Åm 2015 7058 - Åklagarmyndigheten

Rättsavdelningen
Byråchefen Hedvig Trost
Svarsskrivelse
Sida 1 (8)
Datum
Dnr
2015-12-01
ÅM 2015/7058
Ert datum
Er beteckning
2015-10-13
B 4768-15 R 1
Högsta domstolen
Box 2066
103 12 Stockholm
RE ./. riksåklagaren ang. olovlig
körning, grovt brott
(Hovrätten Över Skåne och Blekinges dom den 31 augusti 2015 i mål nr B
1158-15)
Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse.
Jag vill anföra följande.
Min inställning
Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att
meddela prövningstillstånd i målet.
Bakgrund
RE har i hovrätten dömts för olovlig körning, grovt brott, till fängelse i en
månad. Brottet är begånget den 29 januari 2015.
I domskälen anförde hovrätten följande.
Det är nu tredje gången RE återfallit i olovlig körning, grovt brott, efter att
tidigare ha lagförts för sådant brott. Han dömdes sålunda den 8 mars 2013,
begick ett nytt brott i februari 2014 som ledde till åtalsunderlåtelse i april
samma år och begick ytterligare ett brott i september som han dömdes för i
oktober 2014. Därför finns det, som tingsrätten angett, en stark presumtion för
att bestämma påföljden till fängelse. Det har, som tingsrätten också framhållit,
inte framkommit någon omständighet som förtar presumtionen för
fängelsestraff. Tingsrättens domslut ska därför stå fast.
Överklagandet
RE har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen, med
ändring av hovrättens dom, ska ådöma honom en icke frihetsberövande påföljd.
RE har till grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Det finns flera
omständigheter som talar emot ett fängelsestraff. Han är på god väg att klara
upp sin situation och är positiv både till samhällstjänst och skyddstillsyn.
Kriminalvården gjorde bedömningen att det finns ett övervakningsbehov med
anledning av hans kriminella historik. En fängelsevistelse kommer inte på
något sätt att vara positiv för REs framtida utveckling och således torde det
finnas anledning att döma honom till en icke frihetsberövande påföljd.
Postadress
Gatuadress
Telefon
E-post
Box 5553
114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C
010-5625000
registrator@aklagare.se
Telefax
Webbadress
010-5625299
www.aklagare.se
Svarsskrivelse
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Sida 2 (8)
Dnr
ÅM 2015/7058
RE har som skäl för prövningstillstånd anfört följande. Det är av vikt för
ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas eftersom en
fängelsevistelse inte är bra för någon och hovrätten borde ha tagit hänsyn till
REs hela livssituation när de fattade sitt beslut om påföljd, vilket han anser att
de inte gjort. Det finns synnerliga skäl för en prövning eftersom hovrätten
uppenbart har gjort ett grovt förbiseende.
Grunderna för min inställning
Den rättsliga regleringen
Enligt 3 § första stycket trafikbrottslagen (1951:649) döms den som
uppsåtligen för körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad att föra sådant
fordon för olovlig körning till böter. Har han tidigare innehaft körkort som
blivit återkallat eller har brottet skett vanemässigt eller är det eljest att anse
som grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader.
Frågan om olovlig körning är att bedöma som grov får avgöras mot bakgrund
av samtliga omständigheter. De exempel som anges i lagen innebär varken att
det är nödvändigt att bedöma brottet som grovt när dessa omständigheter
föreligger eller att det är uteslutet att göra det i andra fall. För att ett brott ska
bedömas som grovt bör det emellertid i princip krävas att omständigheterna i
det enskilda fallet framstår som försvårande i samma grad som gäller i de fall
som anges i lagens exemplifiering (se NJA 1999 s. 380, där fråga var om
olovlig körning som skett efter det att gärningsmannen fått körkortet
omhändertaget ska bedömas som grovt brott).
I detta mål är frågan om den olovliga körningen ska bedömas som grov pga. att
den utgör återfall i olovlig körning. Lagtexten nämner inte uttryckligen återfall
som en grund för att brottet ska bedömas som grovt. I det departementsförslag
som låg till grund för bestämmelsen om det grova brottet ingick endast de två
straffskärpningsgrunder som är särskilt angivna i bestämmelsen. Efter
hemställan av Lagrådet utvidgades den till att omfatta även de situationer då
brottet eljest är att anse som grovt (Hoflund, Trafikbrottslagen, 6 uppl., s. 62
och prop. 1958:69 s. 127). Tidigare lagföring som grund för att brottet är att
bedöma som grovt går tillbaka på uttalanden från andra lagutskottet i
lagstiftningsarbetet (Hoflund, a.a. s. 62 f.) Andra lagutskottet uttalade att man
förutsätter att olovlig körning i allmänhet ska komma att bedömas som grovt då
fråga är om återfall. (ALU utl. 1958:20 s. 79).
I Åklagarmyndighetens RättsPM 2005:1 Olovlig körning – Grovt brott?
Uppsåt? Påföljd? (uppdaterad i september 2011) lämnas som förslag till
åklagarpraxis att olovlig körning bör kunna bedömas som grov vid återfall
inom två år från lagföringen. Med lagföring avses datum för dom,
åtalsunderlåtelse eller godkännande av strafföreläggande. I promemorian
anförs också att om en person inte lagförts för olovlig körning, varken av
Svarsskrivelse
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Sida 3 (8)
Dnr
ÅM 2015/7058
normalgraden eller grov, under de senaste två åren, men väl dessförinnan, är
avsikten enligt rekommendationerna att en ny misstanke ska rubriceras som
olovlig körning av normalgraden (förutsatt att inte spärrtid löper).
Straffskalan för olovlig körning, grovt brott, innehåller både böter och
fängelse. Martin Borgeke har i Att bestämma påföljd för brott uttalat följande
när det gäller straffskalor som anger böter eller fängelse på viss tid (Borgeke,
Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., s. 136).
En straffskala som anger straffet till böter eller fängelse på viss tid kan ha olika
maximistraff för fängelsestraffet. Oavsett hur högt maximistraffet är torde en
utgångspunkt vara, att det är böter som ska ådömas om inte brottet är särskilt
allvarligt eller andra omständigheter talar för fängelse. En sådan omständighet
kan vara att det rör sig om flera brott av det aktuella slaget eller om fall, där den
tilltalade tidigare upprepade gånger har dömts för brott av aktuell typ eller
närbesläktad brottslighet. Ett exempel på det sistnämnda är brottet olovlig
körning. För den som första gången lagförs för detta brott brukar påföljden
bestämmas till 30 dagsböter eller 1 500 kr i penningböter. Om den dömde på
nytt gör sig skyldig till olovlig körning blir brottet bedömt som grovt och brukar
föranleda 50 dagsböter. Nästa gång personen döms för detta brott blir påföljden
regelmässigt 70 dagsböter. Om den dömde fortsätter att göra sig skyldig till
olovlig körning bestäms straffet fjärde gången till 100 dagsböter. Därefter är
presumtionen stark för att påföljden ska bestämmas till fängelse.
Nu ska det naturligtvis tilläggas, att tillämpningen av en påföljdstrappa på detta
sätt förutsätter att de olika lagföringarna äger rum med relativt korta intervall.
Har så lång tid som fyra år förflutit från den senaste lagföringen brukar denna,
när det gäller brott av inte särskilt allvarlig beskaffenhet, inte tillmätas någon
betydelse alls. Och redan när det har gått ett par år finns det anledning att
överväga, om den tidigare brottsligheten ska få särskilt stor inverkan på
påföljdsbestämningen när det gäller brott som annars regelmässigt sonas med
böter.
När det gäller påföljdsval anges i Åklagarmyndighetens RättsPM 2005:1 att
fängelse bör kunna yrkas vid fjärde lagföringen för grovt brott. Dessförinnan
ligger således straffvärdet på bötesnivå.
Borgeke m.fl. anför i Studier rörande Påföljdspraxis att praxis torde vara sådan
att den som döms för olovlig körning, grovt brott, fjärde gången i regel bör
dömas till en strängare påföljd än böter (Borgeke m.fl., Studier rörande
påföljdspraxis m.m., 5 uppl., s. 794). Borgeke har också anfört att påföljden för
olovlig körning regelmässigt bestäms till fängelse när någon (med tidsmässigt
korta mellanrum) fjärde gången ska dömas för olovlig körning som är grov
(Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 178).
Enligt Borgeke m.fl. kan den slutsatsen dras av RättsPM 2005:1 att tidigare
lagföringar för olovlig körning vid återfall i samma brott ska beaktas endast
Svarsskrivelse
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Sida 4 (8)
Dnr
ÅM 2015/7058
under en tvåårsperiod samt att detta framstår som rimligt i och med att det är
fråga om ett bötesstraff i första hand (Borgeke m.fl., Studier rörande
påföljdspraxis m.m., s. 794).
Borgeke m.fl. har vidare anfört följande (Borgeke m.fl. ibid.).
Av statistiken framgår att den helt dominerande påföljden för olovlig körning är
böter. Det framgår emellertid även att i de fall böter är en inte tillräckligt
ingripande påföljd presumtionen för fängelse är mycket stark. I fråga om
straffmätningen av fängelsestraff kan sägas att olovlig körning är ett av de brott
där fängelse på kortare tid än en månad förekommer tämligen frekvent. Mycket
ofta avdöms i en och samma dom ett flertal fall av olovlig körning.
Straffmätningsstatistiken visar att det förhållandet att den tilltalade har gjort sig
skyldig till flera olovliga körningar endast måttligt påverkar strafflängden.
Olovlig körning, grovt brott, har ett mycket högt s.k. artvärde1, vilket innebär
att påföljden ska bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl av betydande
styrka talar för att ett alternativ till fängelse ska väljas (se Borgeke, Brottets art
– några tankar kring en ogripbar företeelse, SvJT 1999 s. 231). Olovlig
körning, grovt brott, brukar räknas till den typ av brott som innebär ett
åsidosättande av respekten för rättsväsendet och som därför bör åsättas ett
mycket högt artvärde. Domstolarna brukar inte sällan i domskälen konstatera
att den tilltalade har gjort sig skyldig till ”uppenbart lagtrots” (se Borgeke, Att
bestämma påföljd för brott, s. 263).
Min bedömning
Frågan om en olovlig körning är grov ska avgöras mot bakgrund av samtliga
omständigheter. Som framgått av redovisningen ovan rubriceras i praxis ofta
en olovlig körning som grovt brott om det är fråga om återfall i olovlig körning
inom en tvåårsperiod från den senaste lagföringen. Att återfall bör föranleda att
brottet bedöms som grovt vinner stöd i förarbetena till lagen. Även om fråga är
om återfall måste dock självfallet andra omständigheter i det enskilda fallet,
t.ex. speciella omständigheter kring körningen, kunna leda till att den olovliga
körningen inte bedöms som grov.
Straffskalan för olovlig körning, grovt brott, är böter eller fängelse i högst sex
månader. Vid de tre första lagföringarna för olovlig körning, grovt brott,
bestäms påföljden regelmässigt till dagsböter. Efter tre lagföringar för olovlig
körning, grovt brott, bör återfallet enligt fast praxis föranleda en strängare
påföljd än böter, om återfallet äger rum inom två år från den senaste
lagföringen. Det står också klart att utgångspunkten, med hänsyn till brottets
höga artvärde, är en fängelsepåföljd, men att en icke frihetsberövande påföljd
är möjlig om särskilda skäl av betydande styrka talar därför.
1
Den styrka med vilken brottslighetens art i ett visst särskilt fall talar för fängelse (Borgeke,
Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., s. 259).
Svarsskrivelse
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Sida 5 (8)
Dnr
ÅM 2015/7058
Åtalen för olovlig körning i detta mål avser en gärning begången den 29
januari 2015. Av belastningsregisterutdrag framgår att RE tidigare lagförts för
olovlig körning, grovt brott, vid tre tillfällen: genom dom den 21 oktober 2014
(gärningen begicks den 1 september 2014), genom att åtalsunderlåtelse
meddelats den 7 april 2014 (gärningen begicks den 17 februari 2014) samt
genom dom den 8 mars 2013 (gärningen begicks den 7 januari 2013).
Från den senaste lagföringen för olovlig körning, grovt brott, till här aktuell
gärning har det gått cirka tre månader. RE har återfallit i brott inom två år från
den senaste lagföringen för olovlig körning. Enligt praxis, som vinner stöd i
lagens förarbeten samt i doktrin, ska en olovlig körning som sker inom två år
från den senaste lagföringen normalt bedömas som grovt brott (se bl.a. ALU
utl. 1958:20 s. 79, Hoflund, a.a. s. 62 f., och Åklagarmyndighetens RättsPM
2005:1 s. 3). Några andra speciella omständigheter som skulle föranleda en
annan bedömning har inte framkommit i målet. Hovrättens dom bör således
fastställas i denna del.
RE har således under en knapp tvåårsperiod lagförts för olovlig körning, grovt
brott, vid tre tillfällen. RE har genom återfallen i olovlig körning, grovt brott,
uppvisat en sådan brist på respekt för strafflag att den olovliga körningen bör
bedömas som grov och, i enlighet med fast praxis, rendera en strängare påföljd
än böter.
Utgångspunkten vid påföljdsvalet är, som anförs ovan, en fängelsepåföljd med
hänsyn till brottets starka artvärde. RE har yrkat att han ska dömas till en icke
frihetsberövande påföljd. RE dömdes till skyddstillsyn den 26 april 2012 och
den 5 oktober 2012. Genom den senast domen förlängdes övervakningen till
den 26 april 2014. Av yttrande från Kriminalvården framgår att RE har ett
behov av övervakning pga. lång historik av kriminalitet samt en
missbruksproblematik. Enligt yttrandet vidhåller RE att han inte har någon
missbruksproblematik som han vill arbeta med, varför förutsättningar för
skyddstillsyn saknas. Enligt Kriminalvården är RE olämplig för samhällstjänst
pga. hans missbruksbild.
Jag har på det material jag har tagit del av inte anledning att ha någon annan
uppfattning än hovrätten när det gäller påföljdsvalet.
Hovrättens dom bör således fastställas.
Svarsskrivelse
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Sida 6 (8)
Dnr
ÅM 2015/7058
Prövningstillstånd
Prejudikatdispens
Enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd
meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt
denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell
betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande
frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta
domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger,
Rättegångsbalken, s. 54:26).
Olovlig körning är en brottstyp som handläggs i mycket stor utsträckning hos
Åklagarmyndigheten och i domstolarna. Det är därför viktigt att det finns en
tydlig och enhetlig praxis såväl i rubricerings- som påföljdsfrågorna.
Mig veterligen har Högsta domstolen hittills inte uttalat sig om under vilka
förhållanden återfall i olovlig körning ska leda till att brottet bedöms som grovt
eller när påföljden för olovlig körning, grovt brott, bör bestämmas till en
strängare påföljd än böter. Den praxis som finns när det gäller dessa frågor
bygger på tingsrätts- och hovrättsdomar.
Åklagarmyndighetens RättsPM 2005:1 Olovlig körning – Grovt brott? Uppsåt?
Påföljd? (uppdaterad i september 2011) tillkom i syfte att finna utgångspunkter
för bedömningsgrunder som kunde leda till större enhetlighet när det gäller
frågan om olovlig körning ska bedömas som grovt brott eftersom praxis
skiftade i landet, hos såväl polis och åklagare som domstolar. I promemorian
har lämnats förslag till åklagarpraxis när det gäller bl.a. under vilka
omständigheter olovlig körning bör bedömas som grov och när fängelse ska
kunna yrkas för olovlig körning, grovt brott. I promemorian föreslås att olovlig
körning ska kunna bedömas som grov vid återfall inom två år från den senaste
lagföringen för olovlig körning (dvs. från dom, åtalsunderlåtelse eller
godkännande av strafföreläggande). Vidare föreslås att fängelse bör kunna
yrkas vid fjärde lagföringen för grovt brott. I här aktuellt fall har hovrätten följt
de i promemorian lämnade rekommendationerna.
Åklagarmyndighetens
utvecklingscentrum
Malmö
har
inom
Åklagarmyndigheten ett särskilt ansvar för metodutveckling m.m. när det
gäller att utreda och lagföra trafikbrott. Enligt utvecklingscentrum har de erfarit
att såväl åklagare som domstolar följer de rekommendationer som lämnas i
RättsPM 2005:1 och att den praxis som har utvecklats är enhetlig och fast. I
regel bedöms olovlig körning efter återfall inom två år från senaste lagföringen
som grovt brott samt bestäms påföljden till en strängare påföljd än böter vid
fjärde lagföringen för grovt brott. I någon enstaka underrättsdom har dock
åtalsunderlåtelse som gäller olovlig körning, grovt brott, inte ansetts som en
Svarsskrivelse
Sida 7 (8)
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Dnr
ÅM 2015/7058
lagföring att beakta vid påföljdsvalet samt har i några fall osäkerhet rått om
huruvida påföljden bör bestämmas till fängelse i 14 dagar eller i en månad.
I den förteckning över Prioriterade prejudikatfrågor som Åklagarmyndigheten
och Ekobrottsmyndigheten gemensamt tar fram varje år till ledning för vilka
rättsliga områden som från åklagarsynpunkt bör prioriteras anges bl.a. olovlig
körning, grovt brott. I förteckningen anförs beträffande olovlig körning att
underrättspraxis inte är enhetlig när det gäller dels påföljdsvalet, dels
straffmätningen i de fall fängelse väljs som påföljd (14 dagar eller en månad).
Som jag har anfört ovan har praxis när det gäller dessa frågor numera
stabiliserats och frågeställningarna kommer att utgå ur nästa års förteckning
över Prioriterade prejudikatfrågor. (Jfr dock Borgeke, Att bestämma påföljd för
brott, 2 uppl. s. 152 och Borgeke m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m., 5
uppl. s. 794, vari anges att påföljden för olovlig körning, grovt brott, inte sällan
bestäms till fängelse i kortare tid än en månad.)
Jag har inte heller erfarit någon osäkerhet i praxis när det gäller brottets starka
artvärde. Att icke frihetsberövande påföljd under vissa omständigheter kan
komma i fråga med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden torde
stå klart.
Mot denna bakgrund anser jag att det saknas behov av ett vägledande
avgörande av Högsta domstolen i här aktuella frågor om rubricering och
påföljdsval.
Extraordinär dispens
Prövningstillstånd får enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken
meddelas också om det finns synnerliga skäl för en sådan prövning, såsom att
det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång
i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag
(extraordinär dispens).
Någon omständighet som skulle kunna utgöra skäl för extraordinär dispens
föreligger enligt min uppfattning inte i målet.
Bevisuppgift
Jag ber om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen
meddelar prövningstillstånd i målet.
Kerstin Skarp
Hedvig Trost
Svarsskrivelse
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Kopia till:
Utvecklingscentrum Malmö
Åklagarkammaren i Kristianstad (AM-15000-15)
Sida 8 (8)
Dnr
ÅM 2015/7058