här - Litteralund

AaBbCcDdEeFfGgHhIiJjKkLlMmNnOoPpQqRrSsTtUuVvXxYyZzÅåÄäÖöAaBbCcDdEeFfGgHhIiJjKkLlMmNnOoPpQqRrSsTt
WWW.LITTERALUND.SE
AaBbCcDdEeFfGgHhIiJjKkLlMmNnOoPpQqRrSsTtUuVvXxYyZzÅåÄäÖöAaBbCcDdEeFfGgHhIiJjKkLlMmNnOoPpQqRrSsTt
25 FINALBIDRAG
FRÅN LITTERALUNDS
SKRIVARTÄVLING 2015
litteralunds
skrivartävling
2015
dE 25
finalbidragen
INNEHÅLL
Förords. 5
William Älgebrink: 37 kilogram
s. 7
Elin Hallqvist: Vildfluga
s. 13
Amanda Rudelius: Det finns två regndroppar som
inte rimmars. 23
Emma-Karin Rehnman: Ungdomar och Fotografier
– Frusna i tiden
André Nilsson: Ett trasigt hjärta
Lou Mattei: Mitt hjärta startade ett upplopp
Louise Reimertz: Paralleller
Moa Petersson: Dag 773
Hanna Kharrazia: Outro
Ellinor Ledger: Naken Identitet
Linnea Heyden: Blank
Ravn Kirkegaard: Mannen som ville, men inte kunde
Elsa Hellqvist: Citrondoft
Ida Söderberg: Somliga går med trasiga skor
Zara Cecile Olsson: Ditt namn
Ylva Hägg: En teddybjörns kärlek
Olivia Gyllenhammar: Sena nätter, slitna däck
Iulia Forje: Jag är här
Elsa Hesslow: Vet du hur det känns att blöda?
Miriam Amirell: Hängträdet
Ming Lorentzon: Ibland gör det bara ont
Emmy Odeskog: Döende kärlek
Emma Sinclaire: Vem är jag?
Cecilia Laursen: Tillfälligt paradis
Ingrid Lundgren: Märkliga människor
s. 27
s. 33
s. 37
s. 41
s. 47
s. 51
s. 55
s. 61
s. 65
s. 75
s. 81
s. 87
s. 91
s. 97
s. 101
s. 103
s. 109
s. 117
s. 125
s. 131
s. 133
s. 137
FÖRORD
Smäktande ballader, visor, rock, pop, elekroniskt
eller hiphop – i årets skrivartävling ville vi att
inspirationen till texterna skulle vara en låt. Vissa
har tagit fasta på tematiken i en låt, andra har
fokuserat mer på musikaliteten eller stämningen.
Hur som helst har det varit fantastiskt att läsa alla
vitt skilda bidrag!
Av de 56 bidrag som kom in har Litteralundteamet valt ut 25 texter till den här boken. Bland
dessa har juryn korat tre vinnare.
Jury:
Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, Jane
Andersson, redaktör på kulturprogrammet Sverige, Therése Granwald, författare och lärare på
Författarskolan vid Lunds universitet och Johannes Norrman, vinnare av Litteralunds skrivartävling 2013 och 2014.
Litteralunds skrivartävling riktar sig till ungdomar
mellan 15 och 18 år i hela Sverige.
7
8
förstapristagare
William Älgebrink
Ulricehamn
37 kilogram
inspirerad av låten ”4st 7lbs”
med Manic Street Preachers
9
Det går en ekvator mellan mörkret och ljuset. Det
går en skyttegrav mellan livet och döden. Och
jag – jag befinner mig precis där: mellan himlen
och helvetet. Att äta så lite mat som möjligt är
inte ekvivalent med att svälta sig själv. Jag svälter
inte mig själv – det är inte samma sak. Det handlar
enbart om självkontroll. Det handlar om att leva
enkelt och rent. Mitt liv ska vara lika glasklart som
ett gevär: det ska laddas med en kula och det ska
avfyras. Inget tjafs. Inget trams.
När jag sitter här på min säng så känns luften
tjock. Om jag tittar ner på min arm ser det ut
som att luften försöker svälja den. Det kan den
säkert också. Mitt skelett är täckt med ett vitt, tunt
lakan. Benens skarpa konturer töjer ut lakanet. Min
kropp lämnar ingen skugga. Endast diffusa, mörka
linjer gör avtryck på marken när jag står upp. Som
om de håller på att tona bort. Mina bröst är blott
en avbild av påsarna under mina ögon. Att kalla
dem för bröst skulle vara en förolämpning mot
resten av världens kvinnor.
Jag äter tillräckligt för att kunna undvika döden
med en hårsmån. Mer än så kan jag inte äta; min
mage kollapsar. Mina toalettbesök har minskat till
ungefär två i veckan. Jag får inte i mig tillräckligt
mycket näring för att kroppen ska hitta något
att göra sig av med. Istället suger den åt sig allt
den kan få tag i. Men det finns en skönhet i den
minimalism jag befinner mig i. Det finns inget
onödigt på min kropp. Det finns endast essensen
för att kunna leva. Jag är lika enkel och ren som
ett gevär. Det är det jag vill vara.
10
Jag är som dem nu. Modellerna på omslagen till
modetidningarna. Jag är en av dem. När jag blir
illamående, och oskärpan sprider sig i min syn, så
räcker det att jag tittar på mina revben i spegeln.
Det är då jag kastas in i verkligheten igen. Då
inser jag att jag mår bättre än tidigare. Innan var
jag en smutsig larv men nu – nu är jag en fjäril.
Jag flyger högre än alla andra; jag är ovanför dem.
Mina färger är starkare. Det finns aura omkring
mig som skiner.
Vid matbordet vill mamma att jag ska äta.
”Ät! För Guds skull – ät!” säger hon. Hon skriker,
tror jag. Men jag hör det inte. Det är så tyst här.
”Ät! Jag ber dig… Snälla.” Hon skjuter fram en
tallrik med rostbiff till mig. Hon vill att jag ska äta
rostbiff, medan hon själv sitter och knaprar på
ett smörgåsrån (”Allt för dieten”). Rostbiffen är
smutsig. Omgivningen är smutsig. Min mamma är
smutsig.
”Du behöver äta, gumman.” Pappa försöker sig på
ett svagt leende. Men hans feta, åldrande ansikte
orkar inte bära leendet. Det dör bort. Precis som
allt annat. Den jag är just nu är inte den jag vill
vara.
Jag kan bättre.
Jag reser mig från bordet och går bort till mitt
rum (mamma skriker, tårarna rinner, slår handen
i bordet). Jag drar fram vågen som ligger under
sängen. Det är en vit badrumsvåg med digital
display. Jag klär av mig min vita The Clash-tröja
11
och mina trosor. Jag ställer mig på vågen. Blodet i
min kropp blir varmt. Det kittlar i mina fötter. Mina
pupiller vidgas. Displayen ger mig min vikt direkt.
Inget tjafs. Inget trams. 37,6 kilogram. Jag är
nästan där. Jag behöver bara bli av med 600 gram
innan jag står på tröskeln till dödens avgrund. Där
ekvatorn mellan mörkret och ljuset går.
Hungern finns där. Den dyker upp i mitt huvud då
och då. Som ett dåligt minne man försöker förtränga. Ibland dyker den upp i maggropen. Men
hungern är temporär; förr eller senare försvinner
den. Illamåendet likaså. Att göra val är fundamentet i varje människas liv. Vi föds fria, enligt våra
mänskliga rättigheter. Detta är mitt val. Jag vill nå
absolut frälsning. När man lever farligt, det är då
man lever som mest. Är det inte så man säger?
Disciplin. Få ord är så kalla, så distinkta. Disciplin
styr mitt liv. Utan den är jag ingenting. Jag behöver full kontroll; jag behöver självbehärskning. Det
är vad livet innebär. Det går att förminska livets
mening till endast det som är behövligt. Livet
behöver inte vara komplicerat. Det behöver inte
finnas oro, rädsla, kärlek, glädje, eller sorg. Jag vill
vara fläckfri. Jag vill vara så obefintlig att jag inte
lämnar några spår efter mig i snön. Jag vill vara
ren. Jag vill vara oskuld. Jag vill vara 37 kilogram.
12
juryns omdöme
37 kilogram är en gripande skildring av en ung
människa i den psykiska ohälsans sviter. Den
välformulerade inledningen väcker omedelbart
intresset och intensiteten fortsätter oupphörligen
att öka i takt med att novellen fortgår. Författaren
har ett starkt, obehindrat språk som förmedlar
en klar bild av både huvudkaraktären och hennes
omgivning. Genom det febriga språket lyckas
författaren även anknyta tydligt till den valda
inspirationsmusiken. Kort sagt är 37 kilogram en
riktigt, riktigt välskriven novell!
13
14
andrapristagare
Elin Hallqvist
Lund
Vildflinga
inspirerad av låten ”Retrograde”
med James Blake
15
Olika saker försvinner olika snabbt. Det är som när
man åker på motorvägen; bergen längst bort finns
kvar i synfältet mycket längre än gräset i dikeskanten som försvinner innan man hinner nicka till.
Men allt försvinner så småningom. Och det är det
som är grejen; allt försvinner och man lever bara
en gång och man ska göra det man älskar för sen
är det för sent.
Det är i alla fall vad folk säger. Men jag tycker det
verkar lite dramatiskt. Jag menar, vad stressigt
man får det om man hela tiden ska leta efter det
som gör ens liv perfekt. Och tänk om man redan
har det?
En vän sa en gång till mig att hon inte visste vad
hon skulle göra med sitt liv. Då sa jag att det inte
gjorde någonting för det visste ingen annan heller.
Hon skrattade åt mig och sa att jag var som en fin
sol som man inte kunde sluta titta på.
Jag vet inte riktigt om det var en komplimang för
enligt mina erfarenheter gör det extremt ont att
titta in i solen och har man otur kan man till och
med bli blind. Men det sa jag inte till henne utan
log bara fint för jag tror inte hon menade det så.
Hon är liksom inte lika grubblande som jag; hon
är mer av en verkställare. Det är därför vi är en så
perfekt kombo.
Vi bodde i samma område, en bit utanför staden. Fast det kändes som om vi bodde överallt.
16
Världen var vår lekplats. Hon var en sån som man
känner sig färgglad med. Man andas in den friska
luften och springer över ängar och klättrar högst
upp i träden och allt sånt. Det låter kanske töntigt
men är ganska härligt om man tänker efter.
Dagen då jag förstod att vi hörde ihop var en
varm gröndoftande dag i ettan. Jag hade med viss
möda tagit mig upp i det högsta trädet som fanns
på skolgården. Det var egentligen ett träd som
det var förbjudet att klättra i men som den nyfikna
unge jag var trotsade jag såklart allt jag hade
möjlighet till att trotsa. Även ett träd.
Det var en riktigt bra dag och jag kände den
svaga brisen som sköljde över mitt ansikte och
fick mina ögonfransar att dansa. Det var alltså inte
en om-jag-sitter-här-vid-staketet-och-verkligenhoppas-så-kommer-mamma-säkert-snart-ochhämtar-mig-dag. Tvärtom.
- Har du tänkt på att här uppifrån ser man när
mattanten går ut och röker på baksidan av skolan?
Det lät inte riktigt som mina egna tankar och jag
tittade mig därför förundrat omkring och funderade över varifrån denna lilla plötsliga men väldigt
korrekta iakttagelse kunde komma. Jag satt en
liten stund och funderade på om det kanske ändå
inte var mina egna tankar som hade fått liv och
sprungit iväg för att göra sig hörda tills jag avbröts
av att hela grenen som jag klamrade mig fast på
17
hade satts i gungning av något som befann sig
ovanför mig.
- Här uppe är jag! Ovanför dig!
Och mycket riktigt så hade jag ovanför mig en
dinglande liten förstaklassare som verkade trotsa
naturens lagar genom att sitta på den tunnaste
gren hon kunde hitta. Hennes ögon var klara som
snöflingor som smält lite i vårluften och håret stod
på ända.
Det låter ju ganska fantastiskt och så men det faktum att det hängde en liten människa ungefär tre
meter ovanför mig på en gren som i vilken sekund
som helst skulle bågna och resultera i att denna
lilla människa skulle braka ner på mig gjorde mig
lite smått skärrad.
- Kom upp hit då! Man ser faktiskt mycket mer här
uppifrån. Och det bästa är att ingen annan ser en!
Från den dagen kunde man inte skilja oss åt. Vi
pilade över skolgården och spionerade på varenda
kotte vi kunde komma över. Vi byggde en trädkoja
som i och för sig var ganska instabil och hade
rostiga spikar uppstickandes här och där men var
ganska fin. Vi samlade ihop hela kvarterets sniglar
i en hink, mosade dem och sålde röran som återfuktande ansiktsmask. Men det jag kommer ihåg
som mest är bagaget.
18
Hon bodde i vad man skulle kunna kalla för en
bondgård även om de inte hade haft djur där
på flera år. På gården låg det skrot, verktyg och
gamla traktorer om vartannat. Men där fanns
också en bil som stod lite avsides under en asp.
Enligt henne hade den vita Hondan en gång
tillhört hennes kära men lite vimsiga morfar. En
dag hade han fått för sig att ta en tur och hälsa
på trots att han nog inte riktigt var i rätt tillstånd
för det. Det hade nämligen slutat med att han
med full fart kommit inbrakande och kört rakt in i
trädet.
Hon berättade inte mer än så för mig men jag
gissade mig till vad som hände sen. Min bästa
hypotes var att han precis i stunden då han skulle
ha krossats mot trädet förvandlades till en fjäril
och bosatte sig i trädet. Jag vet att det låter lite
halvt sinnessjukt men det var det bästa jag som
liten förstaklassare kunde komma på. Och det är
fortfarande det.
Hur som helst så brukade vi sitta i bagaget på
kvällarna och titta ut över natthimlen. Vi hade lagt
dit filtar och kuddar som vi snott från biblioteket.
Hon brukade fråga mig vilka stjärnor jag tyckte
mest om och jag brukade svara att de här, just de
som jag såg precis i den stunden var de allra finaste. Sedan turades vi om att sjunga godnattvisor
så att den andra somnade. Och när den somnat
väckte man den och så gjorde vi om proceduren
så att den andra också fick sova lite.
19
Ungefär så var livet fram tills vi var sexton. Då
bestämde hon sig för att hon skulle bli lycklig. Hon
skulle göra något med sitt liv och inte bara sitta
och ruttna. Så hon stack.
Det sticker lite. Eller ganska mycket faktiskt. Det
låter klyschigt men jag vet inte hur jag ska formulera mig på något annat sätt.
Tänk dig att du är på vårdcentralen och ska ta
blodprov. Ett blodprov som du skjutit på i över
en månad. Du tittar in i sjuksköterskans vattniga
ögon och önskar att du var någon annanstans i
just denna stund. Hon försäkrar dig om att det
knappt kommer kännas något samtidigt som hon
preparerar sprutan. Sprutan med kanylen som är
minst fyra millimeter tjock.
Stunden är inne och du tar några djupa andetag medan hon stryper blodtillförseln till armen
genom att spänna åt bandet. Hon riktar sprutan
mot det uppsvällda armvecket som hon så fint har
tvättat. Men i sista stund ändrar nålen riktning och
tar sikte på ditt hjärta. Den borrar sig djupt in och
förstör varenda liten nerv som någonsin funnits.
Som en full bilförare utan körkort väller nålen fram
och mejar ner allt som kommer i dess väg.
Sedan får du så snällt gå hem med den envetna
nålen fortfarande inkilad i ditt nu så slamsiga
hjärta. Du reser dig och vacklar iväg men för varje
svajigt steg du tar gör nålen ett nytt stick, och ett
nytt stick, och ett nytt stick...
20
Men jag antar att det är så det är och att saker
försvinner olika snabbt. Hon var varken ett berg,
ett träd eller något litet dikesgräs. Hon var en
vildhäst som sprang längs med fönstret. Länge
sprang hon där. Men sen plötsligt fick hon syn på
något och sprang åt ett helt annat håll.
Jag undrar verkligen om hon vet vad hon ska göra
i sitt nya oruttnande liv i den nya världen som hon
själv byggt upp. Jag kanske hoppas det, innerst
inne. Men jag hoppas däremot att det inte finns
någon sol där.
De hemska plastiga låtarna från bilradion tränger
in i mitt huvud. Det är inte sådana låtar som får
en att vilja hoppa och springa runt på en äng, de
här har mer den effekten som får en att vilja gräva
ner sig och bara komma upp ibland för att få lite
ljus. Just nu är sömn det närmaste jag kan komma
nedgrävningen så jag blundar och märker att jag
är så himla trött.
Stjärnorna är klara i natten och jag ser ett stjärntecken som jag aldrig sett förut. Det ser ut som en
hand och den vinkar till mig. Jag borrar in huvudet
i kudden som luktar gamla böcker och väntar på
att hon ska väcka mig. Väcka mig så att hon också
kan få sova lite. Men det gör hon inte.
Bilen stannar och väcker mig istället med ett ryck.
Vi är framme.
- Hoppa ut nu med dig älskling. Du har ett stort
äventyr framför dig!
21
Mamma håller upp dörren och tittar mig snett i
ögonen medan pappa håller på att ta ut min
resväska. Ljuden av inkommande och avgående
tåg är öronbedövande och jag har egentligen inte
alls lust att ta mig ut, men gör det ändå.
Jag går runt bilen, öppnar bagageluckan och sätter mig. Jag vill bara titta tillbaka. Vara tillbaka. En
citronfjäril flyger förbi och sätter sig på kanten och
livet är så jävla patetiskt. Så patetiskt att jag sitter
i fosterställning i ett bagage medan mina föräldrar
utbyter undrande blickar. Men här ska jag sitta och
vänta. Med luckan öppen.
22
juryns omdöme
En novell om det som många av oss letar och
längtar efter hela livet – den riktiga vänskapen
som kan bära genom vilka prövningar som helst.
Texten ger en fin bild av barndomens starka samhörighet, av lekarna, de delade hemligheterna och
den där Vi-mot-resten-av-världen-känslan. Lika
träffande beskriver den vad som händer i tonåren när vänskapsbanden slits av. Plötsligt växer
bästisen åt ett annat håll och Vildflingan fladdrar
vidare. Det som finns kvar är ljusa minnen och
bitterljuv smärta.
23
24
tredjepristagare
Amanda Rudelius
Knivsta
Det finns två regndroppar
som inte rimmar.
Inspirerad av låten ”Leave your Lover”
med Sam Smith
25
för vi satt på hotellrummet och blossade rök
och Harry hon påstod att det var just ingen som
dög
hon vill ut och dansa inte sitta här
hitta kärleken och inte lyssna till våra besvär
men vi är fast i en tjock ömklig bubbla
ingen tid ingen lust att dra ut igen och snubbla
för vackra för livet
det fanns aldrig det drivet
allt vi kan är att sucka ligga still
önska att det fanns nåt mer än det här att finnas
till
din blick på honom hans blick på dig (ingen blick
på mig)
jag kan fortfarande inte fatta att du är hans tjej
Harry skrattar ute på balkongen
kraxande svarta lungor som kan jargongen
ibland önskar jag att jag kunde falla ner
att inte älska önska tråna smärta något mer
fattar inte längre vad vi gör här
Paris är inte vackert när man väl blivit kär
vad hände med äventyret
adrenalinet?
jag var kung du var drottning Harry var frälst
dörrar öppnade sig närhelst hursom varhelst
vi klinkade vår väg från bar till bar
så inne de visste vi hade alla svar
nånstans på vägen föll jag in i ditt hår
men det var ett förbannat törnigt snår
när dina armar trasslades in i nån annans
blev det aldrig mer än nån sunkig ettids dans
vi möglar på vårt hotellrum och jag svär han är hög
26
till och med Harry tycker han är stök
vad hände med alla dina drömmar?
jag vill skrika snart brister alla sömmar
du har alltid velat vara kliché helt felfri
att tappa bort dig själv var en djup jävla fobi
med mig skulle det aldrig kunna bli enkelt
är man regent är inget reellt
men nog är det bättre än det där?
jag kan bättre jag kan mer jag svär
vi kommer kunna skratta varje stund
skaffa barn och hus och hund
ligga vakna ljusa sommarnätter
drunkna i handplockade kärleksbuketter
visst är jag svår men mitt hjärta bultar så hårt
ditt skulle också om du visste allt kan bli vårt
jag önskar inte mycket bara att du följer med
vill inte tänka tillbaka på en resa som enbart sved
ser du våra packade väskor och tillhandaliggande
pass?
Harry och jag vi far nästa gång din snubbe stönar
om överklass
jag har aldrig nånsin varit blödigt sentimental
men mina tankar blir drypt honung inför dina val
titta på våra väskor snälla packa din lämna honom
här
du vill bli lycklig rynkig kär pensionär
följ med följ med följ med gå innan det blir kallt
av det jag har ska jag ge dig allt
jag hoppas att du vet att om du inte lämnar
honom kvar
är det bara Harry och jag som drar
och jag fattar det är svårt när alla fördömer
27
hellre blundar man och glömmer
men jag är här och jag vill ha dig så mycket
bli inte en sån som faller för trycket
är det för illa får jag väl gå
ska du vara regnbågen får väl jag vara blå
ser du att jag älskar dig så mycket att jag kan ge
upp?
inte längre sån som ger mig på nån farlig hjärtlös
kupp
det finns bara du och du får välja!
en bitter dom och jag kan bara svälja
några timmar till och du har fortfarande chansen
men går vi ut ikväll så blir det sista dansen
juryns omdöme
”Det finns två regndroppar som inte rimmar men
alltid hör ihop” är en text som svänger, drar och
far. Den är som en sångtext med rim och rytm,
med rikt och oväntat bildspråk, liv och sprak. Men
det är också en berättelse om längtan, om omöjlig
kärlek och drömmar, om lek, om äventyr, om lust
och om besvikelse och ensamhet. Texten är skriven på en musikalisk prosa som vill sjungas.
28
Emma-Karin
Rehnman
Västerås
Ungdomar och Fotografier
– Frusna i tiden
inspirerad av låten ”The Kids Aren’t Alright”
med Fall Out Boy
29
De är döda allihop. Torra bitar av brunt papper
faller mellan mina fingrar och landar med ett släpande ljud på golvbrädor täckta av damm. Vartenda ansikte jag kan se, varje sirlig namnteckning,
betyder ingenting. Gångna ur tiden. Ett patetiskt
försök att fånga en livstid inom ett fotografis
fyra kanter. Jag håller fortfarande två bilder i min
vänstra hand, men alla de andra ligger strödda
som vissnade blomblad kring mina knän. Som om
ett fotoalbum hade fått nog av livet och sprängt
sig självt i luften. Hur jag än stirrar på de två små
bilderna i min handflata kan jag inte pressa mig
själv tillräckligt för att förstå dem. Det slår blixtar
i huvudet när jag koncentrerar mig på en liten
pojkes välkammade hår och värker i ögonen när
jag synar en gammal dams strama uppsyn. Hur
jag än stirrar på de slitna fotografierna kan jag inte
förmå mig själv att förstå allt som döljs bakom de
där ansiktena. Alla de här människorna betydde
någonting. Deras liv gjorde en skillnad.
I mörka rum tycks tiden gå så mycket långsammare. Jag vill gå härifrån, ställa mig upp och
springa tills lungorna värker och fötterna blöder.
Min kropp är lika frusen i tiden som de dussintals
fotografier jag har spritt ut omkring mig. Döda
ögon stirrar på mig lika mycket som jag stirrar
på dem, som om de vet varför jag är här. Det är
alltid här jag hamnar, stupfull och less på livet,
skrämd bortom vett och sans. Leende ansikten
och dagliga lögner verkar så avlägsna i ett mörkt
och dammigt rum fyllt av historier som aldrig fick
30
bli berättade. Ett fotografi ljuger aldrig. Det säger
mer än tusen ord, vilket förklarar de hundratals
röster som skriker på mig, drar och sliter i det sista
av mitt söndertrasade medvetande. Jag vet varför
jag är så rädd. Jag vet varför adrenalinet rusar i
kroppen och hjärtat slår som om det ville banka in
ett meddelande i min bröstkorg. En dag kommer
jag bara vara ett dött ansikte i en fotoram. Det
kommer inte finnas något sätt att berätta allt som
formade det där ansiktet. Jag kommer vara som
de här människorna, ett helt liv intryckt i det där
lilla strecket mellan två årtal på en gravsten.
Jag känner ruset i blodet när jag äntligen snubblar
ut i nattmörkret, täckt av klibbigt damm och bortglömda minnen. Tiden har jag inte koll på, men
det kan inte vara allt för sent, för jag hör ljudet av
flera fester dåna från svettiga källare och hus där
föräldrarna rest från stan. Dålig rockmusik bankar
på mina trumhinnor, tvingar sig in i mitt omtöcknade medvetande. Där, inne i husen, dansar folk
bort sina bekymmer, dricker tills de glömmer bort
alla chanser de har kvar att ta. Här, på bakgatorna
en fredagkväll, är vi alla bortglömda hjältar.
Det känns på inget vis skamfyllt att snubbla in
genom någons bakdörr och sträcka ut handen för
att ta emot nästa drink i en grådaskig plastmugg.
Om någon vill dansa går det bra. Här klistrar vi
på leenden tills någon brister ut i gråt, då sopar vi
muggarna under mattan och drar vidare till nästa
fest. En gång i tiden var vi hjältar, blivande dokto-
31
rer, brandmän och författare. Vi hade hela världen
för våra fötter, men nu snubblar vi längs gator våta
av regn och brännvin, vilse i den ändlösa labyrint
som natten skapat.
Jag har sett unga kvinnor falla ned på knä och
skrika ut sin ångest under en järnvägsbro klockan
tre en söndagmorgon. Pojkar som tiden aldrig
riktigt hann ifatt, som skrattande rullar ut mellan lakanen med andan i halsen och glansiga
ögon. Människor som är villiga att prova allt, i
ett desperat försök att hitta sig själva. Barnen ser
aldrig in hit. De drömmer om sitt vuxna liv, allt de
ska se och göra, och missar att fundera över sina
tonår. De vuxna som kommer ut ur helvetesregnet
lämnar det bakom sig. Aldrig ett ord, en gest i
igenkännande när de passerar en hop skränande
ynglingar. Smaken av vodka är bekant i gommen,
men de kan aldrig sätt fingret på när de drack sist.
Vi är barn som förväntas bete oss som vuxna.
Någon jag aldrig har sett förr tvingar i mig ett
glas vatten innan personen slänger ned mig på
en soffa och virvlar ut på dansgolvet. Egentligen
är det ett matsalsbord någon har sågat av benen
på, men är man fattig får fantasin göra festen. En
person med rufsigt hår drar mig i armarna, håller
mig mot sitt bröst när tempot i musiken sjunker.
Jag har aldrig sett människan i mitt liv, men här
känns det bra. Ett par armar runt min midja, en
mjuk röst som nynnar melodin i mitt öra. Natten
är stor och mörk, men i en sönderslagen lägen-
32
het kan man alltid finna ett litet hörn av trygghet.
Vi är varandras bästa vänner, vi som står upp till
knäna i avkastade kläder och tomma ölburkar. När
ingen annan ville lära oss gick vi ut på gatorna och
undervisade varandra.
Samma arm håller sig kvar kring min midja natten
igenom. Soluppgången ser vi tillsammans med halva
festen, från ett tak någonstans ganska nära fotografierna. Vi lovar att i dag blir en bättre dag, en dag
när vi tar tag i våra liv och kommer någonvart. Vi har
återigen världen för våra fötter, och allt vi vill är att
upptäcka den med ögon väckta av gryningsljuset.
Alla de människor jag sett på gamla fotografier är
döda, och en dag kommer jag att bli som de. Om jag
tar en bild av mig själv här på taket med bakisrufsigt
hår och ett leende lika lysande som solen bakom mig
kommer historien en gång att blekna, men så länge
frågorna finns kvar spelar historien ingen roll. Jag tar
en bild, och min rufsiga vän flinar stort i bakgrunden.
På baksidan av bilden ska jag skriva: Barnen är inte
okej – Men du kan ge dig tusan på att de skulle göra
om alltihop igen.
33
34
André Nilsson
Kävlinge
Ett trasigt hjärta
Inspirerad av låten ”Somliga går med trasiga skor”
med Cornelis Vreeswijk
35
Hösten var sent kommen och åkrarnas sommarmull
drog ihop sig för att hålla värmen.
En bil stannade vid mötesplatsen på en enskild 70väg. Förardörren svängde upp och en man klädd i
oljerock klev ut. Han letade i rockfickan och fick fram
en blank tärningsgraverad tändare. Han fick fyr på en
cigarett och efter första blosset kom en djup suck.
Han hade jobbat sent igen, eller det var åtminstone
vad hustrun trodde. Det stora elnätsprojektet krävde,
på grund av sin utbyggnad, extra kvällspersonal. Ursäkten fungerade men hade blivit sliten.
Han ställde sig i motvind för att låta cigarettröken
kväva klädernas doft av blomparfym – älskarinnans favoritextrakt, som alltid gav plaggen en
sötaktighet, varje gång han jobbade över. Syndigt
enligt vissa att lukta från två damer men vad gör
egentligen det om hundra år? Han tappade av
askan på cigaretten. Lite lust och ledighet ger
knappast något lidande, tvärtom – så länge man
inte blir för frispråkig.
Det kom en röd bil i låg fart från byn där han
bodde och när den passerade vände han ryggen
till. Sannolikt någon han kände. Och om någon
fick se Herr Karlsson stå här och röka och inte
skynda sig hem efter sitt sena kvällspass, blev hans
fru den första att veta.
Hursomhelst behövde han lite avbrott emellanåt då varken hemmet, jobbet eller stadens
hasardklubb gav honom själslig eller för den delen
finansiell trygghet. Särskilt nu när hustrun kommit
36
i övergångsåldern, tvålindustrin kanat iväg brant
och spelandet gett honom hämndlystna ovänner, tack vare riskabla men ack så fiffiga slugspel.
Senast i förrgår hade han funnit hotbrev i posten,
turligt nog före sin hustru. Det var ett allvarligt
problem som han var tvungen att lösa på eget
bevåg, för även om hoten var straffbara, stod han
själv inte med rent mjöl i påsen.
Han funderade en stund och tog fram sin mobil.
På kom-ihåg-listan skrev han: handvapen aktuellt,
med två utropstecken.
Så drog han ett djupt bloss och fick älskarinnan
åter på tankarna. Det var bara hos henne han
kände sig tillfreds. När han fick vara i hennes famn,
ha ansiktet i hennes hår och drömma i doften av
rosenblom. Då var han trygg.
Det ringde plötsligt på mobilen. Agnetha stod
det, hans bättre hälft. Pekfingret var på väg att
trycka grön lur men handen tvekade och istället lät
han signalen ringa ut. Det blev åter tyst på åkern,
även vinden mojnade och han började grubbla
en smula på varför hon ringt. Hon kanske inte
ringt för att skrika eller domdera, som hon annars
gjorde, det kanske var något viktigt hon ville; som
att skilja sig. Det hade han inga protester mot,
inte några alls.
Ändå fortsatte hans grubbel som blev djupare när
han insåg hur ensam han då skulle bli.
37
Hur länge till orkade han leva i lögn och oro, som
ett söndrigt kugghjul i ett meningslöst maskineri?
Att gå omkring i trasiga skor, att aldrig känna sig
tillfreds, att alltid längta bort – det var hans börda.
Och det skulle aldrig en skilsmässa befria honom
ifrån. Men vem kunde hjälpa honom? I skyn hade
han sällan sökt svaren men det var dit han nu vände
sig denna sena afton i oktober. Där, bland de hopade molnen, kanske lösningen på hans liv fanns.
Efter ännu en cigarett under stort huvudbry satte
han sig i bilen. I handskfacket fann han en flaska
starkt. I brännvin ligga lösningen. Han drog på
munnen. Låt oss se vart den tar mig. Och efter
fyra djupa klunkar vände han ut på vägen och vid
nästa möte var han död.
38
Lou Mattei
Linköping
Mitt hjärta startade ett upplopp
Inspirerad av låten “That’s what you get”
med Paramore
39
This heart will start a riot in me.
Så börjar allt. Jag ser henne gå förbi, jag borde
veta bättre, jag vet bättre men
Detta hjärta kommer starta ett upplopp inom mig.
Det börjar i knäna och smyger sig upp genom
mitt blod som bubblar. Från mitt upproriska hjärta
pumpas det bubbel, jag vet att du är straight
edge, jag vet att du är straight
Men när ditt leende sprider sig över ditt ansikte,
sprider upploppet ut mig i små små bitar som
aldrig kommer pusslas ihop
This heart will start a riot in me.
Jag kände inte till så många klyschor men med
detta upplopp i blodet kan jag inte skriva annat än
avdankade kärlekslåtar och poesi som rimmar med
hopplös.
Hoppet – lämnar mig och jag knyter näven
Väntar in ilskan, väntar in gitarriff, väntar in det
avgörande trumslaget
Det avgörande hjärtslaget
This heart will start a riot in me.
40
Jag tittar ner och förtränger
Trycker ner upploppet i mig, fastän jag vet att om
jag inte får utlopp för det kommer jag åka ner
Ner till dit jag var innan du stormade in med ett
leende som sprider sig och mitt hjärta spricker
This heart will start a riot in me.
Detta hjärta kommer starta ett upplopp inom mig.
Mitt hjärta startade ett upplopp inom mig och
utan dig, lär det aldrig lugna sig
Jag önskar mitt hjärta startade ett upplopp inom
dig.
41
42
Louise Reimertz
furulund
Paralleller
Inspirerad av låten ”Heaven”
med Brett Dennen
43
Flickan sitter på marken, hennes gröna ögon bär
en rädsla som inte ska finnas i en 5 åring. Hennes
hår ligger i tovor runt hennes huvud som fläckas
av blod, hennes blod. Runt om henne råder de
kaos som präglar landet hon bor i, men flickan
sitter helt tyst för även om gråten hade runnit ut
flickan hade bomberna över hennes hem överröstat henne. Hennes tid är snart ute, för snart
kommer inget av hennes hem, ingen av hennes
familj finns kvar. Snart kommer ingen veta att den
lilla flickans förr så varma ögon någonsin fanns på
denna jord. Snart så har kriget än en gång vunnit.
Flicka har gröna ögon som bär en miljon tårar som
nu rinner ner för hennes kinder. Flickans hår har
också tovor i sitt bruna hår och även blod som rinner ner för tiningen. Hennes knä är uppskrapade
och bredvid henne ligger en cykel. När det första
skriket lämnar hennes strupe är redan hennes två
mammor på väg mot henne för att trösta henne,
de kommer att tvättar hennes sår och skoja
tillsammans om hur hon snart kommer att kunna
cykla. Hennes tid har precis börjat, hon kommer
att växa upp i ett tryggt och kärleksfullt hem. Hon
kommer att övervinna alla de hinder som finns i
hennes väg. Snart har såret läkt och allt är bra.
Pojken går tidigt på morgonen med vapnet slängt
över hans axel som fortfarande är större än han
även om han har haft det i två år nu. Hans bruna
ögon är ständigt på vakt för vem vet vad som
gömmer sig bakom nästa savann. Han kommer att
44
döda fler de nästa 10 åren än vad han kan räkna på
hans små fingrar idag. Hans liv kommer att präglas
av död och rädsla tills han kanske har turen att bli
räddad av de människor som försöker. Sanningen
är att den lilla pojken nog inte kommer se sin 15
års dag.
Pojken springer med de stora vapnet över hans
axel som han fick i 7 års present. Han bruna ögon
lyser av glädje för vem vet vem som finns bakom
nästa husknut. Han springer in till sin trädgård och
fyller vapnet med vatten för att sen springa ut på
gatan igen och pruta ner sina kompisar. Detta är
vad som kommer att prägla den lilla pojkens liv,
glädje. Sanningen är att han kommer att leva ut
hela sitt liv.
Flickan är på väg till skolan, hon springer ner för
trapporna glad att äntligen få börja på skolan i det
nya landet som mamma och pappa sa skulle vara
så bra. Med hennes systrars gammal kläder och
slitna ryggsäck skuttar hon till skolan. På vägen
hör hon flera människor säga arabjävel men hon
vet inte riktigt vad det betyder. När hon kommer
in i skolan får och flera konstiga blickar på sin hijab
och flera av barnen vill inte prata med henne. Hon
sätter sig längs fram och klockan ringer men ingen
sätter sig bredvid henne. Varför?
Pojken vaknar av att hans mamma skriker att han
är sent till skolan. Han springer ner för trapporna
tar på sina nya kläder och ryggsäck som hans
45
mamma har handlat till honom. Han måste sprina
till skolan för att hinna och säger hej till alla hans
kompisar som han träffar på vägen. Han rusar in i
skolan och öppnar dörren till klassrummet där alla
hans kompisar sitter. Längst fram sitter en ny tjej,
men ingen sitter bredvid henne. Varför? Så han
går sakta fram, känner alla blickar i ryggen och
sätter sig bredvid flickan.
Mamman står på torget, hon tittar oroligt runt
efter sin son. Han försvann ut med sina kompisar
för att höra talet. Framför henne står han, mannen
som med sitt hårda grepp styr hela hennes liv. Var
kan han vara? Så plötsligt ser hon honom, han står
tillsammans med sina kompisar och skriker hyllningsord och håller i plakat. Hon går hem vetande
att pojken aldrig kommer gå där ifrån inte från
mannen som nästan styr en hel kontinent. Hon går
hem samtidigt som hon tänker på hur länge denna
pojke ska få vara ett barn.
Mamman står på torget och pratar med sin väninna samtidigt som hon tittar trött efter sin son.
Som vanligt försvann han med sina kompisar. Var
kan han vara? Framför henne står kompisarna som
har börjat prata om barnens skola. Så får hon ett
sms där han säger att han spelar fotboll med sina
kompisar. Hon vet att pojken aldrig kommer följa
med henne hem, så hon säger hejdå till väninnorna under tiden börjar hon tänka på vad de ska
äta ikväll.
46
Samtidigt som allt detta händer runt om vi världen
ligger mannen på den gröna parkbänken. Han
tittar tyst på de som går förbi, han börjar tänka på
hur han har kommit till att leva på en plats som
denna. Börjar tänka på livet före, men lika snabbt
som tanken kom upp är den borta. Han sätter sig
upp och känner kicken med den klara vätskan.
47
48
Moa Petersson
Malmö
Dag 773
Inspirerad av låten ”I’m not the only one”
med Sam Smith
49
1:
Första gången jag såg henne var det inte henne
jag letade efter. Men det var henne jag hittade.
Jag skulle söka jobb på Intersport och mannen i
kassan hade sagt till mig att jag skulle leta efter
butikschefen, en lång, skallig man. När jag kom
till den nedre änden av butiken och hade letat ett
tag kom hon fram till mig. ”Letar du efter något?”,
frågade hon. Hennes ljusbruna hud glänste och
jag förundrades över hur slät och felfri hud en
människa kan ha. Hennes hår var mörkbrunt och
lockigt, kort, så att man nätt och jämnt kunde
dra händerna genom det. Hon log och hennes
smilgropar syntes. Det var då jag märkte hennes käkben, precisa och vassa, nästan så att man
skulle skära sig på dem om man rörde dem. Hon
hade en piercing i läppen och var ungefär lika
lång som jag. Vid första mötet kunde jag inte
säga så mycket om hennes klädstil då hon hade
svarta långa byxor, svarta Nikeskor och en väldigt
blå tröja som det stod Intersport på. ’’Jag letar
tydligen efter en lång, skallig man’’ sa jag. Hon
skrattade. Först hade jag tyckt att hennes käkben
gjorde hennes ansikte skarpt men nu när hon log
såg det snällt ut. ’’Jag ska kolla efter honom på
lagret’’ sa hon och gick.
32:
Trettioandra gången jag såg henne hade vi
bestämt att vi skulle ses för att spela minigolf. Vid
50
sjunde banan fick hon i bollen på första försöket.
Hon blev så glad att hon började hoppa och skrika
och alla runtomkring tittade konstigt på oss. Vi
fick det största skrattanfallet jag haft på länge. Efteråt åt vi glass i solen och när vi gick hem tillsammans så kysstes vi för första gången. Klyschigt.
400:
Fyrahundrade gången jag såg henne hade vi
precis flyttat ihop till en liten lägenhet. Vi hade
inga möbler än förutom två madrasser på golvet
som vi fått av hennes föräldrar. På de madrasserna
låg vi hela natten och pratade om allt. Jag var
lyckligare än någonsin.
593:
Femhundranittiotredje gången jag såg henne åt vi
middag på Vespa. Båda älskade pasta och Vespa
hade världens godaste pastarätt med fyra ostar.
Det var ganska sent på kvällen. Hon hade jobbat
sent. Vi åt och pratade om hur god maten var.
Mest var vi tysta. De flesta gästerna hade gått,
inga servitriser syntes till och de enda som var
inom synhåll var ett gammalt par på andra sidan
rummet. Jag satt och tittade på henne medan hon
åt det sista av sin mat. Ända sedan hon log mot
mig första dagen vi träffades på Intersport hade
jag tyckt att hennes ansikte var snällt och inbjudande, varmt. Nu när hon satt där och åt såg hon
kall ut, nästan lite besvärad, som om hon bara ville
51
därifrån. Nära uttråkad. ”Hur är det?” frågade jag.
”Ingenting jag är bara trött” sa hon och log lite.
”Okej” sa jag och vi fortsatte äta. I tystnad.
773:
Sista gången jag såg henne letade jag efter ett
tecken. Varför vet jag inte för jag hade redan hittat flera. Jag hade haft mina tvivel i flera månader
men förnekat det uppenbara. Jag trodde att jag
behövde henne antar jag. Det var sent på kvällen
och hon hade precis kommit hem. Enligt henne
hade hon varit ute med sina kompisar. Innerst inne
visste jag att det inte var sant. ’’Vem var du med?’’
frågade jag henne. En fråga som jag egentligen
inte alls ville ställa. Dels var jag rädd för svaret och
dels ville jag absolut inte vara den klängiga partnern som skulle veta exakt allt. ’’Hannes, Sanna,
Julissa och Josef” sa hon. Hon hade avslöjat sig.
’’Är inte Julissa bortrest?’’ frågade jag. Hon var
tyst ett tag, trodde fortfarande att jag inte visste
vad hon gjort. Men när hon kallade mig älskling
visste jag att jag inte var den enda längre. ”Du har
varit otrogen” sa jag. ”Du är galen” skrek hon tillbaka. Jag såg ändå på henne att det var sant. Jag
hade älskat henne länge men jag antar att jag inte
var nog. Sorgen som sveket medförde var enorm.
Överväldigande. Det fanns bara ett ord kvar att
säga till henne. ”Hejdå” sa jag och gick.
52
Hanna Kharraziha
Lund
Outro
inspirerad av låten ”Outro”
med M83
53
Jag skyndar mig men vägen verkar aldrig ta slut.
Överallt är ögon som bränner i mig. Människor
som eventuellt kan döma mig. Jag är medveten
om allt jag gör och hur jag ser ut. Axlar och rygg
sjunker ihop och jag försöker göra mig så liten
som möjligt. De är rovdjur och jag är svag. Det
enda som lugnar mig är musiken som dunkar i
mina öron.
Ytterdörren. Portkoden. Hälsa på någon granne.
Trappor. Äntligen hemma.
Dags för en annan sorts rovdjur. En annan sorts
dömande. Hur gick det på provet? Varför har du
inte städat ditt rum? Varför fick vi ett mail om
att du kom försent till den här lektionen? Är det
där godis? Ska du inte träna snart förresten? Gör
läxorna! Klä dig varmare! Var inte så sur hela tiden!
Gör något vettigt!
Mitt rum. Jag kan andas. Tar av mig väska, skor,
jacka men inte hörlurar. Bläddrar i Spotify listan
och hittar den perfekta låten. Jag sätter mig ner
på golvet och blundar. Sjunker in i en dagdröm.
Sjunker in i musiken. I drömmen är mitt liv precis
som det borde vara. Det går ett rus av lycka genom min kropp. Jag är lycklig. Min familj är lycklig.
Jag är den versionen av mig själv jag vill vara.
Inte mobbad, inte som ett misslyckat experiment.
Musiken är i bakgrunden av drömmen och driver
mig, motiverar mig, lyfter upp mig. Det är som i
en film.
54
Det är lite ironiskt när man tänker på det. Dagarna
är mardrömmar och dagdrömmarna det enda
stället där jag är lycklig. I drömmen är jag en gud
och jag formar mitt eget liv när jag inte har orken
att göra det i verkligheten. Och varför skulle jag
egentligen? Verkligheten suger. I en timme sitter
jag stilla och lever mitt liv som det borde vara. Jag
lever genom musiken.
Smärtan känns lite lättare när jag vet att den
världen alltid finns där.
Att jag kan fly och vara mig själv när jag vill.
Med musik.
I’m the king of my own land.
Facing tempests of dust, I will fight until the end.
Creatures of my dreams raise up and dance with
me!
Now and forever, I’m your king!
55
56
Ellinor Ledger
Sjöbo
Naken Identitet
inspirerad av låten ”Fighter”
med Christina Aguilera
57
Vi var stumma och våra läppar torra. Meningarna
trängdes i strupen och snubblade endast över
varandra. Orden blev till en tjock härva, som en
klump av saliv, som vi gång på gång tvingades
svälja, medan blickar lekte tafatt. Vi flydde med
rädslan att skadas, att tvingas trycka handflatan
mot ett köttsår som spottar blod. Men försvaret
brast, vi drunknade i ruinerna av den mur som vi
själva byggt upp.
Ständigt beklädde vi våra taggiga stjälkar med rosenblad, men hur röda våra blad än var, så förblev
våra stjälkar taggiga.
Jag minns vad mina gamla lärare brukade fråga
då jag var liten, följt av det där utslitna, men ändå
så sötsmakande svaret. Modet tog språng, då
möjligheternas många skeden lättade från mjuka
läppar: Ni kan bli vad ni vill, vad som helst! Världen gapade som en ursvulten best, men tycktes
ändå så inbjudande. Ni kan bli vad som helst. De
där orden med sin sköna klang och mjuka stämma,
som kastade en slöja av förväntan över hela sin
publik. Ja, ni kan bli vad ni vill. Ord, som banade
väg för breda stigar över berg och djupa dalar,
men som med tiden tycktes krympa till en trång
gränd. En gränd omgiven av höga väggar och
smutsiga fönster, varifrån skeptiska blickar tilläts
kasta skuggor. Menande blickar och granskande
ögonkast mot de som i sakta mak följde en nedtrampad stig.
58
En tragisk intrig. Men jag vittnade, såg hur vi med
fumlande fingrar och noggrannhet, nedstänkt av
desperation, sökte efter något att beklä vår nakna
identitet med, något att kalla MIG. Vi sökte inspiration, men med händerna knutna om ett facit. Ja,
vi kunde bli vad som helst sa de; tilläts vara allt,
ALLT, förutom oss själva. Som dåtid blev nutid,
slutade vi att se på svartvit film, men även färgen
tycks ha flagnat. Vi blev en grå massa, en nyans av
plikttrogen strävan. Vi blev prototyper. Sade oss
söka inspiration, men med händerna knutna om
ett facit. Knogarna vitnade.
Håll käften röt de åt slutna läppar.
Ja, de skrek. Skrek ut ord som var ämnade att viskas, men de skrek för att skapa ett eko. Ord som
fortsatte att ryta åt oss, även när röster dött ut.
De kastade spjut. Våra ryggar har blivit måltavlor
för mångas hat, eller kanske menar jag underhållning? Vi var trots allt inget mer än marionettdockor, präglade av tidens många avtryck, täckta av
den graffitti som deras sprejflaskor spottat på oss.
Vi uppmuntrades att gå vår egen väg, men tilläts
inte vara nyskapande. Originalitet blev en mutation, kreativitet en sjukdom. Nya idéer hotade den
struktur som överlevt århundraden, så de jagade
oss genom stadens alla gator, över trafikerade vägar och sönderfallna broar. Med flåsande andetag
kved vi till av smärta, då ihåligheten som vuxit sig
59
stor inombords plötsligt röt efter uppmärksamhet. Hjärtat bultade så hårt att det tycktes vara på
väg att bryta sig loss ur bröstkorgen. Högljudda
tutningar, ambulanssirener som förväxlats med
polisbilar, mjölksyran i våra darrande ben, DUNK
DUNK. Vi tog till flykt in i närmsta gränd, rädda
för att de skulle spotta på oss, eller kanske kasta
sina pilar mot våra bara kroppar. Vi var trots allt
nakna, desperat sökande efter något att beklä vår
identitet med. Pilar svepte genom vinden, susade
genom dånet av trafikerade vägar, och träffade
med ett tärande ljud vår sårbarhet. Panikslaget lät
vi slita ut de vassa spetsarna och insåg till vår stora
förskräckelse att det var giftpilar. Med tillrättavisande ord i en famn av osäkerhet, lät vi plåstra om
våra sår. Sår som idag förblivit ärr. Ibland kan vi
inte låta bli att klia, för att sedan i ånger täppa för
dem, då var och blod väller ut och påminner oss
om varför vi måste förbli i skuggan längs en trång
gränd.
De skrek åt oss och kastade spjut, men vi var
trots allt inget mer än marionettdockor, styrda av
fingrar som pekat och händer täckta av smuts. De
spottade, sprejade graffitti över alla de konstverk
som deras ögon tilläts skåda och stannade inte
ens upp för att beundra vår konst, vår påhittade
verklighet. Själv stirrade vi endast länge nog för
att avsky utsikten.
Den bitterljuva avsikten. Överallt viftade de med
sitt facit, som om de satt upp krav för medlem-
60
skap, MEDLEMSKAP, för att få delta i den bräckliga samexistens som hemsökte skolkorridorerna.
Här, ta ett facit! hojtade de ivrigt och log sina
änglaleenden mot oss. Och vi, vi jagade bekräftelse, skenade med utsträckta fingrar. Sträckte allt vi
orkade, men fattade inte grepp om deras godkännande. Vi hade inte råd att nå till andra sidan, så
vi skaffade en bro på vår egen bekostnad. Den
desperata saknaden efter accepterande växte sig
så stor inombords att vi inte längre kunde tämja
den. Vi var alltför trötta på att umgås med oss
själva. Vi fortsatte endast att smaka på samma
lögn, tuggade på ett tuggummi som sedan länge
förlorat sin smak.
Skrik inte! skriker de och viftar hotfullt med
pekfingret, men jag har något att berätta, för jag
är starkare nu. Det är när rösten dött ut som man
talar bäst; när vilsna ord tagit till flykt och efterlämnat en tystnad. Det är när man är hes och så
mycket som en viskning river i halsen, som man
skriker högst.
Tala med små bokstäver ekar gamla, utslitna tillrättavisanden, numera endast offer inför dammråttornas omättade hunger, men jag har något
att berätta, för jag är visare nu. Kvider till då torra
läppar slits isär och rynkar ogillande näsan då den
bekanta smaken av blod fyller min mun.
Det är fult att viska, klagar matta stämmor, strängar som spänts alltför hårt, men jag har något att
61
berätta. Som fåror i min hud har tårarna handlöst
kastat sig nerför mina kinder. De talar högre än
mig, men jag har gömt ansiktet i mina smutstäckta
händer alltför länge.
Ta en skvätt ur mitt klingande vinglas, smutta på
mina erfarenheter. Det handlar inte om att se fienden i vitögat, utan om att våga skåda in i de ögon
som stint stirrar tillbaks på andra sidan spegelytan.
Det handlar om att finna modet att se ner i de
gapande köttsår som deras ord efterlämnat, då de
avfyrats från glappande käftar.
Skål! Drick ur mitt klingande vinglas, klunka i dig
mina erfarenheter. Jag unnar dem ett tacksamt
leende, men inget mer. De har slösat nog av min
tid.
Jag är gjord av sten, för deras nävar lämnade efter
sig blåmärken alltför lätt. Nu knäcker de endast
knogarna och jämrar sig, de slår förgäves, tills
huden nötts upp och såren fäller blodsprängda
tårar. Men jag är en krigare, för ingen lag ska ristas
i sten.
Mitt klingande vinglas är tomt, men låt oss skåla
ändå.
62
Linnea Heyden
Dalby
Blank
inspirerad av låten ”A better son/daughter”
med Rilo Kiley
63
När jag var ett barn
Var världen ny
Och mina känslor rena
Jag älskade för att älska
Hat visste jag inte om
Världen är inte längre ny
Hat är mig inte längre okänt
Rösten i mitt huvud skriker
’Nej, låt bli. Det är inte värt det’
Och jag vill bosätta mig i sängen
Om man ändå kunde spola tillbaka livet
Till då man bara kunde existera
Och inte grubblade så mycket
Vem är jag?
Vem borde jag vara?
En oskyldig värld
Utan svåra beslut
Att vara uppe med soluppgången
Redo och peppad för mer av livet
Fast
Vet du vad?
Livet har blivit tyngre att bära
Men jag har blivit starkare
Min existens är endast så dyster
Som jag skapar den
Jag kämpar
Med klo och tand
64
Jag vinner
Givetvis faller man i gropar
Men precis som på ett EKG
Är det nödvändigt för överlevad
Utan nederlagets bittra dryck
Kan jag inte uppskatta livets goda vin
Jag kan se sprickorna i livets fasad
Antingen kan jag blänga på dem
Buttert betrakta förödelsen
Eller så kan jag spackla igen dem
Som de kommer
Och i slutet vara stolt över mitt verk
Jag har blivit bättre
Uppgraderats med nya erfarenheter och visdomar
Och än bättre kommer jag att bli
65
66
Ravn Kirkegaard
lund
Mannen som ville, men inte kunde
inspirerad av låten ”Moonshadow”
med Cat Stevens
67
Långt där uppe lyste månen med ett inre ljus och
dess silvervita sken lyste upp den djupa dalgången. Skogarna klättrade uppför sluttningarna,
det var ödsligt men ändå välkomnande. En skugga
for över trädens majestätiska kronor, som en våg
böljade skuggan fram. Långa vingar sträckte ut sig
över dalen och skenet från månen lyste upp dem.
Den stolta figuren sjönk ner, lät de sex vingarna
kittlas av löven och vidröra sina skuggor. Skepnaden sköt tvärt uppåt och försvann ut i rymden där
den sedan bara syntes som en stjärna.
Lyssnar du? Hör du vad jag säger till dig? Frågade den stelt uppklädda mannen. Den något
mer vardagligt klädda mannen på andra sidan
skrivbordet försökte för en stund komma på vem
den uppenbart viktiga personen framför honom
egentligen var. En mörkblå kavaj, vit skjorta med
bebisblå ränder, en slips som satt alldeles för hårt
på hans lite för stora hals. Du är avskedad, som i
”ta ditt pick och pack och stick,” jag står int– dina
kollegor står inte ut med ditt slöa beteende, det
går ut över alla. Tänker du aldrig på andra?
Jo… Han reste sig upp tog sin väska och gick
utan så mycket som ett ljud ut genom dörren och
stängde den försiktigt, liksom för att inte störa
någon. Sedan hoppade han så tyst som möjligt
och slog ett slag i luften. Med ett stort flin gick
han ut ur byggnaden.
Hemma, älskling! Hur går det? utropade han och
68
gick med små skutt genom entrén. Hon såg på
honom med förvånade ögon och log sedan brett
och brast i skratt, slängde sig mot honom i en
omfamning.
Åh, fantastiskt! Äntligen, som sänt från ovan. Nej,
nej, låt mig gissa. En befordran, nej förresten,
löneförhöjning. Alla våra problem, äntligen!
Haha, mycket bättre än så, nu kan jag till slut göra
det jag alltid velat göra. Han såg stolt på henne.
Jag vet att vi fått låna huset av din far, men allting
kommer lösa sig, vettu. Får jag se monstret först?
Hon visade honom till köket där barnet för tillfället
nyfiket tittade på en bit gammal ost på golvet.
Mannen tog upp den lilla med varsamma händer.
Gammal ots! Gurglade barnet fram och skrattade.
Mannen såg då mot fönstret där det i skyarna flög
svalor. OTS, Ots, ots… Ljudet ekade i hans huvud
och som alltid, förundrad, Gammal, över deras
djärva fall och mjuka rörelser. Sättet de klöv, OTS,
luften och flöt genom tid och rum som om ingetdera egentligen fanns. Utan att titta på ungen
lade han ner den på soffan och gick till fönstret.
Jag har blivit, avskedad. Det blev tyst, men
fortfarande ekade ljudet i hans huvud, OTS, Ost,
ots. Fast det fanns ett annat ljud också, det mjuka
frasande ljudet av vingar som mot himlen smeker
sina toppar och han kände det som en ballong
svällt upp i honom, knappt kunde han andas ens
69
av den tryckande glädjen som bara vill spricka ut i
ett leende, ett skratt. Allt blev så klart för honom
nu, klart som den renaste skogsbäck. Vem bryr sig
om ett barn när man kan flyga och känna världen
under sina vingar? Han kände sig så oförskämt
glad att han undertryckte sitt skratt och vände sig
mot sin fru. Allt var egentligen bara svart på vit,
eller vit på svart.
Ah ha, du skämtade, visst jätteroligt, ha. Nervöst
tog hon ett par isbitar från frysen och lade i ett
glas som hon fyllde med vatten. Han kunde klart
se från hennes ansträngda rörelser att hon också
var överlycklig, lika oförskämt sådan, som han var.
Nej! Det är sant, visst är det fantastiskt. Han tog
glaset från henne och tog ett par djupa klunkar
och gick bort till den enda fåtöljen de hade kvar.
Tack, älskling.
Usch, vad hon skällde då, tänkte han medan
benen tog beslutsamma kliv på stigen. Inte var
väl det nödvändigt– nämen. Han stannade och
såg fågeln som hastigt flög iväg från hans hatt.
Med nya krafter tog han sig an bergsstigen, långt
där bak kunde man se huset. Fågeln flög bort till
ett olivträd inte så långt där framme och återigen
kände han sig uppfylld av en gudomlig glädje. Vitt
och svart, det är allt, tänkte han lyckligt. Om en
fågel kan flyga, varför skulle inte jag kunna det?
Om man inte ger upp sin dröm, säger de ju. En
liten del av hans sinne rådde honom att gå tillbaka
70
och rätta till allt, att det var galenskap att fortsätta.
Hur den än försökte fånga hans intresse gav han
den inte mer uppmärksamhet än för att slå till den
som om den vore en mygga. Äsch, frugan och
ungen klarar sig. Det är inte mitt ansvar, jag sade
till dem att de kunde följa med, men nehnej. Om
de inte förstår, kan jag inte rå för. Jag gråter inte
längre för någon, så nu släpper jag det.
Månen lyste med en sällsam glans. Slätten bredde
ut sig förunderligt långt åt alla håll och enbart
några buskar kastade skuggor över landskapet,
men över deras skugga lades en större, mörk
och samtidigt skimrande i silver och toner av
blå. Tre par vingar bredde ut sig över himlen och
försökte lekfullt åka ifrån sin egen skugga. Den
stora kappan fladdrade i luften och runt huvudet
samlades månens ljus och vävdes till en slöja av
det vackraste tyg. Skepnaden vände sig vertikalt
och doppade ena vingen i en liten ansamling vatten. När den rört sin skugga i vattnets spegelbild
fick figuren ny fart och riktade sig uppåt i en vid
båge, vattenpärlorna som föll från vingtoppen
såg ut som diamanter i månens ljus. Med totalt
förtroende över sin egen kapacitet dök skepnaden
ner mot marken och lade sig bara en hårsmån från
sin egen skugga och gled där över marken. När
bröstkorgen vidrört skuggan sköt figuren återigen
upp mot stjärnorna.
Klippan reste sig högt över havet, nästan rakt upp
och klippväggen hade genom tiderna slipats av
71
vågornas oupphörliga pulsande. Dit vågorna inte
nått var stenen fortfarande grov. Mannen snurrade
runt med utsträckta armar, ett leende spelade på
hans läppar och det bubblade euforiskt i bröstkorgen. För honom hade historien och framtiden
blivit som en glasskiva på vilken man fritt kunde
skriva som man ville, världen hade lagts ut framför
honom att ta. Så enkelt egentligen, tänkte han.
Det fanns lite i hans liv nu som bekymrade honom, om ens något. Allt eftersom han snurrade
kom han närmare kanten av klippan och när han
upptäckte det stannade han. Yrseln fick honom
att vackla och falla nerför klippan. Under en kort
tid fick han fjärilar i magen och hann tänka: hur
underbart de känns, att vara fri. Benen vek sig
när fallet abrupt stannade på en liten platå några
meter ner och en skarp smärta for genom dem.
Skriket for ut över havet som svalde det och
istället skickade tillbaka sitt eget eko, seesoo, hrss,
rsseeiss, ooos. Vattnet slog lugnt och tålmodigt
mot klippan långt där nere. Han skrek och skrek
tills halsen var så uppriven och stämbanden så
slitna att de helt gav upp.
Nej, vad tjänar det till? frågade han sig själv, fast i
en viskning för att det inte skulle göra mer ont än
nödvändigt. Nej, tänkte han, jag ska inte beklaga
mig mitt öde, jag ska inte gråta över det och inte
be för någon räddning. SEEsoo woodhfs. Faktiskt,
när han tänkte efter var det hela något positivt,
hur han nu inte kunde frestas att gå istället för att
flyga – här ville han sitta och titta på sjöfåglarna,
72
för av dem skulle han lära sig hur man flög. Här
fanns ingen att prata med – något han ändå inte
vågade – vilket gjorde honom totalt fokuserad på
sin uppgift. Minimalt med distraktioner, resonerade han. eeisS Ooos.
Magen var tom och bad förtvivlat efter något att
äta, men allt han kunde bry sig om var vindens
rörelser och fåglarnas reaktioner på de ibland
plötsliga förändringarna. Han tittade på fåglarnas
flykt över havet för att förstå hur vinden betedde
sig, noga iakttog han hur deras yttersta vingtipp
och stjärtfjäder följde vinden. Svarta prickar hade
börjat flimra framför hans ögon, dem försökte
han irriterat blinka bort men de ville inte ge med
sig. Då blundade han och kände hur vinden slet i
hans slitna tröja och hår. Tröttheten fick överhanden och han sjönk ihop mot stenväggens ojämna
yta och kämpade mot att somna, kämpade mot
smärtan och törsten. Ändå kände han sig nöjd,
glad med sitt val som han såg som det rätta.
Snart kommer det, snart har jag det, var hans sista
tankar innan han somnade in.
Månen stod högt på himlen. Fåglarnas sång hade
avtagit men vågorna fortsatte mässa sin och
havet glittrade lugnt i månens stilla sken. Havets
oförutsägbara men monotona rörelse stördes av
sex vingars ihärdiga slag som istället för att bilda
svallvågor likt en båt enbart lämnade efter sig vattenringar där vingspetsarna nuddade sin skugga
och havets mjuka yta. Skepnaden styrde rakt mot
73
klippväggen, den verkade ta sats och slängde sig
sedan rakt uppåt. Ett litet skvalpande var allt som
den lämnade efter sig. Lutad mot klippväggen
öppnade han ögonen sakta och såg framför sig
en skepnad, klädd i ett vitt tyg som tycktes lysa
av månens strålar och en slöja över ansiktet vävd
av månljus – den såg han inte, två vingar täckte
ansiktet men på axlarna vilade slöjan lätt. Han
såg fyra andra vingar, två täckte fötterna och det
andra paret slog lugnt och avslappnat i luften.
Plötsligt, som mindes han något han vetat hela
livet, kunde han se vinden i dess helhet – inte var
den oförutsägbar. För honom verkade den som
en gammal vän och han märkte vart vinden tog
vägen, visste vart den vände.
Tog det lång tid att hitta mig? Raspade han fram,
den bugade sig för honom. Tänker du stanna för
natten? Även om han inte kunde se ansiktet förstod han att den skakat på huvudet. Jag ska följa
dig och visa vägen. Det kom ingenstans ifrån utan
dök upp i hans huvud som en av hans egna tankar.
Han nickade, han visste att han fullbordat sitt öde.
Utan vidare lät han sig falla över kanten på
klippavsatsen. Luften slet så härligt i hans hår och
kläder, magen kittlade upprymt. Han sträckte ut
armarna och höll dem vid sin sida, innan han visste
hur det gick till fanns ett par vingar sträckta över
armarna från skuldrorna. Han skakade lite på dem.
Med ett frasande ljud, som siden mot gräs, slog
han sina första vingslag och for ut över havet.
74
Månen lyste med en sällsam glans.
Svalorna där i höjden deras dans, jo den borde alla se.
För inget annat kommer få dig att le lika gott som de.
Ovan havet flög de så
Inget annat än sin egen konst
hade de att tillgå
Men de var med det nöjda.
Sådant utöver din förmåga,
inte kan du det fröjda
förren allt annat från dig flugit.
Där det, det du söker, finner dig
Är det värt att offra allt, säg
Barnens blida blod, blida bok,
Moder med mark, med mjölk
Fader fast familj, för flykt?
Tänk över det innan du säger ”hey”
75
76
Elsa Hellqvist
Citrondoft
inspirerad av låten ”Hänsyn”
med Kent
77
Jag satte nervöst ner kaffekoppen på bordet igen
när jag såg honom komma gåendes. Jag visste
att han såg på mig, att hans ögon genomborrade mig och synade varje rörelse jag gjorde. Min
blick hade fastnat på golvet, jag iakttog stillsamt
ett par rosa och ett par svarta, lackerade skor. En
liten hand drog plötsligt hårt i de svarta byxorna
som tillhörde de svarta skorna. Jag lade huvudet
på sned, undrade vad som skulle hända härnäst.
Då slog han sig ner. Den skarpa doften av citron
och rakvatten slog emot mig. En hand närmade
sig, den tog tag i min kind och tvingade upp mitt
huvud. Jag blundade i några sekunder och tog ett
djupt andetag. Han log och räckte mig en servett.
- Du har lite socker på kinden, viskade han med
len röst och jag hatade honom för det.
Jag hatade honom för hur hans röst letade sig in i
mig och tog tag i mig, hur den drog mig med sig
och gjorde mig hjälplös. Hur den höll mig fången
under hans charm. Jag höjde långsamt armen och
tog emot servetten.
-Du är sen, sade jag, men mina ord verkade
inte fånga honom på samma sätt som hans ord
fångade mig.
Istället hängde de bara i luften en stund för att
sedan sakta tyna bort. En servitris kom fram
och serverade honom osäkert hans kaffe och
samtidigt som han tog emot koppen med ena
78
handen, sträckte han ut den andra och tog tag i
min. Elektriska stötar skickades genom min kropp.
Pulserande känslor. Nyanserade färger svepte
förbi mina ögon. Jag skakade lite på huvudet, den
sentimentala känslan irriterade mig, men den satt
envist kvar.
-Förlåt, mumlade han samtidigt som han strök
med tummen över min hand. Jag ryckte på
axlarna.
-Det gör inget.
Vi möttes upp igen senare, utanför mitt hus. Jag
iklädd en tunn, alldeles för kall jacka, han med sin
långa kappa och sin röda halsduk. Snön som hade
börjat falla under eftermiddagen lade sig i hans
hår och fick det att glittra, han såg pigg ut. Själv
hade jag dragit en mössa över håret och struntat i
mascaran. Han verkade inte bry sig, utan tog bara
min hand och drog mig med sig.
-Var ska vi? Vita moln bildades framför mitt ansikte då jag pratade.
-Middag, sa han under halsduken, bara vi två. Jag
nickade, det skulle bli bra.
Restaurangen var varm och full med folk. De gula
lamporna som hängde längs väggarna skapade ett
dunkelt ljus och en kvävande känsla. Jag längtade
ut så fort jag kommit innanför dörren. Lukten av
79
matos och stimmet av röster fick mig att må illa.
Han släppte min hand och drog ut en stol åt mig.
Jag satte mig tacksamt ner, mina ben darrade.
Han såg frågande på mig då jag långsamt andades ut men jag skakade på huvudet och blinkade
till honom. Han behövde inte veta. Han skulle
ändå aldrig förstå. För problemet var egentligen
inte restaurangen eller personerna omkring eller
min kalla jacka. Det var han.
-Du måste nog sluta på ditt jobb, sade han plötsligt till mig under middagen och jag stannade upp.
Han vände uppmärksamheten till sin mat igen och
lät mig smälta orden. Jag blinkade några gånger,
försökte tafatt att få kontroll över situationen, och
sänkte sakta gaffeln med mat på.
-Vad menar du? Jag såg argt på honom. Han
lutade sig fram och tog tag i vinflaskan.
-Mer vin? Frågade han och fyllde sedan mitt glas
innan jag hann svara. Jag blinkade igen. Chockad.
-Vad menar du? Varför ska jag sluta på mitt jobb?
Mina ord hängde sig inte kvar mellan oss den här
gången. De tog tag i honom och tvingade honom
att svara. Han slickade sig om läpparna.
- Jag ska flytta, du följer väl med? Han tittade på
mig med frågande blick. Jag svalde. Sedan reste
jag mig sakta upp. Han begärde för mycket, den
här gången begärde han för mycket.
80
-Nej, viskade jag och han vände örat mot mig som
om han inte hört rätt. Nej, sade jag igen, högre
den här gången. Han stirrade på mig några sekunder, som om bokstäverna inte kunde hamna på
plats i hans huvud. Han lutade fram huvudet och
såg på mig under sin långa lugg.
- Jo, svarade han tillslut. Sedan drack han upp det
sista vinet och gjorde en inbjudande gest som
tydde på att jag skulle sätta mig igen. Jag stod
kvar.
-Nej. Jag tänker inte flytta igen. Inte för din skull.
Aldrig mer för din skull. Du förstör mig! Jag
tvingade ur mig orden innan jag snabbt ryckte
åt mig min jacka och sprang ut. Oset, lampornas
dimmiga ljus, människorna, alla saktade de ner
mig. Men jag lyckades ta mig ut, bort. Hans steg
hördes någonstans där bakom.
När jag kom ut på gatan fortsatte jag att springa.
Jag sprang tills lungorna brände och svarta solar
började dansa framför mina ögon. Jag visste att
han skulle komma ikapp mig, det gjorde han alltid.
Jag sprang mot ett mål som inte fanns, från en
start som aldrig kunde göras om. Jag sprang.
Hans hand fann min utanför den lilla ICA-butiken.
Jag drog mig loss och tog några steg till men
sedan sa kroppen emot. Jag vände mig långsamt
om. Där stod han, under skenet från en gatlykta.
Han hade placerat händerna på benen för att
hämta luft och hans andetag var snabba och
81
korta, men i ögonen gnistrade det, som om tusen
snökristaller gömde sig där. Han reste sig sakta
och såg ut att överväga sina alternativ under
tiden. Jag gjorde samma sak. Mitt huvud började
snurra av alla bilder som där samlades. Bilder av
bråk och skrik, av en evig längtan bort och av en
ständig rädsla för framtiden, av en kamp omöjlig
att vinna och en man omöjlig att komma ifrån.
Men bilderna blandades med annat. Med känslor.
Kärlek, varm som solen, tillgivenhet och medkänsla. De tog över, brände sönder vad som fanns
kvar av mina logiska tankar. Jag såg framför mig
oss, i en ny stad, med nya vänner och nya fester.
Nya tider och nya möjligheter. Plötsligt stod han
väldigt nära mig.
-Gör aldrig sådär igen, sade han och i hans röst
fanns bara oro och ånger. Jag bet mig på insidan
av läppen och såg honom sträcka ut sina armar.
- Kom, mumlade han, allt är förlåtet. Jag hann för
ett ögonblick undra över vem som egentligen skulle
förlåta vem, men sedan tog jag mitt beslut. Ett kort
steg och hans armar omfamnade mig, mina tankar
doldes i den röda halsduken och doften av citron
blev till doften av trygghet. Jag var fångad igen.
82
Ida Söderberg
Staffanstorp
Somliga går med trasiga skor
inspirerad av låten ”Somliga går med trasiga skor”
med Cornelis Vreeswijk
83
Somliga går med trasiga skor. Säg, vad beror det på?
Gud fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så.
Jag går nedför gatan. Det börjar bli mörkt och
folk börja dra sig hemåt. Hem till sina hus och
lägenheter. Hem till familjerna för att äta middag.
Sitta runt middagsbordet och prata om vad som
hänt under dagen. Vissa har mycket att prata om,
andra inte. Vissa har varit med om någonting bra,
andra har massa att klaga på. Kollektivtrafiken som
är långsam och chefen på jobbet som inte vill höja
ens lön. Onödigt klagande från de som har det
bra, från de som har råd.
Själv är jag också på väg hem. Hem till mitt lilla
skjul, en bit utanför staden.
Gud fader som i himmelen bor, blundar och sover
sött. Vem bryr sig om ett par trasiga skor, när man är
gammal och trött?
När jag kommer hem är klockan mycket. Trots
det är det fortfarande full fart i området. De flesta
har precis kommit hem från en lång dag på gatan
och vill hinna spendera tid med sina familjer och
vänner innan sängdags. Det pratas mycket i kväll.
Lauritz hade en bra dag och har fått tag på mat
som vi kan dela på. Kvällen blir därför längre än
vanligt och det är midnatt när det till slut blir helt
tyst.
Vem bryr sig om hur dagarna går? De vandrar som de
vill. Medborgare om etthundra år, finns du ej längre till.
84
Gårdagens mat har tystat mun på några av de
mindre, och vi är fler som kan jobba. Det gör att vi
kan skicka en person att söka ett avbetalt jobb. Vi
bestämmer att Lauritz, som det charm troll han är
har störst chans, och skickar iväg honom.
Det går inte lika bra på dagen. Som vanligt vill
säga. Någon har fått tag på lite tråd så att vi kan
laga våra kläder, och någon fick ett par trasiga
skor från församlingshemmet. Den lilla bit mat
som finns tillgänglig får barnen. Men med mina
tolv år, kan jag inte räknas till dom längre. Men
livet fortsätter. Kanske kan jag få lite i morgon om
detta land som vi trodde var bra, hunnit förbättras
över en natt.
Då har någon annan tagit din stol. Det vet du inte av.
Du känner varken regn eller sol. Ner i din mörka grav.
När jag kom ut till mitt vanliga ställe idag, hade
landet förändrats. Men inte till det bättre. Av den
lilla svenska jag förstår, visste jag att det var val
igår. Idag behövde ingen använda sina svenska
kunskaper för att förstå vilket parti det gått bra för.
Det hat, som jag är van vid, var inte i närheten av
det hat jag fick utstå idag. Röstresultatet fick de
som redan hatar oss att hata oss ännu mer. Någon
hjälp kunde jag ändå inte förvänta mig. När de
svor åt mig, sparkade och spottade på mig, kom
det ändå ingen och hjälpte. Som den smala, spinkiga, korta gestalt jag är kan jag inte göra något
själv heller. Även om jag hade kunnat fysiskt så
kan jag inte göra någonting utan att riskera att bli
påkommen. Så jag får leva med det.
85
Vem bryr sig om hur nätterna far. Jag bryr mig inte
ett spår. Bara jag får ha mitt ansikte kvar. Dolt i min
älsklings hår.
I natt kom det några och förstörde våra skjul och
nästan allt annat som vi byggt upp. Vår nattvakt
blev rädd och kontaktade polisen. De kom först
på morgonen. De låtsades försöka förstå vem det
var som gjort det, men det slutade med att jag
och några av de äldre barnen, fick följa med dom
till polisstationen. Vi förstod alla vad som var på
väg att hända, även om vi försökte förneka det för
oss själva.
Jag är en tvivelaktig figur. Duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur. Han tar mig när
han vill.
De har kommit på mig att vara här svart. De vill
inte ha mig här. De tror att jag har ett liv hemma.
De fattar inte att det inte finns något hemma. Det
finns inget land som vill ha oss. Vi lever fortfarande på flykt, hur mycket världen än försöker
förneka det. Jag kunde inte övertala dem att det
är sant. Att jag inte har ett hem. Jag kunde knappt
få min tolk att översätta det för dem. Jag blir
tillbaka skickad till min familj i morgon tillsammans
med några andra från lägret. Kanske är det lika bra
det. Framtiden här som vi hade hoppats på, finns
ju tydligen inte.
86
Somliga går med trasiga skor. Tills de har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor. Får sig ett gott skratt då.
Jag går så långsamt jag kan genom tågstationen.
Det går ganska snabbt ändå. Vakten som de
skickar hit oss med verkar vilja ha detta avklarat
så snabbt som möjligt. Men det vill inte jag. Jag
vill ta in så mycket jag kan av detta som min familj
och jag trodde var vår räddning.
Vi kommer fram ändå. Alldeles för snabbt. Vi får
lite pengar till mat, och får gå iväg till våra platser.
Om det inte hade varit för konduktören som inte
ens tenderar att vilja gå ut ur vagnen, hade jag
kanske kunnat smita iväg. Försöka ta mig till ett
annat land, en annan plats, ett bättre liv? Men det
går inte. Vi är alla på väg till ruta ett igen, utan
någon chans att påverka. Precis som många andra
romer före oss.
87
88
Zara Cecile Olsson
Ditt namn
inspirerad av låten ”Dear Maria, count me in”
med All time low
89
Ditt namn står skrivet med neonlysande bokstäver
över den blanka scenen. Scengolvet, som sträcker
sig i en upphöjd halvcirkel längs den ena väggen,
är nyputsat och speglar de många olikfärgade
lampor som pekar ner ifrån taket. Långa metallstänger binder ihop golvet och taket på tre ställen
jämnt fördelade över den upphöjda plattformen.
En unken instängd lukt blandar sig med doften av
din starka parfym och lägger sig som en slöja runt
mig tillsammans med röken som blåses ut från
sidorna av scenen. Dansande vågor slingrar sig
smekande över mina kinder och genom ditt fladdrande hår som når ner över dina axlar. I detta ljus
ser ditt hår ut att vara i all regnbågens färger men
när spotlighten träffar dig ser man den naturliga
mörkbruna nyansen. Långa lockar lägger sig mot
din hals och glider ner mot bröstet som glänser
som om små kristaller låg strödda över huden.
Ditt namn är det vackraste som finns. Du har alla
killar virade runt fingret när de säger ditt namn
i högtalarna och du tar scenen med storm. Du
strålar som tusen solar och jag kan inte slita ögonen från dig. Pålen greppar du med kraft men din
dans är lätt som en fjäder. Du sveper runt i cirklar
och omfamnar den kalla metallpålen som var en
älskare. Mina tankar flyger förvirrade runt och jag
tappar orden när dina ögon når mina. För en kort
sekund ser du mig och bara mig. Vi förflyttas till
en annan värld där det bara är du och jag. Dina
dansande steg, starka tag och heta blickar är bara
för mig. Ljudet av ditt namn efterföljs av applåder
90
och jag dras tillbaka till baren där jag står med ett
glas öl i handen. Den kalla drickan är en stor kontrast till mina händer som blir varma vid tanken på
dig. Rummet fylls av visslingar och rop blandade
med den behagliga musiken i bakgrunden.
Ditt namn ropas som ett crescendo av publiken
som tränger sig runt scenen.
Tre andra kvinnor träder fram från ett skynke bredvid baren, efter att du försvunnit in där bakom
samma skynke, men det är bara ditt namn som jag
tänker på. De greppar om varsin stång men de
avger inte samma energi som du. Rummet fylls
av lugn musik som breder ut sig längs alla väggar.
Kvinnorna svingar i takt till tonerna som studsar
ut ifrån högtalarna. Deras flygande lockar svingar
men inte i samma perfekta båge som dina. Deras
graciösa dans kan inte mäta sig med dina magiska
steg. De är vackra men inte lika vackra som du.
Jag tittar bort från de tre dansöserna och sänker
blicken mot min öl som jag höjer mot munnen.
Den ljusa, kalla vätskan rinner ner i halsen som en
flod av guld. Med tungan slickar jag upp en ensam
droppe som hänger kvar i min mustasch.
Ditt namn är vad som ger mig ett leende på läpparna. Tanken på dig lyser upp den mörka tillvaron
som är mitt liv. Jag lever i ett rum vars mörker fyller mina lungor och gör mina andetag besvärade,
men någonstans ute i horisonten visar sig ett ljus
som blir starkare och starkare och kommer närmre.
Ditt namn ekar i mina tankar och en lyckokänsla
91
sprider sig som en inre värme i hela kroppen. Jag
vänder mig bort från scenen som känns tom utan
dig, och sätter mig på barstolen som står bredvid. Luften i rummet är tung, full med en mängd
olika lukter. Skarpa parfymer från både män och
kvinnor, en svag stank av utspilld öl och svett från
barens besökare blandar sig i en kaskad av intryck
som en åker berikad med tusentals blomsorter. De
blinkande ljusen som hänger i taket kastar långa
skuggor längs väggar, golv och publik. Efter en
sista blick mot skynket där du försvann bakom,
ställer jag försiktigt ifrån mig ölen på bordet och
går ut igenom dörren, ut i novemberkylan. Men
jag fryser inte. Tanken på att jag ska få se dig igen
imorgon kväll håller igång en låga i mitt hjärta.
92
Ylva Hägg
Lund
En teddybjörns kärlek
inspirerad av låten ”Teddybjörnen Fredriksson”
med Lasse Berghagen
93
Det fanns inget innan. Inget jag kan minnas. Allt
jag kommer ihåg är händer. Händer som varsamt
tog i mig, händer grova av många års arbete.
Skickliga händer som skötte om mig, som gav mig
liv. Plötsligt en dag kom ljuset. Det var starkt för
någon som var van vid evigt mörker. Jag blickade
upp och möttes av ett par klarblå ögon som
utstrålade vänlighet och värme. Mjuka ord nådde
mig. Samma ord som jag hört under tiden av mörker och äntligen visste jag var de kom från. De och
ögonen hörde samman, det måste de bara göra.
Plötsligt försvann allt. Det blev mörkt. Tyngden
av många kroppar pressade mig ner mot en hård
träbotten. Vad hände? Varför kunde jag inte få
stanna hos de snälla och omtänksamma ögonen?
Det skakade, det lät, ett högt mullrande slog lock
för mina öron. Jag önskade mig tillbaka till det
förra mörkret, mörkret med de varsamma händerna. Till slut tystnade bullret och allt blev tyst
och stilla. För tyst. För stilla. Jag undrade vad som
hänt. Var jag kanske död? Länge låg jag i denna
ödesdigra tystnad. Det gick inte att röra sig, allt
som fanns var väntan.
Jag visste inte hur lång tid som hade gått när
ljuset plötsligt syntes igen. Det sipprade mellan
kropparna som låg packade ovanför mig, så som
en liten vårbäck kan göra när den första snön
börjar smälta. Försiktigt och osäkert, som om den
inte vet vart den ska. En hand stacks ned och grep
mig om magen, det var ett hårt och stadigt grepp,
94
men inget obehagligt. Det var ett grepp fyllt av
trygghet.
Snabbt for jag upp i luften och sattes på en smal
träbänk högt upp i ett rum. Bredvid mig fylldes nu
bänken, till vänster placerades en mycket vacker
flicka. Hennes mörka hår krusade sig mjukt vid
axlarna och hon bar den sötaste klänning man kan
tänka sig. Jag kände hur värmen steg i ansiktet,
vände snabbt bort blicken och studerade i stället
min högra granne.
Denne var en elegant man i frack och hög hatt.
Framför ena ögat hade han en monokel och han
såg ut att noggrant studera fickuret i sin vänstra
hand. Jag kunde inte låta bli att undra vem denna
eleganta herre var. Min fråga gav ingen reaktion
och jag upprepade den lite högre, men han bara
fortsatte att studera sitt ur utan att visa minsta
intresse för mig.
I stället blickade jag ut över rummet. På andra
sidan satt fler damer och herrar i eleganta klänningar och kostymer och under dem, på en annan
träbänk stod fina, välpolerade bilar och hästdroskor. Några av nyare modell, men många med
ett äldre utseende.
En klocka pinglade och en dörr öppnades. En man
steg in, iklädd blå kostym och med ett plommonstop på det gråsprängda håret. Han såg sig om i
rummet och våra blickar möttes. Jag visste inte
95
vad jag skulle göra. Förväntades jag hälsa? Eller
skulle jag bara sitta där och se vacker ut?
Mannen pekade på mig och åter kände jag det
hårda men trygga greppet kring min midja innan
allt blev mörkt igen. Det skakade, och sedan hörde
jag det svaga pinglet av klockan. En duns, en smäll
och därefter ett högt mullrande, liknande det som
jag tidigare hört.
Mullret varade inte länge och snart var allt stilla
och tyst igen. Tystnaden var inte lika kvävande
som tidigare och det låg en annan känsla i luften.
Förväntan. Tiden i tystnaden flöt ihop, men
plötsligt hördes röster och någon började sjunga.
Prasslet av papper och sedan ljus. Strålande ljus.
Ljuset från solen en tidig morgon när den tittar
in genom ett fönster för att se om de innanför
har stigit upp. Äntligen slapp jag mörkret. Små
händer grep om mig och och lyfte upp mig och
jag stirrade in i ett barnansikte som utstrålade den
vackraste känslan av dem alla. Lycka.
Fyra år. Så gammal var han när vi först träffades.
Jag var lycklig, han var lycklig. Vart han än gick
följde jag med. Det fanns inget som kunde skilja
oss åt. Vi följdes åt ut i snön om vintern och
badade tillsammans under en klarblå himmel om
sommaren. Var det dags att äta skulle jag alltid
ha en plats vid bordet, oavsett om det var den
vardagliga middagen eller en fin fest. Om något
var dåligt, eller om det fanns ett svårt problem,
96
satte vi oss alltid mitt emot varandra och diskuterade. Vi hörde ihop. Vi var oskiljaktiga. Trodde
jag. Sedan kom tonåren och med den, flickvännen.
Först var vi tillsammans alla tre, men sakteliga fick
jag stå tillbaka för en annan kärlek.
På nätterna hade vi brukat sova tillsammans,
hopkrupna i en varm och mysig hög under det
tjocka täcket. Sedan blev jag liggande i ett hörn
av sängen, för att slutligen, efter en natt med
mardrömmar landa på golvet, halvvägs in under
sängen med endast dammråttorna som sällskap.
Jag var överflödig. Jag var bortglömd och mitt
hjärta brast. Vid en städning hamnade jag i en
låda tillsammans med några bilar och tre legobitar.
Åren gick och jag kände hur lederna blev stelare.
Jag ligger fortfarande där. Många år har gått
och jag känner att jag har börjat att formas efter
bilarna under mig. Formas så att det inte längre
gör lika ont att ligga mot de vassa kanterna. Men
plötsligt händer något. Lådan jag ligger i dras ut,
ljus strålar och en hand sticks ned. En hand som
jag så väl känner igen. En hand som för många år
sedan släpade runt mig överallt. Jag packas in i
något prassligt och allt blir åter igen mörkt. Men
det är inget hemskt mörker. Det är samma mörker
som den dagen för många år sedan, då han fyllde
fyra år. Ett mörker fyllt av förväntan.
Någon sjunger. Händer klämmer på mig. Små
händer. Barnhänder. Det prassliga rivs bort och
97
jag möts av något som strålar lika mycket som
morgonsolen utanför fönstret. De små händerna
lyfter upp mig och jag ser rakt in i två stora blå
ögon som skiner så starkt av lycka att jag nästan
måste blunda. Jag trycks mot bröstet och sakta
och försiktigt börjar jag vaggas fram och tillbaka.
Det är då jag känner det. Min gamla stela kropp
börjar fyllas av en nästan glömd känsla. Det startar
längst ut i tassarna och kryper sedan långsamt
uppåt och inåt. Jag börjar tina upp. Stelheten
försvinner från mina leder och jag blir varm i hela
kroppen. Varmast blir jag i hjärttrakten där det
känns som om något brinner. Hjärtat, tänker jag.
Det måste vara hjärtat. Jag minns inte vem som
sa det, men det finns vissa som har tur. Vissa vars
brustna hjärta läker. Allt som behövs är rätt mängd
lycka. Lyckan av att åter igen vara älskad.
98
Olivia
Gyllenhammar
Uppsala
Sena nätter, slitna däck
Inspirerad av låten ”När allting faller”
med Thomas Stenström
99
Det var sommaren då alla skulle,
hitta sig själva,
skapa sig själva,
älska sig själva,
men jag ville bara
spy.
Alla borden blir måsten,
och med konsekvenserna hack i häl,
springer jag för livet,
för alla saker jag alltid tagit för
givet.
Sanningen blir vacker i svartvitt,
kontrasten täcker alla fel.
Men jag kan inte undgå att se
förbi
den vackra bild du målat,
med fantasi vildare
än den som skapar våra drömmar.
Låtsasblodet det bara sprutar,
för det är ju aldrig
på riktigt.
Tvättar bort min skam,
min fördärvan,
men det går inte bort.
Bredvid min samling av 1000 utnötta dansskor,
som jag aldrig dansat vackert i,
hänger mitt porträtt av dig.
100
Målat under alla de snedsteg jag tagit,
lite utnött,
lite kantstött.
Men bilden av dig blir vacker i svartvitt,
kontrasten och min kärlek täcker alla fel.
Jag har svårt att se förbi
hur vacker du är.
101
102
iulia Forje
Lund
Jag är här
inspirerad av låten ”Chiquitita”
med ABBA
103
Borra hål i himlen
Brrrr
Och låt allt rinna över mig
Brrrr
Ett hemskt oväsen
Men
Jag är här
Öppna vackra himlen
Pang
Som att slå upp en dörr
Pang
Titta upp på solen
Jag gör
Samma sak här
Här i ditt hjärta
Är jag nu
Tiden förblir flyktig
Som mig
Och du
Oändlig är nu
104
Elsa Hesslow
Lund
Vet du hur det känns att blöda?
Inspirerad av låten ”Fake your death”
med My Chemical Romance
105
Hemingway sade en gång att ”There is nothing to
writing. All you do is sit down at a typewriter and
bleed.” Så låt mig då blöda. Låt mig blöda, bloda
ner allt runtomkring mig, förblöda i min mors armar.
Trots att hon rispat upp en del av såren. Inte alla –
långt ifrån – men en del. Ska vi räkna sår, Ernest?
Dina är säkert långt fler, det säger alla, att jag inte
har något att klaga på. Men det gör så ont att inte
få gråta. För tårar syns, och då syns också deras
orsak, och jag vill inte att någon ska se den. Vill inte
att någon ska veta hur jag lider, även om det inte
finns någon riktig anledning. Vill inte att någon ska
se hur jag känner, gråter, blöder, hatar… Vet du hur
det känns att blöda?
Jag hade så många drömmar. Jag skulle starta ett
företag, bli rik och köpa en häst till min syster. Min
poesi, som Alex ansåg fulländad, skulle bli världsberömd. Vi skulle flytta till USA, möjligheternas
land; bli så kända och rika att ingen längre vågade
ifrågasätta oss. Hans ärr skulle läka; mina skulle
slippa bli upptäckta. Vårt gemensamma hat skulle
försvinna, liksom de förväntningar som orsakat
det. Drogernas starka grepp skulle släppa, så att
jag verkligen hade min Alex, så att vi kunde leva
harmoniskt och lyckliga i alla våra dagar, det skulle
inte bli så svårt.
Så många drömmar, så mycket hopp, och ingen
hade inte hjärta att visa mig den hårda verklighet vi
befann oss i. Alex såg världen annorlunda; för honom var livet inget mer än en passage, en period av
106
lidande innan man kunde nå dödens känslobefriade
icke-existens.
”Ibland” sa han ”undrar jag varför jag ens fortsätter. Leva menar jag. Ingen skulle sakna mig.”
”Jag skulle sakna dig” protesterade jag med halvhjärtat passion.
”Kanske i början, men… du hittar någon ny. Jag vet
att du tror att du gillar mig, men…”
Jag visste att han talade sanning.
”…men jag orkar inte, allt är så jobbigt. Skolan
suger och jag fattar inte och min tränare gillar mig
inte och min mamma är dum i huvudet och pappa
har ju stuckit och ibland undrar jag bara varför
jag fortsätter för det spelar ändå ingen roll, förr
eller senare måste jag dö i alla fall och då kommer
ingen att tänka på mig eller störa sig på mig mer,
och jag vill bara slippa allt nu.”
”Jag vet hur det känns. Det suger, verkligen.”
Orden gled över mina läppar innan jag hann inse
vilken klen tröst de utgör. Han nickade bara.
Såhär i efterhand önskar jag att jag hade gjort mer
för honom. Låtit honom förstå att han, liksom alla
andra, var värd ett glädjefyllt liv. Egentligen kan jag
inte förstå varför jag lät bli.
Jag satte i hörlurarna, det hjälpte ibland. Ibland
kunde musiken stänga ute ljudet av min gråt, så
att det inte kändes så farligt. Ibland kunde jag nästan låta Kurt Cobain gråta åt mig, låta hans raspiga, deprimerade röst fylla tomrummen i min själ.
107
Men nu räckte det inte, varken tårar eller musik
kunde få sorgen att lämna mig. Jag var tvungen
att ta till starkare metoder; jag var tvungen att
på något sätt, hursomhelst, stoppa, skära av den
smärta som fyllde hela min varelse. Det räckte inte
att bara gråta tårar. Såjag lät mina handleder gråta
i stället, lät kraften bokstavligen rinna ur mig tills
jag helt enkelt inte klarade det längre och föll ihop
i en sorglig liten hög på sängen. För en gångs skull
var jag glad att Alex inte var med mig; ville inte att
han skulle se mig så här, bakfull och smutsig. Ändå
saknade jag honom; saknade någon som förstod,
och som trots det älskade mig.
Vi drog bara ner varandra djupare i depressionens
bottenlösa avgrund.
En dag tog jag med honom hem. Min mamma
och hennes hemska nya pojkvän hade åkt iväg
någonstans, min syster var hos en kompis, och vi
hade lägenheten – för en gångs skulle med fungerande avlopp - för oss själva. Vi satt och pratade,
till och med skämtade, om allt och inget och
musik och livet. Sedan kysstes vi, en aktivitet som
fortfarande var ny och sensationsfylld, men redan
vardaglig och enkel. Jag var berusad av eufori och
gräs när mina fingrar började röra sig mot nederkanten av hans tröja. Under, upp… En liderlig suck
undslapp hans läppar, men sedan tvingade han
bort mina händer, höll dem i sina några sekunder.
Passionen förbyttes i osäkerhet, ett ögonblick, jag
kunde inte tyda hans ögon. Sedan drog han av sig
108
tröjan själv, och hans mjuka, muskulösa torso fanns
där, synligt under mina hungriga händer. Det blev
en natt jag länge skulle minnas med längtan.
Men det räckte inte. Någon stund av fysisk närhet
kunde inte bota tomheten i hans själ – eller min.
Det kunde inte bota hans ensamhet, kunde inte ge
tillbaka livet dess mening. Om det någonsin funnits
någon överhuvudtaget.
Jag var så arg. Vi hade inte pratat på nästan en
vecka, och jag ville inte verka desperat och messa
först, men det enda jag kunde tänka på var vad jag
skulle säga när han till sist började visa sin existens
igen. Sedan gav jag efter för impulsen men fick
inget svar.
Det tog två veckor. Så, av en slump, sprang jag
över Elin… ”Jag är så ledsen” var det enda hon sa.
Och jag förstod.
Vad trodde jag egentligen? Vi hade aldrig haft någon
chans. Lycka var aldrig tänkt för honom. För oss.
Vi hade gjort upp planer på att rymma tillsammans. Ingen skulle sakna oss; för dem kunde vi
lika gärna vara döda. Men så långt hann vi aldrig.
Han hade övergivit mig, för alltid, utan att ens
berätta. Eller berätta, visst hade jag vetat… Men
aldrig trodde jag att han skulle gå så långt som
att ta sitt liv. Jag kunde inte tänka. Jag tror att
jag sprang. Eller så kanske jag slängde min kropp
109
på sängen och grät. Det spelade ingen roll; hela
mitt jag hade slitits i stycken; jag hade misslyckats;
Alex hade lämnat mig; ingenting spelade någon
roll längre. Allt det vi hade, det som var så vackert,
det som var så fruktansvärt, allt var borta. Och
jag visste inte hur jag nu skulle kunna leva, med
den kompakta, mörka smärta som bara han hade
lyckats bryta sönder.
Vet du hur det känns att blöda?
110
Miriam Amirell
Höör
Hängträdet
inspirerad av låten ”Hanging tree”
med Jennifer Lawrence
111
”Kom med mig, följ med mig. Den här vägen. Det
är ditt öde, det är för allas bästa”
Den lockande rösten smög sig upp till mig i sömnen, nästlade in sig i mina drömmar. Jag kände
hur min kropp reste på sig och följde efter rösten.
Det var så verklighetstroget! Jag kunde till och
med höra hur träplankorna under mina fötter i
rummet klagade i protest när jag lade min vikt på
dem.
Jag har bott i detta hus sen jag var sju år och skulle lätt kunna hitta till köket med ögonbindel på,
men nu, när jag går i mörkret är inget sig likt. Det
känns som om världen har vänts upp och ner och
jag är fast i en oändlig labyrint. Vilken mardröm!
Mardröm. Just det! Mardröm! Det är en mardröm,
inte verklighet. Det kan det inte vara. Skuggorna
glider ljudlöst fram på väggarna och dansar oroligt
i min ögonvrå när jag går förbi. Det är som om de
vill hoppa på mig när som helst. Men de kan inte
skada mig eftersom detta inte är verkligt. Eller?!?
”Hitåt, hitåt” väste rösten mer och mer entusiastiskt och fick mig att stanna som förlamad.
Jag ville inte mer! Jag ville tillbaka till min säng.
Till tryggheten och värmen. Men jag var helt oförmögen att gå bakåt. Min kropp ville inte lyda mig.
Det enda håll jag kunde gå åt var framåt. ”Det är
ditt öde, det är vårt öde”.
”Vårt öde, vårt öde” viskade fler entusiastiska
röster i bakgrunden. Jag tittade mig
112
förtvivlat omkring i hopp om att få ett bättre
grepp om situationen, jag kunde inte se någonting som kunde vara till hjälp. Desperationen
började snabbt slå rot om mina inälvor och växa
sig starkare. Det kändes som om mina tårkanaler
fylldes till bristgränsen, men trots att jag ville gråta
så kunde jag inte ens klämma fram en enda tår.
Adrenalinet pumpade runt i mitt blod och mina
sinnen förstärktes.
Den lätta dimman som fyllt min hjärna och som
ingett det drömliknande scenariot klingade sakta
bort. Det här var verkligt. Därpå hördes en annan
röst.
”Hon skulle inte vakna, det var inte meningen.
Visa nåd”. Det isar i mitt blod när jag hörde den
skröpliga svaga rösten. Knappt hörbar, inte mer än
en viskning.
”Det här är ditt fel! Hur hade du tänkt dig att vi
skulle göra offret nu då!” En mörkare, mer kraftfull
röst klipper barskt av den tunna viskningen.
”För bort honom, han har gjort tillräckligt”
”Nej snälla. Ni behöver mig” Desperationen var
så tydlig att man hade kunnat ta på den. När den
lilla rösten tonat bort var det helt tyst igen. Jag
kollade mig omkring, men kunde inte se något
spår av fara. Det fanns inget tvivel om vem flickan
kunde vara. Det var jag.
De talade om mig. Men vad skulle jag nu göra!
”Gå framåt” hördes det inne i mitt huvud. Om jag
inte hade vetat bättre hade jag kunnat tro
att det hade varit min egen hjärna, men... Vänta
113
lite nu. Stopp! Vad hände med min kropp?
Jag hade ingen kontroll, jag började röra mig
framåt, fast det var ju inte jag. Det var någon
annan, något annat. Jag var instängd i min egen
kropp!
Jag, eller snarare vi, gick ner för trappan i riktning
mot hallen. Hur fick jag stopp på det?
Hjälp mig! Någon!
”Ta det lugnt” spann rösten ”allt kommer att ordna
sig”.
”Hallå? Vem där?” mitt skrik stannade kvar inom
mig. Inte ett ljud lämnade mina läppar.
”Du behöver inte oroa dig, allt kommer att gå bra.
Du ska vara stolt att du är den utvalda för ceremonin. Du är stark” En ny röst svarade mig denna
gången. Len som sammet.
”Vaddå stark? Vad är detta?” frågade jag rösterna
men jag fick inget svar. Det var som om
de inte längre hörde mig, eller helt ignorerade
mig.
Nu såg jag med fasa att min hand lyftes upp mot
dörrhandtaget på ytterdörren. Med ett häftigt
ryck flög dörren upp och den iskalla nattluften susade in. Jag hade bara pyjamas på mig och kylan
bet mina armar. Mina bara fötter tog ett språng ut
ur huset och småsprang huttrande ner för trappan.
Även om jag inte hade någon kontroll över
kroppen så kände jag allt kroppen gjorde. Mina
nakna fötter sprang över gruset till gräsmattan
som var frostbiten. Det var för mörkt för man
skulle kunna se någonting men jag kunde höra hur
114
löven på marken flög kring mina nerkylda fötter
under min framfart över gräset. Jag hade ingen
aning om vart vi var på väg eller vad som väntade.
Åh, vad det var förvirrande!
”Nästan där min sköna, du gör det här för allas
bästa. Du borde inte vara i den här
världen” Den här världen? Vaddå? Finns det andra
världar?
Jag hade nu gått upp för kullen till det urgamla
trädet som är mer än 500 år gammalt. Det står i
vår trädgård och jag har otaliga gånger klättrat i
det som barn under soliga och sorgfria dagar, helt
olik denna natt. Stämningen kändes väldigt spänd
trots att jag var ensam när mina fötter saktade ner
framför trädet. Vi rundade det och chocken var så
stor att den lamslog mig. Vad som än hade styrt
mig släppte plötsligt taget och jag föll till marken.
Det jag såg hängande i trädet var så absurt att jag
inte visste vad jag skulle tänka. Jag hade bara sett
sådant här i kriminalserier och hade aldrig förväntat mig att faktiskt se en i verkliga livet. I trädet
hängde en galgsnara.
”Härifrån måste du fortsätta själv, men vi kan ge
dig lite hjälp genom att få dig att förstå
allvaret i din uppoffring” Förvirringen var total,
och det blev inte direkt lättare när aningen
till en ljus, dimmig gestalt uppenbarade sig. Det
kändes som mina ögon höll på att tränga ut ur
skallen så chockad jag var. Jag var rädd att om jag
blundade så skulle allt försvinna och då skulle jag
115
verkligen veta att jag var spritt språngande galen.
Så jag stirrade på vålnaden framför mig.
”Min sköna, jag är Markus och det är en ytterst
stor vikt att du följer med mig” En ganska
lång och troligen brunhårig ung man stod, eller,
svävade framför mig. Han bar en kostym som endast skulle kunna återfinnas på ett museum eller i
en historiebok. Den unge mannen mötte min blick
med ett stort allvar. Åh, vad konstigt detta är!
”Jag kan mycket väl förstå hur förvirrande detta
måste vara men det finns inget att göra åt den
saken. Fullmånen som vi ser i natt är den sista
som kommer att ses om du inte följer med mig.
En förbannelse vilar över din släkt och för att inte
resten av denna värld ska lida för våra förfäders
misstag måste det ske en uppoffring.” Min hjärna
hängde verkligen inte med nu. Det gick knappt
att formulera en tanke där inne. Alla orden bara
snubblade över varandra.
”Okej, jag ska försöka förklara så att du förstår.
Det är lätt att man glömmer hur ovetande
befolkningen nuförtiden har blivit”. Markus
himlade med ögonen och viftade nonchalant
med högerhanden, som om allt och alla bara var
barnsligt trams.
”För 512 år sedan gjorde din förfader misstaget att
reta upp en hämndlysten häxa. Han var
ung och obetänksam och krossade den unga
Esmeraldas hjärta. Så hette hon, häxan. Som
hämnd lade hon en förbannelse över hela hans
116
släkt och som straff ska det förstfödda barnet i var
tredje generation offras som påminnelse om deras
förfaders misstag. Offret ska ske vid den första
fullmånen när det förstfödda barnet fyllt sexton
år, vilket ska ske i detta träd. Det var Esmeralda
som planterade trädet speciellt för din förfader att
hängas i när det var fullvuxet. Om förbannelsen
blev trotsad skulle månen kollidera med jorden
och avsluta en stor del av världens befolkning.”
Han tystnade och tittade på mig för att ge mig tid
att smälta vad han just sagt. ”Jag vet hur svårt det
är att förstå detta och framförallt att genomföra
det här, men du måste! Du behöver inte oroa
dig för vad som kommer efter, jag kommer att ta
hand om dig”
Jag slutade andas och torra, heta lågor börjar
slicka insidorna på mina lungor. Sakta släpper jag
in luft genom mina torra, frusna läppar. Min hjärna
är helt tom nu. Rösten som yttras på mina läppar
är hes och skrovlig när jag slutligen yttrar mig.
”Okej”
Are you, are you
Coming to the tree?
Wear a necklace of rope,
Side by side with me.
117
118
Ming Lorentzon
Ibland gör det bara ont
inspirerad av låten ”Someone like you”
med Adele
119
Precis hemkommen från affären stod jag med två
Icakassar, en i var hand, och undrade om enbart
styrkan i mina händer var tillräcklig för att hålla
kvar i plasthandtagen när min hjärna glömde bort
allt som hette muskelkoordination. En apelsin
rullade ur kassen och över golvet, mjölk sipprade
ner genom springorna i trägolvet. Tydligen inte.
”Gift?”, jag gick per automatik mot hushållspappersrullen på bordet för att torka upp, ”med vem?”
Hon svarade att det var någon jag aldrig träffat
och hon kollade på mig med medlidande (inte
över den utspillda mjölken) när hon berättade
vidare om hur lyckliga de såg ut att vara. Jag hade
för många eller möjligtvis för få tankar i huvudet
för att kunna välja ett svar. Hon ville säga något
som skulle göra det bättre, men det var för längesen för att hon skulle minnas vad som brukade
göra mig glad när det gällde oss två, så hon hämtade en trasa och hjälpte mig att torka upp istället.
”Jag hoppas att de är lyckliga”, sa jag till slut när
vi nästan var färdiga med att städa upp och hade
lagt alla apelsiner i en skål på bordet.
Hon påpekade att jag inte rört mig mycket sedan
hon hade berättat om dig. Det var sant. Jag stod
vid sammetsgardinen i vardagsrummet och höll i
änden av den. Varför visste jag inte, kanske ville
jag känna det lena tyget mot min hud. Kanske
hade jag redan tappat fattningen. Hon undrade
om jag kollade på något utanför fönstret men
jag visste att hon egentligen ville fråga varför jag
uppträdde så förvånat. Hjärtekrossad kunde hon
120
förstå, det var naturligt, kanske väntat, men varför
var jag förvånad över det som alla förväntade
sig? Med tanke på att de varit ett par under flera
år var det förvånansvärda snarare att de inte gift
sig tidigare. Jag insåg det när jag svarade henne
att det inte fanns någonting att titta på utanför
fönstret, att jag alltid trott att du skulle bryta
upp med din flickvän. Att du inte skulle tillbringa
resten av ditt liv med någon vars ögonfärg jag
aldrig sett. Att det du sa när vi gjorde slut inte
gällde. Utan att veta om det hade jag väntat
på dig, precis som hon nu väntade på en rimlig
förklaring till varför jag stod och kollade ut genom
fönstret om det inte fanns något utanför som var
värt att se. ”Tycker du att jag borde åka och hälsa
på honom?”, frågade jag istället för att svara. Först
var hon osäker på vad hon skulle säga men sedan
svarade hon med övertygelse ”Ja. Ja, det tycker
jag, jag tror att du behöver se honom” Efter det
gick hon ut i köket för att hindra sig själv från att
säga slutet på meningen, ”så att du förstår att det
är slut.”
”Hur är hon?”, sa jag till dig. För 20 minuter hade
jag tagit mod till mig och satt mig på en buss till
din lägenhet där du inte skulle bo mycket längre.
Efter att jag sagt till mig själv att jag inte kunde
stå framför fönstret och stirra (åtminstone inte när
min rumskamrat stod och tittade på) bestämde
jag att jag skulle åka hit och prata med dig. Prata?
Prata hade vi inte gjort på länge. Jag hade inte
ens varit säker på att du bodde kvar i lägenheten
121
när jag åkte hit. Men det var ju dig som jag skulle
prata med, och vi brukade alltid förstå varandra.
I ögonvrån såg jag dig plocka ur några tallrikar ur
ett köksskåp och jag tänkte att kanske brukade vi
inte det, kanske hoppades jag bara att du skulle
förstå mig nu. Flyttlådor stod redan i köket. Jag
satt i din blåa soffa, du gick förbi med tallrikarna
i handen och svarade inte. ”Gör hon dig lycklig?”
Ett till uttalande från mig. En till lång tystnad från
dig. Du gick från rum till rum med olika saker som
skulle packas ned. Böcker, ljusstakar och porslin du
fått från din mormor, varenda gång du gick över
golvet verkade det du packade ner mer irrelevant.
”Jag är inte här för att du ska ignorera mig eller för
att se på när du packar!”, ville jag skrika. Istället sa
jag: ”Du kan väl sätta dig bredvid mig? Jag vill se
på dig.” Du satte dig bredvid mig, så långt bort, så
ovant att det nästan kändes obekvämt. Som när
man ätit samma flingor varje dag i hela sitt liv och
så plötsligt en dag är flingorna slut och man vet
inte vad man ska äta till frukost. ”Gör hon dig lycklig?”, upprepade jag. ”Ja.”, sa du. Jag tror att jag
fortfarande kände dig tillräckligt bra för att förstå
att du menade det. Och jag tror att jag kände mig
själv tillräckligt bra för att veta att jag var uppriktig
när jag svarade ”Bra. Det gör mig glad.”
Du berättade mer om henne, om er. Teet som du
hade satt på kokade och du gick och stängde av
plattan och hällde upp en kopp åt mig. ”Jo, jag
hörde att ni hade gift er. Att ni är lyckliga…precis
som du sa”, du kollade ut genom det stora fönstret
122
som vätte ut mot de höga, gröna träden utanför
och jag försökte kolla in i dina ögon, ”det verkar
som att du fick allt du ville alltså… dina drömmar
och allt det där” Tystnad. ”Va?”, sa du och vände
dig mot mig, ”förlåt, vad sa du?” Du blåste på ditt
te. ”Inget speciellt”, svarade jag. Sen var det tyst
igen, jag gav upp mina försök att möta dina ögon
och kollade ner i mitt te. Min mamma hade ogillat
dig för att du talade så högt på våra släktmiddagar, ingen annan hade fått en syl i vädret, inte ens
jag. Nu hade jag definitivt tid att säga något. Men
jag kom inte på vad.
Tog din fru till samma restauranger vi hade gått
till? Jag tänkte inte fråga, men jag undrade. Var
det svårt för henne att hitta sina strumpor på
morgonen eftersom att ni slängt kläder över hela
lägenheten kvällen innan? Satt hon i ditt knä när
ni kollade på film i din kontorsstol eftersom att
ni inte orkade flytta er till soffan? ”Jag delar en
lägenhet med Marianne nu. Minns du henne?” Jag
insåg att varma tårar rullade ner från mina kinder
samtidigt som jag ställde frågan. Du hade stirrat
ut genom fönstret och jag hade gråtit, kanske i
flera minuter. ”Trevligt”, sa du, ”tror att jag minns.”
”Bra”, sa jag. ”Gråter du?”, sa du. Tror det”, sa jag.
”Inte bra”, sa du. Mina ögon fylldes upp med våta
tårar som snabbt försvann ner för mina kinder,
igen och igen. Du kramade mig. ”Förlåt”, sa jag,
”förlåt, jag hatar att jag bara dyker upp såhär ur
det blå helt oinbjuden, men jag kunde inte hålla
mig borta”, jag såg att min mascara hade gjort av-
123
tryck på din gråa tröja, svarta klumpar som bildade
ett konstigt litet mönster och som på något sätt
fick mig att gråta ännu mer, ”det var för svårt att
motstå. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.”
Du strök mig över håret, jag vet inte ens om du
visste varför du gjorde det men det var det första
ögonblicket sedan jag kommit hit då jag kunde
låtsas att allt var som det varit för länge sen. Men
det var det inte. Någon hade bytt ut flingorna till
en billig kopia. ”Hur är det fatt?”, sa du. ”Jag vet
inte”, sa jag, men det gjorde jag, så jag gjorde ett
nytt försök. ”Jag tänkte att om jag åkte hit skulle
du se på mig och förstå att det här inte är över.
Inget av det här är över för mig”, sa jag och du
kollade in i mina röda, puffiga tårar och torkade
bort en tår från min kind, ”men jag antar att det är
det för dig.”
Det känns som det var igår vi gungade bredvid
varandra, och nu stod vi i din dörrkarm. Jag höll
en låda med grejer som du hade hittat, grejer jag
glömt hos dig. ”Antar att jag får hitta någon annan
som är lik dig”. Du skrattade lite. Mina tårar hade
torkat men mitt ansikte var fortfarande varmt. ”Jag
önskar er inget annat än det bästa. Verkligen”, sa
jag sen. ”Tack”, sa du. Du höll fortfarande i din
tekopp. ”Men du”, sa jag, ”glöm mig inte. Snälla.”
”Jag kommer aldrig att glömma dig.” Du kollade
på mig. Länge. Som att du skulle säga något jag
aldrig skulle komma över. Jag stod där med kartongen i mina händer. Tillslut sa du: ”Ibland varar
kärlek, men ibland gör det bara ont istället.” ”Jo,
124
jag minns det. Men jag trodde aldrig att det skulle
gälla oss.” Och jag trodde fortfarande inte riktigt
att det gällde oss, inte förrän en månad senare när
jag fick ett kort med en inbjudan till ditt bröllop
som ligger kvar på bordet med apelsinskålen,
oöppnat.
125
126
Emmy Odeskog
Södra Sandby
Döende kärlek
inspirerad av låten ”Neptune”
med Sleeping at last
127
Det fanns något outtalat i varje ord, något ogjort
i varje rörelse. Likt en gnista i en blick, likt en eld
som tar fyr men så snabbt släcks igen. Jag ville
fånga den, men hon kollade ner i det gråa stengolvet.
Det fanns något i henne man inte kunde beröra.
Något hon slöt sitt skal så hårt om att när jag
smekte hennes hud var den kall och död. Det
klädde inte hennes vackra kropp.
Hon låg ofta vaken om våra nätter tillsammans,
bar och inlindad i lakan. Då brann hennes ensamma blick fäst i taket och jag tror att jag låg vid sidan om en annan värld. Jag skymtade en gång en
ensam tår, sakta rann den ner för hennes strama
kind och det slog mig, hur hon beskådad av andra
ögon, aldrig grät. Jag vågade inte erkänna min vakenhet, jag var rädd för att den där blicken skulle
slockna, att den där tåren aldrig skulle rinna.
Ibland försvann hon när jag pratade med henne,
in i något som inte var där och då. Hon studerade ansikten, eller himlen eller mina läppar och
satte sitt ljusa hår bakom örat. Hennes svar blev
mummel och när jag tystnade blev allt tyst. På
ett café i april sa hon ”Jag avundas dem, de som
kan leva i nuet utan att betrakta det” medan hon
stillsamt följde de förbi passerande folkmassorna
med blicken. Sen kollade hon upp och in i mina
ögon och jag höll henne, snuddade nästan vid
hennes helhet och mysterium för en sekund. Men
128
sen ursäktade hon sig snabbt och mumlade något
ohörbart ner i bordet.
En hunger grodde i mig, så intensiv att jag målade
av hennes ögon på sista sidan i mitt skrivhäfte och
kollade på dem i timmar. Av en impuls visade jag
henne min teckning, törstig på en reaktion. Hon
drog ut sidan och rev den i fler bitar än jag kunde
räkna till. Hennes öppna ögon blev återigen en
abstrakt fantasi, för de jag kollade in i om kvällarna
var
stängda. De undvek mig, likt hennes kropp föll ur
mitt grepp, likt hennes ord var någon annans.
- Är vår kärlek döende? frågade jag henne en natt,
fångad av hur den tycktes tillåta och förstå.
- Har den någonsin levt? svarade hon och drog
sina fingrar längs sin utsträckta hals.
Jag ville säga att jag älskade henne, men något sa
mig, att hon inte skulle svara vad jag behövde
höra. Så jag vågade inte.
Ibland blev jag arg. Så arg att jag slog knytnävarna
blodiga mot björkarna i skogen. Det röda blev en
kontrast mot dess vita näver. Jag ville skrika på henne, ville skrika åt henne hur hon förstörde mig. Och
jag ville att hon skulle skrika på mig, mest av allt
ville jag att hon skulle skrika på mig. Men jag stod
ensam i skogen, mina skrik blev aldrig bevittnade
av mer än gråsuggor och skogsmöss som osynliga
betraktade mig bland de gröna snåren. Mitt blod
på träden blev någon annans när jag gick därifrån.
129
Vi träffades ofta i mörkret, hon tyckte vi var vackrare i det. ”Ljuset belyser det fula, som
intetsägande kroppar, som misslyckanden och
val av skor. I mörkret är vi mer, något annat”. Jag
visste inte vad hon menade, det visste jag sällan.
Men det där mörkret rubbade lite på det kalla i
hennes hud, öppnade henne en aning. Lät hennes
fingertoppar smeka min varma kropp. Hennes
beröring susade likt elektricitet runt i alla min
kropps dunka, orörda vrår. Hennes ögon skymdes
av det intensiva mörkret men plötsligt kunde jag
se stjärnor och himlavalv i dem, hav och himlen.
De märkte mig, brände mig och gav mig något.
Och det var först en natt som denna jag insåg,
att vad de gav mig, skulle jag aldrig kunna bära.
Det var för stort, för tungt. Jag skymtade hennes
helhet mer än någonsin tidigare där hon låg bland
de vita lakanen, ärligt och oposerande. I en drömmarnas värd och bortom kontroll. Och jag insåg
likt många gånger tidigare hur mycket hon var, hur
komplex och hur fantastisk. Men för första gången
fick jag på riktigt ta en del av det, vad jag tidigare
bara kunnat beskåda, kunde jag med ens röra lite
vid. En mjuk hud, ett litet överlåtande. Men något
dog inom mig, för jag kom till insikten, att jag var
för liten, för grund, för att hantera det.
För att älska det.
Så jag reste mig ur sängen, tog på mig mina kläder och stängde dörren efter mig när jag lämnade
hennes rum för sista gången. Kanske vaknade
hon, kanske hörde hon hur dörren stängdes. Hur
130
jag tassade ner för trappan och tog på mig mina
skor. Eller så vaknade hon senare under natten
och kastade en blick över axeln för att finna den
andra sänghalvan tom. Kanske upptäckte hon det
morgonen därpå. I vilket fall lät hon mig försvinna,
lät mitt kapitel avslutas. Hon ringde mig aldrig,
lämnade inga hysteriska meddelanden på min telefonsvarare, skickade inga frågande sms. Kanske
för att hon visste. Kanske för att hon alltid hade
vetat.
131
132
Emma Sinclaire
Södra Sandby
Vem är jag?
Inspirerad av låten ”Dare You to Move”
med Switchfoot
133
Vem är jag?
Vet du hur mycket skönhet jag kan se? Jag ser
det överallt. Jag ser det i mina vänner som sitter
bredvid varandra, skrattandes, skämtandes utan
en enda tanke på det dåliga i världen. Jag tittar
ut genom fönstret. Där ser jag fåglar som flyger.
De flyger tvärs över himmeln. Fria. Jag vill vara fri,
fri som en fågel. Stå vid en hög höjd och hoppa.
Skillnaden är att om jag gör det finns det ingen
återvändo, utan det finns bara den hårda, gråa och
blöta asfalten som kommer närmare och närmare
mitt ansikte för varje millisekund. Om jag hade
vingar skulle jag hoppa från taket men fortfarande
ha en chans. Jag skulle kunna sträcka ut mina
vingar och låta vinden föra mig dit den vill.
Vem tror du att jag är? Är jag en flicka eller pojke?
Har jag mörk eller ljus hud? Är mina föräldrar två
kvinnor, två män eller är de en man och en kvinna?
Kommer jag från det här landet eller kommer jag
från ett annat? En gång i tiden så betydde de här
frågorna allt för mig. Men sedan en dag gjorde de
inte det längre. Det var dagen jag bestämde mig
för att det inte spelade någon roll om vem jag såg
ut att vara. Allt som spelar roll är den personen jag
är, den personen jag vill bli och den jag kommer bli.
En gång kanske jag trodde att jag inte hade några
vingar, men nu vet jag att jag har dem. Bara för att
jag sjunker lite innan jag tar fart, bara för att vinden
blåser mig neråt så betyder inte de att jag inte kan
komma upp igen och flyga fritt, flyga dit jag vill.
134
Cecilia Laursen
Malmö
Tillfälligt paradis
inspirerad av låten ”Nirvana”
med Sam Smith
135
Ge efter för känslan
Vi två, här och nu
Strunta i ängslan
För vad tycker du
Om allt det här
Det här som händer
Och vad det innebär
Vilket budskap vi sänder
Till ljudet av Sam Smith’s toner
Kan vi glömma vad vi känner
Tillsammans når vi Nirvanas alla zoner
Och ikväll är vi mer än vänner
Ge efter för känslor
Som skapar en attraktion
En dragningskraft oändligt stor
En omöjlig ekvation
Av kärleken berusad
Låt den ta över, bara i natt
För alltid i dig förtjusad
Men imorgon, ändå, inte ett skvatt
Slutar gömma mig en stund
En paus från mitt springande
Omfamna mig, snart går jag på grund
Vi får hjälp av glasens klingande
Paradiset är nära
Men tyvärr, till vår förtret
136
Måste detta alltid, min kära
Förbli en hemlighet
137
138
Ingrid Lundgren
Torna Hällestad
Märkliga människor
inspirerad av låten ”People are strange”
med The Doors
139
Omänsklig isolation
Tidlösa väntan
Oändliga frustration
I den fruktade hålan
Med omänskliga människor
Märkliga människor
Människor, människor och folk
Som förråder dem de älskar
Och
Älskar dem de fruktar
Isolerar sig i ensamheten
Med andra
Märkliga
Underliga
Makalösa
Människor
140
141
I årets skrivartävling uppmanade vi skribenterna att inspireras av en låt. Av de 56 bidrag som kom in har vi valt
ut 25 bidrag som går att läsa i den här boken.
Litteralund är Sveriges största festival för barn- och
ungdomslitteratur och en del i Lunds kommuns kulturverksamhet sedan 2005. Uppdraget är att på olika sätt
skapa förutsättningar för och inspirera barn och unga att
läsa, skriva och skapa. Festivalens fokus är det skrivna
ordet, men även andra konstuttryck får plats som teater,
film och dans.
2015 firar Litteralund 10 år! Festivalen pågår 13–18 april
och bjuder på över 100 programpunkter.
Läs mer på www.litteralund.se