Spräckaretorpet på Sannahult i Sjönevad

1
Spräckaretorpet på Sannahult i Sjönevad
Torpets historia börjar 1813, när Johannes Jönsson fick kontrakt på en jordbit på Häståsaberget
som tillhörde Sjönevads utmarker. Detta var före laga skiftet, så utmarken tillhörde alla
bönderna (åborna) i Sjönevad. Senare kom det att ligga under Sjönevad 1:3 (Gästis). 1844 var
den årliga arrendeavgiften ”skatten” ca 2 rdr.
Johannes, som 1813 var 34 år gammal,
hade varit åbo på 1/3 mtl Heden i Abild
sedan 1804, då han gift sig med dottern på
gården, Christina Andersdotter. Johannes
var son till bonden Jöns Götharsson i
Hallstorp, Abild.
Hustrun dog redan vid nyår 1816 i lungsot
och Johannes blev ensam på torpet med de
fyra barnen.
Bouppteckningen upplyser oss om att det
fanns 1 häst, 2 kor, 1 kviga, 1 får och 1
bagge på torpet. Tillgångarna uppgick till
231 riksdaler, vari ingick värdet för ”alla
På väg upp till den solbelysta gläntan
husen” 66 rdr, skulderna till 61. 1817 gifte
där torpet låg
Johannes om sig med Margareta Helena Möller,
dotter till klockaren i Vessige. De fick 3 barn tillsammans.
1813-omkr 1855
Johannes Jönsson
född 1779-05-02 i Hallstorp, Abild
h1 Christina Andersdotter
1780-07-25 i Heden, Abild
död 1816
h2 Margareta Helena Möller
1792-04-01 i Klockaregården
1853
Barn: Jöns f 1805, Johanna f 1807, Anna Lena f 1810 och Benedikta f 1812 i Abild,
Carl Johan f 1818, Johanna Beata f 1820 och Emanuel f 1825 i Sannahult.
Genom en otrolig arbetsinsats, där säkert hela familjen fick slita hårt, skapade Johannes ur
vildmarken ett litet lantbruk. Han fick 1834 Hushållningssällskapets belöning på 13 riksdaler och
16 shilling Banco ”för sin ovanliga flit och arbetsamhet”. Han hade lyckats med 3ne tunnlands
odling å oländig och stening mark samt 3000 famnars (5.000 meter) stengärdesgårdar. Dessutom hade ”Torparens goda uppförande blifvit behörigen styrkt”.
Johannes var också ”spräckare”, dvs. stensprängare och
gråstensmurare. Fortfarande finns prov på hans yrkesskicklighet. Han byggde flera broar på vägen mellan
Sjönevad och Krogsered på 1820-talet. Vid Månsabo,
Rya, finns en bro kvar. Kungastenen i Björbexered har
han också gjort. Han var ansedd som en mycket skicklig
mästare i sitt yrke. Bl.a. Per Johansson har skrivit en
artikel om ”stenarbetaren” i årsskriften Hallandsbygd
1975-76.
Bro vid Rya, byggd av ”Spräckarn”
oljemålning av Magnus Larsson
2
Kungastenen i Björbäcksered
När Karl XIV Johan och drottning Desirée under sin
eriksgata genom Halland färdades på den nya vägen
mellan Vessige och Krogsered högg Johannes till deras
och vägbyggarnas ära den här stenen med kungligt
monogram.
Spräckaretorpet var vackert och högt beläget på Häståsaberget med Spräckabäckens brusande
fall nedanför. På ett par stenar har Johannes huggit in sina initialer och årtal. Vi kan fortfarande
gå in i hans två stenkällare.
Runt omkring ser vi Johannes sten-
gärdesgårdar och går vi vägen upp i den
vackra bokskogen, träffar vi på Granatbrottet ett stenkast från torpet. Det var
vintern 1936-1937 som det bröts granat i
Häståsaberget. Den här källaren
användes då till att förvara dynamit i.
teckning av Gunnel Wennerholm
Johannes 2:a hustru dog 1853, 61 år gammal. Johannes var då 74 år. Enligt bouppteckningen
fanns det inga kreatur kvar och endast få gårdsredskap. ”Alla på torpet befintliga byggnader”
ägdes ju av torparen och värderades fortfarande till ca 66 rdr. Tillgångar 94 rdr och skulder 31.
Johannes Jönsson undertecknade bouppteckningen ”med hand i pennan”! Hur hade han kunnat
göra inskriptionerna på stenarna han huggit, om han inte ens kunde skriva sitt namn?
Johannes dog 1860. De sista åren av sitt liv levde han i fattigdom, trots alla fantastiska och
bestående arbeten han utfört. Han dog 81 år gammal som fattighjon.
Både Johannes far Jöns Götharsson och Johannes själv hade stått inför tinget. Fadern hade
anklagats för att ha slagit en granne och för svordomar på en söndag och målet hade varit uppe i
tinget flera gånger. För slagsmålet frikändes han så småningom, men han fick böta 5 riksdaler för
att han använt svordomar på en söndag.
Enligt ett domstolsprotokoll vid Årstads tingsrätt i Heberg oktober 1800 framgår att tinget
instämt ”gifta hustrun Börta Alfsdotter i Boberg och drängen Johannes Jönsson i Hallstorp” för att
de ”skola åhr 1798, i Boberg, med hwarannan öfwat Enfalt Hor”. Till detta nekade båda. Johannes
var dräng hos Börtas man i Boberg. Flera vittnen hördes, vilka vittnade mot dem. Processen varade i
2 år, men Börta och Johannes ”hade med Eed sig wärjat” och frikändes. Straffet för enfalt hor (en
av parterna var gift) var dryga böter, kunde man inte betala fick man sitta i fängelse på vatten och
bröd.
3
Äldste sonen Jöns var torpare i några år på Castellet i Sörby (se berättelsen om Castellet). Han
var gift med Anna Catharina Larsdotter från Nackagård i Sörby. Med sina fyra barn flyttade de
till Årstad 1849. En sonsons sonson till Spräckaren, Elias Tengroth i Linköping, har skrivit en
släktkrönika, som visar att de flesta av Jöns ättlingar levde sina liv i Vessige och Årstad, flera av
dem med anknytning till Sannarps gods.
Dottern Benedicta gifte sig 1836 med Olof Johansson från Pukabol i Abild, f 1803. 1838 fick de
”bevis till Skåne för arbete”. 1839 blir Olof dräng på St Elmås. Anklagad för skogsstöld flyttar de
tillbaka till Olofs föräldrars gård i Pukabol 1840, där de får bo i Stugan. Olof och Benedicta dör
barnlösa som fattighjon 1871 resp 1874.
Sonen Carl Johan blev hemmansägare, när han gift sig 1841 med änkan Anna Britta
Andreasdotter i Sörby Lassagård, f 1813. De brukade gården fram till omkr 1880, när en av
sönerna, Emanuel tog över gården. Emanuels son, Carl Robert Carlsson f 1888 berättas det om
i hembygdsboken under rubriken ”Emigranten som aldrig kom fram”. Han var en av dem som
var ombord på Titanic i april 1912.
Dottern Johanna Beata gifte sig 1849 med Christian Eriksson på Hjuleberg, f 1820 i Getinge.
1857 flyttade de till Kråkegård i Abild som torpare. 1875 flyttade de till Ugglebo och omkring
1880 flyttade de till Amerika. De var ju då över 60 år så helt säkert hade några av alla deras
barn rest dit förut.
Spräckarens yngste son Emanuel gifte sig 1850 med Eva Johanna Österman från Blixtorp i
Årstad. De blev åbor i Flädje i ett par år men 1854 är de bosatta på Sannahult. De fick 2 döttrar,
Clarissa Emerentia f 1852 och Fredrica Charlotta f 1854. Yngsta dottern dog 3 år gammal och i
maj 1855 dog hustrun. I hennes bouppteckning framgår att de övertagit torpets byggnader, som
nu värderas till 33 rdr. Det framgår inte om Emanuel övertagit torpkontraktet, snarare verkar det
av husförhörslängden som om han var dräng hos Peter Abraham Pehrsson i Sjönevad. De hade
1 ko, 2 får med lamm och 2 hönor. Tillgångarna uppgick till 169 och skulderna till 107 rdr.
Emanuel flyttade från Sannahult 1857. Han hade gift sig med frånskilda Johanna Jönsdotter i
Nr 2 Folkastad, Räfvinge, och blev dräng på gården. Vad som hänt den lilla dottern Clarissa
Emerentia framgår inte av husförhörs- eller flyttningslängderna.
Nästa torpare på Sannahult hette Petter Aron Bengtsson. Han gifte sig med Severina
Magdalena Andersdotter från Hansabo i Askome 1864 och flyttade till Sannahult antagligen
samma år
1864-1885
Petter Aron Bengtsson
1840-09-26 i Askome
Severina Magdalena Andersdotter
1834-12-24 ”
död 1885
Barn: Bernhardina f 1865 och Josefina f 1868 i Askome, Anders Johan f 1871, Albertina f 1873,
Carl f 1876 och Carolina f 1879 i Sannahult.
Petter Aron hade rötter tillbaka till Abels torp i Hukered. Hans farfar Anders Björnsson
gifte sig 1798 med Pernilla Svensdotter på Abels torp och Petter Arons fader Bengt Andersson
föddes där 1799. I farmoderns bouppteckning 1801 kallas hon Abelsdotter, hon var dotter till
rotebåtsman Sven Abel.
.
Sönerna på torpet dog i förtid, Carl endast några månader gammal och Anders Johan 24 år
gammal i lungsot, när han var dräng i Bjerrome. Det var en fattig torparfamilj, utfattig har prästen
skrivit i husförhörslängden. Hustrun Severina Magdalena dör 1885, 51 år gammal av
lunginflammation. Bouppteckningen visar att man ägde manhus- och ladugårdsbyggnaderna,
värda 40 kronor, att de enda djur man hade var 2 höns, att tillgångarna uppgick till 93 kronor
men skulderna till 295 kronor!
4
Petter Aron flyttar från torpet samma år. Vid folkräkningen 1890 är han antecknad som
”lösdrifvare”. Yngsta dottern Carolina, då 11 år gammal, är bokförd tillsammans med honom,
men enligt ett kommunalstämmoprotokoll från mars 1890 blev hon bortackorderad till ett års
försörjning för 34 kronor till Johan Johansson i Åhs. Hon flyttade till Göteborg 1900. Petter Aron
dog på fattighuset år 1916, 76 år gammal.
1885 flyttade nästa torpare in i Sannahult, Alfred Larsson och Anna Johanna Antonsdotter, 26
resp 35 år gamla. De bodde på torpet ända till 1909, i 24 år, då de flyttade till Humselynga i
Abild. Alfred var systerson till Petter Aron Bengtsson.
1885-1909
Alfred Larsson
1859-02-19 i Askome
Anna Johanna Antonsdotter
1850-04-17 i Krogsered
Barn: Hulda Alfrida f 1886, Leonard Albert f 1888, Andrina Sofia f 1891, Bror Anton f 1893
d 1893 och Signe Erika f 1894.
Enligt vad sonsonen Einar Larsson berättat i en artikel i Hallandsbygd, ”En vandring till
Spräckarens”, fortsatte Alfred Larsson Spräckarens arbete med stengärdesgårdarna. Han
gjorde dagsverken på Sjönevads mosse och på kvällarna fick han ägna sig åt sitt torp. Anna
Johanna kärnade smör som hon en gång i veckan gick ner till affären i Sjönevad med för att
byta till sig andra nödvändiga varor. I artikeln finns en bild på familjen Larsson.
1909-1918
Johan Bengtsson
1865-10-10 i Träslöv
d Bertha Charlotta
1888-12-16 ”
Barn: Albert Nathanael f 1890, Gustaf Erik Herman f 1892, Gunnar Leander f 1894 och Gerda
Lovisa f 1897 i Träslöv, Sigrid Elvira f 1899 i Vessige och Ellen Linnea f 1903 i Lia.
Siste torparen på Sannahult var Johan Bengtsson. Han hade varit statardräng i Fogdagård och
dessförinnan åbo i Lia, blev änkeman 1906 och flyttade in i torpet 1909 med tre av sina barn.
Ytterligare fyra barn bodde tidvis på torpet. Han stannade kvar till 1918/1919 då han flyttade till
Alfshög. Den ca 100-åriga historien för Spräckaretorpet på Sannahult var därmed slut.
5
Källor:
Kyrkoböcker
Sven Larsson ”Vessige och Alfshög – två socknar i Ätrans dalgång” 1996
Elis Tengroth, Linköping (sonsons sonson till Spräckaren) ”Sanning och saga om
Spräckaren i Sannahult och hans ättlingar”, släktkrönika (1972)
Per Johansson, Hukered ”En stenarbetare i Vessige” Hallandsbygd 1975-76
Einar Larssons, Vinberg (sonson till Alfred Larsson) berättelse ”En vandring till
”Spräckarens” i Hallandsbygd 1992-1993 (med familjefoto omkr 1905)
Inga-Lill Cederberg
rev 2015-05-04