specialklubb för Kontinentala Fågelhundar

Transcription

SKF
Nummer 1
september 2015 ÅrGÅNG
www.specialklubb-skf.se
Specialklubb för Kontinentala Fågelhundar
g
n
i
r
a
n
d
d
i
n
t
u
m gelh
a
s
n
å
e
F
m
e
la ge
G
a
t
i
n
r
e
e
n
v
i
t
S
n
i
Ko
Innehåll
Ordförandens ord
Provkalendarium 2015
SKKs jakthundskommitté
Etik
Möte för FCI
Rapport från VM i Italien 2014
Hälsa
Medlemsintervju
Svenska Drentsche Patrijshond klubben
Gammeldanska Hönsehund
Svenska Stabyhounklubben
Svenska Weimaranerklubben
Slovakian Roughhaired Pointer
2
4
6
7
8
10
13
15
19
24
27
29
32
Ordförande SKF
Vid SKF´s årsmöte i Jönköping 2014 beslutades
att skapa en gemensam tidning för alla raser i
vår specialklubb. Tidningen skulle vara digital
och alla rasklubbar bidrar med information och
artiklar som speglar den egna rasen. Information
från SKK och SKF ska också presenteras. Nu är
vi framme.
Som ordförande i SKF känner jag mig mycket
nöjd över att vi nu kan presentera ett första exemplar av tidningen. Vem är då jag?
Utgivare
Specialklubb för Kontinentala Fågelhundar, medlem av Svenska Kennelklubben
Ansvarig utgivare
Roger Johansson
Redaktör
Zandra Öjring (endast detta nummer)
mailadress
Manus
Allt material skickas till respektives rasklubb.
Se mer info på Rasens sida.Formatet på
materialet önskas på följande sätt;
Texter - wordformat
Bilder/foto - lämpligt bildformat. Skicka i möjligaste mån svart-vita bilder till sv/v artiklar. Foto
helst över 150dpi alt bildfiler över 1Mb (generellt). Skicka foton i separata mail med bildtext
och fotograf. Redaktionen förbehåller sig rätten
av beskära inskickade bilder.
Annonser - pdf-format (kan ni inte göra pdf så
skicka annonsen i wordformat så gör redaktionen
om den till pdf och skickar tillbaka för godkännande.) Ev bilder i annonser måste skickas
separat också för bra kvalitet i annonsen. Redaktionen hjälper endast till med utformning av
annonser mot ersättning.
Upphovsman skall framgå tydligt i filnamnen
på foton och annars i textfilerna. Material utan
upphovsman kommer inte att publiceras (enl.
upphovsrättslagen).
I hela mitt vuxna liv har jag varit intresserad av hundar och att samspela med dem. Min
första hund var en Golden retriever. På den tiden hade jag inte börjat vandra på Dianas
stigar utan våra första gemensamma intressen blev bruksgrenarna och utställningar. Allt
mer såg jag att det fanns så mycket inneboende jakt i min kamrat så jag började åka runt
på träningar och jaktprov för retriever och blev helt såld på glädjen och samarbetet mellan
hund och förare när dom jobbade. Detta ledde till att jag tidigt 80-tal tog jägarexamen
och började jaga. Eftersom jakten var en naturlig del av livet i min frus släkt hade jag goda
mentorer. Älgjakt och småviltsjakt blev mina första intressen och därigenom utökades
familjens hundinnehav med en Drever.
Fågelintresset startade med morkullejakt, som på den tiden inledde jaktsäsongen. Jag
glömmer aldrig blicken, stoltheten och resningen hos min Golden den första gången han
fick apportera sin första fågel. Sedan dess har det alltid funnits en fågelhund i familjen. Nyfikenheten ledde mig vidare till stående fågelhundar. Efter kompromisser i familjen föll vårt val av ras
på Stabyhoun. Rasen var ganska ny i Sverige och min uppfödare var noga med att framhäva att
det visst fanns mycket jakt i rasen men att den inte var beprövad som stående fågelhund. Detta
blev naturligtvis en utmaning som var svår att motstå. Rörelsemönster, näsa och jaktlust sa mig
att självklart ska vi ut på fält och pröva våra ”vingar”. 2007 genomförde SvSK sina första officiella jaktprov, i eftersöksgrenar och fält, och vi var med.
Jag måste tyvärr säga att Dizel gjorde allt rätt men jag hade mycket kvar att lära. Lyckligtvis har
han genom åren lyckats dressera husse så mycket att han i alla fall fått ett ”J” framför sitt namn.
Året efter invaldes jag som ordförande i SvSK. Mitt genuina intresse, föreningsvana och viljan
att lära mer om stående fågelhundar och träning, gjorde att jag invaldes som rasrepresentant i
SKF.
Inom SKF har jag mött en enorm kunskap och vilja att dela med sig av erfarenheter över rasgränserna. För mig är detta verkligen ”meningen med föreningen”.Att vara många och representera mångfald innebär många fördelar. Vi kan lära av varandra och hjälpas åt med både utbildning och information. Gemensamma jaktprov och utställningar gör att våra medlemmar får ett
större utbud att välja mellan och de klubbar som genomför insatserna kan få en bättre grund för
att få ekonomin att gå ihop.
Det är ur detta perspektiv som en gemensam tidning betyder så mycket. Många rasklubbar har
länge haft egna tidningar som man är mycket stolta över. Detta ska man naturligtvis fortsätta
att värna om.Men det finns ett behov av att hjälpas åt och sprida kunskap över rasgränserna och
också bygga en plattform för de rasklubbar som inte har ekonomi för en egen tidning.
I detta första nummer finns också en presentation av SKK´s Jakthundskommitté och en ytterst
viktig diskussion om Jaktetik. I dagens
mediabrus är det viktigt att vi som värnar om våra traditioner med löshundsjakt verkligen visar att detta hanteras på
ett sätt så att inget vilt kommer till skada. Tvärt om skulle ett förbud innebära
att vi inte skulle kunna leva upp till målsättningen att förkorta djurs lidande om
vi inte skulle kunna fortsätta att utbilda
goda eftersökshundar och apportörer.
Med dessa ord önskar jag alla en god
läsning och hoppas att nytt material
strömmar in för nya nummer.
Roger Johansson
Ordf. SKF
SKFs styrelse & förtroendevalda
Ordförande, ansvarig PR-info och
webbansvarig
Ledamot och utställningsansvarig (kontakt mot GDHK):
(ordforande@specialklubb-skf.se):
Roger Johansson,
Råtorps Allé,
653 48 KARLSTAD,
tfn 054-57 17 71, mobil 070-648 53 56
(nuitstaxar@hotmail.com)
Yvonne Hansén,
Kila Apaltorp Furusta,
611 90 ÅLBERGA,
tfn 0155-721 17 mobil 070-558 46 00
sekreterare (sekreterare@specialklubbskf.se):
Anna Norlén,
Klutmark 81,
931 97 sKeLLeFteÅ,
mobil 0702-30 09 51,
(larsarnej@telia.com)
Lars-Arne Jönsson,
Össjö-Boarpsvägen 230,
266 91 MUNKA-LJUNGBY,
tfn 0431-43 32 63 mobil 070-371 00 66
Kassör (kontakt mot SBnK)
(kassor@specialklubb-skf.se):
Lillemor Eliasson,
Höjdvägen 20 E,
923 31 STORUMAN,
tfn 0951-101 04, mobil 073-078 05 79
Vice ordförande och ansvarig
jaktaktivitetskommittén
(vice-ordforande@specialklubb-skf.se):
Peter Nilsson,
Åker 625,
462 93 VÄNERSBORG,
mobil 070-333 45 66
Ledamot och avelsansvarig
(kontakt mot SWeiK):
Pernilla Ryberg, Älviksholms Gård,
661 95 VÄRMLANDS NYSÄTER,
tfn 0533-310 44, Mobil 070-310 73 57,
pernilla.classicdreams@gmail.com
Ledamot (kontakt mot SRBS).
1:e suppleant (kontakt mot
SvSK):
(stabyhoundklubben.skf@gmail.com)
Patrik Belfrage
Genvägen 4
445 37 Bohus,
mobil 0737-36 58 75
2:e suppleant (kontakt mot
SDPK):
(v.ordf@drentklubben.se)
Niklas Öhrn,
Anders Ståhlsväg 9
271 57 Ystad,
tfn 0702-30 09 51 mobil: 0702-77 70 97
EFTERSÖKSGRENAR ordinarie:
Datum Plats
150822 Ånimskog, Värmland
Arrangör
SvSK
Domare
Ansvarig och/eller provledare
Pernilla Ryberg Sven-Erik Pettersson
SÄRSKILDA PROV eftersöksgrenar:
Datum Plats
150701--1231 Diverse platser i Sverige, alla klasser
150701-1231
Diverse platser i Sverige, alla klasser
Max antal
15
Arrangör
GDHK
SBnK
SDPK
SRBS
SvSK
SWeiK
ODELADE JAKTPROV ordinarie:
Datum
Plats
Prov-typ
Arrangör Domare
Provledare/ ansvarig Max
antal
151003--04
Öland/Kalmar Rasmönstring/ odelat fält SWeiK
Anders Beskow AnnSofi Erixon
36
Adam Dschulnigg
VAKANT
DELADE JAKTPROV ordinarie:
Där inget ang klasser är angivet gäller att det arrangeras ukl, ökl och ekl
Datum
150828
150828
150829
150829
Plats
Harsa, Hälsingland
Pirtti, Kiruna
Harsa, Hälsingland
Pirtti, Kiruna CACIT
internationell skl
+ ukl, ökl ev ekl
150830 Harsa, Hälsingland
150830 Pirtti, Kiruna
Prov-typ
Skog
Fjäll
Skog
Fjäll
Arrangör
SWeiK
SBnK
SWeiK
SBnK
Skog
Fjäll
SWeiK
SBnK
150905
150905
150906
150906
150912
Skog
Skog
Skog
Skog
Fjäll
SWeiK
SBnK
SWeiK
SBnK
SBnK
Fjäll
Fält
SWeiK
SDPK
Fjäll
SBnK
Björkliden, Jörn
Åsele
Björkliden, Jörn
Åsele
Klimpfjäll
150912 Mittådalen
150912 Älviksholm, Nysäter /
Debutantprov ukl ökl
150913 Klimpfjäll
150913 Mittådalen
Fjäll
150913 Älviksholm, Nysäter
Fält
Debutantprov ukl ökl
150919 Falköping /UnghundsprovFält
150919 Gällivare
Fjäll
Fält
Rasmönstring
150920 Gällivare
Fjäll
150920 Falköping /UnghundsprovFält
Fält
150926 Tomelilla
Fält
Rasmönst
Fält
Rasmönstring
150927 Tomelilla
Fält
Domare
Lars Karlsson
Joachim Almgren
Adam Dschulnigg
B-O Johansson
Otto Håvard Rudi
Erling Vikman
Adam Dschulnigg
Otto Håvard Rudi
Erling Vikman
Magnus Norlén
Erling Vikman
Magnus Norlén
Erling Vikman
Öyvind Nagelhus
Erling Vikman
Lars Karlsson
Peter Nilsson
Provledare/ ansvarig
Mia Dahl INSTÄLLT
Lillemor Eliasson
Mia Dahl
Lillemor Eliasson
Max antal
6
12
6
24
Lisbeth Ericsson
Lillemor Eliasson
6
24
Anna Norlén
Tommy Markström
Anna Norlén
Tommy Markström
Tommy Markström24
6
7
6
7
Mia Dahl
Pernilla Ryberg
14
10
Öyvind Nagelhus
Erling Vikman
Tommy Markström
24
SWeiK
SDPK
Lars Karlsson
Peter Nilsson
Mia Dahl
Pernilla Ryberg
14
10
SWeiK
SBnK
SDPK
Ted Karlsson
Erling Vikman
Rolf Ryberg
Karin Ryberg
Lillemor Eliasson
Pernilla Ryberg
12
12
12
SBnK
SWeiK
SDPK
SRBS
Erling Vikman
Ted Karlsson
Rolf Ryberg
Patrik Sjöström
Lillemor Eliasson
Karin Ryberg
Pernilla Ryberg
Cissi Landén
12
12
14
14
SvSK
Rolf Ryberg
Pernilla Ryberg
12
SRBS
Patrik Sjöström
Cissi Landén
14
Datum Plats
Prov-typ
Arrangör
Fält
SvSK
151010 Falköping
Fält
SBnK
151010 Långtora, Enköping
Fält
SDPK
151011 Falköping
Fält
SBnK
Fält
SDPK
151017 Ervalla, Örebro
Fält
SWeiK
151018 Ervalla, Örebro
Fält
SWeiK
151022 Gotland
Fält
SWeiK
151023 Gotland
Fält
SWeiK
151024 Gotland
Fält
SWeiK
Fält
SDPK
Quasi’s Memorial VP
151025 Gotland
Fält
SWeiK
Fält
SDPK
151031 Tomelilla
Fält
SDPK
151101 Tomelilla
Fält
SDPK
Fält
SWeiK
Fält
SWeiK
151114 Tomelilla
Fält
SWeiK
151115 Tomelilla
Fält
SWeiK
151121 Falköping
Fält
SWeiK
151122 Falköping
Fält
SWeiK
Domare
Provledare/ ansvarig
Rolf Ryberg
Pernilla Ryberg
Peter Nilsson
Rita Prytz
Anders Beskow
Micke Svedberg
Peter Nilsson
Rita Prytz
Carl-Magnus Olofsson Micke Svedberg
Ingemar Roselin
Inger Ericsson
Ingemar Roselin
Inger Ericsson
Marcus Niklasson
Sigrid Agenäs
Nicke Niklasson
Sigrid Agenäs
Marcus Niklasson
Sigrid Agenäs
Gunnar Ericsson
Roger Johansson
Max antal
12
12
14
12
14
12
12
12
12
12
12
Nicke Niklasson
Gunnar Ericsson
Patrik Sjöström
Patrik Sjöström
Anders Beskow Adam Dschulnigg
Anders Beskow
Adam Dschulnigg
Nicke Niklasson
Nicke Niklasson
Ted Karlsson
Ted Karlsson
Sigrid Agenäs
Roger Johansson
Cicci Landén
Cicci Landén
Anders Sundvall
12
12
12
12
24
Anders Sundvall
24
Anci Niklasson
Anci Niklasson
Maria Qvarnström
Tina Ekström
12
12
12
12
Foto: Karin Gustafsson
SKKs jakthundskommitté
inga skrivbordsnissar!
Text: Eliza Kajanus
Tror du att Svenska Kennelklubben, SKK, inte
har något med jakthundar att göra? Fel! Jaktprovsregler och IT-stöd för jakthundklubbarna
är exempel på områden där SKK spelar en viktig
roll – liksom att bevaka jakthundsfolkets intressen i kontakt med myndigheterna.
Varje gång du startar på jaktprov med din hund
följer du ett regelverk – jaktprovsbestämmelserna –
som din specialklubb har arbetat fram och Svenska
Kennelklubben har godkänt. Detsamma gäller om du
startar på viltspårprov eller grytprov eller gör anlagstest i vildsvinshägn.
Och ansöker du om jaktprovschampionat har kriterierna för vilka meriter som ska ingå föreslagits av
specialklubben – och sedan fastställts av SKK.
Alla frågor som rör jakthundar sköts inom SKK av
en särskild kommitté: jakthundskommittén. Dess sju
medlemmar är alla aktiva jägare sedan många år och
samtliga är även jaktprovsdomare.
– Tillsammans har vi mer än 250 års erfarenhet av
jakt och täcker in de flesta jaktformerna med hund,
säger Britt-Marie Dornell, som tillträdde som ordförande för jakthundskommittén den 1 januari i år.
– Det här är inga ”skrivbordsnissar”, om någon trodde det!
Jaktetik viktig uppgift
Ansvar för jaktprovs- och championatbestämmelserna tillhör jakthundskommitténs grunduppgifter, men
kommittén arbetar även med mycket annat som rör
jakt. Dit hör jaktetiska frågor.
Den policy för fågelutsättning som SKK tagit fram
med bland andra Svenska Jägareförbundet och
Svenska Yrkesjägarföreningen är ett exempel på vad
kommittén gjort på det här området. Anlagsprovet i
vildsvinshägn, som syftar till att identifiera lämpliga
hundar för vildsvinsjakt, är ett annat.
– Vi jägare har ögonen på oss idag, konstaterar
Britt-Marie. Den aktuella djurskyddsutredningen
föreslår förbud mot att använda grävling för träning
av grythundar, liksom att utsättningen av fågel ses
över. God jaktetik är en förutsättning för att vi ska
få fortsätta att jaga och jaktträna som vi gör idag –
annars är inskränkningar i jakten högst troliga!
Bevakar jaktfolkets intressen
Jakthundskommittén representerar även svenska
jakthundsägares intressen gentemot myndigheter och
Här är ledamöterna i jakthundskommittén samt de personer
som är permanent adjungerade. Från vänster: Kjell Svensson (SKKs kansli), Conny Jakobsson (ledamot), Britt-Marie
Dornell (ordförande i jakthundskommittén), Willy Gustavsson
(ledamot), Freddy Kjellström (vice ordförande i jakthundskommittén), Hans Anderson (ledamot), Nina Karlsdotter (sekreterare i jakthundskommittén), Göran Johansson (ledamot) och
Tomas Larsson (ledamot).Foto: Eliza Kajanus
organisationer. Man har platser bland annat i Nationella Viltolycksrådet och Rovdjurscentret de 5 stora,
liksom i den internationella kennelklubbsorganisationens FCIs jakthundskommittéer.
En annan uppgift är att skriva remissvar till utredningar, till exempel till den nu aktuella jaktlagsutredningen.
– Vi försöker finnas med överallt där jaktfrågor diskuteras. Att etablera goda kontakter med den myndighet som ska förvalta Sveriges vilt blir en viktig
uppgift under de kommande åren.
Jakthundskommittén bevakar och följer också den
svenska rovdjursförvaltningen och hur rovdjursstammarna påverkar de traditionella svenska jaktformerna med hund.
Att medverka i förvaltningen av den ökande vildsvinsstammen och öka tillgången på fler utbildade
hundar för jakt och eftersök är ett annat prioriterat
område.
IT-stöd för jaktprov
Vid 2013 års Kennelfullmäktige, SKKs ”riksdag”,
fick jakthundskommittén ännu ett tungt uppdrag: att
utveckla ett it-stöd för jakthundsklubbarna som ska
underlätta hanteringen av jaktprovsresultat.
– Det här är något som många klubbar frågat efter
länge och som vi ser fram emot att ta fram i samar-
bete med dem, framhåller Britt-Marie.
Hon tror att många jakthundsägare ser SKK som en
organisation långt ifrån jägarens vardag. Den bilden
vill hon ändra på.
– Vi i jakthundskommittén har erfarenhet av det
mesta inom jakt och jaktprov. Vi finns här för att
hjälpa jakthundsklubbarna, vare sig det gäller regelrevideringar, provformer, regeltolkningar, dispenser
eller något annat. Att fråga om råd i ett tidigt skede
kan göra att arbetet i klubben går smidigare – och
faktiskt även förebygga konflikter.
– Min vision är att jakthundsklubbarna ska se jakthundskommittén som ett naturligt stöd och ett bollplank i sitt arbete.
Fotnot: Vill du veta mer om jakthundskommitténs
arbete, besök www.skk.se. För att kontakta kommittén, e-posta till jhk@skk.se, eller skriv till Svenska
Kennelklubbens Jakthundskommitté, Att. Nina
Karlsdotter, 163 85 Spånga.
Diskutera etiken!
Acceptansen för jakt är hög i Sverige. Men kritiker
finns. God jaktlig etik är jägarnas bästa försvar.
Vi jägare gör mycket för viltet. Vi stödutfodrar och
biotopförbättrar, vi skjuter bara av överskottet och vi
tar väl hand om viltet efter skottet. Men hur framstår vi egentligen i omvärldens ögon? Svaret är: det
beror på. En ny doktorsavhandling från Sveriges
Lantbruksuniversitet, SLU, visar att acceptansen för
jakt är högre än någonsin i Sverige. 84 procent av
svenskarna accepterar jakt, en klar ökning jämfört
med 1980, då bara 72 procent accepterade jakt.
Jakten stöds alltså av en majoritet av befolkningen,
men det är ett villkorat stöd. Acceptansen är nämligen starkt kopplad till nyttan med jakten – framför
allt viltkött. Jakt för spänningens och avkopplingens
skull stöds av betydligt färre – 42 procent.
Jakten är ifrågasatt
– Jakten är idag ifrågasatt från olika håll, säger
Britt-Marie Dornell, ordförande i Svenska Kennelklubbens jakthundskommitté.
Siffrorna från SLU visar att det finns ett potentiellt
motstånd mot jakt från allmänhetens sida. Därtill,
påpekar Britt-Marie, finns intresseorganisationer
som motarbetar jakt som företeelse. De har många
– Diskutera etiken!
Det har aldrig varit så
viktigt som nu, säger
Britt-Marie Dornell,
ordförande i Svenska
Kennelklubbens jakthundskommitté. Foto:
Eliza Kajanus
Text: Eliza Kajanus
medlemmar och stora ekonomiska resurser för att
bedriva opinionsbildning i syfte att begränsa eller
förbjuda jakt.
Även den nya jaktlag som utreds just nu kan komma
att innebära inskränkningar jämfört med idag. Enligt
direktiven ska den svenska jaktlagstiftningen anpassas till EU-rätten – som i många länder föreskriver
bland annat kortare jakttider och striktare regler
kring jakt med hund än hos oss.
Hög etik viktigt
– Vad detta innebär för Sveriges jägare i framtiden
vet vi förstås inte än, men förändringar är troliga,
säger Britt-Marie Dornell. Att hålla en hög jaktlig
etik är det allra viktigaste vi kan göra för att värna
om de jaktliga möjligheter vi har idag. Vi måste visa
jaktskeptiker och jaktkritiker att vi kan hantera vår
frihet under ansvar!
Hon poängterar att hög jaktlig etik givetvis har ett
egenvärde, och att svenska jägare redan i stor utsträckning agerar på detta sätt.
– Men det som framstår som naturligt för jägare ses
inte alltid på samma sätt av icke-jägare. Att sätta ut
fågel är självklart för dem som håller på med stående
fågelhundar i södra Sverige, exemplifierar hon. Men
ska vi skapa förståelse för detta hos jaktskeptiker
gäller det att poängtera att vi därigenom förstärker
de vilda stammarna.
Liknande exempel finns även från andra jaktformer.
Hur förklarar vi inför en jaktmotståndare varför vi
inte skjuter haren första gången den visar sig under
stövardrevet? Att det händer att hundar skadas vid
vildsvinsjakt? Att gps:en gör att vi har bättre koll på
hunden – men därigenom också på viltet vi jagar?
Tänk som en jaktmotståndare!
– Oavsett vad vi jagar och om vi gör det med hund
eller ej finns inslag som kan verka tveksamma för
den som inte är jägare själv, säger Britt-Marie.
Hon betonar att det gäller att försöka tänka som en
jaktmotståndare. Vad kan kritikerna skjuta in sig på?
Hur kan vi bemöta dem?
– Gör etik till ett samtalsämne, med vänner, i jaktlaget, i rasklubben!, uppmanar hon. Ju mer vi diskuterar
de här frågorna, desto större är chansen att vi blir
medvetna om ”fallgroparna”.
Publicera med omdöme
Dagens it-teknik har gjort det möjligt att publicera
jaktberättelser, bilder och filmer på sociala medier på
bara några sekunder. Att kunna dela med sig av sina
upplevelser för sina vänner ”i realtid” är givetvis
fantastiskt roligt – men det innebär också en risk för
att icke-jägare och jaktmotståndare tar del av informationen.
– Ofta saknar de förkunskaper och förstår därför inte
det de ser – eller tolkar det fel. Sedan är steget till att
kontakta media eller myndigheter bara en knapptryckning bort, varnar Britt-Marie.
Det bästa rådet för att undvika detta är förstås att
publicera med omdöme. Att försöka se de bilder,
filmer och kommentarer man lägger upp ur jaktmotståndarens ögon – och ta bort det som verkar tveksamt.
– Kort sagt: att vänta en stund och tänka efter innan
man trycker på send!
Agera med ansvar
Framför allt gäller det förstås att som jägare handla
etiskt – att respektera gällande lagstiftning, att hålla
sig till jakttiderna, behandla viltet väl, bara släppa
hundar som är lämpliga för uppgiften och att vara
noga med säkerheten.
– Mycket av detta gör svenska jägare redan. Dessutom har vi stort naturkunnande och bedriver omfattande viltvårdsinsatser. Men ska vi ha vår frihet
kvar måste vi se till ha såväl medborgare, media som
myndigheter är på vår sida – och det kräver att vi
agerar med ansvar, säger Britt-Marie Dornell.
– Att fokusera på etiken har aldrig varit så viktigt
som nu!
Fotnot: Avhandlingen som nämns i artikeln heter
Traditional use of wildlife in modern society och
skriven av Per E. Ljung, Sveriges Lantbruksuniversitet, 2014.
Hur kommer filmen du lägger upp på Facebook eller Youtube att uppfattas av en person som inte vet något om jakt –
eller är jaktmotståndare? Fundera innan du trycker på send!
Foto: Eliza Kajanu
Möte för FCI Commission for Continental
Pointing Dogs 3 april i Italien med
efterföljande Europa Cup Text & foto: Marie Nylander
En liten rapport från mitt första FCI-möte i denna
kommitté, ett möte som har mycket mera att önska
måste jag tyvärr säga. Jag har förstått att det är mera
regel än undantag utifrån de rapporter jag tidigare
läst och som även mina övriga nordiska delegatvänner berättade.
Resan påbörjades redan tidigt onsdagen den 2 april
med flyg från Visby via Arlanda till Linate i norra
Italien. Dit kom även den norske delegaten Tore
Kallekleiv och trots att vi inte träffats tidigare så
hittade vi raskt varandra. Därefter blev det några
timmars väntan innan vi blev hämtade av den finska
delegationen. Ja det kan man faktiskt benämna den
Våra svenska domare som dömde på
EuropaCupen - Patrik Sjöström och Dag Teien..
eftersom den bestod av - förutom den finske delegaten Hannu Liedes - ytterligare fyra personer, där tre
är avelsråd för korthårig vorsteh i Finland. I deras
sällskap reste även ett svenskt avelsråd för korthårig
vorsteh, nämligen Ulf Granberg. De hade hyrt en
mindre buss, där både Tore och jag fick plats och
eftersom de landat på Bergamo-flygplatsen så hade
de bara en mindre avstickare in till Linate där de
välvilligt hämtade oss.
Därefter styrdes färden till hotellet utanför Alessandria. Vi tog oss senare in till Alessandria för en trevlig gemensam middag. Torsdag förmiddag ägnades
åt lite sight seeing i omgivningarna. När eftermiddagen så kom var det dags för själva FCI-mötet, vilket
avhölls på samma hotell där vi bodde.
Det italienska hemmalaget med flera SKF-raser.
Mötet öppnades av ordföranden Peter Bahlke och
det var totalt 16 delegater närvarande. Längst resväg
hade den från Brasilien. Vi enades om att förhandlingarna skulle föras på engelska med översättning
till den spanske medlemmen som uppgav att han
inte behärskar engelska. Övriga skulle däremot göra
det.
Ett enkelt konstaterande – det var få diskussioner
som skedde på engelska och varken jag, Tore eller
Hannu förstod speciellt mycket av det som avhandlades på franska, spanska eller italienska. Man kan
ju tycka att det skulle göras en sammanfattning på
engelska efter varje punkt, men det blev det bara när
vi efterfrågade det och knapp då ens.
No 1 och 2 i Prix Excellent med CACIT och R-CACIT.
Bakom står domarna.
Bracco in action.
Våra svenska domare i samspråk med
kommittéordföranden Peter Bahlke.
36* championship
Pievo Santo Stefano
Toscana Italy
25-27/10 - 2014
Nu så… äntligen hemma i swedala igen..
Det får ju bli en liten resume från årets äventyr i VM
cirkusen även denna gång… hoppas att ni står ut, i
annat fall så sluta läsa här..
Allt ihop startade ju på Långtora den 22/9 då det var
uttagning och i år så tror jag det var 16 hundar med
hugade förare som ville vara med. När uttagningen
var klar så var det 4 st ekipage som domare Patrik
Sjöström utsåg som dagens bästa och däribland så
var det min Elva och Michael Sjölanders Klimp.
Skoj... 2 Bretoner av totalt 4 hundar som ingick i
laget + Agneta med sin Lexsus som skulle vara med
i Hubertus tävlingen för damer..
Första steget var avklarat och nu så gällde det att
övertyga chefen på jobbet om viktigheten av en
plötsligt påkommen ledighet....
Även denna gång så hade vi anmält oss till de tävlingar som heter Medelhavscupen.. Det är ett alldeles
utmärkt sätt att få starta upp hundarna på de marker
som används på VM och dessa tävlingsdagar gick
hyggligt för mig och Elva då hon på andra dagen
gick i släpp mot en liten skarpsprungen bretonhane,
men det var Elva som hittade fågel x2 och skötte sig
med den äran och fick ett Eccelent i betygs protokollet.. Micke och Klimp hade inte riktigt den tur som
behövdes för de hittade ingen fågel på den tid som
erbjöds. Jag vet inte riktigt vilka placeringar som det
blev men det var många som gick till pris över dessa
dagar och vi svenskar med kontinetala hundar lyckades bara skarpa ihop ett Tresbon och ett Eccelent på
4 st hundar och 2 provdagar så det räckte dåligt till i
lagstriden..
VM invigningen som var på fredag gick ganska så
smidigt och även denna gång så var vi mäkta stolta
då vi gick in med hundarna och fick sjunga vår nationalsång.. Ja... det var
Du gammla du fria som
spelades trots vi var en brokig samling av nationaliteter i det svenska laget eller vad sägs om... En
Iranier, en Dansk, en Norsk och så resten av oss som
jag tror var födda i Sverige. :-)
Lördag och första VM dagen började som det brukar.. i ett litet halvkaos, men då jag haft förmånen att
vara med några gånger nu så har man vant sig och
tog inte så allvarligt på, att det mesta var försenat..
När det väl började springas med skyltar som det
stod vilket batteri/parti som skulle åka iväg blev det
Text & foto; Peter Nilsson
Invigningsdagen på VM fr.v Michael Sjölander,
Dag Teien, Amir Zand och Agneta Andersson.
Inmarschen till invigningen. Jimmy Johansson,
Anders Due och Peter Nilsson.
Michael Sjölander & Red Garlics Klimp.
Provmarkerna.
Pålamalms Elva.
däremot bråttom och allt skedde med en väldig fart.
Parkeringen som de flesta bilar (kanske ett hundratal) stod på var kanske inte större än ett normalt
småstads torg och då partierna skulle iväg så var det
nästan samtidigt och då gällde det att kroka på rätt
karavan för annars så blev det bekymmersamt att
hitta rätt.
När vi väl var ute i provmarkerna, som bestod
av ganska så små fält inbäddade mellan ridåer av
buskar och träd och hela tiden i en lutning som såg
ut som en ordinar slalombacke så gick det riktigt
smidigt. Tävlingsledningen hade ordnat med folk
som hämtade upp de som skulle ut i släpp och vi
knöddes in parvis i en liten jeep som bäst före datum
hade upphört för länge sedan och blev utkörda till
det område som skulle sökas av.
För det svenska laget denna dag så gick det riktigt
hyggligt då 3 av 4 startande ekipage av de kontinentala hundarna gick till pris och fick göra den oblig-
atoriska vattenapporten på eftermiddagen. Att se en
nervös Micke med Klimp göra detta värmde, och
när Mickes sista kommando "Kom till pappa" fick
Klimp att komma och lämna av så var jublet stort i
det svenska lägret.
Som vanligt så bestod VM:s andra dag av St:Hubertus tävlingen och då så var vi som bara deltog i det
vanliga VM:et på plats att stötta Jimmy, Amir, Agneta och Katarina som var de svenska deltagarna.
St:Hubertus tävlingen för er som inte känner till detta går i stora drag ut på att man jagar med egen hund
och blir bedömd av två domare map. effektivitet,
säkerhet och stil. Max poängen är hundra och är då
fördelad på både förare och hund. Detta är ett riktigt
trevligt sätta att prova på och nere i Europa så är det
en riktigt stor provform där det är många nålsögon
under lång tid som man ska passera för att komma
med på de stora tävlingarna.
JImmy och Hedängens G Tosca (Elsa) var på plats i
år också och gjorde sitt bästa men tyvärr så fann de
ingen fågel i den terrängen som de blev tilldelade.
Elsa sökte riktigt bra och de fick nästan en halvtimmes släpptid (20 min är normalt) men tyvärr så blev
det inte som vi hade hoppats på...
För Amir och hans Irlänska setter. Remkilens Qviss
så gick det bättre. Partiet som de startade i hade
marker där de hittade bra med fågel och då han efter
att tiden var ute
kunde redovisa två skjutna
Redlegs med två
skott så visste vi
att han låg bra
till... :-)
När väl alla partier var klara så
blev det barrage
mellan partivinnarna (Amir,
Robert Brennan
från Norge och
en Italienare
med en Breton)
och när detta var klart så
stod Amir som
Världsmästare St: Hubertus
slutsegrare...
2013 Davor Gmizic´& 2014 Amir Zand.
Tjohooo!!!
Naturligtvis så blev det lite firande på kvällen med
lite bättre mat än pizza som var på planeringen denna dag. Amir bjöd på champange och gratulationerna höll på länge i en tillställning där de flesta i det
svenska laget hade slutit upp, men det fick ju tyvärr
ske med måtta då det återstod en dag av tävlandet.
Måndag och sista dagen av tävlingarna började med
något så ovanligt som att redan 10 minuter efter
meddelad avresetid så kom sig alla partier iväg.
Resan uppför smala serpentinvägar gick som vanligt
i en hissnande fart och väl framme så kom allt igång
riktigt snabbt. Micke och Klimp lyckades riktigt
bra igen, men i det släppet som jag var ute i så hade
vi lite otur, då jag anmälde point till domaren och
rusade iväg för att avveckla detta kom parkamraten
och gick förbi Elva och reste fåglarna.... Par kamraten blev diskvalifiserad och Elva fick fortsätta men
tyvärr hittade vi inte någon mer fågel trots att domarna gav oss bra med tid.. Så kan det va!!
Podiet för VM presentationen.
Världsmästarhunden, Kontinentala raser 2014
Laf Od Pantica från Ukraina.
Anders Due berättar hur släppet gick till...
Men nog hade det gått riktigt hyfsat för det svenska
laget, eller vad sägs om detta...
Anders Due och Krageborgs Chivas
2 x Eccelent
Michel Sjölander och Red garlics Klimp
2 x Tres bon
Peter Nilsson och Pålamalmens Elva
1 x Tres bon
Dessa priser räknas sedan om i poäng för att skilja
om platserna både i den individuella tävlingen och i
lagtävlingen och när vi räknat lite så förstod vi att vi
låg bra till..
Senare på kvällen så var det prisutdelning och VM
bankett och alla hyllades som sig bör.
Det svenska laget fick denna gång besöka pris podiet
Prisbordet.
ett flertal gånger och det är tur att vi var begåvade
med öron för annars så hade nog leendena i våra
ansikten fått mungiporna att mötas någonstans mitt
på skallen... eller vad sägs om detta...
Anders Due kom total 2:a i den individuella tävlingen.
Svenska kontinentala laget 2:a
Amir 1:a och världsmästare i St:Hubertus
Katarina 3:a i St: Hubertus Spaniel
Katarina och Agneta 2:a i lag St:Hubertus Spaniel
Det finns så mycket mer att berätta om men jag har
försökt att hålla mig till de kontinentala deltagarna.
Men det måste ändå nämnas att Agneta med sina
Irsk. från Red Garlics lyckades fantastiskt bra under
hela veckan...Stort Grattis..
Vi Bretonägare kan återigen sträcka på oss för
Världsmästare individuellt blev även i år en Breton
vid namn Laf od Pantica som kommer från Ukraina
och hade en Italiensk handler.
Så var det över för denna gång... de 200 milen hem
gick ganska så lätt och gött va det för den resa som
vi hade på hemvägen förra året var inget som vi ville
uppleva igen.
Davor Gmizic´, Peter Bahlk & Amir Zand
Nästa år så kommer VM att avgöras i Serbien under Schweizisk flagga och man kan ju hoppas att
gökurens mästare kan klockan.. :-)
Peter och Elva
Hälsa
blodbanken
Text: SLU
Här på smådjurskliniken SLU har vi en
blodbank för hund. Det är endast hundens
blod som delas upp i olika komponenter
och förvaras, kattens blod förvaras inte.
Blodgivarkatterna kallas in vid behov.
Första kontakten
Precis som för oss människor som lämnar blod gäller det att blodgivarhunden
är frisk, men innan vi bokar ett besök för
undersökning och blodgivning vill vi veta
följande:
1. Att hunden väger minst 27 kg.
2. Om det är en tik får hon inte ha varit och
inte heller vara tänkt som avelshund. Det har att
göra med att tiken kan bilda antikroppar mot valparnas blod. Detsamma gäller om hunden fått blodtransfusion, då kan den heller inte bli blodgivare på
grund av ev. bildade antikroppar.
3. Lämplig ålder är 1-8 år, äldre hundar kan lämna
blod, men man vill inte introducera en hund som
blodgivare efter 8 års ålder.
4. Blodtappningen tar 5-10 minuter, därför måste
hunden klara av att ligga stilla på sidan under så
lång tid.
Foto: Marcus Frånberg/Sveriges Radio
5. Hunden ska vara svenskfödd och inte ha varit
eller planera att åka utomlands. Om dessa kriterier
uppfylls bokar vi en tid till veterinär för en klinisk
undersökning och blodgivning. I samband med blodgivningen tas även blod för att kontrollera hundens
hälsa och blodtyp. Blodet är i "karantän" tills provsvaren är klara.
Första besöket
Veterinären gör en grundlig fysisk undersökning och
bedömer hundens hälsa och kondition. Därefter tar
vi blodprov för kontroll av bl a hundens blodvärde.
Det är dessutom viktigt att hunden inte haft kräkningar, diarré, bitsår eller andra tecken på infektion
den senaste veckan. Om det som nämnts är bra kan
hunden lämna blod.
Blodgivningsproceduren
Ett litet område på hundens hals rakas och tvättas.
Där finns det blodkärl (jugularvenen) vi använder
oss av vid blodtappningen. Djurägaren är med hela
tiden och står vid hundens huvud som stöd och
sällskap. Kanylen sitter fäst vid en slang som leder
till bloduppsamlingspåsen. Vi vill ha ungefär 450
ml blod och tappningstiden är 5-10 minuter. Hunden
brukar inte visa några tecken på obehag av sticket.
När rätt mängd blod är uppnådd tas kanylen bort och
en kompress trycks mot stickstället en stund innan
hunden får resa sig upp.
Efteråt Stort beröm, godis, vatten och en stunds uppsikt
innan hund och djurägare kan gå hem.
Hemma gör man inga stora kraftansträngningar de
närmaste dagarna, normal motion rekommenderas.
En del av blodprovssvaren kan vi lämna ut innan
djurägaren går hem om så önskas, det vi skickar
iväg (för att få veta att hunden inte har någon fästingburen sjukdom) får vi svar på inom några dagar.
Om blodprovssvaren är bra kan hunden fortsätta att
lämna blod, vanligtvis en gång per kvartal. Samma
hälsoundersökning och blodanalys upprepas varje
år och hundens blodvärde kontrolleras inför varje
blodgivningstillfälle.
Blodanalys och blodtyp
Blodprovsanalyserna ger oss bland annat svar på
hundens elektrolytbalans, lever och njurfunktion
samt blodvärdet. Ett blodprov skickas till SVA för att
kontrollera att hunden inte bär på Anaplasma, före
detta kallad Ehrlichia. Denna undersökning samt den
kliniska veterinärundersökningen görs en gång om
året. Den kliniska undersökningen innebär en grundlig fysisk genomgång av hunden. Veterinären känner
igenom hunden, tittar på slemhinnorna, lyssnar på
hjärta och lungor mm. Hundens blodtyp bestäms
en gång, vid det första besöket. Enkelt förklarat:
det finns olika antigener som sitter på hundens röda
blodkroppar- erytrocyter. Dessa antigener har man
delat in i grupper. Den antigen som vi letar efter
heter DEA 1.1 = Dog Erytrocyte Antigen 1.1. Om
hunden har detta antigen är den DEA 1.1 positiv, har
den det inte är den DEA 1.1 negativ. En hund som är
negativ kallas för universalgivare. Negativa hundar
bör ej transfunderas med positivt blod, då detta kan
ge reaktioner.
Blodet
Blodet får först ”vila” innan det delas upp i olika
komponenter. Uppdelningen gör att en blodgiva kan
utnyttjas mer effektivt och man behöver bara ge av
den komponent mottagaren har brist på. Hållbarheten blir också längre. Efter vilan centrifugeras
blodpåsarna i en kylcentrifug. (Förutom uppsamlingspåsen finns två påsar till, fästa i ett sterilt slutet
system.) Centrifugeringen gör att erytrocyterna (röda
blodkroppar) hamnar längst ner i påsen, i mittenlagret lägger sig trombocyter (blodplättar) och vitablodkroppar, högst upp ligger plasman.
Dessa lager (förutom mittenskiktet som kasseras)
förs sedan över till varsin påse med hjälp av en
press. När blodet är uppdelat förvaras erytrocytkoncentratet i kyl och plasman fryses ner.
Alla våra blodgivarhundar blir vaccinerade enligt
gällande rekommendationer. De får 7.5 kilo foder
efter varje blodgivningstillfälle och fästingmedlet
ExSpot Vet eller Scalibor Vet (under fästingsäsong)
från Intervet Schering-Plough Animal Health.
För mer information kontakta
Sara Kivelä Löfberg, sköterska.
Tel. 018/67 29 66,
e-post: Sara.K.Lofberg@uds.slu.se
Universitetsdjursjukhuset, SLU
Ulls väg 12
Box 7040
750 07 Uppsala
Telefon: 018-67 10 00 (växel)
Presentation av en SKF medlem
Text: Emma Pettersson
Vad heter du?
Jag heter Emma och bor utanför Kristianstad tillsammans med min sambo Fredrik och våra hundar. Jag
har även två hästar, där jag försöker samordna en del
av hund- och hästlivet. Just nu jobbar jag som chef
för ett gäng kyrkogårdar i Malmö, men är på väg
därifrån för att prova på att arbeta som naturbrukslärare.
Hur började ditt hundintresse
och vilka hundar har du haft?
Jag är uppväxt på landet, med hundar, smådjur och
så jaktdelen. Mina föräldrar hade labradorer, så det
har alltid funnits hundar i mitt liv. Min pappa, farbror och farfar jagade ganska mycket och jag fick
följa med tidigt. När jag var 10 år fick jag min första
egna hund, en border terrier som jag då började gå
med på godsjakterna som drevkarl. Tyvärr dog hon
Choice vann skånemästaren i eftersöksgrenar 2014. Det
tidigt i en jaktolycka, så nästa hund blev ett impulsvar min sambo Fredrik som förde henne till 10-10.
köp i form av en tysk jaktterrier/border terrier, men
Foto: Emma Pettersson
tillsammans med henne lärde jag mig massor.
Eftersom mina föräldrar hade höga krav på mitt
hundägande fick jag även gå på brukshundsklubben, dit
de körde mig minst 2 dagar i veckan tills jag fick körkort ganska många år senare. Jag blev tidigt aktiv i Sveriges Hundungdom, så jag är fostrad både av de gamla
jaktgubbarna och via brukshundsklubben.
När jag var 18 år skaffade jag den första weimaranern,
Loka. Sen har det blivit två till, Fortune och Choice.
Vilka typer av jakt ägnar du dig åt?
Jag tränar massor av jaktträning med hundarna, men
själva jakten för min egen del har jag lagt på hyllan för
tillfället. Jag hinner helt enkelt inte. Men ibland går vi
som hundförare fortfarande.
Fredrik jagar en del dovhjort och vildsvin på vakjakt.
Vad jagar du med din hund?
Innan har det varit allra mest drevjakt, godsjakter, där
Choice tränar viltspår i skogen.
hundarna fått agera kortdrivare. När jag hade terriers så
det funkade väldigt bra, men faktum är att mina weimaraner funkat helt okej som kortdrivare också. Men de är
lite för stora, skaderisken är lite för stor, så vi har avstått det tills det kommer in en ny terrier i våra
liv. Vi har hjälpt till en del på ånkejakt (andjakt på skånska) som apportörer, vilket är väldigt roligt
och fartfyllt. Nu inriktar vi oss mest på fältdelen och allt som följer med det.
Mina 3 weimaranerflickor.
Från vänster Forutne, Choice & Loka.
Foto Emma Pettersson
Min härs chili, Emma & Loka efter en Hubertusjakt.
Foto: Thore Banke.
Varför blev det weimaraner
som jakthund?
Jag hade fått för mig att jag skulle tävla i lydnad och det funkade inte så bra med min terrier.
Så jag skulle ha en jakthund som kunde vara
allround och som jag kunde tävla lydnad med,
trodde jag. Kristina Granath skulle ta en sista
kull på sin Gosan som var lydnadschampion, så
då tänkte jag att mer perfekt kunde det inte bli.
Sen blev det ingen lydnad ändå med Loka, jag
tyckte det var ganska tråkigt och det slutade med
att jag gick över helt till den något friare jaktträningen som inte alls var lika uppstyrd. Det har
passat mig mycket bättre.
haft hund innan Choice, jag var lite rädd att han
skulle förstöra träningen, samtidigt som han ju
måste få lära sig. Så han fick börja med shaping
med hjälp av klicker och har lärt henne allt möjligt skit som man sällan har jättemycket nytta
av, typ spela död, rulla runt, buga, gå slalom
mellan hans ben, alltså freestyle-övingar. Vilket
Vad tränar du med din hund?
Allt möjligt som är kul. Vi spårar, tränar agility, apportering, fält, freestyle. Min sambo hade
Fredrik & Choice på prov.
jag kan tycka är underskattat i jaktvärlden, för
allt som är kul och samarbete mellan hund och
förare stärker relationen. Men så blev det en
husse-hund av henne också.
Kullsyskonen Choice och Chili när de i unghundsklass tog sina 1:a pris.
Foto: Fredrik Jönsson
aldrig
Hur ser ditt jakt- och träningsår ut?
Våren ägnar jag mycket åt att spåra. Vi är försiktiga med att ha hundarna lösa i skog och mark
under våren, men har ett område som funkar bra
att spåra på. Så då lägger jag mycket viltspår
under den perioden, kombinerat med vår vanliga träning.
När försommaren kommer brukar vi börja
vattenträningen, både apporteringsövningar
och motionssim. Dessutom ligger vi massor på
stranden, det är riktig hårdträning det.
Sen närmar sig hösten och då är det fågel för
hela slanten, efter att eftersöksgrenarna är avklarade.
Under hela året rider jag med hundarna, det är
hittills den absolut bästa motionsformen för
oss. Hundarna kan välja underlag och det tar
inte timvis att komma runt 2 mil. Dessutom
kan jag välja mer varierad terräng än om jag till
exempel cyklar. Min sambo löptränar en del, så
då tar han med sig hundarna.
Träningsmässigt tycker jag att apporteringsträning är en kul grej som man kan utveckla
i det oändliga och utföra i stort sett överallt,
så det pysslar vi mycket med. Vi brukar träna
ihop med retriverfolk, för att få nya utmaningar.
Dessutom tränar vi ganska mycket med klicker, har lärt in flera jaktmoment med klicker och
håller överlag på med positiv träning. För att det
är kul helt enkelt.
Jag & Loka på drevjakt. Skönt med en paus.
Foto: Dan Thorsson
Känns det viktigt att jaktmeritera din hund?
Ja. Det känns viktigt eftersom de faktiskt är en
jakthund som ska kunna prestera efter avelsmålen. Proven är just prov, inte en tävling, för att
kunna mäta avelsarbetet. Om folk inte meriterade skulle vi få gissa åt vilket håll rasen var på
väg.
Berätta gärna om ett jaktminne du har, en lyckad jakt eller
kanske något som inte alls
blev som du tänkt.
Jag har mycket minnen från när jag gått med
hjärtat i halsgropen. Hundar som inte kommer
tillbaka, som korsat vägar eller bara varit borta för länge – det fanns ju faktiskt en tid innan
GPS:en.
Jag har burit ut skadade hundar ur skogen, kört
i ilfart till djursjukhus och legat sömnlös över
skadade hundar, tyvärr är det väl det jag minns
mest. På det viset är det ganska skönt att det inte
blivit så mycket jakt senaste året.
Anekdotsmässigt är nog ändå det roligaste när
en av mina jaktkamrater klättrade upp i en liten
Emma & Choice när de vann skånemästarna 2013.
Foto: Fredrik Jönsson
gran för att undkomma en ilsken, skadeskjuten
sugga. Det är en legendarisk historia, som nog
blir bättre varje gång den berättas.
Vilka hundar har du hemma, vad
har de för styrkor och
svagheter?
Choice är 4 år, J SE VCH Skyttens Nektar Silver. Choice har enormt hög jaktlust, träningslust
och bara en stor livsglädje. Hon är skarp, intensiv och väldigt mycket hund, trots sina 24 kilo.
Hennes nackdel är att det hinner hända ganska
mycket innan hon har tänkt efter. Hon är instinktiv och reagerar blixtsnabbt. Så det har tyvärr
förolyckats ett par tamhöns i farten och hon har
lyckats ta nån hare som tryckt. Men hon brukar
i alla fall ha en fin avlämning. En otroligt rolig
hund med en outtömlig energi.
Jag har min 11 år gamla SV -05 SE VCH Pasquinel´s Cholena, Loka. Hon är inte alls någon
fantastisk jakthund, men hon har ett otroligt stort
hjärta där bara matte finns. Tyvärr var det den
hunden jag tragglade otroligt mycket tävlingslydnad med, vilket inte gjorde något för hennes
jaktegenskaper då hon är väldigt förarbunden i
sig själv. Men hon är trygg i sig själv, vänlig och
i stort en trevlig hund.
Jag har även haft ett långhår, Bromhunds Fab
Choice i den obligatoriska weimaraner stilen.
Foto; Emma Pettersson
Fortune, som jag tog över från Kristina Granath.
Tyvärr fick jag ta bort henne förra året pga ålder.
Fortune var en otroligt vänlig hund, jaktmässigt
ingen större stjärna, men hon var en duktig apportör så hon fick dammas av till ånkejakterna.
Hur skulle du beskriva weimaraner som ras?
Allsidig, smart, atletisk, modig, instinktiv. Sen
finns väl allt där emellan, men jag föredrar den
typen.
Vad är roligast med att ha
hund?
Det måste vara alla människor som man möter i
olika sammanhang faktiskt. Vi brukar ha så himla kul när vi tränar tillsammans eller går prov, så
då kvittar det om det regnar på tvären hela dagen
Vad är ditt jakt- och träningsmål för i år?
Vi ska fortsätta med fältdelen, det ska bli elit
nästa år har jag bestämt. Sen har jag en idé om
att gå fullbruksprov så småningom, så det blir
lite mer målinriktad träning inför det. Också ska
vi gå elitspår, det spåret som sweisshundarna går
för sina championat, mest för att det är en kul
grej. Kanske blir det en sväng in på någon utställning och se om vi kan få nåt såndära cert.
Rasens historia
Text: Lisa Manfredsson
Drentsche Patrijshond
är en gammal ras som
utvecklades redan på
1500-talet. Ursprunget är
spaniel som via Frankrike kom från Spanien. I
Nederländerna kallades de
allmänt för rapphönshundar. Rasen är främst släkt
med kleiner münsterländer
och épagneul francais.
Drenten Nimrod, som den ursprungliga standarI provinsen Drenthe, i
den skrevs utifrån.
nordöstra Nederländerna,
hölls dessa hundar renrasiga.
Där blandades de inte med
andra raser, vilket gjordes på
många andra håll. Hundrasen
användes först och främst av
bönderna i Drenthe. De hade
bara råd att hålla en hund på
gården, mångsidigheten var
Drent innan rasen blev erkänd.
därför viktig.
År 1943 erkändes rasen officiellt av Nederländska Kennelklubben. År 1944 skrevs
och godkändes den första rasstandarden. År 1948, bildades
den Nederländska rasklubben
”De Drentsche Patrijshond”.
Populationen var liten och
några fåtal entusiaster tog
tag i restaurering. Ett gediget
avelsarbete påbörjades för
att rädda rasens fortlevnad.
Det genomfördes bland annat
Drentar finns avbildade på många gamla
mönstring av individer utan
nederländska målningar.
stamtavla men som kunde vara
rasrena. Vissa höll måttet och fick registreringsnummer, dvs. kunde
användas i avelsarbetet.
Mellan 1944 och 1958 fanns inte fler än 341 inskrivna hundar med
registreringsnummer och enbart 71 hundar med stamtavla. Antalet
individer ansågs vara för få för rasens fortsatta överlevnad.
År 1964 skickade rasklubben en ansökan till Nederländska Kennelklubben om att lätta reglerna för att erhålla registreringsnummer
på en drentsche patrijshond utan stamtavla. År 1965 lättades reglerna upp av N.H.S.B. och fler kunde nu användas i avelsarbetet.
Hemsida: www.drentklubben.se
Plusgiro: 644 557-1
Bankgiro: 876-2023
Styrelse
Ordförande:
Krister Ramström, ordf@drentklubben.se
Vice ordförande:
Niklas Öhrn, v.ordf@drentklubben.se
sekreterare:
Rosmarie Alsin, sekr@drentklubben.se
Kassör/webmaster:
Patrik Gunnarsson, kassor@drentklubben.se
Ledamot:
Lotta Hjelm, lotta.hjelm@drentklubben.se
Ledamot:
Nina G. Hauge
Ledamot:
Lotta Nerelius
Ledamot:
Heidi Svensson
Suppleant:
Karin Eriksson
Ulrika Gren
Ledamot (Avel):
Janny Offereins-Snoek
Ledamot (Hälsa):
Bart van der Pol
Ledamot (Jakt):
Klaas de Vries
Jaktprovsansvarig:
Rosmarie Alsin,
Ryrsvägen 13,
464 71 Köpmannebro,
mobil: 070-546 69 44,
rosmarie.alsin@telia.com
Medlemskap
Huvudmedlemskap: 300 kr
Familjemedlemskap: 75 kr
Nyblivna drentägare: 150 kr kr (huvudmedlemskap)
första medlemsåret.
För att bli medlem mailar man namn, adress, epostadress och telefonnummer till kassor@drentklubben.
se och betalar in medlemsavgiften på klubbens PG
eller BG.
bli medlem!
För att bli medlem behöver du göra två saker:
- Maila dina uppgifter med namn, adress, epostadress
och telefonnummer till kassor@drentklubben.se
- Betala in medlemsavgiften. Årsavgiften för huvudmedlem är 300 kr. För detta belopp blir man även
direktmedlem i Specialklubben för Kontinentala Fågelhundar (SKF). Familjemedlem 75 kr.
Medlemsavgiften sätts in på PlusGiro 644 557-1 eller
BankGiro 876-2023. Kom ihåg att märka betalningen
med ditt namn.
DRENTSCHE PATRIJSHOND
”Drentsk rapphönshund”
Bondens arbetande hund
Text: Elisabeth Gilek i samarbete med Janny Offereins-Snoek
I provinsen Drenthe var de flesta invånare historiskt sett bönder
med egen jaktmark i anslutning till bondgården. Man behövde en
mångsidig hund som fungerade vid allroundjakt, men även som
gårds- och familjehund. Jaktmarkerna var på den tiden ganska små,
varierade och buskrika, därför krävdes det att hunden höll nära
och god kontakt med sin förare och villigt tog sig igenom taggiga
buskar och snår, simmade över kanaler och sökte av leriga diken
och sumpmark. Dessa rastypiska medfödda egenskaper – att anpassa sig efter terrängen och söka av all slags mark, hela tiden med
Nederländsk drent i sockerbetsfält.
Foto: Elisabeth Gilek
bibehållen kontakt – har tagits väl tillvara på när drenten, som vi
kallar den här i Sverige, har utvecklats mot att främst användas som
stående fågelhund och apportör. Liksom de flesta andra kontinentala stående fågelhundsraser går den dock utmärkt att använda även
vid jakt på hår- och klövvilt, liksom vid sjöfågeljakt. Det anses inte
rastypiskt med rovviltskärpa.
Rasens typiska karaktär av att vara både aktiv och arbetsvillig, positiv och glad i människor och andra djur, samtidigt som den vaktar
sin gård och sitt hus, hänger nära samman med den mångsidighet
som bönderna i Drenthe eftersträvade. Det var på den tiden mycket
fattigt i Drenthe och det behövdes en hund som kunde användas
till det mesta, till och med att driva in kor och får till stallet och dra
kärror. Det anses idag viktigt att behålla alla dessa drag – som jakUnge Viggo vattenapporterar
thund, familjehund och vaktande allsidig gårdshund – för att rasens
särdrag ska bevaras. Även om det har varit, och är, vanligt att olika
uppfödare inriktar sig på att avla antingen på jaktlusten, vaksamheten eller utseendet, talas det numera
allt oftare om att man bör ta alla dessa egenskaper, inklusive mentaliteten, i beaktan vid avelsarbetet för
att behålla drentens fina ursprungskaraktär.
Som fågelhund gör rasens anpassningsbarhet att den fungerar lika
bra på en stubbåker som på jakt i tät skog eller på fjället. Den anpassar naturligt fart och vidd efter terräng. Många drentar, men inte
alla, rör svansen i en hög och rund rörelse när den får vittring på
vilt. Ståndet är fast, med huvud,
kropp och svans i en linje. Det
händer att vissa individer rör
svansen något. Hunden väntar
tills föraren är nära, och om det
dröjer tittar den efter föraren.
Drentar på hed i Drenthe.
Drenten är en utmärkt fjällhund. Foto:
Elisabeth Gilek
Idag, när marker ofta är större
och mer öppna än förr i tiden i
Drenthe, jagar många drentar med större vidd och högre fart än vad
som beskrivs i rasstandarden. Där står även att rasen behöver föga
utbildning då den är naturligt lydig, vilket många drentägare anser
något missvisande. Min egen uppfattning, som tidigare ägare av
weimaraner och pointer, är att en drentsche patrijshond behöver
lika mycket fostran som vilken annan fågelhundsras, även om
drenten överlag är en mjukare hund än weimaranern och saknar
den rasens skärpa. Drentens energiska och ibland envisa karaktär kräver, särskilt under de första åren eller två, en konsekvent
och ibland fast (men inte hård) hand. Med detta sagt har drenten mycket ”will to please” och en drent som får tydliga ramar
har en naturlig vilja att vara sin ägare till lags.
Drenten är en god apportör och oftast mycket mjuk i
munnen.
Foto: Rolf Ryberg
Drenten är en
utmärkt apportör,
Storm står för fasan.
både på land och i
Foto: Jennifer Asplund.
vatten. Många individer
apporterar spontant. I Nederländerna prövas långt fler drentar på apportprov än på fält, då möjligheterna att träna och
pröva sin hund på fält är färre än vad gäller apportering. För
övrigt är apportproven där av samma slag som för retrieverraserna, dvs. långt mer omfattande än våra eftersöksgrenar
och apportdelen på jaktprov. Drenten kan även med fördel
användas till eftersök av skadskjutet och trafikskadat vilt. På
senare år har många svenska drentar blivit viltspårschampions och flera används idag vid praktiskt eftersök.
Sammanfattningsvis är drenten en arbetshund som behöver
mycket motion och många mentala utmaningar. Jagas och
jakttränas den inte med, behöver den få utlopp för sina medfödda behov genom andra aktiviteter. Eftersom den älskar att vara ute tillsammans och är med på det mesta är naturpromenader, fjällvandringar,
drag med släde eller vid skidåkning (efter 1,5 år) perfekt för en drent. Alla slags spår och sök där hunden får använda nos och hjärna är också bra aktiviteter, liksom självklart lydnadsträning
Bäst är ändå, anser jag, att en hund som har så tydliga
jaktliga anlag även får arbeta med de uppgifter som den
avlats för. Den egna hunden mår bra och rasens jaktliga
egenskaper bevaras. Man måste inte vara jägare för att jaktträna sin hund. Som sagt, det är rasens mångsidighet – som
jakthund, familjemedlem och vaktande gårdshund – som
utgör drentens härliga karaktär. Inte för inte hette den drent
(som finns på bild i artikeln ovanför), som rasens standard
skrevs utifrån, Nimrod, vilket ju betyder ”duktig jägare” efter den bibliske personen Nimrod. Tidigare, innan rasen var
erkänd, kallades drentsche patrijshond, drentsche jachthond
(”drentsk jakthund”) eller drentsche vogelhond (”drentsk
Wesley med nyskjuten hare.
fågelhund”), nu är namnet drentsche patrijshond (”drentsk
Foto: Nina G. Haug
rapphönshund”), på tyska drentsche rebhuhnhund. I Nederländerna är rapphönsen fridlysta sedan trettio år tillbaka och jaktmöjligheterna överlag mycket få. På
vårfältproven får man dock ännu jaga, utan att fälla, rapphöns. Och fasaner är, trots stort motstånd, fortfarande jaktbart i Nederländerna för dem som har tillgång till jaktmark. Vi i Skandinavien har alltså en
unik möjlighet att använda våra drentar till den slags jakt som rasen var ämnad för och kan därmed bidra
till att bevara rasen så som den mångsidiga hund den är och var. Inte bara för bonden, utan även för alla
dem som älskar, och kommer att älska, rasen drentsche patrijshond, med alla de fina egenskaper den har.
Vinter i fjällen
Text & foto; Elisabeth Gilek
Jag älskar fjällen, men mest av allt älskar jag
vårvintern där, när solen återvänder och äntligen
värmer, trots metertjockt snötäcke och isande
vind. Snart är den här – vårvintern – den allra
bästa tiden för vinteraktiviteter till fjälls för dig
och din drent. Här följer lite tips om vad man kan
göra när hunden får följa med på fjällsemestern.
Drag i skidspåren
I de flesta preparerade spår i fjälltrakterna, både
under och ovan trädgränsen, är det tillåtet att ha
med sin hund. Bredvid det dragna spåret finns en
plan skatingsida där hunden kan springa. Du kan
välja att åka i det spårade eller på skatingsidan.
Vad behöver jag då för att komma
igång?
Rätt utrustning är en bra investering. Dragselen
bör vara sådan att hunden belastas rätt, dvs. över
bringan och sedan rakt bak över rygg och svans.
Du behöver ett hundförarbälte och i det kopplar
du en 2,5 – 3,5 meter lina, gärna med expanderdel
som motverkar kraftiga ryck. Linan fästs i hundens sele och ni är redo att ge er av!
Drenten har, som ni vet, en naturlig och medfödd
vilja att dra. Utmaningen blir därför oftast inte att
få din hund att springa och dra dig framåt i spåret,
utan att lära den att ta det lugnt i, till exempel,
nedförsbackar eller på ojämna isiga sträckor. Ett
tips är att ploga när det går brant utför och hålla
igen hunden med linan. Då lär den sig snart att
den inte kan dra dig i dubbel fart nedför backarna. Ett annat tips, om man känner sig lite ostadig
och kanske inte har åkt så mycket längdskidor, är
att åka på stålkantade turskidor, även i det preparerade spåret. Då går det inte fullt lika snabbt,
men blir betydligt lättare att manövrera i kuperad
terräng.
Börja med kortare sträckor på några kilometer så
att hunden lär sig och öka sedan gradvis, därefter
klarar de flesta hundar tjugo kilometer eller mer
utan problem. Var dock uppmärksam på din hund
och kräv aldrig mer av den än den orkar!
OBS. att man bör vänta med drag tills hunden
är färdigväxt, vid ca.1,5 år. Det går dock bra att
vänja den unga hunden vid sele och att dra kortare
sträckor på några hundra meter eller så. Då kommer ni vara redo att börja på allvar vid 1,5 år!
Ospårade vinterleder
Sverige är fantastiskt med alla markerade
vinterleder som går kors och tvärs över våra fjäll.
På vårvintern har dessutom snön packats och skare
bildats på många håll så att det blir lättare att ta sig
fram både för oss och hundarna.
För att ge sig ut på dagstur är det bra att ha breda turskidor med stålkanter och turstavar, en lätt
ryggsäck för matsäck och extrakläder mm, sittunderlag och, beroende på väderlek och terräng,
sedvanlig säkerhetsutrustning. Du bör ha med dig
förarbältet, dragselen/brett halsband och linan/expanderkopplet, så att du vid behov kan ha hunden
kopplad. Oftast kan du dock låta den följa er fritt,
åtminstone fram tills hundsläppstiden är över (30
april i norra Sverige).
Vill man och orkar, rekommenderar jag varmt att
gå på flerdagstur. Svenska Turistföreningen har ett
väl utbyggt nät av fjällstugor och fjällstationer som
man kan skida mellan. Dessa erbjuder bra övernattning med självhushåll, bastu och ibland lagad mat.
Ni hittar information på STF:s hemsida. Där finns
dessutom utförliga råd om vilken utrustning som
är bra att ha med, samt annat smått och gott som
är bra att veta.Det är praktisk att lägga packningen i en fjällpulka istället för att bära den på ryggen och att sedan lära sin drent att dra. Det finns
många bra märken och modeller på fjällpulkor att
välja bland. Hos oss har det blivit så att hundar och
människor turas om att dra!
Ta snövesslan upp
På många håll i fjällen finns möjligheten att ta
snövessla eller bandvagn upp på fjället. Ofta går
sådana turer till en våffelstuga eller fjällstation. Inte
alla våffelstugor (även om det förekommer) tillåter
hund inne, däremot har alla fjällstugor (och fjällstationer) rum för övernattning med hund.
Hur som helst är det ett utmärkt – och garanterat
flåsfritt – sätt att ta sig upp på fjället, kanske för en
kortare skidtur i närområdet eller som startpunkt
för en längre tur. Jag har ännu inte hört talas om en
bandvagn, snövessla eller skotertransport som inte
tillåter hund. Är det skoter, eller skotersläp, tänk
på att det kan vara bra med en ganska tät sele på
hunden att hålla i om du behöver ha den i knäet.
Jaktträna
Är ni roade av jakt kan en fjällsemester vara ett bra
tillfälle att även träna er hund för vinterjakt. Själva
jakten på ripa är slut den 28 februari i Jämtlands
län och den 15 mars i Västerbottens och Norrbottens län men via www.smavilt.se kan ni även
därefter köpa hundträningskort för en billig peng
på statens mark och själv ge er ut på skidor tillsammans med er hund. Bra att ha är så klart GPS (om
man inte är mycket bekant med markerna), samt
eventuellt startpistol och långlina om man känner
att man behöver och vill använda det.
Att tänka på
Det kan vara fantastiskt soligt
och behagligt i fjällen under
vårvintern, men även ibland
extremt kallt och blåsig. Därför
är det viktigt att man vid turer dels har rätt utrustning (se
STF:s hemsida) och att man
tänker på följande för hunden:
Ilse och Merel på fjället
Ett varmt täcke, renskinnsfäll eller värmepåse för
den att användas under längre raster, behållare för
vatten som hålls vid icke frystemperatur och gärna
extra mat, energirikt färsk/mjukfoder att ges efter
ansträngande etapper. Bra tips är även att raka eller
klippa bort hår mellan trampdynor och tår, annars
fastnar gärna snö där, vilket irriterar. Investera
också i en vattenfri tass-salva och smörj in hundens tassar ofta med det – det skyddar mot sprickor och irritation, men även mot att snön fastnar. Vi
hård skare kan man sätta tass-skydd (små sockor)
på hunden för att förhindra skärsår, det finns att
köpa i hund/jaktbutik.
Och sist men inte minst: Unga hundar ska
självklart läras in i och animeras till dessa aktiviteter, men tänk på att de är unga och anpassa aktiviteterna därefter. En bra måttstock är 1,5 år för allt
som innebär drag och ca. 8-10 månader för övrigt
där hunden springer fritt, dock med extra koll på
om unghunden blir trött.
Lycka nu till! Jag hoppas verkligen att ni – om inte
just detta år – någon gång tar er upp till fjällen under vårvintern och får uppleva hur underbart det
kan vara då!
Gammel dansk hönsehundklubben
Rasens historia
Text: Anna-Lena M Nei
Gammel dansk hönsehunds historia i Sverige börjar på 1970 talet.
Då ska, enligt uppgift från den danska klubbens dåvarande ordförande Knud Pedersen, ha exporterats två hundar hit från Danmark. Tyvärr finns inga uppgifter nedskrivna om denna import och
hundarna har inte registrerats hos SKK. Att uppgifterna troligtvis
ändå stämmer beror på att uppgiftslämnaren, Knud Pedersen, som
tyvärr gick bort för några år sedan, var ett levande uppslagsverk
när det gäller GDH:ns historia. Han var klubbens ordförande i
hela 26 år, mellan 1959 och 1985 och var aktivt intresserad av
rasen några år in på 2000-talet.
Den första GDH som inregistrerades hos Svenska Kennelklubben
(SKK) var en tik vid namn Blackie. Hon föddes i Danmark 1977,
men inregistrerades inte i Sverige förrän 1982.
Samma år registrerades också den första svenskfödda GDH
kullen, född 26 september 1982. Mor till denna kull var just ovan
nämnda Blackie. Pappa var en annan dansk import, Jack född 23
Mars 1981. Denna kull bestod av sju valpar, två hanar och fem
tikar. Den enda av dessa valpar som skulle komma att användas
i avel var en av hanvalparna, Acki. Han blev far till kull nummer
två här i Sverige. Kullen, sex hanar och sex tikar, såg dagens ljus
26 juni 1989. Mor till valparna var Zenta, född i Danmark 5 Maj
1987 och registrerad i Sverige 1988.
Nu skulle det dröja till 1994 innan några nya ”gammel danskar”
skulle beträda svensk mark. Denna gång var det danska kennel
Slettehaven´s som skulle ta en av sina parade tikar till Sverige.
Tiken, som hette Slettehaven´s Ernestine, var parad med en hanen
Samson. Tiken och uppfödarna återvände sedan tillbaka till Dan-
Hemsida: www.gdhklubben.se
PlusGiro: 45 25 57-2
SWIFT: NDEASESS
IBAN: SE 09 9500 0099 6042 0452 5572
Styrelse
Ordförande, avelsansv, viltspår:
Anna-Lena M. Nei, ordforande@gdhklubben.se
Vice ordförande:
Maria Ehrenberg, viceordforande@gdhklubben.se
Sekreterare (möte), valphänvisare:
Lena Halvars, valphanvisare@gdhklubben.se
Sekreterare (klubb):
Anette Elg, sekreterare@gdhklubben.se
Kassör, Utställningsansvarig:
Annika Rönnings, kassor@gdhklubben.se
PR-ansv:
Ingegerd Aulén Frederikesen, ingaul@tele2.se
MEDL. AVELSRÅDET:
Kerstin Grahn, kakgrahn@gmail.com
Suppleant Redaktör:
Eva Gärdsmo Pettersson, redaktor@gdhklubben.se
Suppleant Webbredaktör:
Lars Ledin, lars@bjarme.se
ADJ. Provansvarig jakt-/viltprov:
Yvonne Hansén, nuitstaxar@hotmail.com
Adj. avelsfrågor:
Sören L Poulsen, slyngbak@yahoo.dk
Adj. avelsfrågor:
Kim Mortensen, kimmortensen5@gmail.com
Medlemskap
Familjemedlemskap: 50 kr
Medlemsavgiften inbetalas på klubbens Plusgiro. Uppfödare som anmäler sina valpköpare som medlemmar
betalar 150:-/hund för dem som är bosatta i Sverige.
För valpköpare bosatta utanför Sverige betalas full
avgift d.v.s. 300:-.
bli medlem!
Vill du bli medlem i GDH-klubben?
Du får klubbens tidning som kommer ut med 4nr/år.
Dessutom kommer klubben att ordna olika aktiviteter och
träffar där du har möjlighet att umgås med andra GDHägare och deras hundar. Du blir också automatiskt medlem
i vår specialklubb, SKF (se under länkar). Därigenom har
du tillträde till alla de övriga i specialklubben ingående
rasklubbarnas provverksamhet mm.
mark efter att valparna, en hane och tre tikar, sålts till
svenska ägare.
1996 kom ytterligare en dansk import till Sverige, tiken Flika. Flera resor gjordes till Danmark för att para
henne, men tyvärr misslyckades försöken.
2001 registrerades den första GDH kenneln hos SKK.
Kenneln fick samma år möjlighet att leasa en avelstik
från Danmark. Tiken var Mølbyegård´s Sandy. Hon parades med hanen DkUch NordV-96 Markpr. Frydensbjerg Aslan. I februari 2001 kom hon till Sverige och
den 2 mars samma år födde hon en kull bestående av
fyra hanar och fyra tikar. Samma år föddes också en
kull på Hönö, Göteborg. Föräldrarna till kullen var
två importer från Danmark, Frydensbjerg Jack och
Aastrupgaard Tasja. Båda dessa hundar kom hit som
juniorer år 2001. I deras kull föddes tolv valpar, åtta
hanar och fyra tikar.
Klubbsamarbete
Ett samarbete med Svenska Rasklubben för Bracco
Italiano och Spinone, SRBS, startades år 2004. Detta
samarbete innebar att alla GDH ägare fick en klubb att
samlas i. Samma år arrangerades också, genom SRBS,
den första rasspecialen med nästan 20 anmälda hundar.
Detta var den 10-11 &12 september och platsen var
Villingsberg mellan Örebro och Karlskoga. Domare på
utställningen som hölls vid denna första träff, som inte
bara var den första i Sverige utan den första någonsin
utanför Danmark, var Sofia Törnlöv (numera Sollenberg). Till BIR och BIM utsåg hon kullsyskonen Nei´s
Hedda Af Nörhede samt Nei´s Leo Af Nörhede. En stor
händelse denna helg var det vandringspris, Morten Bak
pokalen, som skänktes av Danska GDH klubben.
Egen svensk klubb 2007
2007 var det dags för den Gammel danska hönsehunden att få en egen rasklubb här i Sverige. Efter att ett
flertal telefonmöten hållits, till vilka nästan samtliga
GDH-ägare i Sverige kunnat inbjudas, utsågs en interimsstyrelse som fick i uppdrag att färdigställa förslag
till stadgar och göra de andra förberedelser som behövdes för att ett årsmöte skulle kunna hållas så att man
officiellt kunde bilda Svenska Rasklubben för Gammel
dansk hönsehund (SRG). Interimsstyrelsen bestod av
Jesper Nei (ordförande) Anna-Lena M. Nei (sekreterare) samt ledamöterna Ann-Marie Bredolo, Maria
Ehrenberg, Eva Gärdsmo Pettersson och Catherine
Holmgren.
Den 27/11 2007 avhölls årsmötet i Västerås och SRG
var bildad. Bara några dagar efteråt upptogs klubben
som officiell rasklubb i Specialklubben för kontinentala fågelhundar. SRG är den första rasklubb för GDH
som bildats utanför Danmark och detta skedde samma
år som den danska rasklubben firade sitt 60-års jubileum.
Gammel dansk hönsehund
Text: Anna-Lena M Nei
När GDH:n avlades fram var den en ”folkets hund”. Bönder och
arbetare hade inte råd att hålla flera hundar och därför skulle kunna
fungera, inte bara som duktig stående fågelhund utan också som
duglig och villig apportör, vid jakt på fält-, skogs- och sjöfågel
samt hårvilt såsom hare och kanin. Även i dag ska hunden kunna
användas vid dessa typer av jakt.
Till skillnad mot de flesta andra stående fågelhundar arbetar
GDH:n med nosen tämligen lågt då den söker. Denna egenskap, i
kombination med dess lugna och metodiska arbetssätt, samt utEn GDH in action på ett fältprov.
märkta näsa, gör den också till en skicklig eftersökshund vid jakt
Foto: Anna-Lena m Nei
på klövvilt. Under senare år har flera hundar av rasen blivit godkända och upptagna i det danska schweisshundregistret. I detta register får endast hundar och förare
som testats och funnits lämpliga, finnas med. Alla eftersök i Danmark måste göras av dessa ekipage.
Arbetar lugnt och koncentrerat
Vid jakt på fält- och skogsfågel arbetar GDH:n lugnt och koncentrerat. Större delen av arbetet sker
med nosen tämligen lågt. Under hela arbetets gång ska hunden hålla god kontakt med föraren och
villigt följa de kommandon denne ger. Hunden skall jaga för sin ägares och inte för sin egen skull.
Rasen ska anpassa sitt arbete efter storleken på jaktmarken. Även om söket i grunden är relativt kort,
ska föraren kunna dirigera hunden så att söket blir både vidare
och djupare, detta utan att skapa osäkerhet och oro hos hunden.
Viljan att hålla kontakt får aldrig yttra sig som osäkerhet och
bundenhet till föraren. Detta är mycket otypiskt för rasen.
En GDH som arbetar ska utstråla lugn, säkerhet, beslutsamhet och mod. Den får aldrig upplevas som hetsig eller orolig i
terrängen. Viss iver direkt vid jaktens början, speciellt hos unga
hundar, får man ha överseende med. Hunden ska dock snabbt
komma in i arbetet och lösa sin uppgift utan att skapa onödig
oro i markerna. Att rasen redan från början var en ”grovarbetare”, som ska fungera vid olika typer av jakt i olika terränger, visar denna beskrivning av rasen som Christian Bansen
(historiskt betydelsefull man för rasens tillblivelse) gav i svar
till en man som i en tidningsinsändare undrar varför man vill
ha en så grov och långsam hund när det nu finns lättare och
snabbare hundar att tillgå. (Han syftar på de vid denna tiden så
populära Engelska raserna samt Kh. Vorsteh.)
GDH:n har en god nos, vilket i kombination med
ett lugnt och metodiskt arbetssätt gör den till en
utmärkt eftersökshund vid jakt på klövvilt.
Foto: Anna-Lena m Nei
Kan användas till ”allt”
”Den kan användas till allt. Den kan jaga i vass, vatten, sly, buskage och skulle det finnas behov att jaga
rovvilt går den på allt. En GDH har tex. avlivat en utter på nio kilo. Det är något den moderna korthåriga vorstehn inte kan klara. Stort sök har den inte, men det är inte alla som har behov av de moderna,
flygande hundarna.” ( Ur tidningen Jagt og fiskeri, Maj 1939).
Av samma anledning väljer många ännu i dag att jaga med rasen. En typisk jägare som väljer GDH är
en man eller kvinna som njuter av att se sin hund i arbete, som inte har bråttom och som framförallt ser
jakten som en totalupplevelse. En kombination av avkoppling blandat med jaktens spänning och samarbetet med en ytterst pålitlig, skicklig och samarbetsvillig hund.
Som avslutning ett litet referat från ett jaktprov som avhölls i Klintholm, Danmark år 1906. Hunden
det handlar om heter Bob och hans start vid detta prov var den andra starten någonsin av en GDH på
jaktprov. Domarens utlåtande om Bob sammanfattar mycket väl hur en GDH arbetar på fält, även om
hundarna idag är något mer snabbsprungna får de aldrig förväntas gå som de engelska eller tyska hundarna när det gäller fart och stil.
”Den har rasens alla fel och förtjänster. Dess rörelser var långsamma, dess gångart helst trav, och när
den fann vittring, började den att utreda denna med nosen tätt mot marken. Men näsan var god, och den
släppte inte vittring eller spår den en gång fått fatt i. Den fann snabbt en fasan i betorna, och när fågeln
sköts, apporterade den vackert. Det är en
hund som det helt avgjort kan skjutas mycket
vilt för, speciellt då dens dressyr var i ordning, men den saknade fart och stil i söket.”
En GDH är en bra jaktkamrat som är en duktig stående fågelhund och apportör vid jakt på fält-, skogs- och sjöfågel samt hårvilt såsom hare och kanin.
Foto: Sandra Sund
GDH:n i ett av dess rätta element - jakt av fältfågel.
Foto: Anna-Lena m Nei:
svenska stabyhounklubben
Rasens historia
Foto: T,Brate
Rasen började beskrivas i litteraturen på 1800-talet och var troligtvis släkt med den spaniel som fördes in av spanjorer under den
spanska ockupationen. I Italiens FCI-lista kallas rasen fortfarande
för Spaniel Orlandese, och rasens namn skapar ibland huvudbry
även idag. Det korrekta friesiska namnet – rasen fick huvudsäte
i Friesland, var Stabijhûn, vilket de äldre från Nederländerna
fortsätter att stava namnet var Stabij = ”sta-mij-bi” betyder ”ståmig-bi”, som ägaren uttryckte sig till hunden: hjälp mig! Så
småningom började engelska språket att sprida sig i hela världen,
varför det på engelska blev: stand by me liksom FCI ändrade till
Stabyhoun. Det nederländska folket gav med sig halvt om halvt:
fortfarande skriver de dock: Stabijhoun.
1942 beslutade några entusiaster att ta ett krafttag för sin ras, som
då till 90 % började urarta till en blandras mellan Wetterhoun och
Stabij. Raserna delades upp och restriktiva avelskriterier sattes
upp, varpå rasen godkändes av Holländska kennelklubben år
1945. Än idag kan man se svaga tecken på Wetterhouninblandning
i form av smålockig päls och hög svans på några linjer. I början
hade man liksom vi i Sverige problem med en mycket liten avelsbas, där i stort sett bara två olika avelshanar användes. Ett rigoröst
arbete lades ner för avelsprogrammet, som stod klart 1947, varpå
klubben NVSW, kunde starta år 1947.
I rasens hemland går den under epitetet ”working dog”/ gårdshund, och arbeta måste denna ras, då den för att vara harmonisk behöver aktiveras. Den fattige mannens hund – bonden med
mycket liten mark jämfört med mer välbärgat herrefolk, behövde
en hund som kunde mycket, men ej var specialist på ett område.
Följa med jägaren ut för att apportera småvilt, simma och söka
av samt apportera änder, där bonden fick skjuta dessa. Jagade den
Hemsida: www.stabyhounklubben.se
PlusGiro: 430 77 40-3
SWIFT: NDEASESS
IBAN:SE78 9500 0099 6026 4307 7403
Styrelse
Ordförande:
Helena Gunnarsson, ordgförande@gmail.com
0705-54 51 70
Vice ordförande:
Roddy Brun, 0707-78 44 86
Sekreterare:
Ulrika Belfrage, stabyhoun.sekreterare@gmail.com
010-21 15 567, 0761-01 08 05
Kassör:
Tomas Magns, stabyhounklubben.kassor@gmail.com
Ledamot:
Helena Skogetun
060-29 244, 0702-2903 81
Ledamot:
Åsa Holm- Carlsson
016-603 56
Ledamot:
Henrik Larsson
076-10 28 381
Ledamot:
Anna Rydell
016-912 23
Supleant:
Jonas Olofsson
0733-36 51 88
Redaktörer:
Helena Skogetun
Emma Johannisson
Ann-marie Nilsson
stabyhounklubben.tidning@gmail.com
Webbkontakt:
Sara Lager, sara.lager@gmail.com
Webmaster:
Mathias Johansson
Valphänvisare:
Helena Gunarsson,
stabyhounklubben.avelsfunk@gmail.com
Avelsråd/ avelskommité:
Avelsfrågor: Åsa Holm-Carlsson,
asa@munstergarden.se
Avelsfunktionär: Helena Gunnarsson,
stabbyhounklubben.avelsfunk@gmail.com
Utställningskommité:
Ingela Rälg, Ordf, Tele 0707- 98 58 78
Anna-catrin Löfgren
Jaktkommité:
Henrik Larsson, sammankallande (viltspårsansvarig)
Patrik Belfrage
Roger Johansson
Medlemskap
Familjemedlemskap: 75r
Medlemsavgiften inbetalas på klubbens Plusgiro. Ange
namn och adress.
självständigt, kom hunden hem med mullvad, där
skinnet såldes för att dryga ut inkomsten. Dessa
saker har människan inte lyckats avla bort, utan
fortfarande är den en bra apportör med mjuk
mun, en utomordentlig hörsel gör att den hör
skadedjur i backen, varför den gräver – till dess
möss eller sork är bärgade.
Hundens liv varInte bara jakt. Den drog kärror,
för att få hem ved eller forsla varor som hjälpreda åt husmor. Dessutom skulle den vakta, dels
bondens husdjur mot främmande djur och andras
hundar dels mot främmande människor, varför
den ”larmar” relativt lätt även idag. Hundarna
hölls inte på samma sätt som hos oss, ofta fick
de bo ute eller i ladugård. Ännu idag ses ovanligt
många hundar springa lösa, jämfört med i vårt
land, varför ej registrerade Stabij finns många av,
som säljs för några hundralappar. C:a 3000 hundar har rasen – med stamtavla och anses därför
som Nederländernas hund framför andra! Rasen
började beskrivas i litteraturen på 1800-talet och var troligtvis släkt med den spaniel som fördes in av spanjorer
under den spanska ockupationen. I Italiens FCI-lista kallas rasen fortfarande för Spaniel Orlandese, och rasens
namn skapar ibland huvudbry även idag. Det korrekta friesiska namnet – rasen fick huvudsäte i Friesland, var
Stabijhûn, vilket de äldre från Nederländerna fortsätter att stava namnet var Stabij = ”sta-mij-bi” betyder ”ståmig-bi”, som ägaren uttryckte sig till hunden: hjälp mig! Så småningom började engelska språket att sprida sig
i hela världen, varför det på engelska blev: stand by me liksom FCI ändrade till Stabyhoun. Det nederländska
folket gav med sig halvt om halvt: fortfarande skriver de dock: Stabijhoun.
1942 beslutade några entusiaster att ta ett krafttag för sin ras, som då till 90 % började urarta till en blandras mellan Wetterhoun och Stabij. Raserna delades upp och restriktiva avelskriterier sattes upp, varpå rasen godkändes
av Holländska kennelklubben år 1945. Än idag kan man se svaga tecken på Wetterhouninblandning i form av
smålockig päls och hög svans på några linjer. I början hade man liksom vi i Sverige problem med en mycket liten
avelsbas, där i stort sett bara två olika avelshanar användes. Ett rigoröst arbete lades ner för avelsprogrammet,
som stod klart 1947, varpå klubben NVSW, kunde starta år 1947.
I rasens hemland går den under epitetet ”working dog”/ gårdshund, och arbeta måste denna ras, då den för att
vara harmonisk behöver aktiveras. Den fattige mannens hund – bonden med mycket liten mark jämfört med mer
välbärgat herrefolk, behövde en hund som kunde mycket, men ej var specialist på ett område. Följa med jägaren
ut för att apportera småvilt, simma och söka av samt apportera änder, där bonden fick skjuta dessa. Jagade den
självständigt, kom hunden hem med mullvad, där skinnet såldes för att dryga ut inkomsten. Dessa saker har
människan inte lyckats avla bort, utan fortfarande är den
en bra apportör med mjuk mun, en utomordentlig hörsel
gör att den hör skadedjur i backen, varför den gräver –
till dess möss eller sork är bärgade.
Hundens liv varInte bara jakt. Den drog kärror, för att
få hem ved eller forsla varor som hjälpreda åt husmor.
Dessutom skulle den vakta, dels bondens husdjur mot
främmande djur och andras hundar dels mot främmande
människor, varför den ”larmar” relativt lätt även idag.
Hundarna hölls inte på samma sätt som hos oss, ofta fick
de bo ute eller i ladugård. Ännu idag ses ovanligt många
hundar springa lösa, jämfört med i vårt land, varför ej
registrerade Stabij finns många av, som säljs för några
hundralappar. C:a 3000 hundar har rasen – med stamtavla och anses därför som Nederländernas hund framför
andra!
Svenska weimaranerklubben
bli medlem!
Hemsida: http://www.weimaranerklubben.se/
PlusGiro: 460 66 06-4
Ordförande:
Annelie Törnqvist 0708-44 63 58
ordforande@weimaranerklubben.se
Vice ordförande:
Ted Karlsson 0706-44 33 78
ted.karlsson1972@gmail.com
Sekreterare:
Anna Östblom 0709-90 49 42
sekreterare@weimaranerklubben.se
Kassör:
Kristina P Granath 0226-125 34
kassor@weimaranerklubben.se
Ekonomiansvarig:
Ted Karlsson 0706-44 33 78
ted.karlsson1972@gmail.com
Kontaktperson i SKF styrelse:
Pernilla Ryberg, 0703- 10 73 57
Medlemsregistrator:
Annelie Törnqvist, 0708-44 63 58
medlem@weimaranerklubben.se
Valpförmedling:
Anders Sundvall, 0701-89 89 89
valp@weimaranerklubben.se
rasinformation weimaraner:
Mia Dahl, 0702-06 40 01
Rasinformation SRHP:
Pernilla Ryberg, 0703-10 73 57
Jakt/ provverksamhet:
Per Johansson, 0736-37 33 52
per.oa.johansson@gmail.com
Jaktprovsekreterare:
Josefin Zackarisson, 0735-07 12 41
jaktprov@weimaranerklubben.se
Utställningsansvarig:
Mia Dahl, 0702-06 40 01
mia.dahlt@telia.com
Utbildningsansvarig:
utbildning@weimaranerklubben.se
Viltmästare:
Annelie Johansson, 0705-42 68 17
viltmastare@weimaranerklubben.se
Avelskomitté:
Webmaster SWeiKs hemsida:
Anders Sundvall 0701-89 89 89
Redaktör Weimaranernytt:
Zandra Öjring 0769-45 90 34
wn@weimaranerklubben.se
Weimaranerlägret:
Zandra Öjring, Micke Svedberg, Sigrid Agenäs
Vill du bli medlem i Svenska Weimaranerklubben och få vår klubbtidning?
Så trevligt! Börja med att kontakta medlem@weimaranerklubben.se med dina kontaktuppgifter: Förnamn, efternamn, adress, postnr, postadress och telefonnummer.
Då bekräftar klubbens medlemsregistrator att du ”är med i rullorna”.
Medlemsavgift:
Huvudmedlem: 350kr /år
Familjemedlem: 50kr/ år
Du får ett inbetalningskort när du har anmält dig.
Uppfödare som anmäler sina valpköpare som medlemmar betalar 150:-/hund för
dem som är bosatta i Sverige. För valpköpare bosatta utanför Sverige betalas full
avgift d.v.s. 350:Medlemskapet löper kalenderårsvis.
Rasklubbsmedlem är medlem i Specialklubben för övriga Kontinentala Fågelhundar
genom kopplat medlemskap.
Denna form är avsedd för medlem med någon av klubbens raser som har egen
rasklubb. Medlemsformen ger rösträtt på både egen rasklubbs och specialklubbens
årsmöte, rätt att starta på utställningar och prov som genomförs av specialklubben
eller någon av specialklubbens rasklubbar. Dock har genomförande rasklubb rätt till
förtur för egna medlemmar vid en årlig rasmönstring.
Vidare har rasklubbsmedlem naturligtvis rätt att delta i egen rasklubbs aktiviteter och
att få egen rasklubbs tidning samt i övrigt ta del av den service som rasklubben ger.
Familjemedlemskap finns endast i rasklubbarna.
Frågor angående medlemskap?
Har du frågor angående medlemskap, vänder du dig till klubbens medlemsregistrator
eller till kassören.
Rasens historia
Text: Inger Nilsson & Mimmi Erixon, 1994.
Weimaranerns historia sträcker sig tillbaka åtminstone till 1631
då den finns avbildad för första gången. Under sin tidigare historia var rasen förbehållen den härskande klassen – före år 1700
var det ett privilegium för de rika landägarna att äga en stående
fågelhund och ingen av de lägre klasserna tilläts detta. Sitt namn
har rasen fått från den tyska staden Weimar, som under 1600- och
1700-talen var ett furstendöme och kulturellt centrum i Tyskland,
med storheter som bl.a. Goethe, Schiller och J,S Bach bland sin
societet. Storhertigen Karl August av Saxen-Weimar (1775-1828)
var den första som vi vet med säkerhet bedrev en medveten avel
med rasen. Weimaranern hölls som exklusiv jakthund vid hovet
och användes vid såväl högviltsjakt som fågeljakt. Bland annat
användes den som stående fågelhund vid falkjakt.
Hur rasen egentligen kom till är omtvistad, med den torde räkna både drivande och spårande hundar bland sina förfäder och
även kanske pointer. Ingen vet säkert om weimaranern utvecklats
parallellt med den tyska vorstehn eller kanske, som major Robert
Herbert hävdar i ” Deutsche Weidwerk” 1939, är weimaranern en mutant
från den nu utdöda St Hubertus Brache och har utvecklats separat från
de övriga raserna. I Svenska Kennelklubbs bok ” ´Hunduppfödaren”
skriver Per-Erik Sundgren, att den grå färgen med ljusa ögon hos hundar
generellt sett är en albinoform av svart och på vissa håll finns teorier om
att Weimaranern utvecklats i nära släktskap med Vorsteh och att färgen
förändrats antingen som en följd av mutation eller undernäring. Hur det
verkligen förhåller sig vet ingen.
1896 erkändes weimaranern för första gången som egen ras i Tyskland
efter ett ansenligt motstånd. Ända sen 1880-talet hade rasentusiaster
krävt erkännande för weimaranerns jaktegenskaper, medan andra hävdade att rasen bara var en färgvariant av vorstehn. Slutligen segrade dock
tanken att weimaranern just på grund av sin färg var en egen ras. Den
20:e juni 1897 bildades den första rasklubben och samma år kom den
första standarden. Eftersom idealen endast förändrats obetydligt sedan
dess, är den standarden ännu fullt igenkännlig.
Foto: Zandra Öjring
I Sverige har vi sedan 1970-talet haft en liten med stabil weimaranerstam, som glädjandes nog visar en tendens
att öka för närvarande. De svenska och norska stammarna bygger på samma blodslinjer och utbyte sker ofta ofta
över gränsen. Det är kanske denna omständighet som räddat weimaranerrasen som en fortfarande frisk och sund
hund, för genbanken är mycket liten – vi har bara ett hundratal individer i Sverige idag. (Detta var skrivet 1994.
Idag 2015 finns ungefär 1400 st korthår och ca 120 st långhår. Detta är bara en ungefärlig siffra.)
Weimaraner
Text: Inger Nilsson & Mimmi Erixon, 1994.
Weimaranern är en fågelhund, men den är inte uteslutande hänvisad
till ett enda arbetsområde. Dess blandade ursprung gör att mångahanda arbetsuppgifter är naturliga för den. weimaranern har goda anlag
för arbete med låg nos och måste ibland uppmuntras att lyfta på näsan
i sökarbetet. Den är en aning långsammare i sitt arbetssätt än andra
jämförbara raser, men i gengäld söker den av terrängen noggrant. Arbetssättet vid spårarbete lämnar inget övrigt att önska och vid eftersök
och viltspår är weimaraner lysande.
Rasen är begåvad med en naturlig apporteringslust och kommer redan
i späd valpålder stolt dragande med allehanda föremål. Ägaren har bara
att kanalisera denna energi och rikta hundens intresse mot önskvärda apporteringsobjekt.
Foto: Katarina Persson
Många exemplar kommer att utveckla en veritabel vattenpassion, men andra
hundar måste till en början ”övertalas” att gå i vatten. Många weimaraner
måste lära sig simma på ett ändamålsenligt vis och deras första simtur brukar företas under mycket plask. För att den seniga kroppen ska få en riktig
ställning i vattnet måste hunden lära sig arbeta kraftfullt med bakbenen så att
bakkroppen får tillräcklig flytkraft. Unga hundar kan ibland bli skrämda när
kroppen ställer sig vertikalt i vattnet och börjar sjunka.
Rasen är även begåvad med skyddsinstinkt – en skärpa som avlats fram inte
bara som ett beskydd för ägaren, även om det faller sig naturligt för en hund
med weimaranerns läggning att ta sitthusbondfolk till försvar. En tysk jakthund ska ha viltskärpa nog att gå på skadeskjutet vilt och förfölja och kanske
även bita ihjäl ett undflyende djur.
I Sverige finns även flera hundar som har haft framgång i
lydnads- och brukssammanhang. Rasen är mycket mångsidig
och detta bidrar ofta till varför man väljer just en weimaraner.
Tar man vara på den sprudlande, inneboende energin kan man
få en duglig spår- eller sökhund, en snabb och outtröttlig rapport hund eller draghund, en oförskräckt skyddshund eller en
hörsam lydnadshund. Weimaranern har kapacitet till allt detta;
man behöver inte köpa en ny hund av annan ras för att kunna
slå sig på någon ny gren inom hundsporten.
Mentalitet
Weimaranerns lynne är en mycket speciell sammansättning av
självständighet, energi och nästan ödmjuk förarvekhet. Det är
Foto: Jerry Carlsson.
en mycket envis hund som ständigt finner på nya sätt att manipulera sin ägare och få sin vilja igenom. Men samtidigt en hund vars högsta önskan är att vara till lags. Den hyser
en stormande tillgivenhet för sin ägare och familj – som dr Werner Petri skriver i ”Der Weimaraner Vorsthehund”
”Weimaranerns vänlighet tar sig stundtals något påträngande uttryck”
Weimaranern, trots sin storlek, föredrar klart den goda sängvärmen framför kyla i en hundgård. Den vill vara nära
sin ägare och måste ideligen betyga sin kärlek. I sin översvallande vänlighet kan den ibland ställa till med smärre
katastrofer för den uttrycker alla sina känslor med hela kroppen. Smärre föremål på kaffebordet och dylikt sveps
lätt iväg av den av den energiska svansen.
Detta till trots så är en Weimaraner en lugn och sansad innehund – något den tar igen när den kommer ut.
Utomhus är den i stånd att arbeta outtröttligt timmar i sträck och rör sig smidigt och till synes utan nämnvärda
ansträngningar i alla typer av terränger. Kyla är inget hinder så länge hunden i rörelse, men sommartid kan den
paradoxalt nog bli besvärade av värmen.
Den medfödda viltskärpan är framavlad för att weimaranern ska gå på och kanske även döda påskjutet vilt - den
är stor och kraftig nog att orka skaka ihjäl och apportera ett skadeskjutet rådjur. Man bör dock beakta att hunden
inte själv inte förmå skilja vilda rovdjur som hermelin eller räv från vanlig tamkatt.
Weimaranern har lätt för att lära och gör det fort och väl. Den blir emellertid snabbt uttråkade av upprepade
övningar och onödiga nötningar av redan inlärt moment. Man kan vid dessa tillfällen frestas att tolka deras plötsliga ohörsamhet eller olydiga påhitt som dumhet eller brister i inlärningen, men detta är som regel bara hundens
sätt att visa att den inte är intresserad av arbete som inte medför någon utmaning. Lägger man in ett nytt moment
eller varierar träningen på något sätt får man genast sin hunds fulla uppmärksamhet och den utför snabbt sitt
arbete korrekt igen.
Kombinationen av självständighet och förarberoendet
låter kanske som en paradox, men den är i själva verket en förutsättning för att Weimaranern ska fungera
i det arbete den är avsedd för. Den måste söka ut från
föraren och självständigt kunna hantera alla de situationer den möter på egen hand när den är ute. Samtidigt har man ingen nytta av en fågelhund om den inte
arbetar i god kontakt med sin förare och har en sådan
bindning till denne att den villigt samarbetar. Den ska
hela tiden hålla reda på var föraren är eftersom det är
för denne hunden ska visa var fågeln trycker. Den ska
vid gott humör hämta och avlämna bytet till föraren
trots att den själv kanske anser sig ha större rätt till
viltet eftersom den satt tänderna i det först. Tänker
man efter så blir därför paradoxen en självklarhet.
Historik srhp
Text: Pernilla Ryberg
Foto: Rolf Ryberg
Jag citerar rasens grundare Koloman Slima’k: ”Vi vill ha en hund som kan bli
hanterad av en jägare som är nybörjare. Det
enda som skall behövas är att ta med hunden
ut på fälten och presentera dem för jaktbara
fåglar. Resten lär de sig själva”.
Under en tid kallades rasen även för
”strävhårig weimaraner”. Detta var fram till
1975 då Tyska weimaranerklubben upptäckte ett misstag i översättningen av rasstandarden. Rasen hade då förvaltats under den
tyska weimaranerklubben en tid men efter
det flyttades den över till Slovakien för att
vidareutvecklas.
Rasen är en kombination av kh weimaraner,
Czesky fousek och strävhårig vorsteh och
härstammar från 1950 talet. Kombinationen
av dessa tre raser hamnade under Slovakiens s k experiment register där man endast
använde hundar av yppersta kvalité gällande
det jaktliga samt mentala. Man avlade fram
hundar under strikt kontroll från avelsrådet i Slovakien. Rasen blev senare erkänd under Slovakia Hunters Union
och blev känd för sina utomordentliga jaktegenskaper.
Under tidigt 1980 tal hade rasen utvecklats till tre obesläktade linjer och tre olika avelsgrupper. Det fanns ca 400
hundar registrerade och man hade uppnått antalet individer för att få ansöka till FCI om en egen rasstandard och
namn. Den 6:e juni 1982 blev rasen erkänd av FCI med rasnummer 320.
Slovakian Roughhaired Pointer
Text: Pernilla Ryberg
Foto: Rolf Ryberg
Rasen är känd för sina goda allround
egenskaper inom jaktens alla delar och utmärkta apporteringsförmåga. De är MYCKET följsamma och lättlärda. De har starkt
ståndsanlag och respekterar fågeln naturligt i
uppflog. De arbetar med en utmärkt INTELLIGENS i söket efter skott.
Det finns ca 1700 individer i hela världen.
Rasen förekommer företrädesvis i Europa.
Den är vanligast i Slovakien och England.
Enstaka individer finns i övriga länder. Rasen
är även känd som en utmärkt jakthund i
USA. Rasen är dock inte godkänd av AKC
(Amerikanska kennelklubben). I Norden
förekommer det fem individer i Finland, fyra
i Norge samt nio individer i SVERIGE.
Det föds ca 300 valpar om året, mestadel av
dem kommer från Slovakien OCH England.
SRHP i Sverige.
År 2008 importerades en tik Stormdancer a Classic Dream ”
Oona”. Det registrerades ytterligare en import 2009, Stormdancer Sweat Pea. Båda tikarna kommer från England.
År 2012 importerades en tio månaders tik från Slovakien,
JORKY CLASSIC DREAMS z Milhostovskych polí ” Jorky”,
MED helt nya blodslinjer.
Fältprov, i ryggen på en domare
Text: Zandra Öjring
Många av oss har säkert varit med på fältprov med sina hundar. Men hur är det egentligen att
vara domare? Den frågan ställde jag mig själv och tänkte att det vore intressant att ta reda
på. Jag kontaktade därför domarna Marcus Niklasson och Nicke Niklasson som skulle döma i
Enköping 2-3 november 2013 på Sweiks ordinarieprov. Snälla som de är fick jag naturligtvis
gå med dem när de skulle vara domare.
Dagen började tidigt på Långtora gård där provet hölls. Det var
många startande och en hel del
människor jag kände igen från
tidigare prov både i eftersöksgrenar och fältprov. Väldigt kul
att träffa alla och deras hundar.
Det märktes att stämningen var
på topp men en aning nervös
hos de startande.
Provet började med en gemensam samling där provledaren
Micke Svedberg gick igenom
dagen och dess upplägg. Det
var upprop av deltagare, insamProvledare Micke, domare Nicke och blivande
ling av gula kort (resultatkordomaren Joakim på väg ut på fältet.
ten man har på sin hund), information om tider och hur vi
skulle ta oss ut på fälten. Eftersom det var många deltagare
delades de startande upp i två olika grupper. Ni som har varit på jaktprov vet att hundarna startar i tre klasser; unghund, öppen och elit (se faktaruta bredvid). Gruppindelningen på det här provet blev så att unghundar och elitklasshundar gick tillsammans och den andra gruppen bestod av öppenklasshundar.
Efter att grupperna blivit indelade var det dags för domare, domaraspiranter och domarelever att presentera
sig. Domare för dagen var som jag nämnt tidigare Marcus
Niklasson som är bosatt på Gotland och Nicke Niklasson
§ 10 KLASSINDELNING OCH PROVENS GENOMsom bor på Öland. Att de åker så långt för att vara delaktiga
FÖRANDE
på prov tycker jag är väldigt snällt och säkert även väldigt
uppskattat av klubben. Två blivande domare; Peter Nilsson
Unghundsklass (UKL) är öppen för hundar som bedömningsdagen uppnått 9 månader, men inte 24 månaders åloch Ted Karlsson, gjorde sina slutprov, så kallad aspirantder. För alla raser utom breton och weimaraner är klassen
tjänstgöring, vid det här provet. Dessutom var två domareöppen även för hundar som är över 24 månader, men som
lever med, Adam Dschulnigg och Joakim Nordell. Redan
inte tidigare gått till pris på jaktprov.
här tycker jag att alla som deltar i att planera provet borde
Öppen klass (ÖKL) är öppen för hundar som bedömha en stor eloge, det är mycket fixande innan för jaktprovsningsdagen uppnått 15 månaders ålder och som vid prov
ansvarig i klubben, provledaren, domare som åker långt,
tidigare erövrat högst ett 1:a pris i ÖKL enligt dessa
regler eller vid motsvarande prov i utlandet som godkänts
aspiranter och elever som vill utbilda sig till nya domare.
av SKK.
Utan dessa människor skulle det inte bli några prov.
På lördagen gjorde jag så att jag följde med Nicke ut på
fältet. Han skulle för dagen döma unghund- och elitklass
och på söndagen följde jag med Marcus för att titta på när
han skulle döma de hundar jag såg på lördagen. Just för att
se två olika domare döma samma hundar.
Båda domarna började med att berätta hur provet skulle gå
Elitklass (EKL)
Ras med eftersöksgrenar: öppen för hundar som har
erövrat 2 x 1:a pris i ÖKL (eller 1 x 1:a pris med fältbetyg
8 eller högre) enligt dessa regler eller vid motsvarande
prov i utlandet som godkänts av SKK. (Eftersöksgrenar
EKL öppet för hundar som erövrat 1 x 1:a pris i ÖKL).
Hund som före 2012-07-01 startat i elitklass äger rätt att
fortsätta att starta i elitklass.
till, vad hundförarna skulle tänka på när de förde sina hundar och vart resten av gruppen skulle gå när deras
hundar inte var lösa. Detta för att de inte ska störa de hundar som är i sina släpp. Domarna berättade vad de
tittar på under provet och gick lite kort igenom en del regler.
Efter det meddelade de startordningen vilket också gav förarna information om vilka hundar som skulle gå
tillsammans i första släpp, för på fältprov prövas hundarna alltid två och två. Parindelningen som gäller i
första släpp ändras under dagen, beroende på vilka hundar domaren helst vill se på olika markavsnitt och
även beroende på att hundar blir färdigbedömda olika tidigt under dagen.
Hunden kan ju vara färdig för att den gjort ett jättebra arbete och gått till pris men det händer ju även att
hundar åker ur provet t.ex. för att de har gått efter fågel för långt. Detta kallas för att hunden förbryter sig
och då får den inte fortsätta. Efter denna information gick vi
ut allihop på fältet.
Det var en superfin dag med sol och lagom med vind. Söndagen var inte lika solig och slutade med regn, men inga sura
miner för det.
När jag gick med så ställde jag lite frågor om hur det är att
vara domare, den uppfattningen jag fick från domarna, uttryckt med mina egna ord, är följande:
Att vara domare kan vara en väldigt svår uppgift, en domare
går dubbelt så långt som en provdeltagare, lämnar familjen
hemma för att tillbringa dagen med att titta på andras hundar.
Missar träning och jakt med sina egna hundar. De ska alltid
se på vad hundarna presterar för dagen och inte tänka på det
de har sett tidigare. De ska bilda sig en ny uppfattning varje
gång. Detta kan vara svårt när de har sett en hund flera gånger, sett hunden göra misstag tidigare. Men det är ju faktiskt
hundens dagsform de ska titta och ta hänsyn till.
De ska titta på två hundar samtidigt som de ska anteckna hur
hundarna går. Sen är det också svårt för dem att se hela tiden
vad hundarna gör. De kanske inte ser att den ena hunden gör
ett fint arbete medan de tittar på den andra hunden. De kan ju
bara bedöma det som de ser. Det är omöjligt för dem att se allt
som händer, oftast är det så att gruppen som går efter ser andra saker hos hundarna än vad domaren ser, även om man ser
samma situation kan man uppfatta den väldigt olika beroende
på var man står och det kan leda till funderingar i gruppen,
därför måste domaren också ge öppen kritik löpande under dagen så att alla vet vad domaren har sett. Jag
som gick bredvid och inte behövde anteckna
hade svårt att se allt som hände, riktigt imponerande hur domarna klarar av det! Nu har
de ju gjort detta flera gånger men det går nog
inte att upprepa tillräckligt många gånger att
de inte kan se allt som händer. Detta är också
viktigt för publiken att veta detta då det
annars kan bli alldeles för mycket prat och
skvaller. Detta var något som både Marcus
och Nicke sa till deltagarna innan för att de
skulle veta om det med säkerhet.
Under helgen var vi med om ett par sådana
Dåvarande domareleven Adam spexar inför
kameran. Adam vart färdigutbildad
domare för fält 2014.
Leriga kängor var det gott om.
situationer. Först var det en situation då hunden var inne
och jobbade i ett väldigt tätt buskage. Domaren såg varken hunden eller vad som hände. Plötsligen går det upp
en fågel och lite senare en till. Det var helt omöjligt att
se om det var hunden som stötte eller om fåglarna lättade själva när de märkte att det var något som rörde sig i
närheten. Det är precis så här det kan gå till. Varken domaren, skytten, föraren eller jag såg vad som hände
och då får man gå på det. En annan händelse var att en
av hundarna stod för fågel och på vägen dit tittade både
domaren och skytten bort i en sekund och plötsligt var
det fågel i luften. Det kan gå så fort. Hade hunden stött
fågeln? Någon i publiken eller hundens förare kanske
såg men domaren missade händelsen och domaren måste
gå på vad den ser inte vad andra säger att de ser.
Att se hundarna jobba på fältet kan vara svårt beroende
på vad det är för väder. Under söndagen var det dimma
som försvårade sikten väldigt.
Hur är det då att gå och titta på olika individer en hel dag?
Det första minuterna i ett släpp tittar domarna inte så mycket på vad hundarna gör. Hundarna brukar då
springa och lukta av sig lite då de har gått i koppel ett tag och göra toabesök. Men sen börjar de att titta på
hur hunden jobbar, bland annat hundens fart, hur den revierar och hur den sköter fågel. De tittar på allt som
står i egenskapsbeskrivningen nedanför. För varje hund skriver de anteckningar bl.a. på vad hunden gör, inte
gör, fart, reviering, fågelsituationer och hur långa släpptider hundarna har. Allt detta görs under hela dagen
för att få en uppfattning vad hunden har presterat, för att sedan kunna sätta betyg. Grupperna bestod båda två
av ca 12 hundar så det är en hel del att hinna anteckna. Mellan släppen hölls det också öppen kritik och då
fick förarna som gått släppet också höra vad domaren skulle vilja se mer eller mindre av i nästa släpp.
Nedanför ser ni utdrag från jaktprovs reglemente vad en domare ska titta på.
När vi under dagarna gick och tittade på alla dessa arbetande hundar kom det ju upp många frågor till doma-
Wilda & Råsa väntar på sin tur.
Sekundering
Foto: Anci Niklasson.
ren som –hur tänkte du nu?
–vad tittade du på då? –vad skulle föraren gjort
nu?
Det som jag förstod av domarna var att beroende
på vilken klass hunden gick i så dömer man lite
olika. I unghundsklass ville de gärna se en hund
som det är fart i och som gillar vilt. I unghundsklass får föraren vara mycket aktiv och stötta
hunden, dessutom kan hunden kan få vara kvar
i provet även om den t ex går efter vilt. Om man
istället pratar om elitklassen så ska det vara färdiga jakthundar som vet vad de gör. Förarna ska
mest kunna gå vid domaren och se hunden jobba
och elithundarna skall absolut inte fundera på att
förfölja vilt.
När man går bredvid domaren förstår man på
ett annat sätt på hur domaren kan se både hunden och föraren tydligare, hur föraren påverkar
hunden medvetet och omedvetet. Domarna berättade att det är väldigt vanligt att förarna kommer till
prov nervösa och inte gör som de brukar göra vid
träning och jakt. Många förare tänker inte på att de
gör knasiga saker och för hundarna blir det givetvis
konstigt. Vanliga förarfel som domarna nämnde
är att ropa, vissla, springa och flaxa med armarna
och annat som blir en störning för hunden. Det är
tydligen också vanligt att folk går väldigt snabbt
fram i marken så att hunden missar att söka av
vissa områden. Båda domarna uttryckte sig i att de
ville se hundarna lyckas och kunna få alla chanser
att lyckas, men förarna måste också hjälpa till för
att det ska gå bra för hunden. Det är ju inte föraren som bedöms men det kan ju påverka hundens
arbete.
George & Shaelyn vilar lite mellan släppen.
Att se de olika hundarna på fältet var väldigt roligt och intressant för alla hundar hade sina egna
egenskaper. I början fick hundarna släpp som var
ungefär 20 min, detta minskade sen under dagen
då domaren har sett vad de behöver se på t.ex.
fart och vidd men behöver se hur hunden sköter
fågelsituationer. Som domare får man se väldigt
duktiga hundar, olydiga hundar, fågelsituationer
som hundar skötte bra och andra som var mindre
bra. Man kunde verkligen se skillnad på hundarna.
Dels skillnaden i unghund- och elitklass men även
olikheterna hos individerna.
När dagens fältarbete var slut var det dags för
kastapport för de hundar som hade haft fågelsituationer utan att fågel fälldes. Kastapport är en vanlig
apportering där hunden sitter vid sidan av föraren, det
Blivande domaren Peter Nilsson ger hela gruppen öppen kritik
för att berätta hur han såg detta släpp.
avlossas ett skott och en fågel kastas. Hunden
skulle helt enkelt apportera fågeln till föraren.
Domaren står bredvid och bedömer hur det går.
Efter detta moment känner nog deltagarna att
denna dag är över, de behöver bara invänta
resultaten som domaren ska sätta. Marcus och
Nicke satte sig ner med sina aspiranter och
domarelever för att diskutera hundarnas prestationer och ge dem betyg på dagens insats.
När de hade diskuterat klart så gick de igenom
resultaten med gruppen. Det var en hel del glada
minner och en del lite mindre glada. Jag tyckte
dock det verkade som att de flesta gick därifrån
med känslan att imorgon går det bättre.
Jag i och med detta trodde jag att dagen var
över, de startande åkte hem och det vart myckDomare Marcus, domareleven Joakim och en av de startande
et mindre folk. Då säger Nicke: Då är det bara
Agneta med bretonen Lexus.
pappersjobbet kvar, du kan få hjälpa till att
Foto Zandra Öjring
skriva Zandra!
Jag säger bara HJÄLP! Alla hundar som hade startat skulle ha en egen kritik med vad som har hänt under
dagen. Nicke dikterade och jag skrev ned vad han sa på hundarnas protokoll. Detta kunde ibland vara mycket att skriva. Sen skulle alla egenskapssiffror ner där också. Vilket jobb! Tror nog vi satt där i 1,5 timme
FART
• 5 Mycket hög fart i snabb galopp
• 4 Hög fart i vägvinnande galopp
• 3 Måttlig fart i galopp
• 2 Långsam fart i galopp
• 1 Mycket låg fart, travtendenser
• 0 Ingen registrering VIDD
• 5 Mycket stor vidd. Jagar stundom utanför jaktterrängen
• 4 Stor vidd, täcker jaktterrängen väl
• 3 Medelstor vidd, täcker ej jaktterrängen helt
• 2 Liten vidd, täcker ej jaktterrängen
• 1 Obefintlig vidd, söker ej ut
• 0 Ingen registrering
REVIERING
• 4 Utmärkt reviering, utnyttjar vind och terräng väl
• 3 God reviering, utnyttjar vind och terräng tillfredställande
• 2 Godtagbar reviering, utnyttjar ej vind och terräng tillfredstäl
lande
• 1 Ej godtagbar reviering, dåligt anpassat eller planlöst sök
STÅND
• 4 Fast stånd
• 3 Ostadigt stånd, glider mot vil tet vilket ofta leder till stöt
• 2 Kortvarigt stånd, inväntar ej föraren utan reser själv
• 1 Står ej för vilt, kör upp själv
AVANCE
• 5 Mycket kraftig avance, hård resning
• 4 Villig avance, resning direkt på order
• 3 Försiktig, smygande avance
• 2 Ovillig avance, kräver upprepade kommandon
• 1 Ingen avance trots upprepade kommandon
SEKUNDERING
• 3 Spontan, respekterar utan förarstöd
• 2 Sekunderar ej men stör ej partnern
• 1 Stjäl ståndet för partnern
FÖLJSAMHET/SAMARBETE
• 5 Osjälvständig, kräver mycket förarstöd
• 4 Mycket uppmärksam, kräver inget förarstöd
• 3 Uppmärksam, tillfredställande förarkontakt
• 2 Mindre uppmärksam, otillfredställande förarkontakt
• 1 Dålig uppmärksamhet, ingen förarkontakt
RAPPORTERING
• 2 Spontan utan förarpåverkan
• 1 Inkallning, avlockning från stånd när hunden är ur synhåll
VILTFINNARFÖRMÅGA
• 4 Bedöms ha utmärkt förmåga finna vilt
• 3 Bedöms ha god förmåga finna vilt
• 2 Bedöms ha godtagbar förmåga finna vilt
• 1 Uppvisar otillräcklig förmåga finna vilt
VÄDER
• 5 Snötäckt mark och/eller snöväder
• 4 Ihållande regn, eventuellt snöblandat
• 3 Huvudsakligen lätt regn
• 2 Gråväder
• 1 Mestadels soligt och varmt
VIND
• 3 Huvudsakligen vindstilla
• 2 Svag till måttlig men stabil vind
• Kraftig ihållande vind
innan vi var klara. Jag hade skrivkramp och öronen var helt slut efter att ha lyssnat så intensivt, huvudet var
trött för att man skulle uppfatta och skriva rätt. Så den som tror att domarna är klara när deltagarna åker hem
har helt fel. Massor med pappersjobb. Likaså provledaren har också en hel del pappersjobb att ta hand om
när provet är klart.
Även om det tydligen finns en hel del nackdelar med att vara domare så gör dessa människor detta för att de
tycker om det. De tycker om att se duktiga hundar också klart hjälpa till i det avelsarbetet som görs. De vill
också få fram duktigare och duktigare hundar Få se och döma hundar som arbetar med det som de är avlade
för.
Efter två dagar med att se fältprov, i ryggen på två domare kan jag bara säga att jag är mäkta imponerad av
det arbete de gör. Åker långt, borta från familj och egna hundar. Kollar på andras hundar istället för att jaga.
Försöker se allt som händer på fältet och skriva samtidigt. Vem har sagt att inte killar kan göra flera saker
samtidigt? Det fanns absolut inga tvivel på att Marcus och Nicke verkligen kunde ha flera bollar i luften
samtidigt.
Att gå bredvid domare på ett prov var väldigt lärorikt, nyttigt och man fick en annan syn på fältprov. Det var
bra att få se både positiva och negativa saker som påverkar hunden.
Tänk verkligen på detta nästa gång ni kommer ut på ett prov.
Stort tack till alla ni som var inblandade i detta prov i Enköping. Underbart arbete innan, under och efter
provet. Det var en superbra stämning och glatt humör.
När jag åkte hem från provet så saknade jag redan den härliga känslan av att tillbringa tid med er alla som
har samma tokiga intresse som jag….… gå på ett fält hela dagen… men vi syns säkert snart igen om jag
känner mig och er rätt.
SRHP - skäggisar på mentaltest
Claes Hemberg går igenom en station inför gruppen.
Foto: Rolf Ryberg
Äntligen var det lördagen som vi sett fram emot. Att få träffa Molgans syskon med tvåbenta och uppfödare för att
testa Molgans mentalitet. Visst har man sina aningar om det mentala men att få en bred och samtidigt detaljerad
beskrivning från ett proffs skulle bli spännande. Molgans uppfödare hade ordnat en heldag för skäggisarna hos Claes
Hemberg och vi var fulla av förväntan. Hur skulle det gå till? Hur lika eller olika är de inom kullen? Vad skulle Claes
säga om Molgans glada inställning till livet?
Vädret var lovande och efter en kort samling kom frågan: Vem vill börja?
Helt tyst. Ja då tar jag bara en i högen, säger Claes. Classic Dreams Martial Eagle. Ojoj, det var vi det ja. Det var bara
att hämta Molgan som var nöjd över att få komma ut och sträcka på sig, eller snarare studsade upp och ned glad i
hågen.
Tina och Wici kampar.
Foto: Rolf Ryberg
Varg ser konstiga gubbar i skogen.
Foto: Rolf Ryberg
Molgan med Johan i snöret och Claes som visade vägen.
Alla vi andra följde efter på led mot första testet som var
tillgänglighet (intresse av främmande människor). Vår glada
hund slog till direkt med maxbetyg: överdrivet tillgänglig.
Sedan följde alla tänkbara märkligheter, från att jaga trasor
och bli lämnad i skogen till att hantera skrämmande figurer,
spöken, skrammel och skott.
Ett roligt ögonblick var vid skramlet då Molgan kastade
sig in i busken för att kolla vad det var som skramlade, det
kan ju ha varit något spännande. Många av kullsyskonen
hade samma nyfikenhet till skrammel. Molgans brorsa Varg
bjöd dock på dagens uppvisning när han bet av snöret till
kanintrasan och nöjt sprang tillbaka med trasan. Smart
brorsa.
För Molgans del märkes det tydligt att han har lite svårt att
koncentrera sig. Till exempel vid spöket växlade han från att
kolla på spöket till att hålla koll på kennelpappa Rolf som
smög runt och fotograferade.
Många spännande händelser på kort tid som Molgan fick
smälta i bilen medan vi tvåbenta samlade oss kring hembakade bullar och kaffe för att höra vad Claes hade att säga. Vi
fick bra tips på hur vi kan jobba med Molgans koncentration, att träna en sak i taget i lugn och ro.
Borst hämtar ”haren”.
Foto: Rolf Ryberg
Det var väldigt kul och lärorikt att se hur syskonskaran hanterade de olika momenten. Kullen med skäggisar visade
sig vara mycket jämn, men var och en med sin personlighet så klart. Kul även för att det var första gången vi var på
ett mentaltest. Med värdefulla tips på vidare träning for vi trötta och glada hemåt till västkusten med vår lilla skäggis.
Stort tack till Pernilla och Rolf som samordnade detta för hela kullen.
Veronica, Johan och Molgan
Morra hälsar på ”gubben”.
Foto: Rolf Ryberg
Molgan ser spöken mitt på ljusa dagen.
Foto: Rolf Ryberg

specialklubb för Kontinentala Fågelhundar

Transcription

Similar documents

Hund i skolan – något att sträva efter!

Hunden och männi

Här - Vårdhundskolan

Djur- och musikläger på Toppeladugård

Hett i bilen

Avtal för Jyckemarkens hundpensionat och –dagis

Simträning - Brukshunden

Ansökan om plats på Jällagymnasiet hunddagis