning. (Men golvlampan av årsmodell 1943 finns fortfarande på marknaden.) Det var nog en ganska uppseende händelse när den sista gaslyktan för gatubelysning släcktes i Stockholm. Gasljus och lyktgubbar väckte på något sätt speciella känslor hos folk. Inte minst författare. I litteraturen brukar den händelsen förläggas till Södermalm eller Enskede i Stockholm och dateras till början av 40-talet. Men det stämmer inte riktigt, Skeppsholmen och Kastellholmen lystes fortfarande upp med gasljus. Det plockades ned först 1945, men det gick nog obemärkt förbi beroende på att de här öarna var militärt område på den tiden. År 1946 presenterades en nyhet som kom att få mycket stor betydelse för armaturers konstruktion och utförande. ”Plastics” hette den, men döptes på svenska till konstmassa. Dagens plast med andra ord, som ju är bland de vanligaste armaturmaterialen i såväl stomme som bländskydd och refraktorer. interiörarmaturer. Ett typiskt sortiment av interiörarmaturer från 1940talet Här av Elektroskandias fabrikat. 1940-TALET 19 8 Ljuskultur år syjuntebelysning Vid den här tiden fick vi lära oss ännu ett nytt begrepp, syjuntebelysning. Man sydde och sålde och skrapade ihop pengar för att installera belysning på vägen genom byn. Idén spred sig till många samhällen landet runt och pågick åtskilliga år framöver. En besvärlig period i lysrörshistorien stavas likströmsdrift. Växelströmmen var ännu inte fullt utbyggd. Men med likström kom strömmen att gå åt endast ett håll i rören. Gasens kvicksilverjoner gled över mot katoden och röret lyste bara i ena änden. Detta kunde hjälpligt klaras med en polvändare som man vred om för hand lite då och då, men dessutom måste den vanliga kopplingen kompletteras med ett ohmskt motstånd och dubbla motriktade tändare. Visserligen kom det fram allformatorer och annat, men likströmsdriften kom aldrig upp i bättre ljusutbyte än knappt dubbelt så mycket som glödljus. Dagens hf-teknik medger dock likströmsdrift utan några nackdelar. Redan vid den här tiden var man uppmärksam på det energislöseri som elljus i dagsljuslösa trapphus innebär. I trappor som används kanske ett par timmar per dygn. Så Statens Bränslekommissionen kom ut med en förordning om att trappljuset skulle kopplas över trappautomat. Efter ett antal benbrott och andra olyckor såg man sig föranlåten att annullera förordningen. Men, det är underligt att problemet finns kvar 60 år senare, trots att det finns sofistikerade system för att eliminera onödig inkoppling. Vid en sådan här återblick slås man annars av att våra myndigheter, föga förvånande, hade lätt att införa diverse restriktioner och förbud. Men nog så svårt att upphäva dem. Många fanns kvar långt efter krigsslutet, och det gällde inte bara livsmedel, tobak, bensin och varmvatten utan även viss belysning, för en del sådana fanns trots allt. Ännu när det här årtiondet närmade sig slutet klagar man på det så kallade ljusreklamförbudet. Det gällde fortfarande trots att dess elförbrukning i till exempel Stockholm utgjorde en tredjedels procent av totalen. Det finns fortfarande de som ser belysning som elslöseri och ett tacksamt sparobjekt, men det är förstås mest en psykologisk fråga. 20 1940-TALET Beställ litteratur från Ljuskultur! Ljus & Rum, planeringsguide för belysning inomhus (2003) Jag beställer: Pris: 350 kr + moms + frakt Ljus & Rum, planeringsguide för belysning inomhus Postadress Ett unikt uppslagsverk och belysningsbranschens ”bibel”. I boken beskrivs bl a principerna för på marknaden förekommande arma turtyper och ljuskällor samt belysningsprinciper och beräkningsmetoder. Boken innehåller en komplett uppställning av begrepp och enheter som är aktuella inom belysningstekniken och omfattar områdena inomhus, gatu, väg, sport och fasadbelysning. Författaren ger också en lång rad tips och idéer samt tumregler för planering av enklare belysningsanläggningar. Boken har tillkommit med hjälp av ekonomiskt stöd från Bertil och Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik. En bok om belysning Energieffektiv belysning – checklistor för inventering och energianalyser av belysningsanläggningar En bok om belysning av Lars Starby (2006) Postnummer och ort Pris 480 kr + moms + frakt LED – ljus ur lysdioden Lärobok i belysningsteknik Skriften är ett lättanvänt verktyg som skall tolka den nya europastan darden för belysning inomhus och innehåller tabellverket från standarden. Innehåller även mjukfakta kring ljus och belysning samt en praktisk och vägledande guide för alla moment i planeringsprocessen. Guiden ges ut i samarbete med Arbetsmiljöverket och Statens Energi myndighet och ersätter Ljuskulturs Belysning inomhus, riktlinjer och rekommendationer från 1990. Energieffektiv belysning – checklistor för inventering och energianalyser av belysningsanläggningar (2005) Skriften beskriver komplexiteten i LEDtekniken. Det kan vara lätt att se LED bara som en ny ljuskälla, men kraven är mycket stora när det gäller tillämpningen. För LED, precis som för andra ljuskällor, finns användnings områden som är mer eller mindre lämpliga och det gäller för belysnings planeraren att ställa rätta och höga krav på komponenter och system för att verkligen få det resultat man önskar d.v.s. lång livslängd, rätt ljus och rätt styrning. Broschyren är en översättning av en tysk utgåva som tagits fram av Fördergemeinschaft Gutes Licht i Tyskland. Bertil och Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik har bidragit till att denna broschyr nu kunnat översättas till svenska och tryckas. LED – ljus ur lysdioden finns även för nedladdning på www.ljuskultur.se under avdelning LED. Pris: 100 kr + moms + frakt Utgiven av LED-gruppen i Belysningsbranschen i samarbete med Ljuskultur. Skriften är utarbetad av Fördergemeinschaft Gutes Licht i Tyskland Skriften är utgiven tack vare stöd från Bertil & Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik LED – ljus ur lysdioden 17 Namn LED – ljus ur lysdioden (2006) Företag Pris: 95 kr + moms + frakt Du kan också faxa kupongen till Ljuskultur 08-667 34 91 eller e-posta din beställning till info@ljuskultur.se. Tel 08-566 36 700 Pärmen Energieffektiv belysning hjälper dig att effektivt bestämma status på dina belysningsanläggningar och genomföra lönsamma belys ningsprojekt. För att komma igång och bestämma status på befintliga anläggningar finns mallar för inventering. För att bedöma lönsamhet i projekt finns mallar för ekonomiska beräkningar. Mallarna finns som excel dokument på en medföljande cdskiva. Innehållet i pärmen samt mallarna finns även att ladda ner på www.ljusbanken.se under knappen RÄKNA. Lärobok i belysningsteknik av Leif Wall (2005) Frankeras ej Ljuskultur betalar portot Mer information om Ljuskulturs litteratur hittar du på www.ljuskultur.se under Litteratur & Utbildning Ljuskultur AB Pris: 225 kr + moms + frakt Svarspost Kundnummer: 110632400 110 12 Stockholm En komplett lärobok i belysningsteknik avsedd som första litteratur. Kan även användas som vidarelitteratur tack vare den omsorgsfulla behand lingen av de olika avsnitten. Läroboken omfattar alla viktiga synpunkter på belysning som ljustekniska begrepp, krav på god belysning och regler och rekommendationer på bra belysning. Frågor som ljuskällor, livslängd, färgåtergivning behandlas ingående. Dessutom ges en ingående beskriv ning av de olika ljuskällor som för närvarande finns på marknaden samt driftdon och belysningsarmaturer. Avsnitt om planering och beräkning av belysning, energieffektivisering mm finns med. 8 Ljuskultur år S G N I N S Y L BE S N E K I N K TE G N I L K C E V UT R Å 0 8 R E D UN 1950-talet Vi har kommit fram till 1950-talet. En stämning av optimism och framtidsanda sprider sig. Förra årtiondets alla problem har sjunkit undan i glömskans dunkel. Ljuskälleutvecklingen har stabiliserats, lysrörens barnsjukdomar har klarats av. Det är mest bara kvicksilverlamporna som är nya. Dock inte de lampor vi känner idag, kolven var klar och ljuset stickigt blågrönt. E tt första försök gjordes att introducera Slimlinelysrören, smala ensocklade kallkatodrör som tände direkt på en spänning över 750 volt. Rörtypen var populär i usa och några få provanläggningar gjordes även här, men de blev aldrig accepterade. Men de inspirerade till de långa 8-fotsrören, 2,4 meter, av samma konstruktion som normallysrören, men inte heller dessa hade någon nämnvärd framgång. En annan speciell lamptyp som man försökte sig på var den så kallade kondensatorlampan. Lyspulver mellan två elektriskt ledande skikt, varav det ena av klarglas eller genomsiktlig plast. En fråga om elektroluminescens, pulvret lyste när en spänning lades på. En del skyltar gjordes och lamporna prövades som allmänbelysning i något flygledartorn men så mycket mer blev det inte. Som nämnts i ett tidigare sammanhang var Sverige vid den här tiden så 22 1950-TALET 8 Ljuskultur år gott som helt självförsörjande med egen vattenkraft. Ett förhållande som brukade anges som förklaring till varför den tekniska utvecklingen gått så långt här i landet. Vi förbrukade hela 2 600 kilowattimmar per capita, nämnt som exempel på hur tiderna förändras. Vi torde vara uppe i det sexdubbla idag. ARMATURER Men på armaturfronten hände desto mer. Man hade ledsnat på lysrörsarmaturerna med sidor av planglas i V- eller A-form. Fast glaset dröjde sig kvar i en del lite ”finare” armaturer. Glas är ju tacksamt i sammanhanget, så för ett par tre år sedan kunde en del glasarmaturer ses på våra belysningsmässor. Verkligt snygga armaturer, men tyvärr något av dagsländor. Med något undsntag. Man började arbeta med andra material som plåt, plast, trä och till och med gips. Plåt var förstås vanligast för normala armaturer. Mest i form av mer eller mindre fyrkantiga lådor och utan reflektorer eller annan optik. Att några talade om skokartonger och plåtkanoter störde inte nämnvärt. Vi skall med några bilder försöka visa hur armaturerna såg ut i början av 50-talet. Bildkvaliteten är inte den bästa, men det är gamla tidskriftsbilder och även tryckeritekniken hade sina brister för ett halvsekel sedan. stilig krona. Det har faktiskt funnits flera stiliga armaturer för lysrör. Som den här kronan, som ofta sågs i bankhallar, större postkontor och andra lite elegantare offentliga lokaler. stilarmatur. Det här var något av en stilarmatur för lysrör. Gavlar av mattborstad mässing. Böjt blästrat linjeglas med kröjslad dekor. Tak- och väggarmatur i vitlack och matterat linjeglas som var mer av ”allmänbrukskaraktär”. prismaskivor i akryl. Den här armaturen utfördes i flera olika material och färger och med olika rastertyper. Bland annat prismaskivor i akryl, som nu var den stora nyheten. 4 x 40 W lysrör. infällda lysrörsarmaturer. Det blev allt vanligare med undertak, och med dem kom även infällda lysrörsarmaturer. 1950-TALET 23 8 Ljuskultur år Designprisbelönad lysrörsarmatur för gatubelysning. IWOs första lysrörs armatur för väg- och gatubelysning, 3 x 80 W, introducerades år 1951. vanlig syn på många torg. Armaturer av den här typen med lysrör, ibland även uppe i skärmen, var en vanlig syn på många torg. Den största varianten kunde innehålla 40 lysrör och de var förstås monterade i höga stolpar. 24 1950-TALET GATUBELYSNING År 1951 skrällde det till igen. Lysrör som gatubelysning, det är väl inte möjligt! Med kyla och allt? Jodå, och först ut på plan var Elektro iwo i Mariestad. Oerhört aktiva. Och snabbt gick det och fungerade gjorde det alldeles utmärkt. Dessutom med fint belysningsresultat. De första armaturerna var nästan fristrålande och den höga ljusfördelningen gav jämn luminansfördelning på vägen. Om än något bländande, så armaturerna utvecklades mot allt bättre avskärmning. Man såg prov med såväl vanliga lysrör som 90 w 2-tumsrör, 110 w högeffektrör, kallkatodrör och en del andra speciella typer. Det blev de normala 20 och 40 w-rören som kom att dominera, men även en del U-rör förekom. Men man fick förstås inte vara ensamma särskilt länge. I stort sett alla tillverkare av så kallad teknisk armatur utveclade egna modeller. En sak som verkade undgå lysrörens belackare var att den kanske största marknaden för lysrör som vägbelysning var nordligaste Norrland. Lysrör för utomhusbruk blev också flitigt använda i vanliga i parklyktor. Rikshuvudvägen Stockholm-Malmö gick den här tiden rätt igenom gatstensbelagda Gränna – belyst med parklyktor 6 × 20 watt lysrör. Och många torg landet runt lystes upp av jättestora lyktor i höga stolpar, alltid lite felaktigt kallade kandelabrar, med upp till 40 lysrör i varje. Men de väckte också en hel del debatt. Några uppskattade att de liksom lyste upp hela ”torgrummet” med fasader och allt, andra skulle ha föredragit låga stolpar i en mer mänsklig skala för att markera gångbanor och annat. 8 Ljuskultur år Det kan vara läge att avliva en gammal myt som lever kvar än idag: att det inte går att använda lysrör när det är kallt. För övrigt hade lysrörsfabrikanterna börjat känna sig så säkra att man började kriga om livslängden. Säkrast kände sig väl en som segade sig upp till fantastiska 7 500 timmar. Så har det fortsatt, och nu får man väl lägga till ytterligare en nolla? Man frågar sig nästan om det finns någon anläggning som förblir intakt lika länge som lamporna håller. Någon försökte sig på att i stället ange hur många lumentimmar man fick för lamppriset, egentligen vettigt, men det lyckades inte. formpressad plast. Så här såg den första köksarmaturen ut, av formpressad plast. PLASTKÅPOR En marknad för lysrör som länge har varit betydande är så kallade köks armaturer. Det är ju en typisk plastkåpa eller liknande och den första kom 1952. Standard i alla kök till dess man för bara några år sedan plockade in halogenspots i stället. Plastkåpor, limpor, blev förstås en av de vanligaste armaturtyperna. Inte minst i högre skyddsklass med överdel av glasfiber armerad polyester. JUBILEUM År 1953 fyllde Stockholm 700 år. Stan grundades visserligen år 1252, men firandet sköts upp på grund av olympiaden i Helsingfors 1952. Sport skall ju gå före allt annat? Detta celebrerades bland annat med att många intressanta byggnader runt den gamla stadskärnan fasadbelystes: Jakobs kyrka, Arv furstens palats, Kungliga Operan, Nationalmuseum, Riksdagshuset samt fullriggaren af Chapman med flera. Det sattes upp gasljus med öppen låga utmed Strömparterren och man kunde se en spektakulär ”undervattensbelysning”. Allén i Kungsträdgården fram mot Jakobs kyrka lystes upp av 200 ljusglober. Onödigt nämna att dessa arrangemang rönte stor uppskattning bland allmänheten. Dessutom kan man fråga sig om man inte rent av var lite bättre på fasadbelysning på den tiden. Det var mest glödljus som användes, en hel del projektionslampor och till och med bilstrålkastare. Ljuset kunde styras och fördelas på rätt sätt för att till exempel plocka ut intressanta detaljer och färgen var förstås bra. Ljuskultur var i hög grad ansvarig för utförandet. Skulle nu någon få intryck av att skribenten förordar glödljus för viss fasadbelysning så stämmer det. För resultatet och för att sådan här belysning gott kan vara släckt eller nedtonad vid tider då det inte är folk i farten. STRÅLKASTARBELYSNING Två områden var aktuella: idrottsplatser och det som brukar kallas stora öppna platser som industrigårdar och hamnar. Och det var fortfarande glödljus som gällde utom i hamnarna, som av någon anledning mest fick lågtrycksnatrium. Det har för all del alltid hetat att monokromatiskt ljus bättre tränger igenom dimma, vilket är sant. Men skillnaden mot sammansatt ljus är inte så stor att detta väger över den dåliga färgåtergivningen. Tunavallen i Eskilstuna var nog först med ”riktigt” ljus – 40 lux. Det 1950-TALET 25 8 Ljuskultur år räckte fint för spel i allsvenskan, det fanns ju inga ljuskrävande tevekameror. Men kraven ökade förstås, så när Råsunda fotbollstadium i Stockholm fick elbelysning 1959 var man uppe i 330 lux. (Man var angelägen framhålla att detta var dubbelt så mycket som på Ullevi i Göteborg. Fast det var då det.) Anläggningen utfördes med både 1 500 w kvicksilverlampor och 2 000 w glödlampor. En lite speciell detalj som hade noterats av bland annat målvakter var att spelet verkade gå snabbare vid låga belysningsnivåer. Bollen kom liksom snabbare än beräknat. Glödlampor i höga stolpar eller master kunde förstås vara ett underhållsproblem. Om brinntiden var lång. Intresset var därför enormt när Uddeholm kom ut med sin stålmast med hissbar strålkastarkorg. Att stå på backen och byta lampor! Hjälp i starten fick man genom att Bislett i Oslo valde den lösningen. Uddeholmsmaster. En smart lösning på lamp bytarproblemet. Strålkastarna var monterade i en hissbar korg så lamporna kunde bytas från marken. Lysande tak var på modet under något tiotal år. De kunde bestå av plåtraster i olika former eller tät korrugerad vinylplast. 26 1950-TALET LYSANDE TAK Ibland funderar man över vad som egentligen styr den tekniska utvecklingen och den praktiska tillämpningen. Plötsligt, år 1955 och några år därefter, skulle i princip alla offentliga lokaler som bank- och postkontor, varuhus, entréer etc ha lysande tak. Varianterna var många, från vitlackerade plåt raster med kvadratiska eller sexkantiga rutor till tät korrugerad vinylplast. Och planeraren fick slita med räknestickan ett bra tag för att bestämma hur armaturerna skulle placeras för att ljuset skulle bli jämnt. Det var tur att lysrören höll så länge, lampbytena hörde inte till de enklare jobben. Ljuset blev förstås helt skugglöst och tämligen trist, men på den tiden kunde man se en del äldre butikslokaler med lysande glastak (det var nog innan Gamla Klara revs). Glaspanelerna kunde vara råglas, klart eller färgat eller med någon form av målad dekor. Då gav det plötsligt ett sobert och elegant intryck? Och lysande tak har kommit igen, men nu i kombination med lysdioder som styrs så att de bildar ständigt växlande mönster i klara färger. FÖRDÄRVLIGT LJUS Som nämnts tidigare var lysrören ofta föremål för debatt. Det var ju en drastisk förändring att övergå från vanligt glödlampsljus till kalla lysrör. År 1956 hade en av de större dagstidningarna en artikel om lysrören: Dessa de moderna kontorens och butikernas glädjedödare och skönhetsfördärvare. Dessvärre hade skribenten också varit på en lysrörsbelyst krog men kunde inte iaktta förväntans rosor på sin bordsdams kinder. Det låg nog något i det. Vad nu lysrören hade på krogen att göra. Men turligt nog kom samma år de första lysrören med större rödandel i ljuset, som höjde färgåtergivningen till upp emot 90. Tyvärr är fysikens lagar sådana att bättre färgåtergivning sker på bekostnad av ljusutbytet. Vanliga lysrör gick vid den här tiden under beteckningen ”standard”. De nya, bättre rören kallades dumt nog ”lyx” eller ”de Luxe”. Så det gick som det gick, det var oftast kostnaden som gjorde att valet föll på standardrören. Det här problemet finns inte längre tack vare fullfärgsrören. Om du inte ser några förväntans rosor beror det på något annat! Men man kan än idag höra 8 Ljuskultur år någon tala om lysrörsljus som kallt. Det är det inte alls. Vad vederbörande sett är någon trist och fantasilöst ljussatt lokal där miljön ger intryck av att vara ”kall och lite spöklik”. BELYSNING I KYRKOR De flesta av våra kyrkor lär väl ha några vackra kronor och lampetter i mässing. Gamla och ursprunligen avsedda för talgdankar. Ofta skänkta av någon prominent person i församlingen. Men med dåligt ljus, även efter elektrifiering. Vid mitten av 50-talet gick av någon anledning en våg av uppgradering av många kyrkors belysning. Gamla armaturer ersattes eller kompletterades med enormt vackra kronor av glas och mässing. De hänger förstås kvar och kan beundras på många håll. Och man kan vara nästan säker på att de har tillverkats av Pukeberg, Orrefors, Flygsfors eller Böhlmarks. BILLJUS År 1957 hade man på europeiska kontinenten beslutat införa det nya asymmetriska billjuset. Så fick vi ”vänsterkörare” ytterligare ett problem. Ljuset blev ju helt felställt. Tack och lov var det på den tiden ännu möjligt att byta strålkastarglaset (går sällan på moderna bilar), men i stället fick de som körde över gränserna ett omvänt problem. Man måste ta till tejp för att täcka kilen i refraktorglaset som vred ljuset och som nu satt på fel sida. Tur att man inte tog hänsyn till de 84 procenten som vid högertrafikomröstningen ville hålla sig kvar på vänsterkanten. VÄGBELYSNING Biltrafiken hade blivit allt intensivare. Man började uppleva besvärande bländningsproblem från mötande billjus på de allt tätare trafikerade men obelysta infarterna till större orter. Halvljuset räcker inte för säker siktsträcka (det var dessutom ännu fri fart) så man försökte väl slå på helljuset. Sämre avskärmat än idag. På flera håll utfördes provinstallationer med fast belysning, som naturligtvis mottogs mycket positivt. Resultatet blev många permanenta installationer, nästan genomgående med lågtrycksnatrium. Den allra första installationen med urladdningslampor som utfördes i början av 1930-talet var ju som vägbelysning med just den lamptypen. Lågtrycks natrium har sedan varit något av standard i sådana här anläggningar tills nu, när högtrycksvarianten i kombination med förbättrad optik tar över. Vi har talat om lysrör i gatubelysningen, men det gällde större gator och vägar. Fortfarande fanns åtskilliga glödlampor och blandljuslampor men dessutom en hel del kvicksilverlampor, som nu kommit i ett utförande med förbättrad ljusfärg. Vita kvicksilverlampor. Ett betydande tekniskt framsteg gjordes år 1958 när Siemens introducerade sin ”ovalspiegelleuchte”. En armatur med optik för asymmetrisk, vingformad ljusfördelning. Med andra ord mer ljus på vägen. Den första installationen gjordes dock på en bangård. Optiken bestod av en reflektor av renaluminium och en prismaglaskupa. Den här armaturen kan fortfarande ses på några ställen. högsta möjliga körbaneluminans. Det här var nog den första vägbelysningsarma turen med optik anpassad för att ge högsta möjliga körbaneluminans. Och den kom att skapa en helt ny utvecklingslinje för armaturer för belysning av gator och vägar. Armaturen gjordes för montage i stolpe eller bärlina, som på bilden, men att hänga armaturer i lina har varit något av en lite udda svensk företeelse. 1950-TALET 27 8 Ljuskultur år Refektorlysrören kom till användning ibland annat den så kallade riktljusarmaturen. En lite speciell belysningslösning med ramper ovanför fönstren. NYTT LYSRÖR Och just när det här årtiondet avslutas berikades lysrörsmarknaden med en ny typ, reflektorlysröret. En rörtyp som egentligen aldrig rönt den uppskattning det förtjänar. Det har fungerat alldeles utmärkt i kombination med speciellt avpassad optik. Bland annat kom det väl till pass i en armaturtyp som var aktuell vid den här tiden, riktljusarmaturen. Många ljussättare har drömt om att kunna ordna en belysning som liknar ljuset från fönstren. Ingen har lyckats. Men riktljusarmaturen (en idé från Ljuskultur) var ett försök i form av ramper ovanför fönstren där reflektorrören lyste indirekt upp i en stor reflektor. Dagsljus blev det som sagt inte, men i övrigt fungerade den mycket bra. Reflektorrören finns förstås fortfarande kvar för speciella belysningsfall. NYTT BELYSNINGSSÄLLSKAP I slutet av 1958 samlades ett gäng belysningsintresserade i Malmö för ett viktigt möte. Man beslöt att bilda Sydsvenska Belysningssällskapet. Det var bra, för i Malmö med omnejd har man alltid varit på alerten i belysningssammanhang. Det tar vi i nästa kapitel. reflektorröret. En speciell typ av lysrör – reflektorröret. Bilden visar också de vanligaste lysrörseffekterna vid den här tiden och att de var av ”standardtyp”, vars färgåtergivnings index nätt och jämnt hankade sig över 50. 28 1950-TALET En stiftelse som betytt mycket för belysningsteknikens utveckling B ehovet av forskning och utbildning inom belysning var säkert uppenbart redan när den allra första glödlampan tändes. Belysning är ju lite speciellt i jämförelse med många andra teknikområden eftersom dess resultat är så påtagligt när det gäller miljö, produktion, säkerhet, trygghet, rumsskapande, energi, ja till och med för hälsa och livskvalitet. Till detta har på senare tid kommit den senare tidens tekniska utveckling med elektronik, datorplanering och styrning, ljusreglering och kanske rent av dynamiska ljusinstallationer. Visst har det funnits utbildningsmöjligheter, men praktiskt taget enbart i form av sporadiskt ordnade kortkurser. Den som kommit att intressera sig för belysning har liksom aldrig kunnat säga sig: ”Nu tänker jag utbilda mig till belysningsplanerare.” Som nämnts i annat sammanhang har det bara varit något enstaka tekniskt institut som haft längre, schemalagd belysningsutbildning. Ämnet har också förekommit i viss högskoleundervisning, på till exempel arkitektlinjen. Nu kan någon invända att belysning visst har funnits på schemat i många år och på många andra håll, men då har det varit som en del i ämnet elteknik. Men som nämnts är belysning så mycket mer än enbart matematik och dimensionering. I mitten av 1980-talet hände något: Bertil Svensson, som grundat och lett Fagerhult, vår största belysningsindustri, hade varit engagerad i belysning under större delen av sin yrkesverksamma tid. Han hade kommit till insikt om behovet av forskning och gedigen kunskap. Nu hade han också ekonomiska resurser och beslutade att bilda en stiftelse – Bertil & Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik. Ett betydande belopp avsattes att förränta sig och avkastningen skulle gå till just forskning och utbildning. Redan från starten gavs ekonomiskt stöd för en studie av äldres behov av bra belysning. Med ett lite häpnadsväckande resultat; man kunde påvisa ett klart samband mellan god belysning och livskvalitet. Ett resultat som vi nog skulle behålla kvar i minnet och ta hänsyn till när till exempel äldreboenden planeras. Och för vår egen hemmabelysning förstås. Under ett antal år ordnade stiftelsen tävlingar under rubriken Bra Ljus Hemma. Syftet var bland annat att få fram nya idéer om bra och billiga armaturer för hemmet. Resultatet blev överväldigande. En pressad jury kunde ställas inför uppgiften att välja och vraka bland ända upp till 300 insända förslag. Flera av dem kom i produktion. Betydande belopp har avsatts för studier utomlands. Många stipendiater har fått tillfälle att delta i kvalificerade kurser vid universitet och högskolor, i några fall kombinerat med praktik på något konsult- eller arkitektkontor. Bland ”resmålen” kan nämnas USA, Storbritannien och Australien. I tidskriften Ljuskultur har flera av dem beskrivit sina mycket positiva erfarenheter. Impulser från andra marknader har sin självklara betydelse för vår egen utveckling. Stiftelsen har också stött utförandet av vissa belysningsanläggningar av speciell karaktär, till exempel dynamisk kyrkobelysning och belysning av en gammal museal industrimiljö. Kyrkobelysningen har fått flera efterföljare. Den största satsningen har dock varit den så kallade Ljushögskolan vid Ingenjörshögskolan i Jönköping. Efter en del fåfänga försök på andra håll kunde den här utbildningen starta år 1997. Verksamheten har utvecklats successivt och hörnpelaren är nu det tvååriga programmet i belysningslära. Det har varit så attraktivt bland studenterna att man har tagit in dubbla klasser de sista två omgångarna. En nyligen påbörjad 20-poängskurs i utomhusbelysning fylldes rekordsnabbt. Och nu utökas verksamheten ytterligare med utbildning i industridesign för studerande med högskoleexamen. Med en viss belysningslära som grund. Vad man kallar ”breddmagister” planeras, en 40-poängskurs för till exempel utexaminerade byggnadsingenjörer. Tillgång till kvalificerade lärare har ofta varit ett problem, men nu är man i färd med att rekrytera doktorander för att bland annat lösa den frågan. Inom parentes kan nämnas att stiftelsens bidrag till Ljushögskolan för närvarande uppgår till närmare 20 miljoner kronor. Resultatet? Äntligen har belysning fått status av ett fristående yrke. De som vill ägna sig åt ett synnerligen intressant och givande jobb kan skaffa sig nödvändig utbildning. De som redan gjort det kan utan vidare ”skryta” med en gedigen kunskap som belysningsexpert. Lars Starby 8 Ljuskultur år S G N I N S Y L BE S N E K I N K TE G N I L K C E V UT R Å 0 8 R E D UN 1960-talet Efter en ganska lugn period satte utvecklingen fart när vi nu kommer in på 1960-talet i den här historiska återblicken med några nedslag i belysningens utveckling. I början sågs flera nya former av ljuskällor: högeffektlysrör, amalgamlysrör, lysrör med kylknopp för att klara högre temperatur, dikeslysrör Power Groove, 30 × 30 centimeters så kallade lysrutor med flera. De flesta blev kortlivade, andra hängde med ett bra tag. Några finns fortfarande, i varje fall till principen. Viktiga förbättringar av urladdningslamporna kom lite längre fram. E n helt ny typ av ljuskälla introducerades år 1960 – en glödlampa med jodånga. Om vi i stället skriver halogenlampa behövs ingen närmare beskrivning, det är numera en av de vanligaste ljuskällorna. Nio år senare sågs en notis: Kall halogenlampa ger bättre ljus för tandläkarna. Man hade uppfunnit den så kallade kalljusreflektorn. Men inte bara för tandläkare. När den första lampan kom hade den här signaturen just fått en förfrågan om det fanns någon lampa som inte avger värme. Sökte upp vederbörande, som satt på en institution och skar 30 1960-TALET 8 Ljuskultur år något i tunna skivor. Som inte tålde värme. Lutade mig fram för att se vad han skar i. En bit av människokropp. Kändes makabert. Fast idag är det en av de mest uppskattade lamptyperna – kalljusreflektorlampan. Ny som ”ljuskälla” var också lasern, som samma år presenterades för första gången. Men stimulerad emission av strålning var något som Einstein förutspådde redan 1917. 1964 dyker de första notiserna om högtrycksnatriumlampor upp i fackpress. Man har kommit på att tillverka urladdningsröret av sintrad keramik. Lampan hade en rad fördelar, problemet var bara att brinntiden var oacceptabelt kort. Folk i allmänhet har väl sällan funderat närmare på vad en ljuskälla egentligen är – en oerhört komplicerad apparat som vid utvecklingen kräver kunskap inom en rad vetenskaper. Tänk bara att mata in ett par tusen watt i en liten glaskula och få den att hålla och avge ljus i 16 000 timmar. Under den tiden skulle en bil hinna gå cirka 2 000 000 kilometer. Försök med det. En av de största lamptillverkarna ville visa upp deras allra första högtrycksnatriumlampa. En så uppseendeväckande händelse att högsta chefen beslöt att göra det själv. Presentationen skulle ske vid ett stort internationellt möte. Innan chefen gav sig iväg blev han informerad om att lampans tändtid var lång och att han måste tända den i god tid och trä en pappkartong över den. Chefen låg sist i dagens program, så han smet iväg under lunchen, tände lampan och trädde på kartongen. Men det blev en förskjutning i programmet, så chefen flyttades över till nästa morgon. Nu fick han lufsa upp halv fyra på morgonen för att tända. När det äntligen blev hans tur och han långsamt och med en elegant gest lyfte kartongen lyste lampan lika äckligt gul som en lågtrycksnatriumlampa. Väl hemma igen kallade chefen ihop teknikerna och ”vad i hel---e”? En tekniker förklarade då med oskyldig uppsyn att ”lampan blir så vid slutet av livslängden”. ”Vad i hel---e?, hur lång är livslängden?” ”Sex timmar”. Det dröjde ännu några år innan den så kallade ”vita högtrycksnatriumlampan” var etablerad på marknaden. I mitten av det här årtiondet noterades de första tecknen på ännu en ny lamptyp, eller snarare en utveckling av den redan existerande kvicksilverlampan. Man började komplettera kvicksilvret med metaller i form av metalljodid eller metallhalogenid. En klar förbättring av färgegenskaperna. Det är med andra ord dagens metallhalogenlampor, en av de bästa ljuskällorna som finns. Men principen återfinns i en patentskrift daterad år 1900. Reglering av ljusnivån hade hittills skett med ohmska motstånd eller transformatorer. Men i och med att urladdningslamporna blev allt vanligare behövdes ett reglerdon som kunde bibehålla tändspänningen vid varje halvperiod i växelspänningen. Lösningen hade varit thyratronrör. Men nu började elektronrören ersättas av transistorer och med det kom tyristorn. Betydligt enklare och med obegränsad livslängd. Fortfarande självklara i många belysningsanläggningar. världsrekord. Det här världsrekordet från 1960 står sig nog fortfarande? En 2,4 meter lång xenonlampa med lika mycket ljus som 650 stycken 35 W T5-lysrör. ”9 fot ljus på 8 fot längd”. Det här lysröret omnämndes som ”9 fot ljus på 8 fot längd”. De så kallade dikena i glaset kylde röret och gjorde att den ljus alstrande urladdningssträckan förlängdes. 1960-TALET 31 8 Ljuskultur år påkostad lysrörsarmatur. Exempel på en påkostad lysrörsarmatur med bländskydd av så kallat lågluminansraster. ARMATURER Allt större möda lades ned på att göra lysrörsarmaturerna mer estetiskt tilltalande. Det finns nog modeller från den här tiden som skulle stå sig än idag. Men framförallt blev de optiska egenskaperna betydligt bättre. Så kallat anodiserat renaluminium var ett välkommet material som började användas som reflektorer. En värdefull nyhet var också aluminiserade plastraster, lågluminansrastren, som skar av allt ljus över 45 grader från lodlinjen. Viktiga från bländningssynpunkt blev också de strängsprutade, profilerade och matteloxerade aluminiumprofiler som kom att användas som bländskydd. Renaluminium har alltså varit något av det perfekta armaturmaterialet från optisk synpunkt. Det är fortfarande lika aktuellt, nu med ännu bättre egenskaper. Vid den här tiden kom så kallade industriarmaturer för högtryckslampor, som haft reflektor av emaljerad plåt, att ersättas med renaluminiumreflektorer. De ser precis likadana ut än idag. Sigvard Bernadotte. Ofta anlitades duktiga form givare för att ta fram snyggare armaturer. Här ses några exempel som Sigvard Bernadotte ritade åt Järnkonst. optiskt effektiv. En optiskt sett mycket effektiv armatur med reflektorer av renaluminium och bländskydd av matteloxerade aluminiumprofiler. 32 1960-TALET LJUS- OCH LJUDSPEL År 1961 invigdes Sveriges första ljus- och ljudspel på Skansen i Stockholm. Son et lumière. Spelet var uppbyggt kring en kärna av verklighet – 1600talets häxprocesser. Det var rent kusligt att stå där på Tingvallen i mörkret när ljus- och ljudeffekterna återgav stämningar från glada barnaskratt till en ung kvinnas djupa förtvivlan då hon under tumskruvarnas press tvingades erkänna att hon hade ”bolat med djävulen”. Och återskenet från det flammande bålet som fladdrade på hus och härbren. Senare följdes den här anläggningen av några andra här i landet, främst spel med historisk anknytning med något slott eller en borg som ”huvudperson”. Det sista var i Storkyrkan i Stockholm, ett slags elektronisk predikan, där en del av handlingen beskrev hur en väldig superbomb ödelade hela världen. En skarp blixt. Ljudet av bomben, som var autentiskt från en atombombsprängning. Natriumljus svepte sakta ut över kyrkorummet och dödade alla färger. Sedan hördes de knastrande bränderna, men det ljudet kom från en mikrofon som hade hållits över en stekpanna med fräsande fläsk. Men, som texten löd: ”Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker. Tänd rättens ljus i korruptionens mörker. Tänd trons ljus i förnekelsens mörker. Tänd hoppets ljus i förtvivlans mörker. Tänd kärlekens ljus i dödens mörker. Tänd ljus!” Se vad som kan göras med ljus. Och ljud. Tekniken var populär på många håll världen runt, men tråkigt nog lär det vara ett utdöende kapitel. 8 Ljuskultur år NY LUXTABELL I början av 1962 antog Belysningssällskapen en ny luxtabell med högre värden. En livlig debatt följde, en del menade att belysningsplanerarna hade enbart luxvärden som utgångspunkt för planeringen. Oförtjänt, luxvärden behövs alltid för dimensionering. Att inte andra kvaliteter fanns med behövde ju inte tolkas så att en kunnig planerare bortsåg från dem. Vid den här tiden kom Skolöverstyrelsen ut med egna luxvärden för skolor, Gröna Boken. Den stolligaste rekommendation som någonsin publicerats. Man skilde på lysrör och glödljus; en lysrörsbelyst skolsal skulle ha 250 lux, en sal med glödljus 120 lux. Ett sådant förhållande mellan ljuskälla och belysningsstyrka har självklart aldrig existerat. Följden blev att många nybyggda eller restaurerade skolor fick 120 lux med 250 millimeters opalglober för 150 watt glödlampa. Några år senare gjordes en uppföljning som visade att endast ett fåtal skolor hade angivet luxtal. De flesta låg på 40– 50 lux. Ett horribelt sätt att behandla landets största arbetsplats. År 1967 fick vi lära oss bz-metoden för beräkning av verkningsgrader och bländtal. Verkningsgraden var inget att orda om, men bländtalsberäkningar har alltid varit föremål för debatt. Alla metoder som byggt på matematisk beräkning av bländning har varit förknippade med vissa begränsningar som jämnt lysande armaturer, symmetrisk placering i rummet och en del annat. Vi talar fortfarande om bländtalsberäkning, men den metod som gäller idag passar ytterst sällan för de armaturer och de belysningsprinciper som gäller på den svenska marknaden. Det är ju alls inte fel att lita på en objektiv bedömning med synen. Samma år framfördes tankar på om man inte rent av skulle kunna använda datorn för belysningsberäkning. Det gjorde man också, men det var som en del i byggnaders totala klimatberäkning. UTOMHUSBELYSNING Malmö var vid den här tiden ofta i blickfånget. Man hade installerat en imponerande hamnbelysning och många intressanta byggnader hade fått fasadbelysning. Men framför allt låg man långt före med väg- och gatu belysning. Vi var på väg att lära oss det tämligen komplicerade luminansbegreppet för planering av vägbelysning. Det intressanta är att det var en verklig entusiast och mycket kunnig man vid Malmö Elverk som drev på det här. Och lite tur hade han tack vare en kollega vid Gatukontoret som redan hade intresserat sig för olika beläggningsmaterials inverkan på gaturummet. Det prövades nog både röda och gröna beläggningar och inte minst att blanda i ljusa material som Luxovit, Synopal och kvartsit för att gaturummet skulle te sig ljusare. Det är ju här hela tricket ligger – för luminansen. Men inte bara ljusheten som sådan utan också på vilket sätt ljuset reflekteras från beläggningen i riktning mot bilförarna. Det sågades ut ett antal bitar ur representativa beläggningar, 10 × 100 centimeter, som sändes till utländska ljuslaboratorier för mätning. Och Malmö kom att spela en inte oviktig roll i det internationella samarbete som 1960-TALET 33 8 Ljuskultur år värmeutveckling. Av det värme ljuskällorna utvecklar tillförs 25 procent rummet, resten tas upp av ventilationsluften och kan återvinnas i en värmeväxlare. ledde till rekommenderade värden på vägbaneluminansen, jämnheten och annat. Ganska precis de rekommendationer som gäller än idag och som planeraren uppfyller med ett par, tre knapptryck på datorn. Utan en aning om hur många regniga nattimmar som en gång gick åt för att komma därhän. Vid det här laget hade man nere på kontinenten börjat hänga motorvägsarmaturer längs med vägen, så kallad catinary lighting, kedjeupphäng. Innebar färre stolpar, jämnare ljus och estetiskt fördelaktigare. Veterligt gjordes en enda sådan anläggning här i landet, men av någon anledning blev det inte mer. Det allra första provet med högtrycksnatriumlampor i gatubelysning utfördes i Stockholm år 1967. Det var ju så totalt annorlunda än tidigare utföranden, så resultatet blev förstås mycket positivt. Idag har vi de här lamporna runt omkring oss, i förbättrat utförande. Stort rabalder väcktes när undersökningar utförda vid universitet i Uppsala visade att, för att siktsträckan vid möte med halvljus skall vara längre än bromssträckan, får den egna hastigheten inte överstiga 25 kilo meter i timmen. Man må tro vad man vill, men en tankeställare var det. Det går att simulera vissa olyckliga omständigheter där man inte har en chans att undvika en olycka. Om inte siktsträckan räcker. Kan fortfarande vara en tankeställare för dem som idag menar att det inte är så noga med den fasta belysningen för ”bilarna har ju eget ljus”. Vilket de alltså inte har när bara halvljuset är på. På tal om olyckor, man började på en del håll fråga sig om inte rörstolparna på vissa vägar gjorde mer skada än nytta. Att fler skadades av att köra på en stolpe än vad belysningen var ämnad att förhindra. Enligt en uppgift omkom ett 60-tal trafikanter per år i sådana här olyckor. Vilket ju var 34 1960-TALET 8 Ljuskultur år horribelt när man ser det så här i efterhand. Men nu kom en värdefull nyhet – krockvänliga gitterstolpar, som fångade upp bilen utan alltför allvarlig skada. Vi har förstås också lärt oss att utföra anläggningarna på ett klokare sätt. Så var det då äntligen dags – den 3 september klockan 05.00 år 1967 gick Sverige över till högertrafik. Politikerna hade ju struntat i de 82,9 procent av befolkningen som röstat för vänstertrafik. Högsta tillåtna fart var i början 60 km/h, men vi hade i alla fall till sist fått ratten på ”rätt” sida (man satt ju vid dikeskanten utan sikt mot mötande trafik). Och vänsterpropagerarnas förutspådda blodbad ute på vägarna inträffade inte och folk fortsatte att cykla trots att man menade att det skulle vara omöjligt att kliva på cykeln från fel håll. Vilseledande propaganda, som nog inte var ett unikt exempel? LJUSVÄRME Det här var den stora nyheten år 1963. Att leda ut ventilationsanläggningens frånluft genom armaturerna och återvinna värmen i en värmeväxlare. Llv blev ett begrepp, ljus, luft, värme. Tyvärr ledde idén till att en del anläggningar blev våldsamt överdimensionerade, ljusmässigt, och det hände att ljusvärmeanläggningar installerades där det inte alls var befogat. Ljusvärmeprincipen dog ut efter något tiotal år. Men generellt sett var det här en god idé, och det finns säkert fall idag där den skulle fullt berättigad. BELYSNINGSMÄSSA År 1964 noterades ännu en för belysningsbranschen mycket viktig händelse – den första belysningsmässan öppnades i Göteborg. En sådan mässa har en självklar betydelse för information, utbyte av idéer och inte minst en social funktion, kolleger emellan. Starten var blygsam med lite över 30 utställare. Vid den senaste belysningsmässan i Stockholm fanns 120 belysningsmontrar. Till sist, när man tittat lite närmare på vad som hände under 1960-talet är det inte utan att man blir en aning ”filosofisk” och fundersam. Årtiondet kännetecknas av mängder med kampanjer, organiserade av till exempel Vattenfall, Fera, olika organisationer, lokala elverk etc. Och det mesta gick ut på att framhålla värdet av elvärme och belysning. Kanske få oss att förbruka så mycket el som möjligt? Det fanns de som menade att 2 000 lux som allmänbelysning kunde ses som ett minimivärde. En del gick ännu högre. 100 watt per kvadratmeter. 15 000 lux. För bara 35 år sedan. Finns det någon långsiktig planering? Vad skall nästa generation göra? sågs överallt. Under 1960-talet sågs den här symbolen överallt, i annonser, i kampanjmaterial, på elverkens bilar etc. Budskapet är ju sant, men var går gränsen? 1960-TALET 35 8 Ljuskultur år S G N I N S Y L BE S N E K I N K TE G N I L K C E V UT R Å 0 8 R E D UN 1970-talet När 1970-talet började inleddes en debatt som saknat motstycke när det handlat om ljus. Sveriges riksdag hade beslutat att alla utryckningsfordons varningsljus skulle vara blåa. Det påstods att man följde ett tyskt exempel, att Gestapo (Geheime Staatspolizei), en gång beslutat att använda rött ljus på sina fordon, så andra fick gå över till blått. T ekniskt sett föreföll det helt fel att sätta blått glas över en glödlampa vars spektrum inte alls passar för ett sådant filter. Men en del menade att detta motverkades av att ögat är känsligare för blått vid låga nivåer och att känsligheten för flimmer är större i perifera delar av näthinnan. Utryckningsfordon ses ofta på en sidoväg eller i en vinkel mot backspegeln om det kommer bakifrån. Frågan hade varit ute på remiss hos en rad instanser, som till övervägande delen var negativa. Även praktiska försök gjordes, som bekräftade farhågorna. Men, som en känd teveman uttryckte det: ”Omläggningen från rött till blått är ett ganska bra exempel på traditionell svensk flathet. Huvudanledningen till att riksdagen tog upp förslaget var en intereuropeisk rekommendation.” (sic!). Dessutom definierade han uttrycket ”blådåre” = en som tror att blått ljus syns bättre än rött. 36 1970-TALET 8 Ljuskultur år ENERGIKRIS Det starkaste minnet från 70-talet är dock oljekrisen som en följd av arabiskisraeliska kriget 1973–74. Hot om elransonering, utdelning av ransoneringskort för bensin. Många var förstås oroliga för framtiden, andra var optimister och räknade ut att vi skulle kunna bygga ut vattenkraften med 140 miljarder kilowattimmar per år, torvmossarna kunde ge 45 000 miljarder, inhemsk urantillgång 60 000 miljarder, sopförbränning 7 miljarder. Och så skulle vi förstås utnyttja solenergin! Det formligen haglade tips om hur man kunde spara på belysningen. En del var riktigt dåliga, som till exempel nedsläckning av gatubelysning, som bevisligen kostade människoliv. Till och med Grönköping drabbades av problem med ”svart ljus”. Det var till mångas förtret mörkt i alla skyltfönster utom hos en mindre kommissions- och agenturaffär som tillhandahöll vinjäst, essenser, plåtdunkar, spiraliserade kopparrör och andra för livets nödtorft viktiga utensilier. Innehavaren hade riggat upp sin cykel så att hjulet med generatorn hängde fritt. Han trampade fram skyltfönsterljuset, vilket gav hr polis Paulus Bergström problem. Svart ljus? Trots samråd med kris- och ransoneringschefskan fru Wilhelmina Unill kunde han inte hitta någon lämplig paragraf för att lagföra brottet. Han lovade dock att omedelbart ingripa om han fann en sådan. Självklart, vi är ju skolade till att följa paragrafer. Men en sak är klar, vi blev i högsta grad energimedvetna. Krisen hade sannerligen mycket gott med sig. Frågan är om inte ljuskällefabrikanterna fick en spark i ryggen som ledde till lysrörslampor och kompaktlysrör? År 1977 visade till exempel Philips upp ett litet u-böjt rör fyllt med glasull, i en glödlampas storlek, men det skulle dröja ännu ett tag innan ”glödlampsersättarna” kom ut på marknaden. NY BELYSNINGSREKOMMENDATION Det är väl inget märkvärdigt att belysningsrekommendationer uppdateras då och då? Jo, den här gången var det det. Det var en tillfällighet att den kom ut 1974, mitt under energikrisen. Det fina var att man skilde på belysningen för arbetsområdet och för rummets övriga delar. Med andra ord en lägre allmänbelysning men högre, lokaliserad belysning för arbetsområdet. Den effektivaste sparåtgärden av alla. Det här ledde till två saker: nyvaknat intresse för platsbelysning och till att det togs fram nya system och armaturer för lokaliserad belysning. Under de kommande åren utvecklades mängder av nya platsarmaturer, men lite senare fick man liksom börja om igen när kompaktlysrören kom, ett betydligt bättre alternativ än glödlampan. Detta var förstås inte bara en energifråga utan i högsta grad en förbättring av arbetsmiljön. alternativ till glödlampan. Första försöket att få fram ett alternativ till glödlampan. Ett litet urladdningsrör med lyspulver. Det blev så småningom de så kallade kompaktlysrören. låg före. När nya belysningsrekommendationer gavs ut år 1974 var de nog ett exempel på att vi i Sverige låg före många andra länder när det gällde energi och ljusmiljö. Utmärkande var att man gått ifrån värden enbart för allmänbelysning, utan i stället skilt på lokaliserad belysning för arbetsområdet respektive omgivande, sekundära delar. Ungefär i förhållandet 3 till 1. Det var en lycklig tillfällighet att rekommendationen kom ut mitt under energikrisen. LJUSKÄLLOR I oktober 1973 passerades en mycket betydelsefull milstolpe i belysningens utveckling – de så kallade trebandslysrören introducerades. Så småningom även fembandsrören. Det var ju en fantastisk nyhet, lysrör som förenade 1970-TALET 37 8 Ljuskultur år högt ljusutbyte med bra färgåtergivning. Standard- och de Luxe-rör i ett. Det är alltså dagens fullfärgsrör. Ett stort steg togs mot förbättrad ljusmiljö. Inom parentes kan sägas att av dagens försäljning av lysrör är 90 procent av fullfärgstyp. Det råkar händelsevis vara ännu ett fall där Sverige ligger i topp. Bra för oss. Nästa milstolpe passerades fyra år senare när lysrörsfabrikanterna gick över från t12 rör till t8, det vill säga från 38 till 26 millimeter. Det här innebar en rad fördelar, bland annat var den mindre diametern effektivare i optiska system. Det här var tiden då någon tog ett vanligt standardlysrör av dagsljustyp, ökade på priset fyra gånger och påstod att de var bra för hälsan. Inte nog med det, de sades ha väsentligt längre livslängd. Äpplen och päron. Eftersom rören var usa-tillverkade användes det amerikanska livslängdsbegreppet – när hälften av rören dött – mot det europeiska ekonomisk livslängd. Och så följde förstås en tröttsam debatt, som pågick i flera år. Visste du det här? Att det är nästan 30 år sedan man började använda fiberoptik för belysning. En teknik som blivit så populär under de senaste åren och som brukar ges epitet ”som det senaste” eller liknande. Ljuset kan styras genom att armaturen vrids. Det är nästan 30 år sedan den här skissen ritades med förslag till fiberbelysning för avsyning av gjutgods. Tekniken har använts för många andra ändamål, men inom belysning tog det tid. (Från en rapport i Arbetarskyddsstyrelsens och Ljuskulturs projekt för bättre industribelysning.) 38 19 70-TALET 1-rörs reflektorarmatur. Principen för en 1-rörs reflektorarmatur avsedd för cellkontor. Armaturen skulle placeras vid fönsterväggen. Tyvärr blev nog ljuset lite för hårt, men en del vände armaturen upp och ned och då blev det riktigt bra. 8 Ljuskultur industriarmatur. Exempel på en industri armatur i aluminium. Men trots benämningen blev den här typen under en period mycket vanlig även i kontor och butiker. år ARMATURER Nya lysrörstyper påverkade förstås armaturernas utformning. Det blev allt vanligare att med reflektorer eller att på annat sätt styra ljuset på lämpligt sätt. Det blev populärt med öppna undertak, med synliga, amöbaliknande ventilationstrummor och annat. Det här inspirerade till att använda industriarmaturer även i kontor och butiker. Det såg ”plåtigt” ut och uppskattades av en del. Plasten hade utvecklats och kunde utnyttjas för mer än bara som bländskydd. Bilden här intill visar en konstruktion helt i plast. Populär i bland annat skolsalar. Industriarmaturer för högtryckslampor; kvicksilver, metallhalogen och högtrycksnatrium, började komma in i vissa kontorsmiljöer. Så är det fortfarande. Man hade nog tröttnat på lysrörsarmaturernas långsträckta form och sökte något nytt. Fast det var ju egentligen en armatur avsedd för större industrilokaler med högre takhöjd. Och de har i stort sett haft samma utförande genom åren. Tyvärr har de nog vilat på något av en myt, att ljuset i en sådan reflektor bättre låter sig styras nedåt. Men, även om en lysrörsarmatur har bredare ljusfördelning, hamnar ljuset ändå nere på golvet. Det som lyser på väggarna är bara en extra bonus. Och hela ljusmiljön blir bättre. Något som många industrilokaler saknat. Ett annat exempel på en lite speciell armaturtyp som fick en annorlunda form tack vare förbättrade metallhalogenlampor och såsmåningom kompaktlysrör var amplar med indirekt ljusfördelning. Indirekt ljus i någon form började komma nu, inte minst för att bland annat bildskärmarna hade skapat en hel del bländningsproblem. Storrum blev allt vanligare, vilket i sin tur ställde krav på flexibilitet. Åtskilliga förslag till lösningar togs fram. Lokaliserad, flyttbar belysning var en av dem, och ett smart sätt att lösa detta var med nedföringsrör. hängt med. En armaturtyp som hängt med ”i alla tider”. Främst i större industrilokaler med motivet att en reflektor av den här formen bättre riktar ljuset från en högtryckslampa. Jämfört med lysrörsarmaturer. Något av en myt, för även om lysrörsarmaturens ljusfördelning är bredare kommer ju ljuset ändå ner på golvet. Det som hamnar på väggarna är bara ett extra plus. Man har alltså missat lysrörens bättre färgegenskaper. ställbar armatur. Också ett exempel på en ställbar armatur för anpassning av belysningen. nya former. Nya ljuskällor gjorde det möjligt att ge armaturer helt nya former. Det här är ett exempel på en så kallad ampel för indirekt belysning. En belysningsprincip som kom att til�lämpas för arbetsplatser med bildskärmar för att minska risken för störande reflexer i skärmen. plastmaterial. En tvårörsarmatur helt i ett plastmaterial med god reflektionsförmåga som gav armaturer mycket hög verkningsgrad. nedföringsrör. I mitten av 70-talet sågs de första exemplen på så kallade nedföringsrör. De har ju senare utvecklats för distribution av eltele- och datakommunikation och ofta gett bra belysningslösningar genom flexibilitet. 1970-TALET 39 8 Ljuskultur år FASADBELYSTA FOTGÄNGARE OCH EN DEL ANNAT Rubriken är urfånig. En annan berättade om Fasadbelysta poliser (man hade satt en lampa i de kurar där de stod och dirigerade trafiken). Många skribenter har genom åren snavat på det här uttrycket, och det blir inte bättre med ”strålkastarbelysta”. Det saknas ett ord. Hur som helst, rubriken syftar på en belysningsprincip som introducerades vid den här tiden, att lysa på fotgängare på väg över ett övergångsställe. Idén har senare dykt upp med jämna mellanrum och en del anläggningar är fortfarande i drift. Men det har aldrig riktigt slagit igenom. En annan speciell belysningsprincip som blev aktuell var höglagerbelysning. Det var ofta ett besvärande problem för dem som skulle titta upp mellan hyllfacken. Så flera olika armaturtyper konstruerades med avskärmning rakt nedåt men med släpljus på hyllfacken. Även högmastbelysning var ett nytt begrepp för 30 år sedan. Det är alltid tacksamt när man kan notera att en belysningsanläggning på ett påtagligt sätt haft viktig betydelse. Så var fallet med högmastbelysning, stationär belysning av olycksdrabbade, tidigare obelysta vägkorsningar. Ett antal vanliga vägbelysningsarmaturer med stora lampeffekter i 12 – 15 meter höga master. Resultatet visade att mörkerolyckorna praktiskt taget helt eliminerades. Ett ämne som var föremål för livlig debatt var belysning för bildskärms arbetsplatser. Flera specialarmaturer togs också fram. I nästan allt skrivet material påstods att belysningsstyrkan inte fick vara högre än 200 – 300 lux. Var man nu fick det ifrån? Underhåll av belysningsanläggningar hör till de ämnen som verkar ganska självklara. Vid den här tiden startades också en del företag med den inriktningen, men resultatet var inte särskilt imponerande. En ung entusiastisk stockholmare, som nappat på idén, skickade ut ett säljbrev med inledningen: ”Det har visat sig att företag i usa som sysslar med underhåll av belysningsanläggningar har tjänat stora pengar varför jag beslutat göra detsamma.” Hur det gick förtäljer inte historien, men han lär en tid senare ha synts som rockvaktmästare på en krog i stan. SE OM DITT LJUS Det går inte att lämna det här årtiondet utan att nämna den mycket framgångsrika kampanj som Ljuskultur drev för bättre belysning. I kampanjens spår följde en rad kurser och seminarier och förstås ökad medvetenhet om belysning. Allt som alldeles säkert bidragit till belysningens utveckling. 40 1970-TALET 8 Ljuskultur år NYTT BELYSNINGSSÄLLSKAP I oktober 1979 bildades, äntligen, ett belysningssällskap i Västsverige, Västsvenska Belysningssällskapet. EDISON ”Äsch, släck lampan och gå och lägg dej” påstås ju fru Edison ha sagt när Thomas Alva en natt i oktober 1879 kom inrusande i sovrummet för att tala om att han äntligen lyckats få en lampa att brinna. Och det gjorde den – i 40 timmar. Med glödtråd av förkolnad bomull som gav 3 lumen per watt. Men därefter tog det ytterligare 54 år innan glödlampan fick det utförande den har idag. Vi har varit inne på temat tidigare; att även den enklaste glödknopp är något av ett tekniskt underverk! Inte nog med det, det skall konstrueras maskiner också, som spottar ut lampor i en fart som gör priset överkomligt. Några kronor för en miljon lumentimmar! Naturligtvis blev 100-årsminnet av glödljusets födelse ordentligt firat just när det här årtiondet slutar. 1970-TALET 41 8 Ljuskultur år S G N I N S Y L BE S N E K I N K TE G N I L K C E V UT R Å 0 8 R E D UN 1980-talet När man skriver 1980-talet känns det som om man är inne i nutid. Men det är ju faktiskt ett helt kvartssekel sedan. Ja så länge sedan att många kanske har glömt en så revolutionerande nyhet som det var när lysrörslamporna och kompaktlysrören introducerades år 1980. De förstnämnda kunde ju utan vidare ersätta vanliga glödlampor, och borde göra det betydligt mer än vad som ännu är fallet. Kompaktlysrören gav armaturkonstruktörerna nya möjligheter att skapa snyggare armaturformer. Inte minst platsarmaturerna fick ett helt annat utförande. K ompaktlysrören som fått en så gynnsam start utvecklades snabbt, blev både fyr- och sexpipiga och lysrörslamporna blev elektroniska. Ljusreglering blev möjlig, och en del lampor fick ljussensor och sköter sig själva. En annan utveckling var de stora kompaktlysrören, upp till 55 watt, och då var det inte längre fråga om att ersätta glödlampor utan raka lysrör. Äntligen fanns ett bra alternativ för att formge lite kompaktare och snyggare lysrörsarmaturer. 42 1980-TALET 8 Ljuskultur år osram philips thorn Halogenlamporna hade blivit allt populärare. Men nog skulle man väl kunna hitta något fel på dem också? Jodå, någon hade lyst på obestrålad hud med 15 000 lux under en längre tid och iakttagit erytembildning. Knappast ett realistiskt fall, men det ledde förstås till varningsrop från en del håll, som gjorde att återförsäljare av halogenlampsarmaturer kände sig tvingade att sätta varningslappar på armaturerna. Innan sunt förnuft fick råda. Någon sådan risk finns absolut inte tack vare produktutveckling med uv-stop och annat. Det var faktiskt först i mitten av 80-talet som man lyckades ljusreglera t8lysrören, vilket förstås var en välkommen egenskap. År 1988 introducerades högtrycksnatriumlampan som brukar gå under benämningen White son. I en tillverkares typbeteckning ingår bokstäverna dw, som står för Display Window. Det säger en hel del om ljuskaraktären, lamporna var från början avsedda att ersätta glödlampor i skyltfönster för att minska den installerade effekten och värmen, med andra ord ett varmt, glödlampsliknande ljus; 2 500 k, ra > 80. Men användningsområdena blev betydligt fler. Fasadbelysning, gatubelysning inom områden med gammal fin stadsbebyggelse där man velat återskapa glödljuskaraktären etc. Neonrör för belysning hade prövats långt tidigare, men nu gjordes ett nytt försök som såg lovande ut. Rör med lyspulver hade riktigt bra färgegenskaper, och eftersom de var formbara kunde man också skapa armaturer i helt andra former än vad som annars var möjligt. Ett typiskt exempel var ett ellipsformat rör anpassad efter formen på ett konferensbord. Ibland överlappar områdena varandra – samtidigt som neonrören blev belysning kom lysdioder att användas i skyltar. Dioderna var inte särskilt ljusstarka ännu, men ljuset förstärktes med linser. Alldeles vid slutet av det här årtiondet introducerades induktionslampan, en helt ny princip för ljusaslstring. Ljus med samma goda kvalitet som fullfärgslysrörens, men med betydligt längre livslängd – 60 000 timmar. kompakta lysrör. Exempel på några av de första kompakta lysrören som kom ut på marknaden år 1980. Flera i utföranden som gjorde att de direkt kunde ersätta vanliga glödlampor. induktionslampan. År 1989 introducerades induktionslampan som alstrar ljus med en helt ny teknik. Ljusegenskaperna motsvarar fullfärgs lysrören, livslängden är 60 000 timmar. ARMATURER Som i ett slag skulle inredningsarmaturer plötsligt få färger. Alla spektrums färger. Även lysrörsarmaturer. Skall man plocka ut något exempel kan Supertuben nämnas, som utan tvekan hade varit stilbildande vid den här tiden. När detta skrivs är modefärgen svart. 1980-TALET 43 8 Ljuskultur år sammankopplade armaturer. Exempel på ett system med sammankopplade armaturer för att till exempel passa till inredningens form. spånlampor. En samling spånlampor som varit uppskattade under många år och sålts i antal som antagligen saknat motstycke. Vanligt var också armatursystem som innebar att flera enheter kunde kopplas ihop till sammanhängande ramper eller med vinkelstycken bilda olika geometriska former. För att till exempel följa inredningens form. En nyhet av mer bestående art var att det började bli alltmer aktuellt med elektroniska förkopplingsdon. Högfrekvensdrift, hf-don, blev begrepp, men det gällde ännu så länge enbart lysrörskopplingar. Även om det faller lite utanför ramen för de här raderna är det svårt att gå förbi att spånlampan fyllde 25 år 1983. Kanske vet du inte vad som avses? Jo en rad modeller utförda av tunna spån av rakvuxen furu. Så tunna att ljuset lyste igen och visade den vackra trästrukturen. Intressant är att lamporna redan vid den här tiden hade sålts i 100 000-tals exemplar här hemma och på export. Fråga är om någon lampa kommit ens i närheten av samma volym. Det var ett genuint svenskt hantverk som bedrevs som ”hemarbete” i många småländska hem. Tillverkningen upphörde 1988. Upphovsman var Hans-Agne Jakobsson. spariver. I början av 80-talet sköljde en ny våg av ofta obetänksam spariver över landet. I en del kommuner motiverades nedsläckning av gatubelysningen med att det kunde ha en psykologisk inverkan på invånarna och få även dem att spara. Men det kunde kosta människoliv. lysrör, ljusrör eller neonrör. Ibland är man kanske på sina håll osäker på om lysrör kallas ljusrör eller neonrör, men samtidigt kan man med bestämdhet hävda att lysrörljus kan vara en cancerrisk. Så gjorde man i alla fall i början av 80-talet. GATUBELYSNING Det var sannerligen inte lätt att vara gatubelysningsplanerare i början av 80talet. En våg av spariver sköljde över landet. Det var som om kommunerna tävlade i konsten att släcka ned. Fast det hette förstås hushållning. Gata efter gata, på genomfarter, i parker, överallt skulle det sparas. Detta trots ivriga protester från såväl allmänhet som experter. Högtrycksnatriumlamporna blev allt vanligare, men bara för att namnet associerade till gult ljus kom en del att beteckna dem som både miljöförstörande och rent av hälsofarliga. Vilket förstås var helt fel. Som om inte detta var nog hakade en del andra bakåtsträvare på med att varna även för lysrör, som betecknades som cancerframkallande. Att lysrören kallades neonljus var väl ett tecken på kunskapsnivån. Bakom det här låg en tysk studie, som snart klubbades ned. 44 1980-TALET 8 Ljuskultur år Ett intressant steg i utvecklingen togs 1989 då Stockholm utlyste en tävling om en ny typ av gatubelysningsarmatur. Resultatet blev den så kallade Stockholmslampan, som juryn ansåg ”på ett förtjänstfullt sätt anknöt till stans belysningstradition”. Man tänkte nog på armaturerna med kupa av opalglas eller plast, ibland med plåtreflektor, som dominerat inom gatubelysning sedan 1930-talet. I Göteborg kallades de ”blåklockor” – när kvicksilverlamporna kom. Det dröjde inte länge förrän den här armaturen sågs över hela landet. Genom influens från bland annat Danmark och Nederländerna blev ”halvsfäriska” gatuarmaturer populära och är så fortfarande. Det rör sig alltså om armaturer som är helt avskärmande över horisontalplanet. Det finns ju fall, som till exempel broar och annat, där det inte finns skäl att släppa ut ljus utanför körbanan. Eller där man inte vill att ljuspunkter skall störa en vacker vy sedd på lite håll. IDROTTSBELYSNING År 1983 togs ett betydelsefullt steg i utvecklingen av belysningen i idrotts anläggningar inomhus. Umeå ishall fick ny ishockeybelysning. Det intressanta var att ”ett företag i södra Sverige” äntligen vågade ta steget att sätta upp lysrör i stället för de vanliga högtryckslamporna. Med mycket bättre resultat. En trendsättare. Stora utomhusarenor fick strålkastarbelysning i 1 000-luxklassen. Det var krav från bland annat internationella organisationer och en önskan att kunna göra tevesändningar av högsta möjliga kvalitet. År 1986 gick vi över från den tidigare brittiska bz-metoden till den noggrannare nordiska nb-metoden. Stockholmslampan. Resultatet av en armaturtävling som Stockholm utlyste i slutet av 1980-talet blev Stockholmslampan. ”halvsfäriska” gatuarmaturer. Den här armaturen är helt utsläckt över horisontalplanet. HEMBELYSNING Det här är ett område som vi knappast alls har berört i den här historiska återblicken. Det är inte bra, det rör sig ju om ett stort och viktigt belysningsområde. Utåt sett får man gärna ett intryck av att svenska hem är välbelysta, med massor av lampor. Tyvärr är det nog ofta så att många av lamporna är mer till lyst än till att ge ordentligt ljus att läsa och arbeta med. Och ännu mer sällan är de valda med tanke på energihushållning. Tråkigt nog kan man än idag se självutnämnda ”experter” av olika slag uttala sig nedvärderande om kompaktljuskällor och lysrör i det här sammanhanget. ”Värst av allt:” kunde man för en tid sedan läsa i en av de ledande dagstidningarna ”använd absolut inte lågenergilampor eller kompaktljusrör! Det ger ett dött ljus som gör hela inredningen ointressant”. ”Använd inte lysrörslampor hemma, de ger ett flackt ljus och återger färger dåligt” var ett annat exempel. Sådana uttalanden kan bara betecknas som oansvarigt nonsens. Lysrör och lysrörslampor kan utan problem användas i 75 procent av bostadens ljuspunkter. Har till exempel inte vart och vartannat hushåll haft bänkbelysningar med lysrör i köket under de senaste 40 åren utan att besväras av det? Är det något fel på belysningen på jobbet? En del av problemet ligger nog 1980-TALET 45 8 Ljuskultur väcka intresse för hembelysning. Det är inga problem att använda energisnåla ljuskällor hemma i bostaden. Om det görs på rätt sätt. Skissen visar ett försök att väcka intresse för hembelysning, som SSB tog 1986 i anslutning till det årets bomässa. Det går att förena energihushållning med mycket bra belysningsresultat. år i att lämpliga produkter kan vara svåråtkomliga för vanliga lampköpare ute i handeln på en del håll. Men jösses, det är ingen konst att spara 1 000 kilowattimmar per år på belysningen. Eller att översätta detta i kronor. Med ljuskällor av hyggligt känt fabrikat slipper man dessutom lampbyten under 10 – 12 år. Hur högt skall elpriset bli innan vi lär oss? 1986 tog Sydsvenska Belysningssällskapet ett lovvärt initiativ i anslutning till bostadsmässan bo86. Resultatet är obekant, men hur det än gick kan flera försök gärna genomföras. FRAMTIDENS BELYSNING Den här rubriken höll verkligen vad den lovade. Den sågs när Vattenfall år 1990 inledde en ny era inom belysningstekniken genom att i huvudkontoret i Råcksta installera en anläggning som helt byggde på elektronik. Flimmerfritt ljus, lägre elförbrukning, individuellt inställbart ljus, automatisk inställning av nivån etc, självklarheter idag, då helt nytt. Anläggningen väckte enormt intresse och gav utan tvekan utvecklingen en rejäl knuff framåt. Visst hade 46 1980-TALET 8 Ljuskultur år elektronik förekommit tidigare, men lite trevande eller främst för speciella fall som batteridrift, transportbelysning och annat. Men det var det vi kallar hf-tekniken som möjliggjorde en komplett belysningsanläggning med de förnämliga egenskaper som nämnts. Nu, 16 år senare finns nog ytterligare en del att göra för att utnyttja tekniken på bästa sätt. ”Släck i rum som inte används” brukar det heta, för att ta ett exempel, och det klaras lätt med en närvarodetektor. Men passar det alla verksamheter? Det ser tråkigt ut utifrån om det är svart i vart tredje fönster i en kommersiell byggnad, och går man genom en kontorskorridor och flera rum är mörka får man en känsla av att hela verksamheten går på halvfart. Borde man inte oftare ha ett system som inte bara är på och av utan också ett mellanläge dim? Eller ett av-läge med inställbar fördröjning. Det känns så avigt att behöva hänga kavajen på stolsryggen och ställa port följen på skrivbordet för att markera att man inte smitit från jobbet. Fram förallt borde automatiken utnyttjas betydligt oftare. Det finns fortfarande mängder av lampor som brinner tillsammans med solens 100 000 lux. 1980-TALET 47 8 Ljuskultur år S G N I N S Y L BE S N E K I N K TE G N I L K C E V UT R Å 0 8 R E D UN 1990-talet 1990-talet – kan det höra historien till? Jo faktiskt, när det gäller belysning. Man brukar säga att nästan hela produktsortimentet inom det här området förnyas och uppgraderas vart femte år. Vid sidan av lysdioderna kom det väl inte fram några direkt revolutionerande former av ljuskällor under det här decenniet, men en hel del hände med befintliga typer. D etsamma gällde armaturer och tillämpning och det får tillskrivas det förhållandet att 90-talet var den period då vi datoriserades fullt ut. Man gick ifrån tidigare idéer om ett fixt förhållande mellan datorarbetsplats och armaturering. Lämpligare armaturer, ljusreglering och bättre bildskärmar klarade som regel problem med blänk i skärmarna. Utan avkall på ljusmiljön. LJUSKÄLLOR Det var inte utan att man blev lite fundersam när man under det här decenniets andra hälft lade märke till att Stockholms trafiksignaler började se prickiga ut. Lysdioderna hade gjort entré. De kunde sänka elförbrukningen till nästan en tiondel jämfört med trafiksignallamporna med glödljus. 48 1990-TALET 8 Ljuskultur år induktionsl ampor. Exempel på ett par induktionslampor. Till vänster Philips till höger Osram. Underhållet blev betydligt enklare och man slapp det ibland besvärande ”spökljuset” på grund av en lågt stående sol. Men inte kunde man ana att den här lilla pricken var inledningen till en helt ny belysningsepok. En utveckling som nästan saknat motstycke. I övrigt kännetecknades ljuskällorna av att existerande typer förbättrades, fick betydligt bättre ljusegenskaper. Dimensionerna minskade, vilket höjer effekten hos armaturer med någon form av optiskt system. Det mest slående exemplet på detta är t5-lysrören som presenterades i början av år 1995. För inte så länge sedan var den vanliga rördiametern 38 millimeter och det sågs som lite av en teknisk bedrift när man lyckades minska den till 26 millimeter. Nu är den alltså 16 millimeter och lysrören har aldrig tidigare varit så effektiva som ljuskälla. Bland annat beroende på att de nya rören kan ses som ett ”system”, de kan endast användas tillsammans med ett speciellt elektroniskt förkopplingsdon. Med möjlighet till ljusreglering. Det här löste dessutom ett problem som diskuterades ivrigt vid den här tiden – obehag på grund av det flimmer som fanns hos vanliga lysrör i reaktorkoppling. Vid den här tiden kom det för övrigt också fram kretsloppsanpassade lysrör i vilka materialet kunde återvinnas till nästan 100 procent. En viktig miljöfråga. År 1991 kom den tidigare aviserade induktionslampan ut på marknaden och fann tillämpningar i både inomhus- och utomhusanläggningar. Det var förstås den långa livslängden som lockade och att man kunde få lysrörens goda ljuskvalitet i koncentrerad form. Ny som ljusalstringsteknik var också fushionslampan som presenterades 1997. Stora ljusenheter där ljusalstringen initierades av en magnetron. Det stannade vid några försöksanläggningar. I de så uppskattade reflektorhalogenlamporna lyckades man äntligen realisera en gammal lamputvecklar dröm – att utnyttja värmestrålningen från glödtråden. Brännaren försågs med ett värmereflekterande skikt som återreflekterar värme till glödtråden. Lamporna blev omkring 40 procent effektivare. Inte för att det har så mycket att göra med den belysning vi tänker på här, men ändock intressant att man först för tio år sedan lyckades tillämpa urladdningsprincipen i bilstrålkastare. Dubbelt så mycket ljus och hälften så mycket energi jämfört med halogenlampor. Lysrören har utvecklats mot allt mindre diameter. De har blivit effektivare både som ljusalstrare och som ljuskälla i optiska system. T5-lysrören, 16 millimeter, kom år 1995. Ett skikt av niobiumdioxid och kiseldioxid på brännarens insida reflekterar värme tillbaka till glödtråden. A ljus B infraröd strålning C värmereflekterande skikt 1990-TALET 49 8 Ljuskultur år ARMATURER Som nämnts kom bildskärmsarbetet att i hög grad påverka såväl planering som armaturernas utformning. Kanske lite väl mycket ibland. I en del fall var nog så kallade bildskärmsanpassade armaturer mer exempel på armaturutvecklarnas skaparglädje än på problemlösning. Indirekt belysning har alltid funnits och alltid varit föremål för diskussion. En verkningsgrad på 15 – 20 procent och ett underhållskrav som förmodligen sällan blir uppfyllt. Tyvärr ofta en helt skugglös och trist ljusmiljö. Men visst slapp man bländning och reflexer, så detta blev lösningen i många anläggningar. Under en kort period. Ofta kom förstås belysningen att kompletteras med manushållarbelysning och platslampor, men med begränsad betydelse för den upplevda ljusmiljön. Samtidigt hade förresten bedömning av de senares egenskaper gjorts till en komplicerad vetenskap. Det dröjde inte så länge innan man började släppa ljus även nedåt, armaturerna fick vad som kallas direkt / indirekt ljusfördelning. Ljus upp eller ner eller både och väljs med ett enkelt handgrepp. Belysning som man själv kan påverka, och detta lär väl vara en av de vanligaste armaturtyperna idag. I den mest avancerade formen är armaturen försedd med sensor för närvaro / frånvarodetektering, konstantljus och ljusreglering. En annan sak som i högsta grad påverkade armaturutformningen var den ännu pågående utvecklingen av kompaktlysrören. Nya typer gav nya armaturmodeller. Framförallt amplar och vad som lite oegentligt brukar kallas infällda bafflar. De senare sätts väl in i nästan varenda anläggning idag. Spotlights började komma fram i en mängd nya varianter. Inte minst beroende på nya, kompaktare urladdningslampor. Det blev populärt att lite grann ”pynta” med ljuseffekter även i offentliga lokaler. En god idé. I en lokal med traditionell belysning kompletterades med punktljus på fondvägg, pelare, tavlor, blomgrupper etc, lokalen fick ett helt annat utseende. En finare ljusmiljö. Man försökte mynta uttryck som ”backljus”, ”back-up”, ”fond”. Kompaktare ljuskällor ledde förstås till att även armaturerna krympte, men hur gick det med verkningsgraden? Ingen fara, för som av en händelse kom i mitten av den här perioden fram ett betydligt bättre reflektormaterial, renaluminium förstås, men med en helt ny typ av ytbeläggning. Produkt namnet Miro blev ett begrepp. VACKRASTE LAMPAN 1994 ordnade Ljuskultur en tävling i vilken tidningens läsare ombads rösta på vad man tyckte var Sveriges vackraste lampa. Det var ingen tvekan – med bred marginal vann Fata Morgana, formgiven av Arne Nilsson och tillverkad av Jakobsson ab. Sveriges vackraste l ampa. När Ljuskulturs läsare skulle rösta fram Sveriges vackraste lampa var valet enkelt: ”Fata Morgana”, ritad av Arne Nilsson. 50 1990-TALET LJUSSTYRNING Den tekniska utvecklingen hade gjort det möjligt att fullt ut utnyttja möjligheten av styrning och kontroll av belysningen. En av landets största inom- 8 Ljuskultur år husanläggningar för sport och allmänbruk försågs med datorstyrd belysning. Ljuset kunde enkelt ställas om från högklassig tevebelysning till dämpat ljus för till exempel konserter och utställningar. Och förstås i en rad olika kombinationer. Datorn till och med höll reda på individuella ljuskällors brinntid och kopplade automatiskt in de med kortaste brinntiden för att förlänga underhållstiderna. Ett annat spektakulärt exempel på ett avancerat styrsystem installerades i ett museum, som genom rörliga, skiftande effekter helt enkelt blev ”levande” på ett sätt som väl knappast setts förut. Ett typiskt exempel på tillämpning av ljusstyrning kunde ses i ett antal kyrkor som i mitten av 90-talet utrustades med den nya tekniken. Man har väl inte tänkt så mycket på det, men det finns faktiskt en rad skäl att låta kyrkans ljus anpassas efter alla de olika ceremonier som kyrkorummet används för. Med några enkla knapptryckningar kunde präst eller vaktmästare växla mellan 15–20 olika ljusscenarier, psalmsång, predikan, bröllop, begravning etc. Men den alltmer avancerade eltekniken gjorde det också lite krångligare för belysningsplaneraren. Vi blev tvungna att till exempel lära oss vad elektromagnetiska fält innebär och hur de kan kontrolleras. Ja till och med elöverkänslighet var ett tag med i diskussioner om belysning. Tekniken utvecklades med rasande fart, LonWorks, eib, dali etc, flera nya möjligheter att ordna vad som lite konstigt kom att kallas ”intelligenta hus”. Och det var inte bara belysningen som avsågs. Nu skulle den samordnas med övervakning av rök, värme, fukt, gas, tid, vattenflöden, elförbrukning, tele, dator, inpassage och interkommunikation. I varje fall i teorin!? INDUSTRIBELYSNING Industrins belysningsproblem uppmärksammades (för en gångs skull?). Ett exempel på en speciell lösning var en kombination av direkt / indirekt belysning där det indirekta ljuset kom från stora böjda skärmar som inte bara fungerade som reflektorer utan också jämnade ut ljuskontrasterna och dessutom dämpade bullret. Ny belysning i en större industrianläggning fick första pris i Årets Ljustävlingen 91. Planeraren hade släppt alla gamla konventioner och valt en kombination av undertak och infällda, högkvalitativa armaturer med variabel ljusfördelning och som enkelt kunde flyttas om för anpassning efter verksamheten. Det är inte så ofta man kunnat tala om ”en snygg industribelysning”. NYA PRINCIPER Som nämnts tidigare är fiberoptik en ganska gammal princip för att skicka iväg ljus, men i början av den här perioden fick den något av en nystart. Fibern utgör ju en perfekt lösning i vitriner, montrar, museer och annat där man vill slippa såväl värme som uv-strålning. Och el, strömlöst ljus! Senare har fiberoptiken funnit en rad andra applikationssätt. År 1993 fick vi för första gången stifta bekantskap med optisk plastfilm. 1990-TALET 51 8 Ljuskultur Ett ljusledande rör formas av en tunn plastfilm med optiska prismor. Till höger en tänkt tillämpning för belysning av till exempel ett kylrum. år Filmen, med optiska prismor, formades till ljusledande rör. En ljuskälla i ena änden och ljuset släpps ut i den andra eller bryts ut genom rörväggen. Första exemplet på en tillämpning var en parklykta med ljuskällan placerad ihop med säkringen i stolpfoten. Bekvämt åtkomlig. Senare utfördes enstaka, speciella anläggningar med fushionslampor som ljuskälla. Försök gjordes även med vanliga ljuskällor som belysning i tunnlar och vägräcken. Men så värst mycket mer blev det inte. VÄGBELYSNING För viss vägbelysning sågs en helt ny belysningsprincip – ett slags indirekt belysning. Sekundärbelysningssystemet kallat. En koncentrerad strålkastare ganska lågt placerad lyste upp i ett system av noggrant utformade konvexa reflektorer som skickade ned ljuset på vägen. Tanken var att minska bländningsrisken. Principen finns fortfarande, även för tillämpning i inomhusanläggningar. Ett sätt att förenkla underhållet vid till exempel stora takhöjder. Man kan välja mellan en rad olika strålkastare- och reflektortyper som passar aktuell anläggning. Armaturer för trafikbelysning har ofta haft en form som styrts av optiken, som i sin tur bestämts av noggrant definierade krav på ljusfördelningen. Men i slutet av 90-talet sågs en klar trend mot armaturformer som faktiskt fick ett estetiskt egenvärde utöver det rent funktionella. På tal om vägbelysning – överambitiös nedsläckning som vi ondgjort oss över några gånger fortsatte på sina håll även under 90-talet. Även Grönköping drabbades, vilket noterades i lokaltidningen: ”Men eftersom åtgärden icke gett tillräcklig besparing hade Tekniska nämnden beslutat att hålla samtliga gatlyktor i Knisslinge, Brylunda och Vimmelberga släckta under höst- och vintermånaderna, vilket beräknades ge en avsevärt mycket större besparing”. Ett tips till kommunpolitiker som kanske fortfarande tror att nedsläckning är en god idé. BELYSNING OCH HÄLSA I början av 90-talet blev det av någon anledning en hel del uppmärksamhet kring belysningens betydelse i olika sammanhang. En aktuell rubrik löd så här: Bättre ljus ger bättre hälsa. Så har man väl egentligen alltid kunnat säga, men nu, 1991, kunde man presentera vetenskapliga belägg för att påståendet stämmer. Märkligt att vi fortfarande efter 15 år inte tar med hälsoaspekter när belysning planeras. Med styrt dynamiskt ljus med varierande nivå och ljusfärg och möjlighet till mycket högre belysningsstyrkor än de minimivärden vi normalt utgår ifrån. I samspel med dagsljus. Det var för övrigt vid den här tiden den olyckliga debatten blossade upp 52 1990-TALET 8 Ljuskultur år om vi skulle ha 10 eller 20 watt per kvadratmeter. Som inte säger ett skvatt om belysningens egenskaper. Det var också under 90-talet som ljusterapi fick stor genomslagskraft. Man visste att ljuset kunde vara ett sätt att rucka den där inre klockan hos många av oss och om inte alltid håller tiden. Ett sätt att påverka sömnvakenhetsrytmen. Många psykiatriska kliniker försågs med så kallade ljusbehandlingsrum. Ännu ett belägg för ljusets effekter. Om något av detta togs med vid planering av vanlig arbetsplatsbelysning slapp man kanske att trava iväg till någon psykiatrisk klinik i ottan. Fast det måste förstås ske på ett sätt som inte nämnvärt påverkar energiuttaget. En uppmärksammad undersökning visade till exempel att bra belysning rent av kan ha betydelse för livskvaliteten hos många äldre. Nedsatt synförmåga kommer smygande utan att man är medveten om det. Det blir allt svårare att läsa och skriva. Man passiveras ovetande om den ofta enkla lösningen med ett starkare ljus. Om så med enbart en enda effektiv ljuspunkt. TILL SIST 1990-talet får utgöra slutpunkten på den här fragmentariska, historiska återblicken. Vi började med ljuskällor som gav 10 lumen per watt och slutar med 100 lumen per watt. I ett diagram som visar den tekniska utvecklingen i förhållande till tiden skulle vi se en kurva som klättrar brant uppåt. Och det finns ingenting som säger att den skulle plana ut just nu. Men hur blir fortsättningen, det är det som är så spännande. Det är fortfarande ett bra stycke kvar till den ännu så länge teoretiska gränsen vid cirka 250 lumen per watt för vitt ljus. Och hur skall det gå med dagsljuset? När skall någon lyckas klura ut hur man kan få in det i en byggnad på annat sätt än med hål i ytterväggen. Hur blir det med heliostater och annat? Kvar i minnet från ett mässbesök i usa finns ett exempel på solskydd som fungerade som solceller när det var ljust ute och som blev ett slags kondensatorlampor när det mörknade och gav tillbaka det lagrade dagsljuset. Med hjälp av ett batteri. Vad har då utvecklingen lett till? Jo till en obetingat mycket god belysningsstandard i alla typer av offentliga miljöer och lokaler. Sedan flera år tillbaka har Ljuskultur publicerat detaljrika referat om utförda anläggningar som sannerligen bär syn för sägen. Från 10 till 100 lm/w. Som exempel på teknisk utveckling. Vi kan nämna ett par andra milstolpar också: från Ivar Folcker, som startade informations- och inspirationstidskriften Ljuskultur, till Magnus Frantzell, tidskriftens nuvarande redaktör. Den här historiska återblicken hade förstås inte varit möjlig utan den källan. Frantzell har för övrigt varit redaktör för Ljuskultur under inte mindre än 31 år, förmodligen något av ett rekord i tidskriftsbranschen. Och enbart han har fyllt en hel meter i min bokhylla. Från starten år 1929 tar Ljuskultur upp en och en halv hyllmeter, fulla med bockar och hundöron för värdefulla nyheter. Man tackar. 1990-TALET 53
