Vad döljer sig i Västerbottens mage? Om Augustinus

Transcription

Samlaren
Tidskrift för forskning om
svensk och annan nordisk litteratur
Årgång 135 2014
I distribution:
Swedish Science Press
Svenska Litteratursällskapet
REDAKTIONSKOMMITTÉ:
Berkeley: Linda Rugg
Göteborg: Lisbeth Larsson
Köpenhamn: Johnny Kondrup
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius
München: Annegret Heitmann
Oslo: Elisabeth Oxfeldt
Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin
Tartu: Daniel Sävborg
Uppsala: Torsten Pettersson, Johan Svedjedal
Zürich: Klaus Müller-Wille
Åbo: Claes Ahlund
Redaktörer: Jon Viklund (uppsatser) och Andreas Hedberg (recensioner)
Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av
Svenska Akademien och Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till info@svelitt.se.
Konsultera skribentinstruktionerna på sällskapets hemsida innan du skickar in. Sista inlämningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 15 juni 2015 och för recensioner 1 september 2015. Samlaren publiceras även digitalt, varför den som sänder in material till Samlaren
därmed anses medge digital publicering. Den digitala utgåvan nås på: http://www.svelitt.se/
samlaren/index.html. Sällskapet avser att kontinuerligt tillgängliggöra även äldre årgångar av
tidskriften.
Uppsatsförfattarna erhåller digitalt underlag för särtryck i form av en pdf-fil.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfogande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet PG: 5367–8.
Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.svelitt.se.
isbn 978–91–87666–34–6
issn 0348–6133
Printed in Sweden by
Elanders Gotab, Stockholm 2015
Vad döljer sig i Västerbottens mage?
Om Augustinus och Torgny Lindgrens Minnen
Av K R Z Y S Z TOF BA K
Torgny Lindgrens Minnen (2010) inleds med ett motto ur Augustinus Confessiones,
där människans minne jämförs med en stor mage, fylld av all hennes sorg och lycka:
Minnet är nog ett slags mage åt tanken,
den förgångna lyckan och glädjen och sorgen
liknar härsken eller surnad mat –
överlämnat åt minnet hamnar allt i ett slags mage,
maten bevaras men inte dess smaklighet.
Kanske är det narraktigt att säga att minnet och magen
har likheter.
Men alldeles olika är de ingalunda. (Mn 5)1
Mottot är en av den litterära textens viktigaste intertextuella signaler, som styr läsarens förståelseprocess och upphöjer det verk som mottot hämtats ur till en särskilt
fruktbar, författarauktoriserad tolkningsinstans.2 Det ter sig därför förvånande att
recensionerna av Minnen i regel förbigår Augustinuscitatet med tystnad. När Marianne Söderberg i Norrbottens-Kuriren konstaterar att Lindgren inte har någon större
tillit till minnet, noterar hon visserligen att ”självaste Augustinus får efter titelbladet
förmoda att minnet är ett slags mage åt tanken” men felläser kyrkofaderns formulering som en bekräftelse på minnets opålitlighet.3 Inte i någon av sina skrifter ställer
sig Augustinus principiellt tvivlande till den epistemologiska förmågan hos memoria.
Tvärtom tar Confessiones bestämt avstånd från skeptikerna och deras ständiga ifrågasättande av människans mentala kapacitet. Om Lindgrens Minnen framhåller minnets
grundläggande inkompetens, sker det således i opposition till – och inte med bifall av
– det augustinska mottot.
1. Frågeställningar och metodiska riktlinjer
I denna uppsats ska den komplexa dialogen mellan Minnen och dess patristiska intertext närmare undersökas. Eftersom båda texterna, var och en på sitt sätt, äger stor reSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
6 · Krzysztof Bak
presentativitet, bör frågeställningen kunna avkasta resultat med giltighet inte enbart
för den här partikulära intertextuella relationen. Lindgren signalerar i slutkapitlet att
Minnen är hans sista bok. Även om han i intervjuer var snabb med att reservera sig mot
denna uppgift (jfr ToLi 14, 253 f.) och våren 2014 återkom med en ny bok, romanen
Klingsor, fungerar Minnen som en summering av hans litterära ”livsprogram” (Mn 213)
och som en löpande kommentar till hans tidigare böcker. Augustinus å sin sida betraktas allmänt som den första moderna människan och hans Confessiones som en grundläggande text för det latinska västerlandets tankeparadigm.4 I ett brev i mars 1885 parafraserar Nietzsche Augustinus magmetaforik och konstaterar att man vid läsningen
av Confessiones ser ”dem Christenthum in den Bauch”.5 Filosofihistorikern Kurt Flasch
karakteriserar Nietzsches påstående som en underdrift:
Denn beim Lesen Augustins sieht man ebenso der europäischen Philosophie, der europäischen Wissenschaft und vielen Institutionen – von der Familie über den Staat zur
Kirche – in den Bauch. Sofern jemand heute noch in den Bahnen der europäischen Tradition lebt und denkt, sieht er beim Studium Augustins sich selbst in den Bauch.6
Denna nyckelstatus tillkommer i allra högsta grad Augustinus memoriauppfattning,
ansedd som den historiskt avgörande utgångspunkten för västerlandets reflektioner
kring människans minne.7
Genom sin speciella position i den västerländska traditionen inbjuder mottot i
Minnen till ytterligare en intressant frågeställning. I kraft av sin representativitet har
Augustinus idévärld flitigt utnyttjats för att fixera skillnader mellan det latinskt-västerländska och andra tankeparadigm.8 Det ligger nära till hands att på ett analogt vis konfrontera Augustinus med det västerbottniska för att belysa relationen i Lindgrens författarskap mellan centrum och provins, mellan västerlandet och Västerbotten. Många
recensenter registrerar en omisskännlig västerbottnisk ton i Minnen utan att närmare
precisera dess karaktär.9 I uppsatsen ” ’Orden dem hava stormvindens kraft’ ” undersöker Lindgrenforskaren Ingela Pehrson Berger ”den västerbottniska livshållningen i
Merabs skönhet”. Hennes utgångspunkt är att begreppet västerbottnisk identitet omfattar alla de fenomen som ryms i Lindgrens västerbottniska berättelser. Till den västerbottniska livshållningen räknar Pehrson Berger språklig lakonism, ”mycket starka
känslor inför livet, kärleken och döden” samt intresse för ”stora existentiella och religiösa frågor”.10 Lindgren själv har beskrivit den västerbottniska egenarten på ett betydligt mer preciserat sätt. I Minnen och andra litterära texter, i intervjuer och i synnerhet i Maten. Hunger och törst i Västerbotten (2003), en epistolär kokbok författad tillsammans med den från Västerbotten bördiga matskribenten Ella Nilsson, brottas han
kontinuerligt med det västerbottniska. Det kan vara givande att relatera denna sorts
västerbottniska särartsfunderingar till Lindgrens dialog med västerlandets andliga faSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
Vad döljer sig i Västerbottens mage? · 7
der. Kan Lindgrens eventuella avvikelser från Augustinus förklaras utifrån hans lojalitet mot västerbottningarnas lokala ”livshållning”? Eller för att parafrasera Nietzsche
och Flasch: vad döljer sig egentligen enligt Lindgren i Västerbottens mage?
Innan den gastroskopiska undersökningen kan påbörjas bör en väsentlig metodisk
svårighet beröras. Augustinus idévärld är extremt vansklig att hantera som intertext.
Till skillnad från medeltidens stora summor är den inte ”a finished product, a ’system’
or […] a single complex of ideas” utan ”a remarkable amalgam” av svagt sammanhållna,
ofta rent av motsägelsefulla tankekomplex.11 Som nyare Augustinusforskning visat har
denna heterogena karaktär systematiskt utnyttjats för anakroniserande läsningar. Där
Augustinus själv avhållit sig från att dra konsekvenser av sina premisser, har hans senare
kommentatorer tänkt vidare och via harmonierande manövrer omtolkat honom inte
bara till renlärig katolik eller ortodox lutheran utan också till existentialist, fenomenolog, personalist, nytomist etc.12 För att undvika den typen av hermeneutiska övertramp rekommenderar nyare Augustinusforskare framför allt två tolkningsprinciper:
att varje tankekomplex studeras ”in and for itself in the attempt to discover its exact
pattern and framework” och att de på så vis frilagda betydelsemönstren stabiliseras genom att förankras i en bredare textuell och teologisk kontext.13
2. Intertextuella affiniteter mellan Minnen
och Augustinus memoria
I enlighet med den nyare Augustinusforskningens metodiska rekommendationer inleder jag min intertextuella undersökning med en genomgång av den breda teologiska
kontext som kyrkofaderns memoriabegrepp hör hemma i. Resonemanget rör sig från
det stora till det lilla. Augustinus primära syfte med Confessiones är att presentera och
via sitt eget livsöde exemplifiera en ny, radikal nådelära med utpräglad teodicékaraktär. För dess behov formulerar han en omfattande antropologi som förser människans
natur med en rad specifika mentala instanser. En av dem är memoria som – för att fylla
sina uppgifter i kyrkofaderns övergripande teodicéprojekt – ges en kumulativ, spatialt
koncipierad struktur. Mitt resonemang följer dessa olika stationer i Augustinus tänkande och försöker ta reda på i vilken mån de har intertextuell relevans för Lindgrens
författargärning generellt och för Minnen i synnerhet.
2.1. Världens ondska och nåden
Confessiones aktualiserar memoriabegreppet i ett sammanhang som betingas av minnets roll i Augustinus teologi. Hans minnesdiskussioner föregås av den självbiografiska
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
8 · Krzysztof Bak
narrationen, som avslutas med modern Monnicas död, och de utmynnar i en framställning av människans syndiga tillstånd, åtföljd av ett resonemang kring tidens natur. Den
stora ramen för dessa olika ämnen är en brett anlagd exeges av Genesisbokens skapelseberättelse, som koncipieras utifrån kyrkofaderns nya lära om nåden.14
Augustinus lära om nåden är i hög grad en produkt av hans historiska epok. Som
inte minst Henri-Irénée Marrou visat är kyrkofadern ”un lettré de la décadence”, som
gång på gång konfronteras med Roms förfall: statsapparatens försvagning, utbildnings
systemets förstelning, tankelivets uttorkning, den materiella kulturens överdrivna förfining etc.15 År 410 plundras Rom av visigoterna, vilket intensifierar Augustinus känsla
av att han befinner sig i senectus mundi, världens ålderdom.16 Lindgren har ett liknande
perspektiv på sin plats i historien. Han räknar sig till ”en senmodernistisk generation”
(ToLi 181) och ser att hans normer och ideal utsätts för en långsam destruktion. Hans
ständiga referenspunkter i Minnen är dels ”kriget” (Mn 47), dels efterkrigstidens kulturella regress. I Maten visar han explicit hur ”modernitet och nihilism hänger samman” (Mtn 53) och skapar en ”absurd” förening av ”dekadans och teknik” (Mtn 52).
Även om det framför allt är i södern han hittar denna sorts kulturförödelse, tvingas
han konstatera att inte heller västerbottningarna lyckats försvara sig mot ”onaturliga,
för att inte säga perversa” (Mtn 108) vanor. Som ett särskilt tydligt tecken på modernitetens tendenser till förfall uppfattar han Västerbottens avfolkning. Då han 2011 själv
tackade ja till ett uppdrag han upplevde som dekadent och i hembyn invigde ”Torgny
Lindgrens litterära landskap” med ett museum över det egna författarskapet, var det
för att attrahera litterär turism och rädda hembygden från total kollaps (jfr ToLi 46 f.,
56, 256 ff.).
Augustinus negativa upplevelse av världen hänger nära samman med hans starka betoning av nådens transcendens. Medan den grekiska patristiken inte utvecklar någon
separat teori om nåden och i stället framhäver skapelsens immanenta frälsningsdynamik, drar Augustinus – och därefter majoriteten av västerlandets teologer – en tydlig
gräns mellan världen och nåden, civitas terrena och civitas Dei. Den jordiska staden
återges i extremt dyster tonart. Vilka vägar den augustinska människan än vandrar,
sitter hon fast i samma statiska, naturbundna ondska. I opposition till världens jämmerdal ställer Augustinus gratia Dei, som är helt oförtjänad och oberoende av människans timliga lagar. Dess ingripanden i världen är oftast momentana, sker fullständigt
på Herrens villkor och upplevs som kvalfulla av de benådade.17 En lika polariserad bild
av tillvaron tecknar Lindgren. I sina intervjuuttalanden följer han närmast automatiskt
den augustinska teologins grundaxiom18 att nåden har mänskligt elände som sin nödvändiga förutsättning – som om Gud och människan stod i en sorts konkurrensrelation: ”Bakom alla föreställningar om nåden finns egentligen en djup pessimism” (ToLi
160).19 Ett stående inslag i intervjuerna är den jordiska existensens negativa sidor. MänSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
niskans liv är, menar författaren, ”förfärligt” (ToLi 160). Livet är ”något slags vandring
på slak lina över en avgrund utan slut” (Nåden 91; jfr ToLi 161). Vad man än företar sig
slutar det i ”fiasko, fiasko” (ToLi 181).20 Mot detta ökenlandskap ställer Lindgren den
oförtjänade nåden. I likhet med Augustinus gratia följer den sin egen logik, är ”oberäknelig” (ToLi 224), har ”ingen lag” (ToLi 223) och opererar som ”en grov näve” (Nåden
99). I Minnen bildar dikotomin mellan världen och nåden en av de fundamentala principerna i författarens livssyn. Lindgren deklarerar att Predikaren har blivit ”livets bok”
(Mn 67) för honom och han tecknar verkligheten i bibeltextens mörka färger: allt är
”fåfängt, livet är utan mening” (Mn 24), de flesta ”river ner” (Mn 19) det som några
få byggt upp, det finns för mycket lidande för att man ska ”sätta några barn till världen” (Mn 23) etc. Lindgren illustrerar ofta tillvarons absurditet med att konstatera att
allt har samma utgång oberoende av våra existentiella val. Man fylls ”med skam” (Mn
135) vare sig man lever äkta eller falskt. Om man dör ”frälst” eller ”ofrälst” (Mn 53),
om det man föresatt sig blir ”Gjort eller ogjort” (Mn 19), om man heter ”Wirsén eller
T S Eliot” (Mn 197), har i grunden ”ingen betydelse” (Mn 53). Som människans enda
räddning utpekas nåden: ”Det är gott att få förtrösta på Nåden” (Mn 23). Men nådens
stunder är lika plötsliga och oberäkneliga som, heter det, ”pauserna i kvävningen” (Mn
63) under författarens tuberkulosanfall. Av de betryckta människorna upplevs dessa
stunder sällan som salighet. Författarens döende bror förmår inte njuta av musiken,
eftersom den känns ”alldeles för smärtsam” (Mn 15). Påfallande är att Lindgren i sina
intervjuer knyter sin radikala uppfattning av nåden till Västerbotten:
I det pietistiska västerbotten var nåden oerhört väsentlig. Nåden var i stort sett Guds
närvaro. Det är naturligtvis därifrån jag har fått det. (Nåden 99; jfr ToLi 160)
Hur augustinsk – och typiskt västerländsk – Lindgrens uppfattning om nåden än är,
upplever han själv den som en del av sitt västerbottniska arv.
Genom sin dikotomiserande struktur ställer sig Augustinus teori inför ett akut behov att förklara relationen mellan nåden och världen. Kyrkofadern löser problemet huvudsakligen på två sätt: metafysiskt och moraliskt. På det metafysiska planet följer han
den antika teodicéns etablerade tankemönster. Dels hävdar han att det onda är en uppoch-ned-vändning av den goda ordningen eller en brist i varat, som inte kan existera
utan det goda. Den rena ondskan finns helt enkelt inte.21 Dels påpekar han att varats
bristfällighet behövs för att framhäva det goda. I likhet med varje lyckad dikt bygger,
menar Augustinus, Guds skapelse på antiteser.22 Dels slutligen medger han att teodicén aldrig kan få något tillfredsställande svar. Skapelsen är den outgrundliga Gudens
verk och därmed ett mysterium.23 Som Ingela Pehrson observerat formulerar Lindgren
gärna teodicéfrågor.24 I den mån han förser dem med svar, följer han Augustinus meta
fysiska lösningar. I sina intervjuuttalanden påpekar han att ondskan paradoxalt nog
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
10 · Krzysztof Bak
bidrar ”till vår komplexitet” (ToLi 232). Godhetens representanter – Franciscus eller
moder Teresa – ”måste ha kontrapunkter, det måste finnas korrektiv till dem” (ToLi
232). Hur skadlig falskheten än kan vara, är den lika nyttig, ja, ”nödvändig” (ToLi 233)
som förvrängda proportioner i ett konstverk. Om lögnen inte fanns, skulle det helt enkelt ”inte finnas någon konst” (ToLi 233). Teodicéliknande frågor ställs frekvent också
i Minnen. Även om de inte får några explicita svar, håller sig minnesbokens implicita
teodicédiskurs nära Augustinus tankegångar. Det finns i Lindgrens erinringar ingen
total förödelse. Misslyckandet är ”bara en tillfällig svaghet, en svacka” (Mn 97), som
kan bädda för en framtida framgång. Bakom fåfängan döljer sig ”medmänsklighet”
(Mn 132) på samma sätt som vidriga handlingar ”så att säga i motsatt ordning” imiterar ”byggandet” (Mn 82). Till och med de mest ”frånstötande” av de många gestalter
som passerar revy i boken – nazistledaren Per Engdahl, en sovjetisk statsfunktionär, ärkespionen Wennerström – har en förmåga att väcka ”djup sympati” (Mn 118) och formulerar omdömen, som konfirmeras av berättaren. På augustinskt manér framställs
det onda som en nödvändig förutsättning för det goda. Inte ens Beethovens Leonora
ouvertyr kan, påstår Lindgren, klara sig utan ”åtskilliga falska toner” (Mn 134). Oberoende av denna sorts positiva försök att belysa teodicédilemmat markerar Lindgren
med eftertryck att ondskan i sista vändan är och måste förbli ett mysterium. ”Honom
kan vi aldrig genomskåda eller tolka” (Mn 81), sägs om den vedervärdiga handlare som
utgjorde förebilden för Ol Karlsa i Ormens väg på hälleberget.
2.2. Människan och hennes vilja
På det moraliska planet däremot beskriver Augustinus relationen mellan nåden och
världen med antropologiska tankeraster. Medan grekiska kyrkofäder tänker kosmocentriskt och ur ett fågelperspektiv överblickar hela skapelsen, väljer Augustinus ett
antropocentriskt synsätt och förklarar att det finns två frågor värda att fundera kring:
”den ena själen, den andra Gud”.25 I den mån de östliga teologerna ägnar sig åt människan, följer de den antika grekiska filosofin och tillämpar ontologiska kategorier.26 I
den latinska kulturen däremot präglas reflektionen över människan av två andra moment: romarnas pragmatism och deras juridiska medvetenhet. Som barn av sin västromerska miljö definierar Augustinus människan som en konkret agent, som aktivt påverkar sin omgivning och bär moraliskt ansvar för sina handlingar.27 I Minnen förklarar Lindgren för en utländsk författarkollega att han inte är någon naturskildrare: ”I
den svenska litteraturen finns naturen redan utförligt beskriven. Den föreligger och
är färdig” (Mn 169; jfr ToLi 52). Minnesbildernas genomgående tema är människor.
Landskapet laddas etiskt och skildras enbart i den mån det utgör en fond åt det mänskliga. Det finns i Minnen inga världsfrånvända anakoreter. Lindgrens människor har en
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
påtaglig konkretion, brottas med verkligheten och intar genom sina handlingar en bestämd moralisk position. I en staccatoartad passage beskrivs de otaliga dåd hans morfar utfört. Lindgren själv har ärvt mycket av morfaderns pragmatiska sätt. Han har visserligen inte fått ”köra timret och bygga hus” (Mn 209), men han har i stället ägnat sig
åt att uppfinna minnen, eftersom folk ”tycks ha ett behov av historia” (Mn 9). Inte ens
den mest intellektuella personen i minnesboken, akademiledamoten Erik Lönnroth,
nöjer sig med intresselösa studier. Han har varit ”rådgivare åt de största politikerna i
samtiden” och helt sonika skapat ”den svenska kulturpolitiken” (Mn 183). I olika sammanhang har Lindgren betonat att denna sorts mänskliga aktivism är ett typiskt västerbottniskt drag. I intervjuboken Torgny om Lindgren berättar han att västerbottningar
alltid varit praktiska och röjt mark, grävt diken, byggt ”nya lador” (ToLi 26 f.). I Maten sätter han likhetstecken mellan att vara ”västerbottnisk” och att vara ”självförverkligad som det heter numera” (Mtn 75; jfr 73 ff., 127 ff.). I Minnen låter han sin morfar
förklara för läkarna i Stockholm att folk i Västerbottens inre ”har kommit till jorden
för att uträtta det ena och det andra” (Mn 19).
För att skapa en god grund för den moraliska relationen mellan världen och nåden
utvecklar Augustinus sin antropologi i två i viss mån motsatta riktningar. Dels går han
inåt och förser människan med ett komplext, från yttervärlden oberoende inre. Då
Heinrich Siebeck kallar Augustinus den första moderna människan, åsyftar han just
kyrkofaderns psykologiska intresse, som markant skiljer honom från den grekiska antiken.28 Dels går Augustinus utåt och betraktar individen som en del av det mänskliga
kollektivet. Trots den omisskännligt personliga tonen är pronomenet ego i Confessiones i stor utsträckning synonymt med nos. Människan betraktas först och främst som
bärare av den universella människonaturen. Medan de grekiska kyrkofäderna beskriver
den mänskliga gemenskapen med spekulativt-ikoniska kategorier, följer Augustinus
den latinska kyrkans konkret-biologistiska tankelinjer och framhäver fortplantningens
nyckelroll. Människan räknas till människosläktet i den mån hon är Adams släkting.29
Dessa båda antropologiska tendenser är tydliga också i Minnen. Å ena sidan låter
Lindgren sina individuella figurer förkroppsliga den allmänna ”människan” (Mn 184)
och ”det mänskliga livet” (Mn 174) i stort. Å andra sidan utrustar han sina gestalter
med ett autonomt inre liv och fyller det med ett helt spektrum av känslor, tankar och
impulser. På det narrativt-språkliga planet manifesterar sig den universaliserande tendensen genom berättarröstens ständiga glidningar mellan jag och vi, som kan innesluta
olika kollektiv: ”vi barn” (Mn 69), vi ”cyklister” (Mn 86), ”vi i min generation” (Mn
116), vi ”socialdemokrater” (Mn 140), vi ”internationella författare” (Mn 143), ”vi alla”
(Mn 153). Den ojämförligt viktigaste rollen bland dessa grupperingar spelar författarens släkt. Vi blir lika med ”vi i familjen” (Mn 67), ”vi i släkten” (Mn 62), ”alla våra släktingar” (Mn 130) etc. Lindgrens släkt, försedd med en hel serie allmänmänskliga egenSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
12 · Krzysztof Bak
skaper, framstår som erinringarnas egentliga hjälte. Släkten tematiseras i merparten av
berättelserna, fungerar som en naturlig måttstock vid skildringen av andra personer
och sätter rent av sin prägel på minnesbokens typografi – varje nytt kapitel inleds med
en avbildning av ”författarens farfars farfars fars bomärke” (Mn 4). Denna släktfixering betraktar Lindgren som en typiskt västerbottnisk kvalitet. I Stor-Norrland och litteraturen (1938) anlägger Thorsten Jonsson ett industriellt perspektiv på Norrland och
betraktar ”intresset för de sociala och ekonomiska förhållandena” som den norrländska litteraturens signum.30 Lindgren känner sig mer samhörig med den agrara Norrlandstraditionen. Han presenterar sig som en av de författare som har ”bondeblod i
sina ådror” och som tänker på sina ”utdikade myrar och hårdlandet och den skrina
moränjorden” då de odlar sina ”figurer och ord och skiljetecken” (Mn 141). Den västerbottniska kulturtraditionen knyter han framför allt till blodsband och mark, och
låter de båda kategorierna bestämma såväl västerbottningarnas vara som deras medvetande. Dels är alla västerbottningar, förklarar han både i olika intervjuer och i Maten, mer eller mindre släkt med varandra. Under landnamatiden delade de upp sig i
delsläkter som följde älvarnas biflöden. Från bonden Zackris Nilsson som levde i byn
Kvavisträsk på 1700-talet härstammar de flesta av Västerbottens betydande författare
(jfr ToLi 43 f., 63; Mtn 117, 154 f.). Dels har västerbottningarna en stark släktkänsla. På
ett café i Stockholm tilltalades Lindgren en gång av en man, som påstod sig vara ”västerbottning”. Främlingen kom visserligen från Sorsele i Lappland men visade sig vara
släkt med Lindgren ”på mödernet” och godkändes därför av författaren som ”västerbottning” (Mtn 154, 158; jfr ToLi 44 f.). Släkten triumferar över platsen som västerbottnisk differentia specifica. Vi västerbottningar – en av Lindgrens favoritfraser – betyder i själva verket ’vi släktingar’.
Augustinus syn på människans inre bestäms av hans intention att trygga nådens
ansvarsfrihet gentemot världen. Nådens moraliska oantastlighet kräver att skapelsens
ondska förankras i en mental aktivitet som helt och hållet kan tillskrivas människan.
Ett problem är att ingen av kyrkofaderns filosofiska läromästare känner till någon själslig instans för en sådan autonom aktivitet. I den grekiska tanketraditionen beskrivs inte
människan som fri. Augustinus bemöter denna antropologiska lucka genom att göra
en uppfinning av epokgörande betydelse för det västerländska tänkandets historia:
han konstruerar viljan och ställer den i centrum för människans inre liv. Världens ondska härleds ur människans illvilja.31 I enlighet med sin teodicé beskriver kyrkofadern
den onda viljan som inte helt förstörd utan enbart perverterad av synden. Den som söker den syndiga viljans verkningsorsak, resonerar han, finner ingenting.32 Lindgren har
vid olika tillfällen deklarerat att han betraktar frågor kring den mänskliga viljan som
själva ”kärnan” i sitt författarskap.33 I Minnen förser han sina figurer med en vilja som
på många plan påminner om den augustinska antropologins voluntas.34 Kyrkofadern
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
tillskriver exempelvis viljan oreducerbar autonomi. Medan människan i den grekiska
antiken inte avsiktligt kan motsätta sig förnuftets rådslag, kan Augustinus i Confessiones intentionellt revoltera mot sin kumulerade kunskap. Samma grad av spontaneitet uppvisar viljan i Minnen. Lindgren inser att hans vilja låter honom agera ”egentligen mot bättre vetande” (Mn 10). Augustinus bestämmer viljans moraliska kvalitet genom att relatera människans viljande till varat.35 I Minnen handlar människor rätt, när
de med sin vilja bejakar livet. Hos Augustinus får viljan en utpräglad kraftkaraktär.36
Lindgrens gestalter manifesterar sin vilja genom att anstränga sig, envisas, känna lust
och tillgivenhet. I ett fingerat tal i Minnen hyllas kärleken som den enda makt som kan
motstå döden. Augustinus återför viljans sjukdom antingen på en vanmäktig vilja, som
ger vika för kroppens påtryckningar, eller på en kluven vilja, som driver människan
åt olika håll, eller slutligen på en förstörelsevilja som attraheras av intet och döden.37
Minnen aktualiserar alla dessa tankemodeller. Bokens gestalter saknar ”viljan och självövervinnelsen” (Mn 21), förmår inte ”ropa ut ett försvar” (Mn 150), vill ”bli mördare”
(Mn 46 f.), både vill och vill inte i en och samma viljeakt (jfr Mn 139). I ett separat kapitel berättar Lindgren hur muskulaturen på hans ”ben och armar” revolterar mot själens kontroll och börjar utföra egna ”ofrivilliga rörelser” (Mn 121). Men i likhet med
kyrkofadern markerar den svenska författaren att denna sorts defekter inte innebär
viljans totala fördärv. Farbror Hjalmars förintelsedrift avslöjas som förtäckt kärleks
deficit. Illviljan hos handlaren som stod modell för Ol Karlsa i Ormens väg på hälleberget återförs enligt samma privativa mönster på urspårad pliktskyldighet. Sin viljefixering inkorporerar Lindgren i det typiskt västerbottniska. I hans historieskrivning är
västerbottningar viljemänniskor, som får sin voluntativa styrka genom att konfronteras med det obearbetade västerbottniska landskapet (jfr ToLi 25 ff.; Mtn 154 ff.). I Minnen är det författarens morfar som får formulera Västerbottens voluntaristiska credo:
”Vi i Västerbottens inre vill fullgöra allt som är vår plikt” (Mn 19).
2.3. Minnet som viljans arbetsfält
Det är alltså viljan – och inte minnet – som i Augustinus antropologi tilldelas den mest
strategiska positionen i människans inre. Genom sin viljefixering bryter han radikalt
med den antika traditionen och skapar en bas för västerlandets senare voluntaristiska
teorier. Men på en väsentlig punkt följer kyrkofadern grekernas tänkande; han utgår
nästan automatiskt från att varje själsligt fenomen måste ha ett metafysiskt underlag.
Det är framför allt i det sammanhanget som han blir intresserad av minnet. I memoria
hittar han en optimal ontologisk grund för den mänskliga viljans operationer.
Minne och erinring diskuteras redan i den grekiska filosofin, men det är först den
latinska tankevärlden som gör dem till centrala antropologiska kategorier.38 I enligSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
14 · Krzysztof Bak
het med sina antika föregångare beskriver Augustinus minnet i spatiala termer som ett
fält, en sal, ett lager etc. I memoria förvaras inte bara det människan själv upplevt utan
också det hon hört av andra. Även om kyrkofadern själv inte minns sin barndom, kan
han beskriva den i Confessiones därför att han ”satt tro till andras uppgifter om den”.39
Vid sidan av det empiriskt varseblivna lagrar memoria affekter, sinnesstämningar och
olika typer av abstrakta kunskaper. Minnet dokumenterar återkommande processer
men attraheras ännu starkare av ovanliga engångshändelser. Genom att rymma allt
som är närvarande i själen bygger memoria upp människans identitet. Hennes självbild
och verklighetsbild utgörs av det hon minns.40 Men Augustinus memoria har också en
överindividuell dimension. Som Jan Assmann och hans minnesteoretiska skola påvisat utvecklar antiken en sorts kulturminne, som samlar det ur en konkret social grupps
perspektiv nödvändiga vetandet, knyter det till olika slags institutionaliserade representationer och förmedlar det från generation till generation för att befästa gruppens
självbild.41 I anknytning till Assmann hävdar Otto Gerhard Oexle att memoria i Confessiones fyller samma kulturbevarande och gruppkonsoliderande funktion. Hela det
breda kunskapsspektrum som Augustinus räknar till människokollektivets bildning
och erfarenhetsvärld kan vara minnets innehåll.42
Det finns en mängd beröringspunkter mellan Augustinus memoria och Lindgrens
minne. Även om författaren i början av Minnen deklarerar att han inte har några minnen, får inte hans påstående tas på alltför stort allvar. Vid olika tillfällen har han påpekat att hans texter är tänkta som provisoriska hypoteser av typen ” ’Låt oss tänka oss att
det är så här’ ” (Nåden 95; jfr ToLi 42).43 Som så ofta i hans författarskap blir utgångspremissen i Minnen omkullkastad av boken själv. I intervjuer bekräftar Lindgren att
han har ”bra” (ToLi 14) minneskapacitet och bär ”tydliga minnen” (ToLi 67) av många
gångna händelser. I Minnen minns han ”klart” (Mn 177), ”tydligt” (Mn 15, 17), ”särskilt” (Mn 17), ”med absolut visshet” (Mn 31). Även andra figurer i boken minns: morfadern, bonden Isak, Golo Mann med flera. Spatialiteten hos memoria aktualiseras
ständigt i minnesboken. Minnet jämförs med ”en plats” (Mn 143), ”en resonanslåda”
(Mn 116), ett ” ’förråd’ ”.44 I författarens minne lagras inte bara det han själv kommit i
kontakt med utan också det han hört berättas av andra. ”Tydligast” (Mn 17) minns
han sin morfar som dog ”sexton år” (Mn 22) före hans egen födelse. Bland Lindgrens
minnen finns empiriskt varseblivna fakta, känslor och abstrakta tankegångar. En central roll spelar spektakulära episoder: moster Hildurs äventyr, ett samtal som innebär
”en ny vändning” (Mn 96) i författarens liv. Men i samband med sådana uppseendeväckande begivenheter tematiseras också en lång rad vardagliga händelser. Genom hela
detta breda minnesmaterial rekapitulerar författaren sin individuella värld. ”Verkligheten är bara det som vi kan komma ihåg” (Mn 64), lyder en av bokens sentenser.
Men uppenbar i Minnen är också tendensen att ge de personliga minnesbilderna
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
en överindividuell status, även det i linje med Augustinus minnesteori. Inte sällan förses bokens erinringar med markeringar av typen ”Numera vet ingen” (Mn 50). Genom att nedteckna sina minnen traderar Lindgren en kulturtradition som är på väg att
försvinna. Själva kvintessensen i detta sociala minnesprojekt utgör författarens västerbottniska hemmahörighet. Till följd av sin ihärdiga kamp mot naturen och mot storbolagen har västerbottningarna, berättar han i intervjuer, fått ”en utpräglad känsla för
släktgemenskapen bakåt” (ToLi 44) och ägnat sig åt släktforskning, startat byföreningar, grundlagt museer. I likhet med alla dessa minnesbevarande aktiviteter låter sig
Minnen beskrivas som en manifestation av Västerbottens kulturminne. Bokens berättare arbetar i överensstämmelse med Assmanns teorier och blickar tillbaka på landskapets historiskt-mytiska förflutna, omnämner västerbottniska kulturplatser, seder och
värderingar, uppmärksammar kollektiva erinringsformer: bouppteckningar, kyrkobesök, brevväxling och inte minst den västerbottniska litteraturproduktionen. Även sedan berättaren flyttat ut i världen är det den västerbottniska erfarenhetskretsen som
dominerar det narrativa perspektivet. Talande nog inleds ett av de första Stockholmskapitlen med formuleringen ”Vi invandrare från Västerbotten” (Mn 112).
I sin memoriateori förklarar Augustinus inte bara vilket stoff minnet förvarar utan
också efter vilka principer det fungerar. Människans erinringsaktivitet förstår han i
analogi med optisk varseblivning. På samma sätt som kroppens öga registrerar materiella föremål och omvandlar dem till sinnesintryck, samlar ”andens öga” (”acies animi”)
minnets material, ger det tankens struktur och formar det till erinring.45 För att tanken
som utgör erinringens form och minnesintrycken som är dess stoff ska förenas till en
enhetlig erinring behövs enligt Augustinus en sammansvetsande mental kraft. Den rollen tillskriver han viljan. Eftersom han betraktar viljan som människans främsta etiska
instans, kan det inte finnas några moraliskt neutrala erinringar. Människans erinrande
sker i antingen syndens eller nådens tjänst. Den rättfärdiga hågkomsten kopplas till
den ödmjuka viljan, den syndiga erinringen däremot till egenviljan.46 Lindgrens minnesuppfattning följer på många punkter kyrkofaderns. Precis som hos Augustinus är
minnets spatialitet i Minnen nära förknippad med dess visualitet. Minnet är ”en plats”
där man ”ser skuggor” (Mn 143). Det jämförs med en ”filmprojektor” som gör minnesbilden ”synlig” (Mn 9). Resultatet av denna optiska minnesaktivitet – våra erinringar
– förstår Lindgren som ”tankar precis som resten av vårt intellektuella och andliga liv”
(ToLi 246). I linje med den begreppsbestämningen får de flesta hågkomsterna i Minnen en starkt genomreflekterad form. En rad kapitel inleds med resonemang som utvecklas till filosofiska miniessäer. I minst lika hög grad präglas Lindgrens minnesbilder av viljan och dess två grundformer: ödmjukhet, som kopplas till nåd, och högmod,
som innebär ”synd” (Mn 16) och ”skam” (Mn 135). Epitet som märkvärdig, anspråkslös,
anspråksfull, blygsam, självbelåten, självgod, självtillräcklig, självsäker aktualiseras stänSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
16 · Krzysztof Bak
digt i texten och används inte bara för att beskriva minnenas innehåll utan också själva
minnesprocessen och nedskrivandet av det ihågkomna. Ett jag som skriver ned sina
minnen får, står det, ”inte vara självutplånande” (Mn 117) utan behöver en ”anspråksfull” (Mn 128) röst. Men att avstå från att minnas kan i samma grad vara ett tecken på
att man vill göra sig ”märkvärdig” (Mn 7). Precis som hos Augustinus, arvsyndsdogmens skapare, är högmodet i Minnen den jordiska människans ofrånkomliga dom. Betecknande nog har flera recensenter framhållit att Lindgrens minnesbok är en frukt
av ”falsk blygsamhet”, som bakom sin ”självförminskelse” döljer ”självförhävelse”.47 I
olika sammanhang har författaren påpekat att ödmjukhet och högmod är typiskt västerbottniska karaktärsdrag. I samband med invigningen av ”Raggsjöliden – Torgny
Lindgrens litterära landskap” berättar han att ”Den svåraste synd man kunde begå i
min hembygd, det var att göra sig märkvärdig, och så är det” (ToLi 257). I Maten frågar han Ella Nilsson om deras matlagningskonst inte är ”en aning för märkvärdig för
Västerbotten” (Mtn 91). Samtidigt uppfattar han västerbottningens viljestyrka som
en anledning till befogad stolthet. ”Han var”, skriver han om släktingen från Sorsele,
”till och med stolt över att vara västerbottning. Och det kan man ju förstå” (Mtn 154).
2.4. Minne och retorik
Även om minnesteorin i Confessiones är tänkt att lösa antropologiska problem och underbygga den nyformulerade teorin om nåden, är det varken filosofin eller teologin
som är det augustinska minnesbegreppets primära epistemologiska hemort. Kyrkofadern koncipierar sitt memoriabegrepp först och främst med stöd i den romerska retoriken. I De doctrina christiana skapar han med bas i antikens talekonst västerlandets
första predikolära.48 Många av dess grundidéer sätts i spel i Confessiones. Verket vilar på
ett dialogiskt fundament, vänder sig inte bara till Gud utan också till medmänniskan
och realiserar sina doktrinära syften med ett helt spektrum av klassiska vältalighetsmedel.49 I Confessiones memoriadiskussion utvinner Augustinus teoretiska poänger ur
sin retoriska apparat. Han förklarar hur minnet fungerar med talarens erinringsteknik som grundmodell.50 I självporträttsessän ”På tal om att skriva” hävdar Lindgren
att hans texter är ”skrivna som predikningar och bör läsas som sådana”.51 I Minnen berättar han att han under en högmässa i en svensk småstad blev vittne till att prästen utnyttjade en av hans berättelser som predikotext. Författaren ville då beträda predikstolen och försvara sig med en motpredikan – men ”förmådde inte”. I stället har han
lagt in ”allt det” han den gången ville ”förkunna” (Mn 150) i Minnen. Det retoriskt-
homiletiska draget är märkbart i hela minnesboken. Lindgren använder en klassisk
syntetisk predikometod med dess varierande och överraskande temaföring, arbetar
med muntlighetssimulerande medel, bygger upp sina kapitel med det klassiska talets
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
gängse komponenter, aktualiserar kontinuerligt sin mottagare och styr receptionen
med en mängd beprövade figurer: stegring, hyperbol, litotes, antiklimax, digression
etc. I likhet med antikens retoriker kan han många texter utantill och väver in dem intertextuellt i sin minnesbok. På flera ställen anknyter hans minnesdiskussioner direkt
till Augustinus retoriska referensram. Kyrkofadern förklarar egenheterna hos memoria
genom att dra explicita och implicita paralleller till språket, och hävdar att vi minns
på samma sätt som vi vet vad våra ord betyder.52 I Minnen förklaras att man utan minnet inte skulle veta att ”blomman heter pelargon” (Mn 9). Lindgren uppfattar den
retoriskt-homiletiska hållningen i sina texter som en typiskt västerbottnisk ingrediens. I ”På tal om att skriva” berättar han om kringresande västerbottniska frikyrkopredikanter och kallar dem sina viktigaste konstnärliga ”förebilder”.53
Mellan Minnen och Confessiones föreligger som synes en rad slående paralleller. Genom att skapa en polarisering mellan nåden och världen, sätta människan i fokus, utrusta henne med en profilerad viljeinstans och förankra viljans aktiviteter i ett mångfunktionellt, reservoarliknande minne följer Lindgren det augustinska tänkandets
grundmönster. Även om han ofta vill skapa kontraster mellan provins och centrum,
mellan Raggsjö och Paris, förser han sitt Västerbotten med drag paradigmatiska för
västerlandet. Det kunde ligga nära till hands att koppla det starka augustinska inslaget
i Minnen till Västerbottens lutherska tradition. Men den sortens konfessionella släktskaper kan knappast tillräckligt förklara de många strukturella överensstämmelserna
mellan Augustinus och Lindgrens minneskoncept. Den augustinska memoriauppfattningens funktion i Minnen kan till fullo bestämmas först då också meningsskiljaktigheter mellan den svenska minnesboken och dess patristiska intertext närmare granskats. I nästa steg, tänkt som resonemangets antites, ska jag undersöka i vilken mån
Minnen revolterar mot sitt motto och den intellektuella värld det representerar. Med
de inventerade skillnaderna som bas återkommer jag i uppsatsens sammanfattande diskussion, resonemangets syntes, till frågan om vilken roll de augustinska affiniteterna
faktiskt spelar i Lindgrens minnesbok.
3. Minnen och det industriella kulturminnet
Mellan Augustinus memoriateori och Torgny Lindgrens Minnen finns en rad avgörande skillnader. De flesta betingas av ett avstånd i förståelsehorisonter. En smula tillspetsat skulle den hermeneutiska distansen mellan kyrkofadern och den svenska författaren kunna sammanfattas i ett enda ord: industrialisering. Augustinus resonerar
förindustriellt, utgår från varats metafysiska objektivitet och beskriver människosjälen
som en scen för idéers självmanifestationer.54 Lindgren tillhör den industriella eran,
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
18 · Krzysztof Bak
som manifesterar sig genom framför allt två viktiga händelser i mänsklighetens mentala historia. Den första är – för att tala med Adorno – det borgerliga samhällets ”upphöjning” av ”det befriade subjektet”, som representerar ren ”subjektivitet” och ”bestäms
och uttrycker sig i motsatsställning till kollektivet och det objektiva”. Den andra epokgörande händelsen är det självbestämmande, triumfatoriska jagets ”nedvärdering” till
”något utbytbart, till något som endast är till för andra”.55
Om den nyare receptionsteorin har rätt, måste det industriella subjektets växlande
konjunkturer ha färgat Lindgrens intertextuella dialog med Augustinus. Det borgerliga jagets skiftande öden har beskrivits med olika konceptuella modeller. Optimal för
denna studies gastroskopiska syften är en samling kategorier som utarbetats av mestadels tyskspråkiga historiker, kulturantropologer och litteraturvetare för att beskriva
minnets evolution i det industriella samhället. Minnesuppfattningen är, betonar de,
oupplösligt förenad med människans allmänna självbild och har förändrats i takt med
jagkonceptets fluktuationer. Subjektbegreppets födelse, expansion och kris har haft direkt inverkan på det industriella minnets förändringar. Ett av minnesforskarnas främsta mål har varit att kartlägga dessa transformationer och urskilja det moderna kulturminnets grundelement.56 Teorin om modernitetens kulturminne kan fungera som en
givande referensram vid undersökningen av divergenserna mellan Minnen och dess patristiska intertext. Låter sig Lindgrens eventuella distanseringar från antikens minneskoncept återföras på Europas – och Västerbottens – industrialisering och hans egen
senmoderna proveniens? Det vore fel att vid besvarandet av den sortens frågor behandla Augustinus memoria och det moderna kulturminnet som antitetiska koncept.57
Det industriella minnesbegreppet har inte skapats ur intet utan utvecklats genom en
stegvis omarbetning av den förindustriella epokens memoria. I modernitetens minnesstruktur finns många augustinska komponenter, även om de satts in i nya konceptuella sammanhang.
3.1. Det industriella jagets triumf
I undersökningen av det industriella minnets närvaro i Minnen följer jag de båda
huvudetapperna i det moderna subjektets historia; först fokuseras det mänskliga jagets triumf, därefter subjektets krisartade degradering. Det moderna jagets upphöjelse
speglas i det industriella minnets struktur framför allt genom tre moment: subjektivitet, kreativitet och självreflexivitet. I vilken mån präglar dessa tre aspekter Lindgrens
minnesbok?
Den förindustriellt tänkande Augustinus saknar begreppet subjekt. Då Lindgren
på ett ställe i Minnen stödjer sina resonemang kring jaget med en Augustinusreferens
– ”Och Augustinus påpekar […]” (Mn 120) – gör han sig skyldig till en anakroniseSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
rande läsning. Kyrkofaderns ständiga svängningar mellan jag och vi indikerar att han
inte förstår människan som ett individuellt jag, skilt från världens icke-jag, utan snarare som en bärare av den universella människonaturen. Augustinus gör visserligen enstaka ansatser att formulera ett modernt personbegrepp. I Confessiones skriver han om
minnet att ”detta är mitt medvetande, detta är mitt jag” (”hoc animus est, et hoc ego
ipse sum”).58 Men alla påståenden av den typen neutraliseras av memoriateorins tankemässiga kontrollinstans, läran om nåden, som gör alla människor till kopior av Adam
och förser dem med samma odifferentierade skuld.59 Moderniteten med dess starka
subjektmedvetenhet innebär däremot, hävdar minnesforskaren Aleida Assmann, ett
framskapande av den subjektiva erinringen. Minnets centrala roll blir ”Ich-Konstruktion” och ”Selbst-Konstitution”. Genom att minnas sig själv, sina medmänniskor och
sin värld befäster det erinrande jaget personens okränkbara identitet.60 I olika intervjuuttalanden har Lindgren markerat att han tillhör subjekts- och existenstänkandets era.
Han hänvisar gärna till existentialister och personalister – Kierkegaard, Sartre, Heidegger, Mounier – och påpekar att han har ”väldigt svårt att tänka mig en modern filosofi, en modern livsuppfattning som inte utgår” (ToLi 176) från dessa tänkare. I enlighet med sina filosofiska vägvisare ser han människan som en ”individ”, som är ”oskattbar” (ToLi 178), ”helig”,61 försedd med oreducerbar ”hållning och värdighet” (ToLi
178). Det är enbart ”Den enskilda människan”, menar han, som kan vara ”bärare av nåden” (ToLi 159).62 I Minnen utgör subjektbegreppet en av Lindgrens mest produktiva
kategorier. I kapitlet om djuren i hans liv för han ett resonemang som direkt anspelar
på personalistiska idéer. Även om hans hundar, berättar han, burit olika namn, har de
”tjänstgjort som Hunden” (Mn 101). Lindgren själv känner sig avskärmad från denna
värld före subjekt/objekt-distinktionen: ”Hunden är ett sändebud från den barndom
som vi glömt. En gång var vi alla hundar” (Mn 101). Till skillnad från de utbytbara djuren är den mänskliga individen i Minnen ”unik” (Mn 40), ”fri och suverän” (Mn 202),
upplever sig som ”den ende” (Mn 42), gör anspråk på ”singulariteten” (Mn 171), förväntar sig ”personligt” (Mn 58) bemötande, vill tillhöra ”sig själv” (Mn 31). Bokens erinringar dokumenterar detta ”för mig”-perspektiv (Mn 67) genom en rad subjektiverande medel: tankereferat, värdeladdade ord, personligt bildspråk, fokalisering och
framför allt dialog. I samtal med sin redaktör pläderar författaren för ”det evinnerliga
pratet” som ett uttryck för människans personala dimension: ”Jaget blir uppenbart”
(Mn 212).
Uppfinnandet av jagbegreppet har, hävdar minnesteoretikerna, haft konsekvenser
inte bara för den erinrande personen utan också för hennes miljö. Det moderna minnet tenderar att projicera subjektkategorin på det hågkomna tidrummet och framtvinga en subjektivering av det.63 Lindgrens Västerbotten konstrueras just som en sorts
kvasisubjekt. Författaren kontrasterar Västerbotten mot ett icke-Västerbotten (konSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
20 · Krzysztof Bak
tinenten, Sydsverige, Lappland etc.), förser det med ett tydligt centrum (”vårt innersta” (Mtn 47), ”våra rötter” (Mtn 51) etc.), tillskriver det oantastlig integritet och ger
det en rad individualiserande drag. Medan göteborgarna har en speciell känsla för makrill, hungrar ”vi västerbottningar” (Mtn 168), skriver han i Maten, efter ”syltefläsket”
(Mtn 114). I Minnen framställs den västerbottniska kronotopen som lika ”fri och suverän” (Mn 202) som författarens egen far. Minnesforskarna observerar att modernitetens subjektiverande tendens framtvingat en radikal omflyttning av minnets epistemologiska hemort. Så länge memoria manifesterade den allmänna människonaturen, var
den en del av det retoriska systemet. Men som individuell jagmanifestation har minnet
ogiltigförklarat vältalighetens universaliserande verktyg och skapat ett behov av ett annat, hermeneutiskt tillvägagångssätt.64 I Minnen följer Lindgren i hög grad Schleier
macher i spåren. Han bygger på inlevelse, registrerar talande detaljer, drar syntetiska
slutsatser och korrigerar sina tolkningar via den filologiska cirkelns logik. Hans ambition är att ”förstå” (Mn 82) även de vidrigaste av sina medmänniskor.
Eftersom Augustinus antropologi vilar på ett metafysiskt fundament, har hans memoria en reproduktiv karaktär. Minnet spelar en sekundär roll i förhållande till varat.
Alla intryck det förvarar har det inhämtat från den objektiva verkligheten. Kyrkofadern gör visserligen några kopplingar mellan memoria och inbillning, och hävdar att
människan med hjälp av sitt minne kan skapa bilder av icke-existerande föremål, men
han förklarar samtidigt att till och med våra vildaste fantasifoster (phantasmata) kombinerar element från empiriskt varseblivna objekt.65 Modernitetens subjektstänkande
ogiltigförklarar de beskrivningar av minnet som görs med antik förrådsmetaforik. I
samma ögonblick som minnet knyts till det suveräna jaget, förlorar det sin mimetiska
karaktär och blir en produktiv kraft. Betecknande nog sätter Giambattista Vico, en
av det moderna paradigmets grundare, likhetstecken mellan memoria och fantasia.66
Lindgren hävdar i intervjuuttalanden att minnet inte är något dokumenterande ”arkiv” (ToLi 247) utan en ”del av vår hjärna som producerar ganska fritt” (ToLi 246).
Under erinringsprocessen åtnjuter vi ”en alldeles speciell frihet” (ToLi 246) och ”konstruerar minnen i mycket stor omfattning” (ToLi 247). Författaren erkänner att han
brukar uppfinna sina minnen på samma sätt som han leker med fingerade objekt (jfr
Nåden 94 ff.; ToLi 246 ff.). Flera gestalter i Minnen visar en kreativ relation till det
förflutna: modern ”hittar opp minnen” (Mn 107), den sovjetiska statsfunktionären
tillskriver Thomas Mann påståenden som hans egen son Golo inte känner igen (Mn
175), författaren Sladkovský sammanför gångna händelser efter eget godtycke (Mn
167), Lindgren själv brukade som liten uppfinna släktingarnas ”levnadsöden” (Mn 54).
Samma fantasistatus tillskrivs minnesbokens erinringar. De är inget annat än ”inbillningar” (Mn 7), som ”vi uppfunnit” (Mn 9) och som hör hemma i ”diktens värld” (Mn
10). I ett samtal med Kaj Schueler framkastar Lindgren idén att den sortens kreativitet
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
kan vara ett typiskt västerbottniskt drag. I umgänget med den kärva naturen har västerbottningarna, resonerar han, lärt sig att ”förhålla sig skapande”, vilket ”kanske inte
har varit lika självklart här nere” (ToLi 26 f.). I Maten tillämpar han samma tanke på
sin egen Västerbottenbild och konstaterar att allt han skrivit om hemtrakterna bara är
en konstruktion, en ”förbannad dikt” (Mtn 156).
Augustinus memoriateori vilar på ett metafysiskt fundament och arbetar därför genomgående med det klassiska instrument/material-schemat. Minnets optiska modell
och dess fataburmetaforik indikerar att det finns ett aktivt erinringsorgan – minnets
öga – som bearbetar passivt minnesstoff. Kyrkofadern framkastar visserligen idén om
memoria interior, ett inre minne som minns sig självt, men drar inga långtgående slutsatser av sitt embryo till kantiansk transcendentalfilosofi. Att han aldrig problematiserar självreflexiviteten är ett tydligt tecken på att han uppfattar den enligt traditionella förkantianska tankemönster.67 I samma ögonblick som moderniteten kopplar
minnet till subjektet, privilegieras också metaperspektivet som erinringens allestädesnärvarande bas. Det moderna kulturminnet blir en produktiv självobservation och
självgranskning, som kontinuerligt fokuserar sin form och sin struktur.68 En lika framträdande roll spelar självreflexiviteten i Minnen. Den är särskilt starkt knuten till författarens erinrings- och skrivprocess: han granskar kritiskt sin minnesförmåga, klargör
bokens bakgrund, tematiserar ”det här manuskriptet” (Mn 208), försvarar den valda
formen, och beklagar att han inte kan ”skriva det här på tyska” (Mn 160). Den metafiktiva teknik som forskningen identifierat i Lindgrens tidigare författarskap återkommer
med dubbel kraft i minnesboken.69 I en sorts metaleptisk mise-en-abyme-figur berättar han att han som barn klädde sig fint: ”För idag skulle jag skrivas om i mina Minnen”
(Mn 36). Kvasisubjektet Västerbotten förses med en motsvarande självreflekterande
blick. I både Maten och Minnen samlas västerbottningar mest för att ”prata Västerbotten” (Mtn 154). Genom att kumulera västerbottningarnas livserfarenheter framstår
minnesboken som en plats där Västerbotten får komma till medvetande om sig självt.
3.2. Det industriella jagets kris
Subjektivitet, kreativitet och självreflexivitet präglar särskilt den första, heroiska fasen
i det industriella subjektets historia. Men subjektivitetens triumf frambringar med dialektisk nödvändighet – som inte minst Lukács demonstrerar i sin analys av Die Leiden des jungen Werthers – också jagets sönderfall. Samma krafter och institutioner som
möjliggjort individens personlighetsutveckling blir, menar Lukács, ”människornas
slavdrivare, splittrar individens personlighet och gör honom till en livlös specialist”.70
Den moderna minnesteorin analyserar subjektupplösningens inverkan på det industriella minnet och beskriver den moderna erinringens sjukdomssymptom.71 Lindgren
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
22 · Krzysztof Bak
visar i olika sammanhang att han är lyhörd för modernitetens kristecken. I Maten tillkännager han att han avskyr ”moderniteten i de flesta former” (Mtn 51) och hävdar att
den hotar såväl individens som hela Västerbottens subjektkonstruktion. I Minnen tematiserar han de flesta av subjektivitetens moderna åkommor: depersonalisering, varu
fiering, förtingligande, stereotypisering, kollektivisering. Det kan sålunda vara berättigat att söka identifiera det industriella minnets sjukdomsbild i hans minnesbok. Inte
heller i detta sammanhang får det moderna kulturminnet och Augustinus memoria
betraktas som motsatser. De västerländska berättelserna om subjektets kris hänvisar
genomgående till den augustinska antropologin. Kierkegaards beskrivning av självets
krisartade konstituering bygger på den augustinska syndafallshistorien. Marx jämför
privategendomen med arvsynden. Freud drar paralleller mellan arvskulden och den
oidipala ångesten.72 Det är därför inte förvånande att minnesteoretikernas narration
om det moderna minnets urartning rymmer åtskilliga augustinska ingredienser – men
de skrivs in i resonemang som ligger helt utanför kyrkofaderns intellektuella horisont.
3.2.1. Modernitetens depressiva kulturminne
Såväl Augustinus synddrabbade memoria som det moderna minnet befinner sig i en
kris som kan diagnostiseras med hjälp av psykoanalytisk neurosteori. Samtidigt skiljer
sig de båda sjukdomsbilderna avsevärt från varandra. Förankrad i det objektiva varat
kan kyrkofadern beskriva minnets och viljans fördärv via positiva, närmast fysikaliska
kraftkategorier som energi, svaghet, styrka, dominans, tvång och makt. Som Augustinusforskningen i olika sammanhang påpekat bär den augustinska synden en starkt
kompulsiv prägel.73 Industrialismens autonoma jag, avskärmat från verklighetens ickejag, öppnar sig inte för den typen av metafysiska begrepp utan lider av en defekt som
helt betingas av subjektivitetens inneboende logik. Det fria, mot oändliga mål strävande jaget kan, påpekar minnesforskarna, lika litet utveckla alla sina inneboende möjligheter som det kan återförenas med den objektiva världen. Genom sin blotta subjektivitet döms det till permanent otillfredsställelse och skapar minnen, ofrånkomligt präglade av erfarenheten att drabbas av förlust.74 Medan den augustinska syndaren
plågas av tvångsneuros, faller alltså industrialismens individ offer för en strukturell depression, som visar sig vara inte bara de moderna samhällenas utan också det moderna
kulturminnets folksjukdom.
Det är fullt möjligt att i Lindgrens minnesbok identifiera tydligt kompulsiva symptom.75 Författaren eftersträvar ”ordning” (Mn 152), har ”böjelse för fullständig kontroll” (Mn 152), kopierar ”kartor” (Mn 77), har svårt för ”känslosamhet” (Mn 29), är
traditionsbunden och plikttrogen, upplever sig som ”skrattretande obeslutsam” (Mn
89), säger gärna nej etc. Men dessa tvångsneurotiska indicier ger i Minnen vika för en
återkommande upplevelse av brist: brist på luft, brist på lidelse, brist på mod, brist på
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
konsistens, brist på jagkänsla, brist på mening, brist på ord. De gånger Augustinus
aktualiserar brist, frånvaro, förlust anlägger han ett kompulsivt förklaringsschema. Så
fort Adam och Eva förlorar sitt lycksaliga urtillstånd, riktar de, resonerar kyrkofadern,
blicken mot sina lemmar och börjar begära.76 Minnen vänder i viss mån upp och ned
på Augustinus förklaringsmodell. Begär och drifter aktualiseras visserligen, men återförs på en förtäckt förlusterfarenhet. Morbror Hjalmars förödande mördarvilja avslöjas som ett resultat av osläckligt kärleksbehov. Det är den melankoliskt-depressiva neurostypen som dominerar minnesbokens erinringar. Författaren har i intervjuer berättat att han under arbetet med Minnen känt sig ”satans melankolisk för att uttrycka
det milt”.77 För sin redaktör erkänner han i bokens slutkapitel att han ”varit förbålt
nedstämd. Egentligen oavbrutet” (Mn 212). Klart framträdande i Minnen är i princip
alla de viktiga kännetecken som enligt psykoanalytiker formar en depressiv ”existensform”.78 Författaren visar en pessimistisk grundsyn, har en benägenhet att klaga, fascineras av döden, lider av klent självförtroende, gör sig till föremål för överdriven självkritik, tror sig leva fel liv, utvecklar starka objektrelationer etc. Den största olycka han
kan tänka sig är att ”hädanefter skulle ingen älska mig” (Mn 165). I minnesboken förklarar Lindgren sin ”livsleda” med att han känner sig gammal och förmodligen ”inte
ska skriva just något mer” (Mn 212). I samtal med Kaj Schueler utvecklar han en etiologi, som sträcker sig långt in i den tidigaste barndomen. I psykoanalysen brukar depression föras tillbaka på en infantil urerfarenhet av sårad narcissism.79 Något motsvarande beskriver Lindgren: ”Urupplevelsen är för mig att det var bestämt att jag skulle
dö som barn” (ToLi 77). Dels var han på väg att bli aborterad (jfr ToLi 70 f.), dels
drabbades han som liten av tuberkulos: ”Att vara ett sjukt, döende barn går djupt in i
ens väsen, färgar alla upplevelser av livet, färgar än idag min förnimmelse av tillvaron”
(ToLi 77). I Maten lämnar Lindgren den individuella sfären och ser i sin depression
ett mer generellt fenomen. Alla västerbottningar delar, påstår han, en specifik föreställning om ”ett tomrum som man har inom sig” (Mtn 112, jfr 114). Melankolin införlivas
i karakteristiken av det västerbottniska kvasisubjektet. Samtidigt inser författaren att
även andra folkslag har sina ”egna tomrum” (Mtn 114) och att sådana ” ’svalg’ ” (Mtn
112) finns kvar i var och en hur mycket man än försöker fylla dem. I likhet med moderna minnesforskare betraktar han melankolin som principiellt inskriven i jagets underliggande struktur.
3.2.2. Den melankoliska förlusterfarenhetens komponenter
Minnesteoretikerna specialanalyserar det moderna minnets förluststruktur. I den depressiva erfarenheten av jagets otillräcklighet urskiljer de en rad element: förgänglighet, fragmentisering, obalans, medvetenhetsdeficit och alienation. Eftersom Lindgren
såväl i Minnen som i de anslutande intervjuerna så starkt betonar det melankoliska draSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
24 · Krzysztof Bak
get i sin minnesaktivitet kan det vara befogat att diskutera dessa komponenter var för
sig och undersöka deras relevans för minnesbokens erinringar.
En av de mest akuta brister som det industriella kulturminnet lider av är enligt
Aleida Assmann tidens degraderande inflytande.80 Augustinus är visserligen medveten
om tidens ”bortilande”, men han skriver in det i ett metafysiskt-kosmologiskt system.
Fastän han sörjer över att ”timmar försvinner” och hans ”späda barndom” sedan länge
är ”död”, vet han att i Herren ”dör intet” (”nihil moritur in te”).81 I Minnen är det bara
den nedanförmänskliga sfären som är ”oförstörbar” (Mn 103). Även om de enskilda
hundarna åldras och dör, tjänstgör de som den ”oförgängliga” (Mn 101) Hunden. I
människans liv däremot är allt ”förgängligt” (Mn 101). Författaren gör ”tidens föränderlighet” (Mn 129) till ett av minnesbokens bärande motiv. Människor är, påpekar
han, ”underkastade tiden” (Mn 132) och ”förändras” (Mn 64), förfulas (Mn 15), ”utplånas” (Mn 64), får ”åldrade, tärda, vissnade” (Mn 54) ansikten, råkar ”i förfall” (Mn
163). De liv som levts ”kommer aldrig att levas igen” (Mn 174). Med obeveklig konsekvens upprepas de typiska uttrycken för tidsflödets snabbhet och ohejdbarhet: nyligen,
snart, förbi, över, för sent. Minnena handlar om de ”sista” (Mn 13) mötena, ”den sista
i familjen” (Mn 62), ”mitt sista kvävningsanfall” (Mn 63), ”den siste levande nazistledaren” (Mn 114), slutligen den sista boken (Mn 212). Genom att kopplas till moderniteten infogas kvasisubjektet Västerbotten i samma förgänglighetsschema; ”det moderna Västerbotten” (Mtn 108) finns visserligen, men genom att fördärva västerbottningarnas ”rötter” (Mtn 51) är det inte något tecken på ”framsteg” (Mtn 108) utan på
tidens obotliga sår. Denna sorts allestädesnärvarande upplevelse av varats förgänglighet betraktas i den moderna minnesteorin som en central komponent i det industriella kulturminnets konstitution och en direkt konsekvens av minnets subjektivering. I
samma ögonblick som minnet gjordes till en manifestation av ett unikt jag, relaterades
det, förklarar Aleida Assmann, till subjektets individuella, oåterkalleliga engångshändelser i stället för till den upprepningsbara naturen. Den ihågkomna tiden blir synlig
som ”ein immer tieferer Abgrund” och kumulerar individens temporala ”Abstandserfahrung”.82
Ytterligare ett väsentligt element i det moderna kulturminnets briststruktur är enligt minnesforskarna fragmentisering. Den metafysiskt tänkande Augustinus betraktar memoria som en garant för människans enhet och totalitet. I sin lära om synden utnyttjar han visserligen många bilder av klyvning, spridning, sönderdelning och klagar
bland annat över att han är ”splittrad i tider”. Men samtidigt betonar han att minnesaktiviteten oberoende av syndens desintegrerande följder innebär att ”ordna” det som
förvaras i minnet och ”samla hop det ur ett slags förskingring”.83 Erinringsprocessens
förening av minne, tanke och vilja förankras i treenighetens väsensenhet.84 Som representant för industrialiseringens första, optimistiska fas ogiltigförklarar Kant den sorSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
tens metafysiska enhetshypostaser, men ersätter dem i stället med det transcendentala
medvetandets enhet.85 I Lindgrens Minnen sätts även jagets transcendentala identitet
ur funktion. Jaget är, skriver han, ”inte enhetligt och sammanhållet” utan ett konglomerat av disparata ”delar” (Mn 120). Kvasisubjektet Västerbotten har samma splittringstendenser som det mänskliga jaget. I Maten upptäcker författaren att det inte
finns ”ett Västerbotten utan ett otal. Det rätta ordet vore Västerbottnarna!” (Mtn 156).
Ett så beskaffat subjekt kan inte annat än avkasta ett ”osammanhängande” (Mn 118) liv
och lika ”regellöst” (Mn 38) fladdrande erinringar. I bokens första kapitel jämför Lindgren sin minnesaktivitet med en trasig projektor, som rasslar på utan att lyckas visa någon film. Men ”för något flyktigt ögonblick fungerar allt som det ska och en bildruta,
en enda, blir synlig” (Mn 9). Helt i linje med sin nyckelmetafor gör Minnen avkall på
alla helhetsanspråk, frilägger inga utvecklingslinjer, efterlyser ingen övergripande ”mening” (Mn 209). Boken splittrar upp minnet i ”miljarder” (Mn 11) minnesskärvor, rör
sig fritt mellan separata episoder, fixerar momentana blickar, gester, repliker. Författarens nära bundsförvanter är ”uppehåll och avbrott” (Mn 107). Sammanhangsskapande
summeringar ersätts av atomiserande ellipser. Det är inte genren ”roman” utan genren
”novellsamling” (Mn 208) som utpekas som arketextuellt mönster. Georg Simmel har
hävdat att subjektets epistemologiska expandering ofrånkomligt upphäver det förindustriella minnets totalitetssträvan. Konfronterat med otaliga verklighetskomponenter, synvinklar, värderingshierarkier tvingas, menar Simmel, det fria jaget att avstå från
generella, enhetsskapande begrepp och nöja sig med att minnas strödda enskildheter.86 De moderna minnesteoretikerna utvecklar en likartad argumentation, hänvisar
till det senmoderna subjektets decentrering och upphöjer minnets partikularitet, dess
fokusering på det fragmentariska, lösryckta till ett av modernitetens mest särpräglade
kännetecken.87
Det moderna kulturminnets fragmentisering yttrar sig vanligen genom svängningar
mellan hypertrofi och hypotrofi. I Augustinus antropologi styrs verkligheten, memoria
och erinringen av samma regelverk. Genom sin tillhörighet till detta kosmiska system
är hågkomsterna och deras volym naturligt anpassade såväl till kosmos ordning som
till tankeförmågans kapacitet. Den empiriskt inriktade kyrkofadern inser visserligen
att erinringsfunktionen kan drabbas av informativt över- och underskott. I Confessiones är han särskilt intresserad av minnets stegvisa erodering och visar hur lätt glömskan
kan sluka minnesintryck och tankar.88 Men styrd av sin metafysiska grundsyn beskriver han den sortens minnesstörning i analogi med borttappade eller i övermått lagrade
ting. På samma sätt som ett förlorat mynt inte försvinner utan tålmodigt väntar på att
bli upphittat kan det enligt Augustinus inte finnas någon absolut glömska. Både erinringens hyper- och hypotrofi ses som tillfälliga avvikelser och beskrivs på den normala
minnesaktivitetens villkor.89 I Minnen blir perspektiven omvända. I kapitlet om jourSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
26 · Krzysztof Bak
nalistkarriären i Umeå bombarderas Lindgren av tallösa västerbottniska nyheter, som
så småningom överhopar hans begränsade minnesförmåga. Ännu vanligare i boken
är glömskan. Den framställs som normen, medan hågkomsten ses som ett mirakulöst
undantag. ”Jag har inga minnen” (Mn 7), deklarerar författaren för sin förlagsredaktör
och förvandlar sin bok till en katalog över allt som försvunnit ur hans minne. Av minnesluckor drabbas författarens bror (Mn 14), hans barndomsvän (Mn 37), hans mor
(Mn 107), Göran Tunström (Mn 144), Golo Mann (Mn 175). En speciell plats bland
dessa glömskans offer intar kvasisubjektet Västerbotten. Morfaderns nybyggarbedrifter har glömts inte bara av författaren själv och andra västerbottningar utan av ”hela
världen” (Mn 18). Västerbottningar glömmer själva kärnan i sin västerbottniska subjektivitet: ”receptet på långfilet” (Mn 57) och ”kornmjölsgröten” (Mtn 190). Förmågan
till glömska är i minnesboken så fullkomlig att författaren – till skillnad från Augustinus – ibland rent av kan glömma sin glömska. I den moderna minnesteorin betraktas
glömskan som en av det depressiva minnets grunddefekter. I anslutning till bland annat Simmels teori om det industriella minnets expansion observerar minnesforskarna
att hågkomsternas överflöd har en paradoxal spin-off-effekt och medför att det ansamlade minnesmaterialet allt snabbare faller i glömska och inte längre kan nås av jagets
erinringsmekanismer.90
Ytterligare en framträdande ingrediens i det moderna kulturminnets briststruktur är medvetenhetsdeficit. Augustinus utformar sin memoriateori med medvetandets osviklighet som utgångspunkt. Han medger förvisso att hans medvetande är ”för
trångt för att innefatta” den väldiga rikedomen i memoria.91 Men hans bild av minnets
omedvetna regioner följer samma metafysiskt privativa mönster som hans övriga teori.
Omedvetna minnesintryck vilar stilla i memoriaförrådets ”otaliga hålor” och kan när
som helst hämtas fram av andens blick. Augustinus omedvetenhet är passiv, speglar
skapelsens naturliga godhet och beskrivs helt på medvetandets villkor.92 Det industriella jaget ser inte med samma tillit på sina omedvetna innebörder. Med stöd i psykoanalysen hävdar minnesforskarna att det industriella kulturminnet uppfattar sig som
en scen för övermäktiga bortträngningsmekanismer, som utplånar obehagliga upplevelser och samtidigt håller dem vid liv.93 I en redan åberopad metafiktiv passage i Minnen kammar den unga Torgny sitt hår, borstar ”framtänderna med saltlösning” och
klär sig ”så gott” han kan för att bli avporträtterad ”i mina Minnen” (Mn 36). Mycket i
minnesboken har en sådan rentvättad karaktär. Hembygden är ”oskuldsfull” (Mn 75),
livet följer ”rättsordningen”, människorna vill ”väl” (Mn 35). Men alla påståenden av
den typen laddar Lindgren med en stor dos ironi. Tillfrågad av en psykiatriker om han
försöker tränga bort ”något svårt och traumatiskt” svarar han i och för sig nekande,
men hans ”huvudskakningar” är ”ofrivilliga” (Mn 126). I sina berättelser om andra individer signalerar Lindgren tydligt de omedvetna krafternas verkan. Det enda författaSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
rens mor minns av sin pappa är en oartikulerad traumatisk barndomsupplevelse. Thomas Mann styrs av sitt underliggande behov att se ”vackra, nakna pojköverkroppar”
(Mn 168). Om sitt eget omedvetna liv är Lindgren betydligt mindre explicit, men han
lägger ut tillräckligt många spår för att motivera ett antal psykoanalytiska tolkningar.
Påfallande i Minnen är exempelvis en stark homosocial underton. I linje med en typisk
depressiv symptombildning uppfattar författarjaget kvinnor i hög grad som modersfigurer.94 Under ett besök hos en spåkäring, en tidigare lyxprostituerad, får Lindgren
sitta ”vid hennes fötter” och hon behandlar honom ”som om hon tröstade ett gråtande
barn” (Mn 159). Libidinös energi knyts i stället till manliga objekt. Lindgren dras till
manliga vänner, deklarerar sin ”kärlek” (Mn 152) till mäns gärningar, är fascinerad av
bisexuella författare, beskriver ”härliga” (Mn 206) manliga kroppar och tematiserar
manliga könsorgan (Mn 38, 206).
Minnesteoretikerna påpekar att det industriella medvetenhetsdeficitet inte bara
omfattar det individuella planet utan även samhällenas politiskt-sociala självbild. En
stor del av de moderna minnesluckorna skapas av statligt styrda maktmekanismer, som
vill hålla det industriella minnet rent från ideologiskt obekväma inslag.95 I Minnen
liksom på andra ställen beskriver Lindgren västerbottningarna som djärva nybyggare,
framgångsrika i sin erövring av det ogästvänliga landskapet (jfr Mtn 154 f.; ToLi 25 f.;
Mn 75). Ursprungsbefolkningen omnämns ytterst marginellt. I ett av minnesbokens
slutkapitel får författarens far utveckla en vision av en fri värld utan ”lappvatten, allt
vatten var i vår ägo sedan urminnes tider” (Mn 202). Det mystiskt-ekologiska frihetsbegreppet i Minnen konstrueras på kolonialfolkets villkor.
3.2.3. Det moderna minnets alienation
Ett väsentligt inslag i det depressiva kulturminnets briststruktur är förlorad omedelbarhet. Komponenten är komplex men låter sig brytas ned i tre huvudaspekter: inautenticitet, obegriplighet och outtryckbarhet. Också de kan bidra till belysningen av
Lindgrens melankoliska minne.
Eftersom Augustinus skriver in människan och världen i samma stabila, metafysiska sammanhang, kan han definiera memoria som en plats där själen kommer närmast sig själv.96 Kyrkofadern beskriver visserligen den syndiga människonaturen som
”natura aliena” och syndarens jordiska liv i termer av främlingskap. Men han låter inget
av dessa negativa fenomen på allvar rubba direktheten hos memoria.97 Modernitetens
krisartade jag kan inte prestera samma grad av autenticitet. Genom sin förankring i
det autonoma subjektet förlorar, hävdar minnesteoretikerna, det industriella kulturminnet sin hemkänsla i världen och döms till permanent rotlöshet. Genom sina fragmentariserande och bortträngande mekanismer blir det dessutom främmande för sig
självt.98 I en intervju berättar Lindgren att han på tåget ofta tillfrågas av nyfikna medSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
28 · Krzysztof Bak
passagerare om det är författaren Torgny Lindgren. Hans svar brukar vara: ” ’Nej, det
är det inte. Jag skriver bara hans böcker.’ ”99 I Minnen framställer han sitt cogito som en
främmande ”ickeexistens”, som åstadkommer ”förnimmelsen att falla ner i ett oändligt
schakt av dunkel, att redan från begynnelsen vara räddningslöst förlorad” (Mn 120).
Ett sådant alienerat jag kan bara producera alienerade erinringar. Lindgren minns olika
människor, platser, händelser, men känner sig lika ”främmande överallt” (Mn 107), bemöter allt med samma distanserande ”likgiltighet” (Mn 163) och tror sig ”ha genomfört fel liv”.100 Tillfrågad av Erik Lönnroth om vad han representerar svarar han: ”Jag
representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien”
(Mn 186). Eftersom Lindgrens naturliga tillstånd är icke-existensen, uppfattar han alla
försök att skapa ett intryck av full närvaro som behäftade med falskhet och lögn. Paris upplever han som ”en förfärlig stad” (Mn 144) därför att den till varje pris vill ge ett
sken av att vara ”närvarande” (Mn 145), ”i centrum” (Mn 145), på rätt ”plats” (Mn 145).
I en särskild traktat (Mn 134 ff.) framställs falskheten som en ofrånkomlig ingrediens i
allt liv. Författaren infogar alienationsfenomenet i kvasisubjektet Västerbotten. De utflyttade västerbottningarna lever, påpekar han, med en ständig känsla av att vara ”utifrån” (ToLi 49), ”främlingar”, ”invandrare” (ToLi 48) i surrogatens och förfalskningarnas söder. I den mån deras efterlängtade Västerbotten börjar imitera Paris, blir det
självt en ”lögn” (Mtn 156).
Det industriella minnets svikande omedelbarhet har enligt minnesforskarna en tydlig epistemologisk aspekt. Genom att inkorporera själens liv i världens metafysiska ordning behöver Augustinus aldrig hysa allvarligare tvivel på reliabiliteten hos memoria.
Minnet och erinringen uppfattas som en principiellt pålitlig källa för människans vetande om varat. Den praktiskt tänkande kyrkofadern inser visserligen att en del minnesintryck kan göra motstånd mot tanken och hålla sig i okunskapens mörker.101 Men
han markerar att epistemologiska svårigheter av det slaget snarast är att betrakta som
temporalt gällande undantag. I Confessiones löser han framgångsrikt till och med minnesteorins svåraste paradoxer.102 Det industriella kulturminnet saknar denna självklara
kunskapsmässiga evidens. Genom subjektivering, partikularisering och bortträngande
censurering har det, menar minnesteoretikerna, tvingats kapitulera inför tingens svårtydbarhet.103 Övertygelsen om världens obegriplighet är också en av hållpunkterna i
Lindgrens livsuppfattning.104 I intervjuer återkommer han ständigt till att verkligheten är ”osäker” (Nåden 97), att ”vi kan aldrig begripa tillvaron” (ToLi 186), att man ”i
grunden inte vet någonting” (ToLi 201), att det inte går att ”hitta den absolut sanna”
(Nåden 100) berättelsen.105 I Minnen tillhör ovetandet de mest elementära mänskliga erfarenheterna. ”Det sunda förnuftet kan egentligen inte besvara en enda fråga”
(Mn 84), konstaterar Isak, förebilden till Jani i Ormens väg på hälleberget. Författaren själv deklarerar att han ”vet praktiskt taget ingenting om själen” (Mn 125). I linje
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
med denna epistemologiska grundinställning signalerar han erinringarnas tveksamma
sanningshalt genom – för att nämna några av hans otaliga osäkerhetsmarkörer – frekventa modaladverbial (förmodligen, antagligen, kanske, möjligen), epistemiska verbuttryck (tyckas, böra, måste), relativiserande kognitionsverb (tro, misstänka, inbilla sig)
och konditionalkonstruktioner (om, såvitt), apofatiska adjektiv och adverb (obegriplig,
okänd, oåtkomligt, ovetbar), frågor utan svar och negationer med verbet veta (”Ingen
vet” (Mn 203), ”Vi visste praktiskt taget ingenting (Mn 72), ”Det kan ingen veta” (Mn
53) etc.). I många fall blir erinringarnas opålitlighet synlig först när boken intertextuellt konfronteras med andra biografiska Lindgrentexter. Både i Minnen, i Maten och i
intervjuer återberättar författaren moster Hildurs öden, men historierna skiljer sig en
hel del från varandra – vilken av dem är den rätta?
Det moderna minnets kunskapskris framtvingar en skeptisk grundhållning till det
erinrade. Medan hågkomsterna under industrialiseringens första, heroiska fas vanligen bemöttes med sympatins förståelsestrategier, betraktar det desintegrerade senmoderna jaget misstankens hermeneutik som sitt bästa epistemologiska verktyg i mötet
med memoria.106 I Minnen prövas avslöjandets och genomskådandets metod på i princip varje sanning. Lindgren håller sig på vakt mot ”Alla världsåskådningar” (Mn 115),
vrider och vänder på självklara omdömen, demaskerar maktens manipulationer. Hans
minnesbok låter sig läsas som en självrannsakande kritik av illusionerna kring jaget och
dess minnen. Kvasisubjektet Västerbotten undantas inte från författarens allomfattande agnosticism. I ett öppet brev till förlagschefen Svante Weyler skriver Lindgren:
jag vet för lite om i stort sett allting. Det vore lika svårt för mig att säga något väsentligt
om exempelvis Västerbotten som om Afrika.107
I Maten sätter författaren likhetstecken mellan att vara ”västerbottnisk” och att vara
”innesluten i sin egen gåta” (Mtn 75). Som en respons på denna epistemologiska ovisshet mobiliserar västerbottningen Lindgren en misstänkliggörande attityd gentemot
sitt västerbottniska självporträtt. I Maten kompletterar han sin lovsång till västerbottningarnas nybyggargärning med en ekologisk korrigering:
I min barndom var älgen i stort sett utrotad i det innersta av Västerbotten, sannolikt av
mina förfäder. (Mtn 45)
I Minnen utmynnar faderns postkoloniala frihetsvision av världen utan ”lappvatten” i
en radikal nedmontering av själva ägandebegreppet:
Och han slog ut med armarna för att visa huru allt från begynnelsen hade tillhört oss,
eller rättare sagt huru ingenting hade tillhört någon överhuvudtaget, att ägandet var en
löjlig modernitet, att vem som önskade borde få besitta jorden och sjöarna och morasen
och Åmans vattensystem. (Mn 202)
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
30 · Krzysztof Bak
Det industriella kulturminnets bristande omedelbarhet manifesterar sig slutligen på
uttrycksplanet. Som en organisk del av skapelsens metafysiska ordning väcker Augustinus memoria inga principiella kommunikationssvårigheter. Kyrkofadern förutsätter
ett naturligt samband mellan minne och tecken, och beskriver erinringens tankeinnehåll i analogi med ordens betydelse. Som erfaren retoriker är han givetvis medveten om
att det finns mångtydiga uttryck, men han beaktar dem inte i sin minnesteori.108 Den
Gud människan möter i memoria svarar, betonar kyrkofadern, ”tydligt” på hennes frågor. Att många inte hör Herrens ord ”tydligt” är varken hans eller språkets utan den
syndiga viljans fel.109 Modernitetens erinringar saknar denna omedelbara relation till
sitt medium. I samma ögonblick som det industriella kulturminnet lämnar det trygga
metafysiskt-retoriska helhetssystemet blir det, resonerar minnesforskarna, hänvisat till
abstrakta, konventionella tecken och upplöses i en serie mångtydiga bilder som alla
försöker spegla det alienerade självmedvetandet.110 Erinringens brutna kontakt mellan
res och verba skapar ett behov av en aktiv läsare, som fyller hågkomsternas semantiska
luckor med egen betydelseproduktion.111
Att Minnen även i det avseendet följer modernitetens mönster beror inte minst på
att den är koncipierad som text. En av grundförutsättningarna för Augustinus naturliga band mellan res och verba är att han i enlighet med sin retoriska tradition uppfattar
tecken som ljud.112 Lindgren däremot gör en principiell skillnad mellan skrivande och
nedskrivande. Medan skrivandet sker organiskt ”i hans huvud”, innebär nedskrivandet att historien lämnar den subjektiva sfären och blir objektiverad text (Nåden 86).
Den upplösta enheten av tanke och uttryck skapar ett semantiskt mellanrum, som ger
de förtextade hågkomsterna en konnotativ karaktär. I intervjuer har Lindgren signalerat att minnesbokens framställning av minnet som en gammal filmprojektor är tänkt
som en markering av erinringarnas betydelsemässiga labilitet. Våra minnen är, förklarar han, ”i själva verket flimrande, snabbt försvunna bilder” utan fixerade ”samband”,
och ”för att förstå det här som rasslar till inne i oss” (ToLi 247) försöker vi ”Fylla i det
som fattas”113 och skapa ”en sammanhängande enhet” (ToLi 249). När han i Minnen
nedtecknar sina minnesbildrutor, väljer han att bevara en stor del av deras ursprungliga poröshet. Hans beslut betingas inte bara av språkets och minnets semantiska nödläge utan också av en insikt om att det uppluckrade sambandet mellan res och verba har
en enorm konstnärlig potential. Tecknens lösa relation till tingen öppnar, framhåller
han, ett frihetens utrymme, som varje konstnär kan utnyttja på ett produktivt sätt (jfr
Nåden 98). Själv finner han minst två vitala användningsområden för språkuttryckets
autonomi, det första epistemologiskt och det andra receptivt-existentiellt. I olika sammanhang har Lindgren konstaterat att vi tenderar att försvara oss mot tillvarons inneboende mångtydighet genom att med hjälp av vår ”utomordentliga” tankekapacitet
”rationalisera våra upplevelser” och ”göra verkligheten begriplig” (ToLi 248 f.). Det
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
effektivaste vapnet mot den sortens självbedrägerier finner han i ”ett ironiskt förhållningssätt” (Nåden 95), som han placerar i glappet mellan res och verba:
Ironin är konsten att säga det ena och mena det andra. Och att säga det därför att man
insett att det verkligen förhåller sig så, både på det ena och det andra sättet, samtidigt och
överallt.114
Som bland andra Magnus Nilsson visat omsätter Lindgren sin ironiska livshållning
i en komplex ”mångtydighetspoetik”, som han konsekvent utnyttjar i sitt författarskap.115 Till hans oftast anlitade mångtydighetsfigurer hör förutom ironi i strikt bemärkelse paradox, antites, katakres, grotesk, paronomasi, metaleps och variabel fokalisering. Genom att sätta två betydelser mot varandra utan att lösa deras inre konflikt påminner Lindgrens ironi om nykritikernas breda, metaforbaserade ironibegrepp,
som innesluter modernismens hela ”ambiguity”-estetik.116 I Minnen framträder det
ironiska förhållningssättet inte minst genom bokens grundkoncept. Författarens utgångspunkt är den paradoxala arbetshypotesen att han inte har några minnen (jfr ToLi
42). Den ironiska grundstrukturen fylls med tallösa ironi- och paradoxfigurer, några
synliga först i en större kontext, andra av mer direkt och punktuell art. Författarens
pendlande mellan ödmjukhet och hybris konkretiseras exempelvis i bilden av hans ”vildaste, men ändå anspråkslösa, högmodsdrömmar” (Mn 89).
Det öppna tecknets andra tillämpningsområde finner Lindgren i mångtydighetens
receptionsaspekt. En text späckad med semantiska tomrum, berättar han, fyller honom ”med en viss glädje”, därför att den ”kan tolkas på många olika sätt” (Nåden 89).
Vid receptionen av erinringar får denna medskapande läsart en speciell existentiell karaktär. När man i minnet konfronteras med sin tidigare existens inser man, menar författaren, att ”man ständigt måste nytolka det som hänt”. Det man varit med om ”för
tjugo år sedan” uttydde man ”för tio år sedan på ett helt annat sätt” än man gör i dag
(Nåden 91). Genom sin diffusa karaktär får minnena en sällsynt förmåga att kumulera
jagets löpande livserfarenhet. Enligt samma recept laddar författaren i Minnen sina
erinringsskärvor med ständigt nya, självupplevda betydelser och inviterar läsaren att
medverka i bokens existentiella meningsproduktion (jfr Mn 160 ff.). I likhet med de
andra komponenterna i Lindgrens minnesuppfattning får även hans ironiska förhållningssätt relevans för hans konstruktion av kvasisubjektet Västerbotten. Författaren
uppfattar ” ’den typiske svensken’ ” (Nåden 90) som en person, som inte tål tillvarons
dubbelheter. Västerbotten beskriver han däremot som en grogrund för ironiker. En typisk västerbottning anser sig, menar Lindgren, vara västerbottning trots att han ”hade
lämnat Bottn bakom sig” (Mtn 155). Han är märkvärdig genom sin anspråkslöshet, eftertänksam i sin dårskap, både rotad i hemmansjorden och blickande mot ”de himmelska landen” (Mtn 155), ”övermätt och hungrig på samma gång” (Mtn 55). I minnesboSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
32 · Krzysztof Bak
kens frihetsvision, som upphäver gränser och sammanför motsatser, upphöjs ironin
till Västerbottens ontologiska grundprincip. ”Västerbotten – Torgnys hemtrakt – är
en paradox” (ToLi 24), sammanfattar Schueler sina intryck av landskapet och får författarens tysta medhåll.
Undersökningen av skillnaderna mellan Lindgrens minnesbok och dess patris
tiska intertext har lett fram till två slutsatser, båda snarare av försonande än konflikt
skapande karaktär. För det första innebär Lindgrens avståndstagande från Augustinus
inte någon parallell distansering från det västerländska arvet. Även då minnesbokens
erinringar avviker från kyrkofadern följer de tankemönster som ingår i den europeiska
traditionens mainstream. Det är oppositionen förmodernt vs modernt som styr den
delen av den intertextuella dialogen; i sin tendens att dokumentera jagets upphöjelse
och deprimerande fall skriver Lindgrens hågkomster in sig i det industriella kulturminnets paradigm. För det andra innebär minnesbokens reservationer mot det augustinska inget radikalt brott med kyrkofaderns antropologi. I likhet med den västerländska
moderniteten i stort rekapitulerar Minnen Augustinus berättelse om syndens fördärv
men omformulerar den till en diagnos av det industriella jagets upplösning.
4. Minnen och modernitetens motminne
Den intertextuella dialogen mellan Lindgren och Augustinus låter två minnesstrukturer i Minnen träda fram: dels den förmoderna med rötter i kyrkofaderns senantika
memoriauppfattning, dels den moderna. Den fråga som här naturligen infinner sig är
hur dessa båda formationer förhåller sig till varandra. Det svar jag ska försöka formulera bygger på den moderna minnesteorins analys av det industriella jagets kompensatoriska motminne (”Gegen-Gedächtnis”).117 Med motminnet som begreppslig bas ska
jag skissera de augustinska affiniteternas sammantagna funktion i Lindgrens minnes
bok.
4.1. Augustinus memoria som substitut
En central komponent i den depressiva neurosen erbjuder en lämplig utgångspunkt för
en diskussion kring relationen mellan den förindustriella och den industriella minnesstrukturen i Lindgrens minnesbok. Enligt psykoanalysen inbegriper depressionen ”an
oral fixation”, som bland annat yttrar sig i hunger- och matfantasier.118 I Augustinus
minnesteori är den orala aspekten svagt framträdande. Kyrkofadern nämner i och för
sig hunger, mat, slukande, idisslande, sötma och bitterhet, men utvecklar vanligen sina
orala bilder i riktning mot kompulsivitetens anala maktmetaforik.119 Lindgren rör sig
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
åt det motsatta hållet. I den mån han nämner ”oanständighet” (Mtn 168) och ”pornografiska verk” (Mtn 19) handlar det oftast om den orala sfärens frestelser. I intervjuyttranden och i Maten påpekar han att grovtarmar och andra inälvor med framgång kan
förvandlas till välsmakande rätter (jfr Mtn 69, 174). På ett motsvarande sätt beskriver
han den västerbottniska pölsans grundkonsistens i explicit anala termer: frånstötande
”smet”, ”gyttja i en pöl”, ”geggamoja”, ”dy” (ToLi 241). Men genom kockens bearbetning
blir det anala oralt: man ska skära pölsan ”i kraftiga skivor att äta på ett grovt bröd”
(Mtn 174). Denna oraliserande tendens är lika tydlig i Minnen. Bokens augustinska
motto, som beskriver surnande mat i minnets mage, följer vägen från det orala till det
anala. Minnen reoraliserar Augustinus matmetaforik. Boken tematiserar otaliga rätter,
förser dem med färg, smak och doft, återkommer till bilder av ätande och drickande.
På samma sätt som Lindgren delar upp verkligheten i modernitet och natur, dikotomiserar han minnesbokens orala värld. I ena änden placeras den industriella sfärens delikatesser: ”ostron” (Mn 144), ”Nougat” (Mn 180) och ”smörgåstårta” (Mn 9). De förläggs till moderna miljöer, är kletiga, överdekorerade, ”giftiga” (Mn 144), kopplas till
massproduktion och plastbestick. I andra änden ställs den förindustriella världens rätter: stekt ”fläsk” med ”våfflor” (Mn 202), ”fårfotssoppa” (Mn 155) och ”Tafelspitz med
färskpotatis” (Mn 210). De knyts till humana miljöer, görs på äkta produkter, doftar
och smakar gott. En central roll bland de agrara maträtterna spelar inte oväntat det västerbottniska kökets specialiteter: ugnstorkat ”renkött” (Mn 110), ”köttkok” med ”kålrot” (Mn 83), ”vintertunnbröd” (Mn 21), ”Västerbottensost”, ”hjortronsylt” (Mn 210).
Med hjälp av denna gastronomiska rekvisita iscensätter Lindgren ett intrikat kompensatoriskt psykodrama. I enlighet med depressionens orala fixering förser han i Maten sin melankoliska västerbottning med permanent hunger, som han definierar i önskeuppfyllelsens termer som ”föreställningar om sådant som skulle kunna fylla det
tomrum som man föreställer sig”. Inte överraskande söker sig den depressiva västerbottningens önskefantasier till västerbottnisk mat: ”kålrötter, kalvar, rovor, blodkorvar och kornmjölsgröt” (Mtn 112). Sin egen nostalgiska ”längtan hem till Västerbotten” (Mtn 55) botar författaren med drömmar om hembygdens ”mandelpotatis med
vad som helst” (Mtn 112). I anslutning till den klassiska bilden av litteratur som föda
och läsning som ätande framställer Lindgren sitt skrivande om ”maten i ’sig’ ” (Mtn
200, jfr 17, 33, 55) som substituttillfredsställelse. Hans litterära matfixering presenteras som ett försök att på sublimerande vis bota modernitetens depression. Den substitutfunktion som de västerbottniska maträtterna fyller på det tematiska planet övertas
på det strukturella planet av det förmoderna minnet. Slående är att Lindgren vanligen
minns barndomens agrara rätter efter det förindustriella memoriamönstret, medan erinringar av modernitetens kulinariska överdåd följer det industriella minnets regelverk. Författarens intertextuella aktualisering av Augustinus memoriakoncept spelar
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
34 · Krzysztof Bak
på så vis en dubbel roll i hans minnesbok. Samtidigt som den är en protestakt riktad
mot modernitetens avpersonifierande minnesmekanismer, kompenserar den subjektsplittringen och den depressiva förlusten med en positiv, enhetsskapande erinrings
logik. Västerbotten tilldelas en strategisk roll i Lindgrens protesthandling och skapar
genom sina olika representationer hållpunkter för det alternativa minnets struktur.
Lindgren är inte ensam om att med stöd i den förindustriella epokens memoria råda
bot på den industriella depressiviteten. Som minnesforskare visat är ett substitutbruk
av gamla minnesformer en vanlig företeelse bland postkantianska filosofer och författare. Wordsworth, Nietzsche, Bergson, Benjamin, Cassirer, Auerbach, Curtius och
Borges manifesterar sin vantrivsel i moderniteten genom att, explicit eller implicit, inleda en intertextuell dialog med Augustinus. Deras motståndshandling innebär inte
någon museal reträtt till kyrkofaderns memoriabegrepp – ingen av missnöjesmännen
kan eller vill sätta sin moderna tankehorisont ur funktion. Den form av motminne de
konstruerar är snarare en dynamisk syntes av det gamla och det nya.120 Hur olika de individuella motminnena än blivit, uppvisar de en rad gemensamma drag, som kan sammanfogas till en sorts teoretisk modell. Det kan vara givande att med utgångspunkt i
denna tankekonstruktion beskriva hur Lindgrens Minnen samordnar erinringens moderna och förmoderna komponenter och vilken roll det västerbottniska får i bokens
dialektiska syntes. I linje med undersökningens grundläggande intertextuella frågeställning ska jag i synnerhet granska på vilket sätt minnesboken i motminnets regi aktualiserar sina augustinska affiniteter och utnyttjar dem för sina antidepressiva syften.
4.2. Motminnets komponenter
Till motminnets återkommande komponenter räknar minnesteoretikerna: intersubjektivitet, ahistoricism, durativitet, sangvinism, mikrologisk nominalism, esteticism
och slutligen figurativitet. I vilken utsträckning återfinns de i Lindgrens minnesprojekt?
Det industriella minnets opponenter inser att subjektstänkandet, det moderna kulturminnets A och O, fått förödande följder: solipsism, självupptagenhet, isolering.
Som motgift mot det nutida minnets egocentrism söker de en minnesform baserad på
idén om ”Nicht-Selbst”.121 Augustinus memoriabegrepp har en överindividuell prägel,
men genom att åsyfta en avpersonifierad människonatur är det ändå inte något fullvärdigt alternativ för de humanistiskt orienterade minneskritikerna.122 Det motminne de
konstruerar är därför ingen ren imitation av den förkantianska erans memoriabegrepp
utan en dialektisk syntes av den förindustriella kollektivismen och den industriella subjektivismen. Förmodernitetens mänsklighet och modernitetens jag förenas i den intersubjektiva formeln jag-du. Minnet blir en plats för ansvarsfull dialog mellan suveräna
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
individer, som kan utveckla sin personlighet endast genom att ingå sociala relationer
med sina jämlikar.123 En av intersubjektivitetsteorins skapare, personalisten Emmanuel
Mounier, har Lindgren utpekat som en viktig filosofisk inspiratör (ToLi 176). I Maten gör han bruk av Mouniers interpersonalitetsidé, då han låter ”alla min barndoms
släktingar och vänner och grannar” (Mtn 57) återsamlas vid en måltid, komponerad
av västerbottniska specialiteter. Matkollektivet framställs som en gemenskap av självständiga personer. Till och med de djur som avnjuts under måltiden har ”namn” och
är ”individer” (Mtn 72). Minnen omvandlar denna västerbottniska intersubjektivitet
till en konsekvent hållen och differentierat utnyttjad diegetisk princip. I en av nyckelscenerna tillfrågas författaren av sin döende mor om ”ordet jag” i hans texter också
innesluter henne och ”alla förfäderna”. Svaret blir att han ”aldrig inbillat mig att jag är
jag. Jag är naturligtvis vi” (Mn 108). Att detta vi har en intersubjektiv innebörd intygar
praktiskt taget hela minnesboken. Under en fisketur i de västerbottniska hemtrakterna
artikulerar författaren och hans far en stark släktsamhörighet, grundad i gemensamma
”gener”, ”kromosomer” och ”ribonukleinsyror” (Mn 203). Men dessa biologiska band
hindrar inte att fadern och sonen upplever sig som autonoma personer. Deras relation
bygger inte bara på genetik utan också på en interpersonal, etiskt laddad jag-du-dialog.
Slående är att författaren uppfattar ”den nästan outhärdliga pratsamheten” (ToLi 29)
som ett minnesbevarande västerbottniskt karaktärsdrag.
Ett av subjektkonceptets och det industriella minnets alster är historievetenskapen.
Det moderna minnets opponenter kritiserar historieämnet för dess iver att försjunka
i det förflutna och minutiöst ackumulera faktografiska uppgifter. Inget kan, resonerar
Nietzsche, vara mer ”feindlich und gefährlich” för människan än denna minnesfetischism. Förlamad av sitt erinringsimperativ förlorar hon förmågan att leva sitt aktuella
liv. Som ett motgift mot ”die historische Krankheit” utpekar Nietzsche den frivilliga
glömskans välsignelse.124 Redan Augustinus menar att själen säkrast når fram till den
tidlösa Guden inte då hon minns det förgångna utan då hon ”glömmer det som ligger”
bakom henne.125 Minneskritikerna inympar kyrkofaderns förindustriella, metafysiskt
formulerade relativisering av memoria i det industriella subjektet. Glömskan är, menar
Nietzsche, lika nödvändig för människan som matsmältningen. Med bådas hjälp kan
hon ta sig an det förflutna utan att bågna under dess tyngd: ”es ist aber ganz und gar unmöglich, ohne Vergessen überhaupt zu leben”.126 Genom sitt ironiska porträtt av Erik
Lönnroth, en polyhistor som ”mindes allt och glömde ingenting” (Mn 183), signalerar
Minnen en tydlig misstro mot historicismens totalitetsanspråk. Det är ingen tillfällighet att Lönnroths högborg är Stockholm och Svenska Akademien. Enligt minnesbokens geografiska logik är det Västerbotten som får erbjuda utvägar ur det förflutnas slaveri. I Maten berättar Lindgren om den västerbottniska enbärsdrickan, som skänker
en ”världsfrånvänd”, ”filosofisk” (Mtn 92) glömska. I Minnen exemplifieras den filosoSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
36 · Krzysztof Bak
fiska glömskans fördelar av många färgstarka västerbottningar. Moster Hildur tappar
till följd av en olycka minnet och lever några år ”lycklig fast det visste hon inte”. Återställd konstaterar hon att medvetandet ”det kan man både ha och mista” (Mn 57). I en
intervjukommentar betecknar Lindgren Hildurs replik som minnesbokens ”budskap”
(ToLi 157). Som minnestecknare omsätter han mosterns maxim i praktik och håller
faktografin borta från Minnen. Dokumentariska lämningar åberopas endast i undantagsfall. Den stora historien skymtar i bakgrunden och representeras enbart av några
punktuella händelser. Långa sjok av författarens liv sätts helt inom parentes, andra berörs endast via diskreta allusioner.
Det moderna kulturminnets historicism är i hög grad en produkt av positivismen,
som i de förflutna händelserna vill se ett objektiverat, stringent beskrivbart förlopp.
Minneskritikerna menar att denna naturvetenskapliga attityd avskärmar människan
från en omedelbar upplevelse av sin existens.127 Ett alternativ till positivisternas distanserande synsätt ser de i det förmoderna minnets temporala öppenhet. I Augustinus teori innesluter memoria det förflutna och framtiden och sammanför dem i andens aktuella närvaro.128 Minnesskeptikerna skriver in den augustinska tidssyntesen i
det efterkantianska subjektet. Tänkt som en protest mot den industriella tidens atomisering innebär deras motminne en durativitet, som låter dåtid, nutid och framtid genomtränga varandra i en samlad nuupplevelse.129 Lindgren nämner durativitetsidéns
främsta företrädare, Henri Bergson, som en filosofisk auktoritet (Nåden 92). I Minnen arbetar han i stor utsträckning efter durée réelle-principen. Bokens polyhistor, Erik
Lönnroth, är ständigt sysselsatt med att periodisera, klassificera, typisera. Mot hans algebraiska bild av det förflutna ställer minnesboken erinringens spontana kontinuum.
Minnen pendlar mellan olika temporala perspektiv och genererar ständigt nya prolepser och analepser, som genom sin hisnande komplexitet upphäver förnimmelsen av
vanlig fysikalisk tidsföljd. I stället för historiska begreppsetiketter används existentiellt
äktare uttryck: ”under kriget” (Mn 79), ”femtitalets varma somrar” (Mn 15), ”skräcken
för ryssarna och atombomben” (Mn 39). Det definitiva adverbialet slutligen detroniseras och lämnar plats åt durativitetens nu, fortfarande, kvar etc., som refererar till växlande tidsdimensioner. Motminnets gränsupplösande varaktighet får många konkretiserande hållpunkter i bokens västerbottniska realitet. En av de uttrycksfullaste är
faderns bild av kretsande gener och kromosomer, som jämförs med Västerbottens cirkulerande vatten.
Genom att plädera för gemenskap, kontinuitet och okunskap tror sig det industriella minnets motståndare skapa goda förutsättningar för att utrota modernitetens melankoliska svärta. I Augustinus antropologi framställs Adam före fallet som en sangviniker, som lever ett rofyllt liv utan sorg och fruktan. Då han äter gör han det inte ”av
behov” utan av ren matglädje. Ett eko av den första människans fridfulla sinnelag kan,
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
menar kyrkofadern, återfinnas i varje välvillig själ.130 Minnesskeptikerna överför bekymmerslösheten hos förindustrialismens memoria till det industriella jaget. Det motminne som därmed konstrueras håller den moderna depressionen i schack genom att
återuppliva det sangviniska temperamentets grunddrag.131 I olika intervjuer har Lindgren berättat att han är ”kolossalt förtjust” i det tyska ordet Heiterkeit: ”Det betyder
dels ljus livshållning men också munterhet” (ToLi 252). I Minnen är den muntra stämningen närvarande på olika plan. Författaren beskriver en lång rad muntra varelser –
både människor och djur – och deras ljusa livshållning. Han lovordar Manns, Lagerlöfs och Laxness ”skakande munterhet” (Mn 153), och deklarerar att nästan ”allt jag har
skrivit, har jag skrivit i munterhet” (Mn 212 f.). Han anlitar grepp som humor, karikatyr, burlesk och grotesk för att utvinna ”munterhet” (Mn 156) ur allehanda livssituationer. Även om Lindgren vid olika tillfällen markerat att ”fröjder” (Mn 22) i hans uppväxtmiljö betraktades som ”en svår synd” (Mn 16; ToLi 252), gör han sitt Västerbotten
till munterhetens arketypiska scen. Västerbottningens sangviniska temperament får
en bokstavlig konkretion genom att kalvblodet, ”det ljusaste och klart rödaste av allt
blod”, införlivas i det västerbottniska köket: ”Det var milt i smaken som nyskummad
grädde, där fanns ingenting av det vuxna livets mörker och bitterhet” (Mtn 73). Med
kalvblodets muntra drag förses många av minnesbokens västerbottningar: författarens
sagoberättande mormor, moster Hildur som ”vinkar åt alltihop” (Mn 61), bror Göran
som tycker att livet är ”sådant att man egentligen borde ha dansat” (Mn 16). Trots förskingringens melankoli blir de västerbottniska invandrarnas stamkrogar i södern till
uppsluppenhetens kraftcentra.
I sin kritik av det industriella kulturminnet granskar minnesskeptikerna inbillningskraftens bieffekter. De observerar att ett imaginativt minne tenderar att förlora ontologisk dignitet och utmynna i tomma abstraktioner.132 Augustinus memoriabegrepp är
visserligen empiriskt, men eftersom dess konkretion läggs in i ett religiöst helhetssystem, uppfattas det inte av minneskritikerna som något tillfredsställande alternativ för
den med världens splittring förtrogna nutidsmänniskan.133 Deras lösningsförslag är att
sätta kyrkofaderns metafysiska sammanhang inom parentes och omsätta hans konkretionssinne i ett nominalistiskt synsätt. Motminnet återvinner det förindustriella memoriabegreppets verklighetsförankring genom att avsäga sig alla totalitetsanspråk, visa
”Andacht zum Unbedeutenden” och bejaka ”das mikrologische Verfahren”.134 Lindgren har i olika sammanhang uttryckt skepsis mot det ” ’i-sig-liga’ ” (Mtn 200) perspektivet och solidariserat sig med författare som bemödar sig om att ge substans åt ”ett vardagligt liv” med dess ”kläder och mat” (ToLi 86). Minnet handlar för honom om ett
förvarande av konkreta ”retningar” (ToLi 248), både väsentligheter och rena ”strunt
saker” (ToLi 64). I linje med denna minnesförståelse använder han i Minnen frekvent
en mikroskopisk metod. Han noterar minutiöst synintryck, dofter, ljud och frossar i
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
38 · Krzysztof Bak
vardagens materiella detaljrikedom: kubben som han och brodern en gång kapade var
”exakt en meter lång” och ”lika lång” var det ”sågblad” (Mn 15) kubben sågades med.
Västerbotten står föga överraskande modell för författarens mikronominalism. Liksom det inte existerar något Västerbotten ”i sig” (Mtn 200) finns det, hävdar han i Maten, inte heller en enda ”riktig pölsa” utan en ”lidmanpölsa från Missenträsk”, en ”enquistpölsa från Hjoggböle”, en ”lindgrenpölsa från Raggsjö” (Mtn 156). Då han återger
receptet på den sistnämnda är alla enskildheter lika oumbärliga: ”blanda ner ett par nävar skuren lök just i serveringsögonblicket. Det får Du inte glömma!” (Mtn 175). Nominalismen i Minnen ges samma västerbottniska vridning. Då hemtrakterna kommer
på tal, bannlyser författaren geografiska schematiseringar och räknar upp ”Norsjö och
Lycksele och Malå och Jörns och Burträsks och Vindelns och Skellefteå landsförsamlings socknar” (Mn 205) på samma sätt som han samvetsgrant beskriver den ymniga rekvisitan i morfaderns västerbottniska gård.
Det industriella minnets opponenter bedömer särskilt negativt konsekvenserna av
att ars memorativa kollapsat. De menar att modernitetens avretoriserande tendens
fråntagit minnet dess stabiliserande grund, som sammansvetsat sanning, affekt och stil
till en enhetlig traditionsbevarande vehikel. I sitt motminne byter de ut det industriella minnets hermeneutiska element mot äldre retoriska ekvivalenter. Men som barn av
subjektivitetens tankehorisont kan de inte återupprätta retoriken i dess ursprungliga,
universella funktion. Minnesskeptikerna inser att talekonstens verktyg låter sig byggas
in i minnets struktur bara om de avinstrumentaliseras, förses med egenvärde och görs
till uttryck för ändamålsenlighet utan ändamål.135 Redan Augustinus beskriver memoria med begrepp lånade från musikens och konstens sfär, men som typisk förkantian
underordnar han dem retorikens pragmatiska syfte.136 I det alternativa motminnet återställs retorikens figurer i sin roll som sammanhållande kitt, men deras enhetsskapande
verkan får en ny, estetisk legitimitet.137 I olika intervjusammanhang har Lindgren markerat att varken fria fantasier eller ädla idéer räcker för att skapa litteratur. All konstnärlig verksamhet bygger, betonar han, på ”någon sorts pervers drift att skapa form” (ToLi
189). Sin egen ”formsträvan” beskriver han som ”en drift till ordning”, som inkluderar
”förvirringens rikedom och glädje” (ToLi 167). Som auditivt lagd författare säger han
sig realisera dialektiken av form och formlöshet främst med musikens formgrepp (jfr
ToLi 19, 157,189, 193, 234 f.).138 Minnen manifesterar Lindgrens estetiska program både
explicit och via litterär gestaltning. Ironiskt nog är det bokens största bedragare som
får räkna upp högtravande ideologiska paroller som ”Fred mellan folken” eller ”Kamp
mot imperialismen” (Mn 137 f.). Som försvar mot dem som vill reducera honom till
förkunnare av den sortens klichéer deklarerar Lindgren att stoffet i hans böcker är ”en
bisak, en nullitet”. Som sin konstnärliga ”huvudsak” och ”evighetslängtan” utpekar han
”Formen” (Mn 150), som han närmare beskriver som ”ordning och kaos i förening”. Att
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
denna ”formstränga formlöshet” (Mn 153) i stor utsträckning realiseras med musikens
formspråk visar bland annat minnesbokens augustinska motto, som genom tillagd versindelning framhäver det latinska prosaoriginalets inneboende rytm. Lindgren introducerar – för att begränsa sig till några av hans musikaliska medel – sina motiv och sidomotiv enligt kontrapunktens regler, arbetar med variationer, kombinerar återkommande teman och mellanliggande episoder som i en klassisk rondo, bygger sina kapitel
kring sonatens exposition-genomföring-återtagning-princip, formulerar kadensliknande poänger, avslutar hela boken med en regelrätt coda, som återupptar och modulerar inledningskapitlens stoff. Författarens ironiska förhållningssätt, som innebär
att ”allting har två sidor”, inbjuder till vokalpolyfon teknik.139 Två separata stämmor –
morfaderns och hans dotters, Golo Manns och den sovjetiska partifunktionärens, berättarjagets och nazistledarens – sammanförs konsonantiskt eller dissonantiskt till ett
linjärt-pseudomusikaliskt förlopp. Den arketypiska representationen för sitt formideal
hittar Lindgren i Västerbotten. Även om han på olika ställen i författarskapet nämnt
västerbottnisk musik, kommer inte den perfekta formrealisationen från tonernas utan
– helt i linje med motminnets substitutkaraktär – från den orala önskeuppfyllelsens
sfär. En form som både är ”formlöshet” och fast ”sammanhang” (ToLi 241) förkroppsligas enligt Lindgren fullständigt i pölsan. Andra västerbottniska maträtter reproducerar på ett eller annat sätt samma oordningens ordning. Författaren karakteriserar Svantekakun som ”bröd med ett hål i mitten, nej inte i mitten men nästan i mitten” (Mtn
31). Med hjälp av det dissonantiska nästan berikas den idealiska symmetrin med ”något slags impressionistisk lätthet” (ToLi 162).
Motminnets konstruktörer korrigerar slutligen det industriella kulturminnets uppluckrade förhållande mellan res och verba. De observerar att modernitetens semantiska labilitet hotar minnet med total redundans. Samtidigt inser de att nutidsmänniskans subjektiva rötter omöjliggör en enkel återkomst till den förindustriella enheten
av ting och tecken. Deras lösning på problemet är att ge det försvagade bandet mellan
verklighet och ord en annan, metaforisk legitimitet.140 Som retoriklärare är Augustinus
fullt medveten om att det finns bildliga uttryck. I Confessiones markerar han tydligt att
memoria inte är en mage i bokstavlig mening utan ”quasi venter”, ”ett slags mage”. Men
på grund av sin metafysiska förståelse av tecknens natur ser han ingen kvalitativ skillnad mellan figurativitet och bokstavlighet.141 Minnesskeptikerna är helt på det klara
med symbolinstansens semantiska risker, men uppfattar ändå det figurala tänkandet
som det bästa sättet att motverka det industriella kulturminnets betydelsekris. Ambitionen är att med metaforens hjälp infoga det mikroskopiska planet i ett större, makroskopiskt sammanhang och i den kontingenta minnesdetaljen finna en rekapitulation
av varats och livets universella ordning.142 Lindgren har vid olika tillfällen hävdat att
den svårtydbara verkligheten bäst kan bemötas via ”liknelser”,143 ”analogier, metaforer”
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
40 · Krzysztof Bak
och ”paralleller” (ToLi 18). I Minnen aktualiserar han den metaforiska principen både
som ämne och som en mångsidigt utnyttjad arbetsmetod. Även om han i berättelsen
om Thomas Manns begravning ironiserar över överdimensionerad ”representativitet”
(Mn 173), försvarar han för förlagsredaktörerna ”allegoriens princip” som ”helig” (Mn
96). Hans credo får indirekt stöd från många av minnesbokens gestalter, som kommunicerar via parabelartade utsagor, producerar egna allegorier och uppfattar varandra
som symboler. Deras dieges fylls av symboliska platser och objekt. Som recensenten
Nils Schwartz observerar fungerar många av de återgivna minnesepisoderna som parabler över stationer i författarens liv.144 Västerbotten och dess rekvisita bildar en given bas för Lindgrens paraboliserande metod. I hans ögon är pölsan ”en symbol” (ToLi
240) inte bara för den eftersträvade formen utan också för livet i stort: ”allt hänger
ihop och bildar… en pölsa” (ToLi 179). Enligt samma universaliserande mönster får
västerbottningen i sig inkludera ”Goethe, Shakespeare och Mozart” (Mtn 47) och bli
en symbol för den västerländska människan.
4.3. Minnen och döden
Motminnets komponenter – och i synnerhet figurativitetsprincipen – framträder särskilt tydligt i minnesbokens framställning av döden. Kulturminnets struktur och dess
historia är, som bland andra Oexle framhållit, en funktion av samhällets relation till de
avlidna. I den förindustriella verkligheten motsvarar förhållandet mellan levande och
döda det förmoderna minnets organiska samband mellan res och verba. De döda begravs bland de levande, åtnjuter juridiskt skydd och är ontologiskt närvarande i samhällets aktiviteter.145 Genom sin berättelse om Gervasius och Protasius reliker, som begravs i en ny basilika i Milano, signalerar Augustinus sin tillhörighet till denna förindustriella dödstradition.146 Industrialismen medför en uppluckring av relationen mellan
levande och döda. De döda desocialiseras, fråntas juridiska rättigheter och förvisas till
subjektiva erinringar.147 Som en reaktion på 1900-talskrigens massiva dödande och döende tenderar de sen- och postmoderna samhällena att låna valda element från den förmoderna dödskulturens materiella minnesreservoar och införliva dem i det moderna
kulturminnet genom att ge dem symbolisk status.148 På ett likartat sätt vill minnesskeptikerna återupprätta en nära dialog med de döda och föra dialogen via metaforiskt
uppfattade rumsformer, spår och föremål.149 Även på det planet ansluter sig Lindgren
till motminnets dialektik. Markant i minnesboken är viljan att retirera till det förmoderna kulturminnets dödsmaterialitet. Författaren återger sina möten med döende,
förevigar dödsögonblick, framställer begravningar och beskriver lik. Under arbetet
med Minnen gör han en speciell resa till sina hemtrakter för att mäta avståndet mellan
de båda kyrkogårdarna i hemkommunen (ToLi 42 f.). Men den sortens manifestatioSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
ner av dödsrelaterad bokstavlighet inkorporeras i det industriella dödsparadigmet och
får en överförd karaktär. Även om Lindgrens föräldrar på den gamla kyrkogården hittar ”en benbit” (Mn 24), som förmodligen tillhörde hans döda morfar, får reliken i berättelsen en symbolisk status, infogas i författarens subjektiva erinring och förvandlas
till ett stycke minneslitteratur.
Minnesbokens olika dödsminnesformer kommenteras explicit i berättelsen om författarens möte med en gipskonstnär, som försörjer sig på att göra dödsmasker. I linje
med Lindgrens polyfoniserande argumentationsteknik med prägel av medeltidens disputatio skrivs bokens dialektiska dödsuppfattning ut på två röster: gipsmakarens och
författarens/ärkespionen Wennerströms, som representerar två attityder till de döda:
förmodernitetens respektive (sen)modernitetens. I sin recension tar Sara Danius gipskonstnärens parti och vill läsa Minnen som en serie ”dödsmasker”.150 Hon har rätt så
länge minnesboken lånar element från den förindustriella epokens memoria med dess
ordagranna relation till döden. Men gipsmakaren deklarerar med eftertryck att han
helt saknar förståelse för metaforens som om-tänkande: ”som är värre än om. Som är
det mest missbrukade ordet i det svenska språket” (Mn 192). I intervjusamtalet med
Lennart Göth gör Lindgren subjunktionen som till ”ett raison d’etre” (Nåden 98) för
hela sitt konstnärskap och ett nödvändigt fundament för sitt litterära ”tankeexperiment” (Nåden 94). I Minnen är det som om-estetiken som ger författaren/spionen en
känsla av elementär mänsklig frihet och en kraft att muntert besegra döden som ”ett
bedrägeri! Ett skälmstycke! Ett diktverk!” (Mn 194). Att som om-perspektivet slutgiltigt triumferar över gipsmakarens bokstavliga position visar inte bara berättelsens
slutpoäng, som låter Heidenstams dödsmask föreställa en ”NAMNLÖS AFGHANSK
KLANHÖVDING” (Mn 199), utan också kapitlet i stort, som konsekvent bygger på
liknelsens överförda skrivsätt.
5. Slutdiagnos
I en Proustuppsats observerar Rainer Warning att A la recherche du temps perdu integrerar alla viktiga stationer i västerlandets reflektion över erinringen.151 Påståendet äger
giltighet även för Torgny Lindgrens Minnen. Samtidigt som Lindgren återberättar sitt
och sina släktingars liv, nedtecknar han också det västerländska minnets historia. Den
av mottot introducerade intertextuella dialogen med Augustinus, den västerländska
memoriateorins fader, bildar själva navet i denna minneshistorik. Som många andra
modernitetskritiker anknyter Lindgren till kyrkofaderns förindustriella memoria för
att motverka modernitetens dehumaniserande minneskris. En central plats i minnesbokens kompensatoriska erinringsprojekt tilldelar författaren Västerbotten, som uppSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
42 · Krzysztof Bak
höjs över alla partikularismer och görs till en universell symbol för det europeiska medvetandet och dess öden. Eller gastroskopiskt uttryckt: Lindgrens Västerbotten döljer
hela västerlandet i sin minnesmage.
NOT ER
Citatet är en omarbetad variant av Bengt Ellenbergs översättning av Confessiones 10, 14,
21 (PL 32, 788), jfr Augustinus, Bekännelser, Skellefteå 2003, s. 245. Bokstäverna inom parentes i löptexten åsyftar följande publikationer: Mn = Torgny Lindgren, Minnen, Stockholm 2010; Mtn = Torgny Lindgren & Ella Nilsson, Maten. Hunger och törst i Västerbotten, Stockholm 2003; ToLi = Kaj Schueler, Torgny om Lindgren, Stockholm 2013; Nåden
= Lennart Göth, ”Nåden har ingen lag. Ett samtal med Torgny Lindgren”, i förf:s De tre
tornrummen. Samtal om skrivande och tro, Örebro 2008, s. 83–105.
2 Jfr Wolfgang Karrer, ”Titles and Mottoes as Intertextual Devices”, i Intertextuality, Heinrich F. Plett, utg., Berlin 1991, s. 122 ff.
3 Marianne Söderberg, ”Med visshet om ämnets bedräglighet”, Norrbottens-Kuriren 4.10.2010.
4 Jfr Hermann Siebeck, ”Die Anfänge der neueren Psychologie in der Scholastik”, Zeitschrift
für Philosophie und philosophische Kritik, 93, 1888, s. 191.
5 Friedrich Nietzsche, Briefwechsel mit Franz Overbeck, Richard Oehler & Carl Albrecht
Bernoulli, utg., Leipzig 1916, s. 292.
6 Kurt Flasch, Augustin. Einführung in sein Denken, Stuttgart 1980, s. 9.
7 Jfr Anselm Haverkamp, ”Hermeneutischer Prospekt”, i Memoria. Vergessen und Erinnern,
Anselm Haverkamp & Renate Lachmann, utg., München 1993, s. XIV; Otto Gerhard
Oexle, ”Memoria als Kultur”, i Memoria als Kultur, Otto Gerhard Oexle, utg., Göttingen
1995, s. 35.
8 Jfr Paul Evdokimov, Die Frau und das Heil der Welt, München 1960, s. 40 ff., 58 ff.; Gisbert
Greshake, Geschenkte Freiheit. Einführung in die Gnadenlehre, Freiburg 1977, s. 39 ff.
9 Jfr Carina Waern, ”Absurdismens apostel”, Helsingborgs Dagblad 4.10.2010; Cristine Sarrimo, ”Ordtrogen”, Sydsvenska Dagbladet 4.10.2010; Nils Schwartz, ”Rösten befriad”, Expressen 2.10.2010; Pia Bergström, ”Hågkomst från vemodets trakter”, Aftonbladet 4.10.2010.
10 Ingela Pehrson Berger, ” ’Orden dem hava stormvindens kraft’. Språk och identitet i Torgny
Lindgrens berättelser”, i ”Rötter och rutter”. Norrland och den kulturella identiteten, Anders
Öhman, utg., Umeå 2001, s. 68, 78.
11 Eugene TeSelle, Augustine the Theologian, London 1970, s. 20; John M. Rist, Augustine.
Ancient thought baptized, Cambridge 1994, s. 177.
12 Jfr Kurt Flasch, Was ist Zeit? Augustinus von Hippo. Das XI. Buch der Confessiones. Historisch-philosophische Studie. Text – Übersetzung – Kommentar, Frankfurt am Main 1993, s.
15 ff., 220 ff.; förf:s ”Logik des Schreckens”, i Logik des Schreckens. Augustinus von Hippo.
De diversis quaestionibus ad Simplicianum I 2, Kurt Flasch, utg., 2:a uppl., Mainz 1995
[Flasch 1995a], s. 94; förf:s ”Streitfragen”, i Logik [Flasch 1995b], s. 260 ff.; förf:s ”Nach1
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
wort”, i Logik [Flasch 1995c], s. 319 ff.; Ernst A. Schmidt, Zeit und Geschichte bei Augustin,
Heidelberg 1985, s. 11 ff.
13 TeSelle 1970, s. 20. Jfr Gerard O’Daly, Augustine’s Philosophy of Mind, London 1987, s. 3 ff.
14 Jfr Flasch 1980, s. 255 ff.
15 Henri-Irénée Marrou, Saint Augustin et la fin de la culture antique, 4:e uppl., Paris 1958, s.
85 ff., 337.
16 Jfr Peter Brown, Augustine of Hippo. A Biography, London 1967, s. 287 ff.; Franz Georg
Maier, Augustin und das antike Rom, Stuttgart-Köln 1955, s. 63 ff.
17 Jfr Greshake 1977, s. 39 ff.; Flasch 1980, s. 172 ff.; Schmidt 1985, s. 64 ff., 84 ff.; Gerard
O’Daly, ”Predestination and Freedom in Augustine’s Ethics”, i The Philosophy in Christianity, Godfrey Vesey, utg., Cambridge 1989, s. 86 ff.
18 Jfr Flasch 1995a, s. 48; Flasch 1995b, s. 264 ff.
19 Jfr Carin Ståhlberg, ”Gäckande minnen”, Dagens Nyheter 2.10.2010.
20 Jfr Kaj Schueler, ”Hurudan är Herren? Ett samtal med Torgny Lindgren”, Ord och Bild
1984:3, s. 17 f.
21 Jfr Augustinus, Confessiones 7, 12, 18 (PL 32, 743); Friedrich Billicsich, Das Problem des
Übels in der Philosophie des Abendlandes, I, 2:a uppl., Wien-Köln 1952, s. 224 ff.
22 Jfr Augustinus, De civitate Dei 11, 18 (PL 41, 332), 11, 23 (PL 41, 336 f.); Maria Bettetini,
”Die Wahl der Engel. Übel, Materie und Willensfreiheit”, i Augustinus. De civitate dei,
Christoph Horn, utg., Berlin 1997, s. 141 ff.; Flasch 1993, s. 107.
23 Jfr Augustinus, De civitate Dei 12, 3 (PL 41, 350 f.), 12, 6 (PL 41, 353 ff.); förf:s Enchiridion
100 (PL 40, 279); Billicsich 1952, s. 258 ff., 275.
24 Jfr Ingela Pehrson, Livsmodet i skrönans värld. En studie i Torgny Lindgrens romaner Ormens väg på hälleberget, Bat Seba och Ljuset, Uppsala 1993, s. 55 f.; Magnus Nilsson, Mångtydighetens klarhet. Om ironier hos Torgny Lindgren från Skolbagateller till Hummelhonung, Växjö 2004, s. 140; Marcus Willén, Konsten att upphöja det ringa. Om Torgny Lindgrens litterära metod, Skellefteå 2008, s. 165.
25Augustinus, De ordine 2, 18, 47 (PL 32, 1017). Jfr O’Daly 1987, s. 1 ff.; Greshake 1977, s. 41
ff.; Leo Scheffczyk, Urstand, Fall und Erbsünde. Von der Schrift bis Augustinus, Freiburg im
Breisgau 1981, s. 105 ff., 123 ff.
26 Jfr Christos Yannaras, Person und Eros. Eine Gegenüberstellung der Ontologie der griechischen Kirchenväter und der Existenzphilosophie des Westens, Göttingen 1982, s. 250 ff., 271 ff.
27 Jfr Hannah Arendt, The Life of the Mind, II, London 1978, s. 85; Albrecht Dihle, The Theory of Will in Classical Antiquity, Berkeley 1982, s. 132 ff., 141 ff.; TeSelle 1970, s. 304; Rist
1994, s. 285.
28 Jfr Siebeck 1888, s. 188 ff.; TeSelle 1970, s. 92 ff.
29 Jfr Evdokimov 1960, s. 58, 66 ff.; Flasch 1993, s. 137; Flasch 1980, s. 204; Scheffczyk 1981, s.
213 ff.
30 Thorsten Jonsson, Stor-Norrland och litteraturen, Stockholm 1938, s. 3.
31 Jfr Augustinus, Confessiones 10, 22, 32 ff. (PL 32, 793 ff.); Dihle 1982, s. 123 ff.; Charles H.
Kahn, ”Discovering the Will: From Aristotle to Augustine”, i The Question of ”Eclecticism”.
Studies in Later Greek Philosophy, John M. Dillon & A. A. Long, utg., Berkeley 1988, s. 234 ff.
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
44 · Krzysztof Bak
32 Jfr Augustinus, De civitate Dei 12, 6 (PL 41, 353 ff.); Billicsich 1952, s. 260 f.
33 Schueler 1984, s. 15. Lindgren ställer viljerelaterade frågor i fokus i flera intervjusvar (jfr
Nåden 97 f.; ToLi 174 ff.). Jfr även Ingemar Friberg, ”Problemet att vara sig själv. Efterföljelsens tematik i Torgny Lindgrens roman Hummelhonung”, i Filosofer funderar, Gunnar
Persson, utg., Luleå 2000, s. 63 ff.; Pehrson 1993, s. 57 ff., 138 ff.; Nilsson 2004, s. 147 f.
34 Jfr Christoph Horn, ”Augustinus und die Entstehung des philosophischen Willensbegriffs”, Zeitschrift für philosophische Forschung, 50, 1996, s. 113 ff.
35 Jfr Ragnar Holte, Beatitudo och sapientia. Augustinus och de antika filosofiskolornas diskussion om människans livsmål, Stockholm 1958, s. 230 ff.
36 Jfr Nico W. Den Bok, ”Freedom of the Will. A Systematic and Biographical Sounding of
Augustine’s Thoughts on Human Willing”, Augustiniana, 44, 1994, s. 240 ff.
37 Jfr Augustinus, Confessiones 8, 9, 21 ff. (PL 32, 758 ff.); T.D.J. Chappell, Artistotle and Augustine on Freedom. Two Theories of Freedom, Voluntary Action and Akrasia, London 1995,
s. 130 ff.
38 Jfr Arendt 1978, s. 117; Flasch 1993, s. 358 f.; Klaus Winkler, ”La théorie augustinienne de la
mémoire à son point de départ”, i Augustinus Magister. Congrès International Augustinien.
Paris, 21–24 Septembre 1954. Communications, Fulbert Cayré, utg., Paris 1954, s. 512 ff.
39Augustinus, Confessiones 1, 7, 12 (PL 32, 666). Jfr 10, 8, 12 ff. (PL 32, 784 ff.); förf:s De trinitate 12, 14, 23 (PL 42, 1010 f.); Gerard O’Daly, ”Remembering and Forgetting in Augustine, Confessions X”, i Memoria 1993, s. 31 ff.; Rist 1994, s. 74 f., 79; Flasch 1980, s. 344; Roland Teske, ”Augustine’s Philosophy of Memory”, i The Cambridge Companion to Augustine, Eleonore Stump & Norman Kretzmann, utg., Cambridge 2001, s. 151. De svenska citat ur Confessiones som anförs i uppsatsen är hämtade från Augustinus, Bekännelser, övers.
Bengt Ellenberg, Skellefteå 2003.
40 Jfr Augustinus, De civitate Dei 14, 24, 2 (PL 41, 432 f.); förf:s Confessiones 10, 17, 26 (PL 32,
790); Étienne Gilson, Introduction a l’étude de Saint Augustin, Paris 1929, s. 132 ff., 287 ff.;
O’Daly 1987, s. 131 ff., 148 ff.; Marrou 1958, s. 143; Rist 1994, s. 75 f.; Flasch 1980, s. 343 ff.
41 Jfr Jan Assmann, Das kulturelle Gedächtnis. Schrift, Erinnerung und politische Identität in
frühen Hochkulturen, München 1992, s. 21; förf:s ”Kollektives Gedächtnis und kulturelle
Identität”, i Kultur und Gedächtnis, Jan Assmann & Tonio Hölscher, utg., Frankfurt am
Main 1988, s. 9 ff.
42 Jfr Oexle 1995, s. 35 ff.; Gilson 1929, s. 132 ff.; Teske 2001, s. 151 f.
43 Jfr Schueler 1984, s. 14.
44 Ståhlberg 2010.
45Augustinus, De trinitate 11, 3, 6 (PL 42, 988). Jfr 12, 14, 23 (PL 42, 1010 f.); förf:s Confessiones 10, 8, 12 (PL 32, 784), 10, 14, 21 (PL 32, 788); Flasch 1980, s. 344; O’Daly 1987, s. 131 ff.,
138 ff.; Winkler 1954, s. 519; Rist 1994, s. 75 f.; Gilson 1929, s. 283.
46 Jfr Augustinus, De trinitate 14, 6, 8 (PL 42, 1041 f.); förf:s Confessiones 10, 23, 34 ff. (PL 32,
794 ff.); O’Daly 1987, s. 133 ff.; Gilson 1929, s. 129, 162 ff.; Rist 1994, s. 77.
47 Björn Gunnarsson, ”Lindgren inbillar sig en massa”, Göteborgs-Posten 4.10.2010; Waern 2010.
48 Jfr Erich Auerbach, Literatursprache und Publikum in der lateinischen Spätantike und im
Mittelalter, Bern 1958, s. 25 ff.; Karla Pollmann, Doctrina Christiana. Untersuchungen zu
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
den Anfängen der christlichen Hermeneutik unter besonderer Berücksichtigung von Augustinus, De doctrina christiana, Freiburg/Schweiz 1996, s. 225.
49 Jfr Reinhart Herzog, ”Non in sua voce. Augustins Gespräch mit Gott in den Confessiones
– Voraussetzungen und Folgen”, i Das Gespräch, Karlheinz Stierle & Rainer Warning, utg.,
München 1984, s. 213 ff.
50 Jfr Augustinus, Confessiones 10, 10, 17 ff. (PL 32, 786 ff.), 11, 6, 8 (PL 32, 812); O’Daly 1987,
s. 143; Flasch 1993, s. 32, 147, 196 ff., 319; Schmidt 1985, s. 30 f.
51 Torgny Lindgren, ”På tal om att skriva”, i I egen sak. En antologi, Rune M. Lindgren, utg.,
Bjästa 1978, s. 25. Jfr Willén 2008, s. 29 ff., 41 ff., 65 ff.; Anders Tyrberg, Anrop och ansvar.
Berättarkonst och etik hos Lars Ahlin, Göran Tunström, Birgitta Trotzig, Torgny Lindgren,
Stockholm 2002, s. 346 ff.
52 Jfr Augustinus, Confessiones 10, 20, 29 (PL 32, 792); O’Daly 1987, s. 141 ff., 147; Flasch
1980, s. 344 f.; Winkler 1954, s. 518.
53 Lindgren 1978, s. 25.
54 Jfr Flasch 1980, s. 351.
55 Theodor W. Adorno, ”Om lyrik och samhälle”, övers. Staffan Bengtsson, Modern litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion, Claes Entzenberg & Cecilia Hansson,
utg., I, Lund 1992, s. 252 f.
56 Jfr Oexle 1995, s. 57 ff., 69 ff.; Rainer Warning, ”Claude Simons Gedächtnisräume”, i Gedächtniskunst, Anselm Haverkamp & Renate Lachmann, utg., Frankfurt am Main 1991,
s. 356 ff., 380; Aleida & Jan Assmann, ”Ohne Gedächtnis gibt es keine Kultur. Ein Interview”, Der blaue Reiter. Journal für Philosophie, 18, 2003, s. 73 ff.
57 Jfr Haverkamp 1993, s. XIII f.
58Augustinus, Confessiones 10, 17, 26 (PL 32, 790).
59 Jfr Flasch 1993, s. 137, 222; Flasch 1980, s. 350 ff.; Flasch 1995a, s. 95 f.; Christoph Horn,
”Geschichtsdarstellung, Geschichtsphilosophie und Geschichtsbewusstsein”, i Augustinus. De civitate dei 1997, s. 185.
60 Aleida Assmann, Erinnerungsräume. Formen und Wandlungen des kulturellen Gedächtnisses, München 1999, s. 94. Jfr 95 ff.; Oexle 1995, s. 48 ff., 57 ff.; Gerald Siegmund, ”Gedächtnis/Erinnerung”, Ästhetische Grundbegriffe. Historisches Wörterbuch in sieben Bänden, Karlheinz Barck m.fl., utg., II, Stuttgart-Weimar 2001, s. 618 ff.
61 Schueler 1984, s. 15.
62 Jfr Pehrson 1993, s. 140 ff., 223 ff.; Friberg 2000, s. 64, 90.
63 Jfr Siegmund 2001, s. 627; Renate Lachmann, ”Gedächtnis und Weltverlust. Borges’ memorioso – mit Anspielungen auf Lurijas Mnemonisten”, Memoria 1993, s. 502 ff.; Bernd
Witte, ”Bilder der Erinnerung. Walter Benjamins Berliner Kindheit”, Der blaue Reiter.
Journal für Philosophie, 18, 2003, s. 90 ff.; Aleida Assmann 1999, s. 337 ff.
64 Jfr Oexle 1995, s. 62; Aleida Assmann, ”Die Wunde der Zeit. Wordsworth und die romantische Erinnerung”, i Memoria 1993, s. 365 f.
65 Jfr Augustinus, De trinitate 11, 5, 8 (PL 42, 990 f.), 11, 10, 17 (PL 42, 997 f.); förf:s De musica 6, 32 (PL 32, 1180 f.); förf:s Confessiones 10, 8, 12 ff. (PL 32, 784 ff.); O’Daly 1987, s. 106
ff., 131 ff.; Gilson 1929, s. 163 ff.
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
46 · Krzysztof Bak
66 Jfr Oexle 1995, s. 62; Siegmund 2001, s. 612 ff., 620 f.; Aleida Assmann 1999, s. 91 ff., 103 ff.;
Lachmann 1993, s. 514 ff.; Friedemann Haeffner, ”Die verlorene Erinnerung. Giambattista
Vico und die ewige ideale Geschichte”, Der blaue Reiter. Journal für Philosophie, 18, 2003,
s. 34 ff.
67 Jfr Augustinus, De trinitate 14, 6, 8 (PL 42, 1041 f.); O’Daly 1987, s. 131 ff.; Flasch 1980, s.
344 ff., 350 ff.; Gilson 1929, s. 285 ff.
68 Jfr Aleida Assmann 1999, s. 101; Oexle 1995, s. 63, 78.
69 Jfr Pehrson 1993, s. 273 ff.; Nilsson 2004, s. 243 ff., 257.
70 Georg Lukács, ”Den unge Werthers lidanden”, övers. Birgitta Sandberg, Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle, Lars Furuland, utg., Lund 1997, s. 257.
71 Jfr Oexle 1995, s. 63 ff.; Aleida & Jan Assmann 2003, s. 73 ff.; Siegmund 2001, s. 623 ff.; Gerhard Neumann, ” ’L’inspiration qui se retire’. Musenanruf, Erinnern und Vergessen in der
Poetologie der Moderne”, i Memoria 1993, s. 433 ff.; Lachmann 1993, s. 492 ff.
72 Jfr Karl Marx, Das Kapital. Kritik der politischen Ökonomie, 7:e uppl., I, Berlin 1962, s. 741
f.; Sigmund Freud, ”Der Mann Moses und die monotheistische Religion”, i förf:s Gesammelte Werke, Anna Freud m.fl., utg., XVI, London 1950, s. 192; Walter Dietz, Sören Kierkegaard. Existenz und Freiheit, Frankfurt am Main 1993, s. 255, 294 f.
73 Jfr Jörn Müller, Willensschwäche in Antike und Mittelalter. Eine Problemgeschichte von Sokrates bis Johannes Duns Scotus, Leuven 2009, s. 370; Kim Paffenroth, ”Book Nine: The
Emotional Heart of the Confessions”, i A Reader’s Companion to Augustine’s Confessions,
Kim Paffenroth & Robert P. Kennedy, utg., Louisville 2003, s. 145; Jean Delumeau, Le Péché et la peur. La culpabilisation en Occident (XIIIe-XVIIIe siècles), Paris 1983, s. 333; Werner
Achelis, Die Deutung Augustins, Bischofs von Hippo. Analyse seines geistigen Schaffens auf
Grund seiner erotischen Struktur, Prien am Chiemsee 1921, s. 19 ff.
74 Jfr Siegmund 2001, s. 623; Aleida Assmann 1999, s. 94, 101 ff.; Rainer Warning, ”Vergessen, Verdrängen und Erinnern in Prousts A la recherche du temps perdu”, i Memoria 1993, s.
177 ff.; Roland Kany, Mnemosyne als Programm. Geschichte, Erinnerung und die Andacht
zum Unbedeutenden im Werk von Usener, Warburg und Benjamin, Tübingen 1987, s. 208
ff., 237; Witte 2003, s. 90 ff.
75 Jfr Otto Fenichel, The Psychoanalytic Theory of Neurosis, London 1946, s. 268 ff.
76 Jfr Augustinus, De Genesi ad litteram 11, 32, 42 (PL 34, 417); Scheffczyk 1981, s. 211.
77 Sara Ullberg, ”En misstänksam levnadstecknare”, Upsala Nya Tidning 17.07.2010.
78 Viktor E. Frankl, Psykiatern och själen. Logoterapins och existensanalysens grunder, övers.
Paul Frisch, Stockholm 1990, s. 213. Jfr Fenichel 1946, s. 387 ff.
79 Jfr Karl Abraham, ”Versuch einer Entwicklungsgeschichte der Libido auf Grund der Psychoanalyse seelischer Störungen”, i förf:s Psychoanalytische Studien zur Charakterbildung.
Und andere Schriften, Johann Cremerius, utg., Frankfurt am Main 1969, s. 147 f.
80 Jfr Aleida Assmann 1993, s. 359, 378 f.
81Augustinus, Confessiones 1, 6, 9 (PL 32, 664), 11, 15, 20 (PL 32, 817). Jfr förf:s De trinitate 4,
16, 21 (PL 42, 902); Flasch 1993, s. 214, 299 f., 364; Teske 2001, s. 154 f.
82 Aleida Assmann 1993, s. 364 f. Jfr Siegmund 2001, s. 619.
83Augustinus, Confessiones 10, 11, 18 (PL 32, 787), 11, 29, 39 (PL 32, 825). Jfr förf:s EnarratioSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
nes in Psalmos 95, 15 (PL 37, 1236); Flasch 1993, s. 397 ff.; Henri de Lubac, Catholicisme. Les
aspects sociaux du dogme, Paris 1938, s. 10; O’Daly 1987, s. 136, 142.
84 Jfr Augustinus, De trinitate 10, 12, 19 (PL 42, 984); Gilson 1929, s. 282 ff.; Teske 2001, s. 155
ff.
85 Jfr Flasch 1980, s. 350 ff.
86 Jfr Georg Simmel, Die Probleme der Geschichtsphilosophie. Eine erkenntnistheoretische Studie, 2:a uppl., Leipzig 1905, s. 46.
87 Jfr Oexle 1995, s. 57, Siegmund 2001, s. 610 f., 623 ff.; Aleida Assmann 1993, s. 365 f., 371 f.;
Aleida & Jan Assmann 2003, s. 73 f.; Witte 2003, s. 90 ff.; Burkhardt Lindner, ”Das ’Passagen-Werk’, die ’Berliner Kindheit’ und die Archäologie des ’Jüngstvergangenen’ ”, i Passagen. Walter Benjamins Urgeschichte des neunzehnten Jahrhunderts, Norbert Bolz & Bernd
Witte, utg., München 1984, s. 28 f.
88 Jfr Augustinus, Confessiones 10, 8, 12 (PL 32, 784), 10, 16, 24 ff. (PL 32, 789 ff.); O’Daly
1993, s. 36 ff.
89 Jfr Augustinus, Confessiones 10, 18, 27 (PL 32, 791); förf:s De trinitate 10, 10, 13 ff. (PL 42,
980 ff.); Gilson 1929, s. 129 f.; O’Daly 1987, s. 134, 146 ff.; Flasch 1980, s. 338, 344, 348; TeSelle 1970, s. 305.
90 Jfr Siegmund 2001, s. 623; Oexle 1995, s. 18, 61; Aleida Assmann 1999, s. 94; Neumann
1993, s. 440 f.; Witte 2003, s. 95.
91Augustinus, Confessiones 10, 8, 15 (PL 32, 785). Jfr O’Daly 1987, s. 150.
92Augustinus, Confessiones 10, 17, 26 (PL 32, 790). Jfr förf:s De trinitate 10,2,4 ff. (PL 42,974
ff.); TeSelle 1970, s. 303 ff.; Gilson 1929, s. 127 ff.; Flasch 1980, s. 338.
93 Jfr Neumann 1993, s. 440 f.; Siegmund 2001, s. 627 ff.; Lachmann 1993, s. 500; H. D.
Kittsteiner, ”Walter Benjamins Historismus”, i Passagen 1984, s. 171 ff.; Warning 1993, s.
160 ff.
94 Jfr Abraham 1969, s. 140; Fritz Riemann, Grundformen der Angst und die Antinomien des
Lebens, München-Basel 1961, s. 64; Fenichel 1946, s. 390.
95 Jfr Aleida & Jan Assmann 2003, s. 73, 76; Oexle 1995, s. 17 f.; Edgar Wolfrum, ”Kampfplatz Geschichte”, Der blaue Reiter. Journal für Philosophie, 18, 2003, s. 22 ff.
96 Jfr Augustinus, Confessiones 10, 16, 25 (PL 32, 789 f.).
97Augustinus, De libero arbitrio 3, 13, 38 (PL 32, 1290). Jfr Schmidt 1985, s. 84 ff.; Brown 1967,
s. 323 f.; O’Daly 1987, s. 148 ff.; Gilson 1929, s. 127 ff., 287 ff.
98 Jfr Oexle 1995, s. 65; Lachmann 1993, s. 504, 519.
99 Ståhlberg 2010.
100Ibid.
101 Jfr Augustinus, Confessiones 4, 14, 22 (PL 32, 702), 10, 8, 13 (PL 32, 784); O’Daly 1987, s. 3,
148 ff.
102 Jfr Augustinus, Confessiones 10, 19, 28 (PL 32, 791); förf:s De trinitate 10, 2, 4 ff. (PL 42, 974
ff.); O’Daly 1987, s. 138 ff.; Flasch 1980, s. 338; Gilson 1929, s. 127 ff., 287 ff.; TeSelle 1970, s.
303 ff.
103Jfr Oexle 1995, s. 65; Gotthart Wunberg, ”Unverständlichkeit. Historismus und literarische Moderne”, Hofmannsthal-Jahrbuch für europäische Moderne, 1, 1993, s. 309 ff.
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
48 · Krzysztof Bak
104 Jfr Pehrson 1993, s. 55, 171 ff.; Nilsson 2004, s. 257.
105 Jfr Schueler 1984, s. 14.
106 Jfr Oexle 1995, s. 17 f.; Siegmund 2001, s. 627 ff.; Wolfrum 2003, s. 22 ff.; Aleida & Jan Assmann 2003, s. 73, 76; Kittsteiner 1984, s. 171 ff.; Lindner 1984, s. 29.
107 Torgny Lindgren, ”Någonting om konsten att leva i ovisshet”, i Röster om Torgny Lindgren.
ABF-seminarium 8 november 2003, Stockholm 2005, s. 68.
108Jfr Augustinus, De doctrina christiana 2, 1, 1 ff. (PL 34, 35 ff.), 3, 25, 35 ff. (PL 34, 78 ff.);
O’Daly 1987, s. 141 ff., 147; Pollmann 1996, s. 147 ff., 184 ff.; Rist 1994, s. 23 ff.; Christopher
Kirwan, ”Augustine’s Philosophy of Language”, i The Cambridge Companion 2001, s. 186
ff., 201 ff.
109Augustinus, Confessiones 10, 26, 37 (PL 32, 795).
110 Jfr Aleida Assmann 1993, s. 367; Erich Auerbach, Mimesis. Dargestellte Wirklichkeit in der
abendländischen Literatur, 2:a uppl., Bern 1959, s. 512; Siegmund 2001, s. 610, 625; Lachmann 1993, s. 504 ff.
111 Jfr Oexle 1995, s. 62 ff.
112Jfr Augustinus, De doctrina christiana 4, 3, 4 (PL 34, 90 f.); förf:s Principia dialecticae 5
(PL 32, 1410 f.); Pollmann 1996, s. 170 ff.
113 Ståhlberg 2010.
114 Torgny Lindgren, ”Vattenringar”, radioprogram sänt 2.7.1982, nr 5221-81-3645.
115Nilsson 2004, s. 196. Jfr Pehrson 1993, s. 165 ff., 263 ff.; Willén 2008, s. 29, 146; Tyrberg
2002, s. 300 ff.
116 Jfr René Wellek, A History of Modern Criticism: 1750–1950, VI, London 1986, s. 203.
117Aleida Assmann 1999, s. 94. Jfr Siegmunds analoga begrepp ”Gegen-Erinnerung” (Siegmund 2001, s. 611).
118 Fenichel 1946, s. 389. Jfr Abraham 1969, s. 134 ff.
119Jfr Augustinus, Confessiones 10, 9, 16 (PL 32, 786), 10, 14, 21 ff. (PL 32, 788 ff.); förf:s De
trinitate 12, 14, 23 (PL 42, 1011); O’Daly 1987, s. 133, 138, 146; Rist 1994, s. 175. Tvångsneurosens anala aspekt diskuteras i Fenichel 1946, s. 273 ff.
120Jfr Oexle 1995, s. 17 f., 64, 73 ff.; Aleida Assmann 1999, s. 94; Neumann 1993, s. 434 ff.;
Lachmann 1993, s. 517 ff.; Witte 2003, s. 96 f.; Flasch 1993, s. 30 ff.
121 Aleida Assmann 1999, s. 110.
122 Jfr Flasch 1980, s. 352.
123 Jfr Witte 2003, s. 92 ff., 96; Lachmann 1993, s. 504 ff.; Oexle 1995, s. 13, 17 f.; Aleida Assmann 1999, s. 97 f., 110 f.; Kany 1987, s. 222 f., 227.
124Friedrich Nietzsche, ”Vom Nutzen und Nachtheil der Historie für das Leben”, i förf:s
Sämtliche Werke. Kritische Studienausgabe, Giorgio Colli & Mazzino Montinari, utg., I,
München 1980, s. 279, 329. Jfr Oexle 1995, s. 20; Michael Steinmann, ”Die Wahrheit des
Erinnerns ist das Vergessen. Nietzsches Philosophie des Augenblicks”, Der blaue Reiter.
Journal für Philosophie, 18, 2003, s. 11 ff.
125Augustinus, Confessiones 13, 13, 14 (PL 32, 850). Jfr Flasch 1993, s. 98, 222.
126Nietzsche 1980, s. 250. Jfr Oexle 1995, s. 20, 64 ff.; Steinmann 2003, s. 11 ff.; Aleida Assmann 1999, s. 109 f.
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
127 Jfr Nietzsche 1980, s. 243 ff.; Steinmann 2003, s. 11 ff.; Oexle 1995, s. 20, 64 ff.
128Jfr Augustinus, Confessiones 11, 20, 26 (PL 32, 819); Flasch 1993, s. 18 ff., 80 ff.; Schmidt
1985, s. 26 ff.
129 Jfr Siegmund 2001, s. 626 f.; Flasch 1993, s. 27 ff.; Lachmann 1993, s. 499 f., 518.
130Augustinus, De civitate Dei 13, 22 (PL 41, 395). Jfr 11, 12 (PL 41, 328), 14, 10 (PL 41, 417 f.),
14, 26 (PL 41, 434 f.); förf:s De Genesi ad litteram 11, 18, 24 (PL 34, 438 f.), 12, 34, 67 (PL
34, 483); Scheffczyk 1981, s. 206.
131 Jfr Aleida Assmann 1999, s. 94; Lachmann 1993, s. 512.
132 Jfr Oexle 1995, s. 56 f., 74 ff.
133 Jfr Augustinus, Confessiones 10, 8, 14 (PL 32, 785); Flasch 1993, s. 294, 359; O’Daly 1987, s.
250; Marrou 1958, s. 125 ff.; Kany 1987, s. 187 ff.; Siegmund 2001, s. 623 ff.; Oexle 1995, s. 67
ff.
134 Walter Benjamin, ”Strenge Kunstwissenschaft”, i förf:s Gesammelte Schriften, Rolf Tiedemann & Hermann Schweppenhäuser, utg., III, Hella Tiedemann-Bartels, utg., Frankfurt
am Main 1980, s. 366; Theodor W. Adorno, ”Einleitung zu Benjamins ’Schriften’ ”, i förf:s
Noten zur Literatur, Rolf Tiedemann, utg., Frankfurt am Main 1997, s. 577. Jfr Kany 1987,
s. 214 ff., 233 ff.; Lindner 1984, s. 27 ff.; Witte 2003, s. 90 ff.
135 Jfr Oexle 1995, s. 175 ff.; Kany 1987, s. 189 ff.; Siegmund 2001, s. 628.
136 Jfr Augustinus, De trinitate 12, 14, 23 (PL 42, 1011); O’Daly 1987, s. 137 f.; Flasch 1993, s. 30
ff., 387 f., 391 f.; Flasch 1980, s. 343; Schmidt 1985, s. 30 f.
137 Jfr Neumann 1993, s. 434 ff.; Lachmann 1993, s. 502 ff.
138 Jfr Schueler 1984, s. 14; Pehrson 1993, s. 295 ff.; Willén 2008, s. 34, 156 f.; Nilsson 2004, s.
151; Tyrberg 2002, s. 330 ff.
139 Lindgren 1982.
140 Jfr Kany 1987, s. 142 ff., 174 ff.; Oexle 1995, s. 67 f., 73 ff.
141Augustinus, Confessiones 10, 14, 21 (PL 32, 788). Jfr förf:s De doctrina christiana 2, 1, 1 ff.
(PL 34, 35 ff.), 2, 16, 23 ff. (PL 34, 46 ff.); Pollmann 1996, s. 154 f., 159 ff.; O’Daly 1987, s.
143; Rist 1994, s. 23 ff.
142 Jfr Auerbach 1959, s. 510; Oexle 1995, s. 73 ff.; Kany 1987, s. 195 ff., 236 f.; Lachmann 1993,
s. 504.
143 Lindgren 1978, s. 25. Jfr Pehrson 1993, s. 174 ff.; Willén 2008, s. 136, 142; Nilsson 2004, s.
255.
144 Jfr Schwartz 2010.
145 Jfr Otto Gerhard Oexle, ”Die Gegenwart der Toten”, i Death in the Middle Ages, Herman
Braet & Werner Verbeke, utg., Leuven 1983, s. 19 ff.; Oexle 1995, s. 53 ff.
146Jfr Augustinus, Confessiones 9, 7, 16 (PL 32, 770); Arnold Angenendt, Heilige und Reliquien. Die Geschichte ihres Kultes vom frühen Christentum bis zur Gegenwart, München
1994, s. 167 ff.
147 Jfr Oexle 1995, s. 54 ff.; Oexle 1983, s. 65 ff.
148 Jfr Oexle 1995, s. 56 f.; Reinhart Koselleck, ”Gedächtnisstätten im Wandel”, Der blaue Reiter. Journal für Philosophie, 18, 2003, s. 58 ff.
149Jfr Walter Benjamin,”Berliner Chronik”, i förf:s Gesammelte Schriften, VI, Rolf TiedeSamlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50
50 · Krzysztof Bak
mann & Hermann Schweppenhäuser, utg., 2:a uppl., Frankfurt am Main 1986, s. 489;
Witte 2003, s. 92; Kany 1987, s. 227.
150 Sara Danius, ”Lindgren gjuter masker av livet”, Dagens Nyheter 4.10.2010.
151 Jfr Warning 1993, s. 160; Oexle 1995, s. 67 f.
A B S T R AC T
Krzysztof Bak, Department of Literature and History of Ideas, Stockholm University
Department of Germanic Languages and Literatures / Section for Swedish Language and Literature, Jagiellonian University, Cracow
What is Hidden in Västerbotten’s Stomach. On Augustine and Torgny Lindgren’s Minnen
(Vad döljer sig i Västerbottens mage? Om Augustinus och Torgny Lindgrens Minnen)
The article examines the intertextual relation between Torgny Lindgren’s Minnen (2010) and
Augustine’s Confessions, from which Lindgren has taken the motto for his memoir. By using
the patristic intertext as a starting point, the investigation aims to show how Lindgren has
constructed the image of Västerbotten, his home district. The opening part of the article (1)
establishes the hermeneutic principles of the study. The second part (2.1–2.4) charts parallels
between text and intertext in their portrayal of grace, evil, and man. It emerges that those elements of Lindgren’s worldview which are particularly closely related to Augustinian theology
are also the ones that possess a strong Västerbottenian character. The third part of the article
(3.1–3.2.3) demonstrates that most of the differences between Minnen and Confessions can be
linked to the cultural memory of modernity, which documents the rise and fall of industrial
subjectivity. In the fourth part (4.1–4.3), it is argued that Lindgren’s memoir attempts to counteract the crisis of industrial cultural memory by reviving the Augustinian forms of memoria.
Within his image of Västerbotten, Lindgren finds adequate metaphorical models for use in
his compensatory project of counter-memory. In the concluding part of the article (5) it is
observed that, just as Lindgren’s dialogue with Augustine recapitulates the history of Western
memory, the memoir’s Västerbotten is elevated to the status of a universal symbol of European
consciousness and its fate.
Keywords: Torgny Lindgren, Minnen, Augustine, theory of memory, modernity, Västerbotten
Samlaren, årg. 135, 2014, s. 5–50

Vad döljer sig i Västerbottens mage? Om Augustinus

Transcription

Similar documents

Hundbråk i Fältan

Föreläsning Jan Håkansson

OlaK_ HT-14-6030-02 kopia - GUPEA

Engelska glosor rörande äldre husbyggnation

Passar jag in? Nyanländas möte med

Abstract template

Remiss Aff Definitioner 15

st - ICA Maxi