Svartlöga pensionat Pensionatet

Svartlöga pensionat
År 1927 kom min farmor till Svartlöga för första gången. Hon var då husmor på Tekniska
högskolan och på sommaren skulle studenterna som utbildade sig till lantmätare ut i
skärgården och praktisera. Det här var också första året då Waxholmsbolaget trafikerade
Svartlöga. På Signes tomt ställdes ett tält där min farmor huserade och försåg studenterna
med mat. Maten kom från gårdarna i byn och fisken från havet.
Farmor hette Anna Forsman. Vid den tiden hade hon en 15-årig son som hette Erik, min far.
Farmor, pappa Erik och senare min mamma Inge drev Svartlöga pensionat fram till början av
1950-talet. Själv hade jag gärna velat vara med. Det är främst min mamma som berättat för
mig om Svartlöga pensionat.
Farmor Anna måste ha varit både modig och kreativ. Här på Svartlöga såg hon möjligheter
för Stockholmare att komma ut till havet. Det sägs att hon började med att sätta upp lappar
på båtar och anslagstavlor för att locka familjer att ta båten ut till Svartlöga.
Pensionatet
Först 1940 köpte farmor fastigheten 3:63, som alla idag förknippar med det gamla
pensionatet eller Panget. Men dessförinnan hyrde hon in sig på den gård, som idag ägs av
familjen Grundberg. Här lät hon bygga till en matsal dit gästerna kom och intog sina
måltider. Gästerna bodde runt om i byn i de olika gårdarna. Jag vet inte hur lång den här
perioden var, men jag vet att hon därefter även hyrde in sig i gamla Tyragården, där familjen
Böhlin bor idag. På baksidan av huset fanns på sin tid en matsal som idag är riven. Det finns
ett gammalt foto där vi ser personalen ställa upp sig på trappan för att bli fotograferade.
Min mamma kom till Svartlöga först i början av 1940-talet. Hon träffade pappa år 1939 och
ungefär samtidigt köpte farmor fastigheten 3.63. Hon lät även här bygga till en matsal och
ett extra kök samt ett annex med åtta rum. Även om gästerna var inkvarterade på gårdarna
behövdes sängplatserna. 100 gäster kunde pensionatet ta emot samtidigt och de fick äta i
två olika matlag. Frukost, lunch och middag och städning på rummet ingick. Familjen drev
även Forsmans festvåning på Kungsgatan 3 i Stockholm och en del av den personalen tog
farmor med sig till Svartlöga under sommaren. Övrig hjälp hämtade hon härifrån ön. Jag vet
att mamma berättade att när gästerna kom var hon och pappa ofta nere vid ångbåtsbryggan
och tog emot.
Gästerna
Historien om Ivar Lo Johansson
En söndag i början av 90-talet sitter vi och äter lunch i matsalen, då hör vi en mycket
bestämd knackning på dörren. In kommer en äldre man, som slår ihop sina klackar och
bockar djupt. Han berättar att han som liten pojke hade bott på pensionatet tillsammans
med sin mamma och författaren Ivar Lo Johansson. Men han blev något konfunderad när
han tittade ut mot havet och pekade åt höger och undrade vart tvättstugan tagit vägen. Där
hade nämligen Ivar Lo suttit och skrivit. Hans minnesbild stämde inte, men vi listade då ut att
vid den tiden låg pensionatet i Tyragården och då stämde plötsligt bilden som han hade av
den gamla tvättstugan. Och där ligger den alltjämt.
Stockholmarna började strömma ut till skärgården för rekreation vid den här tiden. Det var
nog främst familjer som hade det relativt gott ställt. Det kan man se på bilder från den här
tiden. Det var ju också en orolig tid i världen och andra världskriget stod för dörren. Det
rådde också spritransonering. Det innebar att gästerna hade sina egna märkta flaskor och de
förvarades noga i ett särskilt hörnskåp, som idag står i vårt kök.
Många gäster förälskade sig i Svartlöga och en del köpte också mark och byggde sitt eget
sommarparadis. Skärgårdsborna som ägde marken såg här sin chans att tjäna en slant. Det
fanns nog en hel del blandade känslor visavi stockholmarna som kom ut och roade sig. Livet
var nog hårt för många bofasta härute, samtidigt gav pensionatet möjligheter till en del
arbetstillfällen. De hyrde ut både sängplatser och försåg pensionatet med råvaror av olika
slag.
På dagarna roade sig gästerna med krocketspel, badminton och andra sällskapslekar. Andra
rodde, badade eller fiskade. På kvällarna blev det ofta kortspel, sång och musik. Vi hade en
taffel som användes flitigt. Farmor bodde själv på pensionatet, medan den övriga familjen
som växte med tre flickor under 40-talet bodde lite här och där i byn. Många barn fanns
även då på Svartlöga och på vår tomt fanns både gungor och sandlåda. Här anordnades även
midsommarfirandet. En annan familjemedlem var den bruna kungspudeln Tanja, som födde
sina sju valpar härute. Det var en spännande händelse främst för alla barnen.
Pappa Erik var nog den som hade mest kontakter med gästerna, medan farmor och mamma
Inge stod för logistik i köket och boendet. Mamma berättade att varje dag efter lunch ville
min farmor gå en trappa upp, lägga en patiens och mittemot skulle min mamma sitta och
prata om det som varit under dagen och det som skulle komma härnäst. Hon berättade
också att farmor ibland kopplade av med att gå ut i skogen och plocka bär.
Familjen drev pensionatet fram till 1952. De två sista åren hyrdes pensionatet ut.
Anledningen var att farmor Anna blev sjuk. Hon avled sedan 1954. Det sägs att de som hyrde
verksamheten misskötte både sig själva och pensionatet. Fastigheten har sedan dess tillhört
familjen.
Historien om fastigheten 3.63
Vid sekelskiftet köpte Punsch Cederlund fastigheten och det sägs att han rev huvudbyggnaden och
byggde upp en kopia. Den berömda punschverandan ser vi spår av i matsalen idag. Han kallade huset
Jössebo, eftersom han var här för att jaga hare. Det sägs att herr Cederlund var förmögen och att han
ägde ett flertal fastigheter i skärgården. Den platsbyggda soffan och möbeln i vårt sällskapsrum har
fru Cederlund dekorerat. Likaså har hon gjort målningarna på den öppna spisen och hörnskåpet som
gästerna förvarade sin sprit och där farmor bland annat hade tobaksvaror som hon sålde till
gästerna.
Efter familj Cederlund köpte en bankir Persson fastigheten, någon gång på 1920-talet. Till gården
hörde både fiskevatten och skog, men när det var dags för farmor Anna vågade hon inte satsa så
stort. Jag hörde många gånger att det berodde på Kreugerkraschen, att hon inte vågade och att det
också fanns en stor försiktighet i samhället.
Anita Boman (barnbarn till Anna Forsman)
Sommaren 2012