docFörvaltnings- och utvecklingsplan för Åsundens
download 
Report Transcription
Förvaltnings- och utvecklingsplan för Åsundens
Förvaltnings- och utvecklingsplan för Övre Åsundens fiskevårdsområde 1 Uppdragsgivare: Övre Åsundens fvof Kontaktperson: Enar Hemmings Tel. 0321-720 70 E-post: enar.hemmings@telia.com Utförare: Huskvarna Ekologi Projektansvarig: Fredrik Nöbelin Rapportskrivare: Fredrik Nöbelin och Anna Thorstensson Kontaktperson: Fredrik Nöbelin Tel. 036-13 20 40 E-post: Huskvarna.ekologi@telia.com Omslagsfoton: Vy över Åsunden, denilrännan i Brunnsbäcken, vass vid Tvärö, rensning av nät Illustrationer: Frida Axell Grafik & illustration 2 Förord Vi vill rikta ett stort tack till alla medlemmar i Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening som på olika sätt tillfört digna kunskaper om sjön och fisket samt deltagit vid nätprovfisket sommaren 2013. Ett särskilt stort tack riktas till Enar Hemmings som inte bara bidragit med kunskap utan även varit ett bollplank i många frågor. Han har oförtröttligt drivit på och när behov uppstått tagit fram efterfrågad information. En betydelsefull del av föreningens arbete var att genom intervjuer få fram fakta om fisket längre tillbaka i tiden och fiskbeståndets utveckling fram till idag. Kunskapen som de intervjuade personerna besitter har varit betydelsefulla för utformningen av planen och dess slutsatser. De fiskerättsägare som har intervjuats är Stanley Johnzon, Bengt-Göran Petersson, Lennart Lindhagen, Gösta Lindhagen, Alvar Johansson, Karl-Henrik Svensson, Gunnar Persson, Karl-Gunnar Karlsson och Roy Nygren. Utöver dessa riktas ett stort tack till alla tjänstemän på Ulricehamns kommun, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Havs och vattenmyndigheten, Sveriges Lantbruksuniversitet och Trafikverket, men även till privatpersoner och intresseorganisationer som bidragit till planen. Till förbundsdirektör Thomas Lennartsson på Sveriges Fiskevattenägareförbund och författare till skriften ”Fånga Fiskeresursen”, riktas ett tack för det stöd som lämnades under uppstartsprocessen av projektet. För gott samarbete och finansiering av rapporten riktas ett tack till Annika Andersson och Marie Oscarsson på Leader Sjuhärad. Färdigställandet av fiskevårdsplanen, inkluderande sammanställning av tillgänglig information, utvärdering av resultat och utarbetande av åtgärdsförslag har gjorts av Anna Thorstensson och Fredrik Nöbelin på Huskvarna Ekologi. Huskvarna 2014-12-08 Fredrik Nöbelin och Anna Thorstensson 3 Innehållsförteckning 1. INLEDNING................................................................................................................................. 9 2. UNDERLAG ............................................................................................................................... 11 3. ÖVRE ÅSUNDENS FISKEVÅRDSOMRÅDE ................................................................................. 13 3.1 HISTORISK FÖRVALTNING AV FISKET I ÖVRE ÅSUNDEN ........................................................................... 14 3.2 FISKEVÅRDSOMRÅDETS BILDANDE...................................................................................................... 16 3.3 ÄGOFÖRHÅLLANDEN ....................................................................................................................... 19 3.4 FÖRENINGENS STYRELSE .................................................................................................................. 19 3.5 STADGAR ...................................................................................................................................... 20 3.6 FISKEVÅRDSOMRÅDETS ORGANISATION .............................................................................................. 25 3.6.1 Fiskekortsförsäljning ...................................................................................................... 25 3.6.2 Tillgänglig service .......................................................................................................... 26 3.7 UTDELNING TILL FISKERÄTTSÄGARE .................................................................................................... 26 REFERENSER ....................................................................................................................................... 27 4. SJÖ- OCH VATTENDRAGSBESKRIVNING................................................................................... 28 REFERENSER ....................................................................................................................................... 29 5. OMRÅDESBESKRIVNING/ÅSUNDENOMRÅDETS NATUR ......................................................... 30 5.1 NATURGEOGRAFI/GEOLOGI/MORFOLOGI ........................................................................................... 30 5.2 OMRÅDEN MED FORMELLT SKYDD ELLER HÄNSYNSKRAV ......................................................................... 30 5.2.1 Riksintressen för naturvård ........................................................................................... 30 5.2.2 Riksintressen för kulturmiljövård ................................................................................... 31 5.2.3 Naturreservat ................................................................................................................ 32 5.2.4 Natura 2000-områden ................................................................................................... 33 5.2.5 Lövskogsinventeringen m.m. ......................................................................................... 34 5.2.6 Nyckelbiotoper, naturvärden och naturvårdsavtal........................................................ 35 5.2.7 Strandskydd ................................................................................................................... 36 5.3 FÅGELFAUNA................................................................................................................................. 37 5.4 KULTURVÄRDEN ............................................................................................................................. 38 REFERENSER ....................................................................................................................................... 40 6. VATTENKEMISKA UNDERSÖKNINGAR ..................................................................................... 41 6.1 SURHET ........................................................................................................................................ 42 6.2 NÄRINGSHALT ............................................................................................................................... 44 6.3 TURBIDITET ................................................................................................................................... 46 6.4 FÄRGTAL ...................................................................................................................................... 47 4 REFERENSER ....................................................................................................................................... 49 7. LIMNOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR/VÄXTER OCH DJUR........................................................ 50 7.1 BOTTENFAUNA .............................................................................................................................. 51 7.2 DJURPLANKTON ............................................................................................................................. 53 7.3 ELPROVFISKEN ............................................................................................................................... 54 7.4 INTERVJUUNDERSÖKNINGAR ............................................................................................................. 56 7.5 MAKROFYTER ................................................................................................................................ 56 7.6 NÄTPROVFISKEN ............................................................................................................................ 59 7.6.1 Nätprovfiskena 1965 och 1981 ...................................................................................... 59 7.6.2 Nätprovfisket 2013 ........................................................................................................ 60 7.7 PÅVÄXT/KISELALGER....................................................................................................................... 62 7.8 VÄXTPLANKTON ............................................................................................................................. 63 REFERENSER ....................................................................................................................................... 64 8. STATUSBEDÖMNING ............................................................................................................... 65 8.1 EKOLOGISK STATUS ......................................................................................................................... 65 8.2 KEMISK STATUS.............................................................................................................................. 67 REFERENSER ....................................................................................................................................... 67 9. NATURVÄRDESBEDÖMNINGAR ............................................................................................... 68 9.1 ÄLDRE BEDÖMNINGAR .................................................................................................................... 68 9.2 VÄRDEFULLA VATTEN ...................................................................................................................... 68 9.3 BIOTOPKARTERING ......................................................................................................................... 69 REFERENSER ....................................................................................................................................... 71 10. BESKRIVNING AV FISKBESTÅNDET......................................................................................... 72 10.1 ABBORRARTADE FISKAR (PERCIFORMES) ........................................................................................... 73 10.1.1 Abborre ........................................................................................................................ 73 10.1.2 Gers ............................................................................................................................. 76 10.1.3 Gös ............................................................................................................................... 78 10.2 GÄDDARTADE FISKAR (ESOCIFORMES) .............................................................................................. 82 10.2.1 Gädda .......................................................................................................................... 82 10.3 KARPARTADE FISKAR (CYPRINIFORMES) ............................................................................................ 84 10.3.1 Mört ............................................................................................................................. 84 10.3.2 Braxen.......................................................................................................................... 87 10.3.3 Löja .............................................................................................................................. 89 10.3.4 Sarv .............................................................................................................................. 91 10.3.5 Sutare .......................................................................................................................... 92 10.3.6 Ruda ............................................................................................................................ 93 5 10.3.7 Elritsa ........................................................................................................................... 94 10.4 LAXARTADE FISKAR (SALMONIFORMES)............................................................................................. 95 10.4.1 Siklöja .......................................................................................................................... 95 10.4.2 Sik ................................................................................................................................ 98 10.4.3 Öring ............................................................................................................................ 99 10.4.4 Bäckröding ................................................................................................................. 100 10.5 ÅLARTADE FISKAR (ANGUILLIFORMES) ............................................................................................ 101 10.5.1 Ål................................................................................................................................ 101 10.6 TORSKARTADE FISKAR (GADIFORMES) ............................................................................................ 102 10.6.1 Lake ........................................................................................................................... 102 REFERENSER ..................................................................................................................................... 103 11. KRÄFTBESTÅNDET ............................................................................................................... 105 REFERENSER ..................................................................................................................................... 109 12. DOMAR OCH AVGIFTSMEDEL .............................................................................................. 110 12.1 REGLERINGEN AV ÅSUNDEN ......................................................................................................... 110 12.2 KRAFTVERK I ÄTRAN ................................................................................................................... 112 12.3 RIKSVÄG 40 .............................................................................................................................. 112 REFERENSER ..................................................................................................................................... 113 13. MOTSTÅENDE INTRESSEN, YTTRE PÅVERKAN OCH MILJÖEFFEKTER .................................. 114 13.1 REGLERING ............................................................................................................................... 114 13.2 VANDRINGSHINDER .................................................................................................................... 116 13.2.1 Ätran .......................................................................................................................... 116 13.2.2 Brunnsbäcken/Säckebäcken ...................................................................................... 117 13.2.3 Pineboån .................................................................................................................... 118 13.2.4 Alhammarån .............................................................................................................. 118 13.3 DAG- OCH SPILLVATTENUTSLÄPP ................................................................................................... 120 13.3.1 Avloppsreningsverk ................................................................................................... 120 13.3.2 Enskilda avlopp .......................................................................................................... 121 13.3.3 Dagvatten .................................................................................................................. 122 13.4 AREELLA NÄRINGAR .................................................................................................................... 123 13.4.1 Jordbruk ..................................................................................................................... 123 13.4.2 Skogsbruk .................................................................................................................. 124 13.5 FÖRGIFTANDE ÄMNEN................................................................................................................. 127 13.5.1 Industrier ................................................................................................................... 127 13.5.2 Potentiellt förorenade områden ................................................................................ 127 13.5.3 Kvicksilver .................................................................................................................. 128 6 13.6 FYSISK PÅVERKAN PÅ VATTENDRAG ................................................................................................ 130 13.7 SJÖSÄNKNING............................................................................................................................ 131 13.8 UTBYGGNAD AV VÄG 40 .............................................................................................................. 132 REFERENSER ..................................................................................................................................... 133 14. FISKEVÅRDEN....................................................................................................................... 135 14.1 REGLER FÖR FISKETS BEDRIVANDE .................................................................................................. 135 14.2 FISKETILLSYN ............................................................................................................................. 136 14.3 PROJEKT ÖRING ......................................................................................................................... 139 14.4 PROJEKT ÅSUNDENÖRING ............................................................................................................ 140 14.5 ODLING AV GÖS ......................................................................................................................... 141 14.6 ÅLPLAN ÄTRAN .......................................................................................................................... 141 14.7 UTSÄTTNINGAR AV FISK OCH KRÄFTA .............................................................................................. 142 14.8 ÖVRIGA FISKEVÅRDSÅTGÄRDER ..................................................................................................... 146 14.8.1 Vegetationsröjning .................................................................................................... 146 14.8.2 Reduktionsfiske .......................................................................................................... 146 14.8.3 Fångst av mink .......................................................................................................... 146 REFERENSER ..................................................................................................................................... 147 15. FISKET OCH UTTAGET .......................................................................................................... 148 15.1 FISKERÄTTSÄGARNAS FISKE........................................................................................................... 148 15.2 ALLMÄNHETENS FISKE ................................................................................................................. 151 15.3 FISKETÄVLINGAR ........................................................................................................................ 152 15.4 PRODUKTION OCH AVKASTNING .................................................................................................... 153 15.4.1 Produktion ................................................................................................................. 153 15.4.2 Avkastning ................................................................................................................. 154 15.5 MORTALITET HOS ÅTERUTSATT FISK ............................................................................................... 155 REFERENSER ..................................................................................................................................... 157 16. BIDRAGSMÖJLIGHETER ....................................................................................................... 158 17. ÅTGÄRDSFÖRSLAG .............................................................................................................. 161 17.1 FÖRVALTNING ........................................................................................................................... 162 17.2 FISKEREGLER ............................................................................................................................. 163 17.3 FISKETILLSYN ............................................................................................................................. 164 17.4 ARTSPECIFIKA FÖRSLAG ............................................................................................................... 165 17.4.1 Gös ............................................................................................................................. 165 17.4.2 Siklöja ........................................................................................................................ 166 17.4.3 Öring .......................................................................................................................... 167 17.4.4 Gädda ........................................................................................................................ 169 7 17.5 BIOLOGISKA OCH KEMISKA UNDERSÖKNINGAR.................................................................................. 169 17.6 FÅNGSTSTATISTIK OCH ENKÄT/INTERVJUUNDERSÖKNINGAR ................................................................ 171 17.7 ÖVRIGA ÅTGÄRDER ..................................................................................................................... 172 REFERENSER ..................................................................................................................................... 173 BILAGA 1. ORDFÖRKLARINGAR ................................................................................................. 174 BILAGA 2. ÅTERUTSÄTTNING AV FISK ....................................................................................... 178 BILAGA 3. ARTIKLAR .................................................................................................................. 179 BILAGA 4. TIDNINGEN SPORTFISKE NR 7/8 1990 ...................................................................... 188 8 1. Inledning Övre Åsunden ligger inramad i ett omväxlande landskap i fråga om såväl topografi som markanvändning och bebyggelsegrad. Berg, dalar och stora lövskogar vid sidan av ett gammalt kulturlandskap bildar ett område av stora värden vad gäller både naturvård, kulturvärden, rekreation och vattenförsörjning. Åsunden och trakterna kring sjön har omskrivits för sin skönhet av bland annat författarinnan Birgit Sparre, som skrivit den berömda romansviten ”Gårdarna kring sjön”. Hon skrev år 1928 om Åsunden: ”Sjön var vackrare än andra sjöar med gröna holmar, lummiga näs och djupa vikar, där gula och vita näckrosor blommade sommaren om. Sjön låg i en trakt där historia, sägen och legend fyllde luften likt tysta vingslag av sagans Fågel Fenix”. Läraren och författaren Nils Petrus Ödman skrev 30 år tidigare om ett besök i Ulricehamn och en ångbåtsfärd på Åsunden: ”Nu kom jag riktigt underfund med, att Åsunden är en af de vackraste sjöar i Sverige, men då en ny beskrifning skulle verka tröttande, säger jag blott, att den nordliga delen av sjön har något av Siljans natur och att den sydligaste delen, sedan man passerat genom ett täckt sund, har något af Mälarens. Ja, många finna den senare likheten rent af slående, och den sjö, som möjligen förlorar något litet vid jämförelsen, är åtminstone ej Åsunden”. Ett minnesmärke som är väl värt att nämna är ”Klovsten”, ett av sjöns riktiga särmärken. Klovsten, eller Klövsten, ligger utanför badplatsen i Marbäck. På Klovsten finns inristat lågvattennivåerna åren 1899, 1901 och 1937. Den första ristningen gjordes av läraren J.G. Wallén. Problemställningar Näringsvävarna i naturens ekosystem är både komplexa och sköra och kan därför lätt kan störas av mänskliga aktiviteter. Vad gäller sjöar och vattendrag är det viktigt att ha i åtanke att vattnets karaktär påverkas av alla verksamheter som pågår, och i vissa fall har pågått, inte bara lokalt utan ända upp till dess källflöden. För att långsiktigt bevara den biologiska mångfalden, en god vattenkvalitet och allmänna naturvärden måste förvaltaren ta hänsyn till helhetsperspektivet, inte endast de platsbundna förhållandena. En hållbar förvaltning innebär därmed att stor aktsamhet visas samtliga våtmarker, gölar, sjöar och vattendrag som ingår i länken fram till sjön. Näringsväven i sjöar kan delas in i fyra trofinivåer, där den lägsta nivån utgörs av primärproducenterna, d.v.s. växtplankton. De nästkommande trofinivåerna utgörs i ordning av djurplankton, planktonätande fisk och rovlevande fisk. Alla trofinivåer är beroende av varandra, vilket innebär att om en trofinivå utsätts för någon störning får detta återverkningar även på övriga trofinivåer. Som exempel leder en minskad tillgång på djurplankton till att näringsunderlaget för planktonätande fisk minskar, vilket slutligen påverkar beståndet av rovfisk. Som en parallell kan nämnas att samma situation kan uppkomma då introduktioner av nya fiskarter sker, där konkurrens om samma födounderlag kan uppstå mellan nyintroducerade arter och de ursprungliga arterna. Dagens Åsunden är ett resultat främst av utsläpp av spillvatten från närliggande bebyggelse och industriverksamheter, diffus näringstillförsel från omgivande jordbruk och en pågående vattennivåreglering. Näringstillförseln har helt förändrat en ursprungligen oligotrof klarvattensjö till en idag mesotrof och betydligt grumligare sjö. Förhållandena har trots allt förändrats till det bättre jämfört med 1950-talet då föroreningssituationen var så allvarlig att badförbud måste införas. Det första kommunala reningsverket byggdes 1955, men eutrofieringen fortgick även de närmaste decennierna samtidigt som Ätran drabbades av fisk- och kräftdöd. Vattenkvaliteten förbättrades inte nämnvärt förrän Ulricehamns kommun införde en bättre avloppsrening 1974 och Timmele Färgeri AB började rena sitt spillvatten 1982. Regleringen av Övre och Yttre Åsunden samt Torpasjön har bedrivits i full skala sedan 1946 och har troligen haft en betydande inverkan på sjön. Exakt vilka effekter den haft på fiskbeståndet är svårt att avgöra, men tämligen klart är att beståndet av flodkräfta tog allvarlig skada. Oavsett skadan på sjöns flora och fauna har upplevelsen av regleringen lett till olägenheter för lokalbefolkningen ur många aspekter. 9 Trots de stora förändringar som skett som en följd av den mänskliga påverkan är Övre Åsunden, och trakterna kring sjön, idag et mycket populärt rekreationsområde. Sportfisket i Åsunden är betydande, främst tack vare sjöns karaktärsart, gösen, som årligen lockar tusentals sportfiskare från både när och fjärran. Sjön är emellertid inte bara hemvist för gösen utan den samsas med ytterligare minst sexton fiskarter som framlever sina liv i sjön och dess tillrinnande vattendrag. Bland annat återfinns den rödlistade laken tillsammans med ett skyddsvärt bestånd av sjölevande öring. Övre Åsunden har också hyst ett bestånd av vårlekande siklöja, en ekotyp som är känd från endast ett fåtal vatten i världen. Syfte och mål Den nu föreliggande fiskevårdsplanen ger förhoppningsvis nya infallsvinklar för den nuvarande fiskevårdsområdesföreningen att arbeta vidare med. Möjligheterna att ytterligare utveckla sjöns fiske synes vara goda, sett ur många perspektiv, både ur fiske- och naturvårdshänseende, men även ur rekreationssynpunkt. Målet med fiskevårdsplanen är att nå fram till arbetsmetoder som leder till att uttaget av fisk är uthålligt och i längden gynnar alla inblandade parter. Fiskevårdsplanen avser vidare att ge en historisk återblick på föreningen och dess arbete, beskriva aktuella sjöar och vattendrag och deras närområden samt belysa de nutida förhållandena i sjön m.m. Fiskevårdsplanen tar hänsyn till tillgängligt underlag och rekommenderar utifrån detta åtgärder för föreningens fortsatta arbete. Förslagen berör alltifrån specifika åtgärder för att skydda vissa arter eller vattenkvaliteten, till att rekommendera biologiska undersökningar och förändringar i förvaltningen. Förtydligande kring presentationen En fiskevårdsplan innehåller en stor mängd ämnesspecifika ord och begrepp. Alla kan omöjligt förklaras i den löpande texten utan behöver förklaras i andra former. Vi har valt att tillämpa dels en bilaga (Bilaga 1) med ordförklaringar och dels faktarutor inlagda i textavsnitten, i en förhoppningsvis lämplig avvägning. Förutom att fungera som förklarande text då läsaren inte kan tas för givet att vara insatt i aktuellt ämne, fördjupar och utvecklar faktarutorna emellanåt ett ämne utan att vara nödvändiga för förståelsen. Slutligen är faktarutorna även avsedda till att göra den stora mängden text lättare att söka information i. 10 2. Underlag Underlaget som har legat till grund för förvaltningsplanen har till störst del hämtats från Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings arkiv och medlemmar, Länsstyrelsen i Västra Götalands län och undersökningar inom ramen för projektet genomförda av Huskvarna Ekologi. Utöver dessa figurerar en mängd olika källor av varierande betydelse för fiskevårdsplanens innehåll och slutsatser, från olika statliga och kommunala myndigheter, vetenskapliga artiklar, lagar och förordningar, intresseorganisationer m.fl. Nedan görs en närmare beskrivning av de viktigaste källorna till fiskevårdsplanen. Samtliga illustrationer av fiskar har utförts av Frida Axell Grafik & Illustration. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening Den samlade kunskapen inom Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening har varit av stort värde för förvaltningsplanens utförande. Föreningsarkivet, muntliga upplysningar från medlemmarna och intervjuer har tillfört bakgrundsinformation som varit nödvändig för att kunna ge en historisk bild av föreningens utveckling och verksamhet, men även för att kunna dra slutsatser av den samlade informationen från alla olika källor. Föreningsarkivet innehåller handlingar som inte kan erhållas på annat sätt, t.ex. årsmötesprotokoll och kassabokföring. I arkivet finns även en mängd andra uppgifter, av vitt skilda slag, t.ex. Länsstyrelsens verksamhetsöversikter, skrivelser m.m. Muntliga uppgifter har tillfört kunskaper om såväl fisket förr och nu som påverkansfaktorer, men även detaljer om den allmänna historien i området, t.ex. vad gäller verksamheter som bedrivits i anslutning till sjöarna. I de fall medlemmarnas egna kunskaper har varit ofullständiga, har i vissa fall hänvisning kunnat ske till personer eller organisationer med djupare insikter i ämnet. Länsstyrelsen Länsstyrelsen i Västra Götalands län har på olika sätt samlat in eller på andra sätt erhållit stora mängder information om Övre Åsunden och Ätran med fler vattendrag inom fiskevårdsområdet. En betydande del av denna kunskap erhölls före länssammanslagningen och har därför till stor del arkiverats. En viss del av kunskapsbanken finns emellertid tillgänglig i form av rapporter, offentliga databaser och karttjänster. De offentliga tjänster som varit av störst betydelse vid utarbetandet av fiskevårdsplanen är databasen VISS och karttjänsten ”Webbgis”. Databasen VISS (VattenInformationsSystem Sverige) tillhandahålls av Vattenmyndigheten, men baseras i stor utsträckning på information som inhämtats av länsstyrelserna. VISS innehåller en avsevärd mängd data om alla Sveriges större sjöar, vattendrag, grundvatten och kustvatten. Informationen är tillgänglig för allmänheten. Den internet-baserade karttjänsten ”Webbgis” har upprättats av länsstyrelserna länsvis, som ett led i deras arbete att tillgängliggöra planeringsunderlag för yrkesutövande och allmänheten. På ett lättillgängligt sätt presenteras en mängd geografisk information kring bl. a. natur- och kulturmiljö, skyddade områden, riksintressen, miljöskydd, fornlämningar, objektsskydd och andra bestämmelser. VISS och ”Webbgis” är kopplade till en lång rad andra myndigheters register och databaser, exempelvis till IVLs (Institutet för Vatten och Luftvård) ”Kvicksilver i Biota”, Riksantikvarieämbetets ”Fornsök” och Skogsstyrelsens ”Avverkningsanmälningar”. I stor utsträckning finns material publicerat i Länsstyrelsens rapportserie, som ofta finns att hämta på hemsidan. Äldre rapporter finns emellertid endast i pappersformat och måste beställas. Rapporterna har framställts av såväl Länsstyrelsens egen personal som av externa konsulter. Äldre handlingar, t.ex. verksamhetsöversikter, beslut, yttranden, ansökningshandlingar m.m. finns i viss mån samlade i Länsstyrelsens allmänna arkiv. 11 Undersökningar utförda inom ramen för projektet Inom ramen för fiskevårdsplanen genomfördes standardiserade nätprovfisken sommaren 2013 i Övre Åsunden, av Huskvarna Ekologi respektive Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. Sensommaren 2014 företogs en översiktlig makrofytundersökning i sjöns södra del. Under dessa tillfällen har en bild skaptas av sjöns allmänna karaktär och närområden. Vidare har fältstudier gjorts av vandringhindrena vid Vist, Timmele, Flata och Plate Såg i Ätran, vid väg 157 i Pineboån, vid Brunnsnäs i Brunnsbäcken samt vid Yttre Alhammar i Alhammarån. Ett studiebesök genomfördes även på platsen för ombyggnationen av riksväg 40, norr om Ulricehamns tätort, med byggledare (miljö) Daniel Jones som guide. Kontinuerliga kontakter med markägarna har upprätthållits, dels i samband med möten och dels genom återkommande samtal med styrelseledamoten Enar Hemmings i Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. Övriga källor Utöver Länsstyrelsen i Västra Götalands har flera myndigheter, institutioner, samverkansorgan m.m. använts för att söka källmaterial till föreliggande plan eller för att klargöra otydligheter. Havs- och vattenmyndigheten, Ulricehamns kommun, Ulricehamns Energi, Trafikverket, Vattenmyndigheten, Ätrans vattenråd, Artdatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) har i olika sammanhang refererats till, där informationen inhämtats genom antingen muntliga kontakter eller genom utnyttjande av offentliga databaser och rapporter. Kontakt med privata aktörer har tagits gällande information om bl. a kraftverk och industrier eller andra verksamheter med betydelse för Åsunden och/eller dess biflöden. Intresseorganisationer kontaktas i viss mån vid utarbetande av förvaltningsplaner. Som exempel kontaktades representanter för de äldre fiskevårdsföreningar som före tillkomsten av Övre Åsundens fiskevårdsområde sålde fiskekort inom vissa delar av sjön. Där det varit möjligt har även deras respektive föreningsarkiv genomsökts. Vad gäller vissa aktuella frågor har den senaste kunskapen eftersökts främst i olika vetenskapliga artiklar och tidskrifter. 12 3. Övre Åsundens Fiskevårdsområde Traditionellt har allt fiske bedrivits inom de samfälligheter och enskilda hemman som har haft fiskerätt i sjöarna. Möjligheten att på olika sätt göra fiskevårdsinsatser, främst genom utsättning av fisk, ökade i början av 1900-talet, vilket frambringade ett behov av att organisera ett samarbete mellan fiskerättsägarna. Efter hand avtog husbehovsfiskets betydelse, vilket underlättade en övergång mot att upplåta fisket till allmänheten. Förändringar började ske när andra förvaltningsformer, d.v.s. gemensamhetsfisken och fiskevårdsföreningar, slog igenom under 1910-talet. Fiskevårdsförening som förvaltningsform var den vanligaste fram tills att ombildningen till fiskevårdsområden tog fart under 1970-talet. Faktaruta. Förvaltningslagar Lagen (1913:97) om gemensamhetsfiske Tillkom den 30 juni 1913 och var i bruk till 1960 då den ersattes av lagen om fiskevårdsområden. Lagen var inte framgångsrik då endast ett åttiotal föreningar bildades inom ramen för denna förvaltningsform. Lagen (1960:130) om fiskevårdsområden (LOFO) Den första lagen om fiskevårdsområden var ganska omständlig och krävde bland annat en omfattande fiskerättsutredning samt samtycke från en betydande majoritet av fiskerättsägarna. Trots detta bildades en hel del fiskevårdsområden enligt denna lag. Lagen (1981:533) om fiskevårdsområden (LOFO) Lagen ersatte den äldre lagen om fiskevårdsområden och trädde i kraft den 1 januari 1982. I samband med detta ombildades föreningar som tillkommit enligt den äldre lagen automatiskt. Lagen förenklade processen vid bildandet av fiskevårdsområden bland annat genom att mildra kravet på fiskerättsutredningens omfattning. Lagen innebar även att det blev enklare att genomdriva bildandet av fiskevårdsområde trots ett visst motstånd från fiskerättsägarna. Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Införandet av lagen om förvaltning av samfälligheter innebar att 24 § i lagen om rätt till fiske ändrades. Alla samfälligheter skulle lyda under denna lag, undantaget fiskevårdsområden som skulle lyda under lagen om fiskevårdsområden. Fiskevårdsföreningarna stödde sin verksamhet på 24 § i den dåvarande Lagen (1950:596) om rätt till fiske. Huvudregeln enligt denna paragraf var att samfällt fiske får nyttjas av delägarna efter vad de kan sämjas. När Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter trädde i kraft 1974, försvann möjligheterna att driva en fiskevårdsförening på samma grunder som tidigare. Som en konsekvens måste fiskevårdsföreningar ombildas till antingen samfällighetsföreningar eller till fiskevårdsområden. Den sistnämnda förvaltningsformen rekommenderades generellt av myndigheterna av den orsaken att den gav större möjligheter till ett rationellt nyttjande av vattnet. Eftersom det samtidigt kan finnas såväl flera samfälligheter som skiftat fiske, leder detta till att samfällighetslagen inte kan tillämpas om fisket skall samordnas i vattnet som helhet. Splittras förvaltningen av samma vatten försvårar detta samarbetet mellan olika föreningar. En ytterligare fördel var att fiskevårdsföreningen, som var en ideell organisation, ersattes av en juridisk person. Ombildningen av fiskevårdsföreningarna skulle enligt den nytillkomna lagen vara slutförd senast vid utgången av 1978. Sedermera förlängdes tidsfristen för ombildning av fiskevårdsföreningar till 1983 genom tillkomsten av SFS 1975:1310 (Svensk författningssamling). 13 3.1 Historisk förvaltning av fisket i Övre Åsunden Den 17 februari 1932 bildades Övre Åsundens fiskevårdsförening under ordförandeskap av fabrikör A Jönsson. Syftet med föreningen var att bedriva fiskevård i Övre Åsunden med tillflöden. Föreningen omfattade den del av Övre Åsunden som ligger inom Ulricehamns stad, Vists, Brunns, Marbäcks och Södra Säms socknar samt Tvärreds socken norr om lägenheten Nybygget. Den övriga delen av sjön tillhör Yttre Åsundens fiskevårdsförening (Ny svensk fiskeritidskrift). Ytterligare kunskap om dessa föreningar saknas. Under 1950- och 60-talen bildades ett flertal lokala fiskevårdsföreningar (se nedan) som förvaltade större delen av Övre Åsundens vatten. Varje fiskevårdsförening hade egna stadgar och sålde fiskekort separat som gällde endast inom det aktuella området. Alla fiskerättsägare kring sjön var emellertid inte anslutna till dessa fiskevårdsföreningar, vilket innebar att fiskekort inte kunde lösas för vissa områden i sjön. Fiskevårdsföreningarna finns fortfarande kvar, men driver idag ingen självständig fiskevård. Föreningarna hanterar de utdelningar som görs från Övre Åsundens fiskevårdsområde till de fiskerättsägare som är medlemmar i fiskevårdsföreningen samt kan i viss utsträckning, utöver de regler för fisket som tas i fiskevårdsområdet, styra medlemmarnas fiske inom det samfällda vattnet. Noterbart är att det i mitten av 1960-talet diskuterades bildandet av en stor fiskevårdsförening omfattande hela Övre Åsunden, från Ulricehamn till Fästered. Drivande i frågan var, förutom fiskerikonsulenten Sune Sander, även direktör Edström vid Skottek och Ove Engerby, ombud för fiskerättsägare bl.a. i Vegby. Fästeredssunds Intresseförening Fästeredssunds Intresseförening bildades 24 juni 1977 med syftet att tillvarata fiskerättsägarnas gemensamma intressen i frågor som berörde fisket, företagande av lämpliga fiskvårdande åtgärder och vidtagande av åtgärder till skydd mot olagligt fiske. Den 1 januari 2004 ombildades Fästeredssunds Intresseförening till en samfällighetsförening, Fästereds Samfällighetsförening. Enligt den nya stadgan är föreningens ändamål idag att förvalta samfälld mark och samfällt fiske. Samfällighetsföreningens årsmöte äger enligt stadgan rätt att besluta ”om när, var och hur fiske efter kräftor, fiske med nät och övriga fasta redskap får ske”. Föreningen omfattar markägare inom Fästereds oskiftade vatten i Finnekumla socken, d.v.s. sydöstra delen av Övre Åsunden samt en mindre del av nordöstra Yttre Åsunden. Mellan tillkomsten 1977 och det definitiva uppgåendet i Övre Åsundens fiskevårdsområde 1988 sålde föreningen i egen regi fiskekort till allmänheten inom Fästereds samfällda vatten. Enligt stadgarna skulle minst 50 % av intäkterna avsättas till fiskevårdande åtgärder, efter att administrativa kostnader betalats. Utdelningen till fiskerättsägarna fick på motsvarande sätt uppgå till som mest 50 %. Fästeredssunds Intresseförening var en mycket aktiv förening och gjorde betydande insatser inom en mängd områden, bl.a. vad gäller fiskevård och utsättning av signalkräftor. Den stora arbetsinsatsen tycks dock ha varit att förhindra att Fästeredssunds vatten inlemmades i ett fiskevårdsområde för hela Övre Åsunden. Målet för Fästeredssunds Intresseförening var att ”behålla suveräniteten över sina vatten”. Senare utrycktes även en önskan att snarare att tillhöra Yttre Åsundens fiskevårdsområde. Föreningen arbetade hårt för att arrendera fisken inom andra områden i Åsunden för att möjliggöra för medlemmarna att fiska på dessa vatten. Allt fiske, d.v.s. även kräftfisket arrenderades inom Attorps och Högagärdes vatten. Utöver detta arrenderades kräftfiske vid Trollö i Yttre Åsunden, tillhörande Torpa. Dessutom arrenderades allt fiske förutom kräftfiske inom Sandslätts vattenområde. Det enda arrende som kvarstår idag är fisket inom Sandslätts vatten. Tvärreds Norra Fiskevårdsförening Tvärreds Norra Fiskevårdsförening i Åsunden bildades 15 januari 1964 och omfattar fiskerättsägare inom Vasared, Koppartån, Onsered och Stenbacka fiskelag i Tvärreds socken. Fiskekortsförsäljning till allmänheten inleddes samma år. Föreningen var redan från starten intresserad att diskutera gemensamma fiskevårdsåtgärder med angränsande fiskerättsinnehavare och fiskevårdsföreningar. Kontakt togs därför omgående med 14 Alhammars fiskevårdsförening och Rude-Tvärredslunds fiskevårdsförening för diskussioner om gemensamma fiskevårdsåtgärder. I vilken mån fiskevårdsåtgärder genomfördes, och vad dessa bestod i, är okänt. Inga noteringar har påträffats i föreningens arkiv. En prislista för utsättningsfisk från Älvsborgs läns södra Hushållningssällskap fanns i arkivet vilket visar att föreningen troligen gjort påstötningar om utsättning av fisk. De aktuella arterna var regnbåge, bäckröding, bröding/röding och laxöring. Föreningens aktiviteter har på senare år framförallt bestått i att tillhandahålla båtplatser, iordningsställande av grusvägar samt allmän skötsel. Föreningen anordnar en årligen återkommande gemenskapsdag, den s.k. ”Årensningen”. Inom ramen för sin verksamhet lät föreningen utföra en fiskerättsutredning som upprättades 1970 av den f d lantbruksdirektören Sven Ekelund. Vad gäller bildandet av Övre Åsundens fiskevårdsområde, uttrycks inga negativa åsikter i de protokoll som finns tillgängliga i föreningsarkivet. Vid årsmötet 1986 ställs emellertid villkoret att för att delta i fiskevårdsområdet måste gränsdragningen dras från Vist kvarn ned till Fästeredssundsbron. Alhammars Fiskevårdsförening Kunskapen om Alhammars fiskevårdsförening är obetydlig eftersom föreningsarkivet inte kunnat lokaliseras. Enligt Lars Yngvesson, ordförande i föreningen, startade verksamheten under 1950-talet. Näsboholms Stugägare & Fiskevårdsförening Näsboholms Stugägare & Fiskevårdsförening startade sin verksamhet 1952 och var en sammanslutning av fiskerättsägare och arrendatorer. Enligt stadgarna omfattade föreningens åtaganden i fiskevårdsfrågor 1) utövning av tillsyn och åtgärder mot olagligt fiske, 2) fiskodling samt skydd för lekfisk och ungfisk, exempelvis genom avsättande av fredningsområden, 3) inplantering, där så befinnes lämpligt, av nya eller redan förekommande arter, 4) att lagliga och lämpliga redskap kommer till användning, 5) införandet av lämpliga stadgebestämmelser, 6) åstadkommande av fiskebokföring samt 7) att bevaka och tillvarataga medlemmarnas rättigheter och verka för höjandet av deras intresse för och insikter i fisket och dess vård. Hur omfattande deras fiskevårdsarbete i realiteten var är i huvudsak okänt eftersom merparten av protokoll mm saknas från föreningens tidiga fiskevårdsarbete. Känt är att föreningen var involverad i den utsättning av röding som gjordes 1963, att föreningen bedrev jakt på mink samt att ett förbud mot fiske med nät, not och ryssja infördes för perioden mellan islossning och 15 juni. Nya stadgar infördes den 30 april 1977 och namnet ändrades då till Näsboholms Stugägarförening. Föreningens engagemang i fiskevårdsfrågor tonades ned kraftigt och begränsades enligt stadgarna till ”att sköta fiskevattnet på Näsboholm medelst fisketillsyn och fiskekort”. Fisketillsyningsmän valdes vid varje årsmöte. Så vitt känt har inga insatser därefter gjorts vad gäller fiskevård frånsett att hantera kräftfisket. Föreningen arrenderade kräftfisket mellan åren 1993 till 2007 och av allt att döma bestämde de självständigt under vilka förutsättningar fisket fick ske. Vid årsmötet 1994 togs beslut om att fiske fick ske under två helger i augusti med som mest 8 mjärdar per stuga och ett minimimått på 12 cm. De som fiskade kräftor var tvungna att rapportera fångsterna till föreningen, men tyvärr har endast enstaka fångstuppgifter har kunnat hittas. I årsmötesprotokollet från 1 maj 2003 anges att den totala insatsen uppgått till ca 1000 mjärdar. Fisket hade då försämrats och förslag på en ytterligare begränsning av antalet mjärdar diskuterades. Tvärredslund - Rude Fiskevårdsförening Inte mycket är känt om Tvärredslund – Rude Fiskevårdsförening. När föreningen startade är okänt, men av dess stadgar framgår att föreningens ändamål är att arbeta för 1) tillsyn och åtgärder mot olagligt fiske, 2) fiskodling samt skydd för lekfisk och ungfisk, exempelvis genom avsättande av fredningsområden, 3) inplantering, där så befinnes lämpligt, av nya eller redan förut förekommande fiskarter, 4) att laglig och lämplig redskap kommer till användning, 5) införandet av lämpliga stadgebestämmelser, 6) åstadkommande av fiskbokföring samt 7) att bevaka och tillvarataga medlemmarnas rättigheter och verka för höjandet av deras intresse för och insikter i fisket och dess vård. 15 3.2 Fiskevårdsområdets bildande Som ett led i att ombilda fiskevårdsföreningar till fiskevårdsområden gjordes informationskampanjer från dåvarande fiskerikonsulenten Sune Sander på Lantbruksnämnden. Massutskick riktade till fiskevårdsföreningar m.fl. i södra Älvsborgs län gjordes vid åtminstone två tillfällen, i februari 1975 och i januari 1976. Informationen i massutskicken behandlade den nya lagen om förvaltning av samfälligheter som trädde i kraft 1 juli 1974, och den effekt lagen hade genom att fiskevårdsföreningar måste ombildas antingen till samfällighetsföreningar eller till fiskevårdsområden. Bildandet av ett fiskevårdsområde där Övre Åsunden ingick inleddes redan 1973. Arbetet med att skapa ett fiskevårdsområde gick emellertid trögt, som en följd av stort motstånd från fiskerättsägarna. Förhandlingar och utredningar pågick i olika former med start från och med 1973, för att till sist avgöras i Regeringsrätten 1987. Fiskevårdsområde Övre Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön Den första ansatsen att bilda ett fiskevårdsområde gjordes av sammanläggningsdelegerade i Ulricehamn, ett organ som verkade under den s.k. storkommunsreformen, som den 12 september 1973 beslöt att utse en kommitté för utredning av frågan om bildande av fiskevårdsområde för Åsunden m.fl. sjöar. Beslut togs den 19 december 1973 om att hemställa hos Länsstyrelsen att dels bilda ett fiskevårdsområde för sjöarna Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön och dels att f.d. lantbruksdirektören Sven Ekelund skulle förordnas till förrättningsman (protokoll fört vid sammanträde med kommittén för utredning av frågan om bildande av fiskevårdsområde). Länsstyrelsen tog den 19 april 1974 beslut om att förordna Sven Ekelund till förrättningsman för bildande av föreslaget fiskevårdsområde och fiskerikonsulenten Sune Sander till sakkunnigt biträde (Länsstyrelsen Älvsborgs län, Dnr 11.379-147-74). Det inledande förrättningssammanträdet ägde rum den 16 mars 1976 om bildande av ett sammanhängande fiskevårdsområde mellan fallen vid Vist och dammarna i Forsa, d.v.s. inkluderande sjöarna övre Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön. Vid det därpå följande sammanträdet den 27 januari 1977 behandlades frågor som lagstiftning mm samt genomfördes en omröstning om bildandet av fiskevårdsområdet. Röstningen utföll med 50 röster för bildande och 78 röster mot bildande, motsvarande delaktighetstal med 35,37 % för och 57,66 % emot. Röstetalen medförde att frågan om bildandet av föreslaget fiskevårdsområde föll (Sven Ekelund, förrättningsutlåtande 1977). Vid ett förnyat sammanträde den 4 augusti 1977 uttrycker kommittén för utredning av frågan om bildande av fiskevårdsområde sin åsikt att möjligheterna för att bilda ett fiskevårdsområde för Övre Åsunden, mellan fallen vid Vist och bron över Fästeredssund. Kommunstyrelsen antar den 6 september 1977 förslaget och samma förslag antas därefter i kommunfullmäktige den 22 september 1977. Fiskevårdsområde Övre Åsunden Efter det misslyckade försöket att bilda ett större sammanhängande fiskevårdsområde enligt ovan, gör Ulricehamns kommun en ny ansökan till Länsstyrelsen i Älvsborgs län om att bilda ett fiskevårdsområde för Övre Åsunden. I ett sammanträdesprotokoll fört vid ett av kommittén för utredning av frågan om bildande av fiskevårdsområde, framgår Ulricehamns kommuns grunder för beslutet att försöka bilda ett fiskevårdsområde. Kortfattat berodde ansökan på 1) den av riksdagen beslutade lagen om fiskevårdsområde, 2) de förändringar av fiskfaunan som skett sedan 1930-talet, 3) behovet av en organisatorisk enhet som kan hantera miljö- och fiskevårdande åtgärder, 4) de ekonomiska fördelar en försäljning av fiskekort innebär för att kunna driva miljöoch fiskevårdande åtgärder samt 5) det ökade fisketryck som förväntas i framtiden. Den förnyade ansökan från Ulricehamns kommun leder till att Länsstyrelsen i Älvsborgs län utser Sven Ekelund som förrättningsman och fiskerikonsulent Sune Sander som sakkunnigt biträde (Länsstyrelsen Älvsborgs län, Dnr 11.379-3329-78). 16 Länsstyrelsen i Älvsborgs län tar den 19 april 1983 beslut om kungörelsedelgivning. Kallelsen ska avse samtliga ägare av fiske i Övre Åsunden och del av Ätran från bron över Fästeredssund i söder och norrut till fallen vid Vist (Länsstyrelsen Älvsborgs län, Dnr 11.379-960-83). Förrättningssammanträdet hölls i Ulricehamns nämndhus den 9 maj 1983. Vid mötet framkom avvikande åsikter från vissa fiskerättsägare kring Åsunden som av olika orsaker inte ville ingå i ett fiskevårdsområde. Vid en omröstning var emellertid en tydlig majoritet för bildande av fiskevårdsområde. I samband med mötet kallades sakägarna till sammanträde den 10 november 1983 för genomgång av återstående frågor (Sven Ekelund, protokoll fört vid förrättning 9 maj 1983). Vid det följande förrättningssammanträdet 10 november 1983, lämnades en protestlista in mot bildandet av fiskevårdsområdet. Motståndet var koncentrerat till Åsundens södra del, där i synnerhet medlemmar i Fästeredssunds Intresseförening var negativt inställda till fiskevårdsområdet (Sven Ekelund, protokoll fört vid förrättning 10 november 1983). Orsakerna till motståndet var bland annat att ekonomiska skäl samt att det föreslagna fiskevårdsområdet delade Fästereds oskiftade vatten i två delar genom att gränsen drogs vid Fästeredssund. Större delen av Fästereds oskiftade vatten ligger norr om Fästeredssunds bro, men en betydande del i Yttre Åsunden. Efter förrättningssammanträdet den 10 november, kommer förrättningsmannens, Sven Ekelund, utlåtande, den 28 december 1983, som förespråkar ett bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden (Sven Ekelund, förrättningsutlåtande 1977). Efter utlåtandet inkommer ett antal klagomål från sakägare in till Länsstyrelsen i Älvsborgs län, bl.a. rörande förrättningsmannens utlåtande vad gäller stadgarnas utformning. Skrivelserna föranleder länsstyrelsen att bereda förrättningsmannens möjlighet att yttra sig. Yttrandet från förrättningsmannen inkommer 20 februari 1984 till Länsstyrelsen i Älvsborgs län (Länsstyrelsen Älvsborgs län, Dnr 11.379-532-84). Länsstyrelsen skickar därefter remisser för yttrande till sakägare, Ulricehamns kommun (Ulricehamns kommun, Dnr 447/78), Fiskenämnden i Älvsborgs län (Fiskenämnden, Dnr 10 50/84) och Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet (Fiskeriintendenten, Dnr 1004-165-84). Frånsett sakägarna tillstyrker samtliga remissinstanser bildandet av ett fiskevårdsområde för Åsunden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län fattar den 14 februari 1985 beslut om bildande av fiskevårdsområde för Åsunden. Området omfattas av sjön Övre Åsunden mellan fallen i Vist och bron över Fästeredssund (Länsstyrelsen Älvsborgs län, Dnr 11.379-532-84). Dessutom ingår övriga tillflöden inom de fiskeägande skifteslagens markområden. Missnöjda sakägare överklagar i mars 1985 Länsstyrelsens beslut om bildande av fiskevårdsområdet till Kammarrätten. I överklagandet yrkar sakägarna på att beslutet att bilda området skall hävas och, i andra hand, att områdets gräns i söder skall flyttas norrut (Kammarrätten, Kungörelsedelgivning Mål nr 2221-1985 Aktbilaga 37). Kammarrättens dom meddelas 12 juni 1986 och avslår yrkandena vad gäller fiskevårdsområdets bildande och omfattning. Sakägarna genomför efter kammarrättens dom flera separata överklaganden till Regeringsrätten i juli 1986. Regeringsrättens beslut meddelas den 24 november 1987, då regeringsrätten meddelar att prövningstillstånd ej ges, vilket innebär att kammarrättens dom står fast (Regeringsrätten, Dnr 3484-1986). Kartan på följande sida visar den ungefärliga omfattningen av området. 17 Figur 1. Övre Åsundens fiskevårdsområde. Observera att samtliga tillrinnande vattendrag inom de fiskeägande skifteslagens markområden ingår. I kartan redovisas endast de större tillflödena. Området söder om Fästeredssundsbron (svart, streckat) ingår inte i Övre Åsundens fiskevårdsområde, men däremot i kortfiskeområdet. 18 3.3 Ägoförhållanden Förrättningsmannen Sven Ekelund presenterade i november 1983 en fiskerättsutredning, i vilken samtliga fiskerättsägande fastigheter redovisades. Ingen uppdatering av markägarförteckningen har gjorts, men enligt uppgift från Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening är antalet fiskerättsägare till ca 276 st. Osäkerheten vad gäller de aktuella fiskerättsägarförhållandena medför att ingen redovisning görs på fastighetsnivå. Den fördelning av fiskerätt mellan olika socknar som presenterades av Sven Ekelund redovisas i tabell 1. Tabell 1. Styrelsen i Övre Åsundens fiskevårdsområde. Socken Andel i fvo (%) Socken Andel i fvo (%) Ulricehamn gamla köpstad 7,569 Finnekumla socken 9,830 Vists socken 0,376 Södra Säms socken 7,712 Brunns socken 13,396 Marbäcks socken 25,926 Tvärreds socken 35,171 3.4 Föreningens styrelse En ändring av föreningsstadgans 16§ Styrelse fastställdes vid fiskestämman den 23 mars 2004. Ändringen innebar att antalet ledamöter, förutom ordförande, minskades från åtta till fyra. Samtidigt ändrades antalet suppleanter från att varje styrelseledamot har en personlig ersättare till totalt två suppleanter. Mandattiden för ordföranden är ett år samt för övriga ledamöter och suppleanter 2 år. Vid varje årsstämma utses två revisorer samt två revisorssuppleanter, i enlighet med stadgans 25 §. De förtroendevalda i föreningen erhåller arvoden för sina insatser. Vid senaste årsmötet den 3 april 2014, enades medlemmarna om följande ersättningar: Ordförande, sekreterare och kassör 7 % av basbeloppet. Ordinarie styrelseledamot 2,5 % av basbeloppet. Ersättare vid styrelsemöte 500 kronor. Revisor erhåller 500 kronor per år. Valberedningens sammankallande 1000 kronor och övriga i valberedningen 700 kronor. Timersättningen uppgår till 150 kronor per timme. Tabell 2. Styrelsen i Övre Åsundens fiskevårdsområde. Namn Befattning Adress Telefon Johan Helmrot Ordförande Korpebo, 523 93 Marbäck 0321-200 06 Bengt-Göran Pettersson Ledamot Villavägen 7, 523 93 Marbäck 0321-202 29 Lars Yngvesson Ledamot Alhammar 101, 523 94 Tvärred 0321-502 33 Enar Hemmings Ledamot Nordhagen, 520 11 Vegby 0321-72070 Roger Andersson Ledamot Onsered, 523 94 Tvärred 0321-501 30 Leif Reinholdsson Suppleant Björkholmen, 520 11 Vegby 0321-723 77 Lage Brunngård Suppleant Gästgivaregården, Brunn, 523 90 Ulricehamn 0321-250 61 Lennart Mattsson Revisor Rude 120, 523 94 Tvärred 0321-505 20 Björn Andén Revisor Marbäck 103, 523 93 Marbäck 070-683 77 35 Sven-Gunnar Persson Revisorssuppleant Vist 798, 523 90 Ulricehamn 0321-250 05 Björn Cederkull Revisorssuppleant Villavägen 24, 523 93 Marbäck 0321-201 88 19 3.5 Stadgar 1 §. Namn Föreningens namn är Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. 2 §. Omfattning Föreningen förvaltar fisket i Övre Åsundens fiskevårdsområde i Ulricehamns gamla köpstad samt socknarna Vist, Brunn, Tvärred, Finnekumla, S:a Säm och Marbäck i Ulricehamns kommun, Älvsborgs län. Området består av fisket i de fastigheter som har fiskerätt i följande vatten och som redovisas på upprättad karta: Sjön Övre Åsunden och Ätran norr därom till fallen i Vist samt övriga tillflöden inom de fiskeägande skifteslagens markområden. 3 §. Syfte Föreningens syfte är att samordna fiskets bedrivande och fiskevården, att främja fiskerättsinnehavarnas gemensamma intressen med beaktande av de föreskrifter som gäller för fiskets utövande samt att upplåta fiskerätt till allmänheten. 4 §. Medlem Medlem i föreningen är den som äger fastighet med fiskerätt i fiskevårdsområdet eller de övriga brukare m.fl. som avses i 3 § andra och tredje styckena lagen om fiskevårdsområden. 5 §. Regler för fisket Medlem får utöva sin fiskerätt inom fiskevatten som tillhör det egna skifteslaget eller den egna fastigheten på det sätt som fiskestämman beslutar. Inom vattenområde, där fisket är enskilt, må ägare vid enstaka tillfällen tillåta personliga gäster att utöva fiske på samma sätt som delägare. Det sammanlagda fiskeuttaget får dock ej bli större än som, med hänsyn till fiskevårdens krav, motsvarar vattenarealens avkastningsförmåga. 6 §. Föreningen skall upplåta fiske inom fiskevårdsområdet genom försäljning av fiskekort till allmänheten. Beslut om upplåtelse får inte strida mot 8 § lagen om fiskevårdsområden. Upplåtelsen kan avse allt fiske, dock ej sådant efter kräftor. De närmare villkoren för försäljningen beslutas årligen på ordinarie fiskestämma. Därav skall framgå var och hur fiske får bedrivas. Föreningen kan besluta att arrendera ut hela eller del av fisket till yrkes- eller fritidsfiske. Sådant beslut får inte strida mot 8 § lagen om fiskevårdsområden. Avtal om arrende skall upprättas skriftligen. De närmare villkoren för arrendet skall beslutas på ordinarie fiskestämma. 7 §. Uttaxering Fiskestämman kan besluta om uttaxering från medlemmarna för föreningens verksamhet. Bidragsskyldigheten vid uttaxering fördelas mellan medlemmarna enligt fiskerättsförteckningen. 8 §. Överskott (13 § LOFO) Medlem som bedriver fiske skall lösa fiskekort i enlighet med vad fiskestämman beslutar. 20 9 §. Inkomstfördelning Av föreningens årliga behållna avkastning skall högst hälften användas till fiskevård och tillsyn eller annan åtgärd som kan gagna medlemmarnas intressen. Återstoden skall – om inte fiskestämman beslutar annorlunda – senast den 31 december varje år fördelas mellan delägarna enligt fiskerättsförteckningen. 10 §. Beräkning av röster Beslut på fiskestämma fattas med acklamation om inte omröstning begärs. Rösträtten skall utövas personligen eller genom behörigt ombud. Vid omröstning har varje medlem en röst. Om någon medlem begär det skall omröstning ske efter delaktighet i fråga om beslut som avser omfattningen av medlemmarnas fiske eller som rör föreningens ekonomiska verksamhet eller stadgeändring. Ingen får rösta för mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet. Medlemmarnas delaktighet i föreningens angelägenheter motsvarar den andel med vilken respektive fastighet upptagits i fiskerättsförteckningen. 11 §. Fiskestämma. Tid och plats Ordinarie fiskestämma skall årligen hållas på den tid och ort, som föreningens styrelse bestämmer, dock senast den 31 mars. Extra fiskestämma skall hållas då styrelsen finner sådan påkallad eller då extra stämma skriftligen begärs av minst en tiondel av föreningens medlemmar. Vid extra stämma får endast avgöras sådant ärende som angetts i kallelsen. 12 §. Kallelse Kallelse till fiskestämma skall ske senast 2 veckor före stämman. Om stämman skall godkänna uttaxering skall styrelsen bereda medlemmarna tillfälle att från det kallelseåtgärd vidtagits ta del av debiteringslängd, utvisande det belopp som skall uttaxeras, vad som belöper varje medlem och när betalning skall ske. Före ordinarie stämma skall dessutom förvaltningsberättelse och revisionsberättelse för en avslutade räkenskapsperioden samt utgifts- och inkomststat finnas tillgänglig för granskning under samma tid. Kallelse sker genom annons i ortspress. Medlem på annan ort som hos styrelsen begärt att få skriftlig kallelse skall få sådan. 13 §. Dagordning Vid ordinarie fiskestämma skall följande ärenden behandlas. 1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) 8) 9) 10) 11) 12) Val av ordförande för fiskestämman Val av två justeringsmän tillika rösträknare Val av sekreterare på stämman Anteckning av närvarande medlemmar och ombud samt beslut om röstlängd Fastställande av dagordning Fråga om kallelse till stämman skett stadgeenligt Styrelsens berättelse och revisorernas berättelse Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen Ersättning till styrelsen och revisorerna Val av styrelseordförande och övriga styrelseledamöter samt suppleanter Val av revisorer samt suppleanter Utseende av valberedning 21 13) Framställningar från styrelsen och motioner från medlemmarna 14) Fråga om fiskets vård och bedrivande (fiskeplan) under kommande verksamhetsperiod samt villkor för upplåtelse 15) Övriga frågor 16) Meddelande om var och när stämmoprotokollet hålles tillgängligt Beslut om röstlängd får anstå tills ärende uppkommer som fordrar särskild röstlängd. 14 §. Motioner Medlem kan genom motion väcka förslag rörande föreningens verksamhet. Styrelsen skall bereda avgivna motioner och hålla dem tillgängliga för medlemmarna tillsammans med förvaltningsberättelsen. Motion som skall behandlas på ordinarie fiskestämma skall, för att kunna upptas på stämman, vara styrelsens ordförande tillhanda senast 8 dagar före stämman. 15 §. Protokoll Vid fiskestämma skall föras protokoll. Protokollet skall justeras inom två veckor efter stämman och därefter hållas tillgängligt för medlemmarna på plats som meddelats på stämman. 16 §. Styrelse För föreningen skall finnas en styrelse med säte i Ulricehamn. Den skall bestå av ordförande och 8 övriga ledamöter samt personliga suppleanter för dem med lämplig geografisk spridning. 17 §. Val Styrelsen väljs vid ordinarie fiskestämma. Ordförande i föreningen utses av fiskestämman. Vice ordförande utses inom styrelsen, som även i övrigt konstituerar sig själv. Mandattiden för ordföranden är ett år samt för övriga ledamöter och suppleanter 2 år. Första gången val äger rum skall dock 4 ledamöter endast väljas för ett år. 18 §. Uppgifter Styrelsen skall företräda föreningen. Den förvaltar föreningens tillgångar, svarar för dess angelägenheter och verkställer fiskestämmans beslut. Om fisket upplåtes till den som inte är medlem i föreningen får styrelsen föra talan om ansvar och ersättning för brott mot det fiske, som föreningen upplåter. Styrelsen får även utöva fiskevårdsområdets rätt enligt 40 § lagen (1950:596) om rätt till fiske att som målsägande ange olovligt fiske till åtal samt vidare verka för beivrande av olaga fiske. Det åligger styrelsen särskilt att - till fiskestämman inkomma med förslag till regler för fiskets vård och bedrivande (fiskeplan) själv eller genom den som styrelsen utser utfärda och utlämna fiskekort för medlemmarna och för allmänheten vidta och verka för erforderliga åtgärder för ändamålsenlig fiskevård och fisketillsyn kalla till fiskestämma bereda väckta motioner årligen till ordinarie fiskestämma avge förvaltningsberättelse över föreningens verksamhet och ekonomi svara för att fiskerättsförteckningen hålls aktuell 22 19 §. Beslutförhet Styrelsesammanträde skall anses behörigen utlyst om kallelse skett i enlighet med § 22. Även om kallelsen inte skett på detta sätt skall sammanträdet anses behörigen utlyst om samtliga ordinarie ledamöter infunnit sig. Styrelsen är beslutför när kallelse skett i behörig ordning och minst halva antalet styrelseledamöter är närvarande. Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande förenar sig. Vid lika röstetal avgörs val genom lottning. I andra frågor gäller den mening som ordföranden biträder. 20 §. Reservation Styrelseledamot som deltagit i avgörandet av ett ärende får reservera sig mot beslut i ärendet. Sådan reservation skall anmälas i samband med beslutet. 21 §. Protokoll Vid styrelsens sammanträde skall föras protokoll. Det skall uppta datum, deltagande ledamöter och suppleanter, kort beskrivning av respektive ärende, styrelsens beslut samt anförda reservationer. Protokollet skall justeras av ordföranden eller den som vid förfall för ordföranden lett sammanträdet. 22 §. Kallelse m.m. Kallelse till styrelsesammanträde skall innehålla uppgift om förekommande ärenden och tillställas ledamöterna minst 8 dagar före sammanträdet. Underrättelse om sammanträdet skall inom samma tid tillställas suppleanterna. Ledamot som är förhindrad att närvara skall genast meddela ordföranden detta. Ordföranden skall omedelbart kalla suppleant i ledamotens ställe. Suppleant som ej tjänstgör har rätt att närvara och yttra sig vid sammanträdet men har ej rösträtt. 23 §. Firmateckning Föreningens firma tecknas av 2 ledamöter av styrelsen. 24 §. Räkenskapsår och revision Föreningens räkenskapsår omfattar tiden 1 januari – 31 december. Räkenskaperna skall avlämnas till revisorerna senast 4 veckor efter räkenskapsårets utgång. 25 §. För granskning av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skall medlemmarna på ordinarie fiskestämma utse 2 revisorer och 2 suppleanter för dem. De väljs för ett år i taget. Revisionsberättelsen skall av revisorerna överlämnas till styrelsen senast 2 veckor efter handlingarnas erhållande. Revisorerna får när som helst under verksamhetsåret ta del av protokoll, räkningar och andra handlingar som rör föreningens verksamhet. 26 §. Överklagande av beslut Om rätt att överklaga beslut på fiskestämma eller av föreningens styrelse finns bestämmelser i 31 § lagen om fiskevårdsområden. 27 §. Stadgeändring Beslut om ändring av föreningens stadgar fattas vid två på varandra följande fiskestämmor, varav minst en ordinarie. 23 För beslut om ändring av stadgarna i de hänseenden som anges i 18 § lagen om fiskevårdsområden, d.v.s. stadgarnas §§ 2-3, 5-7, 9 erfordras prövning av länsstyrelsen. I sådant fall behövs inte mer än ett stämmobeslut. 28 §. Upplösning Föreningen kan upplösas genom beslut av länsstyrelsen. Bestämmelser om förfarandet samt om fördelning av föreningens tillgångar finns i lagen om fiskevårdsområden. 29 §. Antagande av stadgarna Dessa stadgar har antagits vid förrättningssammanträde den 10 november 1983. De har antagits under förutsättning att länsstyrelsen beslutar bilda fiskevårdsområdet. 24 3.6 Fiskevårdsområdets organisation Efter Länsstyrelsens i Älvsborgs län beslut om bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden tycks en fiskestämma ha hållits den 5 december 1985. Protokoll från mötet saknas, men det är sannolikt att en interimstyrelse utsågs på mötet. Vid ett styrelsemöte den 13 januari 1986 uttryckte Fästered och Högagärde, d.v.s. de fiskerättsägare som i störst utsträckning protesterat mot bildande av fiskevårdsområde en önskan att vara med i fiskevårdsområdet. Ett krav var att kortförsäljning och uppdelning av inkomster ska ske internt. Vid mötet togs även beslut om att ta kontakt med Ulricehamns Fritidsfiskare angående arrendeavtal. Vid ett styrelsemöte den 24 mars 1986 beslutades att vidare verksamhet skall avvakta överklaganden till Regeringsrätten. Det därpå följande styrelsemötet ägde därför inte rum förrän den 15 januari 1988, efter Regeringsrättens utslag föregående år (se Punkt 3.2 ovan). Interimsstyrelsen presenterade vid Övre Åsundens fiskevårdsområdes årsstämma den 12 september 1988 ett förslag om delning av fiskevårdsområdet i två kortfiskeområden. Skiljelinjen mellan kortfiskeområdena bestämdes av gränsen mellan Rude och Alhammar på västra sidan av sjön och gränsen mellan Näsboholm och Marbäck på östra sidan av sjön. Alternativet till ovanstående förslag var att hela Övre Åsunden skulle utgöra ett kortfiskeområde. Oenigheten var stor på årsstämman och vid votering fördelades rösterna 31-31. Detta innebar att ordförandens röst, Roy Nygren, avgjorde till förmån för bildande av två kortfiskeområden. Södra kortfiskeområdet administrerades av Fästereds Intresseförening medan administrationen av det norra kortfiskeområdet löstes genom ett avtal med Ulricehamns fritidsfiskare (UFF). Till södra kortfiskeområdet hörde även Fästereds vatten söder om Fästeredssundsbron, trots att detta område inte ingick i fiskevårdsområdet. Vid styrelsemötet 28 juli 1993 tillsattes en kommitté för att utreda möjligheten att ordna så att hela fiskevårdsområdet bildar ett kortfiskeområde. Detta ledde till att årsstämman den 14 mars 1994 beslutade att hela Övre Åsunden skulle vara ett kortfiskeområde. Samtidigt tillförs det tidigare undantagna Högagärde vatten som alltsedan bildandet av fiskevårdsområdet varit utarrenderat till TEVO-produkter i Hulu. Vid påföljande årsstämma, den 13 mars 1995, beslutas att Fästereds vatten söder om Fästeredssunds bro även framöver skall ingå i Övre Åsundens kortfiskeområde. 3.6.1 Fiskekortsförsäljning Fiskekortsförsäljningen till allmänheten startade den 1 januari 1989. Som beskrivits ovan såldes separata fiskekort för norra respektive södra kortfiskeområdet, administrerade av Ulricehamns Fritidsfiskare respektive Fästeredssunds Intresseförening. Det fanns dock möjlighet att köpa ett årskort gällande båda kortfiskeområdena. Sedan ett kortfiskeområde bildades 1995 samverkar Ulricehamns Fritidsfiskare med Fästereds Samfällighetsförening vad gäller fiskekortsförsäljningen i Övre Åsunden. Ett tämligen stort antal fiskekortsförsäljare är knutna till verksamheten (se Tabell 4). Som en extra service finns kortautomater placerade på två platser, dels vid Prångens Camping och i Fästeredssund. Gällande fiskekortspriser presenteras i tabell 3. Vid fisketävlingar som anordnas av fiskeklubb, är kostnaden per deltagare ett halvt ordinarie dagkort. Lägsta avgiften per klubb och tillfälle är 250 kronor. Tabell 3. Typer av fiskekort samt båtavgifter. Typ av fiskekort Pris Årskort, gäller för familj 400 kronor 10-dagarskort 200 kronor Dagkort 50 kronor 25 Tabell 4. Försäljare av fiskekort. Namn Adress Telefon Ulricehamns Sportfiske Storgatan 30, Ulricehamn 0321-10010 Turistbyrån Järnvägstorget, Ulricehamn 0321-595959 OK/Q8 Boråsvägen 9, Ulricehamn 0321-41597 Prångens Camping Ulricehamn 0321-10001 Rasks Såg & Motor Dalgatan 10, Ulricehamn 0321-16363 Skotteksgården Camping & stugby Ulricehamn 0321-13184 Lars Nilsson Furuvägen 2, Marbäck 0321-20167 Conny Fast Syrénvägen 41, Näsboholm 070-5117633 ICA Vegby Camping Vegby 0321-72260 Enar Hemmings Nordhagen, Vegby 0731-821158 Berglunds Rör Fästeredssund 0321-72031 Sture Andersson Fästeredssund 0321-72261 ICA Hulu Tvärred 0321-50438 Majblommegården Tvärred 0321-50014 Ingemar Andersson Alhammar 0321-50234 Wildo AB Getängsvägen 38, Borås 033-133201 Wollmars Sportfiske Borås 033-126800 3.6.2 Tillgänglig service Sjösättningsramper har iordningställts på tre platser i Ulricehamn och ytterligare en båtramp finns vid Fästeredssund i södra delen av Åsunden. Vid Prångens camping finns två båtar till uthyrning. En djupkarta finns framtagen över Åsunden som finns att köpa på bland annat Turistbyrån i Ulricehamn. Arbete med en ny djupkarta pågår och kommer att vara tillgänglig under vintern 2014-2015. Djupkartan produceras av Myrica AB på uppdrag av Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. 3.7 Utdelning till fiskerättsägare Före sammanslagningen till ett kortfiskeområde hanterades intäkterna från fiskekortsförsäljningen olika i norra och södra området. Inom norra kortfiskeområdet behölls en tredjedel av intäkterna av Ulricehamns fritidsfiskare och resterande två tredjedelar betaldes ut till Övre Åsundens fiskevårdsområde. Av dessa medel avsattes 50 % till fiskevårdsinsatser och 50 % delades ut till fiskerättsägarna inom kortfiskeområdet. I södra kortfiskeområdet arrenderades vattnet av Fästeredssunds Intresseförening av respektive fiskerättsägare. Ett pris per hektar sattes och ägarna fick betalt i förhållande till deras sjöareal. Efter sammanslagningen till ett kortfiskeområde 1995, beslutas att en tredjedel av de inbetalda fiskekortsavgifterna går till ersättning för kortförsäljning och fisketillsyn. Av dessa medel tillfaller 55 % Ulricehamns fritidsfiskare och 45 % Fästereds Samfällighetsförening. Resterande del utbetalas till Övre Åsundens fiskevårdsområde varav hälften fördelas till fiskerättsägare. Vid fiskestämman den 12 mars 1990 beslutades att varje skifteslag är skyldiga att utse en person som tar emot utdelningen. Vad pengarna används till, förvaltas eller delas ut, är deras ensak. De fiskevårdsföreningar som verkar kring Åsunden (se Punkt 3.1) hanterar utdelningen vad gäller deras respektive område. 26 Referenser Ekelund, Sven. 1977-03-07. Förrättningsutlåtande för bildande av fiskevårdsområde för Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön. Ekelund, Sven. 1983-05-09. Protokoll fört vid förrättning 9 maj 1983 vid bildande av fiskevårdsområde för sjön Övre Åsunden. Ekelund, Sven. 1983-11-10. Protokoll fört vid förrättning 10 november 1983 vid bildande av fiskevårdsområde för sjön Övre Åsunden. Ekelund, Sven. 1983-12-28. Förrättningsutlåtande för bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden. Ekelund, Sven. 1984-02-17. Yttrande med anledning av besvär över förrättning. Länsstyrelsens dnr 11.379.53284. Fiskenämnden i Älvsborgs län. 1984-04-26. Fiskevårdsområde för Åsunden mm. Dnr 10 50/84. Fiskeriintendenten nedre södra distriktet. 1984-05-03. Fiskevårdsområde för Åsunden mm. Dnr 1004-165-84. Fästereds Intresseförening. Föreningsarkiv. Kammarrätten i Göteborg. 1986-03-24. Övre Åsundens fiskevårdsområde. Kungörelsedelgivning. Mål nr 22211985. Aktbilaga 37. Kommittén för utredning av frågan om bildande av fiskevårdsområde. 1977-08-04. Sammanträdesprotokoll. Kommittén för utredning av frågan om bildande av fiskevårdsområde. 1984. Sammanträdesprotokoll. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1974-04-19. Förordnande av förrättningsman enligt lagen om fiskevårdsområden jämte sakkunnigt biträde åt denne. Dnr 11.379-147-74. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1978-04-06. Förrättningsman enligt lagen om fiskevårdsområden jämte sakkunnigt biträde åt denne. Dnr 11.379-3329-78. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1983-04-19. Kungörelsedelgivning enligt 14 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden. Dnr 11.379-960-83. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985-02-14. Beslut om bildande av fiskevårdsområde för Åsunden. Dnr 11.379532-84. Ny Svensk Fiskeritidskrift. Artikel rörande Övre Åsundens fiskevårdsförening. Nr 10, 1932. Näsbyholms stugägarförening. Föreningsarkiv. Regeringsrätten. 1987-11-24. Beslut. Dnr 3484-1986. Tvärreds Norra Fiskevårdsförening. Föreningsarkiv. Ulricehamns kommun. 1984-05-29. Kommunstyrelsen yttrande över förslag till bildande av fiskevårdsområde för sjön Åsunden. Ulricehamns kommun, dnr 447/78. Yngvesson, Lars. 2014. Ordförande i Alhammars fiskevårdsområde. Muntliga uppgifter. 27 4. Sjö- och vattendragsbeskrivning Övre Åsunden tillhör Ätrans avrinningsområde som rinner upp i höjd kring Galtåsen strax öster om Ulricehamn, där sjön Lönern betraktas som källsjö. Övre Åsunden ingår i delavrinningsområdet ”Utloppet av Åsunden” som även inkluderar sjöarna Yttre Åsunden och Torpasjön. Markanvändningen i området är fördelad enligt följande: ”sjö” 22 procent, ”skogsmark” 64 procent, ”jordbruksmark” 11 procent, ”urbant” 3 procent och ”mosse” 0,5 procent (vattenwebben). Övre Åsunden är en mesotrof sprickdalssjö omgiven av kuperad terräng framförallt i norra delen (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1985). Stränderna är mestadels minerogena och består av sand, grus, sten och block. Övre Åsunden har en långsträckt utbredning, till störst del i nordlig-sydlig riktning men med en böj västerut i den sydliga delen, vilket ger den en lätt ”bananform”. Sjön utsträcker sig som längst 15 kilometer med en maximal bredd på cirka 2,4 kilometer mellan Marbäcksvikens och Alhammars stränder samt mellan Tvärredslunds och Vegbyvikens stränder. Sjöns medelbredd är cirka 1,5 km. Ulricehamns tätort (inklusive Villastaden) sträcker sig cirka fem kilometer utmed Åsundens norra stränder. Sjön genomflyts av Ätran, som har sitt inlopp i sjöns norra del, vid Prångens campingplats, och utlopp via det smala sundet Fästeredssund i södra delen av sjön. Genom Fästeredssund är Övre Åsunden sammanlänkad med Yttre Åsunden, som i sin tur är sammanlänkad med Torpasjön genom det likaledes smala Torpasundet. Ätran är Övre Åsundens största tillflöde, men enligt Naturvårdsprogrammet för Ulricehamn, är det totala antalet tillflöden 35 st (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1985). I tabell 5 nedan presenteras sjödata för Övre Åsunden. Observera att underlaget har hämtats från en mängd olika källor, se numrering. De uppgifter som tillhandahålls av Myrica AB får anses som mycket tillförlitliga eftersom de baseras på helt nya mätningar. Tabell 5. Sjödata för Övre Åsunden. Huvudavrinningsområde 103 Ätran Delavrinningsområde Utloppet av Åsunden Sjökoordinater (RT 90) 639683- 134896 Höjd över havet (m) 164,1 2 Avrinningsområdets storlek (km ) 3343 2 2 Delavrinningsområdets storlek (km ) 573 Sjöstorlek (ha) 1946 3 Sjövolym (miljoner m ) 296 Sjöns medeldjup (m) 15,2 Sjöns maxdjup (m) 43 Teoretisk omsättningstid (år) 0,91 2 Avrinningstal (l/s km ) 15 3 2 2 1 2 3 2 2 Årlig avrinning (miljoner m ) 271 Strandlängd (km) 48,7 (inkl. öar) Flikighetstal 3,14 2 4 1= limnologisk undersökning 1985, 2=Myrica AB, 3=Fiskevatteninventering 1976, 4=Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag 28 Referenser Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985. Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag. Ulricehamns kommun 1. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1987. Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön – en limnologisk undersökning 1985. Rapport 1987:13. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1989. Sjöar i Älvsborgs län. Södra delen. Beskrivning och naturvärdesbedömning. Meddelande 1989:9. Myrica AB. Faktaruta djupkarta Övre Åsunden. SMHIs vattenwebb. www.vattenwebb.smhi.se 29 5. Områdesbeskrivning/Åsundenområdets natur 5.1 Naturgeografi/Geologi/morfologi Västra delen av Ulricehamns kommun, inklusive Övre Åsunden, ingår i det storskaliga sprickdalslandskapet som breder ut sig mellan Ulricehamn och Bollebygd. Det storskaliga sprickdalslandskapet kännetecknas av större sprickdalar, som orsakats av svaghetszoner i berggrunden, i tydlig dominant nord-sydlig sprickriktning, med mindre dalar i öst-västlig riktning. De relativa höjdskillnaderna är stora, mellan 150–300 m. Sprickdalslandskapet är vattenrikt med sjöar och älvar, som följer böljande och ibland backiga dalgångar. I det storskaliga sprickdalslandskapet bryter ibland storskaliga dalgångar in som en lokal landskapstyp. Dalgångarna har en nyckelroll i människans etablering i Västra Götaland och Sverige. Den uppodlade marken, bebyggelsen och vägarna ligger företrädesvis i dalgångarna (Trafikverket, 2012). Ulricehamn ligger på den västra kanten av Sydsvenska höglandet, en av sju limniska ekoregioner i Sverige. Sydsvenska höglandet avser höglänta områden i södra Sverige, d.v.s. söder om norrlandsgränsen, som ligger på över 200 meters höjd över havet. Området ska inte förväxlas med Småländska höglandet, som är den del av Sydsvenska höglandet som ligger i Småland. Ekoregioner täcker relativt stora land- eller vattenområden och innehåller kännetecknande geografiska samlingar av naturliga växt- och djursamhällen och sammansättningen av arter i dessa. Under inlandsisens avsmältningsskede uppdämdes Ätradalen i en större issjö, den s.k. Forn-Åsunden, som ledde till att mäktiga sediment av sand och mo avsattes i Ätradalen norr om Ulricehamn och även kring Åsunden. Eftersom norra delen av Ätrans avrinningsområde gränsar till Falbygdens kambro-silurberggrund, bestående av bl. a kalksten och sandsten innehåller moränen här finsediment, moränlera, av lättvittrade mineral som kalcit (kalksten). Halt av kambro-silurbergarter avtar följaktligen ju längre söderut man kommer. Berggrundens sammansättning innebär att större delen av Ulricehamns kommun är skyddad mot försurning (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1989). 5.2 Områden med formellt skydd eller hänsynskrav Bevarandevärda naturområden (och kulturområden) kan skyddas på en mängd olika sätt och av olika anledningar, med varierande skyddsstatus. Nationalparker, naturreservat, Natura 2000-områden, biotopskyddsområden, naturminnen, strandskydd och i viss mån riksintressen är alla exempel på olika typer av lagstadgat skydd. Nyckelbiotoper är exempel på naturområden med (åtminstone) ett lagligt förankrat samrådskrav. 5.2.1 Riksintressen för naturvård ”Åsunden-Torpasjön” Fiskevårdsområdet berörs av ett riksintresse för naturvård, ”Åsunden-Torpasjön”. Området inkluderar Torpasjön, Yttre Åsunden och Övre Åsunden samt omgivningar med undantag för Ulricehamns stad. Riksintresset delas mellan Ulricehamns, Tranemos och Borås kommuner. Delar av området är skyddade som djurskyddsområde, växtskyddsområde, naturminne och som Natura 2000-områden (art- och habitatdirektivet). Inom riksintressets gränser kring Övre Åsunden finns två naturreservat, ”Korpeboberg” och ”Kråkebo”. I Länsstyrelsens värdebeskrivning uttrycks följande omdöme (Länsstyrelsen i Västra Götaland, 2000): ”Kring sjöarna finns stora områden med ädellövskogar som hyser en för regionen sällsynt rik och varierad lundflora. Herrgårdsmiljöernas ekhagar rymmer ett flertal mycket grova träd som bl. a hyser rödlistade insekter. 30 Helhetsmiljön rymmer även flera odlingsmiljöer med lång agrarhistorisk kontinuitet. Flera ängs- och hagmarksobjekt ingår. Bergamossen är en stor, relativt orörd, svagt välvd mosse representativ för den naturgeografiska regionen. Åsunden är en större, mesotrof sprickdalssjö med mycket hög biologisk funktion och förekomst av rödlistade arter”. Bland områdets huvuddrag nämns ett topografiskt och biologiskt omväxlande landskap kring sjösystemet, tillika naturskönt med stark prägel av lövskogsrika herrgårdsmiljöer. Vidare nämns att lövskogarnas flora ofta är tydligt kalkpåverkad vilket även sjöarna är. Fiskfaunan framhålls som mycket artrik, liksom på sina håll fågelfaunan. Värden knutna till Övre Åsunden och dess omgivningar utpekas som bl. a större områden med rika ädellövskogar, landskapsbild, rika hagmarker, grottbildningar, utsiktpunkter m.m. Områden med rika ädellövskogar finns på västra sidan av sjön vid Ekered och Rude, och på östra sidan vid Attorp och Korpebo. Kring gårdarna Korpebo, Kärrabo och Näsboholm, samtliga belägna på östsidan, finns ädellövrika hagmarker med i synnerhet en rik vårflora. Rudeområdet rymmer flera olika naturtyper så som ädellövskog, ekskog, ekhage och strandäng. Den lövskogsklädda Rude kulle dominerar området, och utgör en känd utsiktspunkt varifrån man har utblick över hela Åsunden. En bit norrut vid Alhammar finns intill stranden några stora grottor under ett brant klippstup. Den ovanliga naturtypen hedekskog växer på Junkerhagabergets topp. Härifrån domineras sluttningen ner mot Åsunden av sluten lövskog innehållande ek, björk, hassel, klibbal, ask, alm och lönn. Även i denna skog är vårfloran synnerligen rik. Landskapsbilden kring norra delen av Åsunden domineras starkt av de topografiskt säregna Kråkeboberg och Åsakullen. En kulturhistoriskt intressant miljö utgörs av gården Attorp i Övre Åsundens sydöstra omgivningar. Gården ligger högt och väl synlig, omgiven av lummiga lövskogspartier. I gårdens närmiljö finns såväl ek- och hasselrika beteshagar som en frodig dalgång med en bäck. Sydväst om Attorp, närmare Övre Åsundens stränder, ligger Klevabergets brant bevuxen med rik ädellövskog dominerad av alm och ask. Fältskiktet innehåller en mängd ovanligare örter. Vid Marbäck finns ett intressant delta, välutbildat och uppbyggt till Forn-Åsundens nivå. 5.2.2 Riksintressen för kulturmiljövård ”Torpa” Riksintresset sträcker sig från södra delen av Torpasjön till norra delen av Fästeredssund och inkluderar stora delar av omgivningarna. Området upprättades år 1987 och ligger inom Borås, Ulricehamns och Tranemos kommuner. I värdebeskrivningen för riksintresset står följande om motiv och uttryck (Västra Götalands län): ”Odlingslandskap kring sjöarna Yttre Åsunden och Torpasjön intill Ätrans dalgång med borgmiljö som visar att området, särskilt under medeltiden och senare, haft stor strategisk betydelse. Rikt varierade fornlämningsmiljöer med ensamliggande gravar, gravfält och fossil åkermark. Torpa stenhus från medeltiden, tillbyggt på 1600-talet, fortfarande intakt och utgör Västergötlands bäst bevarade anläggning av sitt slag”. Ulricehamns kommun beskriver riksintresset genom att t.ex. nämna den stora koncentrationen av fornlämningar på Ängsö, en medeltida befästningsanläggning vid Fästered och välbevarade kulturlandskapsavsnitt och herrgårdsmiljöer kring Yttre Åsunden (Växtplats Ulricehamn). ”Marbäck-Gällstad” Riksintresset sträcker sig från Marbäck i norr till Bystadsjön i söder. Marbäcksviken är den enda ingående sjöarealen. Området upprättades år 1987 och ligger enbart inom Ulricehamns kommun. Enligt Länsstyrelsen och kommunen består riksintressets värden av den stora koncentrationen av fornlämningar, inte minst från hela den förhistoriska perioden. I området hittades t.ex. den så kallade Bredgårdsmannen, som med sin ålder av cirka 9 500 år är ett av de äldsta skelettfynden i Skandinavien. Området är även intressant med avseende på äldre vägstrukturer, medeltida kyrkomiljöer, oskiftade bymiljöer och välbevarade byggnader som i Götåkra by eller vid Kärrabo. Vidare är odlingslandskapet agrarhistoriskt intressant med tilltalande ängs- och hagmarker samt herrgårdsmiljöer vid Näsboholm och Källebacka. 31 ”Ätrans dalgång” Riksintresset sträcker sig i grova drag från Ulricehamns stadskärna och vidare längs Ätrans dalgång till strax söder om Åsarp. Sjöarealer som ingår är t.ex. Åsundens nordostliga del. Området upprättades år 1987 och ligger enbart inom Ulricehamns kommun. I värdebeskrivningen för riksintresset står följande om motiv och uttryck (Västra Götalands län): ”Dalgångsbygd som haft stor betydelse för kommunikationer och kulturimpulser mellan Syd- och Mellansverige som bl. a kommit till uttryck i Ulricehamns medeltida stadsbildning och som genom ett rikt innehåll av bl. a fornlämnings-, by- och herrgårdsmiljöer avspeglar ett mycket långt kontinuerligt landskapsutnyttjande sedan stenåldern. Rika fornlämningsmiljöer med lämningar från samtliga förhistoriska perioder bestående av boplatser, gravar, hällristningar, fossil åkermark, hålvägar, runstenar och fornborgar mm, kyrkomiljöer med medeltida kyrkor, bymiljöer med oskiftad bebyggelse och välbevarade byggnader, agrarhistoriskt intressant odlingslandskap med ängs- och hagmarker, äldre vägstrukturer, herrgårdsmiljöer. Ulricehamns stadskärna har i huvudsak medeltida gatunät och torgbildning med medeltida kyrka och rådhus från 1789 samt småskalig bebyggelse från 1700-och 1800-talen. Utvidgningsområde från tiden kring sekelskiftet 1900 med terränganpassat planmönster och stora villor”. Faktaruta. Riksintressen Riksintressen är områden av nationell betydelse med ett statligt skydd förankrat i Miljöbalkens tredje och fjärde kapitel. I det tredje kapitlet uttrycks att områden av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården eller friluftslivet så långt som möjligt skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv pekas ut av Naturvårdsverket och Havs- och Vattenmyndigheten, och områden för kulturmiljövården av Riksantikvarieämbetet. Verken lämnar uppgifter till länsstyrelserna om vilka områden de bedömer är av riksintresse. Skyddet är inte ovillkorligt och det är först i en juridiskt bindande plan eller i en tillståndsprövning, som frågan om markanvändningen avgörs. Därefter redovisar kommunen sitt ställningstagande i översiktsplanen. 5.2.3 Naturreservat I anslutning till Övre Åsundens stränder ligger de två naturreservaten Kråkebo och Korpebobergs lövskogar. Kråkebo ligger vid sjöns nordvästra del, mittemot Ulricehamns stad, medan Korpebobergs lövskogar ligger på östsidan mellan Näsboholm och södra Marbäck. Båda tillhör Ulricehamns kommun. Kråkebo Naturreservatet bildades 2001 och omfattar en areal av 46 hektar uppdelad på fyra delytor. Området består av lövskogsbestånd vid de båda grönstensbergen Kråkeboberg och Åsakullen. Bestånden utgör några av de värdekärnor som ingår i de särskilt värdefulla lövskogarna kring sjöarna Torpasjön, Sämsjön, Åsunden och Yttre Åsunden. Naturvärdena är höga och främst knutna till lövskogarna med dess rika lundflora, skyddsvärda mossoch lavflora och äldre trädskikt. Lövskogarna innehåller mycket ädla trädslag, inte minst bok, och ”ren” bokskog förekommer (Bokåsen). Området hyser även ekklädda betesmarker och lövsumpskog. Vid Kråkeboviken, Stora Ekeredsviken och söder där om nås Övre Åsundens stränder av skogarna med anslutande hagmarker och öppen mark. Det estetiska värdet liksom värdet för landskapsbilden är högst betydelsefullt. Kråkeboområdet besöks flitigt av lokalbefolkning och sommarboende för vandringar och naturstudier. Tidigare utnyttjades Åsakullens östsluttning som slalombacke. Korpebobergs lövskogar Naturreservatet bildades 2006 och omfattar en areal av 57 hektar. I den västra delen når området Marbäckvikens stränder. Reservatet hyser flera lövskogsområden bestående av t.ex. lundar, skog i bergbranter, sumpskogar och gamla ekhagar. Några områden är koncentrerade till gårdarna Näsboholm, Kärrabo och 32 Korpebo. Vissa bestånd har en rik, kalkpåverkad och lundartad flora. Landskapet är både kuperat och omväxlande med hagmarker och en nästan kilometerlång, blockrik bergbrant. Landskapet i sig ger förutsättningar för en mångfald av skogstyper, där främst lind, lönn, alm och ask turas om att dominera. Skogarnas flora är allmänt mycket rik och äldre träd hyser ofta en intressant moss-, lav- och vedsvampsflora. Även fågelfaunan är rik med arter så som kattuggla, stjärtmes, stenknäck, mindre hackspett och spillkråka. Reservatsområdet utgör delar av inägomarkerna till flera av gårdarna i trakten, med anor från 1300-talet. Dessa marker har under lång tid brukats som slåtterängar och betesmarker. Landskapet är av stort kulturhistoriskt värde och en mängd kulturlämningar finns i området, t.ex. odlingsrösen och fornåkrar. En banvall löper genom reservatet och fungerar numera som en del i cykelleden ”Åsunden runt” och vandringsleden ”Åsundenleden”. Via en avstickare från leden når man upp till en liten rastplats på Korpeboberg varifrån utsikten över Åsunden är hänförande. Reservatet fungerar även som närströvområde till Marbäcks tätort och Näsboholms stugområde. Faktaruta. Naturreservat Miljöbalkens bestämmelser om naturreservat regleras i dess sjunde kapitel, paragraferna 4-8. Ett markeller vattenområde får förklaras som naturreservat av antingen länsstyrelsen eller kommunen. Varje reservat är unikt och har därför egna föreskrifter för bevarandet av dess naturvärden. Vanliga inskränkningar i mark- och vattenanvändningen är förbud mot bebyggelse, upplag, avverkning, plantering, jakt, fiske och bekämpningsmedel. Syftet kan bl. a vara att bevara biologisk mångfald och värdefulla naturmiljöer eller att skydda, återställa eller nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter. 5.2.4 Natura 2000-områden Delar av naturreservaten Kråkebo och Korpebobergs lövskogar utgör även Natura 2000-områden enligt SPA (Special Protection Areas/särskilda skyddsområden) habitatdirektivet. Motiven till utpekandena av Natura 2000-områdena är väl överrensstämmande med motiven till upprättandet av naturreservaten. Ytterligare ett Natura 2000-område i Övre Åsundens relativt nära omgivningar, utgörs av lövskogsmiljöer kring Attorp. Kråkeboberg Enligt bevarandeplanen är de höga naturvärdena knutna till värdefulla brantskogar av ädellövrik typ med rik ört- och epifytflora. Syftet med att bevara området är att upprätthålla denna naturtyp i en gynnsam bevarandestatus (långsiktig livskraft), och därmed skapa goda förhållanden för hotade och rödlistade arter inom vissa delar, och herrgårdsnära lövskog inom andra delar. Ytterligare ett bevarandesyfte är områdets kulturhistoriska och landskapsbildsmässiga värden. Korpeboberg Enligt bevarandeplanen är de höga naturvärdena knutna till olika typer av ädellövskog och trädklädda betesmarker. Det främsta syftet med att bevara området är att upprätthålla en ädellövskogsmiljö med stora biologiska värden i en gynnsam bevarandestatus. Attorp Natura 2000-området består av två mindre partier i form av bergssluttningar, belägna mellan Attorps gård och Brodalsbäcken respektive på Klevabergets östra sida. Enligt bevarandeplanen är de höga naturvärdena knutna till värdefulla ädellövskogar, bl. a i branter, med rik ört- och epifytflora. Området tillhör ett av Åsundens värdefullaste lövskogsparti och representerar väl så kallad boreonemoral ädellövskog. Det västra av de två delområdena hyser dessutom kommunens rikaste lundflora. Det främsta syftet med att bevara området är att 33 upprätthålla gammal ädellövskog med naturskogskaraktär och sällsynta trädlevande mossor och lavar i en gynnsam bevarandestatus. Noterbart är att båda ingående delpartier omfattas av biotopskydd. Faktaruta. Natura 2000-områden Natura 2000 är EUs nätverk av skyddade ekologiskt särskilt värdefulla områden. Nätverket grundar sig på EUs habitat- och fågeldirektiv. Natura 2000 omfattar områden med arter eller naturtyper som är särskilt skydds-värda ur ett europeiskt perspektiv. Urvalet av svenska Natura 2000-områden är en viktig grund för att bevara ett representativt urval av naturmiljöer i Sverige. Målet med nätverket är att hejda utrotningen av arter och livsmiljöer. Många av områdena är också skyddade som biotopskyddsområde, naturreservat eller nationalpark men ytterligare områden kommer att behöva fullständigt skydd som naturreservat. Varje Natura 2000-område ska ha en bevarandeplan som bl. a fastställer vad som ska skyddas och hur det ska skyddas. Miljöbalkens bestämmelser om Natura 2000-områden regleras i dess åttonde kapitel, paragraferna 27-29. Åtgärder i och i anslutning till dessa områden som kan påverka bevarandestatusen är tillståndspliktiga. 5.2.5 Lövskogsinventeringen m.m. De rika lövskogarna kring Övre Åsunden är väl dokumenterade av Länsstyrelsen i Västra Götalands län och dessförinnan av Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Inom ramen för den så kallade lövskogsinventeringen påbörjades kartläggning av värdefulla lövskogar i Ulricehamns kommun under tidigt 1980-tal. En bit in på 2000-talet startade Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen ett pilotförsök för att mer sammanhållet värna och utveckla traktens natur- och kulturvärden. Resultaten är dokumenterade i rapporterna ”Lövskogarna i Åsundentrakten” och ”Åsunden lövrike”, från 2009 (Länsstyrelsen i Västra Götalands län). Utpekade värdefulla lövskogsområden med stränder mot Övre Åsunden är följande (”Lövskogarna i Åsundentrakten”): Korpeboberg Kråkeboberg Fästeredområdet Högagärde-Huluområdet Vegby-Attarpområdet Tvärredområdet Sjögunnarsbo Ulricehamnområdet De värdefulla lövskogarna kring Övre Åsunden består till stor del av olika typer av ädellövskog, blandlövskog och strandsumpskog, varav möjligen de ekklädda betesmarkerna är bland de mest kända. Variationen är stor sett till många aspekter utöver själva trädskiktet, så som örter, kryptogamflora, fauna och rödlistade arter, men även sett till terräng, brukshistoria och mängden kulturspår. Bland intressanta områden kan nämnas sumpstrandskogar och ekskogar i Fästeredområdet och Högagärde-Huluområdet, ravinskogar med bäckmiljöer, ekblandskog, strandalsumpskog och lindskogar i Tvärredområdet samt betat lövskogslandskap vid Sjögunnarsbo. Väl värd att särskilt nämna är det lilla området med äldre bokskog, ”Bokåsen”, ingående i Kråkebo naturreservat. Ett tillskott till beskrivningen av Åsundenområdets lövskogar får här utgöras av en text ur rapporten ”Lövskogarna i Åsundentrakten”: ”En mycket stor del av lövskogen i Åsundenområdet utgörs av träd från en första trädgeneration på äldre kulturmarker (slåttermarker, åkrar och hagar). Äldre träd finns nästan uteslutande i bergsbranter men också intill bebyggelsen. De senare är mycket värdefulla ur naturvårdssynpunkt och består ofta av gamla kvarstående hagmarksträd och träd från övergivna slåttermarker. Under fem procent av bestånden är äldre än 100 år och 34 över hälften av skogsmarken är 60 år eller yngre. Triviallövskogar dominerar ofta med stora inslag av björk, asp och sälg. Närmare sjön finns också mycket klibbal och också här finns ofta stora inslag av glasbjörk, asp och olika viden. Många av de strandnära lövsumpskogarna växer på de sjösänkningsmarker som tillkom under 1860-talet. Många lövskogar förekommer i den nedre delen av sluttningar och marken är här ofta ganska näringsrik och källpåverkad. Inslaget av ask är ofta betydande. Här finns många sumpskogsväxter och de kan sägas utgöra ett karakteristiskt inslag i Åsundentraktens skogar. Dessa skogar är också rika på skuggtåliga och uttorkningskänsla skogskryptogamer av olika slag. På den äldre inägomarken står idag mycket ek och lind men också gamla ”kandelaberträd” (flerstammiga före detta hamlade träd) i de övergivna lövängarna. De sistnämnda är ofta alm och ask. ” Faktaruta. Lövskogsinventeringen Lövskog är generellt en mycket betydelsefull biotop för många växter och djur. Ur naturvårdssynpunkt är det därför viktigt att bevara värdefull lövskog. Inventeringar av lövskogar påbörjades i f.d. Älvsborgs län redan under tidigt 1980-tal mot bakgrund av skogsbrukets dåvarande inriktning. Runt om i länet uppmärksammades att lövskogar med höga naturvärden avverkades med hjälp av statsbidrag, och ersattes med gran – och tallplanteringar. Inventeringens syfte utvecklades i takt med den geografiska spridningen, till att gälla såväl länstäckande som rikstäckande kartläggning och dokumentation av lövskogarna. 5.2.6 Nyckelbiotoper, naturvärden och naturvårdsavtal Övre Åsunden omges huvudsakligen av skogsmark och till mindre delar av jordbruksmark och våtmark. I den nära omgivningen finns ett relativt stort antal mindre områden vid eller i anslutning till sjön, som är utpekade av Skogsstyrelsen som skogliga nyckelbiotoper. Därutöver är ytterligare en mängd områden utpekade som objekt med höga naturvärden. Så gott som samtliga dessa ytor utgör värdefulla miljöer i skyddade områden, eller i andra betydelsefulla kultur- eller naturområden. Exempelvis utgör områden med nyckelbiotoper en betydande andel av naturreservaten ”Kråkebo” och ”Korpebobergs lövskogar”, liksom av ”Natura 2000området ”Attorp” (vilket dock inte når stränderna). Andra exempel är de värdefulla lövsskogsområden som pekats ut i lövskogsinventeringen (se 5.2.5) varav samtliga till viss del innehåller både nyckelbiotoper och naturvärden. Nyckelbiotoper som omfattar stränder finns i synnerhet i Tvärredområdet och Sjögunnarsbo. Sett till samtliga nyckelbiotopsobjekt med stränder längs Övre Åsunden representeras biotoptyperna primärt av ”ädellövnaturskog”, ”ädellövskog”, alsumpskog, ”lövnaturskog”, och ”bergbrant”. Områdenas karaktärer skiljer sig delvis åt men gemensamt är att värdena i huvudsak är knutna till rika lövskogsmiljöer. Några av nyckelbiotoperna omfattar avsnitt av mindre biflöden till Övre Åsunden, i vissa fall avsnitt relativt nära utloppen i sjön. I den sydöstra delen gäller det bäckarna med utlopp vid Björkholmen respektive nära Sjöbovik och i Sandslättaviken. På västsidan gäller det Remmabäcken och en bäck med utlopp i Gölsviken norr om Alhammar. Biotoptyperna utgörs av ”ädellövskog” eller ”alsumpskog” med bäckmiljöer. Ett par marker utmed stränderna vid gården Sjöbo, på den västra sidan av sjön, är särskilt nämnvärda genom att de omfattas av naturvårdsavtal. Markerna består av områden med nyckelbiotoper och naturvärden, som genom naturvårdsavtal röner ett rättsligt skydd. Ingående ytor är cirka fem respektive tre hektar stora och karaktäriseras som ”naturskogsartad barrskog” respektive ”blandskog med skogsbete”. Övre Åsundens strandomfattande nyckelbiotoper berörs inte av några juridiska skyddsformer utöver nämnda naturreservat och naturvårdsavtal. Däremot berörs nyckelbiotopsobjekten inom Natura 2000-området ”Attorp” av biotopskydd. 35 Faktaruta. Rödlistade arter, nyckelbiotoper, naturvärden, biotopskydd m.m. Nyckelbiotoper (skogliga) utgör speciellt värdefulla naturmiljöer där det kan förväntas förekomma rödlistade arter. Sådana arter är i olika grad hotade, från ”nära hotade (missgynnade)” till ”nationellt utdöda”. Kunskapen till dags dato om var i skogslandskapet det finns nyckelbiotoper har inhämtats genom landsvida inventeringar, med Skogsstyrelsens som ansvarig myndighet. Nyckelbiotoper saknar juridisk status och medför därmed inget skydd mot avverkningar. Markägare är dock enligt miljöbalken skyldiga att samråda med Skogsstyrelsen om åtgärder som förändrar naturmiljön i en nyckelbiotop. Formellt skydd kan uppnås genom naturvårdsavtal, och därtill permanent genom bildandet av biotopskydd eller naturreservat. Civilrättsliga naturvårdsavtal upprättas mellan skogsägaren och Skogsvårdsstyrelsen. Avtalen är ofta långvariga och förhindrar avverkning eller stödjer en viss skötsel i skogsmiljöer. Ett område förklaras som biotopskyddsområde av skogsvårdsstyrelsen (i skogsmark). Skyddet omfattar t.ex. naturskogsartade skogar, skogsbäckar, ravinskog, örtrika sumpskogar och ädellövskog. Inom biotopskyddade områden får ingen verksamhet bedrivas eller åtgärder vidtas som kan skada naturmiljön. Områden som inte når upp till kraven på att vara nyckelbiotop kan ändå vara värdefulla för den biologiska mångfalden. Skogsstyrelsen klassificerar dessa som ”objekt med naturvärden”. Områdena har stor potential att utvecklas till nyckelbiotoper i framtiden, om de lämnas orörda eller i vissa fall vårdas. 5.2.7 Strandskydd För Övre och Yttre Åsunden gäller 300 meters strandskyddszon. De utgör tillsammans med sjön Tolken de enda sjöarna inom kommunen med maximalt utökat strandskydd. Generellt strandskydd, d.v.s. 100 meter, gäller för Ätran till och med Vinsarpssjön. LIS- Landsbygdsutveckling i strandnära läge I sammanhanget kan nämnas att Ulricehamns kommun ser positivt på en utveckling av nya bostäder och verksamheter i mindre omfattning i utpekade så kallade LIS-områden. Begreppet LIS står för ”Landsbygdsutveckling I Strandnära läge”. Inom föreslagna områden ska det finnas möjlighet att pröva strandskyddispens för att bygga hus eller anläggningar som främjar utvecklingen av landsbygden. Byggnationer ska åstadkommas utan påtagliga negativa konsekvenser för rådande naturvärden på platserna. Utpekade LIS-områden vid Övre Åsundens stränder är nästan uteslutande belägna på sjöns östsida. Områden för bostäder finns kring Skottek, Sjögunnarsbo och Näsboholm. Områden för verksamheter finns kring Skottek och Åsastugan. Faktaruta. Strandskydd Strandskyddsbestämmelserna finner man i Miljöbalkens sjunde kapitel, paragraferna 13-18. Strandskydd råder generellt vid hav, sjöar och vattendrag och innebär att det är förbjudet att genomföra en rad olika åtgärder inom den skyddade zonen. Syftet är att långsiktigt trygga förutsättningarna för allmänhetens frilufts-liv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtliv. Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt vattenstånd och får utvidgas till högst 300 meter, om särskilda värden behöver skyddas. För att bevilja dispens eller upphäva strandskyddet krävs särskilda skäl. Vad som är särskilda skäl regleras i miljöbalken (7 kap 18 c §). Under alla omständigheter måste man dock lämna en fri passage som är minst några tiotal meter bred. 36 5.3 Fågelfauna Ulricehamns fågelgrupp (Jan Andersson) har bidragit med observationer av fågelfaunan kring Övre Åsunden. Antalet vattenberoende arter som på något sätt utnyttjar sjön som häckningsplats eller rastlokal är stort (se tabell 6 nedan). Utöver de observationer som gjorts av Ulricehamns fågelgrupp finns noteringar om förekomst av fåglar i den naturinventering som gjordes 1976 av Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt i det naturvårdsprogram som Länsstyrelsen i Älvsborgs län upprättade för Ulricehamns kommun 1985. Det är inte osannolikt att uppgifterna i naturvårdsprogrammet helt eller delvis är hämtade från inventeringen 1976. De arter som förekommer i båda källorna har markerats med en stjärna i tabellen. I naturvårdsprogrammet från 1985 finns tre arter nämnda, småfläckig sumphöna (1960-talet), trastsångare (häckning 1974) och rörhöna, som inte finns upptagna i Ulricehamns fågelgrupps förteckning av förekommande arter. Tabell 6. Noterade sjöberoende fågelarter kring Övre Åsunden. Art Kommentar Art Kommentar Knölsvan * Minskad häckning, rastare Större strandpipare Regelbunden rastare Sångsvan * Talrik rastare Kustpipare Sällsynt rastare Mindre sångsvan Sparsam rastare Ljungpipare Sparsam rastare Bläsgås Sällsynt rastare Tofsvipa * Talrik rastare Sädgås Sparsam rastare Kärrsnäppa * Sparsamma observationer Spetsbergsgås Sällsynt rastare Spovsnäppa Sällsynt rastare Grågås Häckar, talrik rastare Mosnäppa Sällsynt rastare Kanadagås * Fåtal häckande, talrik rastare Småsnäppa Sällsynt rastare Vitkindad gås Sällsynt rastare Grönbena * Regelbunden rastare Prutgås Sällsynt rastare Skogssnäppa Förmodad häckfågel Gräsand * Allmän häckfågel Drillsnäppa * Häckfågel Snatterand Sparsam rastare Rödbena * Tidigare häckfågel, sällsynt rastare Stjärtand Sällsynt rastare Svartsnäppa Sällsynt observerad Skedand * Sällsynt rastare Gluttsnäppa Regelbunden rastare Bläsand Tämligen allmänt rastande Storspov * Regelbunden rastare Kricka * Allmän rastare Småspov Regelbunden rastare Årta * Sällsynt observerad Enkelbeckasin * Häckfågel, allmän rastare Brunand * Sparsam rastare Dvärgbeckasin * Regelbunden rastare Bergand Sporadisk rastare Brushane * Sparsam rastare Vigg * Allmän rastare Fiskmås * Häckfågel Ejder Sällsynt rastare Gråtrut * Talrik vid flyttning Sjöorre Sällsynt rastare Havstrut Sparsam rastare Svärta Sällsynt rastare Silltrut Observeras sällsynt Alfågel Sällsynt rastare Skrattmås * Tidigare häckfågel, talrik rastare Knipa * Allmän häckfågel Dvärgmås Sparsamma observationer Salskrake Sällsynt rastare Tretåig mås Enstaka observationer Storskrake * Häckfågel Fisktärna * Möjlig häckning, rastare Småskrake Sparsam rastare Silvertärna Oregelbundna observationer Smålom * Åsunden viktig födosökslokal Småtärna Tillfälligt observerad 37 Storlom * Regelbunden rastare Svarttärna Sällsynt observerad Svarthakedopping Sällsynt rastare Tornseglare Åsunden födosökslokal Svarthalsad dopping Tillfälligt observerad Kungsfiskare Sällsynt observerad Smådopping Sällsynt observerad Mindre hackspett Observeras strandnära Skäggdopping * Tämligen allmän häckfågel Backsvala Åsunden födosökslokal Gråhakedopping Sällsynt observerad Hussvala Åsunden födosökslokal Storskarv Åsunden födosökslokal Ladusvala Åsunden födosökslokal Gråhäger * Åsunden födosökslokal Sädesärla Använder troligen vassar Havsörn Åsunden födosökslokal Gulärla * Enstaka häckningar Fiskgjuse * Enstaka par häckar Forsärla Tillfälliga observationer Brun kärrhök Åsunden födosökslokal Sävsångare * Tveksam häckare. Fåtal obs Lärkfalk Åsunden födosökslokal Rörsångare * Häckfågel i vassområden Pilgrimsfalk Åsunden födosökslokal Blåmes Vassområden födosökslokaler Vattenrall * Sällsynt observerad Stjärtmes Observeras strandnära Sothöna * Enstaka häckningar Skäggmes Sällsynt observerad Trana Enstaka häckningar Stare Videbuskage för övernattning Strandskata * Enstaka häckningar Sävsparv * Regelbunden häckfågel Mindre strandpipare * Enstaka observationer *Arter som noterats av både Ulricehamns fågelklubb och i naturvårdsprogrammet. 5.4 Kulturvärden Åsundenområdets stora kulturvärden och betydelsen av dessa på ett nationellt plan, kommer till uttryck i de utpekade riksintressena för kulturmiljövård, vilka har beskrivits i kapitel 5.2.2. Betydelsen fastslås även i utpekandet av områden för ”särskilt värdefulla vatten”, vilka beskrivs närmare längre fram i kapitel 9.2. Sammanfattningsvis är kulturvärdena främst sammankopplade med den stora betydelse Åsundenområdet en gång hade för kommunikationer och kulturimpulser mellan Syd- och Mellansverige. Ätradalen och Åsunden har ända sedan forntiden fungerat som den stora huvudleden in i västgötariket söderifrån. Åsundens omgivningar har dessutom bitvis en unik karaktär där fornlämningar, byar och herrgårdsmiljöer avspeglar ett mycket långt kontinuerligt landskapsutnyttjande som sträcker sig tillbaka till stenåldern. Äldre lämningar från stenålder till järnålder, i form av boplatser och stensättningar, kan hittas i många strandnära lägen kring Åsunden, bland annat vid Fästeredssund och vid Marbäcksviken norr om Näsboholm. I sjöns norra del, nära kallbadhusen, finns en väl bevarad fångstanläggning för fisk, daterad till 1400-talet, (troligtvis för ett eller flera fasta fisken) bestående av ett tiotal eroderade pålar. Under medeltiden präglades området av de återkommande krigen då Åsundenområdet var gränsbygd mellan Danmark och Sverige. Danskhärar ryckte ofta fram i gränslandskapet och Ätradalen under närmare 300 år, fram till freden i Roskilde 1658. Tydliga bevis på Åsundenområdets strategiska läge utgör de tre välkända lämningarna efter befästningsanläggningar, nämligen Torpa Stenhus, Husö och Fästeredsborg. Fästeredsborg var en strategisk mycket viktig befästning genom att alla söderifrån kommande, fiende eller vän, var tvungna att passera det smala sundet Fästeredssund. Det mest kända slaget i området är striden på Åsundens is år 1520 då Sten Sture d.y. ska ha skottskadats vid Skottek, strax söder om Ulricehamn, och senare avlidit. Dramatiken utspelade sig i samband med den danske unionskungen Kristian den andres invasion som slutligen stoppades i slaget vid Brännkyrka 1518. Som ett minne av händelsen finns det så kallade Sten Sture-monumentet vid Skotteks strand från början av 1900-talet. 38 Till Åsundens kulturhistoria hör även epoken med timmerflottning i sjösystemet. Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet avverkades stora arealer skog runt Åsunden. Under vintertid fraktades timret till upplagsplatser runt sjön för att efter issmältningen flottas vidare till sågarna i Ulricehamn och Näsboholm. Rörde det sig om massaved var slutstationerna fabriker längre ned i Ätran. För transport söderut från Åsunden krävdes att flera kilometer långa kanaler byggdes. Innan tillgång på ångbåtar eller motorbåtar användes roddbåtar för att dra timret. I början på 1900-talet var flottningen omfattande på Åsunden för att upphöra helt kring 1930 då virkestransporterna istället sköttes med hjälp av lastbilar (Söderlund, 2009). Enligt uppgift av Lars Yngvesson pågick dock timmertransporter på sjön fram till slutet av 1940-talet. Faktaruta. Kulturlämningar Kulturlämningar kan delas in i två kategorier: fornlämningar och övriga kulturlämningar. I begreppet fornlämning inräknas fasta fornlämningar och fornfynd. Fasta fornlämningar avser olika typer av lämningar efter människans verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna. Till fasta fornlämningar hör även naturbildningar till vilka sägner eller märkliga historiska minnen är knutna. Fornfynd är föremål som kan antas vara minst ett hundra år gamla och saknar ägare när de hittas. Fornlämningar är i allmänhet betydligt äldre än övriga kulturlämningar. Fornlämningar skyddas enligt kulturmiljölagen (SFS 1988:950) vare sig de är kända eller okända sedan tidigare. Fornlämningar får inte rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över, ändras eller skadas. Enligt kulturmiljölagen är t.ex. skogs- eller jordbrukare skyldiga att ta reda på om någon fornlämning berörs av en planerad bruksåtgärd. Länsstyrelsen har rätt att lämna tillstånd till vissa åtgärder efter prövning. Från och med januari 2014 har lämningar som kan antas ha tillkommit före år 1850 ett omedelbart skydd. Övriga kulturlämningar skyddas enligt skogsvårdslagens hänsynsregler § 30 (SKSFS 2011:7). Skogsstyrelsen ansvarar för skyddet av kulturlämningar belägna i skogsmark. Enligt skogsvårdslagen skall skador till följd av skogsbruksåtgärder undvikas helt eller så långt det är möjligt begränsas i och invid värdefulla kulturmiljöer. 39 Referenser Andersson Jan. 2014. Sammanställning av sjöberoende fåglar observerade vid Övre Åsunden. Ulricehamns fågelgrupp. Länsstyrelsen i Västra Götalands län. 2008. Värdebeskrivningar riksintresse för naturvård. Riksintresse för naturvård beslut 2000-02-07. Uppdaterad 2008-01-16. Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Värdebeskrivning för riksintresse för kulturmiljövården i Västra Götalands län. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2009. Lövskogarna i Åsundentrakten. Rapport 2009:28 Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2009. Åsunden lövrike. Rapport 2009:61 Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1976. Naturinventering av Åsundenområdet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985. Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag. Ulricehamns kommun 1. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1989. Sjöar i Älvsborgs län. Södra delen. Rapport 1989:9. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1994. Lövskogar i Älvsborgs län. Rapport 1994:1 Riksantikvarieämbetet. www.raa.se Söderlund, Johnny. 2009. Åsunden-sjön mellan gårdarna Trafikverket. 2012. Landskap i långsiktig planering. Pilotstudie i Västra Götaland. Publikation 2011:122 – del 1. Ulricehamns kommun. www.ulricehamn.se Ulricehamns kommun. Översiktsplan. Växtplats Ulricehamn del 2. Antagen 2002-02-21 Yngvesson Lars. 2014. Fiskerättsägare. Muntliga uppgifter 40 6. Vattenkemiska undersökningar Den första kända vattenkemiska mätningen i Övre Åsunden gjordes våren 1970 av personal Länsstyrelsens i Älvsborgs län naturvårdssektion. Undersökningen benämns ”förundersökning” och det anges att den ska följas av ytterligare mätningar under sommaren 1970. Det är därför möjligt att vissa av de vidare undersökningar som genomfördes från 1970 och framåt är en fortsättning av nämnda ”förundersökning”, eller att de är delar av de försvunna resultaten från den samordnade recipientkontrollen, se nedan. Ätrans vattenvårdsförbund bildades 1973 och ombildades 2005 till Ätrans vattenråd. Ätrans vattenråd har en samordnande roll för alla aktörer som använder och planerar vattentillgångarna på olika sätt. Förutom de sex kommunerna Borås, Falköping, Ulricehamn, Tranemo, Svenljunga och Falkenberg är de areella näringarna (LRF, Södra), industrier, kraftbolag, fiskevattenägare och ideella organisationer medlemmar i vattenrådet. Finansiering av vattenrådets verksamhet sker dels av medlemmarna och dels genom bidrag från t.ex. vattenmyndigheten. Ätrans vattenråd utför, inom ramen för den samordnade recipientkontrollen (SRK), regelbundna vattenkemiska provtagningar på en mängd mätstationer i Ätrans vattensystem. Av störst intresse vad gäller Övre Åsunden är dels mätpunkten i Åsunden, dels mätpunkterna i tillflödena Ätran (station (Vist kyrka) och Pineboån (station f.d. järnvägsbron). Provtagningarna i Åsunden har pågått sedan Ätrans vattenvårdsförbund startade sin verksamhet. Sannolikt har även prover tagits vid Vist kyrka i Ätran under samma period medan provtagningen i Pineboån vid den f.d. järnvägsbron startade 1994. Resultaten från den samordnade recipientkontrollen för Ätran fram till och med 1984 har inte kunnat lokaliseras, varken genom via Ätrans vattenråd, Länsstyrelsen i Västra Götalands län eller via Institutionen för vatten och miljö (SLU) som är datavärd för SRK. De tillgängliga värdena inskränker sig därför till resultat från perioden 1985-2014, som har erhållits av ALcontrol AB (Håkan Olofsson). Ytterligare mätningar påtalas i Alhammars fiskevårdsförenings verksamhetsöversikter, tagna av Ulricehamns hälsovårdsnämnd. Det är emellertid oklart om mätningarna gjorts i Åsunden eller i Alhammarån. Tabell 7. Vattenkemiska undersökningar Lokal Tid Program/Motiv* Åsunden, yta 1970 Förundersökning (dnr VID32 1 70) Åsunden 1970-1982 Anteckningar av Lantbruksnämnden, okänt motiv Åsunden alt Alhammarån 1975-1981 Ulricehamns hälsovårdsnämnd Åsunden, yta 1973 (?)-2014 SRK Åsunden, botten 1973 (?)-2014 SRK Ätran, Vist kyrka 1973 (?)-2014 SRK Pineboån, järnvägsbron 1994-2014 SRK Metaller i vattenmossa Fr. o m 1989 SRK Limnologisk undersökning 1985-1986 Enskild undersökning av status och förändringar Gärsbodamm Fr. o m 2007 NMÖ Brunnsbäcken 2014 Trafikverket SRK=samordnad recipientkontroll, NMÖ=nationell miljöövervakning, IVL=Institutet för vatten och luftvård 41 6.1 Surhet Faktaruta. Surhet och alkalinitet Surheten, d.v.s. pH-värdet, är ett mått på antalet vätejoner i vattnet. pH minskar med ett ökande antal vätejoner i vattnet. Tillförsel av vätejoner beror i första hand på luftburna svavelföroreningar, men till viss del även på kväveutsläpp. Den omgivande marken har stor betydelse för graden av försurningspåverkan på sjöar och vattendrag. Försurningen är mer omfattande i områden med marker som till stor del utgörs av moränmark, som har låg förmåga att neutralisera det sura nedfallet (Bydén m.fl., 1996). Alkaliniteten är ett mått på vattnets buffertkapacitet, eller med andra ord vattnets förmåga att neutralisera syror, d.v.s. dess förmåga att tåla tillskott av vätejoner utan att reagera med pH-sänkning. Om alkaliniteten är noll så sjunker pH vid varje tillskott av sura produkter. Alkaliniteten ger därför en uppfattning om hur känslig sjön är för försurning (Bydén m.fl., 1996). De mätningar som redovisas för Övre Åsunden är en kombination av resultat från den förundersökning som gjordes av Länsstyrelsen i Älvsborgs län våren 1970, de anteckningar som gjorts av Lantbruksnämnden för perioden 1970-1982 samt resultat från den samordnade recipientkontrollen för perioden 1985-2014. Osäkerheten kring Ulricehamns hälsovårdsnämnd mätningar medför att dessa inte presenteras i diagrammet. Resultaten visar att pH-värdet ligger stabilt nära neutralt i samtliga tre provpunkter. Fluktuationerna i Åsunden var något större under 1970-talet, troligen som ett resultat av den surare nederbörden under denna tid. Vad gäller alkaliniteten är variationerna tämligen stora mellan olika årstider. Högst alkalinitet erhålls generellt under sommaren, medan mätningar i samband med vårens snösmältning eller under hösten visar lägre värden. De lägsta alkalinitetsvärdena har noterats i Pineboån, men de har aldrig understigit gränsen mellan God och Mycket god buffertkapacitet. De gränsvärden för pH och alkalinitet som anges i ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet Sjöar och vattendrag” (Naturvårdsverket, rapport 4913) visas i tabell 8 och 9. Tabell 8. Tillstånd, alkalinitet i sjöar, anges i mekv/l (milliekvivalenter per liter) Klass Benämning Alkalinitet (mekv/l) 1 Mycket god buffertkapacitet >0,20 2 God buffertkapacitet 0,10-0,20 3 Svag buffertkapacitet 0,05-0,10 4 Mycket svag buffertkapacitet 0,02-0,05 5 Ingen eller obetydlig buffertkapacitet ≤0,02 Tabell 9. Tillstånd, pH i sjöar Klass Benämning pH-värde 1 Nära neutralt >6,8 2 Svagt surt 6,5-6,8 3 Måttligt surt 6,2-6,5 4 Surt 5,6-6,2 5 Mycket surt ≤5,6 42 10,0 9,0 8,0 7,0 6,0 5,0 4,0 3,0 2,0 1,0 0,0 pH Alk 1,6 1,4 1,2 1 0,8 0,6 Alkalinitet pH Övre Åsunden 0,4 0,2 0 10,0 9,0 8,0 7,0 6,0 5,0 4,0 3,0 2,0 1,0 0,0 pH Alk 3,00 2,50 2,00 1,50 1,00 Alkalinitet pH Ätran, Vist kyrka 0,50 0,00 10,0 9,0 8,0 7,0 6,0 5,0 4,0 3,0 2,0 1,0 0,0 pH Alk 2,50 2,00 1,50 1,00 0,50 0,00 Figur 29. Provtagning av pH och alkalinitet i Övre Åsunden, Ätran vid Vist och i PIneboån vid den f.d. järnvägsbron. 43 Alkalinitet pH Pineboån, fd järnvägsbron 6.2 Näringshalt Faktaruta. Fosfor och kväve Produktionen i sjöar styrs av näringsämnena fosfor och kväve. Vanligen är fosfor begränsande för primärproduktionen i sötvatten eftersom tillgången till fosfor oftast understiger produktionens behov av kväve. Fosfor och kväve tillförs sjöar från t.ex. jordbruk och punktkällor såsom reningsverk eller enskilda avlopp. Vid bedömningen av sjöar används begreppen totalfosfor och totalkväve. Totalfosfor inkluderar såväl löst oorganisk och organisk fosfor som mineral- och humusbunden fosfor. Den lösta oorganiska formen (fosfatfosfor) är den enda som är direkt tillgänglig för växterna. De övriga formerna av fosfor kan omvandlas till fosfatfosfor och är därför potentiella näringskällor för växtproduktionen. Totalkväve omfattar en mängd olika former av kväve. Nitrat, ammonium och urea är de kväveformer som används av primärproducenterna (växtplankton) som kvävekälla (Bydén m.fl., 1996). De äldsta mätningarna av totalfosfor och totalkväve dateras till 1985. Mätningar bör ha gjorts i Åsunden och i Ätran vid Vist kyrka från och med att Ätrans vattenvårdsförbund startade sin verksamhet 1973, men dessa saknas i tillgängligt underlag. I Pineboån startade mätningarna av allt att döma 1994. Prover tas vid ett flertal tillfällen årligen, men i diagrammen redovisas endast augustimätningarna. I Åsunden påvisar mätningarna minskande halter av totalfosfor (Tot-P) och totalkväve (Tot-N) sedan 1985. Vid de flesta augustimätningarna under senare år har Tot-P legat på måttligt höga halter, men vid flera tillfällen understigit gränsen till låga halter. Tot-N ligger däremot stabilt på höga halter. I Ätran kan en svag minskning av Tot-P noteras medan Tot-N ligger på ungefär samma nivå. Både Tot-P- och Tot-N är generellt högre än i Åsunden, men Tot-P ligger ofta under gränsen till höga halter. Vissa år har dock höga halter noterats i Ätran, även under senare tid. Tot-N uppvisar vanligen höga halter. Pineboån uppvisar en motsatt utveckling med stigande Tot-P och, bortsett från de mycket höga halterna 1995-1996, stabilt Tot-N. De flesta mättillfällen i Pineboån har visat på höga halter av totalfosfor och totalkväve. För bedömning av tillståndet med avseende på näringsämnen, enligt ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet Sjöar och vattendrag”, används den arealspecifika förlusten. Tabell 10. Tillstånd, totalfosforhalt i sjöar, anges i µg/l Klass Benämning Halt maj-okt Halt augusti 1 Låga halter ≤ 12,5 ≤ 12,5 2 Måttligt höga halter 12,5 - 25 12,5 - 23 3 Höga halter 25 - 50 23 - 45 4 Mycket höga halter 50 - 100 45 - 96 5 Extremt hög halt >100 Ej definierat Tabell 11. Tillstånd, totalkvävehalt i sjöar, anges i µg/l Klass Benämning Halt maj-okt 1 Låga halter ≤ 300 2 Måttligt höga halter 300 - 625 3 Höga halter 625 - 1250 4 Mycket höga halter 1250 - 5000 5 Extremt hög halt >5000 44 45 2014 2013 2012 2011 2010 1200 30 900 20 600 10 300 0 Ätran Vist kyrka 40 1200 30 800 10 0 Pineboån, järnvägsbron Tot-N 50 40 2000 30 1500 20 1000 10 0 Tot-N (µg/l) 40 Tot-N (µg/l) Övre Åsunden, yta Tot-N (µg/l) Tot-P 2009 Tot-P 2008 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Tot-P (µg/l) Tot-P 2007 60 2006 70 2005 60 2004 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Tot-P (µg/l) 70 2003 2002 2001 2000 1999 1998 1997 1996 1995 1994 Tot-P (µg/l) 50 1500 Tot-N 0 2000 Tot-N 50 1600 20 400 0 3000 2500 500 0 Figur 29. Provtagning av totalfosfor och totalkväve i Övre Åsunden, Ätran vid Vist och i Pineboån vid den f.d. järnvägsbron. 6.3 Turbiditet Faktaruta. Turbiditet och siktdjup Turbiditet beror på olöst substans i vattnet. De suspenderade partiklarna kan utgöras av slam, lera, växt- och djurplankton, mikrober, organiskt material och små olösliga partiklar av varierande ursprung. I sjöar dominerar organiska partiklar (nedbrutna växt- och djurdelar) medan oorganiska partiklar (t.ex. lerpartiklar) dominerar i rinnande vatten. Siktdjupet är ett mått på vattnets turbiditet och beror av hur långt ned i vattnet som solljuset förmår tränga. I sura sjöar ökar siktdjupet av flera orsaker. Det är humusämnen, d.v.s. löst organiskt material, som huvudsakligen ger sjövattnet dess färg. Humusämnena minskar i färgintensitet vid försurningspåverkan, men även en minskad mängd biologiskt material såsom växt- och djurplankton, bidrar till ett klarare vatten vid lägre pH (Bydén m.fl., 1996). Siktdjupet mäts årligen inom ramen för den samordnade recipientkontrollen. För jämförbarhetens skull redovisas endast augustivärden för perioden 1985-2014. De tidiga mätningarna mellan 1970-1978 varierar däremot vad gäller provtagningstidpunkt. Mellan 1970-78 visar resultaten i de flesta fall ett litet siktdjup. Från och med 1985 har siktdjupet förbättrats och i stort sett samtliga fall påvisar mätningarna ett måttligt siktdjup. De senaste två årens mätningar avviker och indikerar ett litet siktdjup. De gränsvärden för siktdjup som anges i ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet Sjöar och vattendrag” (Naturvårdsverket, rapport 4913) visas i tabell 12 nedan. Tabell 12. Tillstånd, siktdjup i sjöar, anges i meter Klass Benämning Djup 1 Mycket stort siktdjup ≥8 2 Stort siktdjup 5-8 3 Måttligt siktdjup 2,5 - 5 4 Litet siktdjup 1 - 2,5 5 Mycket litet siktdjup <1 Övre Åsunden 5,0 Siktdjup (m) 4,0 3,0 2,0 1,0 Figur 4. Siktdjupet i Övre Åsunden mellan 1970 och 2014. 46 2014 2012 2010 2008 2006 2004 2002 2000 1998 1996 1994 1992 1990 1988 1986 1984 1982 1980 1978 1976 1974 1972 1970 0,0 6.4 Färgtal Faktaruta. Humus och brunifiering Färghalten används i första hand som ett mått på humushalten i en sjö, d.v.s. halten av löst organiskt material, men även järn- och manganföreningar ger vattnet en brun färg. Vid försurning är humösa sjöar (humusrika sjöar) bättre på att upprätthålla den biologiska produktionen än de humusfattiga klarvattensjöarna, eftersom humus är en fosfor- och kolkälla för växtplankton, djurplankton och bakterier. Humus har även en förmåga att binda giftiga metaller. Många svenska sjöar har blivit brunare under senare år, s.k. brunifiering, framförallt genom en ökad tillförsel av humus från omgivande skogs- och våtmarker. Problemet är komplext och orsaken kan förmodligen sökas i en samverkan mellan globala processer såsom klimatförändringar (ökad nederbörd och temperatur) och minskat svavelnedfall, men även lokala processer som t.ex. förändrad markanvändning och dräneringsgrad. Totalt finns en tämligen lång serie färgmätningar som dateras bakåt till 1970. Regelbundna resultat står emellertid endast att få för perioden 1985-2014, och då endast avseende sommarmätningar. Färgmätningarna mellan 1985 och 2014 har gjorts inom ramen för den samordnade recipientkontrollen medan de tidiga mätningarnas syfte och härkomst är osäker. Resultaten från mätningarna i Övre Åsunden tyder på en svagt ökande färghalt sedan mätningarna startade 1970. Resultaten har visat att vattnet i Åsunden i de flesta fall är måttligt färgat. Endast vid ett tillfälle, 1999, översteg resultatet gränsen för hög färghalt. De mätningar som genomförts i Ätran visar en tydligare negativ trendutveckling med stigande färghalter, i synnerhet sommartid. Proverna visar i allmänhet betydligt färgat vatten, frånsett enstaka mätningar med starkt färgat vatten. Färghalten i Pineboån varierar starkt mellan olika år, men sommarmätningarna visar sammantaget en negativ trend. Resultaten har pendlat mellan måttligt färgat vatten och betydligt färgat vatten, med vissa undantag då vattnet bedömts som starkt färgat. Vårmätningarna tyder på en motsatt utveckling med en svagt nedåtgående trend och i allmänhet måttlig färghalt. De gränsvärden för färgtal som anges i ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet Sjöar och vattendrag” (Naturvårdsverket, rapport 4913) visas i tabell 13 nedan. Tabell 13. Tillstånd, vattenfärg, anges i mg Pt/l (milligram Platinaklorid per liter) Klass Benämning Färgtal (mg Pt/l) 1 Ej eller obetydligt färgat vatten ≤ 10 2 Svagt färgat vatten 10 - 25 3 Måttligt färgat vatten 25 - 60 4 Betydligt färgat vatten 60 - 100 5 Starkt färgat vatten > 100 47 48 Figur 29. Provtagning av färg i Övre Åsunden, Ätran vid Vist och i Pineboån vid den f.d. järnvägsbron. 2014 2013 2012 2011 2010 Vår 2009 180 2008 200 2007 Vår 2006 Vår 2005 140 2004 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Färg (mg Pt/l) 90 2003 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Färg (mg Pt/l) 160 2002 2001 2000 1999 1998 1997 1996 1995 1994 Färg (mg Pt/l) 100 Övre Åsunden, yta 80 sommar 70 60 50 40 30 20 10 0 Ätran Vist kyrka sommar 120 100 80 60 40 20 0 Pineboån, järnvägsbron 160 sommar 140 120 100 80 60 40 20 0 Referenser ALcontrol Laboratories. 2013. Recipientkontrollen i Ätran 2012. Ätrans Vattenråd. Bydén S, Larsson A-M, Olsson M. 1996. Mäta vatten. Institutionen för tillämpad miljövetenskap. Göteborgs universitet. Calluna AB. 2014. Recipientkontroll i Ätran 2013. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 24 mars 1970. Förundersökning i sjöarna Åsunden, Sämsjön och Lönern ingående i Ätrans vattensystem inom Älvsborgs län. VID32 1 70 Olofsson Håkan. 2014. Mätresultat från Åsunden. ALcontrol Laboratories. Sveriges Lantbruksuniversitet. Institutionen för vatten och miljö. Databas för provtagning i sjöar och vattendrag. 49 7. Limnologiska undersökningar/växter och djur Inom den samordnade recipientkontrollen (SRK) i Ätran utförs på uppdrag av Ätrans Vattenråd, kontinuerliga kemiska och biologiska undersökningar i Ätrans vattensystem. Programmet har pågått i Ätran sedan början av 1970-talet och omfattar fysikaliska-kemiska parametrar i vatten, metaller och miljögifter i sjösediment, påväxtalger (kiselalger), fisk och bottenfauna i vattendrag, växtplankton och bottenfauna i sjöar samt metaller i vattenmossa. Syftet med programmet är att på regional nivå beskriva recipientens tillstånd och beräkna transporten av enskilda ämnen från systemets olika grenar. Tillsammans med ett stort antal andra provpunkter ingår Övre Åsunden, Ätran vid Vist kyrka och Pineboån i SRK, där undersökningar av bottenfauna, växtplankton eller påväxtalger/kiselalger utförs. Inom ramen för den regionala miljöövervakningen (RMÖ) i Västra Götalands län genomförs återkommande systematiska undersökningar som visar miljötillståndet över en längre tid. Undersökningarna ingår i olika programområden som samordnas av Länsstyrelsen. Inom programområdet Sjöar och vattendrag är den huvudsakliga inriktningen att följa utvecklingen inom övergödning, försurning och biologisk mångfald. I Pineboån utförs elprovfisken och undersökningar av påväxtalger/kiselalger. Noterbart är att resultat från de kemiska och biologiska undersökningarna används som underlag vid exempelvis statusbedömningar och naturvärdesbedömningar (se kapitel 8 och 9). Som en del av arbetet med den föreliggande förvaltningsplanen genomfördes år 2013 ett standardiserat nätprovfiske samt en översiktlig makrofytinventering sommaren 2014. Ytterligare ett antal undersökningar har genomförts i olika sammanhang. 1985 till 1986 genomfördes en undersökning av vattenkvaliteten, sediment, fauna och flora i Övre Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1987). Aktörer var bl. a Ulricehamns kommun och Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Målsättningen var att beskriva sjöarnas dåvarande status, eventuella förändringar under de senaste decennierna samt att bedöma sjöarnas framtida utveckling. Tabell 14. Kända limnologiska undersökningar. Undersökning Lokal Tid Program/Motiv* Bottenfauna Övre Åsunden, profundal 1989-2012 SRK Bottenfauna Övre Åsunden, sublitoral 1996-2012 SRK Bottenfauna Övre Åsunden 1985-1986 INV Bottenfauna Ätran, Vist kyrka 1989-2012 SRK Djurplankton Övre Åsunden 1970- tidigt 80-tal SRK Djurplankton Övre Åsunden 1985-1986 Enskild undersökning Elprovfiske Alhammarån, Ned Ågården 1994 INV Elprovfiske Alhammarån, Alhammar 1982, 1990, 1994 INV (-82,-90), MÖV (-94) Elprovfiske Brunnsbäcken, Gästgivaregården 1990, 1994, 2010 INV (-90), MÖV (-94), RV 40 (-10) Elprovfiske Brunnsbäcken, Ned sammanflöde 2010 RV 40 Elprovfiske Bäck från Snipesjön, Nedan fallet 2010 RV 40 Elprovfiske Bäck från Ubbarp 2010 RV 40 Elprovfiske Källebackabäcken, Storegården 1990 INV Elprovfiske Kärebäcken, 500 m NNO Toragård 2000 Projekt Åsundenöring Elprovfiske Pineboån, Kyrkan 1990, 1994, 2010, 2012 INV (-90), MÖV (-94, -10, -12) Elprovfiske Silebäcken, 1 km O Övre Vång 2000 Projekt Åsundenöring 50 Elprovfiske Säckebäcken, Ned trummynningen 2010 RV 40 Elprovfiske Säckebäcken, ONO Törestorp 2010 RV 40 Elprovfiske Tattarån, Såget 2000 Projekt Åsundenöring Elprovfiske Ätran, Sågen vid Vist 1982 INV Elprovfiske Ätran, Bro vid Nybygget 1982 INV Elprovfiske Ätran, Timmele kvarn 1982 INV Elprovfiske Ätran, Timmele färgeri 1982 INV Elprovfiske Ätran, Plate såg 1982 INV Elprovfiske Örlidbäcken, Örlid 2000 Projekt Åsundenöring Makrofyter Åsunden 1951 Makrofyter Övre Åsunden, Prångenområdet 1985 Makrofyter Övre Åsunden 1985-1986 Enskild undersökning Makrofyter Övre Åsunden 2014 Förvaltningsplan Nätprovfiske Övre Åsunden 2013 Förvaltningsplan Nätprovfiske Övre Åsunden 1981 Inventering Nätprovfiske Övre Åsunden 1965 Mål A 53/1963 Påväxt/Kiselalger Pineboån, Hagen 2010, 2012 RMÖ Påväxt/Kiselalger Pineboån, järnvägsbron 2013 SRK Påväxt/Kiselalger Ätran, Vist kyrka 2013 SRK Växtplankton Övre Åsunden, pelagialt 1990-2013 SRK Växtplankton Övre Åsunden 1985-1986 INV * INV=inventering, MÖV=miljöövervakning, RMÖ=regional miljöövervakning, RV 40=studier relaterade till anläggandet av riksväg 40, SRK=samordnad recipientkontroll 7.1 Bottenfauna Undersökningar inom SRK Som en del av den samordnade recipientkontrollen i Ätran utförs undersökningar av bottenfauna i Åsunden och i Ätran vid Vist kyrka. I Åsunden tas prover från profundal- respektive sublitoralzonen, vilket förenklat översatt innebär djupbotten- respektive grundbottenzon. För information kring bedömningen av den ekologiska statusen av Åsunden med avseende på bottenfauna, se kapitel 9. Åsunden, profundal Bottenfaunan inom ”djupbottenzonen” har undersökts årligen mellan 1989 och 2012. Nästa provtagning sker under 2014 och därefter vart tredje år. Lokalen för provtagningarna ligger inom sjöns djupaste område och är belägen ungefärligen i höjd med Sjögunnarsbo, cirka 300 meter från stranden, på ett djup av 40,5 meter. Under åren har såväl tåliga som måttligt känsliga arter förekommit och antalet taxa liksom individtätheten har varierat en del. Sjön har ändå bedömts som måttligt näringsrik under hela undersökningsperioden baserat på bottenfaunan på denna station. Från och med 2008 bedöms statusen med avseende på eutrofiering (övergödning), vilken har klassats som god samtliga år utom 2010 (då den sattes till hög). År 2012 gränsade statusen till hög. Statusen med avseende på annan påverkan bedömdes samma år till hög. Syreförhållandena i bottenvattnet har bedömts som måttliga alla år utom 1996. Observera att inga bedömningar av närings- eller syretillstånd gjordes mellan åren 1989 och 1993 (ALcontrol AB, 2012). 51 Den senaste undersökningen uppvisade ett måttligt artantal (9) men en mycket hög individtäthet. Förekommande artgrupper utgjordes av fåborstmaskar (Oligochaeta) och tvåvingar (Diptera). Inga ovanliga arter noterades. Åsunden, sublitoral Bottenfaunan inom ”grundbottenzonen” har undersökts årligen mellan 1996 och 2012. Lokalen för provtagningarna är belägen i höjd med Kårdamm, cirka 100 meter från stranden på ett djup av 7,5 meter. Förhållandena har under åren varit relativt stabila även om individtätheten och värdena gällande näringsämnesbelastning och syrgashalt har varierat en del. Bedömningen av bottenfaunans sammansättning har indikerat måttligt näringsrika förhållanden under hela undersökningsperioden. Från och med 2008 bedöms statusen med avseende på eutrofiering (övergödning), vilken har varierat mellan god och hög, senast (2012) hög. Även statusen med avseende på annan påverkan bedömdes samma år till hög. Tecken finns som tyder på en minskad eutrofieringspåverkan under 2000-talet. Bottenvattnet har vidare bedömts som alltifrån ”måttligt syrerikt” till ”syrerikt eller måttligt syrerikt”. Sedan 2008 har tillståndet bedömts som syrerikt (ALcontrol AB, 2012). Den senaste undersökningen uppvisade ett mycket högt artantal (26) och en hög individtäthet. Förekommande artgrupper utgjordes av rundmaskar (Nemata), fåborstmaskar (Oligochaeta), musslor (Bivalvia), sötvattenskvalster (Acari), nattsländor (Trichoptera), dagsländor (Ephemeroptera), skinnbaggar (Hemiptera), snäckor (Gastropoda) och tvåvingar (Diptera). Inga ovanliga arter noterades. Ätran, Vist kyrka Bottenfaunan i Ätran, lokal ”Vist Kyrka”, har undersökts sedan 1989. Mellan 2004 och 2012 gjordes årliga undersökningar, däremot undersöktes lokalen inte 2013. Provtagningslokalen ligger i ett tillflöde till Ätran, cirka 100 meter uppströms inloppet i ån, relativt nära Vist kyrka. Antal taxa har varierat under åren, vilket eventuellt kan bero på att lokalen är svårprovtagen. Bedömningarna av näringsämnespåverkan har likaså varierat, mellan betydlig och obetydlig påverkan, det senare sedan 1999. Statusen med avseende på eutrofiering har sedan starten 2008 bedömts som god, dock avvek expertbedömningen från Naturvårdsverkets klassning vid senaste tillfället (2012) (hög). Statusen med avseende på annan påverkan bedömdes även 2012, till hög. Surhetsklass bedömdes samma år till nära neutral (ALcontrol AB, 2012). Den senaste undersökningen uppvisade ett mycket högt artantal (58) men en måttligt hög individtäthet. Förekommande artgrupper utgjordes av virvelmaskar (Tubellaria), fåborstmaskar (Oligochaeta), iglar (Hirudinea), märlkräftor (Amphipoda), gråsuggor (Isopoda), sötvattenskvalster (Acari), trollsländor (Odonata), dagsländor (Ephemeroptera), bäcksländor (Plecoptera), sävsländor (Megaloptera), nattsländor (Trichoptera), skinnbaggar (Hemiptera), skalbaggar (Coleoptera), tvåvingar (Diptera), musslor (Bivalvia) och snäckor (Gastropoda). Naturvärdena bedömdes som mycket höga baserat på förekomst av sex ovanliga arter tillsammans med ett mycket högt artantal och hög diversitet. De ovanliga arterna bestod av Gammarus lacustris (Amphipoda), Calopteryx splendens (Odonata), Capnia bifrons (Plecoptera), Brachycentrus subnubilis, Notidobia ciliaris (Trichoptera) samt Valvata cristata (Gastropoda). Undersökning 1985, Åsundens profundal Som en del av den undersökning som genomfördes 1985 i bl. a Övre Åsunden, togs prover av bottenfauna från slumpmässigt utvalda punkter över hela sjöns djupbottnar. Faunan dominerades antalsmässigt av fjädermyggor (Chironomidae), fåborstmaskar (Oligochaeta) och små kräftdjur (Crustacea). Bland fjädermyggorna påträffades såväl arter med relativt höga näringskrav som arter som tyder på näringsfattigare förhållanden. Artantalet av fjädermyggorna ansågs som jämförelsevis högt. Slutsatsen var att bottenfaunan var typisk för relativt näringsfattiga sjöar. Noterbart är att beräkning med hjälp av ett trofiindex visade på måttligt näringsrika förhållanden (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, meddelande 1987:13). 52 Jämförelser mellan undersökningarna Jämförelser mellan undersökningar inom SRK och undersökningen 1985, liksom mellan de tidigaste och senare undersökningarna inom SRK, är inte särskilt optimala. Metodikerna skiljer sig på väsentliga sätt, gällande antal provpunkter och/eller tidpunkter för provtagningarna. Faktaruta. Bottenfauna Bottenfauna avser de djur som lever vid bottnen, främst insektslarver, kräftdjur, maskar, musslor och snäckor. Bottenfaunan är en viktig födoresurs för fisken i sjön, men spelar även en viktig roll i nedbrytningen av organiskt material. En mängd arter är viktiga för bedömning av påverkan av näringsämnen, försurning, giftiga metaller och organiska föroreningar. Undersökningar av bottenfaunan ger en samlad bild av påverkan av olika faktorer under lång tid liksom en bild av påverkan vid före- och eftersituationer. 7.2 Djurplankton Undersökning 1985, Åsunden Som en del av den undersökning som genomfördes 1985-1986 i bl. a Övre Åsunden, togs prover av djurplankton inom djupintervallet 0-20 meter, från två punkter, vid 6 tillfällen under vår till höst år 1985. Förekommande artgrupper i Övre Åsunden bestod av hjuldjur (Rotatoria) och kräftdjur (Crustacea). Kräftdjur omfattar de två stora grupperna hinnkräftor (Cladocera) och hoppkräftor (Copepoda). Totala antalet arter var 30; 14 inom gruppen hjuldjur och 16 inom gruppen kräftdjur. Fördelningen mellan hjuldjur och kräftdjur var 60 respektive 40 procent. Utifrån analyserna av resultaten gjordes ett antal bedömningar. Artantalet för kräftdjur bedömdes som normalt eller något högt, som en konsekvens av Övre Åsundens relativt sett höga näringsstatus. Även analyser av vissa enskilda arter av hoppkräftor kunde tydas som tecken på näringsrikare förhållanden. Fiskens reproduktion bedömdes som god och betningstrycket som förhållandevis stort, vilket kan förklaras med att sjön hyser många fiskarter varav flera specialiserade planktonätare. En annan indikation på högre betningstryck från fisk är en låg medelstorlek hos planktonarter, vilket stämde bra på Övre Åsundens Bosmina-population (hinnkräftor). Fisk äter så stora bytesdjur som möjligt, och ett stort betningstryck från fisk reducerar tydligt medelstorleken hos en bytesart. Den sammanfattande slutsatsen var att Övre Åsundens djurplanktonsammansättning kunde karakteriseras som typisk för en relativt näringsrik sjö med en rik fiskfauna. Tilläggas kan att Yttre Åsunden endast skiljde sig obetydligt från Övre Åsunden. Faktaruta. Djurplankton Med djurplankton menas de mikroskopiska djur som lever i den öppna vattenmassan i en sjö (eller i havet) och likt växtplankton har en begränsad förmåga att förflytta sig. Djurplankton är länken mellan växtplankton och högre trofiska nivåer som t.ex. fisk, och har därför ofta en nyckelroll i akvatiska näringskedjor. Sammansättningen av djurplanktonsamhället varierar beroende på många faktorer så som vattnets kemi, fiskfaunans och växtplanktonens sammansättning, och årstider. Fiskens ”betning” av djurplanktonen påverkar till stora delar sammansättningen, vilket indirekt även påverkar växtplanktonsamhället. Genom att djurplankton reagerar snabbt på miljöförändringar kan undersökningar av dem påvisa försurning, övergödning, metallbelastning och förekomst av (övriga) gifter. 53 7.3 Elprovfisken Faktaruta. Standardiserat elprovfiske Standardiserade elprovfisken är en utbredd undersökningsmetod för fisk i rinnande vatten som upplyser om arförekomst, beståndstäthet och åldersstruktur samt ger information om beståndens utveckling över tid. Elfiskets betydelse för att undersöka fiskfaunan och påvisa miljöstörningar är betydlig och metoden utgör ett mycket viktigt undersökningsredskap vid alla verksamheter i rinnande vatten. Som indikatorart inom kalkeffektuppföljningen används i första hand öring eftersom dess levnadssätt och relativt stationära beteende underlättar uppföljningar som ger en bild av artens beståndsutveckling. En fördel är även att öringens lekperiod infaller under hösten vilket innebär att rommen är exponerad för påverkan fram till kläckningen i april-maj. Bedömningen av försurningspåverkan grundas därför vanligen på en sammanvägning av tätheten öringårsungar och beståndets utveckling över tid. Det finns indikationer på att ”elektrofiskeundersökningar” utförts i Ätran redan 1965, genom fiskerikonsulenten Sune Sanders försorg. Inga resultat har dock lokaliserats från dessa elfisken. De första elfisken där resultaten är kända, genomfördes av Fiskeriverkets Utredningskontor 1982 då de undersökte Ätrans huvudfåra på ett flertal lokaler samt på en lokal i nedre delen av Alhammarån. Totalt sett har ett stort antal lokaler elfiskats genom åren, men majoriteten har endast undersökts vid ett tillfälle (se Tabell 15). Elprovfiske Tidsserieanalyser kan i väsentliga drag inte göras eftersom endast tre lokaler har prov-fiskats mer än en gång, Alhammarån (lokal Alhammar), Brunnsbäcken (lokal Gästgivare-gården) och Pineboån (lokal Kyrkan). Den tidsmässiga oregelbundenheten mellan elfisketillfällena medför emellertid att öringbeståndens utveckling över tid inte är fullständig. Under senare år har Pinebobäcken elfiskats i Länsstyrelsens i Västra Götalands regi och vissa vattendrag, däribland Brunnsbäcken, elfiskades inom ramen för förundersökningen inför anläggandet av riksväg 40. För övriga vattendrag saknas kunskap om öringbeståndens status idag. Öring har fångats i samtliga vattendrag frånsett Alhammarån och bäcken från Snipesjön, samt på vissa lokaler i övriga vattendrag. Noterbart är att bäckröding fångades i övre delen av Alhammarån uppströms Lillesjön, i Källebackabäcken och i bäcken från Ubbarp. Förutom dessa arter har elritsa, gädda, abborre, lake, mört och braxen fångats. Av särskilt intresse är elfisket i Pineboån samt elfiskena i nedre Brunnsbäcken. Resultatet i Pineboån 1994 visar på mycket höga tätheter av öring, i kontrast till de måttliga öringtätheter som noterats vid övriga provfisken. Den höga öringtätheten kan vara en effekt av att uppvandrande öring kunnat passera vägtrumman under väg 157 hösten 1993 som en följd av den stenutläggning som Vägverket gjorde samma år. Det är möjligt att öringtätheterna resterande år är ett resultat av att trumman inte varit passerbar. I Brunnsbäcken visade elfiskena åren 1990 och 1994 mycket höga tätheter av öringungar, men hade vid provfisket 2010 sjunkit dramatiskt. De höga tätheterna av årsungar 1990 och 1994, i kombination en åldersfördelning bestående av övervägande del årsungar, är ett tecken på att Brunnsbäcken var ett reproduktionsområde för den sjövandrande öringen i Åsunden. Orsaken till de betydligt lägre öringtätheterna 2010 är okänd, men kan bero på att denilrännan i nedre Brunnsbäcken inte varit passerbar. 54 Av visst intresse är även elfiskena i Ätrans huvudfåra samt i de biflöden som mynnar mellan dammarna. Fiskeriverkets elfisken kunde 1982 konstatera förekomst av öring i anslutning till både Vistafors, Timmele och Plate i Ätrans huvudfåra. Vid Timmele och Plate fångades även årsungar av öring som visade på rekrytering. 2 Tabell 15. Elprovfiskeresultat. Täthet anges i antal/100 m . Koordinater (Sweref) Fiskedatum Täthet 0+ Täthet >0+ Ned Ågården 6399554 - 401015 1994-07-12 0 0 Bäc, el, gä Alhammarbäck Alhammar 6399826 - 402911 1982-07-15 0 0 Abb, flk, la, mö Alhammarbäck Alhammar 6399826 - 402911 1990-10-24 0 0 La Alhammarbäck Alhammar 6399826 - 402911 1994-07-12 0 0 Abb, gä, la, sgk Brunnsbäcken Gästgivaregården 6407481 - 403569 1990-10-24 155,6 132,4 - Brunnsbäcken Gästgivaregården 6407481 - 403569 1994-07-12 920,8 101,8 El Brunnsbäcken Gästgivaregården 6407503 - 403572 2010-09-09 47,9 17,8 El, sgk Brunnsbäcken Ned sammanflöde 6407623 - 402671 2010-09-09 15,4 18,9 El, sgk Bäck fr Snipesjön Nedan fallet 6409031 - 405093 2010-09-09 0 0 El, gä Bäck fr Ubbarp Uppströms väg 46 6407860 - 406076 2010-05-14 0 8,1 Bäc Källebackabäck Storegården 6400512 - 405951 1990-10-24 0 3,0 Bäc, el Kärebäcken 500 m NNO Toragård 6417423 - 408338 2000-09-18 0 5,7 El, gä Pineboån Kyrkan 6401210 - 405823 1990-10-24 4,7 22,4 - Pineboån Kyrkan 6401210 - 405823 1994-07-12 223,6 208,4 El Pineboån Kyrkan 6401210 - 405823 2010-08-12 27,1 2,4 La Pineboån Kyrkan 6401210 - 405823 2012-08-03 12,1 7,8 Abb. la, sgk Silebäcken 1 km O Övre Vång 6417646 – 407806 2000-09-19 64,8 46,8 El Säckebäcken Ned trummynningen 6407682 - 403005 2010-09-09 20,2 13,8 El, sgk Säckebäcken ONO Törestorp Okänd 2010-05-14 0 0 - Tattarån Såget 6411295 – 409091 2000-09-19 5,3 50,7 - Ätran Sågen vid Vist 6409086 – 405789 1982-07-15 0 24,2 Abb, br, el, mö Ätran Bro vid Nybygget 6411567 – 406769 1982-07-15 0 3,6 El Ätran Timmele kvarn 6412968 – 406902 1982-07-15 4,2 5,4 Br, bäc, el, gä, la Ätran Timmele Färgeri 6413570 - 407145 1982-07-15 0 0 Ätran Plate såg 6416970 - 407254 1982-07-15 6,2 9,1 El, flk, gä, la, mö Örlidbäcken Örlid 6414917 - 407758 2000-09-18 21,0 65,6 El, gä Vattendrag Lokal Alhammarbäck Övriga arter El, flk, mö Förkortningar: abb=abborre, br=braxen, bäc=bäckröding, el=elritsa, flk=flodkräfta, gä=gädda, la=lake, mö=mört, sgk=signalkräfta 55 7.4 Intervjuundersökningar I samband med förestående förhandlingar i Mål A53/1963, vad gällde ersättning för oförutsedda skador till följd av Åsundens reglering, genomförde fiskerikonsulenten Sune Sander 1965 en blandad undersökning med målet att få en bild av fisk- och kräftbeståndet förändring sedan korttidsregleringen av sjön startade 1941. Bristen på uppgifter rörande fiskbeståndets sammansättning och fångstuttaget grundades undersökningen på dels intervjuuppgifter, dels fångstrapporter som delats ut till fritidsfiskare. Som ett komplement till dessa genomförde Sune Sander ett nätprovfiske våren 1965 (se punkt 7.6). Sander gjorde ett stort antal, cirka 180, personliga besök hos personer som nyttjade fisket i Åsunden. Av dessa var cirka 130 sakägare i målet. Fångstrapporter delades ut till samtliga fiskevårdsföreningar, sportfiskeklubbar och ett antal enskilda personer. Genom annonsering önskade man få en större uppslutning från allmänheten kring fiskerapporteringen. Insatserna ledde till att 40 personer sände in uppgifter om fångstresultat. Resultatet från intervjuerna visade att det var omöjligt att erhålla tillräckligt med säkra uppgifter, vad gäller fisket, från tiden före sjöns reglering. I stället lades fokus på att få fram en avkastningssiffra för 1964 års fångster. Beträffande kräftfisket kunde de intervjuade på ett bättre sätt redogöra för sina fångster. Orsaken till detta var enligt Sander att många av de tillfrågade endast ägnade sig åt kräftfiske, men även att kräftfisket endast bedrevs under en kort säsong. Resultatet från undersökningarna är diversa och berör ett stort antal områden. Av denna anledning redovisas Sanders uppgifter under de punkter som informationen främst berör. 7.5 Makrofyter Makrofytundersökningar har företagits vid tre tillfällen I Övre Åsunden, varav två undersökningar gjordes 1985, dels i samband med en övergripande limnologisk undersökning av Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön, dels en koncentrerad undersökning av Prångenområdet. I samband med utarbetandet av föreliggande förvaltningsplan gjordes därefter en översiktlig undersökning i augusti 2014. Prångenundersökningen har inte kunnat lokaliseras och resultatet från denna är följaktligen okänt. En rad andra källor nämner både artförekomst och vegetationsutbredning, men härstamningen till dessa uppgifter är ofta oklar. Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön, en limnologisk undersökning 1985 Som en del av den enskilda undersökning som genomfördes 1985-1986, gjordes i augusti 1986 en mycket översiktlig kartering av den högre vegetationen runt Övre Åsundens grundområden. Notera att begreppet ”högre vegetation” fortsättningsvis ersätts av begreppet ”makrofyter”. Syftet med karteringen var att kartlägga vattenöverståndarnas (övervattensväxternas) utbredning i sjön samt beståndens täthet i de olika områdena, i synnerhet med avseende på bladvass. Övriga typer av makrofyter uteslöts helt i undersökningen. Av resultaten framgick att den klart dominerande vattenöverståndaren i Övre Åsunden var bladvass (Phragmites australis), vilken förekom mycket spritt och i bestånd av varierande täthet. Täta bestånd noterades bitvis utmed sjöns hela strandlinje, möjligen med undantag för den nordligaste delen. Större täta bestånd förekom längs västsidan och i söder, vid exempelvis Store Rör, mellan Alhammars grottor och Alhammars nabb samt Ruggebo. Längs ostsidans mellersta och sydligaste del märktes de tätaste bestånden kring Marbäcksviken och Ramnö. Övriga noterade arter var säv (Schoenoplectus lacustris), vattenpilört (Polygonium amphibium), gul Notblomster näckros (Nuphar lutea), sjöfräken (Equisetum fluviatile), jättegröe (Glyceria maxima) och kaveldun (Typha sp.). Bland dessa arter var säv den mest spridda med bestånd både utmed ost- och västsidan. Resterande arter tycks ha haft en relativt sparsam utbredning. Av särskilt intresse är att jättegröe, kaveldun och täta vassbestånd indikerar näringsrika förhållanden. För bladvass gäller dock näringstillståndet i sedimentet, inte vattenmassan. Gällande bedömning av näringstillståndet i övre Åsundens grundområden visar resultaten på inslag av såväl god som lägre näringstillgång. Utförarna av undersökningen ser en tydlig koppling mellan lokala skillnader och 56 utsläpp från avlopp, markläckage från odlingsmarker m.m. Mot den bakgrunden är det förväntat att några av de tätare bladvassbestånden observerades utanför stugområden, liksom att jättegröe växte vid Ulricehamns reningsverk och kaveldun i Fästeredssund. Utförarna jämför även resultaten med den beskrivning som Gillberg gör i sin artikel om Åsunden, i tidskriften ”Västergötlands natur” år 1951. Gillberg klassificerar där Åsunden som ”medeloligotrof” (relativt näringsfattig). Vidare återger han en bild av att bladvass förekom sällsynt utmed stränderna medan säv däremot var välspridd. Därmed kunde det konstateras att utbredningen av vass hade ökat avsevärt mellan 1950 och 1985. Översiktlig makrofytinventering 2014 Som en del i arbetet med föreliggande förvaltningsplan genomförde undertecknad en makrofytinventering i Övre Åsunden, i slutet på augusti 2014. Inventeringen var mycket översiktlig och begränsad till den sydligaste delen av sjön. Den geografiska omfattningen var stränderna mellan ”utloppen” (till Yttre Åsunden) och Tvärö på västsidan och Yttre Sandslätt på östsidan. Inventeringen skedde från båt i klar väderlek. Krattning av sandigdyiga bottnar utfördes på några platser mellan Tvärö och Ruggebo. Liksom vid undersökningen från 1985 var den klart dominerande vattenöverståndaren bladvass, vilken förekom i stort sett längs hela den studerade strandlinjen. Beståndens täthet och utbredning varierade, från utbredda och relativt täta i vikarna, till smala, lite glesare bestånd på övriga platser. Störst bestånd växte längs den västra obebyggda sidan av Fästeredssund, i Ruggeboviken, mellan Tvärö och fastlandet, och utmed Björkholmen. Bestånd av sjösäv förekom relativt spritt tillsammans med vassen. Övriga noterade arter var vattenskräppa (Rumex hydrolapathum), vattenpilört, gul näckros, sjöfräken, hårslinga (Myriophyllum alterniflorum), smal vattenpest (Elodea nuttallii), ålnate (Potamogeton perfoliatus), grovnate (Potamogeton lucens) och gropnate/trubbnate (artbestämningen osäker). Av vattenlevande mossor påträffades näckmossa (Fontinalis dalecarlica). Bottnarna (mjukbottnar) inom den krattade strandzonen föreföll ömsom närmast vegetationslösa, ömsom rikligt beväxta med ålnate, hårslinga, vattenpest och grovnate. Bestånd av vattenskräppa märktes endast vid bron mellan Övre och Yttre Åsunden, tillsammans med tät vass. Vattenpilört förekom i större bestånd på ett flertal platser medan gul näckros syntes mer sällan. Smal vattenpest är en invasiv art som i vissa fall har en så pass negativ påverkan på den limniska miljön att den måste bekämpas. Sedan några år är arten etablerad i Åsunden och orsakar lokalt en del problem. Enligt Peter Wredin upptäcktes den i början av 2000-talet. Den växte till explosionsartat men efter några år minskade beståndet för att sedan ha varierat i täthet. Faktaruta. Smal vattenpest Smal vattenpest fördes sannolikt in från Nordamerika till Europa under 1900-talet och har spridits i svenska vatten från akvarier och botaniska trädgårdar. Arten är fortfarande betydligt mer sällsynt än vanlig vattenpest, men tycks nu få allt större spridning och även konkurrera ut den vanliga vattenpesten. Den sprider sig vegetativt genom att bitar av växten slår rot, i företrädesvis kalk- och näringsrika vatten och sediment där den snabbt bildar täta bestånd som sträcker sig ända upp till vattenytan. I näringsrika vatten är smal vattenpest oerhört konkurrensstark och kan helt tränga ut såväl andra växtarter som djurarter. Dels förhindrar beståndens täta växtmassa att solljuset tränger ner i vattnet och förändrar därigenom miljön, dels förändrar de näringsförhållandena i vattnet då stora mängder biomassa bryts ner och ökar på eutrofieringen. Täta bestånd orsakar dessutom stora problem för båttrafik, fiske, badliv m.m. De lagliga metoder som används för bekämpning av vattenväxter är manuellt upptag, slåtter, täckning, rotorkultivation och halmutläggning. Notera att innan åtgärder genomförs mot invasiva främmande vattenväxter, bör samråd med länsstyrelsen ske. 57 Uppgifter om Övre Åsundens vegetation i andra källor Det kan påpekas att det förekommer uppgifter om ytterligare arter, och vegetationens utbredning, i andra källor. Sune Sander gör 1965 en kort kommentar om vegetationsutbredningen då han menar att den ”får betecknas som sparsam i norra delen av sjön, medan den i den södra delen ökar med vad djupförhållandena tillåter”. En översiktlig beskrivning av vattenvegetationen görs 1976 av Länsstyrelsen i Älvsborgs län, där det framgår att det på de ofta flacka stränderna gör att det på de flesta ställen finns åtminstone någon vass, samt att vassarna är mycket breda och täta i vissa vikar. Bladvassen dominerar, men kring bladvassruggarna växer ofta sjösäv i täta bestånd och utanför vassbältet kan flytbladsväxter som t.ex. gul näckros, gäddnate (Potamogeton natans) och vattenpilört förekomma. Smalbladigt kaveldun (Typha augustifolia) är beståndsbildande på några ställen, t.ex. i Fästeredssund och i norra delen av sjön växer tämligen mycket jättegröe. Grundområden är ofta tätt överväxta med sjöfräken. I rapporten anges att vassarna brett ut sig kraftigt under senare år. Arne Johlander refererar i sin provfiskeutvärdering (1982) till en tidigare kartering, möjligen den naturinventering som beskrivs ovan, som visar att ca 160 hektar av Åsundens yta är vassbevuxen. I Naturvårdsprogrammet för Ulricehamn (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1985) anges att vegetationen är sparsam, men att det på vissa ställen förekommer mäktiga vassbälten. I programmet nämns förekomst av smalkaveldun, ålnate, gräsnate och grovnate, varav ålnate och grovnate påträffades även vid den översiktliga makrofytinventeringen 2014. Vad gäller gräsnate (Potamogeton gramineus) utgör naturvårdsprogrammet den enda kända referensen. Gräsnate anses vara en indikator på oligotrofa näsringsförhållanden. Grovnate Uppgifter om den rödlistade bandnaten (Potamogeton compressus) (NT), finns t.ex. i en av Länsstyrelsens databaser och i Länsstyrelsen i Älvsborgs läns rapport 1989:9. I Artportalen finns en uppgift från 1997 om krusnate (Potamogeton crispus) vid Tvärön, där den anges växa tillsammans med grovnate och ålnate, två arter som sågs växa rikligt på platsen även vid inventeringen 2014. Krusnate anses som ganska sällsynt men är inte rödlistad som bandnate. Båda arterna växer framförallt i näringsrika sjöar. Faktaruta. Makrofyter Makrofyter är makroskopiska (”storvuxna”) vattenväxter som växer i eller nära vattnet inom sjöarnas grundområden. Många arter har förmågan att leva såväl helt under vattenytan som på fuktiga stränder. Andra arter kan enbart existera i en typ av miljö. Makrofyter delas bl. a in i typerna undervattensväxter, övervattensväxter, flytbladsväxter och fritt flytande växter. Växtsamhällenas sammansättning styrs av solljus, näringsstatus och bottensubstratets beskaffenhet. Makrofyter har en betydande roll i ett sjöekosystem, genom att stå för en del av primärproduktionen, utgöra skydd, substrat och föda. Växtsamhällena är även viktiga för cirkulationen av näringsämnen. Inventering av makrofyter ger information om förekommande naturvärden och miljöpåverkan. Genom en övervakning får man en bild av såväl negativa som positiva förändringar, som exempelvis försvinnande av arter och minskad eller ökad eutrofiering. 58 7.6 Nätprovfisken 7.6.1 Nätprovfiskena 1965 och 1981 Våren 1965 utfördes det första nätprovfisket i Åsunden. Provfisket ingick som en del i en undersökning att utröna förändringar hos fiskbeståndet som en följd av Åsundens reglering (Mål A 53/1963), rörande ersättning för oförutsedda skador (se kapitel 12). Eftersom det saknades äldre provfisken eller andra typer av biologiska undersökningar baserades kartläggningen av fiskeskadorna i första hand på intervjuuppgifter och fiskerapporter. Provfisket var ett komplement till intervjuer och fiskerapporten och syftade främst till att ge en bild av det dåvarande fiskbeståndet, tillgången på fisk och eventuella fiskesvårigheter (Sander, 1965). Initialt var tre provfisken planerade, vardera vår, sommar och höst, men undersökningen avbröts efter att det inledande vårprovfisket genomförts i månadsskiftet april-maj 1965 (Sander, 1965; Johlander, 1981). Orsaken till avbrottet var att målet rörande oförutsedda skador lades vilande i avvaktan på förlikning. Ett uppföljande provfiske genomfördes 1981 med syftet att få en översiktlig bild av fiskbeståndet i sjön. Resultaten från provfisket skulle ligga till grund för ”utrönande av vilka fiskevårdsåtgärder som måste komma till utförande för sjöarna samt som underlag för bedömande av eventuella nödvändigheten av att ett fiskevårdsområde bör komma till stånd” (Sander 1981). Provfisket genomfördes på motsvarande sätt som 1965, d.v.s. med samma utrustning och metodik. Tidpunkten för genomförandet skiljde sig emellertid åt då provfisket 1981 genomfördes under sommaren, i månadsskiftet juli-augusti. Fångstuppgifter Exakta fångstuppgifter från provfiskena 1965 och 1981 saknas. Sander anger dock i ett yttrande att totalfångsten fördelade sig enligt följande; gädda 11,3 %, abborre 16,0 %, gös 7,4 %, lake 0,7 %, mört 53,4 %, braxen 8,7 % och sutare 1,7 %. Utöver dessa fångades öring, regnbåge, siklöja, gers, sarv och benlöja. De sistnämnda arterna uppnådde var för sig inte en procent av fångsten. Det framgår inte tydligt om Sander avsåg viktprocent, men med tanke på bland annat gäddans höga andel är detta sannolikt. Samma arter fångades vid provfiskena 1981 och 1965, men fördelningen mellan de olika arterna är osäker då de enda tillgängliga uppgifterna härrör från ett diagram. Den dominerande arten 1981 var mört med drygt 40 % av fångstvikten, följd av abborre med cirka 30 % av vikten. Övriga arter fördelade sig ungefär enligt följande; gös 15 %, gädda 3 %, braxen 5 % och sarv 5 %. Övriga arter utgjorde en mycket liten andel av biomassan. Sammantaget visar provfiskena på tydliga differenser mellan åren. Andelen vitfisk sjönk markant samtidigt som gös och abborre ökade. Viktigt att tänka på i sammanhanget är dock den tidsmässiga differensen mellan fisketillfällena. Eftersom provfisket 1965 under våren är det inte osannolikt att resultatet påverkats av lekande vitfisk vilket i så fall kan ha lett till en överskattning av vitfiskbeståndet. Värt att notera är att de pelagiska fisken som gjordes inte täckte in hela vattenpelaren utan endast placerades i sjöns absoluta ytvatten. Detta innebär att siklöjans huvudsakliga uppehållsplats inte undersöktes och att artens andel av fiskbiomassan därför underskattades. Av visst intresse är den kraftigt minskade fångsten av gers mellan 1965 och 1981. Johlander nämner försämrade syreförhållanden vid botten som möjlig orsak. Utöver Johlanders hypotes kan det inte uteslutas att ökad predation från gös bidragit till ett minskande bestånd av gers. Som en del av undersökningen 1965 gjordes en åldersanalys på elva gösar. Sötvattenslaboratoriet genomfördes åldersanalysen och utförde en tillbakaräkning. Resultatet från tillbakaräkningen redovisas i en jämförelse med ett antal andra sjöar i kapitel 10.1.3. 59 Åtgärdsförslag 1981 Som nämnts ovan syftade resultaten från provfisket 1981 till att leda fram till förslag på fiskevårdande åtgärder i Åsunden. Åtgärdsförslagen var inriktade på dels vård och bevarande av ett produktivt fiskbestånd (med fokus på de attraktivaste arterna), dels att på ett bättre sätt tillgängliggöra fiskemöjligheterna för fiskerättsinnehavare och allmänheten. Förslagen som togs upp i rapporten beskrivs kortfattat i det följande. Skydd mot miljöförstörande utsläpp till sjön. Bildande av fiskevårdsområde Visst skydd för gösen a) Skydd mot ett för hårt fisketryck b) Minskad konkurrens från andra fiskarter Vegetationsbekämpning Gynnande av kräftbeståndet Förstärkning av öringbeståndet Bildande av fiskevårdsområde för hela sjön Information mm kring fiskemöjligheterna Fisketillsyn Serviceanläggning med t.ex. båtuthyrning 7.6.2 Nätprovfisket 2013 Provfisket 2013 genomfördes inom ramen för utarbetandet av föreliggande Utvecklings- och förvaltningsplan för Åsunden. Till skillnad mot provfiskena 1965 och 1981 utfördes nätprovfisket enligt den nu gällande standardiserade metodiken för nätprovfiske i sjöar (Undersökningstyp Provfiske i sjöar, vers 1:3, 2013-04-11). Nätprovfiske Vid provfisket fångades abborre, mört, braxen, gers, gös, lake, sarv, siklöja, sutare, benlöja och öring. Dessutom lossnade en gädda i samband med vittjning. Resultatet visar att abborre är den dominerande fiskarten, både vad gäller antal och vikt i fångsten. Artfördelningen i fångsten framgår av nedanstående figur 2. Provfisket påvisar en fungerande reproduktion för de flesta arterna, frånsett att beståndet av siklöja synes vara svagt och reproduktionen dålig. Avvikande resultat från det förväntade kan noteras även vad gäller gös. Provfisket indikerade att större gös i första hand uppehöll sig i sjöns strandzon på mellan 2-4 meters djup, inte i sjöns pelagial. Tänkbara förklaringar är födobrist i pelagialen, t.ex. som ett resultat av ett svagt bestånd av siklöja, alternativt en relativ syrebrist på djup understigande 10 meter. På 10 meters djup uppgick syrehalten till 5,6 ppm/liter och sjunker därefter till drygt 4 ppm/liter. Gösens känslighet för låg syrehalt kan ha inneburit att den inte uppehöll sig på djup under 9 meter. Provfisket påvisade även en svag rekrytering av årsungar 2013. Den bakomliggande orsaken till detta är okänd, men potentiella faktorer belyses i kapitel 10.1.3. Jämfört med de tidigare provfiskena har andelen vitfisk minskat tydligt. Antas detta, trots de olika metodikerna som använts, vara korrekt, innebär det en tydlig förändring av artsammansättningen i Åsunden. Eftersom en hög andel vitfisk indikerar eutrofiering, bör resultatet i så fall tolkas som att näringsbelastningen minskat på Åsunden. Slutsatsen blir således att Åsunden blivit friskare och återgått mot en naturligare artsammansättning. Beräkningen av EQR8 visar att den ekologiska statusen sammantaget är god i Åsunden. Provfisket indikerar dock hög näringspåverkan på Åsunden. Hög relativ biomassa och högt relativt antal individer per nätansträngning är tydliga indikatorer på näringspåverkan. 60 Vikt Abborre Gös Siklöja Benlöja Lake Sutare Antal Braxen Mört Öring Gers Sarv Abborre Gös Siklöja Benlöja Lake Sutare Braxen Mört Öring 1,8% 15,2% 3,5% 0,1% 23,7% Gers Sarv 0,0% 19,5% 17,3% 3,6% 0,9% 2,0% 0,3% 0,5% 1,6% 11,7% 0,5% 0,1% 0,1% 0,0% 1,0% 38,9% 57,8% Figur 2. Artfördelning avseende antal och vikt. Jämförvärde 0,90 4 Klass 2 0,80 0,80 0,61 3 1,00 0,90 0,55 0,54 0,60 0,40 0,38 1 0,09 0,20 0,18 Medel Kvot abborre/karpfisk Andel potentiellt fiskätande abborre Medelvikt i totala fångsten Relativt antal av inhemska arter Relativ biomassa av inhemska arter Artdiversitet: Simpsons D (vikt) Artdiversitet: Simpsons D (antal) 0,00 Antal inhemska arter 0 Jämförvärde 5 Figur 3. Ekologisk status i Åsunden 2013. (Blå = hög status, grön = god status, gul = måttlig status, orange = otillfredsställande status, röd = dålig status). Faktaruta. Standardiserat nätprovfiske Standardiserade nätprovfisken används vid undersökningar av fiskbestånd i sjöar, t.ex. inom länsstyrelsernas kalkeffektuppföljning eller miljöövervakning. Den standardiserade metodiken avser såväl material som under-sökningens utförande för att i möjligaste mån ge möjlighet att på ett tillfredsställande sätt kunna jämföra tidsserier. Metoden ger information om en mängd parametrar, t.ex. artsammansättning, relativ abundans hos de enskilda arterna samt arternas längdsammansättning. Med ledning av denna information kan slutsatser dras om t.ex. miljöstörningar, vattenkemiska förändringar, förekomst av inom- och mellanartskonkurrens, tillväxt och åldersfördelning. 61 7.7 Påväxt/Kiselalger Inom ramen för den samlade recipientkontrollen i Ätran har kiselalger analyserats i Pineboån och i Ätran, Vist kyrka. I Pineboån har kiselalger analyserats även inom ramen för den regionala miljöövervakningen. Pineboån, Hagen Lokalen ingår i den regionala miljöövervakningen och har undersökts avseende kiselalger år 2010 och 2012. Provtagningslokalen är belägen nära platsen där väg 157 korsar Pineboån, drygt två kilometer uppströms inflödet i Åsunden. Undersökningarna från de båda åren visar samma resultat, nämligen hög status vad gäller näringsämnen och organiska föroreningar, samt uppvisar alkaliska förhållanden vid statusklassningen av surhet. Indikationen är därmed att påverkan från eutrofiering och organiska föroreningar är obetydlig och att ingen försurning råder. Likaså synes påverkan från miljögifter vara obetydlig. Båda årens undersökningar uppvisade låg diversitet på grund av att artkomplexet Achnanthidium minutissimum dominerade stort (Länsstyrelsen i Västra Götalands län, rapport 2013:55). Pineboån, Järnvägsbron Lokalen ingår i den samordnade recipientkontrollen i Ätran och undersöktes avseende kiselalger år 2013. Vidare provtagningar inom programmet kommer att utföras vartannat år. Provtagningslokalen är belägen där Pineboån passerar den gamla järnvägsbron, 250 meter uppströms inloppet i Åsunden. Noterbart är att lokalen ligger cirka 500 meter nedströms Marbäcks reningsverk. Resultaten från undersökningen påvisade sammantaget god status och alkaliska förhållanden. Indikationen är därmed att påverkan från eutrofiering och organiska föroreningar är relativt liten och att ingen försurning råder. Likaså synes påverkan från miljögifter vara obetydlig (Calluna, 2014). Ätran, Vist kyrka Lokalen ingår i den samordnade recipientkontrollen i Ätran och undersöktes avseende kiselalger år 2013. Vidare provtagningar inom programmet kommer att utföras varje år. Provtagningslokalen ligger i ett tillflöde till Ätran, cirka 100 meter uppströms inloppet i ån, relativt nära Vist kyrka, d.v.s. på samma plats som provtagningarna för bottenfaunan. Resultaten från undersökningen påvisade sammantaget god status och alkaliska förhållanden. Indikationen är därmed att påverkan från eutrofiering och organiska föroreningar är relativt liten och att ingen försurning råder. Likaså synes påverkan från miljögifter vara obetydlig (Calluna, 2014). Faktaruta. Kiselalger Kiselalger är små encelliga alger som finns nästan överallt på vår jord, från hav, sjöar, små vattensamlingar till fuktig jord. Namnet syftar på det kiselskal som omger organismen. Kiselalger utgör majoriteten av så kallade påväxtalger, vilka fäster på ytor så som stenar och andra växter. I rinnande vatten har påväxtalger en viktig funktion som primärproducenter. Många kiselalger har mycket speciella krav på omgivningen vilket gör dem lämpliga som miljöindikatorer. Till skillnad från vattenkemidatas ögonblicksbilder visar de situationen under en längre tid. Ibland är det kiselalger som ligger bakom algblomningar, d.v.s. företeelsen där alger växer explosionsartat under en kort tid. 62 7.8 Växtplankton Undersökningar inom SRK, Åsunden Som en del av den samordnade recipientkontrollen i Ätran har växtplanktonsamhället undersökts i Åsundens pelagial, d.v.s. i den fria vattenmassan, sedan 1990 (troligen även dessförinnan). Provtagningstillfällena har skett med oregelbundna intervall, men årligen mellan 2002 och 2013. Lokalen för provtagningarna har samma koordinater som lokalen för bottenfauna profundal, och är med andra ord belägen ungefärligen i höjd med Sjögunnarsbo, cirka 300 meter från stranden. Åsunden bedömdes vid senaste provtagningstillfället 2013 endast uppnå måttlig ekologisk status för växtplankton och uppfyller därmed inte miljökvalitetsnormen. Både eutrofieringsgraden och den totala biomassan bedömdes som måttlig. Avsaknad av cyanobakterier (blågrönalger) gjorde att denna parameter bedömdes uppnå hög status. Observera att expertbedömningen här skiljer sig från Naturvårdsverkets bedömningsgrunder som visade att den sammanvägda näringsstatusen var god, en avvikelse som även återfinns i tidigare resultat. Vidare bedömdes surhetsklassen till nära neutralt. Jämfört med tidigare undersökningar är bedömningen av näringsrikedom oförändrad, d.v.s. ett måttligt näringsrikt tillstånd bedöms råda i Åsunden. År 2012 gränsade bedömningen till näringsrika förhållanden och fem potentiellt toxiska släkten av cyanobakterier påträffades. Biomassan av blågrönalger brukar inte utgöra någon större andel av den totala biomassan, men risken för långvariga algblomningar av toxiska alger bedömdes vid analysen 2010 som tydlig (Ätrans vattenråd, 2011). 2010 fastställdes att det förekommer flera potentiellt toxiska släkten av blågrönalger som under gynnsamma förhållanden skulle kunna massutvecklas. Undersökning 1985, Åsunden Som en del av den limnologiska undersökning som genomfördes 1985-1986 i bl. a Övre Åsunden, togs växtplanktonprover i djupintervallet 0-10 meter, från två punkter (norra och södra delen), vid 6 tillfällen under vår till höst år 1985. Totala antalet arter var 86 stycken. Den dominerande gruppen både sett till artrikedom * och biovolym utgjordes av kiselalger (Bacillariophyceae /Diatomophyceae). Vid ett enda tillfälle förekom en blågrön bakterie i betydande mängd. Bland arterna återfanns främst sådana som karaktäriserar sjöar av mesotrof karaktär, men även arter som indikerar såväl näringsrikare som näringsfattigare förhållanden. Slutsatsen var att Övre Åsunden (liksom Yttre Åsunden och Torpasjön) kan karaktäriseras som måttligt näringsrik, och både artantal och biovolym ligger under det förväntade med avseende på sjötypen. Beräkning med hjälp av ett trofiindex visade på något högre näringsbelastning i både norra och södra delarna än i de två andra sjöarna. Baserat på artsammansättningen görs bedömningen att utvecklingen har gått mot mindre näringskrävande arter mellan åren 1970 och 1985, gällande både Övre och Yttre Åsunden. Faktaruta. Växtplankton Växtplankton är en övergripande beteckning på mikroskopiska organismer som svävar fritt i vattnet och har förmåga att fotosyntetisera (producera syre). De utgör grunden för allt liv i sjöar och hav genom att producera syre och utsöndra upplöst organiskt material som näring till andra mikroskopiska organismer. De står med andra ord för den så kallade primärproduktionen. Växtplanktonsammansättningen i sjöarna varierar stort beroende på vattenkvaliteten och den övriga biologin i sjön. Helt avgörande är sammansättningen av djurplanktonsamhället, eftersom växtplankton utgör föda åt djurplanktonen. Av näringsämnen är det fosfor som vanligen begränsar växtplanktonens produktionsförmåga i insjöar. Växtplankton reagerar snabbt på miljöförändringar och undersökningar kan påvisa försurning, övergödning, metallbelastning och förekomst av (övriga) gifter. Analyser av växtplankton syftar även till att kartlägga planktonsamhällets arter, varav exempelvis cyanobakterier är särskilt intressanta då vissa av dem producerar giftiga ämnen. 63 Referenser ALcontrol Laboratories. 2013. Recipientkontrollen i Ätran 2012. Ätrans Vattenråd Calluna AB. 2014. Recipientkontroll i Ätran 2013. Ätrans Vattenråd. Elfiskeregistret SERS. Institutionen för akvatiska resurser. Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Havs och vattenmyndigheten. 2013. Undersökningstyp. Provfiske i sjöar, version 1:3, 2013-04-11. Johlander Arne. 1982. Åsunden. Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet Länsstyrelsen i Västra Götalands län. 2013. Kiselalger i Västra Götalands län 2012. Rapport 2013:55. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1976. Naturinventering av Åsundenområdet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985. Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag. Ulricehamns kommun 1. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1987. Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön – en limnologisk undersökning 1985. Meddelande 1987:13. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1995. Lax och öring i Älvsborgs län. Meddelande 1995:1. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1995. Elfiskeundersökningar i Älvsborgs län 1994. Meddelande 1995:9. Naturvårdsverket. 2010. Undersökningstyp. Elfiske i rinnande vatten. Version 1:5. 2010-05-05. Nöbelin Fredrik. 2013. Åsunden. Standardiserat nätprovfiske 2013. Huskvarna Ekologi. Sander Sune. 1965. Yttrande rörande Åsundens reglerings skadeverkning på fisk- och kräftbestånd. Sander Sune. 1981. Information till föreningar inom fisket i sjön Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön. Fiskenämnden i Älvsborgs län. Sveriges Lantbruksuniversitet. Institutionen för vatten och miljö. Databas för provtagning i sjöar och vattendrag. Thorsson & Åberg Miljö och Vattenvård AB. 2011. Utbyggnad av väg 40 Dållebo – Hester. Undersökning och bedömning av 8 vattendrag. 64 8. Statusbedömning EUs ramdirektiv för vatten infördes 2004 i svensk lagstiftning vilket ledde till ett bildande av Vattenmyndigheten. Ramdirektivets mål är att alla vatten skall ha en god status och vattenkvaliteten inte försämras. Syftet med ramdirektivet är att uppnå ett långsiktigt och hållbart utnyttjande av vattenresurserna. Målet är att god vattenstatus, ur både ekologiskt och kemiskt perspektiv, skall uppnås till år 2015. Tekniska och ekonomiska svårigheter kan dock medföra att slutåret för god status kan förskjutas, dock senast till år 2027 (www.vattenmyndigheterna.se). Vattenmyndigheterna samlar tillgänglig information om vattenförekomster i Sverige och gör utifrån dessa data en bedömning av vattnets ekologiska och kemiska status. Inom Övre Åsundens fiskevårdsområde har Åsunden, Pineboån och Ätran statusklassats. Viktigt att understryka är att Åsunden innefattar både Övre Åsunden och Yttre Åsunden, att Ätran gäller delsträckan mellan Åsarp och inloppet i Åsunden samt att Pineboån avser sträckan från Stora Kartamossen till utloppet i Åsunden, d.v.s. Hillaredsån, Pinebobäcken och Pineboån. Klassningarna grundar sig på data från undersökningar inom den samlade recipientkontrollen (SRK), regional miljöövervakning (RMÖ), regional kalkeffektuppföljning (RKEU) m.m. De fastställda ekologiska och kemiska statusklassningarna är från 2009 men det finns även bedömningar från så sent som 2013. De senare ska endast ses som preliminära då det pågår ett omfattande arbete med att uppdatera de gamla klassningarna. Remisstiden är slut i februari 2015 och fram till dess gäller alltså de fastställda klassningarna, medan övriga utgör arbetsmaterial och kan komma att ändras. 8.1 Ekologisk status Åsunden (Övre Åsunden och Yttre Åsunden) Åsundens ekologiska status bedömdes år 2009 som God baserat på de fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna ”försurning” och ”näringsämnen”. Båda parametrarna indikerade God status, men noterbart är att avseende försurning bedömdes statusen eventuellt kunna vara Hög, men vad gäller näringsämnen låg resultaten nära gränsen till Måttlig status. Underlaget kommer från undersökningar inom den samlade recipientkontrollen, SRK. Bedömd biologisk kvalitetsfaktor utgjordes av ”bottenfauna”, som fick Hög status. Bedömningen grundades på provtagningar från 2004 till 2006, även de inom SRK. Perioder med sämre förhållanden i djuphålor förekom men ansågs som naturligt i systemet. Inga hydromorfologiska kvalitetsfaktorer klassades 2009. I den preliminära bedömningen från 2013 har den ekologiska statusen nedgraderas till Måttlig, delvis på grund av att det tillkommit en mängd kvalitetsfaktorer. Utslagsgivande för bedömningen var kvalitetsfaktorerna ”Näringsämnen” (hög fosforhalt) och ”Konnektivitet i sjöar” (vandringshinder i Ätran). Bedömningen av övergödning är dock osäker eftersom näringsämneshalten ligger nära gränsen till God status, och inte heller stöds av halten ”klorofyll a” som visar på God status. Vattenmyndighetens förslag för att uppnå God status är skapande av vattenskyddsområde för Borås stad, åtgärder av enskilda avlopp (770 st) samt skapande av fria fiskvandringsvägar förbi dammarna vid Forsa, Drette kvarn, Basta kvarn, Herrekvarn och Bro kvarn. Ätran (Åsarp-Åsunden) Ätrans ekologiska status bedömdes år 2009 som God. Bedömningen utgör än så länge den fastställda klassningen. Statusen baserades på de fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna ”försurning” och ”näringsämnen”, båda med resultatet God status. Försurningsstatusen bedömdes eventuellt kunna vara Hög. Datat kommer ifrån undersökningar inom den samlade recipientkontrollen, SRK. Övre delen av Ätrans avrinningsområde är visserligen påverkat av surt nedfall men tack vare god buffringsförmåga finns inget kalkningsbehov. Inga biologiska eller hydromorfologiska kvalitetsfaktorer klassades 2009. 65 I den preliminära bedömningen från 2013 nedgraderas den ekologiska statusen till Måttlig. I denna bedömning har beaktande av hydromorfologiska kvalitetsfaktorer tillkommit sedan 2009. Utslagsgivande för bedömningen var ändrad hydromorfologi genom fysisk påverkan. Den förändrade hydromorfologin orsakad av definitiva vandringshinder påverkar ekologisk status genom att fiskar och andra djur inte kan vandra naturligt i vattensystemet. Vattenkvaliteten bedöms även denna gång som god, baserat på de fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna ”näringsämnen” och ”försurning”, som fick God respektive Hög status. Vattenmyndighetens förslag för att uppnå God status är skapande av fria fiskvandringsvägar förbi dammarna Drette kvarn, Basta kvarn, Herrekvarn och Bro kvarn. Pineboån (Hillaredsån, Pinebobäcken och Pineboån) Pineboåns ekologiska status bedömdes år 2009 som God. Bedömningen utgör än så länge den fastställda klassningen. Statusen baserades på de fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna ”försurning” och ”näringsämnen”, båda med resultatet God status. En bedömning av bottenfaunan indikerade Hög status. Datat kommer ifrån undersökningar inom den samlade recipientkontrollen. Inga hydromorfologiska kvalitetsfaktorer bedömdes. I den preliminära bedömningen från 2013 nedgraderas den ekologiska statusen till Måttlig. I denna bedömning har hydromorfologiska kvalitetsfaktorer och ytterligare biologiska kvalitetsfaktorer tillkommit. Utslagsgivande för bedömningen var kvalitetsfaktorn ”fisk” som visar på Måttlig status. Bedömningen grundas på två provtagningar utförda mellan 2010 och 2012, inom regional miljöövervakning. De svaga fiskbestånden beror troligen på ändrad hydromorfologi genom fysisk påverkan, bl. a i form av vandringshinder vilket orsakar att fiskar och andra djur inte kan vandra i vattensystemet. Faktaruta. Ekologisk status Den ekologiska statusen i sjöar och vattendrag omfattar tre övergripande kvalitetsfaktorer som i prioriterad ordning klassificeras i en femgradig skala: 1) Biologiska kvalitetsfaktorer, 2) Fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer och 3) hydromorfologiska kvalitetsfaktorer. Syftet med vattenförvaltningen är att biologin ska må bra varför de biologiska kvalitetsfaktorerna väger tyngst och ska klassificeras först. Om dessa visar minst god status behöver resultatet stödjas av fysikalisk-kemiska faktorer. Om både de biologiska och fysikaliskkemiska kvalitetsfaktorerna visar hög status, behövs resultatet stödjas av hydromorfologiska kvalitetsfaktorer. Om biologin är måttlig eller sämre måste ett åtgärdsprogram upprättas för att uppnå god status. Klassificeringsskalan indelas i: Hög status, God status, Måttlig status, Otillfredsställande status samt Dålig status. De biologiska kvalitetsfaktorerna för sjöar utgörs av ”Bottenfauna” (bottenlevande smådjur), ”Makrofyter” (vattenväxter), ”Växtplankton” och ”Fisk”. För vattendrag utgörs de av ”Bottenfauna”, ”Påväxt-kiselalger” och ”Fisk”. Kvalitetsfaktorerna har ”underkategorier” och bedöms i enlighet med särskilda parametrar eller index. De fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna för sjöar utgörs av ”Allmänna förhållanden” samt ”Särskilda förorenande ämnen”. ”Underkategorier” till ”Allmänna förhållanden” är näringsämnen, ljusförhållanden, syrgasförhållanden och försurning. För vattendrag utgörs kvalitetsfaktorerna av näringsämnen och försurning respektive ”Särskilda förorenande ämnen”. Varje kvalitetsfaktor bedöms i enlighet med särskilda parametrar eller index. De hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna för både sjöar och vattendrag utgörs av ”Konnektivitet”, ”Hydrologisk regim” och ”Morfologiskt tillstånd”. Kvalitetsfaktorerna har ”underkategorier” och bedöms i enlighet med särskilda parametrar eller index. Notera att det är den kvalitetsfaktor som uppvisar störst mänsklig påverkan som är utslagsgivande och därmed bestämmer statusklassen. 66 8.2 Kemisk status Åsunden (Övre och Yttre Åsunden) Åsundens kemiska status (exklusive kvicksilver) bedömdes 2009 som God. Bedömningen utgör den fastställda klassningen och än så länge har ingen ytterligare bedömning tillkommit. Den hittills utförda kartläggningen har inte kunnat påvisa att statusen i vattendraget är försämrad till följd av påverkan från andra miljögifter än kvicksilver. Observera att mätdata saknas och att bedömningen därför är en expertbedömning. Ätran (Åsarp-Åsunden) Ätrans kemiska status (exklusive kvicksilver) bedömdes år 2009 som God. Bedömningen utgör den fastställda klassningen och än så länge har ingen ytterligare bedömning tillkommit. Den hittills utförda kartläggningen har inte kunnat påvisa att statusen i vattendraget är försämrad till följd av påverkan från andra miljögifter än kvicksilver. Observera att mätdata saknas och att bedömningen därför är en expertbedömning. 2009 fastställdes även att det finns en risk att God kemisk status inte uppnås 2015. Inom avrinningsområdet finns källor för prioriterade ämnen och andra miljögifter, varför det är sannolikt att vattendraget har eller kan ha problem med miljögifter. Bedömningen baseras på påverkansanalys för miljögifter. Pineboån (Hillaredsån, Pinebobäcken och Pineboån) Pineboåns kemiska status (exklusive kvicksilver) bedömdes 2009 som God. Bedömningen utgör den fastställda klassningen och än så länge har ingen ytterligare bedömning tillkommit. Den hittills utförda kartläggningen har inte kunnat påvisa att statusen i vattendraget är försämrad till följd av påverkan från andra miljögifter än kvicksilver. Observera att mätdata saknas och att bedömningen därför är en expertbedömning. Faktaruta. Kemisk status Kemisk status bestäms genom att mäta mängden av bestämda förorenande ämnen i en ytvattenförekomst. I direktivet är gränsvärden för 33 prioriterade ämnen samt 8 övriga förorenande ämnen fastlagda. Dessa gränsvärden ska vattenmyndigheten använda när den klassificerar och bestämmer kvalitetskrav för kemisk ytvattenstatus. Miljöövervakning och statusklassificering behöver bara göras för de ämnen som släpps ut i vattenförekomsten. Klassificeringsskalan indelas i ”God status” respektive ”Uppnår ej god status”. Om mätningar visar att halten av ett ämne (som omfattas av den kemiska statusen) överskrider sin miljökvalitetsnorm, får vattenförekomsten ”Uppnår ej god status” och åtgärder måste genomföras för att nå god kemisk status. De prioriterade ämnena grupperas storskaligt i ”bekämpningsmedel”, ”industriella föroreningar”, ”tungmetallergrupp”, ”kvicksilver och kvicksilverföreningar” samt ”övriga föroreningar”. Observera att kvicksilver idag överstiger gränsvärdet i alla ytvattenförekomster och inga förändringar kan förväntas inom en snar framtid. Därför görs bedömningen av kemisk status med respektive utan hänsyn till kvicksilver. Referenser VattenInformationsSystem Sverige VISS. www.viss.lansstyrelsen.se Vattenmyndigheterna. www.vattenmyndigheterna.se 67 9. Naturvärdesbedömningar 9.1 Äldre bedömningar Genom åren har ett stort antal av länets sjöar och vattendrag naturvärdesbedömts. Metoderna och sammanhangen har av naturliga skäl varierat. 1989 antog Länsstyrelsen ett naturvårdsprogram för länets sjöar och som en del av arbetet naturvärdesbedömdes bl. a Åsunden och Yttre Åsunden (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, meddelande 1989:9). Båda sattes till naturvärdesklass 1, ”särskilt högt naturvärde”. Åsundens (övre) klassning motiverades av en mycket hög biologisk funktion med vissa raritetsvärden bland sjöfågel och fisk, tämligen hög biologisk mångformighet ur flera aspekter, samt betydelse för forskning rörande vårlekande siklöja. 1990 utförde Länsstyrelsen en naturvärdsbedömning av bl. a Pineboån (Hillared-Åsunden) och Ätran, sträckan mellan Timmele och Åsunden, baserad på en metod som utarbetades under tidigt 80-tal (Berntell med flera, 1983) kompletterad med Naturvårdsverkets handbok (1989). Vattendragssträckorna bedömdes vid denna klassning tillhöra kategorin ”skyddsvärde i övrigt” (klass 3), vilket innebär ett relativt lågt naturvärde (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, meddelande 1992:6). 9.2 Värdefulla vatten Faktaruta. Värdefulla vatten Inom arbetet med miljökvalitetsmålet ”Levande sjöar och vattendrag” har Naturvårdsverket, Havs- och Vattenmyndigheten och Riksantikvarieämbetet tillsammans med länsstyrelserna, sammanställt områden med Sveriges mest värdefulla sötvattenmiljöer. Respektive länsstyrelse ålades att ta fram underlag av värde för natur, kultur och fiske samt slutligen utpeka aktuella vattenobjekt. Arbetet slutfördes 2006. Utpekandet av objekt grundades på flerårig insamling av data och kunskap där flera olika typer av undersökningar har inkluderats. Varje objekt kategoriserades antingen som värdefullt eller särskilt värdefullt, på regional eller nationell nivå. Utpekandet av ett värdefullt vatten bygger dock alltid på höga natur-, fiske- och/eller kulturvärden, varför extra stor hänsyn behöver tas i fråga om prioriteringar av skydd och restaureringsarbeten. Objekten prioriteras vid handläggning på myndigheterna, och verksamheter som kan påverka objektens status beaktas särskilt. Exempel på sådana verksamheter är jord- och skogsbruk liksom fiskeexploatering. I Länsstyrelsernas arbete med att föreslå värdefulla vatten har Övre Åsunden utpekats som regionalt särskilt värdefullt vatten ur både naturvårds- fiske- och kulturhänseende. Ur fiske- och kultursynpunkt är sjön även klassad som nationellt värdefullt vatten. Den största delen av Ätran är utpekad som regionalt/särskilt/ värdefullt vatten ur fiskesynpunkt, där även sträckan mellan Vist och Åsunden ingår. Noterbart är att avseende naturvårds- och fiskesynpunkt, ingår Övre Åsunden i en gemensam klassning tillsammans med Yttre Åsunden och Torpasjön (Länsstyrelsen i Västra Götalands län, databas). Vidare ingår Övre Åsunden i ett större område, Ätrans dalgång, gällande kulturaspekten. Klassningarna fastställdes år 2005. Åsunden Med avseende på naturvård anges det preciserade skyddsvärdet vara att områdena är limnologiskt intressanta, mesotrofa sprickdalssjöar med klart vatten samt att de har en hög biologisk funktion. I en beskrivning av området ur naturvårdshänseende belyses en mängd andra aspekter, relaterade till både land- och vattenmiljöer. Exempelvis nämns att området är kalkinfluerat och hyser omgivningar bestående av ett mosaikartat kulturlandskap med stor förekomst av botaniskt rika ädellövskogar och hagmarker. Områdets fauna och flora är såväl rik som sårbar. Bland fiskarter nämns vårlekande siklöja (vars bestånd dock betraktas 68 som utdött) och öring. Brunnsbäcken omnämns som ett viktigt reproduktionsområde för sjöns öring. Bland intressanta sjöberoende fågelarter nämns storlom, näringssökande smålom, fiskgjuse, forsärla, strömstare, havsörn (förekomst under höst-vinter) samt mellanskarv. Vid tiden för klassningen hade mellanskarven gjort häckningsförsök under ett flertal år. Intressanta växter som nämns är bandnate och grovnate. Rödlistade arter bland de nämnda utgörs av smålom, havsörn och bandnate, samtliga inom kategorin ”nära hotade/sårbara” (NT). Hotbilden anges som problem relaterade till regleringen (se kapitel 13). Ur fiskesynpunkt anges skyddsvärdet vara att sjön hyser en storvuxen och ursprunglig öringstam. Beståndet av öring betraktas som skyddsvärt klass 3. Ål anges som förekommande hotad art, tillhörande kategorin ”akut hotad” (CR). Ur kultursynpunkt har Övre Åsunden och Ätran uppströms Åsunden, utpekats som nationellt och regionalt särskilt värdefullt vatten. Området, ”Ätrans dalgång”, sträcker sig från strax norr om Åsarp ner till Torpasjön. Ingående är Ätran och dess omgivningar inklusive en liten del av Vinsarpasjön, Övre Åsunden och mycket av dess östra omgivningar samt stora delar av Yttre Åsunden och Torpasjön med vissa omgivningar. I en sammanställning av området, med utgångspunkt från riksintressebeskrivningarna, omnämns området som en dalgångsbygd med tidigare stor betydelse för kommunikationer och kulturimpulser mellan Syd- och Mellansverige. Betydelsen har bl. a kommit till uttryck i Ulricehamns medeltida stadsbildning och ett rikt innehåll av fornlämnings-, by- och herrgårdsmiljöer (gravar, runstenar, vägar, broar, medeltida fasta hus m.m.). Ätran Den största delen av Ätran är utpekad som värdefullt vatten ur fiskesynpunkt. Klassningen gäller sträckorna från sjön Lönern till Övre Åsunden, och från Torpasjön ner till gränsen mellan Hallands och Västra Götalands län, strax norr om samhället Ätran. Motivet för klassningen är förekomsten av en storvuxen, strömstationär öringstam i Sydsverige samt förekomst av färna. Ål anges som förekommande hotad art, tillhörande kategorin ”akut hotad” (CR). Ur kultursynpunkt har Ätran uppströms Åsunden, utpekats som nationellt och regionalt särskilt värdefullt område respektive vatten, se Åsunden. Uppströms Åsunden har en sträcka av Ätran utpekats som regionalt värdefullt vatten ur naturvårdssynpunkt. Sträckan, ”Ätradalen”, löper mellan Vist och 4 kilometer norr om Åsarp, och ingår därmed inte i Övre Åsundens fiskevårdsområde. Den bör ändå givetvis nämnas. Skyddsvärdet består i biologisk mångfald och akvatiska nyckelbiotoper samt mer specifikt förekomst av öring och sjösyrsa (rödlistad märlkräfta). Hotbilden hänger samman med regleringen. 9.3 Biotopkartering Brunnsbäcken Brunnsbäcken och Säckebäcken biotopkarterades 2008 enligt standardiserad metod (Länsstyrelsen i Jönköpings län, 2002:20) i samband med en utbyggnad av väg 40 (Naturcentrum AB, 2008). Syftet var att ge ett naturvårdsunderlag för analyser av effekter och konsekvenser. Ett elfiske utfördes även vid Brunnsbäckens sammanflöde med Säckebäcken (se kapitel 7.3). Brunnsbäcken karterades mellan utloppet i Åsunden till sammanflödet med Säckebäcken, en sträcka på cirka två kilometer. Karteringen avsåg både vattenbiotoper och landmiljöer i bäckens absoluta närhet. Observera att karteringen av Säckebäcken inte återges vidare här, mer än att resultaten pekar på ett betydligt lägre naturvärde än Brunnsbäckens. Bland mycket annat gav resultaten att de natur- och fiskeribiologiska värdena i Brunnsbäcken är höga. De fiskeribiologiska värdena bedömdes som höga utom i den nedre delen av bäcken. Sträckan närmast sammanflödet bedömdes vara den mest värdefulla, med mycket goda reproduktions- och uppväxtmiljöer för öring. Spritt längs drygt halva vattendragssträckan karterades landområdet. De karterade landmiljöerna utgjordes av 69 välhävdade betesmarker, alsumpskog, välutvecklad trädbård av löv m.m. Områdena bedömdes innehålla viktiga naturvärden, varav en ekhage i den nedre delen t.o.m. höga naturvärden. Värdena bestod främst av signalarter (bland både kryptogamer och kärlväxter), död ved, grova träd samt unga individer av forsärla. I övrigt gällande vattenmiljöerna, dominerades bäcksträckan i den nedre delen av lugnflytande sträckor och i den övre av strömmande sträckor (svagt strömmande-strömmande). Till klart övervägande del bedömdes sträckan vara rensad, främst svagt men även måttligt. Skuggningen från träd och/eller buskar längs bäcken varierade mycket men var sammantaget relativt bra. Bottnens beskaffenhet dominerades i den nedre delen av mjukbotten medan bottnen i den övre delen varierade stort. Över lag var det relativt blockrikt. Bäckens lopp beskrevs som ringlande i nedre delen och rakt i den övre. Tattarån, Örlidbäcken, Kärebäcken och Silebäcken Bäckarnas vattenbiotop karterades översiktligt i maj 2001 av kommunekologen Peter Wredin på Ulricehamns kommun inom ramen för projekt Åsundenöring. Ingen formell utvärdering av resultaten tycks ha gjorts, men målet har varit att kartlägga vattendragsbiotoper och vandrings-hinder samt ge förslag på fiskevårdsåtgärder. Lek- och uppväxtområden har inte kvantifierats arealmässigt (Wredin, 2001). I synnerhet Tattarån och Örlidbäcken tycks till stor del utgöras av strömmande vattendragssträckor, medan vattenhastigheten var lägre i Kärebäcken och Silebäcken. I Tattarån lokaliserades ett flertal vandringshinder. Sammantaget tycks förutsättningarna vad gäller reproduktionsområden för öring vara tämligen goda. Faktaruta. Biotopkartering vattendrag Metodiken är framtagen av Länsstyrelsen i Jönköpings län och används i syfte att beskriva ett vattendrag och dess omgivningar (Länsstyrelsen i Jönköpings län, 2002). Efter kartering genom flygbildstolkning fotvandras stränderna längs objektet, varvid information samlas in om såväl själva vattendraget som dess båda stränder (närmiljön). För vattenbiotoperna beskrivs bottensubstrat, strömhastighet, vegetation, skuggning, vandringshinder, öringbiotoper, broar, påverkansgrad m.m. För närmiljön beskrivs marktyper, trädslag, skyddszoner, naturvärden, påverkansgrad m.m. Även tillrinnande diken och bäckar beskrivs. Både land- och vattenbiotoperna delas in i delsträckor efter homogenitet. Informationen överförs i fält till karta och protokoll, för att slutligen matas in i en databas och digitaliseras (delsträckorna). 70 Referenser Berntell Anders m.fl. 1983. Kriterier för värdering av sjöar från naturvårdssynpunkt. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Rapport 1983:3. Länsstyrelsen i Jönköpings län, 2002. Biotopkartering – vattendrag. Metodik för kartering av biotoper i och i anslutning till vattendrag. Meddelande 2002:20. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2005. Databas ”Värdefulla vatten ur naturvårdssynpunkt”. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1989. Sjöar i Älvsborgs län södra delen. Beskrivning och naturvärdesbedömning. Rapport 1989:9. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1992. Vattendrag i Ulricehamns kommun. 1992:6. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1993. Problem med regleringar av sjöar och vattendrag i Älvsborgs län. Resultat av en enkät 1993. Meddelande 1994:2. Naturcentrum AB, 2008. Säckebäcken naturvårdsunderlag. Biotopkartering till lands och i vatten samt analys av känslighet. Naturvårdsverket, 1989. Handbok: Naturinventering av sjöar och vattendrag. VattenInformationsSystem Sverige VISS. www.viss.lansstyrelsen.se Wredin Peter. 2001. Biotopkartering och översiktlig analys av brister och möjliga åtgärder. Opublicerad. 71 10. Beskrivning av fiskbeståndet Fiskens utbredningshistorik Den naturliga utbredningen av olika fiskarter i Sverige kan härledas till den senaste istidens utveckling. När inlandsisen började smälta skapades Baltiska issjön kring 10 600 f Kr. Avsmältningen medförde att nya vattendrag bildades som möjliggjorde en spridning av fisk. Sannolikt vandrade arter som hornsimpa, röding och sik in under denna period. Den Baltiska issjön tömdes ut i Västerhavet omkring 8 300 f Kr. Vattennivån sänktes dramatiskt och sötvattnet ersattes av saltvatten (Yoldiahavet). Den förändrade salthalten hämmade invandringstakten, men det är troligt att lax vandrade in i detta skede. I takt med att klimatet blev varmare och landhöjningen fortsatte, skapades Ancylussjön, en enorm sötvattenssjö. Under denna period tros flertalet av dagens fiskarter ha vandrat in, bland annat gös, färna, braxen och benlöja (Petersson, 2008). Den högsta kustlinjen har haft en mycket stor betydelse för fiskens utbredning i landet. Vissa arter, som öring och röding, har kunnat ta sig uppströms, medan arter som är svagare uppströmssimmare inte finns uppströms högsta kustlinjen. Gös är ett exempel på en art som aldrig kunnat kolonisera högre liggande områden i Sverige på ett naturligt sätt. Spridningen av olika fiskarter har emellertid ökat som en konsekvens av mänskliga utsättningar. Att människan under lång tid på ett aktivt sätt spridit olika fiskarter visas av en runsten i Gausdal kommun, Oppland fylke i Norge, som har inskriften Eilίfr Elgr bar fiska ί Rauðusjό (Eilifr Älg bar (satte ut) fisk i Rausjön). Det är även känt att ruda, sutare och karp sattes ut i många vatten under medeltiden för att man skulle ha fisk till fastan (Petersson, 2008). Vad avgör artantalet? Artantalet i en sjö är korrelerat med komplexiteten, d.v.s. mängden olika habitat. Av denna anledning är det mera sannolikt att en större sjö, främst vad gäller ytan, men i viss mån även djupet, kan erbjuda lämpliga livsbetingelser för ett större antal arter. Sammanställningar av fiskfaunan har även visat att artantalet ökar proportionerligt mot minskande höjd över havet. Höjden över havet haft en historiskt viktig roll för den naturliga utbredningen, som beskrivs ovan (Schreiber m.fl., 2003). Av stor betydelse har även klimat och näringshalt (Petersson, 2008). Varmvattenarter, som t.ex. gös och olika karpfiskar, trivs sämre i norra Sverige, medan förekomsten av kallvattenarter i södra Sverige är begränsad till kalla, djupa sjöar. En ökad näringshalt har en potentiellt stor inverkan genom att gynna vissa arter på bekostnad av andra. Karpfiskar som mört, braxen och björkna liksom gös och gers gynnas medan abborre, gädda och laxartade arter missgynnas. Fiskfaunan i Övre Åsundens FVO En tidig beskrivning av fiskbeståndet i Åsunden ges av prosten Andreas Winbom som i sin avhandling om Ulricehamn från 1782, anger att ”denna sjö kännetecknas av en egendomlig fiskart, småsik eller siklöja, av ortsbefolkningen kallad sil och av de lärde fiskkännarna Salma albuna”. Winbom skriver vidare att ”i sjön finnas af allmänna fisksorterne Gjäddor, Aborrar och Mört. Braxen och Sik finnes äfven, ehuru deraf fångas nog litet årligen. Laxöringar sällan.” (Söderlund, 2009). Provfisken i Åsunden och tillrinnande vattendrag har påvisat förekomst av fjorton fiskarter; abborre, mört, gädda, braxen, gers, gös, lake, sarv, siklöja, sutare, benlöja, öring, elritsa och bäckröding. I andra källor nämns även sik, ruda och ål. Vid provfisket 1981 fångades även en regnbåge, av allt att döma en rymling från någon odling eller put- and takevatten. Möjligen har det funnits regnbåge i Källebackadammen i Marbäck, vilket i så fall kan vara källan till regnbågen i Åsunden. Dessutom har röding och nors satts ut i Åsunden, inga av dessa arter finns kvar i sjön. Eftersom inga av dessa arter finns kvar i Åsunden görs ingen närmre beskrivning. Likaså finns enligt Länsstyrelsen i Älvsborgs län (1989) även bergsimpa i sjön, men detta har inte kunnat verifieras i andra källor. Någon närmre presentation av bergsimpa görs därför inte. 72 10.1 Abborrartade fiskar (Perciformes) Abborrartade fiskar (Perciformes) är den största ordningen bland ryggradsdjuren och omfattar ca 10000 arter. De finns representerade över hela världen där majoriteten av arterna lever i kustnära havsmiljö. Fysiologiskat karaktäriseras abborrartade fiskar av taggstrålar i rygg-, anal- och bukfenorna samt en sluten förbindelse mellan simblåsa och mag-tarmkanal. Flertalet arter har två ryggfenor och kamfjäll, d.v.s. fjäll med tandliknande utskott på den bakre delen av fjället. I Sveriges söt- och brackvattensmiljöer representeras Perciformes av tre släkten (Perca, Gymnocephalus och Sander) tillhörande familjen Percidae (abborrfiskar). Abborrfiskar förekommer bara i de nordliga delarna av norra halvklotet och kännetecknas bl.a. av att de två ryggfenorna knappt är åtskilda och av att åtminstone unga individer har kraftiga tvärränder på kroppen. 10.1.1 Abborre Abborre (Perca fluviatilis L.) av släktet Perca finns över hela Eurasien från Brittiska öarna till östligaste Sibirien. Naturliga bestånd saknas på Iberiska och Apenninska halvön, men har planterats in. Abborren är en av de vanligaste fiskarterna i Sverige och förekommer i såväl inlandsvatten som i kustens brackvattensmiljöer. I sötvatten är abborren spridd i hela Abborre (Perca fluviatilis) landet förutom på extremt kalla platser i fjällregionen. I Lappland har abborren dock trängt upp i barrskogsbältet, t.ex. i Vojmåns vattensystem och Åsele lappmark. Kännetecken Abborren kan uppnå en längd av ungefär 60 cm, men blir ofta inte större än ca 35 cm. Honorna är något större än hanarna. Färg och färgtecken varierar mellan olika miljöer, men vanligast är gulgröna sidor, mörkare grönsvart rygg, gulvit buk och 5-9 närmast svarta tvärband över sidorna. Buk, stjärt- och analfenor är röda medan bröstfenor och bakre ryggfenan är gulgrå. Den främre ryggfenan är jämngrå med ett distinkt svart på bakre delen av fenan. Fortplantning och tillväxt Abborrens lek sker efter islossningen, vanligen under perioden april-maj vid en vattentemperatur på minst 8°C. Leken äger rum på strandnära områden med riklig vattenvegetation eller områden med ris och buskar under vattenlinjen. Abborre vandrar i vissa fall upp i tillrinnande vattendrag för lek. Äggen hålls samman i ett geléartat, 3-6 cm brett och upp till en meter långt band som fästs på vegetation eller kvistar. En hona kan ha uppemot 20000 romkorn. Äggen befruktas av flera hanar och kläcks efter cirka två till tre veckor. Under några timmar efter leken försvarar honan äggen emot hanarna, som annars skulle äta upp dem. Höga sommartemperaturer har en positiv effekt på överlevnaden hos ynglen. Hanar blir könsmogna vid en ålder av mellan 2-6 år, honor vid 3-7 års ålder. Levnadssätt Sjöarnas grundområden är en viktig uppväxtmiljö som erbjuder en lämplig miljö för både födosök och skydd mot predation. Yngre individer uppträder ofta i stim, ibland tillsammans med andra arter, t.ex. mört. Strukturer som skapar variation i miljön, såsom nedfallna träd, stenrösen och bryggor, attraherar av samma skäl såväl yngre som äldre abborre. Efterhand som abborren tillväxer söker den sig mot något djupare vatten även sommartid, och fiskätande abborre påträffas även pelagiskt. Jakten sker företrädesvis i stim då abborren jagar 73 bytesfisken upp mot ytan, men äldre fiskar kan uppträda solitärt eller i små grupper. Under senhöst och vinter söker sig abborren ut mot djupare vatten. Det finns exempel på abborre som påträffats ned till 60 meters djup. Yngre abborrar äter framförallt djurplankton, men efter ett par år ökar betydelsen av olika bottendjur, såsom fjädermygglarver, sländlarver, vattengråsuggor m.fl., men även mindre fisk. I sjöar med kräfta har abborren en mycket stark predationseffekt på kräftbeståndet. Vid cirka 150 millimeters längd övergår abborren nästan uteslutande till att äta fisk och kräfta. Livslängden kan uppgå till 22 år. Miljökrav Abborren är tämligen tålig mot försurning, och reproduktionen störs först kring pH 5-5,4. Under pH 5 slås reproduktionen ut helt. Abborren är en av få arter med denna tålighet, vilket har lett till att många försurade sjöar endast har abborre kvar (Degerman m.fl., 1998). Övergödning leder inledningsvis till en högre produktion, men i kraftigt eutrofierade sjöar missgynnas abborre relativt karpfisk och gös. Vid ökande grumlighet minskar abborrens attackförmåga och simhastighet (Bergman, 1988). Av betydelse för fisket är att abborrfiskar har en sluten simblåsa, vilket gör att de troligen är känsliga mot snabba tryckförändringar. Inga närmare studier har genomförts, men indikationer finns på att dödligheten ökar tydligt hos fisk fångas på mer än cirka 7-9 meters djup (Sandström, 2014). Abborren i Övre Åsunden Det standardiserade nätprovfiske som genomfördes i Övre Åsunden sommaren 2013 indikerade att abborre är den dominerande fiskarten. Längdfrekvensdiagrammet visar tydligt de tre senaste årskullarna, 2011-2013. Förekomsten av årskullen 2013, d.v.s. årsungar (0+), visar att reproduktionen fungerar väl. Inga tecken finns heller på tidigare reproduktionsstörningar i beståndet. Äldre, potentiellt fiskätande abborre >120 mm, finns i gott antal. Däremot är antalet abborrar > 200 mm påfallande litet. Under de första åren på 2000-talet, när beståndet av signalkräfta var stort fanns mycket gott om storvuxen abborre i sjön (Enar Hemmings). Djupfördelningen visar en antalsmässig dominans i sjöns grundområden och avtagande med ökat djup. Medelvikten visar att det i sjöns grundområden främst finns yngre individer. Storleken ökar tydligt med djupet, men notera att även små abborrar påträffades på djupt vatten. Beståndsutvecklingen över tid är svår att på ett säkert sätt avgöra. Provfiskena 1965, 1981 och 2013 indikerar dock en förändrad artfördelning med en ökad andel abborre jämfört med tidigare. Från att tidigare ha utgjort en betydligt mindre del i fångsten jämfört med bland annat mört är abborren i dag dominerande i Övre Åsunden. Storleksfördelningen vid provfisket 1981 tycks ha varit liknande resultatet från 2013 med en dominans av mindre abborre. Någon åldersbestämning har inte gjorts av abborre i Åsunden, men på följande sida redovisas en tillväxtkurva som är resultatet av ett stort antal åldersbestämningar i en mängd sjöar. Linjen visar medellängden för varje ålder medan staplarna visar variationen mellan 10- och 90-percentilerna inom respektive åldersklass (Kinnerbäck, 2013). 10-percentilen innebär att 10 procent av individerna är mindre än angivet värde. På motsvarande anger 90-percentilen att 10 procent av individerna är större än angivet värde. Ytterligheter i åldersbedömningen redovisas därför inte. 74 200 Antal (st) 160 120 80 40 400 380 360 340 320 300 280 260 240 220 200 180 160 140 120 100 80 60 40 20 0 0 Längd (mm) Figur 4. Längdfördelning hos abborre vid nätprovfisket 2013. Vikt per nät och djupzon Antal per nät och djupzon 1981,9 90,9 1905,6 63,5 657,7 13,33 15,2 0 > 35 m 12-19,9 m 6-11,9 m 0-2,9 m 20-34,9 m 3-5,9 m 17,3 20-34,9 m 0 > 35 m 1,11 12-19,9 m 6-11,9 m 3-5,9 m 0-2,9 m 0,22 Figur 5. Fångst per ansträngning och djupzon. 500 Längd (mm) 400 300 200 100 0 0+ 1+ 2+ 3+ 4+ 5+ 6+ 7+ 8+ 9+ 10+ 11+ 12+ 13+ 14+ Ålder (år) Figur 6. Relation ålder – längd hos abborre. Uppgifterna är medelvärden från ett stort antal sjöar, hämtade från Aqua reports 2013:18. Gul linje motsvarar 50-percentilen (genomsnittet). Staplarna visar de variationer som noterats för varje åldersklass. 75 10.1.2 Gers Släktet Gymnocephalus omfattar fem sötvattenslevande eurasiatiska arter, däribland gers (Gymnocephalus cernua). Alla arter är småväxta och huvudsakligen bottenlevande. Gersen har en svag förmåga att migrera uppströms och förekommer därför vanligen nedan högsta kustlinjen (Schreiber m.fl., 2003). Gers (Gymnocephalus cernua) Arten saknas i större delen av Norrlands inland och i högre belägna sjöar i Småland. Den är inte heller vanlig i Halland och Bohuslän. Gersen hittas även i brackvattenmiljöer från Skåne upp till Norrbotten. Det totala utbredningsområdet omfattar östra delen av England, norra Kontinentaleuropa och vidare till Kolyma och Okhotska sjön i östra Sibirien. Kännetecken Gersen blir i sällsynta fall upp emot 25 cm, men vanligen inte mer än 14 cm. Utomlands kan den nå längder på upp till 50 cm. Färgteckningen går i blekt grågult och grågrönt, men kan vara mörkare brunaktig. Buken är ljusgrå eller vitaktig. Oregelbundna, mörka fläckar och prickar är strödda över rygg och sidor. Gällocken och ryggen är fulla av spetsiga taggar. Till skillnad mot abborren är ryggfenorna sammanvuxna. Gersen har flera fysiologiska anpassningar för sin miljö. Liksom gösen har gersens ögon ett ljusreflekterande skikt, s.k. tapetum lucidum, som består av celler med ett reflekterande material, belägna mellan de ljuskänsliga stavarna i näthinnan (Nationalnyckeln). Som skydd mot predatorer innehåller gersens hud ett feromon som tjänar som ”skräckämne”. Skadad hud från en gers utlöser en flyktreaktion hos andra gersar. En kuriositet med gersen är de slemfyllda groparna på huvudet som bidragit till öknamnet ”snorgärs”. Fortplantning och tillväxt Gersen leker stimvis under våren, i april-maj, vid en vattentemperatur på 10-15°C. Leken äger rum på 3-6 meters djup över sand- och stenbottnar med vegetation. Rommen avsätts på stenar och växtlighet och kläcker efter cirka åtta till tolv dagar. En hona kan producera mer än 20 000 ägg. Gersen tillväxer långsamt och bildar lätt täta bestånd. Könsmognad inträffar redan efter två år, men fisken bedöms ha en livslängd på endast cirka sju år. Levnadssätt Gersen är en utpräglad bottenfisk och uppträder på ler- och sandbottnar. Sommartid påträffas gersen på såväl grundområden som i djupare liggande delar av sjöar. Gersen är skymnings- och nattaktiv och ögat har ett reflekterande skikt som ökar ljuskänsligheten. Den är i regel solitär och förhållandevis stationär. Födan utgörs i första hand av insektslarver, t.ex. fjädermygglarver, märlkräftor, små musslor och fiskyngel, men även av rom. Den tycks vara näringskonkurrent till bl. a braxen. Miljökrav Till skillnad mot abborre gynnas gers, i likhet med gös, av en hög näringsbelastning (Neuman m.fl., 1996). Det kan emellertid antas att gersens bottennära levnadssätt kan få konsekvenser för beståndet i de fall syrebrist uppstår, vilket ofta uppträder under temperatursprångskiktet i näringsrika sjöar. Det är i dessa fall sannolikt att beståndet påverkas negativt då en förflyttning måste göras till sjöns grundområden. 76 Gersen i Övre Åsunden Gersen tillhör inte den ursprungliga fiskfaunan i Åsunden. Enligt Filipsson m.fl. (1994), sattes gers ut i Åsunden i tron att de var gösungar. Gersen som sattes ut härstammar från Vänern. Det är inte klarlagt exakt när utsättningen skedde, men den omnämns enligt Filipsson i litteratur från 1896. Gers är en vanlig fiskart i Åsunden och vid nätprovfisket 2013 utgjorde gers cirka 15 procent av det sammanlagda antalet fångade individer. Relativt många årsungar fångades vid provfisket trots att dessa endast var omkring 35-45 mm. Enstaka gersar fångades på djup överstigande 35 m, d.v.s. i sjöns djupaste områden. Den är dock mera frekvent på djup mellan 0-12 m. Liksom för många andra fiskarter ökar storleken med djupet. Vid provfisket 1965 fångades cirka 400 gersar och vid provfisket 1981 82 st. Huruvida detta speglar en reell minskning eller om resultatet 1965 är påverkat av lektiden är okänt. Vid nätprovfisket 2013 fångades 502 gersar vilket tyder på att de nutida näringsförhållandena är gynnsamma för gers. 100 Antal (st) 80 60 40 20 140 120 100 80 60 40 0 20 0 Längd (mm) Figur 7. Längdfördelning hos gers vid nätprovfisket 2013. Vikt per nät och djupzon Antal per nät och djupzon 90,3 15,58 12,70 62,3 61,4 Figur 8. Fångst per ansträngning och djupzon. 77 4,7 2,0 > 35 m 6-11,9 m 3-5,9 m > 35 m 0-2,9 m 0,17 20-34,9 m 12-19,9 m 6-11,9 m 3-5,9 m 0-2,9 m 0,44 20-34,9 m 20,8 3,22 12-19,9 m 15,40 10.1.3 Gös Släktet Sander omfattar tre arter, som alla finns i Europa, gös (Sander lucioperca), Volgagös (Sander volgense) och svartahavsgös alt kaspisk gös (Sander marinum). Walleye (Stizostedion vitreum vitreum) och sauger (Stizostedion canadense) är nära släktingar är som förekommer i Nordamerika. Gös (Sander lucioperca) Gösens naturliga utbredningsområde omfattade ursprungligen Nord- och Östeuropa söderut till Donaubäckenet samt österut i Asien till Kaspiska havets avvattningsområde och Aralbäckenet. I Sverige fanns gösen ursprungligen i ett fåtal vatten, bl.a. de större sjöarna Mälaren, Hjälmaren och Vänern samt inom Motala ströms avrinningsområde och i vissa sjöar i Skåne. Den förekommer även naturligt i kustvattnet upp till Torne älv (Nationalnyckeln). Gösens utbredning i Sverige vid 1900-talets början koncentrerades till stora och djupa sjöar med tämligen färgat vatten. Nästan samtliga sjöar låg under högsta kustlinjen, i snitt inte på mer än 40 m höjd över havet. Den stora majoriteten av dessa sjöar hyste troligen ursprungliga bestånd. Gösen har därefter introducerats i många sjöar runt om i Sverige, särskilt i södra delen av landet (Schreiber et al 2003). Kännetecken Gösen har mycket varierande färgteckning vilket främst beror på vattnets färg och grumlighet. Ryggen är vanligen mörk, i nyanser av grönt, brunt, grått eller svart. Sidorna är ofta grönaktiga och buken vanligen ljus, i silver eller grått. Hanen känns igen på den vanligen mer konkava ryggprofilen mellan huvudet och den främre ryggfenan. Honans profil är rak (f-Fakta 17). Gösen kan i sällsynta fall uppnå längder över 100 cm i svenska vatten, men på kontinenten har exemplar på upp till 130 cm fångats (www.fiskbasen.se). Gösens öga är i hög grad anpassat till ett liv i vatten med sämre siktförhållanden. Precis som många djuphavslevande hajar har gösens ögon ljusreflekterande skikt, s.k. tapetum lucidum, som består av celler med ett reflekterande material, belägna mellan de ljuskänsliga stavarna i näthinnan. Ämnet reflekterar det infallande ljuset fram och tillbaka flera gånger mellan cellerna, vilket ökar stavarnas möjlighet att absorbera ljuset. De färgkänsliga tapparna i näthinnan är dessutom försedda med en fettdroppe vilken fungerar som en ljusriktare åt stavarna och ökar infallsvinkeln på det ljus som kan tas emot (f-Fakta 17). Tack vare sin syn har gösen en konkurrensfördel gentemot abborre och gädda i grumligt vatten. Fortplantning och tillväxt Leken sker parvis under april till mitten av juni vid en vattentemperatur av cirka 12°C. Större honor kan bära på upp till en miljon romkorn. Fortplantningen kan ske i såväl tillrinnande vattendrag som på ganska grunda (en till tre meter) fasta ler- sand- och grusbottnar, gärna med inslag av växtrötter och sjunkna träd. Ofta sker leken i anslutning till stengrund. Kläckningen sker efter ca 7-10 dygn. Under lekperioden är hanarna mycket aggressiva och lekskador på fångade fiskar noteras ofta. I sjöar vandrar hanen in till lekplatsen före honan och förbereder en grund lekgrop. Erfarenheter gjorda av sportfiskeprofilen Jörgen Larsson tyder på att honorna under tiden stannar kvar i sjön, ofta högt upp i vattenmassorna på djupt vatten, men i nära anslutning till lekplatserna. Efter leken stannar hanen och vaktar rommen några dygn medan honan av allt att döma snabbt återvänder ut i sjön. Vid lek i vattendrag tyder de erfarenheter Jörgen Larsson gjort på att honorna beter sig annorlunda och följer hanarna i deras lekvandring. Observationer tyder på att gösen samlas på djupet utanför vattendraget innan de vandrar upp. Fisketillsyningsmannen Marko Barkström i Övre Åsunden anger att gösen som vandrar upp i Ätran för lek går upp strax efter islossningen. 78 Under gösens första levnadsår äter den initialt små djurplankton eller nauplier, d.v.s. larvstadiet hos kräftdjur (djurplankton). Efterhand ökar möjligheten att ta större plankton, insektslarver och mysis relicta (Lars Ljunggren). Tillväxten är snabb och när gösungen är ca 10 cm lång består födan nästan enbart av fisk. Tillgången på föda i samband med kläckningen är av mycket stor betydelse för överlevnaden hos gösynglen. En hög överlevnad förutsätter att kläckningen sker vid en tidpunkt som stämmer överens med utvecklingen hos djurplankton. Eftersom gösens lek och romutveckling främst styrs av vattentemperaturen medan många djurplanktonarter i hög grad även påverkas av solljusinstrålningen ligger de vissa år inte i fas med varandra. En varm vinter som leder till för tidig kläckning kan därför medföra en hög dödlighet hos gösynglen och i förlängningen en dålig årsklass. Studier har visat att även den fortsatta väderbilden över sommaren är starkt korrelerad med årsklassernas styrka. Hög vattentemperatur leder till en ökad överlevnad och tillväxt vilket i sin tur leder till att gösungarna kan övergå till fiskdiet på ett tidigare stadium. Eftersom dödligheten under vintern i avgörande grad hänger samman med storleken hos årsungarna ger en varm sommar, och en lång tillväxtsäsong, d.v.s. om vattentemperaturen är hög på hösten, förutsättningar för en stark årskull (Lappalainen m.fl., 1996; Lappalainen, 2001). Vid vattentemperaturer under ca 8-10°C sker ingen egentlig tillväxt (Länsstyrelsen Jönköpings län). En viktig faktor för gösens tillväxt är den konkurrens som kan uppstå dels mellan gös och andra fiskarter (mellanartskonkurrens), dels inom beståndet (inomartskonkurrens). Under första levnadsåret konkurrerar gösynglet/ungen med andra planktonätande arter, såsom mört och mindre abborre. Denna typ av interaktioner under första sommaren kan ha en mycket stor betydelse för gösungarnas överlevnadsgrad. När gösen uppnått fiskätande storlek konkurrerar gösen med gädda och abborre, som även kan utöva predation på gösungarna. Av väsentlig betydelse är den inomartskonkurrens som kan uppstå, särskilt i situationer med födobrist, vilket kan leda till kannibalism från äldre årsklasser. Tillväxten hos gösen fortsätter därefter att vara snabb och hanen blir könsmogen vid ca 3-4 års ålder och en längd av 31-34 cm. Honan växer något snabbare, men blir könsmogen först vid 4-5 års ålder och en längd av 3639 cm. Tillväxthastigheten skiljer sig emellertid markant mellan olika vatten, se figur 11. Livslängden kan uppgå till 23 år (Nationalnyckeln). Levnadssätt Äldre gösar lever solitärt, alternativt i sällskap med enstaka individer, i sjöarnas pelagial. Under dagen återfinns gösen vanligen på djupare liggande vatten för att i skymningen närma sig ytan. Yngre gösar kan bilda mindre grupper, och lever i större utsträckning bottennära. Gösen har tidigare ansetts jaga endast under skymning och gryning, men under senare tid har visats att gös kan jaga aktivt under hela dygnet. Sikten i vattnet är av avgörande betydelse för gösens jaktbeteende och aktiva perioder. I sjöar med dåliga siktförhållanden jagar gösen aktivt även under dagtid medan det i sjöar med bättre siktförhållanden kan koncentreras mera mot gryning och skymning. Dessutom bedrivs jakten på olika sätt beroende siktförhållandena. När sikten i vattnet är god utgör abborre en betydande del av dieten, men förändras mot mört vid dåliga siktförhållanden. Miljökrav Gös föredrar varma (arten trivs bäst vid vattentemperaturer på 24–29°C), djupa och näringsrika sjöar, men hittas även i långsamt rinnande vattendrag och i brackvattensmiljöer. Gösen kräver vatten med förhållandevis hög syrgashalt (mer än 3.5–4.5 mg O2/l). Redan vid halter på 5–6 mg O2/l flyr gösen till syrerikare områden om det är möjligt. 79 Gösen i Övre Åsunden Gösen i Åsunden tillhör inte den ursprungliga fiskfaunan utan tycks ha introducerats i Åsunden någon gång under 1800-talet. Utsättningshistoriken är i stort sett okänd, men förekomst av gös i Åsunden finns omnämnd i litteratur redan 1875 och återigen 1899 (se kapitel 14.7). Enligt fiskeritjänstemannen Sune Sander (1965) gjordes dock den första utsättningen av gös 1905. Detta skulle kunna vara ett tecken på att tidigare utsättningar misslyckats och att arten de facto saknades. Enligt Sander misslyckades emellertid inplanteringen 1905 varför fiskeriintendenten G Swenander förordade förnyade utsättningar på 1910-talet. Under 1920-talet börjar gösen fångas sporadiskt, men tycks ha varit tämligen fåtalig även under 1930- och 1940-talen. Under 1950-talet ökar gösen starkt och Sander nämner i synnerhet de starka årsklasserna 1955 och 1959. Gösbeståndets positiva utveckling har sammanfallit med den tilltagande näringstillförseln till sjön. Av stort intresse är den kommentar som Arne Johlander gör i sin provfiskeutvärdering (1981) där han nämner att inga gösar fångades i norra delen av Åsunden vid provfisket 1965. Detta tolkar han som en möjlig skyendereaktion från det orenade vattnet i Ätran. Stämmer antagandet är det troligt att gösen inte kunde begagna sig av lekplatserna i Ätran innan bättre reningsåtgärder startade under 1970-talet. Föroreningens effekt på gösens lek i Ätran nämns även av Sven Ekelund (1977) som anger det otillräckligt reande från Timmele Färgeri AB som orsak. De provfisken som genomförts i Åsunden (1965, 1981 och 2013) tyder på att gösens andel av fiskbiomassan i sjön ökat. Utvecklingen kan dock inte på något vis anses vara säkerställd med tanke på de tydliga olikheterna mellan provfiskena. Vid provfisket 1965 utgjorde gösen ca 2,5 % av fångstbiomassan vilket kan jämföras med ca 15 % vid provfisket 1981 och ca 24 % vid provfisket 2013. Anmärkningsvärt vid det senaste provfisket 2013 var att endast en årsunge fångades samt att en ovanligt stor andel av de större gösarna uppehöll sig nära stranden. Inga sentida åldersbestämningar av gös har gjorts i Övre Åsunden, men elva gösar provtogs i samband med provfisket 1965. Åldersbestämningen utfördes av Sötvattenslaboratoriet och det ringa antalet fiskar gjorde att en s.k. tillbakaräkning utfördes, d.v.s. genom att mäta avståndet mellan årsringarna kan denna transformeras om till fiskens längd. I figur 11 på följande sida jämförs resultaten från tillbakaräkningen i Övre Åsunden 1965 med beräknade medelvärden ett antal andra sjöar. Underlaget från Hjälmaren och Mälaren är stort och kan anses ge en säker bild av tillväxten. Från övriga redovisade sjöar är underlaget betydligt mindre, men ger ändå en bild av gösens tillväxt i de olika sjöarna. Resultatet visar att tillväxten i Övre Åsunden var tämligen god och bland annat överstiger den i Mälaren. Det är viktigt att poängtera att det på individnivå kan skilja avsevärt gentemot medelvärdena och att resultaten från Övre Åsunden är osäkra, dels på grund av det magra underlaget, dels på grund av att åldersbestämning genom tillbakaräkning är mycket svårt och risken för feltolkningar stor. 12 Antal (st) 9 6 3 Längd (mm) Figur 9. Längdfördelning hos gös vid nätprovfisket 2013. 80 640 600 560 520 480 440 400 360 320 280 240 200 160 120 80 40 0 0 Vikt per nät och djupzon Antal per nät och djupzon 1139,4 4,75 3,20 670,3 603,3 0 > 35 m 129,6 20-34,9 m 12-19,9 m 6-11,9 m 0-2,9 m 3-5,9 m 0 > 35 m 0,11 20-34,9 m 177,8 0,33 12-19,9 m 6-11,9 m 0-2,9 m 3-5,9 m 1,20 Figur 10. Fångst per ansträngning och djupzon. Åsunden 1965 Hjälmaren Mälaren 4+ 6+ Glan Ylen Fegen 700 Längd (mm) 600 500 400 300 200 100 0 1+ 2+ 3+ 5+ 7+ 8+ Ålder (år) Figur 11. Relation ålder – längd i Åsunden (provfisket 1965) jämfört med ett antal andra sjöar. 81 9+ 10+ 11+ 10.2 Gäddartade fiskar (Esociformes) Gäddartade fiskar (Esociformes) omfattar de två familjerna gäddfiskar (Esocidae) med sex arter och hundfiskar (Umbridae) med 5-7 arter. Samtliga arter lever i sötvatten på norra halvklotet. Gemensamt för alla är att ryggfenen och analfenan sitter långt bak på kroppen, att de saknar fettfena och att mellankäksbenet saknar tänder. Gäddfiskar (Esocidae) skiljer sig gentemot hundfiskar genom sitt utdragna nosparti och stora gap, samt att de är kamouflagefärgade i grönt och brunt. Hundfiskar har kort nos och brungråmurrig färgteckning. I Europa finns två arter av gäddfiskar, vår inhemska gädda (Esox lucius) och (Esox cisalpinus), en gäddart i centrala och norra Italien. I Europa finns även en art av hundfisk, ungersk hundfisk (Umbra krameri). Familjen gäddfiskar är känd från paleocen i Nordamerika (cirka 57-65 miljoner år sedan), och från eocen i Kina (cirka 35-57 miljoner år sedan). Dessa såg ungefär ut som dagens gäddor vilket innebär att gäddfiskar kan räknas som levande fossil. 10.2.1 Gädda Gäddan uppträder i såväl mindre tjärnar som i älvar och åar, i hela Sverige förutom i högfjällsregionen. Gäddan är allmän även längs östersjö- och bottenvikskusten medan den på västkusten bara återfinns i vattendragsmynningarna, där salthalten är lägre. Gädda (Esox lucius L.) Gädda finns i större delen av Danmark och Finland, men begränsas i Norge till sydöstra delen av landet samt längs östra gränsen till Sverige. Artens totala utbredningsområde sträcker sig över större delen av Palearktis, Alaska, Kanada och östra USA. Kännetecken Gäddan har en långsträckt kropp med en uppifrån platt nos. Ryggfenan och analfenan sitter långt bak på kroppen. Underkäken har 1-2 rader små tänder framtill och en rad tänder längs kanten. Tänderna längs kanten av käken är små och tättsittande, men blir längre bak glesare och längre. Sammanlagt har en gädda ca 3000 tänder. Vuxna gäddor är vanligen grågröna med längsgående, avlånga ljusa fläckar. Honan blir väsentligt större än hanen, som endast i sällsynta fall blir över 100 cm långa. Utöver kroppsstorleken kan hanar och honor skiljas åt genom att hanen har jämförelsevis större fenor, i synnerhet bröstfenor. De största rapporterade exemplaren fångades på Irland under sent 1800-tal. De hade en längd av 175 cm och en vikt på 41,7 kg. Enligt uppgift lär en gädda på 31,5 kg ha fångats vid Ljusterö i Stockholms skärgård. Brister i dokumentationen gör att uppgifterna bör betraktas med skepsis. De största väl dokumenterade gäddorna har varit omkring 150 cm långa med en vikt på 25-30 kg. Fortplantning Gäddan leker vanligen relativt snart efter islossningen, under mars-april, på grunt vatten med mycket vegetation. Ofta sker leken på översvämmade starrängar eller liknande. Rommen är klibbande och fastnar på vegetationen och kläcks sedan efter 10-15 dagar. Efter ytterligare en vecka är de cirka 12 mm långa. Hanen blir könsmogen vid 1-3 års ålder, honan något senare, mellan 2-5 års ålder. En hona kan producera upp till 200 000 ägg. 82 Levnadssätt De två första veckorna efter kläckningen lever ynglet på gulesäcken, men övergår därefter till plankton. Redan vid fyra till fem centimeters längd börjar gäddungarna äta fiskyngel. Den tidiga lektiden innebär att de kan dra fördel av karpfiskleken senare under våren. Gäddan är en solitär bakhållspredator som äter det mesta som kommer i deras väg, framförallt fisk, men även ormar, grodor och fågelungar ingår i dieten. Den kan ta stora byten upp till drygt halva sin längd. Gäddan kan även vara en betydelsefull predator på kräftor. Gäddan är tämligen stationär och ofta uppehåller den sig i vegetationsrika områden där den attackerar byten som simmar förbi, men kan under vissa omständigheter söka sig ut i sjöars pelagial för en mera aktiv jakt och följa stim av mört, nors m.fl. Frånsett yngre individer, som gärna uppehåller sig på grunt vatten under sommaren, söker sig äldre gäddor mot svalare, djupare vatten. Även större gäddor kan dock tidvis närma sig grundområden i samband med födosök. Miljökrav Gäddan är tämligen tålig mot försurning, och reproduktionen störs först kring pH 5-5,4. Under pH 5 slås reproduktionen ut helt. Näringstillförsel leder inledningsvis till en högre produktion, men i kraftigt eutrofierade sjöar missgynnas gädda relativt karpfisk och gös. Gäddan i Övre Åsunden Beståndet av gädda är svårt att skatta utifrån de nätprovfisken som gjorts. De är generellt underskattade i fångsten, dels genom sitt vanligen stationära levnadssätt, dels genom att den grövsta maskan i översiktsnäten är 55 mm vilket försvårar fångst av större gädda. De gäddor som fångas har ofta fastnat med tänderna då de angriper en fisk som fastnat i nätet. Vid provfisket 1965 var andelen gädda högre än andelen gös vilket möjligen kan bero på att fisket skedde redan under våren. Fångsten minskar följaktligen vid provfisket 1981 och gädda uteblir helt vid provfisket 2013, frånsett en större gädda som lossnar i samband med vittjning. Huruvida den lägre fångsten speglar en verklig nedgång i gäddbeståndet är osäkert med tanke på att nätprovfiske med översiktsnät inte kan anses ge en representativ bild av beståndet. Det är dock troligt att beståndet av gädda påverkats av konkurrensen från gösen. Vid intervjuer med fiskerättsägarna Karl-Henrik Svensson, Gunnar Persson och Karl-Gunnar Karlsson hävdar de att beståndet av gädda var gott på 1940- och 50-talen. De anser dock att gäddan minskat med början från 1980-talet. 83 10.3 Karpartade fiskar (Cypriniformes) Ordningen karpartade fiskar (Cypriniformes) omfattar en mängd familjer varav karpfiskar (Cyprinidae), nissögefiskar (Cobitidae) och grönlingsfiskar (Nemacheilidae) finns representerade i Sverige. Karpartade fiskar förekommer i Eurasien, Afrika och Nordamerika med den största artrikedomen i södra och östra Asien. Utmärkande för karpartade fiskar är framförallt avsaknaden av tänder i munnen. Munnen är istället framskjutbar. Alla karpartade fiskar förutom algätare har specialiserade s.k. svalgbenständer för att kunna bearbeta födan. Familjen karpfiskar (Cyprinidae), den enda som finns representerad i Övre Åsunden, omfattar totalt omkring 2500 arter. Det är den artrikaste familjen bland ryggradsdjuren och även den artrikaste bland de svenska fiskarna. Karpfiskar finns i såväl sötvatten som brackvatten över hela Eurasien och Afrika samt i Nordamerika och nordligaste Centralamerika. Utseendemässigt varierar arterna betydligt inom familjen. 10.3.1 Mört Mört (Rutilus rutilus) är en av omkring 15 arter inom släktet Rutilus. Det är den artrikaste familjen bland ryggradsdjuren och även den artrikaste bland de svenska fiskarna. Gemensamt för de olika arterna är bland annat silverglänsande sidor och svaga överbett. Mört (Rutilus rutilus) Mört förekommer allmänt i större delen av Sverige, Danmark och Finland. I Norge hittas mört endast i landets sydöstligaste del. Den hittas i större delen av Europa utom på de Iberiska och Apenninska halvöarna samt södra Balkan. Österut återfinns mörten till Kaspiska havets avvattningsområde. Mörten är troligen den vanligaste karpfisken i Sverige och hittas i såväl sjöar som rinnande vatten, och även i östersjökustens brackvatten. Sällan återfinns dock mört i vatten som ligger över 400 meter över havet. Kännetecken Mörtens normallängd ligger vanligen på mellan 15-30 cm, men kan under vissa omständigheter nå upp till en längd av 50 cm. Kroppen är måttligt långsträckt, med kroppssidorna täckt av markerade silverglänsande fjäll med en gråblå nyans. Ryggen är mörkt gråblå eller svart och buken silvrigt vit. Samtliga fenor har inslag av rött med en dragning åt orange. Andra typiska karaktärsdrag hos mört är de röda ögonen och ett tydligt överbett. Mört kan bilda hybrider med sarv (Scardinius erythrophtalmus), björkna (Blicca bjoerkna), braxen (Abramis brama) och löja (Alburnus alburnus). Särskilt i näringsrika miljöer, med täta bestånd av karpfisk, kan denna företeelse uppstå. Fortplantning och tillväxt Mörtens lek sker, liksom abborrens, efter islossningen, vanligen under perioden april-maj, vid en vattentemperatur på lägst 10°C. Leken äger rum på grunt vatten i sjöar eller i tillrinnande vattendrag. Honan lägger mellan 5000 - 200 000 ägg. Rommen klibbar fast på växter och stenar varefter den kläcks efter fyra till tolv dagar. Ynglen ligger först på bottnen, men samlas därefter i större stim som söker sig till vegetationsrika områden. Mörten blir vanligen könsmogen vid tre till fem års ålder. Mörthonan växer snabbare än hanen, men tillväxten är generellt långsam. 84 Levnadssätt Mörten förekommer sommartid såväl i sjöarnas grundområden som i pelagialens ytvatten. Den hittas även i vattendrag, men inte gärna i starkt strömmande vatten. Liksom för andra arter utgör grunda, varma vikar en viktig födosökslokal vars vegetation även ger skydd mot predatorer. I pelagialen rör sig mörten i större stim tillsammans med mindre abborre och benlöja. Under höst och vinter söker sig mörten ut mot djupare vatten. Mörten är allätare och livnär sig av såväl djurplankton som bottendjur, maskar, snäckor, mindre kräftdjur och insektslarver, men även vegetabiliska ämnen, t.ex. slingeväxter och alger ingår i födan. Mörten äter gärna rom och mindre fiskyngel, bl. a anses den vara gäddans svåraste predator genom att på lekplatserna äta gäddrom och nykläckta yngel. Livslängden uppgår till som mest 20 år. Miljökrav Mörten är mycket känslig för låga pH-värden och reproduktionen störs redan vid pH 6 och uteblir helt kring pH 5,5. Som en följd av detta ligger vanligen länsstyrelserna kalkmål på pH 6 och förekomsten av ettåriga mörtar används som indikator inom kalkeffektuppföljningen. Mörten tillhör de mest eutrofieringsgynnade fiskarterna. I näringsrika sjöar uppstår ofta en snedvridning av fiskfaunan med en mycket tydlig dominans av karpfisk, däribland mört. Mörten i Övre Åsunden Mört var vid nätprovfisket 2013 den dominerande karpfisken i Åsunden med cirka 17 procent av antalet individer och cirka 20 procent av fångstvikten. Något anmärkningsvärt var den tämligen höga medelstorleken hos de fångade mörtarna och det, relativt äldre årskullar, förhållandevis låga antalet ettåriga individer. Mört var vid provfiskena 1965 och 1981 den dominerande fiskarten i fångsten. Andelen mört i fångsten har emellertid sjunkit stadigt sedan första provfisket 1965. 1965 utgjorde mört cirka 60 procent av fångstbiomassan och 1981 cirka 42 procent av biomassan. I resultatredovisningen från 1981 påpekas att det var en anmärkningsvärt stor andel av mörten som fångades i pelagialen, vilket inte var fallet 2013. Någon åldersbestämning har inte gjorts av mört i Åsunden, men på följande sida redovisas en tillväxtkurva som är resultatet av ett stort antal åldersbestämningar i en mängd sjöar. Linjen visar medellängden för varje ålder medan staplarna visar variationen mellan 10- och 90-percentilerna inom respektive åldersklass (Kinnerbäck, 2013). 10-percentilen innebär att 10 procent av individerna är mindre än angivet värde. På motsvarande sätt anger 90-percentilen att 10 procent av individerna är större än angivet värde. Ytterligheter i åldersbedömningen redovisas därför inte. 50 Antal (st) 40 30 20 10 Längd (mm) Figur 12. Längdfördelning hos mört vid nätprovfisket 2013. 85 340 320 300 280 260 240 220 200 180 160 140 120 100 80 60 40 20 0 0 Antal per nät och djupzon 31,90 Vikt per nät och djupzon 1379,6 783,8 15,50 3,33 133,7 0 > 35 m 0 20-34,9 m 12-19,9 m 6-11,9 m 3-5,9 m 6,4 0-2,9 m 20-34,9 m 12-19,9 m 6-11,9 m 3-5,9 m 0-2,9 m 0 > 35 m 0 0,11 Figur 13. Fångst per ansträngning och djupzon. 400 Längd (mm) 300 200 100 0 0+ 1+ 2+ 3+ 4+ 5+ 6+ 7+ 8+ 9+ 10+ 11+ 12+ 13+ 14+ Ålder (år) Figur 14. Relation ålder – längd. Uppgifterna är medelvärden från ett stort antal sjöar, hämtade från Aqua reports 2013:18. Gul linje motsvarar 50-percentilen (genomsnittet). Staplarna visar de variationer som noterats för varje åldersklass. 86 10.3.2 Braxen Braxen är den enda fiskarten inom släktet Abramis. Den liknar arterna i släktena Blicca, Vimba och Ballerus genom sin höga kroppsform och breda analfena, men skiljer sig från dem genom sitt tydliga överbett. Braxen (Abramis brama) Braxen har ursprungligen främst varit knuten till sydöstra delen av Sverige där den förekom frekvent i sjöarna. I resten av landet har braxen funnits i betydligt mindre utsträckning (Schreiber et al, 2003) men finns ända upp till Tornedalen. Utplanteringar har dock spridit arten, främst i södra delen av landet. Braxen påträffas, förutom i Sverige, även i södra Norge, större delen av Finland, hela Danmark och större delen av övriga Europa österut till Uralbergen (Nationalnyckeln). Kännetecken Braxen karaktäriseras av en hög rygg, tämligen sammanpressade sidor och en nedåtriktad mun. Vanligen uppnår braxen inte mer än 30-60 cm längd, men kan i sällsynta fall nå över 80 cm. Unga individer är silverblanka på sidorna, gråbruna på ryggen och silvrigt vita på buken. Fenorna är jämnt gråbruna eller gråsvarta. Med ökande storlek mörknar färgen till guldbruna, närmast bronsglänsande, kroppssidor, brun rygg och gulgrå buk. Inför lek får vuxna hanar vita lekvårtor på huvudet och ibland på ryggen. Ögondiametern motsvarar ungefär noslängden hos små individer, men eftersom ögonen inte tillväxer i samma takt som resten av kroppen är den relativt sett avsevärt mindre hos större individer. Fortplantning och tillväxt Braxen når könsmognad vid 3-6 års ålder, för småvuxna bestånd betydligt senare, upp till 10 år och vid en längd av ca 20 cm. Leken äger rum i maj-juni på grunda (0,5-1,5 meter) och växtrika bottnar, i synnerhet över braxengräs. Inför leken samlas hanarna i individuella lekområden och försvarar dessa. Leken sker i omgångar under några dygn, ofta under mycket plaskande. Rommen klibbar fast på växtligheten och kläcks vanligen efter cirka 8-14 dygn. De 4-6 mm larverna sitter kvar på växterna tills gulesäcken efter några dygn är konsumerad. Därefter bildar larverna stim och äter plankton. Tillväxten är mycket varierande beroende av konkurrens och närings-tillgång. Livslängden är 5-15 år, undantagsvis upp till 30 år. Braxen kan bilda hybrider med sarv (Scardinius erythrophtalmus), björkna (Blicca bjoerkna), mört (Rutilus rutilus) och löja (Alburnus alburnus). Särskilt i näringsrika miljöer, med täta bestånd av karpfisk, kan denna företeelse uppstå. Levnadssätt Braxen lever ofta i mindre stim, men kan även uppträda solitärt. Sommartid söker braxen sig mot grunda, vegetationsrika områden där den främst hittas på mjukbottnar i strandzonens vegetationsbälten. Vintertid samlas de ofta i stora stim (s.k. braxenstånd) i ett dvalliknande tillstånd i djupvattnen i sjöar och vattendrag. Yngre individer, upp till cirka 10 cm, lever främst av djurplankton. Äldre braxnar övergår efterhand till olika bottendjur, t.ex. maskar, insektslarver och kräftdjur, men även växtdelar ingår i dieten. Större braxnar kan även ta småfisk. Bland de braxenlika fiskarna är braxen den art som är mest specialiserad på att söka föda vid bottnen. Braxen tillhör de mest eutrofieringsgynnade fiskarterna. I näringsrika sjöar uppstår ofta en snedvridning av fiskfaunan med en mycket tydlig dominans av karpfisk, däribland braxen. 87 Braxen i Övre Åsunden Braxen är enligt uppgift från fiskerättsägare och sportfiskare en vanligt förekommande art i Åsunden. Detta bekräftades till viss del av provfisket, som visade att braxen utgör en relativt stor andel av fångstbiomassan. Fångsten dominerades av individer mellan 225-300 mm medan årsungar saknades helt. Troligen är detta ett utfall av att dessa främst lever i grunda, vegetationsrika vikar i sjön, områden där provfiskeinsatsen var liten. Som flertalet karpfiskar påträffas braxen i första hand i sjöars grundområden under sommaren, men kan även hittas i djupare liggande delar. I Åsunden fångades en braxen på ca 24 m djup. 5 Antal (st) 4 3 2 1 Längd (mm) Figur 15. Längdfördelning hos braxen vid nätprovfisket 2013. Vikt per nät och djupzon Antal per nät och djupzon 1032,1 4,50 361,6 88 > 35 m 121,2 0 > 35 m 20-34,9 m 0 20-34,9 m 12-19,9 m Figur 16. Fångst per ansträngning och djupzon. 15,8 12-19,9 m 0 6-11,9 m 0,11 3-5,9 m 0 0-2,9 m 0,08 6-11,9 m 3-5,9 m 0-2,9 m 1,20 500 480 460 440 420 400 380 360 340 320 300 280 260 240 220 200 180 160 140 120 80 100 60 40 20 0 0 10.3.3 Löja Släktet Alburnus omfattar 37 arter i Europa och norra Asien. Alla är liksom den svenska arten löja (Alburnus alburnus) långsträckta, silverglänsande fiskar som lever i små stim nära ytan. Gälräfständerna är långa och vanligtvis många. Mitten på buken saknar helt eller delvis fjäll. Löja (Alburnus alburnus) Löjan är allmänt förekommande i sötvatten i södra Sverige, och i östra delen av landet sträcker sig utbredningsområdet upp till Torne älv, men inte på höjder överstigande 300 m ö h. Löjan finns även i Östersjöns kustvatten och på Gotland. I Västsverige förekommer den mer sparsamt, bl.a. i Ätran, Viskan, Lagan och Göra älv. Löja finns, förutom i Sverige, i kontinentala delar av Nordeuropa och delar av Storbritannien. Det naturliga utbredningsområdet söderut begränsas av Pyrenéerna och Alperna och österut av Kaukasus, Uralfloden och Embafloden (Kazakhstan). Livsmedlet löjrom utgörs av ägg från siklöja, inte av löjägg. Löjans fjäll användes emellertid tidigare för tillverkning av konstgjorda pärlor. Kännetecken Löjan kan uppnå en längd på ca 16 cm, men är vanligen kortare. Kroppen är långsträckt och tydligt sammanpressad från sidorna. Stjärtspolen är smal. Munnen är böjd uppåt. Kroppssidorna blänker i silver, ryggen är mörkare grågrön och buken är silvrigt vit. Under leken kan fenorna skifta i orange och hanen utvecklar inför leken lekvårtor över en stor del av kroppen och främre bröstfenstrålarna. Fortplantning och tillväxt Benlöjan samlas i stora stim, vanligen i maj-juni, över grunda stenbottnar med vegetation, nära stranden. Leken sker ofta i flera omgångar och kan vara mycket intensiv med hopp som får vattenytan att ”koka”. Rommen klibbar fast på växter och stenar varefter den kläcks efter cirka sex till åtta dygn. Benlöjan blir vanligen könsmogen vid två till tre års ålder. Löja kan bilda hybrider med sarv (Scardinius erythrophtalmus), björkna (Blicca bjoerkna), mört (Rutilus rutilus) och braxen (Abramis brama). Särskilt i näringsrika miljöer, med täta bestånd av karpfisk, kan denna företeelse uppstå. Levnadssätt Benlöjan är en stimfisk som främst rör sig ytnära under sommaren, men kan även söker sig närmare vattnets mellanskikt. Arten hittas såväl strandnära som i sjöarnas pelagial. Under vintern återfinns den på djupare vatten. Benlöjans ytnära levnadssätt gör att den ofta söker föda på vattenytan, d.v.s. insekter, men den äter även planktiska kräftdjur. Löjan jagar i första hand med synen. Arten är en viktig bytesfisk för t.ex. abborre. Miljökrav Enligt Schreiber m.fl. tycks löjan ha minskat jämfört med hundra år sedan, framförallt i sydöstra Sverige. Många av de sjöar där löjan försvunnit ligger i en region med näringsrika sjöar. Enligt Schreiber m.fl. är en möjlig orsak till minskningen är att löjan, som till största del livnär sig på zooplankton och föredrar klara vatten, påverkas negativt vid en ökad konkurrens med andra generalistiska fiskarter, t.ex. mört, då vattnet grumlas i samband med en ökad eutrofiering. 89 Sannolikt har även den omfattande försurningspåverkan i vissa delar av Sverige haft en starkt negativ effekt på vissa bestånd. Exakt vid vilka pH som leken påverkas är okänt. Benlöjan i Övre Åsunden Benlöjans ytnära levnadssätt medför att den ofta underskattas vid nätprovfisken. Troligen är detta fallet även i Åsunden och resultatet bör värderas utifrån detta. Provfiskeresultatet visar att löjan, som förväntat, framförallt uppehöll sig i sjöns grundområden, men att ett mindre antal individer söker sig mot något djupare vatten. Provfisket 2013 påvisade flera årskullar, men förutom årsungar, och möjligen ettåriga individer, är storleksintervallen för varje årskull svår att urskilja. 12 Antal (st) 9 6 3 Längd (mm) Figur 17. Längdfördelning hos löja vid nätprovfisket 2013. Vikt per nät och djupzon Antal per nät och djupzon 6,9 50,1 90 0,0 0 20-34,9 m > 35 m > 35 m 0,0 12-19,9 m 20-34,9 m Figur 18. Fångst per ansträngning och djupzon. 0,3 6-11,9 m 0 3-5,9 m 0 0-2,9 m 0 12-19,9 m 3-5,9 m 0-2,9 m 0,08 6-11,9 m 9,6 0,5 200 190 180 170 160 150 140 130 120 110 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 0 10.3.4 Sarv Släktet Scardinius omfattar 10 europeiska arter, varav sarven (Scardinius erythrophtalmus) återfinns i större delen av Europa. De liknar andra långsträckta karpfiskar, men ryggfenan sitter tydligt bakom bukfenornas infästning och käkarna är ungefär lika långa. Sarv (Scardinius erythrophtalmus) Sarv finns från Skåne till Indalsälven i Jämtland och Medelpad i både sött och räckt vatten. Den saknas i fjällen, på delar av Småländska höglandet samt i mer höglänta delar av Västergötland (Nationalnyckeln). Under 1800-talet återfanns sarv endast i undantagsfall över högsta kustlinjen (Schreiber m.fl.). I Norge och Finland återfinns sarven i ländernas södra del. Arten är i övrigt spridd i Europa österut till Uralfloden och Aralsjön, men den saknas i Skottland, på de Iberiska och Apenninska halvöarna samt i södra Balkan. Kännetecken Längden uppgår sällan till mer än 35 cm, men exemplar uppåt 50 cm har påträffats. Kroppen är högryggad och sammanpressad från sidorna. Munnen är framåtriktad med liklånga käkar. Äldre sarvar känns igen på den skimrande guldglansen längs kroppssidorna och de kraftigt röda fenorna medan yngre individer är mera silverglänsande. Under leken har alla hanar och en del honor lekvårtor på ryggen och huvudet. Fortplantning och tillväxt Leken sker normalt i maj-juni, men i undantagsfall i april, nära stranden och över vegetation. Honan lägger upp till 200 000 ägg. Rommen klibbar fast på växterna varefter den kläcks efter cirka 3 till 15 dygn. Sarv kan bilda hybrider med löja (Alburnus alburnus), björkna (Blicca bjoerkna), mört (Rutilus rutilus) och braxen (Abramis brama). Levnadssätt Sarv vistas företrädesvis i anslutning till vegetation i grunda, varma vikar. Den uppehåller sig ofta nära ytan. Yngre individer äter små ryggradslösa djur, medan äldre individer huvudsakligen livnär sig på kärlväxter och alger, men även på ytinsekter, plankton och småfisk. Vintern tillbringas på djupare vatten. Miljökrav Sarven är mycket känslig för låga pH-värden och reproduktionen störs redan vid pH 6 och uteblir helt kring pH 5,5. Sarven i Övre Åsunden Sarvens preferens att leva i grunda vegetationsrika miljöer medför att den ofta underskattas vid provfiske. Vid provfisket i Övre Åsunden sommaren 2013 fångades fåtal exemplar, men troligen är resultatet underskattat. 91 10.3.5 Sutare Sutaren (Tinca tinca) är den enda arten inom släktet Tinca. Sutarens naturliga utbredning i Sverige begränsades ursprungligen till södra Sverige, men utsättningar har spridit arten till ett stort antal sjöar och vattendrag där den tidigare inte förekom, såväl i södra som i norra Sverige. Sutare (Tinca tinca) Den finns lokalt i södra Norge och södra Finland samt i resterande delar av Europa österut till floden Jenisej. Sutaren är dessutom inplanterad på alla kontinenter utom Antarktis. Gamla namn på sutaren är bl. a skomakare och lindare, det sistnämnda genom dess vana att sno linan runt vattenväxter. Kännetecken Sutaren har ett karaktäristiskt utseende som gör att den inte kan förväxlas med någon annan art. Färgen varierar mellan olika nyanser av grönt och brunt där ljusare individer är tydligt guldglänsande på kroppssidorna. Ryggen och alla fenorna är mörkgrå. Iris är gul eller röd. Fjällen är extremt små och knappt skönjbara. Honor och hanar kan skiljas åt genom att hanarnas bukfenor är större än honornas och når förbi analöppningen. Dessutom är bukfenornas främre fenstrålar förtjockade hos hanar. Fortplantning och tillväxt Leken sker i omgångar på grunt vatten efter att vattentemperaturen nått ca 19-20 °C, vilket innebär att leken i södra Sverige ofta inträffar i juni-juli. Honan leker varannan vecka upp till nio gånger om året och hon lägger totalt 300 000 till 900 000 ägg. Rommen klibbar fast på vegetation och kläckningen sker redan efter cirka en vecka. Könsmognaden inträffar efter cirka två till tre år. Livslängden kan uppgå till som mest 20 år. Levnadssätt Den skymningsaktiva sutaren föredrar vegetations- och näringsrika miljöer i både sjöar och vattendrag. Stora bestånd kan finnas i vegetationsrika, grunda, varma vatten med mycket mjukbotten. Vintern tillbringas i dvalliknande tillstånd i dyn. Sutaren livnär sig framförallt på bottendjur såsom insektslarver, musslor och snäckor, men även i mindre utsträckning på vegetabilisk föda och småfisk. Vid sportfiske är den inte så kräsen utan fiskas med alltifrån majs till ost och hundfoder. Miljökrav Sutaren är tålig mot såväl syrebrist, hög vattentemperatur och tämligen sura vatten. Sutaren i Övre Åsunden Sutaren tillhör inte Övre Åsundens ursprungliga fiskfauna. Den har planterats in vid minst ett tillfälle, 1902. Provfisket 2013 resulterade endast i två sutare, men artens förkärlek till grunda, varma och vegetationsrika områden medför att den troligen är något underskattad. 92 10.3.6 Ruda Arterna inom släktet Carassius är svåra att skilja åt. I Europa, och i Sverige, finns två ursprungliga arter, ruda (Carassius carassius) och silverruda (Carassius gibelio) som skiljs åt av arternas ryggfena, som hos ruda är konvex och hos silverruda konkav. Ruda (Carassius carassius) Ruda finns i stort sett över hela Sverige, i sötvatten såväl som längs kusten mellan Kalmarsund upp till Bottenviken. Däremot saknas den i fjällregionen. Utsättningar har spridit arten till ett stort antal sjöar och vattendrag där den tidigare inte förekom. Den finns lokalt i södra Norge och i England. I övrigt finns ruda i Central- och Östeuropa och vidare österut till östra Sibirien. Kännetecken Rudan kan variera mycket i utseende där den i sjöar och brackvatten är högryggad och kompakt (sjöruda) medan den i dammar blir mer slank och utdragen (dammruda). Färgteckningen går i olika nyanser av grönt och brunt. Unga fiskar har guldblanka sidor medan äldre och större individer är mörkare. Fenorna är mörkt grågröna, ofta med inslag av rött på analfenan samt på buk- och bröstfenorna. Mera sällan finns inslag av rött även på stjärt- och ryggfenan. Tillväxtmönstret ändras i närvaro av rovfiskar. När rudan exponeras för lukten av rovfisk växer den proportionellt sett mer på höjden. Detta gör att den blir svårare att svälja och därmed mindre attraktiv som bytesfisk. Troligen är denna egenskap bakgrunden till differenserna mellan sjöruda och dammruda. Fortplantning och tillväxt Leken sker i omgångar på grunt vatten efter att vattentemperaturen nått ca 19-20 °C, vilket innebär att leken i södra Sverige ofta inträffar i juni-juli. Honan leker varannan vecka upp till nio gånger om året och hon lägger totalt 300 000 till 900 000 ägg. Rommen klibbar fast på vegetation och kläckningen sker redan efter cirka en vecka. Könsmognaden inträffar efter cirka två till tre år. Livslängden kan uppgå till som mest 20 år. Levnadssätt Ruda förekommer i en mängd olika miljöer, såväl i mindre dammar som i större sjöar, vattendrag och brackvatten. Rudan uppehåller sig gärna på grunt vatten i eller i anslutning till tät vegetation. Vintern tillbringas i dvalliknande tillstånd i dyn. Små rudor livnär sig på planktiska kräftdjur, större individer på insektslarver, maskar och växtdelar. Miljökrav Rudan är en av de tåligaste fiskarterna och klarar bland annat av att övervintra även i bottenfrusna dammar helt utan syre. Den klarar sig med anaerob metabolism, där mjölksyra som då ansamlas i kroppen omvandlas till alkohol, som utsöndras i vattnet. Rudan i Övre Åsunden Inga rudor har fångats vid något av de provfisken som genomförts i sjön. Arten omnämns dock i vissa källor (Wahlberg, 1877; Lundberg, 1899). Enligt Naturvårdsprogrammet för sjöar och vattendrag i Ulricehamns kommun är rudan en främmande art i Åsunden. Det är inte osannolikt att rudan introducerats, men inga utsättningsuppgifter har hittats. Sannolikt finns ett sparsamt bestånd av ruda i Övre Åsunden. 93 10.3.7 Elritsa Släktet Phoxinus omfattar 19 arter av vilka sju återfinns i Elritsa (Phoxinus phoxinus) Europa. Elritsa är den som har störst utbredning och den enda som finns i Sverige. Den förekommer över nästan hela Sverige utom i fjällregionen, men är ovanlig i delar av Småland och östra Svealand. Elritsan hittas främst i rinnande vatten, men ibland även i sjöars strandzoner samt även i Östersjön norr om Öland. Det totala utbredningsområdet omfattar hela Europa, utom de sydliga halvöarna, och vidare österut till Centralasien. Elritsan har många lokala benämningar, skinnäling, äling, alekula, blindsill, kyt, mudd, skinnfisk, m.fl. Kännetecken Elritsan uppnår sällan mer än 12 cm längd. Ryggen och kroppssidorna går i brunt eller grönt. Längs vardera sidan finns flera (12-35) mörka tvärband. Under leken har hanen stora vita lekvårtor på hjässan. Hos lekande hanar blir dessutom läpparna, bröstet, buk- och analfenbasen samt undersidan av stjärtspolen knallröda. På kinden och gällocket samt vid bröst- buk- och analfenbaserna uppträder kritvita fläckar. Fortplantning och tillväxt Leken äger huvudsakligen rum under april-juli då elritsan samlas i stora stim över sten- och grusbottnar i sjöar och vattendrag. Leken sker parvis. Äggen klibbar fast vid bottnen och kläcks efter 5-14 dygn. Elritsan kan bli könsmogen redan vid ett års ålder. Livslängden kan uppgå till 5-10 år. Levnadssätt Elritsan trivs bäst i klara rinnande vattendrag över sand- och grusbotten, men även längs steniga stränder i sjöar och bräckt vatten. Den rör sig i små stim, från 20-100 individer, och söker ofta föda nära vattenytan. Födan består av både luft- och vattenlevande insekter liksom kräftdjur och maskar, men den är även en effektiv rom- och yngeljägare. Miljökrav Elritsan är mycket känslig för låga pH-värden och reproduktionen störs redan vid pH 6 och uteblir helt kring pH 5,5. Eftersom leken sker senare än mörten, har den inte samma betydelse som indikator inom länsstyrelsernas kalkeffektuppföljning. Elritsan i Övre Åsunden Elritsan tycks vara vitt spridd i vattendrag som mynnar i Åsunden och i mindre biflöden till Ätran. Elfisken har påvisat förekomst av elritsa i Ätrans huvudfåra uppströms Åsunden, i Brunnsbäcken, i Alhammarån, i Pineboån, i Källebackabäcken, i Säckebäcken samt i bäcken från Snipesjön. Det enda vattendrag där elritsa inte påträffats vid elprovfisken är I bäcken från Ubbarp, som mynnar i nedre delen av Ätran. I bäcken utfördes ett elfiske i samband med förstudier kring väg 40 mellan Dållebo – Hester. Däremot finns inga uppgifter om att elritsa finns eller har funnits i Åsunden. 94 10.4 Laxartade fiskar (Salmoniformes) Ordningen laxartade fiskar (Salmoniformes) omfattar två familjer, laxfiskar (Salmonidae) och sikfiskar (Coregonidae) med åtminstone 70 arter totalt. Uppfattningarna om hur många och vilka arter som verkligen finns varierar mycket, inte minst i Sverige. I Sverige finns två artgrupper som diskuteras kontinuerligt i taxonomisk forskning. Den ena är sikfiskar som omfattar minst två, kanske betydligt fler, arter. Den andra är släktet Salvelinus (rödingar) som omfattar en till tre arter. Både lax (Salmo salar) och öring (Salmo trutta) uppvisar en stor variation beroende på miljöförhållandena. Av siklöja finns vårlekande bestånd som tidigare urskilts som en egen art gentemot den höstlekande siklöjan. Utmärkande för laxartade fiskar utmärks framförallt av fettfenan, men även av vissa anatomiska differenser. Laxartade fiskar förekommer naturligt på norra halvklotet, där de flesta lever i sötvatten, men många lever ett anadromt liv. Familjen sikfiskar (Coregonidae), omfattar tre släkten, Coregonus, Stenodus och Prosopium. Samtliga svenska arter tillhör släktet Coregonus som omfattar minst två arter, sik och siklöja. Sikfiskar skiljer sig från laxfiskar (Salmonidae) främst genom att munnens tänder är svagt utvecklade eller saknas helt. Sikfiskar karaktäriseras vidare genom sin enhetliga silver- eller guldglänsande färgteckning. Familjen förekommer i kalla, väl syresatta vatten på norra halvklotet. De flesta arterna lever i sötvatten, men anadroma varianter förekommer. Familjen laxfiskar (Salmonidae) representeras av tre släkten i Sverige, Salmo, Salvelinus (röding) och Thymallus (harr). Dessutom har olika arter av släktet Oncorhyncus, stillahavslaxar, planterats ut i Sverige. Den mest kända är regnbåge (Oncorhyncus mykiss), men det finns enstaka etablerade bestånd av strupsnittsöring (Oncorhyncus clarkii) och indianlax (Oncorhyncus nerka). Laxfiskar leker i sötvatten, och många tillbringar hela livet där. Vissa är anadroma, d.v.s. leker i vattendrag, men vandrar ut i havet som smolt och växer upp där. Båda strategierna kan förekomma inom samma art och t.o.m. samma bestånd. 10.4.1 Siklöja Siklöjan tillhör släktet Coregonus och finns i två former som tidigare betraktades som olika arter, vårlekande siklöja (Coregonus trybomi) och höstlekande siklöja (Coregonus albula). Idag betraktas de inte som två skilda arter utan som ekotyper inom artkomplexet Coregonus albula. Båda formerna kan förekomma i samma sjö. Siklöja (Coregonus albula) Siklöjans naturliga utbredning i Sverige begränsas av högsta kustlinjen, men arten har spridits till högre belägna sjöar genom utplanteringar. Siklöjan förekommer allmänt i hela Syd- och Mellansverige upp till Dalälven och längs norrlandskusten. Siklöjan återfinns även i utsötade delar av Bottenviken och Stockholms skärgård. Siklöjan sammanblandas ofta med siken, eller tvärtom, i synnerhet i vatten med småvuxna sikbestånd. En tydlig karaktärsskillnad är dock underbettet hos siklöjan medan siken har överbett alternativt lika långa käkar. I en nyligen genomförd genetisk studie av siklöjor från olika delar av Sverige (Delling m.fl. under tryckning) kunde konstateras att siklöjan i Åsunden, tillsammans med ett antal övriga sydsvenska sjöar (inklusive alla de med nu levande eller utdöda bestånd av samlevande vår- och höstlekande siklöja), tillhör en genetiskt avvikande grupp som avviker tydligt från siklöjor i mer låglänta delar av landet. Resultatet tyder på att siklöjan invandrade efter senaste istiden vid åtminstone två tillfällen, och sannolikt då från olika s.k. refugier där de överlevt istiden. Resultaten antyder vidare att vårlek tycks ha utvecklats lokalt, parallellt vid flera olika tillfällen. Det kan därför inte uteslutas att det i framtiden åter kan utvecklas ett lokalt vårlekande bestånd från den idag höstlekande siklöjan i Åsunden, även om det ännu inte är känt hur och under vilka förhållanden detta kan ske. Den vårlekande siklöjan har i Sverige påträffats i fyra sjöar, Åsunden, Fegen, Ören och Stora Hålsjön, men vårleken tycks ha upphört i samtliga förutom Fegen. Bestånd av siklöja med försenad lek har även hittats i 95 Finland och Tyskland. Det första fyndet av vårlekande siklöja gjordes 1903 i Stora Hålsjön, Viskans avrinningsområde, av fiskerikonsulenten Filip Trybom vid Hushållningssällskapet. Den första bekräftelsen av vårlekande siklöja i Åsunden gjordes i april 1939, då tre lekmogna siklöjor hade fångats på ett djup av 30 meter (Runnström, 1941). Kännetecken Siklöjan kan förväxlas med sik, i synnerhet småväxta bestånd, men till skillnad mot siken har siklöjan en uppåtriktad mun. Kroppssidorna är silverfärgade med mörkare gråblå eller grönaktig rygg och vit buk. Fortplantning och tillväxt Siklöjan leker både i strömmande och stillastående vatten. I sjöar leker den i regel över grus- och sandbottnar under oktober-december medan den vårlekande siklöjan leker i april-maj. Djupet kan variera och i Vättern sker lek ned till 100 meters djup. I sjöar med båda ekotyperna leker vårsiklöjan djupare än den höstlekande formen. Runnström noterade 1941 att den vårlekande siklöjan leker vid en temperatur som motsvarar den på hösten. En normalstor hona producerar ca 2000 ägg. Efter leken sjunker äggen till botten och kläcks påföljande år. Ynglen håller sig först nära stranden, men vid en längd av ca 2 cm söker de sig ut i den fria vattenmassan. Liksom för många andra pelagiska fiskarter påverkas rekryteringen starkt av klimatfaktorer och födotillgång varför reproduktionsframgången varierar mycket från år till år. Långa isvintrar, som ger senare kläckning, tycks gynna siklöjans reproduktion. Orsaken är troligen att en senare kläckning sammanfaller med utvecklingen av djurplankton. Varma vintrar och tidig kläckning kan därför innebära hög dödlighet på grund av födobrist. Tillväxthastigheten varierar och beror av beståndstätheten, men normalt tillväxer siklöja snabbt och når könsmognad två till tre års ålder. Livslängden uppgår till ca 12-14 år. Levnadssätt Siklöja är en pelagisk stimfisk som föredrar relativt klara, kalla och djupa sjöar, framförallt i den södra delen av sitt utbredningsområde. Vårsiklöjan förekommer, eller har förekommit, endast i oligotrofa och djupa klarvattensjöar. Den uppehåller sig ofta djupare än den höstlekande formen. Sommartid har siklöjan ofta en vertikal dygnsvandring där den under dagtid söker sig till djupare kallare vatten, medan den under natten närmar sig ytvattnet i jakt på föda. Rovfiskar, framförallt gös, följer ofta denna dygnsvandring. När vattnet kyls av under hösten håller sig siklöjan närmare ytan. Genom sin pelagiska livsstil är siklöjan en utpräglad djurplanktonätare, men undantagsvis kan den även äta mindre fisk, insektslarver och insektspuppor, särskilt fjädermyggor. Miljökrav Tillförsel av närsalter kan leda till minskat ljusinflöde (ökad grumling) och periodvis syrebrist under temperatursprångskiktet, vilket kan medföra allvarliga störningar på bestånden av siklöja. Den ökade näringshalten leder även till att konkurrenstrycket från andra arter ökar, t.ex. från mört. Förekomst av predatorer som gös och gers kan ha en starkt negativ effekt på siklöjan. Siklöjan är temperaturkänslig och har ett temperaturoptimum kring 10°C. Vattentemperaturer överstigande 18°C har en starkt negativ effekt och leder till en ökad dödlighet (Hamrin). Siklöjan är måttligt känslig för låga pH-värden. Reproduktionen störs vid pH 5,5 - 5,9 och uteblir helt kring pH 5 - 5,4. Eftersom leken under hösten exponeras rommen och ynglen under lång tid vilket innebär ökade risker. 96 Siklöjan i Övre Åsunden Den senaste bekräftade fångsten av vårlekande siklöja i Åsunden skedde 1956 (Artdatabanken). Beståndet anses ha dött ut på grund av en kraftigt försämrad vattenkvalitet (Nationalnyckeln). Detta i kombination med etablerandet av gös och gers i Åsunden försämrade med största sannolikhet beståndets överlevnadsförmåga drastiskt. Provfiskeresultatet 2013 tyder på att beståndet av siklöja är svagt. Endast 15 individer fångades varav 14 i de pelagiska skötarna. Inga av dessa var yngre individer. Avsaknaden av ytterligare provfisken medför emellertid att det inte är känt huruvida det till synes svaga beståndet beror av en faktisk minskning eller om det är en effekt av siklöjans naturliga, cykliska beståndsvariation. Det är känt sedan länge att Åsundens siklöja har en periodisk variation, men inte med vilket intervall. Den minskade förekomsten av siklöja antogs av fiskerikonsulenten G Swenander 1916 vara resultatet av sjukdom vilket ledde till att han rekommenderade utsättningar (se vidare kapitel 14.7). Flera av de intervjuade fiskerättsägarna beskriver den cykliska variationen hos beståndet. Början av 1960-talet var en period med mycket litet siklöja medan den förekom rikligt under slutet av årtiondet. Även under senare år har beståndet växlat. 2010 fanns enligt uppgift gott om siklöja, men den har minskat konsekvent sedan des. 5 Antal (st) 4 3 2 1 Längd (mm) Figur 19. Längdfördelning hos siklöja vid nätprovfisket 2013. 97 240 220 200 180 160 140 120 100 80 60 40 20 0 0 10.4.2 Sik Sik, med det latinska samlingsnamnet Coregonus Sik (Coregonus maraena) maraena, förekommer i olika former. Historiskt har det ansetts att det i Sverige finns sex former av sik, men artklassificeringen är omtvistad. De skiljer sig åt vad gäller såväl morfologi och antal gälräfständer. De hybridiserar lätt när de finns i samma vatten. I sjöar har noterats ”storsik” och ”sandsik” (med få gälräfständer) samt ”planktonsik” och ”aspsik” (med många gälräfständer). Utöver dessa finns ”älvsik” som hittas längs kusten och i vattendrag (ofta levande ett anadromt liv) samt ”storskallesik” (en speciell form av ”aspsik” i sjön Storvindeln i Lappland). Dessutom har arten peledsik (Coregonus peled) påträffats tillfälligt i Sverige. En teori till mångformigheten är att en mängd olika sikarter vandrade in efter istiden och därefter har korsat sig med varandra och gett upphov till de former vi har idag. En annan teori är att sik som en enda utseendemässigt variabel art ha delat upp sig på plats efter invandringen. Genetiska studier visar att skillnaderna mellan olika former inom en och samma sjö är mindre än skillnaderna mellan liknande former från olika sjöar. Siken förekommer i inlandsvatten, längs östersjökusten och i många mynningsområden på västkusten. Sikar liknande de svenska arterna finns spridda över hela norra Europa samt i Asien och norra Nordamerika. Kännetecken De olika formerna har delvis skilda morfologiska karaktärer, men typiskt för sik är den trubbiga och nedåt- eller framåtriktade munnen. Kroppssidorna är silverfärgade med mörkare gråblå eller grönaktig rygg. Fortplantning och tillväxt Sikleken äger rum på senhösten eller förvintern, under oktober till januari. Lekplatsernas karaktär i sjöarna varierar vad gäller både djup och bottensubstrat. Djupet kan variera mellan 0,5-130 m och bottensubstratet kan vara såväl grus- sand- ler- eller fasta dybottnar. Vanligen leker siken i sjöar på grus och sandbottnar inom sjöns grundområden. Den kustlevande siken, liksom vissa sjölevande bestånd, vandrar upp i vattendrag för lek. Parningen sker ovanför bottnen varefter rommen sjunker ned till bottnen. Vattentemperaturen vid leken ligger under 7°C. Rommen kläcks efter två till tre månader. Könsmognaden inträffar mellan två till fem års ålder, hanen före honan. Levnadssätt Sik trivs bäst i relativt stora sjöar med rent och syrgasrikt vatten. Siken är en aktiv fisk som, delvis beroende på form, rör sig såväl pelagiskt som längs bottnarna, ofta i stim. Planktonsik och aspsik jagar plankton i de fria vattenmassorna. Aspsik kan också förekomma nära ytan och fånga insekter. De övriga formerna söker föda vid bottnen, främst blötdjur och kräftdjur. Födovalet gör att siken ofta är en svår konkurrent till bl. a röding. Siken i Övre Åsunden Exakt vilken sikform som finns i Övre Åsunden är inte klarlagt, eller om den är ursprunglig. Utsättningar av sik skedde i en mängd sjöar under tidigt 1900-tal och möjligen även tidigare. Förekomst av sik nämns dock redan 1877 (Wahlberg), vilket talar emot att siken introducerats i sjön. Beståndet av sik synes vara sparsamt i Övre Åsunden. Inga exemplar av sik har fångats vid något av de nätprovfisken som genomförts i sjön. Rudolf Lundberg nämner 1899 att sik förekommer sällsynt i Åsunden och 1965 nämner Sune Sander att sik har varit sparsamt förekommande och att något riktat fiske inte förekommit. Så sent som 2011 fångades dock ett par större sikar, varav den största vägde 1660 gram och var 55 cm lång. Orsaken till det svaga beståndet i Övre Åsunden är okänt, men Stellan Hamrin (1979) påpekar att sik ofta trängs tillbaka i sjöar där den samexisterar med siklöja. 98 10.4.3 Öring Släktet Salmo har sin huvudutbredning i Europa tillsammans med två arter i Nordafrika och ett par arter i angränsande delar av Asien. Lax (Salmo salar) finns i både Europa och Nordamerika. Drygt 30 arter är beskrivna från Europa. Öring (Salmo trutta) Öring finns i stort sett i hela Sverige, frånsett de högst belägna fjällsjöarna. Öringen finns även i resten av norra och nordvästra Europa, inklusive Brittiska öarna och Island. Utplanterad öring finns i Sydeuropa, Nord- och Sydamerika, Afrika, Asien, Nya Zeeland och Australien. Kännetecken Levnadssättet och stammen påverkar i stor utsträckning öringens utseende. Havsvandrande öring blir silverfärgade med mörkare gråblå rygg och vit buk. Öring som lever permanent i sötvatten, både som sjövandrande och strömlevande, blir sällan silverfärgade utan är i större utsträckning färggranna med röda prickar och svartvita fenkanter. Sammantaget är öringens färgteckning mycket variabel. Fortplantning och tillväxt Leken äger vanligen rum under oktober-november då öringen vandrar upp för lek på vattendragens strömpartier. Uppvandringen i vattendragen kan emellertid ske redan under sommaren. Leken sker över grusstenbäddar där rommen grävs ned i bottenmaterialet. Kläckningen sker under april-maj året därpå. Yngre öring är knutna till vattendragens strömsträckor, men större öringar söker sig mot lugnare vatten i höljor. Öringungar tillbringar mellan ett till sex år i vattendragen (vanligen 2-3 år) innan de vandrar ut i sjö eller hav. I havsvandrande bestånd genomgår öringungen en förvandling från stirr till smolt före utvandringen till havet. Yngre individer, stirr, livnär sig till stor del på insekter, mindre kräftdjur och snäckor. Större individer i vattendragen äter även fisk. Öringar som vandrat ut i sjöar eller hav lever nästan uteslutande av fisk. Levnadssätt Öring är en mångfacetterad fiskart som förekommer både strömlevande, insjövandrande och havsvandrande. Den kan ha en s.k. anadrom livscykel, där fortplantningen sker i rinnande vatten varefter öringen som smolt vandrar ut i havet för att tillväxa. På liknande sätt vandrar insjövandrande stammar mellan sjöar och reproduktionsområdena i tillflödena medan strömlevande öring tillbringar hela livet i vattendragen, även i mycket små bäckar. Förutsättningen är att det finns tillgång till strömmande vatten där lek- och uppväxt kan ske. Vissa öringbestånd i fjällsjöar kan leka längs steniga stränder med god vattenomsättning. Miljökrav Öring används som indikator inom Länsstyrelsernas kalkeffektuppföljning. Den tillhör inte de mer känsliga arterna, men rommens exponeringstid är lång och täcker in hela vårfloden, den försurningskänsligaste perioden. Öringens reproduktion störs vid pH 5,5 - 5,9 och uteblir helt kring pH 5-5,4. Öringen i Övre Åsunden Den storvuxna, sjövandrande öringen i Övre Åsunden förekommer sparsamt, vilket troligen även varit fallet under lång tid tillbaka. Det är möjligt att beståndet av öring var något större innan vattenkvaliteten började förändras under 1930- och 40-talen, men bristen på lek- och uppväxtområden har sannolikt varit starkt begränsande ända sedan dammarna i Ätran uppströms Åsunden anlades. Under en period i slutet av 1930-talet uppges öringen, eller som den då kallades, lax, ha förekommit tämligen rikligt i Pineboån. Öringen fångades i not i åns mynningsområde. Noten lades i en båge ut i sjön med fångststruten ut och armar samt draglinor inåt land. Särskilt åren 1937-1940 nämns som särskilt rika på öring. I 99 andra delar av sjön lär fångsterna ha varit sparsamma (Gösta Lindhagen). Utanför Pineboåns mynning finns även rester av fasta fångstanordningar (Bengt-Göran Petersson). I intervjuer gör fiskerättsägarna Karl-Henrik Svensson, Gunnar Persson och Karl-Gunnar Karlsson gällande att mycket öring vandrade upp i Brunnsbäcken på 1940-talet. Stora mängder öring lär ha samlats nedanför ”dammluckorna”. Nämnda fiskerättsägare uppger att även Ekeredsbäcken, Kråkebobäcken, Alhammarån och Bäckagårdsbäcken hyser bestånd av öring. Den sjövandrande öringen i Övre Åsunden har troligen sina viktigaste lekområden i Pineboån, men det kan inte uteslutas att reproduktion även sker i Brunnsbäcken, och möjligen även i Alhammarån. Alla tre vattendragen begränsas emellertid av vandringshinder, i synnerhet de två sistnämnda, vilket troligen har en starkt negativ effekt på öringproduktionen. De största tillgängliga arealerna finns troligen i Pineboån, men åtgärder i övriga mindre tillflöden skulle kunna ge ett betydande tillskott. 10.4.4 Bäckröding Bäckröding är en amerikansk röding som etablerats i många svenska bäckar efter att ha planterats in. Den planterades in i Sverige första gången 1892. Reproducerande bestånd finns idag spritt över landet med en koncentration till Småländska höglandet, Mellansverige och delar av Norrland. Bäckröding (Salvelinus fontinalis) Ursprungligen fanns bäckröding i Nordamerika från Hudson Bay och nordöstra Kanada till övre Mississippibäckenet samt längs USA:s nordöstra kust. I Europa finns bestånd inplanterade i flera länder. Kännetecken Arterna i släktet Salvelinus är med sin spolformiga kropp och sina kraftiga tandförsedda käkar snarlika lax och öring. Utmärkande för rödingar är de minde och talrikare fjällen. Färgteckningen varierar mellan olika arter och bestånd, men genomgående saknas svarta prickar på kroppen. I sin naturliga miljö kan bäckrödingen uppnå en längd av 86 cm, men i Sverige blir den vanligen inte längre än 30 cm. Färgteckningen varierar mellan olika bestånd, livsmiljöer och faser i livscykeln. Vuxna bäckrödingar har en grågrön eller brunaktig grundton som är mörkare på ryggen och skiftande mot grått eller vitt på buken. Längs sidorna finns rikligt med ljusgula prickar som mot ryggen övergår i ett marmorerat mönster. Karaktäristiskt för bäckrödingen är de vita framkanterna på fenorna med en kontrasterande svart rand innanför. Fortplantning och tillväxt Bäckrödingen leker från september till oktober över grusbotten i rinnande vatten eller i kalla sjöar med liknande bottenbetingelser. Äggen kläcks nästföljande vår och tillväxten är snabb. Bäckröding blir könsmogen vid en ålder av 2-4 år, och livslängden uppgår normalt till fem eller högst sju år. Levnadssätt I Sverige lever bäckröding vanligen stationärt i mindre vattendrag. Generellt föredrar den kalla, väl syresatta vatten, gärna bäckar med källflöden. Den äter insekter, bottenlevande ryggradslösa djur och fiskar. Bäckrödingen i Övre Åsunden Bäckröding har hittats vid elfiske i Alhammarån, Källebackabäcken och bäck från Ubbarp. Den är således tämligen spridd i vattendragen kring Åsunden och det är inte osannolikt att den förekommer även i andra bäckar, t.ex. i Pineboån. 100 10.5 Ålartade fiskar (Anguilliformes) Ordningen ålartade fiskar (Anguilliformes) omfattar ca 800 arter, fördelade på 15 familjer. De har alla extremt långsträckt, böjlig kropp. Bukfenor och bukfenskelett saknas. Ryggfena, analfena och stjärtfena är sammanvuxna. Familjen Anguillidae (ålfiskar) omfattar bara släktet Anguilla med omkring 16 arter. Ålfiskar har fjäll, men de är mycket små och osynliga för blotta ögat. 10.5.1 Ål Ål finns, eller åtminstone har funnits, i alla svenska vatten utom i fjällområdena och ovanför Ål (Anguilla anguilla) större naturliga vandringshinder. Som exempel har troligen Trollhättefallen i Göta älv utgjort en naturlig barriär för dess spridning uppströms. Idag begränsas ålens utbredningsområde av de dammanläggningar som finns i flertalet vattendrag. Ålyngel kan i vissa fall passera äldre dammar av sten medan nyare betongdammar är definitiva hinder. Med anledning av kraftverksutbyggnaden inleddes i många vattensystem en insamling av ålyngel för att sedan sprida dessa i uppströms liggande vattenområden, vilket även skedde i Nissan. Ålen är idag upptagen på den svenska rödlistan som akut hotad (klass CR). Invandringen av ålyngel har minskat mycket kraftigt sedan 1950-talet. Situationen varierar mellan olika vattendrag, men totalt har minskningen varit mer än 90 %. Kännetecken Honan är längre än hanen, vanligen ca 100 cm respektive 45 centimeter, men honor kan i undantagsfall nå upp till en längd på 130 centimeter. Utseendet varierar med livsstadiet, i övrigt gäller den allmänna beskrivning som gäller för ordningen och familjen. Fortplantning och tillväxt Ålen är en så kallad katadrom fiskart, d.v.s. den leker i saltvatten, men har sin uppväxt i sötvatten. Leken, som sker i södra delen av Sargassohavet, har aldrig observerats, men bedöms börja i mars och pågår troligen ända fram till juli. Sannolikt dör den vuxna ålen efter leken. Larverna förs med Golfströmmen till Sverige och omvandlas under tiden till så kallade glasålar, som är i stort sett helt genomskinliga. Under sommarhalvåret vandrar de därefter upp i vattendragen. Vid cirka 3,5 års ålder förvandlas glasålen successivt till en så kallad gulål. Efter minst sex år och som mest 30 år sker ytterligare en omvandling till blankål. Ålen upphör i samband med detta att äta och påbörjar sin vandring mot Sargassohavet. Ges inte ålen möjlighet att vandra iväg kan den bli mycket gammal. En ål i Helsingborgs akvarium blev 88 år och en ål i en brunn i Brantevik i Skåne misstänks vara över 150 år. Levnadssätt Ålen trivs över mjukbottnar där den kan gräva ned sig under dagtid. Ofta ansamlas flera ålar i en kammare i dyn. Ålen är främst aktiv under den mörka delen av dygnet. Ålens föda utgörs av såväl bottendjur såsom musslor, snäckor och maskar som kräftdjur, insekter och fiskar. Bland annat är den en svår predator på kräfta. Ålen i Övre Åsunden Ålen var ursprungligen naturligt förekommande i Åsunden, men kraftverksutbyggnaden i Ätran förhindrade uppvandring. Beståndet i Åsunden upprätthålls idag genom Ålplan Ätran, se kapitel 14.6. 101 10.6 Torskartade fiskar (Gadiformes) Inom ordningen torskartade fiskar (Gadiformes) finns ca 550 arter, fördelade på ca 12 familjer. Ordningen utmärks av att bukfenorna är placerade långt fram på bröstet (framför bröstfenorna) och har upp till elva mjuka fenstrålar. Med undantag av lake (Lota lota) och dess amerikanska motsvarighet (Lota maculosa) är alla torskartade fiskar marina. Med få undantag återfinns torskartade fiskar endast i kalla och tempererade hav på norra och södra halvklotet. De är äggläggande och har i regel pelagiska ägg och larver. Familjen Lotidae (lakfiskar) har i regel två ryggfenor, av vilka den första är relativt smal. Längst fram på underkäken finns en skäggtöm. 10.6.1 Lake Lake (Lota lota), som är Västergötlands Lake (Lota lota) landskapsfisk, finns spridd i större delen av Sverige, men saknas i sydligaste Skåne, på Öland och i högt belägna fjällvatten. Laken finns även längs Östersjökusten från Bottenhavet till Kalmarsund. Utom Sverige finns lake i hela norra Europa och österut genom Sibirien till nordöstra Asien samt angränsande delar av Alaska. Laken är idag upptagen på den svenska rödlistan som nära hotad (klass NT). Tecken finns på en tydlig minskning av beståndet under senare år. Kännetecken Släktet Lota är långsträckta, småfjälliga fiskar med en skäggtöm på hakan och en kortare utväxt vid vardera näsöppningen. Lakens rygg, sidor och fenor är marmorerade med mörkbruna eller svarta fläckar och vindlingar på ljusare brun eller gulbrun botten. Buken är ljusare gråvit. Fortplantning och tillväxt Leken sker under perioden december – mars på grunt vatten (0,5-3 m) på sandiga, grusiga eller steniga bottnar. Lake vandrar i vissa fall upp i tillrinnande vattendrag för lek. Vid leken ”klumpar” sig grupper om upp till 20 individer samman i ett stort nystan. En stor hona kan lägga upp till 5 miljoner ägg, som kläcks efter cirka sex veckor. Äggen innehåller en oljedroppe vilket innebär att de har viss flytkraft. Laken blir könsmogen vid två till sju års ålder. Ynglen lever pelagiskt tills gulesäcken konsumerats och övergår därefter till att äta plankton i sjöarnas övre vattenlager. Tillväxten första året är ofta snabb och de kan uppnå 15 centimeters längd i september då de vandrar ut på djupare vatten. Levnadssätt Laken föredrar kalla och klara sjöar där den hittas på ler- och mjukbottnar större delen av året. Temperaturtoleransen är dock stor och den klarar sig väl till åtminstone 18°C. Den är tämligen tålig mot sjöregleringar och andra större miljöförändringar. Tåligheten mot försurning får anses vara måttlig. Födan utgörs av bottendjur såsom insektslarver, snäckor och musslor, men även av rom från andra fiskar. Med ökande storlek ökar även andelen fisk och i vattendrag med laxartad fisk kan den vara en svår predator. Laken äter även gärna kräftor. Laken i Övre Åsunden Endast en lake fångades vid provfisket 2013, men lake underskattas vanligen vid standardiserade nätprovfisken och några egentliga slutsatser kan inte dras utifrån resultatet. 102 Referenser Allt om fisk. www.fiskbasen.se Artdatabanken. 2014. Artfakta vårsiklöja. Sveriges lantbruksuniversitet. Barkström Marko. 2014. Muntliga uppgifter Bergman Eva. 1988. Foraging abilities and niche breadths of two percids, Perca fluviatilis and Gymnocephalus cernua, under different environmental conditions. Journal of fish ecology (1988), 57, 443-453. Degerman E, Lingdell Pär-Erik. 1993. pHisces - fisk som indikator på lågt pH. Information från Sötvattenslaboratoriet. Nr 3 1993. Degerman E, Nyberg P, Näslund I, Jonasson D. 1998. Ekologisk fiskevård. Sportfiskeförbundet. Delling Bo. 2014. Artikel under tryckning. Ekelund Sven. 1977. Utlåtande avgivet vid förrättning enligt lagen om fiskevårdsområden. Filipsson Olof, Degerman Erik, Johlander Arne, Sers Berit & Sjöstrand Per. 1994. Nya fiskbestånd genom inplanteringar eller spridning av fisk. Information från Sötvattenslaboratoriet. Nr 2 1994. Fiskeriverket & Naturvårdsverket. 1998. Åtgärdsprogram för bevarande av vårlekande siklöja. Fiskeriverket. Den värdefulla gösen. f-FAKTA. 2004:17 Hamrin Stellan. 1979. Populationsdynamik, vertikalfördelning och födoval hos siklöja, Coregonus albula L., i sydsvenska sjöar. Limnologiska institutionen Lunds universitet. Havs- och vattenmyndigheten. 2014. Artfakta Vårlekande siklöja. www.havochvatten.se Karlsson Karl-Gunnar. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Kinnerbäck Anders. 2013. Jämförvärden från provfiske. Aqua reports 2013:18. Sveriges lantbruksuniversitet. Kullander Sven O, Delling Bo. 2012. Nationalnyckeln. Ryggsträngsdjur: Strålfeniga fiskar. Artdatabanken. Sveriges lantbruksuniversitet. Lappalainen Jyrki, Lehtonen Hannu, Böhling Paula, Erm Vaike. 1996. Covariation in year-class strength of perch, Perca fluviatilis L. and pikeperch, Stizostedion lucioperca L.Ann. Zool. Fennici 33: 421-426 Lappalainen Jyrki. 2001. Effects of environmental factors, especially temperature, on the population dynamics of pikeperch (Stizostedion lucioperca (L.)). Department of Limnology and Environmental Protection. University of Helsinki, Finland Larsson, Jörgen. 2014. Tidigare chefredaktör för tidningen Fiskefeber, Frilansande journalist och sportfiskeprofil. Muntliga uppgifter Lindhagen Gösta. 2014. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Ljunggren, Lars. Sportfiskarna. Muntliga uppgifter. Lundberg Rudolf. 1899. Om svenska insjöfiskarnas utbredning. Kungliga Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag. Länsstyrelsen i Jönköpings län. Gösvatten i Jönköpings län. Opublicerad rapport. Länsstyrelsen i Västra Götaland. Utdrag ur Älvsborgs läns sjöregister. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985. Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag. Ulricehamns kommun 1. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1989. Sjöar i Älvsborgs län. Södra delen. Beskrivning och naturvärdesbedömning. Meddelande 1989:9. 103 Länsstyrelsen i Örebro län och Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium Drottningholm. 2008. Höjt minimimått på gös ger ökad avkastning i fisket. Meddelande 2008:41. Neuman Erik, Roseman Edward, Lehtonen Hannu. 1996. Determination of year-class strength in percid fishes. Ann. Zool. Fennici 33: 315-318. Nilsson Olle W, Smedman Rolf. 1994. Fiskar i våra vatten. ICA Bokförlag. Nöbelin Fredrik. 2013. Åsunden. Standardiserat nätprovfiske 2013. Huskvarna Ekologi Persson Gunnar. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Petersson Bengt-Göran. 2014. Fiskerättsägare. Petersson Erik. 2008. Fiskekologi: Vilka fiskarter finns i svenska sötvatten och varför? Biodiverse. Nr 3. 2008. Centrum för biologisk mångfald. Sandström Alfred. 2014. Muntliga uppgifter. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutionen för akvatiska resurser. Schreiber Henrik, Filipsson Olof, Appelberg Magnus. 2003. Fisk och fiske i svenska insjöar 1860-1911. Fiskeriverket. Finfo 2003:1. Svensson Karl-Henrik. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Thorsson 6 Åberg. 2011. Utbyggnad av väg 40 Dållebo-Hester. Undersökning och bedömning av 8 vattendrag. Wahlberg V. 1877. Berättelse om fiskeriundersökningar och inspektioner inom Elfsborgs län 1875. Elfsborgs läns hushållningssällskaps tidning N:o 77, 1877. 104 11. Kräftbeståndet Kräftans biologi I Sverige finns idag två olika kräftarter, dels den inhemska flodkräftan (Astacus astacus), dels den från Nordamerika importerade signalkräftan (Pacifastacus leniusculus). Flodkräftan, liksom övriga i Europa naturligt förekommande arter, är hotade av kräftpest, se faktaruta. Flodkräftans nedgång är så kraftig att den förts upp på Artdatabankens rödlista som akut hotad (CR). Kräftors fortplantning är beroende av goda vattenkemiska förhållanden, främst ur försurningsperspektiv, vilket gör den lämplig som indikatorart. Kräftor påverkas redan vid pH strax under 6, i synnerhet om detta inträffar mellan parning och kläckning. Vid låga pH drabbas i första hand reproduktionen, oftast på grund av att jonbytesförmågan hos de nykläckta ynglen inte fungerar. Förutom låg försurningspåverkan är sjöns bottenstruktur av stor betydelse för kräftbeståndet. Kräftor söker sig främst till hårdbottnar, där den enkelt kan finna skydd, men hittas även på andra platser som erbjuder skydd, t.ex. vid nedfallna träd eller rötter. Signalkräfta Parningssäsongen inleds på hösten då vattentemperaturen sjunker till omkring 10C. Honan fäster rommen på bakkroppen varefter hon bär dem med sig tills de kläcks följande sommar, vanligen i juni/juli. Tidpunkten för kläckning är beroende av vattentemperaturen vilket innebär att kläckningen sker tidigare i södra Sverige. Efter kläckningen uppehåller sig ynglen gärna i närheten av honan ytterligare en till två veckor. Kräftornas tillväxt sker genom upprepade skalömsningar och är beroende av födotillgång och temperatur. En varm höst gynnar tillväxten eftersom signalkräftans matbehov styrs av vattentemperaturen. Signalkräftornas behov av föda börjar minska när temperaturen sjunker till mellan 12-15°C. När temperaturen når ned till 7°C är matbehovet litet. Skalömsningen sker därför endast under den varma årstiden och är tätare i yngre åldrar. Första sommaren byter ungen skal fyra till sju gånger vilket med tiden minskar till att i vuxen ålder ske en till tre gånger per år. Hanar ömsar vanligen skal i två till tre omgångar medan honor ömsar en till två gånger per säsong. Detta resulterar i att hanar oftast är något större än honor av samma ålder. Orsaken till att honan ömsar skal färre gånger beror på deras rom- och yngelvård under försommaren, vilket försenar den första ömsningen. Detta syns ofta i provfisken som en skev könsfördelning. Signalkräftan könsmognar cirka ett år före flodkräftan. Konkurrensen både inom och mellan kräftarter är betydande och påverkar individens eller rent av artens möjligheter till överlevnad. Konkurrenssituationer uppstår till följd av brist på revir med goda födoresurser, skydd mot predatorer eller under parningssäsongen. Dominansen mellan kontrahenterna är starkt storleks- och könsrelaterad. Hanar dominerar oftast över honor av samma storlek. Kräftbeståndet i Övre Åsunden Historiska uppgifter om kräftbeståndet i Åsunden är sällsynta och kvantitativa uppgifter saknas helt. I boken Gammalt i Kind (Bergstrand, 1959), berättas om hur barn fångade stora mängder kräftor för hand i Åsunden, troligen avseende slutet av 1800-talet. Ytterligare en referens till äldre tiders kräftfiske är ledamoten i Övre Åsundens fiskevårdsområde Bengt-Göran Petersson. Han beskriver hur hans morbröder ”tog upp säckvis” av flodkräftor, troligen under 1920- och 1930-talen. Först i samband med att domstolsförhandlingarna rörande ersättning för oförutsedda skador på enskilt vatten, till följd av sjöregleringen, var aktuellt (mål A 53/1963), företogs närmre undersökningar av kräftbeståndets utveckling. Enligt en intervjuundersökning riktad till fiskerättsägare, utförd av Sune Sander (1965), hade 105 kräftfisket gått kraftigt tillbaka sedan regleringen startade medan kräftfisket i avrinnande Ätran ”ej genomgått någon större förändring”. Sander drar slutsatsen att kräftfiskets tillbakagång kan hänga samman med regleringen och/eller den tilltagande vattenföroreningen. Beståndet av flodkräfta fortsätter därefter att vara svagt och kommenteras av Sune Sander i ett PM från Lantbruksnämnden i Älvsborgs län angående kräftfisket i Sjuhäradsbygden. Här anges att kräftor förekommer i ”stor myckenhet både i huvudfåran och i mellanliggande sjöar, från Nordsjön i Gullered till Svenljunga på en sträcka av 96 km, dock ej i sjöarna Åsunden - Torpasjön” (Sander, 1975). I Ätran uppströms Åsunden var föroreningssituationen mycket allvarlig och Sven Ekelund anger 1977 att det ”forna kräftbeståndet med sina sista rester i Ätrans tillopp är nu utdött”. Ekelund menar att orsaken till att kräftan i Ätran försvunnit beror av det otillräckligt renade utsläppet från Timmele Färgeri AB. Utslagningen av flodkräftan i Ätran föranleder en utsättning i Ätran 1983 på fiskenämndens initiativ och på bekostnad av Timmele Färgeri AB (Ekelund, 1983). Arne Johlander anger i sin utvärdering av nätprovfisket (1982) att flodkräftbeståndet ökat något de sista 2-3 åren och att det hösten 1981 erhölls kräftor på platser där de varit försvunna ett antal år. Åsikten att beståndet av flodkräfta ökar åren före kräftpestutbrottet stöds av medlemmarna i Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening i den föreningsenkät som besvarades i samband med utarbetandet av föreliggande förvaltningsplan. Det anges att tillgången på flodkräfta var gott på lämpliga bottnar, men i övrigt förekom sparsamt. Kräftpesten bröt ut 1984 och slog ut hela beståndet av flodkräfta, såväl i Ätran som i Åsunden. Fiskenämnden i Älvsborgs län lämnade under 1988 tillstånd till utsättning av signalkräftor på flera platser i Övre Åsunden. De närmaste åren planterades signalkräftor ut i Fästered, Rude/Tvärredslund, Alhammar, Tvärred, Marbäck och på Ulricehamns stads vatten. Fångsterna av kräfta var goda fram till början av 2000-talet, men minskade kraftigt med början 2003. Tillbakagången började på Ulricehamns vatten i norra delen av sjön 2003 (Enar Hemmings). Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening beslutade på årsstämman 20 mars 2005 att rekommendera kräftfiskestopp under året och att provfisken ska göras för att följa utvecklingen. Samtliga provfisken har sedan dess påvisat ett mycket svagt kräftbestånd. I figur 20 och 21 nedan illustreras kräftbeståndets nedgång. Det övre diagrammet avser provfisken utförda av Fästereds Intresseföreningen mellan 1999-2006. Fångsten per mjärde avser samtliga kräftor, även de under minimimåttet. Det nedre diagrammet visar fångsten av kräftor > 11 cm per mjärde inom Alhammars fiskevatten. Exakta fångstdata saknas vid senare provfisken, men fångsterna har varit obetydliga. En av de intervjuade fiskerättsägarna, Gösta Lindhagen, hävdar att det finns en möjlighet att flodkräfta finns kvar i de övre delarna av Pineboån. Faktaruta. Kräftpesten Kräftpesten kom troligen år 1860 till Italien från Nordamerika, där den slog ut kräftbeståndet i floden Po. 1907 nådde kräftpesten Sverige med smittade kräftor från Finland. På 1920-talet fastställdes att pesten orsakades av en svamp (Aphanomyces astaci) som är helt beroende av sötvattenskräftor för sin överlevnad. Svampen lever naturligt i skalet på de nordamerikanska kräftorna och förökar sig genom spridning av sporer. Sporerna är kortlivade och överlever endast några få dygn om de inte träffar på någon kräfta. Nordamerikanska kräftor har utvecklat ett försvar genom att kapsla in svamptrådarna med det svarta pigmentet melanin, vilket är orsaken till att man på smittade signalkräftor kan se svarta fläckar. Hos flodkräftan sprider sig däremot svampen in i kroppen och kräftan dör inom några veckor. 106 70 Ramnö Fångst per mjärde 60 49,0 50 40 33,8 27,9 30 17,5 20 11,7 9,0 10 3,7 0,3 2006 2005 2004 2003 2002 2001 2000 1999 0 Figur 20. Provfiske vid Ramnö 1999-2006. Fångst per mjärde 5 Alhammar 4 3 2,42 2,07 2 1,27 1,38 1,58 1,22 0,99 1 0,55 0,53 0,30 2004 2003 2002 2001 2000 1999 1998 1997 1996 1995 0 Figur 21. Provfiske vid Alhammar 1995-2004. Möjliga orsaker till kräftbeståndets tillbakagång Det är känt sedan tidigare att invasiva arter ofta har en starkt fluktuerande beståndstäthet de första åren efter introduktionen, som ibland resulterar i en total beståndskollaps. Det finns olika förklaringsmodeller till orsakssambanden, som t.ex. en för snabb beståndstillväxt som leder till att tillgängliga resurser utarmas. Enligt en alternativ teori medför en ökande beståndstäthet att populationen blir mera känslig för sjukdomar, parasiter och/eller predation. I en studie av 44 svenska sjöar, varav 18 hade signalkräftbestånd som kollapsat, undersöktes 20 ekologiska och fysikalisk-kemiska parametrar (se tabell 16). Målet med studien var att öka kunskapen om de bakomliggande orsakerna till att ett stort antal signalkräftpopulationer runtom i Sverige har kollapsat (Sandström m.fl., 2014). Tabell 16. Undersökta variabler. Variabel Variabel Variabel Variabel Tid för utplantering (årtal) Sjöareal (ha) Sommartemperatur (luft) Avr.områdets yta (km ) Populationsålder (år) Sjöns maxdjup (m) Vintertemperatur (luft) Andel jordbruksmark (%) Antal fiskarter Höjd över havet (m) Alkalinitet (mekv/l) Andel skogsmark (%) Antal rovfiskarter Nederbörd (mm/år) Färghalt (mg Pt/l) Andel urban areal (%) Sjöns läge (x-y) Medeltemperatur (luft) Totalfosfor (µg/l) Andel våtmark (%) 107 2 Resultatet visade att tre parametrar tycks ha betydelse för risken för beståndskollaps. Den parameter med störst signifikans var tiden för utplantering, där bestånd som etablerats under 1980talet visades löpa en större risk för kollaps jämfört med sjöar där utsättningarna skett under 1970-talet. Resultaten kan tyda på att en förändring i utsättningsmaterialets ursprung och kvalitet skett som påverkar beståndets livskraft. Populationens ålder, d.v.s. den tid som förflutet sedan introduktionen visades ha betydelse. Kollapserna började inträffa 12 år efter första utplanteringen och var mest frekventa efter 16-20 år. Detta skulle kunna innebära att en ökande beståndstäthet bidrar till kollapsen. Luftens medeltemperatur visades ha signifikant betydelse för risken att drabbas av en beståndskollaps. Det är känt att temperaturen har en mycket stor betydelse vid etablerandet av ett bestånd, genom att öka tillväxtsäsongens längd. Höga temperaturer har däremot visats ha motsatt effekt genom att öka stressen (Sahlin, 2010). Luftens medeltemperatur låg i snitt 0,4°C högre vid de sjöar med kollapsade bestånd jämfört med de sjöar som alltjämt har livskraftiga bestånd. Den högre medeltemperaturen kan ha bidragit till att göra kräftorna mera mottagliga för olika sjukdomar, även kräftpest som signalkräftan normalt är immun emot. Författarna menar att mycket tyder på att temperaturen har en avgörande betydelse för beståndstätheten, men att sambanden är komplexa. I studien diskuterades även andra faktorer av potentiell betydelse. Fiske, som primär orsak till beståndsnedgången, bedöms inte utgöra en sannolik förklaring, men sekundärt kan fiske förstärka en kollaps och/eller förhindra en återhämtning. Inte heller predation synes vara en sannolik orsak till kollapserna, men kan naturligtvis i likhet med fiske försvåra en återhämtning. Kräfta är annars utsatt för predation från såväl mink som häger och olika fiskarter, främst ål, abborre, lake och gädda. Ål är sedan gammalt känd som en stark predator på kräfta, men senare studier tyder på att abborre kan ha samma effekt (Nyström et al 2013). En faktor som inte berörs närmare är de väderrelaterade händelser som kan ha påverkat både reproduktionen och överlevnaden, där framförallt 2002 års kalla oktobermånad har diskuterats. Teorier har framförts att detta i kombination med ett fortsatt uttag av kräftor haft en stor betydelse för kräftbeståndens utveckling. Faktaruta. Signalkräftan Under 1950-talet började man undersöka möjligheterna att ersätta flodkräftan med en likvärdig nordamerikansk art. Fiskeriverket bestämde 1968 att signalkräftan (Pacifastacus leniusculus) var en lämplig ersättare i kräftpestsmittade områden vilket ledde till att 58 100 signalkräftor importerades och planterades ut i 69 svenska sjöar. Dessutom bedrevs avelsförsök vid Simontorps akvatiska avelslaboratorium där signalkräftyngel togs fram och var tillgängliga från 1970. Idag har signalkräftan spridits till tusentals vatten runtom i landet, dels genom legala och illegala utsättningar, men även genom naturlig spridning. Numera är signalkräftan, näst efter gösen, den mest betydelsefulla arten i svenskt insjöfiske. Förutom det rent kommersiella värdet har signalkräftan ett stort rekreationsmässigt värde. 108 Referenser Ekelund Sven. 1983-12-28. Förrättningsutlåtande för bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden. Fiskenämnden i Älvsborgs län. 1988. Tillstånd att utplantera signalkräfta. Dnr 353 14/88. Hemmings Enar. 2010. Kortfattad sammanställning av kräftfisket i Åsunden. Johlander Arne. 1982. Åsunden. Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet Lindhagen Gösta. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Nyström Per, Stenberg Marikq, Sandström Alfred, Edsman Lennart, Bohman Patrik, Asp Anders, Engdahl Fredrik, Fjälling Arne & Ågren Mattias. 2013. Förvaltning av signalkräfta i sjöar – en litteraturstudie. Sveriges Lantbruksuniversitet. Institutionen för akvatiska resurser. Aqua reports 2013:1. Petersson Bengt-Göran. 2014. Muntliga uppgifter. Sahlin Ullrika, Smith Henrik G, Edsman Lennart & Bengtsson Göran. 2010. Time to establishment success for introduced signal crayfish in Sweden – a statistical evaluation when success is partially known. Journal of Applied Ecology. 2010, 47, 2044-1052. Sander Sune. 1965. Yttrande rörande Åsundens reglerings skadeverkning på fisk- och kräftbestånd. Mål A 53/1963. Sander Sune. 1975. PM angående kräftfisket i Sjuhäradsbygden. 1975-05-05. Sandström Alfred, Andersson Magnus, Asp Anders, Bohman Patrik, Edsman Lennart, Engdahl Fredrik, Stenberg Marika, Hertonsson, Pia, Vrålstad Trude & Granéli Wilhelm. 2014. Population collapses in introduced nonindigenous crayfish. Biological Invasions. 2014, 16:1961-1977. 109 12. Domar och avgiftsmedel I och med tillkomsten av 1918 års vattenlag, som började gälla 1 januari 1919, skulle sex vattendomstolar inrättas för att behandla ansökningar om verksamheter i vatten. Innan tillkomsten av vattendomstolarna var häradsrätten den instans som behandlade denna typ av frågor. Vid införandet av den nya Miljöbalken 1999 övertogs Vattendomstolens roll av Miljödomstolen, och senare av Mark- och miljödomstolen. I samband med ansökningen om reglering av Åsunden avkunnades ett flertal deldomar av Västerbygdens vattendomstol. I föreliggande kapitel kommer ingen fullständig genomgång av avkunnade domar att göras utan fokus kommer att läggas på de domar som har haft störst betydelse för den nutida regleringen av Åsunden. 12.1 Regleringen av Åsunden Tillfällig reglering Den 26 maj 1941 inkom Yngeredsfors kraftaktiebolag, med instämmande av Falkenbergs stad och Ätrans regleringsförening, med en ansökan till Vattendomstolen i Vänersborg om att reglera sjön Åsundens avrinning. Ansökan gjordes med avsikten att öka kraftproduktionen vid bolagets och stadens kraftverk vid Skogsforsen, Yngeredsfors, Ätrafors och Herting. I samma ansökan begärde sökanden att, i avvaktan på behandlingen av ansökningen om ständig reglering, under en tid av tre år tillfälligt få reglera sjön. För den tillfälliga regleringen gällde att Åsunden fick dämmas till som mest +164,01 meter under månaderna september till april och under övriga månader till höjden +163,83 meter. Dessa höjder uppgavs ha motsvarat de två vid Forsa befintliga dämningsmärkena (se kapitel 13.1). Dom meddelades den 29 augusti 1941 där Västerbygdens vattendomstol lämnar sökanden tillstånd att tillfälligt reglera avrinningen ur Åsunden enligt begärda dämningsgränser. Som sänkningsgräns anges +163,30 meter. Tillståndet gällde fram till och med 31 december 1942. Den tillfälliga regleringen togs i bruk den 20 januari 1942. Genom domslut meddelat den 16 december 1942 förlängdes den tillfälliga regleringen fram till och med 1945 års utgång. Enligt ny dom den 11 juni 1946 återupptogs den tillfälliga regleringen av Åsunden med samma sänknings- och dämningsgränser som tidigare. Perioden 1 januari till 10 juni 1946 skedde ingen reglering av sjön av sökanden. Permanent reglering 1944 lämnas ett nytt regleringsförslag av sökanden med tillhörande tappningsplan. Detta förslag överensstämmer med de vattenhushållningsbestämmelser som fastställdes i målet den 27 november 1946. Den permanenta regleringen av Åsunden inleddes den 1 november 1947. - Domstolen fastställer regleringsrättsinnehavaren att upprätthålla en sänkningsgräns på +163,00 meter. I den inledande ansökan från 1941 avsåg sökanden en sänkningsgräns på +162,80 meter. - Vattenföringen i Ätran mäts vid Mårdaklev och för vattenföringen har lägre och högre behovskurvan beräknats som erforderliga för kraftverkens drift. För regleringen av Åsunden uttrycker domstolen enligt följande: a) ”Då vattenföringen vid Mårdaklev understiger den högre behovskurvan, skall från Åsunden i medeltal för dygn tappas minst den å tappningsställaren för minimitappning och högst den å tappningsställaren för maximitappning angivna vattenmängden. Vid vattenföringar vid Mårdaklev, som utan tillskottstappning, d.v.s. tappning utöver de under oreglerade förhållanden framrinnande vattenmängderna, från de reglerade sjöarna Åsunden, Fegen och Sämsjön understiga den lägre behovskurvan, skall härvid den erforderliga tillskottsvattenmängden i första hand tappas från Åsunden”. b) ”Då vattenföringen vid Mårdaklev överstiger den högre behovskurvan, skall från Åsunden i medeltal för dygn tappas den å tappningsställaren för minimitappning angivna vattenmängden”. 110 Åtgärder till skydd för fisket I domen från 27 november 1946 anges att regleringsrättsinnehavaren, innan tillståndet tas i bruk, ska inbetala ett belopp (engångsbelopp) av 15 000 kronor till Kungliga statskontoret (sedermera Fiskeriverket). Beloppet kan efter bestämmande av Kungliga lantbruksstyrelsen användas till inplantering av kräftor och fiskyngel av lämpliga arter i Åsunden. Regleringsrättsinnehavaren skall innan avsänkning av sjön under lägsta naturliga lågvattenstånd, uppmuddra och för framtida underhålla en för öringens uppvandring i Pineboån ränna, i åns utlopp, med 2 meters bottenbredd och ett djup av 0,26 meter. Muddringsarbetet skall efter vederbörande fiskeriintendents hörande utföras på ett sådant sätt, att de vid åns utlopp befintliga gäddlekplatserna inte skadas. Hanteringen av fiskeavgiftsmedlen överfördes till länsstyrelserna i samband med att Fiskeriverket omorganiserades till Havs- och vattenmyndigheten. Det engångsbelopp som inbetalades före reglerstart, har aldrig utnyttjats. Fredrik Larsson på Länsstyrelsen i Västra Götalands län uppger att det tillgängliga beloppet som reserverats för Åsunden för närvarande uppgår till 98 243 kronor. Fiskeavgift Regleringsrättsinnehavaren skall enligt domen från 27 november 1946, till befrämjande av fisket inom landet, från och med året näst efter det, då de nu medgivna rensningarna av Ätran påbörjats, erlägga en årlig avgift av 3 40 kronor för varje m /s av den före regleringen framrinnande lågvattenmängden. Då denna vattenmängd 3 beräknas uppgå till 1,8 m /s skall avgiften utgöra 72 kronor. Beloppet skall före varje års utgång betalas till Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Fiskeavgiften omprövades i målet A 72/1966, beslutet daterat 15 mars 1968. Den nya avgiften fastställdes till 162 kronor och skall följa konsumentprisindex. Enligt Åke Henriksson, jurist på EON AB, uppgår avgiften för år 2014 till 1277 kronor. Enligt Andraes Sundelöf, utredare på Havs- och vattenmyndigheten, används denna typ av avgifter till utvecklande och kunskapshöjande åtgärder på nationell nivå. Dessa medel kan därför inte sökas av Övre Åsundens Fiskevårdsområdesförening. Regleringsavgifter Genom domen (AM 41/1941), beslutades att ägarna till vissa strömfall ska betal en årlig avgift på 2 kronor per turbinhästkraft för utbyggda strömfall och 1 krona per turbinhästkraft för outbyggda strömfall. Den senaste prövningen av avgiften bestämdes i domen VA 64/1976, daterad 10 december 1979, att beloppet sattes till 9 kronor per turbinhästkraft. Enligt Åke Henriksson, jurist på EON AB, uppgår den sammanlagda avgiften för år 2014 till 32843 kronor. De avgifter som betalas in som regleringsavgifter hanteras som bygdemedel. Oförutsedda skador Ersättning för oförutsedda skador på enskilt sköts på framtiden, men måste anmälas till vattenrättsdomaren senast utgången av 1963. Ett större antal sakägare anmälde anspråk på ersättning för oförutsedda skador vilka upptogs i mål A 53/1963. Förlikning mellan parterna nåddes emellertid och målet lades ner 1967. I mål VÄ 26/75, daterat 6 februari 1981, görs förnyade anspråk på ersättningar. Sökandena anger i detta fall att deras fastigheter inte ersatts varken vid regleringsmålet eller vid den ovan nämnda förlikningen. I målet slås fast att fiskeskada uppkommit till följd av regleringen, särskilt vad gäller kräftfisket. Fastigheter som tidigare inte fått ersättning för fiskeskada får kompensation från de avgifter som regleringsrättsinnehavaren betalar årligen. 111 12.2 Kraftverk i Ätran Av de fyra kraftverk, Vistafors, Skogsfors (Timmele), Plate såg och Flata, som ingick i LIP-projektet Åsundenöring har endast Plate såg lagligförklarats i en miljödom. Så vitt känt finns inte heller några äldre häradsdomar för resterande kraftverk. Detta har föranlett Länsstyrelsen i Västra Götaland att under 2014 gå ut med förelägganden till resterande kraftverk om att ansöka om tillstånd för vattenverksamhet (Länsstyrelsen i Västra Götalands län). Vid kontakt med respektive kraftverksägare framgår att ansökningsprocessen startat (Lars Eklund; Winsarp AB). Plate såg Miljödomstolen förklarade den 1 september 2000 (Mål M 85-99) den befintliga vattenkraftanläggningen i Ätran, med dammanläggning, turbinanläggning och utloppskanal vara av laga beskaffenhet. Tillståndet gavs med vissa restriktioner. Plate kraftverk får avleda en vattenmängd på 3,5 m3/s och kraftverket skall drivas som ett strömkraftverk. Ingen korttidsreglering får förekomma. Vattenytan uppströms kraftverket skall ha en sänkningsgräns på +172,40 och en dämningsgräns på +172,50, d.v.s. en regleramplitud på 10 cm. 3 Av särskilt intresse för fisket är att miljödomen innehåller ett krav på en mintappning på 0,5 m /s eller vid lägre flöden hela tillrinningen. Tappningen får dock ske ”genom den turbin som är belägen i turbinhuset omedelbart till höger om överfallsdammen”. För det fall fiskväg inrättas genom dammen får minimivattenföringen även tappas genom fiskvägen. Vidare anges att Plate såg & hyvleri AB ”på egen bekostnad inrätta en fiskväg i dammen och tillsläppa den mängd vatten som behövs för fiskvägens drift när detta påkallas av behörig fiskerimyndighet. Fiskvägen skall utformas efter anvisning av denna myndighet. Vad nu stadgas om fiskväg skall även gälla ålyngelledare”. 12.3 Riksväg 40 Trafikverket erhöll 6 juli 2011 tillstånd (M 1913-10) av Miljödomstolen i Vänersborg till olika åtgärder vid passagen av Ätran i samband med anläggandet av den nya riksväg 40 förbi Ulricehamn. Tillståndet omfattar bland annat följande åtgärder: 1. 2. 3. 4. 5. anläggande vägbro över Ätran omgrävning av Ätran anläggande av erosionsskydd omgrävning av biflöde till Ätran kulvertering av biflöde till Ätran Som skydd för fiskbeståndet anges att grumling i görligaste mån skall undvikas samt att grumlande arbeten skall undvikas under perioderna 15 september till 30 november och 15 mars till 31 maj. 112 Referenser Vänersborgs Tingsrätt. Mark- och miljödomstolen. Tillstånd till anläggande av ny riksväg 40. Mål nr M 1913-10, avkunnat 6 juli 2011. Vänersborgs Tingsrätt. Miljödomstolen. Lagligförklaring av Plate kraftverk i Ätran vid Timmele. Mål nr M 85-99, avkunnat 1 september 2000. Vänersborgs Tingsrätt. Vattendomstolen. Prövning av regleringsavgifter för Åsundens reglering. Mål nr VA 64/76, avkunnat 10 december 1979. Västerbygdens Vattendomstol. Ansökan om tillstånd att reglera avrinningen ur sjön Åsunden. Mål AM 41/1941, avkunnat 29 augusti 1941. Västerbygdens Vattendomstol. Ansökan om tillstånd att reglera avrinningen ur sjön Åsunden. Mål AM 41/1941, avkunnat 16 december 1942. Västerbygdens Vattendomstol. Ansökan om tillstånd att reglera avrinningen ur sjön Åsunden. Mål AM 41/1941, 11 september 1945. Västerbygdens Vattendomstol. Omprövning av fiskeavgift. Mål A 72/1966, avkunnat 15 mars 1968. 113 13. Motstående intressen, yttre påverkan och miljöeffekter 13.1 Reglering I samband med den första förhandlingen i Vattendomstolen den 14 juli 1941 rörande Åsundens reglering (AM 41/1941), anförde maken till ägarinnan till Torpa Gård, kammarherre F A Zethelius, att det vid Forssa sedan urminnes tider hade funnits en damm, vilken hade reglerat Åsunden. I en senare förhandling i samma mål, den 11 september 1945, (AM 41/1941), framkommer uppgifter om att Forssa kvarn finns omnämnd i kvarnkommissionens protokoll från slutet av 1690-talet, men att Forssa vattenfall varit överbyggt med damm sedan 1400-talet. Zethelius uppgav vidare vid den första förhandlingen att överstelöjtnant Arthur Asplund satte ut dämningsmärken vid Forssa kvarn omkring 1914 på uppdrag av grevinnan Charlotte Sparre på Torpa. Märkena utvisade enligt Zethelius högsta respektive lägsta vattennivå vid Forssa kvarn. I slutförhandlingen avseende regleringens utformning den 27 november 1946 fastställs dock att Forssa kvarn inte kunnat reglera Åsundens vattennivå eftersom det mellan dåvarande Forssa tullmjölskvarn och Åsunden funnits tre mindre fall med en sammanlagd fallhöjd på ca 2 fot. Domstolens bedömer med ledning av detta att ägaren till Forssadammen ”icke ägt rätt att genom dämning påverka vattenstånden i Åsunden”. Regleringens form Enligt vattendomens (AM 41/1941) vattenhushållningsbestämmelser skall tappningen från Åsunden styras dels av vattenståndet i sjön, dels av vattenföringen i en referenspunkt i Ätran i höjd med Mårdaklev. I domen föreskrivs endast en nedre sänkningsgräns (+163,0 meter), medan Åsundens maximala vattennivå styrs av dammens avbördningsförmåga. Dämmets höjd ligger på +164,9 meter, men vattenflöden som inte i sin helhet kan avbördas via luckorna innebär stigande vattennivå över dammtröskeln. Detta innebär att vattennivån vid extrema vattenflödessituationer kan överstiga +165,0 meter. Avtappningen från Åsunden regleras av två behovskurvor (en högre och en lägre). Behovskurvorna anger vilka vattenföringar under året som är eftersträvansvärda vid Mårdaklev för att tillgodose kraftverken nedströms. Till behovskurvorna finns kopplat så kallade tappningsställare som specificerar hur stor tappningen vid Forsa skall vara baserat på Åsundens nivå och vattenföringen vid Mårdaklev. Tappningsställarna tillsammans med behovskurvorna och sänkningsgränsen utgör vattenhushållningsbestämmelserna för Åsundens reglering. Vattenhushållningsbestämmelsernas utformning leder till att tappningen från Åsunden minskas vid höga flöden i Ätran vid Mårdaklev, vilket kan resultera i snabbt stigande vattenstånd i sjön. Den omvända situationen med lågt flöde vid Mårdaklev kan ge motsvarande omvända effekt med snabbt sjunkande vattenstånd i Åsunden eftersom vattendomen anger att tappning i första hand skall ske från Åsunden, för att tillfredställande flöde skall uppnås vid Mårdaklev. De högsta vattennivåerna sedan 1997 är +164,83 meter som uppmättes både i januari 2001 och i december 3 2011. Vattenhushållningsbestämmelserna medför att vid denna höga vattennivå i Åsunden ska släppas 36 m /s 3 genom dammluckorna. Ökar sjöns vattenyta till +164,90 meter ökas tappningen till 40 m /s. Av intresse är det 3 beräknade 100-årsflödet i Ätran som uppgår till 55 m /s (Håkan Linde). Vilken vattennivå detta skulle innebära för sjön är okänt, men kan troligen innebära vattennivåer en bit över +165,00. Potentiella miljöeffekter av reglering Följdeffekterna av vattennivåreglering beror i stor utsträckning på hur regleringen bedrivs, sker sänkningen av vattenytan snabbt eller långsamt? Skadorna på faunan blir störst då fluktuationerna är snabba och onormala, 114 s.k. korttidsreglering, i synnerhet under lekperioder eller under vintertid. Särskilt arter som leker eller lever strandnära påverkas negativt, t.ex. gädda, kräftor och bottenfauna. Upprepade vattennivåförändringar riskerar att utarma strandzonen vilket kan leda till att artsammansättningen förändras (Degerman m.fl.). I tabell 17 redovisas ett urval av de effekter som noterats, och som i olika omfattning kan ha drabbat Åsunden. Tabell 17. Effekter som kan uppstå i reglerade sjöar/magasin (Malm Renöfält m.fl., 2013). Potentiella effekter vid reglering Ökad erosion Utarmning av de produktiva grundområdena (vad gäller både flora och fauna) Torrläggning av lek- och uppväxtområden Förändrad artsammansättning i strandzonen Homogenisering av habitat Försämrad vattenkvalitet Läget i Övre Åsunden Resultatet av de intervjuer Sune Sander gjorde 1965, inom ramen för en utvärdering av skador till följd av Åsundens reglering (Mål A 53/1963) indikerar en mängd negativa följdeffekter av regleringen. En tämligen omedelbar effekt av regleringen var att lokalbefolkningens ryssjefiske efter gädda på våren minskade i betydelse, eftersom regleringen vissa år ledde till att gäddans normala lekområden torrlagts redan före fisket. Förändringarna medförde att ryssjan efterhand ersattes av näten som fiskemetod. Däremot menar Sander att regleringen inte försämrat beståndet av gädda. De ursprungliga lekplatserna har påverkats men gäddan har funnit nya områden att leka på. Enligt Sander finns heller inget som tyder på att andra fiskarter drabbats i någon större utsträckning av regleringen. Däremot tycks kräftfisket ha gått kraftigt tillbaka sedan regleringen av sjön inleddes. Sander anger emellertid att det inte kan uteslutas att vattenföroreningar haft en starkt bidragande effekt eftersom vattenkvaliteten försämrades kraftigt under denna period. Sander förde fram en rad potentiella orsakssamband mellan det försämrade kräftfisket och Åsundens reglering: utarmning av faunan i litoralzonen, vilket kan leda till födobrist ökad risk för predation då kräftorna tvingas förflytta sig vid sjunkande vattenstånd reträttplatser (gömslen) förstörs som en följd av torrläggning och/eller mekanisk bearbetning ökad slamavlagring i litoralen påverkar undervattensvegetation som är en viktig födokälla för kräftorna sänkning av vattennivån vintertid kan innebära infrysning i isen En enkätundersökning utförd av Länsstyrelsen i Älvsborgs län 1993 (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Meddelande 1994:2) ställd till Ulricehamns kommun, Fästeredssunds Intresseförening, Övre Åsundens fiskevårdsområde och Yttre Åsundens-Torpasjöns fiskevårdsområde, visar på betydande olägenheter till följd av regleringen. Uppgiftslämnarna anger att regleringen under perioder med lågvatten (främst augusti-oktober) medför att dybotten friläggs med stora luktproblem som följd, brunnar sinar, musslor ligger på land, kräftorna får överge sina gömställen, sjöfåglar får sina bon på torra land, båttrafiken får problem, bryggor hamnar på torra land och erosionsskador uppstår. Utöver detta anser uppgiftslämnarna att landskapsbilden blir oestetisk. Konsekvenserna av vattenhushållningsbestämmelserna bedöms i en rapport av Ulricehamns kommun vara flera (Ulricehamns kommun, 2008). Bedömningen är att många av de upplevda problemen, låga vattenstånd på sommaren och höga vattenstånd på vintern samt snabba svängningar i vattenståndet kan vara orsakade av regleringen. 115 13.2 Vandringshinder Vandringshindren i Ätran har kartlagts vid åtminstone två tillfällen, 1976 och 2000. Den första inventeringen fokuserade på vandringshinder i Ätrans huvudfåra och vissa biflöden (Andreasson, 1976). Resultatet av en mera omfattande kartläggning publicerades av Länsstyrelsen i Västra Götaland 2000. I denna beskrivs 15 vandringshinder mellan Åsunden och Nordsjön (Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2000). Brunnsbäcken och Säckebäcken biotopkarterades 2008 som en del i förundersökningen inför bygget av den nya riksväg 40 förbi Ulricehamn (Naturcentrum, 2008). Biotopkarteringen konstaterade sammanlagt sex vandringshinder i Brunnsbäcken varav tre var partiella. I Säckebäcken noterades ett definitivt vandringshinder. Eftersom tillflöden till Ätran uppströms Vistafors kvarn har ett visst intresse som potentiella reproduktionslokaler för öring redovisas kortfattat vandringshinder som noterats i en biotopkartering utförd 2001, inom ramen för Projekt Ätranöring (Ulricehamns kommun, 2001). Biotopkarteringen visar att det i Tattareån finns ett flertal vandringshinder samt ett dämme i Silebäcken. I vilken grad de hindrar fiskvandring är emellertid okänt. I övriga karterade vattendrag, Örlidbäcken och Kärebäcken noterades inga vandringshinder. 13.2.1 Ätran Vistafors kvarn - Ätran Den nedre dammen i Ätran vid Vistafors utgör gräns för Övre Åsundens fiskevårdsområde och är belägen cirka 3 km från Ätrans utlopp i Åsunden. Enligt anteckningar förda av Björn Ohlsson, Ekeberga kvarn, anlades kvarnbyggnaden 1860. Dammen har enligt Länsstyrelsernas karttjänst Webbgis en fallhöjd på 2,3 meter. Turbinen är av Francismodell med en 3 slukförmåga på ungefär 1,5 m /s (Lars Eklund, 2014). En denilränna vid Vistafors togs i bruk i hösten 2001. En fiskfälla i anslutning till fiskvägen tyder på att fiskvägen endast är passerbar vid vissa vattenflödessituationer (se Kapitel Fiskevård). Vistafors kvarn Skogsfors kvarn - Ätran Skogsfors kvarn Skogsfors kvarn, även benämnd Timmele, ligger ca 4 km fågelvägen uppströms Vistafors. Inget är känt om kvarnens historiska bakgrund. Fallhöjden vid dammen uppgår enligt Länsstyrelserna karttjänst Webbgis till 2,74 meter. I kraftverket finns en turbin av typen semi-Kaplan med en slukförmåga 3 på cirka 1,3 m /s. I intagskanalen finns ett grovgaller (Winsarps AB). En kammartrappa med överfall anlades vid kraftverket 2002. Ingen utvärdering av funktionen har gjorts. 116 Plate såg - Ätran Enligt den vattendom som avkunnades i samband med lagligförklaringen av kraftverket (M 85-99) har vattenkraften i strömfallet utnyttjats under lång tid. Det tidigaste omnämnandet av Plate kvarn görs av Kvarnkommissionen i slutet av 1690-talet. Den idag befintliga kvarnbyggnaden uppges ha varit uppförd 1872 och drevs med vattenhjul. 1909 byggdes kvarnen om och försågs med fyra turbiner. Torrt omlöp vid Plate såg Turbinens slukförmåga är enligt miljödomen 3,5 3 m /s. Fallhöjden uppgår enligt Länsstyrelserna karttjänst Webbgis till 1,95 meter. Försök har gjorts att, genom kontakt med kraftverkets ägare, ta reda på gallervidd, turbintyp, tappningsschema och vattenmängd i fiskvägen. Kraftverksägaren har tyvärr varit ovillig att lämna ut dessa uppgifter och krävt betalning. Enligt Björn Olsson, Ekeberga kvarn, är turbinen av Francismodell. Vid Plate såg har en 60 meter lång naturliknande fiskväg av typen omlöp anlagts för att skapa en fri vandringsväg för fisk förbi dammen. Fiskvägen togs i drift 2002. Enligt avtal behöver intaget till fiskvägen endast vara öppet delar av året, se kapitel 14.4. Flata kvarn - Ätran Flata kvarn är den övre av de fyra dammar som ingick i Projekt Åsundenöring, belägen i anslutning till samhället Dalum norr om Ulricehamn. Uppströms dammen, upp till Blidsberg, finns enligt uppgift betydande arealer potentiella reproduktionsområden för öring. En slitsränna har anlagts vid kraftverket som togs i bruk säsongen 2002. Ingen utvärdering av funktionen har gjorts. Fallhöjden uppgår enligt Länsstyrelsernas karttjänst Webbgis till 1,95 meter. I kraftverket finns en turbin av 3 typen semi-Kaplan med en slukförmåga på cirka 1,1 m /s. I intagskanalen finns ett grovgaller (Winsarps AB). 13.2.2 Brunnsbäcken/Säckebäcken I nedre delen av Brunnsbäcken, vid Brunnsnäs, bara ett hundratal meter från bäckens utlopp i Åsunden, finns en mindre damm som enligt uppgift tidigare användes för bevattning. Fallhöjden vid dammen uppgår enligt VattenInformationsSystem Sverige (VISS) till cirka 0,8 meter. Dammen vid Brunnsnäs Under 1990-talet utfördes en mängd fiskevårdsinsatser i tillflödena till Åsunden. I samband med dessa arbeten anlades en denilränna vid dammen 1992. Fiskvägen bedömdes vid okulärbesiktning i februari 2014 vara fungerande vid rådande vattenföring, trots läckage och bräddning. Vid biotopkarteringen 2008 gjordes en annan bedömning då vattenflödet var lågt. Denilrännan var då torr och det vatten som rann i Brunnsbäcken vattnet bräddade förbi. Kunskapen om övriga vandringshinder i Brunnsbäcken är begränsad. Biotopkarteringen visade på två tätt på varandra följande dammar vid Brunn som båda bedömdes som definitiva. Ytterligare ett definitivt hinder noterades vid Törestorp i Säckebäcken. Karteringen påvisade även tre partiella vandringshinder, varav ett var naturligt. De övriga två var dels en mindre tröskel, dels ett mindre gjutet dämme med provisorisk lucka. 117 13.2.3 Pineboån Informationen om vandringshindren i Pineboån är tämligen bristfällig. Det nedre vandringshindret vid väg 157, skapades genom att vägtrumman förlades på fel höjd i samband med byggnationen av bron. Försök har gjorts att förbättra passagemöjligheterna genom utläggning av sten nedströms trumman, men insatserna har inte på ett tillfredsställande sätt löst problemet. Hög vattenhastighet i trumman i kombination med dålig avsats för fisken nedströms gör den sannolikt svårpasserbar för öring och definitivt hinder för andra fiskarter. Vad gäller det övre vandringshindret, som ligger i Pinebobäcken, saknas bakgrundsuppgifter i stort sett helt. Dammen nämns kortfattat i rapporten ”Vattendrag i Ulricehamns kommun” där den beskrivs som ”vandringshindrande åtminstone vid lågvatten”. Dammen nämns även i VattenInformationsSystem Sverige, VISS, men byggnadstekniska detaljer och uppgifter om passerbarhet för fisk saknas. 13.2.4 Alhammarån Dammen vid Yttre Alhammar Vid Yttre Alhammar, ungefär 400 meter från Alhammaråns utlopp i Åsunden, finns rester av en hjulkvarn (Riksantikvarieämbetet). Dammens fallhöjd är 2,15 meter enligt Länsstyrelsens karttjänst Webbgis. De fiskevårdsåtgärder som genomfördes under 1990-talet omfattade anläggning av en denilränna vid dammen 1992. Vid besök på platsen i februari 2014 konstaterades att denilrännan är obrukbar. Noterbart ar att det sannolikt finns flera vandringshinder i bäcken, bland annat vid Gärsbo. Potentiella miljöeffekter av reglering Strömberoende arter som öring är beroende av olika habitat, beroende på ålder och årstid. Lek och uppväxt sker inom de mer strömmande delarna av vattendragen, medan större individer gärna söker sig till mera lugnflytande partier av vattendraget för födosök, eller vandrar ut i hav eller sjö. Anläggande av dammar leder till en fragmentering av vattendragen som inskränker de reproduktionsområden som kan användas av havs- eller sjövandrande lekfisk, till de sträckor som finns nedströms det nedre vandringshindret. Även för strömlevande fiskbestånd riskerar en begränsning av vandringsmöjligheterna att på ett påtagligt sätt minska förutsättningarna för beståndets fortsatta existens. Detta i första hand genom att lekoch uppväxtområden skiljs från födosöksområden eller genom genetisk utarmning hos beståndet. En uppdelning av ett vattendrag i mindre delar kan därför medföra en total utslagning av fiskbestånden mellan vandringshindren. Är vattendraget dessutom påverkat av yttre störningar, som t.ex. försurning, ökar risken avsevärt för att arter eller populationer helt slås ut. Förutom att hindra fiskens vandringar har dammar en indämningseffekt på uppströms liggande strömsträckor. Detta kan få negativa följder genom att reproduktionsområden för strömlevande arter som öring förstörs. En damm utgör samtidigt ett lämpligt habitat för rovlevande fisk, t.ex. gädda. Det bör framhållas att fragmentering av vattendrag även kan leda till negativ påverkan på andra djurgrupper, t.ex. evertebrater, och därmed för den biologiska mångfalden som helhet. Flera teorier har framlagts som orsaker till evertebraters behov av migration (förflyttning) i vattendrag. Som exempel kan nämnas sök efter föda och habitat, hög populationstäthet, fortplantning, kompensation av nedströmsdrift, återkolonisation m.m. 118 Fiskvägar Anläggande av fiskvägar har under lång tid varit ett sätt att ge uppvandrande fisk tillgång till reproduktionsområden som skurits av när dammar byggts. Flera hundra fiskvägar av olika typer har anlagts i Sverige genom åren. Den första kända fiskvägen anlades på Kung Oscar II`s befallning vid Nyebro i Nissan, sannolikt 1878. Bland äldre fiskvägar kan även nämnas Slottsmöllan i Nissan (anlagd 1900) och Sperlingsholm (anlagd 1903) (Almer). Anläggandet av tekniska fiskvägar ökade under 1980- och 90-talen medan byggnationen av naturliknande fiskvägar startade i mitten av 1990-talet (Nöbelin). En fiskvägs funktion kan kortfattat sägas bero på två faktorer, passerbarhet och attraktion. Passerbarheten och attraktionen kan därefter brytas ned i såväl tekniska som biologiska parametrar. Förläggningen av in- och utlopp, vattenflöde i relation till huvudfåran, lutning, bottenmaterial samt bottenstruktur är parametrar av stor betydelse för fiskens möjlighet att såväl lokalisera fiskvägen som att passera den. Brister i attraktionskraft och passagemöjlighet kan få betydande konsekvenser för fiskarter som är beroende av att kunna vandra upp i vattendrag för sin reproduktion. Passerar endast en liten andel av de potentiella lekfiskarna blir efterverkningarna på reproduktionen i än högre grad påverkad i det fall flera fiskvägar skall passeras på vägen till lek- och uppväxtområdena. En faktor som i stort sett helt förbisetts fram tills helt nyligen är den dödlighet som drabbar nedströmsvandrande fisk, däribland smolt. Dödligheten hos fisk vid vandring förbi kraftverk kan delas in i dels en ökad mortalitet på grund av predation i kraftverksdammen, dels kollisionsskador vid passage genom turbinen (Calles m.fl. 2013). Ett stort antal undersökningar har genomförts av dödlighet och skadefrekvens hos fisk som passerar turbiner. Skadefrekvensen är beroende av turbintypen i kraftverket och fiskens storlek i förhållande till bredden av öppningarna mellan löphjulsskovlarna. Studier av utvandrande smolt förbi två kraftverk i Emån vid Finsjö påvisade förluster på ca 30 % vid varje kraftverk. Resultatet visade att skadefrekvensen hos smolten var högre vid passage genom Francisturbin jämfört med Kaplanturbin (Calles & Greenberg 2009). Läget i Övre Åsunden Vad gäller Åsunden är det troligt att den sjövandrande öringen ursprungligen hade sina viktigaste lek- och uppväxtområden i Ätran, men hur tillgängligheten till reproduktionsområdena utvecklats över tid är i stort sett okänd. Forsarna i Ätrans huvudfåra tycks ha varit överbyggda sedan lång tid tillbaka, men före kraftverksutbyggnaden tillämpades vanligen principen om kungsådra. Kungsådra ingick i äldre svensk lagstiftning och innebar att en del av strömfåran i älvar, åar och strömmar hölls öppen för fiskets, flottningens och sjöfartens skull. Det är med anledning av detta möjligt att det var först i samband med utbyggnaden av vattenkraften som definitiva vandringshinder skapades. Idag utgör Pineboån sannolikt det viktigaste reproduktionsområdet för Åsundens sjövandrande öringstam. Reproduktionsarealerna i ån begränsas dock av vägtrumman under väg 157, som bedöms som ett svårpasserbart hinder. De tillgängliga lek- och uppväxtarealerna för Åsundenöringen inskränks i dagsläget därför till nedre delen av Pineboån. Den potentiella effekten av att åtgärda trumman under väg 157 belyses av elfisket 1994 som visade på mycket höga tätheter av öring, troligen som en effekt av att sträckan uppströms var tillgänglig för uppvandrande fisk under en kort period efter biotopvårdsåtgärder nedströms trumman hösten 1993. Brunnsbäckens betydelse för den sjövandrande öringen är oklar. Det som talar för att bäcken är ett potentiellt viktigt reproduktionsområde är de väldigt höga tätheter av öring som noterades vid elfiskena på 1990-talet. Idag är troligen denilrännan i nedre delen av bäcken endast framkomlig vid viss vattenföring vilket begränsar bäckens värde som reproduktionslokal. Ett åtgärdande av denilrännan och övriga vandringshinder uppströms kan troligen få mycket positiva effekter på öringbeståndet. Övriga tillflöden, t.ex. Alhammarån, har ett potentiellt stort värde för öringen i Åsunden, i synnerhet om större lek- och uppväxtarealer kan tillgängliggöras genom borttagande av vandringshinder. 119 13.3 Dag- och spillvattenutsläpp Övre Åsunden var ursprungligen en näringsfattig sjö, men det senaste seklet har sett en genomgripande förändring av vattenkvaliteten som en följd av ökade mänskliga aktiviteter i närområdet. Näringsämnen, metaller och miljögifter har i stor mängd tillförts vattenmiljön från en mängd olika källor. Den försämrade vattenkvaliteten under första hälften av 1900-talet kan troligen främst sökas i de ökade avloppsmängderna från Ulricehamns tätort samt i utsläpp från industriella verksamheter i Ulricehamn och längs Ätran uppströms Övre Åsunden. Även diffusa utsläpp från jordbruksmarkerna längs Ätran uppströms Åsunden har, både ur ett historiskt och nutida perspektiv, bidragit starkt till sjöns utveckling. I samband med förnyad lagstiftning med krav på rening av utsläpp under tidigt 1970-tal, har näringsämnesbelastningen sjunkit successivt. Sedan dess har exempelvis fosforutsläppen från avloppsreningsverken till Ätran minskat med cirka 96 procent. Jämfört med sent 1990-tal har fosfor- och kväveutsläppen till Ätran från punktkällorna minskat med 50 till 60 procent. Utsläppen till Ätran är givetvis av stor betydelse för den totala påverkan på Åsunden. I Ätrans vattenråds årsrapport (2013) redovisas uppgifter om tillförseln av näringsämnen i hela Ätrans avrinningsområde. Den dominerande källan, vad gäller fosfor och kväve, är jordbruk som står för 41 procent av fosfor- och 50 procent av kvävetillförseln. Därefter följer skogsbruk som svarar för 21 procent av fosformängden och 24 procent av kvävemängden. Med avseende på fosfor bidrar enskilda avlopp, avloppsreningsverk och dagvatten med vardera cirka 5-7 procent. Kväve tillförs i betydande mängder från avloppsreningsverk och luftnedfall, med cirka vardera 8 procent. Totalt beräknas cirka 44 ton fosfor och 2 400 ton kväve belasta vattensystemet årligen. Procentandelarna för Ätrans hela avrinningsområde är självklart inte direkt överförbara på delavrinningsområdet ”utloppet av Åsunden”, men motsvarande beräkningar finns inte att tillgå. En viss fingervisning kan fås av en jämförelse av markanvändningen. Delavrinningsområdet består av cirka 11 procent jordbruksmark, 64 procent skogsmark och tre procent urban miljö, medan motsvarande siffror för hela avrinningsområdet är cirka 16, 76 och 1,5 procent. I åtanke måste man ha att sjöandelen i delavrinningsområdet är så hög som cirka 22 procent, mot hela avrinningsområdets dryga fem procent. 13.3.1 Avloppsreningsverk Avloppsnätet byggdes ut 1914 i samband med anläggningen av det gamla vattenverket vid Sturebadet. Avloppsledningen, som var avsedd för både dag- och spillvatten, mynnade i Åsunden vid Fiskebacken. Redan tidigare hade emellertid mindre avloppsledningar anlagts, den första byggdes 1901 från Bogesundsgatan ned till Åsunden. Utbyggnaden av vattenklosetter ledde till att det 1945 fanns sex utsläppspunkter i sjön. Den ökade belastningen på sjön, från kommunala och industriella avlopp, ledde till att vattnet blev kraftigt förorenat. Bottenvegetationen bredde ut sig och stadens styrande nödgades utfärda ett badförbud i Åsunden. Problemen ledde till att reningsverket vid Fiskebacken slutligen stod klart 1955. Med dagens mått var reningsgraden låg då avloppsvattnet endast renades mekaniskt med försedimentering. För att minska bakterieproblem klorerades det renade vattnet sommartid. För att kunna uppfylla nya högre krav på rening byggdes reningsverket ut 1974 med kemisk och biologisk rening (Ulricehamns Energi, 2014). Ulricehamns avloppsreningsverk (ARV) använder Övre Åsunden som recipient och är den punktkälla som tillför störst mängd näringsämnen. Enligt Ätrans vattenråds årsrapport 2013 släppte Ulricehamns ARV ut 30,2 ton kväve och 250 kilo fosfor. Avloppsreningsverket i Marbäck ligger i västra utkanten av samhället och släpper det renade vattnet i Pineboån på den plats där ån sammanstrålar med Källebackaån. Marbäcks ARV stod för utsläpp av 860 kilo kväve och 3 kilo fosfor. Utsläpp når även Åsunden via kommunala reningsverk längs Ätran uppströms Åsunden, belägna i Timmele, Trädet och Norra Åsarp samt via reningsverket i Hössna, sju kilometer nordöst om Ulricehamns stad. Kravet är för närvarande att inte överstiga 10 milligram BOD (biokemisk syrgasförbrukning) per liter utgående vatten. 2013 var medelvärdet 6,0 milligram BOD per liter, motsvarande en reningsgrad på 97 procent. 120 Bräddning inträffar sällan (senast 2013). Bräddvattnet når dock inte Åsunden helt orenat utan en viss rening sker genom slamavskiljning. Det utspädda spillvatten som läcker ut i diken eller vattendrag når däremot sjön orenat. Faktaruta. Spillvatten, BOD och bräddning Spillvatten är det avloppsvatten som kommer från toaletter, disk, tvätt, golvbrunnar med mera. Spillvatten leds till ett reningsverk innan det släpps ut till en recipient i form av ett vattendrag eller en sjö. När vattnets mikroorganismer bryter ned organiskt material åtgår syrgas och ju större mängd material som ska brytas ned, desto mer syrgas går åt. BOD, biokemisk syrgasförbrukning, är ett mått på mängden syrgas som går åt vid nedbrytningen av organiskt material. Dagens avloppsledningsnät är utformat enligt ett duplikat system där dagvatten och spillvatten leds i separata ledningar. Bräddning innebär att en blandning av dagvatten och orenat spillvatten släpps ut från det kombinerade ledningsnätet. Företeelsen uppkommer främst vid kraftiga regn då ledningsnätet inte hinner ta emot allt vatten, men även vid driftstörningar och tekniska brister. Följden för enskilda hushåll kan t.ex. bli att orenat vatten tränger upp ur golvbrunnar, främst i källare. Bräddvatten innehåller relativt höga halter av fosfor och kväve, men mest påfallande är en ökning av bakterier vilket framförallt påverkar badvattenkvaliteten. Bräddning av orenat avloppsvatten till recipient utgör ett av det största problemet med avloppsreningsverken och ledningsnäten. 13.3.2 Enskilda avlopp Bebyggelsen i de nära omgivningarna till Övre Åsunden och området närmast Fästeredssund i Yttre Åsunden, varierar i sin helhet från mycket knapp till riklig. Samlad bebyggelse finns förutom i Ulricehamn (med Villastaden), på Ängsö, i Fästeredssund, Rude/Tvärredslund, Alhammar, Näsboholm och Marbäck. Fritidsbebyggelsen är förhållandevis utbredd och några områden hyser en blandning av permanenta bostäder och fritidshus, t.ex. Fästeredssund och Ängsö. I kommunens naturvårdsprogram från 1985 nämns Marbäcksvikens södra del samt Rude som områden med koncentrerad fritidsbebyggelse (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1985). Totalt sett är andelen bostäder inom strandskyddszonen (300 meter) stor. I Ulricehamn kommuns översiktsplan nämns att inventeringar av enskilda avloppsanläggningar utfördes i kommunen under perioden 1997-98. Därefter åtgärdades många anläggningar. Kunskapen om förändringar sedan dess är i nuläget bristande. Nya inventeringar bör vara högst aktuella inom ett fåtal år, med tanke på att den genomsnittliga livslängden för ett fungerande enskilt avlopp är cirka 20 år. Gällande bebyggelsen kring Övre Åsunden har kommunen vetskap om minst 10 permanenta fastigeter i Fästeredssund och åtminstone en handfull spridda fritidshus som ännu inte är åtgärdade. Ett flertal direktutsläpp förekommer från såväl permanent- som fritidsbebyggelse. Områden med sammanhållen permanent bebyggelse har vanligtvis gemensamma reningsverk (vilket inte gäller Fästeredssund). Ett sådant ligger i trakten av Kårdamm på sjöns östra sida, anpassat för 20 personer. Ett mindre bostadsområde som håller på att utveckla ett gemensamt reningsverk är Näsboholm och fler sammanslagningar lär följa. På kommunen pågår arbetet med att ta fram en lokal VA-policy (vatten- och avlopp), som ska fungera som underlag till vilka krav som ska ställas på enskilda avlopp. Inom strandskyddszonen kring hela Åsunden (0-300 meter) och längs Ätran upp till Vinsarpssjön (0-100 meter), råder så kallad hög skyddsnivå med avseende på enskilda avloppsanläggningar (gällande fosfor), av miljöskyddsskäl. Syftet är att motverka framför allt övergödning. Naturvårdsverket har gett ut allmänna råd om små avloppsanordningar som anger vilka krav som är rimliga att ställa på avlopp för upp till 25 personer (NFS 2006:7). Kraven vid hög skyddsnivå är minst 90 procent avskiljning av fosfor och minst 50 procent avskiljning av 121 kväve, att jämföra med krav på minst 70 procent avskiljning av fosfor vid normal skyddsnivå. Generellt vid sjöar och vattendrag motiveras hög skyddsnivå inom 50 meter. Detta avstånd är satt som ett minimiavstånd för att skydda sjöar och vattendrag mot läckage av näringsämnen. För en mängd fritidshusområden kring Åsunden gäller vad översiktsplanen uttrycker som ”särskilda bestämmelser för hur avloppsanläggningar ska utformas”. Dessa bestämmelser innebär högre krav på reningen avseende BDT (baddisktvätt)-avlopp och därmed ett högre skydd av vattenkvaliteten. Faktaruta. Enskilda avlopp Avloppsguiden (www.avloppsguiden.se) har sammanfattat regelverket kring enskilda avlopp, bl. a står följande: ”Viktigaste kravet på avloppsrening är att den ska minimera risken för utsläpp av smittämnen till grundvattnet (och därmed till dricksvattnet) eller till ytvattnet”. Konsekvenser av förhöjda halter av smittämnen går lätt att föreställa sig, i form av förgiftning och olika sjukdomstillstånd. ”De största miljöproblemen med avlopp är utsläpp av syreförbrukande och gödande ämnen som kan leda till t.ex. algblomning eller att sjöar växer igen. Krav ställs framförallt på att minska dessa utsläpp.” ”Utsläpp till vattenområde av avloppsvatten som endast genomgått slamavskiljning utan efterföljande rening är i princip förbjudet. Det är alltså olagligt att bara ha en trekammarbrunn (gäller också en- och tvåkammarbrunn).” 13.3.3 Dagvatten I Ulricehamn kommuns översiktsplan framgår att belastningen på såväl dagvattensystemet som Åsunden måste minska, varför en dagvattenpolicy behöver tas fram. Ett centralt problem att lösa är att en stor del av dagvattnet som går ut i Åsunden kan klassas som orenat. I sitt arbete avser kommunen att prioritera rening från industriområden, vilket innebär satsningar på byggnation av fler dammar. Vidare behöver kommande dagvattenlösningar ta hänsyn till klimatförändringar och lokalt omhändertagande ska uppmuntras. Lågt liggande grönytor bör kunna utnyttjas som reservområden dit vatten kan ledas vid höga vattenflöden. I sammanhanget kan nämnas att kraven på rening inom vattenskyddsområden är högre ställda än inom övriga områden. Idag rinner dagvattnet från nordöstra delen av Ulricehamns stad till Lillsjön, en damm mellan Bronäs och Falköpingsvägen, med funktionen av flödesutjämnare med viss rening. Endast en mindre del av dagvattnet från stadens södra halva går till Lillsjön. I Lillsjön, och i andra förekommande dammar, sker en naturlig rening genom sedimentation. Reningsgraden i Lillsjön bör dock vara minskande då filtret (slamavskiljaren), enligt uppgift från kommunen, inte har bytts på 20 år. Från Lillsjön går vattnet rakt ut i Åsunden. Strax norr om Åsunden ligger industriområdena Vist och Karlsnäs, varav Vist har en sedimentationsdamm för dagvatten. Karlsnäs enda möjlighet att ta hand om förorenat dagvatten, till Ätran, är genom avstängning av utflödet vid händelse av större utsläpp. Inom området förekommer visserligen ytor med filter för oljespill och tungmetaller, men i övrigt rinner dagvattnet direkt ut i Ätran. I den östliga delen av Ulricehamns stad ligger Hesters industriområde. I anslutning till området rinner ett par bäckar som mynnar i Ätran. Nyligen tillfördes området en sedimentationsdamm för dagvatten. Vattnet går ej vidare till reningsverket. I övriga områden kring Åsunden är lösningarna för rening av dagvatten av enklare snitt. Sedimentationsdammar förekommer inte, men rening sker i vissa fall genom naturlig infiltration över en grönremsa, t.ex. gräsklädda vägrenar eller vägdiken. I de flesta fall leds dagvattnet ner till närmaste vattendrag, exempelvis går dagvattnet från Marbäcks samhälle ut i Pineboån, Källebackabäcken och i någon mån i Bäckagårdsån och vidare till Åsunden. 122 Faktaruta. Dagvatten Dagvatten är ytavrinning i form av regn, smältvatten och dräneringsvatten. Innan dagvatten rinner ned i rännstensbrunnar, diken eller vattendrag sköljer det med sig en mängd föroreningar. Dessa utgörs av bl. a fosfor- och kväveföreningar, tungmetaller samt bensin- och oljerester. En stor del av föroreningarna härstammar från trafiken i form av avgaser, asfalt, däck, dubbar, bromsbelägg och korrosion av fordonens metaller. Till det kommer olja och annat vägspill liksom föroreningar från industrier och jordbruk. Genom rikligheten av enskilda hushåll genererar även de en betydande del av föroreningarna. Potentiella miljöeffekter av näringspåvekan En ökande näringsstatus leder initialt till att produktionen ökar och följaktligen till att den totala fiskbiomassan stiger. Näringstillförseln har en rad bieffekter som innebär att produktionen inte får en jämn spridning. Vissa djurgrupper och arter gynnas i högre utsträckning än andra vilket får till följd att den ursprungliga artsammansättningen ändras. Generalister, d.v.s. allätande fiskar, har en fördel gentemot specialister. En tilltagande eutrofiering leder till att rovfisk som abborre och gädda får svårt att hävda sig i konkurrensen med karpfisk. Artsammansättningen förändras därför mot en större andel karpfisk. Den högre produktionen, d.v.s. den totalt sett högre biomassan i sjön, leder till ökad syrgasförbrukning vid nedbrytningen av det organiska materialet. En kraftig eutrofiering kan därför leda till att syrebrist uppstår då växter ruttnar, särskilt då isläggningen hindrar tillförsel av syre och omblandning av vattnet, men även under temperatursprångskiktet sommartid. Syrebrist och massdöd av fisk var under mitten av 1900-talet vanligt förekommande i sjöar som fungerade som recipienter för dåligt renat avloppsvatten. Läget i Övre Åsunden Provtagningsresultat saknas före tillkomsten av Ätrans Vattenvårdsförbund, men sannolikt steg näringsstatusen fram till att reningsgraden hos avloppsreningsverken förbättrades under 1970-talet. Tillgängliga mätningar av fosforhalten visar sjunkande värden från 1985 (tidigare provtagningsresultat saknas), men även att siktdjupet förbättrats väsentligt sedan 70-talet. 13.4 Areella näringar 13.4.1 Jordbruk De mest sammanhållna, utbredda jordbruksmarkerna kring Övre Åsunden finns koncentrerade vid Marbäck. Stränderna väster om Marbäck karaktäriseras av ekkullar omväxlande med betade åkrar, vilket är ganska typiskt för Åsundens strandnära jordbruksmarker. I övrigt förekommer jordbruk längs Övre Åsundens västra del, i trakten kring Brunn, vid Stora Ekeredsviken och Kråkeboviken, kring Alhammar, Rude och Tvärredslund. På den östra sidan kan, förutom Marbäck, nämnas området öster om Fästeredssund. Även värt att nämna är markerna vid Högagärde mellan Övre och Yttre Åsunden, med avrinning till Fästeredssund. Åsundens jordbruksbygder domineras idag av uppfödning av nöt och får, men även mjölkproduktion förekommer. Påverkan på Övre Åsunden sker i mångt och mycket genom att tillrinnande vattendrag avvattnar jordbruksmarkerna, varifrån urlakning av näringsämnen sker. Utpräglade jordbruksåar, d.v.s. åar där närmiljön klart domineras av jordbruksmark, är på västsidan Brunnsbäcken och Remmabäckens lopp nedströms Åsundenleden. På östsidan är Källebackaån och Pineboån distinkt jordbrukspräglade. Majoriteten av sjöns tillflöden passerar jordbruksmarker. I den sydligaste delen kring Åsunden förekommer ett flertal distinkta diken som avvattnar jordbruksmarker öster om Fästeredssund och Högagärde. Dikena passerar även till viss del skogsmark innan utflödena i Åsunden. 123 Merparten av de näringsämnen som tillförs Åsunden, kommer via Ätran. Ätradalen närmast Ulricehamn har branta och barrskogsklädda dalsidor medan den längre mot norr blir flackare med uppodlade eller lövskogsklädda dalsidor. Hela dalgången utmärks av ett omväxlande jordbrukslandskap med bitvis ålderdomlig prägel. Mellan Åsunden och Timmele domineras jordbruket av växtodlingar, främst jordgubbsodlingar, men tidigare fanns även många potatisodlingar. Enligt Ätrans vattenråds årsrapport 2013 utgör åkermark 29,1 procent av all mark uppströms provpunkten ”Ätran, Vist kyrka” upp till Åsarps provpunkt. Faktaruta. Påverkan från jordbruk Jordbruk med produktion av spannmål har en negativ påverkan på vattendrag och sjöar genom främst näringsläckage och därigenom uppkommande övergödning. Vallodling kan generellt sägas vara mer miljövänlig bl. a eftersom jorden aldrig ligger bar (vilket motverkar läckage). Liksom i skogsbruket har dessutom många bäckar rätats och diken grävts för att effektivt avleda vatten från den brukningsbara marken. Via dessa (och naturliga vattendrag) förs sedan näringsämnena vidare till nedströms liggande sjöar. Även en tid efter att odlingsverksamheten upphört släpper markerna ifrån sig näringsämnen. För att minska transporten av kväve kan fånggrödor odlas eller vårbearbetning införas. Skyddszoner/kantzoner mot vattendrag och sjöar utgör också en viktig vattenvårdande åtgärd. Förutom att minska näringsläckaget minskar det påverkan från t.ex. bekämpningsmedel. Skyddszoner längs jordbruksmark består ofta av en zon obrukad mark och närmast vattnet träd och buskar. Viktigt att komma ihåg är att träd och buskar även ger nödvändig skugga, mat, död ved m.m. till bäckens fiskar, kräftor och andra organismer. 13.4.2 Skogsbruk Länsstyrelsen i Västra Götaland fastslår i rapporten ”Åsunden lövrike” från 2009 att Åsunden är ett landskapsavsnitt med högre lövandel än Västra Götalands län i övrigt, nästan 30 procent av skogsmarken mot 19 procent för hela länet. I en relativt ny skogsstrategi (se nämnda rapport) har Åsundenområdet pekats ut som en trakt med betydande skogsbestånd med höga naturvärden, varför det är särskilt viktigt att skötseln av skogsmarken utförs på ett långsiktigt hållbart sätt. En titt på webbgisens kartlager ”avverkningsanmälningar” över Åsundens omgivningar, ger en bild av ett skogsbruk av genomsnittslig omfattning. Hyggen i varierande successionsstadier förekommer spritt och i varierande storlek. Större avverkade områden som bitvis sträcker sig ner till sjöstranden märks på den östra sidan mellan Näsboholm och Vegby. Efter en båttur på Åsunden är intrycket att sjöns nära omgivningar innehåller mycket lite sentida hyggen (Thorstensson). Ytor med avverkningsanmälningar gällande slutavverkning finns längs samtliga bäckar utom några av de allra minsta. Avverkningsanmälningarna är gjorda mellan 1999-2010, företrädesvis från 2005 och framåt. Som tidigare antytts varierar utbredningen av dessa ytor, eller hyggen, stort, men de har gemensamt att de oftast inkluderar båda sidorna om vattenfåran. Det är vanligt att hyggen ligger relativt nära utloppen och i en del fall dessutom kring utloppen. Det senare gäller exempelvis bäcken nedan Lilla Björknabben, Kanalen, flera bäckar med utlopp i Sjöbovik och Sandslättaviken samt småbäckar strax söder om Skottek. Hyggena är i genomsnitt cirka 8-9 år gamla. Anmärkningsvärt är att en kilometer längs den 1,3 kilometer långa slutsträckan av Kanalen, nedströms Vegby mosse, tycks ha avverkats mellan åren 2003 till 2011. Kanalen utmärker sig även genom ett till synes helt och hållet rätat lopp. Graden av fysiska ingrepp i övriga skogsbäckar är inte lika tydlig. Mest otydlig är graden av utdikning av vattendragens närområden. Kantzoner En faktor som ökar markavrinningen och flödet är uteblivna kantzoner längs sjöar, vattendrag, diken och våtmarker, i samband med t.ex. föryngringsavverkning (slut/kalavverkning). En kantzon i den här bemärkelsen utgörs av kvarlämnade träd och buskar mellan exploaterad mark och vattenförekomster. I produktionsskogar 124 med gran och tall bör en lövrik kantzon etableras, genom utgallring i ett tidigt skede för att släppa fram lövträd och buskar. Observera att kantzon motsvaras av begreppet skyddszon i t.ex. skogsvårdslagen. Kantzonens funktioner är bl. a att den reglerar flödet samt filtrerar lösta näringsämnen och partiklar såsom sand och humus. Detta sker t.ex. genom att träden tar upp vatten och fungerar som fysisk barriär mot erosion och som sedimentfälla. För att kantzoner ska ha god effekt bör de vara minst 10-20 meter breda. Givetvis kan man även skapa kantzoner genom att plantera träd och buskar, helst lövträd såsom al och sälg. Naturvårdshänsyn inom skogsbruket innebär även tillämpning av kantzoner vid t.ex. markberedning och byggande av skogsbilvägar. Noterbart är att även kantzoner mot öppen jordbruksmark har en mycket gynnsam effekt på vattenkvaliteten, genom att bl. a näringsläckaget till vattendraget minskar. Det går inte att nog poängtera att kantzoner till vatten är ekologiskt mycket betydelsefulla och har många fler funktioner än de ovan nämnda. De minskar avdunstningen från vattnet, reglerar ljus och temperatur i vattnet, tillför föda i form av löv och småkryp till fisk och smådjur, tillför död ved som skapar livsmiljöer för fisk och andra vattenlevande organismer m.m. Exempelvis medför avsaknad av beskuggning längs ett vattendrag, en ökad solinstrålning och därmed en högre vattentemperatur. Som exempel stressas öring redan vid en vattentemperatur på 20°C och dör vid cirka 25°C. Ökade temperaturer minskar dessutom syreinnehållet i vattnet. Vidare orsakar bristande beskuggning ett minskat skydd mot predatorer för fisken (t.ex. andra fiskar och fåglar) och inte minst uttorkning av åfåran (genom ökad avdunstning). Det sistnämnda är givetvis helt avgörande för livet i vattendraget. Myndigheternas åtgärder Betydelsen av naturvårdsanpassat skogsbruk vid vatten och lämpliga brukningsmetoder uttrycks från en mängd håll, bl. a Skogsstyrelsen och Vattenmyndigheten. Hos Vattenmyndigheten råder numera en förhöjd uppmärksamhet kring ämnet, med bakgrund i klimatförändringar och brunifiering av svenska sjöar. Som en åtgärd i arbetet med klimatförändringar och brunifiering uttrycker Vattenmyndigheten följande: ”Skogsstyrelsen behöver, efter samråd med Naturvårdsverket och Fiskeriverket, ta fram underlag och utveckla föreskrifter och/eller andra styrmedel för ändamålsenliga skyddszoner och andra skyddsåtgärder intill vattenförekomster så att god kemisk status och god eller hög ekologisk status bibehålls eller uppnås”. Vattenmyndigheterna bedömer att en möjlig faktisk åtgärd inom skogsbruket, mot brunifiering, är kvarlämnande av trädbevuxna kantzoner intill vattenförekomster (www.vattenmyndigheterna.se). Faktaruta. Lagar och föreskrifter Skogsstyrelsens föreskrifter till skogsvårdslagens § 30 beskriver bl. a de hänsynskrav som ställs på skogsbruket m.a.p. växt- och djurlivet, kulturmiljön m.m. Exempelvis står att skyddszoner med träd och buskar skall lämnas kvar mot skogliga impediment, utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark i sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden. Vidare uttrycks bl. a att skador till följd av skogsbruksåtgärder skall undvikas eller begränsas på mark och i vatten. Vid avverkning skall näringsläckage till sjöar och vattendrag begränsas. I Miljöbalkens 11:e och 12:e kapitel och förordningen (1998: 1388) om vattenverksamhet finns regler som styr skogsbruket, exempelvis kring dikning, byggande av skogsbilvägar och avverkning vid vatten med höga naturvärden. Exempelvis krävs tillstånd för byggande av skogsbilvägar med överfart över vattendrag. Markavvattning såsom dikning är förbjuden (i södra och mellersta Sverige) medan vissa fall av dikesrensning är tillåten. Anmälningsplikt till skogsstyrelsen gäller alltid då åtgärden kan komma att väsentligt påverka naturmiljön, t.ex. avverkning vid vatten med höga naturvärden. I Miljöbalkens 14:e kapitel finns bestämmelser om hantering av kemikalier och bekämpningsmedel. 125 Potentiella följdeffekter av jord- och skogsbruk När skogs- och jordbruk bedrivs med bristande naturvårdshänsyn får det många negativa effekter på biotoper (boendemiljöer) i och längs vattendrag och sjöar, liksom på vattenkemin. För de organismer som är beroende av vattnet eller vattnets närmiljöer, allt ifrån växtplankton, insekter och fiskar till sjöberoende fåglar, kan följderna bli mycket påtagliga. Näringsvävarna i naturens ekosystem är både komplexa och sköra. Viktigt att ha i åtanke är att påverkan på varje sjö startar redan vid dess källflöden, t.ex. i våtmarker eller i källsjöar. Hänsynstagande bör alltså ske vid samtliga våtmarker, gölar, sjöar och vattendrag som ingår i länken fram till sjön. Både jord- och skogsbruk leder till ökade utsläpp av olika sorters partiklar till vatten. Det handlar om såväl näringsämnen som grumlande partiklar och humusämnen m.m. Vad gäller näringspåverkan har effekterna av eutrofiering beskrivits tidigare i avsnitt 13.3. Omfattande fysisk påverkan på vattendragen, i form av rensning, rätning, omgrävning och utdikning, har ofta följt hand i hand med ett utvecklat markutnyttjande. Denna typ av påverkan beskrivs närmare i kapitel 13.6. Vad gäller utsläppen av humusämnen, har under senare år en ökande brunifiering av vattnet noterats, främst i näringsfattiga skogssjöar. Den direkta orsaken till brunifieringen är en ökad tillförsel av humusämnen, d.v.s. löst organiskt material. Humushalten har i många vatten ökat närmast dramatiskt och flera studier har genomförts för att klarlägga orsakssambanden. Minskad svaveldeposition, klimatförändringar som resulterar i högre nederbörd och ökad ytavrinning, högre temperaturer samt förändrad markanvändning är faktorer som anses bidra till den ökade humustillförseln till sjöarna (Graneli, 2012). Den lokala påverkansgraden får inte förringas utan är tvärtom troligen av stor betydelse. Som tidigare nämnts bidrar otillräckliga kantzoner, utdikning och fysisk påverkan i vattendrag till en ökad uttransport av humusämnen (Länsstyrelsen i Skåne län, 2007). Ökande humushalt kan på olika sätt påverka djur- och växtsamhället i sjöar, men även få negativa konsekvenser för t.ex. bad eller vattnets användbarhet som vattentäkt. Vad gäller flora och fauna är den negativa påverkan till följd av brunifiering, och för den delen även grumling, främst knuten till en minskad solinstrålning. Primärt leder en minskad solinstrålning till att primärproduktionen, d.v.s. produktionen av växtplankton, minskar. När basen i näringskedjan påverkas får detta följder för högre trofinivåer, d.v.s. högre upp i näringskedjan. Minskad sikt i vattnet kan även medföra att tillväxten hos gädda och mört minskar eftersom de får svårare att lokalisera sitt byte. Undersökningar i kontrollerade miljöer tyder på att tillväxten hos gädda minskar även om mängden mört inte minskar (Ranåker, 2012). Även makrofyter (större vattenväxter) i sjöarna påverkas av den minskade solinstrålningen genom att den zon där de kan förekomma minskar. Områden med makrofyter tillhör de mest produktiva eftersom de är uppehållsplats för yngre fiskar, presumtiva lekområden och goda miljöer för födosök. Minskar arealen av dessa områden riskerar därför produktionen av fisk att minska. På samma sätt minskar produktionen av evertebrater (ryggradslösa djur) som är näringsbas för olika fiskarter. Läget i Övre Åsunden Färghalten mäts kontinuerligt i Övre Åsunden, Ätran vid Vist och i Pineboån. Trenden är i samtliga fall, frånsett vårmätningarna i Pineboån, ökande. I både Ätran och i Pineboån är vattnet tidvis starkt färgat av humus medan nivån i Åsunden vanligen bedöms som måttligt hög. Färghalten i Övre Åsunden bedöms inte vara ett problem idag, men de ökande färghalterna kan inte bortses ifrån. 126 13.5 Förgiftande ämnen Ulricehamns kommun är en landsbygdskommun och det har aldrig funnits speciellt mycket industrier kring Åsunden, inte ens något större antal textilindustrier. De företagsverksamheter och industrier som har haft den största påverkan på sjön har troligen varit de utmed Ätran. Bland exemplen av historiska verksamheter kan, förutom textilföretag, nämnas garverier, fiskodling, ett flertal sågar och båtbyggeri. Restprodukterna från verksamheterna innehöll både näringsämnen och tungmetaller som i hög grad släpptes ut i recipienten. Spår av metallföroreningar finns idag bundna i sediment vid utsläppsplatserna och kan frigöras i Åsundens och Ätrans vattenmassa vid t.ex. muddringsarbeten. 13.5.1 Industrier Industrier och företagsverksamheter är genom Ulricehamns stad koncentrerade till Övre Åsundens norra delar. De flesta renar sina utsläpp i Ulricehamns ARV efter att i en del fall ha passerat lokala små reningsverk eller liknande. Inga företag har direktutsläpp till Ätran eller Åsunden. I Ulricehamns stad finns ett antal industrier och företagsverksamheter som går under tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet. Som exempel kan nämnas verksamheter som utför ytbehandling av metall och/eller plast, och återvinning av motordrivna fordon (”bilskrot”). I Karlsnäs industriområde, norr om Åsunden, bedriver ett antal företag sina verksamheter, bl. a finns industrier för ytbehandling av metaller genom elektrolytiska/kemiska processer med lack, färg eller lim. Utsläpp sker därifrån till Ätran. Inom Hesters industriområde, knappt två kilometer nordöst om Ulricehamns ytterområden, förekommer verkstadsindustrier som utför borttagning av lack eller färg, eller hanterar organiska lösningsmedel. Från området rinner en bäck till Ätran. Vid några tillfällen har det förekommit utsläpp från området som har haft negativ effekt på vattenkvaliteten (Wredin, Ulricehamns kommun). Området har nyligen tillförts en sedimentationsdamm för dagvattenhantering. Den enskilda industri som troligen har haft mest negativ påverkan på Övre Åsundens och Ätrans vatten är Timmele Färgeri AB, beläget strax söder om Timmele samhälle, cirka 5,5 kilometer norr om Ulricehamns stad. Verksamheten startade som garveri, men övergick sedermera till beredning och färgning av textil. År 2007 avvecklades företaget. Förfarandet vid beredningen och färgningen medförde en föroreningsbelastning på såväl Ätran som Åsunden i form av metaller och tungmetaller såsom koppar, zink, bly, krom men även ammoniak, petroleum och klorerade alifater m.m. Enligt Bengt-Göran Petersson användes även natriumklorid och flamskyddsmedel. Redan under slutet av 1960-talet uppfördes ett reningsverk, som tyvärr fungerade mycket bristfälligt (Öman). 1982 togs ett nytt reningsverk i drift med både biologisk och kemisk rening (Lindskog). Industriutsläppen tycks ha haft en mycket stark påverkan på Ätrans vattenkvalitet och i synnerhet Timmele Färgeri AB omnämns i olika källor som orsak till att fisk- och kräftbestånd i ån skadats. 13.5.2 Potentiellt förorenade områden Enligt Länsstyrelsens webbgis finns ett relativt stort antal potentiellt förorenade områden längs Ätran och i Ulricehamns stad. Nedan presenteras objekt med mycket stor till stor föroreningsrisk, d.v.s. BKL 1 till 2, belägna i nära anslutning till Åsunden, Ätrans nedre lopp innan Åsunden samt övriga tillrinnande bäckar. Objekten är knutna till såväl pågående som avvecklade verksamheter eller industrier. BKL 1: Träimpregnering/sågverk med doppning, även hantering av klorfenoler. Objektet, Brinks Industrier, ligger i norra delen av Ulricehamns tätort, nära Lekstaden och mycket nära sjön. Efterbehandlingsåtgärder pågår då företaget är under avveckling och området projekterat för bostadsbyggnation. BKL 2: Drivmedelshantering/verkstadsindustri med halogenerade lösningsmedel. Objektet ligger i Ulricehamns tätort, relativt nära östra stranden. BKL 2: Drivmedelshantering/bilverkstad, åkeri, bilvårdsanläggning, verkstadsindustri med halogenerade lösningsmedel. Objektet ligger i Ulricehamns tätort, relativt nära östra stranden. 127 BKL 2: Kemtvättar med lösningsmedel. Objekten ligger i Ulricehamns tätort, relativt nära östra stranden. BKL 2: Ytbehandling av metaller elektrolytiska/kemiska processer/ytbehandling med lack, färg eller lim. Objektet ligger inom industriområdet vid Karlsnäs (Ätran). BKL 2: Övrigt. Objektet ligger intill Ätran nära inloppet. BKL 2: Verkstadsindustri med halogenerande lösningsmedel. Objektet ligger inom industriområdet i Hester, nordost om Ulricehamns tätort. En bäck rinner från området till Ätran. BKL 2: Ytbehandling av metaller elektrolytiska/kemiska processer. Objektet ligger inom industriområde söder om Timmele, nära Ätran. Utmed norra Åsunden och Ätran upp till Timmele finns även en mängd objekt med liten till måttlig föroreningsrisk samt ännu oklassade objekt. Objekten utgörs av betongindustri, kemisk industri, industriområden, växthus, motorbana och skjutbana m.m. Faktaruta. Branschklasser Naturvårdsverket har tagit fram en lista med olika branscher som bedöms kunna orsaka föroreningar i mark, vatten eller sediment. Branscherna har delats in i olika prioriteringsklasser som kallas branschklasser (BKL). Vilken BKL en bransch har tilldelats beror på hur stor risk för förorening branschen i helhet har bedömts utgöra. Det betyder att branschklassen är gemensam för alla verksamheter inom respektive bransch och endast utgör en första generell indelning. Branschklasserna är uppdelade från 1 till 4, där 1 innebär störst prioritering (mycket stor risk) och 4 lägst prioritering (liten risk). 13.5.3 Kvicksilver 1986 genomfördes en mätning av kvicksilver i gädda i Övre Åsunden. Provunderlaget bestod av åtta individer. Värdena varierade mellan 0,19 till 0,35 mg/kg (milligram per kilo) och det riktade medelvärdet uppgick till 0,29 mg/kg. Samtliga halter bedöms som låga enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (rapport 4913) men med tillägget att de oftast är förhöjda i förhållande till bakgrund (tabell 18). Gränsvärdet som anges i Europaparlamentets och Rådets direktiv (2008/105/EG) är 20 µg Hg/kg (mikrogram kvicksilver per kilo) i biota, d.v.s. 0,20 mg/kg. WHO/FAOs (World Health Organization/Food and Agriculture Organization) gränsvärde är 0,5 mg/kg. I gädda som säljs är det gemensamma gränsvärdet inom EU 1,0 milligram kvicksilver per kilo. Livsmedelsverket rekommenderar att arter som abborre, gädda, gös och lake inte äts mer än en gång per vecka (Livsmedelsverket.se). Kvicksilver är en tungmetall som använts i många olika sammanhang, som betningsmedel i utsäde, i pappersmassa, som konserveringsmedel i mediciner, i amalgam till tandfyllningar, i termometrar m.m. Under lång tid har utsläpp av kvicksilver skett både i Sverige och utomlands. Den främsta anledningen till varför kvicksilverhalterna är förhöjda, är för höga halter i luftnedfall. Kvicksilvret deponeras från luften och ansamlas och lagras i marken under lång tid. Ombildning sker genom biologisk nedbrytning (metylering) till metylkvicksilver, vilket i sin tur urlakas till vatten och tas upp av vattenlevande organismer. Metyleringen av kvicksilver utförs av bakterier som lever under syrefria förhållanden. Bakteriernas aktivitet ökar när de får tillgång till färskt organiskt material, och forskning pekar på att processen är högst i miljöer med hög primärproduktion av plankton och alger. I Sverige har en mängd åtgärder gjorts för att minska användning och spridning av kvicksilver men nedfallet är fortfarande stort, cirka 4,2 ton per år (Kemikalieinspektionen 2004). Exempelvis uppgår medelhalterna av kvicksilver i gädda i södra Sverige, till mellan 0,5-1 mg/kg (Naturvårdsverket 2008). Nedfallet härrör främst från andra länders utsläpp men det finns lokala kvicksilverutsläpp från svensk industri (www.naturvardsverket.se). 128 Tabell 18. Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (rapport 4913) för kvicksilver i gädda. Klass Benämning mg Hg/kg 1 Mycket låga halter, naturligt förekommande ≤ 0,20 2 Låga halter, oftast förhöjda i förhållande till bakgrund 0,20 – 0,50 3 Måttligt höga halter, förhöjda i förhållande till bakgrund 0,50 – 0,75 4 Höga halter 0,75 – 1,00 5 Mycket höga halter ≥ 1,00 Läget i Övre Åsunden Vad gäller industriutsläppens påverkan på kräftor och fisk, finns i flera dokument noteringar om att de förr om åren varit mycket skadliga, åtminstone lokalt. Utpekande av specifikt Timmele Färgeri AB finns i ett utlåtande från 1983 från dåvarande förrättningsman inför bildandet av fiskevårdsområdesföreningen. Texten lyder: ”Sedan 1977, då föroreningarna i Ätran, främst från Timmele Färgeri, lett till att kräftbeståndet nedanför färgeriet försvunnit i ån och därmed i sjön, har åvattnet åter gjorts kräftvänligt”. Under 1990-talet avlägsnades sedimentet i färgeriets reningsdamm och placerades på västra sidan av Ätran. Prover på sedimenten visade inget alarmerande. Idag bedrivs lagerverksamhet i lokalerna och rening av utsläpp sker via reningsverket i Timmele. Ingen egentlig sanering av området har genomförts. Provanalyser visar att kvardröjande effekter från färgeriets verksamhet, så som läckande markföroreningar, i dagsläget är minimala. Genom regelbundna provtagningar sker kontroll av ammoniakhalterna, med hänsyn till öringen i Ätran. Ulricehamns kommun tog i mitten på 2000-talet fram en åtgärdsplan för förorenade områden. I dagsläget pågår arbete med att förnya planen genom att bl.a. omklassificera riskområden allteftersom åtgärder genomförs. Prioriterade områden är de som är belägna inom vattenskyddsområde eller kommunal mark samt de med höga föroreningsnivåer. Åtgärder har under senare år främst bestått av efterbehandlingar av avvecklade bensinstationer. Andra objekt som kräver åtgärder är exempelvis gamla sågverksområden och handelsträdgårdar. Sanering av en handelsträdgård pågår för närvarande i den västra stadsdelen. I den norra stadsdelen, nära Lekstaden, pågår efterbehandlingsåtgärder av ett sågverksområde, i samband med projektering för bostadsbyggnation. Kommunens uppfattning är att det i nuläget inte finns några större områden med markföroreningar, inte heller några som påverkar specifikt fisken i Åsunden eller Ätran. Kvardröjande effekter från avvecklade industrier som tidigare haft betydande påverkan, i synnerhet Timmele Färgeri AB, förefaller obetydliga. Kvicksilver förekommer idag i höga koncentrationer i nästintill alla ytvattenförekomster i Sverige (VISS). Kvicksilver, främst som metylkvicksilver, anrikas genom hela näringskedjan och halterna är som störst hos rovfisk såsom gädda och fiskätande sjöfåglar. Metylkvicksilver är kraftigt toxiskt för människor och kan skada bland annat nervsystem, muskler, njurar och immunförsvar. Undersökningar visar även på att fortplantningen hos fiskätande fåglar och däggdjur påverkas negativt. Inga direkta negativa effekter har dock noterats hos fisk (Degerman et al). De nuvarande halterna av kvicksilver i fisk i Övre Åsunden är okänd. Mätningen från 1986 kan inte längre anses relevant. 129 13.6 Fysisk påverkan på vattendrag I många vattendrag har stora ingrepp utförts för att öka vattenavrinningen. Historiskt rensades block, stenar och död ved bort på sträckor som låg omedelbart nedströms kvarnar och sågar, i syfte att öka effektiviteten. Undantaget är rensning som utfördes i samband med timmerflottning, ingrepp som kunde ha en mera allmän påverkan på strömsträckorna i vattendragen. Fysiska ingrepp i vattendrag i kombination med utdikningar av våtmarker, har i modern tid främst utförts i dräneringssyfte med målet att utöka produktionsarealen. Potentiella miljöeffekter av fysiska ingrepp Fysiska ingrepp, d.v.s. rensning, rätning, omgrävning och utdikning, innebär att den naturliga hydrologiska balansen rubbas. Vid nederbörd transporteras vattnet effektivt undan och vattennivån stiger snabbt, men vid torka sjunker vattennivåerna i vattendragen till mycket låga nivåer eller torkar helt ut. Korta högflödestoppar följs av extrema lågvatten. Rensning, rätning och omgrävning av vattendrag liksom dikning och kalavverkning i närmiljöerna, har lett till en ökad tillförsel av gödande, försurande och grumlande ämnen eller partiklar. Genom att ingreppen leder till snabbare och större markavrinning ökar materialtransporten ut i vattendragen (genom erosion) samtidigt som självreningen av vattnet minskar. Självrening kräver lugnflytande och meandrande (slingrande) vattendragssträckor för att grumlande ämnen (små olösta, oorganiska och organiska partiklar) samt brunfärgande humusämnen (delvis nerbrutet organiskt material) ska kunna sedimentera och därmed i mindre utsträckning nå sjöarna. Konsekvenser blir annars såväl grumligare som brunare vatten (ökad vattenfärg). Bortrensning av block, stenar och död ved får direkta effekter på vattendragets fauna. Rensningen skapar mera likartade, homogena, biotoper i vattendraget vilket allmänt sett försämrar livsbetingelserna för både fisk, kräftor och bottenfauna. Färre ståndplatser, sämre lekmöjligheter och mindre födounderlag medför att populationerna minskar. Läget i Övre Åsunden I vilken grad de mindre tillflödena till Övre Åsunden och Ätran påverkats fysiskt är i huvudsak okänt. Det enda vattendraget där mer ingående studier gjorts är Brunnsbäcken som biotopkarterades i samband med förstudierna inför bygget av riksväg 40. Markanvändningen längs Brunnsbäcken utgörs till stor del av jordbruksmarker och betesmarker. I denna typ av miljöer tenderar vattendragen ofta att vara starkt påverkade av rensning, rätning, omgrävning eller rent av genom kulvertering. Vid karteringen av Brunnsbäcken bedömdes den klart övervägande delen av den totala åsträckan vara rensad. Graden av påverkan på Pineboån är i huvudsak ringa påverkad (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, rapport 1992:6), frånsett nedre delen av åns lopp. Enligt Gösta Lindhagen skedde en kanalisering cirka 1870 av nedre delen av ån, ca 500 m från stranden. Dessförinnan hade Pineboån ett ringlande lopp i lågmarken nedanför Sandlidsgården. Kanalen utmärker sig även genom ett till synes helt och hållet rätat lopp. Graden av fysiska ingrepp i övriga skogsbäckar är inte lika tydlig. Mest otydlig är graden av utdikning av vattendragens närområden. Vad gäller övriga vattendrag saknas kunskap. 130 13.7 Sjösänkning En mängd uppgifter om sjösänkningarna i Åsunden florerar i olika källor. Sjösänkningarna finns beskrivna i domstolshandlingar, akter från kommunen, i fiskerättsutredningen, men även intervjuer med fiskerättsägare har gett information. Sannolikt har två sjösänkningar, den första någon gång kring sekelskiftet 1800 och den senare mellan 1855-1859 genomförts. Spåren av sjösänkningen på 1850-talet är fortfarande tydliga i Åsundens närområde. På många platser kring sjön syns fortfarande tydliga strandvallar efter den tidigare strandzonen. En beskrivning av sjösänkningarna görs i protokollet från den första domstolsförhandlingen rörande Åsundens reglering (AM 41/1941). Under de inledande förhandlingarna anför kammarherre F A Zethelius, som ägare till Forsa kvarn, att Åsunden sänkts vid två tillfällen, först i början av 1800-talet och därefter på 1850-talet. Vid den senaste sänkningen, sannolikt 1857, ska sjöns utlopp ha rensats och Forsa kvarn flyttats cirka 100 alnar nedåt avloppet. Zethelius presenterar vid förhandlingarna ett protokoll upprättat av kommissionslantmätaren Carl Slöör från tiden 26 oktober till 9 juni 1859 rörande förrättning för bestämmande av jordägares vid Åsunden skyldighet att delta i kostnaden. Även i fiskerättsutredningen från 1976 berörs Carl Slöör som 1859 ska ha upprättat en ”Värdering för sjösänkning”. Enligt denna skulle sjösänkningen ha genomförts 1859 och lett till avsevärda landvinningar, särskilt utefter Vists mader, men även längs Ätran och i gamla köpstaden. I en skrivelse av dåvarande kommunekologen i Ulricehamn, Johan Jannert, anges att vattenkraften vid Forssa utnyttjats åtminstone sedan 1600-talet. I samband med sjösänkningen på 1850-talet revs Forssa tullmjölskvarn och flyttades ca 200 fot nedströms. Samtidigt grävdes i ån på tre ställen uppströms kvarnen. Sammantaget ledde detta till en sänkning av sjöns vattenstånd med 4,06 fot och att ca 1100 tunnland sanka madängar kunde odlas upp. Dessutom vanns ytterligare ca 800 tunnland mark (Ulricehamns kommun, dnr 1754/96). Johnny Söderlund anger i sin bok ”Åsunden - sjön mellan gårdarna” att sjösänkningen ägde rum 1855. Den lägre vattennivån i Åsunden möjliggjorde en bro över Fästeredssund som ska ha byggts åren 1856-1859. Intervjuer med fiskerättsägare ger ytterligare perspektiv på sjösänkningen. Stanley Johnzon hävdar att sjösänkningen ägde rum 1858 och att vattennivån sänktes med 1 famn (178 cm). Familjen Lindhagen menar att två sjösänkningar gjorts, den första på 1700-talet och den andra mellan 1857-1859. Den totala sänkningen ska ha uppgått till ca 2,4 meter. Potentiella miljöeffekter av sjösänkningar En sjösänkning leder till genomgripande förändringar för sjöns ekosystem och vattenkemiska förhållanden. För fiskbeståndet innebär en sjösänkning initialt att delar av fiskens gamla lekområden försvinner, vilket får negativa konsekvenser för rekryteringen hos flera arter. En sjösänkning innebär även att sjöns karaktär homogeniseras när variationen av olika habitat minskar. Som exempel kommer de tidigare sedimentationsbottnarna närmare vattenytan och erosionszonen i strandområdet försvinner. När bottenstrukturen förändras mot en större andel mjukbottnar förändras förutsättningarna för många arter. Vissa arter gynnas, medan andra missgynnas, t.ex. kräftor. En utbredning av näringsrika mjukbottnar kan även få till följd att t.ex. bladvass och näckrosor tillväxer kraftigt, vilket i sig kan leda till att lekområden förstörs eller skadas, i synnerhet för gädda. Vilka effekter sjösänkningarna hade på fauna och flora i Åsunden är okänt, men med största sannolikhet var de betydande. En mycket stor andel av sjöns dåvarande produktiva grundområden försvann vilket sannolikt drabbade produktiviteten av alla arter som var beroende av grundområden för sin lek och uppväxt. Troligen drabbades kräftor och bottendjur som var beroende av erosionszonens hårdbottnar hårt. 131 13.8 Utbyggnad av väg 40 Sedan 2013 pågår en ombyggnation av riksväg 40 för att bl. a förbättra trafiksäkerheten och öka framkomligheten. En av de tre etappsträckorna går mellan Dållebo, väster om sjön Tolken, och Hester, öster om Ulricehamns tätort. När den 17 kilometer långa sträckan Dållebo - Hester är utbyggd har riksväg 40 motorvägsstandard mellan Göteborg och Ulricehamn, och väg 40/E4 blir mötesfri hela sträckan Göteborg-Stockholm. Trafikverket beräknar att vägen öppnas för trafik hösten 2015. För området norr om Ulricehamns tätort upp till Vist har vägbygget bl. a inneburit flytt av Ätrans huvudfåra och två biflöden vid Vist samt anläggande av erosionsskydd. En vägbro över Ätran med tillhörande trafikplats är under uppförande och en bit väster ut, vid Gäla, pågår tunneldrivning på en sträcka av 400 meter. Förutom den direkta fysiska påverkan, påverkas vattendragen under byggtiden av partiklar genom dels grumling av vattnet och dels sedimentation på bottnar. Grumling kan leda till en flyktreaktion hos fisk, men innebär i flertalet fall inte Flyttad del av Ätran stadigvarande effekter på fiskbeståndet. I miljödomen är ställda krav på arbete i vattenområde att det ska utföras på ett sådant sätt att grumling i möjligaste mån undviks. Under perioderna 15 september till 30 november och 15 mars till 31 maj, d.v.s. under öringens vandringsperioder, ska grumlande arbeten undvikas. För att uppfylla kraven utförs grävningsarbeten i vattendragen om möjligt i torrhet alternativt bakom spont samt tillämpas angivna datum. För att minimera den totala påverkan vägbygget har på miljön tillämpas ett stort antal skyddsåtgärder vilka finns väl beskrivna i kontrollprogrammet (Trafikverket, 2012) och nämnda miljödom. Bland åtgärderna kan nämnas ett flertal sedimentationsdammar av varierande storlek inom byggområdet, skydd för att omhänderta spill av föroreningar och vid behov rening av bortpumpat länsvatten från sediment och olja före avledning till Ätran. Under byggtiden utförs regelbundna provtagningar av bl. a vattenkemi, turbiditet, pH och alkalinitet i Ätran uppströms och nedströms byggområdet, liksom i biflöden till Ätran och i Brunnsbäcken med utlopp i Åsunden. Gällande tunneldrivningen var det från start tänkt att processvattnet därifrån skulle gå till Säckebäcken och sedan vidare till Brunnsbäcken. Mot den bakgrunden genomfördes de tidigare beskrivna biotopkarteringarna av bl. a Brunnsbäcken, och påverkansanalyser (se kapitel 9.3). Det blev dock aldrig aktuellt med en sådan lösning utan istället leds vattnet till kommunens reningsverk, efter försedimentering i en damm och passage genom ett tillfälligt reningsverk på byggplatsen. Påverkan på Brunnsbäcken har enligt byggledaren (miljö) Daniel Jones endast bestått av ”tillfälliga mindre grumlingar. Den största grumlingen har varit mycket lokal, exempelvis i närliggande kräftdammar”, vilket har orsakats av den transportväg som anlades i samband med tunneldrivningen. Jones konstaterar vidare att ”inga indikationer finns på att Övre Åsunden hitintills skulle ha påverkats av grumling eller någon annat”. Med avseende på återställande av naturvärden i Ätran har flera åtgärder vidtagits, exempelvis användning av naturgrus på erosionsskyddet och miljövänliga kokosmattor högre upp på slänterna (för återkolonisation av vegetationen). Åtgärder för bevarande av naturvärdena har även vidtagits i samband med omgrävningarna av biflödena. Det norra biflödets nya fåra har utformats för att likna den ursprungliga meandrande fåran med omgivande slänter. I båda biflödenas nya fåror har en del borttaget växtmaterial placerats för att utgöra död ved och längs kanterna har återplantering av vegetation skett. I de trummor som har anlagts har naturgrus placerats i båda ändar för att underlätta för fisk att passera. Vid omgrävningen av det södra biflödet har dessutom en strandbrink med bon för kungsfiskare lämnats intakt. 132 Referenser ALcontrol Laboratories. 2013. Recipientkontrollen i Ätran 2012. Ätrans Vattenråd Almer Brodde. 2006. I upprörda vatten: reflektioner över en kvartssekellång vistelse i Halland. Andreasson Lars. 1976. Översiktlig kartläggning av vandringshinder i Ätran. Opublicerad. Avloppsguiden. www.avloppsguiden.se Brolin Thomas. 2014. Ulricehamns Energi AB. Muntliga uppgifter. Bydén Stefan, Larsson Anne-Marie & Olsson Mikael. 1996. Mäta vatten. Institutionen för tillämpad miljövetenskap. Göteborgs universitet. Calles Olle., Greenberg Larry. 2009. Connectivity is a two-way street – the need for a holistic approach to fish passage problems in regulated rivers. River research and applications. 25. 1268-1286 Calles, O., Degerman, E., Wickström, H., Christiansson, J., Gustafsson, S. & I. Näslund, 2013. Anordningar för upp- och nedströmspassage av fisk vid vattenanläggningar. Underlag till vägledning om lämpliga försiktighetsmått och bästa möjliga teknik för vattenkraft. Havs- och vattenmyndighetens rapport 2013:14. Calluna AB. 2014. Recipientkontroll i Ätran 2013. Ätrans Vattenråd. Degerman Erik, Nyberg Per, Näslund Ingemar, Jonasson Dan. 1998. Ekologisk fiskevård. Sportfiskeförbundet Ekelund Sven. 1976. Fiskerättsutredning Ekelund Sven. 1983-12-28. Förrättningsutlåtande för bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden. Eklund, Lars. 2014. Ägare till Vistafors kvarn. Muntliga uppgifter. EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2008/105/EG Graneli W. 2012. Brownification of lakes. Encyclopedia of lakes and reservoirs. Johlander Arne. 1982. Åsunden. Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet Johnzon Stanley. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Jones Daniel. 2014. Muntliga uppgifter. Byggledare Miljö. Trafikverket. Karlsson Robert. 2014. Miljöinspektör Ulricehamns kommun. Muntliga uppgifter Kemikalieinspektionen. 2004. Kvicksilver – utredning om ett generellt nationellt förbud. Linde Håkan. 2014. Driftchef EoN. Muntliga uppgifter Lindhagen Gösta. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter Lindskog Charles. 2014. F d chef på Timmele Färgeri ABs reningsverk. Muntliga uppgifter. Livsmedelsverket. Råd om kvicksilver. www.livsmedelsverket.se Länsstyrelsens karttjänst Webbgis. Länsstyrelsen i Skåne län. 2007. Varför blir Skånska vattendrag och sjöar brunare? ISBN 978-91-85587-67-4. Länsstyrelsen i Västra Götalands län. 2000. Vandringshinder för fisk i Västra Götalands län. Meddelande 2000:28. Länsstyrelsen i Västra Götalands län. 2009. Åsunden lövrike. Meddelande 2009:61. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985. Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag. Ulricehamns kommun 1. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1992. Vattendrag i Ulricehamns kommun. Meddelande 1992:6. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1994. Problem med regleringar av sjöar och vattendrag i Älvsborgs län. Resultatet av en enkät 1993. Meddelande 1994:2. 133 Malm Renöfält Birgitta, Ahonen Jari. 2013. Ekologiska flöden och ekologiskt anpassad vattenreglering. Havsoch vattenmyndighetens rapport 2013:12. Naturcentrum AB. 2008. Säckebäcken naturvårdsunderlag. Naturvårdsverket. 2000. Bedömningsgrunder för miljökvalitet. Sjöar och vattendrag. Rapport 4913. Naturvårdsverket. 2006. Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd] om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten Naturvårdsverkets allmänna Råd 2006:7. Naturvårdsverket. 2008. Övervakning av prioriterade miljöfarliga ämnen listade i Ramdirektivet för vatten. Rapport 5801 Norgren Pär. 2014. Miljöinspektör Ulricehamns kommun. Muntliga uppgifter Nöbelin Fredrik. 2014. Naturliknande fiskvägar i södra Sverige. Havs- och vattenmyndigheten. Rapport under tryckning. Ohlsson Björn. Anteckningar och muntliga uppgifter. Petersson Bengt-Göran. 2014. Fiskerättsägare. Muntliga uppgifter Ranåker L. 2012. Piscivore-prey interactions. Consequences of changing optical environments. Akademisk avhandling. Lunds universitet. Riksantikvarieämbetet. www.raa.se Ström Marie. 2014. Miljöchef Ulricehamns Energi AB. Muntliga uppgifter. Söderlund Johnny. 2009. Åsunden – sjön mellan gårdarna. Thorsson & Åberg Miljö och Vattenvård AB. 2011. Utbyggnad av väg 40 Dållebo – Hester. Undersökning och bedömning av 8 vattendrag. Thorstensson Anna. 2014. Fältstudie vid Åsunden Tuna Emel. 2014. Muntliga uppgifter. Miljöinspektör Ulricehamns kommun Ulricehamns Energi. 2014. Vatten – En naturlig självklarhet. Ulricehamnsvattnets historia 100 år. Ulricehamns kommun. 1996. Skrivelse av kommunekolog Johan Jannert. Diarienummer 1754/96. Ulricehamns kommun. 2001. Biotopkartering och översiktlig analys av brister och möjliga åtgärder. Opublicerad. Ulricehamns kommun. Översiktsplan. Växtplats Ulricehamn del 2. Antagen 2002-02-21 Ulricehamns kommun. 2008. Vattennivåer i Åsunden. En faktautredning 2008. VattenInformationsSystem Sverige (VISS) Vattenkraft.info. Information om svensk vattenkraft. Vänersborgs Tingsrätt. Mark- och miljödomstolen. Tillstånd till anläggande av ny riksväg 40. Mål nr M 1913-10, avkunnat 6 juli 2011. Västerbygdens Vattendomstol. Ansökan om tillstånd att reglera avrinningen ur sjön Åsunden. Mål AM 41/1941, avkunnat 29 augusti 1941. Västerbygdens Vattendomstol. Ansökan om tillstånd att reglera avrinningen ur sjön Åsunden. Mål AM 41/1941, 11 september 1945. Winsarps AB. 2014. Ägare till Skogsfors kvarn. Muntliga uppgifter. Wredin Peter. 2014. F d kommunekolog Ulricehamns kommun. Muntliga uppgifter Öman Claes. 2014. F d färgmästare på Timmele Färgeri AB. Muntliga uppgifter. 134 14. Fiskevården Samordnad förvaltning av fiskevatten var ovanligt under 1800-talet och början av 1900-talet. Vanligtvis begränsades samarbetet till en samverkan mellan fiskerättsägare inom ett byalag, medan samarbete mellan olika byalag var sällsynt. I Åsunden, där utplanteringarna av fisk tycks ha varit både omfattande och frekventa, antyder aktiviteterna däremot på att någon form av samarbete och samförstånd rådde mellan ägarna. Den första kända formella sammanslutningen mellan fiskerättsägare kring Åsunden, Yttre Åsundens fiskevårdsförening, tycks ha omfattat delar av både Övre och Yttre Åsunden. Föreningen bildades före 1932, men det är den enda information som kunnat uppbringas. Även Övre Åsundens fiskevårdsförening bildades 1932, men även vad gäller denna förening är kunskapsläget skralt. Det är inte ens känt när föreningarna avslutade sitt arbete, bara att det inom dess ansvarsområde bildades ett antal mindre fiskevårdsföreningar under 1950- och 1960-talen. Oavsett vilket tycks dessa tidiga fiskevårdsföreningar ha varit tämligen aktiva vad gäller utsättning av fisk, men hur de arbetade med andra former av fiskevård är okänt. Rent generellt var fiskerättsägare på den tiden medvetna om värdet av en fungerande tillsyn och anläggande av risvasar var en högst angelägen syssla. 14.1 Regler för fiskets bedrivande Fiskevårdsområdet omfattar Övre Åsunden mellan Fästeredssund och dammen vid Vist i Ätran. I kortfiskeområdet ingår även det område i Yttre Åsunden som Fästereds Samfällighetsförening disponerar, se figur 1. I norr gäller förbud för kortfisket i Ätran från fallet i Vist till en linje mellan de två uddarna i Åsunden, ca 200 m från Ätrans utlopp. I övriga bäckar och åar, samt inom ett avstånd av 100 meter från mynningen ute i Åsunden för respektive vattendrag, gäller fiskeförbud hela året. Nationella regler och begränsningar Fiskeriverket införde 2007 ett allmänt stopp för ålfiske, med undantag av vissa yrkesfiskare och fiskare som fiskade med stöd av enskild rätt. Undantag från reglerna gäller områden belägna uppströms tre definitiva vandringshinder från havet vilket innebär att fiske efter ål får ske inom hela Jönköpings län. Enligt Fiskeriverkets författningssamling om fiske i sötvattensområdena tillåts för närvarande fiske efter ål uppströms dammen i Yngeredsfors (FIFS 2004:37, bilaga 6). Dock gäller ett minimimått på 70 cm (FIFS 2004:37, bilaga 7). Kontrollavgift Övre Åsundens fiskevårdsområde har tagit beslut om en kontrollavgift på 1000 kronor som kan tas ut då någon, både kortköpare och fiskerättsägare, fiskar i strid med fiskestämmans beslut. Kontrollavgiften regleras i Lag (1981:533) om fiskevårdsområden, se faktaruta nedan. Faktaruta. Sanktioner m.m. Lag (1981:533) om fiskevårdsområden 31 § En fiskevårdsområdesförening får ta ut en avgift (kontrollavgift), om någon som har rätt att fiska inom fiskevårdsområdet fiskar i strid mot förbud eller villkor som enligt stadgarna eller fiskestämmans beslut gäller för fisket inom området. Kontrollavgift får inte tas ut om överträdelsen är belagd med straff i annan lag eller författning. Felaktigt uttagen kontrollavgift ska återbetalas. 32 § Kontrollavgift får tas ut endast om de fiskande har informerats på ett tydligt sätt om de regler som gäller för fisket inom området. 33 § Kontrollavgiften får för varje överträdelse inte överstiga tio procent av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 § socialförsäkringsbalken (2010:110) det år överträdelsen begicks. 135 Allmänhetens fiske Fisket i Övre Åsundens fiskevårdsområde upplåts till allmänheten hela året, men begränsas av vissa regler. De regler som gäller för allmänhetens fiske är följande: 1. Fiskekortet berättigar till fiske inom området med spinnfiske, flugfiske, mete och pimpel. Kortet gäller även för 10 st angeldon på is. Dessa får ej vara försedda med gäddsax. 2. Vid dragrodd/trolling är det tillåtet med högst två spön per person. 3. Fiske med utter, paravan eller planerboard är inte tillåtet 4. Minimimått för öring och gös är 50 cm. 5. Gösförbud i leken infaller från den 15.e maj till den 6:e juni. 6. Fisketävlingar som anordnas av etablerad förening i mete eller pimpel skall anmälas till Fritidsfiskarna i Ulricehamn i god tid före tävlingsstart. En förening anses etablerad när styrelseprotokoll kan visas upp. Fiskerättsägarnas fiske 1. Enskild och samfälld vattenägare med fiskerätt får bedriva allt sorts fiske inom eget skifteslag eller egen fastighet, enligt § 5 i stadgarna. På enskilt vatten får även utarrendering ske av det fiske som inte omfattas av FVO fiskekortsförsäljning till allmänheten. Detta gäller inte samfällt vatten, såvida inte delägarna i respektive vatten är ense om utarrenderingen. 2. Inom eget vatten behöver fastighetsägare inte fiskekort. Dessutom får fastighetsägare inom eget vatten i sin närvaro ha med gäster som fiskar. 3. Fiske får ej ske med not eller trål. 4. Alla redskap som kvarlämnas i vattnet skall vara märkta med ägarens namn, fastighet, telefon och adress, för att säkerställa fiskerätt. 14.2 Fisketillsyn I samband med att fiskevårdsområdet bildades, skedde en uppdelning i två kortfiskeområden. Fästeredssunds Intresseförening (numera Fästereds Samfällighetsförening) åtog sig att administrera fisketillsynen i det södra kortfiskeområdet. För fisketillsynen i det norra kortfiskeområdet upprättades ett avtal mellan fiskerätts-ägarna och Ulricehamns fritidsfiskare om administration av fisketillsyn mm, som fortsatt att gälla sedan dess. Tabell 19. Tillsyningsmän inom Övre Åsundens fiskevårdsområde. Namn Telefon Namn Telefon Mikael Andersson 0321-168 93 Muhamed Mujakovic 0725-00 11 55 Uno Andersson 0321-135 72, 0702-22 84 40 Kent Larsson 0321-134 92 Joakim Ekberg 0321-129 99 Enar Hemmings 0321-720 70, 0731-82 11 58 Jimmy Gustavsson 0321-141 45, 0708-80 88 16 Lars-Göran Johansson 0321-723 95, 0733-86 98 69 Ivan Andersson 0321-134 33 Fredrik Emanuelsson 0321-726 60, 0702-72 67 42 Sören Lindgren 0102-18 18 65 Andreas Larsson 0702-69 46 00 Magnus Sund 0321- 157 64 Jimmy Larsson 0321-725 28, 0701-91 49 21 Jimmy Andersson 0321-507 19, 0703-76 17 96 Martin Berg 0705-67 25 10 Marko Barkström 0321-175 77, 0706-11 67 317 Stefan Johansson 073-386 98 69 Lars Hermansson 0705-42 17 26 Leif Reinholdsson 0321-723 77, 070-667 71 24 Gert-Uno Holmberg 0321-138 05, 0705-10 81 32 Malin Allansson 070-335 67 94 Fredrik Larsson 0706-08 54 09 Maria Larsson 073-914 08 83 Åke Larsson 0321-451 37 Johanna Berg 073-052 51 21 136 Tillsyningsmännens förordnande och befogenheter regleras i Förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen samt i Fiskelagen (1993:787). Straffbestämmelserna för olovligt och olaga fiske regleras i Fiskelagen (1993:787) §§ 37-44. Notera att det i faktarutor på följande sida inte återges den fullständiga lagtexten. I övrigt har en fisketillsynsman, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, rätt att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, d.v.s. vid beslag och annat omhändertagande av egendom i enlighet med deras förordnande. Våld mot person i dessa fall får endast brukas om fisketillsynsmannen möts av motstånd, se Polislagen (1984:387) 10 och 29 §§. Faktaruta. Tillsyn Förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen 5 kap 2 § En fisketillsyningsman förordnas av Länsstyrelsen. Fiskelagen (1993:787) 34 § För tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utse fisketillsyningsmän. För kontroll av efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen samt föreskrifter om fisket i EUs förordningar om den gemensamma fiskepolitiken har en fisketillsyningsman som förordnats därtill och annan befattningshavare hos Havs- och vattenmyndigheten, länsstyrelsen eller annan myndighet i vars uppgifter det ingår att övervaka efterlevnaden om fiske rätt till 1. få tillträde till fartyg, fordon, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där fisk och utrustning för fisket förvaras eller hanteras för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för tillsynen utan att ersättning lämnas, 2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen, och 3. få den hjälp som behövs för tillsynen av den som är föremål för åtgärden. En tillsyningsman får även ges tillstånd att ta egendom i beslag enligt 47 §. Polismyndigheten ska på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsynen. 47 § Om någon ertappas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt denna lag, får beslag göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som 1. skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller 2. kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag. Befogenheter enligt första stycket har 1. fisketillsyningsmän som getts förordnande enligt 34 § tredje stycket, och 2. sådana befattningshavare hos Kustbevakningen, Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen i vars uppgifter det ingår att övervaka efterlevnaden av bestämmelser om fiske. Samma befogenheter har, om fisket kränker enskild fiskerätt, den som innehar fiskerätten eller den som företräder honom eller henne. Enligt Märta Zetterberg, verksjurist på Havs- och vattenmyndigheten, finns det enligt lagen om fiskevårdsområde (1981:533) möjlighet för medlemmarna i fiskevårdsområdet att företräda varandra på så sätt som avses i 47 § fiskelagen. Detta skulle innebära att fiskerättsägare får rätt att utöva tillsyn även inom annans fiskerätt. Rätten för delägarna att företräda varandra bör emellertid stadgas/manifesteras på något sätt, t.ex. i föreningens stadgar enligt 16 § lagen om fiskevårdsområde (1981:533). Införandet kan göras antingen i någon 137 befintlig paragraf eller genom att tillföra en paragraf. Tänk på att enligt 17 § Lagen (1981:533) om fiskevårdsområden ska ändring av stadgarna vad gäller 16 §, prövas av länsstyrelsen! Notera att det i 38 § betonas vikten av att den som övervakar efterlevnaden av gällande regler har de kunskaper som behövs! Faktaruta. Relevanta bestämmelser vad gäller fiskerättsägares rätt att företräda varandra vid fisketillsyn Lagen (1981:533) om fiskevårdsområden 16 § Av stadgarna för en fiskevårdsområdesförening ska det framgå 1. grunderna för hur fisket ska utnyttjas och fiskevården bedrivas, samt, om föreningens verksamhet ska vara begränsad till fiske med vissa redskap eller till fiske efter vissa arter, uppgift om detta, 2. om uttaxering från medlemmarna av bidrag till föreningens verksamhet ska kunna ske och, om så ska vara fallet, grunderna för uttaxeringen, och 3. de riktlinjer i övrigt som ska gälla för föreningens verksamhet. Lag (2010:1874) 18 § För fiskevårdsområdesföreningen skall finnas en styrelse. Styrelsen företräder föreningen mot tredje man. Utser inte medlemmarna styrelse, får länsstyrelseen på ansökan av någon vars rätt är beroende därav tillsätta styrelse. 37 § Fisk eller vattenlevande blöt- och kräftdjur tillfaller fiskevårdsområdesföreningen, om de har fångats av någon som har rätt att fiska inom fiskevårdsområdet, men som fiskat i strid mot förbud eller villkor som enligt stadgarna eller fiskestämmans beslut gäller för fisket inom området. Lag (2010:1874) 37 § Fiskevårdsområdesföreningen bör se till att den som övervakar efterlevnaden av förbud eller villkor som enligt stadgarna eller fiskestämmans beslut gäller för fiske inom fiskevårdsområdet har de kunskaper som behövs. 138 14.3 Projekt Öring Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening drev under 1990-talet ett projekt med målet att gynna öringen i Åsunden. Frågan kom upp för första gången, så vitt känt, på Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings årsmöte 20 mars 1989 då Ingemar Ahlin framförde ett önskemål att ”restaurering av tillrinningsåar till FVO skall utföras så att lax och öring bättre skall kunna leka där”. Målet med projektet var ”att samtliga tillrinningsåar till Övre Åsunden skall förbättras med lekgrus, stenformationer, gömslen samt passager ut och in i sjön”. Inom ramen för Projekt Öring gjorde ordföranden Roy Nygren, Lennart Lindhagen, Johan Helmroth, Sture Engqvist och Kurt Persson vandringar utmed Pineboån och Alhammarån. Pineboån och Källebackaån besöktes 9 september 1990 där Källebackaån kunde konstateras ha ”ett gott vattenflöde, god lutning och mycket sten och höljor”. I Pineboån observerades ganska gott om öring nedströms sammanflödet. Vid sammanflödet kom avloppsröret ut rån reningsverket i Marbäck. Vandringen fortsatte förbi gamla landsvägen upp till en damm i skogen. Den 16:e september besöktes Alhammarån av Roy Nygren, Anders Aqvilin, Per Gabrielsson, Sture Engqvist, Kurt Persson och Ivan Andersson. Först konstaterades att dammen vid vägen var ett definitivt vandringshinder. Sträckan nedströms dammen hade god lutning med ett stort inslag av sten, men lutningen minskade närmare mynningen. Som avslutning gjordes ett studiebesök den 23 september 1990 hos Bodafors fiskevårdssällskap med Sture Engqvist, Kurt Persson och Ivan Andersson. Vid besöket förevisades biotopvårdsarbeten som utförts Nils-Erik Eriksson. På årsmötet 12 mars 1991 beslutades inleda Projekt öring under 1991. Ulricehamns Fritidsfiskare åtog sig att utföra arbetet utan kostnad varvid biotopvård utfördes Pineboån hela vägen från väg 157 till Åsunden. Ytterligare biotopvårdsinsatser utfördes i Pineboån 1992, men i mindre omfattning. En större insats var försöket att åtgärda vandringshindret (vägtrumman) under väg 157 i samarbete med Vägverket. På styrelsemötet 22 mars 1993 anges att för fint material användes som delvis spolats bort i samband med högvatten. På årsstämman 31 mars 1993 beslutades att arbeta för att vandringshinder i Brunnsbäcken skulle tas bort. Samtidigt beslutades att ytterligare förbättringar i Pineboån under väg 157 skall utföras vilket skedde i samverkan med Vägverket. Året efter konstaterades höga tätheter av öring uppströms bron vid elfiske (se kapitel 7.3). Samma år byggdes fiskvägar i Brunnsbäcken och Alhammarån av Nossadalens Bygg. På styrelsemötet 23 januari 1995 togs beslut om att flytta ”laxöringungar” ut i sjön och mellan åar, för vilket behövs fällor. På styrelsemöte 13 september 1995 anges att provfiske efter öring med de nyinköpta fällorna har skett två gånger med dåligt resultat. Försök med provfiske med säck hade förlöpt bättre, men slutsatsen drogs att elfiske var den bästa metoden. Elfiske genomfördes i Brunnsbäcken 1996 av Jonas Hellkvist vilket resulterade i att 125 1-åriga öringar flyttades till Alhammarån nedan dammen och att 46 2-åriga öringar planterades ut i sjön. Den sista kända insatsen inom Projekt öring noteras på styrelsemötet den 28 januari 1998 då det beslutades att lägga ut grov sten i Pineboån för att komplettera utlagd leksten. 139 14.4 Projekt Åsundenöring Projekt Åsundenöring var ett samarbete mellan Ulricehamns kommun och de lokala fiskevårdsområdena som i stor utsträckning finansierades med medel från det Lokala InvesteringsProgrammet (LIP). Fyra fiskvägar anlades inom ramen för projektet, en denilränna vid Vist, en kammartrappa vid Timmele, ett omlöp vid Plate såg och en slitsränna vid Flata. Fiskvägarna var tänkta att ge öringen tillgång till Ätrans huvudfåra mellan Åsunden upp till Blidsberg samt möjliggöra uppvandring i tillflöden på sträckan. Som en del av projektet utfördes även biotopkarteringar och elprovfisken i några biflöden till Ätran. Resultaten från dessa beskrivs mera ingående i kapitel 9. Efter iordningställandet av denilrännan vid Vist monterades en fälla i anslutning till fiskvägen. Avsikten var att undersöka funktionen hos fiskvägen samt att få en bild av mängden uppvandrande öring. Fångsterna har varit låga, vilket tyder på att fiskvägen fungerar dåligt alternativt att uppvandringen av öring i Ätran är låg. Fiskfällan sköts av Björn Ohlsson, ägare till fiskodlingen vid Ekeberga kvarn. Fiskfällan vid Vist Avtal upprättades mellan Ulricehamns kommun och respektive fallrättsinnehavare. Vad gäller vattenflöde och tappningsperiod anges i avtalen att ”under tiden 15 augusti till 30 november varje år svara för att vattnet släpps igenom fiskvägen i erforderlig mängd så att öringen ska kunna ta sig förbi Flata kvarn/Skogs kvarn/Vistafors kvarn/Plate såg. För öppnande och stängande av fiskvägen svarar upplåtaren i samråd med Ulricehamns kommun. Tidpunkten härför ska anpassas till årsmånen d.v.s. till befintligt vattenflöde, dock ska vatten till fiskvägen prioriteras under tiden 20 september till 20 oktober varje år varvid vattnet i fiskvägen släpps på när vattnet stiger i Ätran”. Avtalen mellan kommunen och ägarna till Flata kvarn, Skogsfors kvarn och Plate såg är inte tidsbegränsade. Däremot anger avtalet med ägaren till Vistafors kvarn att ”detta avtal gäller under tiden 2000-08-01 – 2012-0831. Om kommunens utvärdering, som ska vara klar senast 2007-12-31, visar att fisktrappan medfört en reproduktion av fisk i Ätran ska avtalstiden förlängas med 5 år i taget från 2012-09-01. Ömsesidig uppsägningstid är 1 år före avtalstidens slut”. Så vitt känt har någon utvärdering inte utförts av kommunen, vilket i så fall skulle innebära att avtalet med Vistafors kvarn inte längre gäller. Antal fångade öringar vid Vist 7 6 5 4 3 2 1 0 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 Figur 22. Fångst av öring i fällan vid Vist. 140 14.5 Odling av gös På ett av Fästeredssunds Intresseförenings styrelsemöten (20 november 1996) beslutas att Roy Nygren ska kontakta fiskerikonsulenten Leif Lettesjö angående egen odling av gösyngel för inplantering i Åsunden. Bakgrunden till att ämnet togs upp kan ha föranletts av att Fritidsfiskarnas ville sätta ut gös eftersom de ansåg att gösbeståndet behövde stödjas efter två kalla vårar. Dessutom ansåg Fritidsfiskarna att större gös saknades i sjön. Önskan om gösutsättningar fördes fram på Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings styrelsemöte den 13 september 1995. Fiskerikonsulenten Leif Lettesjö på Länsstyrelsen i Älvsborgs län gjorde bedömningen att Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening inte borde köpa in främmande gösyngel till Åsunden. Han ansåg I stället att gös borde kunna odlas i egna dammar. Vid Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings årsstämma den 18 mars 1998 beslutades att ett gösodlingsprojekt som skulle pågå i fem år. Ulricehamns Fritidsfiskare åtog sig att tillverka eller köpa in redskap för att fånga den lekmogna gösen. Den skulle därefter transporteras i syrsatt vatten till kläckningsanläggningen vid Fästered. Istället för att genomföra odlingsförsöket i dammar tillverkade Fästereds Intresseförening burar som sattes ut i sjön. I burarna förväntades leken ske. Två burar med lika många lekpar planerades första året. Projektet inleddes samma år på försommaren, men föll inte ut väl 1998. Orsaken till att försöket misslyckades 1998 tycks ha varit att lämplig avelsfiskar inte fångats. På fiskestämman 22 mars 1999 tas trots detta beslut om att det 5-åriga projektet ska slutföras. Året därpå, på styrelsemötet den 15 mars 2000 anges att gösprojektet pågått i 2 år med dåligt resultat. Uppenbarligen hade det varit svårt att få gösen att leka i fångenskap. Följaktligen läggs odlingen av gös ner efter detta, men ersätts av gösutsättningar de följande tre åren. 14.6 Ålplan Ätran Längs Ätran finns ett stort antal kraftanläggningar som utgör definitiva vandringshinder för ålynglets uppvandring. De flesta anläggningarna har äldre vattendomar som innehåller skyldigheter vad gäller åtgärder för åluppvandring. Initiativtagare till att bilda en Ålplan för Ätran var dåvarande fiskeriintendenten Åke Pettersson (Länsstyrelsen Västra Götaland 2003). Vid ett möte i Svenljunga den 4 juni 1982 där representanter för 28 av de 39 dammar med vattendomar inom Ätrans avrinningsområde deltog, uttalade sig en majoritet för upprättande av en Ålplan för Ätran. Det inledande förslaget tog upp möjligheten att uppsamling av ålyngel skulle kunna ske vid Ätrafors och därefter spridas i systemet. Som ett alternativ till detta, med hänsyn till den låga åluppvandringen, skulle inköp kunna ske av sättål (Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet). I ett informationsbrev till fiskevårdsföreningar, fiskevårdsområden och fiskerättsägare hösten 1982 anger fiskerikonsulenten Sune Sander att Insamling och spridning av ålyngel redan skedde i Ätran på sträckan Ätrafors-Skogsfors. Sander poängterar att ålyngel inte bör släppas upp i de delar av vattensystemet som har goda kräftbestånd. Han betonar att ål inte bör sättas ut uppströms Vist och inte heller i Åsunden förrän man ser hur kräftbestånden där utvecklas. Påföljande år, 1983, gjordes en överenskommelse mellan de som var skyldiga till att bidraga till ålynglets fångst och spridning. Detta innebar att de skrev på en förbindelse att efter en fastställd fördelningsplan betala en årlig avgift och på detta sätt undgå tvånget av ålanläggning. Föreningen köper därefter in ålyngel och planterar ut i vattensystemet. Vid ett möte med styrelsen för Ålplan Ätran onsdagen den 15 februari 1995 redogör Roy Nygren för tillväxten av signalkräftor i Åsunden. Med anledning av den goda tillväxten är fiskevårdsområdesföreningarna beredda att ta emot ål från och med 1995. Vissa frågeställningar kring möjligheterna att sätta ut ål i Åsunden utreds av fiskerikonsulenten Leif Lettesjö som senare samma år tillstyrker inplantering av ål i Åsunden. Vid fiskestämman den 13 mars 1995 beslutade Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening att de önskade ålyngel till Åsunden från Ålplan Ätran med första inplantering samma år. 141 Tabell 20. Utsättningar av ål i Övre Åsunden. År Mängd År Mängd 1995 13,0 kg 2005 1,9 kg 1996 4,0 kg 2006 3,0 kg 1997 6,0 kg 2007 2,2 kg 1998 6,0 kg 2008 3,0 kg 1999 6,3 kg 2009 1,0 kg 2000 4,95 kg 2010 4,5 kg 2001 4,85 kg 2011 0 2002 7,105 kg 2012 2,0 kg 2003 0 2013 3.1 kg 2004 5,67 kg 14.7 Utsättningar av fisk och kräfta Bakgrundsmaterial som kan bidra till att kartlägga historiska utsättningar av fisk och kräfta i Övre Åsunden saknas i stor utsträckning. Spridda uppgifter har lokaliserats i olika källor, men ofta saknas närmare information kring utsättningarna. Inte ens årtal kan anges i flera fall. Av allt att döma har omfattande försök med nyintroduktioner av fiskarter gjorts genom åren, med varierande resultat. Flera arter, gös, gers, sutare och bäckröding har etablerat sig inom fiskevårdsområdets vatten som en följd av utsättningar. Försök att etablera bestånd av ytterligare arter, nors, röding och regnbåge har misslyckats. Det är även troligt att stödutsättningar av siklöja förekommit, men varken omfattningen eller tidpunkten är känd. Det som med visshet kan fastställas är Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings insatser inom området. Fokus har legat på utsättningar av gös, öring och signalkräfta. Bakgrunden till insatserna skiljer sig åt där de utsättningar som gjordes av signalkräfta var en introduktion av en dittills ej förekommande art medan övriga utsättningar är att betrakta som förstärkningsutsättningar av redan befintliga bestånd. Faktaruta. Tillstånd till utsättning av fisk Förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen 16 § För att sätta ut fisk eller flytta fisk från ett vattenområde till ett annat eller för att anlägga och driva en fiskodling krävs tillstånd av länsstyrelsen. Ett tillstånd får förenas med villkor. Tillstånd till fiskodling får meddelas för viss tid. Tillstånd får inte ges för sådana fiskarter eller fiskstammar som är olämpliga med hänsyn till vattenområdets särart. Tillstånd får inte heller ges om det finns risk för spridning av smittsamma sjukdomar. Fiskelagen (1993:787) 42 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet planterar ut fisk, flyttar fisk eller odlar fisk utan tillstånd eller i strid med annan författning enligt 28 §. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. 142 Gös Gösen har en lång historia i Åsunden, men det är okänt exakt när den introducerades i Åsunden. Den äldsta notisen om gös, som hittats, finns i Elfsborgs läns hushållningssällskaps tidning från 1877 där 1875 års fiskeriundersökningar och inspektioner inom Elfsborgs län sammanställts. En viss V Wahlberg nämner i tidskriften att gös finns utplanterad i Åsunden. Ytterligare en referens till äldre utsättningar finns i en skrift från 1899 som omtalar gös som utplanterad i Åsunden (Lundberg, 1899). Ytterligare utsättningar genomfördes enligt Alm (1920) åren 1905 (100 000 rom), 1906 (okänt antal), 1908 (100 000 rom) och åren 1913-14 (okänt antal). Enligt Sander planterades gös ut i Åsunden för första gången 1905, men någon framgång med utsättningarna hade man inte haft fram till 1916, då fiskeriintendenten G. Swenander förordade nya inplanteringar. Trots sporadiska fångster görs det i mitten av 1930-talet nya inplanteringar av gös. Enligt fiskerättsägaren Stanley Johnzon planterades gös ut på 1930-talet av en viss Rudolf Johansson, skräddare i Ulricehamn. Gös ska även ha planterats in under 1920-talet av familjen Lindhagen (Alvar Johansson). Gers Gersen i Åsunden härstammar enligt en publikation av Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium (Nr 2, 1994) från Vänern. Enligt denna sattes gers ut av misstag i Åsunden i tron att det var gösungar. Fiskeriverket refererar till en sjöinventering utförd av en viss Bodin 1896. Gersen finns även omnämnd av Gunnar Alm (1920) där han hävdar att gersen sattes ut i Åsunden redan 1870. Sutare Sutarens utbredning begränsades ursprungligen till södra Sverige och har inte förekommit naturligt i Åsundenområdet. En inplantering gjordes 1902 i Åsunden (Alm, 1920), men det okänt om detta var den första utsättningen av arten i Åsunden. Bäckröding Uppgifter saknas helt om bäckrödingens ursprung, men med hänsyn att den härstammar från Nordamerika får det anses klarlagt att den introducerats i flera vattendrag i området. Det är inte sannolikt att den spridit sig mellan de olika vattendragen där den påträffats. Elfisken har påvisat bäckröding i Alhammarån, Källebackabäcken samt i ett mindre tillflöde till Ätran, bäcken från Ubbarp. Röding En utsättning av röding initierades av Sune Sander (Näsboholms Stugägare och fiskevårdsförening 1964) vilket ledde till att 250 ettåriga Vätterrödingar sattes ut vid Rude-Tvärredslund den 6 juni 1963. Samtliga rödingar var märkta, men inga återfångster gjordes så vitt känt. Försök med utsättning av röding hade gjorts redan tidigare. 15000 yngel sattes ut 1903 och följdes upp med en ny utsättning av 10700 yngel 1905 (Alm, 1920). Nors Sune Sander nämner i förbigående i sitt yttrande rörande mål A 53/1963 att försök gjorts att sätta ut nors i Övre Åsunden. Syftet med utsättningen/arna torde vara att införa en ny bytesfisk för gösen. Inga uppgifter om när utsättningen genomfördes, eller dess omfattning, finns registrerade. Regnbåge Försök med regnbågsforell gjordes i början av 1900-talet (Alm, 1920). Den första utsättningen gjordes 1902 (okänt antal) och följdes upp med en utsättning två år senare med 3000 fiskar. Den så vitt känt sista utsättningen gjordes 1910 med 5000 fiskar. 143 Förekomst av regnbåge kunde emellertid konstateras vid provfiskena 1965 och 1981. Inga uppgifter om utplantering av regnbåge vid den tidpunkten har hittats, men det är inte osannolikt att det handlar om rymlingar från antingen en fiskodling eller ett put and takevatten. Som kuriosa kan nämnas att Ulricehamns fritidsfiskare önskade plantera in regnbågsforeller i lekstadie så sent som på fiskevårdsområdets styrelsemöte den 15 mars 2000. Siklöja Siklöjan uppträder i intervaller vilket genom åren medfört att fångsterna fluktuerat starkt. Fiskeriintendenten G. Swenander omtalar 1916: ”Då emellertid enligt uppgift siken och siklöjan nämnts tidigare förekommit rikligt i sjön men nu nästan försvunnit, synes mig detta tyda på, att det forna beståndet genom sjukdom förintats, ty ej gärna kan ett för intensivt fiske ha till den grad decimerat stammen”. Han förordar därför utsättningar i stor skala och inplanteringar skall ha utförts med jämna mellanrum sedan dess (Sander 1965). Öring Övre Åsundens fiskevårdsområde har gjort stora ansträngningar för att gynna öringbeståndet i Åsunden, bland annat genom förstärkningsutsättningar. Den så vitt känt första utsättningen var egentligen en omflyttning av öring från Brunnsbäcken till Alhammarån. Elfiske genomfördes i Brunnsbäcken 1996 av Jonas Hellkvist varvid 125 1-åriga öringar flyttades till Alhammarån nedan dammen och 46 2-åriga öringar sattes ut i Åsunden. Öring har även satts ut i sjön vid åtminstone tre tillfällen under 2000-talet. Ursprunget till utsättningarna var den fångst av öring som gjordes i fällan vid fiskvägen vid Vist efter att den tagits i bruk 2001. De fångade öringarna kramades av Björn Ohlsson i Ekeberga fiskodling och utgjorde basen för utsättningarna. Ål Ål är en ursprunglig fiskart som genom utbyggnaden av vattenkraften hindrades från att nå Övre Åsunden på ett naturligt sätt. Kontinuerliga utsättningar görs inom ramen för Ålplan Ätran, se kapitel 14.6. Enligt föreningsenkäten sattes ålyngel ut under krigsåren. Flodkräfta Enligt Sven Ekelunds förrättningsutlåtande från 1983, planteras flodkräfta ut i Ätran under tiden för fiskerättsutredningens utarbetande på fiskenämndens initiativ och på bekostnad av Timmele Färgeri AB. Detta skulle stämma väl överens tidsmässigt med att det nya reningsverket vid Timmele Färgeri AB togs i bruk 1982. Orsaken var att föroreningar orsakade av färgeriet slagit ut flodkräftan. Signalkräfta Efter att flodkräftan slagits ut av kräftpesten 1984 togs tämligen omgående beslut om att försöka få tillstånd att plantera ut signalkräfta. Den första utsättningen gjordes redan 1988, bara fyra år efter att flodkräftan försvunnit. Efter det följde en rad av utplanteringar i olika delar av Åsunden och på fiskestämman 12 mars 1990 rekommenderades alla enskilda och samfällda vattenägare att sätta ut signalkräftor. Ruda Enligt ”Naturvårdsprogram för sjöar och vatten i Ulricehamn” är ruda en främmande art i Åsunden. Inga andra källor har kunnat verifiera detta, men det kan inte uteslutas att rudan introducerats i Åsunden. 144 Tabell 21. Kända utsättningar i Övre Åsunden. Art År Antal Ålder (år) Leverantör Utsättningsplats Bäckröding ? ? Flodkräfta ? ? yngel Gers 1870 ? ? Gös Före 1875 ? ? Gös 1905 100 000 rom Gös 1906 ? ? Gös 1908 100 000 rom Gös 1913 ? ? Gös 1914 ? ? Gös 1930-talet ? ? Gös 2000 10000 0+ Dylta Bruk Gös 2001 6700 0+ Dylta Bruk Gös 2002 6700 0+ Dylta Bruk Gös 18 september 2003 6700 0+ Dylta Bruk Gös Oktober 2005 12000 0+ Svensk Gös AB Gös 2006 10000 0+ Dylta Bruk Gös 2007 10000 0+ Dylta Bruk Gös 2008 10000 0+ Dylta Bruk Gös 2010 11910 0+ Dylta Bruk Nors ? ? Regnbåge 1902 ? Regnbåge 1904 3000 Regnbåge 1910 5000 Röding 6 juni 1963 250 1+ Svanhults fiskodling Rude/Tvärredslund Signalkräfta 1988 5000 yngel Simontorp Fästered Signalkräfta 1988 500 Simontorp Rude/Tvärredslund Signalkräfta 1988 ? Signalkräfta 1989 400 vuxna Simontorp Tvärredslund Signalkräfta 1989 1000 yngel Simontorp Tvärred norra Signalkräfta 1989 2000 yngel Simontorp Alhammar Signalkräfta 1989 800 yngel Simontorp Marbäck Signalkräfta 19 augusti 1989 500 Yngel Signalkräfta 1990 800 Signalkräfta 19 augusti 1990 1000? Signalkräfta 1990 ? Signalkräfta 1991 800 yngel Simontorp Marbäck Signalkräfta 1991 1000? vuxna Tjust kräftor Fästered Signalkräfta 1991 ? Alhammar Fästered Simontorp Vuxna Marbäck Ramnö Alhammar Alhammar 145 Signalkräfta 1993 ? Ulricehamns vatten Signalkräfta 1994 ? Ulricehamns vatten Signalkräfta 1995 ? Ulricehamns vatten Siklöja ? ? Sutare 1902 ? ? Ål 1940-talet ? ? Öring 13 juni 2004 1500 165 g Ekeberga Fiskodling Mitt i sjön Öring 7 juli 2005 854 300 g (3+) Ekeberga Fiskodling Mitt i sjön Öring 2008 1150 300 g Ekeberga Fiskodling Mitt i sjön 14.8 Övriga fiskevårdsåtgärder 14.8.1 Vegetationsröjning Tät vegetation, främst bladvass, präglade Åsundens stränder åtminstone fram till 1990-talet. Arne Johlander anger i sin provfiskeutvärdering att ungefär 10 % av sjöns yta var täckt av vass i början av 1980-talet. Som en följd av detta gjordes insatser för att begränsa vegetationen inom vissa områden av sjön. Inte mycket information finns tillgängligt, men känt är att Alhammars fiskevårdsförening arbetade aktivt med vassbekämpning mellan 1971 och 1980. Vegetationsbekämpning har emellertid inte varit prioriterat av Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. På styrelsemötet 7 maj 1990 beslutades att inte ta upp vassbekämpning som verksamhet för fiskevårdsområdet. Problemet med bladvass fanns dock kvar även efter fiskevårdsområdets beslut vilket visas av att Fästeredssunds Intresseförening köpte in ett vassaggregat 1993. 14.8.2 Reduktionsfiske Johlander nämner 1981 att ”ett visst selektivt nätfiske efter skräpfisk bedrivs redan idag i Åsunden på ett efterföljansvärt sätt”. I vilken omfattning detta skedde inom fiskevårdsföreningarna och av enskilda fiskerättsägare är emellertid i stort sett okänt. Fästeredssunds Intresseförening delade ut nät till flera medlemmar, samt satte ut ryssjor, i början och mitten av 1980-talet, vilket kan vara ett utryck för en önskan att fiska efter ”skräpfisk”. På Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings styrelsemöte den 7 maj 1990 beslutades att rekommendera medlemmarna att fånga skräpfisk. Resultatet av rekommendationen är okänd. 14.8.3 Fångst av mink Mink tycks ha upplevts som ett problem tämligen länge kring Åsunden och redan 1964 anger Näsboholms Stugägare och Fiskevårdsförening att man köpt in 4 minkfällor. Ytterligare noteringar om mink finns emellertid inte förrän 1983 då Fästeredssunds Intresseförening delade 1983 och 1986 ut minkfällor till medlemmarna. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening rekommenderade på fiskestämman 12 mars 1990 alla enskilda och samfällda vattenägare att fånga mink. 146 Referenser Alm Gunnar. 1920. Resultaten av fiskinplanteringar i Sverige. Meddelanden från Kungl. Lantbruksstyrelsen N:o 226 (N:o 7 år 1920). Ekelund Sven. 1983-12-28. Förrättningsutlåtande för bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden. Filipsson Olof. 1994. Nya fiskbestånd genom inplantering eller spridning av fisk. Information från Sötvattenslaboratoriet Nr 2 1994. Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium. Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet. 1983-04-29. Förslag till Ålplan för Ätran. Fiskeriverkets författningssamling om fiske i sötvattensområdena. FIFS 2004:37 Johansson Alvar. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Johnzon Stanley. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Lundberg Rudolf. 1899. Om svenska insjöfiskarnas utbredning. Kungliga Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag. Länsstyrelsen Västra Götaland. 2003. ”Mer ål som mål”. Ålplan Ätran, ålbeståndsvård och regionalekonomiska aspekter på ålfisket i Ätrans vattensystem. Länsstyrelsen Västra Götaland. 2014. Utsättningsregister. Näsboholms Stugägare och Fiskevårdsförening. 1964. Styrelseberättelse 1963. Olsson Björn. Ekeberga fiskodling. Muntliga uppgifter. Sander Sune. 1965. Yttrande rörande Åsundens reglerings skadeverkning på fisk- och kräftbestånd. Mål A 53/1963. Sander Sune. 1982-09-13. Informationsbrev rörande Ålplan Ätran. Fiskenämnden i Älvsborgs län. Wahlberg V. 1877. Berättelse om fiskeriundersökningar och inspektioner inom Elfsborgs län 1875. Elfsborgs läns hushållningssällskaps tidning N:o 77, 1877. Zetterberg Märta. 2014. Muntliga uppgifter. Verksjurist Havs- och vattenyndigheten. Ålplan Ätran. 1995-02-15. Styrelseprotokoll. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. Föreningsarkiv 147 15. Fisket och uttaget Historiskt sett, d.v.s. i det förindustriella samhället, användes nästan alla fiskarter på matbordet, t.ex. mört och braxen som enligt Wahlberg (1877) anrättades antingen färsk, saltad eller torkad. Karpfiskarnas betydelse minskade under 1800-talets andra hälft, bl.a. som en följd av förändringar inom jordbruket och en ökande urbanisering. Ett visst fiske fortsatte dock för att få foder och betesfisk, men även för framställning av benmjöl, lim och pärlessens (Rytkönen et al). Braxen avvek från den allmänna utvecklingen och behöll sin status som matfisk åtminstone fram t o m 1940-talet, och gäddan behöll sin position ytterligare några år. 15.1 Fiskerättsägarnas fiske Fisket i Åsunden före år 1900 Enligt Gösta Lindhagen finns Åsunden upptagen i Yngre Västgötalagen som en allmänningssjö, vilket innebar att boende i Kinds och Redvägs härader hade rätt att fiska, trots att de inte hade strand vid sjön. En dom i Kinds häradsrätt 9 juni 1791 avvisade sedermera rätten till allmänningsfiske, men beslöt att fiskerätten för omkringliggande hemman som av ålder ägt fiskerätt skulle bibehållas och befästas. I boken ”Åsunden – sjön mellan gårdarna” (Söderlund, 2009) refereras äldre noteringar om fisket i Åsunden. Den äldsta noteringen härstammar från prosten Andreas Winboms avhandling om Ulricehamn från 1782, som skriver att ”i sjön finnas af allmänna fisksorterne Gjäddor, Aborrar och Mört. Braxen och Sik finnes äfven, ehuru deraf fångas nog litet årligen. Laxöringar sällan. En fisksort kallad Sihl fås om hösten i myckenhet på djupt vatten.”. Vidare skriver Söderlund att en löjtnant Örn i en avhandling från 1836 anger att ”af de kring stranden af Åsunden befintlige gårdar är Rude by den, som mest sysselsätter sig med fiske och fångar de med not följande fisksorter nemligen Gäddor, Abborrar, Mört, Sil m.fl.”. Fisketrycket tycks ha varit hårt i många sjöar och redan 1770 skriver Jacob Gabriel Gyllenborg en avhandling om ”Insjöfisket i Svea Riket”. I avhandlingen varnar han för ett alltför hårt fiske: ”Mången torde af egennytta ej vilja höra att en elak hushållning nämnes, mindre höra talas om snålhet efter småfisken, icke heller tro den skada, vår notdragning som för fisken förorsakar”. Som en följd av det hårda fisketrycket i Åsunden utfärdades 1886 regler som innebar att man ställde krav på nätmaskornas storlek vid fiske med not, ryssjor, nät och mjärdar. Siklöja fick endast fiskas under tiden 1 november till 1 januari och ljustring fick inte ske från islossningen fram till juni. Dessutom skulle den som fiskade i sjön också lägga ut granruskor och ris för att skapa lekplatser för fiskyngel. Den som bröt mot någon av dessa regler kunde få böta upp till 50 kronor (Söderlund, 2009). En inblick i hur fisket bedrevs i Åsunden fås genom en sammanställning av redskapsanvändningen 1875, fördelat på olika skifteslag (Wahlberg, 1877). Inga fångstuppgifter anges, men med ledning av vilka typer av fiskeredskap som användes kan en viss information erhållas vad gäller vilka arter som var särskilt intressanta vid fisket, liksom antalet redskap som kan ge en indikation på fiskets betydelse inom skifteslaget. Tabell 22. Använda fiskeredskap inom vissa skifteslag 1875. Skifteslag Fisknot Nät Högagärde 1 3 Torpa 1 Branäs 1 Hofsnäs 1 Festered 1 Sjöred 1 Silnät * Grofnät Agnmjärdar 10 6 10 10 20 15 6 10 * Silnät avser siklöjenät 148 10 Ytterligare uppgifter om fisket i Åsunden i slutet av 1800-talet finns beskrivet i boken Gammalt i Kind (Bergstrand, 1959), som baseras på intervjuuppgifter med boende i trakten kring Åsunden. I boken anges att det fanns mycket sil (siklöja) i Åsunden för sextio-sjuttio år sedan, d.v.s. kring 1890-1900. Siklöjan fiskades i november med not och de kunde få 30 pund per drag (avser troligen skålpund som motsvarar 0,425 kg). En stor del av fångsten såldes i Ulricehamn. Förutom siklöja var fisket med isnot efter gädda och abborre omfattande. Fiskeristatistik 1919-1923 Faktiska fångstuppgifter sammanställdes av fiskeriintendenten G Swenander för vissa skifteslag för perioden 1919-1923, se tabell 23. Ur statistiken framgår vilka fiskarter som var av stort intresse för fiskerättsägarna under perioden. Den dominerande arten är braxen, även om en mycket tydlig majoritet av fångsten av braxen var koncentrerad till Torpas fiskevatten. Utöver braxen har naturligtvis även abborre och gädda varit av stort intresse för alla skifteslagen. Tabell 23. Fångststatistik 1919-1923. Fångster anges i kilogram. Skifteslag År Fästered 1919 Björkholmen Högagärde Torpa Marbäck/Storegården Tvärreds gårdar Gädda Abborre Braxen Mört Ål 55 160 300 50 Öring 1920 60 65 160 1921 75 60 175 1922 60 45 95 1923 40 30 60 1919 67 9 48 1920 58 20 31 1921 65 35 55 1922 70 35 65 1923 60 20 30 1919 75 10 45 1920 80 62 50 1921 85 65 56 12 1922 110 50 10 50 1923 240 80 100 20 1919 30 110 920 1920 25 40 510 12 1921 55 40 530 14 1922 75 88 400 15 1923 50 60 410 12 1919 120 10 15 42 1920 115 15 60 38 1921 95 25 70 43 1922 110 45 85 50 1923 100 100 40 60 40 40 1923 300 200 250 20 100 19 149 Gös Lake 5 25 50 Intressant att notera är att öring i stort sett endast fångades av skifteslaget i Marbäck/Storegården. Troligen hänger detta samman med närheten till Pineboån och det är rimligt att anta att öringen fångades i mynningsområdet på väg mot lekområdena i ån. Sune Sander nämner 1965 att notdragning pågick i åns mynning på 1930-talet. Fisket efter öring med not bekräftas även av intervjuer med fiskerättsägarna Stanley Johnzon, Lennart Lindhagen, Gösta Lindhagen och Alvar Johansson. Av intresse är även fångsten av gös. Före 1923 finns inga noteringar om gös, vilket visserligen inte innebär att enstaka individer fångades. Möjligen är det så att fisket efter gös ökade till mera betydande nivåer 1923, eller att fisket var koncentrerat till vissa delar av sjön. Det måste också noteras att merparten av fångsten har gjorts av Tvärreds gårdar som före 1923 inte ingick i statistiken. Det kan därför inte uteslutas att gös redan före 1923 varit av betydelse för detta skifteslag. Sander (1965) anger emellertid, att trots upprepade försök att etablera gös under lång tid (se kapitel 14.7), börjar gös sporadiskt dyka upp i fångsten först i början av 1920-talet. Beståndet fortsätter att vara sparsamt även de närmsta decennierna, men tillväxer kraftigt under 1950-talet och ökar då i betydelse för fiskerättsägarna. Fiskerättsägaren Stanley Johnzon uppger att fångsterna började öka i slutet av 1940-talet. Fisket under 1900-talet Enligt Sander (1965) bedrevs ett yrkesmässigt fiske fram till åtminstone mitten av 1960-talet, men att fisket inte varit ekonomiskt bärkraftigt ens för de ”hårdast engagerade fiskarna”. Genom de intervjuer Sander genomförde tycktes merparten av fisket bedrivits som husbehovsfiske och på sådan tid att det inte inkräktade på det ordinarie arbetet (framförallt jordbruk). I det fall fisket gav stora fångster gick denna del till försäljning. Sander anger dock att detta rörde sig om en mindre del. Den fiskemetod som fiskerättsägarna använde i första hand var fiske med ryssjor, och under vintern sax. Ryssjor lämpade sig väl för fiske efter gädda och braxen, behövde inte vittjas regelbundet och var relativt billig. Förutom ryssjefisket hade fisket efter siklöja betydelse för befolkningen i bygden. Den enligt Sander begränsade tillgången på lekplatser gjorde emellertid att endast delar av sjöns befolkning kunde utöva fisket. Dessutom uppträdde siklöjan i cykler och var många år fåtalig i fångsten. Intervjuerna som Sander genomförde möjliggjorde en skattning av hur fiskerättsägarnas fångst fördelades per art. Sammanställningen över totalfångsten 1964 gav i runda tal följande fördelning: gädda 22 %, gös 19 %, abborre 16 %, siklöja 5 %, lake 2 % och av övriga arter dominerar mört med 20 % av fångsten. Mörten som fångades såldes som angelmört och var en väsentlig inkomstkälla under vintern för vissa binäringsfiskare. I en intervju med fiskerättsägaren Stanley Johnzon anges att mörten såldes tjogvis för 1,75-2 kronor. Fem personer kunde fånga 50000 mörtar under cirka 12 veckors tid. Sammanlagt fångades drygt 14 ton fisk under 1964 vilket ger en avkastning på 4,8 kg/ha trots att uppgifter från många fritidsfiskare inte erhållits. Inte heller hade alla boende kring sjön tillfrågats. Husbehovs- och binäringsfiske har förekommit även senare, åtminstone fram på 1990-talet. Bland annat fanns tidigare en marknad för braxen. Nutida fiske Hur det nutida fisket bedrivs är i huvudsak okänt. En av de fiskerättsägare som intervjuats lämnar vissa uppgifter om sitt fiske. Hans fiske är väldigt begränsat. Några dagars fiske med ryssja, efter kräftagn, och ett par dagars kräft-fiske per år. I övrigt saknas uppgifter om vilka redskap som används, vilka arter som fångas eller fångstens storlek. 1981 anger Arne Johlander att nät, ryssjor och långrev används av fiskerättsägarna och sannolikt sker fisket på samma sätt idag, men i liten omfattning. 150 15.2 Allmänhetens fiske Det historiska underlaget vad gäller allmänhetens fiske i Övre Åsunden är magert. Sune Sander nämner 1965 att fiskets karaktär i Åsunden förändras under 1950-talet. Sportfisket ökar, framförallt genom en ökande fritidsbebyggelse runt sjön, men även genom att folk från Ulricehamn började fiska i större utsträckning i sjön. Målet för denna grupp av fiskare är framförallt abborre, gös och gädda. Arne Johlander anger i sin provfiskerapport (1981) att fisket i Åsunden främst bedrivs med handredskap. Det mest utbredda fisket är gösfisket sommartid från båt och pimpelfisket vintertid efter abborre. Kunskapen om det nutida sportfisket i Åsunden är mycket bristfällig, men fisket efter gös är det överlägset mest intressanta för kortköpare i Åsunden. Traditionellt har trolling använts, men under senare år har vertikalfisket ökat. Säkra uppgifter om vilka redskap som används, vilka arter som fångas eller fångstens storlek saknas dock helt. Enar Hemmings, fiskerättsägare och medlem i fiskevårdsområdets styrelse, anger, ”efter samråd med olika grupper”, att det totala uttaget uppskattas till ca 3000 kg gös och ca 800-1000 kg gädda årligen. I samband med att fisket tillgängliggjordes i Åsunden i början av 1990-talet var försäljningen av dagskort och årskort hög, men sjönk efterhand och tycks nu ha planat ut. 10-dagarskortet som infördes 1995 har ökat något under senare år. Dagkort Årskort 10-dagarskort 3500 Antal sålda fiskekort 3000 2500 2000 1500 1000 500 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 0 Figur 23. Fiskekortsförsäljning 1991-2013. 151 15.3 Fisketävlingar Gösanatta Gösanatta är en individuell tävling som pågått i ca 35 år, arrangerad av Ulricehamns fritidsfiskare. Gösanatta är öppen för alla, och äger alltid rum sista fredagen i juni månad. Tävlingen startar klockan 17 och pågår till klockan 24 då invägning sker. Till vinnare utses den som fångat den tyngsta gösen. Antalet deltagare ligger vanligen mellan 300-350 st som brukar väga in ca 25-45 fiskar. Exakta viktuppgifter saknas för flertalet år, men med ledning av tillgängliga uppgifter uppskattas den årliga fångsten uppgå till ca 4090 kg gös. Gösfestivalen Gösfestivalen har pågått sedan 2001. Tävlingen bedrevs mellan 2001 och 2012 med traditionell invägning av samtliga fångade gösar överstigande minimimåttet. Till vinnare utsågs det ekipage med största sammanlagda fångstvikt. 2013 genomfördes tävlingen för första gången som catch and release (C&R), vilket innebär att samtliga gösar återutsätts. Längden mäts av de fiskande i båten och fångsten fotograferas. Därefter återutsätts fisken omedelbart. Till vinnare utses det ekipage med största sammanlagda längd, men varje lag får räkna in högst 5 fiskar. Om två team slutar på samma längd gäller längsta gösen. Den genomsnittliga fångsten per ekipage har ökat sedan starten 2001. Fångstvikten har varierat mellan drygt 70 kg upp till knappt 190 kg. Till detta kommer ett stort antal gösar under minimimåttet som återutsattes. Det tycks inte ha varit ovanligt med fångster mellan 20-35 gösar per ekipage, varav huvuddelen återutsattes. Sammanlagd fångst Medelfångst per båt 200 2,5 189,6 2,0 152,7 2,15 120 120,7 1,37 1,13 89,8 1,38 80,9 80 71,2 98,0 1,34 1,71 76,6 0,79 0,85 86,6 84,8 0,88 1,19 1,23 1,5 1,0 71,1 0,89 40 0,5 0 0,0 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 Figur 24. Fångster (kg) vid Gösfestivalen i Åsunden mellan 2001-2012. 152 Medelfångst per båt (kg) Sammanlagd fångst (kg) 167,6 160 Gäddcupen Tävlingen arrangeras av Ulricehamns Fritidsfiskare och pågår en dag varje vecka, d.v.s. vid sammanlagt fyra tillfällen, under perioden 15 maj till 15 juni. All fångad gädda tas upp och vägs in. Till vinnare utses den båt med störst sammanlagd fångstvikt. Den genomsnittliga totalfångsten per år under perioden 2006-2014 ligger på ca 390 kg gädda. Medelfångsten per båt har legat tämligen stabilt mellan 15-20 kg de flesta åren, men ökade markant 2013 för att återigen sjunka 2014. Sammanlagd fångst Medelfångst per båt 700 40 578,4 28,4 500 400 35 456,5 18,0 296,8 408,7 19,0 20 16,5 17,8 340,6 200 15 10 9,3 100 30 25 363,9 21,6 261,6 300 431,8 359,0 19,8 34,0 Medelfångst per båt (kg) Sammanlagd fångst (kg) 600 5 0 0 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Figur 25. Fångster (kg) vid Gäddcupen i Åsunden mellan 2006-2014. 15.4 Produktion och avkastning 15.4.1 Produktion Produktionen av fisk i en sjö är svår att beräkna eftersom den beror av en mängd faktorer, och kan i bästa fall skattas. Under förutsättning att de yttre förhållandena är stabila finns en bärförmåga hos varje vatten, d.v.s. hur mycket fisk som kan existera och tillväxa per ytenhet. Enligt Degerman (1998) styrs gränsen i första hand av tillgången till lämplig näring samt av vattentemperaturen. Generellt brukar grunda och varma vatten ha en högre produktion än djupa och kalla. Under förutsättning att endast näringsämnena i en sjö begränsar produktionen av fisk kan den potentiella fiskbiomassan (B), d.v.s. den sammanlagda vikten av alla fiskar i området, och potentiella årliga fiskproduktionen (P) beräknas enligt följande formler (Holmgren, 2003): Log10 (B) = 0,708 * log10 (tot-P) + 0,774 Log10 (P) = 1,084 * log10 (B) - 0,42 Eftersom ovanstående beräkningsmodell utgår ifrån totalfosforhalten innebär en sjunkande totalfosforhalt att både den potentiella fiskbiomassan och potentiella årliga fiskproduktionen minskat i Åsunden. Med utgångspunkt i 2014 års totalfosforvärde för augusti beräknas den potentiella fiskbiomassan i Åsunden till 27 kg/ha (2014). Den potentiella fiskproduktionen beräknas till 13,5 kg/ha och år (2014). 153 Potentiell fiskbiomassa Pot. fiskbiomassa (kg/ha) 70 60 50 40 30 20 10 0 Figur 26. Beräknad potentiell fiskbiomassa mellan 1985-2014. Pot. årlig fiskprod (kg/ha och år) Potentiell årlig fiskproduktion 70 60 50 40 30 20 10 0 Figur 27. Beräknad potentiell årlig fiskproduktion mellan 1985-2014. 15.4.2 Avkastning Avkastningen är den del av vattnets fiskproduktion som kan nyttjas utan att biomassan på lång sikt minskar, d.v.s. ett hållbart uttag av fisk. Avkastningen är enligt Degerman m.fl. (1998) beroende av en rad faktorer som kan delas in i fem huvudtyper: 1. 2. 3. 4. 5. Klimat (temperatur, vattenflöde) Avrinningsområdets bördighet (vattenkvalitet, närsalter) Morfologi (sjöns utseende, vattenomsättning, vattendrags lutning) Förekommande arter Nyttjandet 154 Klimatets betydelse för både produktion och avkastning är tydlig. Högre temperatur ger fisken bättre tillväxt och följaktligen större överlevnadsmöjligheter vilket innebär att produktionen generellt sett är högre i södra Sverige jämfört med norra Sverige. Sambandet gäller emellertid inte alla arter. På samma sätt gynnas produktion och avkastning av en ökad tillförsel av näringsämnen, framförallt fosfor, som vanligen är den begränsande näringskällan i sötvatten. Betydelsen av sjöars morfologi och vattenomsättning beror av att större sjöar i allmänhet har en större variation av olika biotoper, vilket ger utrymme för olika arter att utnyttja den mångfald av nischer som finns. Av samma anledning kan en sjö med ett större antal arter ha en större produktion än en jämförbar sjö med färre antal arter. Avkastningen beror även av fisketrycket och beskattningen. En hård beskattning leder till att äldre individer successivt fiskas bort. I förlängningen innebär detta att fisket nästan bara sker på en årskull, d.v.s. den som uppnått minimimåttet. Ökar fisketrycket kan man generellt förvänta sig minskad medelålder, ökad tillväxt hos yngre individer, förändrad reproduktion och överlevnad, samt förskjutning av balansen mellan fiskarter. Den ökade tillväxten hos yngre fisk innebär att sjöns produktion kan öka. En låg beskattning leder tvärtom till att mängden större individer är hög, men att produktionen är låg. Med ledning av ovanstående resonemang kan slutsatsen dras att ett ökat minimimått kan leda till att fiskproduktionen ökar. Ett gott exempel är Hjälmaren där en höjning av minimimåttet för gös från 40 till 45 centimeter ökade medelfångsten från 59 ton per år under perioden 1996-2000 till 153 ton per år under perioden 2001-2007. Förändringen säkerställde att samtliga gösar gavs möjlighet att leka vid minst ett tillfälle. Samtidigt är det naturliga bortfallet hos gös kring 40 cm liten vilket ledde till att avkastningen ökade. (Degerman m.fl., 2008). Fiskereglernas utformning kan därför vara av stor betydelse för att styra både produktion och avkastning. Vad gäller gös beror avkastningen av faktorer som näringsrikedom och sjöns lämplighet för gös, såsom t.ex. grumlighet, syresättning, tillgång till lämplig bytesfisk, inom- och mellanartskonkurrens m.m. Avkastningen i specifika sjöar är svår att avgöra, men Degerman m.fl. (1998) anger att avkastningen av gös i svenska låglandssjöar varierar mellan 0,5-6 kg per hektar. Övre gränsen avser avkastningen i näringsrika och grumliga vatten. I en vidare beräkning gjord av Degerman (2004) relateras avkastningen av gös till årsmedeltemperaturen i den geografiska region där sjön är belägen samt till sjöns areal. Resultatet visar att avkastningen varierar avsevärt hos sjöar av Åsundens storlek, men övre gränsen (95 % konfidensintervall) ligger på cirka 1,8 kg/hektar och år. Med tanke på att Åsundens sjöyta är 1950 hektar skulle det långsiktigt hållbara uttaget av gös därför uppgå till som mest cirka 3500 kg per år. Med tanke på att årsmedeltemperaturen i Ulricehamn är 5,2°C är det dock möjligt att avkastningen är lägre (www.ulricehamn.se). 15.5 Mortalitet hos återutsatt fisk Vetenskapliga studier i USA tyder på att fångstdjupet, vattnets temperatur och hanteringstiden är av avgörande betydelse för fiskens möjlighet att överleva. Förutom att de enskilda undersökningarna pekar på enskilda faktorer som av stor betydelse för mortaliteten påpekas att effektiviteten av fångstbegränsningar kan påverkas starkt av graden av mortalitet vid återutsättning (Coggins m.fl.). Med andra ord kan en felaktig förvaltning av fisket, som tillåter att fisket i betydande grad sker på fisk som måste återutsättas, riskera att få ett starkt genomslag på beståndet. En undersökning av dödligheten hos walleye (Stizostedion vitreum vitreum) i samband med fjorton fisketävlingar i USA kunde visa att vattentemperaturen hade en mycket stor betydelse för hur stor andel av de fångade fiskarna som överlevde. Dödligheten ökade mycket snabbt vid en temperaturökning från 14-18°C. I något fall var dödligheten 100 % vid vattentemperatur överstigande >25°C (Schramm m.fl.). Catch and release användes vid samtliga tävlingar, men det bör noteras att fisken förvarades i en syresatt box under fiskets gång i 155 väntan på invägning i land. Först efter invägning återutsattes fisken. Vilken effekt hanteringen haft på fisken är okänd. En studie av catch and releasefiske efter sauger (Stizostedion canadense) i Mississippifloden visade att den genomsnittliga mortaliteten var 26,4 %. Djupet visades ha stor betydelse för dödligheten och fisk fångad på djup mellan 9-24 meter uppvisade en dödlighet på 33 %. Dödligheten hos återutsatt fisk beräknades medföra en förlust på ca 2500-2900 kg sauger varje vinter. Slutsatsen av studien var att dödligheten kunde minska betydligt om fisket begränsades till inte mer än 9 meters djup (Meerbek m.fl.). Vid en studie av dödligheten hos walleye vid sportfiske sommartid visades fångstdjupet ha en avgörande betydelse för mortaliteten. Dödligheten ökade ytterligare om hanteringstiden förlängdes. Däremot indikerade resultaten att vattentemperaturen hade en mindre betydelse. Den sammanlagda dödligheten uppgick till 31 % (Talmage m.fl.). I figur 28 visas dödligheten vid olika djup. Det kan dock antas att ytterligare en mängd faktorer påverkar graden av överlevnad hos fångad och återutsatt fisk. Förutom de ovan nämnda är det känt att arter med sluten simblåsa, d.v.s. abborrfiskar, är mera känsliga för snabba tryckförändringar än andra fiskarter. Dessutom bör man inte bortse från den påverkan som kan uppstå hos fisken vid långvarig drillning. Mjölksyran och utmattningen påverkar fisken och ökar risken för att den ska dö. 0 sek 300 sek 70 Dödlighet (%) 60 50 40 30 20 10 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Djup (m) Figur 28. Ungefärlig dödlighet hos walleye vid olika djup. Kurvorna avser olika hanteringstid. 156 Referenser Barkström Marko. Tillsyningsman i Övre Åsunden. Muntliga uppgifter. Bergstrand Carl-Martin. 1959. Gammalt från Kind, del 1. Coggins Lewis G, Catalano Matthew J, Allen Michael S, Pine William E & Walter Carl J. 2007. Effects of cryptic mortality and the hidden costs of using length limits in fishery management. Fish and fisheries, 2007, 8, 196210. Degerman Erik, Nyberg Per, Näslund Ingemar, Jonasson Dan. 1998. Ekologisk fiskevård. Sportfiskeförbundet Degerman Erik, Nyberg Per, Sandström Alfred & Beier Ulrika. 2008. Höjt minimimått på gös ger ökad avkastning i fisket. Fiskeriverkets Sötvattenslaboratoriet. Hemmings Enar. 2014. Medlem i Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. Muntliga uppgifter. Holmberg Gert-Uno. 2014. Ordförande i Ulricehamns Fritidsfiskare. Muntliga uppgifter. Holmgren Kerstin. 2003. Är små svenska sjöar påverkade av fiske? Fiskeriverket informerar. Finfo 2003:8. Johansson Alvar. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Johlander Arne. 1981. Åsunden. Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet Johnzon Stanley. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter Lindhagen Gösta. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Lindhagen Lennart. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter. Meerbek Jonathan R & Hoxmeier John H. 2011. Winter catch Rytkönen Paulina, Bonow Madeleine & Wramner Per. 2013. Från matproduktion till gastronomi. Södertörns högskola 2013. Sander Sune. 1965. Yttrande rörande Åsundens reglerings skadeverkning på fisk- och kräftbestånd. Mål A 53/1963. Schramm Harold, Vondracek Bruce, French William & Gerard Patrick. 2010. Factors associated with mortality of walleyes and saugers caught in live-release tournaments. North American Journal of Fisheries Management, 30:1, 238-253. Talmage Philip J & Staples David F. 2012. Mortality of walleyes angled from the deep waters of Rainy lake, Minnesota. North American Journal of Fisheries Management, 31:5, 826-831. Ulricehamns Fritidsfiskares hemsida. www.fritidsfiskare.com Ulricehamns kommuns hemsida. www.ulricshamn.se Wahlberg V. 1877. Berättelse om fiskeriundersökningar och inspektioner inom Elfsborgs län 1875. Elfsborgs läns hushållningssällskaps tidning N:o 77, 1877. 157 16. Bidragsmöjligheter För genomförandet av fiske- eller vattenvårdsprojekt finns ekonomiskt stöd att söka från olika myndigheter och ideella organisationer. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör undersöka möjligheten att söka medel för de projekt som presenteras i föreliggande fiskevårdsplan, men notera att tiden för ansökan går ut under våren i de flesta fall. Det är viktigt att vara tidigt ute och kontakt bör tas med respektive organisation redan under hösten. Fiskeavgiftsmedel Enligt vattendomen AM 41/1941 betalades ett engångsbelopp på 15000 kronor in för att användas till utsättningar av fisk och kräfta i Åsunden. Pengarna har aldrig använts och förräntats till drygt 98 000 kronor. Föreningen har möjlighet att söka till annat än utsättningar, men måste komma överens med EON. Eventuellt måste föreningen söka om ändring hos Mark- och miljödomstolen. Landsbygdsprogrammet Landsbygdsprogrammet är för närvarande under omorganisation. En regional handlingsplan kommer att utarbetas, men hur verksamheten kommer att organiseras eller vilka åtgärder som är tillämpliga för bidragsmedel är oklart. Bidragsansökningar kommer sannolikt inte att kunna hanteras förrän sommaren 2015. Målet är att Landsbygdsprogrammet ska samla de olika stöd som administreras via Länsstyrelsen. Fram till dags dato har en del av detta anslag reserverats för bidrag till lokala fiskevårdsprojekt. Fiskevårdsmedlen kommer i någon form att finnas kvar, och troligen kommer det att finnas möjlighet att även söka stöd för t.ex. anläggande av kantzoner. Bidrag har kunnat lämnas till kostnader för: Bildande eller ombildande av fiskevårdsområde. Fisketillsyn. Utsättning av fisk. Insatser för att bevara hotade fiskarter- och stammar, biotopvård och annat främjande av den biologiska mångfalden. Leader Leader används i arbetet med att genomföra landsbygdsprogrammet och utgår ifrån lokala behov och förutsättningar, men verksamheten undergår för närvarande en omorganisation. Det är troligt att det kommer att läggas stor vikt vid insatser som rör miljö och klimat i den kommande strategin som beräknas vara klar våren 2015. Därefter bör möjligheten att söka ekonomiskt stöd för fiske- och vattenvårdande åtgärder undersökas. Havs- och vattenmiljöanslaget Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för anslaget Åtgärder för havs- och vattenmiljö. Det ska användas för insatser för att förbättra, bevara och skydda våra hav, sjöar och vattendrag. Bidrag söks i detta fall via ansökningsförfarande direkt till myndigheten. Bidrag kan sökas av länsstyrelser, kommuner och ideella organisationer. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör undersöka möjligheten om bidraget kan användas vid projekt rörande t.ex. anläggande av fiskvägar eller biotopvårdsåtgärder i vattendrag. 158 LOVA - LOkala VAttenvårdsprojekt 75 miljoner kronor delas årligen ut för lokala vattenvårdsprojekt från och med 2014. LOVA-bidrag ges med högst 50 % av kostnaden för projektets stödberättigande åtgärder. För resterande 50 % krävs motfinansiering. LOVA är ämnat för att i första hand stimulera lokala projekt som leder till minskad belastning av kväve och fosfor till våra vatten. LOVA-bidragen kan endast sökas av kommuner och ideella organisationer som drivs utan vinstsyfte. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör undersöka möjligheten om bidraget kan användas vid projekt rörande t.ex. anläggande av kantzoner eller igenläggning av diken. Ansökan görs till länsstyrelsen där åtgärden ska genomföras. LONA - Lokala naturvårdsprojekt Bidraget kan sökas för projekt med fokus på åtgärder för att skydda naturen och göra den tillgänglig för människor. Ett annat viktigt fokus är att gynna biologisk mångfald. Bidrag uppgår normalt till högst 50 % av bidragsberättigat belopp. Bidrag söks av kommunen hos länsstyrelsen. Sista ansökan är från och med 2013 redan den 1 december. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör undersöka möjligheten om bidraget kan användas för genomförande av t.ex. vattendragskarteringar eller vattendragsvandringar. ABU-Garcia Fiskevårdsfond ABU:s fond syftar till att värna och främja möjligheterna till sportfiske i friska och rena vatten; till exempel bygga fiskvägar, riva ut vandringshinder, restaurera vattendrag och skydda stammar eller bestånd av fisk eller fiskebiologisk forskning. Både enskilda personer, föreningar och fiskevårdsområden kan söka bidrag. Fonden har startats och finansierats av Abu Garcia, men ansökningarna administreras av Sveriges Sportfiskeoch Fiskevårdsförbund. Sportfiskarnas fiskevårdsfond Sportfiskarnas Fiskevårdsfond delar varje år ut pengar till fiskevård bedriven av Sportfiskarnas klubbar och distrikt. Endast medlemmar i Sportfiskarna kan söka medel ur fonden. Enskilda personer kan inte söka bidrag, men fiskevårdsområdesföreningar kan bli medlemmar. Naturskyddsföreningens miljöfond Företag som levererar elenergi baserad på vattenkraft ska avsätta pengar i en egen miljöfond som Naturskyddsföreningen disponerar. Naturskyddsföreningen har möjlighet att lämna bidrag för olika projekt riktade till sina lokala föreningar. Kan Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening etablera ett samarbete med den lokala naturskyddsföreningen kan bidrag erhållas genom denna. Det är viktigt att projekten bidrar till konkret miljönytta och leder till ökad biologisk mångfald. NOKÅS - Natur och kulturmiljövårdsåtgärder i skogen Skogsstyrelsen administrerar stöd till natur- och kulturmiljövårdsåtgärder i skogen, mer känt som ”Nokåsbidrag”. Bidrag kan lämnas till åtgärder som gynnar växter och djur samt äldre kulturmiljöer, men också till landskapsbild och friluftsliv. Möjliga åtgärder att söka stöd för är anläggande av våtmark igenläggning av diken, anläggande av kantzoner och borttagande av vandringshinder. Bygdeavgiftsmedel Bygdemedel ska användas för att förebygga eller minska skador till följd av vattenreglering, för att ersätta skada, eller i övrigt bidra till investeringar för ändamål som främjar näringsliv eller service i bygden. Medel kan sökas av kommuner och ideella föreningar med verksamhet längs vattendrag och sjöar. 159 Skogens mångfald Skogens mångfald har som syfte att bevara och utveckla skogens natur- och kulturmiljövärden. Stödet ska kompensera för kostnader som skötsel av natur- och kulturvärden ger upphov till. Bidrag kan sökas av skogsägare hos Skogsstyrelsen. Exempel på bidragsberättigade åtgärder är återställning av mindre vattendrag efter flottning, skapande av död ved, igenläggning av diken. Åtgärdsprogram för hotade arter Några av våra hotade arter och livsmiljöer har det så tufft att de fått särskilda åtgärdsprogram. Länsstyrelsen tilldelas medel årligen från Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten för att genomföra åtgärder enligt åtgärdsprogrammen. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör undersöka möjligheten om bidraget kan användas vid projekt rörande t.ex. riktade provfisken efter vårlekande siklöja. 160 17. Åtgärdsförslag Åtgärdsförslagen som läggs i förvaltningsplanen berör ett flertal områden, både rent förvaltningstekniska, men även rent pratiska åtgärder och undersökningar. Vad gäller planen är det viktigt att föreningen ser på den som ett ”levande” dokument. Föreningen bör alltså inte tveka att t.ex. införa nya begränsningar i fisket om behovet uppstår eller om nytillkommen forskning kan påvisa nya rön. Som exempel på ytterligare skärpningar för t.ex. fisket efter gös kan vara förändra minimi och/eller maximimått, införande av fiskefria områden eller dylikt. En sammanställning av förslagen presenteras i nedanstående tabell 24. Varje förslag presenteras därefter närmare på följande sidor. För att ge en hänvisning till hur de olika åtgärderna värderas i förhållande till varandra och hur angelägna de bedöms vara, rangordnas de i en skala 1-4, där prioritet 1 anger högsta prioritet. Tabell 24. Åtgärdsförslag inom olika områden. Åtgärdsförslag Prioritet Förvaltning Uppdatera markägarförteckning 1 Ändra skrivningen i stadgarna vad gäller antalet styrelsemedlemmar 1 Fiskerättsägarnas rätt till fiske 2 Fiskerättsägarnas rätt att fiska med fasta redskap 4 Uppdatera fiskekort och skyltar 1 Minimimått för ål 1 Ismete 2 Information till fiskerättsägare, kortköpare och tävlingsfiskare 1 Utnyttja fiskeavgift enligt AM 41/1941 1 Fiskeregler 1 Införande av maximimått för gös och gädda 1 Fångstbegränsning för gös 1 Djupbegränsning vid fiske 1 Fisketillsyn Ge fiskerättsägare möjlighet till utbildning i fiskerilagstiftning 4 Lägg upp schema för tillsyn i vattendrag under öringens lekperiod 1 Artspecifika förslag Utökade skyddstider för gös 1 Skyddszoner för gös under lekperioden 1 Kartläggning av gösens lekplatser 3 Begränsa maskstorleken vid nätfiske 2 Inga utsättningar av gös 1 Tillfälligt förbud mot riktat fiske efter siklöja 2 Kartläggning av siklöjans lekplatser genom riktade provfisken 3 Skapande av fria vandringsvägar i vattendrag 1 Utreda möjligheterna att förbättra passagerna vid befintliga fiskvägar i Ätran Utökade skyddszoner i mynningsområden 1 (!!) 1 161 Utsättning av öring i Alhammarån 4 Biotopvårdsåtgärder i vattendrag 3 Åtgärda utsläpp till Pineboån 2 Arbeta för att införa catch & release i Gäddcupen 1 Biologisk och kemiska undersökningar Regelbundna standardiserade nätprovfisken 1 Årliga pelagiska provfisken 1 Ålders- och tillväxtanalyser 1 Undersökning av gösens födoval och konditionsfaktor 2 Genomförande av elprovfisken 3 Vattendragskarteringar 2 Visuella studier av leköring i Pineboån 3 Undersökning av om öring från Åsunden vandrar upp i Brunnsbäcken 2 Riktade provfisken efter vårlekande siklöja 3 Djurplanktonundersökning 2 Provfiske efter flodkräfta 1 Ny kvicksilvermätning 2 Fångststatistik och enkät/intervjuundersökningar Fångstrapportering 1 Övriga åtgärder Anläggande av risvasar 2 Utökat skydd kring risvasar 3 Inga utsättningar av främmande arter 1 Genomförande av vattendragsvandringar för markägare 3 Trycka på kommunen att åtgärda enskilda avlopp 2 17.1 Förvaltning Uppdatera markägarförteckning Fiskevårdsområdet har en skyldighet att hålla markägarförteckningen uppdaterad. Det tycks som att den inte är komplett idag varför uppdatering behövs. Ändra skrivningen i stadgarna vad gäller antalet styrelsemedlemmar Ett beslut togs 1993 som minskade antalet styrelsemedlemmar. Detta fördes inte in i föreningens stadgar vilket bör göras. Fiskerättsägarnas rätt till fiske I stadgarna framgår inte tydligt vem som har rätt att fiska inom ramen för delägarskap i fiskevårdsområdesföreningen. Begreppet delägare kan tolkas som ett tämligen vitt begrepp, men även som att endast ägaren till fastigheten och inte t.ex. barn får fiska. Vilka som får fiska inom ramen för delägarskap bör därför klargöras. För att underlätta arbetet för fisketillsyningsmän, men även fiskerättsägare som önskar kontrollera de fiskande, bör fiskevårdsområdet tillse att alla personer med fiskerätt i sjön erhåller ett fiskerättsbevis. 162 Fiskerättsägarnas rätt att fiska med fasta redskap Enligt de gällande reglerna för fiskerättsägarnas fiske finns inga begränsningar vad gäller fasta redskap. Enligt Fiskelagen menas med fasta redskap ”1) fiskebyggnad och 2) fiskeredskap med ledarm om redskapet är fastsatt vid bottnen eller stranden och avses stå kvar i mer än två dygn i följd”. Inget fiske med fasta redskap används idag i Åsunden, men Övre Åsundens Fiskevårdsområdesförening bör överväga om det är förenligt med fiskevården i Åsunden att det enligt gällande regler möjliggöra denna typ av fiske. Uppdatera fiskekort och skyltar Fiskekort och skyltar måste uppdateras så att samtliga fiskeregler framgår liksom information om kontrollavgiften. För att en kontrollavgift ska vara juridiskt bindande är det viktigt att alla fiskande har informerats om vad som gäller i sjön, både vad gäller fiskeregler och avseende kontrollavgiften. Därför är det viktigt att all information som ges till fiskande innehåller väsentlig och framförallt korrekt information. Minimimått för ål På både fiskekort och skyltar bör framgå att det är tillåtet att fiska ål i Åsunden, men att det gällande nationella minimimåttet är 70 cm. Ismete Ismete är ny populär fiskemetod efter framförallt gädda och gös. Metoden utförs på samma sätt som angel, men fisket sker med spö och rulle. Angelfiske, liksom dragrodd och trolling, räknas inte som handredskapsfiske enligt Fiskelagen medan ismete inte definierats och ligger i en gråzon. Styrelsen bör ta upp metoden till diskussion och klargöra hur den bör tillåtas och därefter nämna den i de fiskeregler som utarbetats. Information till fiskerättsägare, kortköpare och tävlingsfiskare Informationsblad är en metod, bland andra, att ge en ökad service gentemot kortköparna, men även att förmedla fiskevårdsområdesföreningens syn på hur fisk och natur ska behandlas. I ett informationsblad kan, som exempel, uppgifter om gällande fiskeregler, kontaktuppgifter till samtliga fiskekortsförsäljare, djupkarta, fisketips (t.ex. nya risvasar), båtramper, båtuthyrning, parkeringar, soptunnor m.m. spridas. Något som är av största betydelse är att informera de fiskande om varför nya regler införs, framförallt sambandet mellan fiskemetoder, fångstens hantering och fiskens dödlighet. Av denna anledning är det viktigt att informera om hur fisk som ska återutsättas ska behandlas, men även vilken utrustning som bör ingå i utrustningen för att göra detta på rätt sätt, se bilaga 10. Utnyttja fiskeavgift enligt AM 41/1941 Enligt vattendomen AM 41/1941 betalades ett engångsbelopp på 15000 kronor in för att användas till utsättningar av fisk och kräfta i Åsunden. Pengarna har aldrig använts och förräntats till drygt 98 000 kronor. Föreningen har möjlighet att använda pengarna till annat än utsättningar, men måste komma överens med EON. Eventuellt måste föreningen söka om ändring hos Mark- och miljödomstolen. 17.2 Fiskeregler Införande av maximimått för gös och gädda Förutom att sjöarna med ett maximimått kan få ett gott rykte som en fiskesjö med stor fisk, kan bevarandet av stora individer ge fördelar även ur biologiskt perspektiv. Studier av gäddans fortplantningsförmåga har visat att större gäddhonor producerar större ägg med mer näringsinnehåll. Överlevnaden hos ynglen från större honor är därför större och tillväxten bättre. I första hand är resultatet inte korrelerat med gäddans ålder, utan snarare 163 dess längd (Kotakorpi m.fl., 2013). Enligt Arlinghaus m.fl. (2010) säkerställer ett bevarande av större gäddor inte endast ett storvuxet, och attraktivt, bestånd av gädda utan även ett långsiktigt bevarande. Faktiska undersökningar vad gäller de reproduktiva effekterna av ett maximimått på gös har inte hittats, men det är sannolikt att de positiva effekterna på tillväxt och överlevnad hos gösyngel är likartade. För att få en ändrad storleksfördelning i sjön bör maximimått införas för både gös och gädda. Inledningsvis föreslås ett maximimått på 70 cm för gös, som i kombination med det befintliga minimimåttet på 50 cm, bedöms kunna ge en positiv förändring av storlekssammansättningen. För gädda föreslås ett maximimått på 80 cm. Föreslagna maximimått bedöms kunna bidra till en förändrad storleksfördelning, och i förlängningen ett bättre och mer attraktivt fiske. För att få ett genomslag av maximimåtten är det emellertid av största betydelse att fisketillsynen arbetar effektivt samt att föreningen lyckas föra ut information till de fiskande om hur fisk som ska återutsättas, ska hanteras. Fångstbegränsning för gös I Åsunden finns idag ingen fångstbegränsning för gös, d.v.s. hur många fiskar som får avlivas per fiskande. Ett införande av fångstbegränsning minskar uttaget av fisk vilket i längden kommer att öka gösbiomassan. Inledningsvis föreslås en begränsning på tre fiskar per fiskande och dag. Djupbegränsning vid fiske Med bakgrund i de amerikanska undersökningar som genomförts på walleye och sauger som visar på tydligt förhöjd dödlighet vid fiske på stort djup och vid höga temperaturer bör vissa regler och rekommendationer utfärdas. Fiskarter med sluten simblåsa, d.v.s. gös, abborre och gers, drabbas lätt av skador i samband med fiske på stort djup. Det är inte fastställt vid vilket djup som en kritisk punkt uppnås, men det är känt att dödligheten ökar med djupet, särskilt i samband med att vattnet är varmt. Fisk fångad från stort djup kan drabbas av utvidgad simblåsa som omöjliggör för fisken att simma, bristningar på bukhinnan, blödningar eller gasbubblor i blodomloppet (Schramm m.fl., 2010). Indikationer finns att dödligheten ökar markant vid fiske på mer än 7-9 meters djup, men det inträffar att fisk avlider av tryckskador även på grundare vatten. Vid t.ex. bottennära vertikalfiske fångas ofta ett stort antal gösar under minimimåttet som återutsätts. En hög dödlighet hos dessa kan få genomslag på beståndets återväxt. För att skydda gösen bör därför ett fiskeförbud på djup överstigande 9 meter införas. Det är i sammanhanget mycket viktigt att informera de fiskande om bakgrunden till beslutet för att få en acceptans. 17.3 Fisketillsyn Ge möjlighet för fiskerättsägare att utbilda sig i fiskerilagstiftning Med tanke på de enskilda fiskerättsägarnas tämligen långtgående rättigheter bör föreningen eftersträva att så många som möjligt av medlemmarna genomgår utbildning i fiskerilagstiftningen. Detta är särskilt betydelsefullt med hänsyn till 38 § lagen om fiskevårdsområden (1981:533), där det anges att den som övervakar efterlevnaden av gällande regler har de kunskaper som behövs. Lägg upp schema för tillsyn i vattendrag under öringens lekperiod I föreningens tillsynsschema bör tilläggas att tillsyn bör bedrivas i vattendragen under öringens lekperiod. 164 17.4 Artspecifika förslag 17.4.1 Gös Gösen är den mest eftertraktade fisken i Åsunden vilket gör den mycket skyddsvärd för alla kategorier fiskande. I samband med utarbetandet av föreliggande förvaltningsplan har det dock framkommit att åsikten att gösbeståndet förändrats är utbredd bland både sportfiskare och fiskerättsägare kring sjön. Framförallt anges att medelstorleken minskat, men även att beståndet är mera fåtaligt. Åsikterna att förutsättningarna för beståndet förändrats stöds av det provfiske som genomfördes sommaren 2013 då fångsten av gös i pelagialen, det fria vattnet, var liten. Inte heller spår av attacker på fisk i näten var frekvent. Däremot visade provfiskena att större gös i tämligen hög utsträckning sökte föda i sjöns strandzon. Detta är en tydlig skillnad gentemot de resultat som erhölls vid provfisket 1981 då mycket gös fångades i pelagialen, vilket stämmer överens med den gängse bilden av gösens födosöksbeteende. Däremot anger Arne Johlander i sin provfiskeutvärdering att större gösar var fåtaliga i fångsten. En möjlig förklaring till gösens ändrade födosöksbeteende är att födounderlaget i sjöns pelagial minskat. Att döma av provfiskeresultatet är beståndet av siklöja för närvarande svagt, vilket kan vara en starkt bidragande faktor till att gösen i högre utsträckning än normalt uppehåller sig i sjöns grundområden. Det måste betonas att det inte är känt om provfiskeresultatet var en följd av tillfälliga förändringar i gösens beteende eller en mer långtgående trend. Samma beteende hos gös har noterats i både Hjälmaren och Bolmen. I Hjälmaren tycks beståndet av nors ha gått tillbaka och i Bolmen har siklöjan gått starkt tillbaka. Det kan emellertid inte uteslutas att vattnets syrehalt delvis påverkade gösens uppehållsplatser. Vid cirka 10 meters djup sjönk syrehalten till nivåer väl under 5,0 mg O2/l, d.v.s. syrehalter som gösen undviker. På djup understigande 10 meter var det därför fullt rimligt att antalet fångade gösar var litet till antalet. Den allmänna uppfattningen att gösbeståndet minskat i antal och storlek kan möjligen till viss del förklaras av gösens ändrade födosöksbeteende. Förändras fiskens uppehållsplatser försvåras naturligtvis fisket, om de fiskande inte är medvetna om fiskens förflyttning. Det kan emellertid inte bortses från att fisketrycket synes vara tämligen högt i sjön. Troligen kan inte en enskild faktor till förändringarna pekas ut, utan snarare är dessa en följd av flera samverkande faktorer. Notera att förslagen som presenteras nedan bör ses i kombination med förändrade fiskeregler. Det är viktigt att poängtera att Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör följa upp resultatet av förslagen och om behov anses föreligga inte tveka att införa ytterligare begränsningar för att gynna beståndet och fisket. I sammanhanget är provfisken och framtagande av fångstuppgifter från fiskerättsägare och kortköpare av största vikt. Utökade skyddstider för gös Idag råder ett gösfiskeförbud under perioden 15:e maj till 6:e juni. Gös kan emellertid leka betydligt tidigare efter varma vintrar, t.ex. finns rapporter om lek i slutet av april våren 2014. Dessutom bör man ta hänsyn till att göshanen går upp på lekplatserna redan före leken. Uppvandringen i Ätran, i detta fall troligen både hanar och honor, kan börja ännu tidigare, eventuellt redan i samband med islossningen. De flesta år är troligen leken över den 6:e juni, men göshanen är efter leken oerhört aggressiv då han under en period skyddar rommen, vilket bör vägas in i avgörandet av förbudsperiodens längd. Med anledning av ovanstående resonemang föreslås ett gösfiskeförbud inom definierade skyddsområden råda från islossningen till 15 juni. Skyddszoner för gös under lekperioden Ätran uppströms Åsunden är en betydelsefull lekplats för gösen, och den så vitt känt enda klart definierade lekplatsen i sjön. Utöver Ätran finns emellertid uppgifter som tyder på att lekplatser finns i norra delen av sjön samt norr om Ramnö. 165 Gösfiskeförbudet avgränsas till områden som ligger i anslutning till kända lekplatser. Den troliga förekomsten av en lekplats i norra delen av sjön gör att det förefaller vara rimligt med ett fiskeförbud norr om märket. Efter hand som ytterligare lekplatser lokaliseras bör ytterligare skyddsområden skapas. Bestämningen av skyddsområdenas storlek bör vara individuellt, men det är viktigt att förutom den faktiska leklokalen, bör delar av omgivande djupvatten ingå. Kartläggning av lekplatser Föreningen bör lägga kraft på att lokalisera gösens lekplatser i syfte att åstadkomma ett bättre skydd under lektiden. Begränsa maskstorleken vid nätfiske Nätfisket i Åsunden tycks vara begränsat, men uttaget från mängdfångande redskap är okänt. För att minska uttaget av större individer bör en begränsning av maskstorleken vid nätfiske införas. Detta har betydelse inte endast för att minska uttaget av större gös, utan ökar sannolikt även acceptansen hos sportfiskarna för de regelförändringar som görs, vilket gynnar efterföljandet av reglerna. För att i görligaste mån anpassa maximimåttet på 70 cm för gös till en lämplig maskstorlek föreslås att nät med maskor större än 70 mm inte får användas. Ett undantag från reglerna gäller fångst av gös överstigande 70 cm som fångas i nät med mindre maskor, vilket händer med jämna mellanrum. Förslaget är att inget tvång att återutsätta dessa gösar ska finnas, även om fiskevårdsområdesföreningen bör rekommendera att oskadade gösar återutsätts. Inga utsättningar av gös Insatserna från Övre Åsundens fiskevårdsförening för att förstärka beståndet av gös genom stödutsättningar har under senare år varit ekonomiskt sett tämligen omfattande. Betydelsen av utsättningarna har troligen varit liten med hänsyn till utsättningarnas faktiska kvantitet i förhållande till sjöns storlek. Av denna anledning föreslås att alla utsättningar av gös bör upphöra, i synnerhet fram tills en utvärdering av kommande åtgärder gjorts. Istället bör stor vikt läggas på att styra fisket mot ett mer hållbart utnyttjande av resursen genom förändringar av de villkor under vilka fisket får ske. Kan föreslagna åtgärder genomföras är bedömningen att fortsatta utsättningar av gös är onödiga. Åsundens förutsättningar som gössjö synes vara goda, med en gynnsam näringshalt och till synes god tillgång till bytesfisk som mört, mindre abborre och gers. Lekområde finns i Ätran och sannolikt på flera andra ställen i sjön, varför detta inte bör innebära en flaskhals för beståndet. 17.4.2 Siklöja Siklöjan uppges ha minskat i antal under senare år, och provfisket indikerade att beståndet är svagt. Det är känt att siklöjan, på grund av inomartskonkurrens, uppträder i cykler, men det kan det inte uteslutas att även andra faktorer har en stark påverkan på beståndet Som exempel kan nämnas att sjöns siktdjup och näringsförhållanden inte är optimala för siklöjan vilket kan påverka cyklernas styrka. Det kan inte heller bortses från den predation som utövas av sjöns rovfiskar. Sannolikt är beståndets svaga status en fråga om en komplex samverkan av flera faktorer, Fisket efter siklöja tycks idag vara obefintligt, men för att skydda den rest som finns kvar bör fiskevårdsområdesföreningen besluta om ett tillfälligt fiskestopp efter siklöja. Beståndets svaga status medför även att siklöjebeståndet bör följas noggrant. 166 Tillfälligt förbud mot riktat fiske Riktat fiske efter siklöja bör förbjudas tillfälligt eftersom arten har stor betydelse för sjöns ekosystem. I synnerhet bör skyddet omfatta siklöjan lekperiod och eventuellt bör ett fullständigt skydd mot mängdfångande redskap införas på siklöjans lekområden under november och december. Kartläggning av lekplatser För att möjliggöra ett effektivt skydd av siklöja måste en kartläggning av dess lekplatser genomföras genom riktade lekprovfisken. 17.4.3 Öring Åsundenöringen hade ursprungligen, med största sannolikhet, sina viktigaste lekplatser på de strömsträckor som tidigare fanns i Ätran uppströms sjön. Potentiella lekområden finns kvar i synnerhet mellan Flata damm och Blidsberg, men bedömningen är att öringen i dagsläget inte kan nå dessa. Av allt att döma har Pineboån de utan jämförelse viktigaste lek- och uppväxtområdena av sjöns tillflöden idag. Situationen har troligen varit densamma under lång tid, åtminstone sedan kraftverksutbyggnaden i Ätran startade. Känt är att ett riktat fiske bedrevs utanför Pineboåns mynning, åtminstone fram till 1940-talet, vilket väl illustrerar den betydelse ån hade då och sannolikt har även idag för Åsundenöringen. De uppgifter som finns från tiden tyder på att fångst av öring i resterande delar av sjön var sporadiska. Det kan inte dock inte uteslutas att både Brunnsbäcken och Alhammarån har eller har haft betydelse för öringbeståndet i Åsunden. Omfattande åtgärder för att gynna beståndet har utförts inom ramen för olika projekt genom åren, främst åtgärder vid vandringshinder, men även biotopvårdsåtgärder och utsättningar. Studier av funktionen hos de fiskvägar som tidigare anlagts tyder emellertid på att funktionen är bristfällig hos flera av objekten, vilket bör föranleda föreningen att genomföra nya insatser. Samtidigt bedöms möjligheterna att gynna beståndet vara goda genom att genomföra nya insatser på olika lokaler i sjöns tillflöden. En insats som är av mer brådskande karaktär gäller de förelägganden om ansökan om lagligförklaring som ställts till de kraftverksägare som finns i Ätran uppströms Övre Åsunden. Här är det av största vikt att fiskevårdsområdesföreningen, gärna i samarbete med övre fiskevårdsområdesföreningar, agerar skyndsamt för att föra fram sina åsikter och påverka utvecklingen. Frånsett de prioriterade insatserna vad gäller vandringshindren i Ätran, framförallt Vist, bör Övre Åsundens fiskevårdsområde fortsätta att arbeta aktivt med att åstadkomma goda vandringsmöjligheter för öring i övriga tillflöden, helst genom utrivning av hinder, i andra hand genom att anlägga naturliknande fiskvägar. I första hand bör fokus ligga på vägtrumman under väg 157 i Pineboån, men insatser är viktiga även i övriga vattendrag. Vad gäller åtgärder i Pineboån bör dessa föregås av kräftprovfisken, eftersom uppgifter från en markägare gör gällande att det kan finnas flodkräfta i övre delen av ån. Finns ett bestånd av flodkräfta måste detta vägas in i bedömningen av vilka vandringshinder som kan åtgärdas eller om barriärer för signalkräfta kan anläggas. Försök med barriärer för signalkräfta har gjorts i Buåa, Eda kommun, av Norsk Institutt for naturforskning, se rapport ”Vandringssperre for signalkreps i Buåa, Eda kommun, Sverige”. Skapande av fria vandringsvägar Skapande av fria vandringsvägar för fisk är den enskilt mest betydelsefulla åtgärden i vattendrag. Med hänsyn till att Pineboån idag bedöms vara det mest betydelsefulla vattendraget för Åsundenöringen bör föreningen lägga stor kraft på att iordningställa de vandringshinder som finns i vattensystemet. Av störst betydelse är trumman under väg 157 som idag bedöms som ett mycket svårpasserbart hinder. Ytterligare ett hinder finns vid Pinebo, men detta är av mindre betydelse, men bör åtgärdas. Upptäcks ytterligare hinder vid en kartering bör dessa åtgärdas. Som nämnts ovan måste emellertid kräftprovfisken genomföras innan vandringshindren åtgärdas, för att undersöka Gösta Lindhagens uppgifter om förekomst av flodkräfta i övre Pineboån. 167 Brunnsbäcken och Alhammarån är troligen av mindre betydelse än Pineboån, men det kan inte uteslutas att betydande reproduktion kan uppnås. I Brunnsbäcken noterades ett flertal hinder som lämpligen åtgärdas. Även det nedre hindret, där det idag finns en denilränna bör åtgärdas. I samtliga fall bör ett borttagande av hindren eftersträvas. I Alhammarån finns ett hinder vid Yttre Alhammar med en icke fungerande denilränna. Föreningen bör göra ansträngningar för att riva ut dämmet och på det sättet återskapa de strömsträckor som idag är indämda. Upptäcks ytterligare hinder vid en kartering av nämnda vattendrag bör dessa åtgärdas. Utreda möjligheterna att förbättra vandringsmöjligheterna vid befintliga fiskvägar uppströms Åsunden De fiskvägar som anlagts vid dammarna vid Vistafors kvarn, Skogsfors kvarn, Plate såg och Flata damm, bedöms i vissa fall vara svårpasserbara, i synnerhet fiskvägen vid Vistafors. Funktionen hos övriga fiskvägar är okänd och bör undersökas mer noggrant. Är effektiviteten nedsatt, vilket troligen gäller åtminstone vissa fiskvägar, innebär detta att möjligheterna för öring att nå lekområdena mellan Flata och Blidsberg är små. Det finns inga fastställda vattenmängder som ska tappas i fiskvägarna enligt de avtal som skrivits mellan Ulricehamns kommun och regleringsinnehavarna. Avtalen säger att erforderlig mängd vatten ska släppas så att öringen ska kunna ta sig förbi. Dessutom är vattenpåsläppet begränsat till öringens uppvandringsperiod och ingen hänsyn har tagits till att underlätta nedströmsvandring. Det bör även noteras att av allt att döma är avtalet med Vistafors kvarn inte längre giltigt. Plate såg har en miljödom som kräver en minimitappning på 0,5 3 m /s. Föreningen bör anstränga sig för att så mycket som möjligt av denna tappning koncenteras till det befintliga omlöpet. Vatten bör släppas under hela året. Av stort intresse för föreningen är att Länsstyrelsen i Västra Götalands län gett förelägganden till ägarna till Vistafors kvarn, Skogsfors kvarn och Flata damm att senast vid utgången av 2015 ha ansökt om lagligförklaring av anläggningarna. Föreningen bör trycka på för att vid domstolsförhandlingarna åstadkomma bättre lösningar. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör i första hand eftersträva en annan lösning på fiskvandringsproblematiken vid Vistafors kvarn, som idag inte fungerar. En diskussion med ägaren till kraftverket bör tas upp omgående med tanke på det föreläggande som gått ut från Länsstyrelsen i Västra Götaland. Även vid Skogsfors och Flata bör en diskussion tas med ägarna omgående med tanke på att även dessa fått förelägganden från Länsstyrelsen. Viktigt i sammanhanget är att i möjligaste mån öka vattenflödet i fiskvägarna, att tillse att vatten går genom fiskvägarna hela året samt att försöka få till stånd nedströmsvandringsvägar. Med hänsyn till formuleringen i miljödomen för Plate såg bör kontakt tas med länsstyrelsen för att undersöka i vilken mån de kan utöva påtryckningar eller styra vattenmängden. Mikael Ljung på Länsstyrelsen är sannolikt en lämplig ingångsväg för samtalen. Vid förnyade utredningar rörande vandringsmöjligheterna i Ätran bör stor vikt läggas vid att fiskvägarna i möjligaste mån ska fungera som faunapassager för alla fiskarter, och om möjligt även för bottenfauna. Utökade skyddszoner i mynningsområden Idag finns en skyddszon mellan uddarna ca 200 meter från Ätrans utlopp i Åsunden. Skyddszonen bör utökas och omfatta de djupbranter som finns utanför mynningen. Det är inte osannolikt att öring uppehåller sig på branterna innan de vandrar upp för lek på hösten. I övriga bäckar och åar gäller fiskeförbud inom ett avstånd av 100 meter från mynningen ute i Åsunden. Kring åtminstone de vattendrag som har potentiell betydelse som reproduktionsområde för öringen, d.v.s. Pineboån, Brunnsbäcken och Alhammarån, bör skyddsområdet utökas och omfatta en triangel om minst 200 meter. I samtliga fall bör fiskeförbud råda hela året inom skyddsområdena. 168 Utsättning av öring i Alhammarån De gamla elfiskena indikerade att det inte finns någon öring i Alhammarån och för att etablera ett öringbestånd i ån kan det vara nödvändigt att plantera ut öring. Främmande stammar får inte föras in utan öringungar fångas lämpligen med elfiske i Pineboån, alternativt Brunnsbäcken. Möjligen kan utsättningsmaterial tas från Ekeberga kvarn. Utsättningar bör göras under minst tre års tid. Det kan även vara aktuellt med öringutsättningar uppströms Lillesjön om biotoperna där är lämpliga. Observera att inga öringar äldre än ett år ska sättas ut. En viss blandning av åldrar kan vara lämplig, men utsättningen bör domineras av yngre individer (0+) alternativt ögonpunktad rom. Utsättningar bör vänta tills vandringshindret vid Yttre Alhammar åtgärdats. Åtgärder i vattendragen Visar biotopkarteringar att vattendragen har varit utsatta för mänsklig påverkan som t.ex. rensning, rätning eller omgrävning bör återställningsarbeten eftersträvas. Likaså bör kantzoner, som är av mycket stor betydelse för all vattenlevande fauna, iordningsställas på sträckor som saknar tillfredsställande skydd. Åtgärda utsläpp till Pineboån Dagvatten och renat vatten från Marbäcks reningsverk släpps ut i Pineboån och Källebackabäcken. Reningsgraden är tämligen hög på spillvattnet, men bräddningar förekommer. Vad gäller dagvattnet rör det sig om tillfälliga utsläpp, men kan leda till att mycket partiklar, oljor, tungmetaller m.m. kommer ut i bäcken. Med hänsyn till Pineboåns betydelse för öringen bör alla utsläpp till denna å minimeras. Föreningen bör arbeta för att utsläppen upphör helt genom omledning av rörnätet till Åsunden. Ett minimum för dagvattnet är att det leds via en sedimentationsdamm. Samma mål bör gälla även övriga tillflöden. 17.4.4 Gädda Gädda är en populär sportfisk som dessutom är den enda rovfisk som effektivt beskattar arter som braxen. Arten är därför betydelsefull för sjöns ekosystem som helhet. Arbeta för att införa catch & release (C&R) i Gäddcupen Gäddan beskattas i onödigt stor utsträckning vid Gäddcupen. För att skydda gäddan bör C & R införas. 17.5 Biologiska och kemiska undersökningar Regelbundna undersökningar av fiskbeståndet är en mycket viktig del i skötseln av ett fiskevatten. De ger besked om förändringar till följd av t.ex. för högt fisktryck eller negativ miljöpåverkan, men även viktiga upplysningar om reproduktion och tillväxt. Riktade provfisken kan genomföras för att t.ex. lokalisera lekplatser, för att undersöka tillgången på lekfisk eller strandnära fisken för att titta på rekrytering av särskilda arter. I samband med att fiskevårdsinsatser bör både en referensundersökning före åtgärd och uppföljningar under några år göras. Regelbundna standardiserade nätprovfisken Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör följa upp det standardiserade nätprovfisket sommaren 2013. Provfisket 2013 gav en ögonblicksbild av beståndet, vilket inte har samma värde som om tidsserier finns tillgängliga som visar fiskfaunans utveckling över tid. Provfiskeundersökningar bör göras åtminstone vart 5-6 år. 169 Årliga pelagiska provfisken Provfisket sommaren 2013 visade att beståndet av siklöja är svagt. Arten har emellertid en cyklisk variation och det är möjligt att provfisket genomfördes i ett lägre då beståndet naturligt är svagt. Siklöjan är en av de viktigaste bytesfiskarna i Åsunden för gös och öring och bör därför följas noggrant. Lämpligen utförs därför pelagiska provfisken årligen med standardiserade pelagiska skötar. Ålders- och tillväxtanalyser Riktade provfisken bör utföras för att få en bild av gösbeståndet i Åsunden. Fisket sker med ”normala” nät efter olika storlekar och åldersklasser. En åldersbestämning ger en bättre kunskap om fiskens tillväxt, men i viss grad även rekrytering och mortalitet. Ålders- och tillväxtanalyser kan för gös även bidra till viktig kunskap om lämpliga minimimått och maskstorlekar vid fiske. Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm utför analyser av ålder och tillväxt. Helst bör minst 70 individer av varje art undersökas. Vid åldersundersökningen används fiskens hörselstenar, otoliter, och vid kompletterande tillväxtanalyser används hårda delar hos fisken. Hos gös tas lämpligen även prover av gällocket. Undersökning av gösens födoval och konditionsfaktor Påverkan från gösen kan vara en orsak till att siklöjan minskar i antal. Undersökningar av gösens födoval bör därför genomföras i anslutning till de riktade provfisken som genomförs. Undersökningarna bör omfatta alla tillgängliga åldersklasser av gös som fångas, i synnerhet små gösar. Genomförande av elfisken En mängd elprovfisken har utförts i tillflöden till Åsunden och i Ätran. Endast en lokal följs regelbundet av Länsstyrelsen i Västra Götaland, lokalen ”Kyrkan” uppströms väg 157 i Pineboån som elfiskats sedan 2010. Föreningen bör följa upp de elprovfisken som gjorts i Ätran, Alhammarån och Brunnsbäcken. Regelbundna elfisken bör därefter göras på respektive lokal, med inte mer än 3-4 års mellanrum. Utöver dessa bör elfiskeundersökningar göras i Alhammarån uppströms Lillesjön, i Pineboån nedan sammanflödet med Källebackabäcken samt i Källebackabäcken. Lämpligen provfiskas även Ekeredsbäcken, Kråkebobäcken och Bäckagårdsbäcken som enligt vissa fiskerättsägare ska hysa bestånd av öring. Vattendragskarteringar För att på ett effektivt sätt planera åtgärder bör ett flertal vattendrag karteras noggrant avseende vattenbiotoper och vandringshinder. Brunnsbäcken och Säckebäcken har karterats i samband med förarbetena inför bygget av riksväg 40, men uppgifterna är osäkra kring andra intressanta vattendrag, såsom Pineboån, Källebackabäcken och Alhammarån. Dessutom bör en kartläggning ske av potentiella reproduktionsområden i Ätrans huvudfåra upp till Blidsberg. Kartering genomfördes även i vissa tillflöden till Ätran i början av 2000-talet, men om behov anses finnas bör ytterligare karteringar genomföras i potentiellt öringförande vattendrag. Visar elfisken att öring finns i Ekeredsbäcken, Kråkebobäcken och Bäckagårdsbäcken bör även dessa vattendrag karteras. Visuella studier av leköring i Pineboån Graden av uppvandring av leköring är dåligt känd i Pineboån. Vissa studier bör göras för att få ett bättre grepp om lekens omfattning. En enkel visuell studie under lekperioden kan ge visst underlag. Möjligen kan denna i framtiden kompletteras med en lekgropsundersökning. 170 Undersökning av om öring från Åsunden vandrar upp i Brunnsbäcken Det är dagsläget osäkert om öring från Åsunden vandrar upp i Brunnsbäcken. Föreningen bör genom intervjuer och visuella studier försöka avgöra om öringen vandrar upp i Brunnsbäcken. Riktade provfisken efter vårlekande siklöja Vårlekande siklöja fanns tidigare i Åsunden, men har befarats vara utdöd. Enligt Arne Johlander (muntligen) förekom uppgifter om vårlekande siklöja under 1980-talet och det kan inte uteslutas att den finns kvar. Möjligheten att den finns kvar i Åsunden bör därför undersökas. Före provfiske tas lämpligen kontakt med Olof Filipsson på Sötvattenslaboratoriet som har erfarenhet av provfiske efter vårlekande siklöja i Fegen. Djurplanktonprovtagning Djurplanktonsamhällets sammansättning är av stor betydelse för gösens överlevnad och tillväxt det första året. Efter kläckning är gösen beroende av mindre djurplankton såsom nauplier (tidigt larvstadium hos plankton) och ökande efter hand under sommaren. Leptodora och Mysis är troligen av stor betydelse under sommaren innan gösungen övergår helt till fiskdiet. Djurplanktonundersökningar bör därför göras dels vid två tillfällen, dels på våren i samband med gösleken, dels på sommaren. Provfiske efter flodkräfta Gösta Lindhagens uppgifter om att flodkräfta kan finnas kvar i övre delen av Pineboån måste undersökas före eventuella åtgärder vid vandringshindren i Pineboån. Ny kvicksilvermätning Den mätning som utfördes 1986 kan inte längre anses relevant. Föreningen bör utöva påtryckningar på Ulricehamns kommun att utföra en förnyad provtagning. 17.6 Fångststatistik och enkät/intervjuundersökningar Information om fångsterna i Åsunden är av största vikt, dels för att kunna göra en säkrare beräkning av uttaget av fisk, dels för att kunna utvärdera de insatser föreningen genomför. Enkätundersökningar och intervjuundersökningar är möjliga metoder, som ska rikta sig till både fiskerättsägare och kortköpare. Svarsfrekvensen på enkäter är tyvärr ofta låg och ger därför osäkra resultat. Intervjuundersökningar ger ett säkrare resultat, men är tidsödande. Resultatets betydelse från dessa typer av undersökningar kan inte nog betonas eftersom de utgör grunden vid beräkning av lämpligt uttag av olika fiskarter varför ytterligare undersökningar bör genomföras. För att få en bild av fångstuttaget bör troligen olika metoder användas för olika målgrupper. T.ex. kan möjligheten att lämna fångstuppgifter via internet undersökas, t.ex. via aktörer som iFiske. Vissa målgrupper hanteras troligen fortfarande bäst med de traditionella enkäterna och intervjuerna. Möjligen kan undersökningen riktas till vissa målgrupper som sannolikt har en större svarsfrekvens, t.ex. fiskerättsägare, sportfiskeklubbar m.fl. För att följa uttaget av fisk hos personer som lägger ned mycket tid på sitt fiske bör fiskejournaler kunna införas. Lämpliga målgrupper kan vara engagerade medlemmar i fiskeklubbar. Eventuellt kan alla köpare av fiskekort vara potentiella uppgiftslämnare, t.ex. genom att locka med rabatt på fiskekort om fångstrapporter lämnas in. 171 Fångststatistik Föreningen bör utarbeta en modell för att öka underlaget att göra en bedömning av fångstuttaget i sjön. Förutom avlivad fisk bör även återutsatt fisk ingå som en faktor. 17.7 Övriga åtgärder Anläggande av risvasar Anläggande av vasar är en enkel och billig åtgärd som kan ge positiva effekter på både fiskarnas reproduktion, men även ge goda fiskeplatser. Inte sällan får risvasar även en positiv effekt på kräftbestånden genom att skapa skydd och öka tillgången på föda. Information om hur en risvase byggs kan hittas på www.rekofiske.se. En äldre beskrivning av hur risvasar för gös anläggs (Schager, 1934), poängterar att risvasar måste placeras på befintliga lekområden. Enligt Schager ska vasen förläggas på följande sätt: ”Större enbuskar med tämligen styva grenar, icke tätare än att fisken kan komma in i dem, förses i grovändan med en sten, tillräckligt tung för att sänka dem och hålla kvar på platsen även mot stark ströminverkan, och i toppen med en större korkskiva, som håller busken upprätt. De sänkas på gösens lekplatser, som utgöras av ler-sten- eller grusgrund på ett djup av en, ända till sex meter”. Utökat skydd kring risvasar För att skydda fiskens lek kring vasar, avsedda att öka olika arters reproduktion, bör fiskeförbud råda under lektiden, såväl med spö som med mängdfångande redskap. Samma grad av skydd behöver inte läggas på vasar som anlagts i syfte att förbättra fisket. Inga utsättningar av främmande arter Utsättningar av för sjön ej ursprungliga fiskarter bör undvikas. Genomförande av vattendragsvandringar Vattendragsvandringar föreslås som ett komplement till informationsspridning till markägare angående bedrivandet av ett vattenvårdande skogs- och jordbruk. Vandringarna kan givetvis i sig vara lösningen på en lämplig metod att höja såväl kunskapsnivån som motiveringen hos berörda personer. Trycka på kommunen för att åtgärda enskilda avlopp Kring Åsunden finns en stor mängd både fastboende och fritidshus med enskilda avlopp. Inga aktuella uppgifter finns om statusen varför Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör stöta på Ulricehamns kommun att undersöka dessa och vid behov tillse att de åtgärdas. 172 Referenser Arlinghaus R, Matsumura S, Dieckman U. 2010. The conservation and fishery benefits of protecting large pike (Esox Lucius L.) by harvest regulations in recreational fishing. Biological Conservation 143 1444-1459 Johnsen Stein, Jansson Tomas, Høje Jon, Taugbøl Trond. 2005. Vandringssperre for signalkreps i Buåa, Eda kommun, Sverige. Norsk Institutt for naturforskning. NINA Rapport 356. Kotakorpi M, Tiainen J, Olin M, Lehtonen H, Nyberg K, Ruuhijärvi J, Kuparinen A. 2013. Intensive fishing can mediate stronger size-dependent maternal effect in pike (Esox lucius). Hydrobiologia. November 2013. Volume 718, pp 109-118. Ljunggren Lars. 2012. Förvaltningsplan för gös och gädda i Storsjön. Sportfiskarna. Rekofiske. www.rekofiske.se Schager Carl H. 1934. Risvasar. Artikel I Ny Svensk Fiskeritidskrift. Nr 9, 1934. Schramm Harold, Vondracek Bruce, French William, Gerard Patrick. 2012. Factors Associated with Mortality of Walleyes and Saugers Caught in Live-Release Tournaments. North American Journal of Fisheries Management, 30:1, 238-253. 173 Bilaga 1. Ordförklaringar Alger Växter av olika storlek som lever fritt flytande eller fastsittande i vatten, eller som fastsittande även på fuktiga ytor på land. Alger kan i storlek vara allt från mycket små mikroskopiska organismer till mer än 50 meter långa. Alger innehåller klorofyll och kan därför utföra fotosyntes. Alger kan vara bruna, gröna eller röda. Anadrom art Fiskarter som vandrar från lekområden i sötvatten till tillväxtområden i havet, till exempel lax och havsöring. Avrinningsområde Det område (även dräneringsområde eller nederbördsområde) som uppströms en viss punkt i ett vattendrag bidrar till vattenföringen i denna punkt. Avgränsningen mot angränsande vattensystem kallas vattendelare. Avrinningstal Avrinningen (även specifik avrinning) är den del av nederbörden över ett avrinningsområde som blir kvar och bidrar till vattenflödet från området efter det att förluster i avdunstningen är fråndragna. Avrinning anger vattenflöde per ytenhet avrinningsområde och uttrycks som l/s/km². Biflöde Vattendrag som rinner ut i ett större vattendrag (huvudvattendrag). Ett biflöde kan vara en älv som rinner ut i en annan, större älv eller bara en liten bäck som rinner ut i en något större bäck. Biota Den levande faunan och floran inom ett område. Biotop/biotoptyp Utgör en typ av omgivning med naturliga gränser till vilken vissa växt- eller djursamhällen är knutna. I ett industriellt utvecklat samhälle är alla biotoper i någon mån påverkade av mänsklig verksamhet, och väldigt många biotoper är ett direkt resultat av sådana verksamheter. Exempel på biotoper är insjö, äng, lövskog och hällmark. Djurplankton Kallas även zooplankton. Mikroskopiska djur som flyter fritt i havens och sjöarnas övre vattenlager. Djurplankton är länken mellan växtplankton och fisk och har därför ofta en nyckelroll i akvatiska näringskedjor. Ekosystem Består av allt levande och den livsmiljö som finns i ett naturområde. Ekosystem kan vara stora och små, exempelvis en sjö, en trädgård eller hela planeten jorden. Ekotyp En ärftligt specialiserad variant (inom en art), anpassad till en viss miljö men inte avskild från andra ekotyper genom någon sterilitetsbarriär. Flikighetstal 174 Sjöns flikighetstal fås genom att dividera sjöns strandlängd med längden på omkretsen av en cirkel med samma yta som sjön. Ju högre flikighetstal desto mera vikar m.m. finns i sjön. Exempelvis innebär flikighetstalet tre att en sjö har tre gånger så lång strandlängd som en cirkel med sjöns yta skulle haft. Fotosyntes Den process hos gröna växter vid vilken kolhydrater bildas av koldioxid och vatten med solljuset som energikälla. Under processen frigörs syre. Fotosyntesen möjliggörs av bladens gröna färgämne, klorofyll. Fragmentering En uppsplittring av en naturtyps eller en arts habitat i mindre delar. Habitat En miljö där en viss växt- eller djurart kan leva. Huvudavrinningsområde Området har ett huvudvattendrag och ett antal biflöden, är minst 200 kvadratkilometer stort och har sin utloppspunkt vid havet. Hydrologi Läran om vatten i vid bemärkelse. Något snävare definierat är hydrologi läran om de av naturen styrda vattenrörelserna och vattenförekomsterna på kontinenterna (nederbörd över land, avdunstning från sjöar och land, vattenrörelser i floder och på markytan, vatteninträngning i marken samt grundvattenförekomst och grundvattenrörelser). Enande Hydrologisk regim Begreppet avspeglar hur mycket vatten det är, hur mycket det ändrar sig, samt hur det rör sig. Hydromorfologi Det som utmärker vattenflöde, vattendragets sträckning, strömningsmönster, tidvattenförhållanden (för övergångsvatten) och struktur på och typ av strand. Höjd över havet Siffran hämtas vanligtvis från topografiska kartan. Höjden varierar något med vattenståndet över året. Katadrom art Fiskarter som vandrar från lekområden i havet till tillväxtområden i sötvatten, till exempel ål. Klorofyll (a) Det ämne som ger växter deras gröna färg. Ämnet spelar en avgörande roll i växternas fotosyntes och delas in i olika typer beroende på vilka våglängder av solljus de absorberar, t.ex. klorofyll a som absorberar så kallat blått ljus. Klorofyll a mäts spektrofotometriskt, anges i enheten μg/l (mikrogram per liter) och utgör ett bra mått på mängden växtplankton i vattnet. Olika arter och livsstadier innehar olika mängder klorofyll a men generellt kan sägas att klorofyllhalten är högre i näringsrika, produktiva vatten.de. Klorofyll är det Litoral Sjöns grundområde. Maxdjup Utgör det största djupet i meter, erhållet från djupkarta (uppmätt genom lodning). 175 Medeldjup Utgör summan av alla uppmätta lodpunkter dividerat med antalet lodpunkter. Mikrob Organismer, såsom alger, bakterier, mögel, jästsvampar och virus. Dessa finns överallt och går även under samlingsnamnet mikroorganismer. Miljökvalitetsnorm Inom vattenförvaltningen används miljökvalitetsnormer för att ange krav på vattnets kvalitet i flera olika avseenden. Huvudregeln är att alla vattenförekomster ska uppnå normen god status till år 2015 och att statusen inte får försämras. Palearktis En av de åtta djurgeografiska regioner som jorden delas upp i. Den omfattar Europa, Asien norr om Himalaya norra Afrika, och de norra och centrala delarna av Arabiska halvön. Paleolimnologi Studie av sjöars historia genom analys av sediment och fossiler. Primärproduktion (i vattenmiljö) När alger och andra vattenlevande växter fotosyntetiserar och delar sig. Primärproduktion är den första byggstenen i den akvatiska näringsväven. Profundal Sjöns djupvattenzon Rödlistad art Arter som i olika grader är hotade. ArtDatabanken har Naturvårdsverkets uppdrag att ta fram Sveriges förteckning över dessa arter, d. v. s. den svenska rödlistan. Listan innehåller hotkategorierna: NT (Nearly threatened) = Nära hotad/Missgynnad, VU (Vulnerable) = Sårbar, EN (Endangered) = Starkt hotad, CR (Critically endangered) = Akut hotad och RE (Regionally extinct) = Nationellt utdöd. Sedimentationsbotten Områden i sjön där finpartikulärt material kan sedimentera. Våg- och strömpåverkade områden benämns erosionsbotten och utgörs av grövre material. Sjökoordinater En sjös koordinater hämtas från databasen ”Svenskt Sjöregister”, vilken har skapats för att man genom ett enhetligt system ska kunna lokalisera en sjö. Identifieringskoden i registret anger sjöarnas läge i sydlig-nordlig och västlig-östlig riktning, definierad genom x- och y-koordinaten för sjöns utlopp i Rikets koordinatnät (återfinns på den topografiska kartan). Sjövolym Ett grovt mått erhålls genom att multiplicera medeldjupet (meter) med arealen (kvadratmeter). Smolt Till havet utvandrande laxfiskungar. 176 Sommarstagnation Ytvattnet värms sommartid upp och ett temperatursprångskikt utvecklas eftersom densiteten på vattnet varierar. Vattenutbytet mellan ytvatten och bottenvatten är obefintligt och vattnet under språngskiktet stagnerar. Språngskikt Gränsskikt mellan två vattenmassor med olika salthalt eller olika temperatur. Delas in i salthaltssprångskikt (haloklin) och temperatursprångsskikt (termoklin). Det senare är säsongsbundet och på grund av skillnaderna i täthet (eller vikt) kan det inte ske omblandning i någon större utsträckning mellan vattenmassor. Stirr Det uppväxtstadium hos havsvandrande laxfisk som föregår smoltstadiet. Strandlängd Den totala längden av sjöns stränder inklusive öar (uppmätt på karta). Teoretisk omsättningstid Omsättningstiden beräknas som sjövolym per årlig avrinning och är ett mått på hur lång tid det teoretiskt tar att byta ut allt vatten i sjön. Variationer i sjön kan förväntas genom att strömbilden varierar. Viktig parameter för en sjös känslighet för försurning och övergödning liksom kalkningsmöjligheter. Tillrinningsområde Ett avrinningsområde omfattar både markytan och ytan av områdets sjöar. Räknar man endast markytan, varifrån vatten avrinner till sjöar och vattendrag i området, så kallas det tillrinningsområde. Topografisk karta Den topografiska kartan är i skala 1:50 000, d.v.s. en centimeter motsvarar 500 meter. Vattensystem Samtliga vatten som bidrar till flödet i ett vattendrags utlopp. Ätrans vattensystem inbegriper alla sjöar och andra vatten som avvattnas av Ätran med biflöden. Växtplankton Kallas även fytoplankton, planktonalger eller mikroalger. Encelliga organismer i form av små växter (alger) som flyter fritt i havens och sjöarnas övre vattenlager. Mikroalger, tillsammans med särskilda bakterier, utgör tillsammans med större alger eller blomväxter på de solbelysta delarna av bottnen basen för det mesta av livet i en vattenmiljö. De svarar för en betydande primärproduktion genom sin fotosyntes. Växtplankton äts av djurplankton som i sin tur äts av större djur., o Ytvatten En allmän definition är sjöar, vattendrag och hav. Motsatsen till ytvatten är då grundvatten. Ytvattenförekomst En vattenförekomst är homogen i samtliga indelningar som går att göra. En vattenförekomst tillhör sålunda en typ, har en vattenkvalitet och bedöms utsättas för en specificerad nivå av påverkan. Ett vattendrag eller en sjö kan alltså bestå av flera vattenförekomster. 177 Bilaga 2. Återutsättning av fisk 1. 2. 3. 4. 5. Tång/peang är bra att ha Använd håv, gärna knutlös och gummerad, vid landning av fisk. Använd absolut inte huggkrok. Som alternativ kan s.k. lip-grip användas. Den har principen av en hovtång och kan köpas i fiskebutiker. Nackdelen är att fisken hålls lodrätt vilket innebär att inälvor och eventuell rom sjunker nedåt. Undvik därför att hantera stor eller romstinn fisk med lip-grip. Ska en lip-grip användas bör den vara roterbar eftersom större fisk lätt vrider sig runt sin egen axel. Om du måste lyfta fisken, fatta tag i stjärtspolen och stöd med handen under magen, vid bröstfenorna. Kläm inte över fiskens buk. Gäller även vid fotografering av fisk. Vägning av fisk kan ske i särskilda vågsäckar som kan köpas i fiskebutiker, men en vanlig IKEA-kasse fungerar väl. Vägningen av större fisk, t.ex. gädda, ska helst ske vågrätt. 6. Vid avkrokning av fisk bör en avkrokningsmatta användas för att undvika skador på fisken. Som alternativ kan ett liggunderlag användas omvirad med en stor plastsäck. På fuktigt underlag, t.ex. mossa kan fisken läggas direkt på marken. Om möjligt bör fisken hanteras i skugga eftersom de är mycket ljuskänsliga. 7. Se till att händer och underlag är fuktiga vid hanteringen. Skadade fjäll gör fisken känslig för parasiter och infektioner. 8. Återutsättning av fisk bör ske skyndsamt. Fiskar är mycket känsliga för uttorkning. 9. Viktigt att tänka på är att drillning i varmt vatten ökar riskerna för fisken. Drilla därför inte fisken onödigt länge. 10. Är fisken trött kan ”konstgjord andning” användas. Fisken förs framåt i vattnet för att öka genomströmningen av syre förbi gälarna. Men dra inte fisken fram och tillbaka – då kan du istället skada dess gälar. Vänta tills fisken börjar sprattla innan du släpper den. 11. Vissa fiskarter, främst abborrfiskar som abborre och gös, är känsliga för tryckförändringar. Dödligheten hos dessa ökar betydligt om de fångas på djup överstigande tio meter. Undvik därför fiske på större djup. 12. Vintertid ska du se till att fisk som ska återutsättas sätts tillbaka innan den tunna vattenhinna som täcker fiskens ögon inte hinner frysa. Övrig fiskehänsyn 1. 2. Släng inte fiskelinor eller nät i naturen, det är livsfarligt för fåglar och andra djur. En del fiskeredskap tillverkas av bly, som lakas ut i naturen och är mycket giftigt för alla levande organismer. Fråga efter blyfria redskap när du köper beten och sänken. 3. Rostfria fiskekrokar som förlorats ställer till mycket skada för fisk och andra djur under lång tid. Välj istället krok som rostar, den bryts ned och försvinner mycket snabbare. 4. Välj om möjligt alkylatbensin vid fisket. 178 Bilaga 3. Artiklar 179 Publicerad i Borås tidning november 1964 180 Publicerad i Ulricehamns tidning 29 juni 1989 Publicerad i Ulricehamns tidning 19 september 1987 181 182 183 184 Publicerad i Ulricehamns tidning 25 juli 1989 185 186 187 Bilaga 4. Tidningen Sportfiske nr 7/8 1990 188 189 190
