fulltext - DiVA Portal
Transcription
fulltext - DiVA Portal
av lskapad M al av ik H enr lskapad M al OPARTISKT BERÄTTANDE En ny mall för dokumentärfilm OBJECTIVE STORYTELLING A new guideline for documentary film Examensarbete inom huvudområdet Medier, estetik och berättande Grundnivå 30 högskolepoäng Hösttermin 2013 Gustav Mattsson Handledare: Torbjörn Svensson Examinator: Christo Burman ik H enr Sammanfattning Det är mycket svårt, om inte omöjligt att göra en opartisk dokumentärfilm. I min undersökning skapade jag en särskild mall som jag sedan följde då jag genomförde en dokumentärproduktion. Mallens innehåll är baserat på teoretisk forskning jag gjort inom dokumentärteori och hade som mål att eliminera de största faktorerna som bidrar till det till synes omöjliggörandet av opartiskhet. En viktig del av den teoretiska forskning jag gjort är de teorier Stella Bruzzi ställer angående performance. Jag valde politik som ämne för min produktion i hopp om att få två polariserade åsikter om ett ämne för att därmed utmana regissörens opartiskhet så mycket som möjligt. Filmen visades för respondenter som fick svara på en enkät. Jag gjorde även tre djupintervjuer med respondenter. Respondenternas reaktioner visar att jag lyckades göra en nästintill helt opartisk film, men som var tråkig att se på. Nyckelord: Objektivitet, Objektivt, Opartiskhet, Nyskapande, Experiment, Stella Bruzzi, Performance Opartiskt, Dokumentärfilm, Innehållsförteckning 1 Introduktion ......................................................................................................... 1 2 Bakgrund och tidigare forskning ...................................................................... 2 3 Problemformulering ............................................................................................ 6 3.1 Metodbeskrivning del 1 – Bestämma ämne för filmproduktion................................... 6 3.1.1 Bestämma uppbyggnad av mall ........................................................................................ 6 3.2 Metodbeskrivning del 2 – Enkätundersökning............................................................ 8 3.2.1 Sammanställning ............................................................................................................... 8 4 Genomförande ........................................................ Error! Bookmark not defined. 5 Analys ................................................................................................................ 12 6 Resultatsammanfattning .................................................................................. 18 6.1 Slutdiskussion .......................................................................................................... 19 6.2 Framtida arbeten ...................................................................................................... 20 Referenser ............................................................................................................... 21 1 Introduktion Vilka är de största faktorerna i skapandet av en dokumentärfilm som omöjliggör en regissör att vara opartisk? Hur opartisk kan en filmare göra en dokumentärfilm utan att den förlorar en estetiskt tilltalande stil? Hur mycket kring frågan om opartiskhet ligger i filmskaparens händer, och hur mycket påverkas av personen framför kameran? Dessa frågor kommer jag i den här rapporten att försöka svara på. En regissör till en dokumentärfilm ställs inför många val, medvetna som undermedvetna som direkt påverkar den ”sanning” som slutresultatet presenterar. Jag vill ta reda på om det är möjligt att, genom skapa en noga utstuderad mall, producera en dokumentärfilm där regissörens egna värderingar i ämnet minimerats till en maxgräns. Samtidigt vill jag försöka värna om den estetiska stil som ska hålla publikens intresse vid liv. För att besvara min fråga ska jag: • • • • • Granska många av de praktiska aspekter med en filmproduktion som kan påverka vinklingen, medvetet och undermedvetet, av ett ämne ur ett manipulerade synsätt. Jag ska komma på alternativ till vissa och stryka andra helt och hållet. Därefter ska jag skapa en mall för ett nytt sätt att producera dokumentärfilm. Genomföra en produktion som följer ovan nämnda mall. Visa filmen för ett antal utvalda respondenter som sedan får svara på en enkät med frågor om hur de uppfattade filmen. Tre djupintervjuer kommer även att föras med respondenter. Analysera svaren från enkätundersökningen och djupintervjuerna. Jag har redan insett att det är helt omöjligt att göra en uteslutande opartisk film. Mitt mål är istället att komma så nära som möjligt. En viktig del är också att filmens estetiska stil inte får lida. Med detta menar jag att min mall inte ska rendera en film som är tråkig att se på. Hur jag lyckas med det får min enkätundersökning svara på. 1 2 Bakgrund och tidigare forskning Begreppet ”dokumentärfilm” sägs komma ifrån filmaren John Grierson som var först i att nämna ordet i en recension av dokumentärfilmen Moana (1926) som publicerades i tidningen New York Sun den 8:e februari 1926. Uttrycket kom ifrån det franska namnet för resefilmer, ”films documentaries” (Nationalencyklopedin). Det är inte helt fel att säga att en dokumentärfilms huvuduppgift är att dokumentera vår omvärld. Vare sig det handlar om t.ex. hur ett djur lever, byggnaden av ett hus, vår historia eller om det handlar om något som sker i vårt samhälle, så tar åskådarna av filmen vad som är dokumenterat som en sanningsenlig skildring. En dokumentärfilm ska normalt sett inte vara iscensatt eller dramatiserad. Det är den generella bilden att det som berättas inte skall vara fiktivt, utan ska vara en del av verkligheten. Dokumentärfilm kan gestaltas på många olika sätt. Grierson själv definierade, vid flera tillfällen under sitt liv, dokumentärfilmen som ”en kreativ behandling av verkligheten” (Nationalencyklopedin). Med ett sådant uttalande kan det uppfattas att verkligheten hamnar i något av en gråzon så fort den ska komma att dokumenteras. Kreativitet kan komma i många former och således kan en dokumentärfilm formas på olika sätt. Bill Nichols (Introduction to Documentary, 2001) talar om sex olika berättarmodus och delar således in dokumentärfilm i olika stilar. Hans stilar, eller ”modes”, är the Poetic-, the Expository-, the Observational-, the Interactive- (tidigare kallad Participatory-), the Reflexive- och the Performative mode. Trots att Nichols teori har blivit världskänd och ligger till grund för akademiska studier världen över, så har den inte undgått kritik. Jag kommer att ta upp en del av den kritiken senare i min rapport. Den fråga som dock alltid diskuterats livligt är den om hur verkligheten representeras på film. En del menar att det är helt och hållet omöjligt. Det händer att regissörer av dokumentärfilm hävdar att de är opartiska i sitt berättande och det är runt det synsättet min rapport kretsar. Begreppet att filmaren varit en ”fluga på väggen” förekommer ofta. Det begreppet uppstod i samband med införandet av de nya stilarna Cinéma vérité och Direct Cinema som uppstod i början av 60-talet. Det är min uppfattning att dokumentärfilmer gjorda i den stilen, med en rå och avskalad ton, där de filmade objekten till synes verkar ha glömt bort kameran oftast tolkas som mer ”sanna” av gemene man. Detta tror jag är ett resultat av ett samhälle som blir alltmer vant vid en konstant närvaro av media. Samtidigt uppstår frågor kring huruvida en person som blir tillsagd att agera ”normalt” ens är kapabel till att göra just det om en kamera är närvarande. Keith Beattie (Documentary Screens, 2004) skriver en del om sk. ”reality-tv” och tar upp de två tv-programmen Cops, samt Big Brother (s. 200-2003). I Big Brother kan åskådarna ibland se deltagare snegla in i kameran eller göra uttalanden om själva produktionen, detta till trots att de fått instruktioner att låta bli. På detta sätt visar de tydligt att de är medvetna om kamerans existens. Programmet Cops, som följer amerikanska poliser i sin vardag, menar Beattie är ett annat exempel där deltagarna faktiskt blivit instruerade att agera ”normalt”. Beattie berättar även hur deltagarna i Cops stundtals fick hjälp av filmteamet i hur de skulle leverera sina, eget valda, repliker på bästa sätt och hur de skulle agera ”mer naturligt”. Beattie använder termen ”performing the real”, som ursprungligen myntades av John Corner (2002) och hänvisar till hur deltagarna spelar sig själva framför kameran. Jane Roscoe förklarar det som följande i sin artikel Real entertainment: new factual hybrid television (2001) då hon citerar dokumentärteoretikern Jane Kirkby: At times in life we meet people who we feel are acting. This does not mean that they are lying, dishonest, living in an unreal world, or necessarily giving a false impression of their character or personality. It means that they seem 2 to be aware of an audience – to be ’on stage’ – and that they relate to the situation by energetically projecting ideas, emotions, and elements of their personality, underlining and theatricalizing it for the sake of the audience. They are acting their own emotions and beliefs. Roscoe, 2001, nr. 100, S. 14 Vad Beattie och Kirkby menar är alltså att en person som medvetet blir filmad och blir ombedd att agera naturligt kommer att ge ett form av performance, ett framträdande (vidare kallat performance). Personen går in i rollen som att spela sig själv. Denna aspekt av dokumentärteori finner jag väldigt intressant. Om alla spelar upp den bilden de vill ge av sig själva, får vi som deltagare den sanna bilden då? Kan det tvärtom vara så att vi faktiskt får en väldigt sanningsenlig bild av en person då vi har första parkett till vad hen väljer att betona om sig själv? Dokumentärteoretikern Stella Bruzzi argumenterar mycket om detta att ge ett performance och påpekar i sin bok New Documentary (2006) att dokumentärfilm överlag är ett performance (2006, s. 1). För att sammanfatta några av hennes tankar presenterade i boken så menar hon att ända sedan dokumentärens uppkomst har teoretiker fokuserat alldeles för mycket på hur filmskapare representerar sanningen eller huruvida en regissör gör en film så att där inte finns någon märkbar skillnad från verkligheten. Bruzzi menar att så fort man gör en film av verkligheten blir det helt och hållet omöjligt att ge en exakt återgivning av verkligheten. Det är min uppfattning att Bruzzi vill vända på all dokumentärteori och påpeka att vi istället borde börja med premissen att dokumentärfilmen är en annan version av verkligheten. En version som uppstår i filmandets ögonblick och som är rotad i den rörliga symbios som uppstår mellan åskådare, materialet och filmaren. Det är min uppfattning att vad vi får genom en dokumentärfilm är ett performance, men det är nödvändigtvis inget falskt med det utan istället något ganska intressant. Jag håller med Bruzzi angående hennes teorier om performance och det är en grundpelare i mitt val av ämne för detta examensprojekt och har därför valt att utforska ämnet mer. I boken Rethinking Documentary (2008) finns 26 originella essäer samlade kring ämnet dokumentärfilm. Jerry Rothwell pratar om (s. 152-153) ett ögonblick i filmen Grizzly Man (2005) där filmens centrala karaktär, Timothy Treadwell, filmar sig själv under ett av filmens många privata vittnesmål. ”I’m in love with my animal friends. I’m in love with my animal friends. I’m in love with my animal friends”, upprepar Treadwell. Han stannar upp och blir frustrerad över sin brist på ord och tittar bort, som om han ger upp, men plötsligt lägger han till; ”I’m very, very troubled ... It’s very emotional. It’s probably not even cool looking like this”. Det här menar Rothwell är en udda kombination av privat vittnesmål och att ge ett performance. Treadwell var helt ensam när han valde att spela in detta vittnesmål, men han talar som om någon bett om hans spontana åsikt. Samtidigt är han högst medveten om hur en publik skall komma att uppfatta det. Det är personligt viktigt för honom att göra åskådaren medveten om att han är medveten om detta. Hans uttalande får således flera lager och en djupare analys om vad detta säger om honom som person skulle säkerligen kunna dedikeras ett helt eget examensarbete. Denna typ av intervju, där subjektet själv bestämmer när och vad att säga, är något vi ser alltmer ofta inom dokumentärmedia. Det är dessutom en form av dokumentärt berättande som forsar över oss genom sociala plattformar, såsom Youtube.com. Rothwell antar (s. 153) att attraktionen för dessa vittnesmål spelar på vår fantasi om att se vad som försiggår när vi inte är där, hur livet ser ut när kameran inte är närvarande. Rothwell anser att vad som gör denna sorts intervju så pass annorlunda är dess exakta mix av såväl ett privat ögonblick som ett performance. 3 Erik Barnouw är en filmhistoriker, dokumentärteoretiker och dokumentärfilmare som i sin bok Documentary: A History of the Non-fiction Film (1993) gör följande uttalande angående de många dokumentärfilmares omöjliga strävan efter ett opartiskt filmskapande. To be sure, some documentarists claim to be objective – a term that seems to renounce an interpretative role. The claim may be strategic, but it is surely meaningless. The documentarist, like any communicator in any medium, makes endless choices. He selects topics, people, vistas, angles, lens, juxtapositions, sounds, words. Each selection is an expression of his point of view, whether he is aware of it or not, whether he acknowledges it or not. Barnouw, 1993, S. 287 Detta citat är mycket talande för min undersökning. Barnouw nämner många av de praktiska aspekter av en filmproduktion som motverkar möjligheten till ett opartiskt återgivande. Bruzzi (2006, s. 156-163) tar upp två filmer som kretsar kring amerikanska politiker som tydliga exempel på hur regissörens undermedvetna och medvetna val vinklar materialet. Det är filmerna Primary (1960) och Crisis (1963) av Robert Drew. I Primary får vi följa demokraterna John F Kennedy och Hubert Humphrey i primärvalet. Bruzzi påpekar att trots att filmskaparen ägnade lika mycket tid åt båda kandidaterna så lyfts Kennedy fram i bättre ljus. Officiellt är Primary menad som en opartisk skildring där åskådarna bjuds in att själva bestämma vilken person de vill följa. Det är dock diskutabelt om det är vad filmen egentligen strävade efter ursprungligen. Bruzzi påpekar att en stor del av vinklingen i Kennedys favör berodde på hans talang att inse filmmediets potential och således agerade mer avslappnat framför kameran än sin rival. Fast Bruzzi påpekar även hur stort inflytande filmskaparna hade, då de gjorde sina val med kameraarbete och redigering. Mot slutet av filmen finns en lång sekvens då det korsklipps mellan de två kandidaterna då de väntar på resultatet från röstningen. Materialet på Humphrey är snabbare klippt, mer formellt och kyligt redigerat, som om filmteamet är lika distanserade från honom nu som i början av filmen. Sekvenserna av Kennedy är dock mer löst klippta, avslappnade och har ett lugnt flyt. De fokuserar på honom, inte bara när han gör saker, utan även då han lyssnar till de råd andra ger honom. Kennedy framstår mer kontrollerad och avslappnad. Bruzzis andra exempel är filmen Crisis (1963) där vi följer Robert Kennedy, dåvarande justitiekansler som står i en debatt med Alabamas guvernör George Wallace. Debatten handlar om integreringen mellan vita och svarta där universitet i Alabama precis skall få sina första afroamerikanska elever. Guvernören ställer sig emot den nya lagen medan Kennedy är för och således ställs inför en hetlevrad debatt med guvernören som försöker stoppa deras tillträde på första skoldagen. Här påpekar Bruzzi att det, ännu en gång, är tydligt att filmskaparna ställer sig bakom ytterligare en Kennedy. Som exempel tar Bruzzi upp en sekvens som visar de båda politikerna i sitt hem om morgonen, ätandes frukost och hur de gör sig i ordning för en ny dag. Kennedy följs varsamt och avslappnat av en mjuk, handhållen kamera då han äter frukost med sina barn och vi får ta del av hur han försöker få sin dotter att dricka upp sin mjölk. Det klipps över till Wallace som filmas av en statisk kamera, ofta på avstånd som hälsar på sitt barn som släpps ur armarna på hans afroamerikanska hushållerska. Vi ser sedan hur Wallace leder kamerateamet på en rundtur i sitt hem där han stolt visar upp sina oljemålningar på amerikanska inbördeskrigsledare. En annan film som gjordes under 60-talet var Frederick Wisemans Titicut Follies (1967). Inte bara skapade den en stor diskussion kring dess innehåll; en inblick i mentalsjukhuset Bridgewater, men den skapade även en stor diskussion kring opartiskhet inom dokumentärfilm. Wiseman som följt Direct Cinemas mall och enbart varit en observatör, fick 4 i flera år debattera ämnet opartiskhet eller huruvida ett opartiskt berättande var möjligt. Han blev ofta ifrågasatt från vems synvinkel filmen skapades. I boken Documentary Explorations (1971) gör Roy Levin följande uttalande. I don’t know how to make an objective film. I think my films are a fair reflection of the experience of making them. My subjective view is that they are fair films. (Levin, 1971, S. 322) Jag vet inte heller hur man gör en objektiv film. Faktum är att jag redan nu anser att det är helt omöjligt, men för mig är filmskapande är en väldigt experimentell konstform. Jag kommer därför att gå vidare i mitt försök att komma så nära objektivitet som möjligt. För även om detta experiment inte lär rendera en helt objektiv film, så kanske vi kan lära oss ett och annat i mitt försök. 5 3 Problemformulering Min frågeställning i denna rapport går ut på att undersöka huruvida det finns steg en filmskapare kan ta för att få en dokumentärfilm att framstå mer opartisk än vad den skulle göra om dessa steg inte skulle genomförts. Jag vill alltså, baserat på den undersökning jag gjort, bestämma mig för ett antal åtgärder och sedan genomföra en egen filmproduktion då dessa åtgärder följs. Jag har valt att kalla dessa åtgärder för en mall. Den mall jag kommer att konstruera baseras på min uppfattning av hur vissa aspekter av en filmproduktion i dokumentärvetenskaplig litteratur antyds som avgörande för att helt opartiskt berättande är omöjligt. Denna filmproduktion kommer jag att visa för 50 åskådare och sedan låta dem svara på en enkät där frågor om hur de uppfattade innehållet presenteras. Jag kommer även att föra djupintervjuer med tre av åskådarna. Mitt mål med undersökningen är att undersöka mallens påverkan på materialets uppfattning genom en produktion gjord efter sagda mall. 3.1 Metodbeskrivning del 1 – Bestämma ämne för filmproduktion Då jag ifrågasätter opartiskt berättande har jag beslutat att välja ett ämne som har två tydligt polariserade ståndpunkter så att opartiskheten från mig, filmskaparen, kan ifrågasättas tydligare. Jag har blivit inspirerad av Robert Drews två politiska filmer, Primary och Crisis, som jag nämnt tidigare i denna rapport. Jag har valt att testa min mall på en film med ett politiskt ämne. Jag kommer att framföra tre sekvenser vardera där en politiker från vänsterrespektive en från högerpolitiken presenteras. 3.1.1 Bestämma uppbyggnad av mall Den mesta litteratur som jag läst i detta ämne fokuserar på svårigheterna för dokumentärfilmen att på ett opartiskt sätt återspegla stora eller små skeenden i vårt samhälle. Det är betydligt svårare att hitta litteratur som mera konkret pekar på vilka specifika filmtekniska och praktiska delar av en dokumentärfilmsproduktion som är viktigast att hålla sig till när man eftersträvar hållbar opartiskhet. Kanske för att det helt enkelt är så svårt att peka ut konkreta och praktiska tips men kanske även för att dokumentärteoretikerna då utsätter sig själva för risken att bli ifrågasatta. Jag har ändå valt att dela in min film i tre sekvenser. I varje sekvens följs särskilda åtgärder som även kan uppfattas som regler. Dessa tre sekvenser tillägnas de två personer jag väljer att dokumentera och de båda ska gå igenom de tre sekvenserna var för sig. I förväg ska båda personerna bli informerade om att filmen helt enkelt är en inblick i dennes jobb som politiker hur det ser ut just nu. Denna presentation av filmen öppnar upp för tolkning av politikerna och det är med mening, då jag vill att deras egna tankar kring filmens syfte ska styra så mycket som möjligt. Personerna skall inte vara medvetna om vilka mer som medverkar i filmen innan filminspelningarna börjar. Den slutgiltiga filmen startar med svart bakgrund där det står i vit text att de båda medverkande enbart har fått veta att filmen är en inblick i dennes jobb som politiker hur det ser ut just nu och att de inte blivit informerade om vilka mer som medverkar. Sedan spelas de sammanlagt sex sekvenserna upp. Ett slumpmässigt val avgör vems tre sekvenser som visas först, följt av den andras tre sekvenser. Att detta slumpmässiga val gjorts skall även det skrivas i vit text mot svart bakgrund, men i slutet av filmen. I filmens första sekvens vill jag införa något som ett svar på Erik Barnouws citat angående alla de tekniska och estetiska val regissören gör med en filmproduktion. Denna faktor inom dokumentärt berättande var det som fick mig att vilja undersöka opartiskt berättande mera. För visst stämmer det att så fort en kamera positioneras att filma åt ett visst håll så görs ett 6 undermedvetet val av vart fokus hamnar. Därför ville jag tillföra en aspekt i min mall som tar upp frågorna kring de praktiska och tekniska delarna. Jag har därför valt att lägga tyngd på möjligheten att presentera två sidor av ett ämne under exakt samma praktiska premisser. Med det menar jag att den första och även den tredje sekvensen i min film måste följa regeln att vara en inspelning av de två personerna där kamerainställningar, miljö, frågor, ljud, färgkorrigering etc. är identiska vid båda personers inspelning. Att de dessutom är extremt enkla i sitt bildspråk är en annan del som jag tror kan göra det lättare att fastställa en mer opartisk skildring från filmskaparen. Filmens första sekvens är en introduktion av personen. Valet som regissören skulle göra av miljön för denna introduktion kan givetvis komma att ifrågasättas ur ett opartiskt synsätt. Därför har jag beslutat att miljön för denna introduktion av de två medverkande ska vara så neutral och avskalad som möjligt. Jag kom fram till slutsatsen att en totalt vit bakgrund är lämplig där personerna får sitta på en stol. Exakt samma miljö återanvänds senare i tredje sekvensen. Filminspelningen startar då personen anländer i rummet. Vi får se personen i halvbild som ställs frågan ”Vem är du och vad arbetar du med?” När personen är nöjd med sitt svar är sekvensen över. Det är viktigt att det framgår att personen är nöjd med sitt svar och hen således går ur bild på begäran av filmskaparen. Redigeringen av detta klipp ska utföras så att klippet startar precis när personen kliver in i bild för att sätta sig på stolen och slutar när personen gått ur bild igen i den slutgiltiga produktionen. Andra sekvensen i filmen startar med vit text mot svart bakgrund som förklarar att personen har fått en kamera med instruktionerna att filma valfria delar ur sitt arbete som politiker. Det skall även förklaras i texten att personen enbart ska ha fått filma tre klipp med en maxlängd på fem till sex minuter sammanlagt. Vad de väljer ska ske i dessa klipp är helt och hållet upp till dem och omtagningar är inte tillåtet. De får även överlämna filmandet till någon annan om de vill då detta öppnar upp för en större frihet för dem att styra innehållet. Dessutom vill jag inte riskera att någon tackar nej till att medverka då de är obekväma med en kamera som många kan vara. Dessa tre klipp spelas sedan upp i kronologisk ordning i sin helhet, vilket personen har blivit informerad om innan hen får kameran. I den tredje sekvensen får personen fritt utrymme att tala. Jag är väldigt fascinerad av de argument som Stella Bruzzi ger när det kommer till intervjuer, dvs. angående hur en person framför en kamera ger ett sk. performance. Med detta i åtanke har jag valt att ge mer frihet till personerna framför kameran att själva bestämma vad de vill tala om. Jag menar inte att kameran ska agera ”fluga på väggen” utan anammar istället vad Jerry Rothwell säger angående scenen ur Grizzly Man där Timothy Treadwell är ensam med kameran. Jag har en hypotes om att när en person själv får bestämma vad hen ska prata om och inte styrs av frågor så framstår ett intressant ögonblick. Då får åskådaren ta del av en person vars tankar fokuseras på vad som sägs, hur det sägs och hur personen själv vill uppfattas. I filmens tredje sekvens har jag därför valt att göra en variant av den sorts biktstol som stundtals förekommer i reality-tv. Min biktstol befinner sig i exakt samma miljö som i första sekvensen och består alltså av en stol och en totalt vit bakgrund. Riktad mot denna vita bakgrund och stol, står en kamera, redo att fånga personen i helbild. En mikrofon står uppställd men utanför bild. Inspelningen startar och en av de två personerna (alltså i detta fall politikerna) visas in i rummet och sätts i stolen. Personen får instruktionerna att säga och göra exakt vad hen vill under fem minuter och instrueras sedan att lämna rummet när hen känner sig klar. Det är viktigt att instruktionerna som filmskaparen ger också fångas på film. Filmskaparen lämnar sedan rummet som då blir tomt på folk förutom personen i fråga. Detta renderar två inspelningar som inte får klippas ner i efterhand utan måste presenteras i sin helhet i filmens slutgiltiga version. 7 3.2 Metodbeskrivning del 2 – Enkätundersökning Efter inspelningen av filmen efter det regelverk jag nämnt ovan visade jag filmen för ett femtiotal respondenter. Därefter fick respondenterna svara på en enkät som jag lade upp på internet. I kapitel sex av boken Metodbok för medievetenskap (2003) skriver Østbyte, Helland, Knarpskog och Larsen om skillnaderna mellan intervjuundersökningar och enkäter och förklarar att en stor fördel med enkätundersökningar, som enbart sker i skriftlig form, är att det kan administreras av en enda person (2003, s. 134). Det var min förhoppning att en enkätundersökning kan ge mig en inblick i hur respondenterna uppfattade filmen, inte bara som en återgivning av verkliga händelser, men även ur en estetisk synvinkel. Østbyte m.fl. (2003) förklarar att en enkät helst ska vara relativt kort och innehålla ca tio frågor. Detta menar de kommer att öka chansen att fler kommer vilja sig tid att svara på den (s. 134). Jag valde även att komplettera min enkätundersökning med tre djupintervjuer. Dessa tre personer var, till skillnad från många av de respondenter som gjorde enkäten, relativt okända för mig. Jag bad tre av de personer som gjorde enkäten att kontakta en vän till dem som inte kände mig så väl. Detta gjorde jag med förhoppningen att få ett mer ärligt svar då djupintervjuerna inte skulle vara anonyma för mig då det var jag själv som förde intervjuerna över telefon. Då jag använde både en kvantitativ undersökning (enkäten) och en kvalitativ undersökning (djupintervjuerna) har jag möjligheten att göra en metodologisk triangulering. Då jag försökte uppnå hög validitet i bägge metoderna borde undersökningsresultatets validitet stärkas ytterligare tack vare trianguleringsmöjligheterna. Vid djupintervjuerna använde jag mig av en semistrukturerad metod där det aktiva lyssnandet med uppföljningsfrågor var viktigt. Jag sökte personer som inte är aktiva eller utbildade inom mediebranschen som mina respondenter. Jag ställde frågor om respondentens upplevelser av filmen för att slutligen komma in på om filmen var opartisk eller inte. I kapitel fem av Metodboken för medievetenskap resonerar författarna lite kring det som kallas ekologisk validitet, dvs. hur mycket påverkar intervjusituationen informantens svar. Det påminner mycket om det som är ämnet för min rapport och det blir nästan komiskt att ställas inför dilemmat: Hur får jag ett opartiskt svar på om filmen som visas är opartisk? 3.2.1 Sammanställning Enkäten genomförde jag med hjälp av verktyget Survey Monkey som redovisade resultatet med hjälp av tabeller och diagram. Dessa är bifogade i tabeller. Djupintervjuerna transkriberade jag och även dem bifogas som bilagor. Enkätsvaren och djupintervjuerna bildade en grund för min analys var till stor hjälp för mig i jakten på de svar jag sökte för min frågeställning. Resultatet redovisar jag i kapitel 5. 8 4 Genomförande Till att börja med kontaktade jag kommunen och förklarade att jag sökte två politiker för ett examensprojekt. Mitt krav var att en av politikerna skulle vara från moderaterna och den andra från socialdemokraterna. De gav mig kontaktuppgifter till Marie Ekman, socialdemokrat respektive Katarina Johnsson, moderat. Jag kom snabbt i kontakt med Katarina som direkt sa att hon ville ställa. Jag förklarade sedan kortfattat att projektet handlade om opartiskhet inom media och att de skulle få mycket frihet i vad de skulle säga och prata om. Vi bestämde en tid för att filma veckan därefter på fredagen kl. 15.30. Jag fortsatte sedan att försöka komma i kontakt med Marie, men utan lycka. Sedan gick jag vidare med att gå igenom vilken utrustning jag skulle behöva och lånade sedan tre kameror, ett ljus- kit samt ett mikrofon-kit, s.k. ”mygga”; en trådlös mikrofon man fäster på den intervjuades krage. Den ena kameran som var av mer avancerad modell med bättre bildkvalitet skulle jag använda tillsammans med den externa mikrofonen vid intervjun. De andra, mer enklare, kamerorna skulle jag sedan överlåta till politikerna för dem att filma med på egen hand. Då dagen för inspelningen med Katarina infann sig hade jag fortfarande inte kommit i kontakt med Marie Ekman. Jag hade vid det laget bestämt mig för att försöka få tag i någon annan socialdemokrat då min deadline närmade sig. Jag anlände 30 minuter innan den bestämda tiden för möte. I förväg hade jag pratat med en av receptionisterna som jobbar på stadshuset om där fanns en helt vit vägg jag kunde använda som bakgrund. En anställd var dock tvungen att låsa upp en dörr för mig och trots att de visste att jag skulle komma, så fanns där ingen som kunde komma och hjälpa mig. Till slut hade 20 minuter passerat och då ringer de i receptionen på Katarina som själv fick bli den som låste upp för mig. Detta betydde att all den tid jag hade hoppats på att förbereda mig på var försvunnen då Katarina redan var på plats och redo att starta. Jag blev stressad. När vi anlände vid inspelningsplatsen började jag ställa upp min utrustning mot den vita väggen. Då kameran var uppsatt insåg jag att den vita väggen hade ett veck som gick igenom den. Detta var den enda stora vita vägg vi kunde använda och således fick jag nöja mig med det. Därefter stötte jag dock på ett större problem. Den kamera jag hade tänkt använda för intervjun hade jag använt vid tidigare inspelningar och ansåg mig vara van vid. Därför hade jag inte testat att koppla in den externa mikrofonen till den dagen innan. Det önskar jag att jag hade gjort, för när jag skulle koppla in mikrofonen fick jag det inte att fungera. Hur mycket jag än ändrade i kamerans inställningar, så fick jag den inte att registrera den inkopplade mikrofonen. Jag hade säkerligen fått det att fungera om jag fick mer tid, men pga. stress gav jag upp och fick istället ta till en nödlösning. Mitt beslut var att jag plockade upp en av de mindre, enklare, kamerorna och satte den på stativet. Jag gjorde ett snabbt test med dess inbyggda mikrofon för att se om ljudet skulle duga och till min förvåning fångade den upp ljudet bra. En nackdel var dock att den även fångade upp en hel del bakgrundsljud. Samtidigt som allt detta skedde, så pratade jag med Katarina och berättade då även att jag aldrig kunde komma i kontakt med Marie. Därmed gick jag emot en av mina ursprungliga tankar om att politikerna inte skulle känna till varandras medverkande. Jag gjorde detta då jag vid det laget hade gett upp hoppet om att få Marie att medverka och då istället kunde ta tillfället i akt att få klarhet i varför hon inte gått att få tag i. Hon svarade då att Marie befann sig i huset och att hon kunde gå och hämta henne. Jag beslöt då att strunta i den ursprungliga tanken om att de inte skulle känna till varandras medverkan och drevs istället av önskan att få en annan politiker bokad. Värt att nämna kring detta beslut var att jag var nära min deadline. Katarina hämtade Marie och jag fick hälsa på henne. Det visade sig att 9 alltihop var ett stort missförstånd från min sida då jag hade skickat mail till fel adress. Jag förklarade för Marie kortfattat vad projektet gick ut på och vi bestämde en tid för intervju på måndagen veckan därefter, varpå hon lämnade oss. Därefter satte jag upp en lampa med diffuserande filter på som jag riktade mot Katarina som nu satt sig på intervjustolen. Jag gav henne nu för första gången de ramar hon kunde hålla sig inom då hon fick prata fritt i max fem minuter. Hon fick instruktioner att fästa blicken i kamerans lins. Tanken kring det var att skapa en känsla av att filmarens närvaro är låg och att den intervjuade talar direkt till åskådaren. Jag bad henne prata om hur hennes arbete som politiker ser ut och vad hon vill åstadkomma med det. Jag påpekade även att hon gärna fick prata om sig själv och hur hon kom in i politiken, men betonade dock att om hon ville prata om något helt annat så är det tillåtet. Även här gick jag emot några av de tankar jag tidigare hade om vad jag ordagrant skulle säga i exakta förhållanden till inspelningens start. Som jag nämner i kapitel 3.1.1 så hade jag planerat att starta kameran när personen anlände i rummet. Detta var redan en omöjlighet. Jag hade även planerat att de korta instruktionerna skulle ges efter att jag startat kamerans inspelning så att detta skulle skildras i slutresultatet. Istället valde jag att förklara för henne innan inspelningen startat eftersom hon hade många frågor. Att jag sedan inte upprepade mig efter kameran startat berodde antingen på stress eller ren glömska. Jag kom dock ihåg att notera att inspelningen var startad genom att säga något i still med ”kameran rullar”. Då det skulle vara alldeles för svårt för henne att hålla reda på tiden på egen hand, så hade jag med mig ett tidtagarur. Tiden startade jag samtidigt som jag tryckte igång inspelningen. När det hade gått fyra minuter och 40 sekunder, gjorde jag ett diskret tecken utanför kamerans vinkel så att hon skulle veta att hon hade 20 sekunder kvar på sin tid. Jag förtydligade innan inspelningen startade att om de inte ville använda hela sin tid så var det tillåtet. När hon slutat prata frågade jag om hon var nöjd varpå hon svarar att hon tappade tråden och vi båda skrattade till. Det var inget jag reflekterade över då, men det skulle senare visa sig under en av djupintervjuerna att en respondent (Kvinna, 34 år) gjort. När intervjun var över så tog jag upp den andra mindre kameran och instruerade henne i hur den fungerade innan hon fick ta med den hem. Ännu en gång gick jag igenom de ramar hon skulle hålla sig inom då hon skulle filma sitt eget material och påpekade även att ju snabbare jag kunde få tillbaka kameran med hennes filmade material desto bättre. Då detta var på en fredag och hon gärna ville filma under arbetstid, så sa hon att till början av nästa vecka skulle hon vara klar. På måndag eftermiddag träffade jag Marie och genomförde intervjun med den lilla kameran för att kvaliteten skulle vara densamma som materialet jag hade på Katarina. Väl på plats återställde jag förhållanden varefter jag filmat Katarinas material. När jag sedan placerade Marie framför kameran så fanns inte den stol jag använt för Katarina att sitta på. Istället fick jag välja en lägre stol. Detta, i samband med att Katarina är längre än Marie, resulterade i att jag var tvungen att göra vissa ändringar med stativets inställningar som kameran stod på. Senare upptäckte jag att den enda stora skillnaden man kan se är att en linje som går längs med väggen bakom dem inte befinner sig på samma ställe i förhållande till deras huvuden. Förutom det tror jag inte man ser någon större skillnad. Precis som med Katarina gick jag igenom ramarna hon ska hålla sig inom när hon pratar och jag använde även tidtagaruret på samma sätt. Även för Marie underströk jag att hon inte behövde prata någonting alls om det jag nämnde i ramarna, utan att valet helt och hållet var hennes angående vad hon ville säga. Jag frågade även Marie efter intervjun om hon var nöjd, varpå hon nickade och jag stängde av kameran. Då intervjun var över var det ju meningen att jag skulle överlämna den lilla kameran till henne, men eftersom det var den kameran som jag då hade använt för att filma intervjun med, så frågade jag om det var ok för mig att åka hem och tömma kameran på dess innehåll, för att sedan möta henne igen för att överlämna 10 kameran. Det var inga bekymmer och vi sågs två timmar senare då jag instruerade henne i hur kameran fungerade på samma sätt som jag gjort veckan innan för Katarina. På onsdagen kunde jag hämta Maries kamera i receptionen på stadshuset. Katarina hade sagt att jag kunde göra detsamma med hennes kamera på torsdagen, men på torsdag morgon meddelande hon att hon inte hunnit filma något med sin kamera och bad att få återkomma med en utsatt tid för överlämnande. Det skulle komma att dröja flera dagar innan jag faktiskt fick tillbaka Katarinas kamera med hennes filmade material. Under den tiden kom jag att bli väldigt stressad och jag fick påpeka vid två tillfällen att jag behövde den så snart som möjligt, då min deadline närmade sig. Då jag hade fått allt material filmat från de båda politikerna, sammansatte jag det hela i ett redigeringsprogram. Vid flera tillfällen hade jag haft tanken att istället för en film, klippa intervjuerna till två separata filmer. Mitt beslut om en film med två intervjuer kvarstod då jag ansåg det vara enklare för respondenterna att få ett helhetsintryck av mitt projekt om det var en film. Min tanke var redan bestämd att ha kort förklarande texter genom filmen då jag kände att jag var tvungen att ge någon form av förklaring till det okonventionella sättet filmen framförs. Att författa dessa var svårare än jag trott, men till slut var jag nöjd. Jag valde det vardagliga typsnittet Helvetica då jag ansåg att det gav en stilren layout. Sedan singlade jag slant om vem som skulle få bli presenterad först och resultatet landade i Maries favör. Under redigeringen kom jag till en insikt. Jag satte först ihop de tre sekvenserna så som jag hade planerat dem, dvs.; presentation, eget filmat material och sedan intervjun. När jag sedan spelade upp filmen ansåg jag dock att resultatet blev alldeles för ostrukturerat. Jag ändrade om i ordningen av sekvenserna och valde istället att lägga dem så att det eget filmade materialet visades sist. När jag hade klippt klart filmen laddade jag sedan upp den på youtube.com i form av ett anonymt klipp som enbart personer med en direktlänk kunde spela upp. Det var enbart respondenterna som fick denna direktlänk. Därefter skapade jag en enkät på sidan sv.surveymonkey.com som jag skickade ut till 50 personer via e-mail. Som respondenter valde jag vänner och bekanta. Jag bad även mina föräldrar att höra av sig till sina vänner för att få med en högre åldersgrupp. 35 personer blev det totalt som svarade på enkäten. Jag skrev väldigt kortfattat om mitt projekt i de mail jag skickade ut och underströk även att enkätundersökningen sker anonymt. Därefter fick jag kontakt med de tre personer som ställde upp på djupintervjuer om filmen och undersökningen. Dessa tre personer hade jag aldrig pratat med tidigare men vi har gemensamt bekanta. Jag fick fler förslag än tre, då jag hade bett flera av mina vänner att höras sig för bland sina vänner. Mitt urval blev sedan helt baserat på en rättvis fördelning kön och ett slumpmässigt val. Jag fick således en man och två kvinnor. 11 5 Analys När jag valde ämne för min filmproduktion valde jag att hämta det från den politiska världen. Skälet var att det skulle finnas två tydligt polariserade ståndpunkter och att opartiskheten från mig, filmskaparen, således skulle kunna ifrågasättas tydligare. Valet av filmade politiker blev tydligt. Den ena politikern är för närvarande kommunstyrelsens ordförande och vid ett eventuellt maktskifte år 2018 skulle den andra politikern sannolikt ta över rollen som kommunstyrelsens ordförande. Däremot var frågeställningen om att ge en inblick i hur jobbet som politiker ser ut just nu inte den bästa för att framställa tydliga polariserade politiska ståndpunkter. Jag insåg detta och vid inspelningstillfällena ändrade jag frågeställningen något och frågade istället; ”Hur är ditt arbete som kommunpolitiker och vad vill du åstadkomma genom ditt arbete? Berätta även om dig själv och hur du kom in i politiken.” Inte heller denna formulering var den bästa för att få fram tydliga polariserade politiska ståndpunkter i den mån det finns sådana. Däremot var det frågeställningar som politikerna lätt kunde tala fritt kring i fem minuter och de båda politikerna verkade inte ha några bekymmer att tolka den frågeställningen. Trots detta väl utvalda ämne för filmen, dvs. vänster- respektive högerpolitik, kan jag konstatera att filmen inte kan utmana opartiskheten enklare pga. det val av ämne jag gjorde. Eller rättare sagt, tack vare den mall jag valt att följa då jag dokumenterade deras svar. De politiska ståndpunkterna som filmen visar upp, framstår inte så tydligt polariserade som jag trodde de skulle göra. Kommunpolitikerna i filmen har en tendens att mera tala om samförstånd och samarbete än meningsskiljaktigheter och konfrontationer. Det medför att filmen kan tyckas sakna en tydlig skillnad mellan de två politikerna och således inte utmana opartiskheten lika tydligt som jag hade hoppats. Ifall det hade sett annorlunda ut om jag hade valt andra personer än Katarina och Marie är svårt att veta. Så man kan inte dementera mallens potentiella egenskaper direkt. Ett sätt att dock få en klarare diskussion från de två olika sidorna hade kunnat vara att ge dem instruktioner om att även tala om hur deras politik, rent konkret, skiljer sig från deras rivaliserande parti. En annan tanke skulle vara att införa ytterligare en sekvens i filmen då de båda politikerna får debattera ett ämne där de båda agerar mot varandra under samma inspelning. För att kunna svara på min frågeställning samt få en överblick av hur filmen uppfattades, skapade jag en enkätundersökning. Den gjordes kort, endast nio frågor, för att öka chansen att fler vill ta sig tid att svara på den. I frågorna valde jag att fokusera på opartiskheten och den totala upplevelsen av filmen. Enkäten skickades ut via e-mail med länkar till filmen respektive enkäten till 50 personer i åldrarna 20 till 70 år. Det enda kravet på dem var att ingen av personerna fick ha utbildning i mediekunskap eller erfarenhet av arbete inom medievärlden. 34 personer svarade vilket får anses vara en bra svarsfrekvens. Respondenternas svar på enkäten var anonyma vilket således ledde till att jag inte fick någon statistik från ett genusperspektiv, men då jag skickade ut e-mail med enkäten så valde jag att fördela det så jämnt som möjligt mellan könen. Samtliga enkätsvar redovisas i bilaga till denna undersökning. Frågorna var av flervals karaktär, men vissa av frågorna kompletterades med en uppmaning att motivera svaret. Påfallande många har faktiskt utnyttjat den här möjligheten vilket gör enkäten mera intressant och jämförbar med de djupintervjuer jag även gjorde. Förutom frågor rörande filmen, så ägnades en viss del till att få en uppfattning av respondenternas åsikter kring mediekritik generellt. Den första delen av enkäten var ägnad deras intresse av politik rent allmänt. Jag anser att mina respondenter för enkäten är kvalificerade att, ur ett medie- och politikkritiskt synsätt, kunna leverera en tillförlitlig uppfattning av filmen. 12 Hur intresserad av politik är du? Mycket intresserad 41,18 % Måttligt intresserad 47,06 % Lite intresserad 11,76 % Ointresserad 0,00 % (Fråga 1, enkätsvar) Anser du att politikinformationen du normalt tar del av i media är tillförlitlig? Oftast 32,35 % Ibland 50,00 % Sällan 17,65 % (Fråga 2, enkätsvar) Tre personer valdes slumpmässigt ut för djupintervjuer av semistrukturerad karaktär. Djupintervjuerna med de tre personerna, två kvinnor och en man, redovisas i transkriberad form i bilaga till denna undersökning. Jag utgick från ett antal förberedda frågor som följdes upp beroende på respondenternas svar. Delvis var frågorna samma som i enkäten, men här gavs möjlighet att gräva lite djupare i motiv och bakgrund till svaren. Men jag kunde inte låta bli att fundera lite på hur opartiska svaren var. Respondenterna var medvetna om att filmskaparen och intervjuaren var samma person. Jag var dock noggrann med att påpeka att detta är ett examensarbete för högskolan och att de inte skulle se sina intervjusvar som en slags filmrecension. Man bör dock vara medveten om att intervjusituationen förmodligen påverkade respondenterna till att bli ännu mera kritiska och observanta än vad de förmodligen är till vardags. Under djupintervjuerna uppstod tillfällen då respondenterna påpekade aspekter som kan vara resultat från avsaknaden av tydligt polariserade åsikter. Den socialdemokratiske politikern tyckte det var viktigt med rättvisa och att alla ska ha det tryggt och må bra och det ska vara solidariskt. Det kan nog alla skriva under på. Och den moderata politikern sa att det är viktigt att alla människor får bidra med vad de kan och att alla är viktiga på det sättet. Och det tror jag också att alla kan hålla med om. Men det beskrivs inte så mycket vad de vill driva för politik för att det ska bli så. (Djupintervju, man 32) 13 Även från enkätens svar fick jag indikationer på att det saknades en klarare debatt mellan de två medverkade politikerna. Detta framgick genom de kommentarer som respondenterna hade möjlighet att ange som komplement till vissa av frågorna. Här nedan följer någras kommentarer. • Då de styr innehållet själva så blir de inte heller utmanade. • Jag hade gärna också sett att de fått frågor efter deras fem minuter av fritt snack för att mer djupgående få reda på mer då det är lätt att vinkla saker till sin och partiets fördel när ingen ställer uppföljande frågor. • Svårt att få en uppfattning vad de anser om sådant de själva inte vill förespråka. (Anonyma kommentarer från enkät, fråga 5) Trots att jag själv är av uppfattningen att den skildringen av de två politikerna som filmen ger inte bjuder på någon vidare hetlevrad debatt och att jag även fått dessa indikationer från mina respondenter, så kvarstår ändå ett dilemma. Nämligen hur man skall lösa det, men ändå undvika att påverka den eftersträvade opartiskheten. Det hela verkar vara centrerat kring huruvida den som intervjuar skall ställa frågor eller inte. Om det ställs frågor hotas objektiviteten väldigt mycket, men om det inte ställs frågor så blir ingen ifrågasatt och någon djupare information hindras med största sannolikhet att förmedlas. Vid senare eftertanke har jag insett att det kanske skulle varit intressant att försöka innefatta en debatt mellan de två politikerna i filmen. Under en av djupintervjuerna betonades paradoxen kring frågor något extra då en kvinna först gjorde följande uttalande. Å jag tänker att det sättet som din film är uppbyggd på litegrand där det är objektet som styr, inte innehållet. Det tycker jag gör att det känns mindre vinklat än om det hade varit någon som ställde frågor för de frågorna hade ju kunnat styra samtalet väldigt mycket. (Djupintervju kvinna, 28) Senare in i intervjun verkade hon dock tala emot sitt tidigare uttalande. Hon pratar ju t.ex. om att hon tycker det är viktigt att hennes värderingar får vara med och styra, men hon berättar aldrig vad det är för värderingar rent konkret. Så då kanske det hade varit bra med en följdfråga, t.ex. ”vad menade du när du säger så?”. (Djupintervju kvinna, 28) 14 En intressant sidnot här är att det finns tydliga exempel på hur mina följdfrågor fick personerna att delvis revidera sina svar och visade alltså på det sättet att intervjusituationen konkret påverkade deras uppfattningar om vad de sett. Med det vill jag säga att jag således gör ett exempel av respondenterna själva när det kommer till den kraft en enkel följdfråga kan inneha. En annan av de respondenter jag intervjuade påpekade även hon att där fanns en saknad av uppföljande frågor som skulle kunna lyfta fram de två polariserade åsikterna. I hennes svar framstår dock att hon uppfattade det som att man får lära känna personerna mer då de får tala fritt. Eftersom de fick prata fritt fick man ju en mer bild av vilka de var som personer eller vilka frågor som de tyckte var viktiga. Om man skulle haft färdiga frågor som båda fått svara på så är det ju väldigt lätt att jämföra svaren sinsemellan, men det var det ju inte här. Så man kunde ju inte jämföra fakta. (Djupintervju kvinna, 34) Att man får komma närmare politikerna och får en klarare bild av hur de är som personer var något som samtliga djupintervjuade ansåg. Att döma av enkäten så verkar det som att de flesta av respondenterna tycker liknande och detta finner jag väldigt intressant. Lär man känna politikerna som personer genom den här filmen? Ja, mycket 17,65 % Ja, lite 70,59 % Nej, inte alls 11,76 % (Fråga 5, enkätsvar) Det är naturligtvis svårt att ställa frågor av dokumentärteoretisk karaktär, men jag menar att jag i såväl enkäten som djupintervjuerna närmar mig Stella Bruzzis tankar om performance. Den genomsnittlige respondenten uppfattar politikernas agerande i filmsituationen som ett performance även om de inte är medvetna om den termen. En del tycker sig komma personerna närmare tack vare det avskalade och oklippta formatet, men respondenterna är fortfarande medvetna om att de ser vad man skulle kunna kalla en version av verkligheten. I både djupintervjuer och enkätsvarens motiveringar förekommer reflektionen att man ser hur politikerna är medvetna om att de är i en inspelningssituation och försöker påverka bilden de vill ge av sig själva. Det är intressant att åskådare helt utan medieutbildning ser detta och det bekräftar Stella Bruzzis teori om att i en filmsituation som denna får man ett performance eller tillrättalagt agerande. Det är ju nödvändigtvis inget falskt med det utan kan istället vara ganska intressant. 15 • Eftersom de fick tala fritt så avslöjade de mer om sig än om de fått planerade frågor. • Moderaten känns väldigt moderlig, givande och samarbetsvillig samt visar att hon resonerar bra och ger oss en bra insikt i varför hon gav sig in i politik. Socialdemokraten hade ett mer själviskt beteende med dålig smygreklam så som fair trade bollar och ballonger. (anonyma kommentarer från enkät, fråga 5) Det sistnämnda citatet tycker jag är ett bra exempel på hur jag kan konstatera att åskådare är observanta på om filmskaparen är opartisk eller inte när det handlar om politik. Ibland noterar respondenterna t ex små saker som att den ena politikern skrattade eller log och att det skulle vara tecken på partiskhet. Filmskaparen råder ju inte över hur de intervjuade personerna svarar och uppträder så någon partiskhet från filmarens sida är det inte frågan om, men det är ett tydligt tecken på att åskådare är känsliga och särskilt observanta på frågan om opartiskhet när de ser på film om politik. Frågan är ju förstås hur stor skillnad det hade varit om den enskilde åskådaren hade suttit på kamerans plats. Även då hade förmodligen politikern gått in i rollen av att spela sig själv och försökt påverka bilden av sig själv, men på ett annat sätt än inför kameran. Denna skillnad skulle kunna vara ett ämne för fortsatt forskning. I sekvensen där politikern talar fritt rakt in i kameran i fem minuter sittande med en neutral bakgrund markerades början och slutet så att det framgick tydligt att det var en oklippt sekvens. Politikerns tal rakt in i kameran uppfattades av respondenterna som personligt, men jag vill understryka att många av mina respondenter även påpekade att det var tråkigt och segt. Bägge dessa skilda åsikter finns rikligt representerade i både enkätsvaren och djupintervjuerna. Avsnittet där politikerna själva får styra över kameran och välja vad som ska filmas i deras dagliga politiska arbete upplevs däremot som mera engagerande. Jag tyckte det var en jättebra idé! Men sen så kanske jag även tyckte att de inte var så tekniskt duktiga på att filma. Fast det tar ju inte bort något av vad de hade att säga. (Djupintervju, kvinna 28) Jag tyckte det var en bra idé för att då får man komma lite närmare dem och jag tror att skulle den delen varit större så tror jag man skulle fått se mer om dem som personer vilka de är och hur ärliga de är i sin politik. (Djupintervju, kvinna 34) Det visade ju lite på vad de tänkte och vad de tyckte var viktigt att visa. Jag tyckte det var en bra idé, speciellt att få en inblick i dem som personer. (Djupintervju, man 32) 16 På den viktiga frågan om opartiskhet är resultatet mycket positivt på både enkät och djupintervjuer. I stort sett alla anser att filmen är opartisk. Hela 96,97 % svarar ja på frågan om de bägge politikerna behandlas opartiskt i filmen. Ingen av politikerna har favoriserats. Det är tydligt att de har fått samma villkor i filmsituationerna. Filmskaparen misstänks inte för att framställa den ena politikern i bättre dager än den andra. Det är dock en person som anser att socialdemokraten favoriseras. Jag önskar att jag hade lagt till valmöjligheten att motivera sitt svar på denna fråga då jag är högst intresserad av att få höra denna enskilde persons motivering. Behandlas de bägge politikerna opartiskt i filmen? Ja 96,97 % Nej, moderaten favoriseras 0,00 % Nej, socialdemokraten favoriseras 3,03 % (Fråga 6, enkätsvar) I både enkätsvaren och intervjuerna kommer förslag på i vilka situationer man, i begränsad omfattning, skulle kunna använda denna mall för inspelning av dokumentärfilm för att uppnå ökad trovärdighet och opartiskhet. Respondenterna är emellertid även mycket medvetna om mallens nackdelar och en del personer dömer helt ut hur filmen gjorts, men då framförallt på grund av att det blir ointressant och tråkigt att titta på. Även teknikens dåliga kvalitet har haft en stor påverkan på helhetsintrycket. Både i djupintervjuerna och i enkätundersökningen påpekar respondenterna att filmens låga tekniska kvalitet har haft inflytande. Som jag skrev i kapitel fyra, så var detta inte min initiala tanke utan den dåliga kvaliteten tror jag är ett direkt resultat av att jag valde att filma intervjuerna med den enklare kameran. Det valet gjorde jag till följd av tekniska bekymmer som uppstod då jag skulle koppla in en annan kamera. Hade jag kunnat använda den uttänkta kameran, hade bildkvaliteten på intervjuerna blivit avsevärt bättre. 17 6 Resultatsammanfattning Att döma från min enkätundersökning och de djupintervjuer jag gjort har jag lyckats med att skapa en opartisk film. Jag anser även att med hjälp av min undersökning kunnat svara på min frågeställning; • Vilka är de största faktorerna i skapandet av en dokumentärfilm som omöjliggör en regissör att vara opartisk? • Hur opartisk kan en filmare göra en dokumentärfilm utan att den förlorar en estetiskt tilltalande stil? • Hur mycket kring frågan om opartiskhet ligger i filmskaparens händer, och hur mycket påverkas av personen framför kameran? Bland de faktorer som omöjliggör opartiskhet är intervjufrågor samt följdfrågor av stor vikt. Avsaknaden av dessa är den del av filmen som bidrar allra mest till att den uppfattas opartisk. Undersökningen visar genom att erbjuda de två medverkande exakt samma villkor för hur de ska presenteras så uppfattas filmen mindre subjektiv. Filmens avskalade ton är helt dedikerad till vad de har att säga, från start till mål. Redigeringen i filmen överlag är dessutom så pass avskalad att om jag hade påverkat det inspelade materialet i efterproduktionen, så hade villkoren varit svårare att hålla exakt lika. Således konstaterar jag att utfrågning och redigering är de största faktorerna som omöjliggör en regissör att vara opartisk. Den estetiska stilen som filmen besitter har fått sämre respons från respondenterna. Från min undersökning kan jag märka att de flesta uppfattade filmen som tråkig. Det var även en majoritet som påpekade att filmens dåliga tekniska kvalitet påverkade slutresultatet. Därför är det inte fel att säga att mallen fungerar i begränsad form. Vidare åtgärder skulle behöva införas för att mallen skulle rendera en mer tilltalande film. Det behöver nödvändigtvis inte vara av teknisk form, då många respondenter baserade det på avsaknad av konflikt. Ett alternativ skulle kunna vara att välja en bättre frågeställning för de intervjuade. Ett annat skulle vara att inför ytterligare en sekvens i filmen då de båda politikerna skulle få mötas i en debatt om ett ämne där deras åsikter är skilda och de båda hade fritt rum att tala. Jag tycker att min film har förlorat sin estetiskt tilltalande stil som ett resultat av den mall jag har skapat och sedan valt att följa. Flertalet av respondenterna gjorde anmärkningar om filmen som jag tycker kan kopplas direkt till Bruzzis teorier kring performance. De filmade är alltid subjektiva, då det är ett performance. Således kan de aldrig bidra till filmens generella strävan efter opartiskhet. En intressant tanke skulle dock kunna vara huruvida den teorin hade förändrats ifall politikerna hade filmats med dolda kameror utan deras vetskap. Filmskaparen själv har det yttersta ansvaret för slutresultatet och hur hen väljer att forma filmen har en direkt påverkan på dess opartiskhet. Jag anser att det ligger helt och hållet i filmskaparens händer huruvida en film är opartisk eller inte. Det är nästintill omöjligt att kunna begära att de medverkande beter sig något annat än subjektivt. 18 6.1 Slutdiskussion Min undersökning ser jag som lyckad. Mitt val av metod för att besvara frågeställningen finner jag ha varit väldigt givande. Den har inte bara besvarat mina frågor, men även skapat nya som jag säkerligen kommer att ta i akt under framtida arbeten. Tack vare min undersökning har jag bevisat att icke medieutbildade personer har stor förmåga att analysera frågor kring opartiskhet. Detta tror jag är en indikation på att samhället blir alltmer vant vid en ständig närvaro av media. Folket har blivit mer uppmärksamma på hur filmmediet i synnerhet fungerar och därmed även dess potential till manipulation. Respondenterna analyserade också hur människor ter sig då de hamnar framför en kamera. Deras kommentarer fann jag väldigt intressanta då det visar att folk, ovetandes, är uppmärksammade på många av de teorier som Bruzzi för angående performance. Det står klart att sekvenserna då politikerna själva fick filma vad de ville var populära. Många uppfattade det som en chans för politikerna att själva belysa vad de ville från sin vardag. Detta är ett klart exempel på vad jag nämnde i föregående kapitel. För det är ju i de sekvenserna som regissören utan tvekan är helt opartisk då den har som allra minst att säga till om tekniskt sett. Samtidigt är det just här som den medverkandes subjektiva syn framhävs som mest. Det är i det skedet som Bruzzis teori upplyses till max. För om man nu kan se politikerna som regissören av sin egna lilla film, så är det ju lätt att ännu en gång citera Barnouw; To be sure, some documentarists claim to be objective – a term that seems to renounce an interpretative role. The claim may be strategic, but it is surely meaningless. The documentarist, like any communicator in any medium, makes endless choices. He selects topics, people, vistas, angles, lens, juxtapositions, sounds, words. Each selection is an expression of his point of view, whether he is aware of it or not, whether he acknowledges it or not. Barnouw, 1993, S. 287 Ur en etisk synvinkel skulle man till viss del kunna säga att jag har utnyttjat politikerna för att söka svar på min frågeställning, men samtidigt vill jag understryka att ingen av politikerna var vidare svårövertalad. De ville båda ställa upp i filmen och jag fick även intrycket att de var glada över chansen att få tala fritt. För visst kan man tycka att de borde se detta som en chans att få nå ut med sitt budskap. Samtidigt så tror jag säkerligen att de uppskattar den lärdom de tar in angående hur de uppfattas i media då jag kommer skicka denna slutrapport till Katarina och Marie. Genusmässigt har undersökningen inte utgått från ett neutralt perspektiv. De två politikernas kön är enbart baserat på det faktum att jag sökte ledande representanter från Socialdemokraterna respektive Moderaterna inom Skövdes kommun. Enkätundersökningen har varit könsneutral till den grad att jag försökte fördela det så jämnt som möjligt när jag skickade ut mina mail vilket resulterade i en uppskattad skillnad på ca 3-4 personer. Under djupintervjuerna valde jag först en man och en kvinna och lät sedan slumpen avgöra könet på den tredje personen. Slutligen vill jag återkoppla till ett uttalande jag gjorde tidigare i min undersökning. Nämligen att det har varit svårt att hitta litteratur som mera konkret pekar på vilka specifika filmtekniska och praktiska delar av en dokumentärfilmsproduktion som är viktigast att hålla sig till när man eftersträvar hållbar opartiskhet. Kanske för att det helt enkelt är så svårt att peka ut konkreta och praktiska tips men kanske även för att dokumentärteoretikerna då utsätter sig själva för risken att bli ifrågasatta. Med den här undersökningen utsätter jag mig för den risken med glädje. Jag tycker det hade varit önskvärt om fler dokumentärteoretiker 19 utförde fler konkreta försök i sin jakt på att validera sin teori. Det är väldigt lätt att vara teoretisk och kritisk, men svårare att peka på något som faktiskt fungerar i praktiken om några fysiska försök aldrig görs. Den mall jag följde för att genomföra min produktion fungerar ju uppenbarligen till en viss del. Om ett flertal dokumentärteoretiker gjorde liknande experiment och testade sina teorier i praktiken, så kanske man t.ex. skulle kunna skapa en katalog där olika teorier som testats i praktiken presenteras. Därmed tror jag att debatten skulle gå ifrån om det är möjligt att vara opartisk eller inte, till hur nära regissörer har kommit och framförallt hur mycket närmare man kan komma. 6.2 Framtida arbete En undran som givetvis uppstår efter att jag avslutat min undersökning är huruvida den här mallen går att applicera i mer officiella sammanhang. I min enkätundersökning så blev det tydligt att de flesta respondenterna känner störst tillit till den politikinformation de får ifrån statligt styrd media, såsom Svts nyhetssändningar. Jag tycker att delar av den mall jag skapat inte håller måttet för vad som kan passeras på Svt, men jag kan inte hjälpa att undra om vissa aspekter av mallen faktiskt skulle kunna fungera. Jag tänker då främst på den delen av min film som innefattade den kamera politikerna själva fick styra över. En tanke jag har är att införa ”den egna kameran” mera i mina framtida arbeten. Jag kan se framför mig hur jag under en produktion skulle ge en kamera till de medverkande och helt enkelt låta dem filma och säga vad de vill. I redigeringen sedan så behöver jag ju inte låsa mig vid att presentera deras eget filmade material, men efter denna undersökning så kan jag se ett stort värde i att använda mig av det. Jag nämnde under resultatsammanfattningen kortfattat en idé om att använda mig av dolda kameror. Detta skulle kunna leda till material som minskar den subjektivitet man får från en medverkandes performance. Samtidigt så kan jag ju se att det skulle vara svårt att försvara ett sådant handlade som opartiskt från en regissörs synvinkel. Det är dock en aspekt jag kommer att utföra vidare forskning kring. 20 Referenser Barnouw, E (1993) Documentary: A History of the Non-fiction Film (andra upplagan). Oxford: Oxford University Press Beattie, K. (2004) Documentary Screens. Palgrave Macmillan Bruzzi, S (2006) New Documentary. New York, Routledge Corner, J (2002) Performing the Real: Documentary Diversions. Liverpool University Drew, R (1960) Primary. Drew Associates Drew, R (1963) Crisis: Behind a Presidential Commitment. Drew Associates Herzog, W (2005) Grizzly Man. Lions Gate Films. Levin, G. Roy (1971) Documentary Explorations. Garden City, NY: Anchor Press Nichols, B (2001) Introduction to Documentary. Bloomington, Indiana University Press Roscoe, J (2001) Real entertainment: new factual hybrid television. Media International Australia, no. 100 Winston, B (1995) Claiming the Real. British Film Institute Wiseman, F (1967) Titicut Follies. Zipporah Films Østbye, H., Knapskog, K., Helland, K., Larsen, L. O. (2003) Metodbok för medievetenskap. Ljubljana, Korotan. Tillgänglig på internet: http://en.wikipedia.org/wiki/John_Grierson Tillgänglig på internet: www. youtube.com Tillgänglig på internet: www. surveymonkey.com Tillgänglig på internet: Nationalencyklopedin (2015) www.ne.se 21 Bilga – Enkätundersökning Fråga 1. Hur intresserad av politik är du? Svarsval Svar Mycket intresserad 41,18% 14 Måttligt intresserad 47,06% 16 Lite intresserad 11,76% 4 Ointresserad 0,00% 0 Totalt 34 Fråga 2. Anser du att den politikinformation i media du normalt tar del av är tillförlitlig? Svarsval Svar Oftast 32,35% 11 Ibland 50,00% 17 Sällan 17,65% 6 Totalt 34 Fråga 3. Vilket av följande alternativ anser politikinformation? Välj ett alternativ. du mest tillförlitligt avseende Svarsval Svar SVT:s nyhetssändningar 50,00% 17 TV4:s nyhetssändningar 0,00% 0 Direktsända TV-debatter med politiker 2,94% 1 Direktsända TV-utfrågningar med politiker 11,76% 4 I Lokaltidningar 2,94% 1 Rikstäckande morgontidningar 8,82% 3 Rikstäckande kvällstidningar 0,00% 0 Dokumentärfilmer 2,94% 1 Politikbloggar 0,00% 0 Direktinformation från partierna 14,71% 5 Radio 5,88% 2 Totalt 34 Kommentarer Då man får se hur politikerna väljer att svara. Ibland kan dock frågeställaren ställa olika frågor till olika politiker utifrån egna åsikter och perspektiv. Detta är inte bra. SVT är tillgängligt hela dygnet via appen och sänder det viktigaste. Public service har krav att vara opartiska. Public service har ändå större trovärdighet än många andra trots allt. Men jag hämtar ofta nyheter från flera källor om nyheten i sig intresserar mig. Radio (P1) är jämförbart. I utfrågningar får de en möjlighet att förklara sin syn. Direktsändning gör att det blir mindre risk för mellanfiltrering. Debatt har nackdelen att de olika parterna påverkar varandra. Det finns risk att fokus hamnar på att plocka billiga poäng snarare än att förklara sina svar på frågor. Bra reportrar som försöker att vara neutrala. Så länge man är medveten om tidningarnas politiska beteckning. Det bästa är att läsa artiklar från flera tidningar för att få en bättre helhetsbild. Direktsänt = inget klipps, vilket försvårar vinkling från produktionens sida. Utfrågningar kan göra att den som håller programmet styr programmet med hjälp av frågorna och kan därmed sätta någon i bättre eller sämre dager. I de andra alternativen, utom blogg, så går faktan genom ett eller flera ”filter” innan det levereras. Blogg anser jag används mer som ett verktyg för att slå sig själv för bröstet. Det är större chance for at politikerens ”sande ansigt” kommer frem om hens åsikter bliver ifrågasat. I media vinklas gärna politiker till deras för eller nackdel, både av sig själva och av andra. Genom information från t ex partiernas hemsidor kan man få mycket information som inte är smutskastning av andra partier. II SVT är statligt och ska därmed inte vara partiskt. Jag anser att jag får trovärdigast information. Man vet ungefär hur politiskt bunden tidningen är och deras journalister. Samtidigt finns det utrymme för längre/fler texter med mer info än t ex i en nyhetssändning. De flest intervjuer gjorda av journalister är felvinklade utifrån journalisters egna intressen och värderingar. Upplever SR radio som mer opartisk än SVT eftersom man inte kan vinkla det lika mycket när det visuella intrycket försvinner. Utifrån direktinformationen kan man bilda sig en egen uppfattning utan att det vinklas alltför mycket. Bäst är att läsa respektive partis partiprogram. I lokaltidningar lovar de saker till staden och det hålls ofta. SVT:s nyheter brukar jag uppleva som sakliga och korrekta. De är oberoende av reklamintäkter. Fråga 4. I filmen fick Skövdepolitikerna tala helt fritt utan frågor. Hur upplevde du det? Svarsval Svar Det var bra att politikerna fick tala till punkt utan avbrott 75,00% 24 Noga planerade frågot hade varit mer givande 15,63% 5 Jag reflekterade inte över det 9,38% 3 Totalt 32 Fråga 5. Lär man känna politikerna som personer genom den här filmen? Svarsval Svar Ja, mycket 17,65% 6 Ja, lite 70,59% 24 Nej, inte alls 11,76% 4 Totalt 34 III Kommentarer Moderaten känns väldigt moderlig, givande och samarbetsvillig samt visar att hon resonerar bra och ger oss en bra insikt i varför hon gav sig in i politik, Socialdemokraten hade ett mer själviskt beteende med dålig smygreklam såsom fairtrade-bollar och ballonger. Största frågan som kom upp var: Vem betalade för maten som de åt, vi eller de själva? Båda var personliga inledningsvis och berättade varför de engagerat sig politiskt. De fick själva visa vad de tyckte var viktigt. Det är ju givetvis svårt på några få minuter och de pratar ju ur i stort sett ett perspektiv. Det är omöjligt att avgöra hur mycket vi lär känna dem med endast det som bas. De är här iklädda sin politikerroll och dessutom framför en kamera. Det är knappast en personlig och avslappnad situation även om de båda verkar vana, men visst är det ett tillfälle för propaganda och representation av annat än de själva som personer. Min uppfattning är att de identifierar sig mycket i sitt politiska arbete och den sidan får de själva återge av sig själva. De är inte privata i intervjun. Man får se vad som driver dem och varför de hamnat i politiken, deras historia. Men då de styr innehållet själv så blir de inte utmanade och man får ingen helhetsbild av dem som personer. Mer Marie, men det beror nog mycket på individuella faktorer. Hade kanske varit bättre om båda fick samma mängd tid avsatt till privatliv. Jag tänker at det är väldig lidt man lärer känna om dem privat. Resten kännes som politisk agenda. Eftersom filmen var kort så blev det ingen djupdykning i politikernas liv och åsikter. Jag tyckte om att de själva fick prata fritt i fem minuter och att de själva fick vinkla sitt jobb genom att ha med sin videokamera. Jag hade också gärna sett att de hade fått frågor efter deras fem minuter av fritt snack för att mer djupgående för att få reda på mer då det är lätt att vinkla saker till sin och partiets fördel när ingen ställer uppföljande frågor. Samma sak med deras val av vad som skulle filmas. I stället för att den som gör dokumentären riskerar att vinkla filmen så kan nu de politiker som är med helt fritt vinkla filmen så som de vill ha den. Även här tycker jag att egen filmning kunde varvas med att den som gör dokumentären t ex tar del av personernas schema för en månad och jämför vad de visat upp med resten av deras arbete. Är det en rättvis bild de målar upp? Man fick en bild av vad som gjort att de blev politiker och vilka deras egna kärnfrågor är. När de filmade själva fick man se vilken roll de hade i förhållande till andra människor och kollegor. Eftersom de fick tala fritt avslöjade de mer om sig själva än om de fått planerade frågor. Svårt att få en uppfattning av vad de anser om sådant de inte själva vill förespråka. Ja genom vad de valde ut för egna filmklipp. De kan fortfarande lyfta fram vad de vill prata om själva, vad partiet vill lyfta fram. Sedan är det just deras retoriska kompetens som gör om vi lär känna personerna mer eller mindre. Det känns lite som ett personligt möte. IV Fråga 6. Behandlas de bägge politikerna opartiskt i filmen? Svarsval Svar Ja 97,06% 33 Nej, moderaten favoriseras 0,00% 0 Nej, socialdemokraten favoriseras 2,94% 1 Totalt 34 Kommentarer Till vad vi kan se. Men hur reportern bemötte dom båda innan själva kameran rullade kommer ju påverka politikernas beteende, och det fick vi såklart inte se. Eg om reporten bemötte socialdemokraten med förakt, kan denna känna sig olustig och ge en sämre presentation än om säg denne blivit mött med kärlek och omtöcknad innan intervjun. Ett klassiskt exempel kan vara hur SDs representanter ofta befinner sig i ett defensivt tillstånd i många intervjuer. Ja, de styr själva innehållet Fick de själva välja hur de ville sitta i bild? Den första kvinnan var mer bortåtvänd i bild. Känns mer i underläge på så vis, som förstärks av att hennes parti är i opposition. Moderaten är inledningsvis mer personlig i ordval och perspektiv och är mer framåt med sin kamera. Den första kvinnan framstår som mänskligare och mjukare och mer sympatisk. I ett filmiskt drama om de båda håller jag med henne! Kamerans närvaro innebär i de båda fallen att situationen är styrd och därmed partisk i de båda fallen. Ingen favoriseras egentligen men socialdemokraten är mer bortvänd i bild och kan tyckas dölja något eller verka mer osäker. Svaret är ja och nej! Man kan möjligtvis argumentera för att ordningen spelade roll. Men det kändes inte som att det var avgörande för filmens kvalitet. Eftersom de själva styrde innehållet var det ingen som favoriserades. Utan frågeställningar så finns det heller inga ”poänger” att bli gjorda. Dom fick samma villkor. Genom att göra en dokumentär på detta sätt behöver en som skapare vara rädd för att ens egna värderingar och åsikter ska färga slutresultatet. Men frågan kvarstår dock om filmen ändå är objektiv. De har fått samma chans att välja vad de vill tala om och vad de vill filma. Man har ingen aning om vem avsändaren/regissören är och dennes budskap. De fick bara ren info, inga frågor som kunde styras mot någon politik. Deras förutsättningar var helt lika. De hade ju fått samma instruktioner. V Fråga 7. Hur påverkade den tekniska kvaliteten helhetsupplevelsen av filmen? Svarsval Svar Filmens höga tekniska kvalitet påverkade helhetsintrycket 0,00% 0 Filmens höga tekniska kvalitet påverkade inte helhetsintrycket 17,4% 6 Filmens låga tekniska kvalitet påverkade helhetsintrycket 42,86% 15 Filmens låga tekniska kvalitet påverkade inte helhetsintrycket 22,86% 8 Vet ej 17,14% 6 Totalt 35 Fråga 8. Vad tyckte du om att titta på filmen? Svarsval Svar Mycket intressant 8,57% Intressant 68,57% 24 Ointressant 22,86% 8 Totalt 3 35 Fråga 9. Jämför den här filmen med den politikinformation du brukar ta del av i olika medier. Hur var då den här filmen? Mer än ett svarsalternativ är möjligt. Svarsval Svar Äkta, kändes som personliga möten med politikerna 68,57% 24 Tråkig 20,00% 7 För mycket fokus på form och teknik överskuggade den politiska informationen 5,71% 2 Nytt fräscht grepp på politisk information 31,43% 11 Ingen större skillnad 11,43% 4 Mera trovärdig 22,86% 8 VI Manipulativ 2,86% 1 Okritisk, saknade journalistens frågor 31,43% 11 Flummig och ostrukturerad 8,57% 3 Skönt att få tänka själv och inte styras av politiska utfrågare 17,14% 6 Totalt antal svarande 35 VII Bilga – Djupintervjuer Man, 32 år Händer det att du är kritisk till hur politisk information framställs i media? Ja, absolut. Hur ofta sker det och kan du ge exempel på när du blir kritisk? Jaa, det sker nog nästan hela tiden när jag läser nån politisk information, men jag tycker att det är ganska tydligt att det är vinklat utifrån de åsikter som till exempel tidningen som skriver om det har. Alltså tidningar har oftast en politisk agenda och det märks ganska tydligt, till exempel rubriksättning. Det kan vara allt från att de fokuserar på det negativa i någonting i stället för att visa båda sidor eller tvärtom bara det positiva eller rubriksätter det så att det blir något annat än det är, eller vilka bilder man använder. Det står någon rubrik och sen ser man en bild av typ någon som ser uppgiven och deppig ut. Sker det någon gång inom rörlig media till exempel när du ser på till exempel nyheter? Eller behöver man vara insatt i till exempel media eller tror du att folk som inte är insatt i hur kameraarbete sker. Är du kritisk till rörlig media? Nu när du formulerar frågan så, så vill jag nog säga så att det går att vinkla saker på det sättet. Jag har inte tänkt på det. Men det behöver inte betyda att man inte blir påverkad av det. Sen ska jag säga det att jag tittar inte så mycket på rörlig media på det sättet. Jag tittar inte så mycket på nyhetsmedia. Jag läser mest tidningar på nätet. Det som jag tittar på när det gäller politiska nyheter eller nyhetsbevakning är med debatter och sånt där . Och där är det ju inte medierna själva som gör att det är otillförlitligt. Det är ju politikerna som argumenterar på ett sätt som är dåligt. Det är ju intressant. Så där menar du att det är politikerna kanske själva som ger en skev bild? Ja det tycker jag definitivt att de gör. För det handlar mer om att angripa motståndarna än att presentera sina egna förslag. Ofta så angriper man motståndaren på ett ohederligt sätt. Till exempel att man gör...till exempel att man säger att de andra vill nånting som de inte vill, att man målar upp en falsk bild som är medvetet dålig och så säger man att ”ni vill ju det här”...fast det inte är så. Att man argumenterar på ett ohederligt sätt helt enkelt som inte handlar så mycket om att presentera fakta och politik utan mer att man försöker få den andra att se dålig ut och angripa. Det ger ingenting. Om man ser igenom det så ger det ofta ingenting att titta på sådana debatter. Kan du ange en källa eller en medieform som du känner störst tillit till när det gäller att få en opartisk skildring av någonting? Exempel är ju då SVT:s nyheter och när det gäller medieform kan du ju säga radio eller internet. Finns det någon speciell sida på internet eller filmregissör? Nej det kan jag inte säga något specifikt. Generellt så känns det som Public Service media är mer seriöst. Svt känns mer seriös och objektiv än annan media men det är ju inte så att jag har jättestort förtroende för det. Det kan jag inte säga. Du säger att de känns mer seriösa. Då undrar jag; hur stor roll spelar det vem som står bakom en produktion? Måste hon eller han vara etablerad? VIII Nej, det tycker jag inte. Det är snarare hur man framställer det. Vad man gör helt enkelt, som är viktigt. Att man gör det på ett seriöst och bra sätt. Och att det märks att man strävar efter någon form av objektivitet. Hur märker man att någon strävar efter en viss form av objektivitet? Ja, snarare kan man märka när man inte gör det. Till exempel när man medvetet försöker göra det underhållande. Då är det ju inte lika intressant om innehållet är korrekt. Då är det mer intressant om det är underhållande. Till exempel politisk bevakning som är mer underhållande är ju mindre trovärdig än en som är fokuserad på fakta. Vad tyckte du om filmen? Lite seg! Och lite svår att följa i och med att det var så öppet. Det var ju inga specifika frågor. Det var ju en sorts presentation av politikerna men mer som personer än av deras politik. När de fick berätta fritt så fick de berätta vad som var viktigt för dem men de fick också beskriva vad som var de positiva och bra delarna av deras politik utan att andra delar belystes. Lyssnar man på deras beskrivningar av deras politik i filmen så är det inte mycket man inte skulle hålla med om i vad de säger egentligen. Vilket blir... Då kan det ju alltid bli svårt att bilda sig en uppfattning. Den socialdemokratiske politikern tyckte det var viktigt med rättvisa och att alla ska ha det tryggt och må bra och det ska vara solidariskt. Det kan nog alla skriva under på. Och den moderata politikern sa att det är viktigt att alla människor får bidra med vad de kan och att alla är viktiga på det sättet. Och det tror jag också att alla kan hålla med om. Men det beskrivs inte så mycket vad de vill driva för politik för att det ska bli så. Men det var ju å andra sidan en kort film så det fanns ju kanske inte så mycket tid för det. Hade du föredragit om det varit en mer konventionell intervju, dvs. noga utstuderade frågor med svar? Det beror på syftet. För att om man är intresserad av vissa fakta, ja om man är intresserad av att jämföra deras politik, ja. Om man är intresserad av deras personer, nej. Sen beror det också väldigt mycket på vad det är för frågor. Hade det varit dåliga frågor vilket det ofta är så skulle det ju bli sämre. Det är ofta så att frågorna i sig är väldigt ensidiga. Om man ser till de tekniska aspekterna. Hade du velat se att det var annorlunda där? Hade du velat se fler kameror igång som hoppade mellan närbild och helbild och dessutom bättre kvalité på kamerorna? Är det någonting du hade föredragit? Jag har inte jättemycket åsikter om det. Det känns som om jag inte kan så mycket om det. Men när det är bara en kameravinkel känns det som det är svårare att hänga med. Man bli lite uttråkad av det. Det händer ju inte så mycket rent visuellt. Annars har jag inte så mycket åsikter om det. Tyckte du att man fick komma närmare politikerna? Ja det tyckte jag, på ett rent personligt plan. Man fick ju se lite hur de är som personer. De båda valde ju att berätta om egna erfarenheter och varför de gått in i politiken, och varför de hade de åsikterna de hade. Det ser man ju inte lika ofta annars. Tyckte du att det var viktigt att det var med eller är du mer intresserad av deras politiska åsikter? Jag är nog mer intresserad av deras politiska åsikter för om man röstar på en politiker för att man tycker att det är en trevlig prick så är man nog lite fel ute. För man kan ju vara en trevlig prick och ändå ha helt fel. Helt enkelt! Intressant, men det är ju viktigt att deras åsikter och IX värderingar kommer fram, tänker jag. Tyckte du att de båda politikerna framställdes på lika villkor? Om inte, var det någon som framställdes bättre eller sämre? Jag tyckte att de framställdes på lika villkor. Om någon framställdes bättre eller sämre så berodde det ju på deras egna meriter. Jag tycker att mycket lämnades upp till politikerna själva och det innebär ju att om en av dem är skickligare på att prata och använda de verktyg de fick för att framställa sig i ett bra ljus, så kommer det ju att bli så. Men inte utifrån filmen i sig. De fick ju lika förutsättningar. Tror du att filmarens egna politiska åsikter har påverkat slutresultatet? Nej det tror jag inte. Tror du att det är svårare att göra i en film som görs på det här sättet? Ja, det tror jag. Vad tyckte du om det materialet som politikerna hade filmat själva och om hela idén? Ja, vad tyckte jag om det. Intressant att de hade fokuserat på olika saker och framställt det på olika sätt, tycker jag. Det var lite som ... Det visade ju lite på vad de tänkte och vad de tyckte var viktigt att visa. Jag tyckte det var en bra idé, speciellt att få en inblick i dem som personer. Det tillförde ju ännu mer av den aspekten, men kanske inte så mycket om deras politik. Tror du att man är mer observant och kritisk till hur en film är uppbyggd när det handlar om just politik? Ja det tror jag, om man är politiskt medveten. Om du har i åtanke att det här är ett projekt som handlar om objektivitet inom media, har du några övriga tankar som du skulle vilja framföra? Något som du tänkte på när du såg filmen? Nej, jag tycker att jag har fått med allt. Då tackar jag så mycket. Kvinna, 34 år Händer det att du är kritisk till hur politisk information framställs i media? Ja. Hur ofta sker det och kan du ge exempel på när du blir kritisk och vad är det som får dig att ifrågasätta deras objektivitet? Jag tycker att om man tänker på TV intervjuer och så får man ofta en känsla av vad reportern själv tycker var den står i politiska debatter. Jag tycker man kan utläsa det i sättet de intervjuar exempelvis att de ger sig väldigt snabbt då de tycker att de fått ett bra svar. Och ibland går de på väldigt hårt. Och då förstår att inte tycker samma som den person de intervjuar. X Är detta någonting som du tycker märks mest inom rörlig media eller kan du märka det i andra medieformer såsom i det skrivna ordet eller radio? Jag tycker man märker det mest på TV och så när man kan se det visuellt också för då kan man även se hur de filmar från olika vinklar och så olika drag i ansiktet som de väljer att ta med som man inte märker i till exempel i en radiointervju. Då tänker jag att det blir mer subjektivt när det är på TV jämfört med radio. Men samtidigt på radion är det lite mer, där måste de ju berätta mer, lite mellansnack, där de själva väljer att styra vad de vill förmedla. När de ska beskriva hur en situation ser ut är det ju deras ord som de använder för att beskriva en situation. Så på det sättet är ju radion subjektiv men inte på samma sätt som det är på TV. Tror du att detta är något som de flesta uppfattar eller måste man vara insatt i filmskapande för att vara kritisk? Jag tror att de flesta uppfattar TV och film som mer subjektivt än radio. Sedan tror jag att det handlar väldigt mycket om det är reklamfri TV eller inte. Jag tror att man tror att SVT är mer objektiv än TV4. Men personligen tror jag inte att det är så men det kan vara en uppfattning att Sveriges radio och Sveriges Television är er objektiv än reklamkanaler. Kan du ange en specifik källa eller en specifik medieform som du känner störst tillit till när det kommer till att få en opartisk information? Jag tycker nog att Sveriges Radio kan vara opartisk många gånger. Jag tycker om deras specialprogram. Jag vet inte riktigt vad de heter, men exempelvis Kaliber och sådana program, dvs ett längre reportage, som handlar om någonting. Det kan ju bli väldigt subjektivt det också men jag tror att om man har mer tid till att sätta sig in i ett ämne så kan man själv ta ställning i vad man tycker om det än om det hade varit små korta nyhetsinslag. Och det får man ju oftare på Sveriges Radio och Sveriges Television, alltså längre inslag som handlar om ett och samma ämne utan avbrott för reklam. De har ju ett annat sätt att tänka angående samhällsnyttan som kan spegla mångfalden även om de inte alltid lyckas. Hur roll spelar det vem som står bakom en produktion? Måste han eller hon vara etablerad? Nej, du menar för att vara objektiv? Nej, jag tror faktiskt att det är negativt att vara etablerad. Jag tror att det är bra att ta in nya filmare som inte har så mycket bakgrund för att om man inte har varit så mycket i rampljuset själv så är man lite som ett blankt ark för människor. Jag tror det är lättare att nå fram om man inte är färgad av det som man gjort tidigare. De flesta människor har ju en tendens att lägga folk i fack och jag tror ju då att det då är bättre att inte vara en känd filmare samtidigt så om man har mer erfarenhet så kanske man är duktigare på hur man ska gå tillväga för man har gått på lite nitar innan och är mer erfaren och går inte på samma misstag. Och på det sättet är det ju givetvis bättre att vara erfaren. Det kanske beror på att folk vet om en. Ja alltså om folk i allmänhet känner till filmaren eller inte. Vad tyckte du om filmen? Jo jag tyckte nog.... att den var bra. Man blir ju olika inställd till de två personerna ändå. Men jag tyckte nog att det hade mer med mig att göra. Vad jag tyckte om hur de valde att formulera sig, vilka filmklipp de valde att filma, tror jag hade mer med mig att göra än sättet de faktiskt hade genomfört det på. Det var väldigt tydligt att de fick samma förutsättningar båda två. XI Hade du föredragit om det varit en mer konventionell intervju, med mera utstuderade frågor? Det är ju lättare att jämföra om man har frågor att svara på. Nu svarade ju inte de på samma saker. Eftersom de fick prata fritt fick man ju en mer bild av vilka de var som personer eller vilka frågor som de tyckte var viktiga. Om man skulle haft färdiga frågor som båda fått svara på så är det ju väldigt lätt att jämföra svaren sinsemellan, men det var det ju inte här. Så man kunde ju inte jämföra fakta. Hade du föredragit en annorlunda kvalitet rent tekniskt. Tex flera kameror där redigeringen klipper mellan helbilder och närbilder och även om det hade varit en bättre bildkvalitet på kameran? Ja det var ju ganska dålig kvalitet...eller inte dålig kvalitet men det var ju väldigt enformigt och tråkigt att lyssna på. Hade det varit från flera olika vinklar så hade det säkert varit roligare och lyssna på men kanske inte lika objektivt. Tyckte du att man fick komma närmare politikerna på det här sättet? Ja det tyckte jag eftersom speciellt den andra delen där de fick med sig kameran och själva fick välja vad de skulle filma. Då tyckte jag man fick komma närmare dem som personer. Tycker du att det är en viktig del, tycker du det är mer intressant än att fokusera på deras politiska åsikter? Ja, det tror jag, för deras politiska åsikter går ju att läsa på om de kan ju plugga in svaren som de har lärt sig ska vara rätt. Medans när de får tala fritt inför kameran får man mer veta hur de är som människor. Det är ju lite så politiken ser ut idag, det har inte så mycket med innehållet att göra utan det har med framställningen å göra och framställningen är viktigare än vilket parti de tillhör. Därför tror jag det kommer bli mer så i framtiden, att det handlar mer om hur de är som personer och hur äkta de är. Om de kan stå för det dem predikar eller inte. Tyckte du att du fick en äkta bild av dem på det här sättet? Inte tillräckligt, jag tycker nog att jag skulle velat ha mer i så fall. Det var ganska korta inslag. Så, inte tillräckligt. Tyckte du att de båda politikerna framställdes på lika villkor. Om inte, var det då någon som framställdes bättre eller sämre? Jag tänkte på en sekvens hos den andra personen. När de fick prata om vad de ville, den första stunden där. Då så hörde man ju din röst vid två tillfällen. Första gången var det ju typ ”varsågod” el ”börja” och sen när hon hade pratat färdigt så sa ju du någonting avslutande typ ”nu är det klart” eller nått. Medan vid den andra så sa ju du ”är du nöjd” och då fick ju hon möjlighet... eller hon sa ”Nej, nej jag svamlade lite där, men det är ok” eller något sånt sa hon och då skrattade hon till lite grand. Så då tänkte jag där att så frågade du ju inte den första. Finns det något i filmen som gör att filmaren kan misstänkas att med sina egna politiska åsikter ha påverkat slutresultatet? Nej det tycker jag inte eftersom de har fått samma förutsättningar båda två och du skrev dessutom i texten att det var slumpmässigt vem som skulle få presenteras först. Så det tycker jag inte. XII Tror du det är svårare att göra i en film som är gjord på detta sätt? Att inte påverka? Ja. Ja det är nog svårare. Vad tyckte du om materialet som politikerna hade fått filma själva och om hela den iden? Jag tyckte det var en bra ide för att då får man komma lite närmare dem och jag tror att skulle den delen varit större så tror jag man skulle fått se mer om dem som personer vilka dem är och hur ärliga de är i sin politik. Det tror jag hade kommit fram ännu mer om de tex fått ha med sig en kamera och filma det som de vill filma under kanske en liten sekvens varje dag i en vecka eller månad. Då om du hade satt ihop det tror jag det hade gett väldigt mycket om hur man väljer att framställa sig. Men då måste man ju vara noga med att sätta upp exakta tidsramar så att man bara har ett visst antal minuter som man visar upp och inte klipper i det. För det måste ju vara exakt det dem har valt att filma som man sedan sätter ihop och det måste ju även vara i samma turordning. Som i filmen med andra ord, fast flera klipp. Ja. Tror man är mer kritisk av media när det handlar om politisk information? Vad skulle det annars vara menar du? Media skulle ju istället kunna göra ett reportage om tex en olycka som skett eller någon tävling som skett. Är man alltså mer kritisk när det handlar om politik, huruvida det är opartiskt eller inte? Nej det tror jag inte. Jag tror man är ganska kritisk oavsett vad det är. Dessutom tror jag det är politik involverat i de flesta debatter och reportage. Det kan ju vara underliggande också. Slutligen, har du några övriga tankar kring filmen eller projektet som du skulle vilja framföra? Jag tyckte att din röst inte skulle varit med. Även om det var väldigt kort så tycker jag att det hade blivit ännu mer ”deras film” om man inte hörde din röst. Sen tyckte jag det var jätte bra att du inte pratade mellan det här, utan det du ville ha sagt var i text på skärmen, på bilden och det tyckte jag var ett bra knep. Tack så mycket. Varsågod. Kvinna, 28 år Händer det att du är kritisk till hur politisk information framställs i media? Ja absolut. Hur ofta sker det och kan du ge exempel på när du blir kritisk? XIII Jag är nog alltid lite kritisk när jag läser saker eller om någon uttalar sig om en annan person, eftersom alla har en vinkling vare sig man vill det eller inte. Men det sker alltså mest när du läser? Ja framför allt när det står skrivet på vissa löpsedlar och ja jag vet inte.... Kvällstidningar, ja med andra ord så kallade sensationsnyheter. Är du kritisk någonting inför rörlig media, till exempel när du ser nyhetsinslag eller dokumentärfilm, eller tror du man måste vara insatt inom filmskapande för att vara kritisk till deras objektivitet? Nej det tror jag inte. Jag tror att alla nyheter som man får se på tv över huvudtaget är ju vinklade av att vi befinner i sverige, vad vi tycker är viktigt och vilken världsbild vi har. Så oavsett, så känns det som att man inte kan komma ifrån det här med vinklingen i de mediaforum där någon berättar om något som hänt och det inte kommer direkt från första part. Å det gäller ju samma sak med politik tänker jag. Kan du ange en specifik källa eller medieform som du känner störst tillit till när det kommer till att få en opartisk skildring av något? Ja alltså jag tänker nog...jag är ju inte helt säker att jag har helt rätt här..men jag tänker nog att när det är något som är livesänt så att man då inte kan efterbearbeta materialet och man inte kan påverka materialet lika mycket hur det ska vinklas på samma sätt som om man gör en produktion och sedan efteråt jobbar med den.. Å jag tänker att det sättet som din film är uppbyggd på litegrand där det är objektet som styr, inte innehållet. Det tycker jag gör att det känns mindre vinklat än om det hade varit någon som ställde frågor för de frågorna hade ju kunnat styra samtalet väldigt mycket. Det hade ju kunnat sätta personen på en plats där de inte skulle kunna känna sig så bekväma och där de inte alls ville vara. Jag tänker fråga mer specifikt om filmen lite senare, men finns det någon speciell medieform som du känner mer tillit till? Tex radio, specifika internetsidor, svt nyheter, film osv..? Jag litar faktiskt mer på tv än skriven text, men varför det är så vet jag inte riktigt. Hur stor roll spelar det vem som står bakom en produktion, måste han eller hon vara etablerad för att du ska kunna lita på att du får en objektiv skildring? Nej jag tycker nog inte det spelar någon roll ifall personen är etablerad, men jag tycker nog det är viktigt att man har i åtanke vem personen som gör produktionen är och vad den vill ha ut till folk och vad den är intresserad av att få ut för information. Så du tycker det är en viktig del att veta vem som står bakom och vad dess syfte är? Ja, alltså egentligen är jag nog kanske ganska okritiskt, jag sväljer nog det mesta. Men om jag tänker igenom det, så kan man ju faktiskt inte lita på någon. Å om man tänker så, att man inte kan lita på någon, så är det svårt att vara mer kritisk till någon mer än till en annan...ja om du fattar vad jag menar.. Vad tyckte du om filmen? Jag tänker att det är väldigt bra att man fick höra vad politikerna själva fick välja att prata om vad de tänker på. Men jag kan tänka att om dem pratar om någonting som de tycker är väldigt självklart för dem, så kan de själva glömmer bort...jag tänker på socialdemokraten.. att hon kanske glömde bort att vi tycker det lika självklart... hon pratar ju tex om att hon XIV tycker det är viktigt att hennes värderingar får vara med och styra, men hon berättar aldrig vad det är för värderingar rent konkret. Så då kanske det hade varit bra med en följdfråga, tex ”vad menade du när du säger så?”. Hade du föredragit en konventionell intervju med noga utstuderade frågor och följdfrågor? Nej det tycker jag nog ändå inte, men jag tänker att de kanske inte borde utesluta varandra. Att man kan ju ändå ha den formen som du har gjort här, men att den som gör filmen kan styra upp det lite grand om man tänker att ”jag förstår inte vad hon menar här”. Bara för att förtydliga, inte för att få en riktning på det. Tex ”kan du förtydliga vad du menade nu?” Men skulle det då inte kunna tolkas som att det inte är opartiskt, om den ena får en chans att gå in djupare på något men den andra kanske inte skulle få det? Att de båda då inte skulle få exakt lika förhållanden? Jo så skulle det ju kunna vara, men jag tänker mera att om man märker typ ”ah nu säger hon någonting som inte riktigt....” ...eller ja...jo men det kanske du har rätt i.. Hade du föredragit en annan kvalitet, rent tekniskt. Å då menar jag tex flera kameror där redigeringen klipper mellan olika vinklar. Samt en bättre bildkvalitet generellt på kameran? Nej det tycker jag nog inte. Så du tyckte det var ok att intervjuerna var inspelade helt och hållet med en ensam stillastående kamera utan zoomning el dylikt? Ja absolut. Tyckte du att man fick komma närmare politikerna som personer? Ja det tyckte jag eftersom de själva styrde vad de tyckte var viktigt att tala om, så säger det ganska mycket om dem som personer. Hur viktigt tycker du att det är att man får komma nära politikerna som personer i en film, tycker du det är viktigare än att deras politiska åsikter kommer fram? Det beror ju på vad man vill att dokumentären ska handla om. Om det ska handla om deras politiska åsikter, så är ju det viktigare att det kommer fram än hur de är som personer. Om man däremot tycker att det faktiskt är viktigt att veta vem politikern är, så är det ju givetvis viktigt att en film kan förmedla en bild av hur personen är. Tyckte du att de båda politikerna framställdes på lika villkor? Om inte, var det någon som framstod bättre eller sämre? Nej jag tyckte ju att de båda fick exakt samma förutsättningar så tack vare det så känns det som att de framställdes på lika villkor. Sen kan jag ju tycka att moderaten var lite bättre på att framföra sin politik än socialdemokraten, men det har ju inget med filmaren att göra. Det beror ju på hur duktiga de är på att framställa vad de vill säga. Finns det något i filmen som gör att filmaren själv kan misstänkas ha påverkat slutresultatet med sina egna politiska åsikter? XV Nej det tyckte jag verkligen inte. Tror du att det är svårare att göra i en film gjord på detta sätt? Ja eftersom personerna i filmen är de som styrt över innehållet så mycket och det inte är några frågor från filmaren och att det inte är någon vidare efterbehandling. Så det känns ju extra svårt för filmaren att vinkla det hela. Jag kan inte se hur filmaren skulle kunna göra det. Är det här en form som du skulle kunna föredra istället för den konventionella formen av intervju man ser i tex tv? Ja och nej. Jag tycker det är en väldigt bra form för att få fram objektiviteten, men jag tror att det lätt kan bli att det spårar ur och det kan bli ofokuserat ifall man typ skulle köra nyhetsinslag med politiker och de bara fick prata om vad de ville. De kan ju bli att deras intresse inte skulle stämma överens med vad folk egentligen är intresserade av att veta. Det skulle behövas lite av både och.. Vad tyckte du om det materialet som politikerna själva hade filmat och om hela den iden? Jag tyckte det var en jättebra ide! Men sen så kanske jag även tyckte att de inte var så tekniskt duktiga på att filma. Fast det tar ju inte bort något av vad de hade att säga. Det kanske bara tar bort från huruvida man tycker filmen är snygg eller inte, men själva innehållet påverkas ju inte av det...budskapet menar jag alltså. Vad mer specifikt med deras material tyckte du var intressant? Ja alltså, när de själva får bestämma vad de vill lyfta fram, så tar de ju det som de tycker är viktigt för dem och det säger ju ganska mycket om dem som personer och det tyckte jag var intressant. Hade filmaren själv valt vad som ska filmas, så hade det ju betytt att det hade varit vad filmaren själv tycker är viktigt och då hade det ju verkligen inte varit lika opartiskt. Tror du man är mer kritisk till media när det handlar om politisk information? Jag vet inte..jag känner mig ju kritisk till allt. Jag tror ju som sagt inte att man kan lita på något, eftersom allt har en vinkling. Som tex att vi bor här betyder ju att vi har en speciell världsuppfattning och det gör ju de nyheter vi har i media är baserat på vår egna världsbild som vi har som svenskar över lag, alltså enbart baserat på vår egenskap av att bo i sverige. Slutligen, har du några övriga tankar om filmen eller om projektet? Nej, egentligen inte...tror jag.. Ok, tack så mycket Varsågod. XVI