Är Gud värmlänning?

Helene Blomqvist
Är Gud värmlänning?
Om hemlängtan och gudslängtan
i Sven Delblancs Samuelsvit.
”Denna ständiga längtan …”
”När jag om aftonen lade mig att sofva, föreföll mig så starkt, att ­någon kallade på mig, en späd röst, som ropade ’Pappa!’ Denna ständiga längtan …”
(Maria ensam, s. 329, Samuels bok, s. 7)
Sven Delblancs Samuelsvit avslutas med detta kursiverade citat från
svitens allra första sida.1 Längtan är således ett centralt motiv i sviten.
Samuel, som arbetar som predikobiträde på Gotland, längtar efter sin familj i Värmland och Cecilia längtar efter sin man; äldste sonen Abel längtar hett efter att få förenas med sin Proserpina – Olssons Elisa; Samuels
dotter Elin, som i vuxen ålder måste ut och tjäna piga, längtar efter att få
känna sina barn i sin famn; mellanflickan Maria längtar intensivt efter
sin döda pappa; hennes son Axel längtar efter att få uppleva friden i mystikens ”land som är avlägset land”; lillasyster Becka längtar så innerligt
där vid kammarorgeln efter att få träda i helig förbindelse med Gud – för
det mesta förgäves; och lillebror Benjamin, ”förnuftets särling” i familjen,
längtar och strävar efter att ta sig ur fattigdomen och förnedringen.
280
Hemlängtan
En av de viktigaste varianterna av längtansmotivet är hemlängtan. Ett
stråk av hemlängtan går igenom hela sviten och berör flera av dess
karaktärer, men alldeles särskilt Samuels dotter Maria, som är huvudperson i de tre senare delarna. Från det att hon lämnar Värmland när
hon gifter sig, präglas hela hennes liv av längtan – inte minst hemlängtan. Och hemma, det är Värmland och Väse: ”Här och bara här finns
paradiset, i Sverige, Marias fosterland, vars varma, bultande hjärta är
Värmland och Väse.” (Maria ensam, s. 7) Så här lyriskt skildras den
unga Marias glädje åt sin värmländska hembygd:
I en solbjälke under stammarna svärmar rusiga fjärilar i gyllene virvelflykt,
det är en frisk junidag i Värmland, i Sveriges gröna hjärta. Maria är hemma i Väse, i sin barndoms gröna provins […]. Här är hon hemma, här i
Värmland, där himlen välvs hög av lärksång och svalors flykt och skogen
djupnar av gökarnas klara rop […]. Den barriga stigen ringlar ut ur skogen
och mynnar i en ödmjuk väg med maskrosblommande ås mellan djupa,
vattenglimmande hjulspår, en väg som är orörd sen Värmlands urtid. [---]
Vid en avlägsen tjärn i skogen sitter folksagan ännu och flätar sitt hår inför
vattuspegeln, i Marias drömmar står kavaljererna på Ekeby fram för att ge
henne vårens första konvalj. Trastarna silversorlar i snåren, göken ropar
långt borta sitt klara löfte om det land som är avlägset land. Så blir det stilla
på nytt och junidag vilar. Det är så stilla i Väse härad i dag, att man förnimmer Värmlands milda andedräkt mot sin kind, och hör Sveriges friska
hjärta slå. Men Värmland är Sveriges hjärta.
(Samuels döttrar, s. 16–17)
För Maria finns själva paradiset i Värmland, och bara där, men från
det att hon gifter sig blir hon en fördriven och hela hennes liv en exil:
först i Hedeby, så i Kanada, så i Hedeby igen och sist i Tälje. Från fjärran ser hon Värmland som ett Kanaans land och Väse som ett Gosen2
(t.ex. Samuels döttrar, s. 124–125). Svitens tredje del heter just Kanaans
land men här är det Kanada som avses. Marias make Fredrik står inte
281
ut i Sverige, utan längtar till ett friare liv i Nya Världen. Kanada ska bli
familjens förlovade Kanaan, ett land som flyter av mjölk och honung.
För Maria blir det dock inte så. Trots att de stannar i landet i tio år
förmår hon aldrig göra sig hemmastadd. Till skillnad från maken och
barnen kan hon inte rota sig i det nya landet. Hon skäms för detta men
så är det. En intensiv och plågsam hemlängtan går som en röd tråd
genom hela Kanaans land: ”Att en gång återse det vilda körsbärsträdet i
Väse var hennes hopp om dagen och dröm om natten.” (Kanaans land,
s. 10)
På Mr Lees kafé finner Maria ibland en tillflyktsort. Där går hennes
blickar ofta till en vacker, blå ingefärskruka, som får bli en sinnebild för
hennes minnen av hemlandet:
Nu sökte sig hennes blickar till den blå ingefärskrukan på hyllan, men denna gång kunde hon inte känna frid, bara självömkan och sorg. I detta nya
land var hon dömd att leva och dö, det visste hon nu. Minnet av hembygden skulle bevaras i hennes hjärta, lika förstenat och orörligt som bilden av
vita körsbärsblom under glasyren på krukans porslin. När hennes hjärta
brast en gång, som krukan där var dömd att brista, då skulle det minnet för
evigt vara borta. Inte den levande och doftande blommans närvaro, bara
en blek avbild, ett stelnat minne – och sedan skärvor och dött stoft.
(Kanaans land, s. 167)
Synvinkeln är i hela Kanaans land Marias. Som läsare möter vi Marias
sorg och hemlängtan inifrån och tenderar förstås att identifiera oss
med henne. Även om hon själv känner skam över att inte förmå uppskatta sitt nya hemland, skambeläggs hennes hemlängtan ingenstans i
texten. Tvärtom betonas på flera ställen i sviten människans behov av
en plats där hon kan känna trygghet och hemhörighet. Så till exempel i
Samuels döttrar: ”till världens klokhet måste vår känsla vädja: bespotta
och förakta inte människors längtan efter en helig ort, helga och vörda
vår hunger efter ett hem och ett fäste för vår kärlek!” (Samuels döttrar,
s. 28)
282
Vi behöver en plats där vi hör hemma och där vi kan känna igen oss.
Vi behöver vila våra ögon och våra öron i det vanda. Det är som om
själva våra sinnen längtar hem när vi är borta en längre tid. Ett främmande kulturellt rum kräver att vi ritar om våra kognitiva kartor; den
främmande kulturen och miljön kräver hela tiden ett ställningstagande
av oss, medan det egna och vanda bottnar i en rymlig klangbotten av
minnen och gjorda erfarenheter. Jag minns ännu känslan som drabbade mig när jag återkom hem efter att en tid ha bott i USA, hur det
kändes som om alla spända nerver äntligen slappnade av, eftersom
mina sinnen nu inte längre hela tiden behövde konfronteras med en
främmande – och visserligen spännande och givande på sitt sätt, men
främmande – kultur. Inga fler bungalows med superlätta nätdörrar,
ingen Root Beer, inga människor som åt med gaffeln i höger hand,
inga vägskyltar på engelska. Men svensk arkitektur, svenska matvaror,
svenska röster ur radioapparaten!
Gudslängtan
En annan betydelsefull variant av längtansmotivet i Samuelsviten är
gudslängtan. Som jag visat i min avhandling är sekulariseringstematiken den mest centrala i romanserien.3 I takt med att samhället sekulariseras och gudstron upphör att vara en självklarhet, upplever svitens
karaktärer en allt större saknad efter en fadersfigur, som blir allt mer
fjärran. Sin gudslängtan blir ingen av dem kvitt: ”Gud har jag förlorat,
ett hålrum är han i mitt bröst, en tomhet, en evigt sugande frånvaro.”
(Maria ensam, s. 200) Rebecka, lillasyster som är känslig över allt förnuft och som går sönder i själen efter en våldtäkt, sitter med en tom
kryddburk i händerna. I burken finns en ytterligt svag doft av kryddnejlikor, en doft av längesedan förgångna jular, en doft som alltför
snabbt förflyktigas. Och Rebecka säger:
Ja, så är det. Världen är tom och vi är alla övergivna. Ännu dröjer en doft
av Gud i denna tomhet som är vår värld. Men borta är han ändå, det visste
283
pappa och det visste Abel, dom var så mycket klokare än vi. Det var därför
de inte ville stanna här i vår tomma värld.
(Samuels döttrar, s. 214)
Karaktärernas gudslängtan framställs som ett behov och som ett häftigt
begär:
Begäret efter Guds nåd var ett gift i hennes blod, ännu hade hon inte vant
sig av med detta beroende, ännu törstade hon efter nåden som en hem­
fallen drinkare.
(Kanaans land, s. 289)
Det underliga med mig är att jag inte kan uthärda förlusten av min gud och
min tro. Jag är som en drinkare berövad sitt söta gift. Och det är när begäret rasar i mig, begäret efter en gud, som jag svalkar mig med sömnens och
nattens vita snö.
(Maria ensam, s. 287)
Maria utvecklar ett beroende av sömntabletter, ett beroende som till
sist ändar hennes liv. Detta beroende har alltså sin grund i hennes
gudslängtan; så tolkar hon det själv.
Också de som stolt vänt sig ifrån Gud och frivilligt anammat en ny tids
livssyn längtar tillbaka till tron när livet blir dem för svårt. Elin ropar till
Gud när sonen, som enrollerat sig som frivillig, försvinner i det spanska
inbördeskrigets virrvarr, men hon blir hedning på nytt när han återvänder
hem (Maria ensam, s. 124). Benjamin upptäcker först när han förlorar sin
mor hur han saknar sin förlorade gudstro: ”Och Benjamin grät och grät
som ett barn.” (Maria ensam, s. 314) Marias väninna Signe, den stolta socialisten, söker sig till prästdottern Maria, när cancern svårt plågar hennes döende kropp; hon hoppas att Maria ska hjälpa henne att återfinna tron. Inför
döden längtar hon ”hem till barndomens gud” (Maria ensam, s. 278).
Mamma Cecilia tillhör de få som hela livet stenhårt håller fast vid
gudstron. Men hon längtar ändå, efter att få uppleva en djupare kontakt
284
med Gud och ett förnyat möte med Frälsaren. Varje morgon innan
någon annan vaknat smyger hon sig ut i trädgården – alltid utan sina
glasögon – och spänner all sin kraft, i förhoppningen att Jesus ska
uppen­bara sig för henne vid syrenbusken, som han gjorde efter att hon
förlorat sonen Abel. ”Men Jesus är skygg som göken […]” (Samuels
döttrar, s. 161–162)
Gudslängtan finns alltså såväl hos de troende som de icke-troende
bland svitens karaktärer. Och allra starkast finns den hos Maria. På så
vis står hon fram som en personifikation av sekulariseringsprocessen
och som en symbol för den mot sin vilja sekulariserade människan.4
Hon går i skogen och ropar efter Gud, som om han vore en bortsprungen ko:
Ensam i skogen hör hon den förkastade guden tala, hör honom klaga som
en skogsduva, hoa som en uv ur tidens brunn, råma som en bortsprungen
ko. Kan han verkligen vara död och borta, denne gud, när han talar till henne så tydligt i skogen? När han talar så klart med det onda samvetets röst?
Ensam i skogen är hon värnlös för frågorna: hur ska jag kunna leva utan
Gud och utan den hjälp han kan skänka? Är det inte hans frånvaro i mitt
liv, detta ekande tomrum, som inger mig oro om dagen och sömnlöshet
om natten, som har berövat mig glädjen att återkomma till paradiset?
(Maria ensam, s. 54)
Hemlängtan och gudslängtan :
– Är Gud värmlänning?
Maria konstaterar att hennes gud inte kunde följa med henne till
Kanada, utan att där en för henne främmande och obegriplig gudomlighet regerar:
Namn efter främmande namn, allt fler indianska, medan de färdades allt
djupare in i detta ändlösa land. Där du är vill ock jag vara, i ett främmande land under en främmande sol. Kanske också en grym och främmande
285
gud? En enögd jätte som spejar över horisonten där borta, spejar för att
söka sitt offer.
(Samuels döttrar, s. 327)
I själva verket misstänker Maria nog innerst inne att Gud är svensk
(Kanaans land, s. 358). Ja, faktiskt verkar det som om Gud till och med
skulle kunna vara värmlänning! Det är ju bara i barndomens kära bygd
som Maria möter honom. Möjligen kan hon i sörmländska Hedeby
höra hans röst ända från värmländska Väse, klinga ”som ett fjärran
gökrop ur en oändlig skog” (Samuels döttrar, s. 122). Det visar sig att
Maria nog – åtminstone delvis – blandat samman sin hemlängtan med
längtan tillbaka till barndomens och barnatrons trygghet, den som får
ett sådant fantastiskt uttryck i Samuels bok:
Var det då bara fattigdom och sorg i din barndom, Maria?
Nej, min son, där fanns också den trygghet och förtröstan, som länge­
sedan lämnat vårt land. Dåraktiga, snikna och grymma var människor då
som nu, men de kunde ännu bevekas av detta bibelspråk, som vi alla ägde
gemensamt. Besjälad var världen omkring oss, Gud andades i vinden, och
älvar och sjöar och skogar och lundar vimlade av oknytt och skrömt, men
den rätt kan läsa sitt Fader Vår räds varken Fan eller trollen. O, sällsamma
trygghet i en otrygg värld!
Och hur hade vi kunnat överleva denna barndomstid, om inte vår gudstro givit förtröstan?
Då vill jag berätta om din barndom, Maria, om hur du som liten förtroendefull kunde överlämna dig åt en otrygg värld.
[---]
Oklara var hennes begrepp om tid och rum. Långt, långt bort i nordost
bodde mormor Sara, vid slutet av en ändlös väg, som slingrade sig över
slätter, genom skogar, förbi stora sjöar, som alla speglade Guds härlighet i
sin djupblå blick. Målet är långt borta, världen är stor, men allting är ändå
här och hemma, och Gud är med mig intill världens ände.
(Samuels bok, s. 195, 198)
286
Det Maria längtar åter till är alltså en sammansatt trygghetskänsla där,
som synes, den värmländska hembygden och gudsnärvaron på många
sätt är ett. Så flätas för Maria hemlängtan och gudslängtan för det mesta
ihop intill sammanblandning: ”Så bleknar bilden av min gud, som om
också han hörde hemma i barndomens värld och inte kunde följa mig
hit till Kanaans land. Så längtar jag hem till min gud, som jag längtar
efter mitt fosterland och mina kära.” (Kanaans land, s. 231) Gud blir på
många sätt ’platsens Gud’ och denna värmländska plats är egentligen
också ett tillstånd – barndomens tillits- och oskuldstillstånd där ännu
allt är möjligt och inga vägar stängda.
K an man komma hem?
Maria sparar i hemlighet pengar och tack vare att hon dessutom får ett
litet arv kan hon slutligen ta familjen med sig och resa hem igen från
Kanada, till det Sverige hon så innerligt längtat till. ”Paradiset” heter
följdriktigt första delen i svitens avlutande bok, Maria ensam, och så här
inleds den: ”Sålunda hade det förunnats Maria, att återvända till trygghetens hemvist: efter sin långa prövotid i främmande land hade hon
återbördats till paradiset på jorden.” (Maria ensam, s. 7) Hemkomsten
blir dock en stor besvikelse. Maria kommer hem och ändå inte. Hon
upplever alls inte den trygghet och frid som hon hoppades på. Hon
sitter och plockar sorgset i sina packlårars porslinsskärvor, försöker
minnas, försöker hitta tillbaks, men tänker att det är skärvorna av sitt
liv hon plockar med:
Och trälåren står där den står.
Hon lyfter locket och ser på innehållet. Ja, det är bara lumpor och skärvor hon ser. Allt brukbart har hon redan plockat ut till hushållet, vad som
återstår är värdelöst avskräde, däri har mannen rätt. Ändå kan hon inte
förmå sig att skiljas från detta.
Det är skärvor av porslin hon ärvt av släkten i Väse, porslin som illa hanterats under två resor över Atlanten och under tio års hårt arbete och liv i
287
Manitoba. Det är hennes förödda arvegods, det är rester av hennes barndom och ungdom som här ligger i spillror.
[---]
Ja, detta är en hemlig last, ett gift i hennes blod, en längtan som driver henne att åter och åter smyga in hit i salen och rota bland lumpor och skärvor,
de fattiga rester som återstår av en ungdom.
Här är en porslinsskärva med en stympad bild av en tårpil, den vill väcka
ett minne, hon minns inte vilket, kanske av ett bröllop, en födelsedag, en
begravning i Brattfors eller Väse, i ungdomens land. Till det landet finns
ingen återvändo.
(Maria ensam, s. 25, 26)
Det visar sig alltså att den hemlängtan Maria närde var någonting mer
än en längtan till det land och den plats varifrån hon härstammade.
Hon fick komma hem, men inte till barndomens trygghet och oskuld
och inte heller till sin barnatro: ”Så skulle jag inte återkomma till trygg­
hetens land, så blev jag inte återbördad till paradiset, det hoppet gäckades för mig som så mycket annat: till oskuld finns ingen återvändo, ej
heller till barndomens tro.” (Maria ensam, s. 97, se även s. 22) Maria fick
komma hem, men känner trots det att någonting fortfarande saknas –
eller är det Någon som saknas? ”Någon som gått sin väg och lämnat
ett tomrum.” (Samuels döttrar, s. 282) Maria saknar gudstron och mest
av allt saknar hon nog (guds)gemenskapen. Svitens sista del bär alltså
titeln Maria ensam, och tecknar den oerhört smärtsamma bilden av en
kvinna som misshandlas av sin make, som måste försöka finnas till för
sina barn, som blir förälskad och sviken och vars tillvaro präglas av en
fasaväckande ensamhet:
Mörknande, kalla oktober, och över plöjda fält och gula lundar flyger skriande kajor och kråkor och talar om död och förgängelse, det är höst över
Hedeby, härjad är denna bygd, som inget paradis var, och Maria är ensam
nu som aldrig förr i sitt liv.
(Maria ensam, s. 113)
288
Ett tomt hem är inget hem
Den plats Maria längtar efter är alltså egentligen inte Värmland, utan
barndomens ’plats’ och den ’platsens Gud’ som hon saknar är kanske i
själva verket familjegemenskapen. Både Marias hemlängtan och Marias
gudslängtan bottnar alltså i hennes djupa ensamhet, och är uttryck för
en längtan åter till barndomens närhet och tillit. Visst behöver vi rötter.
Visst behöver vi en plats vi kan kalla hemma. Men ett hem är väl inte
riktigt ett hem om det inte finns någon där? Vi behöver ett rum, men
det räcker inte. Kanske är det inte platsen som är det viktigaste när allt
kommer omkring utan relationerna, kontakten, gemenskapen. Kanske
var Gud inte värmlänning utan kanske att Gud istället bodde i kontakt­
ytorna, varje gång människor nådde fram till varandra i äkta, levande
beröring. Kanske att Gud fanns i blicken hos den som såg på mig med
respekt. Kanske att Gud fanns där varje gång vi delade ”medmänsklighetens enkla nattvard” (Samuels bok, s. 201) med varandra.5 Paradiset,
Edens lustgård är kanske inte framför allt en vacker – värmländsk –
plats, utan ett tillstånd, ett tillstånd av verklig, naken, nära kontakt.
Maria inser detta mer och mer och till sist, när hennes liv går mot
sitt självvalda slut, är det bara en längtan som finns kvar – den som låg
under alla de andra – längtan efter en Vän. Johan Olof Wallins psalm är
ett genomgående ledmotiv i sviten. Samuel citerar den och Abel citerar
den. Den blir även Rebeckas favoritpsalm, och bland de förvirrade anteckningar som barnen finner efter Marias självmord är det en sak som
upprepas: att denna psalm skall sjungas på hennes begravning:
Var är den Vän, som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner.
Fast hjärtat brinner.
(Maria ensam, s. 323)
Det är Marias ensamhet som driver henne i döden, men kanske att slutet kan läsas som någon slags tröst i denna tröstlösa bok:
289
Portarna stod vidöppna nu. Men innan mörkret sänktes för sista gången,
hände det underbara: Samuel vände ansiktet mot sin dotter, nu kunde hon
se honom in i ögonen, och hon kände en stor glädje, och hon steg upp
ur sängen och gick mot sin far, och han sträckte händerna mot sin dotter
Maria, och hon såg honom in i ögonen och ropade som ett barn …
(Maria ensam, s. 328)
För den som inte fick mycket glädje och gemenskap i livet måste det
finnas en glädjens gemenskap i döden, tycks Sven Delblanc vilja säga
med detta slut. Hela Samuelsviten kan då läsas som en lovsång till den
enkla, anspråkslösa, mänskliga beröringen och som en uppmaning att
välja att satsa på relationerna, kontakten, kommunikationen, närheten,
vänskapen, kärleken. Och därmed ska jag be att få avsluta denna lilla
betraktelse med mitt favoritcitat ur Samuelsviten:
Ty kärleken är det fjun av Guds vinge, som i vågskålen uppväger allt livets
bly.
(Samuels döttrar, s. 22)
290