Kronan, krigsmanshuset och de sårade soldaterna

Linköping Studies in Arts and Science
No. 663
Kronan, krigsmanshuset och
de sårade soldaterna
Statsmaktens organisering av underhåll för
återvändande sårade soldater i Sverige
under tidigmodern tid
Erik Petersson
ISAK, Tema kultur och samhälle (Tema Q)
Filosofiska fakulteten
Linköpings universitet, SE-581 83 Linköping, Sweden
Linköping 2016
i
Tryckbidrag har utgått från Delegationen för militärhistorisk forskning
© Erik Petersson, 2016
Omslagsfoto: Erik Petersson
Tryckeri: LiU-tryck, Linköping 2016
ISSN 0282-9800
ISBN 978-91-7685-909-4
ii
Förord
Idén till att skriva den här avhandlingen fick jag i samband med en
stadsvandring i Vadstena i september 2010. Då hade jag nyligen påbörjat min doktorandutbildning och jag var där för att delta i mitt första
institutionsinternat. Vandringen leddes av arkivarien Claes Westling vid
Landsarkivet i Vadstena och han nämnde att de gamla klosterbyggnaderna i staden innehållit en stor institution för sårade soldater som tillkommit under 1600-talet, och att det fanns ett stort och i princip oanvänt
källmaterial om detta på Krigsarkivet. Det räckte för att jag skulle bli
intresserad.
Fem år senare är det dags att konstatera att resultatet blivit annorlunda än jag föreställde mig den gången och på många sätt mer intressant. Den här avhandlingen har skrivits inom ramen för forskarutbildningen på Tema Kultur och Samhälle (Tema Q) vid Linköpings universitet, vid Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur,
ISAK. Till min hjälp har jag haft min huvudhandledare, Roger Qvarsell,
som alltid funnits tillhands och delat med sig generöst av alltifrån sin
noggrannhet till sin breda kunskap och erfarenhet. Mina båda biträdande
handledare, Sofia Gustafsson och Annika Sandén, har kompletterat
varandra väl och alltid gett konstruktiv kritik på de texter jag skrivit. Jag
vill tacka alla tre för roliga och lärorika år.
Ett varmt tack går till Q-seminariet, som har sett i princip alla kapitel i en eller annan form genom åren och som blivit betydligt bättre tack
vare all uppmuntran och kritik vid dessa tillfällen. Jag har även haft
förmånen att få lägga fram texter vid det äldrehistoriska seminariet vid
Stockholms universitet, särskilt tack till Mats Hallenberg för den möjligheten. Stort tack till alla kollegor på ISAK, både här i korridoren i
Linköping och i Norrköping, som varit ett utmärkt stöd och bollplank.
iii
Jag vill även passa på att framföra tack till några personer som
hjälpt till extra med tips och idéer i olika skeden av arbetet. Henrik
Ågren vid Uppsala universitet, Mats Hemström vid Riksarkivet, Claes
Westling vid Landsarkivet i Vadstena och David Gudmundsson vid
Lunds universitet förtjänar alla ett extra omnämnande. Jag vill också
framföra ett varmt tack till Maria Sjöberg vid Göteborgs universitet som
läste manus till mitt slutseminarium och kom med åtskilliga förslag som
gjort avhandlingen bättre. Ett stort tack för hjälp med korrekturläsning
av texten inför tryckningen vill jag också framföra till Johan Dahlin,
Anders Petersson, Annika Sandén och Karin Stolpe. Marie Clark Nelson
har språkgranskat den engelska sammanfattningen, ett varmt tack för
det. Sist men inte minst vill jag också passa på att tacka alla vänner och
min familj – ingen nämnd och absolut ingen glömd – som påminner mig
om att det finns annat viktigt i livet än det förflutna.
Tryckbidrag för avhandlingen har utgått från Delegationen för militärhistorisk forskning, något som jag är mycket tacksam för. Jag har
även haft förmånen att få vara en av Svea Ordens stipendiater 2013,
stort tack för det!
Linköping i november 2015
Erik Petersson
iv
Innehåll
Kapitel 1. Inledning
Syfte, frågor och disposition
Tidigare forskning
Teorier om statsbildning
Material och metod
Kapitel 2. Sårade soldater framträder
som en särskild grupp fattiga (ca
1520–1620)
Underhåll till sårade soldater under medeltiden
Förändringar inom krigföring och synen på
fattigdom under 1500-talet
Kungamakten och de sårade soldaterna
De sårade soldaterna och hospitalen
Slutsatser och vidare diskussion
Kapitel 3. Motiven till att hjälpa sårade
soldater
Vilka sårade soldater skulle få hjälp?
Sårade soldaters möjligheter till underhåll i
början av 1600-talet
Utskrivningssystemet som motiv
Kronans uttalade motiv för att hjälpa sårade soldater
Slutsatser och vidare diskussion
Kapitel 4. Krigsmanshuset som hus och
kassa
Krigsmanshuset etableras
Klosterbyggnader blir krigsmanshus
9
15
21
28
43
51
52
58
70
89
101
105
106
113
120
135
145
151
152
179
v
Materiella spår av dagligt liv i krigsmanshuset
Karl XI:s reformering av krigsmanshuset
kring 1680
Underhåll i krigsmanshuset och i hemsocknarna
Slutsatser och vidare diskussion
Kapitel 5. Krigsmanshuset och freden
Prästerskapets riksdagsdiskussioner om
sårade soldater (1642–1784)
Krigsmanshuset under frihetstiden
Från hus och kassa till enbart kassa
Slutsatser och vidare diskussion
196
206
219
232
239
241
249
269
294
Kapitel 6. Avslutning: Vägen mot underhåll för sårade soldater
Konturer av fyra utvecklingsfaser
Avslutande diskussion
299
301
314
Kapitel 7. Summary: The Road to Poor
Relief for Wounded Soldiers
319
Referenser
Otryckta källor
Tryckta källor
Internet
Litteratur
Förkortningar
331
331
333
336
337
352
Avhandlingar på Tema kultur och samhälle
(Tema Q)
353
vi
vii
Kapitel 1
Inledning
I de gamla klosterbyggnaderna i Vadstena skapades på 1600-talet en
institution för att ta hand om sårade soldater som inte kunde försörja sig
efter att de återvänt från krigstjänst. Forskare har ofta framhållit att den
hjälp som fanns att tillgå för utsatta grupper under den här tiden sköttes
på lokal nivå, i staden eller socknen.1 Det verkar som att krigsmanshuset
för sårade soldater i Vadstena utgjorde ett av undantagen mot detta allmänna förhållande.2
I den här avhandlingen kommer jag att undersöka hur det kom sig
att den svenska kronan organiserade olika typer av underhåll för sårade
soldater. En av de former som det etablerades i var det ovan nämnda
krigsmanshuset, men jag kommer att undersöka utvecklingen även innan detta etablerades. Avhandlingen kommer att ha den tidigmoderna
tiden, det vill säga mellan ungefär 1500 och 1800, som undersökningsperiod. Tidsperioden för undersökningen är därmed lång. Det har klara
fördelar när man som jag vill spåra en utveckling som tog lång tid och
som inte var rätlinjig, utan där olika lösningar och modeller prövades
och förkastades vid olika tidpunkter. Därmed går det att se förändring
över tid och hur underhållet till de sårade soldaterna anpassades efter
förändrade förutsättningar, exempelvis under stormaktstidens många
krig jämfört med under frihetstiden. Jag kommer även att studera ut-
1
Annika Sandén, Stadsgemenskapens resurser och villkor: Samhällssyn och välfärdsstrategier i Linköping 1600-1620 (Linköping 2005), s 125
2
Andra exempel är Stora Barnhuset i Stockholm, och hit kan även gruvläkaren i Falun
och Amiralitetssjukhuset i Karlskrona räknas, samtliga tillkomna under 1600-talet.
9
vecklingen av den instans som organiserade underhållet åt soldaterna,
det vill säga kronan.
Gemensamt för flera länder var att det kring kungamakten började
utvecklas alltmer centraliserade och tydligt urskiljbara statsapparater i
den process som brukar betecknas som statsbildning. Det som främst
har tilldragit sig forskarnas intresse är att de institutioner som växte
fram kunde utvinna mer resurser från sina territorier. Att öka resursuttaget har framhållits som den främsta drivkraften för statsbildningen. Mer
resurser krävdes genom de allt längre och mer omfattande krigsföretag
som de europeiska statsmakterna engagerade sig i under 1500- och
framför allt under 1600-talet. Sverige har i forskningen framstått som ett
tydligt exempel på den här utvecklingen och det som skapades har av
Sven A Nilsson betecknats som en militärstat, det vill säga en statsmakt
anpassad helt utifrån krigets villkor och krav. Hur statsmakten stärkte
sitt grepp över resursuttaget har forskare ägnat en hel del studier åt, där
exempelvis utskrivningssystemet och skattesystemet har undersökts.3
Den enhetliga statsmakten har dock ifrågasatts på senare år av en
rad historiker. Harald Gustafsson har, med utgångspunkt i den europeiska forskningen, tryckt på att vi behöver göra bilden av statsbildningen
mer detaljerad och konkret.4 I andra sammanhang har Gustafsson framfört tanken att den tidigmoderna staten utvecklades till vad han har betecknat som en konglomeratstat. Innebörden av detta var att olika områden hade sinsemellan olika relation till kronan när det gäller exempelvis
privilegier, skatter, lagar och administration. Den typen av statsbildning
utgjorde majoriteten av de framväxande statsmakterna i Europa. Samti3
Sven A Nilsson, De stora krigens tid: Om Sverige som militärstat och bondesamhälle
(Uppsala 1990); Jan Lindegren, Utskrivning och utsugning: Produktion och reproduktion i Bygdeå 1620–1640 (Uppsala 1980)
4
Harald Gustafsson, “Den gamla staten på nya vägar: Synpunkter på nyare statsbildningsforskning”, Scandia 2006, s 112
10
digt framhåller han att den här typen av konglomeratstat var mer sammansvetsad än tidigare statsbildningar under medeltiden.5 Bilden av vad
den tidigmoderna statsmakten var och hur den var organiserad kan därmed sägas ha blivit mer komplex genom de senaste decenniernas forskning.
Statsmakten, krigen och soldaterna
I de flesta europeiska riken användes värvade trupper i de växande arméerna, det vill säga professionella soldater som statsmakten inte hade
något särskilt ansvar för annat än medan de var i krigstjänst.6 I Sverige
däremot var en stor del av trupperna från allmogen vilka kronan hade
tvingat till krigstjänst. Utskrivningssystemet gjorde att många av dem
som skrivits ut i krigstjänst och återvände skadade eller lemlästade saknade möjligheter att försörja sig även om de kunde återvända till sin
hemsocken. Jan Lindegren har uppgett att utskrivningssystemet och indelningsverket (som organiserades på 1680-talet) gjorde att runt 600 000
svenska män användes i krigstjänst 1620–1720. Av dem räknar han med
att minst 500 000, det vill säga runt 80 procent, avled under sin krigstjänst som följd av sjukdomar, svält och krigsskador. Runt 20 procent
ska enligt Lindegren ha återvänt, vilket gör att antalet hemvändande
soldater under denna hundraårsperiod i Sverige var runt 100 000. Många
återvände till hembygden och slog sig ner där de kunde få hjälp av familj och släkt. Men en del av dessa återvändande soldater skapade en
Harald Gustafsson, “The Conglomerate State: A Perspective on State Formation in
Early Modern Europe”, Scandinavian Journal of History 1998, s 189
6
Francis Fukuyama, The origins of political order: From prehuman times to the
French revolution (New York 2011), s 330-332
5
11
del problem för den framväxande statsmakten genom att de inte hade
någon försörjning och många av dem blev kringdrivande.7 Just hur
statsmakten organiserade underhåll för sårade och återvändande soldater
är studieobjektet för den här avhandlingen.
En fråga som intresserat många forskare de senaste decennierna är
hur kronan skapade legitimitet för sin politik, och mer specifikt intressant i det här sammanhanget för sin offensiva krigspolitik. Sverker Arnoldssons betydelsefulla studie från 1941 av Gustav II Adolfs användande av propaganda inför Sveriges deltagande i trettioåriga kriget har
bildat mönster för flera senare undersökningar. Arnoldsson undersökte
hur kungen aktivt arbetade för att få stöd för sin krigspolitik och för de
hårda utskrivningarna inför deltagandet i kriget.8 Senast har Anna Maria
Forssberg studerat hur kronan argumenterade för nödvändigheten av
krigsbördorna kring mitten av 1600-talet. Forssberg har visat att det
fanns tydligt urskiljbara strategier från kronans sida för att få befolkningen att acceptera krigsbördorna, alltså främst utskrivningar och höga
skatter, och därmed skapa politisk legitimitet för kronans krigspolitik.9
För min studie blir diskussionen om politisk legitimitet viktig som en
möjlig förklaringsmodell till varför kronan började intressera sig för att
hjälpa sårade soldater. Jag kommer därför att återkomma till en längre
diskussion om politisk legitimitet längre fram i inledningen.
Flera forskare, kanske främst Barton C Hacker, har hävdat att välfärdsstatens trygghetssystem har sina rötter i militären och dess organi-
Jan Lindegren, ”Men, Money and Means”, i War and Competition between States,
Philippe Contamine, red, (Oxford 2000), s 138-141
8
Sverker Arnoldsson, Krigspropagandan i Sverige före trettioåriga kriget (Göteborg
1941)
9
Anna Maria Forssberg, Att hålla folket på gott humör: Informationsspridning, krigspropaganda och mobilisering i Sverige 1655-1680 (Stockholm 2005)
7
12
sation.10 Hur detta kan ha gått till ger Philippe Contamine en översikt
över i inledningen till verket War and Competition between States. Där
poängterar Contamine att det var de växande arméerna som krävde alltmer logistiska lösningar för att kunna organiseras och fungera under
tidigmodern tid. Det behövdes slott, fästningar, borgar, baracker och
fortifikationer framhåller Contamine, och allt detta var typiska militära
inrättningar. Men, hävdar Contamine, snart behövdes andra funktioner
för att upprätthålla arméernas stridsduglighet. Det tillkom militärskolor,
militärsjukhus och slutligen även pensionssystem för de soldater som
slutat sin tjänst.11 Det sistnämnda hade betydelse inte direkt för krigsdugligheten, men väl för soldaternas vilja att acceptera krigstjänst.
Den här undersökningen omfattar den tidsperiod som brukar kallas
för den tidigmoderna tiden. En vanlig indelning är att räkna denna period mellan åren 1500 och 1800, eller grovt räknat mellan medeltiden
och den industriella revolutionen.12 Detta är en period som har blivit
förknippad med statsbildningsprocessen i Europa. I Sverige finns dessutom möjlighet att kalla en stor del av denna epok för stormaktstiden,
vilken vanligen brukar definieras till åren 1611–1721. I en del fall har
forskare pekat på att stormaktstidens förelöpare tog sin början med att
Sverige fick Estland 1561, och en av dem som framhåller detta är Michael Roberts. Jag väljer i den här avhandlingen att se stormaktstiden
som perioden mellan cirka 1560–1720. Då utspelades majoriteten av de
Barton C Hacker, ”From Military Revolution to Industrial Revolution: Armies,
Women and Political Economy in Early Modern Europe”, i Eva Isaksson, red,
Women and the Military System (New York 1988), s 11-12
11
Philippe Contamine, “Introduction”, i Philippe Contamine, red, War and Competition between States (Oxford 2000), s 6
12
Nationalencyklopedin, tidigmodern tid,
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/tidigmodern-tid, hämtad 201502-02.
10
13
krig som hade avgörande betydelse för ökningen av antalet soldater som
inte kunde försörja sig.13
Jag har valt att inte ha något tydligt definierat statsbegrepp så här i
inledningen av avhandlingen. Det långa tidsperspektivet i min studie gör
det dessutom komplicerat att använda begreppet staten. Krigen och dess
förutsättningar ställde nya krav på statsmakten och dess organisering
under den tidigmoderna tiden. Det är inte givet att jag skulle beteckna
samma sak om jag använde det ordet för det som organiserade makten i
riket både i början av 1500-talet och i slutet av 1700-talet. Istället har
jag valt att undvika det begreppet. Jag kommer att utgå från Harald Gustafssons efterlysning av en vidgning av statsbildningsperspektivet genom att ”fördjupa förståelse för hur allt detta skedde”, det vill säga för
hur själva processen gick till och för att förstå varför statsbildningen tog
de vägar den gjorde.14 Då behövs ett mer nyanserat begrepp än staten för
att beteckna det som växer fram. Harald Gustafsson har också påpekat
en annan fälla att gå i som statsbildningsforskare, nämligen att se på vad
staten eller statsmakten var senare och projicera detta bakåt i historien.
Men som forskare måste man hålla sig neutral inför senare tiders förståelse av staten och statsmakten, åtminstone så gott det låter sig göras, och
13
Precis som andra begrepp och epokindelningar har tidigmodern tid utsatts för en del
kritik. En av de allvarligaste invändningarna diskuterar Leif Runefelt och Oskar
Sjöström i inledningen till boken Leif Runefelt & Oskar Sjöström, red, Förmoderna offentligheter: Arenor och uttryck för politisk debatt 1550–1830 (Lund 2014), s
14-15, där de påpekar att begreppet kan leda till en teleologisk historiesyn, det vill
säga att historien har en nödvändig riktning. Begreppet implicerar att tidigmoderna
samhällen inte är lika moderna som de som framträtt under modern tid, vilket skulle
vara efter år 1800, samtidigt skulle tiden vara modernare än den föregående medeltiden.
14
Gustafsson (2006), s 112
14
låta sig påminnas av Gustafssons triviala men likväl viktiga påpekande
att ”stater fanns inte, de blev till”.15
Istället för att beteckna en större eller mindre del av organiseringen
av makten för ”staten” väljer jag att försöka vara mer specifik än så och
framhålla att det var exempelvis kronan, kungen, riksrådet eller någon
del av statsförvaltningen som tog ett visst beslut eller förde en viss linje:
Detta gör jag för att undvika svepande generaliseringar.
Mitt bidrag med denna avhandling kan slutligen sägas innefatta två
delar som tillsammans bildar en större enhet. Jag kommer undersöka det
underhåll som statsmakten organiserade för hemvändande sårade soldater under tidigmodern tid i Sverige, samtidigt som jag därmed kan bedöma vad statsmakten var då och hur den utvecklades under perioden.
Syfte och frågor
Syftet med avhandlingen är att studera det underhåll som den framväxande svenska statsmakten organiserade för sårade soldater i Sverige under tidigmodern tid, det vill säga mellan ungefär åren 1500 och 1800.
Studien har sin tyngdpunkt på hur formerna för underhållet till de sårade
soldaterna tillkom, utvecklades och sedan förändrades fram till slutet av
1700-talet.
För att konkretisera syftet och bryta ner det i mindre delar som är
möjliga att undersöka har jag valt att formulera fyra frågeställningar:
15
Harald Gustafsson, Gamla riken, nya stater: Statsbildning, politisk kultur och identitet under Kalmarunionens upplösningsskede 1512-1541 (Stockholm 2000), s 20
och s 30-31
15




När började kronan utfärda förordningar och andra dokument för
att hjälpa sårade soldater med underhåll och hur kom det till uttryck?
Vilka kriterier angavs för att de sårade soldaterna skulle få hjälp
och vilka motiv, både uttalade och outtalade, gjorde att kronan
började organisera mer omfattande underhåll till dem?
Varför öppnade kronan ett krigsmanshus i Vadstena och vilken
verksamhet bedrevs där?
Vilka var skälen och omständigheterna till att underhållet till sårade soldater (i form av krigsmanshuset i Vadstena) renodlades
till enbart en pensionskassa under 1700-talet?
Dessa frågor kommer att styra uppläggningen av avhandlingens kapitel.
Den första frågan om när kronan började intressera sig för att ge hjälp
till soldater kommer kapitel 2 att handla om. Därefter kommer jag i kapitel 3 att diskutera vilka motiv som fanns för kronan att organisera
hjälp. Kapitel 4 kommer i sin tur studera det som jag har betecknat som
organisationsfasen, det vill säga då det institutionella underhållet organiserades. I kapitlet undersöker jag hur detta utvecklades och fann sina
former mellan ungefär 1640 och 1680. Kapitel 5 kommer att behandla
hur krigsmanshuset anpassades till freden och de förändrade villkor som
1700-talet förde med sig och det kommer framför allt att försöka svara
på frågan om varför det fysiska krigsmanshuset i Vadstena stängdes på
1780-talet. Därefter kommer jag i avslutningen att urskilja några större
linjer i utvecklingen mot att underhållet för soldater blev mer omfattande och institutionellt och i den utvecklingen urskilja fyra faser. Jag
kommer där liksom i de avslutande delarna av varje kapitel, de som kallas slutsatser och vidare diskussion, koppla tillbaka till statsbildningsteorierna och se vad underhållets olika former kan säga om statsbildningen.
16
Närmare precisering av studien
Innan jag går in på vad tidigare forskning har sagt om underhåll till sårade soldater i äldre tid måste några klargöranden göras. Först kommer
jag placera min studie i ett mer övergripande sammanhang genom att
närmare definiera mitt undersökningsobjekt.
Det som den här avhandlingen handlar om är alltså de insatser som
statsmakten gjorde för de sårade soldater som gjort krigstjänst och återvänt hem och som av en eller annan anledning mist sin försörjningsförmåga som följd av krigstjänsten. Avhandlingen handlar därmed inte om
underhåll eller lön till soldater generellt. Den kommer inte heller beröra
andra typer av löneförmåner och donationer i den mening som Cristina
Prytz har framhållit att kronan använde sig av under tidigmodern tid. Jag
kommer istället inrikta mig på de soldater som lyckades återvända från
krigstjänsten men som var för skadade eller sårade för att kunna arbeta.
Här kommer också en annan avgränsning för studien in i bilden. Den
kommer att fokusera på underhållet som organiserades för de inhemska
svenska soldaterna. Som jag nämnde tidigare organiserades den svenska
armén annorlunda mot i princip alla andra arméer runtom i Europa genom att utskrivningssystemet infördes kring 1620. Detta omorganiserades till indelningsverket kring 1680 (ofta kallas utskrivningssystemet
även äldre indelningsverket). Skillnaden mellan systemen var att utskrivningarna skedde under pågående krig för att fylla leden, medan
indelningsverket syftade till att även skapa en fredstida försörjning för
soldaterna genom att de tilldelades ett torp. Likheten mellan systemen
var dock stor och i den här undersökningens fall räcker det inledningsvis
med att konstatera att båda främst utgjordes av inhemska män. Det ledde
till att de återvände hem till Sverige i hög grad om de blev sårade i sin
krigstjänst.
17
En fråga som också måste beröras är relationen mellan den allmänna fattigvården under tidigmodern tid och underhållet till sårade
soldater. När det gäller forskningen kring den allmänna fattigvården
under tidigmodern tid har frågan om vem som hade tillträde till den varit
central. Det som många forskare brukar framhålla är att det verkar ha
funnits mer eller mindre tydliga kriterier för vem som borde få fattigvård och vem som inte borde ha rätt till sådan. De som borde få det brukar kallas rätta fattiga, de andra följaktligen orätta fattiga.16 Abram de
Swaan har föreslagit en modell för vilka människor som ansågs ha rätt
till de begränsade resurser som fattigvården i Europa hade.17 I grunden
fanns det enligt de Swaan tre principer som var grundläggande när det
gällde att urskilja vem som skulle få hjälp:
1. Att den fattige hade någon typ av arbetsoförmåga, och därmed
inte hade möjlighet att försörja sig
2. Att den fattige var boende och känd på platsen där hjälpen fanns
att få
3. Att den fattige var foglig, det vill säga inte använde våld eller
hot om våld
I detta resonemang framhåller de Swaan att det var just begränsningen
när det gällde resurser som tvingade överheten att resonera tydligare
under tidigmodern tid om vilka fattiga som borde få hjälp. Han hävdar
också i det här sammanhanget att medeltiden hade präglats av ett läge av
Exempelvis Sofia Holmlund & Annika Sandén, “Inledning: Historier från samhällets
utkant”, i Sofia Holmlund & Annika Sandén, red, Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700 år (Stockholm 2013), s 15-16
17
Abram de Swaan, In Care of the State: Health Care, Education and Welfare in
Europe and the USA in the Modern Era (Oxford 1988), s 15-21. Med Swaans terminologi blir begreppen: “disability, proximity, docility”.
16
18
någorlunda jämvikt mellan den hjälp som de allmänna institutionerna
kunde ge (exempelvis kloster, hospital osv) och med vilka som behövde
hjälp. Under 1500- och 1600-talet skulle denna relativa jämvikt dock
upphöra. I mitt perspektiv för den här avhandlingen är båda de Swaans
utgångspunkter intressanta, både att det skulle ha funnits mer eller
mindre uttalade kriterier för hjälp och även att det skulle ha funnits ett
relativt jämviktsläge som hade brutits under 1500-talet.
Med undersökningsobjektet närmare specificerat kan det förtjänas
att framhålla att avhandlingen kommer att röra sig i gränslandet mellan
flera traditionella vetenskapliga områden. Förutom militärhistoria som
soldaterna uppenbart tillhör kommer min inriktning på ämnet vetta mot
fattigvårdshistoria och statshistoria i första hand, men även i viss mån
mot kyrko-, social- och institutionshistoria. Jag vill peka på betydelsen
av att militärhistorien de senaste decennierna vuxit och berikats av alltfler perspektiv, något som gör att studier i gränslandet mellan militärhistoria och någon av de andra nämnda vetenskapliga kontexterna blivit
allt vanligare. Detta brukar kallas ny militärhistoria och har i sin tur
grunden i 1960-talets socialhistoria, vilken även de senaste ungefär
tjugo åren har kompletterats med framför allt kulturhistoriska perspektiv.18 Inom militärhistoria finns fortfarande utrymme för det som militärhistoriker traditionellt ägnat sig åt, där enskilda operationer, fältherrar
eller slagfältsanalyser dominerat forskningen. Att militärhistoria innefattar betydligt mer än traditionell krigshistoria har inneburit stora förändringar för ämnet.
Inom det fält som har kallats för ny militärhistoria har forskare ägnat sig åt sådant som traditionellt legat utanför militärhistorikers intresse. Exempel på detta är studier av kvinnors roll i krig, hur logistiken
18
Robert M Citino, “Military Histories Old and New. A Reintroduction”, The American History Review 112, nummer 4 (2007), s 1070-1071
19
kring arméerna fungerade, arméorganisationen, hierarkier och inte minst
vilka konsekvenser krigen fick för lokalbefolkningen.19 Jag kommer att
knyta an till ny militärhistoria på det viset att fonden för avhandlingen
kommer att vara krigen och dess konsekvenser. Däremot kommer inte
krigen i sig att vara i fokus för avhandlingen. Det jag istället främst vill
undersöka är hur den framväxande statsmakten började intressera sig för
sårade soldater och hur den på sikt organiserade underhåll för de som
mist försörjningsförmåga genom krigstjänsten.
Att skapa institutioner för att lösa olika typer av sociala problem
blev modernt runtom i Europa under 1600-talet och det har föranlett
Michel Foucault att kalla århundradet för institutionaliseringens tid.20
Framför allt tänker man på olika typer av korrektionsanstalter eller tukthus när det gäller tidigmoderna institutioner, men även särskilda institutioner för sårade soldater grundades. Det första kända i Europa tillkom 1567 i Mechelen (Malines) i Nederländerna, följt av flera andra i
bland annat Pamplona i Spanien på 1570-talet och i Amsterdam på
1580-talet.21 Den svenska institutionen i Vadstena grundades på sent
1630-tal. Större och mer välkända institutioner för sårade soldater grundades i form av invalidhospitalet mitt inne i Paris på 1670-talet och i
London genom Chelsea hospital på 1680-talet.22 Foucaults bild har blivit
betydelsefull för hur perioden betraktas i forskningen och för vad de nya
institutionerna står för, där ordning och kontroll och kategorisering av
människor skulle kunna sägas vara nyckelord.
19
Exempelvis Forssberg (2005); Maria Sjöberg, Kvinnor i fält 1550-1850 (Möklinta
2008); David Gudmundsson, Konfessionell krigsmakt: Predikan och bön i den
svenska armén 1611-1721 (Malmö 2014)
20
Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken (Lund 2010
[1961]), s 84
21
Parker (1988/1996), s 72-73; Lorriane White, ”The Experience of Spain’s Early
Modern Soldiers: Combat, Welfare and Violence”, War in History (2002), s 21
22
Parker (1988/1996), s 75
20
Tidigare forskning
De forskare som har ägnat sig åt att studera situationen för återvändande
soldater utan försörjningsmöjlighet i tidigmodern tid är få, både i Sverige och internationellt. Däremot finns fler studier av situationen för
sårade soldater från senare historiska perioder, framför allt från tiden
kring det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet fram till Vietnamkriget på 1970-talet, och framför allt när det gäller amerikansk forskning. För tidigare perioder är studierna bara ett fåtal. I antologin Disabled Veterans in History under redaktion av David A Gerber, som gör
anspråk på att sammanfatta forskningsläget kring krigsveteraner i historien, märks den här tyngdpunkten tydligt. Endast två av antologins runt
tjugo bidrag berör skadade veteraners situation före år 1800. Det ena
handlar om krigsskadade soldater under antiken och den andra artikeln
handlar om hur det skapades en pensionskassa för soldater i England
under sent 1500-tal.23
I detta avsnitt kommer jag att peka på några av de inriktningar och
ämnen som forskningen hittills har ägnat sig åt och som har betydelse
för studiet av soldater under tidigmodern tid. Jag kommer börja med det
svenska forskningsläget och därefter övergå till det internationella. Redan nu bör det påpekas att detta är en ganska kort översikt över forskningsläget. Istället för en lång redogörelse här kommer jag där så passar
att återkomma och koppla till tidigare forskning där det är relevant i min
undersökning för att understryka resonemang eller där jag anser att det
behövs för att visa vad forskare sagt i en viss fråga.
När det gäller svensk forskning med relevans för min studie har det
på senare år kommit några betydande bidrag. Precis som i föregående
23
David A Gerber, Disabled Veteran’s in History (Michigan 2000)
21
avsnitt kommer jag här att presentera några av de viktigaste arbeten som
jag har förhållit mig till i min studie och som på olika vis bildar utgångspunkt till min undersökning.
Den första undersökning jag vill framhålla är Mary Elizabeth Ailes
artikel om soldatänkors nådår. Ailes visar tydligt att statsmakten hade
ansvar för att försörja änkor som överlevt sina män när de av olika anledningar mist livet genom krigstjänst. Kronan förändrade dessutom
donationsreglerna så att kvinnor fick behålla den jord som deras make
fått som ersättning för sin krigstjänst.24 Cristina Prytz har i sin avhandling studerat ett närliggande område, nämligen kronans praxis när det
gällde främst donationer och förläningar av mark under 1600-talet. Hon
visar att det var många som fick donationer eller liknande ersättningar
som en strävan från överhetens sida att knyta dugliga personer till kronans tjänst. Donationer och liknande jordersättningar utgick också i
många fall till soldater eller officerare som blivit skadade i krigstjänst;
den typen av enstaka ersättningar kommer inte att undersökas i min avhandling.25
De mest övergripande studierna över fattigvården i Sverige finns i
ett par äldre verk. Två exempel är Gustaf Lindstedts verk om fattigvården fram till 1871 som publicerades 1915 och Lars Levanders Fattigt
folk och tiggare från 1934. Lindstedt följer de olika stadgor och förordningar som på olika sätt berört fattigvården.26 Levander däremot kom-
Mary Elizabeth Ailes, “Wars, Widows, and State Formation in 17 th century Sweden”, Scandinavian Journal of History 2006:1
25
Cristina Prytz, Familjen i kronans tjänst: Donationspraxis, förhandling och statsformering under svenskt 1600-tal (Uppsala 2013)
26
Gustaf Lindstedt, “Öfversikt af den svenska fattigvårdens historia intill Kungl. Förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871”, Fattigvårdslagstiftningskommitténs
betänkanden II: Fattigvårdslagstiftningen (Stockholm 1915)
24
22
pletterar detta med ett brett anlagt etnologiskt inspirerat undersökningssätt som kan sägas göra hans utgångspunkt kulturhistorisk.27
Conny Blom har studerat vilka beslut som fattades under 1500- och
1600-talen i fattigvårdsfrågan och vad dessa beslut kan säga om attityderna till fattiga och till hur fattigvården skulle organiseras.28 Ett annat
exempel på ett arbete som försöker ta ett större grepp om fattigvården är
Panu Pulma som studerat hur denna fungerade i Finland under frihetstiden, vilket är ett delprojekt inom ramen för det stora projektet Centralmakt och lokalsamhälle.29 Båda dessa studier ger betydelsefulla möjligheter till att se förändring över tid. När det gäller de förordningar som
Blom har studerat är det tydligt att ungefär samma beslut tas om och om
igen, och vilken effekt förordningarna har haft är därmed svårt att avgöra. Exempelvis lyfter Blom fram att det redan i 1571 års kyrkoordning
stadgades att samtliga socknar i riket skulle uppföra en fattigstuga för
socknens allra fattigaste, vilken skulle bekostas av tiondet. Påbudet upprepades i exempelvis 1642 års tiggarordning. Ännu i början av 1800talet saknade enligt Anna-Maria Skoglund trots detta mer än hälften av
rikets socknar en sådan fattigstuga.30 Att ett beslut fattas eller en förordning utfärdas betyder alltså långtifrån alltid att den verkliga situationen
förändras, något som måste hållas i beaktande. Ett sista övergripande
verk som studerat förutsättningarna för 1700-talets fattigvård är Ulla
Johanssons avsnitt i boken Opdaginga av fattigdomen från 1983. Hon
27
Lars Levander, Fattigt folk och tiggare (Stockholm 1934)
Conny Blom, Tiggare, tidstjuvar, lättingar och landstrykare: Studier av attityder
och värderingar i skrån, stadgar, ordningar och lagförslag gällande den offentliga
vården 1533–1664 (Lund 1992)
29
Panu Pulma, Fattigvård i frihetstidens Finland: En undersökning om förhållandet
mellan centralmakt och lokalsamhälle (Helsingfors 1985)
30
Anna-Maria Skoglund, Fattigvården på den svenska landsbygden år 1829 (Stockholm 1992)
28
23
studerar främst de olika beslut som fattades och har undersökt särskilt
hospitalsstadgan 1763 och de förändringar som den innebar.31
Andra studier med socialhistorisk inriktning har haft fokus mer på
hur fattigvården fungerade i praktiken. Exempel på detta är Christina
Unger som har studerat fattigvården i Stockholm under framför allt
1600-talet.32 Annika Sandén har undersökt hur de gemensamma resurserna i Linköping användes under perioden 1600–1620. Det hon vill
komma åt är vad som uppfattades som nödvändigt för att skapa det som
skulle kunna betecknas som ett gott samhälle och där ingick som hon
har visat att ta hand om fattiga och behövande. Sandéns avhandling är
ovanlig genom att den fokuserar på de försök som gjordes i Linköping
att skapa ett fungerande samhälle för så många människor som möjligt.
Tidigmodern tid är annars inte en period som brukar förknippas med
hjälp till utsatta grupper. Snarare har forskningen fokuserat på bristerna i
den vård och försörjning som fanns, och främst fokuserat på hur svält
och sjukdom var vardag för en stor del av befolkningen. Sandén visar att
även om möjligheten att få hjälp var begränsad var den definitivt inte
obefintlig. Hon lyfter fram att hospitalet i Linköping försörjde hela 58
personer år 1601, vilket var en relativt stor grupp med tanke på att staden vid den här tiden bara hade drygt 1 000 invånare.33
Som nämndes i den inledande texten om forskningsläget har huvuddelen av den internationella forskningen när det gäller organisationen av hjälp till försörjningsoförmögna soldater fokuserat på tiden efter
år 1800. Några undantag finns dock. Geoffrey Hudson har exempelvis i
sin avhandling skrivit om hur det engelska pensionssystemet för soldater
Ulla Johansson, ”Fattigvård i Sverige under 1700-talet”, i Karl-Gustaf Andersson m
fl, Opdaginga av fattigdomen: Sosial lovgiving i Norden på 1700-talet (Oslo 1983)
32
Christina Unger, Makten och fattigdomen: Fattigpolitik och fattigvård i 1600-talets
Stockholm (Stockholm 1996); Sandén (2005)
33
Sandén (2005), s 125-127
31
24
och båtsmän utvecklades under framför allt 1600-talet. Han påpekar att
det krävdes att soldaten kunde visa att han fått sin arbetsoförmåga genom krigstjänsten. Fattigdomen i sig var inte nog för att få hjälp, hävdar
Hudson, och det krävdes att fattigdomen hade uppkommit som en följd
av tjänstgöringen.34
Organisationen av hjälp för soldater i tidigmodern tid har även varit
föremål för mindre studier i samband med undersökningar som har haft
andra huvudfokus, oftast i form av arméorganisation eller andra militära
strukturer. Geoffrey Parker har exempelvis i sitt verk om den spanska
armén i Nederländerna under sent 1500-tal och början av 1600-talet
skrivit om den hjälp och vård för sårade soldater som utvecklades till
följd av den speciella situationen i Nederländerna.35 Kriget fördes där av
spanska trupper, vilket gjorde att det blev ekonomiskt fördelaktigt att
organisera vård av sårade spanska soldater i Nederländerna på 1560talet genom att de därigenom inte behövde skeppas hem till Spanien.
Som en följd av detta var det enligt Parker som Europas första militärsjukhus tillkom just i Nederländerna.
Ett annat verk som haft arméorganisation i fokus är John A Lynns
Giant of the Grand Siècle.36 I detta verk studerar han den franska arméns
uppbyggnad i relation till fransk statsbildning. Lynn påpekar att det verkar ha funnits många sårade soldater och veteraner i Frankrike på 1650talet, utan att det fanns några försök från den framväxande statsmakten
att organisera mer omfattande hjälp. Veteraner skulle visserligen få en
Geoffrey Hudson, “Disabled Veterans and the State in Early Modern England”, i
Gerber (2000), s 117-144
35
Geoffrey Parker, The Army of Flanders and the Spanish Road, 1567-1659: the logistics of Spanish victory and defeat in the Low Conutries’s Wars (Cambridge
2004)
36
John A Lynn, Giant of the Grand Siècle: the French Army 1610–1715 (Cambridge
1997)
34
25
viss pension, men enligt Lynn betalades den endast ut periodvis. Först
under 1670-talet började Ludvig XIV organisera mer omfattande hjälp
och vård åt sårade soldater. Han skapade invalidhospitalet i Paris, som
snabbt fick tusentals sängar och tillfälligtvis kunde ta emot flera tusen
sårade soldater som behövde vård. I Frankrike etablerades invalidhospitalet snabbt som en förutsättning för att få män att vilja ta värvning enligt Lynn.37
Lorraine White har undersökt hur livet för soldater i Spanien kunde
gestalta sig under tidigmodern tid. Genom att söka i en rad olika typer
av källor, allt från brevmaterial till skönlitteratur, har hon kunnat forma
en bild av livet i fält och även hur soldater blev sårade, vilka typer av
skador de kunde överleva med och vilken hjälp som fanns att få i fält.38
En annan studie som har varit betydelsefull för utvecklingen av fältet ny
militärhistoria är Frank Tallets War and Society in Early-Modern
Europe, 1495–1715.39 Han har en uttalad vilja att skriva militärhistorien
underifrån, från enskilda soldaters perspektiv och från utgångspunkten
hur kriget påverkade samhället. I ett av kapitlen går han in på hur livet
för före detta soldater kan ha tett sig. Avsnittet bygger i huvudsak på
tidigare forskning och är ganska grovt generaliserande utifrån ett främst
brittiskt perspektiv. Ändå är avsnittet betydelsefullt genom att Tallet
skriver in även veteraner och sårade soldater i den militära historien som
någonting som inte kan förbigås.
Lynn (1997), s 433, framhåller att biskopen i Nantes skrev följande 1691: ”I know
that the establishment of the Invalides in Paris has brought many men into service
who would never have entered out of apprehension that had they been crippled and
unable to make a living, they would have found themselves reduced to demanding
alms in order to live.”
38
White (2002)
39
Frank Tallet, War and Society in Early-Modern Europe, 1495–1715 (London &
New York 1992)
37
26
Det sista verk som jag vill ta upp när det gäller internationell forskning som har relevans för sårade soldater är Bronisław Geremeks inflytelserika bok om fattigdomen i Europa.40 Geremek hävdar precis som
Abram de Swaan att fattigvården fungerade relativt väl under medeltiden. Geremek framhåller just 1520-talet som en allvarlig kris i Europa
och enligt honom ska flera faktorer ha bidragit till att fattigdomen
ökade. Enligt Geremek ska detta ha legat till grund för en förändrad syn
på fattigvården och i slutänden också på de fattiga, som efter 1520-talet
betraktades med allt större misstänksamhet. Han ser tiggeriförbuden och
även uppdelningen mellan rätta och orätta fattiga som effekter av denna
attitydförändring.41 Mycket av forskningen om fattigvård under 1500talet har sedan början av 1990-talet påverkats av Geremek och exempelvis tanken att indelningen av rätta och orätta fattiga skulle ha sin början
under detta århundrade har blivit etablerad, men också att kronan börjar
skapa en mer medveten fattigvårdspolitik.42 Att uppdelningen i själva
verket var äldre än så och förekom i exempelvis 1300-talets Paris har
Sharon Farmer visat.43
Avslutningsvis vill jag efter den här överblicken av forskningsläget
framhålla att fattigvårdsfrågan var komplex och att det fanns stora spänningar mellan vad som uppfattades på de lokala arenorna, som exempelvis Annika Sandén har undersökt, jämfört med de centrala beslut som
exempelvis Conny Blom har studerat. Min studie kommer att beröra
flera av de aspekter som tidigare forskning varit inne på genom att jag
Bronisław Geremek, Den europeiska fattigdomens betydelse (Stockholm 1991)
Geremek (1991), s 203-233
42
Se exempelvis Robert Jütte, Poverty and Deviance in Early Modern Europe (Cambridge 1994); Annika Sandén, “Bekvämlighet eller evig salighet? Tankar kring välfärd, förmodernitet och det goda livet”, Historisk tidskrift 2002:4, s 650; Unger
(1996)
43
Sharon Farmer, Surviving poverty in medieval Paris: gender, ideology, and the daily
lives of the poor (New York 2002)
40
41
27
undersöker det underhåll som statsmakten organiserade åt en specifik
grupp av fattiga, de sårade soldaterna, och ställer den i relation till kronans övergripande insatser som den gjorde för just de sårade soldaterna.
Utifrån detta vill jag belysa en hittills inte särskilt undersökt del av
statsbildningsprocessen, det vill säga vad statsmakten organiserade för
hjälp för åtminstone en del undersåtar. Vi ska därför övergå till att se på
några statsbildningsteorier som kommer att vara av betydelse för undersökningen.
Teorier om statsbildning
Statsbildningsprocessen innebar framväxten av det som vi idag uppfattar
som en modern stat. När vi benämner något som en stat menar vi oftast
ett väl avgränsat territorium med en fast maktapparat som kan ta beslut
inom detta område. När dessa anspråk kombineras med tankar om att
det finns en särskild befolkning med en viss kultur och språk inom området kan denna typ av stat kallas för nationalstat. Den här typen av
statsbildning har emellertid uppstått relativt sent i historien och är ett
resultat av sent 1800- och i många fall 1900-talens utveckling.44
Detta är en av utgångspunkterna för min avhandling, nämligen att
statsmakten är under utveckling under tidigmodern tid. Den process som
man i efterhand kan urskilja som går mot att makten centraliseras brukar
kallas för statsbildningsprocessen. Hur detta har gått till har forskare
ägnat en betydande uppmärksamhet åt. Genom åren har forskningen gett
upphov till ett antal mer eller mindre vitt syftande teorier som har avsett
44
Gustafsson (2000), s 21 och 27. För andra uppfattningar, se exempelvis Jonas Nordin, Ett fattigt men fritt folk: nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden (Stockholm 2000)
28
att förklara större eller mindre delar av statsbildningsprocessen, ofta
genom ett fåtal empiriska exempel. Precis som i all sådan forskning
finns en tendens och risk att övervärdera och förenkla den historiska
utvecklingen, som sällan är så entydig och enkelriktad som teorierna
emellanåt kan ge sken av. Det är alltså viktigt att minnas att teorierna
inte kan ta hänsyn till alla variabler som kan ha påverkat utvecklingen.
Men samtidigt kan teorierna användas som tankeinstrument för att förtydliga en process och peka på vad som åtminstone över tiden är en urskiljbar förändring.
Max Weber har skapat en av de klassiska teorierna om hur politisk
makt skapas och vidmakthålls genom institutioner och byråkrati. Sedan
han etablerade den i början av 1900-talet har den använts flitigt inom
historieforskningen. Staten är enligt Webers modell i hans terminologi
den ”politiska samfällighet” som strävar efter att få kontroll över människorna inom ett visst avgränsat territorium. Weber skriver exempelvis
att: ”Kontrollen sker genom beredskap för fysiskt våld och då vanligtvis
även genom vapenmakt.”45 Hans modell över statsbildningsprocessen
innebär att politisk makt ytterst går tillbaka på kontroll över våld och
territorium. Överheten behöver ha kontroll över våldet och kunna straffa
den som bryter mot rikets lagar eller kunna skriva ut den som anses behövas i krigstjänst. Weber har också hävdat att statsbildningsprocessen
innebar att makten blev alltmer skild från personer och överförd till
opersonliga ämbeten. Detta skulle enligt Weber gälla alltifrån kungarollen till ämbetsmännen i den framväxande byråkratin. Makten blev därigenom under tidigmodern tid alltmer sammanvävd med särskilda institutioner.46
45
46
Max Weber, Förståelsesociologins grunder 3 (Lund 1987), s 13
Weber (1987), s 13
29
Anders Florén har i en artikel använt sig av Webers modell. I artikeln pekar Florén på att ämbetsmännen i Sverige blev mer professionella och att mer uttalade kompetenskrav följde som en effekt av byråkratiseringen under 1600-talet. Detta ska alltså enligt Florén känneteckna
hela den framväxande statsapparaten, och ämbetsmännen blev levande
representanter för statsmakten.47 Hur snabbt och i vilken omfattning
professionaliseringen och avpersonifieringen skedde har forskningarna
däremot inte varit överens om. Mats Hallenberg har exempelvis hävdat
att staten eller statsmakten var något mer än kungen personligen, och att
denna utveckling hade skett ”under 1500-talets lopp”.48 Enligt Hallenbergs sätt att se det skulle det alltså vara fruktbart att använda begreppet
”staten” åtminstone som analytiskt begrepp för undersökningar som
berör 1500-talet. Mot Hallenbergs synsätt skulle Peter Aronsson kunna
ställas som motpol. Aronsson hävdar att det inte går att tala om staten
under 1600-talet utan att närmare definiera vem som var aktören som
agerade i statsmaktens intresse. Han framhåller alltså att man måste urskilja maktens funktioner noggrannare för att den ska kunna undersökas.
Aronsson föreslår att det kan ske genom att man studerar vilka aktörer
som vill och kan få igenom sin politiska agenda vid olika tidpunkter och
i olika sammanhang för att därigenom komma närmare hur makten fungerade i praktiken.49
I det följande ska tre linjer bland teorierna om statsbildning urskiljas – de kan benämnas som ovanifrån, underifrån eller som olika former
Anders Florén, ”Nya roller, nya krav: Några drag i den svenska nationalstatens formering”, Historisk tidskrift 1987:4, s 528
48
Mats Hallenberg, Kungen, fogdarna och riket: Lokalförvaltning och statsbyggande
under tidig Vasatid (Stockholm 2001), s 25
49
Peter Aronsson, “Sammanhang och sanning: Berättelser om det lokala självstyret
och Sveriges Historia”, i ... Och fram träder landsbygdens människor, red Peter
Aronsson; Börje Björkman & Lennart Johansson (Växjö 1994), s 66
47
30
av interaktionsperspektiv. Jag vill poängtera att dessa i vanliga fall inte
behöver vara renodlade och åtskilda, utan jag har här valt att göra en
medveten förenkling för att tydliggöra skillnaderna mellan teorierna och
vad de har använts till för att förklara gällande statsbildningsprocessen.
Statsbildning ovanifrån
Den forskare som förmodligen har påverkat teorierna om statsbildningsprocessen i Europa mest de senaste decennierna är Charles Tilly. Hans
teorier har fått stor spridning internationellt, men han är något mindre
använd i Sverige. Tilly utvecklade på 1970-talet en statsbildningsteori
som gick ut på att Europas statsbildning under tidigmodern tid drevs på
genom den konkurrens som krigen utsatte de framväxande statsmakterna för.50 Tilly och forskare i hans efterföljd ägnade sig främst åt överheten och dess syn på statsbildning och de officiella och formella vägar
som makten manifesterades genom. Kungen och eliterna i riket använde
sin makt för att skapa en mer effektiv statsapparat som kunde kräva ut
mer resurser från befolkningen. Denna teori kritiserades av andra forskare och Tilly valde då att förfina sin modell. I det verk som kanske
blivit mest inflytelserikt, Coercion, Capital, and European States, AD
990–1992, väger han samman fler aspekter och jämför utvecklingen i
Europa. Han utgår från att kungar och furstar runtom i Europa under
medeltiden hade en relativt likartad situation, men att det uppkom stora
skillnader i hur de organiserades under tidigmodern tid. Detta fick honom att urskilja två huvudsakliga områden i Europa som präglades av
olika statsbildningsprocesser. Det ena utgjordes av det område som do-
50
Charles Tilly, red, The formation of national states in Western Europe (1975)
31
minerades av stadsstater som sträcker sig från Nederländerna över det
tysk-romerska riket ner till Italien; det andra utgjordes av de centralstyrda staterna, där Tilly främst framhöll Frankrike, Spanien och Sverige
som tydliga exempel. I Tillys förklaringsmodell kom också städerna och
kapitalismen som hängde samman med städernas annorlunda försörjningsmönster att få stor betydelse för den annorlunda utvecklingen i
dessa senare länder jämfört med övriga Europa.51
En av de svenska forskare som tagit intryck av Charles Tillys tankar
om krig och statsbildning är Jan Glete. Han har i en studie av det han
kallar skattemilitära stater (fiscal-military states) gjort en jämförelse
mellan Spanien, Nederländerna och Sverige. Glete anser att dessa tre
statsbildningar inte stämmer med Tillys modell, enligt vilken stater antingen växer sig starka som centralstat eller blir svagare genom att de
delas upp på flera centra genom en framträdande urbanisering. Glete
betraktar framför allt staten som en organisatör på olika plan. Staten
organiserar människor i olika sammanhang, inom armén, byråkratin och
inte minst har han pekat på flottan som betydelsefull i statsbildningsprocessen. Glete hävdar att Nederländerna som stat fungerade bättre som
organisation på längre sikt än Spanien. Nederländerna var en republik
och genom sina förhållandevis starka städer förblev riket mindre centraliserat än Spanien. Detta förhållande hade föranlett Tilly att betrakta
Nederländerna som en svagare statsbildning än Spanien. Men Glete pekar på att Nederländerna trots sin förhållandevis lilla befolkning och
begränsade resurser ändå lyckades använda dessa mer effektivt än det
betydligt större och folk- och resursrikare Spanien. Spaniens nedgång
under 1600-talet berodde enligt Glete på att landet inte satsade på att
51
Charles Tilly, Coercion, Capital, and European States, AD 990-1992 (Cambridge
1992)
32
utveckla organisationen, det vill säga den fasta byråkratin, utan fortsatte
att vara beroende av kontrakt med enskilda entreprenörer.52
Beroende på utgångspunkter kan alltså ett land som Nederländerna
tolkas antingen som en svag eller en stark statsbildning. Det för oss vidare till den kritik som har och kan riktas mot en stor del av statsbildningsteorierna, nämligen att de nästan uteslutande har ett ovanifrånperspektiv. Det förekommer sällan att andra delar av samhället än eliten
och de styrande analyseras. Sedan 1980-talet har ett antal forskare riktat
in sig på just detta fält, för att ge en annan bild av och komplettera perspektivet på statsbildningen ovanifrån.
Statsbildning underifrån
En av de forskare som först talade om vikten av att väga in dittills
ouppmärksammade aspekter av statsbildningen var James C Scott. Han
intresserade sig för sådant som ömsesidig förståelse eller beroende mellan styrande och undersåtar. Enligt Scott hade forskningen dittills missat
många av de uttryck för makt, såsom förhalande eller rent motstånd mot
olika beslut, som ofta finns exempel på i källorna. Istället för att se folket eller undersåtarna som drabbade av statsbildningsprocessen ville
Scott lyfta fram de olika medel och metoder de använde för att göra sin
makt i processen hörd, även om det alltså ofta skedde genom okonventionella kanaler.53 I Scotts efterföljd har forskare som Wayne te Brake
52
Jan Glete, War and the state in early modern Europe: Spain, the Dutch Republic
and Sweden as fiscal-military states, 1500-1660 (London 2002), s 171-173
53
James C Scott, Weapons of the Weak: Everyday Forms of Peasant Resistance (Yale
1985)
33
hävdat att makten under tidigmodern tid ständigt utövades genom ett
köpslående mellan furstar och undersåtar.54
Det stora europeiska projektet The Origins of the Modern State in
Europe, 13th to 18th Centuries samlade ett hundratal forskare under
1990-talet. Sammanlagt utkom sju volymer. En av volymerna följer den
mer traditionella statsbildningsteorin med ovanifrånperspektiv och krig
som utgångspunkt. Det är volymen War and the Competition between
States som redigerades av Philippe Contamine och som redan kort har
berörts.55 En annan volym har däremot ett underifrånperspektiv. Det
gäller det band som redigerades av Peter Blickle, Steven Ellis och Eva
Österberg.56 Ett av bidragen i antologin har Eva Österberg skrivit och
hon gör där ett nedslag i den svenska lagstiftningsprocessen. Österberg
understryker det ovanliga i att svenska bönder hade politisk representation i riksdagen och därmed också en plats i den lagstiftande församlingen och alltså möjlighet att agera på ett politiskt plan. Här pekar Österberg på något betydelsefullt, men jag anser emellertid att riksdagens roll
och möjligheter att påverka måste diskuteras i ett sådant här sammanhang. Sverige var under långa perioder enväldigt under tidigmodern tid
och kungen kunde därmed styra utan att kalla samman riksdagen. Om
riksdagen inte sammankallades (vilket var fallet när Sverige var enväldigt, exempelvis 1682–1718) spelade det förmodligen mindre roll att
bönderna hade representation i riksdagen. De lämnades därmed, precis
54
Wayne te Brake, Shaping History: Ordinary People in European Politics 1500–
1700 (Los Angeles 1998)
55
Contamine (2000)
56
Peter Blickle, Steven Ellis & Eva Österberg, “The commons and the state: representation, influence, and the legislative process”, i Peter Blickle, red, Resistance, Representation, and Community (Oxford/New York 1997)
34
som andra grupper, utanför lagstiftningsarbetet utan att Österberg diskuterar vad det borde innebära.57
I Sverige finns flera exempel på forskare som sedan 1990-talet tagit
upp och utvecklat tankarna att statsbildning sker som en interaktion
mellan överhet och undersåtar. Dag Lindström hävdar att människor i
Sverige aktivt använde förhalning som en metod för att slippa behöva
följa överhetens bestämmelser. Förhalandet fungerar enligt Lindström
som en ventil i samhället. Det ger utlopp för motstånd som annars hade
kunnat kanaliseras i våldsamma uppror eller andra typer av missnöjesyttringar. Samtidigt gör det processen från beslut till genomförande
långsam, något som Lindström påpekar kan vara ödesdigert i ett krisläge
eller i krigstid.58 Många motståndshandlingar skulle på så vis kunna göra
centralmakten svag.
Mats Hallenberg har påpekat att de många krigen under sent 1500tal antagligen fungerade som en viktig faktor för att befästa tanken att
överhet och undersåtar hade samma mål. Hallenberg menar att genom
krigen blev det betydelsefullt för kungen att kunna tala om hot utifrån
som något som rörde alla svenskar. Han pekar på att kungamakten behövde skapa lojalitet till statsmakten. I den propaganda som Gustav
Vasa skapade framstår det som tydligt att hotet kom utifrån och att det
personifierades av Kristian tyrann. Kungens propaganda var tänkt att
väcka folkets vilja att anstränga sig och hjälpa till med resurser för projekt som kungamakten ansåg låg i hela Sveriges intresse. Därmed kan
57
Blickle, Ellis & Österberg (1997). För mer utförlig diskussion om detta se Erik Petersson, “The commons and the state of representation, influence, and the legislative process”, i Klassikerpresentationen, Scandia 2013:2, s 154-155
58
Dag Lindström, ”Förhalandets praktik: en politisk och social strategi i det tidigmoderna Sverige”, Historisk tidskrift 2005:1, s 22
35
man tala om att kungen förde en medveten och ömsesidig interaktion
med befolkningen för att få den att ha samma mål som överheten.59
Två alternativa modeller för statsbildning
Forskningen om statsbildningsprocessen har de senaste decennierna
framför allt utvecklats genom tillförsel av flera aspekter som kan belysa
hur utvecklingen gick till i praktiken. En av de tidigaste företrädarna för
detta sätt att se på olika samverkande faktorer är Michael Mann.60 Han
introducerade bland annat begreppet social makt för att kunna studera
hur någon kan få sin vilja igenom trots motstånd. Enligt Manns teori hör
den sociala makten inte samman med någon särskild instans eller nivå i
samhället. Istället utövas den genom ett nätverk av sammanlänkade och
sammanlänkande personer och organisationer. För att fånga in dessa
olika sfärer har Mann skapat förkortningen IEMP. Den ska läsas ut som
institutionell, ekonomisk, militär och politisk makt. Samtliga är organiserade i olika sfärer och har olika funktioner, men samma personer kan
vara i besittning av ett, flera eller alla dessa maktinstrument. Mann lägger därmed inte tonvikten på ett ovanifrånperspektiv, utan försöker i sin
analys istället ta fram vilka olika maktinstrument som är mest betydande
i olika sammanhang och för olika personer. Han skapar en bild av hur
maktutövningen sker genom interaktion mellan olika former av nätverk.
Michael Manns tankar om maktutövning som erhålls genom personers tillgångar till eller som minskas genom uteslutning ur olika nätverk
Mats Hallenberg, “Bönder i vapen: Mobilisering, makt och motstånd i 1500-talets
Sverige”, Militärhistorisk tidskrift 2005, s 27
60
Michael Mann, The Sources of Social Power, vol 1: A history of power from the
beginning to A. D. 1760 (Cambridge 1986), s 6
59
36
har stora likheter med den sista typen av teoretisk ingång till statsbildningsprocessen som jag tänker ta upp här. Det gäller det begrepp som
utifrån Michel Foucaults tankar etablerades på 1980-talet och som brukar kallas för governmentality. En av dem som utvecklat begreppet är
Mitchell Dean. Han hävdar att begreppet governmentality står för
någonting nytt eftersom de forskare som använder begreppet fokuserar
på sådant som inte har varit i fokus tidigare, såsom legitimitet, varifrån
makten utgår och dess ideologi.61 Så väsensskild är emellertid inte governmentality från tidigare statsbildningsteorier som Dean vill göra gällande, utan likheterna med framför allt Michael Manns tankar och modell om varifrån makten utgår bör framhållas.
Dean definierar två huvudsakliga typer av governmentality. De är
svåra att helt separera från varandra. Den mest använda av dessa typer
försöker fånga vilka underliggande och osynliga strukturer som finns
bakom olika sätt att utöva makt, det vill säga styra. Denna inriktning av
governmentality kan också kallas för styrningsrationalitet. Syftet med
detta perspektiv är framför allt att försöka se vilka rationaliteter som
ligger bakom ett visst sätt att styra i ett visst samhällssystem. De rationaliteter som man kan få fram genom en sådan analys färgas, enligt Dean,
av mentaliteter och går därmed utöver enskilda individer. Mentaliteterna
är så långsamt föränderliga att de är svåra att upptäcka i samtiden.62 Enligt Deans definition ägnar sig forskare som följer denna inriktning av
governmentality åt att försöka fånga och avtäcka de rationaliteter som
styr hur man styr.63
61
Mitchell Dean, Governmentality: Power and Rule in Modern Society (London
1999), s 16
62
Påverkan från Annales-skolan är i det här avseendet tydlig.
63
Dean (1999), s 24
37
Den andra formen av governmentality handlar enligt Deans definition om en specifik process som skedde under tidigmodern tid. Det handlar om den utveckling då allmogen successivt inkorporerades i samhället
och där maktutövningen, åtminstone idealt, hade folkets bästa som utgångspunkt och mål för det politiska livet.64 Dittills hade makten varit
auktoritär, enligt Dean, men nu började tankarna om att makten skulle
användas för att göra gott för många människor i samhället spridas och
etableras. Befolkningens välgång och välstånd blev måttet på om ett
politiskt styre var gott. Dean pekar på att det var en process som ledde
till att detta blev målet för maktutövningen: ”Thus government involves
the health, welfare, prosperity and happiness of the population.”65 Governmentality skulle därmed kunna användas som teori för att förklara
och belysa hur det som man skulle kunna kalla för välfärd hamnade på
den politiska agendan för makthavare under 1700-talet.
Teorierna om statsbildning i den här studien
Som jag framhållit i genomgången av teoribildningen kring statsbildningsprocessen är det inte särskilt givande att tala om en stat under
1500-talet utan att precisera vad vi menar med ordet. I avhandlingen
kommer jag därför genomgående att undvika just termen stat för att jag
ska tvingas att precisera begreppet mer. Det kan därtill hävdas att det
vore anakronistiskt att ens använda ordet stat om 1500- och 1600-talens
svenska krona eftersom det inte var ett etablerat begrepp i samtiden. Bo
64
Fukuyama (2011), s 321-335, har, som påpekats ovan, skrivit om detta. Han kallar
det som utvecklas för ”accountable government” och ser det som en betydelsefull
komponent i vägen mot demokratin.
65
Dean (1999), s 28
38
Lindberg har exempelvis påpekat att: ”Staten tog gestalt i form av ämbetsmän och institutioner som var direkt underställda centralmakten.” 66
Det är just den processen som är intressant ur mitt perspektiv, alltså att
försöka komma åt hur statsmakten växer fram genom vilka uppgifter
som det anses att den borde ha. Istället för staten kommer termer som
den framväxande statsmakten, kronan eller överheten att användas, men
där det går kommer detta att preciseras än mer. Det kan exempelvis vara
av betydelse om det är riksrådet, riksdagen eller kungen som genomför
ett visst beslut.
I samband med detta vill jag också påpeka att jag medvetet genomgående använder termen statsbildning istället för det ofta förekommande
statsbyggande.67 Enligt mitt sätt att se är bildning en mer träffande term
än byggande eftersom jag ser den framväxande statsmakten mer som ett
resultat av inte på förhand uttänkta mål utan som resultat av en utveckling som ingen kunde veta slutmålet för. Jag tycker att ordet bildning
fångar mer av oklarheten och omedvetenheten om processen. Det här
resonemanget kommer jag att återkomma till och utveckla mer i avslutningen, där jag knyter ihop de övergripande statsbildningsteorierna med
min egen undersökning.68
Politisk legitimitet
Statsmaktens framväxt under tidigmodern tid måste också förstås utifrån
vad som vid tiden ansågs som legitim politisk makt. Vid den här tiden
66
Bo Lindberg, Den antika skevheten: Politiska ord och begrepp i det tidig-moderna
Sverige (Stockholm 2006), s 11
67
Gustafsson (2000), s 21-23
68
Lindberg (2006), s 11-13
39
var ännu inte tankarna etablerade om att det borde finnas en konstitution
eller någon annan skriven grundlag som skulle inskränka eller begränsa
kungamakten. Ändå fanns tankar om att ett styre kunde vara legitimt
eller illegitimt som hade etablerats under medeltiden i exempelvis kungaspeglar och konungabalken i olika lagtexter. Frågan blir hur det som
skulle kunna betecknas som ett politiskt legitimt styre skapades och
upprätthölls under tidigmodern tid.
Politisk makt måste anses som legitim för att kunna vidmakthållas i
längden. De som blir styrda av överheten behöver i princip gå med på att
bli styrda och makten måste bli bekräftad som legitim och i bästa fall
också som god. Francis Fukuyama har påpekat att detta kan ske på
många sätt. I Kina skedde det enligt honom exempelvis genom att kejsaren fick en särskild moralisk uppfostran. Varianter på detta att kejsaren
eller motsvarande överhet såg sig som moraliskt ansvariga inför sitt folk
har varit och är betydelsefulla för att skapa politisk legitimitet. Fukuyama har pekat på att det särskilt i tider av kris är av stor betydelse för ett
politiskt system att ha och kunna visa sin legitimitet. I annat fall har
makten få andra saker än våld att sätta emot en folklig protest.69
Forskningen har när det gäller politisk legitimitet framför allt inriktat sig på att undersöka hur överheten under tidigmodern tid kunde få
igenom beslut som stred mot folkets vilja. Att helt gå emot folket kunde
bara en del ytterst starka statsmakter göra utan att följden blev stora
upplopp. Många forskare har talat i termer av att överheten använde sig
av dominans eller balans gentemot folkviljan. Victoria Tin-bor Hui har
framhållit att det i Kina utvecklades ett system som präglades av dominans, medan det i Europa utvecklades olika system som i högre grad
69
Francis Fukuyama, The End of History and the Last Man (New York 1992), s 39
40
präglades av balans.70 Samtidigt präglades statsbildningsprocessen i
både Kina och Europa av att statsmakterna behövde tillgång till rikets
resurser på ett effektivare sätt än tidigare och dessa disponerades i regel
av folket. Men överheten kunde inte få det utan förhandling och därtill
visa att det gjordes för rikets bästa. I Europa fanns betydligt fler institutioner som tävlade om makten med kungen och gjorde att statsmakten
tvingades balansera sina krav. Till skillnad från i Kina fanns i Europa en
stark kyrka, men också en inflytelserik adel och även ett under tidigmodern tid växande borgerskap i städerna.71
För Sveriges del har Sven A Nilsson undersökt hur statsmakten försökte skapa politisk legitimitet för stormaktstidens krig. Detta var för att
få folket att gå med på de bördor som kriget innebar. Nilsson pekar på
att de svenska kungarna hade en svag ställning under 1600-talet eftersom Vasafamiljen kommit till makten genom att störta den sittande
kungen Kristian II. Därför behövde Vasakungarna enligt Nilsson söka
stöd hos ständerna för att kunna föra en expansiv politik som innebar
nya skatter och sedermera utskrivningar. Att det ändå inte blev protester
under framför allt 1620-talet då både skattetrycket höjdes och utskrivningstakten samtidigt var hög ser Nilsson som ett tecken på att statsmakten med Gustav II Adolf i spetsen lyckats med den politiska mobiliseringen.
Kungen och rikskanslern Axel Oxenstierna framhöll krigens nödvändighet och använde sig av propaganda och predikstolarna i riket för
att sprida dessa tankar. Nilsson påpekar att Gustav II Adolf också i sitt
tal på riksdagen 1630 inför avresan till det tysk-romerska riket framhöll
Victoria Tin-bor Hui, ”The Emergence and Demise of Nascent Constitutional
Rights: Comparing Ancient China and Early Modern Europe”, The Journal of Political Philosophy, vol 9:4 (2001), s 377-378
71
Fukuyama (2011), s 322-323
70
41
att han bara gjorde det som krävdes för att försvara Sverige. Kungen
framhöll i sitt tal att det inte skedde ”av eget bevåg, eller såsom lust till
krig”, utan situationen krävde att han blandade sig i kriget på kontinenten.72 Kungen uttrycker här att han har folkets bästa för ögonen när han
för kriget över till kontinenten. Han har alltså uppfattningen att den politiska makten ytterst är förankrad hos folket, för annars skulle han aldrig
behöva motivera beslutet inför riksdagen. Johan Holm har även visat att
Gustav II Adolf biföll en stor del av de besvär som lämnades in till
kungamakten.73 Båda dessa förhållningssätt, att kungen motiverar obekväma politiska beslut inför befolkningen och att han accepterade en
stor del av de besvär som inkom tyder på att kungen förde en balanserad
politik. Det verkar alltså ha varit denna strategi som kronan använde sig
av för att få politisk legitimitet åtminstone under tidigt 1600-tal i Sverige.
Utifrån detta vill jag som hypotes för undersökningen se statsmaktens intresse för att organisera underhåll för soldater som del av kronans
försök att skapa legitimitet för sin politik och för sitt resursuttag. Det
innebar att statsmakten tog på sig en uppgift som den tidigare inte ägnat
sig åt. Exemplet med underhåll till soldater kan alltså ge ingångar till att
studera statsmaktens framväxt ur en traditionellt inte särskilt undersökt
synvinkel. Här kommer alltså inte resursuttaget som statsmakten ville ha
ut av riket och befolkningen hamna i första hand. Genom att studera
underhållet kan även legitimitetsprocessen belysas och sättas i relation
till statsmaktens framväxt under framför allt 1600-talet.
Sven A Nilsson, ”Politisk mobilisering i den svenska militärstaten”, Scandia 1994:2,
s 121-122; Gustav II Adolfs tal till ständerna, ”Redogörelse för afskedstalet till
Ständerna vid riksdagen i Stockholm den 19 Maj 1630” i Gustav II Adolf, Gustaf II
Adolfs skrifter (Stockholm 1861), s 629-633
73
Johan Holm, ”Härskarmakten och undersåtarna: Legitimitet och maktutövning i
tidigmodern tid”, Historisk tidskrift 2005:3, s 388-389
72
42
Material och metod
Det material som den här avhandlingen bygger på utgörs av många olika
typer av texter och materialet som har tillkommit under en lång tidsperiod, ungefär mellan mitten av 1500-talet och fram till slutet av 1700talet. Detta gör att materialet som finns att utgå ifrån ser väldigt olika ut.
Att ens försöka få en uppfattning om vad det är som är bevarat och vad
som en gång kan ha funnits kan i många fall vara svårt. Samma förutsättningar gäller som för övriga typer av källmaterial som bevarats i
Sverige. Med den tilltagande byråkratiseringen under 1600-talet ökar
mängden bevarat källmaterialet starkt. Majoriteten av ökningen utgörs
framför allt av ekonomiska handlingar. Mängden material underlättar
dock inte alltid, utan gör också att det blir svårare att hitta i framför allt
olika typer av räkenskaper ju längre fram i tiden man kommer. Det
material som finns bevarat har nästan alltid samlats ihop av någon för ett
visst syfte, det gäller även arkiv och samlingar av samtida dokument.
Institutioner och särskilda organisatoriska indelningar har därför ofta
satt sin prägel på källorna, så också när det gäller organisationen av underhåll för soldater.
Undersökningen vilar främst på officiella dokument och skrivelser
som finns bevarade från perioden. Ju längre fram i tiden vi kommer
desto flera typer av material finns tillgängligt. För 1700-talets del har
exempelvis flera dagboksskrivare och privata brevskrivare berört krigsmanshuset, och detta finns till och med omnämnt vid åtminstone ett
tillfälle i Post- och Inrikestidningar (1761).
För Gustav Vasas tid finns de flesta betydelsefulla dokument samlade och senare utgivna i hans registratur, som är hans utgående brevväxling. Där återfinns förutom kungens egna brev också en rad stadgor
och allmänna beslut. Jag har även gjort nedslag i riksregistraturen där
jag har haft anledning att misstänka att något av intresse skulle kunna
43
finnas. Nedslagen har jag framför allt gjort kring 1568, på 1610-talet
och på 1630-talet.74 Här är det alltså åter fråga om att det som utfärdas
från det kungliga kansliet innehåller både stadgor och beslut förutom
brev. I den kungliga brevväxlingen förekommer brev som rör att kronan
ger underhåll till soldater. Förutom riksregistraturen finns också ett antal
förordningar som rör kyrkans verksamhet och på olika vis berör soldater
och deras försörjning, såsom 1571 års kyrkoordning, 1626 års hospitalsordning och 1686 års kyrkolag.75
För 1600-talet och 1700-talet är ett viktigt material de riksdagsprotokoll med diskussioner som rör sårade soldater. Dessa diskussioner
förekommer, har jag funnit, främst i prästerskapets protokoll. Protokollen finns tryckta från 1642 fram till slutet av min undersökningsperiod
och jag har gått igenom dem för hela perioden till slutet av 1700-talet.
Ett annat material som jag undersökt i sin helhet i den tryckta versionen
är riksrådets protokoll. De är utgivna från 1621 till slutet av 1650-talet
och sedan vissa år fram till 1682.76 Alla år som finns utgivna har jag
studerat och i flera fall hittat diskussioner om soldater och fattigvård,
men också om Vadstena krigsmanshus. Frågan diskuterades dessutom
ofta i riksrådet, så skedde exempelvis strax efter Axel Oxenstiernas
74
Dessa tidpunkter markerar, vilket vi kommer se i kapitel 2 respektive 4, tre omdaningsperioder för underhållet: Erik XIV:s regering, Gustav II Adolf och utskrivningssystemets införande och slutligen förmyndarregeringen.
75
Sven Kjöllerström, Den svenska kyrkoordningen 1571 jämte studier kring tillkomst,
innehåll och användning (Stockholm 1971), kommer fortsättningsvis kallas KO
1571; Kyrkio-Lag och Ordning / som then Stormächtigste Konung och Herre / Herr
Carl then Elofte … 1686, kommer fortsättningsvis kallas 1686 års kyrkolag; Johannes Rudbeckius, ”Om hospitaler och siukestughor”, i Någhre Kyrckio Stadgar,
Vthdragne af Gudz ord, kyrckioordningen, konungars bref och gemene besluth,
som på rijksdaghar och prestemöther gifne ähro (Uppsala 1900)
76
Svenska riksrådets protokoll, förkortas härefter SRP. Utgörs vanligtvis av en volym
för ett eller två år à runt 400 sidor, vilket gör att beslut ofta kan följas från dag till
dag och diskussioner mellan olika personer är ofta tydligt återgivna så att det framgår vad de olika riksråden tycker i enskilda frågor.
44
återkomst från det tysk-romerska riket sommaren 1636. Under två långa
perioder, 1632–1644 och 1660–1672, var riksrådet tillsammans med
riksämbetsmännen de som styrde riket under drottning Kristinas respektive Karl XI:s minderårighet, något som en del forskare har hävdat låg
till grund för att statsmaktens legitimitet ifrågasattes.77 Till detta har jag
som komplement gått igenom några ledande aktörers brev, såsom Axel
Oxenstiernas och även Per Brahes till riksrådet och kammarrådet när de
befunnit sig på annat håll än i Stockholm.78
I Krigsarkivet finns en stor samling dokument som tillhör en avdelning av Krigskollegiet, nämligen Krigsmanshuskontoret.79 Under denna
avdelning finns allt material som rör krigsmanshuset sorterat. Materialet
är omfattande, men många av dokumenten utgörs av olika typer av räkenskaper och kvittenser på spannmålsleveranser till krigsmanshuset.
Räkenskaperna finns bevarade från varje år från 1641 till 1784, och blir
mer omfattande längre fram i tiden. Från att ha utgjort en tunn volym
per år i början, utgör de under 1700-talet runt åtta tjocka volymer per år.
Räkenskaperna kan under decennierna från ungefär 1640 till 1690 ge
goda inblickar i krigsmanshusets verksamhet. Men efter 1690 och under
krigsmanshusets följande ungefär 90-åriga historia är räkenskaperna
betydligt mer omfattande och uppgår vanligen till runt åtta volymer per
år. Jag har gjort en del nedslag i dessa och funnit att det till övervägande
delen rör sig om kvittenser på sådant som har levererats till krigsmanshuset. Nedslagen som jag gjort i materialet tyder på att det inte skulle ha
77
Holm (2005), s 388-389
Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, förkortas härefter AOSB; Per Brahe den
yngres brev till centralregeringen i Stockholm finns tryckta i Karl K Tigerstedt,
Bref från generalguvernörer och landshöfdingar i Finland: förnämligast under
Drottning Kristinas tid (Åbo 1869)
79
Krigsarkivet, Krigskollegium, Krigsmanshuskontoret, förkortas fortsättningsvis KrA,
Krkll, KrHk
78
45
tillfört särskilt mycket att gå igenom detta systematiskt. Istället har jag
alltså valt att använda räkenskaperna från främst perioden 1640–1690. I
dessa har jag fokuserat på krigsmanshusets öppnande på 1640-talet. För
att följa ombyggnationerna av klosterbyggnaderna till krigsmanshus har
jag undersökt samtliga år under 1640-talet. Därefter har jag undersökt
vart femte år från 1650 fram till 1680. Med hjälp av detta material har
jag kunnat undersöka hur krigsmanshuset öppnades, vilken verksamhet
som bedrevs i dess regi och hur den utvecklades och etablerades. Räkenskaperna utgörs av uppgifter på krigsmanshusets inkomster och utgifter, antalet anställda, hur många som bor i krigsmanshuset. Det finns
också uppgifter om hur många som fick sin försörjning av krigsmanshuset och som bodde i framför allt södra delen av Sverige. Därtill finns i
varje volym ett antal kvittenser på den uppbörd som soldaterna har hämtat ut. Där finns också, i regel osorterade, brev som rör krigsmanshusets
verksamhet och som verkar ha skrivits av och bevarats.
En annan typ av källmaterial som finns från hela tidsperioden som
krigsmanshuset var verksamt är det protokoll som Krigskollegiet förde
på samma vis som riksrådet, vilket kallas för Krigskollegii registratur.80
Detta har jag inte studerat löpande under perioden, utan jag har istället
valt att följa de register som finns uppställda i Krigsarkivets forskarexpedition. Där kan man ofta skaffa sig en överblick över en fråga som
diskuterades i Krigskollegiet utan att behöva gå in i den aktuella volymen, som ofta är på tusen sidor. I en del fall där jag har tyckt att det varit motiverat har jag ändå valt att även titta på protokollen.
För att skapa en bild av krigsmanshusets verksamhet utan att behöva gå igenom tusentals sidor med räkenskaper har jag valt att fokusera
på andra typer av dokument, särskilt under senare delen av undersök-
80
Krigskollegii registratur, förkortas KrKll reg
46
ningsperioden då problemet med räkenskapernas omfattning är större.
Från framför allt Karl XI:s regering finns en rad olika förordningar rörande krigsmanshuset som har tryckts. Flertalet av dessa rör krigsmanshusets ekonomi, men även förordningar rörande krigsmanshusets inre
organisation i form av en straffordning från 1679 och en mer omfattande
sådan från 1739 trycktes. Straffordningarna skulle läsas upp på mönstringar och när soldater fick plats i krigsmanshuset och bör alltså ha varit
välkända för samtliga som berördes av verksamheten.
När det gäller krigsmanshusets sista tid har jag valt att fokusera på
två spår, dels riksdagsdebatterna under 1700-talet, dels de förordningar
och beslut om krigsmanshuset som fattades av kungen eller i hans namn.
Redan 1770 fattades ett kungligt beslut om att krigsmanshuset skulle
stängas, följt av ett nytt beslut 1783, vilka båda återfinns bland de kungliga breven i Riksarkivet. Därutöver har jag studerat en del annat
material som ger en mer direkt inblick i livet i krigsmanshuset, såsom
diplomaten och hovmannen Gustaf Johan Ehrensvärds besök i krigsmanshuset sommaren 1780 och andra mer berättande källor som kan
belysa krigsmanshusets sista tid.
Detta är mer allmänt om de källor som jag använt för min undersökning. Varje kapitel kommer att börja med en ytterligare genomgång
av vilka aktuella källor som jag använt för just den delen av undersökningen. Fortsatt diskussion gällande källornas problem och möjligheter
kommer att följa som del av den löpande analysen.
Några metodkommentarer
Källorna används i det följande till att ge ledtrådar som jag använder för
att bygga ihop en större bild än den som återfinns direkt i källmaterialet.
Spåren eller tendenserna i källorna kan vävas ihop till ett större resone47
mang och till att skapa exempelvis motiv till varför krigsmanshuset
grundades. Tolkningen i sig bygger på kvalitativ analys av enskilda dokument, ibland bara delar av texter, som finns bevarade. Genom analysen får jag fram fragment av idéer som är del av en tidigmodern föreställningsvärld. Den har många likheter med vår egen men skiljer sig
också på en rad punkter. Normsystemet var exempelvis upphängt på
andra premisser, såsom maktutövning genom våld som i en del fall var
laglig. Därtill var det under tidigmodern tid självklart att människor var
inordnade i hierarkier.81 Det är skillnader som kan påverka tolkningen av
de historiska källorna och göra att nyanser i materialet går mig som
forskare förbi.
Ibland kan samma dokument avläsas och ge olika svar beroende på
vilken läsning jag som forskare ägnar mig åt. Att läsa texterna många
gånger och sätta dessa i relation till varandra för att skapa en kontext
eller förståelsehorisont har därför varit en viktig del i mitt sätt att försöka förstå den tankevärld som dessa texter utgör delar av. Jag lutar mot
den tradition som hävdar att många tankar och föreställningar är gemensamma under olika perioder representerar delar av det större tankevärld
som ibland kallas för en mentalitet.82 Ett enskilt utlåtande kan därför
säga något om en mer sammansatt tankevärld. Den övergripande metoden i avhandlingen är hermeneutisk. Det innebär att analysen kommer
att pendla mellan olika nivåer i texten och det blir min uppgift att genom
analysen sätta det enskilda fragmentet i relation till det övergripande
tankesystem som det ingår i.83
81
Sandén (2005), s 42
Klas Åmark, “Vad gör vi när vi forskar?” i Knut Kjelstadli, red, Det förflutna är inte
vad det en gång var (Lund 1998), s 124
83
Om hermeneutisk tolkningstradition, se ex Kjelstadli, red (1998), s 124-126; Søren
Kjørup, Människovetenskaperna: Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori (Lund 1999), s 247-262
82
48
Den sista metodologiska anmärkning som jag vill göra är inspirerad
av Maria Ågren. I en artikel i Historisk tidskrift har hon påpekat att den
traditionella källkritiken, som kan ses som ett grundfundament i historisk metod, skulle behöva kompletteras. Ågren vill utvidga begreppet till
att omfatta fyra områden som hon kallar synlighet, vikt, trovärdighet och
självkritik.84 Enligt denna uppdelning blir trovärdigheten den traditionella källkritiken.85 De två första och den sista anser Ågren att det behövs
tydligare riktlinjer för att kunna diskutera. Det första kriteriet, synlighet,
avgör vad källkritiken kan ta ställning till. Det är alltså fråga om ett steg
innan källkritiken kan ta vid. Ågren påpekar den ofta upprepade devisen
att bara för att någonting saknas i källorna är det inte bevis nog för att
det inte har funnits. Hon påtalar också att ”sådant som staten har haft
anledning att intressera sig för” ofta hamnar i arkiven och bevaras, medan annat hamnar utanför.86 Ett exempel på detta är att Krigsmanshuskontoret har fler räkenskaper än dokument som berättar om enskilda
soldaters hjälp och situation.
Maria Ågren påpekar att det tredje kriteriet, vikt, kan sägas höra
samman med det som traditionellt varit en del av källkritiken och som
brukar benämnas representativitet. Ågren påpekar att många tycker att
det är ett alltför stort krav att forskaren ska kunna säga att någonting är
vanligare än något annat, och att nyanser därmed kan plattas ut genom
analysen. Istället vill Ågren hävda att vikt har att göra med fenomenets
betydelse i förhållande till samhället och utvecklingen i stort. Att värdera ett fenomen blir att sätta det i relation till en allmän helhetsbild av
Maria Ågren, “Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några synpunkter på
källkritikens roll i dagens historieforskning”, Historisk tidskrift 2005:2
85
För en genomgång av denna, se exempelvis Anders Florén & Henrik Ågren, Historiska undersökningar: Grunder i historisk teori, metod och framställningssätt
(Lund 1998/2006), s 69-79
86
Ågren (2005), s 253
84
49
samhället som detta fenomen uppträder som en del av.87 Sist, men inte
minst, vill Ågren slå ett slag för forskarens egen självkritik som en del
av metoden. Hon visar, med hänvisning till Marc Bloch, att en historisk
framställning är ett resultat av att händelsen filtrerats genom två medvetanden: först genom den som producerat källan, sedan genom den
som läser och tolkar den. Det första ledet är det som den explicita källkritiken har inriktat sig på att analysera. Självkritiken borde, enligt
Ågren, bli om inte föremål för en mer systematisk renodling så i varje
fall uppmärksammas mer än den gör idag. Ågren påpekar att vår tolkning av källorna till syvende och sist begränsas eller berikas av vår egen
inlevelseförmåga eller brist på densamma.88
87
88
Ågren (2005), s 257
Ågren (2005), s 260
50
Kapitel 2
Sårade soldater framträder som
en särskild grupp fattiga (ca 1520–1620)
Det här kapitlet utgör början på min undersökning i den meningen att
det ska försöka fånga in när sårade soldater började betraktas som en
särskild grupp fattiga som borde få hjälp med sitt underhåll. Utgångspunkten i det här kapitlet är hur situationen såg ut i Sverige och i Europa
under medeltiden och vilken hjälp som då organiserades för soldater.
I kapitlet görs en anknytning till den utveckling som brukar betecknas som den militära revolutionen. Syftet med denna utblick är att fånga
vad forskare har sagt om vad förändringen i krigföringen under denna
period kan ha inneburit för synen på soldater. Jag vill alltså spåra tanken
att de framväxande statsmakterna borde ge soldaterna underhåll om de
inte längre kunde försörja sig på grund av skador de ådragit sig i krigstjänst. Även vad forskarna har sagt om den förändrade synen på fattigdom under 1500-talet kommer att sättas i relation till förändringarna i
krigföringen.
Efter detta kommer jag att återvända till Sverige för att undersöka
situationen under 1500-talet. Här kommer fokus ligga på vilket underhåll som framför allt Gustav Vasa och Erik XIV förordade och organiserade för behövande soldater. Vad finns det för spår av statsmaktens syn
på sitt ansvar för soldater som var i kronans tjänst i mitten av 1500-talet
och vilket underhåll organiserade den för de soldater som inte själva
kunde försörja sig? Kapitlet kommer att avslutas med det som kom att
bli ett tvisteämne mellan kronan och kyrkan, nämligen hospitalen. Dessa
inrättningar kom att bli betydelsefulla för soldaternas försörjning, men
kronan och kyrkan hade olika syn på soldaternas rätt att vistas vid dem.
51
Underhåll till sårade soldater under medeltiden
Vad kan vi veta om det underhåll och den försörjning som organiserades
för medeltidens soldater? Den fragmentariska källsituationen gör det
svårt att skapa en bild av detta för Sveriges del under medeltiden. Istället
måste vi vända oss till andra länder för att skapa utgångspunkter som
kan användas för en jämförelse.
Den franske historikern André Corvisier har hävdat att tanken att
statsmakten skulle försörja soldater som sårats i kriget började etableras
på 1500-talet i och med att arméerna blev alltmer permanenta och professionella. Grundorsaken skulle enligt Corvisier ha varit att soldaterna
miste sin förankring i lokalsamhället genom att de var ute på långa
krigståg, ibland i många år, och därmed inte var fast knutna till sin hembygd längre.89 Underhållet av försörjningsoförmögna soldater vilade i
Sverige fram till 1500-talet på hushållet. Hushållet var traditionellt den
minsta försörjningsenheten i samhället och skulle stötta sina medlemmar med allt från försörjning till läkande behandling.90 Men fanns det
också andra sätt för sårade soldater att få försörjning under medeltiden?
Marcel Prévost pekar i en artikel publicerad på 1910-talet på ett dokument från tidigt 1200-tal som tyder på att det redan tidigt under medeltiden fanns tankar på att organisera specifik fattigvård och försörjning för just soldater som blivit sårade i krig. Dokumentet är ett brev
skrivet av den franske kungen Filip II August, som regerade mellan åren
1180–1223. Han skrev brevet till påven, som vid den tiden hette Innocentius III, och berättade att han hade för avsikt att upprätta ett särskilt
89
För kopplingen mellan militära revolutionen och den förändrade synen på ansvaret
för soldater, se André Corvisier, Armies and Societies in Europe 1494-1789 (London 1979), s 82
90
Sandén (2005), s 29-33
52
hospital för soldater. Filip II August ville genom sitt brev få påvens stöd
för projektet och försäkra sig om att hospitalet skulle få samma privilegier och friheter som andra motsvarande religiösa inrättningar åtnjöt.
Påven svarade positivt på den franske kungens propå, men något resultat
verkar det inte ha blivit av kungens initiativ.91
Även om resultatet uteblev är Filip II Augusts tanke intressant genom att den visar att överheten kunde tänka sig att organisera särskild
hjälp för soldater. I Sverige har jag däremot inte hittat några källor som
skulle tyda på att soldater som saknade försörjning betraktades som en
grupp värd särskild hjälp under medeltiden. Istället kunde människor
som hade behov av hjälp få det i form av enskilda donationer eller allmosor. Kronan kunde dessutom ge särskilda skattelättnader om undersåtar kunde peka på att de hade en särskilt besvärlig situation. Sådana
skattelättnader förekom exempelvis i Hälsingland både 1371 och 1382,
vilket Janken Myrdal har visat.92
Enskilda donationer avsedda för fattiga var vanliga i en rad olika
typer av sammanhang under senmedeltiden. I exempelvis drottning
Margaretas (1353–1412) testamente, daterat 1411, anges i detalj vilka
fattiga som ska få del av hjälpen. I dokumentet stadgas att ”vår Herres
folk och husarmt folk, som intet hava”, ska få hjälp. Det stadgas dessutom att hjälp skulle utgå särskilt till ”kvinnor och män, som man kunde
spörja och få veta hava blivit kränkta i kriget”.93 Det som avsågs i drottning Margaretas testamente tycks dock inte ha varit stridande soldater,
utan människor som drabbats av krigets härjningar. Notisen visar på att
Marcel Prévost, ”Aid for Disabled Soldiers in France Before 1670”, American Journal of Care for Cripples, 1919:6, s 405
92
Janken Myrdal, Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse: ett perspektiv på senmedeltidens Sverige (Stockholm 2003), s 100
93
Kauko Pirinen, ”Fattigvård”, ingår i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid
(Malmö 1959), s 205
91
53
särskilda donationer riktade till specifika grupper förekom, liksom även
att kriget i det här dokumentet ansågs som skäl till att få extra hjälp.
Kyrkan hade en viktig del i fattigvården. Fattigtiondet utgjorde
grunden för kyrkans fattigvård, vilket var en särskild fastställd del av det
tionde som alla skattskyldiga bönder skulle betala till kyrkan. Dessa
medel skulle alltså avsättas för fattigvård. Det var en ständig strid om
vem som skulle förvalta dessa medel, såsom exempelvis Bengt Erik
Eriksson har påpekat.94 Under större delen av medeltiden tycks fattigtiondet ha förvaltats av bönderna själva ute i socknarna att fördela till
fattigvård som de önskade. Det bör ha inneburit, vilket Elisabeth Engberg har framhållit, att den kyrkliga fattigvården inte var organiserad i
socknarna utan vilade på böndernas engagemang och välvilja.95 På
många andra håll i Europa hade kyrkan en betydligt mer aktiv roll i fattigvården i och med att fattigtiondet betalades till kyrkan som därmed
kunde organisera fattigvården. Engberg har tolkat detta som ett tecken
på att kyrkan hade en förhållandevis svag position i Sverige jämfört med
i andra delar av Europa.96
En del av detta fattigtionde gick dock redan tidigt under medeltiden
till institutioner som hospital och helgeandshus i Sverige, vilka alltså
huvudsakligen drevs med dessa medel.97 Eftersom inrättningarna var ett
stadsfenomen var landsbygdens människor fortfarande främst hänvisade
till den begränsade fattigvården i socknarna. De allra flesta var med
största säkerhet i första hand beroende av den hjälp som familjen och
släkten kunde erbjuda. I majoriteten av de större svenska städerna verkar
94
Bengt Erik Eriksson, Vägen till centralhospitalet: två studier om den anstaltsbundna sinnessjukvårdens förhistoria i Sverige (Göteborg 1989), s 172-173
95
Elisabeth Engberg, I fattiga omständigheter: Fattigvårdens former och understödstagare i Skellefteå socken under 1800-talet (Umeå 2005), s 57
96
Engberg (2005), s 57
97
Eriksson (1989), s 173
54
det däremot ha funnits hospital och helgeandshus under medeltiden.
Enligt Mats Morell fanns det runt 25 hospital mot slutet av medeltiden.98
Hospitalen var oftast placerade i utkanten av städerna, medan helgeandshusen låg inne bland bebyggelsen. Detta tycks ha haft att göra
med ursprunget för dessa inrättningar, där de förra tillkommit som en
tillflykt för i första hand sjuka i spetälska, medan helgeandshusen verkar
ha fungerat som försörjningsinrättningar i bredare bemärkelse för fattiga
sjuka. De senare tog även, såsom Birgitta Odén har visat, emot gamla
som kunde betala för sin vistelse.99 Vid helgeandshusen verkar det inte
ha funnits personer som uppfattades som smittsamma; dessa hänvisades,
enligt Göran Dahlbäck, till hospitalen i städernas utkanter.100
Någon mer omfattande läkande behandling vid hospitalen och helgeandshusen i Sverige har förmodligen inte bedrivits. Johanna Bergqvist
har dock påpekat att ingen av inrättningarna har studerats ingående, men
att de arkeologiska spår som föreligger tyder på att hospitalen och helgeandshusen i första hand var institutioner som gav försörjning. Bergqvist tolkar det material som hittats i framför allt Lund som att det som
erbjöds vid hospitalen och helgeandshusen huvudsakligen utgjordes av
”att de intagna fick mat, kläder, husrum och andlig spis.”101 Om soldater
togs in vid hospitalen borde de, precis som andra intagna, i första hand
ha fått sin försörjning där. En del fynd tyder på att det kan ha funnits
enklare vård, såsom de åderlåtningsjärn som Bergqvist pekar på har hit98
Mats Morell, Studier i den svenska livsmedelskonsumtionens historia: hospitalshjonens livsmedelskonsumtion 1621–1872 (Uppsala 1989), s 78
99
Göran Dahlbäck, I medeltidens Stockholm (Stockholm 1987), s 148; Birgitta Odén,
Äldre genom tiderna: Åldrande och äldrepolitik som en historiker ser det (Stockholm 2012), s 32-34
100
Göran Dahlbäck, red, Helgandsholmen: 1000 år i Stockholms ström (Stockholm
1982), s 62
101
Johanna Bergqvist, Läkare och läkande: Läkekonstens professionalisering i Sverige
under medeltid och renässans (Lund 2013), s 238
55
tats vid S:t Jörgens hospital i Lund. Men några tydligare spår som tyder
på en mer omfattande medicinsk kompetens har alltså inte hittats.102
Även när det gäller den andra typen av inrättning som kyrkan stod
för, nämligen sjukstugor vid klostren, är det svårt att veta om soldater
fick tillgång till dessa. Källäget är magert när det gäller vilken form av
verksamhet som sjukstugorna vid klostren stod för överhuvudtaget.
Bergqvist visar att klostren bedrev en läkekonst som kom invånarna i
klostret tillgodo, men det är oklart om även utomstående kunde komma
dit och söka vård.103 I Frankrike kunde den som inte förmådde försörja
sig få uppehälle som lekbroder vid ett kloster, något som Marcel Prévost
visat. Om situationen var densamma i Sverige vet vi ingenting om. Det
är däremot exempelvis känt att det fanns en sjukstuga vid den manliga
delen av Vadstena kloster under 1400-talet.104 Enligt Prévost behövde de
soldater i Frankrike som ville få uppehälle av detta slag ha gott rykte
och de skulle under senmedeltiden och 1500-talet dessutom avlägga ett
särskilt klosterlöfte. Att många rymde från klostren tyder enligt Prévost
på att livet i de stängda klostren inte nödvändigtvis var enkelt att anpassa sig till, speciellt inte för en soldat som levt ett helt annorlunda liv
ute i fält.105
Ytterligare en annan typ av möjlighet fanns för sårade soldater,
nämligen att få försörjning vid klostren i Frankrike. Det skedde genom
att kungen gav särskilda brev till enskilda soldater för deras uppehälle.
Detta verkar ha varit en praxis som brukades framför allt vid de kloster
som kungen själv hade grundat. Genom det kungliga brevet fick solda-
102
Bergqvist (2013), s 238
Bergqvist (2013), s 238-239
104
Bergqvist (2013), s 244
105
Prévost (1919), s 405; för utvecklingen i Frankrike, se även Lynn (1997), s 429-434
103
56
ten garanti för sin försörjning. Som motprestation skulle soldaten bidra
till munkarnas arbete så gott han förmådde.106
De soldater som sårades under medeltiden tycks alltså inte ha ansetts utgöra en egen grupp som ansågs vara kvalificerad för hjälp. De
var på enskild basis i första hand hänvisade till familj och släkt för hjälp
med sin försörjning, i andra hand till den hjälp som kyrkan kunde erbjuda. Vilken hjälp kyrkan erbjöd är som vi sett svårt att avgöra för
svenskt vidkommande. Det är möjligt att soldater, precis som andra fattiga, kunde få uppehälle och hjälp vid hospital eller helgeandshus. Under 1500-talet förändrades fattigvården och därmed även situationen för
soldater, som med Abram de Swaans terminologi varit i ett jämnviktsläge under medeltiden som jag nämnde i inledningen.107 Detta ska vi se
på i det följande avsnittet.
Det jämnviktsläge som de Swaan skriver om för fattigvården verkar
ha präglat situationen när det gällde soldater under medeltiden. Soldaterna framstod i vilket fall inte som någon särskild grupp fattiga innan
1500-talet. I övrigt var soldater i Sverige som inte kunde försörja sig
tvingade att lita till hushållet och de närmsta anförvanterna. Den här
situationen ändrades under 1500-talet, vilket vi ska se i det följande. Två
betydande skiften ägde rum under detta sekel som forskningen har ägnat
en hel del intresse åt – dels den förvandling av krigföringen som brukar
kallas den militära revolutionen, dels har många forskare hävdat att
1500-talet innebar en förändrad syn på fattigdom.
106
Prévost (1919), s 405; Douglas C McMurtrie, The Disabled Soldier (New York
1919), s 4-5
107
Abram de Swaan, In Care of the State: Health Care, Education and Welfare in
Europe and in the USA in the Modern Era (New York 1988)
57
Förändringar inom krigföring och synen på fattigdom under
1500-talet
Både den militära revolutionen och förändringen i synen på fattigdom
skulle kunna ses som delar i en större förändringsprocess som har med
statsbildningen att göra. Det är knappast kontroversiellt att påstå att
båda faktorerna hade stor betydelse för hur den framväxande statsmakten tvingades börja göra något åt soldaternas situation. Krigets roll i den
här utvecklingen har länge betonats av forskare. Men Lauro Martines
påpekar också att reformationstankarna som vann insteg runtom i
Europa på 1520-talet bidrog till att skapa mer fundamentala motsättningar inom Europa än vad man hade haft under medeltiden. Detta var
enligt Martines också en bidragande faktor bakom den militära revolutionen och är något som enligt min mening inte har betonats tillräckligt i
forskningen.108 Efter att ha sett vad forskningen har sagt om den militära
revolutionen och förändringen i synen på fattigdom ska vi också göra en
utblick över de framväxande statsmakterna i Europa för att konkret beskriva den situation som olika regenter stod inför. Därefter kommer vi
att återvända till Sverige och situationen under Gustav Vasas regering
då kronan började ordna hjälp till soldaterna.
Den militära revolutionen
Under senmedeltiden hade krigföringen börjat förändras i Europa. Den
brittiske historikern Michael Roberts gav det nya sättet att föra krig på
108
58
Lauro Martines, Furies: War in Europe, 1450–1700 (New York 2013), s x-xi
beteckningen den militära revolutionen, vilken han tidsmässigt fastslog
att omfatta åren omkring 1560–1660.
Enligt Roberts kännetecknades den militära revolutionen av fyra
huvudsakliga förändringar som alla ägde rum under denna tidsperiod.
Den första var att stridstaktiken ändrades i och med att musköter och
pilbågar ersatte lansar och pikar som de viktigaste vapnen. Den andra
var att arméerna runtom i Europa blev väsentligt större mellan år 1500
och 1700; i några av länderna, såsom Frankrike, kom armén att mer än
tiodubblas. Den tredje förändringen var att makthavarna behövde vara
mer strategiska för att leda de växande arméerna, få dem att överleva
och bli försörjda i fält. Den fjärde och sista förändringen var enligt Roberts att krigen kom att påverka livet för vanliga människor mer än någonsin tidigare i historien. Både makthavare, men också vanligt folk,
drabbades av krigens följder vilket krävde att överheten runtom i Europa
argumenterade för nödvändigheten av krig tydligare än förut.109
Efter Michael Roberts har begreppet den militära revolutionen blivit etablerat och många forskare har fortsatt att diskutera detta begrepp.
Den forskare som förknippas med begreppet mer än andra numera är
Geoffrey Parker. Han har framför allt luckrat upp Roberts tidsperspektiv
och gått längre än denne genom att hävda att hela perioden 1500–1800,
det vill säga den tidigmoderna tiden, kännetecknas av en militär revolution. Han har också hävdat att befästningskonstens utveckling utgjorde
en avgörande del av den militära revolutionen. Framför allt tvingade så
kallade trace italienne-fästningar fram nya militära överväganden enligt
Parker, då dessa fästningar var ytterst svåra att inta och krävde långvariga belägringar. Enligt Parkers synsätt är den militära revolutionen i
princip liktydig med den militära utvecklingen under tidigmodern tid
109
Michael Roberts, The Military Revolution, 1560–1660 (Belfast 1956)
59
och som drevs på genom att statsmakterna konkurrerade med varandra
och förde alltmer långvariga krig.110
Även om de flesta forskare efter Roberts och Parker mer eller
mindre har accepterat deras bild av förändringen av krigföringen och
den militära organisationen under tidigmodern tid har ändå begreppet
den militära revolutionen gett upphov till en stor diskussion inom
forskningen. Frågan är om inte begreppet har urvattnats till den grad att
det saknar betydelse. Vad betecknar den militära revolutionen om det
var någonting ständigt pågående under flera hundra år? En av många
som kritiserat begreppet är Jeremy Black, som snarare vill peka på att
den teknologiska utvecklingen gick långsamt. Han framhåller att det
snarare var fråga om en gradvis utveckling – en evolution – än om en
revolution. Black vill dessutom senarelägga utvecklingen till att snarare
gälla sent 1600-tal och tidigt 1700-tal. Enligt Black är det främsta exemplet på militära revolutionen den militärstat som Preussen etablerar
genom sin militarisering av samhället under framför allt 1700-talet.
Samhället som skapades där var genomsyrat av militärens krav.111
I ett specialnummer av tidskriften Scandinavian Journal of History,
kallat ”Beyond the Military Revolution” följer Maria Sjöberg i stort sett
Jeremy Blacks kritik av begreppet. Sjöberg pekar framför allt på det
anakronistiska sättet att dela upp samhället i civilt och militärt som en
svaghet för det tidigare synsätt som företrätts av Roberts och Parker.
Sjöberg framhåller även att dagens militärhistoria till stora delar inte
hänförs till forskningstraditionen som utgått från den militära revolutionen, utan dess rötter kan spåras till andra fält. Framför allt pekar hon
110
Geoffrey Parker, The Military Revolution: Military Innovation and the Rise of the
West, 1500–1800 (Cambridge 1988/1996), s 24-26
111
Jeremy Black, European Warfare in a Global Context, 1660–1815 (New York
2007), s 3
60
på att militärhistorien idag är starkt influerad av socialhistoria och de
underifrånperspektiv som detta förde med sig under framför allt 1970och 1980-talen.112
Oavsett om man vill se den militära utvecklingen som snabb eller
långsam och oavsett om man vill inkludera hela samhällets utveckling
mot en militärstat eller inte så är det uppenbart att 1500-talet innebar en
ökad militarisering runtom i Europa. Teknologisk utveckling inom krigföringen fick allt större betydelse, bland annat genom införande av artilleri och även handeldvapen. De framväxande statsmakterna behövde ta
till nya metoder för att kunna försvara sina territorier mot potentiella
fiender. Stenfästen hade tidigare varit nära nog ointagliga och kontrollen
över dem innebar i regel kontrollen över landområden. Med framför allt
införandet av artilleri, vilket blev allt vanligare under 1400-talet, förändrades krigföringen. Alltmer kom att avgöras i mer direkt vapenkonfrontation, allt mindre kom att avgöras genom långdragna belägringar.113
Arméerna växte som en följd av denna förändring. De allt större arméerna innebar en förändrad roll för soldaterna och till en ökad militär närvaro i samhället. Andrew Cunningham och Ole Peter Grell påpekar att
ökningen av arméernas storlek måste ha inneburit en kulturell och en
social förändring i samhället under perioden från 1490-talet, då stora
arméer kunde uppgå till runt 20 000 man, medan de under 1550-talet
kunde räkna 40 000 man och under 1640-talet upp till 150 000.114 De
återvändande soldaterna blev allt fler genom växande arméer men också
genom förbättrade kunskaper i medicin. Nu började kirurgerna exemMaria Sjöberg, ”Beyond the Military Revolution: the civil and military spheres in
early modern Scandinavia”, i Scandinavian Journal of History, 2014:2, s 147-151
113
Bert S Hall, Weapons & Warfare in Renaissance Europe: Gunpowder, Technology,
and Tactics (Baltimore & London 1997), s 157-176
114
Andrew Cunningham & Ole Peter Grell, The four horsemen of the Apocalypse:
religion, war, famine and death in reformation Europe (Cambridge 2000), s 95
112
61
pelvis kunna läka skottsår och utföra amputationer.115 Detta ledde till att
soldaterna blev mer närvarande i lokalsamhället, något som också blev
betydelsefulla följder av den förändrade krigföringen.
Förändring i synen på fattigdom
Växande arméer innebar sålunda att fler soldater återvände hem. Många
av dem hade problem att försörja sig och de som hade det tvingades
konkurrera med andra fattiga om den begränsade hjälp som kyrkan
kunde erbjuda. Under 1500-talet ska synen på fattiga ha förändrats i
Europa enligt Bronisław Geremek. Han tidfäster förändringen till 1520talet, då fattigdomen enligt honom ökade markant. Ökningen berodde på
att jordbruket inte längre förmådde försörja en växande befolkning och
detta ska ha förstärkts av flera missväxtår på 1520-talet och dessutom
krig. Missväxten i sin tur gav höjningar av spannmålspriserna, och en
allmän prisstegring följde enligt Geremek på detta. I spåren av den
snabbt ökande fattigdomen ska alltså synen på fattiga ha förändrats; Geremek tolkar tidens tendenser att börja förbjuda tiggeri som en följd av
den ökande fattigdomen. Han ser också försöken att organisera fattigvården runtom i Europa vid den här tiden som en effekt av den ökade
fattigdomen. Geremek går så långt så att han kallar omorganiseringen
för ”en ny socialpolitik”.116 Enligt dessa nya modeller, som enligt Geremek i huvudsak är inspirerade av den spanske humanisten Juan Luis
Vives bok De subventione pauperum (1525), blev det viktigt att dela in
Ole Peter Grell, ”War, Medicine and the Military Revolution”, i Peter Elmer, red,
The Healing Arts: Disease and Society in Europe 1500-1800 (Manchester 2004), s
258
116
Geremek (1991), s 143-147
115
62
de fattiga i rätta och orätta när fattigvården inte kunde ta hand om alla
fattiga.
Geremeks tolkning fokuserar på flera viktiga punkter. Förutom att
peka på de stora förändringar som skedde i Europa som påverkade människornas livssituation, såsom missväxt, spannmålspriser och krig, lyfter
Geremek framför allt fram att fattigdomen på allvar började framträda
som en politisk fråga för makthavarna under 1500-talet. Juan Luis Vives
bok pekar på att överheten hade ansvar att fostra undersåtarna till vara
arbetsamma. Vives föreslog bland annat att tiggeri skulle förbjudas,
människor skulle tvingas till arbete och särskilda fonder borde skapas av
överheten för att hjälpa de fattiga som inte kunde arbeta för sin försörjning.117 Enligt Geremek etablerades Vives tankar om att överheten hade
ansvar för sina undersåtars försörjning runtom i Europa. Detta bör även
ha gällt frågan om överhetens ansvar för soldater. Vid den här tiden började fattigvården bli en fråga som statsmakterna engagerade sig mer i,
kanske genom påverkan från Vives tankar såsom Geremek har föreslagit.
I den del av Europa som blev lutherskt fick Hustavlan stor spridning genom att den ingick som ett kort parti i Luthers lilla katekes. Från
1544 när den trycktes på svenska blev den snabbt en av rikets mest
spridda och lästa texter. Hustavlan visade hur samhället borde fungera
genom ett antal illustrativa Bibelcitat. I hustavlan var samhället i grund
och botten en avspegling av hushållet där det underströks att varje människa hade en särskild roll och uppgift att fylla: ”15] När var och en sin
syssla sköter, Då går det väl, vad än oss möter.”118 Husfadern var högst
och skulle ansvara för sina underlydande, men de underlydande hade
117
Geremek (1991), s 203-214
Luthers lilla katekes, ”Hustavlan”,
http://www.logosmappen.net/bekskrifter/lillakat/hustavla.html 2015-06-10
118
63
också lydnadsplikt mot överheten. På samma vis skulle maktordningen
ytterst ske i samhället, där kungen var den högste husfadern. I fråga om
ideologi hade skriften förmodligen stor betydelse, vilket vi ska se i det
följande. Här poängterades alltså både plikterna och ansvaret i vertikalt
led uppåt mot husfadern och nedåt mot de underlydande.
Även i andra sammanhang betonades ansvaret åt båda hållen, både
mot överhet och undersåte. Cecilia Nordberg har exempelvis påpekat att
den kröningspredikan som ärkebiskop Laurentius Petri höll för Erik XIV
1561 hade den långa men talande titeln: ”En kristlig predikan om
världslig överhet /hennes ämbete och vad hon efter gudomlig lära i
skriften är sina undersåtar pliktig. Desslikes ock vad undersåtarna är
överheten pliktig.” 119 Hon framhåller även att det var en ideologi som
inte förändrades särskilt mycket över tid under den tidigmoderna perioden. I själva predikan manade Laurentius Petri än tydligare kungen till
att ta ansvar för sina undersåtar: ”på samma sätt som huvudet styrker
och håller ihop kroppen styrker en god, from, dygdig och gudfruktig
överhet sina undersåtars välfärd”.120
Hustavlan medförde att kungen fick ett mer uttalat ansvar för sitt
folk i lutherska länder, åtminstone på ett ideologiskt plan. Detta bör ha
medfört förändringar i synen på fattigdom och, vilket vi kommer återvända till, kanske särskilt gällde det soldater som inte kunde försörja
sig.121
Cecilia Nordberg, ”Guds ställföreträdare förmedlad: Kungen i kröningspredikan
från Gustav I till Karl XIV Johan”, i Peter Ericsson, red, Gud, konung och undersåtar: Politisk predikan i Sverige under tidigmodern tid. Opuscula Historia,
Upsaliensa 35 (Uppsala 2007), s 41
120
Nordberg (2007), s 46
121
Hilding Pleijel, Från hustavlans tid: Kyrkohistoriska folklivsstudier (Stockholm
1951); Kekke Stadin, Stånd och genus under stormaktstiden (Lund 2004)
119
64
Ledande företrädare i de framväxande statsmakterna runtom i
Europa började under 1500-talet uppmärksamma tiggeriet som ett ordningsproblem. Paul Slack, som har studerat de engelska fattiglagarna,
kopplar ihop framväxten av lagarna med en allmänt ökande fattigdom
under senmedeltiden och 1500-talet, den utveckling som ofta benämnts
som prisrevolutionen.122 Många andra forskare, bland dem Bronisław
Geremek och Geoffrey Parker, har också uppmärksammat att tiden från
ungefär 1520-tal och även en stor del av 1600-talet innebar ekonomisk
tillbakagång i Europa. Detta bör enligt dem också ha haft stor inverkan
på synen på fattigdom generellt och även ha bidragit till debatt i rikena
om vilka som borde ha rätt till understöd. Parker lyfter särskilt fram att
det var fråga om en global kris och att den till stor del kan förklaras genom det försämrade klimatet, den period som brukar kallas lilla istiden,
som tycks ha varit svårast under början och mitten av 1600-talet.123
Det första förbudet mot tiggeri i England infördes enligt Paul Slack
redan 1495 av Henrik VII (som regerade 1485–1509) i det dokument
som kallas Förordning mot vagabonder och tiggare. I denna förordning
förbjöds tiggeriet helt. Denna hårda inställning verkar ha ansetts ohållbar, för 1531 stadgade Henrik VIII en ny förordning med möjlighet att
få tillstånd att tigga. Fattiga kunde nu ansöka om särskilda tiggarpass.
Dessutom skulle varje socken ha en fattigbössa, där sockenborna kunde
ge frivilliga donationer till fattiga.124 Utvecklingen i Sverige liknade den
som ungefär samtidigt ägde rum i England, och i många andra riken
runtom i Europa, genom att överheten försökte begränsa tiggeriet genom
olika förordningar och förbud. Tiggeriet kopplades inte främst till fat122
Catharina Lis & Hugo Soly, Fattigdom och kapitalism i det förindustriella Europa
(Stockholm 1982), s 121
123
Geremek (1991); Geoffrey Parker, Global Crisis: War, Climate Change and Catastrophe in the Seventeenth Century (London 2013), s 1-76
124
Paul Slack, The English Poor Law, 1531–1782 (Cambridge 1990), s 17
65
tigdomsfrågan utan verkar från överhetens sida ha setts som ett ordningsproblem i första hand. Tiggeriet var däremot tillåtet i hembygden.
Anknytningen till platsen var av stor betydelse för rätten till hjälp. Detta
att bara den som var bördig från en viss stad eller ett visst område framhölls som ett sätt att skilja rätta fattiga från orätta i både England och
Sverige.125
Från att ha sett på hur synen på fattigdom förändrades ska vi nu se
konkret på vilka åtgärder statsmakterna vidtog runtom i Europa för att
hjälpa sårade soldater. Vi ska se hur statsmakterna började organisera
mer medicinsk verksamhet i fält och även inrätta de första militärsjukhusen, något som i sin tur ledde till att fler soldater överlevde sina skador och kunde återvända hem. Detta medförde även att antalet sårade
soldater som vände hem och behövde hjälp ökade.
Medicinsk verksamhet i fält och militärsjukhus under 1500-talet
Under 1500-talet blev det vanligare att statsmakterna började organisera
läkande behandling för soldater i fält. Frank Tallet har dock påpekat att
arméerna växte snabbare än de tillgängliga medicinska resurserna i fält.
Tallet framhåller att den franske kungen Frans I på sitt italienska fälttåg
1537 enbart hade tre barberare till de stridande trupperna. Barberare kan
även kallas bardskärare, beroende på om man härrör ordet från det latinska eller fornnordiska ord för skägg. Från 1600-talet förekommer
även termen fältskär som betecknar samma yrkesgrupp. De fungerade
som en enklare typ kirurger. Deras uppgift var att sköta alltifrån större
ingrepp, såsom amputationer, till att behandla mindre sår och även
125
66
Petersson (2014a); Slack (1990), s 17
klippa soldaterna. Situation när det gällde antalet barberare var liknande
när drottning Elisabet I:s trupper stred på Irland på 1590-talet. Då fanns
det vanligen två barberare i fält.126 Varje barberare måste ha haft ansvar
för tusentals soldater och det måste ha inneburit att majoriteten av soldaterna inte kunde få hjälp av en utbildad barberare. Det verkar som att ett
stort ansvar föll på främst de kvinnor som följde med de stridande trupperna att sköta vården av sårade soldater, men om detta saknas nästan
helt uppgifter i källorna.127 Flera forskare har pekat på att det var Spanien som hade den mest välutvecklade medicinska verksamheten i fält.
Lorraine White har framhållit att det verkar ha funnits en relativt välutvecklad organisation som exempelvis kunde sätta upp tillfälliga inrättningar för vård av soldater i nära anslutning till krigsskådeplatsen. Samtidigt har dessa mer tillfälliga inrättningar lämnat få spår efter sig och
det är bara när de direkt omnämns som vi har någon information om
dem.128
Utvecklingen av militärmedicinen var samtidigt betydande och
framför allt lärde sig barberarna att behandla skottskador och utföra amputationer. Ole Peter Grell har kopplat ihop den förbättrade medicinska
behandlingen i fält med att statsmakterna också var tvungna att ta hand
om fler soldater som hade överlevt, men som inte kunde försörja sig
genom att de exempelvis fått ett ben amputerat. Grell pekar på att den
militära revolutionen var en tid då utvecklingen av militärmedicin och
organiseringen av underhåll för soldater började växa fram runtom i
Europa under 1500-talet.129
126
Tallet (1992), s 110
Maria Sjöberg, ”Stora nordiska kriget i en dagbok och ett brev: Homosocialitet och
hushåll i den svenska armén”, Historisk tidskrift 2008:3, s 370-371
128
Så skedde bl a för den armé som erövrade Portugal 1580, White (2002), s 21
129
Grell (2004), s 258
127
67
I Frankrike införde Henrik IV (regerade 1589–1610) möjligheten
för soldaterna att välja att antingen bo i kloster och få sin försörjning där
eller att få en pension och återvända hem. John A Lynn framhåller också
att Henrik IV inrättade en institution i Paris som skulle vara till för sårade soldater, Charité chrétienne. Det är enligt Lynn oklart om denna
institution från början var till för att husera enbart soldater, eller om en
förändring i verksamheten skedde genom de kungliga dokument som
Henrik IV stadgade 1597 och 1600.130
På flera håll runtom i Europa började särskilda institutioner för soldater tillkomma under de sista decennierna på 1500-talet. Det första
kända exemplet på ett särskilt militärsjukhus i Europa är det som grundades i staden Mechelen i Spanska Nederländerna 1567. Geoffrey Parker har förklarat etableringen av detta militärsjukhus med den särskilda
situation som uppstod genom det långvariga krig som Spanien utkämpade i Nederländerna, där den spanska hären blev Europas första permanenta armé. Istället för att utbilda nya soldater och transportera dem
den långa sträckan från det spanska huvudområdet blev det enligt Parker
mer ekonomiskt fördelaktigt att ordna medicinsk behandling för soldaterna på plats i Nederländerna. Här verkar det alltså i första hand ha varit statsmaktens vilja att återställa soldaterna i stridbart skick som drev
på utvecklingen, snarare än att militärsjukhuset gav uppehälle åt soldaterna på det vis som hospitalen och klostren gjort tidigare.131
Det första militärsjukhuset i Mechelen blev dock inte långlivat. Det
startades på initiativ av hertigen av Alba, som ledde den spanska krigföringen i Nederländerna, och det stängdes redan året efter att det öppnats,
det vill säga 1568. Betydelsen av den första institutionen blev kanske
begränsad i praktiskt hänseende, men samtidigt visar militärsjukhuset i
130
131
68
Lynn (1997), s 431
Parker (1988/1996), s 72-73
Mechelen att det vid denna tid fanns tankar på att lösa problemet med
sårade soldater genom en särskild institution. Det är möjligt att militärsjukhuset i Mechelen blev känt och stod som förebild för andra institutioner, men om detta finns inga uppgifter. I vilket fall grundades flera
institutioner de följande decennierna. Lorraine White har påpekat att det
fanns ett militärsjukhus i det spanska kärnlandet, i Pamplona, senast
1574.132 Därtill återuppstod militärsjukhuset i Mechelen igen 1585. Följande år, 1586, grundades ett militärsjukhus även i utkanten av Amsterdam. Detta fick dock, enligt Marjorlein’t Hart, status av sjukhus enbart
för elitsoldater. Vanliga soldater i området fick fortfarande förlita sig på
hjälp den som erbjöds vid de ordinarie inrättningarna, främst hospitalen.
Samtidigt finns uppgifter, som enligt ’t Hart visar att militärsjukhuset i
Amsterdam snabbt blev känt för att vara så välfungerande att andra provinser i Nederländerna skickade sina sårade soldater dit.133
Parker skriver däremot att militärsjukhuset i Mechelen skulle ha varit det enda av sitt slag i Europa under de följande ungefär hundra åren:
”At the time, it was the only permanent establishment of its kind in
Europe and, for almost a century, it remained so.”134 Det Parker avser
som fasta inrättningar är det franska invalidhospitalet som öppnades
1670-talet och det brittiska Chelsea Hospital som öppnade på 1680talet. Men att Mechelen skulle ha varit det enda militärsjukhuset i
Europa stämmer alltså inte; det fanns åtminstone ett annat militärsjukhus i Amsterdams utkanter och ytterligare ett i Spanien. Därtill kom den
institution som Henrik IV grundade i Paris på 1590-talet som enbart
132
White (2002), s 21
Marjorlein’t Hart, The Dutch Wars of Independence: Warfare and Commerce in the
Netherlands 1570–1680 (New York 2014), s 45-46
134
Parker (1988/1996), s 73
133
69
skulle ta emot sårade soldater och dessutom kom Sverige att få ett
krigsmanshus på 1630-talet.
Under 1500-talet var Sverige fortfarande ett perifert land i Europa,
men under det följande seklet skulle riket få en central roll främst genom sin krigföring på kontinenten. Vi ska i det följande se på vilken
betydelse den här utvecklingen kom att få för hanteringen av sårade soldater.
Kungamakten och de sårade soldaterna
Genom reformationen påbörjades i Sverige en process mot att kyrkan
alltmer underställdes den växande furstemakten. Vägen var dock lång
och processen långtifrån rätlinjig, men resultatet blev att kyrkan på sikt
förlorade mycket av sin tidigare självständiga ställning och underordnades statsmakten.135 På riksdagen i Västerås sommaren 1527 beslutades
att större delen av det tionde som tidigare utgått till kyrkan från undersåtarna istället skulle tillfalla kronan.136 Det var alltså detta tionde som
hade utgjort kyrkans ekonomiska förutsättningar, både för fattigvården
ute i socknarna och för verksamheten inne i städerna vid hospitalen och
helgeandshusen. Prästerskapet fortsatte att ha inflytande över fattigvården ute i riket, men i städerna tog kronan kort därefter åtminstone formellt över ansvaret över fattigvårdsinrättningarna. Prästerskapet fortsatte dock, vilket vi kommer återkomma till när hospitalen diskuteras
135
Martin Berntson; Bertil Nilsson & Cecilia Wejryd, Kyrka i Sverige: Introduktion
till svensk kyrkohistoria (Skellefteå 2012), s 109
136
Åke Andrén, Sveriges kyrkohistoria 3: Reformationstiden (Stockholm 1999), s 162165
70
närmare nedan, att hävda sitt inflytande och överinseende över hospitalen i en del stift.
Kronans övertagande av fattigvården i städerna fastställdes genom
en så kallad skråordningsstadga, daterad den 15 september 1533, vilken
kallas Ordning för Stockholms Helgeandshus och Hospital. Conny
Blom är en av de forskare som lyft fram stadgan och analyserat den.
Blom påpekar att stadgan visserligen var lokal och avsåg Stockholm,
men att den genom att bli undertecknad av Gustav Vasa stadgade riktlinjer för hela rikets fattigvårdsinrättningar.137
Skråordningsstadgan meddelar att alla fattigvårdsinrättningar i
Stockholm ”skall nu allesamman vara under ett Regemente till ett Helgeandshus och Hospital”.138 Enligt stadgan slogs alltså samtliga fattigvårdsinrättningar ihop till en enda, vilket fortsättningsvis skulle vara
hospitalet. Utöver denna administrativa förändring innehöll stadgan
noggranna föreskrifter om hur verksamheten vid hospitalet skulle skötas. Där fanns även regler för föreståndaren, för hur mycket fribröder
skulle betala för sitt livstidsuppehälle och om vilka behövande som
skulle få hjälp vid hospitalet. Särskilt den sistnämnda punkten är betydelsefull i sammanhanget när vi söker efter uttalade motiv till vilka som
skulle få hjälp. Där stadgas:
Först skall där ingen tagas in i sjukstugan utan den som så
sjuk är, att han ingen råd har till att hjälpa sig själv, skall
ock ingen tagas in utan den här i staden är sjuk vorden. Fö137
Blom (1992), s 22
”Ordning för Stockholms Helgeandshus och Hospital”, 15 sept 1533, tryckt i Konung Gustaf den förstes registratur, förkortas framöver GIR 8 (Stockholm 1883), s
289-299. När det gäller citaten i avhandlingen har stavningen normaliserats utan att
ordföljden har förändrats för att underlätta läsningen. I en del fall där jag har tyckt att
det har varit motiverat har jag valt att återge originalstavningen i noten.
138
71
ras där några in av landsbygden, dem skola förmyndaren
sända hem igen, att var församling må föda sina sjuka.139
Stadgan visar vilka kriterier som överheten, i form av stadens magistrat
och även kungamakten, ansåg skulle gälla för den som skulle få del av
hjälpen vid hospitalen i riket. Den som var berättigad att få plats i hospitalet måste kunna visa på arbetsoförmåga och att han eller hon dessutom
hörde hemma i staden. Här ser vi tendenser till att kronan börjar formulera kriterier för vem om ska få hjälp med sin försörjning.
Gustav Vasas godkännande av skråordningen för hospitalet i Stockholm kan sättas in i ett större mönster, där världsliga furstar runtom i
Europa vid ungefär samma tid började stärka sin ställning gentemot
kyrkan. I detta ingick att furstarna lade under sig områden som tidigare
tillhört kyrkans domän, såsom fattigvården. Genom de lutherska tankar
som spreds fanns föreställningen om att kungen skulle vara som en husfader för sitt folk. Detta förhållande finns tydligt angivet i Hustavlan,
som har påpekats ovan. Genom Hustavlan stärktes tanken att kungen
ytterst skulle ha ansvar för folket på samma vis som husfadern var ansvarig för sina underlydande i hushållet.140
För Gustav Vasa verkar det som att frågan om fattigdomen i riket
fick uppmärksamhet genom det ökade tiggeriet. Det ökande problemet
med tiggare som drogs längs vägarna hör samman med ökningen av
soldater som återvände utan möjlighet att försörja sig. Vid flera tillfällen
pekade kungen själv på att soldater som tiggde utgjorde ett problem i
samhället. Gustav Vasas inställning till tiggare och fattigvården generellt kan därmed också sägas avspegla situationen för de soldaterna och
är därför värd att undersöka i det följande.
139
140
72
GIR 8 (1883), 15 sept 1533, s 296-297
Pleijel (1951), s 15ff
Precis som i övriga delar av Europa tycks tiggeriet ha uppfattats
som mer utbrett under Gustav Vasas regering än tidigare, och kungen
påpekade detta i flera dokument. Enligt regementsformen för Västergötland, som undertecknades våren 1540, skulle lösdrivare som upptäcktes
i riket fängslas. I detta dokument nämndes soldater som en av de grupper som drog längs vägarna och ställde till problem. Regementsformen
stadgade att ingen ”fotknekt eller någon annan lös person, som löper
kring om landet hos böndelös sic, ska någorstädes lidna, utan fängsligt
antagna bli”.141 Oavsett om regementsformen hade någon effekt eller
inte så visar dokumentet att kronan räknade med att soldater fanns bland
de människor som kunde ställa till med bekymmer.
Våren 1541 klagade Gustav Vasa åter på att många människor drev
runt i riket och tiggde för sin överlevnad. Lars Levander har påpekat
detta och att tiggeriet och lösdriveriet för kungen antagligen främst
framstod som ett ordningsproblem, det vill säga inte som någonting som
skulle lösas med hjälp av fattigvård utan som något som skulle stävjas
genom förbud.142 Kungen ansåg, kanske med fog eftersom flera orostecken syntes ute i riket i början av 1540-talet, att kringdrivande personer kunde vara uppviglare och att de spred upproriska tankar. I Östergötland och Småland angavs flera upprorsmän vid den här tiden när det
allvarliga Dackeupproret ännu inte hade brutit ut.143 För kungen verkar
det ha varit minst lika viktigt att bekämpa rörligheten i riket som att
minska fattigdomen. Kringdrivande människor var, oavsett om de var
soldater eller andra, ordningsstörare i bred bemärkelse ur kungamaktens
141
Gustaf Lindstedt, Öfversikt af den svenska fattigvårdens historia intill Kungl. Förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 (Stockholm 1915), s 15
142
Lars Levander, Fattigt folk och tiggare (Stockholm 1934), s 97
143
Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann? (Stockholm 2002), s
242-245; Martin Berntson, Mässan och armborstet: Uppror och reformation i Sverige 1525–1544 (Skellefteå 2010)
73
synvinkel. Människor i rörelse var enligt kungen potentiella orosstiftare.144
Dackeupproret, som pågick under åren 1542–1543, innebar såsom
många forskare har påpekat att Gustav Vasa började intensifiera sina
försök att skapa kontroll över lokalsamhället. Mats Hallenberg har visat
hur kungen gjorde det genom att tillsätta nya fogdar och knyta redan
etablerade sådana till sig, som lokala och förhoppningsvis pålitliga representanter för centralmakten. Hallenberg har poängterat att fogdarna
fick en allt viktigare roll i kronans resursutnyttjande.145 En annan följd
av Dackeupproret som har framhållits av flera forskare är att Gustav
Vasa började omorganisera den svenska armén.146 Fram till mitten av
1540-talet hade de svenska stridskrafterna främst utgjorts av den rusttjänst som frälset ställde upp med kompletterat med soldater som värvades huvudsakligen utanför rikets gränser. Dessa frälsekrigare och värvade soldater fick i orostider förstärkas med allmogeuppbåd, vilka utgjordes av vanliga bönder utan egentlig militär träning. Allmogekrigarna
betraktades inte som särskilt pålitliga stridskrafter. De var inte professionella krigare och som sådana saknade de både den träning och erfarenhet som exempelvis värvade utländska soldater hade. Det fanns två
andra klara nackdelar med att använda bönder som soldater. Den första
var att de enligt landslagen inte kunde tvingas strida utanför rikets gränser. Den andra var att det tog lång tid att samla ett allmogeuppbåd, och
det var inte säkert att situationen gjorde det möjligt att invänta att de
skulle samlas.
För vidare diskussion om detta, se Erik Petersson, ”Kringdrivande sårade soldater:
Den hotfulla rörligheten och staten under tidigmodern tid”, ingår i Magnus Linnarsson
& Mats Hallenberg, red, Politiska rum (2014a)
145
Hallenberg (2001), s 415-421
146
Framför allt av Lars-Olof Larsson, ”Gustav Vasa och den ’nationella hären,”, Scandia 1967, s 251-269
144
74
Gustav Vasa verkar ha strävat efter att omorganisera armén så att
den skulle bli mer pålitlig och professionell. Åter fick fogdarna en viktig
roll. De skulle informera kungen om vilka personer inom allmogen som
kunde registreras som krigare. Deras hemort skulle bokföras och de
skulle få regelbunden träning, men enbart användas som krigare vid
behov. Bönder som registrerades på detta vis blev snabbt kärnan i den
svenska armén. Mats Hallenberg påpekar att kungen redan ett tiotal år
efter Dackeupproret kunde räkna uppåt 10 000 krigare som hade värvats
på detta sätt.147
Vid samma tid, 1545, lät kungen utfärda krigsartiklar som var den
första samlingen av lagar och regler för krigsfolk i Sverige. Dessa regler
markerar en professionalisering av militären. Soldaterna skulle i första
hand lyda under krigsartiklarna, men om de brott de begick inte täcktes
av dem skulle de dömas enligt den så kallade gårdsrätten eller i sista
hand enligt den ordinarie lagen.148 De flesta straff som stipulerades i
krigsartiklarna var hårda, och de gällde för en rad försummelser och
förbrytelser, som att försumma sin vakttjänst eller att spela bort sin
värja. En typ av brott som utmärkte sig var särskilt bristande lojalitet
mot kungen. Alla former av myteri skulle bestraffas med döden.149
Krigsartiklarna kan tolkas som ett försök från kungens sida att skapa
starkare kontroll över armén, något som de hårda straffen tyder på. Samtidigt markerar de också soldaternas profession som det som gör dem till
en särskild grupp i samhället och de blir det genom att de underställs
andra regler än övriga undersåtar i riket.
147
Hallenberg (2001), s 197
Denna ordning stadgades i krigsartiklarna, som finns tryckta i GIR 17 (Stockholm
1896), krigsartiklarna 1545, s 18-20
149
GIR 17 (1896), krigsartiklarna 1545, s 18
148
75
Inför att armén skulle skeppas iväg till det ryska kriget sommaren
1555 utökades och kompletterades de då tio år gamla krigsartiklarna. Nu
blev regelsamlingen ännu mer specifik, främst genom att två olika
krigsartiklar utfärdades, en för armén och en för skeppsflottan.150 Den
enda passage som rör sjukdom eller skada i samband med tjänstgöringen
återfinns i artiklarna för skeppsflottan. Där nämns att den som drar sig
undan från fronten utan skäl ska dömas till döden. Enda undantaget från
detta gäller för den som ”är förhindrad genom sjukdom”.151 Vad som
avses med detta är svårt att fastställa. Johanna Bergqvist har påpekat att
man inte drog någon skarp skiljelinje mellan sjukdom och skada under
medeltiden i Sverige. Hon framhåller även att sjukdomar i en del fall
ansågs vara orsakade av skador.152 Artikeln skulle alltså kunna tolkas
som att den betydde att den som sårats i strid inte längre behövde tjänstgöra, men det ligger kanske närmare tillhands att läsa passagen enbart
som en utsaga om att den som var sjuk hade giltigt förfall. Det måste i
vilket fall ha varit svårt för befälen att tolka vad som skulle betraktas
som lagligt förfall, eftersom man kan anta att åtminstone en del soldater
försökte simulera sjukdom eller skada för att slippa tjänstgöring.
I augusti 1555 for Gustav Vasa själv över till Finland för att leda
kriget mot Ryssland. Det fanns dock för lite trupper i Finland för att
kungen skulle kunna föra ett offensivt krig. Han beslöt att skeppa över
stora mängder soldater, runt 11 000 man, från den västra riksdelen till
den östra. Kungens agerande följde alltså inte det avtal som stod i landslagen att allmogetrupper enbart fick användas för att försvara de närmaste gränserna och markerar därmed, såsom Mats Hallenberg har påpe-
150
GIR 25 (Stockholm 1910), 21 aug 1555, s 362-364; GIR 25 (1910), 28 juni 1555, s
281-285
151
GIR 25 (1910), 28 juni 1555, s 283
152
Bergqvist (2013), s 134
76
kat, att armén nu var mer professionell.153 Sven A Nilsson har dessutom
visat att armén de följande decennierna blev mer och mer permanent.
Under Johan III:s regering (1568–1592) var många av soldaterna ständigt i krigstjänst och detta utan att något mer beslut hade tagits i frågan.
De flesta soldaterna verkar ha accepterat denna övergång utan större
motstånd.154
Gustav Vasas hjälp till sjuka soldater
I Finland ägnade sig Gustav Vasa åt att organisera hjälp för sjuka soldater som låg i fält. Hans brev till riksrådet visar att han lade ner en del
möda på att försöka ordna situationen för soldaterna. Den 6 december
skrev han till de riksråd som befann sig i Viborg att han hört därifrån:
att en hop av vårt krigsfolk i Viborg är döda blivna och en
stor hop ännu mycket svaga och sjuka, vilket Gud känner
oss högligen bekymrar; och där vi visste råd till att hjälpa
dem, som sjuka är, vore vi icke obenägna att kosta däruppå
allehanda, vad där till kunna behövas.155
I sitt brev till riksråden ville kungen säkert framstå som en ansvarstagande husfader, enligt idealet i Hustavlan. För honom bör det ha varit
betydelsefullt att framställa sig som godhjärtad och omhändertagande,
särskilt i en tid som präglades av kriget och de påfrestningar som detta
153
Hallenberg (2001), s 207
En del motstånd förekom dock, både under Johan III:s tid och senare under Karl
IX:s regering. Myterierna motiverades med att soldaterna inte ansåg sig behöva
göra tjänst utanför rikets gränser. Nilsson (1990), s 110
155
GIR 25 (1910), 6 dec 1555, s 500
154
77
innebar för befolkningen. Samtidigt fanns det antagligen en uppriktig
vilja hos kungen att underlätta situationen för de sjuka soldaterna. Den
svenska framgången i det ryska kriget skulle om inte annat ytterst bero
på om soldaterna var friska nog att slåss eller inte.
En av de sista dagarna i november hade Gustav Vasa skrivit till
riksråden och bett dem ordna rhenskt vin till soldaterna. Kungen framhöll i detta brev att soldaternas situation ”oss högligen bekymrar”. De
soldater som ”mest har behov […] som sjuka är” ville kungen skulle få
vin; de andra skulle bli ”dristiga och frimodiga” av det.156 Gustav Vasa
ville också att det skulle ordnas vitlök till de sjuka soldaterna. Soldaterna skulle även flyttas från sin inkvartering i de osunda stugor där ”en
part av folket och till äventyrs av den onda lukt där är mycket bliva
sjuka”. Istället skulle soldaterna få inkvartering i omkringliggande socknar.157
Gustav Vasa nöjde sig dock inte med sådana rekommendationer
som han själv kunde ge, utan valde också att konsultera en läkare.
Kungen frågade den tyske läkaren i Stockholm Johann Copp, som enligt
egen uppgift tidigare hade tjänstgjort hos den tysk-romerske kejsaren
Ferdinand I, efter ett utlåtande. Copp föreslog åderlåtning och att de
sjuka soldaternas kost skulle ses över. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är inte vad Copp tyckte soldaterna skulle få för behandling för att
bli friska, utan att kungen engagerade sig så mycket i sina sjuka soldaters välfärd. Att kungen bad om ett utlåtande från en läkare som måste
ha varit högt ansedd visar på hans ansträngningar för soldaterna.
Kungen skickade dessutom över Copp till Finland för att han på plats
skulle utreda sjukdomens orsaker. Den sjukdom som drabbat så många
156
157
78
GIR 25 (1910), 29 nov 1555, s 486
GIR 25 (1910), 16 dec 1555, s 506
av soldaterna upphörde strax efter att Copp återvänt till Stockholm för
att köpa medikamenter i februari 1556.158
Kungens åtgärder för att återställa soldaternas hälsa var relativt
enkla men de utgör de tidigaste kända exemplen på att statsmakten ordnade läkande behandling för soldater i fält. För Gustav Vasa verkar det i
första hand ha varit fråga om att försöka få dem som blivit sjuka att tillfriskna för att kunna återgå i tjänst. I detta arbete engagerade sig kungen,
vilket hans brevväxling visar, och han bekostade läkaren Copps resa till
soldaterna för att ta reda på orsaken till sjukdomen.
Gustav Vasa engagerade sig inte bara för soldaterna som var ute i
fält. Han ordnade också hjälp åt soldathustrur som befann sig hemma i
Sverige. Den 18 augusti 1556 skrev han till ”Kungl. Maj:ts befallningsmän, prästerskapet och menige man i Småland” och redogjorde för att
han bestämt att de soldathustrur vars makar var i fält i det ryska kriget
skulle få hjälp att bärga höet. De skulle få det genom att andra bönder i
närheten hjälpte till med detta som en del av sin dagsverksskyldighet.
Andra bönder skulle även, så stadgade kungens brev, skydda soldathustrurna från övervåld.159 Från kungens sida framstår brevet som ett försök
att få soldaterna mer lojala och villiga att stanna ute längre i fält genom
att de visste att skörden därhemma ändå blev bärgad. Det kan alltså ses
som ett led i kungens försök att få krigståg långt från rikets gränser mer
accepterade.
158
Johann Copps utlåtande om orsaken till sjukdomen 1555-1556 finns tryckt i Bergius, P J, ”Underdånigt yttrande om orsakerna till och botemedlen emot den sjukdom,
som utbrutit bland K M:ts krigsfolk; dat Stockholm 1555”, i Inträdes-tal, om Stockholm för 200 år sen och Stockholm nu för tiden (Stockholm 1758); om Copp se O T
Hult, ”Johann Copp”, Svenskt biografiskt lexikon 8 (Stockholm 1929), s 786; Sten
Lindroth, Svensk lärdomshistoria: Medeltiden, reformationstiden (Stockholm 1975), s
333
159
GIR 26 (Stockholm 1911), 18 aug 1556, s 455-457
79
De insatser som Gustav Vasa gjorde för att ordna hjälp åt soldaterna
hade, som vi har sett, tydliga kopplingar till hustavlans syn på överheten
och kungen som den främste husfadern för folket. Det visar sig kanske
främst i kungens retorik i breven till riksråden, där han utmålar sig som
omhändertagande och ansvarsfull gentemot soldaterna. Samtidigt visar
de insatser som kungen faktiskt gjorde att han också i praktiken tog ansvar för sina underlydande. Däremot verkar kungen inte ha gjort några
direkta insatser för att hjälpa soldater som drog längs vägarna och tiggde
för sin försörjning. Den hjälp som Gustav Vasa ordnade var främst avsedd för att få soldaterna i fält att åter bli stridsdugliga. Under Erik
XIV:s regering kom kronans inställning till soldater att förändras, vilket
vi ska se i det följande. Till skillnad från sin far visade Erik XIV också
på planer att inrätta särskilt underhåll för de soldater som inte längre
kunde försörja sig.
Erik XIV:s planer på ett soldathospital
När Gustav Vasa avled hösten 1560 var arvföljden redan tryggad eftersom riksdagen 1544 beslutat att kungamakten skulle ärvas inom
Vasaätten. Äldste sonen Erik hade därför uppfostrats för att en dag ta
över tronen. Han fick en relativt omfattande utbildning och var lärd i
jämförelse med fadern. Ingvar Andersson, som skrivit den klassiska
biografin över Erik XIV, visar att Gustav Vasa frågade om råd i det
tysk-romerska riket om vem som skulle bli lärare för sonen. Kungen
fick rekommendation att vända sig till Georg Norman från Rügen.
Denne inkallades till Sverige 1539 och hade då med sig rekommendat-
80
ioner från Martin Luther.160 Erik visade sig vara en intresserad student
och han lärde sig enligt Andersson även sådant som låg utanför det som
kunde räknas som bildningskrav, främst medicin och astrologi.161
Erik XIV hade bara varit kung i tre år när ett krig bröt ut mot Danmark, 1563. Kriget skulle pågå under resten av hans regering och dessutom bli blodigt. Till en början var Erik XIV pressad av den inrikespolitiska situationen. Kungen verkar ha ansett att hans bror Johan, som var
hertig av Finland, hade överträtt sina befogenheter när han gift sig med
den polska prinsessan Katarina Jagellonica. Men hertig Johan hade
också lånat ut pengar till den polske kungen, mot vilket han hade fått
pant i form av ett antal slott i Livland. Resultatet av hertig Johans agerande blev väpnad strid mellan bröderna. Hertig Johan och Katarina
hamnade efter detta i fängelse på Gripsholm.162 Därefter kunde Erik XIV
ägna all kraft åt det danska kriget.
När Erik XIV redan var på plats vid danska gränsen, den 1 november 1563, daterade han en instruktion för ståthållarna i Stockholm.
Dessa ståthållare skulle sköta centralmaktens uppgifter medan kungen
var frånvarande. Ståthållarinstruktionen blev vägledande för hur Stockholm förvaltades under kungens frånvaro också efter Erik XIV:s tid,
enligt Birgitta Lager-Kromnow.163
Instruktionen inleds med ett påpekande att de uppgifter som ålades
ståthållarna inte nämndes i prioriteringsordning, utan samtliga uppgifter
skulle ståthållarna sköta lika noggrant. Den första som nämns är att ståthållarna ska undersöka och rapportera om stämplingar eller andra hot
mot kungamakten. Detta kan kopplas till den misstänksamhet som Gus160
Ingvar Andersson, Erik XIV: En biografi (Stockholm 1935), s 18
Andersson (1935), s 23
162
Andersson (1935), s 115
163
Birgitta Lager-Kromnow, Att vara stockholmare på 1560-talet (Stockholm 1992), s
282
161
81
tav Vasa visat mot kringflackande människor, som vi sett exempel på
ovan. I samband med detta nämns i Erik XIV:s instruktion också att
ståthållarna ska se till att Guds ord predikas och efterföljs i Stockholm.164
Efter dessa två inledande punkter följer en i det här sammanhanget
ytterst intressant paragraf som visar att Erik XIV ville att den framväxande statsmakten skulle ordna läkande behandling för kronotjänare.
Ståthållarna skulle se till att det på sydvästra sidan av Riddarholmen
(som då hette Gråmunkeholmen) uppfördes ”tjänliga stugor och kammare, ett hospital till högb:te högbemälte Kungl. Maj:ts sjuka tjänares
behov”.165 Kungen tänkte sig alltså att ett särskilt hospital för kronotjänare skulle inrättas på Riddarholmen vid de gamla klosterbyggnaderna.
Instruktionen ger ingen närmare information om vilka kronotjänare som
avsågs. Ståthållarna i Stockholm skulle vidare se till att det fanns någon
som kunde ”sköta och försörja” kronotjänarna. De som hade smittsamma sjukdomar skulle däremot inte vistas vid detta hospital, utan
hänvisades precis som övriga till hospitalet vid Danviken strax utanför
staden. Instruktionen ger alltså vid handen att kungen ansåg att
kronotjänare skulle omfattas av kungens husbondeansvar och räknas till
hans hushåll. Därmed tänkte sig kungen att de kronotjänare som behövde skulle få uppehälle i ett särskilt hospital på Riddarholmen.
Slutet på instruktionen antyder att kungen i benämningen kronotjänare inte innefattade soldater. För soldaterna skulle särskilda insatser
göras. De soldater som inte längre kunde göra krigstjänst skulle istället
få uppehälle vid kronans ”slott och gårdarna” enligt instruktionen. Detta
gällde dem som ”har varit skjutna, och där av är sjuka”. Även de som
”Instruction stält för then …”, 1 nov 1563, tryckt i Handlingar rörande Skandinaviens historia 27 (Stockholm 1845), s 17, förkortas framöver HRSH
165
”Instruction stält för then …”, 1 nov 1563, HRSH 27 (1845), s 18
164
82
hade blivit för gamla och av den orsaken inte längre kunde göra krigstjänst skulle få försörjning vid kronans slott och gårdar.166 Såsom tidigare nämnts gjordes ingen tydlig skillnad mellan sjuk och skadad, något
som instruktionen understryker. Däremot skiljs ofta ”smittsamma” personer ut från övriga sjuka, och det anmärks ofta att dessa skulle få särskilda platser att uppehålla sig på. Så skedde exempelvis i 1571 års kyrkoordning, vilket vi kommer se nedan. Men det mest betydelsefulla i
instruktionen var att soldaten inte längre kunde tjänstgöra. Soldaterna
som fick uppehälle på kronans slott och gårdar skulle där ”ha deras mat
och öl till deras dödsdag” fastslog instruktionen. Samtidigt skulle soldaterna bidra med det arbete de förmådde som utbyte mot att de blev försörjda.167
Kriget mot Danmark fortsatte och Erik XIV befann sig vid gränsen
för att vara närmare striderna. Frågan om soldaters försörjning fortsatte
att vara aktuell genom att alltfler blev skadade i kriget. Birgitta LagerKromnow har pekat på att kungen gjorde flera särskilda insatser för att
underlätta för soldater. Den 30 juli 1565 betalade kammaren på kungens
order ut 672 mark till ”det skjutna och sjuka skeppsfolk”, där var och en
skulle få fyra mark per person. Hjälpen skulle alltså gå till hela 168 personer vid detta enda tillfälle, något som antyder omfattningen av kungens hjälpinsatser.168 Lager-Kromnow påpekar också att enskilda utbetalningar till soldater finns angivna i räntekammarböckerna. Två sjuka
hingstridare fick exempelvis i januari 1563 sina öl- och matransoner,
trots att de uppgavs vara sjuka och inte kunde tjänstgöra. I oktober 1566
fick Abram Person 40 mark som sjukersättning. Kungen gav också hjälp
”Instruction stält för then …”, 1 nov 1563, HRSH 27 (1845), s 39
”Instruction stält för then …”, 1 nov 1563, HRSH 27 (1845), s 39
168
Lager-Kromnow (1992), s 199
166
167
83
till dem som dödats i kriget; i september 1565 gav han 60 mark ”till att
låta komma de fattiga knektar till jorden med som ingen råd hade”.169
I augusti 1565, efter att de fredsförhandlingar som kungen inlett tidigare på sommaren brutit samman, skrev han en uppdaterad version av
instruktionen för ståthållarna i Stockholm. Den daterades den 8 augusti
och har i denna version mer fokus på fattigvården. Ståthållarna i Stockholm fick nu exempelvis i uppdrag att se till att ingen fattig från landsbygden fick plats vid hospitalet i staden. Platserna vid hospitalet skulle
nu i första hand reserveras för soldater utan försörjning, och hospitalet
skulle sörja för ”deras underhåll som för rikets fiender någon skada lidit
har”.170 Soldater utan försörjning utpekades här tydligt som en grupp av
rätta fattiga som skulle ha tillträde och företräde till hospitalet. Kungen
återkom till tankarna på ett särskilt hospital för kronotjänare. Detta specificerades nu som ett hospital för soldater, mer likt det specifika militärsjukhus som grundades i Mechelen nästan samtidigt. I instruktionen
står följande:
Och efter det H K M har nådigast förordnat ett hospital på
Gråmunkeholmen i Stockholm, för de fattiga landsknektars skulle och andra H K M tjänare som någon skada bekommit har av fienderna, antingen till land eller vatten, så
vill H K M att så många av dem som till Stockholm ankomma, att de ska vid förbemälta hospital bli med tillbörlig traktation och underhåll försörjda, till dess de komma
sig för igen.171
169
Lager-Kromnow (1992), s 199
”Instruction stäldt för then …”, 8 aug 1565, tryckt i HRSH 27 (1845), s 88
171
”Instruction stäldt för then …”, 8 aug 1565, HRSH 27 (1845), s 89
170
84
Det hospital som Erik XIV beordrat ståthållarna i Stockholm att uppföra
i instruktionen 1563 hade varit allmänt riktat till kronotjänare; nu verkar
kungen ha ändrat uppfattning. Istället tryckte han i instruktionen från
1565 på att de som sårats av fienden skulle få hjälp vid det planerade
hospitalet. Sårade soldater kom till Stockholm i stor mängd, något som
exempelvis de kammarräkenskaper som Birgitta Lager-Kromnow har
undersökt visar. Enskilda händelser, såsom amiralskeppet Mars undergång den 31 maj 1564 bidrog till inströmningen av soldater och båtsmän
till Stockholm.172
Instruktionen tog även upp att det planerade hospitalet på Riddarholmen skulle ha en barberare.173 Att hospitalet skulle ha en sådan tyder
på att det var avsett som en institution som skulle utföra läkande behandling av sårade soldater. Instruktionen framhåller dessutom att sjuka
soldater inte skulle få plats i det planerade hospitalet. Den stadgade
nämligen att de soldater ”som har bekommit den besmittliga blodgång,
och nu med H K M:ts örlogsskepp är hemkomna, de ska icke tillstädes
uti Stockholm, utan förskickas till Gävle, Öregrund och Östhammar”.174
De som var sjuka i något som ansågs vara en smittsam sjukdom skulle
alltså inte få uppehälle vid hospitalet i Stockholm, utan dessa skulle
placeras i hospitalen i andra städer. Genom barberarens insatser föreställde sig kungen förmodligen att soldaterna skulle kunna återställas
och kanske komma i krigstjänst igen eller åtminstone klara av sin försörjning på egen hand. Erik XIV:s planerade soldathospital liknade i den
meningen det militärhospital som under hertigen av Albas ledning öppnade i Mechelen 1567. Där var syftet att ordna läkande behandling åt
172
Lager-Kromnow (1992), s 198-199
”Instruction stäldt för then …”, 8 aug 1565, HRSH 27 (1845), s 89
174
”Instruction stäldt för then …”, 8 aug 1565, HRSH 27 (1845), s 89
173
85
soldater som hade sårats för att de skulle kunna återgå till krigstjänst
igen.
Erik XIV:s planer på ett särskilt hospital för soldater kom dock aldrig att förverkligas. Kanske fanns inte de ekonomiska förutsättningarna;
att ekonomin blev sämre i riket av det långdragna danska kriget är väl
belagt.175 Samtidigt fanns förmodligen ännu mer djupgående orsaker än
tillfälliga ekonomiska bakslag som bidrog på ett avgörande sätt till att
Erik XIV:s planer inte förverkligades. Det skulle dröja många decennier
innan tankarna på en institutionell inramning kring underhållet till soldaterna började diskuteras igen. Det kom, som vi ska se närmare nedan,
att ske under Gustav II Adolfs regering (1611–1632). Att inte få omedelbar hjälp utan exempelvis få plats i ett soldathospital mot slutet av
sitt liv eller få underhåll efter i många fall trettio års tjänst kräver förtroende mellan statsmakten och undersåten som inte verkar ha funnits under Erik XIV:s tid, men som gjorde det när Gustav II Adolf började
konkretisera planerna på mer institutionellt underhåll för soldaterna. För
att detta skulle kunna utvecklas behövdes det enligt Abram de Swaan
utvecklas en ny länk mellan statsmakten och undersåtarna. Att det inte
tillkom något institutionellt underhåll i form av ett soldathospital under
Erik XIV:s regering kan alltså tolkas som att statsmakten ännu inte hade
det förtroende från soldaternas sida som detta skulle kräva för att fungera. Det underhåll som kungen ordnade var visserligen av mer personlig och tillfällig karaktär, men innebar samtidigt att soldaterna direkt
fick hjälp. Furstens personliga ansvar för sina undersåtar visar sig genom att Erik XIV engagerade sig för soldaternas väl och ve efter att de
exempelvis hade blivit sårade. Enskilda insatser och penninggåvor som
nämndes ovan betalades ut från kronans kassa direkt till soldaterna.
175
86
Se exempelvis Andersson (1935), s 150-153 om Erik XIV:s utsatta ekonomiska
situation.
Erik XIV tog även ett annat initiativ till att organisera en mer allmän hjälp till soldater som gjort tjänst och blivit sårade. Genom ett öppet brev den 31 maj 1568 lovade kungen ersättning ”för dem som lemlästade är” av soldaterna och att dessa skulle ”bli försedda i all sin livstid”.176 Hur denna ersättning skulle organiseras berättar däremot brevet
ingenting om, men det verkar som om kungen tänkte sig en slags allmän
pension för alla soldater som sårats i kriget. Ett pensionssystem för soldater infördes, såsom Geoffrey Hudson har visat, i England 1593. De
soldater som kunde uppvisa att de inte längre kunde försörja sig på
grund av de skador de ådragit sig i kriget fick ersättning i form av pension.177 Kanske var det ett liknande system som Erik XIV tänkte sig
skulle bli verklighet i Sverige.
Den kung som tog över tronen i Sverige efter Erik XIV från hösten
1568, var hans bror Johan III. Han var, vilket Johan Pontén har framhållit, intresserad av medicin och hade haft kontakt med Johan Copp när
denne befann sig i Finland under 1550-talet och han hade även fått
överta dennes medicinska böcker när han avled. Under Johan III:s regering utfördes flera reformer som syftade till att göra den medicinska
verksamheten mer formaliserad: han uppdaterade barberarnas skråordning 1571, det första allmänna apoteket öppnade i Stockholm 1575
och han ägnade sig också åt att försöka organisera hjälp till dem som
sårades i gruvdriften i Falun. Där fanns, åtminstone periodvis under Johan III:s regering, en särskilt utsedd barberare.178 Men några mer speci-
176
Riksregistraturen, förkortas framöver RR, 31 maj 1568, fol. 225; om detta brev se
även Lager-Kromnow (1992), s 199
177
Hudson (2000), s 118-119. Sedan verkar det ha varit olika hur väl detta system
följdes, Hudson pekar exempelvis på klagomål över uteblivna pensioner.
178
Johan Pontén, Från kronobarberare till företagsläkare: Bergslagsfolk och gruvläkare i Falun genom fyra sekler (Örebro 1973), s 14-16
87
fika insatser för att organisera mer omfattande hjälp under Johan III:s
regering kom inte att förverkligas.
Avslutningsvis kan sägas att den institutionella inramningen kring
underhållet till soldaterna således uteblev under Erik XIV:s regering och
så skulle det fortsätta ända fram till Gustav II Adolfs regering. Däremot
visar kronans agerande att tanken var etablerad att soldater tillhörde en
grupp som kronan borde bistå med underhåll till när soldaterna själva
inte kunde försörja sig. I kungens retorik framstår soldater som en grupp
som utan tvivel kan kallas för rätta fattiga. De som hade sårats av fienden skulle få hjälp enligt de officiella uttalanden som kungen gjorde.
Mest tydligt visar sig detta i ståthållarinstruktionen från 1565 och i det
öppna brevet angående pensioner till soldater våren 1568. Särskilda gåvor, såsom utbetalningar ur kammaren av 672 mark sommaren 1565 och
vid flera andra tillfällen, bidrog direkt till att försörja soldaterna. Erik
XIV:s hållning till behövande soldater tyder på att han omfattade hustavlan och synen på kungen som en husfader för kronans folk. Under
senare delen av kungens regering framstår soldater allt tydligare som en
urskiljbar grupp som kronan borde organisera hjälp för. Denna tanke
verkar ha etablerats under Erik XIV:s regering, men statsmaktens svaga
position gjorde det fortfarande omöjligt att skapa en institutionell inramning kring underhållet till soldaterna. Den fattigvård som organiserades utgjordes fortfarande i huvudsak av hospitalen. I det följande ska
vi se på hospitalens roll som underhållsgivare till soldater. Kring vilka
som skulle få tillträde till hospitalen och underhållet där hade kronan
och kyrkan olika åsikter.
88
De sårade soldaterna och hospitalen
Det underhåll som kronan organiserade för soldater under Erik XIV:s
regering hade karaktären av tillfälliga gåvor och insatser som jag beskrivit ovan. Kungen hade vid ett par tillfällen framhållit att mer institutionella åtgärder skulle genomföras, exempelvis fanns planer på ett hospital
för sårade soldater i Stockholm och även att inrätta särskilda typer av
underhåll för soldater. Men båda dessa tankar stannade på pappret. Det
ledde till att den enda institutionella fattigdomsinrättning som fanns att
tillgå i riket fortfarande var hospitalen. Som vi ska se i det följande kom
hospitalen att bli en stridsfråga mellan kungamakt och representanter för
kyrkan i takt med att kronan gav alltfler soldater uppehälle vid hospitalen.
”blinda, halta, skjutna, huggna eller slagna”
En av stridsfrågorna när det gällde hospitalen blev under det sena 1500och tidiga 1600-talet om soldater skulle ha företräde till dem eller inte.
Upprinnelsen till motsättningen var i grunden att ansvaret över hospitalen var oklar. Hospitalen i riket hade genom 1533 års skråordning hamnat under kronans förvaltning. Förändringen kom dock inte att bli särskilt revolutionerande, något som gäller både för den direkta verksamheten som hospitalen utförde och för kyrkans engagemang för hospitalens skötsel. Det verkar ha funnits ett motstånd hos kyrkans företrädare
att lämna ifrån sig ansvaret över hospitalen, något som vi kommer att se
i det följande.
I Sverige fanns det runt år 1550 ett tiotal hospital enligt Mats Morell; under senmedeltiden hade det funnits runt 25 så antalet hade minskat ganska drastiskt på bara några decennier. Vart och ett av dessa för89
sörjde enligt honom omkring 30–50 personer.179 Kronan hade olika
mycket inflytande över hospitalen och dess verksamhet i olika stift. Det
finns tydliga belägg för att kyrkan fortsatte att ha ansvar för hospitalen i
en del stift, medan de inte hade det i andra.180 I Västerås redovisade biskop Johannes Rudbeckius (biskop 1619–1646) i sin dagbok uppgifter
som rörde vilka som bodde i hospitalet och dess ekonomi under 1620talet. Biskopen utfärdade också en hospitalsordning kring 1620 som
kom att bli betydelsefull för hur hospitalen sköttes i hela riket, något
som ytterligare pekar på kyrkans nära koppling till hospitalen.181 I andra
stift var situationen alltså en annan. Annika Sandén har exempelvis påpekat att hospitalet i Linköping beskyddades av stadens magistrat. Inrättningen i Linköping försörjde runt år 1600 hela 58 personer enligt
Sandén.182
Finns några dokument som skulle kunna visa på hur ansvarsfördelningen såg ut i praktiken? En källa som ger inblick i situationen under
slutet av 1500-talet är det som har betecknats som ärkebiskopen Laurentius Petris (1499–1573) teologiska testamente, nämligen 1571 års kyrkoordning.183 Inkluderat i kyrkoordningen finns riktlinjer som skulle
gälla för fattigvården i riket. Några paragrafer rör hur hospitalen skulle
förvaltas och skötas. Detta är enligt Annika Sandén första gången som
en officiell hållning i fattigvårdsfrågan artikuleras tydligt från någon
form av överhet i Sverige. Sandén påpekar också att många av de tankar
som varit gällande under medeltiden, såsom den kristna barmhärtighets179
Morell (1989), s 88
Ruth Rosenius-Högman, Helgeandshus, hospital och lasarett i Västmanland 1345–
1900 (Västerås 1953), s 238.
181
B Rudolf Hall, Johannes Rudbeckius dagbok (Lund 1938), s 59-74; Rudbeckius,
”Om hospitaler och siukestughor” (1900)
182
Annika Sandén, “I livets skuggdalar”, i Sofia Holmlund & Annika Sandén, red,
Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700 år (Stockholm 2013), s 56
183
Andrén (1999), s 162-165
180
90
tanken, får ett stort utrymme också i denna lutherska kyrkoordning.
Därmed kan man säga att kyrkoordningen kan betraktas som ett sammanlänkande dokument som i hög grad byggde på praxis och sedvana. I
kyrkoordningen framhölls det exempelvis först och främst som en kristen dygd att vi ”ska låta oss vårda om de fattiga, sjuka, halta och
blinda”. Den som försummar detta är enligt kyrkoordningen värre än en
hedning.184
Denna passage är intressant ur den synvinkel som gäller ansvar för
underhåll av sårade soldater. Enligt kyrkoordningen hade alla kristna ett
ansvar för samtliga av dessa kategorier av behövande, och flera av dem,
framför allt ”halta” och ”blinda”, bör betyda personer med funktionsnedsättningar generellt. Just detta, den nedsatta förmågan att själv sköta
sin försörjning, var det som skulle bli det genomgående temat och motivet som lyftes fram som anledning till att hjälpa soldater.
När det gäller fattiga slår kyrkoordningen fast att dessa återfinns såväl i städerna som på landsbygden. Det slås även fast att städernas hospital har för få platser för att kunna försörja samtliga fattiga. För att städerna inte ska behöva ta emot så många fattiga som dittills uppmanar
kyrkoordningen församlingarna ute i riket att bygga särskilda fattigstugor. Dessa skulle finnas i varje socken i riket och ha plats för 4–6 personer. De ska finansieras genom sockenbornas gåvor. Om sockenbornas
välvilja inte räcker till för att upprätthålla fattigstugan ska allmosor samlas in i en form som liknar sockengång, det vill säga att medel samlas in
mer systematiskt i socknen. Kyrkoordningen nämner också att de hospital som finns i städerna ska förstärkas och därtill ska det anläggas särskilda sjukstugor vid samtliga domkyrkor i riket vilka ska kunna hysa
runt 30 personer vardera.185
184
185
KO 1571, s 193
KO 1571, s 194-195
91
1571 års kyrkoordning kom att bli betydelsefull för den svenska
kyrkans utveckling. Många av dragen i kyrkoordningen kom att bli normerande för kyrkans verksamhet och det gäller även synen på fattigvården.186 Det gäller bland annat tanken att socknen skulle vara ansvarig för
de fattiga. Kyrkoordningen stadgade detta genom att slå fast att en sjukstuga skulle ordnas i varje socken och att sockenborna själva skulle bekosta byggandet av den.
Kyrkoordningen fick även betydelse för tankarna kring vem som
skulle ha rätt till uppehälle vid hospitalen. I kyrkoordningen nämns det
uttryckligen att ”först och främst infödda personer” ska få plats där, det
vill säga lokalt förankrade personer i respektive stad. Även andra kriterier var betydelsefulla. Det gäller exempelvis att personen skulle ha ”ett
gott rykte”.187 I andra hand stadgades det att även personer från andra
platser kunde få uppehälle vid hospitalen. Dock skulle det inte tas emot
så många att hospitalet fick svårt att försörja dem: ”Sedan intagas ock
andra, vilka som helst omtränger, så många som där kunna vara underhållna, ty flera skall man ingalunda intaga eller intränga.”188 De som var
hemmahörande i staden och som dessutom hade gott rykte hade alltså i
första hand möjlighet att få försörjning vid hospitalet enligt kyrkoordningen.189 Sysslomannen fick också i uppdrag att se till att ingen som var
186
Martin Berntson, Bertil Nilsson & Cecilia Wejryd, Kyrka i Sverige: Introduktion
till svensk kyrkohistoria (Skellefteå 2012), s 147-148
187
KO 1571, s 196
188
KO 1571, s 196
189
Sharon Farmer har visat att det fanns tydliga tendenser till att dela upp fattiga i rätta
och orätta också under medeltiden genom att ställa olika krav för att få tillträde till
en viss vårdinrättning. Exempelvis vid det 1339 grundade Ave Maria College i Paris fanns tydliga sådana krav för vilka fattiga pojkar som skulle få hjälp, exempelvis
skulle de ha gott rykte och ha föräldrar som hade detsamma. Farmer (2002), s 8384
92
stark nog att arbeta fick plats i hospitalen, ”att han eljest kan stå sig för
och tjäna sitt bröd”.190
Sist i kyrkoordningen följer en paragraf som kan tolkas som att kyrkans företrädare urskilde olika grupper av fattiga. Praktiska överväganden verkar ha legat bakom uppdelningen i grupper. Särskilt betonas att
de som har smittsamma sjukdomar, såsom spetälska, ska behandlas som
en särskild grupp. Dessa ska om möjligt få uppehälle i ett särskilt rum i
hospitalet och skulle alltså skiljas från övriga, såsom har nämnts ovan
skedde även under medeltiden. Övriga, som alltså inte hade någon
smittsam sjukdom, skulle ha ett annat rum:
Och besynnerligen för de andra, som sådan besmittlig
krankhet icke har, nämligen blinda, halta, skjutna, huggna
eller slagna [min kurs], Item att för bägge parterna vore
åtskilda badstugor, så att de för besmittelses skull icke badade tillhopa.191
De som hade smittsamma sjukdomar skulle alltså skiljas från de andra i
hospitalet. Särskilt intressant när det gäller soldaters försörjning vid
hospitalen är att kyrkoordningen ger exempel på andra som skulle få
plats där. Soldater nämns inte specifikt, men det är uppenbart att dessa
måste ha avsetts ingå i kategorin icke smittsamma som exempelvis
nämner ”skjutna, huggna och slagna”. I kyrkoordningen framstår det
som tydligt att dessa kategorier av behövande ska få uppehälle vid hospitalen.
Det 1571 års kyrkoordning också visar är att det fortfarande ansågs
att kyrkan hade stort inflytande över fattigvården på det lokala planet i
190
191
KO 1571, s 196
KO 1571, s 197
93
socknarna. Det har hävdats av forskare att skråordningen 1533 gav kronan överhöghet över hospitalen och andra inrättningar i städerna, men
kyrkans representanter var uppenbarligen fortfarande av åsikten att hospitalen ingick i det som var kyrkans ansvarsområde. Att frågan inte var
avgjord resulterade i att kyrkans representanter också i fortsättningen
skulle ha inflytande över både hospitalen och den offentliga fattigvården
i Sverige.
Fler soldater vid hospitalen
En källa till konflikt mellan kronan och kyrkan var att kronan från och
med Erik XIV:s regering började ge soldater utan försörjning särskilda
kungliga brev som gav dem rätt till uppehälle vid hospitalen. Denna
rättighet att få plats vid hospitalen för just soldater ifrågasattes starkt av
prästerskapet, enligt Conny Blom.192 Detta bör alltså ha varit ett uttryck
för konflikten mellan den lokala och centrala nivån, där kyrkans representanter stod för den lokala synen på fattigvård och argumenterade för
att statsmakten borde ta hand om detta på en central nivå. Denna kritik
kan även ha att göra med att hospitalens ekonomi blev sämre under det
sena 1500-talet. Mats Morell påpekar att hospitalens inkomster sjönk
genom att både tionde- och ränteinkomsterna minskade fram emot sekelskiftet 1600.193 Situationen ser ut att ha följt den allmänna trenden i
riket som har nämnts tidigare och som innebar sämre ekonomi.194
192
Blom (1992), s 50; s 115
Morell (1989), s 84
194
Exempelvis Cunningham & Grell (2000), s 11-17; Erik Petersson & Annika Sandén, Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid (Stockholm
2012), s 16-27
193
94
Under de första decennierna av 1600-talet var Sverige inblandat i
flera krig med Danmark, Polen-Litauen och Ryssland. De soldater som
återvände utan att ha någon försörjning var många hänvisade till rikets
hospital för sin försörjning. Soldater skulle alltså få företräde till hospitalen enligt 1565 års ståthållarinstruktioner som hade utfärdats av Erik
XIV. Detta företräde upprepades i den utgåva av hospitalsstadgan som
utkom 1626. Detta kan betraktas som en uppdatering av 1533 års hospitalsordning. I den nya texten nämndes det att ”fattiga i vårt rike finns,
som antingen under borgare eller krigsmanstånd, som av ålder eller
bräckliga fel, eller av våra fiender kunna skåmfererade vara uti deras
lemmar --- därför har vi förordnat det helige ands hospital --- det alla
de fattiga, som i borgarstånd eller oss tjänat har förordnas skall”.195 Där
nämns även att ”K. Maj:t har synnerligen förordnad dessa deras underhåll, som för rikets Fiender någon skada lidit har”.196 Soldaterna skulle
alltså uttryckligen få uppehälle vid hospitalet i Danviken enligt uppdateringen av hospitalsskrået från 1626. Som vi sett ledde detta till missnöje
bland kyrkans män, som verkar ha ansett att många av dem som hade
kungligt brev på sitt uppehälle vid hospitalen använde detta till att vinna
fördelar. Antalet kronotjänare generellt, där soldater ingick, ökade också
markant vid hospitalen i riket i början av 1600-talet.197
En fråga som hör samman med den här ökningen är förstås hur
många soldater med skador som återvände från krigen. Uppskattningsvis
kan sägas att med organiseringen av utskrivningssystemet kring 1620
bör antalet återvändande soldater ha ökat ganska markant, något som
avspeglar sig i materialet som rör uppehälle vid hospitalen. Soldater och
195
Ur 1626 års hospitalsskrå för Danviken, vilket var en uppdatering av 1533 års hospitalsskrå, tryckt i Vilhelm Sundberg & B Rudolf Hall, ”Om Danviken och dess
verksamhet, dess präster och skola”, Samfundet St Eriks årsbok 1916, s 98
196
Sundberg & Hall (1916), s 98
197
Se exempelvis Sandholm (1973), s 174-176
95
andra kronotjänare kunde alltså få särskilda kungliga brev som säkrade
dem en plats vid något av rikets hospital. Lars Wilhelm Fagerlund, som
har undersökt uppgifter från Viborgs hospital, visar att 9 kronotjänare
fanns intagna där 1605. Följande år var de 12 och 1621 hade antalet
stigit till hela 22, det vill säga mer än en fördubbling på bara drygt femton år. Runt 1630 utgjordes antalet kronotjänare av nästan hälften av
samtliga intagna vid hospitalet och de varierade mellan ungefär 27 och
29 personer.198 En stor andel av dessa bör, med tanke på de ständigt pågående krigen, ha varit soldater som inte kunde försörja sig.
I den hospitalsstadga som biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius
utfärdade kring 1620 fanns en särskild paragraf som gällde dem som
hade kungliga brev som gav dem rätt att vistas vid hospitalen. Paragrafen tillkom förmodligen med anledning av att många kronotjänare utnyttjade sin säkra ställning vid hospitalet till att vinna fördelar. Samtidigt blev det ett problem genom att de därmed skapade oordning i hospitalet. I stadgan bestäms:
Finns ock någon, som har konungens brev och alltid pockar där uppå och aldrig vill låta sig nöja. Då skall hans brev
tagas ifrån honom och intet njutat till godo, efter konungens egen befallning.199
Kritiken mot att kronan gav kronotjänare kungliga brev på uppehälle vid
hospitalen var säkert grundad i uppfattningen att många kronotjänare
utnyttjade sitt kungliga brev och kanske kände sig mer säkra på sin plats
i hospitalet än andra. Enligt Åke Sandholm var biskoparna i riket pådrivande när det gällde de planer som Gustav II Adolf, som vi ska se i föl198
199
96
Lars Wilhelm Fagerlund, Finlands leprosorier, vol 1 (Helsingfors 1886), s 43-44
Rudbeckius, ”Om hospitaler och siukestughor” (1900), s 61
jande kapitel, började artikulera kring 1620 på att skapa ett särskilt hospital för soldater. Därmed tänkte sig säkert prästerskapet att problemet
med kronotjänare vid hospitalen skulle minska.200
Problemen med kronotjänare som tyckte sig ha mer rättigheter än
andra vid hospitalen genom sina kungliga brev kan illustreras genom en
episod som återfinns i Viborgs stads dombok. Den antecknades där den
22 november 1647 och ärendet rörde Thomas Thomasson Hakulj, som i
domboken benämns som en av hospitalets fattiga.201 Han hade råkat i
bråk med några andra intagna vid hospitalet och i samband med detta
hade han av allt att döma misshandlat hospitalets syssloman. Tydligen
hade Thomas Thomasson varit berusad och börjat förolämpa sysslomannen. Ett vittne till händelsen, Margareta Sigfridsdotter, berättade för
rätten att han hade slagit ner sysslomannen två gånger och när han gav
sig på sysslomannen en tredje gång hade skaffaren dragit isär de båda.
Rätten i Viborg verkar ha varit skeptiskt inställd till huruvida det
gick att lita på Thomas Thomassons ord. Domboken berättar nämligen:
”Thomas Thomasson sade sig ha varit krigsman tillförene, och hans
fötter bortfrusna, så att han av sveda och värken han lidit hade, Undertiden blivit huvudvill, och kan intet styra sig.”202 Rätten verkar inte ha litat
på att han var en gammal krigsman. Att han hänvisade till att han ådragit
sig skadorna i kriget visar på att detta bör ha varit ett legitimt skäl till att
få särskild behandling vid hospitalet, oavsett om det var sant eller inte i
hans fall.
200
Åke Sandholm, Kyrkan och hospitalshjonen: en undersökning rörande omsorgen
om de sjuka och fattiga i välfärdsanstalterna i Finland (Helsingfors 1973), s 175
201
Se även Erik Petersson, ”Wounded Veterans and the State: The precursor of the
Veteran’s Home in Sweden (1560-1650)”, Scandinavian Journal of history 2014:2
(Petersson 2014b), s 185-186
202
Viborg stads dombok 22 nov 1647, tryckt i utdrag i Lars Wilhelm Fagerlund, Finlands leprosorier, vol 2 (Helsingfors 1901), s 52-53
97
De kungliga breven på uppehälle vid hospitalen tycks ha bidragit
till att kyrkans män ansåg att kronan borde ta mer ansvar för just soldater. Diskussionen om vad som borde göras åt situationen vid rikets hospital förtjänar att belysas i det här sammanhanget, just för att den visar
både kronans och kyrkans inställning till fattigvården generellt, men
också specifikt avseende vad som skulle hända med soldater som inte
kunde försörja sig.
Förslag på förändring av hospitalen
Det förslag som Gustav II Adolf framlade inför prästerskapet var daterat
den 11 mars 1620. Förslaget gick främst ut på att skapa några konkreta
åtgärder för att försöka förbättra hospitalens sviktande ekonomi. Kungens förslag finns i sin helhet, liksom prästernas svar på detta, tryckt i
Handlingar rörande svenska kyrkans och läroverkens historia.203 Förslaget som kungen lade fram för prästerna gick främst ut på att hospitalen skulle slås ihop och bilda ett antal storhospital. På en del orter, nämligen i Uppsala, Vadstena och Åbo, skulle hela 200 platser finnas enligt
kungens förslag, på andra skulle 100 platser räcka, och detta gällde
Växjö, Skara, Viborg och ett hospital med okänd placering i Norrland.
Kungens motivering till att slå ihop hospitalen var att detta skulle bli
ekonomiskt gynnsamt och att färre löner skulle behöva betalas ut samtidigt som fler kunde få plats och försörjning. Förslaget innehöll också en
tanke om att samtliga som fick plats i hospitalet skulle betala en summa.
Den som inte kunde göra det och ändå behövde plats skulle försöka få
203
98
”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under
Gustaf II Adolf”, tryckt i Handlingar rörande svenska kyrkans och läroverkens
historia I, utgiven av Pehr Erik Thyselius (Örebro 1839)
pengar av någon släkting i första hand eller i andra hand kunde de samlas in lokalt. Samtliga ägodelar som personen tog med till hospitalet
skulle automatiskt tillfalla hospitalet vid personens död.204
Gustav II Adolfs förslag skulle diskuteras av prästerskapet, som
kungen verkar ha tyckt det var självklart att konsultera när det gällde
fattigvårdsfrågor. Prästerskapets diskussion ledde till ett betänkande,
daterat den 20 mars 1620.
Prästernas svar visar att kyrkans och kronans representanter hade
olika åsikter i fråga om hur fattigvården skulle organiseras i riket. Prästerna höll med kungen om att det fanns både fel och brister vad gällde
hospitalen i riket, men att detta var relativt ovanligt. Till skillnad från
kungen verkar prästerna ha tyckt att hospitalen fungerade väl och fyllde
sitt syfte. När det gällde ekonomin påpekade prästerna att en del sysslomän hade upptäckts med att slarva med räkenskaperna, men framhöll att
detta alltid hade straffats.
Framför allt höll prästerna inte med om att Gustav II Adolfs främsta
förslag, att slå ihop hospitalen till större enheter, var en god tanke. Istället tyckte de att det ”är betänkligt, om det skulle kunna ske med de fattigas nytta”.205 Prästerna framhöll att det var viktigt att det fanns hospital
på många håll i riket och att fattigstugorna, som skulle uppföras i socknarna enligt 1571 års kyrkoordning, inte hade förändrat situationen
nämnvärt. Prästerna visade liten tilltro till möjligheten att lösa problemen med fattigdomen i riket med hjälp av stadgor och nya påbud: ”Och
såsom myckenheten på tiggare då var [1571], så blir ock väl alltid.”206
”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under
Gustaf II Adolf”, (1839), s 5-6
205
”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under
Gustaf II Adolf”, (1839), s 20
206
”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under
Gustaf II Adolf”, (1839), s 20
204
99
Prästerna avslutade sitt betänkande med att ge en allmän bild av hur
de uppfattade fattigdomsproblemet. De framhöll att tiggeriet skapar
oordning i riket ”som allmogen svårligen besvärar, både i städerna och
på landsbygden, av barn, sjuka, förlamade, husarma, sammaledes båtsmän och knektar”.207 Intressant nog pekar prästerna på att soldater tillhör
dem som drar runt i riket och tigger till sin försörjning. Här är det tydligt
att prästerna kritiserar kronan för att inte ta tillräckligt ansvar för dessa
grupper. Inte nog med att dessa tigger till sin försörjning och skapar
oordning, de är dessutom enligt prästerna inte ”till frids, med det, gott
folk dem giver”.208 Prästerskapet var uppenbart skeptiskt inställt till dem
som vandrade runt i riket utan fast förankring och tiggde till sin försörjning. En av grupperna som prästerna pekade ut var soldater, och säkerligen var det dessa som prästerna avsåg när de påpekade att de heller inte
nöjde sig med det som allmogen gav dem. Just rörligheten och den
svaga förankringen i lokalsamhället verkar prästerskapet ha upplevt som
ett problem som gick utöver fattigvårdsfrågan. Rörligheten var hotfull
genom att lokalsamhället inte hade kontroll över dem som rörde sig i
landskapet. Ett av förslagen i prästernas betänkande var därför starkare
kontroll av tiggeriet genom att biskopen i varje stift skulle utfärda särskilda tiggarpass som tiggaren sedan måste uppvisa när han eller hon
gick vidare till nästa stift.209
Resultatet av Gustav II Adolfs förslag och prästernas betänkande
blev att kungen lyssnade till prästernas kritik och lät förslaget falla.
Kungens förslag visade på en vilja att försöka reformera och organisera
”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under
Gustaf II Adolf”, (1839), s 26
208
”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under
Gustaf II Adolf”, (1839), s 26
209
”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under
Gustaf II Adolf”, (1839), s 26; se även Petersson (2014a)
207
100
den offentliga fattigvården i riket. Kyrkans män höll inte med om att
detta var nödvändigt och verkar ha sett kungens förslag som kritik mot
hur de skötte verksamheten, något som visas av att de framhöll hur
misskötsamma sysslomän hade straffats. Vad som är särskilt belysande i
det här sammanhanget är att kyrkan var misstänksam mot rörlighet och
mot dem som kronan gav kungliga brev till uppehälle i hospitalen.
Kyrkans män uttalade i sitt betänkande till kungens förslag på storhospital 1620 misstänksamhet mot soldater som grupp. Detta tycks ha
varit kyrkans syn på soldater i allmänhet: de som hade fått plats i hospitalen utnyttjade ofta sina kungliga brev till att få fördelar, och de som
inte hade plats vid hospitalen drog runt längs vägarna och ställde till
problem och oordning. Kyrkans män verkar också ha varit ense om en
sak, förutom att soldater var ett problem, nämligen att ansvaret för att
ordna underhåll för dem i första hand föll på kronan.
Slutsatser och vidare diskussion
I början av 1500-talet framstår soldater utan försörjning inte som fattiga
som kronan ägnade något särskilt intresse. Den fattigvård som fanns att
tillgå för de soldater som inte kunde försörja sig på egen hand var då i
huvudsak organiserad av kyrkan. De behövande var i regel hänvisade till
hushållet och de närmsta anförvanterna. Men den här situationen förändrades som vi sett under slutet av den här undersökta perioden, mellan
åren 1500–1640. Under de första drygt hundra åren präglas det underhåll som organiseras av en bedömning av enskilda fall. Kungen utmålade sig vid flera tillfällen som en ansvarstagande husfar för de personer
som användes i kronans tjänst, och vid flera tillfällen var det tydligt att
kungen ville hjälpa just soldater utan försörjningsmöjlighet. Under Erik
XIV:s regering finns tydliga belägg på att kronan gjorde flera satsningar
101
på att skapa ett mer institutionellt underhåll för soldater som inte kan
försörja sig själva. I instruktionerna till ståthållarna 1563 och 1565 finns
detaljerade planer på ett soldathospital; och 1568 daterade Erik XIV ett
öppet brev som var avsett att garantera soldater pension.
Ingen av dessa tankar blev dock verklighet. Istället fortsatte insatserna och underhållet som kronan gav till soldaterna att vara av tillfällig
karaktär. Detta alltså trots att kronan borde ha ett husbondeansvar för
soldaterna som inte kunde försörja sig. Man kan fråga sig varför det inte
blev någon verklighet av de institutionella planer som Erik XIV haft för
underhållet. Svaret beror förmodligen inte bara på att hans egen politiska makt vacklade och slutligt blev avsatt från tronen hösten 1568.
Hade det funnits ett bredare stöd för den typen av underhåll hade det
förmodligen tillkommit eller åtminstone diskuterats under hans efterträdare; istället skulle det dörja fram till runt 1620 innan planerna på ett
mer institutionellt underhåll väcktes igen. Från soldaternas perspektiv
behöver det dock inte nödvändigtvis ha varit något negativt med tillfälliga gåvor. Erik XIV gav exempelvis som vi sett särskilda penninggåvor
när många soldater kom till Stockholm utan försörjning. Den typen av
hjälp förutsätter en personlig relation mellan överhet och undersåte;
pengarna hade vid en del tillfällen betalats direkt ur kungens egen handkassa till soldaterna. Samtidigt var det ett säkert system för den enskilde
soldaten. Han fick direkt pengarna i handen i det här fallet och behövde
inte lita på ett system där statsmakten exempelvis lovade att efter 30 års
tjänstgöring ge pension. Genom den tillfälliga lösningen bekräftades
soldatens undersåteroll i förhållande till kungen, men den krävde inget
grundmurat förtroende från soldatens sida för statsapparaten och att administrationen skulle hålla abstrakta löften om hjälp i en oviss framtid.
Den fas som undersökts i det här kapitlet kan därför ses som den period
då soldaternas relation direkt till kungen var av störst betydelse.
102
Kapitlet har även tagit upp frågan varför kronan började uppmärksamma soldater i större utsträckning under 1500-talet än tidigare. Seklet
kom att innebära en rad strukturella förändringar i hela Europa, varav en
del av dem kan knytas till reformationen. Forskningen har pekat på att
antalet fattiga ökade i hela Europa under början av 1500-talet, och ungefär samtidigt började krigen att förändra karaktär. De blev mer omfattande och krävde fler soldater än tidigare, något som brukar betecknas
som den militära revolutionen. Nya stridstekniker (fotfolkets ökade betydelse) och ny stridsteknologi (exempelvis skjutvapen) bidrog till att
gruppen återvändande soldater som var lemlästade och inte längre kunde
försörja sig ökade i Sverige såväl som i resten av Europa under 1500talet.
Den förändrade situationen ställde de framväxande statsmakterna
inför en utmaning de inte haft tidigare. I kombination med att antalet
fattiga ökade hade också reformationen lett till att många av de fattigvårdsinrättningar som funnits under medeltiden nu var stängda. I Sverige innebar Gustav Vasas skråordning inte bara att kronan lade hospitalen under sig, den innebar också att andra inrättningar som funnits tidigare i städerna – främst helgeandshusen – nu slogs ihop med hospitalen.
Det finns alltså goda skäl att anta att det jämviktsläge som Abram de
Swaan hävdar fanns under medeltiden därmed var upphävt.
Den skråordning som Gustav Vasa undertecknade på 1530-talet
skulle kunna tolkas som ett tecken på att kronan övertagit huvudmannaskapet för hospitalen, men så var inte fallet när det gällde alla hospital.
Istället fortsatte kyrkan att ha ansvar för hospitalsverksamheten i en del
stift. Den här oklarheten i ansvarsfördelningen mellan kronan och kyrkan ger möjlighet att spåra skillnader mellan dem i synen på soldaters
rätt till underhåll. Kungen framställde sig vid upprepade tillfällen som
omhändertagande om soldaterna; så gjorde Gustav Vasa under det ryska
fälttåget som vi sett och så gjorde även Erik XIV med de soldater som
103
återvände från det danska kriget. Från kungamaktens sida rådde alltså
inget tvivel om att soldaterna borde få underhåll av kronan. Det gjorde
det inte heller från kyrkans sida. Prästerskapet tyckte däremot inte att
kronan tog tillräckligt ansvar för soldaterna. Enligt prästerskapet drog
stora hopar av soldater runt på landsbygden och tiggde eller stal från
bönderna för sin försörjning. Därtill gav den inneboende oklarheten i
vem som hade målsmanskap över hospitalen, kyrkan eller kronan, till
konflikt om det begränsade antalet platser där. Kungarna gav från Erik
XIV:s tid regelbundet brev till soldater som gav dem rätt att få underhåll
vid hospitalen runtom i riket. Som vi har sett i kapitlet ökade antalet
med kungliga brev vid hospitalen framför allt under de första decennierna på 1600-talet. Prästerskapets missnöje med den utvecklingen skulle
jag vilja hävda var en av drivkrafterna för kronan att åter börja diskutera
frågan om att skapa mer institutionellt underhåll för soldater kring 1620.
Det mest centrala att ha med från det här kapitlet blir sålunda två
saker: dels att det framstår som tydligt för alla inblandade parter att soldaterna var kronans ansvar om de inte kunde försörja sig, dels att soldaterna nu betraktades som en särskild grupp fattiga på ett sätt som de inte
gjort i början av 1500-talet. Hur detta motiverades ska vi se närmare på i
nästa kapitel, som kommer handla om orsakerna till att kronan började
organisera ett mer institutionellt underhåll för soldaterna under 1630och 1640-talen.
104
Kapitel 3
Motiven till att hjälpa soldater
Målet med det här kapitlet är att belysa varför statsmakten organiserade
mer institutionaliserat underhåll för sårade soldater under 1600-talet.
Kapitlet kommer att ta utgångspunkt i två olika frågor, vilka på olika
sätt rör statsmaktens underhåll till soldater. För det första kommer det
att fokusera på vilka soldater som i statsmaktens ögon borde få hjälp
med sitt underhåll. Var det alla soldater som inte kunde försörja sig eller
bara de som kunde visa att de fått sina skador i kriget? Den andra frågan
är inriktad på att försöka urskilja statsmaktens motiv till att organisera
underhåll till dessa soldater. Dessa motiv kan vara antingen underliggande eller klart artikulerade. De kommer därför att sökas både i den
bredare kontexten, det vill säga i situationen i riket (exempelvis med
utskrivningssystemet), och i de texter där statsmakten själv uttryckte sin
vilja och intention att organisera underhåll för soldater.
De båda frågorna i kapitlet, både vilka soldater som ska få hjälp och
motiven till det, kan ses som olika sidor av samma mynt. Genom sitt
intresse för att hjälpa soldater kommer kronan också retoriskt att behöva
skapa motiv till varför just vissa soldater ska få hjälp med sitt underhåll
och inte andra.
Kapitlet kommer att börja med att visa på vilka soldater som statsmakten bedömde skulle få hjälp. Vad lyftes fram som giltiga orsaker till
att få hjälp från kronan och fanns det skillnader eller omständigheter
som gav anledning till agerande? För att kunna svara på det kommer jag
också att rikta blicken ända fram till 1700-talet. Därefter kommer statsmaktens motiv för att organisera underhåll att diskuteras. Utgångspunkt
kommer att tas i situationen under 1610-talet; detta var precis innan
Gustav II Adolf första gången formulerade planerna på att ett soldat105
hospital borde grundas i Sverige. Därefter kommer vi att titta på en bredare kontext för motiven att organisera mer institutionellt underhåll,
först i europeiskt perspektiv, därefter i specifikt svenskt. I Sverige baserades krigsmakten i huvudsak på utskrivna soldater. Jag kommer att
argumentera för att detta kom att få betydelse för att Sverige relativt
tidigt organiserade mer omfattande underhåll till soldater. Sist kommer
statsmaktens egna artikulerade motiv i texter som rör underhåll till soldater att analyseras.
Vilka sårade soldater skulle få hjälp?
Det föregående kapitlet visade att statsmakten från Erik XIV:s regering
agerade utifrån att soldater som behövde hjälp skulle få det av kronan.
Soldater började framträda som en grupp av rätta fattiga bland andra.
Går det då att urskilja vad som i statsmaktens synsätt gjorde en soldat
till just rätt fattig? I det följande ska det alltså belysas vilka soldater som
enligt kronan hade gjort sig förtjänta av underhåll.
”av Rikets Fiender förlamade och av ålder vanföra”
Ett återkommande motiv som lyftes fram i retoriken av den framväxande statsmakten till att organisera hjälp för soldater, var att dessa blivit
mer eller mindre arbetsoförmögna på grund av sina skador. Skadorna
hindrade i sin tur soldaterna från att försörja sig. Soldaten skulle ha fått
sina skador i strid mot fienden. Alternativet var att han efter lång och
trogen tjänst för kronan hade blivit så gammal att han inte längre förmådde att arbeta för sin försörjning när han återvände hem. Båda dessa
106
omständigheter framhölls som legitima orsaker till att få hjälp med sin
försörjning av kronan.
Dessa båda typer av arbetsnedsättning förorsakade av fienden eller
lång tjänst var det som gjorde soldater till rätta fattiga i kronans ögon.
Båda orsakerna lyftes fram i kronans retorik i Erik XIV:s båda ståthållarinstruktioner, daterade på 1560-talet. Där står exempelvis att den soldat ”som för rikets fiender någon skada lidit har” har rätt till hjälp och
att de soldater ”såsom har varit skjutna, och där av är sjuka eller och
eljest för deras ålderdoms skull icke kunna vara med för fienderna ska
[vara] vid slotten”.210 Just att soldaten ska ha ådragit sig sin arbetsoförmögenhet som en följd av krigstjänsten är någonting som återkommer i
den kungliga retoriken. Samma tanke återfinns i Gustav II Adolfs öppna
brev till donationsboken som daterades sommaren 1622. Där står att de
soldater som ”för fäderneslandets välfärd, illa förlamade är” ska få hjälp
med sin försörjning genom det kommande krigsmanshuset i Vadstena.211
I Gustav II Adolfs konstitution emot tiggare och tidstjuvar från 1624 är
argumentet för att hjälpa just soldater något mer utarbetat. Där kompletteras det också med ett påpekande om att det enda alternativ som återstod för den som inte kunde få någon hjälp av sina släktingar eller från
överheten var att tigga för sin överlevnad:
Och på det krigsfolket som deras liv och hälsa som oftast
tillsätta för kronans skull, icke måste tigga sin föda, och
förveta sig, när sådan olycka dem påstöter, att de då må in
210
211
”Instruction stält för then …”, 1 nov 1563, HRSH 27, s 39
KrA, D XXV vol 67, avskrifter av donationsbrev
107
till deras dödsdag eller bättre hälsa närligen underhållna
vara.212
I ett brev från riksrådet till kommendanten på Älvsborgs fästning, Johan
Hindersson, nämner de samma motiv till att organisera hjälp. Riksrådet
skriver att det finns många soldater ”som för rikets fiender är vordna så
illa sargade och förlamade”. Därigenom har de mist sin arbetsförmåga
enligt riksrådens skrivelse och de ska av den anledningen bli underhållna av kronan så att de inte tvingas dra runt i riket och tigga till sin
försörjning.213 I februari 1640 skrev landshövdingen i Västerbotten, Stellan Mörner, till Krigskollegiet och meddelade att de soldater som hade
återvänt från kriget hade det svårt. Detta gällde enligt landshövdingen
”särskilt de förlamade skjutna & sargade som sakna uppehälle & därför
bör få hjälp”.214
Det fanns andra anledningar till att kronan kunde ge underhåll till
en soldat än att han blivit sårad i fält. Lång tjänstgöring framhölls ofta
som skäl för att få hjälp från kronan. En officer skrev hem från det trettioåriga kriget sommaren 1640 och klagade över att sjuka soldater som
återvände till Sverige och hoppades på befordran istället tvingades gå
”med säcken”, det vill säga tigga till sin försörjning. I brevet påpekade
officeren att han visste att två av dessa soldater borde ”få ett stycke
bröd” eftersom de tjänat väl i 30 års tid.215 En annan soldat, Sven Håkansson, fick i januari 1643 ett brev från förmyndarregeringen där han
tilldelades fem tunnor spannmål (om det var årligen eller en engångsersättning framgår däremot inte av brevet). I brevet anfördes som skäl till
”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under
Gustaf II Adolf”, (1839), s 44-45
213
Förmyndarregeringen till kommendanten Johan Hindersson, RA: RR 3 aug 1637
214
KrA: KrKll brevböcker, 12 febr 1640
215
KrA: KrKll brevböcker, 21 aug 1640
212
108
kronans hjälp att Sven Håkansson bebodde en liten gård och hade tjänat
i kriget i nästan 30 år.216
När drottning Kristina blivit myndig bekräftade hon faderns donationer på jordräntor till krigsmanshuset i Vadstena genom ett gåvobrev,
daterat den 12 november 1646.217 I detta framgick återigen att avsikten
med krigsmanshuset var att hjälpa de soldater som stridit mot ”Våra och
Rikets Fiender”, varigenom de ”sin kropps hälsa och sundhet eftersatt”.
Kristinas gåvobrev hänvisar i sin tur till faderns tankar i donationsboken. Där framhålls att Gustav II Adolf hade ordnat så att:
alla sargade, förlamade och vanföra Krigsmän och till deras nödtorftiga livsuppehälle låtit upprätta uti Vadstena
Stad ett Hospital eller Krigsmanshus, varest sådana av Rikets Fiender förlamade och av ålder vanföra [min kurs]
Krigsmän skulle till dödsdag ha deras våning och livsnäring218
Här upprepades de båda främsta anledningarna till att soldater räknades
som rätta fattiga och som kronan borde organisera hjälp för, det vill säga
att de blivit sårade eller tjänstgjort länge. Från den kungliga retoriken
framgår det tydligt vilka som idealt sett var de rätta fattiga, men detta
stämde inte alltid överens med vilka som faktiskt fick hjälp. Prästeskapet klagade vid upprepade tillfällen på kronan, såväl under 1620-talet,
som har påpekats ovan, som under 1640-talet. De klagade över att den
världsliga överheten inte gjorde tillräckligt för att hjälpa soldater, vilka
216
KrA: KrKll brevböcker, 7 jan 1643
Detta gåvobrev finns tryckt i sin helhet, se Alfred Sjöberg, ”Två urkunder till
Vadstena krigsmanshus' historia”, Historisk tidskrift 1892, s 241-244
218
Sjöberg (1892), s 241-244
217
109
istället tvingades tigga till sin försörjning. På riksdagen 1642 framhöll
prästerskapet att soldater visserligen själva måste anstränga sig för att
söka hjälp, men de inskärpte att överheten ytterst hade ansvar för de
svårast skadade, men att de andra fick nöja sig med vad de fick. De
framhöll att soldaterna borde:
låta sig nöja med det dem av överheten är förordnat; eljest
måste hjälp sökas hos landsherrar och världslig överhet,
emot sådant deras tiggeri, övervåld och puckande, de förlamade försörjas av överheten.219
Prästerskapet framförde liknande argument som under 1620-talet, då de
hade framhållit att många soldater med kungliga brev använde dessa för
att få fördelar vid hospitalen. De hävdade också vid upprepade tillfällen
att soldater inte nöjde sig med det som de fick när de tiggde. Det var
prästerskapets inställning att de soldater som trilskades, och som ibland
använde våld för att få det de ville ha, skulle bli färre genom att kronan
tog sitt ansvar för denna grupp på allvar.
Kritiken mot att kronans retorik och praktik inte överensstämde
kom inte bara från prästerskapet, utan också från en av rikets ledande
herrar, nämligen riksdrotsen Per Brahe den yngre. Han var verksam som
generalguvernör i Finland när han sommaren 1649 vände sig till kammarkollegium i frågan om soldater. Han skrev att han väntade många
hemvändande soldater till Åbotrakten sedan den Westfaliska freden
hade slutits föregående höst och de svenska soldaterna hade börjat hemförlovas. Per Brahe tryckte i brevet till kammarkollegium på att många
av dem som återvände var ”så gamla, förlamade och utarmade” att de
219
Prästerskapets riksdagsprotokoll 1, 1642–1660 (Stockholm 1949), s 28
110
inte förmådde försörja sig. Kronan hade enligt Brahes brev tidigare gett
soldater ödejord, det vill säga jord som stod obrukad. Han ansåg dock
inte att det var en god idé då många återvändande soldater saknade eller
hade nedsatt arbetsförmåga. Brahe resonerade i brevet om att kronan
borde hjälpa soldater, eftersom det skulle se illa ut och göra nyutskrivna
soldater illa till mods av att se sina krigskamrater tigga för sin försörjning om de återvände lemlästade:
Och att låta sådana alldeles gå ohulpna och tröstlösa, synes
ge något eftertänkande, och ett kallt hjärta uti andra deras
medbröder av det gemena krigsfolket.220
Kronan, prästerskapet och Per Brahe argumenterade på samma vis och
tyckte att sårade soldater kvalificerade sig som rätta fattiga och som en
grupp som den framväxande statsmakten borde hjälpa. Det som de inte
var överens om var, som vi har sett, hur omfattande hjälpen skulle vara.
Oberoende av varandra ansåg både Per Brahe och prästerskapet att kronans insatser inte räckte för att råda bot på problemen med soldater som
inte kunde försörja sig. Prästerskapet och Per Brahe identifierade olika
bekymmer som följde på kronans bristfälliga engagemang, även om
båda ansåg att tiggeri blev följden. Prästerna fokuserade främst på att
våld och andra sociala problem blev vanligare om kronan inte ordnade
försörjning för soldater. Den hjälp som många av dem faktiskt fick
framhöll prästerna att många soldater ändå inte nöjde sig med, detta
oavsett om de fick uppehälle i hospitalen eller gåvor från vanligt folk.
Prästerna ansåg att mer resurser behövde avsättas för att hjälpa soldater.
Per Brahe var mest bekymrad över att soldater drog runt längs vägarna
220
Per Brahe till kammarkollegium, 28 aug 1649, Tigerstedt (1869), s 123
111
och tiggde till sin försörjning eftersom det väckte dåliga känslor hos
nyrekryterade soldater, vilket hans beskrivning av ”kallt hjärta” bör ha
varit ett uttryck för. De medel som kronan vid den här tiden tilldelat
krigsmanshuset räckte enligt Per Brahe långtifrån till att hjälpa alla behövande soldater: ”och den lilla delen, som ordinerat är av krigshospitalet, vill slätt intet förslå”.221
Retorik och praktik stämde uppenbarligen inte överens i mitten av
1600-talet. Behovet av underhåll tycks ha varit större än den faktiska
hjälp som kronan organiserade. Samtidigt fanns i vilket fall riktlinjer för
vilka soldater som borde få hjälp från kronan, även om de inte tycks ha
varit nedskrivna. Några mer tydliga bestämmelser för underhållet har jag
i vilket fall inte lyckats spåra. En bit in på följande sekel, 1735, undertecknade Fredrik I en förordning för krigsmanshuset i Vadstena (vilken
kommer att sättas i sitt sammanhang och analyseras närmare i kapitel 5).
Sist i den förordningen finns fyra regler för vilka soldater som ska få
underhåll. Först framhålls att de ska ”uti krigstjänsten emot fienden blivit blesserade” och därigenom mist sin förmåga att försörja sig. Detta
gäller såväl över- som underofficerare och gemena soldater. Här stadgas
även att den som ”ej på något sätt kan sörja för sig, må hjälpas in i
själva krigsmanshuset, eller om han så åstundar, utom huset njuta dubbelt emot andra dess vederlikar”. Den andra punkten stadgar att även
andra som ”uti kronans arbete mist sin hälsa och blivit förlamade” ska få
hjälp från krigsmanshuset. De två sista punkterna fastslår vilken tid soldater behöver tjänstgöra för att kvalificera sig för hjälp från krigsmanshuset. Soldater som haft en tung tjänstgöring skulle få hjälp snabbare än
de som hade en lättare tjänstgöring. De soldater som ”tjänat 20 år och
för ålderdom och bräcklighet skull få avsked” och inte kan försörja sig,
221
Per Brahe till kammarkollegium 28 aug 1649, Tigerstedt (1869), s 123
112
ska få hjälp. Detta medan den soldat som ”i fredliga tider och kanhända
ej varit mer än i ett eller annat fälttåg” tjänstgjort i 30 år ska få hjälp från
krigsmanshuset.222
Avslutningsvis vill jag peka på likheterna i resonemangen över tid
kring vilka soldater som borde få hjälp. Redan på 1560-talet framhöll
kronan vad som kvalificerade en soldat för hjälp och detta upprepades i
princip ordagrant under de följande nästan tvåhundra åren i officiella
dokument. De soldater som sårats eller lemlästats direkt av fienden och
därigenom mist sin förmåga att försörja sig betraktades genom hela perioden som de mest behövande av soldaterna. Andra som sågs som högt
prioriterade för kronan att hjälpa var genom hela perioden soldater som
tjänstgjort länge. Ofta angavs att de tjänat 30 år eller mer. Men även
soldater som bara var fattiga eller bebodde små gårdar, såsom Sven Håkansson, kunde framhålla detta och i åtminstone en del fall fick de hjälp.
Sårade soldaters möjlighet till underhåll i början av 1600talet
I det här avsnittet ska en bredare kontext för soldaternas möjlighet till
underhåll ges. Jag kommer att börja med att visa på hur situationen såg
ut på 1610-talet, innan det stora reformarbete av armén som Gustav II
Adolf utförde runt 1620 inleddes. Det är i samband med detta reformarbete som planerna på ett soldathospital dyker upp igen. Detta är första
gången sedan Erik XIV nämnde planerna på att ett soldathospital skulle
uppföras i Stockholm 1565 som denna tanke har återuppväckts. Det sker
222
”Kungl Maj:ts nådiga förordning angående gratialisterna, samt redogörande för
uppbörden vid Vadstena krigsmanshus verk”, 24 jan 1735, Kongl. förordningar
1733-1738
113
i Gustav II Adolfs krigsartiklar, där det nämns att soldater som gör sig
skyldiga till att bruka svordomar ska böta halva sin månadssold till fattiga soldaters uppehälle som ska få uppehälle ”uti ett krigsmanshospital
som upprättas skall”.223
Jag har valt att se närmare på ett enskilt år i riksregistraturen för att
se hur ärenden om soldater behandlades. Det år som jag valde för närmare studie är 1616, främst för att det ryska kriget då fortfarande pågick
(det avslutades först 1617). Det visade sig att riksregistraturen innehåller
en hel del beslut om ersättning eller hjälp till soldater som begär detta
eller vars överordnade gör det åt dem. Den 23 maj detta år skrev Gustav
II Adolf till ståthållaren på Uppsala slott, Kristoffer von Warnstedt, att
de båda drabanterna Henrik Jöransson och Anders Bengtsson skulle få
uppehälle vid slottet eftersom de är ”så vanföra, att de icke längre kunna
brukas vid hovet eller eljest på något tåg eller resa”.224 Kungens brev
visar att drabanter sågs som tjänare till kronan som kunde användas för
olika uppgifter som inte nödvändigtvis behövde vara militära, såsom att
tjänstgöra vid hovet, men eftersom de var så illa skadade kunde det inte
komma på fråga i deras fall. Därmed kvalificerade drabanterna sig för
hjälp och uppehälle, men i detta fall inte vid ett hospital utan vid ett av
kronans slott. Bara några dagar senare, den 25 maj, fick även drabanten
Anders Hansson ett brev från kungen som garanterade honom livslångt
uppehälle på Västerås slott.225
Kronan gav även en annan typ av försörjning till soldater. Det var
då fråga om spannmålshjälp, och vanligen fick soldater och deras familjer ungefär fyra tunnor spannmål om året. Genom kungliga brev fick
“Utkast till Krigs-Artiklarne, utfärdade den 15 Juli 1621”, tryckt i Gustaf II Adolf
(1861), s 243
224
RA: RR 23 maj 1616
225
RA: RR 25 maj 1616
223
114
exempelvis drabanterna Mats Larsson och Måns Torstensson fyra tunnor vardera årligen från sommaren 1616.226
Under 1610-talets krigsår var situationen likvärdig för sårade soldater som under Erik XIV:s regering. De former av underhåll kronan
bistod med under de första decennierna på 1600-talet kan sammanfattas
som uppehälle vid något av hospitalen i riket eller något av kronans
slott, alternativt spannmålshjälp. Under åren kring 1620 kom därefter
situationen för soldater att förändras radikalt, främst genom att utskrivningssystemet organiserades. Förändringen kom, menar jag, att utgöra
en viktig beståndsdel i kronans motiv till att åter börja diskutera planer
på att grunda ett särskilt hospital för soldater. Innan jag går in på det ska
utvecklingen i övriga Europa belysas i korthet när det gällde statsmakternas motiv till att börja organisera mer institutionellt underhåll åt soldater.
Motiv till hjälp runtom i Europa
Många andra riken i Europa befann sig precis som Sverige i ett läge där
den militära situationen höll på att förändras. Det innebar att alltfler soldater deltog i krigen och därmed blev soldater som återvände utan möjlighet att försörja sig övertaliga i de befintliga ordinarie inrättningarna.
Frank Tallet har påpekat att de flesta av de framväxande statsmakterna i
Europa började organisera olika typer av hjälp för soldater under tidigmodern tid. Han har dock hävdat att den retoriska betydelsen av att
kunna peka på att hjälp hade ordnats var mer betydelsefull än den faktiska hjälp som kom soldaterna tillgodo. Tallet menar att detta visar sig
226
RA: RR 24 juli och 12 augusti 1616
115
genom att statsmakterna sällan sköt till nya pengar för att finansiera
hjälpen till soldaterna, utan nöjde sig med att göra omorganisationer av
redan existerande medel.227
I England fanns, såsom vi har sett ovan, en orden för fattiga riddare,
den så kallade Military Knights of Windsor med 26 platser. Henrik VIII
minskade dessa till hälften under sin regering. Ungefär samtidigt stängdes klostren, där vanliga soldater hade kunnat få uppehälle under medeltiden. Detta ledde till att soldater under början av 1500-talet befann sig i
en betydligt sämre situation än tidigare, samtidigt som de blev allt fler.
Drottning Maria (regerade 1553–1558) angav i sitt testamente att en viss
summa skulle gå till att öppna ett särskilt hem i London för sårade soldater. Situationen i England verkar med andra ord ha liknat den i Sverige, där Erik XIV visade på vilja att öppna ett särskilt hospital för soldater 1565. Men av drottning Marias vilja blev det precis som i Sverige
inget resultat.228 Istället hamnade soldater som inte kunde försörja sig i
England bland andra fattiga och omfattades av de fattiglagar som infördes i riket och som kom att få stor betydelse under framför allt senare
delen av 1500-talet.229 Samtidigt finns några exempel på enskilda initiativ till hjälp åt just sårade soldater, vilka dock inte organiserades av
den framväxande statsmakten utan av enskilda personer. Ett av dem
tillkom genom Robert Dudleys förmedling 1571. Dudley var intressant
nog engelsk befälhavare i Nederländerna, och hade förmodligen där
kommit i kontakt med eller hört talas om soldathospitalet i Mechelen.
Han organiserade i vilket fall ett särskilt hem för soldater i Warwick där
12 soldater kunde få uppehälle.230
227
Tallet (1992), s 140
”for the relefe and helpe of pore and old soldiers”, C G T Dean, The Royal Hospital
Chelsea (London 1950), s 15
229
Slack (1990)
230
Dean (1950), s 15
228
116
År 1585 utbröt krig mellan England och Spanien. Det ledde till att
många lemlästade soldater återvände till London, både från strider till
lands och sjöss. Enligt Geoffrey Hudson var det just detta krig som
ledde till att frågan om en mer allmän hjälp för återvändande soldater
utan försörjning började diskuteras på allvar av den engelska centralmakten. Hudson visar på att det tidigare fanns kristna motiv som lyftes
fram för att hjälpa soldater, men att dessa nu kompletterades med andra
tydligt socialt anknutna motiv. I London samlades nämligen stora grupper av soldater som stod mer eller mindre utan försörjning och som orsakade oroligheter. Andra motiv till att organisera hjälp lyftes också
fram i diskussionerna i Privy Council, den engelska motsvarigheten till
det svenska riksrådet. Där framhölls att det var viktigt att skilja soldater
från andra fattiga och att inte låta dem gå runt och tigga till sin försörjning eftersom detta gav soldaterna dåligt rykte. Sist men inte minst
framhölls också att rymningarna skulle minska och stridsviljan skulle
öka hos soldaterna om de visste att det fanns hjälp att få när de kom
hem. Resultatet av diskussionerna blev att sårade och gamla soldater
skulle få pension genom ett beslut som fattades 1593. Pensionen skulle
samlas in och även distribueras lokalt i länen.231
I Nederländerna var situationen på många sätt annorlunda än i England och det var här som ett mer omfattande militärhospital först hade
byggts upp. Geoffrey Parker har påpekat att det fanns mångbottnade
motiv till varför statsmakten började organisera hjälp i större omfattning
i Nederländerna. Precis som i England och Sverige hade den sin grund i
barmhärtiga och kristna skäl. Därtill fanns det också starkt vägande
praktiska orsaker. Parker lyfter fram att det var oerhört kostsamt att re231
Dessa områden var de så kallade ”county”, motsvarande grevskap eller län på
svenska, vilket var de minsta förvaltningsenheterna i England. Hudson (2000), s
117-122
117
krytera och utbilda nya soldater och transportera dem hela vägen från
Spanien till Nederländerna. Detta gav enligt Parker ett incitament för
överheten i Nederländerna, representerad av den lokale spanske befälhavaren, Fernando Álvarez de Toledo, mer känd som hertigen av Alba,
att organisera läkande behandling för soldaterna. Ett annat svårt bekymmer för den spanska kronan var det missnöje som soldaterna uppvisade över att situationen var usel i det nederländska kriget. Detta var ett
hot mot hela krigsföretaget om inte situationen förändrades. För den
spanske kungen Filip II, som ytterst stod för kostnaderna för militärsjukhuset i Mechelen, verkar alltså de praktiska omständigheterna ha
gett motiv nog för att skapa denna institution. Även i det spanska huvudområdet tillkom militärsjukhus på 1570-talet, alltså bara något senare än i Nederländerna. Spanska armén gick i bräschen när det gällde
välorganiserad hjälp och läkande behandling till soldater, något som
förutom Parker också Lorraine White har framhållit.232
Sociala problem var inte tillräckligt för att få statsmakten att börja
organisera mer institutionellt underhåll till soldater. Det sista exemplet
jag ska ta upp här är Frankrike, där inga motsvarande institutioner som
de i England, Nederländerna och Spanien tillkom under 1500-talet och
första hälften av 1600-talet. I Frankrike fortsatte samma system som
före 1500-talet med att en del soldater fick uppehälle i klostren. En särskild akt, Code Michau, infördes visserligen 1629 och innebar i teorin
att samtliga soldater skulle få en pension på 100 livres per år. John A
Lynn har pekat på att ett försök att bygga ett soldathospital i Bicêtre
1633 rann ut i sanden och under flera decennier gjordes inga nya försök
att bygga en central institution för soldater. De utlovade pensionerna
betalades ut med stor oregelbundenhet.233 Att hjälpen till soldater ute232
233
White (2002)
Lynn (1997), s 431
118
blev gjorde att det rapporterades om att tiggande soldater regelbundet
måste utvisas från Paris, exempelvis 1644.234 Det skulle dröja till en bit
in på Ludvig XIV:s regering, runt 1670, innan frågan om ett mer utvecklat och institutionellt understöd till soldater skulle utvecklas i Frankrike.
Avslutningsvis kan frågan om statsmakternas olika inställning till
institutionellt understöd till soldater beröras. Varför dröjde det exempelvis så länge innan underhållet fick tydligare institutionell inramning? Ett
möjligt svar på fråga är att centralmakten var relativt svag i Frankrike
jämfört med i England, Nederländerna och Spanien. Chandra Mukerji
har visat hur den franska statsmakten stärkte sin makt över territoriet
först genom den administration och byråkrati som Jean-Baptiste Colbert
skapade under Ludvig XIV:s regim på 1670- och 1680-talen.235 Situationen i Frankrike tyder på att en stark centralmakt var nödvändig för att
organisera hjälp till soldater, oavsett hur starkt vägande andra praktiska
motiv kunde vara. I Frankrike fanns gott om sociala problem till följd av
soldaterna, precis som i England. Men i England blev det framför allt
genom att soldaterna uppehöll sig i städerna aktuellt för statsmakten att
införa ett mer institutionellt understöd. Utan möjlighet till försörjning
blev soldaterna en källa till sociala problem och oroligheter. Att hjälpen
i England organiserades lokalt ute i länen istället för centralt inne i städerna var förmodligen också ett led i överhetens strävan att få bort soldaterna från städerna och därmed sprida ut och minska spänningarna.
234
235
Lynn (1997), s 432
Chandra Mukerji, ”Jurisdiction, inscription, and state formation: administrative
modernism and knowledge regims”, Theoretical Sociology 2011, s 223-245
119
Utskrivningssystemet som motiv
Vi ska nu återvända till situationen i Sverige i början av 1600-talet och
den omorganisation av krigsmakten som skedde under Gustav II Adolfs
regering. Armén hade omorganiserats under 1540-talet, som påpekats
ovan, av Gustav Vasa. Då hade systemet med i huvudsak värvade soldater införts. Dessa var värvade av lokalbefolkningen ute i landsändarna
och ska i huvudsak ha varit frivilliga. Men Sverige var under senare
delen av 1500-talet, under Johan III:s (1568–1592), Sigismunds (1592–
1599) och Karl IX:s (1599–1611) regeringar i princip ständigt inblandat
i krig, främst med Ryssland men, från år 1600, även med Polen-Litauen.
De långa krigen satte tryck på krigsmakten och Mats Hallenberg har
hävdat att det ryska krig som pågick mellan 1570 och 1595 bidrog till att
skapa en mer permanent organisation för krigsmakten. Kriget fördes
dessutom inte enbart med lokala finska förband, utan regelbundet skeppades soldater över från den västra riksdelen till Finland. Detta bidrog
också till att kriget inte längre sågs som en lokal angelägenhet eller
gränsstrid i första hand.236 Den mer eller mindre permanenta krigstjänsten för soldaterna infördes gradvis och utan att soldaterna ens fått en
möjlighet att godkänna detta.
Under Karl IX:s regering syns en del missnöje med systemet.237
Förmodligen var det för att möta detta missnöje som kungen började
införa förmåner för de soldater som tog värvning. I en undersökning från
tidigt 1800-tal har Claes Livijn studerat lönesystemet i armén under
äldre indelningsverket. Han uppmärksammar att Karl IX införde två
kungliga mandat, daterade den 6 och 10 januari 1606, vilka gällde soldater som tog värvning. Den soldat som blev skadad antingen i handen
236
237
Hallenberg (2005), s 32
Nilsson (1990)
120
eller foten skulle få en årlig ersättning om 6 tunnor spannmål och 6 daler penningar. Livijn hävdar att kungen införde dessa förmåner för att
kunna rekrytera tillräckligt med soldater till armén. 238 Ersättningen var i
linje med den pension som Erik XIV hade planer på att införa 1568. Här
var det emellertid enbart sårade soldater som nämndes. Karl IX:s mandat verkar ha fått liten praktisk betydelse, men på en punkt visar den
statsmaktens vilja att organisera underhåll för soldater. Kopplingen mellan statsmaktens strävan att få soldaterna att gå med på att göra krigstjänst och det underhåll de kunde vänta sig om de blev sårade kom att
bli än mer betydelsefullt när Gustav II Adolf genomförde sin omorganisation av armén kring 1620.
Utskrivningssystemet
Gustav II Adolfs planer på ett krigsmanshus dyker först upp i ett centralt
dokument som har med omorganiseringen av armén att göra, nämligen
krigsartiklarna som kungen undertecknade sommaren 1621. Som vi har
sett hade Gustav Vasa utfärdat de första krigsartiklarna i Sverige 1545,
och uppdaterat dem inför ryska kriget 1555. Med den omfattande förändringen av armén ansåg uppenbarligen Gustav II Adolf och rikskanslern Axel Oxenstierna att det behövdes en större omarbetning av krigsartiklarna. Jag vill framhålla den här tydliga kopplingen mellan den nya
krigsorganisationen och planerna på att skapa institutionellt underhåll
för soldater.
Den nya krigsorganisationen byggde på det som brukar kallas för
utskrivningssystemet. Ibland kallas systemet också för äldre indelnings238
Clas Livijn, Kort öfversigt af svenska cavaleriets indelnings-verk: före Konung
Carl XI:s tid (Stockholm 1835), s 76
121
verket för att peka på kopplingen till det system som Karl XI införde
från 1682. Utskrivningssystemet som Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna organiserade efter freden i Stolbova 1617 har undersökts i
flera ingående studier. Hur systemet var tänkt att fungera är därför välkänt.239 Det byggde på att riksdagen skulle besluta om utskrivningar i
hela riket när så behövdes. Utskrivningarna var tvingande och skulle ske
från den svenska bondebefolkningen som skulle sätta upp rotar från vilken en knekt skulle utskrivas till krigstjänst. Prästerna i socknarna fick i
uppgift att bokföra befolkningen och därmed ha insikt om vilka män
som var möjliga att använda i krigstjänst. Enligt Nils Erik Villstrand
stod prästerna ofta på lokalbefolkningens sida i förhållande till överheten. Det ledde därmed till att prästerna undanhöll en del män från sina
listor och såg till att skriva ut andra som de ansåg var mer umbärliga för
lokalsamhället.240
Jan Lindegren har studerat utskrivningarna i Bygdeå socken i Västerbotten under åren 1620 till 1640. Han kommer fram till att 255 knektar skrevs ut, det vill säga 12 knektar årligen, vilket måste ha varit kännbart för en socken med liten befolkning. Av knektarna var 33 kvar i
tjänst vid undersökningsperiodens slut; av övriga 222 hade hela 215
avlidit under sin tjänstgöring. Det innebar att enbart sju knektar kunde
återvända till hemsocknen, och av dem var bara en enda helt arbetsför.
Flera var ålderstigna efter att ha tjänstgjort i minst 30 år, de hade
sålunda börjat sin tjänst innan Lindegrens undersökningsperiod börjar,
239
Nils Erik Villstrand, Anpassning eller protest: lokalsamhället inför utskrivningarna
av fotfolk till den svenska krigsmakten 1620–1679 (Åbo 1992); Lindegren (1980);
Nilsson (1990); Sven Ågren, Karl XI:s indelningsverk för armén: bidrag till dess
historia åren 1679–1697 (Uppsala 1922); Mikko Huhtamies, Knektar och bönder:
knektersättare vid utskrivningarna i Nedre Satakunda under trettioåriga kriget
(Helsingfors 2004)
240
Villstrand (1992), s 104-105
122
en är antecknad som ”lamskjuten” och på en annan är ”båda fötter avruttnade”.241 Lindegrens undersökning visar att utskrivningarna bör ha
varit en stor börda för lokalsamhället och att en utskrivning i regel var
liktydig med en dödsdom. Utskrivningarnas omfattning i hela riket under 1600-talet är betydligt svårare att uppskatta; Lindegren har i en artikel uppskattat antalet män som tvingats till krigstjänst i Sverige till ungefär 600 000 under perioden 1620–1720. Av dem räknar han med att
närmare 500 000 ska ha avlidit i tjänsten, en siffra som i jämförelse med
hans mer ingående studie av Bygdeå socken snarast verkar vara i underkant.242
Missnöjet med utskrivningarna
För den framväxande svenska statsmakten kom utskrivningssystemet att
medföra flera grundläggande svårigheter. Tidigt uppstod orättvisor inom
systemet när det gällde vem som blev utskriven till krigstjänst. Många
som skrevs ut till krigstjänsten försökte undkomma genom att rymma
och dödligheten bland soldaterna som skeppades ut till fronten var hög.
Från kungamaktens sida blev det betydelsefullt att visa att utskrivningarna hade bred legitimitet i riket. Det fick utskrivningarna genom att
beslutas av riksdagen, men det skedde ofta efter långa förhandlingar
mellan stånden.243
Redan från de första åren som utskrivningssystemet var verksamt
märktes tydligt missnöje från befolkningen. De första utskrivningarna
241
Lindegren (1980), s 162
Jan Lindegren, ”Men, Money and Means”, i War and Competition between States,
red Philippe Contamine (Oxford 2000), s 138-141
243
Holm (2007), s 86-89
242
123
genomfördes inför det polska fälttåget vårvintern 1621 och nya utskrivningar gjordes igen vintern 1622–1623. Det visade sig att många av de
utskrivna soldaterna dog i de dåliga vinterkvarteren och Gustav II Adolf
anmärkte själv i ett brev att soldaterna ”dö som hundar” i fältlägret.244
Trots att stillestånd hade ingåtts med Polen-Litauen räknade kungen
med att kriget åter kunde bryta ut, utan förvarning. Som förberedelse
inför detta skrevs många soldater ut, och i väntan på överskeppningen
till Livland förlades många av soldaterna i Stockholm vårvintern 1623.
Vid detta tillfälle uppstod ett starkt missnöje med den kungliga krigspolitiken. Lars Ericson Wolke har undersökt orsaken till detta missnöje,
vilket ledde till ett stort upplopp.245
Stockholm var vid den här tiden hårt drabbat av pesten och rykten
spreds dessutom att stilleståndet med Polen-Litauen skulle brytas och att
ett polskt anfall var att vänta mot staden. Befolkningen pressades av att
de tvingades inhysa de utskrivna soldaterna som väntade på överskeppningen. När borgaren Hans Nilsson samlade delar av borgerskapet för
att läsa upp vilka pålagor som befolkningen skulle bidra med till kriget
bröt upploppet ut. Enligt Stockholms stads tänkeböcker började tumultet
redan i salen inne i rådhuset när Hans Nilsson skulle ta emot listor på
vad folket kunde bidra med. Han gick därefter ner på Stortorget, men
blev överfallen och fasthållen av en arg folkmassa. Stadsvakterna ingrep
inte för att få Hans Nilsson fri, men folkmassan släppte honom självmant framemot kvällen. Kanske tänkte överheten att ett ingripande
skulle ha orsakat ännu mer oro än om allt bara fick ebba ut.246
244
Huhtamies (2004), s 10
Lars Ericson, Krig och krigsmakt under svensk stormaktstid (Lund 2004), s 69-91
246
Stockholms stads tänkeböcker från år 1592, del 13, 1622–1623, utgiven av Sven
Olsson & Naemi Särnqvist, (Stockholm 1978), s 123
245
124
Upploppet i Stockholm visar på flera saker. Framför allt visar det på
missnöjet från befolkningen över de insatser som de måste bidra med till
kriget. Det visar också att överheten, här i form av stadsvakten, inte ville
ingripa för att på så sätt riskera att göra upploppet värre. Den avvaktande inställningen tyder på att de inte ville hantera konsekvenserna av
att slå ner upploppet, och riskera att missnöjet blev ännu djupare förankrat. Överheten verkar alltså ha tagit befolkningens missnöje på allvar.
Det folkliga motståndet mot krigsansträngningarna och i synnerhet
mot utskrivningarna tog sig en rad olika uttryck de följande åren. Enligt
Sven A Nilsson bidrog missnöjet till att 1620-talets hårda utskrivningar
mildrades efter kungens död. En annan effekt var att när kriget genererade inkomster i form av exempelvis tullar från Östersjöstäder använde
statsmakterna pengarna till att värva utländska soldater. Detta gjorde
kungen och hans medhjälpare, enligt Michael Roberts, för att minska
behovet av hårda utskrivningar och därmed minska oron i riket.247
Kritiken mot att utskrivningarna slog hårt mot befolkningen kom
inte enbart från folket. Till och med rikskanslerns egen bror, Gabriel
Gustavsson Oxenstierna, uttryckte gång på gång farhågor för hur folket
skulle drabbas av utskrivningarna och hur detta skulle påverka situationen i riket. I flera brev till sin bror Axel Oxenstierna, som befann sig
på krigsskådeplatsen i Baltikum, beskrev han situationen i Sverige som
ytterst pressad. Ett av dessa, som blivit det mest kända, skrev herr Gabriel våren 1630 när rustningarna pågick som mest intensivt inför Sveriges deltagande i det stora kriget i det tysk-romerska riket. I sitt brev klagade han över det dyra spannmålspriset och ”dessförutan blev landet
så utblottat med folk av dessa 4 skarpa utskrivningar, så att det synes
någorlunda vilja luta; och, var det ännu ett år eller två skall kontinuera,
247
Michael Roberts, Sverige som stormakt 1560–1718: Uppkomst och sönderfall
(Stockholm 1980), s 59
125
så må vi väl säga, att vi har vunnit land av androm, och därutöver ruinerat vårt eget”.248
Redan hösten 1629, när beslutet skulle fattas om Sveriges deltagande i kriget i det tysk-romerska riket, hade herr Gabriel skrivit i varnande ordalag om att göra nya utskrivningar. Dessa skulle enligt hans
mening påverka riket mer än tidigare, eftersom även jordägande bönder
nu skulle behöva skrivas ut till krigstjänst: ”Och efter H K M:t nu vill
låta ställa utskrivningarna igen i verket, är inga drängar mera att taga,
utan själva bonden måste gå ut och blir landet mycket öde, i synnerhet
frälset”.249
Det ligger nära till hands att misstänka att herr Gabriel överdrev situationen i Sverige för att driva igenom sin åsikt med att utskrivningarna
borde minska. Det stora generalstabsverket om Sveriges krig under Gustav II Adolfs regering som utkom på 1930-talet sammanfattar herr Gabriels brev som om de inte hade någon förankring i verkligheten. Där
framhålls att hans brev präglades av ”klenmodighetens anda”, jämfört
med brodern Axel som karaktäriseras som den som förstod sig på vad
situationen krävde och att ansträngningarna var nödvändiga.250 Johan
Holm har visat att alliansen mellan rikskanslern och kungen fungerade
utan slitningar, men att rikskanslern vid upprepade tillfällen behövde
övertyga sina kollegor i riksrådet om nödvändigheten av krigsansträngningarna. Rikskanslern använde sig av breven till sin bror för att påverka riksrådet till att stödja den kungliga krigspolitiken.251
248
Gabriel Gustavsson Oxenstierna till Axel Oxenstierna, april 1630, AOSB II:3
(1890), s 193
249
Gabriel Gustavsson Oxenstierna till Axel Oxenstierna 11 okt 1629, AOSB II:3
(1890), s 184
250
Generalstaben: Sveriges krig 1611–1632, band 3 (Stockholm 1936), s 270
251
Johan Holm, Konstruktionen av en stormakt: kungamakt, skattebönder och statsbildning 1595–1640 (Stockholm 2007), s 77
126
Sverker Arnoldsson har i sin studie av propagandan inför Sveriges
deltagande i det tyska kriget visat att Gustav II Adolf försökte vända
opinionen och få folket att stödja krigsförberedelserna. I flera brev till
sin svåger Johan Kasimir skrev kungen att han förstod att missnöje
skulle bli följden om han försökte driva igenom beslutet att Sverige
skulle gå med i kriget. Enligt Arnoldsson använde sig kungen av kyrkan
för att stävja detta missnöje. Han utfärdade så kallade böndagsplakat där
hotet från den tysk-romerske kejsaren Ferdinand II målades upp som
högst påtagligt.252 Även Sven A Nilsson har påpekat att både Gustav II
Adolf och Axel Oxenstierna använde olika medel för att mobilisera den
politiska viljan att bland annat delta i kriget i det tysk-romerska riket.
Nilsson har påpekat att kungen försökte göra folket medansvarigt och
”övertyga om krigens och krigsbördornas nödvändighet”.253 En av statsmaktens åtgärder för att få folket med sig var, som vi ska se i det följande, att artikulera planerna på att öppna krigsmanshuset i Vadstena.
Det utbredda missnöjet med utskrivningssystemet visade sig också
genom att rymningarna ökade. Från utskrivningstillfället gavs vanligen
ett antal veckors respit innan den blivande soldaten skulle infinna sig
vid mönstringsplatsen, för vidare marsch till lämplig utskeppningshamn.
Nils Erik Villstrand har visat att rymningar var särskilt vanliga i gränsområden med mycket skogsmark där de blivande soldaterna kunde hålla
sig gömda.254 Upplopp och oroligheter ute i landsändarna var också vanligt. Prästerna fick hårda uppmaningar från kronan att hålla ordning på
befolkningen och det var också dessa som genom böndagsplakaten fick
framföra den kungliga propagandan till folket. Sven A Nilsson har också
252
Sverker Arnoldsson, Krigspropagandan i Sverige före trettioåriga kriget (Göteborg
1941), s 4-5
253
Sven A Nilsson, ”Politisk mobilisering i den svenska militärstaten”, Scandia
1994:2, s 115
254
Villstrand (1992)
127
påpekat att en särskild kolumn tillkom kring 1630 i utskrivningslängderna där antalet rymda soldater började antecknas. Från utskrivningen i
Finland våren 1635 fram till mönstringen hade ungefär en tredjedel av
de sammanlagt 12 600 utskrivna soldaterna rymt, en andel som bör ha
varit så pass hög att den var allvarligt besvärande för kronan. 255
Mikko Huhtamies, som har studerat utskrivningssystemets följder i
Finland under trettioåriga kriget, har framhållit att antalet män som noterades vara odugliga för krigstjänst tycks ha ökat just vid utskrivningstiden. Huhtamies skriver: ”I alla utskrivningslängder förekommer döva,
halvblinda, tarmsjuka, åldriga eller barn, fallandesjuka, svagsinta, förlamade och sådana som tilldragit sig skador avsiktligt eller av misstag.”256 Huhtamies anser att det finns skäl att misstänka att antalet som
klagade över besvär var fler än de verkligt sjuka, just för att de ville
undvika krigstjänst. När Huhtamies studerat det verkliga bortfallet av
soldater i Nedre Satakunda i Finland år 1637 kom han fram till att bortfallet vid utskrivningarna var mellan en och fem procent. Detta tolkar
han som att rotarna, som hade till uppgift att utse vilka som skulle bli
utskrivna till krigstjänst, medvetet lät bli att erbjuda män som inte skulle
kunna göra krigstjänst, för att få dem att kunna undkomma. Att bortfallet sedan blev betydligt högre vid mönstringen måste ha att göra med att
många ändå försökte simulera sig sjuka eller på annat sätt olämpliga för
krigstjänst.257 Huhtamies har också påpekat att överheten försökte förhindra att soldater rymde mellan utskrivningen och mönstringen genom
att föra dem till mönstringsplatsen i bojor.258 Hur vanligt detta hårda
förfaringssätt var är svårt att avgöra, men säkerligen var det en åtgärd i
255
Nilsson (1990), s 163; se även Villstrand (1992)
Huhtamies (2004), s 61
257
Huhtamies (2004), s 61
258
Huhtamies (2004), s 40-45
256
128
desperation från överheten, eftersom de måste ha förstått att detta på sikt
borde öka missnöjet med utskrivningarna och därmed med för överheten
i stort.
Det finns många berättelser om utskrivna soldater som skadade sig
själva för att slippa tjänstgöring. I riksrådet tog riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm upp två fall i januari 1642 som han hade fått rapporterade till sig från Småland. Där hade enligt riksamiralen en utskriven
soldat hängt sig och en annan hade ”huggit sig fötterna av” för att undkomma krigstjänst.259 Det verkar alltså ha förekommit att utskrivna soldater medvetet skadade sig själva just för att slippa krigstjänst. Kanske
berodde det på att det var välkänt att den stora majoriteten av dem som
lämnade riket för krigstjänst inte återvände.
Gustav II Adolf anknöt till missnöjet med utskrivningarna för att
motivera krigsmanshuset i Vadstena. I brevet som medföljde donationsboken, daterat sommaren 1622, skrev kungen att ett syfte med krigsmanshuset var att få utskrivningarna effektivare. Kungen pekade på ”att
många, som nu drager sig undan, må genom sådant fribröd till dödsdag
uppväckas, godvilligen tjäna deras fädernesland”.260 Här är det tydligt
hur kungen använde sig av de många rymningarna och problemen som
utskrivningssystemet orsakat som ett motiv till att inrätta krigsmanshuset.
Kungens tanke om att genom krigsmanshuset få folket att ”godvilligen tjäna deras fädernesland” är intressant genom att den visar att han
var medveten om att han var beroende av undersåtarnas lojalitet. Hans
argument visar att den framväxande statsmakten inte bara var en utpressande organisation som utan att tveka la beslag på så mycket resurser
den kunde från befolkningen, utan att överheten var medveten om att
259
260
SRP 9 januari 1642 (Stockholm 1902), s 25
KrA, D XXV vol 67, avskrifter av donationsbrev
129
den behövde förankra sin legitimitet. Johan Holm har pekat på att överheten ständigt var beroende av att få sin legitimitet bekräftad, något som
detta exempel bestyrker.261 Även det tidigare nämnda upploppet i Stockholm 1623 skulle kunna tolkas i ljuset av detta, att statsmakten var införstådd med sina begränsade maktresurser och att det var nödvändigt
att åtminstone retoriskt framhålla för folket att den inte fjärmade sig
alltför mycket från allmogens vilja. Statsmakten behövde hitta strategier
för att undvika missnöjet med utskrivningarna, för det kunde, som vi ska
se i det följande avsnittet, leda till våld eller hot om våld mot övrig civilbefolkning om missnöjet inte kunde få andra utlopp.
Våldsamma soldater
Efter Gustav II Adolfs död 1632 framstår ordningen i riket som mer
problematisk för den framväxande statsmakten. Genom kungens bortgång blev statsmaktens legitimitet svagare. Utskrivningssystemet var en
starkt bidragande orsak till missnöjet bland befolkningen och röster på
riksdagarna höjdes både för att Sverige skulle dra sig ur kriget i det tyskromerska riket och för att skatterna skulle sänkas. Flera skrivelser från
tiden efter kungens död visar att förrymda soldater orsakade problem ute
i landsändarna. Den 24 juli 1634 fick exempelvis ståthållaren på Kronobergs slott, Otto von Scheiding, jämte landshövdingarna i Jönköping
respektive Kalmar län, Knut Drake och Bengt Kafle, order om att rusta
ryttare och knektar. Dessa ryttare och knektar skulle ståthållaren och
landshövdingarna använda för att få ordning på förrymda soldater. De
förrymda förde, enligt centralmaktens brev, ett våldsamt leverne i gräns261
Johan Holm, ”Härskarmakten och undersåtarna: Legitimitet och maktutövning i
tidigmodern tid”, Historisk tidskrift 2005:3, s 395-396
130
trakterna mot Danmark. Det representanterna för centralmakten såg som
det stora hotet verkar ha varit att soldaterna som rymde också kunde
börja involvera bönder i gränstrakterna i sitt missnöje. I en tid då legitimiteten var svag för centralmakten var detta givetvis ett stort bekymmer.
Förmyndarregeringen hade just formats och säkerligen fanns det tankar
på att det kunde gå lika illa som under Dackefejden, då gränsbönderna
gjorde ett stort uppror mot centralmakten. Ur detta perspektiv var det
också av vikt att kväva alla tendenser till missnöje innan det hann eskalera mera, för att soldaterna varken skulle sprida upprorstankarna till
bönderna eller få stöd från andra sidan gränsen, från danskarna. Samma
dag som ståthållaren och de båda landshövdingarna fick sina order tog
även översten Otto von Sperling emot order från förmyndarregeringen
om att ”styra och dämpa” knektar som rymt till skogs i Södermanland.262
Detta med förrymda soldater var ett av problemen med utskrivningssystemet. Ett annat var att soldaterna som både skulle iväg till utskeppningshamnar och som återvände från krigstjänst blev fler. Soldaterna hade då ofta sina tjänstevapen med sig och det fanns starka misstankar i lokalsamhället mot soldaterna som drev runt i landskapet och
stiftade oro. Så hade tankegångarna gått åtminstone från Gustav Vasas
tid på 1540-talet, som vi sett ovan.
Som vi tidigare sett fanns hos prästerskapet misstanken om att soldater som grupp skulle vara mer benägna att ta till våld än andra. Flera
gånger återkom prästerskapet till att soldater och personer som utgav sig
för att vara soldater drog runt i riket och tiggde till sin försörjning. Ett
exempel är prästernas svar på Gustav II Adolfs konstitution emot tiggare
och tidstjuvar, som daterades den 23 mars 1624. Där framhöll prästerna
262
Georg Wittrock, Regering och allmoge under Kristinas förmyndare: Studier rörande allmogens besvär (Uppsala 1948), s 74-75
131
att de i flera år hade påpekat de problem soldaterna förde med sig för
kronans representanter:
att landsknektarna och båtsmän nu på några år, har tagit
sig för, att gå ur gård i gård, utur socken och i socken, ifrån
härad till härad, och tigga, det de sedan, utan tvivel onytteligen förtära, och således mycket betungar allmoge där fast
bättre vore, att de arbetade för sin föda och hjälpte bonden
att bruka sin åker263
Uppfattningen att soldater var bråkigare och våldsammare än andra
människor verkar ha haft relativt stor spridning under 1600-talet. Karin
Hassan Jansson har i sin avhandling framhållit att det fanns en bild som
etablerats av att soldater var våldsamma mot kvinnor. Eftersom den bilden var spridd kunde kvinnor, framhåller Hassan Jansson, använda sig
av den för att få rätten att döma just soldater hårdare. Oftast framhöll
kvinnorna i dessa sammanhang att soldaterna hade med sig de vapen
som de använde i tjänsten, och att de med hjälp av dessa tilltvingade sig
det de ville ha.264
Soldater verkar sålunda ha betraktats med misstänksamhet även
inom rättsväsendet. Jan Sundin har i sina studier av rättsväsendet i Sverige kommit fram till att soldater var överrepresenterade när det gällde
en del typer av brottslighet under 1600-talet. Detta gäller framför allt
stölder och våldsbrott och då i jämförelse med jämnåriga drängar. Sundin påpekar att grupperna borde vara ungefär lika representerade i rätts-
”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under
Gustaf II Adolf” (1839), s 52-53
264
Karin Hassan Jansson, Kvinnofrid: Synen på våldtäkt och konstruktionen av kön i
Sverige 1600–1800 (Uppsala 2002), kapitel 3
263
132
fallen med tanke på att båda hade låg social status och att personerna i
båda fallen oftast var unga.265 Detta skulle alltså kunna ge fog för exempelvis prästerskapets bild av att soldaterna var mer benägna att ta till
våld än andra personer.
För civilbefolkningen måste soldaternas närvaro ha blivit mer påtaglig i lokalsamhället under 1600-talet. Fram till åren kring 1620 användes ofta värvade legosoldater i krigståg som fördes nära gränserna,
såsom under Kalmarkriget. Under stillestånd och efter freder behövde
dessa marschera till en utskeppningshamn, och råkade då emellanåt i
konflikter med civilbefolkningen. Det finns vittnesbörd om att dessa
grupper kunde upplevas som hotfulla; ett exempel är då värvade skotska
trupper drog runt i Uppland i början av 1613 utan att ha fått ut sin lön.
De tog ut sitt missnöje genom att uppträda hotfullt mot befolkningen
och det blev ett tillräckligt starkt minne för den då 11 år gamle Per
Brahe för att han många år senare skulle nämna episoden i sin tänkebok.
Där berättar han att de skotska krigarna i flera dagar kamperade på ängarna vid Östra Ryds kyrka, alldeles i närheten av hans föräldrars slott
Rydboholm, innan de gav sig iväg.266
Brott som soldater begick mot civilbefolkningen uppfattades av allt
att döma som mycket grova i rätten. I ett brev från 1660 skrev Gustav
Bielke till ambassadören Clas Tott, som befann sig i Polen, om situationen i det nyligen erövrade Skåne. Ingvar Eriksson har lyft fram episoden i sin biografi över Nils Bielke för att belysa konflikten mellan civilbefolkningen och militären. Gustav Bielke framhåller i sitt brev att soldater straffades hårt, men enligt honom hjälpte det inte:
265
Jan Sundin, För Gud, staten och folket: Brott och rättskipning i Sverige 1600-1840
(Stockholm 1992), s 101
266
Episoden finns mer utförligt beskriven utifrån Per Brahes tänkebok i Erik Petersson, Vicekungen: En biografi över Per Brahe den yngre (Stockholm 2009), s 25-26
133
Rätt nyligen är en ryttare halshuggen vid Ystad för våldtäkt, i Höör kom därifrån brev att två andra hade gjort likaså, tagandes en kvinnsperson med våld ur bondens hus
med sig ut på fältet och haft hor där hela natten, och lär
dessa tvivelsutan få sona straff.267
Gustav Bielkes beskrivning av soldaterna i Skåne tyder på att den framväxande statsmakten ännu inte hade kontroll över det nyligen erövrade
landskapet. Dessa soldater var stationerade där för att upprätthålla ordningen, men resultatet verkar ha blivit snarast det motsatta. Synen på
soldater generellt var, som vi sett, negativ. De sågs som störare av ordningen på olika vis, både genom att de inte försörjde sig som vanlig allmoge utan kunde dra runt och tigga, men också genom att de ansågs
våldsammare än andra grupper. Under särskilt det långa kriget i det
tysk-romerska riket återvände många soldater varje år. När freder slöts,
såsom den i Westfalen, kom däremot tusentals soldater tillbaka från
kriget på kort tid.268 Att minska missnöjet hos återvändande soldater
måste ha framstått som ett viktigt motiv för överheten att börja konkretisera sina tankar på att skapa ett krigsmanshus. Fler soldater i omlopp i
lokalsamhället, oavsett om de var sårade eller inte, innebar mer konflikter och missnöje runtom i riket. Detta måste också anses vara ett motiv
till att den framväxande statsmakten från Gustav II Adolfs tid började
bli mer intresserad av att organisera hjälp för soldater. I det följande ska
267
Ingvar Eriksson, Nils Bielke: Firad i nådens dagar, fälld i onådens (Stockholm
2000), s 32
268
Per Brahe till kammarkollegium, 28 aug 1649, Tigerstedt (1869), s 123; Peter H
Wilson, The Thirty Years’ War: Europe’s Tragedy (Cambridge 2009), s 772
134
de motiv som statsmakten själv uttryckte analyseras, vilka kan sammanfattas som kristna och patriarkala.
Kronans uttalade motiv för att hjälpa sårade soldater
Gustav II Adolfs omorganisering av armén kring 1620 gav alltså de
första dokumenten som tydligt visade på kronans avsikt att skapa en mer
institutionell inramning för underhållet för sårade soldater sedan Erik
XIV:s regering. Krigsartiklarna daterade den 15 juli 1621 var som
nämndes ovan det första av dessa dokument. I detta nämns att kungen
har för avsikt att öppna ett ”krigsmans hospital”. Nästa dokument var
daterat nästan exakt ett år efteråt, den 30 juli 1622. Det var fråga om en
skrivelse som Gustav II Adolf satte upp i fältlägret utanför Mitau som
just höll på att belägras. Kungen rapporterade att femtio till sextio soldater hade insjuknat på kort tid.269 Han skulle själv donera medel, och
uppmanade andra att göra detsamma, till ett krigsmanshus. Den här
gången var kungen, till skillnad från i krigsartiklarna från året innan,
konkret genom att en plats för hospitalet nämndes. Det skulle placeras i
Vadstena klosters gamla lokaler, där soldaterna ”deras bröd ha
skulle”.270 I det omfattande förslag till hur fattigvården i riket skulle organiseras som Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna utarbetade inför
riksdagen våren 1624 fanns också planerna på krigsmanshuset i
Vadstena med.271
269
Gustav II Adolf 17 juli 1622, tryckt i Konung Gustaf II Adolfs bref och instruktioner, AOSB II:1 (Stockholm 1888), s 184
270
KrA, D XXV vol 67, Avskrifter av donationsbrev
271
”Gustaf II Adolfs Constitution emot Tiggiare och tijdztiuffuer. Mars 1624”, tryckt i
Handlingar rörande svenska kyrkans och läroverkens historia I, utgiven av Pehr
Erik Thyselius (Örebro 1839)
135
Från tiden kring 1620 var det sålunda i flera dokument fastslaget att
ett krigsmanhus skulle grundas. Vi ska i det följande studera de dokument som nämnts ovan och ytterligare några andra källor som kan ge
ingångar till vilka motiv som kronan valde att lyfta fram för att göra
underhållet till soldater mer institutionellt under 1600-talet.
Kristna motiv
Som vi har sett i föregående kapitel var kristendomen generellt starkt
förknippad med fattigvård och barmhärtighetsarbete. Det märks tydligt
också i retoriken kring varför kronan ska ta hand om soldater, att de
kristna tankarna ofta lyfts upp och uttrycks direkt. Att hänvisa till tankar
om vad en god kristen borde göra var vanligt när olika former av fattigvård skulle motiveras, vi har exempelvis detta tydligt utskrivet i 1571
års kyrkoordning där den kristna barmhärtighetstanken lyfts fram som
någonting som skiljer kristna från andra människor. Där sägs att en god
kristen ”ska låta oss vårda om de fattiga, sjuka, halta och blinda”, och
till och med att den som ”sina vårdnader försummar och övergiver, han
är ock värre än en hedning”.272 Kyrkoordningen har därtill framhållit att
det är kristligt att ordna fattigvård i mer organiserad bemärkelse, och att
det bör göras i form av de fattigstugor som kyrkoordningen bestämt
skulle uppföras i socknarna runtom i riket.
När kronan börjar tala om krigsmanshuset eller mer allmänt om
hjälp till soldater återkommer ständigt nästan samma argument som i
1571 års kyrkoordning. Första gången krigsmanshuset nämns i Gustav II
Adolfs stadgor är som vi sett i krigsartiklarna från 1621. Där förekom-
272
KO 1571, s 193
136
mer krigsmanshuset, eller krigsmanshospitalet som det också benämns, i
ett kristet sammanhang i form av att den som missbrukar Guds namn
eller svär ska dömas till att ”böta sin halva månadssold [till] de fattiga,
uti ett krigsmanshospital som upprättas skall”.273 Detta är inte det enda
tillfället då det planerade krigsmanshospitalet nämns i krigsartiklarna.
Också i den femte punkten återkommer detta och precis som första
gången är det åter brott mot religiösa föreskrifter som ska göra att böter
ska utbetalas till det tänkta krigsmanshospitalet. Punkt fem stadgar:
”Vilken präst korum försummar att hålla böter halva månadssolden, till
föreskrivna hospital”.274 Punkten innan stadgade att prästerna skulle
hålla korum, alltså fältandakt, varje morgon och kväll så länge armén
låg i fält. Men den präst som inte gjorde detta skulle alltså böta halva sin
månadslön till det tänkta krigsmanshospitalet. Det verkar ha funnits en
tanke bakom att krigsartiklarna kopplade ihop brott mot kristna föreskrifter med just krigsmanshuset. Som vi ska se i det följande förekommer kristliga motiv till att organisera hjälp åt soldater.
I brevet som följde Gustav II Adolfs donationsbok, daterat sommaren 1622, inleder kungen med att motivera hjälpen utifrån kristliga utgångspunkter. Han skriver att han ville ”av kristligt gott betänkande det
förekomma” att soldater som inte kunde försörja sig skulle behöva tigga
eller i värsta fall riskera att svälta ihjäl. I det relativt korta brevet förekommer ytterligare anspelningar på kristna motiv; kungen hänvisar till
att framför allt adelsmän, men också vanliga soldater, ska skänka ”vad
deras förmögenhet av kristlig mildhet kan tillåta” för att krigsmanshuset
ska kunna bli verklighet. Kungen hänvisar i sitt brev både till sin egen
“Utkast till Krigs-Artiklarne, utfärdade den 15 Juli 1621”, Gustav II Adolf (1861), s
243
274
“Utkast till Krigs-Artiklarne, utfärdade den 15 Juli 1621”, Gustav II Adolf (1861), s
243
273
137
känsla som kristen, att han borde hjälpa soldaterna och till dem som han
vill ska hjälpa till, att de ska göra detsamma och skänka det som de
förmår.
Sist i brevet hänvisar kungen till att hjälpen till behövande soldater
skulle öka lugnet i riket, eller som han skriver, ”Riket med Guds församling”, genom att det då skulle bli förskonat från ”förlamade krigsmäns ideliga bettleri”.275 Argumentationen som kungen hänger upp retoriken på i brevet vilar alltså i hög grad på kristna motiv. De får utgöra
inledningen och därmed anledningen till att hjälp ska ordnas till soldaterna, genom att de hänvisar till andra människors kristliga barmhärtighet och vilja att donera till soldaterna. De förekommer även som slutpoäng i kungens argumentation att genom att lugnet i riket skulle vinna på
om detta projekt förverkligades.
Även i det sista dokumentet från Gustav II Adolfs tid som rör det
planerade krigsmanshuset i Vadstena förekommer tydligt uttalade
kristna motiv, även om de inte är lika genomgående som i brevet till
donationsboken. Kungen skriver i Gustav II Adolfs konstitution emot
tiggare och tidstjuvar att han har skänkt en årlig ränta på 2 000 daler
och han vill att andra ska göra detsamma och därigenom ”ett sådant
kristligt verk gärna förfordra”, det vill säga att hjälpa soldater.276
Som vi sett i de tre dokument där Gustav II Adolf framför planerna
på krigsmanshuset förekommer kristna motiv tydligt artikulerade varför
kronan och andra ska hjälpa soldater. De följer, som jag påpekade ovan,
samma tankar som finns uttalade i 1571 års kyrkoordning och knyter
därmed direkt an till den retorik som kyrkan sanktionerade. Värt att notera i det här sammanhanget är att det var kronan som argumenterade att
275
276
KrA, D XXV vol 67, avskrifter av donationsbrev
”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under
Gustaf II Adolf” (1839), s 52
138
det var kristligt att hjälpa soldater. Argumenten förekom inte alls i prästerskapets retorik, exempelvis i det svar som prästerskapet gav till Gustav II Adolfs konstitution emot tiggare och tidstjuvar. Det bör i sin tur ha
berott på att prästerskapet såg det som kronans uppgift att organisera
omsorgen för sårade soldater. Prästerskapet hänvisade inte till kristna
dygder i det här sammanhanget, kanske för att de inte ville framhålla sig
som ansvariga för att genomföra extra insatser för denna grupp. Dessa
soldater blev då hänvisade till instanser som kyrkan traditionellt hade
mer inflytande och ansvar över, nämligen hospitalen.
Vi ska nu övergå till att se på den andra typen av motiv som var betydelsefullt och som lyfts fram av kronan som argument för att överheten ska organisera hjälp för sårade soldater, nämligen patriarkala motiv.
Dessa motiv var förenade med och delvis identiska med de kristna motiven genom att båda har sitt ursprung i en kristen världsbild.
Patriarkala motiv
Hustavlan innehåller föreskrifter om hur ordningen i samhället ska vara
organiserad. Den yttersta överheten är Gud, men på jorden är hans
världsliga ställföreträdare fursten. Den lägsta gemensamma nivån i samhället, hushållet, jämförs med ordningen i den högsta, riket. I hushållet
var det husfadern som skulle styra, i riket var hans roll vanligen representerad av fursten. Hustavlan stadgade såväl skyldigheter som rättigheter mellan undersåtar och överhet. Ansvaret och rättigheterna var tredelat mellan husbonden, prästen och kungen. En av rättigheterna för de
underlydande var att de skulle få försörjning och hjälp av sin närmsta
nivå av överhet. Hustavlan hänförde också ursprunget till den världsliga
139
patriarkalismen från kristendomens läror, exempelvis Adams makt över
Eva och barnen.277 Kekke Stadin har lyft fram att tanken om husfaderns
position som ledare av hushållet var väletablerad i Sverige under 1600talet. Likheterna mellan hushållet och riket finns också tydligt uttryckt,
som Stadin visar, i exempelvis Schering Rosenhanes politiska skrifter.
Stadin skriver: ”Hushållet framställdes som en stat i miniatyr där ’en
allena’, det vill säga husfadern, var herre och kung med enväldig makt.
Såsom samhällsmakten upprätthölls av staten och dess företrädare, så
ägde också mannen ensam auktoritet inom hushållet.”278
En av förebilderna för hushållen i riket var det kungliga, som kunde
ses som en motsvarighet till husbondehushållet. I Sverige, liksom i exempelvis Frankrike som vi ska se nedan, kom kronotjänare att räknas till
det kungliga hushållet. Detta manifesteras i Sverige genom Erik XIV:s
båda instruktioner till ståthållarna i Stockholm 1563 och 1565, där det
framgår att de ska låta bygga ett särskilt hospital för kronotjänare. Här
framträder alltså kungen som en husfar för sina direkt underlydande,
såsom hustavlan stadgade. Genomgående gäller dock för detta, som man
skulle kunna kategorisera som patriarkala motiv, att det inte är uttalat på
samma sätt som det kristna motivet. Istället verkar hustavlans tankar ha
etablerats i form av en föreställning om att kronan hade ansvar för vissa
grupper, vilket kom till uttryck i en rad sammanhang. I sitt brev till
kammarkollegium sommaren 1649 skrev Per Brahe exempelvis att
många av de återvändande soldaterna var i ett sådant tillstånd att de
”utan kronans hjälp intet kunna sig här föda och uppehålla”.279 I de tre
dokument där Gustav II Adolf nämner krigsmanshuset, det vill säga
krigsartiklarna, brevet till donationsboken och konstitutionen mot tig277
Pleijel (1951); Sandén (2005); Gudmarsson (2014)
Kekke Stadin, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige (Lund 2004), s 36
279
Per Brahe till kammarkollegium 28 aug 1649, Tigerstedt (1869), s 123
278
140
gare och tidstjuvar, finns inte det patriarkala motivet med. Men handlingen som kungen gör visar på att han, åtminstone rent ideologiskt, vill
organisera hjälp för soldater och därmed följer hustavlans påbud.
Vilka personer och grupper som kronan hade ansvar för kom emellanåt upp till diskussion och därigenom tvingades parter som inte var
överens i vissa fall att förtydliga vad de menade. Detta gör det möjligt
att se att överheten inte alltid var överens om vilka grupper som skulle
vara kronans ansvar. Idealt hade fursten enligt hustavlan ansvar för hela
befolkningen, såsom nämnts ovan, men när de praktiska realiteterna och
resurserna begränsade möjligheterna fick den ideologin stryka på foten.
Ur överhetens perspektiv var det hela soldatens hushåll som skulle inkluderas bland dem som skulle försörjas av kronan, men att detta verkar
ha varit något som ständigt behövde upprepas. Kanske berodde det på
att andra grupper oftare riskerade att glömmas bort. I riksrådet nämns
exempelvis följande i november 1633 i förbigående när riksråden diskuterade krigsläget och situationen i riket:
Är många fattiga knektänkor, som ropa om hjälp, dem
man intet kan undsätta, förutom många andra olägenheter,
som kronan både av kriget och den stora missväxten trycker.280
Denna grupp av behövande, soldatänkorna, är ofta återkommande i diskussionerna och många av dem fick också hjälp av kronan, inte minst
genom det så kallade nådåret. Mary Elizabeth Ailes har pekat på att den
här konstruktionen med nådår traditionellt gällt prästänkor. För dem
verkar det ha funnits ännu tydligare ekonomiska orsaker till detta förfa-
280
SRP 13 nov 1633 (Stockholm 1885), s 236
141
rande genom att prästänkor inte fick gifta om sig under det första året
efter makens död, och därmed inte hade någon möjlighet att försörja sig.
Ailes framhåller en debatt i riksrådet sommaren 1633 som resulterade i
att man från den framväxande statsmaktens sida engagerade sig särskilt
för soldatänkor; då togs nämligen beslutet att änkan fick fortsätta inneha
den jord som maken fått sig donerad av kronan under sin livstid. Detta
skulle gälla så länge soldatänkan fortsatte att vara ogift. Ailes visar att
överheten på det här viset visade en vilja att skapa en mer hållbar politik
för denna grupp.281 Soldatänkor var med detta i åtanke en prioriterad
grupp för kronan.282
Sårade soldater utan försörjning och även efterlevande änkor skulle
alltså omfattas av kronans patriarkala omsorg. Det fanns föreställningar
om att kronan borde göra särskilda insatser för att hjälpa dessa när situationen så krävde. Ett exempel på detta visar sig i landshövdingen Johan
Berndes brev till rikskanslern Axel Oxenstierna på nyåret 1650. Berndes
rapporterade om läget i hans län, Kopparberg. Han beskrev hur många
avdankade officerare, förlamade soldater, änkor och kronotjänare som
hade uppsökt honom den senaste tiden och att samtliga fruktade att de
skulle drabbas av den spannmålsbrist som uppkommit genom att den
senaste skörden slagit fel. Berndes uppmanade rikskanslern att se till att
drottning Kristina skriftligen säkrade så att spannmål skickades till
Kopparbergs län under vintern för att undvika massvält hos dessa grupper.283 För Berndes verkar det ha varit självklart att dessa människor som
Mary Elizabeth Ailes, “Wars, Widows, and State Formation in 17 th century Sweden”, Scandinavian Journal of History 2006:1, s 17
282
Om kronans donationspraxis, se Prytz (2013), s 54-56, där det framgår att ungefär
en tredjedel av mottagarna av donationer var ofrälse
283
Johan Berndes till Axel Oxenstierna 5 jan 1650, AOSB i Oxenstiernaprojektet,
tillgänglig digitalt:
https://sok.riksarkivet.se/dokument?namn=02106%252f2106t.xml&serverId=27
281
142
han räknade upp skulle få hjälp av kronan i tider av kris. Här är det tydligt att han resonerade utifrån kronans ansvar för folket och i förlängningen utifrån Hustavlans bild av kungen, eller någon annan representant för den centrala statsmakten, som en husfar för befolkningen. Men
inte heller Berndes refererar direkt till eller anger öppet att kronan har
detta ansvar, utan det verkar redan underförstått av hans formulering.
I slutet av januari 1650, kort efter att Berndes skickat sitt brev till
Axel Oxenstierna, hölls en diskussion i riksrådet om krigsstaten i riket i
stort. En fråga som de närvarande riksråden kom in på gällde försörjningen av soldater och hur den fungerade och vad som inte fungerade.
Ett förslag som kom upp tidigt i diskussionen gällde att soldaterna borde
få penningersättning istället för spannmål, såsom dittills hade skett.
Drottning Kristina höll med om detta. Hon påpekade därtill att hon i
kammaren hade hört ”att soldaterna ville hellre ha penningar”. Men
detta motsatte sig den gamle riksmarsken, Jakob De la Gardie. Han ansåg att det vore bäst för soldaterna själva om de inte behövde gå omvägen och köpa spannmålen själva. I argumentationen för detta kom De la
Gardie också in på kronans allmänna roll som ansvarig för soldaterna
och han uttryckte på ett detta tydligt vis:
Den, som skall ha i hand och i mun, han behöver spannmål. Men det är ett annat besked med en officer; de har
kredit och vet annorlunda behjälpa sig. [---] De är därtill
K M:ts undersåtar, som K M:t måste bära omsorg om
[min kurs]. Ty vad är det att låta utskriva idag och låta
dem dö imorgon; där med ödas landet ut.284
284
SRP 29 jan 1650 (Stockholm 1916), s 19
143
Riksmarsken var tydlig med att kronan hade ansvar för soldaterna från
det att de hade skrivits ut och även fortsättningsvis. Att inte fortsätta att
ge dem den spannmål de behövde för sin överlevnad ansåg han uppenbarligen inte bara var en brist i kronans ansvar, utan också ett slöseri
med rikets resurser. Det verkar i De la Gardies värld ha varit självklart
att utskrivna soldater var underställda kronans ansvar. Här syns ett tydligt exempel på hur en person, som i sin roll som riksmarsk representerade den framväxande statsmakten, argumenterade för att kronan skulle
ta ansvar från den dag då soldaterna skrevs ut och att detta ansvar var
livslångt. Enligt De la Gardies sätt att argumentera var det därmed
självklart att kronan inte bara skulle ge den typ av hjälp som den ansåg
motsvarade soldaternas behov bäst, vilket han ansåg var spannmål, utan
också att detta ansvar måste gälla alla soldater som kronan skrivit ut och
som inte längre kunde försörja sig, oavsett om det berodde på skador
eller ålder. De la Gardie hänvisade direkt till furstens ansvar för folket
som finns tydligt angett i hustavlan.
Diskussionen fortsatte i riksrådet denna dag i januari 1650. Efter att
krigsmanshusets ekonomi diskuterats utan några nya beslut kom riksråden in på hur situationen såg ut i Finland, kanske med anledning av Per
Brahes oroliga brev från denna landsdel. Lars Kagg berättade att det
fanns ”800 dalers ränta till de arma” i Finland. Riksråden hade i enlighet
med Jakob De la Gardies inlägg stannat vid att kronan också fortsättningsvis delade ut spannmål till soldaterna, så antagligen skulle dessa
pengar användas av kronan för att köpa in spannmål. Priset på spannmålen varierade kraftigt över tid på året och beroende av årsskörden, men
låg på omkring 2–5 daler per tunna, vilket innebar att kronan för pengarna kunde köpa mellan 160–400 tunnor spannmål. Med ledning av tidigare tilldelningar är det troligt att kronan bör ha delat ut fyra tunnor
per hushåll, vilket beroende på priserna i sådana fall skulle kunna ge
hjälp till mellan ungefär 50 och 100 soldathushåll.
144
Jakob De la Gardie påpekade att detta inte skulle räcka långt; tusentals soldater återvände till Finland åren efter Westfaliska freden.285 Han
sa: ”Men det är det värsta; att de [soldaterna] har mest alla hustrur och
barn, vilka man ock bör föda.”286 Att resurserna inte räckte är inte det
väsentliga i det här sammanhanget. Istället vill jag peka på att De la
Gardie i diskussionen understryker att kronan hade husbondeansvar inte
bara för soldaten, utan för hela dennes familj, det vill säga för hela hushållet. De la Gardie representerade i sin roll som riksmarsk den framväxande statsmakten, och för honom var det i riksrådets diskussion i
januari 1650 uppenbart att kronan måste ta husbondeansvar för soldater
och även för deras hustrur och barn.
Slutsatser och vidare diskussion
Det här kapitlet har fokuserat på två olika spår: vilka soldater som skulle
få hjälp och vilka kronans motiv var att ordna den hjälpen. Dessa båda
spår hänger ihop, såsom jag argumenterade för i inledningen till kapitlet.
Statsmakten valde ut vilka sårade soldater som skulle få hjälp, och detta
urval behövde motiveras.
De soldater som hamnade inom den grupp som det sågs uppenbart
att kronan hade ansvar för (som jag visade i kapitel 2) var där utifrån två
285
Det exakta antalet återvändande är förstås omöjligt att ange, det finns mer eller
mindre kvalificerade beräkningar att peka på. En uppskattning som Peter H Wilson
anger i sitt verk om trettioåriga kriget är att sammanlagt 18 000 soldater återvände
till Sverige efter krigsslutet; att anta att en tredjedel av dem borde återvända till
Finland vore rimligt, vilket skulle ge ca 6 000 soldater. Per Brahe angav i sin tur att
många av dessa borde ha svårt att försörja sig, men hur stor den andelen kan ha varit är återigen svårt att uppskatta. Wilson (2009), s 772; Per Brahe till kammarkollegium 29 aug 1649, tryckt i Tigerstedt (1869), s 123
286
SRP 29 jan 1650 (Stockholm 1916), s 20
145
huvudsakliga skäl. Antingen hade de fått så svåra skador i sin krigstjänst, av fienden, av olyckor eller andra omständigheter, att de inte
längre kunde försörja sig, eller också hade de tjänstgjort så länge att det
ansågs som att de förtjänade hjälp. När det gäller hur lång tjänst som
krävdes för att hamna inom kronans ansvar finns något olika uppgifter,
oftast framhålls att soldaten tjänat mer än tjugo år. Men vanligast var att
de hade tjänstgjort i trettio år eller mer. Då verkar det ha varit mer eller
mindre givet att soldaten hade rätt att få hjälp av kronan.
När det gäller skadorna eller såren som soldaterna hade tillfogats i
sin krigstjänst och som låg till grund för att de skulle få hjälp av kronan
verkar kriterierna ha varit något mer oklara. I många fall framhölls att
soldaten skulle vara ”av Rikets Fiender förlamade” eller lemlästade, det
vill säga antagligen ha mist det mesta av sin fysiska förmåga att utföra
arbete. I praktiken verkar många av soldaterna ha varit både relativt
gamla och också skadade när de fick hjälp. Sommaren 1649 hade Per
Brahe skrivit att många återvändande soldater från det då just avslutade
kriget i det tysk-romerska riket var ”så gamla, förlamade och utarmade”
att kronan borde hjälpa dem. Han gjorde därmed ingen åtskillnad på om
soldaterna var gamla, skadade eller enbart fattiga.
Kronans motiv till att organisera ett mer institutionellt underhåll för
soldaterna har analyserats i kapitlet utifrån två utgångspunkter. Den ena
gäller den bredare kontexten i samhället, där soldaternas situation och
uppträdande analyserades. Den andra gäller de motiv som kronan själv
uttalade om varför den borde organisera underhåll till soldater.
Åren kring 1620 omorganiserades den svenska armén. Utskrivningssystemet infördes vilket innebar att bönder regelbundet började
skrivas ut till krigstjänst. I de flesta andra länder i Europa infördes inte
detta system, utan man fortsatte att ha professionella soldater som vär-
146
vades, ofta utanför det egna landets gränser, ända fram till värnpliktsarméerna blev vanliga under 1700-talet.287 I Sverige blev det genom utskrivningssystemet viktigt för kronan att kunna peka på att statsmakten
erbjöd underhåll för de soldater som mist sin arbetsförmåga till följd av
sin krigstjänst. Som jag framhållit i kapitlet motiverade Gustav II Adolf
själv öppnandet av ett soldathospital i Vadstena med att de utskrivna
soldaternas kännedom om denna inrättning förhoppningsvis skulle öka
deras tjänstgöringsvilja och minska antalet som istället valde att rymma
och gömma sig i skogarna. Missnöjet med utskrivningssystemet tilltog
under 1620-talet. Statsmakten under Gustav II Adolfs och rikskanslern
Axel Oxenstiernas ledning försökte legitimera krigspolitiken och särskilt rikskanslern argumenterade för krigsansträngningarnas nödvändighet. Däremot kan man urskilja en beredvillighet från kronan att lyssna
på folkets missnöje. De hårda utskrivningarna på 1620-talet minskade så
snart det fanns andra möjligheter för kronan (genom bland annat inkomster från tullar på andra sidan Östersjön och förbundet med Frankrike 1635) att betala för värvade soldater.
Från den framväxande statsmaktens perspektiv innebar det också
andra problem att utbilda bönder till strid och att ge dem tjänstevapen.
De utskrivna soldaterna kunde använda sig av våldet även utanför krigstjänsten. Genom att de hade tjänstevapnen med sig även när de inte var
ute i krigstjänst kunde de använda dessa till att bruka våld mot vanligt
folk. Soldaterna var också överrepresenterade när det gällde våldsbrott
och prästerskapet klagade, som vi sett i kapitlet, över att soldaterna som
tiggde längs vägarna inte nöjde sig med det som de fick, utan med våld
eller hot om våld krävde mer. Karin Hassan Jansson har framhållit att
det skapades en stereotyp bild av den våldsamme soldaten som exem-
287
Fukuyama (2011), s 330-331
147
pelvis kvinnor kunde lyfta fram i rättegångar under mitten av 1600talet.288 Från statsmaktens sida bör det ha varit problematiskt ur flera
synvinklar att soldaterna framträdde som våldsverkare: det gav på sikt
mer missnöje med utskrivningssystemet och riskerade att skada statsmaktens legitimitet om den inte kunde kontrollera våldsutövningen.
Som jag argumenterat för i kapitlet var det även i dokument som
kan knytas till omorganiseringen av armén kring 1620 som den institutionella inramningen till underhållet åter började framhållas som önskvärd. Två olika typer av uttalade motiv återfinns genomgående i kronans
dokument som rör underhållet till soldater. Det gäller dels kristna motiv,
dels patriarkala. De kristna var mer välartikulerade än de patriarkala,
något som kanske tyder på att de senare var mer självklara och som en
del i det underförstådda kontrakt i form av hustavlan som ansågs finnas
mellan överhet och undersåte. I den donationsbok som Gustav II Adolf
öppnade och som skulle samla in medel till öppnandet av ett soldathospital framhålls allra först i texten kristna motiv till att ge hjälp.
Kungen framhåller exempelvis att de som kan i riket, alltifrån adelsmän
till vanliga soldater, ska skänka ”vad deras förmögenhet av kristlig
mildhet kan tillåta”. De patriarkala motiven har också en kristen världsbild till grund eftersom de i huvudsak bygger på hustavlans bild av
världsordningen som var sanktionerad ovanifrån. De patriarkala motiven
uttalades inte lika ofta som de kristna, utan återfinns mer genom vad
kronan gör och hur den resonerar. Exempelvis gäller detta tankarna om
att det var hela hushåll som skulle få hjälp av kronan och inte enbart
soldaten. Det kan alltså ses som att kronan därmed gick in och blev som
en ny husfar i hushållet.
288
Hassan Jansson (2002), kap 3
148
Vid ett tillfälle uttalade sig riksmarsken Jakob De la Gardie om
kronans allmänna ansvar för utskrivna soldater. Han argumenterade för
att kronan måste ge spannmål till soldater som inte kunde försörja sig;
annorlunda var det enligt honom för officerare som kunde få kredit och
ändå klara sin försörjning. Att inte hjälpa vanliga soldater ansåg De la
Gardie som helt stridande mot kronans ansvar: ”De är därtill K M:ts
undersåtar, som K M:t måste bära omsorg om”.289
För kronan fanns det alltså ett par praktiska motiv i samhället som
gav den motiv till att organisera ett mer institutionellt underhåll till soldaterna. Främst var det utskrivningssystemet som ändrade förutsättningarna för armén och gjorde att fler bönder skrevs ut till tjänstgöring som
fick svårt att försörja sig när de återvände. Även det ökade våldet och de
många soldater som använde sina tjänstevapen mot övrig befolkning för
att stjäla till sig sin försörjning bör ha varit ett betydelsefullt motiv för
kronan. När det gäller de uttalade motiven framhöll kronan att den agerade enligt kristna och även patriarkala principer när den organiserade
underhåll för soldater. Hur detta underhåll kom att börja organiseras och
vilken hjälp som soldaterna i praktiken fick ska nästa kapitel behandla.
289
SRP 29 jan 1650 (Stockholm 1916), s 19
149
150
Kapitel 4
Krigsmanshuset som hus och kassa
Det här kapitlet ska handla om vilket underhåll som den framväxande
svenska statsmakten organiserade för soldater under perioden mellan
cirka 1640 till 1680. Framför allt ska fokus hållas på det som blev faktiska resultat av kronans i föregående kapitel uttalade vilja att hjälpa
soldater. Den period som undersöks i kapitlet kan ses som den huvudsakliga organisationsfasen för underhållet till soldater. Krigsmanshuset i
Vadstena kom att bli den mest betydelsefulla organiseringen av institutionellt underhåll för soldater under 1600-talet. Det blev både en fysisk
inrättning i de gamla klosterbyggnaderna i Vadstena där soldater fick bo
och fick uppehälle, och en kassa som distribuerade spannmålshjälp till
soldater som bodde kvar i sin hemsocken.
Kapitlet kommer att följa fem huvudspår i utvecklingen mot att underhållet för soldaterna fick fastare former:
1) Krigsmanshusets etablering. Hur såg omständigheterna ut kring
husets öppnande, hur kom det sig att krigsmanshuset placerades
i Vadstena och fanns tankar på att öppna fler krigsmanshus?
2) Ombyggnationerna av klosterbyggnaderna i Vadstena till
krigsmanshus. Vad säger ombyggnationerna om överhetens tankar och ambitioner med verksamheten?
3) Det dagliga livet i krigsmanshuset. Vilka var anställda och arbetade i krigsmanshuset, vilka inventarier fanns och vad säger
detta om soldaternas uppehälle i huset?
4) Karl XI:s reformer av krigsmanshuset på 1670- och 1680-talen.
Vad var syftet med reformerna och vilken påverkan fick de på
krigsmanshusets verksamhet, både som hus och som kassa?
151
5) Vägarna till hjälp för gratialister. Hur fick soldaterna hjälp, hur
såg vägarna ut till detta både för de soldater som fick plats i huset och för de som fick spannmålshjälp?
Kapitlet är organiserat utifrån dessa fem spår och vart och ett av
dem markeras med en ny större mellanrubrik. Varje del kommer att försöka svara på respektive fråga och delkapitlen kommer att sammanfattas
i slutet av varje avsnitt. I de avslutande slutsatserna på kapitlet kommer
det huvudsakliga resultatet från varje delundersökning att diskuteras
tillsammans. Där kommer diskussionen att föras i ett bredare sammanhang. Det jag framför allt kommer att inrikta mig på är att diskutera den
verksamhet som organiserades och urskilja vilka tankar som verkar ha
varit mest betydelsefulla för de former som det institutionella underhållet faktiskt fick under 1600-talet.
Krigsmanshuset etableras
Innan vi går in på vad vi kan veta om krigsmanshusets etablering ska jag
peka på vad som har skrivits om krigsmanshuset tidigare. Det finns enbart två skrifter som har haft krigsmanshuset som huvudfokus och ingen
av dem kan klassas som vetenskaplig. Den ena är en personhistoriskt
inriktad studie av Otto Bergström från 1901 som försöker synliggöra de
soldater som levde i krigsmanshuset. Flertalet av dem som han hittat i
källorna var officerare eller anställda i krigsmanshuset. Den andra
undersökningen är en mer berättande och populär framställning, skriven
av Gunnar Sträng 1981. Många av Strängs empiriska exempel kommer,
precis som Bergströms, från kyrkboksmaterial, men eftersom Strängs
bok saknar både referenslista och notapparat är det svårt att följa vad
152
han bygger sina resonemang på. Några av Strängs exempel är dock uppenbart hämtade från Bergströms undersökning.290 Ingen av dessa båda
böcker kan sägas ge en mer inträngande inblick i krigsmanshusets verksamhet och försöker heller inte svara på frågan varför institutionen tillkom. Däremot ger de viktiga pusselbitar och bidrag. En utgåva som säkert var betydelsefull för Bergströms arbete och som han refererar till,
var Alfred Sjöbergs publicering av Gustav II Adolfs donationsbok och
drottning Kristinas donation till krigsmanshuset. Originalen till båda
dessa återfinns i Krigsarkivet.291
De byggnader som utgjorde grunden till krigsmanshuset, det vill
säga de som ursprungligen tillhört Vadstena kloster, har blivit föremål
för flera studier. Klosterbyggnaderna har en lång och för svenska förhållanden unik byggnadshistoria. Bertil Berthelsons verk från 1920-talet
var fokuserade på att försöka skapa en bild av hur klostret kan ha sett ut,
liksom Iwar Andersons verk från 1970-talet, och båda forskarna har mer
i förbifarten diskuterat och kommenterat krigsmanshustiden.292 Tord
O:son Nordberg har genom sina studier av Simon de la Vallées arbete
belyst den arkitekt som fick i uppdrag att utföra ritningarna inför nybyggnationen av krigsmanshuset på 1640-talet.293 Svenska institutioner
för omsorg har studerats av Anders Åman.294 Han har skrivit ett kort
avsnitt om krigsmanshuset som en tidig omsorgsinstitution och nämner
290
Otto Bergström, Vadstena krigsmanshus: Personhistoriska anteckningar (Stockholm 1901); Gunnar Sträng, Vadstena krigsmanshus (Mjölby 1981)
291
Sjöberg (1892)
292
Bertil Berthelson, Studier i Birgittinerordens byggnadsskick 1: Anläggningsplanen
och dess tillämpning (Stockholm 1947); Iwar Anderson, Vadstena gård och kloster
1-2 (Stockholm 1972)
293
Tord O:son Nordberg, de la Vallée: En arkitektfamilj i Frankrike, Holland och
Sverige (Stockholm 1970)
294
Anders Åman, Om den offentliga vården: Byggnader och verksamheter vid svenska
vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning
(Stockholm 1976)
153
den i samma sammanhang som Stora barnhuset i Stockholm. Åmans
text bygger i huvudsak på Bergström, men har kompletterats med de
nyare undersökningar av byggnaderna som Iwar Anderson gjorde, framför allt på 1950-talet. Anderson har även jämfört de arkeologiska spåren
med räkenskaperna i Krigsarkivet från krigsmanshustiden och kan därmed tillföra mer detaljer om byggnadernas användning och utveckling.
Claes Westling har i sin avhandling undersökt staden Vadstena under perioden 1630–1660 för att kartlägga stadens invånare och deras
kontaktnät med omvärlden.295 Krigsmanshuset var en av Vadstenas statligt organiserade institutioner och som sådan pekar Westling på att den
hade en särskild roll i staden. I det stadshistoriska verk som utkom till
Vadstenas 600-årsjubileum år 2000 finns ett avsnitt om staden som
sjukvårdsstad skrivet av Roger Qvarsell, som är en syntes av forskningsläget om krigsmanshuset.296
Varifrån kom tanken på en särskild institution för sårade soldater?
Tanken på att skapa en särskild institution för soldater går som vi har
sett att spåra tillbaka till Erik XIV:s dagar på 1560-talet. Planerna kom
aldrig att konkretiseras under Erik XIV:s regering, och de dyker upp
igen först då Gustav II Adolf utfärdar sina krigsartiklar sommaren 1621.
Där nämns att ett soldathospital ska grundas och i det brev som följer
donationsboken som kungen öppnade följande år omtalas att detta hospital för soldater ska grundas i de gamla klosterbyggnaderna i Vadstena.
295
Claes Westling, Småstadens dynamik: Skänninges och Vadstenas befolkning och
kontaktfält ca 1630-1660 (Linköping 2002)
296
Roger Qvarsell, ”Vadstena som sjukvårdsstad”, ingår i Göran Söderström, red, 600
år i Vadstena: Vadstena stads historia från äldsta tider till år 2000 (Västervik
2000), s 617-626
154
Varifrån kan Gustav II Adolf ha fått idén om att grunda ett särskilt soldathospital i det gamla klostret? Var det bara en upprepning av Erik
XIV:s tankar eller hade kungen någon annan inspirationskälla?
Att reda ut varifrån en idé kommer låter sig inte alltid göras, men
idéer har en förmåga att uppstå i liknande skepnader på olika platser vid
ungefär samma tid. Erik XIV:s tankar på att grunda ett soldathospital i
Stockholm sammanfaller exempelvis i tid med det första kända exemplet på ett faktiskt militärsjukhus i Europa, som inrättades i Mechelen
1567. Det behöver inte betyda att Erik XIV kände till detta militärsjukhus, det kan lika gärna ha varit så att han stod inför samma bekymmer
som de spanska befälhavarna i Nederländerna och ville lösa detta på det
sätt som för honom framstod som mest lämpligt.
Militärsjukhuset i Mechelen var förmodligen inte särskilt känt i
Europa under Erik XIV:s tid, men det kan ha räckt med att någon av
hans officerare eller andra närstående män hade kontakter med Nederländerna eller hade gjort en resa dit för att kungen skulle ha fått den informationen. Geoffrey Parker påpekar att militärsjukhuset i Mechelen
blev mer känt genom att en österrikisk resenär, Paulus Marsteller, skrev
en bok på 1590-talet om Nederländerna. I denna bok handlar ett av kapitlen om militärsjukhuset, och där fanns till och med bilder som visade
inrättningen i detalj.297 Att detta militärsjukhus i Mechelen skulle vara
det enda i Europa som var förebild för andra senare institutioner stämmer inte. Parker har hävdat att militärsjukhuset i Mechelen var det enda
i sitt slag i ungefär hundra år, tills det franska invalidhospitalet tillkom
på 1670-talet. Att så inte var fallet har exempelvis Lorraine White visat i
sin artikel om sjukvården i den spanska armén; det fanns ytterligare flera
militärsjukhus i Nederländerna, och därtill fanns det åtminstone ett på
297
Parker (1988/1996), s 73
155
den spanska halvön.298 Parker kan inte heller ha känt till det soldathospital som grundades i Sverige många decennier före det franska invalidhospitalet. Gunnar Sträng hävdar däremot att det svenska krigsmanshuset saknade internationella föregångare; han har uppenbarligen inte känt
till vare sig inrättningarna i Nederländerna eller i Spanien.299
Det svenska krigsmanshuset kan kopplas till de nederländska militärsjukhusen på ett sätt som gör det troligt att dessa var förebilder. Redan att Gustav II Adolf var inspirerad av prins Moritz av Oranien och
dennes armé när han gjorde sin omfattande omorganisation av den
svenska hären omkring 1620 ger en viktig indikation varifrån idéerna
kan ha kommit.300 Det finns dock ännu tydligare kopplingar till Nederländerna. Lars Kagg, en av de ledande personerna vid krigsmanshusets
uppstart, hade fått uppdrag av kungen att söka sig till Nederländerna.
Kagg hade deltagit i det ryska fälttåget 1614–1615, men därefter fått
rekommendationsbrev av Gustav II Adolf för att söka sig till prins Moritz av Oraniens armé. I Nederländerna studerade Kagg befästningskonst
och tjänstgjorde vid prinsens garde under åren 1616–1619. Efter att även
ha varit fänrik vid Fredrik V av Pfalz armé som stred i Nederländerna
återvände Kagg till Sverige 1620, där det militära reformarbetet just
pågick. Kagg är därmed ett exempel på en person som på Gustav II
Adolfs uttryckliga uppdrag sökte tjänst hos prins Moritz av Oranien.301
Dessa kopplingar visar att det är troligt att Gustav II Adolf låtit sig inspireras av den nederländska armén. Detta gäller alltså inte bara hur den
298
White (2002), s 21
Sträng (1981), s 39-40
300
Se exempelvis Gunnar Wetterberg, Kanslern: Axel Oxenstierna i sin tid, del I
(2002), s 294-299 om var Gustav II Adolf hämtade sin inspiration till omorganisationen.
301
Sam Hedar, ”Lars Kagg”, Svenskt biografiskt lexikon 20 (Stockholm 1973-1975), s
563
299
156
nederländska armén var organiserad, utan också hur den organiserade
hjälp till soldater.
Även arkitekten Simon de la Vallée, som var en annan person som
skulle få stort inflytande över det svenska krigsmanshuset, hade tydliga
kopplingar till Nederländerna. Han var fransman, men hade precis som
Kagg varit verksam under flera års tid i Nederländerna.302 Det var han
som fick i uppdrag att resa till Vadstena för att upprätta ritningar till
ombyggnationerna av krigsmanshuset. Kanske var det både Kaggs och
de la Vallées kopplingar till Nederländerna som gjorde att de båda hade
betydelsefulla roller när det svenska krigsmanshuset grundades.
När överheten väl hade bestämt att ett krigsmanshus skulle inrättas
måste frågan om var i riket det skulle placeras ha uppkommit. Stockholm borde ha varit en naturlig plats för en större inrättning, där hade
exempelvis Stora barnhuset grundats vid samma tid. Från statsmaktens
perspektiv verkar det dock ha varit andra överväganden som till sist var
avgörande för var verksamheten lokaliserades. I Vadstena fanns de
gamla och oanvända klosterbyggnaderna som statsmakten förfogade
över. Klostret förvaltades av kronan sedan reformationen och efter att
klostret hade stängts i november 1595 fanns ingen verksamhet i byggnaderna. Kronan hade vid flera tillfällen haft frågan uppe vad som skulle
hända med klosterbyggnaderna innan Gustav II Adolf pekade ut dem
som tilltänkt soldathospital kring 1620. Stenhusen var välbyggda och
det var tydligt att kronans representanter ville använda husen till någon
ny typ av verksamhet. Ett förslag var att klosterbyggnaderna skulle inhysa rikets andra universitet efter Uppsala, men den tanken övergavs
snart.303 Trots att klostret hade stängts 1595 stannade två av nunnorna
Tord O:son Nordberg, ”Simon de la Vallée”, Svenskt biografiskt lexikon 11 (Stockholm 1945), s 31
303
Uppgiften återfinns i exempelvis Bergström (1901), s 2
302
157
kvar i byggnaderna; den ena hade som uppgift att sköta klosterträdgården och bodde kvar åtminstone ännu 1605. Vad den andra nunnans uppgift var är oklart, men hon ska ha funnits kvar i klostret ända till 1618.
Därefter tycks de gamla byggnaderna ha stått helt tomma.304
Innan vi går vidare till frågan om när krigsmanshuset öppnade och
om den framväxande statsmakten planerade fler krigsmanshus, ska något sägas om staden där krigsmanshuset skulle grundas och de förutsättningar som fanns på platsen och vad som präglade den.
Vadstena: staden och klostret
Vadstena var en gammal handelsplats, men den fick ökad betydelse under senmedeltiden genom det inflytelserika kloster som efter heliga Birgittas planer grundades på platsen. Att Vadstena blev stad år 1400 hade
sitt ursprung i klostrets etablering på platsen.305 Platsen var geografiskt
fördelaktig genom att den låg vid den bördiga östgötaslätten intill en vik
av sjön Vättern. Den blev snabbt en viktig handelsort genom sin tillgängliga insjöhamn. Här passerade också en viktig landsväg norr- och
söderut i riket. Under senmedeltiden blev staden genom sitt kloster även
en betydelsefull vallfartsort och ett lärdomscentrum i södra Sverige.306
Klostret kunde trots reformationen fortleva ända till hösten 1595.
Från att staden haft en starkt andlig prägel fick den under mitten
och slutet av 1500-talet istället en världslig dominans genom kronans
markerade närvaro i form av det stora slottsbygget, något som exempel304
Anderson (1972), s 152
Göran Söderström, red, 600 år i Vadstena: Vadstena stads historia från äldsta tider
till år 2000 (Västervik 2000); Westling (2002)
306
Nils Ahlberg, Stadsgrundningar och planförändringar: Svensk stadsplanering
1521–1721 (2005), s 574-575
305
158
vis Claes Westling har påpekat.307 En hel stadsdel togs i anspråk för
slottsbygget och det kom att ta åtskilliga decennier, från 1540-talet fram
till ungefär 1620, innan slottet stod klart. Vid den här tiden var Vadstena
fortfarande kronans stödjepunkt i Östergötland eftersom landskapets
ståthållare residerade på slottet. Men med landshövdingereformen som
genomfördes 1635 flyttades denna funktion till Linköping istället och
Östergötlands förste landshövding placerades därmed i Linköping. Detta
medförde i viss mån en nedgång när det gäller Vadstenas betydelse, men
samtidigt fortsatte staden att vara betydelsefull genom slottet som även i
fortsättningen hade en ståthållare tillsatt av kronan. Slottet utgjorde ett
fäste för centralmakten och det representerade därmed den framväxande
statsmakten på det lokala planet.
Claes Westling har undersökt befolkningens storlek och även kartlagt dess kontakter med omgivningen. Han har funnit att det bör ha bott
runt 1200 personer i staden vid mitten av 1600-talet och att staden, trots
att den blivit en så kallad uppstad och därmed inte fick ha egen utrikeshandel, ändå hade betydelsefulla handelskontakter.308 Krigsmanshuset
bör också framhållas som en betydelsefull institution som hade direkt
anknytning till centralmakten och som var unik i riket som en statligt
organiserad institution som inte placerades i direkt anknytning till övrig
byråkrati och central statsapparat i Stockholm. Slutligen förtjänar
Vadstenas tradition som en plats för vård att framhållas. Hospitalet och
helgeandshuset var stora inrättningar under senmedeltiden och tydliga
spår av detta märks i det så kallade Mårten Skinnares hus, som denne
borgare donerade till hospitalet 1519.
Även klostrets tradition som plats för läkande behandling bör lyftas
fram i det här sammanhanget. Johanna Bergqvist påpekar att sjukstugan,
307
308
Claes Westling, ”En stad i Sverige 1521-1660”, i Söderström (2000), s 251-252
Westling (2002), s 153
159
infirmitorio, nämns vid upprepade tillfällen i Vadstenadiariet. Var i
klostret sjukstugan låg har arkeologerna inte kunnat fastslå, men med
vägledning av Birgittinerordens och cistercienserordens stadgar fanns
förmodligen minst två rum för detta. Det ena rummet var avsett för riktigt sjuka och det andra för resterande. Att en sjukstuga fanns och att
den var av betydelse för klostrets verksamhet kan i vilket fall Bergqvist
fastslå.309
Krigsmanshuset öppnas
Under Gustav II Adolfs regering kan alltså planerna på att skapa ett soldathospital återfinnas i flera dokument. Under hans regering kom de
dock aldrig att förverkligas. Ett särskilt hospital för soldater var därmed
ännu enbart en vision och någonting som kronan kunde framhålla skulle
bli verklighet. Man kan förstås fråga sig varför krigsmanshuset inte
öppnade så fort som möjligt när tanken hade väckts och behovet av
hjälp var skriande. Jag vill hävda att detta tyder på att krigsmanshuset
var viktigast just som en symbolisk åtgärd, men att den praktiska nyttan
av det var mindre betydelsefull. När öppnade då krigsmanshuset och vad
säger det om den övergripande situationen i riket?
Litteraturen om krigsmanshuset nämner oftast att huset började sin
verksamhet 1647. Detta årtal återfinns första gången hos Carl Fredric
Broocman, som redan 1760 i sin skildring av Östergötland uppgav att
krigsmanshuset öppnat detta år.310 I hans efterföljd har Otto Bergströms
309
310
Bergqvist (2013), s 455-457
Carl Fredric Broocman, Beskrifning öfver the i Öster-Götland befintelige städer,
slott, sokne-kyrkor, soknar, säterier, öfwerofficersboställen, jernbruk och prestegårdar, med mera, utgiven av J Edman (Norrköping 1760), s 164
160
skildring från 1901 dragit slutsatsen att krigsmanshusets verksamhet
kom igång efter att drottning Kristina hade gett sitt gåvobrev i november
1646. Gåvobrevet ska enligt Bergström ha gett de ekonomiska förutsättningarna för att påbörja verksamheten: ”Redan året därpå [dvs året efter
gåvobrevet] kom krigsmanshuset till stånd, och de första gratialisterna
intogos där.”311 Årtalet 1647 som det år då krigsmanshuset öppnade har
sedan levt vidare i ett flertal verk, såsom Anders Åmans bok om den
offentliga vården i Sverige och inte minst i Gunnar Strängs bok om
krigsmanshuset från 1981.312 Uppgiften har blivit spridd i litteraturen,
men jag ska visa i det följande att den inte stämmer.
På senare tid har några verk som inte haft krigsmanshuset i huvudfokus ifrågasatt Bergströms påstående att krigsmanshuset öppnade 1647.
I boken som utkom till Vadstenas 600-årsjubileum år 2000 skriver Roger Qvarsell exempelvis att de första soldaterna kunde flytta in i krigsmanshuset redan 1643.313 Claes Westling har i sin avhandling påpekat
att det är svårt att avgöra när de första soldaterna flyttade in eftersom
krigsmanshuset som nämnts kom att ägna sig åt två olika verksamheter.
Den ena var att ordna uppehälle för soldater i själva krigsmanshuset, den
andra var att ordna försörjningshjälp i form av en spannmålskassa till
soldater som bodde kvar i sina hemsocknar. Källorna skiljer inte tydligt
på dessa två verksamheter och det framgår därför inte om de som fick
försörjning från krigsmanshuset bodde kvar i hemsocknen eller flyttade
in i huset. Westling följer Qvarsells årtalsangivelse: ”Senast i början av
1643 var dock verksamheten igång.”314 Verksamheten i de gamla klos-
311
Bergström (1901), s 4
Åman (1976), s 49; Sträng (1981), s 44
313
Qvarsell, i Söderström, red (2000), s 624-625
314
Westling (2002), s 71
312
161
terbyggnaderna i Vadstena hade emellertid kommit igång ännu tidigare
än så.
När kunde då de första soldaterna med familjer flytta in i krigsmanshuset i Vadstena? I maj 1638 anställdes en Måns Andersson som
bokhållare i krigsmanshuset, enligt Krigskollegiets registratur.315 Att
krigsmanshuset fått en bokhållare framgår även av befallningsmannen
Johan Bruns brev till landshövdingen i Östergötland, Schering Rosenhane, av den 21 maj detta år.316 Räkenskaperna för krigsmanshuset i
Krigsarkivet börjar år 1641, men i Riksarkivet däremot finns räkenskaper från tre verksamhetsår tillsynes slumpmässigt bevarade, nämligen
1639, 1652 och 1675.317 I den första av dessa framgår att krigsmanshuset
hade räkenskaper 1639 och att det fanns en ingående balans från föregående år, även om detta års räkenskaper inte finns bevarade. Detta visar
att ombyggnationerna av krigsmanshuset då var i full gång; däremot
bodde antagligen inga soldater i husen ännu vid den tiden. Räkenskaperna anger nämligen inte tydligt var soldaterna som får hjälp från krigsmanshuset befinner sig. I räkenskaperna för 1639 står exempelvis:
Förlamade soldater bekom mest till underhåll 72 daler, 51
tunnor spannmål, 17 kött och fläsk, 2 smör, 2 talg, salt fisk
18, humle 3, salt 3, rovor 3318
315
KrA, KrKll reg, maj 1638
Vadstena landsarkiv, förkortas fortsättningsvis VaLa, ÖLKa, D Ia:68, brev från
befallningsmannen Johan Brun till landshövding Schering Rosenhane 21 maj 1638
317
Riksarkivet, förkortas fortsättningsvis RA: Kammararkivet, Kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaper volym 38; KrHk, 1639
318
RA: Kammararkivet, Kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaper volym 38; KrHk,
1639
316
162
Räkenskaperna ger inga direkta tidsangivelser för när verksamheten i
krigsmanshuset har kommit igång och de första soldaterna flyttat in.
Istället får vi använda oss av brev som utväxlats mellan ledande personer i institutionen. Den 8 februari 1641 skrev inspektorn i krigsmanshuset, Claude de Laval, till krigsrådet Lars Kagg att han skulle rapportera
hur många soldater som fanns i krigsmanshuset.319 Senast vid årsskiftet
1640–1641 fanns det alltså soldater som bodde i krigsmanshuset, enligt
de Lavals brev. Senast då hade krigsmanshusets öppnat som fysisk inrättning. Vid den tiden bör alltså byggnadsarbetena i klostret ha fortskridit så långt att åtminstone delar av krigsmanshuset var beboeligt.
Det man kan fråga sig är varför förmyndarregeringen såg till att de
planer som hade funnits under Gustav II Adolf nu förverkligades.
Kanske tyder detta på att det blev viktigare för förmyndarregeringen att
organisera underhållet till soldaterna. Att förmyndarregeringen hade
sämre legitimitet när det gällde makten över riket än vad kungen hade är
tydligt; det kan ha varit just detta som ledde till att förmyndarregeringen
intresserade sig mer för frågan om soldater. Missnöjet med utskrivningarna var som vi sett stort. Förmyndarna försökte på olika vis minska
oroligheten i riket, bland annat genom att se till att de nytillsatta landshövdingarna skulle hålla mer kontroll över befolkningen, men också
genom att minska utskrivningstrycket. De minskade både antalet utskrivningstillfällen och antalet soldater som skrevs ut vid varje. Gustav
II Adolf hade påpekat att rymningarna skulle minska om soldaterna
visste att det fanns hjälp att få för dem som återvände från kriget utan
vidare möjlighet att försörja sig på egen hand. Rymningarna hade ökat
direkt efter kungens död på ett sätt som måste ha framstått som oroande
för förmyndarna. På sikt kunde det underminera utskrivningssystemet
319
KrA: KrKll, KrKlls brevböcker, Claude de Laval till Lars Kagg, 8 febr 1641
163
och därmed statsmaktens krigsprojekt i det tysk-romerska riket. Förmyndarna såg till att lösa de praktiska och ekonomiska förutsättningarna
för att krigsmanshuset skulle kunna tillkomma. Frågan blev, som vi ska
se i det följande, en av de högst prioriterade på dagordningen efter att
rikskanslern Axel Oxenstierna hade återvänt sommaren 1636 från sin
tioåriga vistelse utanför rikets gränser.
Krigsmanshusets finansiering och ombyggnation
Frågan om krigsmanshusets startande diskuterades vid flera tillfällen i
rikets högsta politiska organ riksrådet under åren efter kungens död.
Framför allt var riksrådet Claes Fleming en av de ledande krafterna som
verkade för att planerna på ett krigsmanshus skulle förverkligas. Tidigt
på hösten 1635 visar riksrådets protokoll att de vidtog åtgärder för att
ombyggnationen av klosterbyggnaderna skulle kunna inledas. I riksrådets protokoll finns följande antecknat:
Såsom för detta är för gott befunnit, att i Vadstena skall
upprättas ett soldathospital, alltså skall förordning göras i
Kammaren, att allmogen där i landet timmer och virke dit i
vinter föra skall.320
Byggnadsarbetena i Vadstena bör därmed ha inletts under vintern 1635–
1636. Mer diskussion i riksrådet ägnades frågan om krigsmanshusets
ekonomi. Bara två månader senare, alltså senare på hösten 1635, togs
frågan om krigsmanshuset åter upp i riksrådet. Den här gången gällde
320
SRP 11 sept 1635 (Stockholm 1888), s 173
164
diskussionen krigsmanshusets ekonomiska förutsättningar. Claes Fleming föreslog då att den så kallade tryckeritunnan, det vill säga de medel som samlats in i riket och som användes för att trycka Bibeln, skulle
nu skulle användas ”arma och förlamade soldater till uppehälle”. Därtill
framhöll Fleming att var tjugonde tunna som samlades in till kyrkohärbärgena runtom i riket skulle tillfalla ”samma soldathospital”.321
Både beslutet om att bönderna skulle börja utföra dagsverken och
Flemings förslag om att tryckeritunnan skulle tilldelas krigsmanshuset
visar tydligt att riksrådet nu började agera för att verksamheten skulle
komma igång i Vadstena. Tryckeritunnan hade för övrigt redan varit
uppe till diskussion i riksrådet året innan, i oktober 1634. Den gången
hade riksrådet beslutat att ”kalla samman bibeltryckstunnan tillbaka och
använda den till de förlamade soldater”.322 Vad som hände med detta
beslut, om det glömdes bort eller bara rann ut i sanden, framgår däremot
inte av protokollet. Att det inte uppfattades som gällande hösten 1635
visar det nya beslut som togs om att tryckeritunnan skulle samlas in utan
att hänvisa till det beslut som tagits året innan.
Beslutet att tryckeritunnan skulle tillfalla krigsmanshusinrättningen
verkar ha varit en betydande förutsättning för att verksamheten skulle
komma igång. De tunnor som samlades in därifrån och dessutom var
tjugonde tunna från kyrkohärbärgena utgjorde ett regelbundet inflöde av
spannmål till krigsmanshuset. Spannmål var alltså den huvudsakliga
hjälpformen också fortsättningsvis, något som bland annat berodde på
att kronan fick in skatterna på det viset men säkerligen också på att
spannmålen var mer värdebeständig än pengar.
I juli 1636 återvände så rikskanslern Axel Oxenstierna. Under tio år
hade han befunnit sig där den svenska armén huvudsakligen hade stridit;
321
322
SRP 12 nov 1635 (Stockholm 1888), s 306
SRP 14 okt 1634 (Stockholm 1887), s 231
165
först i Baltikum och Preussen, och därefter i det tysk-romerska riket.
Samma dag som han var tillbaka första gången i rådskammaren efter
återkomsten diskuterades krigsstaten. En av frågorna som kom upp var
också hjälpen till soldater som återvände utan försörjningsmöjlighet.
Samma dag, den 15 juli, togs vad som verkar ha varit ett principiellt
beslut i rådskammaren:
Blev ock[så] resolverat att de förlamade knektar och ryttare, som hemkomma ifrån Tyskland så förlamade, att de
intet kunna förtjäna sin föda, har mist armar, fötter eller
andra slika lemmar, ska årligen bekomma till döddagar uti
den provins och härad de bo två tunnor spannmål.323
Förmodligen föregicks beslutet av en diskussion i rådskammaren, vilken
dock inte finns återgiven i protokollet. Vi vet från andra sammanhang
att kronan och centrala ämbetsverk fick ta emot mängder av suppliker
under de här krigsåren från soldater som varit i krigstjänst och inte
längre kunde försörja sig, men också från hustrur till soldater som stupat
och från barn som blivit föräldralösa. För riksrådet bör det ha framstått
som av stor betydelse att förenkla systemet för hanteringen av dessa
suppliker. Riksrådets beslut är intressant genom att det slår fast kronans
principiella ansvar för soldater; som Cristina Prytz har visat sträckte sig
detta ansvar som kronan hade även till soldaternas familjer, det vill säga
både hustrur och efterlevande barn. Att inte efterleva sitt ansvar skulle
ha satt kronan i en problematisk situation och på sikt undergrävt dess
maktlegitimitet. Det är i det ljuset som förmyndarregeringens agerande
för att förverkliga planerna på ett krigsmanshus bör ses.
323
SRP 15 juli 1636 (Stockholm 1891), s 381
166
I februari 1637 diskuterade riksrådet vad den tredjedel av tiondet
som inte gick till kronan skulle användas till. Tiondet hade, som vi sett
ovan, varit en viktig del av fattigvården under medeltiden. Nu beslutades att var fyrtionde tunna av spannmålet av tiondet som samlades i
kyrkohärbärgena i Götaland skulle tillfalla krigsmanshuset, medan var
fyrtionde tunna i Svealand skulle tillfalla barnhuset i Stockholm. Av
tiondet i Finland skulle krigsmanshuset och barnhuset dela lika av var
fyrtionde tunna.324 Två centrala institutioner skulle genom detta beslut
därmed få del av fattigtiondet, vilket tidigare hade gått till den lokala
fattigvården i socknen. Detta beslut omsattes också snart i praktik genom att överheten delegerade och gav order om de nya direktiven. I augusti 1637 fick exempelvis kommendanten Johan Hindersson i Älvsborgs län ett brev från förmyndarregeringen där den informerade om att
soldathospitalet i Vadstena skulle öppna och att han som kommendant
och landshövding skulle ansvara för att samla in det kyrkotionde som
skulle tillfalla krigsmanshuset.325
Riksrådet såg också till att krigsmanshuset inordnades i den centraladministration som just höll på att byggas upp. Det blev Krigskollegiet
som fick det yttersta ansvaret för krigsmanshuset på central nivå. Krigskollegium styrdes av ett antal krigsråd som sammanträdde på liknande
vis som riksrådet, och ett av krigsråden skulle ha det högsta ansvaret för
krigsmanshuset som dess direktör. Den förste av dem blev Lars Kagg
(1595–1661), som återvände från tjänstgöring i kriget i det tyskromerska riket på hösten 1637. Anledningen till att han vid den här tiden
fick mer administrativa tjänster var att han hade blivit svårt skottskadad
vid flera tillfällen, något som han hade påtalat i brev till Axel Oxenstierna. Skadorna verkar i perioder ha påverkat hans arbetsförmåga, men
324
325
SRP 15 febr 1637 (Stockholm 1895), s 11
Förmyndarregeringen till Johan Hindersson, RA: RR 3 aug 1637
167
när det gäller de militäradministrativa uppdrag och ansvar som lades på
honom efter hemkomsten skötte han dem nitiskt och Axel Oxenstierna
måste ha sett Kaggs fallenhet för den här typen av uppdrag.326
Lars Kagg var med sina 42 år en av de yngre krafterna i krigsrådet
och han blev snabbt en av de ledande medlemmarna. Krigskollegiet presiderades av den gamle riksmarsken Jakob De la Gardie som var kraftigt
synskadad. Kagg hade ingen boklig bildning, men väl en grundlig praktisk skolning i krigskonsten som han påbörjat i nederländsk tjänst på
1610-talet. Han var därmed en direkt länk mellan Gustav II Adolf och
den krigsteoretiker som denne inspirerades av för sin omdaning av
krigsmakten kring 1620, nämligen prins Moritz av Oranien. Kungen
hade som nämnts ovan gett Kagg understöd till resan och rekommendationsbrev för att söka upp prinsen. Efter hemkomsten till Sverige hade
Kagg gjort en snabb militär karriär under krigen i Baltikum och i det
tysk-romerska riket.327 Ernst Ericsson, som skrivit en biografi över fortifikationschefen Olof Hansson Örnehufvud, pekar på att Kagg måste ha
haft en enorm energi och uppslagsrikedom. Örnehufvud och Kagg hade
en hel del med varandra att göra och deras samarbeta verkar ha fungerat
utan större gnissel. Enligt Ernst Ericsson ska det ha berott på att Örnehufvud var medgörlig och gärna följde andras initiativ. Kagg reste exempelvis 1638 till Vadstena för att inspektera klosterbyggnaderna och
på resan tog han med sig Örnehufvud för att denne skulle få en uppfattning om klosterbyggnaderna som just höll på att byggas om till krigsmanshus. När Kagg däremot mötte motstånd för sina idéer slog hans
energi istället över i våldsamhet och impulsivitet, men han verkar ha
kunnat kontrollera detta tillräckligt för att det inte skulle få negativ in326
Lars Kaggs brev till Axel Oxenstierna är tryckta i AOSB II:9 (Stockholm 1898),
exempelvis 12 juli 1627, s 577-578 och 31 maj 1647, s 670
327
Hedar (1973-1975), s 563
168
verkan på hans verksamhet.328 Lars Kagg fortsatte sitt avancemang och
hans tjänster uppskattades senare både av drottning Kristina och av Karl
X Gustav. De sista åren av sitt liv innehade han den högsta militära posten i riket som riksmarsk.329
Förmyndarregeringen i form av riksrådet agerade tydligt från 1634–
1635 för att krigsmanshuset skulle bli verklighet. Flera betydande frågor
avgjordes i rådskammaren, såsom att krigsmanshuset skulle få tryckeritunnan och delar av kyrkohärbärgenas spannmål, vilket i sin tur gav förutsättningar för krigsmanshuset att börja skapa institutionellt underhåll
för soldaterna. Innan vi går vidare till att se på hur ombyggnationerna av
de gamla klosterbyggnaderna gick till för att konkret anpassa dem för
dess nya verksamhet som krigsmanshus ska vi se på frågan om det fanns
planer på att skapa fler krigsmanshus.
Planer på fler krigsmanshus
Krigsmanshuset i Vadstena var inte tänkt som den enda institutionen för
soldater i riket. Istället hade förmyndarregeringen redan i brevet till
kommendanten Johan Hindersson från 1637 nämnt att planerna var att
öppna två krigsmanshus den närmaste tiden, ”tvenne särdeles hospitaler
den ena uti Vadstena och den andra uti Finland”.330 Behovet av hjälp bör
ha varit stort också i Finland, något som märks i Per Brahes brev till
kammarkollegium från sommaren 1649.331 Ändå rann planerna på ett
krigsmanshus i Finland ut i sanden.
328
Ernst Ericsson, Olof Hansson Örnehufvud och svenska fortifikationsväsendet till
300-årsminnet 1635-1935 (Uppsala 1935), s 63-65
329
Hedar (1973-1975), s 563
330
RA: RR 3 aug 1637
331
Per Brahe till kammarkollegium 28 aug 1649, Tigerstedt (1869), s 123
169
Tanken på fler krigsmanshus övergavs dock inte utan upprepades
vid olika tillfällen och i olika sammanhang, bland annat i riksrådet. Den
14 juni 1648 uttalade sig exempelvis drottning Kristina i riksrådet när
det ”talades om förlamade soldater och om krigsmanshus, vilket H K
M:t ock menade bör upprättas uti Finland”.332 Drottning Kristina tänkte
sig att ett krigsmanshus skulle öppnas i Finland, utan även i de nyligen
erövrade provinserna i norra delen av det tyska riket. I riksrådets överläggning om krigsstaten den 29 januari 1650, som delvis redan berörts
och då en lång diskussion hölls om soldater, nämnde drottningen att hon
”har tänkt upprätta ett krigsmanshus i Bremen”.333 Om drottning Kristinas planer hade förverkligats skulle det alltså ha tillkommit ytterligare
två krigsmanshus utöver det i Vadstena och sammanlagt funnits tre i
hela riket. Men dessa planer på krigsmanshus i Finland och i Bremen
blev inte genomförda.
Nästa gång frågan aktualiserades om att ett krigsmanshus borde inrättas i Finland var den 26 juni 1675. Forumet var den här gången ett
annat, nämligen Krigskollegiet. Trots att det vid det här laget hade gått
mer än trettio år sedan verksamheten kommit igång i Vadstena var frågan om ytterligare krigsmanshus uppenbarligen aktuell. Frågan togs upp
av riksrådet Lorentz Creutz, som var finländare och riksdelens störste
jordägare. Creutz ansåg inte att det skulle grundas ett krigsmanshus i
Finland. Han argumenterade för att det system som funnits dittills, där
hjälp utgått till soldater i form av spannmål eller pengar och att de
bodde hos sin familj eller hos släktingar borde fortsätta och att detta
hade fungerat väl. Den tillförordnade presidenten i Krigskollegiet, Gustav Banér, var av en annan uppfattning. Han tyckte att ett krigsmanshus
borde öppnas i Finland och han använde sig av argumenten att ett sådant
332
333
SRP 14 juni 1648 (Stockholm 1909), s 348
SRP 29 jan 1650 (Stockholm 1916), s 20
170
skulle leda till ökad ordning i den östra riksdelen och minska tiggeriet.
Gustav Banér fick i uppdrag att tillsammans med Pontus De la Gardie
framföra förslaget till Karl XI om att ett krigsmanshus borde grundas i
Finland, men istället för att ta ett sådant beslut valde kungen att höja
anslaget till soldater i Finland.334 Sista ordet om krigsmanshuset i Finland hade inte sagts ännu.
Några år senare, 1679, var krigsmanshusfrågan i Finland åter uppe
för diskussion. Vid detta tillfälle föreslog landshövdingen i Österbotten,
Didrik Wrangel, att ett särskilt hus för soldater skulle uppföras vid det
befintliga hospitalet i Kronoby. Detta hus skulle enligt landshövdingens
förslag vara avsett för gamla officerare och ”förlamade krigsmän”.335
Men inte heller denna gång blev det någon institution för soldater i Finland. Vadstena krigsmanshus fortsatte att vara rikets enda specifika hospital för soldater. Särskilt Lorentz Creutz motstånd mot ett krigsmanshus är intressant att notera; han ansåg uppenbarligen att det fanns effektivare sätt att använda kronans medel till soldater än att skapa en särskild institution för dem. Lorentz Creutz har förmodligen gett svaret på
varför det inte skapades fler krigsmanshus än det i Vadstena. Han ansåg
att det var mer effektivt att ge spannmålshjälp istället för att skapa en
fysisk inrättning för soldaterna. Vi kan se, som jag ska visa nedan under
avsnittet om Karl XI:s reformer, att själva krigsmanshuset i Vadstena
aldrig tog emot särskilt många soldater. Antalet soldater som fick hjälp
ökade istället i form av spannmålshjälp till sårade soldater boende i
hemsocknarna. Spannmålshjälpen började försörja allt fler soldater under sent 1670- och 1680-tal och växte sedan i betydelse. Ungefär samtidigt övergavs tanken på att skapa fler fysiska inrättningar som den i
Vadstena. Det var i form av spannmålshjälp som flest soldater fick hjälp
334
335
Birger Steckzén, Krigskollegii historia 1, 1630-1697 (Stockholm 1930), s 430
Sandholm (1973), s 176
171
och det gjorde på sikt inrättningen i Vadstena allt mindre betydelsefull.
Förutom frågan om det skulle tillkomma fler krigsmanshus diskuterades
också frågan om det enda krigsmanshuset verkligen borde vara placerat i
Vadstena.
Krigsmanshusets placering
I riksrådet var krigsmanshuset föremål för diskussion i januari 1643.
Verksamheten i Vadstena var då tydligt igång. En av frågorna som då
kom upp på dagordningen var om inte krigsmanshuset borde flyttas från
Vadstena till Stockholm. Den som väckte diskussionen om krigsmanshuset var krigsrådet Lars Kagg. Han hade skickat ett brev till förmyndarregeringen och detta lästes upp i rådskammaren den 31 januari 1643. I
brevet hade Kagg fyra punkter som han ville att riksrådet skulle diskutera. Samtliga frågor rörde kronans verksamhet i Vadstena.
Den första punkten gällde att Kagg ansåg att det borde tillsättas en
hushållare på Vadstena slott. Den andra frågan rörde hur slottet skulle
renoveras. För det tredje ställde Kagg frågan ”om en ordinarie barberare
och dess lön” skulle tillsättas i krigsmanshuset. Den fjärde och sista
rörde ladugården nära Vadstena.336 Kagg föreslog alltså bland annat att
en ordinarie barberare skulle finnas inom institutionen. Kaggs initiativ
att föreslå en ordinarie barberare i krigsmanshuset redan 1643 är intressant med tanke på att detta tyder på att han ansåg att huset borde ägna
sig åt läkande behandling. Det skulle emellertid dröja till 1685, såsom vi
sett ovan, innan krigsmanshuset fick en heltidsanställd fältskär i form av
Kristian Schotte.337
336
337
SRP 31 jan 1643 (Stockholm 1905), s 11
Bergström (1901), s 13
172
Kagg var som direktör för krigsmanshuset ansvarig för dess verksamhet. Frågan är varför han valde att ta upp ärendet som handlar om att
krigsmanshuset borde få en barberare inför riksrådet och inte inför
krigsrådet. Resultatet av Kaggs fyra förslag i rådskammaren är oklart
eftersom det inte finns något beslut eller någon diskussion av de fyra
punkterna antecknade i protokollet. Däremot berättar räkenskaperna att
det senast år 1644, alltså året efteråt, fanns en barberare som uppbar lön
vid krigsmanshuset (se nedan om de anställda i krigsmanshuset).338
Kanske hade Kagg fått gehör i den frågan hos riksrådet vid det här mötet.
Istället diskuterade riksråden andra frågor som rörde krigsmanshuset. Herrarna i rådskammaren utgjordes just den här januaridagen av en
liten skara och bestod enbart av rikskanslern Axel Oxenstierna, riksskattemästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna, fältmarskalken Gustav
Horn och amiralen Claes Fleming. Rikskanslern hade fått reda på att det
var oroligt i krigsmanshuset, säkerligen kom uppgifterna även om detta
från Lars Kagg, och det gjorde att han höll en liten utläggning om inrättningen enligt protokollet:
Rikskanslern diskuterade, om icke nödigt vara skulle, att
krigsmanshuset ifrån Vadstena transfererades hit till
Stockholm, av orsak att det de soldaterna här bättre är
under uppsikt, 2. få sättas antingen att slå lunta eller väva
och alltså göra något nyttigt.339
Axel Oxenstiernas förslag att krigsmanshuset skulle flyttas till Stockholm är intressant av flera orsaker. Främst visar det en vilja att centrali338
339
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna, 1644
SRP 31 jan 1643 (Stockholm 1905), s 11
173
sera verksamheter i riket som han ansåg att centralmakten behövde ha
uppsikt över. Institutionen i Vadstena låg på för långt håll från Stockholm för att kronan skulle kunna ha kontroll över den dagliga verksamheten. Därför behövdes pålitliga kronotjänare, men som vi sett var förmodligen inte inspektorn Claude de Laval närvarande varje dag i krigsmanshuset eftersom han i första hand var ståthållare på Vadstena slott.
Axel Oxenstiernas förslag att verksamheten skulle flytta till Stockholm
för att överheten skulle ha bättre uppsikt över krigsmanshuset visar även
att han visste om att det var oroligheter i institutionen. Den andra institution som kronan skapade vid samma tid som krigsmanshuset, nämligen Stora barnhuset, var däremot placerat i Stockholm. Den hade varit
lokaliserad på Riddarholmen och verksamheten utarrenderad till Joachim Firbrandt åren 1624 till 1630, där framför allt föräldralösa barn
placerades och tvingades till arbete med spinneri och att tillverka kläder.
Denna inrättning ersattes 1633 av Stora barnhuset som placerades på
Norrmalm som då just blivit en del av Stockholm.340
Axel Oxenstierna hade förmodligen tankarna på barnhuset när han
föreslog förändringen för krigsmanshuset, både genom att det skulle
placeras i Stockholm och förslaget att gratialisterna i huset skulle arbeta
för sitt uppehälle. Kanske tänkte sig rikskanslern att arbetet också skulle
medföra att soldaterna i huset blev lugnare. Hans förslag kom aldrig till
utförande, varken flytten av huset eller att soldaterna skulle behöva arbeta. Diskussionen visar att det inte slutgiltigt var bestämt att krigsmanshuset skulle vara placerat i Vadstena och att det heller inte var
självklart att soldaterna inte skulle arbeta för sitt uppehälle i huset.
Genom förmyndarregeringens initiativ från mitten av 1630-talet
hade till sist krigsmanshuset i Vadstena kunnat öppna. Det hade organi-
340
Petersson (1927)
174
serats mot centralmakten som del av Krigskollegium och fått en direktör
i form av krigsrådet Lars Kagg. Av förslagen som framfördes angående
krigsmanshusets placering och verksamhet kom inget att utföras. Hur
livet kunde gestalta sig i inrättningen några av de första åren ger däremot protokollen från rådstugan i Vadstena åtminstone några inblickar i.
Krigsmanshuset på rådstugan
Redan de första åren av krigsmanshusets verksamhet förekom personer
som på olika vis hade beröring med institutionen på rådstugan i
Vadstena. Rådstugan var den arena där konflikter och rättsliga ärenden i
staden skulle lösas. Flera av de ärenden som krigsmanshuset var uppe
för gällde skötseln av institutionen. Antagligen ansåg de som tog ärendet
till rådstugan att frågan utreddes där av en så neutral part som möjligt,
hellre än att Krigskollegiet i Stockholm behövde blandas in i problemet.
Att institutionen var relativt välrepresenterad vid rådstugan är inte förvånande med tanke på att den var relativt stor med sina cirka 80 inneboende och runt 13 anställda, detta i en stad med omkring 1 200 invånare.341
Den första notisen i rådsturättens protokoll är från den 3 augusti
1640, det vill säga från runt den tid då de första soldaterna bör ha flyttat
in i krigsmanshuset. Denna dag var krigsmanshusets bokhållare Måns
Andersson i rådstugan angående en tvist om en del av uppbörden till
huset.342 Samuel Knutsson ersatte Måns Andersson som bokhållare och
förekommer som den som förde krigsmanshusets talan från våren 1644.
341
Westling (2002), s 153 om invånarna i Vadstena; Sandén (2005), s 80-81 om
rådsturättens roll i tidigmoderna svenska städer
342
VaLa: Vadstena stads dombok, 3 aug 1640
175
I mars detta år var en tvist mellan borgerskapet i Vadstena och krigsmanshuset uppe i rätten; frågan gällde en ladugård som borgarna skulle
ha donerat till inrättningen, men som aldrig hade överlämnats. Samuel
Knutsson försökte därför trycka på för att överlämningen skulle ske så
att uppbörden från ladugården skulle tillfalla huset.343 I dessa fall verkar
det alltså ha rört sig om konflikter mellan stadsbefolkningen och krigsmanshusets personal om rätten till viss uppbörd och därmed vem som
skulle bekosta krigsmanshuset.
Just ansvarsfördelningen mellan krigsmanshuset och staden var det
centrala i de frågor som hamnade på rådsturättens bord. Den 25 februari
1643 var ett ärende uppe i rådsturätten igen. Frågan gällde den här
gången om änkan Kerstin och hennes barn skulle få bo kvar i huset även
sedan hennes make, soldaten Nils Larsson, hade avlidit.344 Med största
sannolikhet var ärendet uppe på rådstugan just för att änkan Kerstin
skulle behöva bli försörjd av staden om hon förnekades vidare uppehälle
i krigsmanshuset. I riksrådet fördes det en diskussion i november 1641
angående hur man skulle agera i de fall kvinnor överlevde sina män i
krigsmanshuset. Riksrådet Claes Fleming framförde åsikten att det ”skäligt vore, att hustrun, så länge hon var ogift, hade bröd till dödsdagar”.
Den änka som däremot gifte om sig i krigsmanshuset ”skulle träda utur
klostret dvs krigsmanshuset och där ingen del ha”, ansåg Fleming.
Riksråden enades om att de änkor som inte gifte om sig skulle få bo
kvar i krigsmanshuset ett år efter makens död om hon inte gifte om sig
innan dess.345 Änkan Kerstin bör alltså, om rådsturätten följde riksrådets
beslut från två år tidigare, ha fått stanna i krigsmanshuset med sina barn
343
VaLa: Vadstena stads dombok, 12 mars 1644
VaLa: Vadstena stads dombok, 25 febr 1643
345
SRP 15 nov 1641 (Stockholm 1898)
344
176
ett år efter makens död. Men om detta blev beslutat uppger inte protokollet.
I april 1645 var inspektorn Claude de Laval i rådstugan för att redogöra för en händelse som just hade ägt rum i krigsmanshuset. Ärendet
gällde en gratialist som hade legat med bakerskan i huset, änkan Karin
Nilsdotter. All utomäktenskaplig sexualitet var olaglig, men det var inte
enda orsaken till att fallet togs upp. Inspektorn ville också reda ut situationen och göra det tydligt vem som skulle bli försörjningsansvarig för
det barn som kunde bli följd av den sexuella förbindelsen.346 Precis som
i fallet med änkan Kerstin verkar det ytterst ha varit frågan om det var
krigsmanshuset eller staden som skulle stå för försörjningen. Claude de
Laval verkar alltså ha försökt reda ut situationen direkt, innan den kunde
leda till konflikter mellan krigsmanshuset och staden.
Sommaren 1645 begärde de båda gratialisterna Erik Knutsson och
Sven utträde ur krigsmanshuset inför rådsturätten. En annan stipendiat,
Jöran Henriksson, hade begärt utträde ur krigsmanshuset och att få sin
vistelse där omvandlad till spannmålshjälp i september 1642. Henriksson hade då vänt sig till inspektorn Claude de Laval, som i sin tur vänt
sig till Krigskollegiets ansvarige för krigsmanshuset, det vill säga Lars
Kagg. Kagg hade beviljat Henriksson omvandlingen av uppehället till
spannmålsstöd. Frågan är varför gratialisterna Eriks och Svens fall istället behandlades på rådstugan. En förklaring skulle kunna vara att de
istället för att bo på krigsmanshuset ville slå sig ner i Vadstena, och de
skulle därmed hamna under stadens ansvar. Rätten frågade också vad
det berodde på att de ville bli förflyttade och undrade om orsaken var att
spisordningen i krigsmanshuset inte följdes, det vill säga att de inte fick
346
VaLa: Vadstena stads dombok, april 1645
177
tillräckligt med mat. De båda framhöll att det inte var orsaken, men att
de ändå ville bli förflyttade. Varför nämnde de däremot inte.347
I början av maj 1647 togs ett fall upp i rätten gällande en gratialist
som blivit utsatt för misshandel. Ärendet rörde den blinde gratialisten
Lars Andersson. Han klagade inför rådsturätten vid två tillfällen, den 3
och 12 maj, över att han blev slagen av en kvinna vid namn Elin. Hon
var gift med klosterträdgårdsmästaren Per Månsson. Lars Andersson
hade ordnat två vittnen som intygade om att det var Elin som hade
misshandlat honom. Ett av gratialistens vittnen var skaffaren Jorn Jönsson Buur, och den andre var en annan gratialist vid namn Jorn Andersson. Båda dessa män intygade att Elin blev ”drucken och orolig” och att
hon slog Lars Andersson när hon blev det. För sin misshandel blev Elin
dömd att betala 6 daler i böter.348 Det bör ha varit extra besvärligt för
gratialisten att bli slagen av en kvinna och att gå till rätten med ett sådant fall bör ha varit utmanande för hans ära.349 Att två vittnen ställde
upp för Lars Andersson och vittnade mot Elin tyder ändå på att sammanhållningen fungerade i huset och kanske särskilt belysande var det
att skaffaren Jorn Jönsson, som var anställd i huset, var villig att ställa
upp för att lugnet i huset skulle återställas.
Detta sistnämnda fall gällde en upprepad misshandel av en gratialist
som uppenbarligen måste ha haft svårt att försvara sig eftersom han var
blind. Att fallen togs upp i rådstugan tyder på att företrädarna för krigsmanshuset, såsom bokhållaren och inspektorn, var måna om att hålla
goda relationer med staden och dess representanter. Krigsmanshuset var
en stor institution i staden och bör ha betraktats med viss skepsis av
stadsborna, åtminstone till en början. Det tyder de båda tvisterna på som
347
VaLa: Vadstena stads dombok, 7 juli 1645
VaLa: Vadstena stads dombok, 3 och 12 maj 1647
349
För en diskussion av ärans betydelse i rådsturätten, se Sandén (2005), s 105-107
348
178
bokhållarna Måns Andersson och Samuel Knutsson hade med borgerskapet om krigsmanshusets uppbörd. Hur relationen mellan staden och
krigsmanshuset utvecklades har jag inte följt vidare efter 1640-talet.350
Klosterbyggnader blir krigsmanshus
Som vi sett hade Gustav II Adolf ända sedan brevet till donationsboken,
daterat sommaren 1622, bestämt att det planerade krigsmanshuset skulle
öppnas i klosterbyggnaderna i Vadstena. Dessa har genom åren dragit
till sig en hel del intresse från forskningen och ett antal arkeologiska
undersökningar har gjorts. Dessa har dock huvudsakligen varit fokuserade på att försöka ta reda på hur klostret såg ut och fungerade, och ingen har varit specifikt inriktad på att undersöka krigsmanshustiden. Den
förste som systematiskt undersökte byggnaderna var Bertil Berthelson,
som gjorde sina undersökningar under 1920-talet.351 Då var byggnaderna
fortfarande i bruk och användes som mentalsjukhus, vilket begränsade
hans möjligheter att göra mer omfattande utgrävningar.
När Iwar Anderson genomförde mer grundliga utgrävningar under
1950- och 1960-talen efter att klosterbyggnaderna slutat användas som
mentalsjukhus kunde han därför revidera en del av Berthelsons tidigare
resultat.352 Det som Iwar Anderson framför allt upptäckte var att den
norra längan av klostret var det palats som hade donerats till heliga Birgitta, och som man trodde var försvunnet sedan flera hundra år. Palatset
upptäcktes först sedan putsen hade avlägsnats och när jämförelser kunde
350
En systematisk genomgång av rådsturättens material under hela krigsmanshusets
verksamma tid skulle utifrån mina problemområden ha varit alldeles för arbetskrävande för att kunna motiveras utifrån syftet med min studie.
351
Berthelson (1947)
352
Anderson (1972)
179
göras med tidigare fönster- och dörröppningar. Dateringen av byggnaden hamnade därmed runt 1260-talet istället för sent 1300-tal som man
tidigare antagit.353 Den senaste arkeologiska undersökningen av en av
klosterbyggnaderna genomfördes 2003 under ledning av Ann-Charlott
Feldt. Genom ett antal punktundersökningar av murbruket i den västra
längan kunde hon konstatera att åtminstone delar av detta var eftermedeltida och hade alltså inte tillkommit i samband med klosterbygget utan
vid ombyggnationen till krigsmanshus.354
Utifrån de arkeologiska undersökningar som har gjorts kan man
skapa sig en relativt god bild av klostret som det såg ut inför ombyggnationen till krigsmanshus. Klostrets norra länga, det vill säga den som
är känd som Bjälboättens palats, har alltså längst byggnadshistoria och
byggdes om ett antal gånger redan under medeltiden. Huset donerades
till heliga Birgitta genom Magnus Erikssons och drottning Blankas testamente 1346 och låg till grund för klosteranläggningen.355 Vid slutet av
klostertiden var norra längan, allt enligt Iwar Andersons undersökningar,
en tvåvåningsbyggnad med högt tak, små fönstergluggar ut mot klosterträdgården i norr och större fönster och flera portar in mot klostergården
i söder.356 Övervåningen bestod av nunnornas 59 celler vid sidan om en
mittgång. Abbedissans boning, som låg i en utbyggnad, utgjorde det
sextionde rummet och visar att klostret hade plats för så många nunnor
som heliga Birgittas klosterregel föreskrev. Muren ut mot mittkorridoren verkar ha varit stabil, men väggarna mellan sovcellerna utgjordes
bara av en skärmvägg som inte gick ända upp till taket. I husets botten353
Anderson (1972); Sträng (1981), s 8-11
Ann-Charlott Feldt, Dolda murar på Klosterhotellet, Östergötlands länsmuseum
rapport 108:2003
355
R Steffen, “Birgitta Birgersdotter”, Svenskt biografiskt lexikon 4 (Stockholm 1924),
s 447
356
Anderson (1972), s 79
354
180
våning fanns längst i öster en större, nästan kvadratisk sal. Den hade
fyra pelare för att stödja den tunga innerväggen mot korridoren i övervåningen. Därefter följde ett smalt rum, och efter detta kom ytterligare
ett nästan kvadratiskt rum som fungerade som nunnornas kapitelsal.
Resten av våningen utgjordes av ett stort rum, som mätte 12 gånger 20
meter, som förmodligen fungerade som nunnornas arbetssal.357
Den andra byggnaden som omgärdar klostergården och som skulle
bli krigsmanshusets andra del, var den västra längan. Uppgifterna om
hur detta hus användes under klostertiden är mer diffusa än när det gäller den norra. Den västra byggnaden var under klostertiden betydligt
smalare än den senare skulle bli och bestod liksom den norra av två våningar. På bottenvåningen fanns två större salar, varav den ena sannolikt
användes som konventsal, medan den andra troligen var matsal. Ovanvåningen bör, såsom Anderson har föreslagit, ha inrymt en arbetssal.358
Krigsmanshuset utgjordes sålunda enbart av byggnaderna norr om klosterkyrkan, det som varit nunnedelen av klostret. Den södra delen, som
var munkarnas, blev först på 1700-talet del av krigsmanshuset. Från runt
år 1700 började den byggnaden användas som bostad åt inspektören och
bokhållaren och antagligen bodde även officerare i den längan från
samma tid.359
Simon de la Vallées ritningar
Som nämndes ovan visar räkenskaperna att ombyggnationerna av klosterbyggnaderna pågick senast från mitten eller slutet av 1638. Från näst357
Anderson (1972), s 79; Nordberg (1970), s 187-188
Anderson (1972), s 94
359
Söderström, red (2000), s 498
358
181
kommande år, 1639, finns en ingående balans som visar att det exempelvis köptes in material och betalades ut löner för bygget för år 1638.
Från 1639 finns alltså räkenskaperna bevarade, men med ett glapp för år
1640, och de tar vid igen 1641. Bland utgifterna som finns redovisade
från 1639 finns löner till bland annat snickare, glasmästare, smeder,
stenhuggare och flera andra typer av hantverkare. Där finns också kostnader upptagna för inköp av material som behövts till ombyggnationerna, såsom kalk, bjälkar och järn.360
Ombyggnationen verkar ha kommit igång utan att det fanns någon
plan upprättad över vad slutresultatet skulle bli. Klosterbyggnaderna var
uppförda för ett helt annat syfte än det de nu skulle få och de behövde
anpassas en del för att kunna användas för att istället för nunnor nu husera soldater. Förmyndarregeringen gav den 19 mars 1639 i uppdrag åt
arkitekten Simon de la Vallée att undersöka byggnaderna och upprätta
ritningsförslag för ombyggnationen. Instruktionen för de la Vallée specificerade detta samt att han skulle resa till Vadstena för att själv på plats
undersöka byggnaderna. Förutom krigsmanshusbygget skulle han också
överse ett annat av kronans arbeten i staden, nämligen ombyggnationen
av Vadstena slott. Enligt instruktionen skulle de la Vallée alltså ”resa till
Vadstena och så över slottets reparation som klostret och bekväma till
en krigshospital skall författa sin mening”.361
Att uppdraget att se till kronans två viktigaste anläggningar i
Vadstena gick till just Simon de la Vallée var ingen slump. Förmyndarregeringen hade bara tio dagar tidigare, den 9 mars, utsett honom till ”H
K M Arkitekteur”, alltså kunglig arkitekt. I detta uppdrag ingick att de la
Vallée skulle övervaka alla kronans byggnadsprojekt och ombyggnat360
RA: Kammararkivet, Kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaper volym 38; KrHk,
1639
361
RA: RR 19 mars 1639, fol. 248
182
ioner, och där ingick anläggningarna i Vadstena. Genom samma fullmakt stadgades dessutom att inga större byggnadsprojekt fick påbörjas
för kronans del utan att det fanns ritningar upprättade av en arkitekt.362
Några sådana fanns ännu inte för ombyggnationen av klosterbyggnaderna i Vadstena, där arbetet pågick utan ritningar. Att upprätta ritningar
för ombyggnationen ingick i de la Vallées uppdrag att utföra.
Simon de la Vallée var fransman som nämndes ovan. Han var född
i Paris på 1590-talet. Han hade börjat studierna för sin far, Marin de la
Vallée och han avslutade dem genom studieresor till medelhavsländerna.363 Sitt första självständiga arbete fick han utanför Frankrikes gränser.
År 1633 fick han i uppdrag att bygga om den nederländske prinsen Fredrik Henrik av Oraniens slott Honselaarsdijk. Följande år blev de la Vallée anställd som prinsens arkitekt med en årlig lön. Slottet låg bara
några mil norr om Mechelen, där det första militärsjukhuset i Europa
hade grundats permanent på 1580-talet. de la Vallée bör ha känt till
denna institution efter sin tid i Nederländerna. Några år senare, 1637,
lämnade han sin tjänst hos prinsen av Oranien och sökte sig till Sverige
där han fick kontrakt att rita Ekolsunds slott för fältmarskalken Åke
Tott.364 Efter uppdraget för Tott hamnade han i bröderna Axel och Gabriel Oxenstiernas tjänst och det var genom deras stöd som de la Vallée
fick status av kunglig arkitekt 1639.
I slutet av 1639 gjorde Simon de la Vallée sitt besök i Vadstena
som han fått i uppdrag av förmyndarregeringen i mars. Han verkar ha
inspekterat de gamla klosterbyggnaderna och undersökt förutsättningarna på platsen. Till sommaren 1640 ska de la Vallée ha haft ritningar
färdiga. Enligt Tord O:son Nordberg, som undersökt de la Vallées verk362
RA: RR 9 mars 1639, fol. 176
Nordberg (1945), s 31
364
Nordberg (1945), s 32
363
183
samhet, ska ombyggnationen ha skett utifrån dessa ritningar. 365 Vad han
bygger det antagandet på har jag inte lyckats få fram. Claes Ellehag
nämner att de la Vallée ska ha utfört två ritningar inför ombyggnationen,
men att dessa senare har förkommit.366 Sannolikt finns de inte bevarade
längre. Däremot finns en tanke som framförts av Sten Karling att de la
Vallées ritning kan dölja sig bland hans son Jean de la Vallées förslag
till Riddarhus i Stockholm. Karling har föreslagit att en av dessa skisser,
som numera alltså betecknas som förstudier till Riddarhuset, har förväxlats med Simon de la Vallées ritning av krigsmanshuset. Han bygger sitt
resonemang på att en av skisserna skiljer sig ganska markant från de
övriga. Istället för fyra längor, såsom de andra förslagen till Riddarhus
uppvisar, har detta förslag bara två. Därmed skulle byggnaden inte
kunna omfatta en innergård och den strider därmed mot rådande arkitektoniska ideal som talade om harmoni. Den ena av längorna är därtill
betydligt längre än den andra och innehåller sammanlagt 17 smårum,
medan den korta längan innehåller en större sal och några mindre rum
samt ett trapphus.367 Sten Karling föreslår alltså att denna skiss skulle
vara identisk med Simon de la Vallées till sommaren 1640 utförda ritning för ombyggnationen av klosterbyggnaderna i Vadstena. Han baserar resonemanget på att skissen skulle passa in på de befintliga klosterbyggnaderna och fungera som ett komplement till dessa, så att krigsmanshuset skulle få en omsluten innergård. Det skulle också kunna förklara längornas olika längd.
Om Sten Karlings antagande är riktigt skulle det innebära att förmyndarregeringen och arkitekten Simon de la Vallée hade storslagna
365
Nordberg (1945), s 32
Claes Ellehag nämner exempelvis dessa två ritningar i sitt arbete om Simon De la
Vallée, Claes Ellehag, Simon de la Vallée och Ekolsund (Stockholm 1987)
367
Sten Karling, ”Simon de la Vallée och Vadstena krigsmanshus”, ingår i Kulturspeglingar (Stockholm 1966)
366
184
planer för krigsmanshuset i Vadstena. Det skulle ha blivit mer än dubbelt så stort som det hus som förverkligades och ha en betydligt mer
institutionell prägel genom sin omslutna gård. Till det yttre skulle
krigsmanshuset ha blivit mer likt det stora invalidhospitalet i Paris, som
Ludvig XIV lät bygga på 1670-talet. Men Sten Karlings teori är svår att
bekräfta i brist på fler ledtrådar, såsom ytterligare ritningar. Att skissen
har en annorlunda huskropp mot övriga Riddarhusförslag kan förklaras
med att Riddarhuset enligt detta förslag var avsett att placeras på en
tomt på Norrmalm. De andra förslagen till Riddarhus var däremot tänkta
att placeras på Stadsholmen (Gamla stan). Skillnaden i tomtens förutsättningar skulle därmed kunna avspeglas i de la Vallées ritning.368 Därtill är det svårt att se varför krigsmanshusets innergård skulle slutas av
ytterligare en byggnadskropp såsom det skulle bli om Karlings teori
stämmer; den södra delen av gården markeras redan av klosterkyrkan.
De enda ritningar av krigsmanshuset som finns bevarade och som
med säkerhet visar detta hus är en uppmätning från 1720-talet, och en
annan rörande de stora ombyggnationer som utfördes på 1760-talet av
arkitekten Carl Johan Cronstedt (1709–1779).369 Dessa båda ritningar är
alltså betydligt senare tillkomna än de ombyggnationer som skedde på
1630- och 1640-talen och ger därför ingen direkt information om kronans intentioner för byggnaderna när de först byggdes om för att bli
krigsmanshus. De båda kartorna kan däremot användas för att jämföra
räkenskaperna för att försöka spåra ombyggnationer som skett tidigare.
Ritningarna kan alltså mer eller mindre avfärdas som en möjlig ingång
till kunskap om hur förmyndarregeringen och arkitekten tänkte sig in368
Jämför anteckning på skissen som finns i kopia bland Erik Lundbergs papper,
Konsthögskolans arkiv, Stockholm
369
KrA: Stads- och fästningsplaner, Fortifikationen, Vadstena 0424:171:004a och
Vadstena 0424:171:004d. Se även Åman (1976), s 50-51 som återger ritningen från
1722
185
stitutionen. Arkeologiska undersökningar i kombination med räkenskaper kan däremot ge förvånansvärt goda inblickar i hur krigsmanshuset bör ha byggts iordning och hur byggnaderna sedan användes.
Ombyggnader och reparationer
De båda klosterbyggnaderna, den norra och den västra längan, som
skulle bli krigsmanshuset byggdes om ganska kraftigt åren kring 1640
för att anpassas till den nya verksamheten. Två av de tidigare klosterbyggnaderna verkar ha rivits i samband med ombyggnationerna; detta
framgår inte av räkenskaperna utan har föreslagits av Iwar Anderson i
hans undersökning av klosterområdet.370 De båda byggnaderna omslöt
klostergården och låg dels på södra sidan mot kyrkan, dels mot kyrkogården åt öster. Av räkenskaperna märks dessa rivningar bara indirekt,
genom att teglet återanvänds till att bygga om framför allt den västra
längan, där huset breddades och det fick även en tredje våning.
Räkenskaperna för krigsmanshuset, som alltså sträcker sig från
1639, visar att detta år avlönades snickare, glasmästare, smeder, stenhuggare, murmästare och kopparslagare ”för gjort arbete”.371 Av dessa
olika typer av hantverkare har snickarna fått mest betalt, hela 55 daler
och 6 öre. Murmästarna, som fått samsas i lönelistan med kopparslagarna, fick enbart 36 daler för sitt arbete. Vilken typ av arbete som utförts
finns inte angivet i räkenskaperna, men med tanke på att hela 401 daler
och 24 öre utgick till det som angavs som ”gement arbetsfolk och daglönare”, det vill säga andra mindre kvalificerade personer än de ovanstå370
371
Anderson (1972), s 97 och 101
RA: Kammararkivet, Kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaper volym 38; KrHk,
1639
186
ende hantverkarna, bör en ganska ansenlig mängd människor ha varit
sysselsatta med arbetet. En del bevarade kvitton ger inblickar i vilken
typ av arbeten som har utförts. Ett av dessa anger att dörrar ”till åtskilliga kamrar” har tillverkats, därtill ett antal småbord jämte hela 79 fönster till kamrarna. Kanske var det den här ansenliga arbetsuppgiften som
låg bakom snickarnas höga lön. Stenhuggarna har bland annat fått betalt
för att de har uppfört en ny trappa i någon av byggnaderna, förmodligen
i den västra längan eftersom den byggdes om mest som vi ska se.
Räkenskaperna visar att förutom löner står inköp av materiel för en
stor del av utgifterna. Hela 1 610 daler har lagts ut för detta ändamål;
detta ska ställas i relation till att hela krigsmanshusets budget under
detta år omfattade 3 821 daler.372 Det material som främst köptes in var
olika typer av trä och dessa går i räkenskaperna under benämningen
”bjälkar och sparrar”. Också annat material, såsom kalk, näver, stångjärn och koppar köptes in för byggnadsarbetena. Även tegel köptes in till
ett pris av 168 daler under 1639, antagligen för att det tegelbruk som
senare skulle förse krigsmanshuset med tegel ännu inte var i funktion.
Tegelbruket reparerades våren 1640 och till sommaren samma år började produktionen av tegel komma igång där; räkenskaperna berättar att
”juni 9 begyntes be:te tegelslagare att slå tegel”.373
Räkenskaperna ger alltså få detaljer om vilka arbeten som utförts på
byggnaderna, utan mer allmänt om inköp, vilken typ av hantverkare som
anlitats och så vidare. En del andra praktiska problem som behövde lösas när verksamheten började bli mer omfattande finns det även spår av
i de tidigaste räkenskaperna. Några sådana var att papper, bläck och
372
RA: Kammararkivet, Kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaper volym 38; KrHk,
1639
373
RA: Kammararkivet, Kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaper volym 38; KrHk,
1639, fol 24
187
även postkostnader började föras in i räkenskaperna. Ett annat var att en
skrivare som kunde hjälpa bokhållaren Måns Andersson anställdes:
”Avfört på en skrivare som jag bör avse Måns Andersson har antagit
till assistens uppå den Högvälborne Nådige Herrens gunstiga behag bör
avse inspektorn Claude de Laval”. Till denna anställning avsattes 55
daler.374 Ombyggnationerna bör som tidigare har nämnts ha kommit
igång senast 1638 och den första och mest intensiva byggnadsfasen verkar ha varit avslutad runt 1643.375 Vid det sistnämnda året bodde redan
ett drygt tjugotal soldater med familjer i krigsmanshuset. Hur såg den
institution ut som de flyttade in i?
Resultaten av ombyggnationerna
Ombyggnationerna av norra längan var minst omfattande. Det var därför
med största sannolikhet där som de första soldaterna först kunde flytta
in vid årsskiftet 1640–1641. På ovanvåningen gjordes det mest omfattande arbetet. Där revs de gamla skärmväggarna som hade avgränsat
nunnornas celler från varandra och som inte gått ända upp till taket.
Dessa ersattes av stabilare väggar som nu murades hela vägen upp till
taket.376 Samtidigt gjordes rummen större. Det fanns tidigare runt 30 små
kamrar på varje sida om korridoren. Efter ombyggnationen blev rummen
betydligt större, ungefär 4 gånger 5 meter, något som framgår av uppmätningen av krigsmanshuset från 1720-talet och som bekräftades vid
de arkeologiska undersökningarna på 1950-talet.
374
RA: Kammararkivet, Kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaper volym 38; KrHk, 1639
KrA: Krigskollegium, KrHk, 1643
376
Detta har påpekats av Nordberg (1970), s 187-188
375
188
På ovanvåningen skapades sammanlagt 20 rum längs mittkorridoren. På nedervåningen inreddes det som tidigare varit nunnornas arbetsrum till åtta rum på vardera sidan om en korridor. Totalt innehöll norra
längan 28 rum. De var alltså relativt stora och kunde hysa en soldat med
familj då de flesta hade med sig hustru och barn i anläggningen. Samtliga av de 28 rummen hade även en egen eldstad.
När det gäller frågan om gratialisterna hade ett gemensamt kök eller
inte har olika teorier funnits. Den första notisen som hittats som visar att
det fanns ett gemensamt kök är från 1660-talet, då nämns ”stugan och
köket”, som låg i ett särskilt hus nere vid vattnet. Detta hus skulle kunna
vara identiskt med den byggnad på 1722 års skiss som benämns ”badstuga”.377 De arkeologiska fynd som Anderson presenterat tyder på att
soldaterna i krigsmanshuset snarast hade självhushåll och lagade sin
egen mat; särskilt fynden av ugnar i en del av de öppna spisarna tyder
enligt honom på detta. Spår av skåpinredningar stärker bilden av att soldaterna hade självhushåll eller åtminstone kunde förvara en del av sin
egen mat i respektive bostadsrum.378 Något större, gemensamt kök behöver därför inte ha funnits i krigsmanshuset. Samtidigt är det möjligt
att en del soldater som hade svårt att själva laga sin mat borde ha fått
hjälp med detta, och därmed kunde även ett större kök än bara för personalen varit nödvändigt.379
Mellanväggarna mellan gratialisternas rum var bara en halv tegelsten tjocka och därmed relativt tunna, men gick alltså upp i taket efter
ombyggnationen och de var uppförda i anslutning till eldstäderna.
Rummen hade därtill innertak av trä, något som arkeologiskt har kunnat
konstateras genom att man funnit spår av spikreglar och bjälkar. Detta
377
KrA: Stads- och fästningsplaner, Fortifikationen, Vadstena 0424:171:004a
Anderson (1972), s 156; Åman (1976), s 50
379
Anderson (1972), s 155-156
378
189
bör ha gjort rummen avsevärt varmare, både genom att träet isolerar och
genom att det tog ned takhöjden en del. Det har varit svårare att få fram
hur golven kan ha varit utförda under krigsmanshustiden. I östra delen
av korridoren var de åtminstone i tegel och kanske var detta genomgående i hela den norra längan.380
Den sal som var förstuga till dormitoriet under klostertiden och som
också brukar benämnas heliga Birgittas bönekammare, har enligt obekräftade uppgifter fungerat som likbod under krigsmanshustiden. Iwar
Anderson påpekar att det enda man fann under den arkeologiska undersökningen var ett svart kors som var fastsatt direkt på muren. Han framhåller också att användningen av rummet måste sägas vara osäker. På
väggarna finns idag en mängd klotter, varav det mesta är oläsbart. Jag
lyckades dock hitta två namn, Sveno Bröms och Nils Planck, och i samband med deras namn stod även ”anno 1640” ristat i murputsen. Klottret
kan ha tillkommit i samband med ombyggnationens färdigställande.
Sveno Bröms skulle kunna vara den senare välkände läkaren och teologen med samma namn. Han blev livmedikus hos drottning Kristina och
professor i Uppsala. I sådant fall skulle klottret ha gjorts när han var 28
år, medan han studerade i Uppsala och innan han påbörjat sina studier
utomlands.381
Våren och sommaren 1641, då norra längan alltså bör ha varit beboelig, startade arbetet med att bygga om även västra längan. Det började med att material hämtades från de tidigare rivna södra och östra
längorna. Samtidigt togs en del av murverket i ovanvåningen på västra
längan ner, och även valven där för att man skulle kunna bygga på en
tredje våning. Sannolikt skulle de båda ovanvåningarna annars ha blivit
380
381
Anderson (1972), s 155-156
Sven Bröms (1612-1693), se exempelvis Bertil Boëthius, ”Sven Bröms”, Svenskt
biografiskt lexikon 6 (Stockholm 1926), s 617
190
för tunga för att kunna hållas uppe av undervåningen. Förmodligen var
det av samma anledning som man valde att göra murarna i västra längan
tunnare; från att ha varit ungefär 1,2 meter tjocka blev de nu istället 0,75
meter.382
Den 8 augusti 1641 anställdes murmästaren Frans Raymond, som
skulle arbeta både på krigsmanshuset och på Vadstena slott. Kontraktet
utfärdades av krigsrådet Lars Kagg, som vid tillfället befann sig på plats
i staden. Utnämningen skedde på den ännu omyndiga drottning Kristinas vägnar, något som innebar att Frans Raymond precis som Lars Kagg
stod i kronans tjänst. Kontraktet specificerar att murmästaren skulle ansvara för både slottet och krigsmanshuset och även andra eventuella
byggnadsarbeten som kronan kunde tänkas starta i Vadstena. För det
arbete som Frans Raymond lade ner på sitt uppdrag, vilket han skulle
göra med flit ”och yttersta förmögenhet”, skulle han få en lön på ”tvåhundra och femtio daler silvermynt, nu ifrån denna påsken Anno
1641”.383
Frans Raymond ledde murningsarbetena vid krigsmanshuset från
1641. Han hade gjort det ända sedan våren, trots att han anställdes som
murmästare först i augusti. Rivningsarbetet fortsatte i vilket fall som
helst. I räkenskaperna står att detta revs: ”Norra gången och muren ner
till grundvalen”. Under åren 1641 till 1643 bröts mer än 100 000 tegelstenar ner och rensades. I tegelbruket, som alltså var igång från sommaren 1640, tillverkades dessutom mer än 30 000 tegelstenar enbart under
år 1643. Räkenskaperna anger att 19 000 murtegel, 8 000 spåntegel (av
sämre kvalitet), 3 100 hälltegel och 1 500 listtegel tillverkades under
detta år.384
382
Anderson (1972), s 154
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1641, N:o 144
384
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1643, fol 8
383
191
En del av teglet användes till ombyggnationerna av innerväggarna i
norra längan, och säkert också till golven där. I övrigt kom det mesta av
teglet att användas vid ombyggnationen av den västra längan. Arbetena
dessa år gjorde att denna länga fick den utformning den i huvudsak har
kvar idag. Muren in mot gården, den västra, flyttades så att hela huset
blev bredare. På bottenvåningen skapades därmed större rum, medan de
båda ovanvåningarna fick mindre rum liknande dem som inretts på
ovanvåningen i norra längan. För att konstruktionen skulle hålla när
västra längan nu hade tre istället för tidigare två våningar behövdes stöttande element inne i byggnaden. I källaren placerades pelare som försågs med lister av kalksten, något som också gjordes i bottenvåningen.
Dessa pelare skulle fördela trycket så att inte allt hamnade på ytterväggarna och de skulle även, såsom Iwar Anderson har påpekat, bära upp
innerväggarna på ovanvåningen.385 Den södra salen i västra längan användes som kyrksal, där det hölls mindre sammankomster. Anderson
har kopplat ihop detta rum med en notis från 1660-talet som meddelar:
”Låtit förfärdiga fönstren uti konventsstugan emedan där dagligen hålls
korum”.386 Det fanns sålunda en kyrksal i krigsmanshusets byggnader
redan innan en mer permanent sådan inreddes i den norra längan under
1670-talet, något vi ska återkomma till längre fram. Men det var förmodligen inte fråga om att detta rum brukades som krigsmanshusets
allmänna gudstjänstlokal; för detta ändamål användes istället troligen
klosterkyrkan från 1640.
Byggnadsarbetena i krigsmanshuset pågick i huvudsak mellan åren
1638 och 1643 och sistnämnda året bör också västra längan ha ansetts
färdig nog att tas i bruk. Då hade soldater bott i norra längan i åtminstone två och ett halvt år, sedan årsskiftet 1640–1641. Västra längan
385
386
Anderson (1972), s 154
Anderson (1972), s 155
192
blev betydligt mer ombyggd än den norra. Norra längan hade rum för 28
soldater med familjer, och västra längan hade enligt 1695 års inventarieförteckning 16 rum på översta, 12 på mellersta och fyra rum på nedersta
våningen.387 Bottenplanet i västra längan innehöll dessutom två stora
salar, den ena alltså använd för kyrkliga sammankomster och den norra
antagligen som spannmålsmagasin. Uppbörden och förvaringen av
spannmål skulle komma att bli en viktig del i krigsmanshusets verksamhet. Krigsmanshuset kom, som vi ska se nedan, att bli en institution med
två huvudsakliga verksamheter. Den skulle båda inhysa soldater i det
fysiska krigsmanshuset, men också betala ut underhåll till soldater som
bodde kvar i sina hemsocknar. Spannmålsutdelningen skulle bli en betydelsefull del av krigsmanshusets verksamhet. Båda typerna av underhåll, det vill säga uppehälle i huset och spannmålshjälp i hemsocknen,
kallades gratial. Soldaterna som fick det kallades därför ofta för gratialister.388
Krigsmanshusets kyrkolokal
Den södra salen på bottenvåningen i den västra längan användes alltså
enligt Iwar Anderson som samlingsrum för soldaterna från krigsmanshusets första tid. Där hölls dagligen korum både på morgonen och på
kvällen, såsom var brukligt för militären att göra. Man följde förmodligen samma principer för detta som gällde i fält.389 Samtidigt hade soldaterna i krigsmanshuset den stora klosterkyrkan som sin gudstjänstlokal.
387
KrA: KrKll, KrHk, Journaler och liggare, 1695-1816
Bergström (1901), s 4-5; Sträng (1981), s 47
389
För dessa, se ”Utkast till Krigs-Artiklarne, utfärdade den 15 Juli 1621”, Gustav II
Adolf (1861), s 243
388
193
Beslutet att krigsmanshuset skulle ha denna som sin kyrka hade fattats i
riksrådet i mars 1640. Där anmärks att ”den, som bär sorg för klosterbyggningen, skall låta sig befalld vara klosterkyrkans vidmakthållande.
Medlen därtill vill kronan [bestå]”.390 Kyrkans underhåll skulle därmed
skötas av krigsmanshuset, men medlen till detta skulle kronan skjuta till.
Krigsmanshuset blev en egen församling 1687.391
I norra längan skapades 1677 en ny kyrkolokal för krigsmanshuset.
Anledningen till detta är oklar, men det kan ha haft att göra med att
krigsmanshuset behövde hela bottenplanet på västra längan som förvaring för spannmål. Räkenskaperna visar att arbetet i norra längan påbörjades detta år; i arbetena som redovisas där märks bland annat att två
fönster togs upp i muren och att kyrksalen förseddes med fasta bänkar.392
På skissen över krigsmanshuset från 1722 finns dessa kyrkbänkar tydligt
markerade.393
Efter ombyggnationerna 1677 dröjde det alltså tio år innan krigsmanshuset blev en egen församling. Årtalen då den nya kyrkolokalen
och församlingen tillkom sammanföll sålunda inte, något som exempelvis Otto Bergström har gjort gällande.394 Enligt Vadstena krigsmanshus
kyrkas bok ägde den första predikan rum sedan krigsmanshuset blivit en
egen församling i den då tio år gamla kyrkolokalen den 4 november
1687. Den leddes av kyrkoherden i Vadstena, Erik Simonis (Löfgren),
som även hade krigsmanshuset på sitt ansvarsområde eftersom församlingen ännu inte hade någon egen ordinarie präst. Petrus Magni Mört
390
SRP 5 mars 1640 (Stockholm 1898), s 56
VaLa, Krigsmanshusets församlingsbok 1687–1784
392
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1677. Att detta skedde 1677
och inte 1687, såsom Bergström (1901), s 15-16, hävdar, har redan påpekats av
Iwar Anderson (1972), s 157.
393
KrA: Stads- och fästningsplaner, Vadstena 0424:171:004a
394
Bergström (1901), s 15-16
391
194
(1640–1720) hade varit kaplan i krigsmanshuset sedan 1677, och efter
Erik Simonis död 1688 blev han den förste ordinarie krigsmanshusprästen.395 Från det att Petrus Magni hade tillträtt som ordinarie präst för
krigsmanshuset kom det att finnas en sådan ända fram till krigsmanshusets stängning 1784.
Prästen hade till uppgift att sörja för de inneboende soldaternas andliga väl och ve. Straffordningen från 1679 stadgade att soldaterna måste
delta i gudstjänsterna för att få fortsatt uppehälle i krigsmanshuset. Bara
de som hade giltigt förfall, vilket angavs som ”antingen sjukdom eller
andra oundvikliga förfall en eller annan därifrån hindra” slapp straff om
de uteblev.396
Krigsmanshusets ombyggnationer för att passa för sin blivande
verksamhet pågick alltså främst under åren kring 1640. Vid den tiden
var Sverige inblandat i krig både i det tysk-romerska riket och med
Danmark. I augusti 1645 slöts freden med Danmark i Brömsebro. En
kort tid senare skrev krigsrådet Lars Kagg, direktören för krigsmanshuset, till rikskanslern Axel Oxenstierna. I brevet skriver Kagg att trossen,
som han själv benämnde fältstaten skulle hysas i södra Sverige över
vintern, ”att fältstaten blev uti riket i Vadstena och en del i Jönköping,
emedan där nu det gamla klostret är reparerat”.397 Detta är en tydlig indikation på att ombyggnationerna i Vadstena ansågs vara avslutade. Lars
Kagg hade haft en betydande roll i det danska kriget och befunnit sig på
plats vid gränsen. Han påminde genom sitt brev centralmaktens representant Axel Oxenstierna om att klosterbyggnaderna nu var möjliga att
börja använda, uppenbarligen inte bara för att hysa soldater utan också
395
VaLa, Krigsmanshusets församlingsbok 1687–1784
KB, Kungl. Maj:ts straffordning, 29 nov 1679, punkt 1
397
Lars Kagg till Axel Oxenstierna 12 okt 1645, AOSB II:9, s 668
396
195
för militärmateriel som tillhörde trossen. Därmed var krigsmanshuset
färdigt för de uppgifter som de omfattande ombyggnationerna syftat till.
Materiella spår av dagligt liv i krigsmanshuset
De första soldaterna kunde alltså flytta in tillsammans med sina familjer
i krigsmanshuset vid årsskiftet 1640–1641. I det följande avsnittet ska vi
se vad räkenskaperna kan ge för ledtrådar till hur de materiella villkoren
kan ha sett ut för soldaterna som fick plats i krigsmanshuset. Jag har i ett
annat sammanhang skrivit om hur man skulle kunna kombinera räkenskaper och inventarielistor med arkeologiska fynd för att skapa en mer
helgjuten bild av livet i krigsmanshuset.398 I historieforskningen har den
materiella vändningen varit betydelsefull sedan några år, enligt vilken
materiella kvarlevor tillmäts källvärde enligt samma utgångspunkter
som skriftliga källor.399 Historiker tenderar trots allt fortfarande att
främst använda sig av och lita på skriftligt källmaterial.400
Erik Petersson, ”Materiella spår av omsorg: Vadstena krigsmanshus och omsorg
som kulturhistoria”, ingår i Svante Beckman, red, Kulturaliseringens samhälle:
Problemorienterad kulturvetenskaplig forskning vid Tema Q 2002-2012 (Linköping 2012), s 217-220
399
Anna Maria Forssberg & Karin Sennefelt, red, Fråga föremålen: handbok till historiska studier av materiell kultur (Lund 2014)
400
Gudrun Andersson har visat på en intressant ingång till att använda sig av materialitet i historieforskningen som komplement till exempelvis räkenskaper. Hon har i ett
projekt om eliter i Arboga under 1600- och 1700-talen använt sig av exempelvis
räkenskaper och inventarielistor som avslöjar detaljer om föremål och hur de har
använts för att skapa en bild av hur livet kunde gestalta sig i de mer burgna hemmen i staden. Andersson pekar exempelvis på att det går att få fram detaljerad information om var en målning har hängt eller hur hemmiljön har byggts upp för
vissa sociala ändamål. Gudrun Andersson, Stadens dignitärer: Den lokala elitens
status- och maktmanifestation i Arboga 1650-1770 (Stockholm 2009)
398
196
I det här avsnittet kommer de som arbetade i krigsmanshuset att bli
föremål för undersökning, liksom vilka spår av de materiella förutsättningar som lämnat avtryck i inventarielistor och räkenskaper.
De som arbetade i krigsmanshuset 1644
Till att börja med ska de som arbetade i krigsmanshuset undersökas. Här
har jag valt att göra en närmare granskning av ett år när verksamheten
hade varit igång några år, nämligen året 1644. Förutom att reda ut vilka
typer av tjänster och personer som krigsmanshuset använde sig av ska vi
också se på vad detta kan säga om vad kronan tänkte sig för verksamhet
i huset. Resultatet av de som arbetade i huset 1644 kommer senare att
jämföras med vilka som arbetade i huset 1677, det vill säga medan Karl
XI höll på att reformera krigsmanshusets verksamhet.
Räkenskaperna för 1644 visar att löner har utbetalats till 13 personer under året. Till vänster redovisas tjänsterna och till höger vilken lön
som tilldelades respektive tjänsteinnehavare:
1644
Statspersoners avlöning
Lön i daler silvermynt
Inspektorn Claude de Laval
300
Bokhållaren och underskrivaren
450
Predikanten
150
Barberaren
300
Skaffaren
25
Källarsven
25
Bagerska
10
197
Kokerska
10
Portvaktaren
24
2 drängar
20
Fäpigan
10
Sammanlagt401
1324
Inspektorn, Claude de Laval, var även ståthållare på Vadstena slott från
sommaren 1640. Där hade han sin bostad, något som gjorde att han förmodligen inte dagligen vistades i krigsmanshusets lokaler. Vi ska återkomma till de Laval. Bokhållaren var säkerligen oftare på plats, liksom
predikanten. Bokhållare var, som nämnts, från 1638 Måns Andersson.
Han arbetade en relativt kort tid i krigsmanshuset; i Vadstena stads
domböcker nämns den 12 mars 1644 att Samuel Knutsson var bokhållare i krigsmanshuset, och därmed måste Måns Andersson ha slutat sin
tjänst senast i början av detta år. Vem som var skrivare vet vi däremot
inte.
Predikanten Jöns Fallerius finns omnämnd som avlönad i räkenskaperna från 1644. Barberarens namn är däremot inte nämnt detta år,
utan först 1647 finns namnet på barberaren i krigsmanshuset, som då var
Christian Oudrechts. Denne Oudrechts var inte heltidsanställd i krigsmanshuset, men hade trots det en lön som var lika hög som inspektorns
på 300 daler om året. Oudrecht var inte ens bosatt i Vadstena utan reste
runt i olika delar av Småland och Östergötland och tjänstgjorde där han
efterfrågades.402 Krigsrådet Lars Kagg, som var ansvarig på central nivå
för krigsmanshuset, var en av dem som använde sig av Oudrechts tjänster. I ett brev daterat den 31 maj 1647 nämnde Kagg exempelvis att han
401
402
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1644, fol. 13
Westling (2002), s 84
198
väntade ”min barberare Christian till mig ifrån Jönköping”.403 Vilken typ
av vård som kunde utföras i krigsmanshuset har vi inga källor till, men
någon mer avancerad läkande behandling kan det knappast ha varit fråga
om. Huset var framför allt en plats för uppehälle och den mest akuta
fasen för de sårade soldaterna bör redan ha varit avslutad när de kom dit.
Barberaren kan i första hand ha skött mindre skador.
Förutom bokhållaren och skrivaren, predikanten och barberaren,
som samtliga var välavlönade och statusfyllda befattningar, bestod majoriteten av dem som fick lön från krigsmanshuset av mindre kvalificerade arbetare. En skaffare, som fungerade som förrådsman, finns namngiven 1644. Han hette Jorn Jönsson Buur. Därtill fanns det en källarsven, en kokerska, en bagerska, en portvaktare, två legodrängar och en
fäpiga som vi inte har några namn på. Några år längre fram, 1647, var
det fortfarande 13 personer som arbetade i krigsmanshuset. Mina nedslag tyder på att det var relativt hög omsättning på tjänsterna; en av få
som var kvar längre tid var nyss nämnde Jorn Jönsson Buur. Han skulle
vara verksam som skaffare i krigsmanshuset ända fram till mitten av
1670-talet, alltså i ungefär trettio års tid.
Claude de Laval hade alltså fått tjänsten som ståthållare på
Vadstena slott och inspektor för krigsmanshuset den 10 juni 1640. Han
blev därmed den högste representanten för statsmakten i staden. Han
skulle regelbundet redovisa verksamheten i krigsmanshuset inför
centralmakten, främst representerad av Krigskollegiet genom krigsrådet
Lars Kagg. Claude de Lavals namnteckning förekommer ofta i räkenskaperna och på olika brev och kvittenser, något som tyder på att han
ägnade sig en hel del åt det dagliga arbetet. Krigsmanshusets ekonomi
var under de Lavals tid hårt ansträngd och han klagade över detta i ett
403
Lars Kagg till Axel Oxenstierna 31 maj 1647, AOSB II:9, s 680
199
antal brev till Lars Kagg.404 I ett brev till landshövdingen i Östergötland,
Schering Rosenhane, beklagade han sig dessutom över att han behövde
lägga ut egna pengar för att köpa ved till krigsmanshuset.405 Samtidigt
florerade, enligt Lars Kagg, rykten som sa att de Laval som låg bakom
krigsmanshusets ekonomiska situation. Inspektören skulle ha berikat sig
själv och lagt undan medel från husets inkomster.406 Något som bekräftar
dessa rykten har jag inte kunnat finna. Snarast pekar uppgifterna i räkenskaperna på att de Laval själv lånade ut pengar till inrättningen. I ett
brev daterat 6 juni 1648, det vill säga två år efter de Lavals bortgång,
ansåg Lars Kagg att de Lavals änka borde få nådår från krigsmanshuset
eftersom han gjort utbetalningar som han inte fått någon ersättning för.
Samtidigt framgår att de Laval var skyldig krigskollegiet för ett par pistoler som han tagit ur rustkammaren.407 Kanske ansåg de Laval att han
kunde kvitta sina egna utlägg mot dessa pistoler.
Claude de Laval var 51 år när han tillträdde ämbetet som inspektor
för krigsmanshuset. Bakom sig hade han en militär karriär. Han föddes i
Frankrike 1589, där han tillhörde en protestantisk minoritet som drabbats av de blodiga inbördesstriderna i Frankrike som hade sin grund i
religiösa motsättningar. Förmodligen var hans religionstillhörighet orsaken till att han sökte sig bort från Frankrike.408 När han var drygt trettio
år, 1622, kom han i svensk tjänst. de Laval började då som menig soldat, men hans kapacitet blev uppmärksammad. Den svenska krigsmakten var i stort behov av personer med ledaregenskaper och redan följande år, 1623, var de Laval kapten vid Kalmar regemente.
404
KrA: KrKll brevböcker, 1645, Claude de Laval till Lars Kagg
KrA: KrKll brevböcker 1640, Claude de Laval till Schering Rosenhane 16 mars
1640
406
KrA: KrKll brevböcker, 1645
407
KrA: KrKll brevböcker, 6 juni 1648
408
Nordberg (1970), s 186
405
200
Under kriget i Baltikum ingick de Laval i kretsen kring Herman
Wrangel. Denne hade vid Rigas erövring 1621 blivit utnämnd till fältmarskalk och var därmed en av arméns främsta befälhavare. Wrangel
tillhörde den livländska adeln och hade etablerat sig genom sin framgångsrika militära karriär i Sverige. Kring sig samlade han en krets av
officersvänner och förtrogna som hade det gemensamt att de inte tillhörde den gamla etablerade inhemska svenska adeln. I denna krets
ingick alltså de Laval. Wrangel bör ha fungerat som patron och beskyddare för sina yngre och uppåtsträvande officerskollegor.409
Claude de Lavals tillhörighet till Wrangels krets manifesterades på
ett tydligt vis sommaren 1623. de Laval var nämligen en av de 18 som
Wrangel lät sin officersvän Georg Günther Kräill von Bemebergh avporträttera detta år. Troligen skedde Kräills arbete på Kalmar slott, där
Wrangel under sommaren 1623 var ståthållare. de Laval hade då nyss
tillträtt tjänsten som kapten för Kalmar regemente och han befann sig
sannolikt i staden med sina soldater för att man just vid den här tiden
väntade ett anfall från Danmark. Kräill målade förutom sitt eget porträtt
också Wrangel; en annan av officerarna som återfinns i serien var Lars
Kagg, då överstelöjtnant vid Östgöta infanteriregemente. Att det handlade om i samtiden betydelsefulla personer visas genom att porträtten
målades i full storlek och mäter cirka 115 gånger 210 cm; de hängde i
Wrangels stenhus på Skokloster innan de av hans son Carl Gustaf flyttades över till det från 1650-talet byggda nuvarande slottet.410 Särskilt
för en person som Claude de Laval som inte hade några tidigare anknyt409
Om patron-klientväsendets betydelse för centralmaktens utveckling, se Svante
Norrhem, Uppkomlingarna: Kanslitjänstemännen i 1600-talets Sverige och
Europa (Stockholm 1994), s 72-83
410
Porträtten har analyserats i Åke Meyerson; Björn Hallström; Ove Hidemark; Olov
Lönnqvist & Irene Sigurdsson, Herman Wrangel och hans krigskamrater, Skokloster-studier utgivna av Skokloster (Stockholm 1972), framför allt s 246-254
201
ningar till Sverige måste det ha varit betydelsefullt att ha Wrangel som
patron. De Lavals militära karriär var snabb, kanske skyndades den på
genom vänskapen med Wrangel. Under sju år tjänstgjorde han vid Kalmar regemente innan han bytte till Kronobergs. Där blev han major och
slutligen överstelöjtnant 1637.
Claude de Lavals tjänster verkar ha varit uppskattade av kronan,
något som förläningen av Sibbahult Norregård i Långasjö socken, Kronobergs län, antyder. Denna förläning fick han 1638; följande år köpte
han även gården Grimsgöl av kronan. Slutligen blev han upphöjd till
adligt stånd, vilket skedde den 12 maj 1646. Han hann emellertid aldrig
introducera sin ätt på Riddarhuset. Claude de Laval avled i Vadstena
den 17 juli 1646 och begravdes i klosterkyrkan jämte sin hustru, Maria
Ulfsax, under en sten med dem båda i helfigur.411
Claude de Laval efterträddes som ståthållare på Vadstena slott och
inspektor för krigsmanshuset av David Dachsberg, vilket skedde den 30
juli 1646. Posten som ståthållare lämnade han 1651, men det är möjligt
att han var kvar ytterligare några år som inspektor för krigsmanshuset.
Senast i mitten av 1650-talet fanns en ny inspektor för krigsmanshuset.412 Dachsberg hade en liknande bakgrund som Claude de Laval. Han
kom till Sverige när han var knappt trettio år, 1617. Fram till dess hade
han levt i Preussen, där han var född runt 1590 av ”ärliga föräldrar”,
något som Erik Hård antagit enbart innebar att de inte var adliga.413
411
Gunnar Hyltén-Cavallius, Kongl. Kronobergs regementes officerskår samt civilmilitära personal af officers rang 1623-1896 (Stockholm 1897), s 27; Bengt Hildebrand, ”de Laval”, Svenskt biografiskt lexikon 11 (Stockholm 1945), s 23; se även
gravstenen i Vadstena klosterkyrka.
412
Erik Castegren, ”David Dachsberg”, Byarum hembygdsförenings årsskrift 1964, s
18
413
Erik Hård av Segerstad, ”David Dachsberg och hans ätt”, Byarum hembygdsförenings årsskrift 1978, s 21
202
Precis som de Laval hade Dachsberg avancerat snabbt under sin militära karriär, 1624 blev han överstelöjtnant och i januari 1638 adlades
han. Ståthållarposten på Vadstena slott blev hans sista större uppdrag.
Under sin tid som ståthållare på Vadstena slott och inspektor för krigsmanshuset hade Dachsberg låtit iordningsställa sin gravplats i klosterkyrkan i Vadstena. Där finns en häll kvar med inskriften: ”Denna grav
har välborne David Dachsberg den äldre ståthållare på Vadstena med
egen bekostnad låtit förfärdiga.”414 David Dachsberg själv verkar ha dragit sig tillbaka från tjänsten som inspektor för krigsmanshuset i mitten
av 1650-talet när han var ungefär 65 år. Han flyttade då till sin gård i
Byarums socken i Jönköpings län, där han begravdes efter sin död den
18 april 1667. Här finns fortfarande en gravsten som visar Dachsberg i
full krigarutstyrsel.415
Inventarier som spår av livet i krigsmanshuset
Här kommer jag främst att använda mig av krigsmanshusets inventarielistor för att försöka se vad dessa kan säga om livet inom institutionen.
Inventarierna finns uppskrivna i räkenskaperna varje år. De utgjorde de
gemensamma föremål som gratialisterna fick dela på och listorna varierar en hel del mellan åren. Precis som i andra institutioner, i exempelvis
hospitalen, fick gratialisterna ta med egna föremål till krigsmanshuset.416
De bör främst ha använt sig av dessa i det dagliga livet, men i och med
att dessa inte var gemensamma fanns inget behov av att uppta dem i
inventarielistorna. Gratialisternas egna tillhörigheter tillföll dock krigs414
David Dachsbergs gravhäll i Vadstena klosterkyrka
David Dachsberg och Regina von Kantens gravsten i Byarums kyrka
416
Se exempelvis Odén (2012), s 40-41
415
203
manshuset när någon i huset avled. Vadstena stads domböcker visar att
så var fallet. Inspektorn Claude de Laval begärde nämligen persedlarna
efter den just avlidne gratialisten Anders Larsson på rådstugan sommaren 1645.417 Att fallet hamnade på rådstugan tyder på att det fanns konflikter som ansågs gälla krigsmanshusets relation till staden som inte
skulle lösas enbart inom institutionen. Till den typen av ärenden kommer vi att återkomma nedan när krigsmanshusets ärenden på rådstugan
kommer diskuteras närmare.
Från det första året då soldater bodde i krigsmanshuset finns en inventarielista på vad som just då fanns i huset.418 I denna finns bland annat förtecknat 20 sängar, 23 bord, 9 stolar och ett par gamla kistor och
skåp. Det troliga är att en del av soldaterna hade med sig kompletterande
möbler till dessa. Enbart sju huvudkuddar, tre ”gemenare dito” och två
”gemenare barnbolstrar” finns antecknade jämte 19 lakan. Kanske var
det bara soldater som var särskilt fattiga som inte hade med sig egna
sängkläder till krigsmanshuset. Dessutom finns förtecknat att krigsmanshuset ägde en båt med segel; vad den var till för framgår däremot
inte, men det är troligt att den användes för transport av krigsmanshusets
spannmål.
Räkenskaperna från de följande åren visar att samtidigt som ombyggnadsarbetena på byggnaderna pågick så tillverkades också möbler
och inredningsdetaljer. Våren 1641 redovisade bokhållaren Måns Andersson exempelvis tillverkningen av åtta sängar, åtta skivor (vilka kan
ha använts till att tillverka bord), en fönsterram med sex rutor, en ram
kring en dörr, panelen i kökskammaren och tre barnsängar.419 Dessa tillverkades alltså på initiativ av ledningen för krigsmanshuset för att solda417
VaLa: Vadstena stads domböcker, 7 juli 1645
RA: Kammararkivet, Kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaper volym 38, fol. 29-30
419
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1641, 16 maj
418
204
terna och deras familjer skulle kunna bo och leva i krigsmanshuset.
Andra notiser visar att fler barnmöbler tillverkades. Strax efter nyår
1642 hade Joan snickare tillverkat en rad möbler, däribland tre stolar,
två barnbord med särskilda stolar och bänkar.420 Detta är ett av få belägg
för att också soldaternas barn vistades i krigsmanshuset.
Inventarierna och räkenskaperna ger ingen detaljerad inblick i hur
livet i krigsmanshuset framlevdes, men de ger ingångar till att se på den
omsorg som överheten i form av ledningen för krigsmanshuset visade
om de intagna soldaterna och deras familjer. Tillverkningen i flera omgångar av specialanpassade barnmöbler är särskilt intressant ur perspektivet att överheten hjälpte inte enbart den sårade soldaten, utan även hela
hans familj. Räkenskaperna avspeglar en vilja att skapa förutsättningar
för soldaten och dennes familj att leva och bo så gott det gick i krigsmanshuset.
Denna avdelning har handlat om krigsmanshusets interna funktioner och verksamhet som kan spåras genom exempelvis de anställda och
genom detaljer i räkenskaperna. Detta utgör alltså grunden för den hjälp
som kronan genom krigsmanshuset tänkte sig organisera för soldaterna
när krigsmanshuset etablerades. Verksamheten för både huset och kassan kom att förändras ganska radikalt under Karl XI:s regering kring år
1680. Följande avsnitt kommer att behandla denna förändring och vad
den syftade till. Kapitlet kommer sedan avslutas med ett avsnitt om
vägarna till underhållet, det vill säga vad som blev resultatet av etableringen och den följande omorganisationen kring 1680.
420
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1642, 7 jan
205
Karl XI:s reformering av krigsmanshuset kring 1680
Efter etableringsfasen som var slut kring mitten av 1640-talet ger räkenskaperna vid handen att stora förändringar skedde igen först i slutet av
1670- och början av 1680-talet under Karl XI:s regering. I det följande
avsnittet ska vi se på vad Karl XI:s dokument kring reformerna av
krigsmanshusets verksamhet och vad dessa dokument tyder på att man
försökte omskapa institutionen till.
Sverige hade åter styrts av en förmyndarregering efter Karl X Gustavs död 1660 fram till dess att Karl XI förklarades myndig 1672. En av
de iakttagelser som den unge kungen skulle komma att göra var att armén och flottan inte hade underhållits under de tolv förmyndaråren. Det
skånska kriget blev, såsom Göran Rystad har påpekat, avgörande för
Karl XI:s regering genom att det fick kungen att fokusera på reformarbete av mer eller mindre hela statsapparaten under större delen av sin tid
på tronen.421 Karl XI genomförde reduktionen, gjorde sig enväldig och
använde sig av de samlade resurserna till att skapa en starkare militärstat
där en ny typ av armésystem, det så kallade indelningsverket, utgjorde
grunden.422
Utskrivningssystemet hade som vi sett mötts av hård kritik från
olika läger redan när det infördes på 1620-talet. Från kronans sida hade
det inte heller fungerat särskilt väl eftersom det i slutänden gav relativt
få stridsdugliga soldater. Många av dem var dåligt förberedda och en
stor andel rymde innan eller under tjänsten. Utskrivningssystemet var
påfrestande för befolkningen, och därtill orättvist eftersom den som
hade möjlighet kunde betala en knektersättare för att själv slippa gå ut i
421
422
Göran Rystad, Karl XI: En biografi (Lund 2001), s 240-241
Se exempelvis Ågren (1922)
206
krig.423 På sikt var systemet både undermåligt i att få fram tillräckligt
med soldater och därtill skedde soldatuttaget till en hög kostnad. Statsmaktens legitimitet hotade att bli ifrågasatt genom utbrett missnöje med
utskrivningssystemet och kungarna hade behövt använda sig av riksdagen för att förankra nya utskrivningsbeslut. Anna Maria Forssberg har
visat hur statsmakten tog sig besväret att ändå förklara och informera
om utskrivningar och varför krigen var nödvändiga, något som bör tyda
på att statsmakten var eller ansåg sig vara beroende av folkets stöd för
att genomföra sin tänkta politik.424
Karl XI framförde ett förslag till att ändra rekryteringen av soldater
till armén i riksrådet hösten 1680. Kungen började, utan att ha förankrat
frågan, att beordra landshövdingarna runtom i riket att teckna kontrakt
med sitt läns allmoge om hur många soldater som detta område skulle
ställa upp med. På sommaren 1682 fattade riksdagen beslutet att indelningsverket skulle införas. Förändringen bestod av två delar: dels att
lönesystemet skulle baseras på jord som soldaterna fick av kronan, dels
skulle det ständiga knekthållet genomföras. Den jord som soldaterna
fick bestod som nämnts till runt 80 procent av sådant som kronan dragit
in genom reduktionen.425
Båda dessa förändringar medförde att armén redan i fredstid fick utsedda soldater som kunde öva och exercera med jämna mellanrum och
ha en krigsplacering om freden skulle brytas. Därtill hade de en fast förankring i lokalsamhället genom sitt torp och den jord som de fått från
kronan, vilket utgjorde grunden för soldaternas försörjning.426 Skillnaden
mot tidigare var inte revolutionerande utan snarast reformerande, såsom
423
Huhtamies (2004), s 13
Forssberg (2005), s 137-141
425
Prytz (2013), s 27
426
Ågren (1922), s 2-5; Lars Ericson, Svenska knektar: indelta soldater, ryttare och
båtsmän i krig och fred (Lund 1995), s 30
424
207
Göran Rystad har uttryckt det.427 Karl XI ägnade stor del av sin regeringstid åt att arbeta med omorganisationen av armén och dess olika
delar; i detta arbete ingick alltså som vi ska se i det följande även krigsmanshuset.
Inspektionen 1674
Bara två år efter att Karl XI kommit till makten 1672 lät han utföra en
inspektion av krigsmanshuset i Vadstena. Genom en instruktion ställd
till krigsråden Jonas Palmgren och Baltasar Gyldenhoff den 9 september
1674 fick de i uppdrag att inspektera krigsmanshuset.428 Instruktionen
ger dem tydligt i uppdrag att genomföra en inspektion på plats i krigsmanshuset. Birger Steckzén har däremot uppfattat det som att instruktionen innebär att både Palmgren och Gyldenhoff nu skulle dela på tjänsten som inspektor för krigsmanshuset.429 För denna tolkning finner jag
dock inget stöd i källorna. Palmgren finns upptagen i lönelistorna för
krigsmanshuset 1677, men Gyldenhoff finns inte med där, vilket jag vill
hävda stärker min uppfattning om att Karl XI tänkte sig en enstaka inspektion.430 De som arbetade i krigsmanshuset år 1677 var något färre
jämfört med tidigare exempel, vilket var år 1644.431 Räkenskaperna visar
förutom att Palmgren fungerade som inspektor också två andra namngivna personer. Dessa båda var predikanten i krigsmanshuset, Erik Simonis (Löfgren), och bokhållaren, Gustaf Huus. Förutom dessa tre
427
Rystad (2001), s 244
Instruktionen för dem båda i RA: RR 9 sept 1674, fol. 274f
429
Steckzén (1930), s 429
430
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1677
431
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1677
428
208
namngivna personer fanns även två befallningsmän, två skaffare och
ytterligare en ospecificerad tjänst på lönelistan. Sammantaget var det
alltså bara åtta anställda upptagna på lönelistan i krigsmanshuset 1677,
vilket ger fem färre anställda än drygt trettio år tidigare. Att det 1677
inte längre fanns någon barberare i tjänst gjorde störst skillnad ekonomiskt, och kanske var det just därför som denna tjänst inte var tillsatt.
Från mitten av 1680-talet fick krigsmanshuset en fältskär igen, såsom
Otto Bergström har visat.432
När det gäller inspektorsposten för krigsmanshuset hade den 1674
innehafts i tio år av Jonas Palmgren (1614–1689). Han hade efterträtt
Lars Eriksson Nordanväder (1604–1664) efter dennes död 1664. Året
innan hade Palmgren blivit krigsråd efter att ha gjort karriär inom militäradministrationen. Till skillnad från krigsmanshusets båda första inspektorer, Claude de Laval och David Dachsberg, hade Palmgren alltså
inte någon bakgrund som militär. Istället hade han gjort en civil karriär
men arbetat med militäradministration.
Karl XI:s instruktion till Palmgren och Gyldenhoff gick främst ut på
att de skulle skärpa övervakningen och se till så att de inkomster som
krigsmanshuset hade rätt till verkligen tillkom inrättningen. Enligt
kungens vilja skulle de också se till att de medel som krigsmanshuset
uppbar skulle förvaltas på bästa sätt och sist men inte minst att de skulle
fördelas rättvist till de behövande soldaterna.433 Vad som blev resultatet
av Palmgrens och Gyldenhoffs inspektion är däremot inte känt, men det
är möjligt att deras undersökning av verksamheten låg till grund för det
reformarbete som Karl XI påbörjade kort därefter. Det finns tydliga
tecken på att kungen var missnöjd med hur Krigskollegiet skötte krigsmanshuset. Birger Steckzén har noterat att kungen allt oftare vände sig
432
433
Den förste, Kristian Schotte, tjänstgjorde 1685–1704. Bergström (1901), s 13-14
RA: RR 9 sept 1674
209
direkt till inspektorn Jonas Palmgren i enskilda ärenden som rörde
krigsmanshusets verksamhet istället för att gå till Krigskollegiet. Karl
XI förbigick på det viset Krigskollegiet och den centrala nivån i beslutsfattandet och vände sig direkt till inspektorn som hade mer direktinsyn i
krigsmanshusets verksamhet.434
Nya avgifter tillkommer, gamla inkomster försvinner
Karl XI hade alltså som vi sett skickat Jonas Palmgren och Baltasar
Gyldenhoff till Vadstena redan 1674 för att inspektera krigsmanshuset.
Inga förändringar kan spåras som direkt följd av denna inspektion. Förmodligen berodde det på att det skånska kriget kom emellan och krävde
nästan all kungens uppmärksamhet under flera år. Samtidigt innebar
kriget att frågan om soldaternas underhåll blev mer aktuell igen.
Det var i lägret utanför Ljungby, där Karl XI för tillfället befann sig
med sin armé, som kungen daterade en förordning för krigsmanshuset
den 13 december 1677. Detta markerar början på kungens reformer av
krigsmanshuset. Syftet med denna förordning var framför allt att få
krigsmanshusets intäkter att öka.435
Texten inleds med en kort orientering om att ”våra förfäder” låtit
grunda krigsmanshuset i Vadstena och gett det rikliga donationer. Men,
fortsätter texten, dessa donationer har inte räckt för att hjälpa alla soldater nu när riket än en gång råkat i krig: ”närvarande svåra och blodiga
krigstider var uti så många för rikets värn deras hälsa måst fordra”.436
Detta gav anledningen till varför kungen just vid det här tillfället skulle
434
Steckzén (1930), s 430
Om Vadstena krigsmanshus och dess inträders förökning … 1677
436
Om Vadstena krigsmanshus och dess inträders förökning … 1677 … , s 2
435
210
se över krigsmanshusets ekonomi. Därtill framhölls att detta skulle ske
utan att rikets övriga inkomster minskade. Förordningen innebar att en
viss avgift skulle tas ut varje gång en person befordrades inom armén
eller när någon adlades. Varje person som ”utav oss kungen någon
nåde beneficier eller avancemanget njuta” skulle erlägga en avgift till
krigsmanshuset. En person som befordrades inom krigsmakten skulle på
så vis avlägga en viss summa, högre ju högre tjänst, varje gång han
avancerade. Detsamma gällde alltså en person som fick adelsbrev, eller
upphöjdes i friherrligt eller grevligt stånd. En person som avancerade till
överste skulle betala 40 daler silvermynt, en major 12 och en korpral
eller regementspräst 2. Den som adlades skulle på samma vis betala 40
daler silvermynt, den som blev friherre 150 och greve 300. Karl XI införde genom detta system en beskattning på avancemanget som var direkt avsedd att förbättra krigsmanshusets ekonomi.
Karl XI intresserade sig även för de redan existerande formerna av
inkomster som krigsmanshuset erhöll. Krigsmanshuset hade svårt att få
in alla de räntor som skulle tillfalla inrättningen. Den 25 oktober 1680
skrev Karl XI en förordning där kronans ansvariga i Östergötland och
Västergötland, Småland och på Öland uppmanades att se till att det kyrkotionde som skulle gå till krigsmanshuset verkligen levererades.437 I
förordningen nämndes det att leveranserna av kyrkotiondet hade gått
alldeles för långsamt och bokhållaren hade därmed fått problem med att
hålla reda på vilka områden som hade levererat och vilka som släpade
efter. Så snart kyrkotiondet hade samlats till kyrkohärbärgena i socknarna skulle det rapporteras in till krigsmanshuset, enligt förordningen,
detta för att bokhållaren skulle veta hur situationen såg ut runtom i riket.
Kyrkotiondet skulle dessutom samlas på en eller högst två orter i varje
437
Kunglig majestäts förordning om den till Vadstena krigsmanshus förordnade fyrationde del av kronans kyrkotionde, 25 okt 1680
211
län för att kunna distribueras till de behövande soldaterna. Genom ett
kungligt brev den 23 juni 1683 donerade kungen ytterligare hemmansräntor till ett värde av 2 000 daler silvermynt till krigsmanshuset. Dessa
skulle uppbäras från Skaraborgs och Älvsborgs län och kan ses som ett
led i att Karl XI även försökte utöka redan existerande former av inkomster för inrättningen.438
Samtidigt som det inskärptes att kyrkotiondet skulle levereras till
krigsmanshuset blev institutionen av med en annan inkomstkanal som
hade varit betydelsefull ända sedan det hade grundats. Det rörde sig om
tryckeritunnan. Diskussionerna om dess framtid hade lyfts fram av prästerskapet på riksdagen 1680. Prästerskapet klagade över att tryckeritunnan inte längre stöttade de verksamheter som den var avsedd för. De
tyckte att den borde ha att göra med den bokliga bildningen i riket
såsom tryckeritunnan varit innan den blev tilldelad krigsmanshuset.439
Den 20 januari 1682 undertecknade Karl XI en förordning där han gick
prästerskapet till mötes. Krigsmanshuset blev av med intäkterna från
tryckeritunnan genom denna förordning. Medlen skulle istället gå till
Antikvitetskollegium, som i sin tur skulle förvalta dessa till ”lärde mäns
underhåll och nyttiga böckers publicerande uti andliga och världsliga
saker”. Närmare bestämt skulle medlen enligt förordningen gå till ”rikets lagar och stadgar, historier och antikviteter, samt andra nödiga
handlingar som till fäderneslandets heder och invånarnas undervisning
lända kunna”.440
Från Karl XI:s regering finns även tecken som tyder på att kungen
försökte göra hjälpen till gamla soldater mer allmän, mer lik en pension
438
Se exempelvis Bergström (1901), s 4
Prästerskapets riksdagsprotokoll 1680–1714, band 4 (Stockholm 1962), 6 okt
1680, s 133
440
Kongl Maj:ts påbud och förordning om den gamla tryckeritunnan, 20 jan 1682
439
212
på samma vis som Erik XIV hade stadgat redan 1568 i sitt öppna brev.
Den 21 juli 1682 daterade Karl XI ett dokument som fastslog att alla
gamla soldater ”som uti 35 år har tjänat under militären, och därutinnan
vorden bräcklig skall nu hädan efter i livstiden ha årligt underhåll av
krigsmanshuset”. De gamla soldaterna som blivit svaga av sin tjänstgöring skulle få 4 tunnor spannmål om året eller 80 daler silvermynt.441
Detta var alltså inte det första exemplet på ett allmänt beslut om att kronan skulle hjälpa soldater som tjänat länge. Det särskilda med beslutet
från 1682 var att det vände sig specifikt till gamla soldater, något som
för tankarna mer till en allmän pension för soldater. Dessutom är det
första gången som pengar nämns som en möjlig ersättningsform, tidigare hade det alltid varit fråga om spannmål. Kanske tänkte sig Karl XI
framför allt att ett sådant beslut skulle underlätta undersökningsprocessen om ifall soldaterna hade rätt till underhåll eller inte. Att uppvisa
dokument som bekräftade att en person hade tjänstgjort en viss tid bör
ha varit relativt enkelt utifrån rullor och mönstringslängder.
Karl XI:s nästa förordning, som skulle dröja till 1689, låter antyda
att reformerna av krigsmanshuset inte har fått den effekt som kungen
hoppats.442 Förordningen inleds med en historisk tillbakablick på hur
krigsmanshuset hade tillkommit. Där nämns att Gustav II Adolf hade
låtit inrätta krigsmanshuset och att det hade förvaltats av såväl drottning
Kristina som av Karl X Gustav. Här nämns att orsaken till att krigsmanshuset kommit på obestånd var att de stora krigen krävt allt större
arméer och fler soldater, och att riket därför hade tvingats ha ”en fast
större och starkare krigsmakt på benen”. Tidigare hade krigsmanshuset
främst fått inkomster från jordavkastning och kyrkotionde. Enligt den
441
442
KrA: KrKll, KrHk, D vol 9 (1678–1730), kungl brev 21 juli 1682
Kungl Maj:ts förnyade ordning och påbud om Vadstena krigsmanshus inkomster,
daterad Stockholm 31 dec 1689
213
nya förordningen som skulle gälla från den 1 januari 1690 skulle krigsmanshuset nu få andra typer av inkomster. Främst skulle dessa inflyta i
form av olika avgifter som olika institutioner i riket skulle avlägga. Från
detta datum skulle exempelvis samtliga som befordrades i krigsmakten
avlägga en avgift till krigsmanshuset. Mest skulle en fältmarskalk betala, 100 daler silvermynt, i fallande skala ner till korpraler som skulle
betala 4 daler. Avgifterna gällde nu samtliga personer i militären, även
sådana som ägnade sig åt civil verksamhet.
Förordningen stadgade även att varje regemente skulle betala en
procent av sina inkomster till krigsmanshuset. Av de donationer som
kronan gjorde till officerare och soldater skulle en avgift om fem procent av donationens värde tillfalla krigsmanshuset. Återigen upprepades
att den som adlades eller upphöjdes till friherre respektive greve skulle
avlägga 40, 150 eller 300 daler. Officiella myndigheter, såsom hovrätter,
kollegier, landskanslier och tullkontor, skulle ha så kallade armbössor
dit de årligen skulle skänka medel. De böter som tilldömdes den som
försummade adelns rusttjänst skulle dessutom oavkortat tillfalla krigsmanshuset.
Sist i förordningen gjordes klart att den skulle läsas upp i en rad officiella sammanhang, först och främst hos de myndigheter där armbössorna skulle finnas. Alla som hörde förordningen uppmanades att betala
det som stadgades. För att slippa betala igen skulle man kunna visa att
man hade betalt sin avgift, och detta skulle därför antecknas noggrant.443
Det var i samband med den här reformen som krigsmanshusets räkenskaper ökade enormt. Från och med ungefär 1690 är en stor del av arkivet upptaget av kvittenser och intyg på att olika personer, myndigheter
och regementen har betalt och erlagt det som de ska i avgifter till krigs443
Kungl Maj:ts förnyade ordning och påbud om Vadstena krigsmanshus inkomster,
daterad Stockholm 31 dec 1689, punkt 17
214
manshuset. Det var dessa avgifter som gjorde det möjligt för krigsmanshuskassan att expandera och kunna försörja hundratals soldater, vilket vi
kommer att återkomma till.
Det var emellertid inte bara militären och officiella myndigheter
som skulle avlägga medel till krigsmanshuset. Även prästerskapet började göra det enligt ett något senare beslut. På riksdagen 1693 diskuterades frågan om huruvida prästerskapet borde följa officerarnas modell
och ge medel när de befordrades. I riksdagsprotokollet finns antecknat
att ”taxan till Vadstena krigsmanshus” diskuterades den 18 november
detta år. Bara några dagar senare togs beslutet att prästerskapet skulle
följa militären och betala till krigsmanshuset ”vid dess befordringar och
avancemanger etc”. En nytillträdd ärkebiskop skulle exempelvis avlägga
60 daler silvermynt, en ny biskop 50 och en präst motsvarande 2 procent
av sin inkomst.444
Karl XI:s reformer visade på en stark politisk vilja att ordna krigsmanshusets inkomster och ekonomi för att verksamheten skulle fungera
och kunna ge hjälp till fler soldater. Kungens försök att ordna ekonomin
kan ses som en del i hans reorganisering av hela krigsmakten, där organiserandet av indelningsverket har rönt mest uppmärksamhet inom
forskningen. Under hans tid gjordes också försök att ordna förhållandena inne i krigsmanshuset genom att en ny straffordning infördes 1679.
Straffordningen 1679
Den 29 november 1679 undertecknade Karl XI en ny straffordning för
krigsmanshuset. Det var en samling regler som skulle gälla för samtliga
444
Prästerskapets riksdagsprotokoll 1680–1714, band 4 (Stockholm 1962), 18 nov
och 3 dec 1693, s 437-438
215
gratialister, både för de soldater som fått uppehälle i huset och för de
som bodde i sina hemsocknar. Det verkar som om straffordningen tillkommit på grund av brister i ordningen i krigsmanshuset. Inspektorn
Jonas Palmgren skrev enligt ett brev den 18 oktober 1679, vilket Otto
Bergström refererar, till kungen och begärde medel för att till vintern få
resa ner och inspektera krigsmanshuset. Palmgren hade hört att situationen i huset var orolig. Därför hade han, enligt Bergström, låtit sätta
upp ett förslag till en straffordning som kunde få situationen att lugna
ner sig.445
Denna straffordning var inte den första som utfärdades. I den nämns
att det funnits en tidigare redan under drottning Kristinas tid, men att
behovet av en ny vuxit fram eftersom så många gratialister bodde i
hemsocknarna. Också dessa skulle omfattas av straffordningen. Förutom
att antalet soldater som fick hjälp hade ökat, nämndes också i straffordningen att den tidigare förordningen inte hade efterlevts. I förordningen
antyds att en del soldater inte kände till den tidigare straffordningen och
att den mist något av sin auktoritet just för att den uppfattades som
föråldrad: ”några sig torde låta finna som intet veta dels intet stort veta
vilja av sådan för detta och något längesedan gjorda kungl ordning”.446
Detta sätt att argumentera framstår som ovanligt under 1600-talet. Oftast
vann någonting i auktoritet just genom att det var gammalt, men i det
här fallet verkar det som att Palmgren, som var den som skrivit straffordningen, som framhöll att den snarast var föråldrad.
Den första av de fem punkterna i straffordningen gäller ordningsfrågan i krigsmanshuset. Där fastslås att de soldater som får underhåll av
445
446
Bergström (1901), s 25
Kungl Maj:ts straffordning. Som iakttagas skall icke allenast vid Krigsmanshuset i
Vadstena utan och uti provinserna över hela riket varest de förlamade krigsmän
något underhåll av kronan njuta, 29 nov 1679, ur inledningen
216
kronan måste, ”såväl officerare, som gemena med deras hustrur och
barn leva med var andra roligen fridsamt och gudfruktigt”. Soldaterna
får, som vi sett ovan i avsnittet om krigsmanshusets kyrkolokal, inte
försumma gudstjänster och predikningar annat än när de är sjuka. Den
andra punkten gäller att soldaterna ska låta sig nöjas med den tilldelning
de får av krigsmanshuset. Främst avses förmodligen spannmål, även om
detta inte skrivs ut. Soldaten får alltså inte visa missnöje och gör han
ändå det skall så stor andel av hans tilldelning hållas inne som anses
uppväga hans dåliga beteende. Inspektorn eller bokhållaren ska undersöka ärendet om soldaten klagar högljutt, alternativt ska ärendet dras
ända upp till Krigskollegiet om soldaten inte ger med sig. Straffet kommer därefter utmätas och antingen kommer han mista sin plats i huset
eller få ”annat brottet likmätigt straff androm till exempel och varnagel”.
De följande två punkterna, tre och fyra, gäller renligheten och den
praktiska ordningen i krigsmanshuset. Där finns bestämmelser om att
soldaternas egna rum och gården ska hållas ”renliga efter förra gamla
förordning” av soldaterna själva, deras hustrur och barn. Vidare ska elden hanteras försiktigt och det ska vara släckt på rummen vid klockan
tio. Enda undantaget från den sistnämnda tiden gäller för sjuka soldater,
då får elden hållas tänd längre vid behov. Den fjärde punkten gäller soldaternas kläder och att dessa ska hållas rena. Ordning ska råda i krigsmanshuset även när bokhållaren och inspektorn inte är på plats. Den
femte och sista punkten bestämmer att soldaterna inte ska få mer
spannmål än de blivit tilldelade oavsett hur mycket ”snorck och onda
ord” de använder. Anser däremot soldaterna att den spannmål de fått sig
tilldelad är undermålig måste ärendet utredas av Krigskollegiet eller av
inspektorn. Den som fått besked från någon av dessa att spannmålen
varit undermålig ska bli ersatt med samma mängd ny.
217
Straffordningen 1679 kan ses som ett led i Karl XI:s reformering av
krigsmanshuset. Genom att införa en ny straffordning fick överheten
möjlighet att i detalj reglera hur livet i institutionen skulle fungera.
Kanske kan straffordningen också ses som en effekt av Jonas Palmgrens
brev till kungen från hösten 1679, där han uttryckt oro för ordningen i
krigsmanshuset. Både den första och andra punkten i straffordningen
framhöll i vilket fall vikten av att soldaterna levde fridfullt tillsammans,
att de skulle närvara vid gudstjänsterna och låta sig nöjas med den
spannmålstilldelning som de fick.
Vilka tankar kan då slutligen spåras bakom Karl XI:s reformer av
krigsmanshuset? Det framstår som att kungens ledmotiv var att försöka
ordna situationen när det gällde krigsmanshusets organisation och ekonomiska förutsättningar. Men kungens ambitioner att organisera verksamheten innefattade även, såsom straffordningen indikerar, det dagliga
livet i krigsmanshuset. För att ordna ekonomin började Karl XI införa
avgifter som grund för krigsmanshusets inkomster. Han fokuserade på
att se till så att krigsmanshuskassan därmed kunde försörja så många
soldater som möjligt. Reduktionen hade säkerligen en betydelsefull roll
för att inkomsterna till krigsmanshuset sågs över. En majoritet av den
jord som drogs in, runt 80 procent, hamnade under indelningsverken och
försörjde alltså soldater i fredstid.447 Hela arméns ekonomi förändrades
därigenom. Samtidigt verkar Karl XI ha haft ambitionen att soldaterna
skulle få underhåll från krigsmanshuskassan i form av spannmålshjälp.
Antagligen berodde det på att han inte ville att kronan skulle donera
eller förläna ut jord längre och därigenom mista kontrollen över jorden.
Cristina Prytz har pekat på hur förhållandet mellan statsmakt och undersåte förändrades i och med reduktionen, där förhållandet efter 1680
447
Prytz (2013), s 27
218
präglas av mer formalitet och tydligt uppgjorda roller.448 Detta var också
fallet för det underhåll som organiserades av kronan för soldaters försörjning, vilket vi ska se mer på i följande avsnitt som handlar om det
underhåll som soldaterna kunde få genom krigsmanshuset, både i form
av själva huset och genom krigsmanshuskassan.
Underhåll i krigsmanshuset och i hemsocknarna
Krigsmanshuset hade alltså öppnats för de första soldaterna runt år
1640. Från den tiden började statsmakten kunna hänvisa soldater som
bad om hjälp med sin försörjning till institutionen. De soldater som fick
hjälp med sin försörjning av kronan kallades gratialister. Ordet kommer
av latinets gratiale som betyder nåd eller ynnest.449 Såväl soldaterna i
krigsmanshuset som de i hemsocknarna fick spannmålshjälp till sin försörjning. De soldater som bodde kvar i sina hemsocknar finns ofta antecknade i kyrkböckerna som gratialister vid krigsmanshuset. Underhåll
utgick från det som ofta kallades krigsmanshuskassan till de soldater
som bodde kvar i hemsocknarna. Denna kassa kom redan från krigsmanshusets första verksamhetsår på 1640-talet att ge underhåll i form av
spannmål till betydligt fler soldater än vad krigsmanshuset kunde ta
emot.
I det här avsnittet ska vi till en början följa soldaternas vägar till
hjälp. Jag ska ge några exempel på hur detta kunde gå till genom enskilda fall. Därefter kommer jag att övergå till att studera underhållets
omfattning, både när det gäller det fysiska krigsmanshuset i Vadstena
och när det gäller de soldater som uppbar spannmålshjälpen i hemsock448
449
Prytz (2013), s 221-222
SAOB, gratial, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ 2015-02-02
219
narna, allt för att kunna säga något om vad resultatet blev av det som
kan betecknas som krigsmanshusets organiseringsfas mellan cirka 1640
och 1680.
Vägar till underhåll
Från det att soldaten förlorat sin förmåga att försörja sig till följd av
skador eller lång krigstjänst och återvänt hem var vägen till hjälp från
kronan inte självklar i något steg. Det vanligaste sättet att få hjälp var att
skicka en supplik, det vill säga en begäran om hjälp, till någon statsinstitution. Cristina Prytz har studerat kronans strategier när det gäller att
ge enskilda gåvor, vilket oftast skedde i form av donationer och förläningar. Att få en förläning eller donation var en vanlig typ av hjälp även
för soldater som sårats i fält framför allt under perioden från Norrköpings beslut 1604 fram till reduktionen 1680. Från kronans perspektiv
var det mest relevant att ge en donation till en person i aktiv tjänst eftersom donationen eller förläningen främst var tänkt för att skapa ett
band mellan personen och kronan.450
Detta bör enligt min mening också ha varit en faktor som drev på
utvecklingen av andra underhållssystem för just soldater som inte längre
kunde göra tjänst genom skador eller hög ålder. Från 1640-talet och
framåt etablerades systemet med krigsmanshuset som en specifik institution som skulle ge underhåll till just soldater som inte kunde försörja sig. Även sedan krigsmanshuset var etablerat var överheten i form
av officerare och präster ofta tvungna att agera för att soldaten skulle få
hjälp. I Krigskollegiums brevböcker finns gott om exempel på hur fram-
450
Prytz (2013), s 20-21
220
för allt officerare engagerade sig för att soldater skulle få hjälp, antingen
i form av vistelse vid krigsmanshuset eller i form av spannmål. Jag ska
ta upp exempel för att illustrera några av de sätt på vilka soldaterna
kunde få underhåll och i en del fall även plats i krigsmanshuset.451
Det fanns alltså olika kanaler som soldaterna kunde välja för att
framföra sitt anspråk på hjälp från överheten. Vanligen använde sig soldaterna av sina officerare som var skrivkunniga för att ställa en skrivelse
till en myndighet, men det finns exempel på att soldater använde sig av
betydligt mer direkta kanaler. I mars 1652 fick exempelvis en soldat
tillträde direkt till rådskammaren på Stockholms slott för att framlägga
sitt ärende. Han ville ha hjälp med sin försörjning från kronan, men gick
inga omvägar för att få detta utan bad om det själv vid en av rikets
främsta maktförsamlingar. Riksrådet gick med på att godkänna denna
begäran om underhåll vid sittande bord.452 Exemplet visar tydligt på hur
överheten tog sitt husbondeansvar för undersåtarna på allvar.
Drottning Kristinas förmyndarregering engagerade sig även vid
andra tillfällen för att hjälpa soldater, även om de flesta av dem förmodligen inte trädde direkt in i rådskammaren. Förmyndarna skrev vid upprepade tillfällen till Krigskollegiet och bad att enskilda soldater skulle få
hjälp. Den 29 mars 1643 skrev förmyndarna att de båda gamla soldaterna Bertil Nilsson och Olof Andersson hade fått sin hälsa skadad av lång
krigstjänst. Därför borde de få hjälp av kronan i form av uppehälle vid
krigsmanshuset eller spannmålshjälp. Senare samma vår, den 22 april,
skrev förmyndarna åter till Krigskollegiet. Även denna gång ansåg de att
Krigskollegiet borde ordna hjälp åt en krigare som tjänstgjort länge.453
Se även Erik Petersson, ”Stormaktstidens lemlästade soldater: Livet efter kriget”, i
Sofia Holmlund & Annika Sandén, Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700 år (Stockholm 2013), framför allt s 95-96
452
SRP 16 mars 1652 (Stockholm 1920)
453
KrA: KrKll brevböcker 29 mars och 22 april 1643
451
221
Ett fall där officeraren månar om att försöka få överheten att ge underhåll gäller soldaten Sven Andersson. Fältmarskalken Lennart Torstensson skrev den 9 mars 1643 till Krigskollegiet angående Andersson,
som tjänat som soldat vid löjtnanten Bengt Ribbings regemente i det
tyska kriget. I det stora slaget vid Leipzig i oktober 1642 hade Andersson blivit svårt skadad i ena handen, enligt fältmarskalkens brev. Därför
borde Andersson få hjälp från kronan argumenterade Torstensson i sitt
brev till Krigskollegiet. Några dagar senare, den 12 mars, skrev Torstensson åter till Krigskollegiet om ett fall där han tyckte att kronan
borde bistå med hjälp. Detta fall gällde löjtnanten Bengt Bengtsson vid
Åbo kavalleriregemente, som hade tjänat troget i 24 år. Förutom den
långa tjänsten hade löjtnanten dessutom blivit svårt sårad i slaget vid
Wolfenbüttel i juni 1641.454 Hur Krigskollegiet ställde sig till just dessa
två fall vet vi inte, men de visar på att överheten, här i form av fältmarskalken Lennart Torstensson, förmedlade kännedom om soldaternas
situation till Krigskollegiet för att försöka se till att de fick underhåll av
kronan.
I nästa fall som jag vill lyfta fram här vet vi däremot hur det gick
för soldaten. Det gäller soldaten Jorn i Ljung. Den 6 september 1643
skrev översten Axel Lillie till Krigskollegiet och berättade att denne
Jorn i Ljung hade blivit skjuten vid ett fältslag och fått båda sina knän
skadade. Enligt Axel Lillie gjorde detta soldaten förlamad och därmed
oförmögen både till att fortsätta kriga och till arbete.455 Brevet tycks ha
varit Lillies rekommendation till Krigskollegiet att ge hjälp till Jorn i
Ljung. Alldeles under brevet, som finns i krigsmanshuskontorets pap-
454
KrA: KrKll brevböcker, Lennart Torstensson till Krigskollegium 9 och 12 mars
1643, se även Petersson (2013), s 116
455
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1645, fol. 35: Axel Lillie till
Krigskollegium 6 sept 1643
222
per, finns nämligen en notis om att Jorn i Ljung kom till generalmönstringen i Linköping den 23 januari 1644. Där har mönstringsförrättaren
Henrik Fleming gett sitt utlåtande om soldatens tillstånd och vad som
borde hända med honom:
Eftersom denna förlamade soldat, Jorn Jönsson, alldeles
är förlamad, och går med kryckor, och ej kan föda sig med
sitt arbete, alltså vill man på Krigskollegiets vägnar ha sänt
av mig till krigsmanshuset i Vadstena, där till sitt uppehälles hjälp att bekomma två tunnor spannmål vilket hauptmannen årligen tillskaffa skall; Acto 23 januari 1644 på
mönstringsplatsen, Linköping. Henrik Fleming456
Axel Lillies brev till Krigskollegiet verkar bara ha fungerat som en rekommendation; beslutet att Jorn i Ljung skulle få hjälp fattades däremot
av krigsrådet och mönstringsförrättaren Henrik Fleming, som på plats
undersökte soldatens skador och gjorde bedömningen att det stämde att
denne inte längre kunde arbeta för sin försörjning. Jorn i Ljung fick
därmed en plats i krigsmanshuset och fick där uppbära två tunnor
spannmål om året. Både i fallet med Jorn i Ljung och med Sven Andersson var det fråga om att två höga officerare hjälpte dem att ansöka om
hjälp hos Krigskollegiet. Det finns också fall där soldater själva har vänt
sig direkt till Krigskollegiet. I januari 1650 kom exempelvis två soldater
från gardet, Erik Jonsson och Per Jönsson, och lade fram sina ärenden
direkt för kollegiet. De hade båda kommit hem från det tyska kriget
”lamskjutna”. Krigskollegiet beslutade att de båda skulle få varsin må-
456
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1645, fol. 35: Henrik Flemings utlåtande 23 januari 1644
223
nads avlöning för sina hemresor till Östergötland respektive Småland,
men om de fick någon mer långvarig hjälp framgår inte.457
Det finns några exempel på soldater som fått uppehälle i krigsmanshuset men som hellre ville ha spannmålshjälp. Inspektorn Claude
de Laval skrev den 28 september 1642 till krigsrådet Lars Kagg att soldaten Jöran Henriksson ville utträda ur huset och istället få spannmål för
sin försörjning. Jöran Henriksson, skrev de Laval, ”har fått och bekommit H K M:ts vår allernådigste drottning och den högtärade Kungl Regeringens brev uppå sitt uppehälle uti krigsmanshuset till dödsdag”. Lars
Kagg gick med på Henrikssons begäran och denne fick i fortsättningen
istället fyra tunnor spannmål årligen.458
Det sistnämnda fallet visar att kronan ansåg att uppehälle i krigsmanshuset och spannmålshjälp var utbytbara former av hjälp. Antalet
platser i huset var, som vi sett, starkt begränsat och kronan såg säkert att
platserna hellre fylldes med personer som ville vara där än sådana som
inte ville det, såsom Jöran Henriksson. I resonemangen kring vilken
hjälp soldaterna borde få, om de skulle få uppehälle i krigsmanshuset
eller spannmålshjälp, märks heller ingen uppenbar skillnad mellan de
båda formerna av hjälp. Kronan resonerar som att de var utbytbara. Det
visar exempelvis fallet med de båda gamla soldaterna Bertil Nilsson och
Olof Andersson. I utlåtandet om dem framhöll förmyndarregeringen att
de kunde få antingen plats i krigsmanshuset eller spannmålshjälp. De
två olika typerna av hjälp kommer i det följande undersökas närmare,
med början på uppehälle i krigsmanshuset och därefter spannmålshjälp i
hemsocknen.
457
458
Detta exempel är hämtat från Barkman (1966), s 565
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1645, fol. 36
224
Uppehälle i krigsmanshuset
Med början senast 1640 kunde soldater få uppehälle i krigsmanshuset i
Vadstena och redan år 1644 bodde 26 gratialister med familjer i huset.
Av dem var 11 officerare och 15 gemena soldater. Alla dessa var gifta
och hade sina hustrur med sig i krigsmanshuset; flertalet av dem hade
också barn och sammanlagt är 27 barn antecknade som inneboende i
huset. Detta visar, såsom Cristina Prytz har framhållit, att kronan såg
hela familjen, alltså hela hushållet, som den enhet som den hade ansvar
för att försörja.459 Det innebär att krigsmanshuset i Vadstena under detta
år, som borde ha varit ett av de första då både norra och västra längan
var beboeliga, sammanlagt hyste 79 personer.460 Då antalet familjer var
26 och antalet rum omkring 60 innebär det att mer än hälften av rummen stod tomma i krigsmanshuset. Detta reser frågan om det var tänkt
att krigsmanshuset skulle hysa runt 60 soldater med familjer. För att se
om detta verkar stämma valde jag att göra nedslag ungefär tjugo och
trettio år efter att krigsmanshuset hade etablerats, under åren 1667 och
1677, för att vara säker på att verksamheten hade varit igång länge.
Det visade sig att år 1667 bodde det sammanlagt 22 soldater i
krigsmanshuset; av dem var 8 officerare och 14 soldater. Antalet var
alltså lägre än då krigsmanshuset etablerades drygt tjugo år tidigare,
detta trots att många krig hade utkämpats. Det andra nedslaget, 1677,
visar att antalet officerare varierade under året mellan 6–7 och antalet
soldater mellan 17–20. Sammantaget huserade krigsmanshuset alltså
mellan 23 och 27 krigare under detta år.
Vad beror det på att antalet soldater som fick uppehälle i krigsmanshuset inte var fler än 27 under de år jag har undersökt? Krigsmans459
460
Prytz (2013), s 152-162
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1644, fol. 42-43
225
huset hade kunnat husera fler, eftersom det fanns minst 30 rum som stod
tomma. Därtill bör behovet av hjälp ha varit fortsatt stort under hela
1600-talet, vilket inte minst visar sig genom att krigsmanshuskassan
hjälpte allt fler soldater runtom i riket under 1670- och 1680-talen.
Detaljerade inventarieförteckningar för krigsmanshuset finns även
bevarade för år 1695.461 Dessa visar att det då bodde 29 soldater med
familjer i krigsmanshuset. Samtidigt visar inventarieförteckningen att en
stor del av krigsmanshuset stod tom. Vid lika många, alltså hela 29 rum,
står nämligen antecknat i inventarieförteckningen att dessa stod ”obebodda och tomma”. Inventarieförteckningen är så noggrann att man kan
se vilka soldater som var inhysta i vilken del av krigsmanshuset. I den
västra längan bodde fyra soldater på undervåningen och åtta på mellanvåningen. I den norra längan bodde det tio på övervåningen och sju på
undervåningen. Det fanns utrymme i krigsmanshuset för att ta emot ungefär dubbelt så många soldater, men trots ekonomiska reformer som
Karl XI genomförde åren kring 1680 stod alltså dessa rum tomma.
Vad var då orsak till att hälften av rummen inte beboddes? I källmaterialet återkommer klagomål över ekonomiska svårigheter och begränsningar. Ända från krigsmanshusets öppnande finns uttalad kritik
bland dem som skulle ordna verksamheten över att det saknades tillräckligt med medel för att få verksamheten att gå runt. Exempelvis skrev
Claude de Laval till Krigskollegiet på 1640-talet att krigsmanshuset
skulle behöva läggas ner direkt om inte mer medel sköts till.462 Naturligtvis finns drag av missnöje med en alltför liten tilldelning alltid som
en aspekt i ekonomiska sammanhang, där den egna betydelsen av verksamheten måste framhållas för den man äskar medel ifrån. Ett stort antal
461
462
KrA: KrKll, KrHk, Liggare och journaler, 1695–1816
KrA: KrKll brevböcker 12 juni 1648, s 109
226
brev, främst under Karl XI:s regering, framhöll vikten av att krigsmanshuset fick sin andel av exempelvis jordräntor.463
Den ekonomiska faktorn verkar inte ha varit avgörande för hur
många soldater som krigsmanshuset försörjde. Exempelvis borde kostnaderna för de anställda i krigsmanshuset ha varit i princip desamma
även om antalet inneboende soldater ökade. Fler soldater boende i huset
skulle snarare minska kostnaden för de anställda i förhållande till varje
soldat som fick plats. Spannmålshjälpen som distribuerades till soldaterna i hemsocknarna måste ha varit en viktig del i förklaringen till att
inte fler soldater kom att vistas vid krigsmanshuset. Det finns även exempel på soldater som fått uppehälle i huset men som hellre ville ha
detta omvandlat till spannmålshjälp.
Krigsmanshuskassan
Krigsmanshuskassan kom med tiden att få en mer betydelsefull roll än
krigsmanshuset för soldaterna. Detta är någonting som straffordningen
från 1679 bekräftar. I denna anges som ett skäl till att straffordningen
behövde utfärdas att antalet soldater som inte bodde i krigsmanshuset
och fick hjälp från kronan var stort och för dem behövdes också ordningsregler. Som nämns i straffordningen hade en första sådan utfärdats
under drottning Kristinas regering, men då hade antalet soldater som
inte bodde i krigsmanshuset varit lägre.464
463
Exempelvis, Om Vadstena krigsmanshus och dess inträders förökning till de förlammade krigsmäns underhåll och uppehälle. Datum huvudkvarteret Ljungby den
13 december år 1677
464
Kungl Maj:ts straffordning. Som iakttagas skall icke allenast vid Krigsmanshuset i
Vadstena utan och uti provinserna över hela riket varest de förlamade krigsmän
något underhåll av kronan njuta, 29 nov 1679
227
Jag har valt att göra två nedslag i räkenskaperna för att få två jämförelsepunkter, den ena år 1646 och den andra år 1679. Den första är vald
med tanke på att krigsmanshuskassan då nyligen var etablerad, medan
den andra har valts för att se hur situationen såg ut under Karl XI:s regering då en rad reformer genomfördes gällande krigsmanshuset och dess
ekonomi. Av praktiska skäl har jag valt att göra nedslag i det omfattande
källmaterialet. Jag har då koncentrerat mig på främst södra Sverige, det
vill säga Småland, Västergötland och Östergötland, men även Dalsland.
Vid det första nedslaget, år 1646, distribuerades följande spannmålshjälp från krigsmanshuskassan till soldater boende i dessa landskap:
1646
Sammanlagt465
Landskap
Soldater
Tunnor spannmål
Småland
53
214
Dalsland
5
19
Västergötland
36
135
Östergötland
37
171
131
539
Den här tabellen visar att 131 soldater fick hjälp från kronan år 1646.
Sammanlagt fördelade krigsmanshuskassan 539 tunnor spannmål på
dessa soldater, vilket ger ungefär fyra tunnor spannmål per soldat. En
anmärkningsvärd skillnad är att trots att nästan exakt lika många soldater fick hjälp i Västergötland som i Östergötland, 36 mot 37 i det senare
landskapet, skiljer sig mängden hjälp åt markant. I Västergötland fördelades bara 135 tunnor, medan Östergötlands soldater fick hela 171. De
465
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1646, fol. 1-5
228
östgötska soldaterna fick därmed nästan en tunna mer än de västgötska
soldaterna i genomsnitt, 4,6 istället för 3,75 tunnor. Orsaken till den
skillnaden går inte att spåra i det här materialet.
Lite drygt 30 år senare, 1679, ger räkenskaperna vid handen att antalet soldater som fick hjälp hade ökat en del. I listorna finns den här
gången inte Dalsland med, så antingen räknades det nu till ett annat distrikt eller också fanns det helt enkelt inga underhållstagare där. Räkenskaperna visar följande siffror:
1679
Sammanlagt466
Landskap
Soldater
Tunnor spannmål
Småland
70
244
Västergötland
44
153
Östergötland
59
142
173
539
Det går att avläsa en del av denna jämförelse mellan krigsmanshuskassans försörjningsåtaganden 1646 och 1679. Sistnämnda år försörjdes
betydligt fler, 42 mer än 1646. Ökningen var störst i Östergötland och
Småland, något mindre i Västergötland. Men det som jag framför allt
tycker är mest anmärkningsvärt är att det sammanlagda antalet tunnor är
exakt detsamma mellan åren, nämligen 539. Detta trots att krigsmanshuset fått ett antal nya donationer och trots att antalet soldater som skulle
dela på dessa tunnor hade ökat ganska markant. Den genomsnittliga
hjälpen hade därmed sjunkit från 4,1 tunnor per soldat till 3,1. Samtidigt
visar en närmare granskning att betydligt fler soldater fick bara två eller
tre tunnor spannmål 1679. Därtill var det ett antal soldater som fick be-
466
KrA: KrKll, KrHk, Verifikationer till huvudböckerna 1679–1680, fol. 11-23
229
tydligt fler tunnor, många fick sex tunnor, ett par soldater åtta och några
få hela tolv. Det högsta antalet gick i ett av fallen till en ung kapten,
men i de övriga fallen framgår det inte vilken tjänstestatus de hade eller
hur stor familjen var. Intressant nog var dessutom flera av mottagarna i
listan från 1679 kvinnor, något som visar att soldatänkorna fick uppbära
hjälp efter männens död.467 Listorna som helhet tyder på att spannmålshjälpen hade urholkats. Existensminimum under 1600-talet brukar,
såsom Gunnar Hansson har påvisat, räknas kring fyra tunnor spannmål
per hushåll.468 Siffrorna visar att många av soldaterna hamnade under
denna gräns när det gäller den hjälp som kronan stod för 1679.
Underhållstagarna som fick hjälp från krigsmanshuskassan ökade
sålunda en del åren 1646 till 1679, även om antalet tunnor spannmål
som fördelades var detsamma. En omfattande ökning av underhållstagarna från krigsmanshuskassan ägde rum först under 1680- och 1690talen. Ökningen kan kopplas till Karl XI:s reformer av krigsmanshuset
och dess ekonomi. I krigsmanshuskontorets arkiv finns en volym med
underhållstagare från krigsmanshuskassan. Underhållstagarna är ordnade i alfabetisk ordning där förnamnen står först och upptagna från det
år de fick hjälp. Ett problem med denna lista är att det inte framgår hur
länge soldaterna fick hjälp, och därmed går det inte att avgöra hur
många underhållstagare det fanns vid ett specifikt år. Vi vet från kyrkboksmaterial att en del soldater fick hjälp under flera decennier, medan
andra kanske bara fick hjälp ett enstaka år innan de avled.469 Listan belyser därför enbart hur många nya soldater som fick hjälp respektive år.
467
Exempelvis finns en Catharina och en Helena antecknade som underhållstagare.
Göran Hansson, Såld spannmål av kyrkotionden: Priser i Östergötland under Sveriges stormaktstid (Umeå 2006), s 87
469
VaLa, Krigsmanshusets församlingsbok 1687–1784
468
230
Jag valde att ta ut bokstaven A, där alla soldater med förnamn som
börjar på denna bokstav finns antecknade. Den första personen där har
fått underhåll från 1647 fram till listans slut 1697. Därefter följer en
eller ett par personer som fått underhåll från krigsmanshuskassan varje
år fram till 1676. Följande år, 1677, var det tre soldater som fick hjälp.
Sammantaget mellan 1647 och 1677 var det 22 soldater under bokstaven
A som fick underhåll från krigsmanshuskassan. Den följande tioårsperioden, mellan 1678 och 1688, fick däremot hela 303 nya soldater hjälp.
Ökningen var alltså mångdubbel. Under dessa tio år finns mellan nio
och ända upp till 54 nya soldater antecknade som underhållstagare per
år. Oftast får soldaterna tre tunnor spannmål, men även här finns exempel på soldater som får upp till tolv tunnor.470
Hjälpen ökade markant i slutet av 1670- och under hela 1680-talet.
Säkerligen berodde ökningen till en del på att behovet steg igen efter
1660- och det tidiga 1670-talets relativt lugna tid, medan det skånska
kriget som utkämpades 1675–1679 ledde till att det åter blev fler sårade
soldater. Tidigare krig har däremot inte avsatt någon markant ökning i
antalet underhållstagare under perioden 1647–1677, då exempelvis Karl
X Gustavs krig mot både Polen-Litauen och Danmark pågick. Den stora
ökningen av hjälp för soldater från krigsmanshuskassan bör därför
kunna förklaras med de insatser som Karl XI riktade mot att reformera
krigsmanshuset och dess ekonomi.
470
KrA: KrKll, KrHk, Alfabetiskt register över krigsmanshusets underhållstagare
1639–1697, opag.
231
Slutsatser och vidare diskussion
Planerna på att organisera mer institutionellt underhåll för soldater befästes under Gustav II Adolfs regering från cirka 1620, men det dröjde
till efter kungens död innan de började förverkligas. Kapitlet har fokuserat på de decennier som kan betecknas som organisationsfasen av
krigsmanshuset. Den kan sägas börja med att krigsmanshuset etableras,
både som hus i Vadstena och som kassa, under de sista åren på 1630talet och avslutas i och med Karl XI:s reformer av krigsmanshuset åren
kring 1680. Det som kännetecknar fasen är att organisationen av det
institutionella underhållet ännu inte hade antagit en fast form och olika
vägar prövades därför. Frågor som diskuteras i anslutning till detta gäller exempelvis om det ska finnas fler krigsmanshus än det i Vadstena,
om krigsmanshuset i Vadstena verkligen ska vara placerat där och inte i
Stockholm och om de inneboende i krigsmanshuset borde arbeta till sin
försörjning eller bara få sitt underhåll.
Innan vi går vidare och diskuterar de fem spår som kapitlet har följt
kan det vara på plats att direkt konstatera här att resultatet av organisationsfasen blev att krigsmanshuset etablerades som den självklara institution som skulle ordna underhåll till soldater i Sverige. Det fysiska
krigsmanshuset i Vadstena kom dock inte att få störst praktisk betydelse
för underhållet, eftersom huset enbart försörjde maximalt runt 30 soldater med familjer. Istället blev det främsta resultatet av organisationsfasen att krigsmanshuskassan kring 1680 kunde försörja flera hundra soldater runtom i riket.
Tanken att krigsmanshuset skulle placeras i Vadstena förekommer
första gången i Gustav II Adolfs donationsbok 1622; skälen till placeringen just där var förmodligen betingad av flera praktiska omständigheter som råkade sammanfalla. Statsmakten ägde sedan reformationen
de välbyggda stenhus som utgjort Vadstena kloster, staden hade en
232
historia som gjorde den förknippad med läkande (hospital, helgeandshus, klostrets sjukstuga) och därtill var Vadstena centralt placerat vid
viktiga kommunikationsleder, både landsvägar och vattenvägar. Senast
vid årsskiftet 1640–1641 flyttade de första soldaterna in i krigsmanshuset. Då hade förmyndarregeringen för drottning Kristina tagit flera beslut som var av avgörande betydelse för att verksamheten skulle kunna
komma igång. Förordnandet av tryckeritunnan till krigsmanshuset markerar en vilja från förmyndarregeringens sida att skapa kontinuitet för
verksamheten genom att ge den ett stabilt inflöde av spannmål. Från
centralt håll organiserades krigsmanshusets styre av förmyndarregeringen. En direktör i krigsrådet, det vill säga Krigskollegiets styrelse, blev
centralt ansvarig för krigsmanshusets verksamhet. Det innebar att
krigsmanshusets öppnande kan ses som en följd av den tilltagande byråkratiseringen och centrala statsbildningen som kom att överta alltmer
makt från kung och råd under 1630- och 1640-talen. Krigsmanshuset
kom att styras både på central och lokal nivå; övergripande diskussioner
om krigsmanshusets funktion återfinns vid upprepade tillfällen också
fortsättningsvis i riksrådet. Axel Oxenstierna föreslog vid ett tillfälle att
gratialisterna i krigsmanshuset skulle sättas i någon typ av arbete,
kanske tänkte han att det skulle hålla dem lugna. Mest intressant i förhållande till krigsmanshusets funktion i riket är att man vid flera tillfällen under denna formeringsfas, under 1640-tal och ännu i slutet av
1670-talet, hade planer på att öppna fler krigsmanshus än det i
Vadstena. Lorentz Creutz gjorde motstånd mot att ett krigsmanshus
skulle öppna i Finland 1679 mot bakgrund av att han inte ansåg detta
som det effektivaste sättet att hjälpa soldater. Istället förordade han att
soldaterna i Finland skulle fortsätta få spannmålshjälp. Creutz motstånd
mot att öppna fler inrättningar likt den i Vadstena tyder på att krigsmanshuskassan började uppfattas som det mest effektiva sättet att orga233
nisera underhåll till soldater. Det var också från den här tiden som kassan började få en växande betydelse.
För att skapa en bild av ombyggnationerna av klosterbyggnaderna
till krigsmanshus har vi framför allt de kvarvarande byggnaderna och
räkenskaper att utgå ifrån. Förmyndarregeringen skickade visserligen
den kunglige arkitekten Simon de la Vallée till Vadstena för att upprätta
förslag för ombyggnationen, men hans ritningar är med största sannolikhet förlorade. Den första ombyggnationsfasen var som vi har sett enligt
räkenskaperna avslutad ungefär 1643. Resultatet av arbetet var då att
norra längan, det vill säga den byggnad som ofta kallas Bjälboättens
palats, och den därmed sammankopplade västra längan var ombyggda
och utgjorde krigsmanshuset. Inventarieförteckningen från 1695 ger vid
handen att norra längan innehöll 28 rum för soldater på två våningsplan,
medan den västra innehöll 16 rum på översta, 12 på mellan och fyra rum
på bottenplan. Krigsmanshuset bör alltså ha haft plats för 60 soldater
med familjer. Det var med andra ord ungefär jämnstort med hospitalen i
riket; hospitalet i Linköping hade exempelvis 58 inneboende 1601.471
Det dagliga livet i krigsmanshuset kan också spåras i räkenskaperna. År 1644 fanns 13 personer anställda i huset, varav inspektorn var
högste chef och bokhållaren skötte räkenskaperna inför den centrala
nivån i Stockholm, det vill säga Krigskollegium. Bland bokhållarens
uppgifter i räkenskaper fanns att hålla reda på de inventarier som var
gemensamma för gratialisterna i krigsmanshuset. I listan finns möbler
och mindre inventarier förtecknade, men även en båt med segel som
antagligen användes för transport av spannmål över Vättern. Bland
möblerna finns även kvitton på betalning för att en snickare har tillverkat särskilda barnmöbler, bland annat särskilda stolar och bord för grati-
471
Sandén (2005), s 127
234
alisternas barn. Detta att speciella ansträngningar gjordes för barnen
visar på ett konkret sätt att kronan tog ansvar inte bara för soldaten utan
för hela hans familj. Cristina Prytz har framhållit att detsamma gäller
när kronan gav donationer till änkor efter kronotjänare och också till
barn, det vill säga att det var hela hushållet som skulle omfattas av kronans underhåll.
Utvecklingen av det institutionella underhållet till soldater avslutades i och med Karl XI:s reformer av krigsmanshuset kring 1680. Reformerna kan sättas i samband med kungens omorganisering av hela
krigsmakten, det som brukar kallas indelningsverket. Kungen lät två
personer inspektera inrättningen i Vadstena 1674 och efter att skånska
kriget utbrutit började han försöka skapa mer effektivitet i underhållssystemet. Det visade sig att krigsmanshusets räntor från jordar inte flöt in
som de skulle. Istället för att lita på den typen av inkomster som krigsmanshuset haft dittills, det vill säga jordräntor och delar av tionde- och
tryckeritunnan, skapade Karl XI nya inkomster för krigsmanshuset.
Dessa bestod av avgifter som i första hand togs ut inom militären, men
också av adeln och från 1693 även av prästerskapet. Karl XI införde
alltså en typ av beskattning som skulle gå direkt till krigsmanshuset. I
samband med detta drogs tryckeritunnan in från krigsmanshuset. Nödvändigheten av att ordna mer medel till krigsmanshuset motiverade Karl
XI med att han var tvungen att ha ”en fast större och starkare krigsmakt
på benen”.472 Karl XI:s avsikt med reformerna verkar ha varit att skapa
ett mer fast system för underhållet till soldater. Krigsmanshusets nya
inkomster kom framför allt att innebära att fler soldater fick spannmålshjälp. Även krigsmanshusets inre verksamhet intresserade sig Karl XI
för, något som märks i den straffordning han lät utfärda 1679. Den för472
Kungl Maj:ts förnyade ordning och påbud om Vadstena krigsmanshus inkomster,
daterad Stockholm 31 dec 1689
235
nyade straffordningen motiverades med att så många soldater nu fick
uppehälle från krigsmanshuskassan utan att bo i krigsmanshuset. Prästerna runtom i socknarna skulle regelbundet läsa upp straffordningen för
de gratialister som bodde i hemsocknarna.
Det sista spår som undersöktes i kapitlet var vägarna till hjälp, hur
det gick till när soldaterna från livet i fält återvände och faktiskt fick
underhåll från statsmakten. Att kronan hade ansvar för soldaterna och
deras familjer har vi sett ovan i kapitel 2. Sätten som kronan kunde
hjälpa soldater på var flera olika under 1600-talet. Bland annat var det
relativt vanligt med donationer och förläningar, men ur kronans perspektiv var syftet med sådana i första hand att binda personer som man
ville ha kvar i aktiv tjänst till kronan. Donationer var alltså inte lämpade
som pensionsersättning efter avslutad tjänst på det sätt som underhållet
till soldater var tänkt. Det i sin tur gjorde kronan mer intresserad av att
driva fram ett annat system för soldater och andra som inte längre kunde
försörja sig eller vara i aktiv tjänst.
Majoriteten av de soldater som fick hjälp verkar ha haft stöd av en
nära officer som hjälpte dem med formaliteterna, såsom att skriva suppliker och skicka dem till rätt instans. Både förmyndarregeringen och
Krigskollegium fick ta emot mängder av suppliker. Det förekom också
att soldater fick tillträde till rådskammaren för att framlägga sitt ärende
och sin bön om hjälp. Men vanligen var det officerarna som hjälpte soldaterna till underhåll. När det gäller det underhåll som soldaterna fick så
framgår det vid flera tillfällen att vistelse vid krigsmanshuset och
spannmålshjälp sågs som utbytbara och i den meningen som likvärdiga
former av underhåll. Under 1600-talet har jag funnit att det bodde som
mest 29 soldater med familjer, vilket räkenskaperna visar att det gjorde
1695.
Vid den tiden hade Karl XI:s omfattande reformer för krigsmanshuset genomförts och ekonomin borde tillåtit att fler soldater bodde i hu236
set. Att det dessutom fanns drygt dubbelt så många rum som stod
tomma framstår också som märkligt. Detta kan antagligen kopplas till
att krigsmanshuskassan, det vill säga inrättningen för spannmålshjälp,
då hade blivit den mest betydelsefulla formen av institutionellt underhåll
för soldater i form av hur många som fick den typen av hjälp. Min
undersökning visar att krigsmanshuskassan stöttade ungefär lika många
soldater på 1640-talet som i slutet av 1670-talet. Men under åren kring
1680 började krigsmanshuskassan ge underhåll till allt fler soldater. Under 1680-talet kom hundratals soldater runtom i riket att få spannmålshjälp från krigsmanshuset, en utveckling som fortsatte under de kommande decennierna. Ökningen på 1680-talet kan inte förklaras med
skånska kriget; under 1640- och 1650-talet var Sverige inblandat i krig
så gott som konstant och ändå ökade inte antalet underhållstagare alls
lika mycket som efter Karl XI:s reformer.
Organisationsfasen av krigsmanshuset som institution, både med
hus och kassa, kan alltså ses som avslutad kring 1680. Då hade ett institutionellt underhåll organiserats som kunde hjälpa hundratals soldater
som i huvudsak bodde kvar i hemsocknarna. Krigsmanshuskassan fungerade därmed som en slags tidig form av pensionsinrättning för soldaterna, vilka genom den fick spannmålshjälp. Att omorganisationen
skedde under Karl XI:s tid tyder även på att statsmakten började få en
annorlunda och mer formaliserad roll. Krigsmanshuskassan innebar att
det tidigare bandet mellan kung och undersåte inte längre blev lika viktigt. Istället blev underhållet mer allmänt och välorganiserat. Det krigsmanshus som Gustav II Adolf och redan Erik XIV haft planer på hade
inte kommit att utföras eftersom statsmakten inte varit organiserad på
det viset. Under organisationsfasen av krigsmanshuset, mellan cirka
1640–1680, skapades en mer självständig statsapparat frikopplad från
kungens person. Krigsmanshuset kan ses som en manifestation av den
framväxande statsmakten och dess ambitioner.
237
Kapitel 5
Krigsmanshuset och freden
Den fred som slöts i Nystad 1721 innebar stora förändringar för Sverige.
Under de senaste ungefär hundrafemtio åren hade riket varit involverat i
krig under en majoritet av dem, men från och med nu skulle fred råda
snarare än krig. Stormaktstiden räknas också som slut i och med freden.
Den statsmakt som byggts upp i Sverige hade till stor del tillkommit
som en konsekvens av de behov som de ständiga krigen hade fört med
sig. Krigsmanshuset hade tillkommit som en del i statsmaktens framväxt
och organisering. Nu innebar freden att både statsmaktens uppgifter och
även på sikt krigsmanshuset kom att få annorlunda roll och verksamhet.
I det här kapitlet kommer jag att undersöka hur krigsmanshuset och hur
det anpassades till den nya situation som freden innebar.
Under det sena 1600-talet hade stora inrättningar liknande krigsmanshuset öppnat i flera europeiska länder, såsom Frankrike med invalidhospitalet i Paris och England med Chelsea Hospital. Dessa tillkom
på 1670- och 1680-talen och blev snabbt ledande i sina respektive länder när det gällde kirurgi och andra typer av medicinsk behandling.473 I
Sverige kom inte samma utveckling att äga rum. Det här kapitlet kommer att ta fasta på vad som var skälen och omständigheterna som ledde
till att underhållet till sårade soldater (i form av krigsmanshuset) omvandlades till enbart en pensionskassa. I det här kapitlet försöker jag
alltså svara på frågan om hur det kom sig att det svenska krigsmanshuset
minskade i betydelse och slutligen avvecklades mot slutet av 1700-talet.
Stängningen av institutionen 1783–1784 skedde i en tid då flera andra
473
Grell (2004), s 280-281
239
europeiska militärsjukhus förblev viktiga och snarast började betraktas
som centrala institutioner i nationsbildandet. Särskilt i Frankrike märks
detta genom bland annat invalidhospitalets centrala placering och monumentala arkitektur.
Till att börja med kommer jag att analysera prästerskapets riksdagsdiskussioner om soldater och ansvaret för dem mellan 1642 och 1784.
Detta för att belysa att frågan om ansvaret för fattigvården, som fortfarande var ett tvisteämne. Denna del av kapitlet avslutas med en kort
överblick över fattigvårdens utveckling under 1700-talet och hur den allt
tydligare blev delegerad till socknarna. Detta gör jag för att följa fattigvården och vilka förutsättningar den gav personer som inte kunde försörja sig, däribland fanns många återvändande soldater från stora nordiska kriget.
Den empiriska tyngdpunkten i kapitlet ligger på tiden efter 1720.
Här kommer jag att följa den utveckling som ledde till att krigsmanshuset slutligen stängdes genom ett kungligt beslut sommaren 1783. Denna
del i kapitlet, som redogör för krigsmanshuset under frihetstiden och
under Gustav III:s regering, handlar om hur underhållssystemet till sårade soldater anpassades till den nya situation som freden innebar. De
ekonomiska problemen för krigsmanshuset var trots Karl XI:s reformer
fortsatt stora. Detta ledde till politiska åtgärder och förordningar under
både Fredrik I:s och Adolf Fredriks regeringar. Fredrik I införde en förordning för krigsmanshuset 1735 och nytt reglemente 1739, och båda
dessa dokument fick stor betydelse för krigsmanshusets verksamhet och
kommer att analyseras ingående. Under Adolf Fredrik grundades 1757
en pensionskassa för officerarna, vilken till stor del baserades på medel
som tidigare influtit till krigsmanshuset. Den innebar stora förändringar
för institutionen. Därtill kom spannmålsersättningen att ersättas av penningersättningar under 1700-talet, något som också påverkade krigsmanshusets verksamhet.
240
Sist i kapitlet kommer nedläggningen av den fysiska inrättningen
krigsmanshuset i Vadstena att analyseras. Främst finns den omnämnd i
de kungliga besluten och förordningarna och i stängningsbeslutet från
sommaren 1783. Därtill kommer jag att använda mig av ett par berättande källor som ger viktiga ingångar till hur krigsmanshuset uppfattades medan det fortfarande var verksamt. Av denna typ av källor har jag
exempelvis använt mig av en tidningsartikel om kungaparets besök i
krigsmanshuset 1761, hovmannen och diplomaten Gustaf Johan Ehrensvärds dagboksanteckningar om sin visit i krigsmanshuset 1780 och
läkaren Johan Otto Hagströms brev till läkarkollegan Abraham Bäck.
Prästerskapets riksdagsdiskussioner om sårade soldater
(1642–1784)
Fattigvården var som nämnts en del av kyrkans verksamhet ända från
dess etablering under tidig medeltid. I det här avsnittet ska prästerskapets riksdagsdiskussioner om soldater diskuteras och analyseras. Avsikten är att belysa prästerskapets inställning till soldater och vad som
borde göras för dem, allt för att se om det går att spåra förändringar under den tid som krigsmanshuset var verksamt. Därigenom kommer även
den tidigare frågan om ansvaret för soldaterna att belysas. Detta genom
att prästerskapet hade sin förankring i lokalsamhället. Diskussionen om
ansvaret för soldater fortsatte att vara en betydande fråga, där prästerskapet fortsatte att framhålla att ansvaret för soldaterna skulle ligga på
statsmakten centralt.
241
Soldaterna i prästerskapets riksdagsdiskussioner
Prästerskapet hade som vi sett i tidigare kapitel en särskild ställning när
det gällde fattigvården genom det ansvar som de hade för den i socknarna runtom i riket. På landsbygden hade prästerskapet alltså sitt starkaste
inflytande över fattigvården, särskilt efter att kronan formellt tagit över
förvaltningen av hospitalen i städerna på 1530-talet. Men kyrkan hade
alltjämt ett betydande inflytande också över hospitalsverksamheten.
Många biskopar fortsatte att vara huvudmän för hospital runtom i riket,
som Johannes Rudbeckius som var biskop i Västerås 1619–1646. Prästerskapet visade dock vid flera tillfällen sin ovilja mot att kyrkans inrättningar skulle hjälpa soldater. Vid diskussionerna som följde på Gustav II Adolfs förslag på att slå ihop hospitalen till större anläggningar
1620 tryckte prästerskapet på att kronan borde göra mer för soldaterna.
Senare återkom prästerskapet vid upprepade tillfällen till att kronan
borde ge mer hjälp till dem. Ur prästerskapets perspektiv verkar det
stora problemet med soldaterna ha varit att de tiggde längs vägarna och
ställde till problem för vanligt folk. Prästerna verkar ha varit särskilt
bekymrade över att soldaterna inte nöjde sig med det som de fick när de
tiggde, och det kunde leda till dispyter eller rentav våldsamheter. För
prästerskapet verkar problemet med soldaterna ha varit hemortsrätten,
det vill säga att de tiggde i områden där de inte hörde hemma.474
Att undvika att soldaterna, som prästerskapet ansåg var kronans ansvar, ställde till problem för andra människor framstår som en röd tråd
genom prästerskapets diskussioner om soldater på riksdagarna. På riksdagarna diskuterade prästerskapet även frågor som rörde fattigvården
474
Ett längre resonemang om rörligheten som problem för statsmakten, se Petersson
(2014a), s 143-158
242
generellt.475 I en del diskussioner kom prästerskapet även in på vad som
skulle hända med soldater utan försörjning och med krigsmanshuset. På
riksdagen 1642, mitt under det pågående kriget i det tysk-romerska riket,
klagade prästerskapet över att soldater inte nöjde sig med det som de
fick av välvilliga människor. Vid upprepade tillfällen krävde prästerskapet dessutom att kronan borde skärpa kontrollen över vilka som tillläts tigga och vilka som istället borde arbeta för sin försörjning. Prästerna uttalade en misstänksamhet mot att soldater som egentligen inte var
skadade försökte smita från arbete med hänvisning till att de sårats i
kriget. Prästerskapet resonerade här tydligt utifrån att endast de som var
lemlästade hade rätt att tigga, medan andra skulle försörja sig själva.476
På riksdagen 1642 infördes en tiggarordning som skulle gälla för
hela riket. Conny Blom framhåller att denna ordning traditionellt i
forskningen har betraktats som en milstolpe i svensk fattigvård genom
att det är här som en tydlig uppdelning första gången görs mellan rätta
och orätta fattiga. Blom hävdar dock att denna tolkning inte är riktig.
Han anser att ordningen främst avsåg att dela upp människor utifrån om
de bodde på landsbygden eller i en stad. På landet utgjordes fattigvården
främst av fattigstugan som vanligen var placerad i anslutning till kyrkan,
medan det i städerna fanns hospital som hade samma funktion. Blom
hävdar att 1642 års tiggarordning enbart tydligare stadgade den redan
många gånger tidigare framhållna praxisen att varje församling skulle
föda sina fattiga.477 På riksdagen följande år, 1643, klagade emellertid
prästerskapet över att tiggarordningen som införts året innan inte följdes. De ansåg att situationen hade blivit värre eftersom de pengar som
475
Prästerskapets riksdagsprotokoll finns tryckt från 1642 och under hela perioden
fram till krigsmanshusets stängning 1784.
476
Prästerskapets riksdagsprotokoll 1, 1642–1660 (1949)
477
Blom (1992), s 137-145
243
tidigare delats ut till hospitalen ”nu innehållas för socknars egna husfattiga, sedan som var socken sina fattiga försörja skall”.478 Prästernas uttalande tyder på att tiggarordningen uppfattades såsom Conny Blom föreslagit, som en förstärkning av tanken att varje församling skulle föda
sina fattiga. Detta var för övrigt en uppfattning som också skulle befästas genom 1686 års kyrkolag.
Kyrkolagen från 1686 omfattade hospitalen på samma vis som 1571
års kyrkoordning hade gjort. Enligt den nya lagen skulle de hospital och
sjukstugor som fanns i riket ordna hjälp till de ”fattiga, sjuka, halta och
blinda” som behövde det. De socknar som fortfarande saknade fattigstugor skulle uppföra sådana så fort som möjligt och i socknarna uppmanades adelsmännen att ta ansvar för att sådana uppfördes. I kyrkolagen
uttrycktes också tydligt att ”vart härad och socken, skall föda sina fattiga”. Genom detta ville kyrkans män se en minskning eller till och med
ett upphörande av tiggeriet i riket.479 Elisabeth Engberg har tolkat kyrkolagen som ett tecken på att fattigvården reglerades mer i detalj från
överheten. Den gjorde det genom att tydligare än tidigare delegera ansvaret för försörjningen av fattiga till olika instanser, exempelvis till
socknen och till olika typer av fattigkassor.480
Prästerskapet återkom på flera riksdagar till att problemet med tiggare och kringdrivande soldater inte var ordnat genom 1642 års tiggarordning. Tiggeriet var besvärande, ansåg prästerna återigen på 1649 års
riksdag, särskilt det ”som sker av främmande, såsom ock knektar med
pockande”, vilket borde ”igenom kunglig myndighet förtagas och avskaffas”.481 Prästerskapet återkom gång på gång till att soldater fanns
478
Prästerskapets riksdagsprotokoll 1, 1642–1660 (1949), s 66
1686 års kyrkolag, ”Om hospitaler”, s 102-103
480
Engberg (2005), s 59
481
Prästerskapets riksdagsprotokoll 1, 1642–1660 (Stockholm 1949), s 153
479
244
bland gruppen av människor som rörde sig mellan socknarna och tiggde
för sitt uppehälle. Kronans försörjningsinsatser för dessa, såsom krigsmanshuset, var enligt prästerskapet otillräckliga. Strängare lagstiftning
och kontroll av att denna efterföljdes var ständigt framförda fordringar
från prästerskapet till kronan. På riksdagen som hölls i Göteborg i början av 1660 ansåg de återigen att ”tiggarordningen av dem som vederbör
fullkomligen hållas vid makt”. Prästerskapet tryckte på att många som
drev längs vägarna var förrymda soldater, men också att fler soldater,
särskilt från de landsdelar som betalade för krigsmanshuset, borde få
hjälp: ”Sammaledes att förlamade krigsmän av de landsorter, där fyrationdedelen av tiondet utgives, må i Vadstena krigsmanshus intagna
vara”.482
Som vi sett ovan fick kyrkan en institutionaliserad roll i försörjningen av soldater genom beslutet 1693 att också kyrkans män skulle
avlägga avgifter när de befordrades, precis som tidigare varit fallet inom
armén. Kyrkans koppling till försörjningen av soldater blev därmed befäst, och avgifterna rapporterades årligen in till krigsmanshuset och kvitterades av bokhållaren. I Lunds universitetsbibliotek finns exempel på
de längder som prästerna förde över vilka avgifter de årligen skulle betala till krigsmanshuset. Prästerna skulle betala 2 procent av årsinkomsten, något som i reda pengar vanligen hamnade mellan 4 och 8 daler.483
Socknarna i riket bidrog på det här viset till en ansenlig del av krigsmanshusets inkomster.
På riksdagarna under 1700-talet förekom att prästerskapet hanterade
ärenden som rörde krigsmanshuset. Diskussionerna var inte särskilt omfattande, men de ger ändå en del inblickar i vilka typer av ärenden rö482
483
Prästerskapets riksdagsprotokoll 1, 1642–1660 (1949), s 46-47
Tack till David Gudmundsson som gjort mig uppmärksam på de här listorna. Lunds
universitetsbibliotek, Manuscripta miscellanea, Jur. saml. s 219-228
245
rande soldater som prästerskapet fann värda att överlägga om på riksnivån. Den 22 maj 1731 hade prästerna exempelvis uppe ett ärende som
rörde fänriken Reinhold Gustav Adolfs ansökan om hjälp med sin försörjning. Fänriken hade enligt prästerna begärt hjälp ”genom ett underdånigt memorial”, där han berättade att han mist sina gods i Ingermanland och därmed hade blivit utfattig. Prästeståndet valde dock att inte ta
något beslut i frågan, eftersom fänriken redan av kungen Fredrik I blivit
lovad ”dubbel fänrikspension och dess förvandling i Vadstena krigsmanshus”. Kungen hade alltså redan beslutat vad som skulle hända med
fänriken och att denne skulle få pension och uppehälle i Vadstena
krigsmanshus. Prästerna skulle informeras om detta utan att de själva
behövde ta ställning i ärendet.484
Ekonomin var ansträngd för krigsmanshuset under åren efter stora
nordiska kriget och det märks bland annat genom att frågan om institutionens ekonomi kom upp vid flera tillfällen i prästerskapets riksdagsdiskussioner. Den 8 november 1734 hade prästerna överläggningar om
krigsmanshusets ekonomi. Det man framför allt diskuterade var hur avgifterna skulle flyta in i jämnare takt; de gamla problemen, som Karl XI
hade tagit upp inför sina ekonomiska reformer runt 1680, kvarstod uppenbarligen och innebar att krigsmanshuset inte fick in de medel som
det var tänkt att få. Några månader tidigare, i september, hade adelsståndet tagit beslut om att en kommission skulle tillsättas för att reda ut
frågan om hur avgifterna skulle inflyta mindre problematiskt. Beslutet
om att denna kommission skulle tillsättas upplästes på riksdagen inför
de församlade prästerskapet vid samma diskussion i november.485
484
Prästerskapets riksdagsprotokoll 7, 1726–1731 (Stockholm 1975), 22 maj 1731, s
634
485
Prästerskapets riksdagsprotokoll 8, 1734 (Stockholm 1978), 8 nov 1734, s 257
246
Prästerskapet fortsatte överläggningarna och kom in på avgifterna
från olika statliga ämbeten som skulle tillfalla krigsmanshuset. Dessa
hade inte betalats in till krigsmanshuset under stora nordiska kriget, antagligen för att lönerna samtidigt hölls inne när statskassan under många
krigsår var barskrapad.486 Att avgifterna hållits inne framhölls som en
viktig orsak till krigsmanshusets ekonomiska problem. Prästerna hävdade nämligen att extra medel borde tillföras från statskassan för att få
ordning på krigsmanshusets ekonomi, eftersom ”krigsmanshuset är i ett
ganska stort trångmål råkat”.487
Ett specifikt ärende som rörde krigsmanshuset togs upp av biskopen
i Linköpings stift, Erik Benzelius den yngre (1675–1743), den 27 juli
1738. Han rapporterade denna dag till prästerskapet om ”religionsförhållandena i Linköpings stift”. I genomgången av hur situationen såg ut i
stiftet kom biskopen in på två män, varav den ene hade varit gratialist i
krigsmanshuset där han tydligen hade stört ordningen. De båda männen
som biskopen rapporterade om var en man ”vid namn Long, som förr
varit fänrik, och en Olof Norman”. Den senare hade förts till fängelset
på Linköpings slott ett och ett halvt år tidigare. De båda männen hade
det gemensamt att de inte var tillräckligt gudfruktiga i biskop Benzelius
ögon. Trots enskilda samtal med dem och uppmaningar vägrade både
fänriken Long och Olof Norman att erkänna att de trodde på Gud. Biskop Benzelius påpekade, tillsynes något resignerat, att Normans envishet var välbekant. Kanske var det just denna envishet som hade lett till
att han fängslats. Biskopen föreslog att de båda skulle få tillräckligt med
Åsa Karlsson, ”Sverige efter Poltava – ekonomi och politik efter en katastrof”,
ingår i Lena Jonson & Salytjeva Torstendahl, red, Poltava: Krigsfångar och kulturutbyte (Stockholm 2009), s 291-295
487
Prästerskapets riksdagsprotokoll 8, 1734 (1978), 8 nov 1734, s 257
486
247
arbete ”som några stunder om dagen avhåller dem från sina grilleraktiga
spekulationer”.488
Memorialet är intressant genom att biskopen visar tydligt engagemang för gratialisten Long i krigsmanshuset och den eventuella oro som
denne kunde sprida genom att han vägrade låta sig tillrättavisas av
krigsmanshusprästen. Biskopen verkar ha sett det som riskabelt att inte
göra något åt fänriken Long och att hans vägran att erkänna sin tro på
Gud kunde sprida sig i krigsmanshuset och skapa mer oro i institutionen. Intressant är också biskopens förslag till åtgärd, nämligen att sätta de
båda i arbete för att de inte skulle hålla på med sina ”spekulationer”. 489
Metoden liknar den som rikskanslern Axel Oxenstierna föreslagit nästan
hundra år tidigare, som vi sett ovan, då han tyckte att gratialisterna i
krigsmanshuset borde arbeta för att det skulle hålla dem lugna.
Prästerskapet återkom gång på gång i riksdagsdiskussionerna till att
kronan borde ta större ansvar för soldaterna och se till att de inte tiggde
och drog längs vägarna. Detta verkar ha varit prästerskapets främsta
anledning till att diskutera soldater på riksdagarna. Antagligen berodde
mycket av problemet med soldater som inte fick försörjning på att
krigsmanshuset hade ekonomiska problem. Dessa blev inte mindre efter
fredsslutet. Detta märks i prästerskapets diskussioner av frågan under
1730-talet och genom att riksdagens adelsstånd beslutat tillsätta en särskild kommission för att utreda frågan vidare. Diskussionen för oss vidare till hur krigsmanshuset fungerade under frihetstiden och vilka beslut och stadgor som skulle styra verksamheten under den här perioden
488
Biskop Erik Benzelius memorial 27 juli 1738 finns tryckt som bilaga till Prästerskapets riksdagsprotokoll 9, 1738-1739 (Stockholm 1986), s 869
489
Biskop Erik Benzelius memorial 27 juli 1738 finns tryckt som bilaga till Prästerskapets riksdagsprotokoll 9, 1738-1739 (1986), s 869
248
som kännetecknades av att de stora krigen inte längre dominerade Sveriges politiska liv.
Krigsmanshuset under frihetstiden
Sveriges stormaktstid brukar anses vara över när det stora nordiska kriget (1700–1721) slutade genom att freden slöts i Nystad 1721. Därmed
sattes punkt för en ungefär 150-årig period när Sverige nästan konstant
hade fört krig. Under de följande ungefär åttio åren, fram till sekelskiftet
1800, skulle Sverige uppleva knappt nio år av krig: mot Ryssland 1741–
1743, mot Preussen 1757–1762 och mot Ryssland samt Danmark 1788–
1790. Elisabeth Mansén påpekar att krigströttheten var enorm när freden
till sist slöts 1721 efter över tjugo års krig. Efter detta började man tydligt tala om vikten av fred.490 Men anpassningen till freden var knappast
enkel, särskilt inte som Sveriges ekonomi var minst sagt körd i botten
efter de många krigsåren genom bland annat ständiga skattehöjningar.491
Statsmakten omdanades precis som många andra företeelser i samhället;
så skedde också med krigsmanshuset och den hjälp statsmakten organiserade för soldater som inte kunde försörja sig.492
Regeringen hemma i Stockholm hade redan under Karl XII:s framgångsrika fälttåg de första krigsåren skickat mängder av brev till kungen
och framhållit hur fattigt folket var och hur statsfinanserna var körda i
botten. Åsa Karlsson har visat att en stor del av regeringens tid under
kriget gick åt till att skaffa pengar och resurser, något som ökade än mer
490
Elisabeth Mansén, Sveriges historia 1721–1830 (Stockholm 2011), s 20
Antti Kujala, ”The Breakdown of Society: Finland in the Great Northern War
1700–1714”, Scandinavian Journal of History 2000:1, s 71-72
492
Se exempelvis Karlsson (2009), s 291-295
491
249
efter förlusten vid Poltava 1709.493 När freden sedan slöts tolv år senare
var resurserna helt uttömda i det svenska riket. Många människor hade
under kriget klagat över svårigheter att betala skatten, men det blev ingen snabb förbättring av situationen efter fredsslutet. Karl XII hade,
såsom Åsa Karlsson påpekat, arbetat för att införa ett förenklat skattesystem med syftet att få bönderna att i högre grad betala in skatterna till
kronan. Men det stannade till stor del på pappret sedan kungen blivit
skjuten 1718.494 Efter freden blev reaktionen från statsledningen att
sänka skatten i flera omgångar under 1720-talet, allt för att minska
trycket på befolkningen. Samtidigt ledde det till att statsmakten fick
ännu mer begränsade resurser till sitt förfogande.495 Istället för genomgripande reformer av löne- och skattesystem fortsatte detta att fortleva i
en form som har betecknats som senfeodal. Detta innebar att produktionen fortfarande var feodal och knuten till jorden, men statsmakten
kontrollerade en stor del av överskottet och kunde omfördela detta. Så
skedde inom ramen för indelningsverket, vilket var avlöningsformen för
armén men också för en hel del civil personal. Det innebar, som har
nämnts ovan, att lönerna utgick direkt från jordavkastningen.496 Penningekonomin hade börjat få fäste, och det skulle på 1720-talet fastslås
(vilket vi ska återkomma till) att krigsmanshusets ersättningar skulle
börja betalas ut i pengar istället för i spannmål. Men problemet var för
kronan och andra som ägde jord att omvandla det som jorden gav, det
493
Karlsson (2009), s 291
Karlsson (2009), s 303-304
495
Karonen (2008), s 212-213
496
Fredrik Thisner, Indelta inkomster: En studie av det militära löneindelningsverket
1721–1833 (Uppsala 2014), s 199-208; begreppet ”senfeodalism” har definierats
av Pär Frohnert, Kronans skatter och bondens bröd: Den lokala förvaltningen och
bönderna i Sverige 1719–1775 (Stockholm 1993), s 4
494
250
vill säga naturaprodukterna, till pengar. Utvecklingen mot övergång till
ett penningsystem gick bland annat därför gradvis och långsamt.497
Freden efter det långa kriget måste ha varit efterlängtad, men den
innebar likväl också problem. Petri Karonen har pekat på att fredstiden
för den svenska centralmakten medförde en rad svåra frågor att hantera.
Genom de många krigsåren hade Sverige hamnat i en prekär ekonomisk
situation. Efter ett nederlag, som det stora nordiska kriget innebar för
Sverige, var det extra svårt att hantera freden eftersom det inte fanns
några nya ekonomiska tillgångar att tillgå. Petri Karonen har framhållit
ett par punkter som blev akuta för den svenska statsmakten att lösa trots
de begränsade ekonomiska resurserna. Man måste ordna den allmänna
demobiliseringen, få de krigsveteraner som återvände integrerade i samhället igen, stödja de soldater som inte längre kunde försörja sig och
även ge ersättning och underhåll till alla barn och änkor och andra som
förlorat sina ägodelar till följd av kriget.498 Allt detta var statsmakten
tvungen att ordna med ytterst begränsade resurser. Krisen ledde till att
statsledningen tog till tillfälliga lösningar för att råda bot på de mest
akuta problemen.
Till de mer långtgående förändringarna under fredsåren hörde att rikets lagar förändrades. 1734 års lag tillkom och trädde i kraft den 1 september 1736, detta efter att den hade omarbetats i ungefär femtio år.499
Krigsmanshuset finns omnämnt på två ställen i lagen, i konungabalken
och i jordabalken. Det första brottet gäller den som inte sköter sin
skjutstjänst, det andra om en person inte kan uppvisa att han eller hon
497
Thisner (2013), s 205
Petri Karonen, ”Coping with peace after a debacle: The crisis of the transition to
peace in Sweden after the Great Northern War (1700-1721)”, Scandinavian Journal of History, 2008:3, s 203-205
499
Kjell Å Modéer, Historiska rättskällor i konflikt: En introduktion i rättshistoria
(Stockholm 2010), s 96
498
251
betalt sin krigsmanshusavgift till landshövdingen eller motsvarande
myndighetsperson. Vid båda förseelserna skulle 50 daler silvermark
bötas till krigsmanshuset.500
Också lagstiftningen gällande fattigvården i riket skulle förändras,
även om den stora förändringen skulle dröja fram till 1763. Kronan
skötte hospitalsvården i städerna, medan kyrkan hade som vi såg uttryckas i 1686 års kyrkolag fortfarande stort ansvar för fattigvården i
socknarna. I socknarna skulle det uppföras fattigstugor, något som hade
framhållits och beslutats vid flera tillfällen sedan 1571 års kyrkoordning, men ännu 1829 saknade hälften av rikets socknar sådana inrättningar.501 Frivilliga gåvor och allmosor sågs länge som en förutsättning,
men genom kyrkolagen 1686 blev det tydliggjort att fattigstugor skulle
upprättas i socknarna och att prästerna runtom i riket skulle påminna om
att det var sockeninvånarnas plikt att försörja socknens egna fattiga.502
Om 1600-talets statsmakt kan sägas ha varit organiserad runt krigen
och krigens krav har forskare varit mer oklara med vad 1700-talet innebar för statsmakten. Grunderna i statsorganisationen var oförändrade
under en stor del av 1700-talet och statsmakten kan alltså fortfarande
betecknas som en militärstat i hög grad. Gunnar Artéus påpekande att 60
procent av statsutgifterna fortfarande gick till krigsmakten under frihetstiden stärker denna syn.503 Några mer omfattande omorganiseringsförsök
av själva statsapparaten gjordes heller inte under frihetstiden enligt Martin Melkersson, däremot kom en ny våg av förändringar under Gustav
500
Sweriges rikes lag: gillad och antagen på riksdagen åhr 1734: faksimileedition
efter 1736 års originalupplaga, utgiven av John Kroon (Malmö 1941)
501
Anna-Maria Skoglund, Fattigvården på den svenska landsbygden år 1829 (Stockholm 1992), s 100
502
Johansson (1983), s 223
503
Gunnar Artéus, Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige (Stockholm 1982), s
89-93
252
III:s regering vilket han hävdar berodde på ökade motsättningar mellan
stånden. Under 1760-talet hade motsättningarna ökat och Melkersson
framhåller att flera forskare sett Gustav III:s statskupp 1772 som en reaktion mot ett allt större ofrälse inflytande över politiken. När det gäller
krigsmakten var den avslutningsvis under 1700-talet präglad av indelningsverket, men det fungerade allt sämre. Utrustning, övning och ledarskap saknades och armén stagnerade, något som märktes i den usla
utgången av de krig som Sverige deltog i under perioden.504 Hur påverkades krigsmanshuset av utvecklingen under de första decennierna efter
freden 1721?
Krigsmanshuset i fredstid
Det långa kriget innebar att det fanns många soldater som behövde hjälp
med sin försörjning. Under krigsåren hade enstaka fångtransporter fört
hem sårade soldater som inte längre kunde tjänstgöra eller försörja sig.
En sådan transport anlände till Sverige 1714 med 126 invalider. Alf
Åberg, som skrivit om episoden, hävdar att många av dem inte fick någon hjälp alls utan blev fattighjon och inhysingar. Enligt samtida dokument ägde flera av soldaterna ingenting, ”knappt kläderna på kroppen”.505 Åberg ger också exempel från rullorna där många av soldaterna
kunde betecknas som ”blesserad”, ”enögd” eller ”sönderkrossad i arbetet”.506 I ett annat sammanhang, i boken Fångars elände, har Åberg skri504
Martin Melkersson, Staten, ordningen och friheten: En studie av den styrande elitens syn på statens roll mellan stormaktstiden och 1800-talet (Uppsala 1997), s 4849
505
Alf Åberg, Karolinerna och Österlandet: Karl XII:s krigare i rysk fångenskap och
på upptäcktsfärder i Orienten och Sibirien (Stockholm 1967), s 96
506
Åberg (1967), s 95
253
vit om dem som återvände från fånglägren i Sibirien efter stora nordiska
kriget. De flesta återkom de närmsta åren efter freden, men enstaka återvändare fortsatte att dyka upp flera decennier senare. Åberg ger ett par
exempel på soldater som fick plats i krigsmanshuset; en av dem var den
80-årige Gustaf Kiöping som tagits tillfånga 1704 och som fick plats i
krigsmanshuset 1722 eftersom han var sårad i ett ben. Kiöping verkar ha
blivit utfattig i kriget, för Otto Bergström som också skrivit om honom
nämner: ”Vid ankomsten hit till krigsmanshuset hade han intet annat
med sig än en gammal skinnpäls, överdragen med ’västgötatyg’.”507 En
annan som fick hjälp av krigsmanshuset var korpralen Lorentz Schultz,
men han fick däremot vänta länge på att få ersättning från kronan. Han
ansökte första gången 1731, såsom Åberg har visat, och fick underhåll
först från 1741.508 Från 1687 finns i församlingsboken för krigsmanshuset möjlighet att veta mer om gratialisterna i krigsmanshuset; vi ska
återkomma till gratialisterna längre fram då personalierna om dem blir
allt utförligare under 1700-talets gång.
Medan stora nordiska kriget ännu pågick, 1719, fick krigsmanshuset en ny ansvarig direktör i Krigskollegium, nämligen Nils Reuterholm
(1676–1756). Han kom från enkla förhållanden, hans farfar hade varit
torpare på Åland och hans far hade avancerat genom att gifta sig med en
dotter till en kyrkoherde. Efter påbörjade studier i Västerås och Uppsala,
där han dock inte avlade någon examen, fortsatte han utomlands, först
med studier och senare med diplomatiska uppdrag för svenska kronan.
Reuterholm fick ett stort kontaktnät och till hans vänner räknade han
filosofen Georg Wilhelm von Leibniz, och han gifte sig med Hedvig
Sofia von Leopold från Hannover. Tillbaka i Sverige blev han sekrete507
Alf Åberg, Fångars elände: Karolinerna i Ryssland 1700–1723 (Stockholm 1991),
s 209; Bergström (1901), s 48
508
Åberg (1991), s 211-212
254
rare i Krigskollegiet och adlad, 1707 respektive 1708, och 1715 tog han
plats i Krigskollegiet som krigsråd. Det var från denna position som han
utnämndes till ansvarig för krigsmanshuset, samma position som Lars
Kagg haft när krigsmanshuset grundades. Sin position som direktör för
krigsmanshuset kom Reuterholm att inneha under en betydelsefull fas
för krigsmanshuset, mellan 1719 då kriget fortfarande pågick och 1732,
då frihetstidens förändrade samhällsordning hade börjat etableras.509
Inspektor och på plats i Vadstena var under större delen av Reuterholms
tid Magnus Strålenhielm (1699–1757). Han hade börjat sin karriär som
militär, men blivit skjuten i vänster ben vid belägringen av Fredrikshall
1718 där Karl XII stupade och genom detta fick han avsked från militär
tjänstgöring följande år. Den 27 maj 1723 tillträdde han som inspektor
för krigsmanshuset. Den positionen skulle han ha under lång tid, ända
fram till sin död i november 1757.510
Reuterholm hade gjort karriär genom att kriget krävde ansvarstagande och dugliga personer som kronan kunde använda sig av. Samtidigt var han starkt kritisk till enväldet, något som framskymtar vid flera
tillfällen i den journal som han förmodligen på 1730-talet skrev ner över
sitt liv fram till 1704. Karl XII:s fälttåg mot Norge var ett beslut som
kungen fattat och som Reuterholm tyckte illa om.511 Krigskollegiets
verksamhet ändrades ganska radikalt under fredsåren på 1720-talet. Den
blev mer likriktad mot övriga civila ämbetsverk och i detta arbete var
För närmare upplysningar om Reuterholm, se Birgitta Ericsson, ”Nils Reuterholm”,
Svenskt biografiskt lexikon 30 (Stockholm 1998-2000), s 33
510
Julia Sigurdson och Sune Zachrisson, Aplagårdar och klosterliljor: 800 år kring
Vadstena klosters historia (Skellefteå 2012); Bergström (1901), s 7; VaLa:
Vadstena krigsmanshusförsamlings bok
511
”Men det var så hans Karl XII:s sinne att taga sig före ogörliga ting, som intet
någon torde råda honom ifrån eller säga honom därutinnan emot”, Nils Reuterholm,
”Nils Reuterholms journal”, utgiven av Sten Landahl i Historiska handlingar del
36:2 (Stockholm 1957), s 71
509
255
Reuterholm och hans kollega Carl Gustaf Dücker (1663–1732), som var
president i Krigskollegiet från 1720, de ledande krafterna. Främst började Krigskollegiet på Reuterholms och Dückers initiativ att ordna ekonomin, vilket de gjorde genom ett närmande till kammarkollegium. På
1723 års riksdag var Reuterholm även medlem av krigsdeputationen och
där verkade han för att sälja av delar av krigsmanshusets jord och se till
att inkomsterna gick till att förbättra krigsmanshusets ekonomi.512
Inspektorn Magnus Strålenhielm arbetade, som även Julia Sigurdson och Sune Zachrisson har påpekat, för att förbättra krigsmanshuset
och dess ekonomi. Han såg till att säkra skorstenarna mot vådeld, ritade
förslag till en ny badstuga för gratialisterna och intresserade sig för trädgårdsodlingen där han själv arrenderade klosterträdgården.513 Krigsmanshuset mötte freden med en ansträngd ekonomi. I institutionen i
Vadstena var antalet soldater som fick uppehälle i huset fortfarande
drygt 25. Krigsmanshuset bestod fortfarande av norra och västra längan.
En annan del av det tidigare klostret, den del som munkarna bott i,
skulle komma att byggas om under 1760-talet. Bokhållaren Elias Bohms
inventarieförteckning från 1703 och även skissen över krigsmanshuset
från 1722 visar att munkklostret inte var en del av krigsmanshuset dessförinnan.514
Enligt församlingsboken var inspektor Strålenhielm en person som
”förde en stilla och berömlig vandel”, men han ”hade dock sina stora
besvärligheter, var en arbetsam och mycket omtyckt ämbetsman”. Vad
Ericsson (1998-2000), s 33; Samuel E Bring, ”Carl Gustaf Dücker”, Svenskt biografiskt lexikon 11 (Stockholm 1945), s 675; Steckzén (1937), om Krigskollegiets
omvandling
513
VaLa: Vadstena krigsmanshus församlingsbok 1687–1784; se även Sigurdson &
Zachrisson (2012), s 136-137
514
Något som har påpekats av Söderström (2000), s 498; se även skissen över krigsmanshuset 1722
512
256
som var Strålenhielms besvärligheter nämns däremot inte, men han hade
sina konflikter åtminstone som arrendator.515 Otto Bergström har visat
att en särskild skola för gratialisternas barn grundades i krigsmanshuset
1729 under Strålenhielms tid som inspektor.516 Initiativet till detta kom,
enligt Carl Fredric Broocman, från Nils Reuterholm.517 Redan från de
första åren på 1640-talet hade det funnits barn i institutionen och under
1700-talet ökade viljan att utbilda dessa. Claes Gråsten anställdes som
skolmästare. Han hade studerat teologi och blev senare pastor i krigsmanshuset. Några år senare fanns där drygt 20 barn som regelbundet
fick undervisning, men om skolans verksamhet är i övrigt ytterst litet
känt. Iwar Anderson har dock framhållit att man fann arkeologiska spår
av skolverksamhet i bottenvåningen på den västra längan när den undersöktes på 1950-talet. I det rum som tidigare fungerat som spannmålsbod
har man enligt Anderson funnit alltifrån pappersstycken och gåspennor
till pekpinnar och griffelbitar.518
Under 1720-talet gick tendensen mot att krigsmanshuset i högre
grad började ersätta de tidigare spannmålshjälperna med penninghjälper.
Enligt Carl Sjögren och Gustaf Ridderstolpe var krigsmanshusets
spannmålshjälp redan 1726 helt ersatt av penninghjälp.519 Reuterholm
hade gjort jordinnehavet till en mindre viktig inkomstkälla för krigsmanshuset genom att stora jordarealer såldes av, samtidigt som avgifterna som exempelvis olika statliga verk, men också kyrkan, skulle betala
515
Sigurdson & Zachrisson (2012), s 137 visar att Strålenhielm kom i konflikt med
slottsskrivaren Petter Schoug, som tagit ner några träd i klosterträdgården för att
kunna reparera klosterkyrkan.
516
Bergström (1901), s 21 och 23
517
Broocman (1760), s 163
518
Anderson (1972), s 155
519
Sjögren & Ridderstolpe (1939), s 14; samma uppgift finns återgiven med hänvisning till Sjögren & Ridderstolpe hos Bengt Selander, red, Kungliga Svea Livgardes
historia 1719–1976 (Stockholm 1976), s 550
257
till krigsmanshuset ökade. I drottning Ulrika Eleonoras namn hade den
13 oktober 1719 utfärdats ett påbud om att alla avgifter som skulle tillfalla krigsmanshuset måste betalas såsom överenskommet. De avgifter
som nämns är bland annat ”avancemangspenningar” och avgifter vid
ståndsförbättringar. Därtill fastslås i påbudet att dessa avgifter skulle
betalas till krigsmanshuset ”i full gott koppar eller silvermynt”.520 Vilken
typ av hjälp som soldaterna skulle få hade tidigare diskuterats, som visats ovan, men i början av krigsmanshusets tid på 1650-talet hade riksrådet varit överens om att soldaterna utan försörjning var mest betjänta
av att få spannmålshjälp. Nu var den uppfattningen på väg att ändras,
säkerligen som en effekt av att hela samhället började bli mer uppbyggt
kring penningekonomi där jorden och spannmålen hade minskad betydelse.
1735 års förordning
Ekonomin hade vid flera tillfällen framställts som ett problem för
krigsmanshuset ända sedan det grundades. Vid upprepade tillfällen hade
kronan gett enskilda donationer för att stötta verksamheten, men det
stora problemet verkar ha varit att de inkomster som krigsmanshuset
borde få i form av jordräntor och avgifter inte flöt in som de skulle. Karl
XI hade i sina reformer kring 1680 försökt komma till rätta med problemet och under sin tid som direktör hade Nils Reuterholm, som vi
sett, gjort försök att understödja ekonomin genom försäljning av delar
av krigsmanshusets jord. Men detta var inte tillräckligt för att ekonomin
skulle förbättras på sikt.
520
Ulrika Eleonoras påbud 13 okt 1719
258
På riksdagen 1734 hade adelsståndet beslutat att en särskild kommission skulle tillsättas för att utreda krigsmanshusets dåliga ekonomi;
frågan hade dessutom som nämnts ovan diskuterats av prästerskapet på
samma riksdag. Den 24 januari 1735 utfärdades en förordning som undertecknades av Fredrik I angående krigsmanshuset. Den hade sin grund
i kommissionens arbete med att utreda orsakerna till varför ekonomin
var så skral för krigsmanshuset.
Detta kungliga beslut angående krigsmanshuset, som här kommer
att kallas 1735 års förordning, inleds med ett konstaterande att frågan
diskuterats på föregående riksdag.521 Där nämns också att krigsmanshuset och dess verksamhet är betydelsefullt både för officerare och gemena
soldater och att det därför inte bara bör upprätthållas utan också ”förbättras och förmeras”. Det som utmålas som ett problem i förordningen
är att krigsmanshuset inte har kontroll över om de medel som ska tillfalla inrättningen flöt in eller inte. Visserligen ger de inrättningar som
ska leverera avgifter till krigsmanshuset uppgifter om dessa. Här nämns
exempelvis hovstaten, akademierna, konsistorierna, städerna, tullstaten,
postväsendet och kyrko-, hospitals- och barnhusstaterna. Men Krigskollegiet hade enligt förordningen ingen möjlighet att kontrollera om var
och en av dessa hade betalat sina avgifter. I förordningen anmärks att
Krigskollegiet inte hade ”tillförlitlig visshet och underrättelse” om vilka
avgifter som de fått in. Krigskollegiet fick in förslag på vad de olika
inrättningarna skulle leverera, men att det faktiskt sedan skedde kunde
de däremot inte kontrollera.
1735 års förordning innehåller en rad åtgärder för att krigsmanshuset skulle få bättre kontroll över hur avgifterna har flutit in, så att det
521
”Kungl Maj:ts nådiga förordning angående gratialisterna, samt redogörande för
uppbörden vid Vadstena krigsmanshus verk”, 24 jan 1735, Kongl. förordningar
1733-1738
259
enklare skulle gå att klargöra vilka institutioner som betalat respektive
inte betalat sin andel. I förordningen föreslås att krigsmanshuset bör
upprätta räkenskaper med särskilda kolumner för debet och kredit, där
den ena står för vad som ska inflyta och den andra för vad som faktiskt
kommit in. Det påpekas i förordningen att ett sådant system i räkenskaperna inte skulle bli mycket mer omfattande än det som varit dittills,
men att ”krigsmanshuset tillskyndas långt mera säker och redighet över
dess anslagna inkomster som skäligen icke kan vägras”. Det framgår
också att inga avgiftsbetalare själva får ”röra eller disponera något av
krigsmanshusmedlen”. Skulle detta upptäckas ledde det omedelbart till
böter.522
Allt detta var tänkt för att krigsmanshuset skulle kunna fungera
bättre och ge fler gratialister den hjälp som de behövde. Gratialisterna
skulle få underhåll ”efter den av oss fastställda stat, på det jämlikhet må
bli vid underhållsutdelningen”. Förutom hårdare reglering av uppbörden
till krigsmanshuset innehåller 1735 års förordning även mer specificerade riktlinjer för vem som skulle få hjälp från krigsmanshuset och hur
det rent praktiskt borde gå till. Gratialisterna skulle samlas vid generalmönstringen i sitt län och ”uppvisa sina underhållsbrev”. Mönstringsförrättaren skulle därigenom ”icke allenast veta om var och en riktigt åtnjuter vad honom tillkommer, utan också om var och en uppehåller sig i
den ort dit han efter egen åstundan fått invisning på underhållet”. Här tar
förordningen upp en fråga som varit uppe till diskussion vid ett antal
tillfällen, nämligen soldaternas närvaro i lokalsamhället och de eventuella problem som detta ledde till.523 I förordningen nämns att soldaterna
inte ska ”stryka andra län ikring med tiggande, såsom åtskilliga plägar
göra”. Detta var säkert en skrivning som lades till för att gå prästerna
522
523
”Kungl Maj:ts nådiga förordning …” (1735)
Se ovan och även Petersson (2014a), s 143-158 om soldaternas rörlighet
260
tillmötes i deras klagomål över att soldater drog runt mellan socknarna
och tiggde.
Sist i förordningen kommer fyra regler som ska gälla för alla gratialister, eller samtliga som ”sådant underhåll är berättigade” som det uttrycks i förordningen. Den första punkten stadgar att den som får hjälp
av krigsmanshuset skulle ”uti krigstjänsten emot fienden blivit blesserade” och därigenom mist sin förmåga att försörja sig. Detta gäller såväl
över- som underofficerare och gemena soldater. Här stadgas också att
den som ”ej på något sätt kan sörja för sig, må hjälpas in i själva krigsmanshuset, eller om han så åstundar, utom huset njuta dubbelt emot
andra dess vederlikar”. 1735 års förordning nämner alltså här att det
finns en grupp som är prioriterade av krigsmanshuset och det är de allra
svårast skadade soldaterna. Dessa skulle i första hand få plats i huset.
Om de inte vill ha det ska de få dubbel ersättning gentemot andra soldater. Detta är en tydlig uppdelning mellan vilka som borde få mer hjälp
och vilka som var mindre prioriterade för en plats i krigsmanshuset utifrån kronans synsätt. Den andra punkten stadgar att även andra som ”uti
kronans arbete mist sin hälsa och blivit förlamade” skulle få hjälp från
krigsmanshuset. De två sista punkterna stadgar olika tjänstgöringstider
för soldater innan de ska få hjälp från krigsmanshuset. Punkt tre gäller
de soldater som deltagit i hårda strider och ”tjänat 20 år och för ålderdom och bräcklighet skull få avsked” och inte kan försörja sig, ska få
hjälp. Den fjärde punkten stadgar att den soldat som tjänstgjort i 30 år ”i
fredliga tider och kanhända ej varit mer än i ett eller annat fälttåg” ska få
hjälp från krigsmanshuset.524
De fyra reglerna för gratialisterna tydliggör villkoren för hjälp och
underhåll från krigsmanshuset. Det har säkerligen sin grund i att antalet
524
”Kungl Maj:ts nådiga förordning …” (1735), § 3-4
261
behövande soldater var särskilt stort efter det stora nordiska krigets slut.
I avslutningen på 1735 års förordning nämns också uttryckligen att enbart de gratialister som själva inte kunde försörja sig genom arbete
skulle få hjälp från krigsmanshuset. Det sägs vidare att de medel som
institutionen hade var begränsade och att de var till för dem som fått
blessyrer och tvingats utstå andra lidanden i kronans tjänst, de som ”sina
lemmar, hälsa och krafter förlorat”. Däremot räckte medlen enligt förordningen inte för att ge särskilda nådegåvor till sådana som utmärkt sig
i kriget genom tapperhet eller andra insatser. Dessa soldater ”lär vi med
rikets ständer till sådanas belöning finna annan utväg, på det fonden till
de förlamade och bräckliga krigsmäns försörjande må bli orubbad och i
behåll”.525
Det är tydligt att 1735 års förordning inriktar sig på två områden för
att lösa den ekonomiska frågan för krigsmanshuset: dels hur medlen
skulle flyta in till institutionen, dels vilka som skulle få del av detta underhåll. Krigskollegiet fick i uppdrag att noggrannare sköta både inrapporteringen av avgifter från olika inrättningar, men framför allt skulle
avstämningen av vad som faktiskt kommit in till krigsmanshuset skötas
noggrannare. Några nya inkomster till krigsmanshuset beslutades det
inte om enligt 1735 års förordning. När det gällde gratialisterna trycktes
det än en gång på sådant som under 1600-talet framhållits som avgörande för att soldater skulle få hjälp och betraktas som rätta fattiga i
kronans perspektiv, nämligen att de sårats av fienden och att de därigenom mist sin arbetskapacitet eller att de tjänstgjort under lång tid. Skiljelinjen mellan dem som skulle få hjälp av krigsmanshuset och de som
inte skulle få det har tidigare inte uttryckts lika tydligt som i 1735 års
525
”Kungl Maj:ts nådiga förordning …” (1735)
262
förordning; detta föranleddes med all sannolikhet av institutionens pressade ekonomiska situation.
”Kungl Maj:ts nådiga reglemente” 1739
De beslut som tagits angående krigsmanshuset genom 1735 års förordning skulle gälla både hur ekonomin kunde förbättras och vilka som
skulle beredas plats i krigsmanshuset. Under Fredrik I:s regering stadgades även en ny förordning som skulle gälla förhållandena inne i institutionen, nämligen det som här kommer att kallas reglemente 1739 eftersom förordningen kallas ”Kungl Maj:ts nådiga reglemente”.526 Dokumentet innehåller 19 punkter och inleds med en kort historisk orientering angående krigsmanshuset. Precis som i straffordningen från 1679
nämns här att antalet soldater som får hjälp ”mer och mer tilltagit” och
därigenom har inte ”alla en kunnat få rum uti själva huset”. Den ökning
som avses bör alltså vara den som krigsmanshuskassans spannmålshjälp
stod för. I inledningen till reglementet framhålls att tidigare regenter
försett behövande soldater med ”tillhåll, kläder och tillräcklig föda” och
detta var, påpekas det, ett kristligt verk.527
Det som framhålls som orsak till utfärdandet av reglementet 1739
sägs vara att Krigskollegiet inte har tillräcklig insyn i krigsmanshusets
verksamhet. Den första punkten gäller därför att de som satt upp förordningen, vilken utfärdats i kungens namn, bestämmer att det ska tillsättas
en person som kan ha översikt över hushållningen och se till så att
Detta dokument har rubriken ”Kungl Maj:ts nådiga reglemente för Vadstena krigsmanshus” och finns tryckt, bland annat i Förtekning På Kongl. Placater, Resolutioner, Förordningar och påbud, samt andre Publique Handlingar, som åhr 1739 äro
genom trycket utgångne (Stockholm 1739)
527
”Kungl Maj:ts nådiga reglemente …” (1739), inledningen
526
263
krigsmanshusets ekonomi fungerar. Denne ska enligt förordningen vara
en ”viss generalsperson eller överste” som kan se över institutionen
”med mera som till gratialisternas bästa”. I reglementet 1739 nämns
också att även om den tidigare straffordningen fanns, behövdes en ny för
den nya tiden och för de nya omständigheterna.528
Reglementet 1739 följer i sina huvuddrag den straffordning som utfärdats under Karl XI:s tid 1679. Den stora skillnaden är att antalet
punkter nu är 18 istället för tidigare fem, vilket gör hela förordningen
betydligt mer detaljerad. Särskilt gäller det vilka påföljder olika förseelser skulle medföra för gratialisterna.
Precis som straffordningen från 1679 inleds reglementet från 1739
med religionen. Det stadgas bland annat att gratialisterna ska leva gudfruktigt och gå i gudstjänsten. Den som inte har sjukdom eller ”andra
laga förfall” ska infinna sig. De boende i krigsmanshuset ska därtill låta
sig förmanas av krigsmanshusprästen när så behövs. Den andra punkten
gäller utdelningen av spannmål. Inspektorn ska se till att ”ingen oduglig
säd må avlevererad bli” till gratialisterna. Om så ändå skulle ske måste
detta rapporteras till uppsyningsmannen. Gratialister som inte meddelade uppsyningsmannen att de var missnöjda skulle inte komma senare
och klaga eller visa det ”ringaste knorrande, trug eller pockande”. Punkterna som följer därefter gäller allmänna regler i krigsmanshuset. Ingen
gratialist får resa iväg från huset utan att först be om tillstånd. Den som
reser iväg utan sådant utanför länsgränsen eller stannar borta längre än
han blivit lovad ska mista underhållet för den tid han varit borta; efter
sex månader utanför krigsmanshuset mister gratialisten allt underhåll.
Ingen gratialist får tigga till sitt uppehälle, vare sig i Vadstena eller utan528
”Kungl Maj:ts nådiga reglemente …” (1739), § 1. När inget annat anges är det
denna källa som åsyftas i det följande. Punkterna i reglementet finns för tydligheten
angivna i den löpande texten.
264
för staden. Krigskollegiet ska meddela tillstånd till boende i krigsmanshuset innan någon får gifta sig.
Den sjätte punkten stadgar att krigsmanshuset ”ej egentligen för huvudsvaga och ursinniga inrättat är”, utan för personer som blivit lemlästade genom krigstjänst. Ändå förekom det, vilket vi ska se nedan, att
personer som betecknades som ”huvudsvaga” fick plats i huset. Om
någon med denna typ av problem fick plats i huset skulle i så fall någon
annan gratialists hustru som bodde i huset utses till denna persons hjälpreda. Hon skulle ansvara för soldatens matlagning, tvätt och andra sysslor och se till att han fick de varor och persedlar som tillkom honom.
Misskötte hon sin syssla skulle den direkt fråntas henne.
De följande punkterna, sju till fjorton, handlar om olika typer av
enklare förbud och regler för livet i krigsmanshuset. Förhoppningen från
de styrandes sida verkar ha varit att detaljstyrningen av vardagen skulle
förbättra förutsättningarna för soldaterna som levde i krigsmanshuset.
Punkt sju stadgade att den soldat som spelat bort sina pengar eller använt dem för att köpa sprit skulle straffas, till en början med vatten och
bröd på åtta dagar, men upprepades förseelsen skulle straffet bli 14 dagar och tredje gången miste gratialisten underhållet. Nästa punkt, den
åttonde, liknar den i 1679 års straffordning där det framhålls att gratialisterna och deras hustrur och barn själva ansvarar för att hålla ordning i
krigsmanshuset. Punkt nio handlar om att gratialisterna måste handskas
varsamt med elden, och de följande om att gratialisterna måste vara aktsamma med sina persedlar och att de själva måste hämta ut dem och om
de inte har möjlighet får de skicka sina hustrur. Punkt 12 handlar om att
soldaternas hustrur måste leva lugnt i krigsmanshuset, och den som inte
gör det ska förvisas från huset i sex månader och om det upprepas, för
all framtid. Den följande punkten förbjuder gratialisterna att bränna
brännvin; den som ändå gör det ska böta 10 daler silvermynt, vilket var
en mycket hög summa. Böterna för att inte hålla sitt rum rent var som
265
jämförelse däremot bara 1 daler silvermynt. Den fjortonde punkten som
avslutar dem som handlar om ordningen i huset. Denna punkt uppmanar
soldaterna att uppfostra sina barn och helst se till så att de fick lära sig
att skriva och räkna. Inga barn ”varken gossar eller flickor” får stanna i
huset efter att de fyllt 13 år. Då ska de försörja sig själva. Enda undantaget är döttrar som fyllt 13, men som kan vårda sina föräldrar om de behöver och är gamla och sjukliga.
De följande två punkterna, 15 och 16, är de sista som uttryckligen
gäller för själva krigsmanshuset i Vadstena. Den senare av dem stadgar
att kläder som är äldre än två år går till familjen när en gratialist avlider i
huset; om de är mindre än två år gamla tillfaller de däremot nästa gratialist som tas in. Punkt 15 stadgar att en vaktordning ska upprättas i
krigsmanshuset. Förordningen fastslår att det dittills saknats en vaktordning och att en sådan vore önskvärd för att vaka på de sjuka och ”huvudvilla”, men också för att upprätthålla god ordning. Tre vaktlag ska
formas, där sammanlagt tre underofficerare och 21 meniga soldater ska
tjänstgöra och rotera sinsemellan. En överofficer ska ha överinseende
över hela vaktlaget. Ingen av soldaterna i huset fick undandra sig sin
vakttjänst och direktören över krigsmanshuset, det vill säga den som
bestämde centralt över krigsmanshuset i Krigskollegium, skulle bestämma vilka platser som skulle bevakas. Ingången till huset skulle ha
vakter och de skulle avstyra ”buller och osämja” som kunde uppstå mellan gratialisterna. Vakterna skulle ansvara för vem som kom in i krigsmanshuset, låsning och upplåsning av portarna på morgonen och natten,
och se till så att ingen utomstående stannade i huset över natten. Vakterna skulle överhuvudtaget hålla uppsikt över gratialisternas förehavanden
i huset, visitera de sjuka och kontrollera elden.
Denna punkt, gällande formandet av vaktlag i huset, innebar en av
de största förändringarna mot tidigare. Övriga punkter med detaljer och
regler tyder på att de som bestämde i krigsmanshuset, främst inspektorn,
266
skulle få tydligare ramar och kunna bestraffa gratialister enligt fastställda skalor. Kanske var syftet med reglementet, genom att det lästes
upp regelbundet, att det skulle öka ordningen genom att avskräcka från
brott. Men punkten om vaktordningen skiljer sig genom att den är ett
tydligt försök att skapa ordning genom att involvera gratialisterna själva
i vakthållningen. Det var inte fråga om att vakter skulle hämtas utanför
anläggningen, utan gratialisterna själva skulle agera som sådana. Överheten kan ha tänkt sig att detta skulle öka ansvarskänslan hos de boende
och att det kunde få dem att känna sig mer betydelsefulla och i samklang
med övriga anställda i huset. Vaktordningen aktualiserade dessutom en
annan fråga som kommit upp vid några tillfällen och som rörde att gratialisterna i huset inte utförde något arbete. Vakthållningen blev ett sätt att
få ett arbete gjort som annars skulle ha kostat krigsmanshuset extra och
som därtill gjorde gratialisterna mer involverade i krigsmanshusets
verksamhet.
Reglementet 1739 gällde inte bara krigsmanshuset, utan även gratialister som bodde i sina hemsocknar. De tre sista punkterna i reglementet, 17 till 19, gällde dessutom specifikt denna grupp som omfattat
hundratals soldater sedan de sista decennierna på 1600-talet. Den första
av dessa stadgade att inte heller gratialister som bodde i hemsocknarna
fick ägna sig åt dryckenskap. Särskilt nämns att detta gällde de meniga
soldaterna. Kanske hade överheten en tro på att officerare skötte sig
bättre på den punkten. De skulle även, precis som andra gratialister i
huset, leva gudfruktigt. Det stadgas också här att inte heller dessa gratialister fick begära mer ersättning än den som de fått genom sitt underhållsbrev. Punkt 18 stadgar att soldater som fick underhåll skulle uppehålla sig på den plats där de bett att få vistas. Precis som i 1735 års förordning framhålls här att gratialisterna ska infinna sig vid generalmönstringen i länet och uppvisa sitt underhållsbrev för att få sitt underhåll
utbetalt. Den som inte kunde närvara själv var tvungen att skicka någon
267
med underhållsbrevet, annars miste han ett års utbetalning. Hände detta
igen så miste gratialisten allt underhåll. Den allra sista punkten, 19,
stadgade i sin tur att reglementet 1739 skulle läsas upp fyra gånger om
året i krigsmanshuset och vid varje tillfälle som en ny gratialist togs in,
samt vid alla generalmönstringar runtom i riket.
Reglementet 1739 var i många punkter en uppdaterad och mer detaljerad regelsamling med tydligare straffsatser jämfört med straffordningen från 1679. Ett par av punkterna kan vara riktade mot upplevda
problem i krigsmanshuset. Det gäller exempelvis att gratialisterna inte
fick bränna brännvin, att hustrurna skulle leva lugnt i huset och att soldaterna inte skulle vara missnöjda med den spannmål och de persedlar
som de fick kvittera ut. Fylleri och dryckenskap bör ha riskerat att öka
oordningen i hela institutionen, men också medfört andra säkerhetsrisker som att elden skulle komma lös, och det var förmodligen därför som
dessa försyndelser straffades så pass hårt i reglementet. Andra regelbrott, som att inte hålla sitt rum iordning, berörde främst den enskilda
gratialisten och följdes därmed heller inte av samma höga straff.
Bakom reglementet anas två typer av försök från statsmaktens sida
att reformera den verksamhet som krigsmanshuset utförde. Anpassningen till freden syns inte i vare sig 1735 års förordning eller i reglementet
1739; det framstår fortfarande som att representanterna för statsmakten
såg krigsmanshuset som en given institution som borde ta hand om och
fördela underhåll till sårade soldater runtom i riket. Däremot märks institutionens bristfälliga ekonomi i flera skrivningar, både i förordningen
där det noggrant stadgas vilka soldater som hade rätt att få hjälp, och
även i reglementet om att soldaterna exempelvis skulle nöja sig med den
spannmål som de fick sig tilldelad. Här finns inga antydningar om att
det fysiska krigsmanshuset i Vadstena inom kort skulle bli föremål för
nedläggning. Vi ska i nästa avsnitt följa vägen fram till att institutionen i
Vadstena stängde och hur krigsmanshuskassan blev den enda kvarleva
268
av institutionen och som skulle fortsätta att ge underhåll till soldater i
slutet av 1700-talet.
Från hus och kassa till enbart kassa
På riksdagen 1756 föreslog översten och chefen för artilleriregementet
Augustin Ehrensvärd (1710–1772) att en allmän pensionskassa skulle
skapas för arméns underofficerare och officerare. Resultatet av Ehrensvärds förslag blev att en sådan kassa skulle inrättas, och beslutet daterades den 10 januari 1757.529 En särskild pensionskassa hade tidigare funnits för artilleriregementet, och det var säkerligen från denna som artillerichefen Ehrensvärd fick inspiration till sitt förslag. Nu skulle pensionskassan gälla för samtliga officerare, så att ”hela armén må kunna
hugnas med tillräckliga pensioner på ålderdomen”.530 Pension skulle
utbetalas till den officer som tjänstgjort i 30 år, men det fanns också
utrymme för att de som sårats i tjänsten skulle få hjälp genom kassan:
Även då någon av dessa avser en rad officerstjänster och
även civila tjänstemän inom militären blir, uti och igenom
själva tjänstgörandet, så alldeles bräcklig och vanför, att
han ej vidare förmår tjäna, må den njuta samma förmån,
fast han då icke kan räkna trettio tjänsteår.531
Beslutet i sin helhet, ”Kungl Maj:ts nådiga förordning och reglemente angående en
pensionskassa för armén” finns tryckt i Sjögreen & Ridderstolpe (1939),s 303-322
530
”Kungl Maj:ts nådiga förordning och reglemente angående en pensionskassa …”, s
303
531
”Kungl Maj:ts nådiga förordning och reglemente angående en pensionskassa …”, s
303
529
269
Reglementet för arméns pensionskassa som stadgades i januari 1757
bestämde därmed att pension skulle utgå i första hand till officerare som
tjänstgjort 30 år, men också att de officerare som oavsett antal tjänsteår
blivit sårade i tjänsten skulle få pension. Arméns pensionskassa hade
den som ”ändamål att lämna pension åt armén tillhörande militära och
civila ämbets- och tjänstemän, då de vid en viss ålder avgå ur tjänsten”.532 Den var därmed i första hand avsedd att ge pensioner till officerare och ämbetsmän i armén. Kassan skulle vara under krigsbefälens
ansvar, vilket innebar samtliga generaler i riket inklusive chefen
(översten) och en kapten eller ryttmästare från varje regemente. De
första pensionsutbetalningarna från kassan skedde enligt förteckningarna 1760.533 Grundfinansieringen av kassan utgjordes av att samtliga officerare som var med betalade 6 procent av sin lön till kassan. Detta innebar att de som erhöll pension från kassan alltså hade bidragit till att betala åtminstone delar av den själva.534
Förutom de 6 procent som samtliga officerare betalade av sin lön
till kassan skulle den dessutom få ett stort tillskott från Vadstena krigsmanshus. Genom beslutet från januari 1757 skulle 3/5 av intäkterna som
tidigare gått till krigsmanshuset nu tillfalla arméns pensionskassa. I reglementet motiverades denna överflyttning av krigsmanshusets medel till
pensionskassan med att inga officerare längre skulle få hjälp av krigsmanshuset. Alla officerare och underofficerare skulle därmed istället få
understöd och pension från arméns pensionskassa, medan krigsmanshuset blev en institution för gemena soldater. Krigsmanshusets återstående
532
KrA: Förteckning över Arméns pensionskassa (Uppsala 1989, otryckt i Krigsarkivets forskarexpedition)
533
KrA: Förteckning över Arméns pensionskassa (Uppsala 1989, otryckt i Krigsarkivets forskarexpedition)
534
”Kungl Maj:ts nådiga förordning och reglemente angående en pensionskassa …”, s
307
270
medel, de 2/5 delarna av intäkterna, skulle däremot oavkortat gå till gemena soldaters underhåll stadgades det i reglementet:
De två femtedelar, som överbliva av krigsmanshusets årliga inkomst, sedan arméns pensionskassa fått sin andel,
kommer hädanefter, som hittills skett, att användas till
korpralers och soldaters med deras vederlikars underhåll,
på sätt, som vi framdeles vilja i nåd förordna.535
Reglementet för arméns pensionskassa blev genom den här bestämmelsen av stor betydelse för krigsmanshuset och dess verksamhet. Även om
officerare och underofficerare inte längre skulle försörjas av krigsmanshuset innebar beslutet att institutionen i ett slag blev av med mer än
hälften av sina inkomster. De officerare och underofficerare som fått
underhåll av krigsmanshuset före 1757 fick behålla detta också i fortsättningen. Inga nya ansökningar från andra än meniga soldater skulle
därefter godkännas för underhåll från krigsmanshuset. Orsaken till varför arméns pensionskassa tillkom på detta sätt enbart för officerarna
låter sig inte spåras i reglementet. Följden blev att en större börda lades
på de officerare som var med i arméns pensionskassa. Krigsmanshuset
krävde däremot ingen insats av gratialisterna innan de fick uppehälle
eller försörjning från huset. Arméns pensionskassa innebar en effektivisering av underhållet jämfört med den fysiska institutionen i Vadstena.
Där behövdes personal och underhåll av byggnaderna som gjorde att
kostnaderna för underhållet för varje enskild soldat blev högre än om
man bara hade en underhållskassa.
535
”Kungl Maj:ts nådiga förordning och reglemente angående en pensionskassa …”, s
309, § 8
271
Främsta orsaken till att arméns pensionskassa bildades i mitten av
1700-talet bör ha varit övergången till en alltmer penningbaserad ekonomi. I och med att det var större andel reda pengar som administrerades av krigsmanshuset genom att det exempelvis flöt in olika former av
avgifter blev det också mindre aktuellt att ordna uppehälle för soldaterna
på en viss plats. Att överföra penningar var betydligt enklare rent logistiskt än att transportera spannmål. I jämförelse med andra riken runtom i
Europa hade tanken på att skapa en särskild pensionskassa för armén
kommit sent i Sverige. I exempelvis England hade en sådan tillkommit
redan 1593, som nämnts ovan.536 England hade också fått ett stort invalidhospital i form av Chelsea Hospital 1691 och detta hade runt 470
platser för soldater, samtidigt som institutionen försörjde ungefär lika
många som inte bodde i huset.537 Institutionen i England liknade på det
viset det svenska krigsmanshuset, även om det i Sverige var betydligt
fler boende i hemsocknarna som fick hjälp. Frankrike hade infört en
allmän pension för soldater 1624 som skulle bestå av 100 livres om året
efter en viss tjänstgöringstid, och där hade ett stort invalidhospital uppförts i Paris på 1670-talet med plats för tusentals soldater.538 I Brandenburg hade en statsadministrerad pensions- och invalidkassa för arméns
soldater införts 1705.539
Frank Tallet har påpekat att de pensionskassor som organiserades i
många av Europas riken under 1600- och 1700-talen i regel finansierades av de framväxande statsmakterna, men att dessa inte tog på sig
några större extra kostnader för verksamheten. Snarast var kassornas
tillkomst en fråga om en omstrukturering av redan befintliga resurser. Så
536
Hudson (2000)
Tallet (1992), s 139-140
538
Lynn (1997), s 431
539
Tallet (1992), s 139-140
537
272
hade även skett i Sverige, där en stor del av krigsmanshusets inkomster
skulle tillfalla Arméns pensionskassa från och med 1757. Genom att
bilda pensionskassor kunde den framväxande statsmakten enligt Tallet
skapa en organisation som var betydelsefull på ett ideologiskt och retoriskt plan, men som kostade förhållandevis lite. De inflöden av ekonomiska resurser som redan fanns, som ofta administrerats som ren fattigvård eller i en del fall specifikt gått till soldater, tillföll nu istället pensionskassor för att hjälpa soldater som tjänat ett visst antal år eller som
fått funktionsnedsättningar i krigstjänsten. De flesta statsmakter tog ut
avgifter för dem som skulle vara med i pensionskassorna, såsom skedde
i Sverige. 540 Systemet kan därmed sägas vara ett slags föregångare till
senare pensionssystem som introducerades i många länder runtom i
Europa under 1800- och början av 1900-talet.541
För krigsmanshuset innebar skapandet av arméns pensionskassa att
3/5 av de tidigare intäkterna nu istället skulle tillfalla kassan. Detta
skulle komma att få stor betydelse för krigsmanshusets verksamhet på
längre sikt, men på kort sikt märktes inga större förändringar i institutionens verksamhet. När det gäller det fysiska krigsmanshuset i Vadstena
kom det att byggas om på 1760-talet; då blev munkklostret bostad åt
inspektorn och bokhållaren. Innan vi ska se närmare på krigsmanshusets
verksamhet under de sista decennierna som den fysiska inrättningen var
öppen ska jag använda ett par nya typer av källor som ger andra möjligheter att studera krigsmanshuset.
540
541
Tallet (1992), s 140
Catharina Ottander, red, En fyrk per daler: Pensioner i ett historiskt perspektiv
(Stockholm 2003)
273
Krigsmanshuset ur besökares perspektiv kring 1760
Under 1700-talet började reseskildringar bli vanligare och även pressen
ökade i betydelse. Detta visar sig i vilka typer av källor som skildrar
krigsmanshuset kring 1760. Den första är en reseskildring av boktryckaren Carl Fredric Broocman, tryckt 1760, den andra texten är en tidningsartikel i Inrikestidningar från 1761.
Carl Fredric Broocman föddes i det dåvarande svenska Livland men
hade vuxit upp i Norrköping sedan hans familj flytt under kriget. Han
övertog det boktryckeri i Norrköping som hans far hade grundat. Sitt
eget författarskap ägnade han sig åt under 1750-talet när han bodde på
Himmelstalunds gård utanför staden. Broocman reste själv runt och besökte platserna han skrev om; resultatet blev en beskrivning av Östergötland i två band. Detta är en av de första ingående landskapsbeskrivningarna i Sverige och Broocman ska ha inspirerats till idén av Carl von
Linnés resor.542
Broocman skrev i sin reseskildring om Vadstena och ägnade några
sidor åt krigsmanshuset. Här återfinns uppgifter om att krigsmanshuset
ska ha grundats 1647 under drottning Kristinas regering och ”uti högsalig konung Karl XI:s tid sattes detta krigsmanshus uti fullkomligt stånd.
Inkomsterna ökades med vissa avgifter för alla fullmakter, för introduktion på Riddarhuset, centonalen av alla penninglöner och 2000 daler silvermynts hemmansräntor av Skaraborgs län”.543 Den beskrivning av
krigsmanshuset som exempelvis Otto Bergström bygger på kan alltså
tydligt kopplas till Broocmans text utan att detta för den skull redovisas
G Jacobson, ”Carl Fredric Broocman”, Svenskt biografiskt lexikon 6 (Stockholm
1926), s 420
543
Broocman (1760), s 163-164
542
274
i Bergströms bok.544 När Bergström säger att det 1760 fanns 30 officerare, 29 underofficerare och 27 soldater i krigsmanshuset bygger han på
Broocman, som i sin tur skriver följande:
Gratialisternas antal är icke alltid lika, utan det kommer
endast an uppå Kungl Maj:ts benådande. Nu är här 30
över-officerare, 29 under-officerare och 27 gemena. Till
staten hör ock en inspektor, pastor, skolmästare, vaktmästare, klockare och husdräng.545
Broocman nöjer sig inte med att beskriva krigsmanshuset och dess verksamhet, utan intresserar sig också för de gamla klosterbyggnaderna. Han
påpekar att två ”munkkamrar” bevarats i oförändrat skick sedan klostertiden; dessa bör, om Broocmans beteckning är riktig, ha legat i Munkklostret där inspektorn hade sin bostad och inte i den tidigare nunnedelen av klostret. Broocmans skildring syftade till att berätta för andra vad
som var intressant att se i Vadstena. Vid den här tiden ökade intresset
för det som senare kallas turism, att åka runt och se på platser utan annat
syfte än att lära känna dem. Broocman utmålar krigsmanshuset som värt
ett besök för kringresande i trakten.546
Den andra texten som ger en inblick i krigsmanshuset från den här
tiden är alltså en artikel i Inrikestidningar. Den handlar om kungafamiljens besök i krigsmanshuset, vilket ägde rum den 3 augusti 1761.547
Kungafamiljen utgjordes av Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika och deras
544
Bergström (1901), s 24
Broocman (1760), s 164
546
Söderström (2000), s 572 har påpekat detta och satt turismen i samband med reseskildringarna som börjar utkomma allt tätare från slutet av 1700-talet.
547
Inrikestidningar n:o 71, utkom i Stockholm den 20 augusti 1761, används i det
följande om inget annat anges
545
275
barn, kronprins Gustav (III), hans båda bröder Karl och Fredrik och även
prinsessan Sofia Albertina. Det finns en minnestavla bevarad som utförts för att föreviga den här dagen av hospitalsysslomannen Johan
Ausén.548 Inspektor för krigsmanshuset var vid den här tiden Johan Ludvig Häger (1712–1769) och han ryckte in som värd för det kungliga besöket eftersom direktören, det vill säga den ansvarige från Krigskollegiets sida, ”för sjukdom var frånvarande”. Mottagandet skulle enligt tidningsartikeln ha varit högtidligt ”helst krigsmanshuset uti flera konungars regementes tid ej fått hugna sig av en slik kungl nåd, och blev strax
de permitterade av gratialisterna till viss dag inkallade”. Kungabesök
vid krigsmanshuset var alltså ovanligt och tillfället skulle tas i akt att
visa vördnad för kungaparet genom att de gratialister som fått permission kallades tillbaka till institutionen för att vara på plats just den här
dagen.
Det kungliga besöket i Vadstena började med att Adolf Fredrik visades den linnefabrik som inrättats i staden. Under besöket där ska
kungen enligt tidningsartikeln ha sagt att han snart ville se krigsmanshuset. Alla officerare i krigsmanshuset hade blivit beordrade att klä sig i
uniform och stod uppställda på Myntbacken framför huset. När kungafamiljen trädde in på krigsmanshusgården sköts salut. Framför krigsmanshuskyrkan i norra längan stod underofficerarna och soldaterna som
var gratialister. Artikeln beskriver att flera blev igenkända av kungafamiljen och att Lovisa Ulrika ”utmärkte synnerlig nåd emot dem, som
bevistat Pultaviske aktion slaget vid Poltava 1709, och lät deras kungl
maj:ter utdela ansenliga penningsummor till samtliga gratialisterna.”
Slaget vid Poltava hade ägt rum hela 52 år tidigare, så många av gratialisterna var alltså gamla (detta kommer vi att återkomma till nedan).
548
Minnestavlan finns återgiven i Söderström (2000), s 566
276
Kungafamiljen fick därefter se Munkklostret, klosterkyrkan och stadskyrkan. Så långt ville inspektorn visa kungafamiljen, men de nöjde sig
inte med det. De ville även se den äldsta delen av krigsmanshuset, det
som i tidningen beskrivs som ”det gamla och förfallna krigsmanshusets
våningsrum, vilka, så gott som ske kunnat, i hast blivit förbättrade”. Det
som avses här måste ha varit norra längan, för kungafamiljen ”besåg St
Britas bönekammare”. Kungafamiljen fick se rummen denna augustikväll, ”då i anseende till dagsljusets avtagande och de mörka gångarna uti
huset ljus över allt i gångarna upptändes”. Till natten tog kungafamiljen
in på Starby strax söder om Vadstena.
I artikeln från Inrikestidningar verkar det som att krigsmanshusets
äldsta delar, det vill säga norra men kanske även den västra längan, var
förfallna. Många gratialister verkar dessutom inte ha varit på plats i huset när kungafamiljen väntades till staden, utan kallades in till institutionen. Detta och det faktum att det står att de förfallna rummen i krigsmanshuset ”så gott som ske kunnat, i hast blivit förbättrade” inför kungabesöket förstärker bilden av att den fysiska institutionen i Vadstena
höll på att förfalla.
En dyrbar ombyggnation och några gratialistöden
Krigsmanshusets verksamhet påverkades av att en stor del av dess intäkter från och med åren kring 1760 började tillfalla Arméns pensionskassa. Trots det drev inspektören vid krigsmanshuset, Johan Ludvig
Häger, i början av 1760-talet igenom att Munkklostret skulle genomgå
en kraftig ombyggnation. Detta hus hade fram till 1760-talet inte varit
del av krigsmanshuset, utan sedan omkring 1700 förmodligen enbart
fungerat som bokhållarens bostad. Vad syftet kan ha varit med ombyggnationen framgår inte i källorna. Enligt Carl Fredric Broocman skulle
277
det ha funnits 86 gratialister i krigsmanshuset 1760, så kanske var det av
platsbrist som Munkklostret byggdes om.549 Kontrakt tecknades i vilket
fall med byggmästaren Johann Wilhelm Friese 1763 för ombyggnation,
men arbetet utfördes enligt Göran Söderström enbart under åren 1766–
1767, medan Carl M Kjellberg hävdar att denna pågick hela perioden
1763–1770.550
Munkklostret genomgick en omfattande ombyggnation och övervåningen och de båda flyglarna tillkom på och vid sidan av den i grunden
medeltida byggnadskroppen. Ritningarna för denna ombyggnation finns
förvarade i Krigsarkivet och är förmodligen utförda av Carl Johan
Cronstedt.551 På skisser från senare delen av 1700-talet kallas det hus
som tidigare inrymt munkklostret för ”Nya krigsmanshuset”, något som
understryker att detta hus inte tidigare räknats till institutionen. Det är
emellertid oklart om några soldater fick uppehälle i detta hus; förmodligen fungerade det enbart som bostad åt bokhållaren och inspektorn.552
I församlingsboken för krigsmanshuset finns från mitten av 1700talet längre personalier antecknade vid dödsfall som gör att vi kan veta
mer om de soldater som hade bott i institutionen. Dessa gratialistöden
ger möjlighet att åtminstone delvis återskapa hur det kan ha varit att
vara gratialist i krigsmanshuset. Utan anspråk på att kunna ge en representativ bild av livet i huset ger personalierna ändå inblick i krigsmanshuset några av de sista decennierna som det var verksamt.
549
Enligt Broocman fanns 86 gratialister i krigsmanshuset 1760, Broocman (1760), s
164; Söderström (2000), s 570 framhåller att Häger var drivande i fråga om ombyggnationen.
550
Söderström (2000), s 567-568; Carl M Kjellberg, Vadstena i forntid och nutid
(Linköping 1917), s 134
551
Söderström (2000), s 567-568; KrA; ritningar 1760-tal
552
Ehrensvärd (1878), s 273
278
Det som kännetecknar gratialisterna är att förvånansvärt många av
dem levde länge i krigsmanshuset. Trots skador och amputationer bör de
alltså ha haft förhållandevis bra livsvillkor i institutionen. Exempelvis
hade ryttaren vid Östgöta kavalleriregemente Sven Kummel blivit tillfångatagen i slaget vid Poltava 1709 och hamnat i rysk fångenskap.
Först 1727 blev han frisläppt och efter hemkomsten fick han, som församlingsboken berättar, ”bröd i krigsmanshuset”. Där avled Sven
Kummel hela 26 år senare, den 4 april 1753.553 Ett annat exempel på en
långlivad gratialist är Johan Johansson Lindman. Han hade börjat som
soldat vid överste Fleetwoods regemente innan han istället fick tjänst på
flottan 1712. Samma år blev han skjuten i benen och för att förhindra att
kallbranden spred sig var man tvungen att amputera båda hans ben för
att han skulle överleva. Redan följande år, den 20 oktober 1713, fick
han plats i krigsmanshuset. Där levde han i hela 41 år, fram till sin död
”av ålderdomskrämpor” den 26 september 1754, detta alltså trots att han
fått båda benen amputerade.554
En annan som levde länge i krigsmanshuset var ”den huvudsvage
löjtnanten” Lars Gyllenpamp, såsom krigsmanshusets kyrkbok benämner honom. Han hade varit löjtnant vid Smålands kavalleri och blivit
tillfångatagen av ryssarna vid övergången av Dnjepr efter slaget vid
Poltava sommaren 1709. Därefter hade Gyllenpamp blivit förd i fångenskap till Sibirien och 1723 hade han återvänt till Sverige ”huvudsvag”,
för att samma år få plats i krigsmanshuset. Gyllenpamp verkar ha fått sin
plats i krigsmanshuset främst på grund av de psykiska men han hade fått
genom kriget och fångenskapen. I krigsmanshusets församlingsbok står
553
VaLa: Vadstena krigsmanshus församlingsbok 1687–1784, Död- och begravningslängder
554
VaLa: Vadstena krigsmanshus församlingsbok 1687–1784, Död- och begravningslängder
279
även nämnt att han hade ”stark hälsa” ända till slutet, även om han verkar ha varit sängliggande de sista åren och att han gärna vistades i ett
rum ”utan fönster, vinter och sommar”. Han levde ännu vid det kungliga
besöket i Vadstena i augusti 1761 och bör ha varit en av dem som drottning Lovisa Ulrika visade ”synnerlig nåd” eftersom han deltagit i slaget
vid Poltava.555 Efter 40 år i krigsmanshuset avled Lars Gyllenpamp den
12 april 1763, när han var ”över 90 år gammal”.556
En person som till skillnad från Lars Gyllenpamp har blivit mer
omskriven i litteraturen kring krigsmanshuset är gratialisten Magnus
Gabriel Björnståhl. Han var född 1683 och deltog i det danska kriget i
Skåne under 1710-talet innan han fick avsked vid krigsslutet som fänrik.
I juni 1746, när han var lite drygt 60 år, fick han plats i krigsmanshuset.
I hans fall verkar det mer ha varit fråga om att han var fattig och behövde hjälp med sin försörjning än att han hade någon krigsskada som
skulle kunna motivera platsen i krigsmanshuset. Under sina tjugo år i
huset brevväxlade han med sina barn och breven finns bevarade och har
använts av Gunnar Sträng för att ge en bild av hur livet kunde gestalta
sig för en gratialist på institutionen. Björnståhls brev ger inblickar i ett
stillsamt liv i huset, men där bekymren för de uppväxande barnen ständigt gjorde sig påminda. Även en konflikt med inspektorn Magnus Strålenhielm framskymtar enligt Sträng i breven.557 I krigsmanshusets kyrk-
555
Se ovan och Inrikestidningar n:o 71, utkom i Stockholm den 20 augusti 1761
VaLa: Vadstena krigsmanshus församlingsbok 1687–1784, Död- och begravningslängder. Påpekas bör att Gunnar Sträng kallar Lars Gyllenpamp för ”Johan Gabriel
Gyllenpamp” och har läst en del fel i kyrkboken förutom detta, även ett fel gällande
årtalet för när han togs in i krigsmanshuset. Sträng (1981), s 64-65
557
Sträng (1981), s 71-80. Dessa brev är, efter kontakt med Lunds universitetsbibliotek, bedömda som alltför sköra för att få studeras när detta skrivs (2015-02-02).
556
280
bok står antecknat att löjtnanten Björnståhl avled i krigsmanshuset den
20 augusti 1766, när han var 83 och ett halvt år gammal.558
Det sista gratialistödet som jag vill lyfta fram i det här sammanhanget är det som blivit allra mest välkänt och återgivet i litteraturen om
krigsmanshuset.559 Hans öde har fått illustrera hur ålderdomligt och förfallet krigsmanshuset började bli mot slutet av 1700-talet. Det gäller
friherren Hans Leijonhufvud, som var född 1718 och som hade börjat
sin militära bana som volontär och blivit furir 1736 och korpral 1744
innan han fick avsked 1749. Efter några år utomlands fick han underhåll
från krigsmanshuset från 1754 och han fick plats i huset som gratialist
den 5 augusti 1756.560
Hans Leijonhufvud har blivit mest bekant genom att hovmannen
och diplomaten Gustaf Johan Ehrensvärd besökte Vadstena sommaren
1780 på väg till Haag, efter han utsetts till envoyé där på Gustav III:s
uppdrag.561 I sin dagbok har han beskrivit hur han träffade på gratialisten
Leijonhufvud. Den bild Ehrensvärd ger av den då lite drygt 60-årige
mannen har i flera sammanhang fått illustrera hur gammaldags och
otidsenligt krigsmanshuset hade blivit. På samma gång som det är en
intagande bild som Ehrensvärd ger av gratialisten måste man vara försiktig i tolkningen av institutionen utifrån den. Samtidigt ger dagboken
en av ytterst få inblickar i krigsmanshuset och har förmodligen nedtecknats samma dag eller precis i anslutning till besöket, så det är inte fråga
om någon minnesteckning eller annan mer svårbedömd källa.
558
VaLa: Vadstena krigsmanshus församlingsbok 1687–1784, Död- och begravningslängder
559
Bl a hos Bergström (1901), s 98; Åman (1976), s 52-53; Sträng (1981), s 85-86
560
Bergström (1901), s 98
561
Uppgifterna om Gustaf Johan Ehrensvärd kommer, när inte annat anges, från Bengt
Hildebrand, ”Gustaf Johan Ehrensvärd”, Svenskt biografiskt lexikon 12 (Stockholm
1949), s 460
281
Gustaf Johan Ehrensvärd var brorson till den Augustin Ehrensvärd
på vars initiativ Arméns pensionskassa grundades 1757. Gustaf Johan
hade börjat en militär bana, precis som sin farbror, men avbrutit den och
istället blivit hovman. Han hamnade i kretsen närmast Gustav III och
Bengt Hildebrand anför att det var denne som bevakade skrivaren som
fick i uppdrag att skriva rent Gustav III:s regeringsform dagen efter
statskuppen 1772. Men Ehrensvärd är inte ihågkommen för sina insatser
i politiken, utan för de dagböcker som han skrev. I dagboken finns alltså
Ehrensvärds besök i Vadstena återgivet, vilket ägde rum den 24 juli
1780.562 Anders Åman återger ett långt stycke av dagboken i sitt verk om
svenska institutioner, och han anger att han lyfter fram det ”som en
gammal skildring av institutionslivets försjunkenhet och isolering”.563
Det förtjänar att framhållas att både Anders Åman, och så även
Gunnar Sträng i sin skildring av Vadstena krigsmanshus, enbart väljer
att citera den del av Ehrensvärds dagbok som handlar om Hans Leijonhufvud och utelämnar den allmänna beskrivning av institutionen som
Ehrensvärd också ger. Ehrensvärd skriver att det är märkligt hur Sverige
vill likna omvärlden i ”överflöd, yppighet och fåfänga”, men att det i
riket ägnas så lite intresse åt institutioner som krigsmanshuset. Därefter
riktar han skarp kritik mot krigsmanshuset:
Då man efterfrågar det i Vadstena så mycket omtalade
krigsmanshuset, där man väntade sig se för fäderneslandet
förlamade och sårade krigsmän vårdas, finner man deras
rum stå öde och tomma, någon enda gå ikring gatorna sna-
562
Gustaf Johan Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof, andra
delen: Journal för år 1780, bref och minnen 1770–79 samt minnesdepescher
1780–83, utgivna av Erik Vilhelm Montan (Stockholm 1878), s 272-274
563
Åman (1976), s 52
282
rare som tiggare än soldater; man hör en kamrerare säga,
att inkomsterna är otillräckliga till soldaters underhåll på
stället, att man därför ger några riksdaler till dem, som
kunna hinna få denna gratifikation, och få de sedan uppehålla sig var de kunna.564
Krigsmanshusets ekonomi verkar enligt Ehrensvärds skildring helt ha
varit bottenskrapad, något som lämnade rummen tomma och gratialisterna tiggande längs gatorna, vilket Fredrik I:s reglemente från 1739
tydligt förbjöd. De ansvariga för huset, som verkar ha representerats av
den kamrerare som Ehrensvärd talat med, tycks ha gett upp hoppet om
att kunna hjälpa gratialisterna och lät dem vistas var de ville. Detta stred
också mot reglementet, vilket påbjöd att gratialisterna skulle ansöka hos
inspektorn om att få vistas på annan ort längre tider. Ehrensvärd påpekar
beskt att situationen inte hade behövt vara så illa som den var vid hans
besök eftersom krigsmanshuset fortfarande hade stora inkomster av jordräntor och olika avgifter, men att dessa försummades och gick till att
bekosta kamrerens stora hus. Detta var enligt Ehrensvärd ”tillräckligt för
ett helt hov, med en stor och angenäm trädgård, anlagda och underhållna
av dessa summor”.565
I sin skildring av besöket vid krigsmanshuset kom Ehrensvärd därefter fram till sitt möte med Hans Leijonhufvud. Denne, ”en 60 års man,
av förnämt utseende, med ett grått skägg, satt på en liksten på kyrkogården, tyst och bedrövad”.566 Ehrensvärd berättar att gratialisten hade
samma rutin dagligen, att gå till kyrkogården och sitta där hela dagen,
för att framåt kvällen gå tillbaka till sitt rum i krigsmanshuset. Han
564
Ehrensvärd (1878), s 272
Ehrensvärd (1878), s 273
566
Ehrensvärd (1878), s 273
565
283
gjorde det utan att umgås med någon och utan att sysselsätta sig med
något. I mer än tjugo års tid hade Leijonhufvud levt på det här viset när
Ehrensvärd träffade honom, och han skulle komma att ha samma rutin i
mer än ett decennium till. Samtidigt framhåller Ehrensvärd att gratialisten själv inte verkade missnöjd med sin tillvaro: ”Jag frågade om dess
Leijonhufvuds tillstånd. Han svarade, att den är lycklig som är
nöjd”.567
Ehrensvärds skildring av krigsmanshuset ger som sagt en inblick i
livet på institutionen, samtidigt som den förstås måste tas för vad det är,
en enskild utsaga om ett specifikt människoöde. Gratialisten som han
mötte verkar ha varit betydligt mer isolerad än de flesta andra i institutionen. Att han inte var en typisk representant för dem som bodde i huset
visar det intresse som besökare hade för just honom. Han verkar ha betraktats som något av en kuriositet redan i sin samtid. När den Linköpingsfödde poeten och sedermera rådmannen i Stockholm, Johan Wellander (1735–1783), besökte Vadstena 1781 skrev han att han ville se i
staden:
allt vad som på vart ställe skulle kunna vara märkvärt.
Däribland räknar jag med skäl en baron Hans Leijonhufvud – han har varit vicekorpral i kungliga livdrabantkorpsen, är född den 30 oktober 1718, således nu 63 år
gammal, – som alltsedan 1756 varit i Vadstena krigsmanshus, där han insattes i anseende till någon honom åkommen sinnessjukdom, som troddes härröra av kärlek och
ambition.568
567
568
Ehrensvärd (1878), s 274
Johan Wellander 1781, efter Hassler (1980), s 39
284
Wellander mötte Leijonhufvud och rapporterade att han var lugn och
vänlig och svarade på allt som besökaren ville veta: ”Han lever där i sitt
lugn, är aldrig annorlunda klädd än i sin nattrock, har stora, blå ögon,
rena vackra lineamenter, fryntligt ansikte och ett långt, grått skägg, så att
jag tyckte mig likasom se en av våra gamla Vasakungar”.569 Samtalet
med Leijonhufvud tycks inte ha blivit särskilt långt, utan Wellander
fortsatte istället att se på krigsmanshuset, och precis som Ehrensvärd
verkar Wellander ha förväntat sig något annat än den förfallna institution som mötte honom: ”I förstugan, en lång, smal gång sutto en hop
arbetare, gubbar, käringar, pojkar och flickor sysselsatta att knyppla
spetsar och blonder skir spets, vilka säljas kring hela landet”.570
Det som präglade Ehrensvärds och Wellanders skildringar var den
uppgivna stämningen i krigsmanshuset. De som ansvarade för inrättningen hade inte heller något hopp om att den ekonomiska situationen
skulle lösa sig. Detta i sin tur berodde säkerligen på att överheten i form
av representanter för kungamakten redan hade beslutat att inga fler gratialister skulle tas in i krigsmanshuset. När huset senare stängde skulle
Hans Leijonhufvud vägra flytta, trots flera uppmaningar från kungen.
Han bodde fortfarande kvar där 1789. Några år senare, 1791, var han
död.571
569
Wellander, efter Hassler (1980), s 39
Wellander, efter Hassler (1980), s 40
571
Bergström (1901), s 98; Söderström (2000), s 571
570
285
Stängningen av krigsmanshuset
Beslutet att stänga det fysiska krigsmanshuset fattades genom tre kungliga brev, daterade den 20 februari 1770.572 De var kungliga i den meningen att de var undertecknade av kungen, Adolf Fredrik. Men beslutet
var inte fattat av honom, utan av det sekreta utskottet. Detta utskott hade
under frihetstiden fått relativt stor makt eftersom det fungerade som
beredande organ både mellan och under riksdagarna.573 De tre breven var
ställda till Krigskollegiet och stadgade i huvudsak två saker som skulle
gälla framöver: dels skulle ingen gratialist få spannmål utbetald längre,
utan underhållet skulle betalas ut i penningar, dels skulle inga nya gratialister få plats i krigsmanshuset i Vadstena.574 De kungliga breven stadgade därmed att krigsmanshuset enbart skulle ha kvar den ena av de
tidigare uppgifterna och framöver enbart fungera som krigsmanshuskassa.
Bara några dagar senare, den 22 februari 1770, undertecknade
kungen en ny förordning gällande arméns pensionskassa. Den följde i
huvudsak de tidigare riktlinjerna, men var mer utarbetad och tydlig gällande reglerna för hur mycket som skulle betalas i avgift för dem som
ville vara med i pensionskassan och vilka ersättningsnivåer som gällde
för olika tjänstegrader när de lämnade sin tjänst. Här stadgades exempelvis åter att 30 års tjänst var det normala för att få pension, alternativt
att officeren var ”så blesserad och vanför, att han ej vidare förmår tjäna,
572
Jag har inte sett att dessa brev föregåtts av någon diskussion på riksdagen 1769–
1770, vare sig i adelns protokoll eller i Daniel Tilas Anteckningar från riksdagen
1769–1770, utgiven av Olof Jägerskiöld (Stockholm 1977)
573
Sekreta utskottets roll i politiken, se exempelvis Karin Sennefelt, Politikens hjärta:
Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm (Stockholm 2011)
574
RA, de tre breven är daterade 20 feb 1770
286
må den njuta samma förmån efter avskedet”. Samma avgift skulle avläggas för samtliga som var med i pensionskassan, 6 procent av lönen.575
Det är tydligt att statsmakten, här representerad av sekretera utskottet, ville omforma underhållssystemet för återvändande sårade soldater i
riket så att själva det fysiska krigsmanshuset på sikt skulle upphöra. I
mitten av 1770-talet bodde 28 gratialister i huset, men i takt med att fler
började bli gamla och avled minskade antalet boende i krigsmanshuset
ganska snabbt. Sommaren 1783 var det enligt flera källor enbart 18 soldater som bodde i krigsmanshuset.576 Enligt Gustav Johan Ehrensvärds
beskrivning från sommaren 1780 var krigsmanshuset till stora delar öde
och många av rummen stod tomma. Våren 1783 rapporterade provinsialläkaren i Östergötland Johan Otto Hagström (1716–1792) till sin vän
och läkarkollega Abraham Bäck (1713–1795) att krigsmanshusets rum
började stå öde. Den 3 mars skrev han i ett post skriptum: ”Vadstenas
tomma krigsmanshus har många lediga rum, som Dr Rydbeck berättat.”577 En månad senare, den 3 april, skrev Hagström åter till Bäck angående krigsmanshuset och en då pågående diskussion om var länslasarettet skulle anläggas:
Doktor Rydbeck proponera, uti Strömfelts tid, att länslasarettet med minsta kostnad kunde anläggas i Vadstena, där
många lediga kamrar står till tjänst i krigsmanshuset; men
hans förslag avslogs, och man köpte här en gård för 8000
575
Kungliga förordningar, Kungl. Maj:ts förordning och reglemente angående arméns
pensionskassa, 22 februari 1770
576
RA: Krigskollegium till Kungl Maj:t 3 juni 1783; RA: Kungl Maj:ts brev till KrKll
23 juli 1783
577
Johan Otto Hagström till Abraham Bäck 3 mars 1783, ”Wälborne Herr Archiater
…” Johan Otto Hagströms brev till Abraham Bäck 1747-1791, utgiven av Östergötlands medicinhistoriska sällskap (Linköping 1997), s 228
287
daler kmt, som kanske bättre kunnat användas till föda och
läkedom för veneriska patienter578
Hagström påpekade alltså vid flera tillfällen att många rum var lediga i
krigsmanshuset. I takt med att gratialisterna sjönk i antal tog kostnaderna för byggnadernas underhåll och personalen en allt större del av
krigsmanshusets intäkter. Krigskollegiet skrev en hemställan till kung
Gustav III den 3 juni 1783. Denna skrivelse gjorde att situationen i huset
kom till överhetens kännedom. I brevet framhölls att enbart 18 personer
hade uppehälle i huset, varav 1 var officer, 3 underofficerare och 14
soldater. Brevet berättar också att krigsmanshusets byggnader var förfallna och att de anställda innebar stora kostnader, trots att antalet som
fick hjälp var litet. Förslaget i brevet gick ut på att inrättningen skulle
stängas så fort som möjligt och att de som bodde i huset skulle få bosätta sig var de själva ville och få penninghjälp istället för spannmål till
sin försörjning. Därtill skulle gratialisternas åsikter i frågan undersökas
och särskild hänsyn tas till korpralen Hans Leijonhufvud, som tydligen
uppfattades som särskilt viktig att informera om den planerade förändringen. Man ska se till så att han antingen får bo kvar i huset alternativt
får en värd eller tillsyn ”hos privat folk”. 579
Gustav III daterade sitt svar på Krigskollegiets hemställan den 23
juli 1783, alltså knappt två månader senare. I detta brev återknöts explicit till beslutet från den 20 februari 1770 då kungen ”i nåder förordnat,
att det i Vadstena inrättade krigsmanshus ej förr borde upphöra än så
snart alla där varande gratialister hunnit avgå”.580 Samtidigt meddelar
Johan Otto Hagström till Abraham Bäck 3 april 1783, ”Wälborne Herr Archiater
…” (1997), s 230-231
579
RA: Krigskollegium till Kungl Maj:t 3 juni 1783
580
RA: Kungl Maj:ts brev till KrKll 23 juli 1783
578
288
Gustav III nu att rapporter har kommit om att antalet gratialister har
sjunkit snabbt i huset och att de som ”njuta underhåll in natura förminskats att ej flera än 18 gratialister därstädes skola finnas”. Av dem ska
bara ett fåtal befinna sig i huset. Här bör alltså Gustav III syfta på det
brev som han fått från Krigskollegiet som berättade om situationen i
krigsmanshuset. Kungens beslut följer därtill nästan ordagrant det förslag som Krigskollegiet gjort. Det som framhålls som motiv till att
handla från kungamaktens sida var ekonomiskt betingat genom att:
kostnaden till dessa få gratialisternas underhållande bliver
drygare än den borde vara då däruti inberäknas, vad som
årligen åtgår till det förfallna krigsmanshusets vidmakthållande och betjäningens avlönande.581
Kungen framhöll att de intäkter som krigsmanshuset årligen får skulle
kunna användas till fler soldaters underhåll om krigsmanshuset stängdes
och samtliga soldater fick underhåll i sina hemsocknar istället. Samtidigt framhålls en vilja att respektera gratialisterna som bor i huset och
den önskan som de hade. För att de inte skulle ha ”någon skälig anledning till klagan och missnöje” beslutade kungen att översten Silversparre skulle skickas till krigsmanshuset och avhämta rapport från de
18 gratialisterna om vad de ansåg om institutionens stängande. Silversparre skulle också fråga gratialisterna hur mycket penningar de ville
ha som ersättning för det naturaunderhåll som de eventuellt skulle
komma att mista.
Det var emellertid inte enbart gratialisterna som Krigskollegiet
skulle behandla försiktigt. Detsamma gällde enligt kungens brev även de
581
RA: Kungl Maj:ts brev till KrKll 23 juli 1783
289
som arbetade i krigsmanshuset, som i och med dess upphörande skulle
mista sitt arbete. Inspektorn för krigsmanshuset skulle exempelvis få ha
kvar sin lön till dess han hittat en annan tjänst, men däremot skulle bokhållarens lön om 100 daler silvermynt dras in. Även pastorn i krigsmanshuset skulle få behålla sin penninglön till dess han fått ett annat
arbete, men det underhåll han fått i natura skulle däremot dras in. De
andra som varit personal i krigsmanshuset, såsom vaktmästaren, husdrängen och klockaren, skulle fortsätta få den ersättning som de haft
dittills. Fältskären, som fått betalt ”emot arvode”, skulle däremot helt bli
av med sina inkomster från krigsmanshuset eftersom han dittills inte
varit anställd utan alltså bara tagit emot särskilda uppdrag i huset.
Det brukar uppges att det kungliga brevet av den 23 juli 1783 var
det beslut som stängde krigsmanshuset som institution, men detta
stämmer inte helt. I skrivningen i brevet framhölls att gratialisternas
åsikter skulle undersökas och att personalens vidare öden skulle ordnas
innan formellt beslut om husets stängning skulle fattas. Att beslutet däremot mer eller mindre redan var taget i praktiken framgår av rubriken
till brevet. Där står att skrivelsen rör ”stängningen av Vadstena krigsmanshus”.582
Den 27 januari 1784 lämnade översten Silversparre sin rapport till
kungamakten. Silversparre hade då på plats undersökt situationen i
krigsmanshuset och lyssnat till gratialisterna. Ingen hade något att invända mot Gustav III:s förslag att stänga huset. Genom Silversparres
brev stängdes slutligen krigsmanshuset formellt. Den ersättning som
gratialisterna tidigare fått som naturaunderhåll omvandlades därmed till
penningersättning. Genom denna konstruktion fanns krigsmanshuset
kvar som kassa men inte som fysisk institution. Kassan kallas också
582
RA: Kungl Maj:ts brev till KrKll 23 juli 1783
290
fortsättningsvis krigsmanshuskassan eller krigsmanshusfonden, och den
skulle fortsätta förvalta krigsmanshusets intäkter. Det bestämdes att ersättning skulle betalas ut till gratialisterna i början av oktober varje år,
precis som spannmålsersättningen gjorts tidigare. Officerare skulle få 40
riksdaler, underofficerare 35 och soldater 16 riksdaler i årligt understöd
från krigsmanshuskassan.583
Från våren 1784 flyttade nästan alla gratialister ut från krigsmanshuset och samma höst började istället utbetalningarna i penningar. Bokhållaren bodde dock kvar i munkklostret ännu 1788; tydligen hade han
ännu inte fått något lämpligt arbete som kunde ersätta hans tidigare
tjänst vid krigsmanshuset. Den siste gratialisten som kan dokumenteras
som kvarboende i huset är som tidigare omtalats Hans Leijonhufvud
som ännu bodde där minst fem år efter husets stängning.584
Gratialisternas underhåll vid krigsmanshuset var därmed indraget
och omvandlat till pensioner som betalades ut i penningar, såsom redan
skedde för de officerare som var med i Arméns pensionskassa. Johan
Otto Hagström skrev till Abraham Bäck den 1 april 1784 om omvandlingen av krigsmanshuset från en fysisk byggnad till enbart en kassa.
Hagström berättade också att de gamla krigsmanshusbyggnaderna i
Vadstena kanske skulle komma att bli ett kurhus:
Min Koll. berättar, det vara på förslag, att krigsmanshuset
uti Vadstena skall förvandlas till kurhus för veneriska
sjuka i Väster- och Östergötland med Kalmar län. --- Redan är beviljat var pensionär i krigsmanshuset 100 plåtar
583
584
KrA: KrKll till Kungl Maj:t 27 jan 1784
Bergström (1901), s 98
291
om året, och att få bo hos sina anhöriga, eller varest de behagar.585
Krigsmanshuskassan skulle i förändrad form fortsätta att leva ända fram
till 1970-talet. Den bestod som tidigare av jordräntor och av avgifter
som avlades årligen från framför allt regementen, men kassan fick även
statsanslag under 1800-talet.586
När det gäller krigsmanshusets byggnader i Vadstena gick de olika
öden till mötes. Munkklostret, som i en del handlingar kallas ”södra
krigsmanshuset” blev avskilt från de övriga byggnaderna för att ingå i
den nygrundade kurhusinrättningen i Vadstena, vilket alltså Hagström
hört förslag på redan 1784. Beslutet fattade dock kungen först 1791.587
Genom ett kungligt brev av den 16 april 1793 togs beslut om att nunneklostret, det vill säga norra och västra längan, var värda att bevara i så
oförändrat skick som möjligt för framtiden.588 Samtidigt verkar dessa
byggnader ha varit i sämre skick än Munkklostret, något som bland annat föranledde reparationer av taket på norra längan 1799.589 Enligt ett
kungligt beslut från 1795 skulle dessa byggnader hyras ut, men formellt
tillhörde de fortfarande Krigskollegiet tills de 1816 blev korrektionsanstalt och på 1820-talet del av det nya centralhospitalet i Vadstena.590
Krigsmanshusets siste inspektor, Jakob Busch, genomförde en grundlig
Johan Otto Hagström till Abraham Bäck 1 april 1784, ”Wälborne Herr Archiater
…” (1997), s 246-247
586
Bergström (1901), s 103
587
KrA: KrKll, KrHk, Liggare och journaler, D XIV 1695–1816. Beslutet fattades
19 dec 1791; angående detta se också Kungl Maj:ts brev 18 aug 1795
588
Stefan Östergren, ”Vadstena nunnekloster som byggnadsminnesmärke 1798-1816”,
Fornvännen 76 (Stockholm 1981), s 38
589
Kjellberg (1917), s 152
590
Roger Qvarsell, ”Korrektionsanstalt och sinnessjukvård”, ingår i Söderström
(2000), s 641-642
585
292
inspektion av byggnaderna den 14 mars 1794. Han gick igenom hela
institutionen, byggnad för byggnad, och antecknade värdet av det som
fanns i husen. Bland inventarierna fanns en fältkista med instrument och
medicin till ett värde av drygt 250 daler, vilket är ett av få tecken på att
läkande behandling utfördes i krigsmanshuset.591
Krigsmanshusets tid var alltså förbi i mitten av 1780-talet, men
pensionsfonden, det vill säga krigsmanshuskassan, fortsatte sålunda att
fungera. Genom ett kungligt beslut 23 januari 1811 anslogs nya skattemedel till fonden, något som motiverades med att mycket av den tidigare jordräntan gick förlorad när Sverige blev av med Finland genom
det ryska kriget 1808–1809.592 Det ryska kriget och inblandningen i Napoleonkrigen på 1810-talet ledde till en ökning av antalet krigsinvalider
i riket igen. Detta ledde till att ett av de kungliga slotten, nämligen Ulriksdal, från 1822 uppläts som invalidinrättning för sårade soldater.593
Runt 80 soldater fick plats i slottet, men redan på riksdagen 1828–1830
framfördes kritik mot att inrättningen var för kostsam. Samma argument
ledde till att inga fler sårade soldater skulle tas emot från mitten av
1840-talet och 1849 stängdes inrättningen som den sista i Sverige som
var till enbart för soldater.594
591
KrA: KrKll, KrHk, Liggare och journaler 1695–1816, Jakob Buschs inventering
14 mars 1794
592
Bergström (1901), s 103
593
Om denna inrättning har Otto Bergström skrivit en monografi, Otto Bergström,
Kongl. Invalidinrättningen på Ulriksdal: anteckningar (Stockholm 1891)
594
Staffan Förhammar, Från tärande till närande: Funktionshinder, utbildning och
socialpolitik i Sverige (Lund 2007), s 89-91
293
Slutsatser och vidare diskussion
Det här kapitlet har kretsat kring hur krigsmanshuset anpassats till freden och hur det kom sig att den fysiska inrättningen, själva krigsmanshuset i Vadstena, stängde på 1780-talet. Krigsmanshuset hade tillkommit i en tid då det var vanligare att Sverige var i krig än i fred. Från frihetstiden och framåt var förhållandena de motsatta. Bara nio av 1700talets resterande ungefär 80 år var efter 1721 krigsår.
Prästerskapets syn på soldater som framkommer på riksdagarna
mellan 1642 och 1784 fortsatte som tidigare att vara relativt negativ. De
verkar framför allt ha diskuterat frågan om soldater på riksdagarna utifrån om soldaterna ansågs utgöra problem i lokalsamhället genom exempelvis tiggeri, stölder eller våld. Precis som tidigare framhöll prästerna vid upprepade tillfällen att kronan måste ta sitt ansvar för soldaterna
så att de inte låg andra människor till last. Exempelvis ansåg prästerna
att kronan måste göra mer för att tiggarordningen från 1642 skulle efterföljas. Samtidigt kan man se en utveckling genom 1600- och 1700talens fattigvårdsförordningar mot att allt tydligare lägga ansvaret för
fattigvården lokalt i socknarna. Det märks tydligt exempelvis i 1686 års
kyrkolag, där det uttryckligen stadgas att varje socken ska föda sina fattiga. Men genom det allt tydligare ansvaret för fattigvården lokalt kunde
prästerskapet också kräva att de som vistades och fick rätt till underhållet från socknen var rätt personer och inte soldater, vilka kronan skulle
ge underhåll.
På 1734 års riksdag diskuterade prästerskapet krigsmanshusets ekonomi och hur den kunde förbättras. Diskussioner om detta hade även
förts i adelsståndet på samma riksdag och redan följande år, 1735, utfärdade Fredrik I en förordning för krigsmanshuset. Den syftade främst till
att ordna krigsmanshusets ekonomiska förutsättningar och det skulle ske
genom att de intäkter som skulle tillfalla inrättningen skulle kontrolleras
294
mer noggrant än tidigare och genom att tydligare regler kring vilka soldater som skulle få hjälp infördes. När det gällde de ekonomiska kontrollerna framhölls vikten av att räkenskaperna fördes på sådant vis att
de ansvariga kunde stämma av vilka avgifter som hade flutit in och vilka
som inte hade gjort det. Redan under krigsmanshusets första verksamma
period, på 1640-talet, hade klagomål över att ekonomin inte fungerade
framförts och under Karl XI:s regering hade reformerna av krigsmanshusets förvaltning skett med hänvisning till slående lika formuleringar. I
grund och botten kvarstod problemet för krigsmanshuset och det stod
inför samma svårigheter som andra uppbördssystem som kan karaktäriseras som senfeodala. Krigsmanshuset kontrollerade inte jorden direkt,
men skulle få uppbörd i form av räntor och avkastning från den, något
som gav utrymme för problem med leveranserna. Dessutom kom inkomsterna att flyta in i ojämn takt till inrättningen. Samtidigt går det att
se i exempelvis förordningen från 1719 att det fanns en vilja att övergå
till penningekonomi. Enligt det påbud som då utfärdades skulle avgifterna till krigsmanshuset utgå i form av ”full gott koppar eller silvermynt”.595 Det andra sättet som 1735 års förordning sökte skapa ordning
på verksamheten var genom att detaljreglera vem som hade rätt till underhåll från krigsmanshuset och även genom att fastslå formerna för hur
underhållet skulle utbetalas. Gratialisterna skulle kunna uppvisa sina
underhållsbrev och dessutom varje år infinna sig vid generalmönstringen i respektive län för att inte mista sitt underhåll. Det verkar som att
kronan på detta sätt försökte urskilja vilka soldater som skulle få hjälp
från andra som försökte utnyttja systemet. Soldaterna skulle även befinna sig ”i den ort dit han efter egen åstundan fått invisning på underhållet”, något som kan kopplas till prästerskapets klagomål över soldater
595
Ulrika Eleonoras påbud 13 okt 1719
295
som drev runt och tiggde till sin försörjning.596 Kronan ställde nu alltså
tydligt krav på soldaterna att de skulle befinna sig i sin hemsocken för
att uppbära underhåll. Detta kan ses som ett försök från kronans sida att
gå prästerskapet tillmötes i deras önskemål om att se till att soldaterna
fick en tydligare lokal förankring och inte drog runt mellan socknarna.
Samma strävan att kontrollera soldaterna runtom i riket som fick
underhåll från krigsmanshuskassan märks i reglementet från 1739.
Större delen av reglementet innehöll detaljerade föreskrifter om hur livet
i det fysiska krigsmanshuset i Vadstena skulle ordnas, men där fanns
också ett par punkter som uttryckligen gällde soldaterna som var boende
i hemsocknarna. Där sägs bland annat att soldaterna inte fick ägna sig åt
dryckenskap och att de skulle nöja sig med den ersättning som de tilldelades. Kravet på infinnande vid generalmönstring med uppvisande av
underhållsbrev från 1735 års förordning upprepades därtill.597
Krigsmanshusets verksamhet under fredsåren kan inte sägas ha genomgått någon större förändring. Både kassan och huset fungerade som
tidigare, men ekonomin fortsatte att utgöra ett problem. Istället kom en
yttre faktor att påverka krigsmanshusets verksamhet runt mitten av
1700-talet. En betydande förändring innebar bildandet av arméns pensionskassa 1757. Den började tre år senare betala ut pensioner till underofficerare och officerare som var medlemmar. Genom sitt medlemskap i kassan betalade de 6 procent av sin lön och fick därmed pension
när de tjänstgjort i 30 år i normalfall eller om de fick en skada eller blev
förolyckade i tjänsten och därmed inte längre kunde försörja sig. Förutom andelen av medlemmarnas lön finansierades arméns pensionskassa
av 3/5 av krigsmanshusets tidigare intäkter. För krigsmanshuset innebar
det att en redan pressad ekonomisk situation i ett slag förändrades i
596
597
”Kungl Maj:ts nådiga förordning …” (1735)
”Kungl Maj:ts nådiga reglemente …” (1739), § 17-19
296
grunden. Under 1760-talet byggdes Munkklostret om till bostad åt inspektorn och bokhållaren i krigsmanshuset, något som ytterligare bör ha
undergrävt den redan dåliga ekonomin. Flera vittnesmål berättar även att
byggnaderna i Vadstena som utgjorde krigsmanshuset, det vill säga den
norra och västra längan av det tidigare klostret, förföll under 1760- och
1770-talen. Norra längans tak var dåligt. De bristfälliga byggnaderna
ledde till att många soldater valde att istället bo på annat håll än i krigsmanshuset. Många av dem verkar ändå ha bott i Vadstena med omnejd.
Inför kungabesöket 1761 kallades gratialisterna in och visades upp i sina
uniformer. Många av soldaterna var då gamla, flera hade varit med i
slaget vid Poltava drygt femtio år tidigare, och antalet boende i huset
minskade successivt till 18 i början av 1780-talet. Hur många av dessa
som faktiskt bodde i krigsmanshuset längre perioder är omöjligt att avgöra.
Flera faktorer bidrog till att Gustav III sommaren 1783 gav översten
Silversparre i uppdrag att fråga gratialisterna om de accepterade att det
fysiska krigsmanshuset stängde och att uppehället omvandlades till penningunderhåll. Det var dyrt både att underhålla byggnaderna och att betala ut löner till dem som arbetade i krigsmanshuset när ändå så pass få
soldater bodde där. Både den västra och norra längan var förfallna och
större restaureringar hade behövt genomföras för att byggnaderna skulle
kunna fortsätta att användas. Dessutom var krigsmanshusets ekonomi
väsentligt försämrad efter inrättandet av arméns pensionskassa. En
starkt bidragande faktor till att krigsmanshuset stängdes bör också gå att
söka i dess förändrade ideologiska roll. Krigsmanshuset i Vadstena uppfattades inte som en nationell angelägenhet för statsmakten längre och
gav inte statsmakten någon legitimitet. Sverige var inte längre en militärstat såsom det hade varit när huset byggdes. Till skillnad från länder
som Frankrike och England, där militärhospitalen blev viktiga symboler
för de framväxande nationerna och knöts till segrar och framgång i kri297
gen, var kriget inte längre något som överheten ville lyfta fram. I Sverige förknippades krigen under senare delen av 1700-talet med förluster
och nederlag. Krigen visade att Sverige inte längre var vad det en gång
hade varit. Ur den synvinkeln blev krigsmanshuset i Vadstena påminnelse om en storhetstid som blev alltmer mytisk och omöjlig att återvända till. Säkerligen bidrog det till att Gustav III tog beslutet att stänga
det fysiska krigsmanshuset och bara låta krigsmanshuskassan fortleva
och ge underhåll till soldater.
298
Kapitel 6
Avslutning
Vägen mot underhåll för sårade soldater
I den här avhandlingen har jag studerat det underhåll som statsmakten i
Sverige organiserade för att hjälpa sårade soldater under perioden mellan cirka 1500–1800. Jag har utgått från fyra problemområden som specificerades närmare i avhandlingens inledning. Dessa frågor har varit
styrande för vart och ett av avhandlingens fyra undersökningskapitel.
I det första av dem, kapitel två, framhöll jag att spår av kronans intresse för att hjälpa just soldater kan urskiljas under Gustav Vasas regering, men att det dröjde till Erik XIV:s tid på 1560-talet innan de första
mer omfattande planerna på underhåll till soldater kom på förslag. Hjälpen till sårade soldater gavs i form av gåvor eller hjälp till enskilda soldater från kronans sida under 1500- och ännu ett drygt decennium in på
1600-talet. Det tydligaste genomgående kriteriet från statsmaktens sida
för vilka soldater som skulle få hjälp under hela undersökningsperioden
var att soldaterna skulle ha blivit sårade av fienden eller åtminstone som
en följd av sin krigstjänst. Motiven till att hjälpa soldaterna spårade jag i
två olika kategorier, dels i en bredare kontext, dels i de motiv som kronan själv lyfte fram i olika officiella sammanhang. Kontexten gav framför allt resultatet att kronan ville undvika tiggande, kringdrivande och
våldsamma soldater, medan de motiv som officiellt lyftes fram var att
kronan ville undvika rymningar och att det var kristligt av kronan att
hjälpa de sårade soldaterna.
Kapitel fyra visar att utskrivningssystemets införande och kungamaktens planer på att öppna krigsmanshuset i Vadstena för sårade soldater sammanfaller tidsmässigt på ett sätt som gör att krigsmanshuset
framstår som en del i kronans omorganisering av krigsmakten under
299
åren kring 1620. Inspiration till själva institutionen i Vadstena kan Gustav II Adolf ha fått från några av de ledande männen i omorganiseringsarbetet som själva hade erfarenhet från Nederländerna, där det fanns
flera militärhospital från slutet av 1500-talet. Bland männen som tjänstgjort i Nederländerna fanns Lars Kagg, det krigsråd som fick ansvar för
krigsmanshuset i krigskollegium, och Simon de la Vallée som var arkitekten vid ombyggnationen av den tidigare klosteranläggningen i
Vadstena till krigsmanshus. Verksamheten i krigsmanshuset var att det
hjälpte ett trettiotal soldater med familjer som bodde i anläggningen,
samtidigt som det förvaltade en spannmålskassa som några decennier
efter husets öppnande kunde ge underhåll till hundratals soldater boende
i hemsocknarna. Kring 1780 stängde den fysiska inrättningen i
Vadstena, medan krigsmanshuskassan fanns kvar och fortsatte att ge
underhåll till sårade soldater. Att så skedde hade med en rad förändringar av förutsättningarna i samhället att göra, kanske främst genom att
kriget inte längre var normaltillståndet såsom det varit under 1600-talet,
och att institutionen aldrig blivit helt etablerad. Krigsmanshuset stod
mer än halvtomt under större delen av sin verksamma tid, medan krigsmanshuskassan gav hjälp till allt fler.
Efter den här korta genomgången av avhandlingens huvudsakliga
resultat kommer jag diskutera vad jag kallar fyra utvecklingsfaser för
underhållet, även de baserade på vad jag kommit fram till i avhandlingen. Avsnittet om utvecklingsfaserna följs av en diskussion och återkoppling till inledningens tankar om statsbildning och hur statsmaktens förändring under perioden avspeglas i min undersökning. Sist följer en mer
övergripande diskussion om hur det kom sig att statsmakten satsade
resurser på att hjälpa sårade soldater. Där återknyter jag både till inledningen och lyfter upp studiens resultat till en diskussion på en mer generell nivå.
300
Konturer av fyra utvecklingsfaser
Här ska jag utifrån avhandlingens resultat skissa upp en utveckling över
hur underhållet för hemvändande sårade soldater utvecklades och förändrades under den undersökta perioden. Faserna är ungefärliga i sina
tidsspann och delvis överlappande och är främst tänkta för att se en
övergripande nivå i utvecklingen. Jag vill även sätta underhållet för de
sårade soldaterna i relation till statsbildningen och dess utveckling och
kunna diskutera underhållets betydelse för överheten.
Det underhåll som kronan gav till eller organiserade för soldater
som inte kunde försörja sig kan utifrån min undersökning indelas i följande fyra utvecklingsfaser:
A) Ca 1500–1640: Tillfälliga lösningar – diskussion om ansvar och
olika lösningar
B) Ca 1640–1680: Organisationsfas – krigsmanshuset grundas och
formerna etableras
C) Ca 1680–1750: Institutionell fas – krigsmanshuset, som inrättning och kassa
D) Ca 1750–1800: Omvandlingsfas – utveckling mot enbart kassa
I det följande ska dessa analyseras och diskuteras närmare för att visa
hur kronans enskilda gåvor till sårade soldater utvecklades till institutionellt underhåll för denna grupp.
301
Tillfälliga lösningar
Den första av faserna, 1500–1640, kännetecknas av att underhållet till
soldater var av tillfällig karaktär. Det gavs i form av gåvor eller hjälp till
enskilda, och det fanns ingen särskild organisering som ordnade detta.
Kapitel 2 och 3 i avhandlingen fokuserar på den här perioden och i dessa
har jag kommit fram till att det var under den här perioden som soldater
började uppfattas som en särskild grupp som kronan skulle hjälpa. Under den här perioden började kungamakten aktivt visa att den tog sitt
ansvar för soldaterna; det märks exempelvis genom Gustav Vasas hjälp
till soldater som låg i fält och genom Erik XIV:s särskilda penninggåvor
till sårade soldater som återvände från kriget utan försörjning. Det som
framstår som avgörande för soldatens rätt till hjälp var dennes relation
till kungen. Under den här perioden var det relationen mellan kung och
undersåte som gav soldaten rätt till underhåll eller hjälp. Det var hustavlans ord om överhetens ansvar för de underlydande som genomsyrade
relationen, något som även lyftes fram i andra officiella sammanhang
såsom i både Gustav Vasas och Erik XIV:s kröningstal.598 Detta ansvar
var, som Cristina Prytz har påpekat, ingenting som överheten kunde ta
lätt på eller strunta i. Brott mot ordningen riskerade enligt Prytz ytterst
hela rikets stabilitet.599 Det enskilda gåvorna gav också kungamakten en
direkt länk till den underlydande, samtidigt som hjälpen omedelbart
kom soldaten tillgodo. Soldaterna behövde inte vänta på att få hjälp efter
kanske decennier av tjänstgöring. Kronans ansvar för soldaterna framstår som otvetydigt under perioden.
Kronan fick anledning till att skapa ett mer institutionellt underhållssystem genom den omorganisering av krigsmakten som skedde runt
598
599
Nordberg (2007), s 41-47
Prytz (2013), s 214-220
302
1620. Utskrivningssystemet som då introducerades innebar att den egna
befolkningen användes för krigstjänst. Kronan visade redan från utskrivningssystemets första år vilja att minimera skadorna på produktionen som det kunde innebära att den egna befolkningen skrevs ut till krigstjänsten, bland annat genom att prästerna fick utpeka personer som
kunde avvaras utan att produktionen påverkades. De som skrevs ut var
därmed i regel inte självägande bönder. De utskrivna männen blev utbildade och utrustade för att delta i krig. Det nya systemet gav kronan
motiv till att organisera underhåll till sårade soldater. Även om en majoritet av soldaterna avled under sin krigstjänst innebar det att många av
de som återvände till Sverige var sårade och inte kunde försörja sig genom arbete längre. En del av dem tvingades tigga och dra runt längs
vägarna. Detta ledde i sin tur till oro runtom i riket och även en ökad
mängd våldsamheter där soldater var inblandade.
Från kronans perspektiv blev det även viktigt att försöka motverka
det stora antal rymningar som utskrivningssystemet drogs med från
första början. Istället för att vänta på att bli utskeppad till en krigsskådeplats och med stor sannolikhet inte återvända valde många av de utskrivna soldaterna att fly till skogs. Gustav II Adolf framhöll att kronan
måste ordna underhåll för soldaterna för att de skulle veta att de inte
ställdes på bar backe när de kom hem igen och ”måste tigga i landet, ej
heller dö i hunger, krigsståndet till skam”, som kungen uttryckte det. I
samma dokument från 1622, det donationsbrev som lade grunden för
inkomsterna till krigsmanshuset, framgår att kungen också hoppades att
soldaterna genom ett mer institutionaliserat underhåll också skulle bli
lugnare. Att kronan och den framväxande statsmakten organiserade utskrivningssystemet innebar att allt fler sårade soldater drog runt längs
vägarna utan försörjning. Kronan började i samband med det tydligt
framhålla sin avsikt att organisera ett mer institutionellt underhåll åt
soldaterna.
303
Organisationsfas
Den andra fasen, mellan ungefär 1640–1680, innebar att kronan först
och främst sökte olika former för soldaternas underhåll. Om detta strävande handlar kapitel 4. Under den här perioden tillkom grunderna till
ett institutionellt underhåll åt soldaterna i form av krigsmanshuset, vilket bestod av både en fysisk inrättning i Vadstena och av en krigsmanshuskassa som gav spannmålshjälp till soldater boende i hemsocknarna.
De gamla klosterbyggnaderna i Vadstena byggdes om för att passa för
sin nya verksamhet. Krigsmanshuset inhyste under den här perioden
knappt 30 soldater med familjer. Trots att det fanns utrymme för ungefär
dubbelt så många soldater stod dessa rum tomma. Kanske hade man
redan börjat överge tanken på att skapa en stor institution där soldaterna
skulle bo. Ekonomin bör inte ha varit ensam faktor, även om det förstås
gick att försörja fler soldater boende ute i riket än i en institution. I det
fysiska krigsmanshuset behövdes människor som arbetade och skötte
verksamheten, alltifrån inspektor och bokhållare till fältskär och en särskild präst. Detta var kostsamt, men förklarar inte varför halva krigsmanshuset stod tomt. Ungefär samma personalstyrka bör ha kunnat
sköta inrättningen oavsett om där bodde 30 eller 60 soldater. Anledningen till att inrättningen i Vadstena inte kom att inhysa fler soldater
skulle jag istället vilja koppla samman med en diskussion som pågick
under organisationsfasen. Den handlade om ifall man skulle öppna fler
inrättningar liknande den i Vadstena. Det fanns förslag på att det skulle
tillkomma inrättningar i Finland och i de nyerövrade områdena i norra
delen av det tysk-romerska riket. Diskussionen om fler krigsmanshus
upphörde runt 1680. Tanken på inrättningen i form av det fysiska
krigsmanshuset började ifrågasättas som det mest effektiva sättet att ge
underhåll till sårade soldater. Den dåvarande monarken Karl XI hade vid
den tiden börjat reformera verksamheten vid det existerande krigsmans304
huset i Vadstena och krigsmanshuskassan började ge underhåll åt allt
fler soldater. Riksrådet Lorentz Creutz uttalade sig i Krigskollegium mot
planerna på att öppna ett krigsmanshus i Finland; han ansåg att fler soldater kunde få hjälp om soldaterna bodde kvar i sina hemsocknar, det
vill säga om systemet i Finland fortsatte på samma sätt som det redan
fungerade. Tanken om fler krigsmanshus övergavs alltså vid den här
tiden. Vid samma tid började statsmakten inrikta sig på att ge hjälp genom krigsmanshuskassan. Inrättningen i Vadstena blev därmed mer obetydlig i förhållande till kassan från den här tiden. Kanske kan detta ses
som ett resultat av att statsmakten då hade bestämt sig för att kassan var
den form av underhåll som man ville satsa på.
Organisationsfasen sammanfaller med den växande byråkratiseringen i Sverige och underhållet till soldater utvecklades från tidigare former
som en del i den förändringen. Krigskollegiet grundades runt 1630 och
anförtroddes en bit in på 1630-talet det centrala ansvaret för krigsmanshuset. Ett av krigsråden fick ansvar för krigsmanshusets verksamhet
som direktör. Från centralt håll fick Krigskollegium ansvar för krigsmanshuset, men det var först när Lars Kagg återvände från det tyska
kriget hösten 1637 som planerna på att öppna soldathospitalet började
förverkligas. Heiko Droste har påpekat att Axel Oxenstierna knöt hundratals klienter till sig som han använde sig av för att utföra kronans uppdrag som i ett stort nätverk. Den framväxande statsapparaten i Sverige
kännetecknades av ett personligt förtroende och relation mellan patroner
och klienter, och detta system var som Svante Norrhem har påpekat en
viktig förutsättning för att behovet av dugliga personer till den växande
byråkratin skulle kunna täckas.600 De personer som var klienter hos Oxenstierna och visade sig dugliga placerade rikskanslern på poster som
600
Norrhem (1994), s 72
305
krävde kronans engagemang, vilket exempelvis var fallet med Lars
Kagg när han blev ansvarig för soldathospitalet i Vadstena.
Även om ämbetena blev mer formaliserade så var statsmakten ännu
beroende av den här typen av relationer och förtroenden.601 Det var kronan som hade gett Kagg i uppdrag att studera i Nederländerna och han
hade även fått rekommendationsbrev från Gustav II Adolf att söka upp
prins Moritz av Oranien. De kunskaper som Kagg därmed kom i kontakt
med under sina år i nederländsk tjänst kom sedan den svenska statsmakten till godo. Den statsmakt som under Oxenstiernas ledning utvecklades kan alltså sägas ha haft ett i grunden patriarkalt förhållande till sina
underlydande klienter. Rikskanslern och kungen var patroner till klienterna som de behövde för att få kronans uppgifter att fungera. Patroner
och klienter stod, som Heiko Droste har framhållit, i ömsesidigt beroendeförhållande till varandra och bytte tjänster mot gentjänster.602 Samtidigt som den framväxande statsmakten under decennierna från cirka
1640 till 1680 fann sina former organiserades även krigsmanshuset. Det
skedde i hög grad genom de klienter som kronans representanter knöt
till sig, som Lars Kagg, Claude de Laval och mot slutet av den här perioden Jonas Palmgren.
Det omfattande omdaningsarbete som Karl XI gjorde kring 1680
omfattade främst krigsmakten, men även statsmaktens övriga byråkrati.
Genom sin vilja att kontrollera förvaltningen skapade Karl XI bland
annat statskontoret som skulle förfoga över rikets inkomster. Kungen
regerade genom att ha så få höga ämbetsmän som möjligt inom kollegierna och istället förlita sig på specialister som inte nödvändigtvis be-
601
602
Florén (1987)
Heiko Droste, ”Stormaktstidens politiska kultur. Recension av Helmut Bachaus
(red) & Per-Gunnar Ottosson, Brev från Johan Adler Salvius, Rikskanslern Axel
Oxenstiernas skrifter och brevväxling. Avd. 2, Bd 14”, Respons 2013:2
306
hövde ha något officiellt ämbete men däremot djupa kunskaper. Jonas
Palmgren var krigsråd och inspektor för krigsmanshuset och en typisk
representant för Karl XI:s sätt att tillsätta experter och genom dem utöva
statsmakten så nära den direkta verksamheten som det gick.603 För
krigsmanshusets del märktes Karl XI:s reformer främst genom att verksamheten reglerades noggrannare. Förordningar som gällde ekonomin,
skötseln och de avgifter som skulle inflyta till krigsmanshuset upprättades, och även en straffordning som skulle reglera det dagliga livet i
krigsmanshuset och för de andra sårade soldater som fick underhåll därifrån.
Institutionell fas
Resultatet av de omdaningar som Karl XI genomförde kring 1680 resulterade i att underhållet för soldater kan sägas ha övergått till nästa fas.
Detta är den tredje fasen och det är då som krigsmanshuset fungerade
och var verksamt. Denna period kan sägas ha pågått mellan cirka 1680–
1750. Det fysiska krigsmanshuset i Vadstena hade ungefär lika många
soldater inneboende under hela perioden, ett knappt trettiotal, men däremot ökade krigsmanshuskassans betydelse desto mer. Under de sista
decennierna på 1600-talet fick tusentals soldater spannmålshjälp från
kassan. Resultatet av den tidigare organisationsfasen blev därmed att
krigsmanshuskassan och inte det fysiska krigsmanshuset blev verkligt
betydande. Källorna ger inga ledtrådar till om det var tanken att detta
skulle bli resultatet, det vill säga att det fanns en medveten strävan att
krigsmanshuskassan skulle bli den mest betydande formen av hjälp,
603
Rystad (2001), s 230-239
307
eller om det var någonting som växte fram utan att det var planerat. Det
framstår dock med all önskvärd tydlighet vad som blev resultatet av
organisationsfasen.
Statsmakten var betydligt mer välorganiserad under den här tredje
fasen än vad den hade varit tidigare efter Karl XI:s omformning av
statsapparaten, något som även påverkade krigsmanshuset och dess
verksamhet. Kungen hade själv betydligt mer kontroll över statsmakten
genom en mer effektiv byråkrati och förvaltning. Från den här tiden
finns många förordningar som reglerar verksamheten och som syftade
till att krigsmanshuset skulle få in de inkomster och ersättningar som
man hade beslutat skulle inflyta till sårade soldaters underhåll.
Statsmaktens förändrade karaktär bör även ha förändrat undersåtarnas roll till statsmakten i stort. När hjälpen blev mer omfattande miste
de tidigare personliga relationerna mellan överhet och undersåte mycket
av sin betydelse och vägen till hjälpen blev mer tydligt utstakad och
reglerad på förhand och utvecklingen gick även mot att kraven eller kriterierna för att få hjälp som sårad soldat blev alltmer tydliga. Det
främsta exemplet på det är den förordning som utfärdades 1735 i Fredrik I:s namn, där det angavs att soldaterna måste vara boende i hemorten, inte dricka, infinna sig till mönstringarna och nöja sig med sitt tilldelade spannmål för att fortsätta få hjälp från kronan.
Omvandlingsfas
Den fjärde fasen, mellan cirka 1750–1800, innebar en övergång från
krigsmanshusets dubbla verksamhet. Istället för att som tidigare både ha
omfattat en fysisk inrättning och en kassa omvandlades verksamheten
till att enbart utgöras av krigsmanshuskassan. Den skulle framöver förvalta de inkomster som tidigare hade tillfallit krigsmanshuset. Om det
308
har kapitel 5 handlat om. Krigsmanshuset hade tillkommit mitt under en
tid då Sverige nästan oupphörligen var inblandat i krig och statsmakten
var organiserad kring detta på ett sätt som fått forskarna att beteckna den
som en militärstat.604 Efter freden 1721 tvingades hela riket anpassa sig
till en situation som innebar att kriget istället var ett undantag. Under
decennierna som följde fortsatte krigsmanshusets ekonomi att vara bekymmersam, något som märks i 1735 års förordning. Från åren kring
1750 började förändringar i förutsättningarna att synas tydligare i krigsmanshusets verksamhet. Inrättandet av arméns pensionskassa innebar att
en stor del av institutionens intäkter i ett slag förlorades. I den pensionskassan fick enbart underofficerare och officerare vara medlemmar och
den finansierades förutom av intäkterna från krigsmanshuset också genom en del av underofficerarnas och officerarnas löner. Former som
liknar mer sentida pensionssystem utvecklades därmed. Systemet gick
alltså ut på att den som var medlem i pensionskassan själv betalade in en
viss del av sin lön till pensionen under sitt yrkesverksamma liv.
Inrättandet av Arméns pensionskassa innebar att en stor del av de
inkomster som tidigare tillfallit krigsmanshuset nu försvann från 1757.
Det medförde svårigheter att upprätthålla verksamheten som tidigare
och det finns tydlig vittnesbörd om att byggnaderna i Vadstena var illa
underhållna på 1760-talet. Allt färre soldater bodde där. Till kungabesöket 1761 kallades gratialisterna tillfälligt in för att visas upp inför överheten, men man kunde då inte undanhålla att byggnaderna inte längre
fungerade väl för verksamheten. Redan nio år senare fattades beslutet att
inga nya gratialister skulle få uppehälle i krigsmanshuset i Vadstena och
antalet soldater minskade därefter i snabb takt ner till 18 i början av
1780-talet. Kostnaderna för verksamheten och de undermåliga byggna-
604
Nilsson (1990); Lindegren (1985)
309
derna framhölls som anledningar till att den fysiska inrättningen stängdes i början av 1784.
Men det fanns andra starkt vägande skäl till att stänga det fysiska
krigsmanshuset och omvandla stödet till enbart en kassa. Krigsmanshuset i Vadstena hade aldrig utvecklats till vad som skulle kunna betecknas som en angelägenhet för hela riket. Runtom i Europa började statsmakterna utvecklas till nationalstater under 1700-talet och i bildandet av
dessa kom invalidhospitalen att få en viktig roll i flera europeiska länder, såsom Frankrike och England. Dessa länder förde framgångsrika
krig under perioden och att hedra och skapa samling kring krigsveteraner blev något som statsmakten därmed ville lyfta fram. För Sveriges
del innebar krigen under 1700-talet i princip utan undantag motgångar
och nederlag, och statsmakten hade ingen anledning att lyfta fram krigsinvaliderna eftersom de påminde om förlusterna. Därmed förändrades
rollen för krigsmanshuset i Vadstena. Gustaf Johan Ehrensvärd anmärkte vid sitt besök i staden sommaren 1780 hur litet och bortglömt
krigsmanshuset var i förhållande till andra rikens motsvarande institutioner för krigsinvalider. Han skrev: ”Man kan icke till fyllest förundra
sig över våra principer i Sverige, och hur litet vi vilja likna andra nationer uti stora inrättningar”, detta trots att Sverige på alla andra områden
enligt Ehrensvärd försökte efterlikna omvärlden i ”överflöd, yppighet
och fåfänga”.605
Den fysiska inrättningen i Vadstena stärkte inte längre statsmaktens
legitimitet, utan kan snarast ha fungerat som en påminnelse om Sveriges
usla prestationer i de senaste krigen. Sett ur det ljuset hade inrättningen i
Vadstena mist sin roll. Den fungerade inte längre som legitimitetsskapare för kronan och som en inrättning som kungamakten kunde framhålla
605
Ehrensvärd (1878), s 272
310
fanns att tillgå för de soldater som miste sin försörjningsmöjlighet som
följd av krigsskador.
Statsmakt i förändring
I inledningen till avhandlingen skrev jag en del om olika perspektiv på
statsbildningsprocessen, vilken kan sägas ha pågått under hela min
undersökningsperiod mellan cirka 1500 och 1800. Jag pekade också
inledningsvis på att jag inte ville ha någon tydlig definition på vad staten var under perioden just för att tvingas vara mer exakt än så och vara
tydlig med vem som agerade i statsmaktens namn och vad som gjordes.
Att försöka urskilja vad statsmakten gjorde har varit en genomgående
ambition i undersökningen.
Statsmakten var föränderlig under min långa tidsperiod. Under
1500-talet var det snarast kungen och hans närmaste rådgivare som var
statsmakten, eller kanske mer tidsenligt benämnd som kronan. Både
Gustav Vasa och Vasasönerna hade en personligt präglad kungamakt
där de litade till stor del på ofrälse sekreterare, men med liten formell
administration och få fasta ämbeten. Under den här tiden och ännu under Gustav II Adolfs regering framhölls det ömsesidiga ansvaret mellan
överhet och undersåtar, vilket vann insteg i den politiska ideologin genom Hustavlan, som baserade sig på Bibelcitat och alltså i grunden var
en religiös ordning för den världsliga sfären. Det märktes också i andra
officiella sammanhang, såsom i kröningspredikningar. Där framhölls
såväl undersåtarnas plikter mot överheten, som att betala skatt, och
överhetens ansvar att se till undersåtarnas bästa.
Den statsmakt som fanns under början av 1600-talet när utskrivningssystemet infördes för armén kan alltså sägas ha baserats på uppfattningen om att det fanns en ömsesidighet i förhållandet mellan stats311
makt och undersåte. Genom utskrivningssystemet lade statsmakten på
ytterligare bördor som befolkningen skulle bidra med förutom skatterna.
Statsmakten behövde motivera varför den höjde resursuttaget inför befolkningen just för att den skulle föra en politik som gynnade det allmänna bästa. I det sammanhanget började Gustav II Adolf att föra en
mer systematisk linje på riksdagar och rikskanslern Axel Oxenstierna
ägnade sig åt att övertyga riksrådet om att ökat resursuttag var nödvändigt i alla delar av samhället, så även högadeln skulle bidra. Det var
också i samband med det här arbetet, som Sven A Nilsson har kallat för
politisk mobilisering, som krigsmanshuset och hjälp till sårade soldater
började föras på tal. Intressant i det här sammanhanget är Nilssons tes
om att Gustav II Adolf och kungamakten från början såg det som nödvändigt att förhandla med ständerna för att förankra obekväma beslut,
som nya utskrivningar. Det ska enligt Nilsson ha berott på att kungamakten var svag i början av kungens regering som följd av yttre tryck
genom flera pågående krig. När kungamakten sedan stärkte sin position
minskade viljan till förhandlingar och istället blev riksdagen alltmer ett
forum där kungens beslut skulle drivas igenom.606
Statsmakten under det tidiga 1600-talet började förändras genom
byråkratiseringen och framväxandet av en allt större administration.
Centralmakten som skapades kallades av Sven A Nilsson för en militärstat, eftersom den var anpassad till krigens villkor. En av de uppgifter
som den framväxande statsmakten åtog sig var att organisera hjälp till
sårade soldater. Det skedde när Krigskollegium hade etablerats och med
hjälp av krigsrådet Lars Kagg som var ansvarig för att verksamheten i
krigsmanshuset kom igång. Den statsmakt som organiserade hjälpen
under ungefär perioden 1640–1680 har drag av flera av de statsbild-
606
Nilsson (1994), s 119-130
312
ningsteorier som jag tog upp i inledningen. Den var utpressande och
statsbildningen drevs på av krigen, såsom Tilly skulle ha framhållit,
samtidigt som det fanns drag som tyder på att statsmakten måste förhandla för att legitimera sin ställning och i det sammanhanget kan böndernas politiska representation i riksdagen framhållas, såsom Eva Österberg gjort.607
När det skapades ett mer institutionellt ramverk kring underhållet
för sårade soldater under det sena 1600- och början av 1700-talet var
Sverige fortfarande en militärstat där det var etablerat att statsmakten
skulle hjälpa sårade soldater som inte kunde försörja sig efter sin återkomst till riket. Med freden 1721 blev förutsättningarna annorlunda och
med nytt styrelseskick förändrades statsmaktens roll. Riksdagens roll
blev betydligt viktigare igen och det innebar att ständerna kunde påverka
utvecklingen mer än tidigare. Det dröjde emellertid flera decennier innan förändringar i statsmaktens inställning till sårade soldater kan urskiljas.
Ur statsmaktens perspektiv blev den fysiska inrättningen i Vadstena
för sårade soldater av mindre betydelse under 1700-talets lopp. Statsmakten var inte främst organiserad för att föra krig längre och de blev
kortare och färre. Istället tog statsmakten på sig många andra uppgifter
som hade med undersåtarnas välfärd att göra. Läkekonsten utvecklades
och provinsialläkare tillkom runtom i riket samtidigt som försök gjordes
att omorganisera fattigvården på ett nationellt plan. När det fysiska
krigsmanshuset i Vadstena stängde var tanken på att statsmakten skulle
hjälpa sårade soldater fortfarande dominerande, men hjälpen skulle i
fortsättningen enbart finnas i form av krigsmanshuskassan som alltmer
började likna en tidig form av pensionssystem.
607
Blickle & Österberg (1997)
313
Avslutande diskussion
Den här avhandlingen har visat hur underhållet till sårade soldater utvecklades och etablerades i Sverige under tidigmodern tid. Att så skedde
har vi sett, men undersökningen har inte gett några direkta förklaringar
till varför det händer under den här perioden. Som avslutning tänker jag
därför diskutera möjliga förklaringar till detta, allt för att sätta in mina
resultat i en mer generell eller övergripande nivå.
Studien omfattar en lång tidsperiod, mellan tidigt 1500-tal och sent
1700-tal, och det ger anledning att förmoda att förutsättningarna och
anledningarna till statsmaktens agerande gentemot soldaterna förändrades över tid. Förutsättningarna ändrades, både ideologiskt och rent materiellt. De aspekter av förändringarna som jag tänkte diskutera i tur och
ordning i det följande är dessa:




Hustavlan och dess betydelse
Rätta och orätta fattiga/begränsade resurser
Politisk legitimitet
Statsmaktens relativa svaghet
Under början av min undersökningsperiod var hustavlan ytterst betydelsefull för att markera relationen mellan överhet och undersåte. Den kan
sägas ha utgjort den ideologiska basen för att reglera relationerna mellan
alla typer av överhet och undersåtar i riket, från hushållet upp till riksnivån. För överhetens engagemang för sårade soldater och deras väl och
ve i riket blev hustavlan ytterst betydelsefull. Det finns direkta kopplingar som visar att överheten resonerade utifrån hustavlan när resurser
skulle avsättas för att hjälpa sårade soldater under 1600-talet. Att vidmakthålla hustavlans ordning var ett ytterst viktigt motiv för kronan,
vilket flera forskare har påpekat. Ett sätt att göra det var att ordna hjälp
314
till dem som ansågs ha rätt till det. Det dubbelriktade ansvaret, både
uppåt och nedåt i hierarkin, manifesterades genom att kronan hjälpte
sina undersåtar. I takt med att relationen mellan överhet och undersåtar
förändrades utvecklades hjälpen till de sårade soldaterna. Istället för
enskilda gåvor fick de sårade soldaterna spannmålshjälp som de kvitterade ut från krigsmanshuskassan, något som visar att avståndet mellan
kungen och undersåten blivit längre och krigsmanshuset fungerade som
en representant för statsmakten. Krigsmanshuskassans betydelse växte
också mot slutet av min undersökningsperiod då hustavleideologin samtidigt blev mindre viktig.
Nästa punkt som jag vill peka på som hade stor betydelse för statsmaktens intresse för fattigvårdsfrågan generellt var diskussionen om
orätta och rätta fattiga. I grund och botten hade den distinktionen sitt
ursprung i att resurserna för hjälp var begränsade och att de måste fördelas på ett lämpligt sätt. Genom distinktionen fanns kopplingar, såsom
exempelvis Geremek har visat, till en luthersk arbetsmoral eftersom
arbetsförmögenheten betonades starkt.608 Resurserna för hjälp var självklart begränsade genom olika faktorer vid olika tidpunkter, men som
Sharon Farmer har visat fanns redan under medeltiden en strävan att
urskilja dem som borde få hjälp från dem som inte borde få det.609 Att
frågan om orätta och rätta fattiga fick större utrymme under 1500- och
även 1600-talet i såväl den svenska som övriga europeiska fattigvården
har att göra med att tiden präglades av dålig ekonomi, krig och dåliga
skördar. Den här utvecklingen har kallats för prisrevolutionen och har
kopplats ihop med ett sämre klimat, vilket gjorde att de begränsade resurserna måste delas mellan allt fler behövande. I den situationen blev
det viktigt för överheten att urskilja sårade soldater som rätta fattiga.
608
609
Geremek (1991)
Farmer (2002)
315
I fråga om sårade soldater var de rätta fattiga de som hade mist sin
försörjningsmöjlighet genom krigstjänsten. Därmed uppfyllde de ett
grundläggande kriterium för att anses vara rätt fattig, nämligen oförmågan att arbeta. I dokumenten kring etablerandet av mer omfattande
hjälp för sårade soldater framhålls ofta att soldaterna blivit arbetsoförmögna just genom sin krigstjänst, och att de borde få hjälp för att inte
driva runt och tigga. Många soldater verkar ha fått visa upp sina skador
vid mönstringarna redan när hjälpen började etableras, och detta system
formaliserades genom 1735 års förordning. Här anas en vilja från överhetens sida att tydligare skilja ut soldaterna från andra som var orätta
fattiga, det vill säga de som kunde arbeta för sin försörjning men ändå
drog längs vägarna.
De två sista punkterna som jag vill ta upp till diskussion kring frågan varför statsmakten började intressera sig för att hjälpa sårade soldater gäller vad man skulle kunna beteckna som statsmaktens interna motiv. Dels kommer jag kort återknyta kring frågan om politisk legitimitet,
dels kommer jag att diskutera frågan vad de officiella dokumenten
framhåller att statsmakten borde göra.
Att det skulle kunna ses som försök att skapa politisk legitimitet att
ordna underhåll till sårade soldater är tydligt. Överheten hade uppenbara
fördelar av att kunna visa att den hjälpte de undersåtar som offrat något
för riket genom att gå ut i krigstjänst. Med den utgångspunkten var det
förmodligen viktigare för överheten att kunna peka på att hjälp skulle
ordnas, än vilken hjälp som sedan kom att ges i praktiken. För kronan
blev det viktigt att visa att den gav någonting tillbaka till soldaterna,
något som bland annat Per Brahe den yngre påpekade i sitt brev till
kammaren på sensommaren 1649. Han tryckte på att det skulle ge andra
utskrivna soldater dåligt intryck av krigstjänst generellt, men han argu-
316
menterade också för att kronan måste ta hand om de sårade soldaterna
utifrån kristna motiv.610
I stor utsträckning har kronans ökade intresse för att hjälpa sårade
soldater, vill jag hävda, att göra med införandet av utskrivningssystemet
kring 1620. Soldaternas roll kan sägas ha formaliserats i förhållande till
statsmakten genom detta nya system. Det kodifierade en hel del förutsättningar som redan vuxit fram inom den svenska armén sedan Gustav
Vasas omorganisation på 1540-talet. Då hade så kallat frivilliga bönder
fått ta värvning, men med tiden utvecklades systemet till att bli allt
mindre frivilligt. Soldaterna var alltså i de flesta fall tvingade till tjänst,
genom utskrivning eller genom sin sociala situation, och från 1540-talet
kan vi se hur kronans personliga relation till soldaterna utvecklades. För
att minska missnöjet, både med utskrivningarna och i form av rymningar
av de soldater som faktiskt skrivits ut, började Gustav II Adolf framföra
planer på att skapa underhåll för sårade soldater. I den politiska retoriken går det inte att skilja ut vad som skulle vara propaganda för just
statsmakten eller för kriget. De båda hörde tydligt ihop i retoriken och
rent faktiskt genom att statsmaktens enskilt största projekt var att föra de
många krigen. I kungens eller i någon av hans närmsta medarbetares
ögon var den som underlättade krigföringen därmed också en person
som underlättade för statsmakten.
Den politiska legitimiteten under 1600-talet hängde också ihop med
frågan om vad statsmakten borde göra. Anna Maria Forssberg har visat
hur den politiska propagandan fortsatte att vara ett viktigt inslag fortfarande under 1660- och 1670-talen för att legitimera utskrivningarna,
trots att utskrivningssystemet då sedan länge var etablerat. Hon har visat
hur den politiska propagandan blev ett verktyg för att kunna mobilisera
610
Resonemang om detta i kapitel 3, motiven till att hjälpa soldaterna
317
resurser från befolkningen och hur överheten förde en medveten politisk
propaganda för att visa på krigens nödvändighet och statsmaktens förmåga att erbjuda beskydd.611 Att statsmakten inte var särskilt stark i Sverige i början av 1600-talet tyder dess agerande på i fråga om underhållet
till sårade soldater. Gustav II Adolf var mån om att framhålla att han
tänkte organisera hjälp eller underhåll till sårade soldater nästan direkt
när det nya, och omedelbart kritiserade, utskrivningssystemet infördes.
En starkare statsmakt hade kunnat strunta i de upplopp, de rymningar
och annat missnöje som ett politiskt beslut medförde. Så gjorde emellertid inte Gustav II Adolf. Istället förde han en dialog med menigheten,
ofta på riksdagarna, där han framställde sig som en kung som månade
om sitt folks bästa. När statsmakten senare under 1600-talet växte sig
starkare och blev mer oberoende av kungen som person var ändå tanken
att kronan skulle hjälpa de sårade soldaterna etablerad.
Sammantaget vill jag framhålla att alla de här ovan diskuterade faktorerna hade betydelse för att kronan började utveckla underhållet för
sårade soldater. Faktorerna kan på olika vis förklara varför utvecklingen
tog den väg den tog och att underhållet fick de former det fick. Alla delarna behövs för att förklara varför statsmakten under 1600-talet frångick det vanliga systemet att organisera all typ av fattigvård på lokal
nivå genom att för de sårade soldaterna istället organisera underhållet på
statlig nivå.
611
Forssberg (2005), s 292-294
318
Chapter 7
Summary
The Road to Poor Relief for Wounded Soldiers
This study has focused on poor relief for wounded soldiers organized by
the state in Sweden between ca. 1500 and 1800. During the first part of
this study, the 1500s, the Crown mainly gave special or specific grants
to support wounded soldiers and their families. King Erik XIV (ruled
1560–1568) gave this kind of assistance in the 1560s, but he had further
plans. He unsuccessfully ordered the governors in Stockholm to build a
special hospital for Crown servants in 1563, and in a new document
from 1565 he narrowed down the recipients of this help to include only
wounded soldiers. Before he was dethroned in 1568, he also had plans
to provide pensions for all soldiers who were wounded in service. But
both the plans for the special hospital for soldiers and for their pensions
remained visions and did not lead to any results during his brief reign
(1560–1568).
In the beginning of the 1600s, partly as a result of a large project for
the reorganization of the army, King Gustav II Adolf (ruled 1611–1632)
adopted the idea, and plans to create a special hospital for wounded soldiers were once again on the agenda. This hospital was to be located in
the old monastery buildings in Vadstena, a town located in the southcentral part of the Swedish realm. The plans were not executed until
after the king’s death during the regency of his daughter Queen Christina (ruled 1632–1654). During this period the state was reorganized, and
the administration was expanded and professionalized. One of the administrative branches that was introduced, the War College (Krigskollegium), was given responsibility for the hospital for wounded soldiers in
Vadstena.
319
The institution in Vadstena opened around 1640, and during a span
of ca. 140 years the 60 available rooms were occupied by no more than
30 soldiers and their families at any one time. The institution was also
assigned the task of managing a fund for wounded soldiers that provided
grain for their support, although they still lived in their home parishes
that were spread throughout the country. The distribution of grain was
the most important part of the assistance that the crown organized, since
it supported hundreds of soldiers. It grew in significance after major
reforms completed by King Charles XI (ruled 1672–1697) in the 1680s.
During the first decades of the 1700s Sweden was deeply involved
in the Great Northern War (1700–1721), and the peace that followed
marked the end of Sweden’s role as a great power in northern Europe.
The state apparatus did not undergo any real reforms, but peace became
more a part of normal conditions than it had been since the 1600s. This
meant that the army did not develop and was less well-organized. The
central role that the army had occupied in the state in the 1600s was
more or less lost. One result was that the help for wounded soldiers organized by the state was neglected. The Veteran’s Home in Vadstena,
where around 30 soldiers had lived, was not well-managed, and by the
middle of the 1700s the buildings needed renovation. An increasing
number of the soldiers residing at the Veteran’s Home chose to abandon
the institution and instead sought their living in the town or with relatives. The institution had lost its role, and a decision was made in 1770
that no new soldiers should be placed there. It was finally closed in
1783–1784, but some soldiers remained in the buildings until the end of
the 1780s. The fund for wounded soldiers did survive and in the 19th
century it was transformed into a major state fund for the assistance of
wounded soldiers.
320
The Wounded Soldiers and the Changing State
The thesis starts with a discussion of the state-building process, which
can be said to have lasted throughout the period studied, ca 1500-1800.
However, this thesis chooses not to define the state. This lack of a definition makes it necessary to examine the state more closely and raise the
question of what the state actually did in order to determine what changes were made in the structure of the state over time and which persons
acted on behalf of the state. State administration metamorphosed during
the three centuries studied here.
In the 1500s the state was nearly synonymous with the king and his
closest advisors, and they were usually referred to as the Crown. Both
King Gustav Vasa (ruled 1523–1560) and his sons had strong personal
control over the small state apparatus. They relied chiefly on secretaries
who did not belong to the nobility. The state was not a fixed entity, and
there were few public offices and official positions. During this era, and
even during the reign of King Gustav II Adolf, the mutual responsibility
shared by the king and his people was often highlighted. This concept
implied that both parts had duties to perform for one another; there was
an underlying principle of reciprocity. The people, for instance, had to
pay taxes and other fees to the Crown, and the Crown in turn was to
look after the best interests of the people.
This relationship between the Crown and the people had religious
overtones and was derived from the Bible through a Lutheran scripture
called Hustavlan, which promulgated a fundamentally religious order
for society’s secular spheres. This scripture was well-established, since
it was disseminated as part of the catechism. The relationship between
the Crown and the people was also emphasized in speeches delivered at
coronations, in sermons and so on.
321
The power possessed by the state did not change much until the beginning of the 1600s, when the administration started to grow. This occurred during the reign of King Gustav II Adolf in the 1610s and 1620s.
The army was reorganized as a part of this major reformation of the
state. Until that time the army had consisted of voluntarily conscripted
men, mainly from the peasantry. The country was divided into districts
(rotar) for the purpose of administrating conscription. With this reform
it was decided within these districts how many and who should go to
war. This was a more effective system for the state, but it meant that
people had to accept this new additional weight on top of the earlier
burden of taxation and other fees that they had traditionally paid. As part
of this new organization, the topic of wounded soldiers was again taken
up. The Crown began to discuss the organization of help for the wounded soldiers who returned from war. It was then that the first signs appeared that the Crown intended to establish a special hospital for
wounded soldiers. The first evidence is found in the Articles of War
(Krigsartiklar) from 1621, but it was named again in other documents in
the years that followed. In 1622 the king also started a fund that was to
help the returning soldiers with their livelihood. The king launched this
fund by means of a letter with the exhortation that everyone in the country that had the capacity to do so should donate funds for the maintenance of the soldiers. He especially pointed out the nobility, as they
made up a large part of the officers and therefore had special responsibilities.
In the 1620s the Crown, mostly represented by King Gustav II
Adolf and his chancellor Axel Oxenstierna, presented a program for
assisting wounded soldiers. They stressed the importance of providing
help for wounded soldiers. One of the major reasons was the great number of conscripted soldiers that deserted from military service in order to
possibly save their own lives. From the earliest days of the conscription
322
system, the death rate was devastatingly high. At least 80 percent of the
conscripted men died in service, most of them due to epidemics, illness
and malnutrition. The king even wrote that he hoped the organization of
help for wounded soldiers would lead to a decline in the number of soldiers who chose to flee.
From this perspective the Crown’s interest in helping wounded soldiers can be seen as a way of mobilizing the Crown’s political program.
In the 1620s Sweden was becoming increasingly powerful around the
Baltic Sea, and Gustav II Adolf saw to it that Sweden was involved in
the Thirty Years’ War in order to strengthen and add to his empire. Interestingly enough, the king’s power had been limited in the beginning
of his rule, but gradually his power had become more solid. It was also
in the first part of his reign that the interest in assisting wounded soldiers appeared, but these promises were not fulfilled during his reign.
Sven A. Nilsson has suggested that this lack of action could be accounted for by the growing strength of royal power and the power of the state
as a consequence of the successful wars and the expansion of the administrative apparatus. Since the state was stronger, it no longer had to negotiate and to regard the opinion of the people, as had been the case in
the beginning of Gustav II Adolf’s rule. After the king’s death in 1632
state power began to be questioned and became more unstable. It is interesting to see that it was in this period that the plans for helping
wounded soldiers proposed during the king’s lifetime were finally carried out.
It was under the regency of Queen Christina in the later part of the
1630s that assistance for wounded soldiers began to be organized. Although the regency was formally in the hands of the Privy Council, on
returning from a ten-year period abroad in 1636 Axel Oxenstierna and
his family wielded much power. A decision taken in the Privy Council
(Riksrådet) in that year declared that the state should give each returning
323
wounded soldier two barrels of grain every year for his maintenance and
that of his family. This was the foundation of the Veteran’s Fund which
started to distribute grain annually to wounded soldiers living throughout the country in their home parishes. A decade later the fund supported more than 130 soldiers with families, but only in the southern part of
Sweden.
In 1638 the work of restoring the old monastery buildings in
Vadstena and its conversion into the Veteran’s Home for Wounded Soldiers was started. In the following years work was done mainly on the
northern and western buildings of the former monastery. In the winter of
1640–1641 the first wounded soldiers could move into the buildings
with their families. A couple of years later, the institution housed approximately 28 soldiers. They lived in small apartments of about 30
square meters, with one room and a fireplace. When the buildings were
restored in the 1950s and 1960s, in some of the fireplaces archeologists
found evidence that there had also been ovens. This was interpreted as
showing that the soldiers cooked their own meals, at least part of the
time. The records from the institution also show that special furniture
for children was manufactured, which illustrates that the state’s responsibility for the wounded soldiers extended into their families.
In the decades that followed this system of help for wounded soldiers was in operation. The Veteran’s Home housed around 30 soldiers
(plus families) at a time, and the Veteran’s Fund supported hundreds
more around the country. In the reign of King Charles XI the help for
wounded soldiers was reformed. In some documents and regulations
from the latter part of the 1670s and the 1680s the king saw to it that the
institution was provided with a more stable economy. He introduced
new forms of fees that the regiments, the Church and other official parts
of society were required to pay in order to provide income for the Veteran’s Home and the Veteran’s Fund. This was meant to stabilize the
324
economy, and one clear effect is that the Veteran’s Fund started to give
help to an increased number of wounded soldiers in the 1680s and
1690s. At the turn of the century, 1700, the Veteran’s Fund helped thousands instead of hundreds of soldiers living in their home parishes. The
assistance for wounded soldiers can therefore be said to have been put in
a more institutional framework. These changes were part of the reorganization of the state, which was completed in the reign of King Charles
XI.
In the beginning of the 1700s Sweden lost its status as a great power
in Europe. The state, which hitherto was built on the expectation of
waging war and the ability to do so, acquired a new role. The military
expenditures still consisted of approximately 60 percent of the state
budget, but the army did not have the same central role in society as in
the 1600s.The physical facility of the Veteran’s Home in Vadstena became less important in this context. With fewer wars, the need for help
also declined. Medical treatments and care improved rapidly from the
middle of the 1700s onward. As a consequence, fewer soldiers needed
the kind of assistance that the Veteran’s Home in Vadstena could offer,
and the buildings started to become run-down. Thus, in 1770 the resolution was passed that no more soldiers should be assigned to the Veteran’s Home, and that it should be closed when the last of the soldiers
living in the home had passed away. Although there were still 18 soldiers living there in 1783, King Gustav III (ruled 1771–1792) made the
decision to close the home immediately. In the spring of 1784 the soldiers still living there were placed in other facilities and their assistance
from the Veteran’s Home was transferred into a yearly pension from the
Veteran’s Fund. The fund continued to exist in some different forms
until the 1970s. The Veteran’s Fund increasingly began to resemble an
early form of pension, as clearer guidelines for the help were established.
325
Conclusion
Looking at the changes in care for wounded soldiers organized by the
Crown over time (from 1500 to 1800) revealed a pattern that is presented in the last chapter of the dissertation. Four different stages or phases
emerged that provide insight into the larger picture and sum up this
study’s analysis of the development.
The first phase concerns temporary solutions. This was the time between roughly 1500 and 1640, and the help that the Crown provided for
the soldiers came as gifts or special donations, often at a certain time.
There was no organization behind this help. It was mainly the Crown or
its agents who provided the aid directly to the soldier. One idea that developed during this period was the notion that it was the Crown that
should help wounded soldiers and not, for instance, the Church or some
other part of society. It is also clear that the Crown wanted to emphasize
its assumption of responsibility for the wounded soldiers. For example,
this can be seen in the plans of King Erik XIV, who wrote that a special
hospital for wounded soldiers should be opened in Stockholm.
The next phase, the organizational phase, took place between ca.
1640 and 1680. This was the time when more soldiers received help
from the Crown than previously, and this was organized as the Veteran’s Home and the Veteran’s Fund. The motivation for this change was
largely to be found in the reorganization of the army, which conscripted
common people from around 1620. This new system gave the Crown
social motives to organize support. Many of the soldiers returning from
military service were wounded and forced to beg for their livelihood.
This, in turn, led to unrest across the realm and an increased amount of
violence in which soldiers were involved. King Gustav II Adolf stressed
326
that the Crown must arrange support for the soldiers so that they knew
they would receive help on returning home. In this phase, around 30
soldiers received housing in the Veteran’s Home in Vadstena, and hundreds of soldiers received several barrels of grain each year in poor relief from the Veteran’s Fund.
The third stage, roughly between 1680 and 1750, can be designated
the institutional phase. This period starts with the reformation of the
state administration by King Charles XI, which included several reforms
of the Veteran’s Home and Veteran’s Fund in the 1680s and 1690s.
Help for wounded soldiers became more organized and institutionalized,
but the Veteran’s Home in Vadstena still maintained only about 30 soldiers with families, although there was room for more. The Veteran’s
Fund, on the other hand, grew increasingly in importance. From supporting some hundreds of soldiers in the mid-1600s, it grew to supporting thousands of wounded soldiers around the year 1700. The state and
its administration were much better organized during this third phase.
The fourth and last phase, the transformation phase, from around
1750 to 1800, meant that the Veteran’s Home in Vadstena closed down
and that the only kind of help that wounded soldiers received was from
the Veteran’s Fund. Distribution had become more pragmatic, since the
shift to a monetary economy had replaced the old system of distributing
help in kind to the soldiers. The wars that Sweden was involved in were
also unsuccessful, and the institution in Vadstena was in need of repair
in the 1760s and 1770s. Instead of investing large amounts of resources
in renovations, the Veteran’s Home was closed, and from 1784 all the
income from the home and the fund was distributed as economic help to
wounded soldiers. Not only had it become more costly to keep soldiers
in the Veteran’s Home; the institution could no longer provide any legitimacy for the power of the state, since it served as a reminder of Sweden’s poor performance in the recent wars. Seen in this light the institu327
tion in Vadstena had lost its former role. It no longer functioned as the
tool to legitimize the Crown or as an institution that the state could point
to as being available to the soldiers who lost their livelihood as a result
of war injuries.
What then could explain why the Crown in Sweden tried to help
wounded soldiers and organize special poor relief for them? There are
several factors that need to be stressed as important for this development. First of all, the notion that the Crown should help wounded soldiers evolved in the period roughly between 1500 and 1640, a period
during which the mutual responsibilities of the Crown and the people
were in focus. A good or just king should help people in need, especially
if they were unable to work and maintain themselves, as was the case
with many wounded soldiers. This mutual responsibility was even more
important after the reorganization of the army around 1620, when the
peasants were forced to serve in the military.
Another matter of great significance for the power of the state and
their interests in poor relief was the more general discussion of the deserving or non-deserving poor (rätta och orätta fattiga). The distinction
between these groups had developed during the Middle Ages. The roots
of this concept were found in the fact that the resources for poor relief
were always limited, and it was necessary to determine who qualified
for help. In the 1500s the distinction also was colored by the Lutheran
work ethic. In the declining economy of that century and with many
wars throughout Europe, there was a debate about which groups of poor
should receive a share of this limited help. In Sweden it was obvious
that the Crown should help soldiers from the 1560s onward. The soldiers who were wounded in war while serving the state and who returned home, qualified as deserving poor, since their duty to the Crown
had put them in the situation that they could no longer earn their livelihood.
328
All the factors discussed above had significance for the development of the help that the Swedish Crown organized for wounded soldiers in the Early Modern Era. These factors can in different ways explain why the evolution followed a certain path and why the assistance
rendered took the forms it did. All these parts are necessary to explain
why the Crown in the 1600s chose to organize a new kind of system of
poor relief for soldiers on the state rather than on the local level.
329
Referenser
Otryckta källor
Konsthögskolan, Stockholm
Jean de la Vallées samling
Skisser och förstudier till Riddarhuset (även papper efter
Simon de la Vallée)
Krigsarkivet
Krigskollegiet
Brevböcker
Krigskollegii registratur, 1639–1665
Krigsmanshuskontoret
Liggare och journaler mm (D)
D XIV, 1695–1816, bl a inventarieförteckning för krigsmanshuset 1695–1696
Alfabetiskt register över underhållstagare vid Vadstena
krigsmanshus
D XXV, Avskrifter av donationsbrev, volym 67
Kungliga brev, (E)
Verifikationer till huvudböcker (G I c)
1641–1648, 1650, 1655, 1660, 1665, 1666, 1667, 1677,
1678, 1679
331
Stads- och fästningsplaner: Fortifikationen
Vadstena 0424:171:004a, Vadstena 0424:171:004d
Lunds universitetsbibliotek, handskriftsavdelningen
Manuscripta miscellanea,
Juridiska samlingen
Riksarkivet
Riksregistraturen, 1568, 1616, 1637, 1639, 1674
Kammararkivet: Kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaper
Volym 38, räkenskaper för krigsmanshuskontoret 1639,
1652, 1675
Krigsexpeditionens arkiv
Registraturen, volym BI:67 (1770), volym BI:84 (1783)
Krigskollegiets skrivelser till Kungl Maj:t
Volym 180 (3 juni 1783); volym 182 (27 jan 1784)
Vadstena landsarkiv
Vadstena krigsmanshus församlingsarkiv, 1687–1784
Vadstena stads dombok, 1643–1648
332
Tryckta källor
”Kongl May:t Påbudh och Förordning om the Gamble Tryckerij Tunnan”, 20 januari 1682
”Kongl. May:tz Allernådigste Förodning/Om Wadstena KrijgzmansHuus/och dhess intraders förökning/til the förlammade Krijgzmäns
Underhåld och Uppehälle. Datum hufvudQwarteret Liungby den
13. Decemb. Åhr 1677.
”Kongl. May:tz Förnyade Ordning och Påbud Om Vadstena Krigsmanshus inkomster; daterad Stockholm den 31 december 1689”
”Kongl. May:tz Straff-Ordning/som i achttagas skal/icke allenast wid
KrijgzmansHuset i Wadstena, uthan och uthi Provincierne öfwer
heela Rijket/hwarest dhe Förlamade Krijgzmään något underhåld
aff Chronan niuta. Actum Liungby den 29. Novembris Anno 1679.”
”Kungl Maj:ts nådiga reglemente för Vadstena krigsmanshus”, tryckt i
Förtekning På Kongl. Placater, Resolutioner, Förordningar och
påbud, samt andre Publique Handlingar, som åhr 1739 äro genom trycket utgångne (Stockholm 1739)
”Kunglig majestäts förordning om den till Vadstena krigsmanshusförornade fyrationde del av kronans kyrkotionde […]”, 25 okt 1680
Bergius, P J, ”Underdånigt yttrande om orsakerna till och botemedlen
emot den sjukdom, som utbrutit bland K M:ts krigsfolk; dat
Stockholm 1555”, i Inträdes-tal, om Stockholm för 200 år sen och
Stockholm nu för tiden (Stockholm 1758)
Ehrensvärd, Gustaf Johan, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s
hof, andra delen: Journal för år 1780, bref och minnen 1770–79
samt minnesdepescher 1780–83, utgivna av Erik Vilhelm Montan
(Stockholm 1878)
333
Gustav I, Konung Gustaf den förstes registratur (GIR), 1533, ”Ordning
för Stockholms Helgeandshus och Hospital”, 15 sept 1533; 1545;
1555
Gustav II Adolf, Konung Gustaf II Adolfs skrifter (Stockholm 1861)
Hagström, Johan Otto, ”Wälborne Herr Archiater …” Johan Otto Hagströms brev till Abraham Bäck 1747–1791, utgiven av Östergötlands medicinhistoriska sällskap (Linköping 1997)
Inrikestidningar n:o 71, utkom i Stockholm den 20 augusti 1761
Kjöllerström, Sven, Den svenska kyrkoordningen 1571 jämte studier
kring tillkomst, innehåll och användning (Stockholm 1971)
Kyrkio-Lag och Ordning / som then Stormächtigste Konung och Herre /
Herr CARL then Elofte / Sweriges / Göthes och Wändes Konung /
&c. Åhr 1686. hafwer låtit författa / och Åhr 1687. af Trycket utgå
och publicera. Jemte ther til hörige Stadgar. 1686 års kyrkolag
Olsson, Sven & Särnqvist, Naemi, Stockholms stads tänkeböcker från år
1592, del 13, 1622-1623 (Stockholm 1978)
Oxenstierna, Axel, Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och
brefvexling, (AOSB) II:3 (Stockholm 1890); (AOSB) II:9 (Stockholm 1898)
Prästeståndets riksdagsprotokoll 1, 1642–1660 (Stockholm 1949); 2,
1660–1664 (Stockholm 1954); 3, 1668–1678 (Stockholm 1956);
4, 1680–1714 (Stockholm 1962); 5, 1719–1720 (Stockholm
1980); 6, 1723 (Stockholm 1982); 7, 1726–1731 (Stockholm
1975); 8, 1734 (Stockholm 1978); 9, 1738–1739 (Stockholm
1986)
Reuterholm, Nils, ”Nils Reuterholms journal”, utgiven av Sten Landahl
i Historiska handlingar del 36:2 (Stockholm 1957)
Rudbeckius, Johannes, ”Om hospitaler och siukestughor”, ingår i
Någhre Kyrckio Stadgar, Vthdragne af Gudz ord, kyrckioordning334
en, konungars bref och gemene besluth, som på rijksdaghar och
prestemöther gifne ähro (Uppsala 1900)
Rudbeckius, Johannes, Johannes Rudbeckius dagbok, utgiven av B Rudolf Hall (Lund 1938)
Svenska riksrådets protokoll (SRP), 3, 1633 (Stockholm 1885); 4, 1634
(Stockholm 1886); 5, 1635 (Stockholm 1888); 6, 1636 (Stockholm 1891); 7, 1637–1639 (Stockholm 1895); 8, 1640–1641
(Stockholm 1898); 9, 1642 (Stockholm 1902); 10, 1643–1644
(Stockholm 1905); 11, 1645–1646 (Stockholm 1906); 12, 1647–
1648 (Stockholm 1909); 13, 1649 (Stockholm 1912); 14, 1650
(Stockholm 1916); 15, 1651–1653 (Stockholm 1920).
Sweriges rikes lag : gillad och antagen på riksdagen åhr 1734: faksimileedition efter 1736 års originalupplaga, utgiven av John Kroon
(Malmö 1941)
Thyselius, Pehr Erik, ”Handlingar, rörande Upsala Academies, Skolornes och Hospitalens reform under Gustaf II Adolf”, tryckt i Handlingar rörande svenska kyrkans och läroverkens historia I, (Örebro 1839)
Tigerstedt, Karl K, Bref från generalguvernörer och landshöfdingar i
Finland: förnämligast under Drottning Kristinas tid (Åbo 1869)
Tilas, Daniel Anteckningar från riksdagen 1769–1770, utgiven av Olof
Jägerskiöld (Stockholm 1977)
Ulrika Eleonoras påbud angående krigsmanshuset, daterat 13 okt 1719
335
Internet
Johan Berndes till Axel Oxenstierna, 5 januari 1650, i Oxenstiernaprojektet:
https://sok.riksarkivet.se/dokument?namn=02106%252f2106t.xml
&serverId=27
Luthers lilla katekes, ”Hustavlan”,
http://www.logosmappen.net/bekskrifter/lillakat/hustavla.html,
2015-06-10
Nationalencyklopedin, ”tidigmodern tid”,
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/tidigmoderntid, 2015-02-02
Svenska Akademiens Ordbok, gratial, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/,
2015-02-02
336
Litteratur
Ahlberg, Nils, Stadsgrundningar och planförändringar: Svensk stadsplanering 1521–1721 (2005)
Ailes, Mary Elizabeth, “Wars, Widows, and State Formation in 17th
century Sweden”, Scandinavian Journal of History 2006:1
Anderson, Iwar, Vadstena gård och kloster 1–2 (Stockholm 1972)
Andersson, Gudrun, Stadens dignitärer: Den lokala elitens status- och
maktmanifestation i Arboga 1650–1770 (Stockholm 2009)
Andersson, Ingvar, Erik XIV: En biografi (Stockholm 1935)
Andrén, Åke, Sveriges kyrkohistoria 3: Reformationstiden (Stockholm
1999)
Arnoldsson, Sverker, Krigspropagandan i Sverige före trettioåriga kriget (Göteborg 1941)
Aronsson, Peter, Bönder gör politik: det lokala självstyret som social
arena i tre Smålandssocknar, 1680–1850 (Lund 1992)
Aronsson, Peter, ”Sammanhang och sanning: Berättelser om det lokala
självstyret och Sveriges historia”, ingår i Peter Aronsson, Börje
Björkman & Lennart Johansson, red, … Och fram träder landsbygdens människor (Växjö 1994)
Artéus, Gunnar, Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige (Stockholm 1982)
Baldwin, Peter, ”The Welfare State for Historians. A Review Article”,
Society for Comparative Studies in Society and History, vol 34 nr
4 (1992)
Barkman, Bertil C:son, Kungl. Svea Livgardes historia 2, 1632 (1611)–
1660 (Stockholm 1966)
Bergqvist, Johanna, Läkare och läkande: Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans (Lund 2013)
337
Bergström, Otto, Kongl. Invalidinrättningen på Ulriksdal: anteckningar
(Stockholm 1891)
Bergström, Otto, Vadstena krigsmanshus: Personhistoriska anteckningar (Stockholm 1901)
Berntson, Martin, Mässan och armborstet: Uppror och reformation i
Sverige 1525–1544 (Skellefteå 2010)
Berthelson, Bertil, Studier i Birgittinerordens byggnadsskick 1: Anläggningsplanen och dess tillämpning (Stockholm 1947)
Black, Jeremy, European Warfare in a Global Context, 1660–1815
(New York 2007)
Blackie, Daniel, Disabled Revolutionary War Veterans and the Construction of Disability in Early United States, c. 1776–1840 (Helsingfors 2010)
Blickle, Peter; Ellis, Steven & Österberg, Eva, The Commons and the
State: Representation, influence, and the legislative process
(1997)
Blom, Conny, Tiggare, tidstjuvar, lättingar och landstrykare: Studier av
attityder och värderingar i skrån, stadgar, ordningar och lagförslag gällande den offentliga vården 1533–1664 (Lund 1992)
Boëthius, Bertil, ”Sven Bröms”, Svenskt biografiskt lexikon 6 (Stockholm 1926)
Brake, Wayne te, Shaping History: Ordinary People in European Politics 1500–1700 (Los Angeles 1998)
Bring, Samuel E, ”Carl Gustaf Dücker”, Svenskt biografiskt lexikon 11
(Stockholm 1945)
Broocman, Carl Fredric, Beskrifning öfver the i Öster-Götland befintelige städer, slott, sokne-kyrkor, soknar, säterier, öfwerofficersboställen, jernbruk och prestegårdar, med mera, utgiven av J Edman
(Norrköping 1760)
338
Castegren, Erik, ”David Dachsberg”, Byarum hembygdsförenings årsskrift 1964
Citino, Robert M, “Military Histories Old and New. A Reintroduction”,
The American History Review 112, nummer 4 (2007)
Contamine, Philippe, red, War and Competition Between States (2000)
Corvisier, André, Armies and Societies in Europe 1494–1789 (London
1979)
Cunningham, Andrew & Grell, Ole Peter, The four horsemen of the
Apocalypse: religion, war, famine and death in reformation Europe (Cambridge 2000)
Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm (Stockholm 1987)
Dahlin, Johanna, Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven: Minnesarbete och gemenskap kring andra världskriget i S:t
Petersburg med omnejd (Linköping 2012)
Dean, C G T, The Royal Hospital Chelsea (London 1950)
Dean, Mitchell, Governmentality: Power and Rule in Modern Society
(London 1999)
Droste, Heiko, ”Stormaktstidens politiska kultur. Recension av Helmut
Bachaus (red) & Per-Gunnar Ottosson, Brev från Johan Adler
Salvius, Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling.
Avd. 2, Bd 14”, Respons 2013:2
Ellehag, Claes, Simon de la Vallée och Ekolsund (Stockholm 1987)
Engberg, Elisabeth, I fattiga omständigheter: Fattigvårdens former och
understödstagare i Skellefteå socken under 1800-talet (Umeå
2005)
Ericson, Lars, Svenska knektar: indelta soldater, ryttare och båtsmän i
krig och fred (Lund 1995)
Ericson, Lars, Krig och krigsmakt under svensk stormaktstid (Lund
2004)
339
Ericsson, Birgitta, ”Nils Reuterholm”, Svenskt biografiskt lexikon 30
(Stockholm 1998-2000)
Ericsson, Ernst, Olof Hansson Örnehufvud och svenska fortifikationsväsendet till 300-årsminnet 1635–1935 (Uppsala 1935)
Eriksson, Bengt Erik, Vägen till centralhospitalet: två studier om den
anstaltsbundna sinnessjukvårdens förhistoria i Sverige (Göteborg
1989)
Eriksson, Ingvar, Nils Bielke: Firad i nådens dagar, fälld i onådens
(Stockholm 2000)
Fagerlund, Lars Wilhelm, Finlands leprosorier, vol 1 (Helsingfors
1886)
Fagerlund, Lars Wilhelm, Finlands leprosorier, vol 2 (Helsingfors
1901)
Farmer, Sharon, Surviving Poverty in Medieval Paris: Gender, Ideology, and the Daily Lives of the Poor (New York 2002)
Feldt, Ann-Charlott, Dolda murar på Klosterhotellet, Östergötlands
länsmuseum rapport 108:2003
Florén, Anders, ”Nya roller, nya krav: Några drag i den svenska nationalstatens formering”, Historisk tidskrift 1987:4
Florén, Anders & Ågren, Henrik, Historiska undersökningar: Grunder i
historisk teori, metod och framställningssätt (Lund 1998/2006)
Forssberg, Anna Maria, Att hålla folket på gott humör: Informationsspridning, krigspropaganda och mobilisering i Sverige 1655–
1680 (Stockholm 2005)
Forssberg, Anna Maria & Sennefelt, Karin, red, Fråga föremålen:
handbok till historiska studier av materiell kultur (Lund 2014)
Foucault, Michel, Vansinnets historia under den klassiska epoken (Lund
2010 1961)
Frohnert, Pär, Kronans skatter och bondens bröd: Den lokala förvaltningen och bönderna i Sverige 1719–1775 (Stockholm 1993)
340
Fukuyama, Francis, The End of History and the Last Man (New York
1992)
Fukuyama, Francis, The Origins of Political Order: From Prehuman
Times to the French Revolution (New York 2011)
Förhammar, Staffan, Från tärande till närande: Funktionshinder, utbildning och socialpolitik i Sverige (Lund 2007)
Generalstaben: Sveriges krig 1611–1632, band 3 (Stockholm 1936)
Gerber, David A, Disabled Veterans in History (Michigan 2000)
Geremek, Bronisław, Den europeiska fattigdomens betydelse (Stockholm 1991)
Grell, Ole Peter, ”War, Medicine and the Military Revolution”, ingår i
Peter Elmer, red, The Healing Arts: Disease and Society in Europe 1500–1800 (Manchester 2004)
Gudmundsson, David, Konfessionell krigsmakt: Predikan och bön i den
svenska armén 1611–1721 (Malmö 2014)
Gustafsson, Harald, “Den gamla staten på nya vägar: Synpunkter på
nyare statsbildningsforskning”, Scandia 2006
Gustafsson, Harald, ”The Conglomerate State: A Perspective on State
Formation in Early Modern Europe”, Scandinavian Journal of
History 1998
Gustafsson, Harald, Gamla riken, nya stater: statsbildning, politisk kultur och identiteter under Kalmarunionens upplösningsskede
1512–1541 (Stockholm 2000)
Hacker, Barton C, “From Military Revolution to Industrial Revolution:
Armies, Women and Political Economy in Early Modern Europe”,
ingår i Eva Isaksson, red, Woman and the Military System (New
York 1988)
Hall, Bert S, Weapons & Warfare in Renaissance Europe: Gunpowder,
Technology, and Tactics (Baltimore & London 1997)
341
Hallenberg, Mats, Kungen, fogdarna och riket: Lokalförvaltning och
statsbyggande under tidig Vasatid (Stockholm 2001)
Hallenberg, Mats, ”Bönder i vapen: Mobilisering, makt och motstånd i
1500-talets Sverige”, Militärhistorisk tidskrift 2005
Hansson, Göran, Såld spannmål av kyrkotionden: Priser i Östergötland
under Sveriges stormaktstid (Umeå 2006)
Hart, Marjorlein’t, The Dutch Wars of Independence: Warfare and
Commerce in the Netherlands 1570–1680 (New York 2014)
Hassan Jansson, Karin, Kvinnofrid: Synen på våldtäkt och konstruktionen av kön i Sverige 1600–1800 (Uppsala 2002)
Hassler, Ove, Vadstena och Omberg i andras ögon (Stockholm 1980)
Hedar, Sam, ”Lars Kagg”, Svenskt biografiskt lexikon 20 (Stockholm
1973–1975)
Hildebrand, Bengt, ”de Laval”, Svenskt biografiskt lexikon 11 (Stockholm 1945)
Hildebrand, Bengt, ”Gustaf Johan Ehrensvärd”, Svenskt biografiskt lexikon 12 (Stockholm 1949)
Holm, Johan, ”Härskarmakten och undersåtarna: Legitimitet och maktutövning i tidigmodern tid”, Historisk tidskrift 2005:3
Holm, Johan, Konstruktionen av en stormakt: kungamakt, skattebönder
och statsbildning 1595–1640 (Stockholm 2007)
Hudson, Geoffrey, ”Disabled Veterans and the State in Early Modern
England”, ingår i David Gerber, Disabled Veterans in History
(Michigan 2000)
Huhtamies, Mikko, Knektar och bönder: knektersättare vid utskrivningarna i Nedre Satakunda under trettioåriga kriget (Helsingfors
2004)
Hult, O T, ”Johann Copp”, Svenskt biografiskt lexikon 8 (Stockholm
1929)
342
Hyltén-Cavallius, Gunnar, Kongl. Kronobergs regementes officerskår
samt civilmilitära personal af officers rang 1623–1896 (Stockholm 1897)
Hård av Segerstad, Erik, ”David Dachsberg och hans ätt”, Byarum hembygdsförenings årsskrift 1978
Hårdstedt, Martin, ”Krigets och fredens relativa tillstånd: Ålänningarna
och krigets och fredens villkor 1808–1856”, Historisk tidskrift
2008:3
Jacobson, G, ”Carl Fredric Broocman”, Svenskt biografiskt lexikon 6
(Stockholm 1926)
Johansson, K H, Svensk sockensjälvstyrelse 1686–1862: Studier med
särskild hänsyn till Linköpings stift (Lund 1937)
Johansson, Ulla, ”Fattigvård i Sverige under 1700-talet”, ingår i KarlGustaf Andersson m fl, Oppdaginga av fattigdomen: Sosial lovgiving i Norden på 1700-talet (Oslo 1983)
Jütte, Robert, Poverty and Deviance in Early Modern Europe (Cambridge 1994)
Karling, Sten, ”Simon de la Vallée och Vadstena krigsmanshus”, ingår i
Kulturspeglingar (Stockholm 1966)
Karlsson, Åsa, ”Sverige efter Poltava – ekonomi och politik efter en
katastrof”, ingår i Lena Jonson & Salytjeva Torstendahl, red,
Poltava: Krigsfångar och kulturutbyte (Stockholm 2009)
Karonen, Petri, ”Coping with peace after a debacle: The crisis of the
transition to peace in Sweden after the Great Northern War (1700–
1721)”, Scandinavian Journal of History, 2008:3
Kjellberg, Carl M, Vadstena i forntid och nutid (Linköping 1917)
Kjørup, Søren, Människovetenskaperna: Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori (Lund 1999)
Kujala, Antti, ”The Breakdown of Society: Finland in the Great Northern War 1700–1714”, Scandinavian Journal of History 2000:1
343
Lager-Kromnow, Birgitta, Att vara stockholmare på 1560-talet (Stockholm 1992)
Larsson, Lars-Olof, ”Gustav Vasa och den ’nationella hären,”, Scandia
1967
Larsson, Lars-Olof, Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann? (Stockholm
2002)
Levander, Lars, Fattigt folk och tiggare (Stockholm 1934)
Lindberg, Bo, Den antika skevheten: Politiska ord och begrepp i det
tidig-moderna Sverige (Stockholm 2006)
Lindegren, Jan, Utskrivning och utsugning: Produktion och reproduktion i Bygdeå 1620–1640 (Uppsala 1980)
Lindegren, Jan, ”Men, Money and Means”, i War and Competition between States, red Philippe Contamine (Oxford 2000)
Lindroth, Sten, Svensk lärdomshistoria: Medeltiden, reformationstiden
(Stockholm 1975)
Lindroth, Sten, Svensk lärdomshistoria: Frihetstiden (Stockholm 1978)
Lindstedt, Gustaf, Öfversikt af den svenska fattigvårdens historia intill
Kungl. Förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871
(Stockholm 1915)
Lindström, Dag, “Förhalandets praktik: en politisk och social strategi i
det tidigmoderna Sverige”, Historisk tidskrift 2005:1
Livijn, Clas, Kort öfversigt af svenska cavaleriets indelnings-verk: före
Konung Carl XI:s tid (Stockholm 1835)
Lynn, John A, Giant of the Grand Siècle: the French Army 1610–1715
(Cambridge 1997)
Mann, Michael, The Sources of Political Power, vol 1: A history of
power from the beginning to A. D. 1760 (Cambridge 1986)
Mansén, Elisabeth, Sveriges historia 1721–1830 (Stockholm 2011)
McMurtrie, Douglas C, The Disabled Soldier (New York 1919)
344
Melkersson, Martin, Staten, ordningen och friheten: En studie av den
styrande elitens syn på statens roll mellan stormaktstiden och
1800-talet (Uppsala 1997)
Meyerson, Åke; Hallström, Björn; Hidemark, Ove; Lönnqvist, Olov &
Sigurdsson, Irene, Herman Wrangel och hans krigskamrater,
Skokloster-studier utgivna av Skokloster (Stockholm 1972)
Modéer, Kjell Å, Historiska rättskällor i konflikt: En introduktion i
rättshistoria (Stockholm 2010)
Morell, Mats, Studier i den svenska livsmedelskonsumtionens historia:
hospitalshjonens livsmedelskonsumtion 1621–1872 (Uppsala
1989)
Mukerji, Chandra, ”Jurisdiction, inscription, and state formation: administrative modernism and knowledge regims”, Theoretical Sociology 2011
Myrdal, Janken, Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse: ett perspektiv
på senmedeltidens Sverige (Stockholm 2003)
Nilsson, Sven A, De stora krigens tid: om Sverige som militärstat och
bondesamhälle (Uppsala 1990)
Nilsson, Sven A, ”Axel Oxenstierna”, Svenskt biografiskt lexikon 28
(Stockholm 1992–1994)
Nilsson, Sven A, ”Politisk mobilisering i den svenska militärstaten”,
Scandia 1994:2
Nordberg, Cecilia, ”Guds ställföreträdare förmedlad: Kungen i kröningspredikan från Gustav I till Karl XIV Johan”, i Peter Ericsson,
red, Gud, konung och undersåtar: Politisk predikan i Sverige under tidigmodern tid. Opuscula Historia, Upsaliensa 35 (Uppsala
2007)
Nordberg, Tord O:son, “Simon de la Vallée”, Svenskt biografiskt lexikon 11 (Stockholm 1945)
345
Nordberg, Tord O:son, de la Vallée: En arkitektfamilj i Frankrike, Holland och Sverige (Stockholm 1970)
Nordin, Jonas, Ett fattigt men fritt folk: nationell och politisk självbild i
Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden (Stockholm
2000)
Odén, Birgitta, Äldre genom tiderna: Åldrande och äldrepolitik som en
historiker ser det (Stockholm 2012)
Ottander, Catharina, red, En fyrk per daler: Pensioner i ett historiskt
perspektiv (Stockholm 2003)
Parker, Geoffrey, The Army of Flanders and the Spanish Road, 1567–
1659: the logistics of Spanish victory and defeat in the Low Conutries’s Wars (Cambridge 2004)
Parker, Geoffrey, The Military Revolution: Military Innovation and the
Rise of the West, 1500–1800 (Cambridge 1988/1996)
Petersson, Erik, Vicekungen: En biografi över Per Brahe den yngre
(Stockholm 2009)
Petersson, Erik, ”Materiella spår av omsorg: Vadstena krigsmanshus
och omsorg som kulturhistoria”, ingår i Svante Beckman, red,
Kulturaliseringens samhälle: Problemorienterad kulturvetenskaplig forskning vid Tema Q 2002–2012 (Linköping 2012)
Petersson, Erik & Sandén, Annika, Mot undergången: Ärkebiskop
Angermannus i apokalypsens tid (Stockholm 2012)
Petersson, Erik, ”Stormaktstidens lemlästade soldater: Livet efter kriget”, ingår i Sofia Holmlund & Annika Sandén, Usla, elända och
arma: Samhällets utsatta under 700 år (Stockholm 2013)
Petersson, Erik, ”The commons and the state of representation, influence, and the legislative process”, ingår i Klassikerpresentationen,
Scandia 2013:2
346
Petersson, Erik, ”Kringdrivande sårade soldater: Den hotfulla rörligheten och staten under tidigmodern tid”, ingår i Magnus Linnarsson
& Mats Hallenberg, red, Politiska rum (Petersson 2014a)
Petersson, Erik, ”Wounded Veterans and the State: The precursor of the
Veteran’s Home in Sweden (1560–1650)”, Scandinavian Journal
of history 2014:2 (Petersson 2014b)
Petersson, Torsten, Översikt över Allmänna Barnhusets historia (Stockholm 1927)
Pirinen, Kauko, ”Fattigvård”, ingår i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk
medeltid (Malmö 1959)
Pleijel, Hilding, Från hustavlans tid: Kyrkohistoriska folklivsstudier
(Lund 1951)
Pontén, Johan, Från kronobarberare till företagsläkare: Bergslagsfolk
och gruvläkare i Falun genom fyra sekler (Örebro 1973)
Prévost, Marcel, ”Aid for Disabled Soldiers in France Before 1670”,
American Journal of Care for Cripples, 1919:6
Prytz, Cristina, Familjen i kronans tjänst: Donationspraxis, förhandling
och statsformering under svenskt 1600-tal (Uppsala 2013)
Pulma, Panu, Fattigvård i frihetstidens Finland: En undersökning om
förhållandet mellan centralmakt och lokalsamhälle (Helsingfors
1985)
Qvarsell, Roger, Vårdens idéhistoria (Stockholm 1991)
Qvarsell, Roger, ”Korrektionsanstalt och sinnessjukvård”, i Göran Söderström, red, 600 år i Vadstena: Vadstena stads historia från
äldsta tider till år 2000 (Västervik 2000)
Qvarsell, Roger, ”Sjukdomar och läkekonst”, Signums svenska kulturhistoria: Medeltiden (Lund 2004)
Qvarsell, Roger, ”Vadstena som sjukvårdsstad”, i Göran Söderström,
red, 600 år i Vadstena: Vadstena stads historia från äldsta tider
till år 2000 (Västervik 2000)
347
Roberts, Michael, The Military Revolution, 1560–1660 (Belfast 1956)
Roberts, Michael, Sverige som stormakt 1560–1718: Uppkomst och
sönderfall (Stockholm 1980)
Rosenius-Högman, Ruth, Helgeandshus, hospital och lasarett i Västmanland 1345–1900 (Västerås 1953)
Runefelt, Leif & Sjöström, Oskar, ”Förmoderna offentligheter: En introduktion”, ingår i Leif Runefelt & Oskar Sjöström, red, Förmoderna offentligheter: Arenor och uttryck för politisk debatt 1550–
1830 (Lund 2014)
Rystad, Göran, Karl XI: En biografi (Lund 2001)
Sandén, Annika, ”Bekvämlighet eller evig salighet? Tankar kring välfärd, förmodernitet och det goda livet”, Historisk tidskrift 2002:4
Sandén, Annika, Stadsgemenskapens resurser och villkor: Samhällssyn
och välfärdsstrategier i Linköping 1600–1620 (Linköping 2005)
Sandén, Annika, “I livets skuggdalar”, ingår i Sofia Holmlund & Annika
Sandén, red, Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700
år (Stockholm 2013)
Sandholm, Åke, Kyrkan och hospitalshjonen: en undersökning rörande
omsorgen om de sjuka och fattiga i välfärdsanstalterna i Finland
(Helsingfors 1973)
Scott, James C, Weapons of the Weak: Everyday Forms of Peasant Resistance (Yale 1985)
Sennefelt, Karin, Politikens hjärta: Medborgarskap, manlighet och
plats i frihetstidens Stockholm (Stockholm 2011)
Sigurdson, Julia och Zachrisson, Sune, Aplagårdar och klosterliljor:
800 år kring Vadstena klosters historia (Skellefteå 2012)
Sjöberg, Alfred, ”Två urkunder till Vadstena krigsmanshus’ historia”,
Historisk tidskrift 1892
348
Sjöberg, Maria, ”Stora nordiska kriget i en dagbok och ett brev: Homosocialitet och hushåll i den svenska armén”, Historisk tidskrift
2008:3
Sjöberg, Maria, Kvinnor i fält 1550–1850 (Möklinta 2008)
Sjöberg, Maria, red, Sammanflätat: Civilt och militärt i det tidigmoderna Sverige, Opuscula Historica Upsaliensia 40 (Stockholm 2009)
Sjöberg, Maria, ”Beyond the Military Revolution: the civil and military
spheres in early modern Scandinavia”, ingår i Scandinavian Journal of History, 2014:2
Skoglund, Anna-Maria, Fattigvården på den svenska landsbygden år
1829 (Stockholm 1992)
Slack, Paul, The English Poor Law, 1531–1782 (Cambridge 1990)
Stadin, Kekke, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige (Lund 2004)
Steckzén, Birger, Krigskollegii historia 1, 1630–1697 (Stockholm 1930)
Steffen, R, “Birgitta Birgersdotter”, Svenskt biografiskt lexikon 4
(Stockholm 1924)
Sträng, Gunnar, Vadstena krigsmanshus (Mjölby 1981)
Sundberg, Vilhelm & Hall, B Rudolf, ”Om Danviken och dess verksamhet, dess präster och skola”, Samfundet St Eriks årsbok 1916
Sundin, Jan, För Gud, staten och folket: Brott och rättskipning i Sverige
1600–1840 (Stockholm 1992)
Swaan, Abram de, In Care of the State: Health Care, Education and
Welfare in Europe and in the USA in the Modern Era (New York
1988)
Söderström, Göran, red, 600 år i Vadstena: Vadstena stads historia från
äldsta tider till år 2000 (Västervik 2000)
Tallet, Frank, War and Society in Early-Modern Europe, 1495–1715
(New York 1992)
Thisner, Fredrik, Indelta inkomster: En studie av det militära löneindelningsverket 1721–1833 (Uppsala 2014)
349
Tilly, Charles, The formation of national states in Western Europe
(1975)
Tilly, Charles, Coercion, Capital, and the European States, AD 990–
1992 (Cambridge 1992)
Unger, Christina, Makten och fattigdomen: Fattigpolitik och fattigvård i
1600-talets Stockholm (Stockholm 1996)
Villstrand, Nils Erik, Anpassning eller protest: lokalsamhället inför
utskrivningarna av fotfolk till den svenska krigsmakten 1620–1679
(Åbo 1992)
Villstrand, Nils Erik, ”Gamla och nya krig: Gammal och ny militärhistoria”, Historisk tidskrift 2008:3
Villstrand, Nils Erik, Sveriges historia. 1600–1721 (Stockholm 2011)
Weber, Max, Förståelsesociologins grunder 3 (Lund 1987)
Westling, Claes, ”En stad i Sverige 1521–1660”, ingår i Göran Söderström, 600 år i Vadstena: Vadstena stads historia från äldsta tider
till år 2000 (Västervik 2000)
Westling, Claes, Småstadens dynamik: Skänninges och Vadstenas befolkning och kontaktfält ca 1630–1660 (Linköping 2002)
Wetterberg, Gunnar, Kanslern: Axel Oxenstierna i sin tid I–II (Stockholm 2002)
White, Lorraine, ”The Experience of Spain’s Early Modern Soldiers:
Combat, Welfare and Violence”, War in History 2002:9
Wilson, Peter H, The Thirty Years War: Europe’s Tragedy (Cambridge
2009)
Wittrock, Georg, Regering och allmoge under Kristinas förmyndare:
Studier rörande allmogens besvär (Uppsala 1948)
Åberg, Alf, Karolinerna och Österlandet: Karl XII:s krigare i rysk
fångenskap och på upptäcktsfärder i Orienten och Sibirien
(Stockholm 1967)
350
Åberg, Alf, Fångars elände: Karolinerna i Ryssland 1700–1723
(Stockholm 1991)
Åbom Per-Erik, Farsoter och epidemier: En historisk odyssé från pest
till ebola (Stockholm 2015)
Ågren, Maria, ”Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några
synpunkter på källkritikens roll i dagens historieforskning”, Historisk tidskrift 2005:2
Ågren, Sven, Karl XI:s indelningsverk för armén: bidrag till dess historia åren 1679–1697 (Uppsala 1922)
Åman, Anders, Om den offentliga vården: Byggnader och verksamheter
vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen (Stockholm 1976)
Åmark, Klas, ”Vad gör vi när vi forskar?”, ingår i Knut Kjelstadli, red,
Det förflutna är inte vad det en gång var (Lund 1998)
Östergren, Stefan, ”Vadstena nunnekloster som byggnadsminnesmärke
1798–1816”, Fornvännen 76 (Stockholm 1981)
351
Förkortningar
AOSB
GIR
Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling
Konung Gustaf den förstes registratur
HT
KB
Historisk tidskrift
Kungliga biblioteket
KrA
KrKll
KrHk
RA
RR
SBL
SRP
Krigsarkivet
Krigskollegiet
Krigsmanshuskontoret
Riksarkivet
Riksregistraturet
Svenskt biografiskt lexikon
Svenska riksrådets protokoll
352
Avhandlingar vid Tema kultur och samhälle
Tema kultur och samhälle
Vid Linköpings universitet finns en stark tradition att organisera forskning och forskarutbildning tvärvetenskapligt och fakultetsöverskridande.
Inom den tematiskt organiserade forskningen vid filosofiska fakulteten
bedrivs forskning inom breda problemområden, så kallade teman. Vid
Tema Kultur och samhälle (Tema Q) är forskning och forskarutbildning
tvärvetenskapligt organiserad. Kultur studeras som ett dynamiskt praktikfält och forskningen rör såväl kulturprodukterna i sig som hur de produceras, kommuniceras och brukas. Tema Q utgör en del av Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur (ISAK).
Linköping University has a strong tradition for interdisciplinary research
and PhD education, with a range of thematically defined problem areas.
At the Department of Culture Studies (Tema kultur och samhälle, Tema
Q), culture is studied as a dynamic field of practices, including agency
as well as structure, and cultural products as well as the way they are
produced, consumed, communicated and used. Tema Q is part of the
larger Department for Studies of Social Change and Culture (ISAK).
Lindaräng, Ingemar: Ett jubileum i tiden. Birgittajubileet 2003 som
historiebruk. Licentiatavhandling, 2005.
Johansson, Carina: Mellan ruinromantik och partyfabrik? En etnografisk studie av Visby i bild, berättelse, fantasi och minne. Licentiatavhandling, 2006.
353
Hillström, Magdalena: Ansvaret för kulturarvet. Studier i formeringen
av det kulturhistoriska museiväsendet i Sverige med särskild inriktning på Nordiska museets etablering 1870-1920.
Doktorsavhandling, 2006.
Gunnarsson, Andreas: Genetik i fiktion. Licentiatavhandling, 2006.
Seifarth, Sofia: Råd i radion: Modernisering, allmänhet och expertis
1939-1968. Doktorsavhandling, 2007.
Lindaräng, Ingemar: Helgonbruk i moderniseringstider. Bruket av Birgitta- och Olavstraditionerna i samband med minnesfiranden i
Sverige och Norge 1891-2005. Doktorsavhandling, 2007.
Harding, Tobias: Nationalising Culture: The Reorganisation of National Culture in Swedish Cultural Policy 1970-2002. Doktorsavhandling, 2007.
Egeland, Helene: Det ekte, det gode og det coole. Södra Teatern og den
dialogiske formasjonen av mangfoldsdiskursen. Doktorsavhandling, 2007.
Kverndokk, Kyrre: Pilegrim, turist og elev. Norske skoleturer til dødsog konsentrasjonsleirer. Doktorsavhandling, 2007.
Kåks, Helena: Mellan erfarenhet och förväntan: Betydelser av att bli
vuxen i ungdomars livsberättelser. Doktorsavhandling, 2007.
Brusman, Mats: Den verkliga staden?: Norrköpings innerstad mellan
urbana idéer och lokala identiteter. Doktorsavhandling, 2008.
Eskilsson, Anna: På plats i historien. Studier av hembygdsföreningar på
2000-talet. Doktorsavhandling, 2008.
Holt, Kristoffer: Publicisten Ivar Harrie. Ideologi, offentlighetsdebatt
och idékritik i Expressen 1944-1960. Doktorsavhandling, 2008.
Andersson, Ragnar: Flernivåstyrning av komplexa mål genom nätverk.
Implementering av integrationspolicy i ett regionalt partnerskap
för tillväxt 1998-2004. Licentiatavhandling, 2008.
354
Nyblom, Andreas: Ryktbarhetens ansikte: Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige. Doktorsavhandling, 2008.
Rindzeviciute, Egle: Constructing Soviet Cultural Policy: Cybernetics
and Governance in Lithuania after World War II. Doktorsavhandling, 2008.
Nilsson, Micael: Genusregim i förändring. Jämställdhet och makt i
kommunal politik mellan åren 1970 och 2006. Doktorsavhandling,
2008.
Andersson, Joakim: Skilda världar. Samtida föreställningar om kulturarvsplatser", den 21 november. Doktorsavhandling, 2008.
Jarlbrink, Johan: Det våras för journalisten: Symboler och handlingsmönster för den svenska pressens medarbetare från 1870-tal till
1930-tal. Doktorsavhandling, 2009.
Ivarsson Lilieblad, Björn: Moulin Rouge på svenska - Varietéunderhållning i Stockholm 1870-1920. Doktorsavhandling, 2009.
Johansson, Carina: Visby visuellt: Föreställningar om en plats med utgångspunkt i bilder och kulturarv. Doktorsavhandling, 2009.
Werner, Ann: Smittsamt – En kulturstudie av musikbruk bland tonårstjejer. Doktorsavhandling, 2009.
Wänström, Johan: Samråd om Ostlänken. Raka spåret mot en bättre
demokrati? Medborgarinflytande i svensk samhällsplanering.
Doktorsavhandling, 2009.
Lee, Jenny: The Market Hall Revisited. Cultures of Consumption in Urban Food Retail during the Long twentieth century. Doktorsavhandling, 2009.
Fredriksson, Martin: Skapandets rätt. Ett kulturvetenskapligt perspektiv
på den svenska upphovsrättens historia. Doktorsavhandling, 2010.
Gruber, Göran: Medeltider. Samtida mobiliseringsprocesser kring det
förflutnas värden. Doktorsavhandling, 2010.
355
Andersson, Ragnar: Mainstreaming av integration, om översättning av
policy och nätverksstyrning med förhinder i den regionala utvecklingspolitiken, 1998-2007. Doktorsavhandling, 2011.
Grip, Björn: Samhällsförändring och det ömtåliga hjärtat: En analys av
samhälle, ohälsa och hjärtdödlighet i Linköping och Norrköping
från 1950-tal till 2000-tal. Licentiatuppsats, 2012.
Källstrand, Gustav: Medaljens framsida. Nobelpriset i pressen 18971911. Doktorsavhandling, 2012.
Dahlin, Johanna: Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven. Minnesarbete och gemenskap kring andra världskriget i S:t
Petersburg med omnejd. Doktorsavhandling, 2012.
Gilboa Runnvik, Ann-Charlotte: Rum, rytm och resande. Genusperspektiv på järnvägsstationer. Doktorsavhandling, 2014.
Johansson. Marit: Livet i en verdensarvby. En casestudie av diskusjoner
og omstridte verdier i Angra do Heroísmo, Asorene. Doktorsavhandling, 2015.
356
357
359