Läs artikeln här!

FORSKNING PÅGÅR Redaktör: Birgit Rösblad • birgit.rosblad@fysioterapeuterna.se
SAMMANFATTNING
Främre korsbandsskada är en allvarlig skada som oftast är relaterad till idrott. Denna knäskada
inträffar vanligtvis hos unga individer, särskilt flickor i tonåren. Vetenskapliga belägg finns för
att cirka hälften av de drabbade riskerar att ådra sig en sekundär meniskskada som i sin tur leder
till artros. Vid önskan om återgång till idrott med stora krav på knäledsstabilitet rekommenderas
oftast kirurgisk behandling med rekonstruktion av det främre korsbandet. Den efterföljande
rehabiliteringen bör bestå av tidig rörlighetsträning, särskilt i extension, neuromuskulär träning
i kombination med styrketräning av lårmuskulaturen samt träning av bålstabilitet. Återgång
till idrott kan tillåtas då fullt rörelseomfång och optimal lårmuskelstyrka föreligger, samt då
funktionella tester kan genomföras utan smärta och efterföljande svullnad samt med likvärdiga
resultat på båda benen. Med tanke på graden av allvarlighet är prevention av främre korsbandsskador av stor vikt. Användning av van Mechelens modell, ”Sequence of Prevention”,
rekommenderas idag av de flesta skadeepidemiologiska forskare.
Främre korsbandsskada
Prevention, behandling och utvärdering ur ett fysioterapeutiskt perspektiv
SUZANNE WERNER
Gymnastikdirektör, leg.
sjukgymnast, professor
och verksamhetschef vid
Centrum för idrottsskadeforskning och utbildning,
Institutionen för molekylär medicin och kirurgi,
Karolinska Institutet.
30
Främre korsbandsskador, en av idrottstraumatologins allvarligaste skador – var står vi idag?
Främre korsbandsskada i knäleden är en allt vanligare idrottsrelaterad skada, särskilt inom så kallade
pivoterande idrotter. Hit hör till exempel fotboll,
handboll och innebandy vilka karaktäriseras av
snabba riktningsförändringar, accelerationer,
decelerationer och plötsliga stopp, det vill säga
moment som ställer höga krav på knäledens stabilitet.
I olika sporter är skadeincidensen avseende främre
korsbandsskador generellt sett signifikant högre
i samband med tävling jämfört med träning (1).
Det finns en kunskapslucka vad gäller naturalhistorien kring främre korsbandsskador. Det kliniska
resultatet av en främre korsbandsskada beror till
exempel på mekanismen vid traumat, associerade
skador, anatomiska faktorer samt aktivitetsnivån
efter skadan. Kunskap saknas kring huruvida det
föreligger någon könsskillnad. Oberoende av
behandling så återgår en tredjedel av patienterna
till önskad aktivitet (copers), en annan tredjedel
ändrar aktiviteten efter sin knäfunktion (adapters)
och ytterligare en tredjedel kan inte acceptera en
försämrad knäfunktion (non-copers) (2, 3).
Långtidsstudier har visat att 50 procent av alla
fysioterapi 4.2015
som har drabbats av en främre korsbandsskada har
röntgenologiska artrosförändringar 10–20 år efter
skadan oavsett operativ eller icke operativ behandling (4, 5, 6). Det är ännu inte klarlagt om det är
associerad meniskskada vid skadetillfället, sekundär
meniskskada eller meniskektomi som orsakar denna
artrosutveckling (4). Främre translation av tibia,
inåtrotation av tibia och försämrad aktivitet i quadricepsmuskeln bidrar sannolikt till artrosutvecklingen.
I cirka 80 procent av fallen inträffar en främre
korsbandsskada utan kontakt med annan individ
vid landning efter ett hopp, riktningsförändring
eller plötslig inbromsning/stopp. Skademekanismen
innebär oftast ett rotations- eller hyperextensions­
våld mot knäleden som kommer i valgus (5, 7, 8).
Biomekaniska studier med kinematiska analyser
har visat att kvinnor landar med mindre knäflexion
efter ett hopp än män och med högre grad av valgus,
det vill säga en kombination av inåt- samt utåtrotation i höften och knäflexion. Kvinnor landar sålunda
med rakare knän och har en högre muskelaktivitet
i quadriceps jämfört med män, vilket i sin tur resulterar i större belastning på det främre korsbandet (9).
Män har en signifikant högre aktivitet i hamstringsmuskulaturen än kvinnor vid landning efter ett
FOTO: JÖRGEN GAHLIN
hopp (10). Neuromuskulär imbalans kan eventuellt
relateras till skademekanismen vid främre korsbandsskada på grund av kvinnors förhållandevis större
quadricepsdominans jämfört med mäns. Detta skulle
eventuellt kunna förklaras med att quadriceps är en
antagonist till det främre korsbandet och hamstrings
en agonist. En kombination av främre translation av
tibia och valgus i nedre extremiteten är sannolikt
en bidragande orsak till skademekanismen.
Kirurgisk respektive
icke kirurgisk behandling
Majoriteten som söker för främre korsbandsskada
har som önskemål att kunna återgå till den idrottsaktivitet som de hade vid skadetillfället. För att
kunna återgå till en mer krävande idrottslig nivå
behövs i de flesta fall operation, där det främre
korsbandet rekonstrueras för att återställa stabiliteten i knäleden.
Diagnosen främre korsbandsskada ställs dels på
patientens anamnes: plötslig knäsmärta i samband
med ansträngande fysisk aktivitet och oförmåga att
fortsätta aktiviteten. Patienter anger ofta ett ”poppande” ljud då korsbandet rupturerar. Vid klinisk
undersökning ses en svullnad hos många patienter
och Lachmans test och Pivot shift-test (rotations­
instabilitet) avslöjar oftast diagnosen, som också
kan verifieras med magnetkameraundersökning
och/eller artroskopi (11).
Målet med behandlingen efter en främre korsbandsskada är att återvinna god knäfunktion för
att möjliggöra återgång till önskad aktivitet utan
upplevelse av ”giving way” och för att minska risken
för framtida artros. Behandlingen kan vara antingen
icke operativ eller kirurgisk rekonstruktion av det
främre korsbandet. Beslutet härvidlag bör individualiseras och beror på faktorer såsom yrke, idrottsaktivitet samt eventuella associerade skador. För de
flesta patienter med önskan om återgång till hög
aktivitetsnivå, särskilt så kallade pivoterande idrotter,
är rekommendationen vanligtvis främre korsbands­
rekonstruktion. Lågaktiva patienter kan däremot
ofta framgångsrikt behandlas icke operativt med
fysioterapi.
Vid operation av en främre korsbandsskada genomförs vanligtvis en rekonstruktion med antingen
patellarsenegraft eller hamstringsgraft (gracilis och
semitendinosus). Att använda patellarsenan som
graft har under flera decennier varit ”golden standard” vid främre korsbandskirurgi. Den senaste
➤
Främre korsbandsskada
i knäleden är en vanlig
idrottsrelaterad skada,
särskilt inom så kallade
pivoterande idrotter.
Hit hör till exempel
handboll med snabba
riktningsförändringar,
accelerationer, dece­lera­­
tioner och plötsliga stopp.
fysioterapi 4.2015
31
FORSKNING PÅGÅR
➤ 10-årsperioden har dock hamstringsgraft ökat i popularitet, särskilt i Skandinavien. I Sverige genomförs
idag ca 96 procent av alla främre korsbandsrekonstruktioner med hamstringsgraft (12). I USA använder
ortopedkirurgerna patellarsenan i 50 procent och
hamstrings i 50 procent och ju längre söderut
i Europa som vi kommer desto vanligare blir det med
patellarsenerekonstruktioner. Vilket graft som är
det mest optimala är emellertid ännu inte klarlagt.
Det finns vissa vetenskapliga belägg för att idrott
och fysisk träning leder till uttöjning av det främre
korsbandet (13, 14, 15). Det spekuleras också mycket
i varför kvinnor är mer drabbade än män. Ofta anges
att kvinnors generellt sett större knälaxitet jämfört
med mäns eventuellt skulle kunna vara en riskfaktor
(16, 17, 18, 19). Huruvida det föreligger en könsskillnad
härvidlag är dock inte helt klarlagt. Om så är fallet
är det inte heller känt vilken betydelse denna
fysiologiska uttöjning av det främre korsbandet har
för utveckling av en främre korsbandsskada. Det
finns dock ingen klar korrelation mellan laxitet
och knäfunktion (20).
Rehabilitering efter
främre korsbandsrekonstruktion
Att återvinna god muskelfunktion så fort som möjligt
är det viktigaste rehabiliteringsmålet efter främre
korsbandsrekonstruktion. Detta förstod man redan
på 1970-talet och påpekade därför vikten av tidig
belastning och rörlighetsträning efter främre korsbandsoperation (21). Såväl passiv som aktiv rörlighetsträning kan påbörjas i rehabiliteringens första fas
efter operation (opublicerade observationer från
vår forskargrupp). Ortosbehandling har tidigare
föreslagits, men senare års forskning har visat att
det inte finns några belägg för detta (22, 23).
Smärtinhibition är ett vanligt problem de första
postoperativa dagarna och kan resultera i svårigheter
att aktivera lårmuskulaturen. Detta gäller särskilt
quadriceps oavsett graft och hamstrings efter
hamstringsrekonstruktion. För att förebygga
utvecklingen av muskelhypotrofi kan elektrisk
muskelstimulering spela en väsentlig roll i den
tidiga rehabiliteringsfasen efter främre korsbandsrekonstruktion (24). Behandling med elektrisk
muskelstimulering har framför allt påvisats ge effekt
hos kvinnliga patienter (25) och kan eventuellt
förklaras med att eftersom kvinnor har mindre
mängd testosteron än män skulle elstimuleringen
hjälpa dem att snabbare komma över i en anabol fas
från den katabola fasen som är resultatet av det
kirurgiska ingreppet.
En av de vanligaste komplikationerna efter främre
korsbandsrekonstruktion är att inte återfå full
knäextension (26). Av den anledningen är träning
av slutextension mycket viktig och bör påbörjas de
32
fysioterapi 4.2015
första postoperativa dagarna. Eftersom full knä­
extension är individuellt baserat ska jämförelse göras
med patientens kontralaterala knäled. Extensionsdefekt kan också förhindras genom användning av
en så kallad hyperextensionsortos, där knäleden
ligger i 5 graders eller 10 graders hyperextension
de första tre postoperativa veckorna (27).
För att kunna återvinna så god styrka som möjligt
i quadriceps, såväl koncentriskt som excentriskt,
krävs quadricepsövningar i både öppen och sluten
kedja (open kinetic chain och closed kinetic chain) (28).
Quadricepsträning är lika viktigt oavsett om hamstrings eller patellarsenan har använts som graft (29).
Vid en uppföljning två år efter främre korsbands­
rekonstruktion påvisades betydligt bättre styrka
i quadriceps oavsett operation med patellarsena
eller hamstring som graft (30). Patienter med
hamstringsgraft hade inte ens uppnått preoperativ
styrka i hamstrings två år efter operation. Detta
torde innebära att fokus måste läggas på såväl träning
av hamstrings som quadriceps (30). I syfte att återfå
god stabilitet i knäleden och ett normalt rörelsemönster har också vikten av neuromuskulär träning
betonats (31). I kombination med god lårmuskelstyrka torde detta ytterligare underlätta återgång
till idrott.
Det finns vetenskapliga belägg för att hamstringsgraft leder till större främre knälaxitet än patellarsenegraft (t.ex.30). Orsaken till detta skulle kunna
vara att patellarsenan är ett ligament, medan hamstringgraftet utgörs av senor. Detta bör beaktas i rehabiliteringen genom en förhållandevis långsammare
och försiktigare progress efter hamstringsrekonstruktion jämfört med patellarsenerekonstruktion.
Återgång till idrott
Återgång till idrott efter främre korsbandsskada
bör baseras på optimalt rörelseomfång, god lårmuskelstyrka och bålstabilitet, återvunnen knäfunktion
samt patientens egen önskan (t.ex.. 22). Men på
lång sikt måste också hänsyn tas till förändringar
i broskmetabolismen, vilket är betydelsefullt ur ett
tidsperspektiv. Hittills har forskningen visat att det
tar två år innan glycosaminoglycan normaliserats
i knäleden vid främre korsbandsskada (32, 33, 34).
Lågt innehåll av glycosaminoglycan i broskmatrix
är sannolikt en riskfaktor för utveckling av artros.
Som tidigare nämnts har röntgenverifierad artros
påvisats i knäleden hos hälften av patienterna
cirka 15 år efter främre korsbandsskada oavsett
kirurgisk eller icke kirurgisk behandling (4, 5, 6).
Andra studier har dock rapporterat betydligt lägre
förekomst (35, 36). I en av dessa studier på låg­
aktiva icke-operativt behandlade patienter påvisades ingen artros i de fall där sekundär meniskskada
inte förelåg (35). Men det är oklart om detta också
FOTO: COLOURBOX
gäller patienter som återgår till sporter där stora
krav ställs på knäleden.
Rädsla för att drabbas av samma skada eller annan
skada och brist på självförtroende har på senare år
uppmärksammats som en negativ inverkan på återgång till idrott (37). Kunskap saknas idag vad gäller
betydelsen av tillfrisknande ur ett fysiskt, psykosocialt
och funktionellt perspektiv för att möjliggöra återgång till idrott efter främre korsbandsrekonstruktion.
Utvärdering efter främre
korsbandsrekonstruktion och
efterföljande rehabilitering
Det föreligger ingen konsensus om vilka utvärderingsinstrument som bör användas efter främre
korsbandsrekonstruktion. Här följer dock ett förslag
på anpassad utvärdering.
Preoperativt genomförs röntgenundersökning
och magnetkameraundersökning för kontroll av
eventuella broskskador. I samband med den artroskopiska rekonstruktionen bedöms förekomst av
eventuella associerade skador i knäleden. Information
om den enskilda patientens personlighet kommer
sannolikt att underlätta individanpassad rehabilitering, och därför föreslås att patienterna före operation
besvarar Swedish universities Scales of Personality
(38) samt Knee Self-Efficacy Scale (39) som mäter
tilltro till den egna förmågan.
Postoperativ utvärdering genomförs efter avslutad
rehabilitering, cirka sex månader efter operation.
Det är också värdefullt med uppföljningar ett, två
och fem år efter operation. Till denna utvärdering
hör kontroll av rörelseomfång i knäleden (flexion
och extension), mätning av främre knälaxitet med
KT-1000 laxitetsmätare (40) samt isokinetisk styrkemätning (koncentrisk och excentrisk) av quadriceps
och hamstrings (41). Ett batteri av tre till fyra funktionella tester som mäter olika fysiska parametrar,
till exempel explosiv muskelstyrka, uthållig muskelstyrka samt balans och koordination föreslås också
(42). En fördel är om de funktionella testerna kan
genomföras i såväl utvilat tillstånd som efter muskulär uttröttning (43). Syftet är då att knäleden ska
utsättas för belastningar som så långt möjligt motsvarar belastningarna vid idrottsutövning.
European Board of Sports Rehabilitation har
föreslagit ett koncept för vilka fysiska krav som bör
ställas på främre korsbandsopererade patienter
som önskar återgå till idrott (44). För återgång
till pivoterande, det vill säga kontakt- och tävlings­
idrotter, är förslaget att patienterna ska ha återfått
100 procent av styrkan i quadriceps och hamstrings
samt 90 procent av två hopptester som mäter
explosiv styrka och ett hopptest för uthållig styrka.
Vid icke pivoterande, det vill säga icke kontakt­
idrotter samt rekreationsidrotter, är förslaget att
patienterna ska ha återfått 90 procent av styrkan
i quadriceps och hamstrings samt 90 procent av
ett hopptest som mäter explosiv styrka och ett
hopptest för uthållig styrka.
Det kan också vara värdefullt att använda olika
patientadministrerade frågeformulär för mätning
av knäfunktion, förslagsvis IKDC Subjective Score
som är översatt till svenska (45), och mätning av
➤
Så mycket som 39 procent
av kvinnliga fotbollsspelare
som ådrog sig främre kors­
bandsskador före 16 års
ålder skadades när de
spelade på seniornivå.
fysioterapi 4.2015
33
FORSKNING PÅGÅR
”Vid prevention av främre korsbandsskador
är det av särskild vikt att lära in korrekt
landningsteknik efter ett hopp.”
➤ främre knäsmärta, Functional knee score for anterior
knee pain. (Dessa frågeformulär finns att tillgå på
www.artro.nu. Klicka på ”besvara enkäter”, fyll i ett
personnummer, klicka på PF-score.) Det är också
viktigt att vid uppföljningstillfällen bli informerad
om graden av fysisk aktivitet, till exempel via
Tegners aktivitetsskala.
Prevention
Risken att drabbas av en främre korsbandsskada är
2 till 8 gånger större för kvinnor än män (t.ex. 5).
Dessutom drabbas kvinnor av sin främre korsbandsskada i yngre åldrar än män, i genomsnitt vid 19 års
ålder jämfört med 23 års ålder hos män (46).
Söderman och medarbetare (47) rapporterade att
39 procent av kvinnliga fotbollsspelare som ådrog sig
främre korsbandsskador före 16 års ålder skadades
då de spelade på seniornivå, det vill säga med spelare
som var 19 år eller äldre.
För att kunna förebygga främre korsbandsskador
måste man identifiera de underliggande orsakerna,
de så kallade riskfaktorerna. Dessa kan vara antingen
individrelaterade (inre riskfaktorer) eller omgivningsrelaterade (yttre riskfaktorer). Till inre riskfaktorer
hör anatomiska, hormonella och neuromuskulära
faktorer, och exempel på yttre riskfaktorer kan vara
tävlingsidrott, exponeringstid och underlag för
idrottsutövning samt kombinationen idrottsskor och
underlag som kan leda till stora friktionskrafter.
Trots att anatomiska riskfaktorer inte är lätta att
korrigera så är det ändå viktigt att förstå dessa för
att kunna identifiera individer med ökad risk för
främre korsbandsskada (5).
Trots flera decenniers forskning kring främre
korsbandsskador har endast ett fåtal studier med
varierande forskningskvalitet genomförts i syfte att
förebygga dessa allvarliga knäskador (48, 49, 50, 51,
52). Preventionen i dessa studier, där majoriteten är
genomförda på fotbollsspelare eller handbollsspelare,
baseras på olika typer av träningsmodeller som till
exempel koordinations- och balansträning, styrketräning, plyometrisk träning samt idrottsspecifik
träning. I en studie inom alpin skidåkning har
man emellertid fokuserat sin prevention på att
medvetandegöra skidåkaren på hur han/hon ska
bete sig i riskfyllda situationer för att inte drabbas
34
fysioterapi 4.2015
av en främre korsbandsskada (52). Alpin tävlingsskidåkning är en liksidig sport som innebär att man
ska kunna svänga lika bra åt vänster som höger.
Därför har man i en annan studie, där man fann
att två tredjedelar av alpina tävlingsskidåkare
drabbades av främre korsbandsskador i vänster
ben, i stället fokuserat på att skidåkaren skall träna
för att prestera lika bra på vänster som på höger
ben i olika neuromuskulära övningar såväl inomhus
som utomhus på snö (opublicerade observationer
från vår forskargrupp).
Det finns vissa belägg för att det går att förebygga
främre korsbandsskador, trots nya rapporter om att
de inträffar otroligt snabbt, mindre än 100 millisekunder (53). Neuromuskulär träning har resulterat
i minskad incidens av främre korsbandsskador hos
kvinnliga idrottare (51, 54, 55, 56). Inslag av plyometrisk träning har visat att det är möjligt att förändra biomekaniskt rörelsemönster och därmed
förbättra landningsteknik efter ett hopp (57). Vid
prevention av främre korsbandsskador är det av
särskild vikt att lära in korrekt landningsteknik efter
ett hopp (55) och sträva efter att bibehålla den så
kallade höft-knä-fotpositionen med ”knä över tårna”.
Styrketräning av höftabduktorer föreslås i syfte att
förbättra tekniken vid landning, riktningsförändring
samt inbromsning (53). I en prospektiv studie
påvisades försämrad hamstringsstyrka hos dam­
fotbollsspelare på det ben som senare under
säsongen drabbades av en främre korsbandsskada
vid jämförelse med det kontralaterala benet. Som
ett resultat av detta föreslås fokus på styrketräning
av hamstrings som ett led i prevention av främre
korsbandsskador (58).
Sequence of Prevention, van Mechelens modell
för prevention av idrottsrelaterade skador är den
mest använda metoden inom idrottsskadeepide­
miologi (59). Metodiken omfattar fyra olika steg.
I steg 1 kartläggs skadebilden med beräkning av
skadeincidens och allvarlighetsgrad. I steg 2 identifieras skademekanismen samt inre och yttre riskfaktorer för skada. I steg 3 introduceras preventiva
åtgärder och i steg 4 utvärderas denna prevention
genom att steg 1 upprepas.
En framgångsrik prevention av främre korsbandsskador bygger på regelbundenhet i samband med
träning såväl före, under som efter idrottssäsongen
samt på engagemang av både tränare och idrotts­
utövarna själva. Vidare krävs att idrottsutövarna
följer ett väldesignat preventionsprogram under
överinseende av tränare eller fysioterapeut (51).
Idealet är att introducera preventiva åtgärder så
tidigt som möjligt på en idrottssäsong och helst
börja redan i unga år, 6–10 års ålder (5).
Trots decennier med omfattande forskning kring
behandling och prevention av främre korsbandsskador så föreligger fortfarande en rad kunskapsluckor. Mina förslag är därför följande:
· Förläng rehabiliteringstiden från sex till omkring
nio månader efter operation. En försiktigare och
långsammare rehabilitering skulle då främst syfta
till att minska risken för sekundär meniskskada och
därmed utveckling av artros.
· Välj graft efter den idrott som patienten vill återgå
till, till exempel hamstringsgraft för balettdansare,
där förmågan till hyperextension är av utomordentligt stor vikt, men inte hamstringsgraft till
alpina skidåkare, eftersom stor aktivitet föreligger i
mediala hamstrings vid alpin skidåkning.
· Använd idrottsspecifika tester vid utvärdering
inför återgång till idrott och välj mätinstrument
baserade på aktuell idrotts kravprofil.
· Använd personlighetsformulär för att screena
patienterna i syfte att möjliggöra en individuellt
riktad rehabilitering.
· Genomför en prospektiv randomiserad kontrollerad
studie med bästa möjliga operationsteknik, bästa
möjliga rehabilitering och matchade patienter
i interventions- och kontrollgruppen.
FOTO: COLOURBOX
Reflektioner och förslag
på framtida forskning
Två tredjedelar av alpina tävlingsskidåkare drabbas av främre korsbands­
skador i vänster ben. I en aktuell studie har skidåkarna fått träna på att pre­
stera lika bra på vänster som på höger ben i olika neuromuskulära övningar.
REFERENSER
· 1. Prodromos CC, Han Y, Rogwowski J, Joyce B, Shi K. A meta-analysis of the
incidence of anterior cruciate ligament tears as a function of gender, sport,
and a knee injury reduction regimen. Arthrosc . 2007;23:1320-5.
· 2. Noyes FR, Matthews DS, Mooar PA, Grood ES. The symptomatic anterior
cruciate deficient knee. Part II: The results of rehabilitation, activity modification,
and counseling on function disability. J Bone Joint Surg Am. 1983;65:163-74.
· 3. Englund M, Hunter DJ, Gale D. Prevalence of anterior cruciate ligament
tear and its association with knee osteoarthritis and giving way among older
adults in the community. Osteoarthritis Cartilage. 2006;14(Suppl 2):S121.
· 4. Lohmander LS, Englund PM, Dahl LL, Roos EM. The long-term consequence
of anterior cruciate ligament and meniscus injuries: osteoarthritis.
Am J Sports Med. 2007;35:1756-69.
· 5. Renström P, Ljungqvist A, Arendt E, Beynnon B, Fukubayaschi T, Garrett
W, Georgoulis T, Hewett TE, Johnson R, Krosshaug T, Mandelbaum B, Micheli
L, Myklebust G, Roos E, Roos H, Schamasch P, Shulz S, Werner S, Wojtys E,
Engebretsen L. Non-contact ACL injuries in female athletes: an International
Olympic Committee current concepts statement. Br J Sports Med.
2008;42:394-412.
· 6. Meunier A, Odensten M, Good L. Long-terms results after primary repair
or non-surgical treatment of anterior cruciate ligament rupture: a randomized
study with a 15-year follow-up. Scand J Med Sci Sports. 2007;17:230-7.
· 7. Fauno P, Wulff Jakobsen B. Mechanism of anterior cruciate ligament injuries in soccer. Int J Sports Med. 2006;27(1):75-9.
· 8. Rozzi S, Lephart S, Gear W, Fu F. Knee joint laxity and neuromuscular
characteristics of male and female soccer and basketball players.
Am J Sports Med. 1999; 27:312-9.
· 9. Malinzak RA, Colby SM, Kirkendall DT, Yu B, Garrett WE. A comparison of
knee joint motion patterns between men and women in selected athletic tasks.
Clin Biomech. 2001;16:438-45.
· 10. Chappell JD, Creighton RA, Giuliani C, Yu B, Garrett WE. Kinematics
and electromyography of landing preparation in vertical stop-jump: risks for
noncontact anterior cruciate ligament injury. Am J Sports Med.
2007;35(2):235-41.
· 11. Ostrowski JA. Accuracy of 3 diagnostic tests for anterior cruciate ligament
tears. J Athl Train. 2006;41:120-6.
· 12. Svenska Korsbandsregistret, Årsrapport 2013.
fysioterapi 4.2015
35
FORSKNING PÅGÅR
REFERENSER FORTSÄTTNING
· 13. Grana WA, Muse G. The effect of exercise on laxity in the anterior cruciate
ligament deficient knee. Am J Sports Med. 1988;16(6):586-8.
· 14. Wojtys EM, Wylie BB, Huston LJ. The effects of muscle fatigue on
neuromuscular function and anterior tibial translation in healthy knees.
Am J Sports Med.1996;24(5):615-21.
· 15. Yamagishi T, Fujii K. Anterior knee laxity in skiers before and after racing.
Knee Surg, Sports Traumatol, Arthrosc. 1998; 6:169-72.
· 16. Ahmad C, Clark A, Hellman N, Schoeb J, Gardner T, Levine W. Effect of
gender and maturity on quadriceps-to-hamstring strength ratio and anterior
cruciate ligament laxity. Am J Sports Med. 2006; 34(3):370-4.
· 17. Medrano D, Smith DA. Comparison of knee joint laxity among male
and female collegiate soccer players and non-athletes. Sports Biomech.
2003; 2:203-12.
· 18. Rozzi S, Lephart S, Fu F. Effects of muscular fatigue on knee joint laxity
and neuromuscular characteristics of male and female athletes.
J Athl Train. 1999;34(2):106-14.
· 19. Söderman K, Alfredson H, Pietilä T, Werner S. Risk factors for leg injuries
in female soccer players: a prospective investigation during one out-door
season. Knee Surg, Sports Traumatol, Arthrosc. 2001;9:313-21.
· 20. Kocher MS, Steadman JR, Briggs KK, Sterett WI, Hawkins RJ. Relationships
between objective assessment of ligament stability and subjective assessment
of symptoms and function after anterior cruciate ligament reconstruction.
Am J Sports Med. 2004;32:629-34.
· 21. Eriksson E. Sports injuries of the knee ligaments – their diagnosis,
treatment and rehabilitation. Med Sci Sports. 1976;8:133-44.
· 22. Myer GD, Paterno MV, Ford KR, Quatman CE, Hewett TE. Rehabilitation
after anterior cruciate ligament reconstruction: criteria-based progression
through the return to sport phase. J Orthop Sports Phys Ther. 2006;36:385-402.
· 23. Möller E, Forssblad M, Hansson L, Wange P, Weidenhielm L. Bracing
versus nonbracing in rehabilitation after antyerior cruciate ligament reconstruction: a randomized prospective study with 2-year follow-up. Knee Surg,
Sports Traumatol, Arthrosc. 2001;9(2):102-8.
· 24. Snyder-Mackler L, Delitto A, Stralka SW, Bailey SL. Use of electrical
stimulation to enhance recovery of quadriceps femoris muscle force production
in patients following anterior cruciate ligament reconstruction. Phys Ther.
1994;74(10):901-7.
· 25. Arvidsson I, Arvidsson H, Eriksson E, Jansson E. Prevention of quadriceps
wasting after immobilization: an evaluation of the effect of electrical stimulation.
Orthopedics. 1986;9:1519-28.
· 26. Petsche TS., Hutchinson MR. Loss of extension after reconstruction of the
anterior cruciate ligament. J Am Acad Orthop Surg. 1999;7:119-27.
· 27. Mikkelsen C, Cerulli G, Lorenzini M, Bergstrand G, Werner S.
Can a post-operative brace in slight hyperextension prevent extension deficit
after anterior cruciate ligament reconstruction? A prospective randomized
study. Knee Surg, Sports Traumatol, Arthrosc. 2003;11:318-21.
· 28. Mikkelsen C, Werner S, Eriksson E. Closed kinetic chain alone compared to
combined open and closed kinetic chain exercises for quadriceps strengthening
after anterior cruciate ligament reconstruction with respect to return to sport:
a prospective matched follow-up study. 2000;8:337-42.
· 29. Heijne A, Werner S. Early versus late start of open kinetic chain quadriceps
exercises after ACL reconstruction with patellar tendon or hamstring grafts:
a prospective randomized outcome study. Knee Surg, Sports Traumatol,
Arthrosc. 2007;15:402-14.
· 30. Heijne A, Werner S. A 2-year follow-up of rehabilitation after ACL
reconstruction using patellar tendon or hamstring tendon grafts: a prospective
randomized outcome study. Knee Surg, Sports Traumatol, Arthrosc.
2010;18(6):805-13.
· 31. Risberg MA, Holm I, Myklebust G et al. Neuromuscular training versus
strength training during the first six months after anterior cruciate ligament
reconstruction: a randomized clinical trial. Phys Ther. 2007;87:737-50.
· 32. Dahlberg L, Fridén T, Roos H, Lark MW, Lohmander LS. A longitudinal
study of cartilage matrix metabolism in patients with cruciate ligament injury.
Ann Rheum Dis. 1994;33:1107-11.
36
fysioterapi 4.2015
· 33. Beynnon BD, Johnson RJ, Abate JA, Fleming BC, Nichols CE. Treatment
of anterior cruciate ligament injuries. Part 2. Am J Sports Med. 2005;33:1751-67.
· 34. Tiderius CJ, Olsson LE, Nyquist F, Dahlberg L. Cartilage glycosaminoglycan
loss in the acute phase after an anterior cruciate ligament injury: delayed
gadolinium-enhanced magnetic resonance imaging of cartilage and synovial
fluid analysis. Arthritis Rheum. 2005;52:120-7.
· 35. Neuman P, Englund M, Kostogiannis I et al. Prevalence of tibiofemoral
osteoarthritis 15 years after nonoperative treatment of anterior cruciate ligament
injury: a prospective cohort study. Am J Sports Med. 2008;36(9):1717-25.
· 36. Myklebust G, Holm I, Maehlum S. Clinical, functional and radiological
outcome 6-11 years after ACL injuries in team handball players – a follow-up
study. Am J Sports Med. 2002;31:981-9.
· 37. Lentz TA, Zeppieri G Jr, George SZ, Tillman SM, Moser MW, Farmer KW,
Chmielewski TL. Comparison of physical impairment, functional, and psychosocial measures based on fear of reinjury/lack of confidence and return-to-sport
status after ACL reconstruction. Am J Sports Med. 2015;43(2):345-53.
· 38. Gustavsson JP, Bergman H, Edman G, Ekselius L, von Knorring L, Linder
J. Swedish universities scales of personality (SSP): construction, internal
consistency and normative data. Acta Psychiatr Scand. 2000;112:217-25.
· 39. Thomeé P, Währborg P, Börjesson M, Thomeé R, Eriksson BI, Karlsson J.
A new instrument for measuring self-efficacy in patients with an anterior
cruciate ligament injury. Scand J Med Sci Sports. 2006;16(3):181-7.
· 40. Daniel DM, Stone ML, Sachs R, Malcom L. Instrumented measurements
of anterior knee laxity in patients with acute anterior cruciate ligament
disruption. Am J Sports Med. 1985;13:401-7.
· 41. Farrell M, Richards JG. Analysis of the reliability and validity of the
kinetic communicator exercise device. Med Sci Sports Exerc. 1986;18:44-9.
· 42. Gustavsson A, Neeter C, Thomeé P, Silbernagel KG, Augustsson J,
Thomeé R, Karlsson J. A test battery for evaluating hop performance in
patients with an ACL injury and patients who have undergone ACL reconstruction. Knee Surg, Sports Traumatol, Arthrosc. 2006;14:778-88.
· 43. Augustsson J, Thomeé R, Karlsson J. Ability of a new hop test to
determine functional deficits after anterior cruciate ligament reconstruction.
Knee Surg, Sports Traumatol, Arthrosc. 2005;12:350-6.
· 44. Thomeé R, Kaplan Y, Kvist J, Myklebust G, Risberg MA, Theisen D, Tsepis
E, Werner S, Wondrasch B, Witvrouw E. Muscle strength and hop performance
criteria prior to return to sports after ACL reconstruction. Knee Surg, Sports
Traumatol, Arthrosc. 2011;19(11):1798-805.
· 45. Kvist J, Östenberg A, Grävare Silbernagel K, Ageberg E, Forssblad M,
Karlsson J, Sernert N, Thomeé R, Werner S. Översättning av IKDC Subjective
Score till svenska. Svensk Idrottsmedicin. 2011;30(2):18-21.
· 46.Östenberg A, Roos H. Injury risk factors in female European football.
A prospective study of 123 players during one season. Scand J Med Sci Sports.
2000;10(5):279-85.
· 47. Söderman K, Pietilä T, Alfredson H, Werner S. Anterior cruciate ligament
injuries in young females playing soccer at senior levels.
Scand J Med Sci Sports. 2002;12(2):65-8.
· 48. Mandelbaum BR, Silvers HJ, Watanabe DS, Knarr JE, Thomas SD, Griffin
LY, Kirkendall DT, Garrett WJr. Effectiveness of a neuromuscular and proprioceptive training program in preventing anterior cruciate ligament injuries in
female athletes. 2-year follow-up. Am J Sports Med. 2005;33:1003-10.
· 49. Caraffa A, Cerulli G, Projetti M, Aisa G, Rizzo A. Prevention of anterior
cruciate ligament injuries in soccer. A prospective controlled study of proprioceptive training. Knee Surg, Sports Traumatol, Arthrosc. 1996;4:19-21.
· 50. Waldén M, Atroshi I, Magnusson H, Wagner P, Hägglund M. Prevention
of acute knee injuries in adolescent female football players: cluster randomized
controlled trial. BMJ. 2012;3;344:e3042.
· 51. Myklebust G, Engebretsen L, Braekken IH Skjølberg A, Olsen OE, Bahr R.
Prevention of anterior cruciate ligament injuries in female team handball
players: a prospective intervention study over three seasons. Clin J Sport Med.
2003;13:71-8.
· 52. Ettlinger CF, Johnson RJ, Shealy JE. A method to help reduce the risk of
serious knee sprains incurred in alpine skiing. Am J Sports Med. 1995;23:531-7.
REFERENSER FORTSÄTTNING
· 53. Hewett TE, Myer GD. The mechanistic connection between the trunk, knee
and anterior cruciate ligament injury. Exerc Sport Sci Rev. 2011;39(4):161-6.
· 54. Hewett TE, Stroupe AL, Nance TA, Noyes FR. Plyometric training in
female athletes. Decreased impact forces and increased hamstring torques.
Am J Sports Med. 1996;24(6):765-73.
· 55. Hewett TE, Lindenfeld TN, Riccobene JV, Noyes FR. The effect of
neuromuscular training on the incidence of knee injury in female athletes.
A prospective study. 1999;27(6):699-706.
· 56. Myer GD, Ford KR, Hewett TE. The effects of gender on quadriceps
muscle activation strategies during a maneuver that mimics a high ACL injury
risk position. J Electromyogr Kinesiol. 2005;15(2):181-9.
· 57. Brown TN, Palmieri-Smith RM, McLean SG. Comparative adaptations
of lower limb biomechanics during unilateral and bilateral landings after
different neuromuscular-based ACL injury prevention protocols.
J Strength Cond Res. 2014;28(10):2859-71.
· 58. Söderman K, Alfredson H, Pietilä T, Werner S. Risk factors for leg injuries
in female soccer players: a prospective investigation during one out-door season.
Knee Surg, Sports Traumatol, Arthrosc. 2001;9(5):313-21.
· 59. van Mechelen W, Hlobil H, Kemper HC. Incidence, severity, aetiology and
prevention of sports injuries. A review of concepts. Sports Med. 1992;14(2):82-99.
fysioterapi 4.2015
37