Ladda ner - Bygdeband

1
ALFRED JÖNSSONS SKRIFTER
Nedtecknade minnen om livet i Lindome
- från 1700-talets slut till 1900-talets börjanså som Alfred Jönsson förmedlat dem
Tredje delen innehåller:
Barnundervisning och skolväsendet i Lindome
Organister och klockare i Lindome kyrka
Psalmboken och husförhör
Vidskepelse
Hur man firade högtider såsom: Bröllop, Begravning
2
Vårt lands folkskolestadga av år 1842
Barnundervisningen i Lindome före 1842
Före 1842 fanns det ej i vårt land någon ordnad skolgång ifråga om barnen.
Under 1700 - och de fyra första decennierna av 1800-talet var det nog kyrkoherdarna i
deras respektive pastorat och dessutom klockaren i varje församling som det ålåg att barnen
fingo lära sig att läsa och att inhämta något mått av kristendomskunskap. Under denna tid
hade husförhören sin stora betydelse.
Vad nu särskilt Lindome församling angår, är det ej känt under vilka förhållanden
klockaren sökte att utföra detta uppdrag under 1700-talet. Men under årtiondena närmast före
1842 är det känt att dåvarande klockaren i Lindome, Mattias Lindström höll skola i
Klockaregården.
Det var dock endast barn från de mera centrala delarna av socknen som kunde besöka
skolan i Klockaregården, ty från socknens utkanter blev vägen för lång dit. Men de som
gjorde detta fingo en god undervisning både i läsning, kristendomskunskap samt skrivning,
och ifråga om pojkarna, även i räkning. Huru långa dessa skolterminer voro, eller under vilka
tider av året de voro anordnade är ej känt.
Efter 1837 el. 38 höll dock Lindström ej skola med anl. av hög ålder. Han avled 1844.
Men under 1800 - talets förra del ombesörjdes även barnundervisningen i Lindome av s.k.
skolmästare. Dessa voro i allmänhet enkla och olärda personer, gärna en avskedad båtsman,
el. en annan person som hade lust och fallenhet för denna uppgift.
En person som tänkte bli skolmästare fick först anmäla sig hos prästen i församlingen. Här
blev han underkastad ett litet kompetensprov i innanläsning, katekesen, kännedom av Bibelns
innehåll och i " grund" som man sade, d.v.s. besvarande av framställda frågor rörande vår
kristna tro. Klarade han detta enkla prov något så när till prästens belåtelse erhöll han av
denne ett intyg på att han var godkänd att undervisa barn.
Skrivkonsten fordrades ej nödvändigt - kunde man den var det bra- och räknekonsten ännu
mindre. Med ett sådant intyg på fickan gav personen sig ut i bygden.
Kom han nu till en större by el. eljest en trakt med någotsånär tät bebyggelse, kunde han
börja att underhandla med hemmansäg. om en skoltermin för deras barn.
Terminens längd bestämdes gärna till 6, 8 eller högst 10 veckor. Man kom överens om en
liten penningavgift för varje barn, en mycket blygsam summa som ej kunde räknas i hel krona
pr barn utan i shilling. Dessutom skulle mäster hava mat och logi under tiden.
Fribarn
Nu kanske det finnes en stuga el. två inom byn och i dessa kunde finnas barn som behövde
undervisning. Men föräldrarna voro fattiga och utrymmet i stugan var inskränkt, så att här
kunde man ej taga emot skolan. Hem.äg. i byn önskade dock att detta ( dessa) barn skulle få
undervisning. Därföre yrkade de på vid kontraktets uppgörande med skolmästaren, att han
skulle undervisa ett el.två barn från dessa hem utan avgift. De barn som kommo i åtnjutande
av denna fria undervisning kallades fribarn. Man kunde säga t.ex. att skolmästaren har 14 barn
i sin skola och däribland 2 fribarn.
Nu kunde han således börja skolan. Den hölls alternerande i de olika gårdarna i byn där det
fanns barn. 1/2 vecka eller en hel vecka på varje ställe skulle Mäster också hava mat och logis
under de dagar han höll skola där. Men som redan är nämnt, voro de stugor fria ifrån vilka
fribarn kommo.
Skolsal i de olika gårdarna var gärna dagligstugan el. en större kammare.
3
Man började rätt tidigt på f.m. och höll på till frampå e.m. och det var i allmänhet under
sommaren denna skolgång ägde rum.
Dessa lärarne undervisade barnen i att lära känna bokstäverna och att stava ihop dessa till
ord - om föräldrarna ej hade gjort detta - i innanläsning.
Luthers lilla katekes och i skrivning - om Mäster kunde skriva -. Dessutom fingo barnen
lära sig någon psalm el. psalmversar utantill. Även blevo de uppmärksamma på något kapitel i
Bibeln, såsom Ordspr.b. 2 kap. Davids ps.46 o.s.v. ävensom morgon - och aftonböner,
bordsböner m.m.
När den avtalade tiden och terminen var till ända upphörde skolan där för den gången och
skolmästaren vandrade till en annan by el. trakt för att där söka få till stånd ett skolavtal med
befolkningen.
Ibland skolmästare på 1830 - talet må nämnas Anders Mattsson. Han hade sitt hem i
Lerberg, Älvsåker. Men han höll skola i Lindome emellanåt på 1830 - talet. Han var då rätt
ung och var ej båtsman. Han var en allvarlig lärare och höll sträng disiplin i skolan.
Han levde ännu som en gammal man, bosatt i Lerberg i slutet av 1870 - talet.
Carl Gustaf Sundberg var ej infödd lindomebo men han började att undervisa barn i
Lindome kanske i slutet av 30 - talet. Han var då rätt ung. Sundberg hade en utmärkt vacker
handstil, men å stavningen och uppställningen brast det åtskilligt. Ibland annat använde han
sällan stor begynnelsebokstav i första ordet av en sats, men däremot stor beg.bokstav här och
var inuti satserna.
Sundberg var en vänlig, kärleksfull och god lärare, som ägnade sig åt sin uppgift med
allvar och nit, hava äldre personer omtalat.
Längre fram i tiden - på 1850 - talet genomgick han en kortare kurs för att bättra upp sina
kunskaper, och var småskolelärare i Lindome till omkring 1870.
Dessutom var här en med namnet Ledin. Han var av bättre stånd och hade i ungdomen
erhållit skolbildning men spårat ut och vistades i Lindome kort efter 1842 såsom skollärare,
innan någon examinerad lärare var kommen hit. Trots sina bättre kunskaper var han dock
mindre lämplig för lärarekallet. Äldre lindomeboar hava omtalat att Ledin stundom uttryckte
sig så: " Bromsson och konsul Bäckman ropar ve över Ledin"
Troligen hava dessa herrar varit honom närstående, och högeligen missbelåtna med hans
misslyckade levnadsbana.
För övrigt var här tidvis flera andra skolmästare, vilka ej kunna närmare presenteras här.
Slutligen torde få anm. att i byar såsom tex Lindomeby, vilka voro belägna nära
Klockaregården, antog man ändå lärda skolmästare för undervisning av barnen så längre de
voro yngre, men när de blev äldre, lät man dem gärna genomgå en termin hos Lindström i
Klockaregården.
Såsom vi kunna inhämta av det nu anförda, var det synnerligen svagt och primitivt ordnat
med barnundervisningen på landsbygden i vårt land före 1842. De svåra bristerna i detta
hänseende insågs också ganska väl av tänkande och upplysta män, och ansatser gjordes
emellanåt för att få till stånd en bättre barnundervisning. Vid riksdagen i Stockholm 1834
representerades bondeståndet i Fjäre och Viske härader av hemmansägaren Olof Lindbäck i
Annestorp Lindome. Lindbäck var född i Gastorp Lindome 1785 och hade under ett par års
tid före 1818 verkat såsom skolmästare i Lindome. Han var en varm vän av folkupplysningen
och han framförde 1834 till riksdagen ett memorial i vilket han framhöll vikten av skolors
inrättande på landsbygden, och att dessa skolor försågs med goda och skickliga lärare. Ibland
annat säger han:" Hittills har den godtrogna svenska allmogen ansett sig belåten med
skolmästare av icke större insikt, än att de ej vetat skilja på bokstav, stavelse och ord.
Uppfyllelsen har blivit därefter, lärjungen är fullkomlig i okunnighet när han är såsom en
mästare"
Denna gång blev dock ingenting slutgiltigt bestämt för en bättre ordning.
4
Men vi komma emellertid fram till det i Svenska Folkskolans historia betydelsefulla året
1842, då en verklig Folkskolestadga blev antagen och fastställd för hela riket. Det var dock
med blandade känslor befolkningen på landsbygden - och icke minst i Lindome - mottog
denna nymodighet. Man insåg näml. ganska väl, att förverkligandet av stadgans bestämmelser
skulle medföra penningutgifter, och sådana voro bönderna avgjort emot i den tiden.
Därtill kom att i Lindome genomfördes det s.k. laga skiftet inom en hel del byar just vid
denna tid - i Lindomeby 1842 och i åtskilliga andra byar åren efter. Dessa djupt ingripande
förrättningar medförde rätt dryga penningutgifter och man kan därför ej undra på att
allmogen motsatte sig uppförande av skolhus så länge som möjligt.
Efter 1842
I den nya folkskolestadgan bestämdes att minst en examinerad folkskolelärare skulle
anställas inom varje församling i riket. Men sådana skulle först utbildas, och det kom således
att dröja flera år innan stadgans bestämmelser kunde börja att tillämpas i sin fulla
utsträckning.
Ett skolråd blev nog valt inom Lindome med vice pastorn å Björkeris såsom ordförande,
omedelbart efter 1842 ( stämmoprotokollet torde härvid genomses), och detta fick nu söka att
tillämpa stadgan så gott sig göra lät. De gamla oexaminerade skolmästarne fingo fortsätta
undervisningen ty några bättre stodo för tillfället ej att uppbringa, men nu troligen i hyrda
lokaler i byarna, och emot en avtalad mindre årslön från församlingen.
På detta sätt fortgick det inom Lindome i 5 el. 6 år, ty först år 1847 el 48 anställdes den
första examinerade folkskolläraren i Lindome. Hans namn var Ossbahr.
En man i Lindomeby, född 1834, har berättat att hans skoltid inföll just under
övergångstiden från den gamla till den nya ordningen. Till det mesta gick han i skola för
oexaminerade lärare och vilka han särskilt med aktning omnämnde Sundberg, men under
slutet av skoltiden gick han för Ossbahr. Han berättade också att Ossbahr tillämpade den s.k.
Lancastermetoden vid undervisningen och att han såsom en av de äldre var en utav de s.k.
monitörerna.
Nya Testamentet fanns i varje gård, och dessa böcker blevo nog använda vid
undervisningen. Om A.B.C. böcker funnos att få köpa i den tiden vet jag ej. Jag har
åtminstone ej sett spår av någon sådan från äldre tid.
Under de första åren närmast efter 1842, var nog skolans utrustning så enkel den kunde
vara. Något fick dock skolrådet anskaffa, såsom föreskrifter, räkneböcker och tabeller.
Om den examinerade lärarens alterneringsskyldighet inom de olika delarna av socknen,
känner jag intet. Arkivet kanhända ger besked.
Huru länge dröjde det innan två examinerade lärare anställdes i Lindome?
Arkivet.
Huru länge stannade Ossbahr i Lindome? ( Det var nog ej så länge)
När började småskolor i de olika delarna av Lindome att framträda?
Arkivet.
Omkring 1867 anställdes två nya lärare nästan samtidigt i Lindome. Deras namn voro
Anton Eklund och Brambér. Eklund kom till kyrkskolan, där företrädaren hade avflyttat,
Brambér kom till Hällesåkers skola, men om där varit någon förut eller ej, vet jag ej.
Kanhända skolhuset där var nybyggt då. Arkivet.
Brambér fick alterneringsskyldighet med Skogstorpa rote. Han fick presentera sig dit och
hålla skola där ett par terminer varje år. Hur man hade ordnat med skollokal i Skogstorpa vet
5
jag ej. Detta fortgick till 1881 då ett skolhus uppfördes i Skogstorpa. Här blev nu mindre
folkskola med lärarinna och alterneringsskyldigheten för Brambér upphörde.
Skolklass i Knipered 1926. Lärare Signe Svensson ( "tant Signe")
Småskolelokalerna i Lindome under de tre sista decennierna av
1800-talet.
Under 1870-talet tillämpade man i Rantorps småskolerote en metod som för tanken tillbaka
till tiden före 1842. Då fick som nämnt skolan alternera emellan de gårdar inom roten där det
fanns skolpliktiga barn. Enda skillnaden var att under det skolmästaren erhöll fri mat och logis
på stället där han höll skola, så fick nu lärarinnan själv hålla sig med mat och bostadsrum
inom roten, således hyra ett rum. Om man tillgrep denna lösning av lokalfrågan av
sparsamhetsskäl, eller lämplig lokal ej stod att erhålla, vet jag ej, och ej heller vet jag om man
tillämpade detta förhistoriska system inom någon mer skolrote i Lindome.
I fråga om denna rote förekom även en alternering. Rantorps och Skogstorpa rotar hade
näml. en lärarinna under 1870 - och början av 80-talet. Efter en termin av omkring 6 veckor i
den ena roten fick lärarinnan flytta till den andra roten och hålla en sådan termin där. Om
lokalfrågan i Skogstorpa rote under denna tid har jag ingen uppgift.
Under 1880 - och 90-talen höllos småskolorna i Lindome i hyrda lokaler i de olika rotarna.
Dessa lokaler voro dels rätt bra, och dels både små och opraktiska. Särskilt vid en av dessa
voro förhållandena sådana att beskrivningen företer det mörkaste bladet ifråga om
småskolelokaler i Lindome. Det var vid en gård i en av rotarna i Lindome som ett boningsrum
var tillbyggt ladugården, ursprungligen avsett för snickareverkstad. I detta rum inhyrde sig en
6
gammal änka och hennes omkr. 20 - åriga dotter år 1883. Dottern hade lungsot och avled här i
apr 1885. Kort efter dotterns död avflyttade änkan och rummet fick stå obebott under
försommaren. Emellertid hyrde skolrådet detta rum till småskolelokal. Huru länge skolan
fortgick i denna i högsta grad hälsofarliga lägenhet, minnes jag ej, men så synnerligen länge
var det inte.
Småskolornas skolmateriel under ovan angivna tid.
Skolbordet under 1870- och 80-talet var en större skiva av ihopspikade bräder, 3 å 4 meter
lång och cirka 80 å 85 cm bred, med stundom rätt stora sprickor mellan bräderna. Dessa voro
ej finhyvlade utan endast avskrubbade med en skrubbhyvel. Denna skiva vilade på en
ställning av kryssbockar, stagade mer eller mindre väl. Vid båda sidorna av bordet sutto
barnen på bräder. Barnens skolböcker voro upplagda i en hög el. stapel mitt för varje barn i
bordets mitt, men där låg naturligtvis två högar intill varandra, eftersom barnen sutto vid båda
sidor om bordet.
Under de första åren av 80-talet erhöllo en del småskolor riktiga skolbänkar med plats för
fem barn i varje bänk.
Om den övriga skolmaterielen är ej mycket att säga. Den utgjordes av mindre läseböcker
och mindre räkneböcker, föreskrifter och åtskilliga tabeller samt griffeltavlor med
grifflar.m.m.
Arbetet under dessa enkla förhållanden gick dock med liv och lust. Folkskolan vid kyrkan
var under början av 1880-talet utrustad rätt bra. Det enda jag har att anmärka emot folkskolan
var att det var alldeles för kort tid anslagen till ämnet: Svensk språklära. Vi fingo gå ifrån
skolan med mycket svaga kunskaper i vårt sköna Svenska språk.
En övning eller vad man nu skall kalla det, som ej förekommer i folkskolorna nu för tiden,
men som förekom på 1880 - talet, var gevärsexercis och detta bör kanske omnämnas med
några ord.
Gevär av trä och gulbetsade till ett antal av minst 30 st befunno sig tätt sammanpackade för
att de ej skulle taga så stor plats i skolsalens nordöstra hörn. Emellanåt under sommaren fingo
pojkarna öva sig i gevärsexercis. Det förekom både handgrepp och marsch under vila gevär.
Någon gång under sommaren fingo pojkarna marschera till Tåbro för att bada och jag vill
svara för att det var en syn. Eklund såsom chef för omkr. 30 pojkar i åldern 10 - 14 år
marscherande på vägen i kolonn på fyra led under vila gevär, alla barfota och i för övrigt
högst växlande uniform, några med långbyxorna hängande ner till anklarna, andra med
uppkavlade byxor till knäna, någon barhuvad, de flesta med mössor och några med halmhattar
på huvudena. De flesta med rockar på, men några med någon med- eller omedveten
förnimmelse av den 12-te Carls instruktion till sina karoliner inför stormningen av en fientlig
position att kasta av sig vapenrockarna i sommarvärmen, ty dessa marscherade i
skjortärmarna under vila gevär. Framkomna till Tåbro kopplades gevären på åbrinken och
några sekunder efter voro alla i vattnet. Efter badet uppställning på åbrinken och återmarsch
till skolan, där gevären inställdes i nordöstra hörnet av skolsalen till nästa gång.
Detta är minnen från ungdomens dagar av en som var med.
7
Barnundervisningen
År 1842 utfärdades den första folkskolestadgan i vårt land. Före denna tidpunkt fingo
föräldrarna i första hand meddela sina barn undervisning. Denna undervisning bestod främst i
att lära barnen läsa innantill i bok, samt att lära dom Luthers lilla katekes utantill.
Det lär också har hört till klockarens uppgift i den tiden, ( han som skulle allting bestyra),
Att hafva hand öfver barnens undervisande, i den mån åtminstone, att han förhörde barnen i
byarne emellanåt.
Min fader berättade att organisten och klockaren i Lindome Mattias Lindström, höll skola i
klockaregården ( före 1842), med boar både från grannskapet och från längre bort belägna
byar.
Emellanåt anlitade man kringvandrande skolmästare. Vanligen voro dessa äldre personer,
och icke sällan var det en äldre båtsman. Någon särskild utbildning för lärarkallet kom inte i
fråga. Det fick nog gå an, om en sådan lärare kunde läsa någorlunda hjälpligt innantill, kände
katekesen och psalmboken, samt dessutom hade anlag och intresse för sin viktiga uppgift.
Det var nog inte nödvändigt att dessa lärare voro skrifkunniga och ännu mindre, kunniga i
räkning. Under den sista tiden ( närmast före 1842), skall dock de flesta hafva varit
skrifkunniga. En af dessa Carl Gustaf Sundberg, som undervisade barn inom Lindome hade
en utmärkt bra handstil. Däremot brast det i stafningen och uppställningen. Ibland annat ville
han gerna använda stor begynnelsebokstaf för vissa ord inuti en sats, och liten
begynnelsebokstaf i ord, som började en sats.
Klockaren skall dock hafva varit skyldig att vara både skrif och räknekunnig ifall någon
ville begagna sig af hans undervisning i dessa ämnen.
Ett aftal emellan en skolmästare, och barnens föräldrar inom en by, var ett alldeles frivilligt
aftal. Det var ingen förordning som ålade föräldrarna att göra detta före 1842. I aftalet
bestämdes att skolmästaren ( man sade så, inte: skolläraren), skulle undervisa deras barn
under ett visst antal veckor ( vanligen 6 , 8, eller 10 veckor), emot en viss penningersättning
för hvarje barn, ( en ringa afgift, några shilling i veckan för hvarje barn). Dessutom skulle
mästaren hafva mat och logi. Och så började skolan. På det ställe skolmästaren hade mat och
logi, höll han också skola, vanligen i en vecka, med alla barnen som hörde till aftalet. Sedan
sammaledes å nästa ställe. Stugan fick för det mesta tjänstgöra som skollokal. Undervisningen
började tidigt om morgonen och pågick till långt fram på em, Jag tror min fader sade, att det
var endast under den ljusare årstiden man ställde till med skola.
När aftalet uppgjordes med skolmästaren, bestämdes vanligen äfven, att mästaren skulle
vara skyldig att tillsammans med böndernas barn, äfven undervisa ett eller två "fribarn",
( barn till fattiga föräldrar, bosatta t.ex i en stuga inom byn). Föräldrarna till dessa barn var
således befriade ifrån, både att betala till skolmästaren, och att mottaga skolan.
När den aftalade tiden var tilländalupen, var skolan slut för den gången, och då vandrade
skolmästaren till en annan by eller trakt och hörde sig för om man där var hågad att ingå
skåltal med honom.
De ämnen dessa skolmästare undervisade i voro: innanläsning och Luthers lilla katekes
samt skrivning, om läraren var skrifkunnig. Dessutom gjordes barnen uppmärksamma på
något särskildt kapitel eller några språk ur bibeln. Jag har i min ägo en afskrift efter en
föreskrift af skolmästare Anders Mattsson från Lerberg 1837. ( Han höll skola i Lindome).
Denna innehåller Davids 46 ps. Ordsp.b.2 kap. samt ps. 109 i Gamla ps.boken ( 1695 års),
hvilket visar att äfven psalmer eller psalmversar och aftonböner samt bordsböner ingick i
skolmästarens undervisning. Dessutom har jag i min ägo en förskrift, skrifven 1845 och ett
häfte innehållande morgon- och aftonböner samt psalmer, Fader vår, välsignelsen,
8
fadervårpsalm, morgontankar, dödstankar, lördagstankar. Bön om en salig ändalykt o.
slutpsalm 1846. Båda äro handskrifna af C. G. Sundberg.
Fastän dessa skolmästare ej erhållit någon utbildning, utan mera s.a.s af tilltagsenhet valt
detta yrke, för att derigenom förtjena sitt dagliga bröd, så kunde dock de, som tog sin sak på
allvar, bibringa barnen en rätt god kristendomskunskap.
I fråga om skrifning får antecknas, att om mästaren undervisade häri, så lär endast gossarne
ha erhållit denna undervisning. Man tyckte nog i den tiden, att flickorna behöfde inte lära sig
att skrifva.
Såsom redan är nämnt, inträdde efter 1842 ett annat skick ifråga om barnundervisningen.
Nu skulle minst en examinerad skollärare anställas inom en församling. Men äfven
lärarutbildningen var en nyhet, och därför dröjde det innan sådana blefvo färdiga. Därför
fingo de förutnämde oexaminerade mästarne sköta om undervisningen så länge.
Den förste examinerade läraren som kom hit till Lindome hette Ossbahr. Han blef anställd
här 1847 eller 48. Han höll skola i hyrd lokal, ty det dröjde ännu många år innan det första
skolhuset byggdes. ( Gamla skolhuset vid kyrkan).
Undervisningen blef nu bättre än förut. I fråga om kristendomsundervisningen, skulle
barnen nu lära utvecklingen af Luthers katekes utantill. I fråga om räkning skulle åtminstone
de fyra enkla räknesätten inläras, men en del barn, och ibland dessa min fader, hann före
1850, under Ossbahrs ledning till enkel Regula De Tri.
Andra ämnen såsom svensk historia, naturlära och geografi m fl nämnde dock inte min
fader om. Troligen förekom inte dessa ämnen i folkskolan de första åren.
Lancastermetoden, som under midten af 1800-talet enligt skolmäns utsago, spelade en
mycket stor roll i folkskolans historia, tillämpades äfven inom Lindome under min faders
skoltid och han var en af de s.k. monitörerna.
Dessa uppteckningar äro efter min faders berättelser. Hans skoltid inföll under åren 1842
eller 43 - 49. De första åren gick han för Sundberg m.fl. oexaminerade. Min fader nämnde
ofta om Sundberg, såsom en mycket bra lärare. De sista åren gick han för Ossbahr.
Sundberg torde emellertid ha genomgått någon lärarkurs, ty han höll småskola i Lindome
ända fram till slutet af 60-talet.
Skolhusen
Gamla skolhuset vid kyrkan.
Första sammanträdet ifråga om uppförande af detta skolhus hölls d. 21 juni 1864 och
kostnadsförslag uppgjordes den 25 juni samma år. Murningen af eldstäderna började den 26
maj och var färdigt den 10 juni 1865. Skolhuset tycktes hafva blivit färdigt i nov 1865.
Skolhuset i Hällesåker skall enligt sednare uppgifter hafva blifvit uppfört ungefär samtidigt
med ofvan nämnda.
Det s.k. gamla skolhuset vid kyrkan var det första som uppfördes i Lindome. Detta skedde
i början af 60-talet. Skolhuset i Hällesåker byggdes några år sednare, och skolhuset i
Dunsered byggdes ej förrän i början af 1880-talet. De öfriga skolhusen i Lindome äro byggda
under sednare tid
9
Småskolorna i Lindome i upptecknarens barndom
Under min småskoletid i slutet af 1870 och början af 80-talen höllos småskolorna i hyrda
lokaler. Dessa lokaler voro i de flesta fall både små och obekväma. En sådan skollokals
möblering var också, jämfört med förhållandena i våra dagar minst sagt primitiv. Skolbordet
omkring hvilket vi sutto bestod af en skifva af sammanspikade bräder, omkring 1 1/2 aln bred,
och så lång som rummet medgaf, ( 5 eller 6 alnar). Bräderna voro inte finhyflade, endast
sågspånen var afskrubbad, och emellan bräderna voro rätt stora sprickor i skifvan. Denna
hvilade på ett par träkryss, som voro stadgade genom några tvärräck. Sittbräderna hvilade på
små träbockar. Om jag minns rätt, tror jag visst vi hade två bord i skollokalen.
Barnens böcker lågo uppstaplade i högar inemot midten på bordet, en bokhög midt för
hvarje barn.
Men skolarbetet gick ändå med lif och lust, och under dugliga och nitiska lärarinnors
ledning, inhämtades rätt grundliga kunskaper i småskolorna i den tiden. Den dagliga lästiden
var lång från kl. 9 fm fram till 1/2 4 eller 4 på em.
Det sista året jag gick i småskolan, hade dock riktiga skolbänkar anskaffats. Dessa voro
försedda med lådor, liksom våra dagars, men de voro så långa att fem barn skulle ha plats vid
hvarje bänk, och sittbräderna voro fasta.
Hyrda lokaler för småskolorna i Lindome förekom till omkring sekelskiftet 18- 1900, då
småskolehus började att uppföras i de olika rotarne.
Upptecknaren af dessa minnen gick i småskola dels i No 3 Skäggered, det nordligaste
stället, nuv Björkmans och dels i No 1 Rantorp, Kullen.
För att belysa huru ansvarslöst ett skolråd kunde gå tillväga gentemot lärarinnorne och
barnens hälsa, trevnad och välbefinnande, vill jag berätta en episod.
I Skäggered No 1 fanns ett rum, tillbyggt vid ladugårdens ena ända. Rummet kallades "
Tullarns tullstuga". Under 1870 och början af 80 -talet drevs krögarerörelse i rummet. Det var
lågt till taket och svart och snuskigt. Krögaren afled 1882 och sedan hyrde den nye ägaren ut
rummet till en gammal gumma och hennes dotter. Denna som var i 20-årsåldern hade lungsot,
och afled i detta rum och af nämnda sjukdom i april 1885 och sedan flyttade den gamla
därifrån. Fram på sommaren samma år hyrdes rummet ut till småskolelokal. Golfvet blef nog
skurat innan skolan började men väggar och tak fick vara som de var.
De farliga bacillerna tänkte man ej på i den tiden. Barnens antal var stort, och rummet blef
proppfullt af barn, och här skulle dessa inhämta sina kunskaper.
När jag tänker på detta nu tycker jag att det är i högsta grad upprörande. Här kunde ju
barnen ådraga sig en lifsfarlig sjukdom.
Gevärsexercis i skolan ( folkskolan)
Under 1870 och 80-talen fingo skolpojkarne öfva sig i gevärsexercis under sommartiden.
Gevären voro af trä, gulfernissade och försedda med aftagbar bajonett. Pipan var utan lopp
dvs. tät, så att laddning eller afskjutning af projektil ej kunde förekomma. Men en
låsmekanism fanns dock, bestående af en fjäder fastsatt på sidan. Denna kunde spännas upp
och hållas i uppspänt läge med aftryckaren. När man nu drog i aftryckaren slog fjädern intill
sidan af geväret, och ett smällande ljud uppstod.
Vi fingo öfva oss i både handgrepp och marsch med gevär. Ibland under sommaren när det
var godt väder, kommenderade Eklund oss till badning vid Tåbro. Då fingo vi marschera dit i
kolonn på fyra led i stram hållning ( barfota), med gevär på axel. Framkomna till Tåbro
10
kopplades gevären tre och tre på åbrinken. Efter badet blef det uppställning och i kolonn
marscherade vi åter till skolan. Gevären, - stodo eljest uppställda i det nordvästra hörnet af
skolsalen.
Katekesläsningen i slutet af 70 - och början af 80-talet.
Eftersom katekesläsningen i skolorna i våra dagar är ett i högsta grad omtvistat ämne,
skall jag uppteckna mina egna erfarenheter ifråga om detta ämne under min skoltid.
Härvid anmärker jag först, att år 1879 utkom en ny upplaga af Luthers katekes. Den förut
använda kallades: Luthers katekes af Lindblom. Jag såväl som många andra barn i min ålder
hade redan inläst Luthers lilla katekes af Lindblom utantill. Nu skiljde det något i satsernas
bildning och i stafningen i den nya upplagan, och i Lindbloms. Nu skulle den nya upplagans
uttryckssätt inläras, men detta var svårt, ty uttrycken i Lindbloms katekes sutto fast
inpluggade.
Utvecklingen af Luthers lilla katekes var i den nya upplagan helt omarbetad, men detta
hade jag och många andra i min ålder, ingen olägenhet af, ty vi hade inte börjat att läsa
utvecklingen eller förklaringen af Lindbloms katekes utantill.
Vi läste istället en annan utveckling af Luthers lilla katekes, nemligen Schartaus. Denna
lilla präktiga boks titel var: Undervisning i Christendomskunskapen för barn, enligt Doctor
Luthers lilla katekes. Den innehöll 366 frågor med svar, samt ett bihang. Alla dessa frågor
med svar lärde vi utantill i småskolan.
Sedan var det att börja lära utantill utvecklingen i den nya katekesupplagan. Detta skedde i
folkskolan.
Vi lärde således utantill två katekesutvecklingar, samt alla bibelspråken och lillkatekesen
så godt som två gånger.
Men jag kan ändå säga, att för min del var detta alls inte ansträngande. Visst är det sant, att
för barn med klenare begåfning var katekesläsningen en svår sak, liksom för öfrigt allt, eller
åtminstone det mesta som förekom i skolan - utom lekarne- , jag däremot har ännu under
ålderns dagar, idel ljusa och angenäma minnen från denna tid, från lifvets vårtid.
11
Försörjningen af socknens hjelplösa
Denna utfördes under 1800-talets sednare hälft under tre olika former. Till sådana som till
det mesta kunde reda sig sjelfva, lemnade man något penningbidrag, ( några kronor i
månaden).
De som inte kunde reda sig under denna form af hjelp, äfvensom minderåriga barn, blefvo
bortackorderade på decemberstämman ( vanligen 3-dje eller 4-de dag jul) för närpåföljande
år. Bortackorderingen tillgick auktionsmässigt för hvar och en, med bud och underbud, och
lägsta anbudet stadfästades af ordföranden med klubbslag. Man kan visst inte säga, att
stämningen var tryckt på en sådan stämma, hvilken pågick från tidigt på fm till fram på aft,
utan det gick både gemytligt och muntert till.
En del af hjonen voro sjelfva närvarande på stämman, för att höra huru de kunde få det
under efterföljande år.
En gammal man , som år efter år var närvarande, stannade kvar på stämman till dess hans
sak var uppgjord. Innan han då aflägsnade sig, tackade han församlingen för att de " är snälla
emot honom"
Till yttermera visso, blef hela stämmo- och auktionsprotokollet uppläst från predikstolen
nästa söndag efter stämman.
Detta förekom ända till slutet af 1800-talet.
Visst är det sant, att om man skall se saken från menniskovärdets synpunkt, så var ett
sådant tillvägagående minst sagt upprörande. Men det var tidens sed, och det var i alla fall
inte så godt att ordna försörjningen på något annat sätt.
Den tredje formen af försörjning ägde rum genom kringgående inom socknen.
I fråga om en äldre person, som inte var sängliggande, men ändå inte kunde utföra något
hos den som åtog sig en sådan, ansåg stämman att en sådan blef för dyr att bortackordera.
Därför beslutade stämman ( eller nämnden), att han ( eller hon) skulle gå omkring i socknen,
och stanna en eller två dagar på hvarje ställe ( en dag på mindre ställen, två dagar på större).
Detta förekom inte ofta, men det inträffade några gånger under 1870 och 80-talen. Sista
gången det förekom var 1891 då en knappast medelålders kvinna, som skulle ha tillfällig
försörjning, fick sig förelagt att gå från ställe till ställe.
Före 1870-talet lär socknen varit indelad i rotar, och hvarje rote tilldelad något hjon, som
roten skulle underhålla. Häraf benämningen " Rotehjon"
Omsider började den nyare tidens fordringar ifråga om vården af gamla och
hjelpbehöfvande menniskor, att göra sig gällande, och ungefär vid sekelskiftet framstod
försörjningshemmet i No 1 Sintorp.
Ifråga om den tredje formen af försörjning af gamla och hjälplösa, näml. kringgående på
socknen, skall jag teckna något mera.
Dessa gamla voro i hög grad beklagansvärda. Med undantag af den ofvannämnda yngre
kvinnan ( som inom parentes sagt efter att hafva haft tjänst i Hassungared, sedan varit i
Danmark, och där råkat illa ut för fästemän), minns jag tre eller fyra personer från min
barndom, som gingo omkring, och ibland dessa en gammal hjälplös kvinna.
Ibland gubbarne var det en som hette Svenning, en gammal beskedlig gubbe, troligen ifrån
Mark, men som fått hemortsrätt här, jag minns dock inte att han var i mitt hem i Skäggered
mer än en gång på 70-talet.
Vidare var det en som hette Sjöman. Denne befann sig dock inte mycket öfver
medelåldern, men han var något sinnesrubbad och till följd häraf besvärlig för kommunen.
Blef han bortackorderad till ett ställe, ville han inte arbeta, och rätt som det var gick han
därifrån. Blef det beslutat att han skulle gå omkring på socknen och stanna en dag på hvarje
12
ställe, så gick han endast till ett fåtal ställen där han tyckte om folket. De andra gårdarna gick
han förbi.
Den redan nämnda gamla kvinnan kallades " Lundbäcks Johanna" eller " Lundbäckska".
Hon var i mitt föräldrahem flera gånger, en dag i sender, i slutet af 1870 och början af 80talet. Hon var mycket gammal och om jag minns rätt omtalade hon att hon var född 1797. Det
dröjde omkring ett år innan hon kom igen. ty hon skulle fara igenom hela socknen. Sista
gången hon var i mitt hem var hon så svag att hon måste skjutsas med åkdon mellan gårdarne.
Hon hade nog åtskilligt med ohyra, ty jag minns att man kunde få se en eller annan lus krypa
utanpå kläderna. Och eftersom ingen var skyldig att hafva henne mer än en dag eller högst
två, så kunde någon rengöring af hennes kläder ej gärna bli utförd. Huru dessa
kringvandrande hjons kläder blefvo tvättade och rengjorda emellanåt vet jag ej. Men i sanning
en i högsta grad sorglig bild af den tidens fattigförsörjning.
Jag minnes också när hon var i mitt föräldrahem sista gången då var synen mycket dålig
också, men minnet var godt. Om aft läste hon många psalmversar utantill. Häri fann hon en
tröst i sin svåra belägenhet i lifvets afton.
En tid härefter afled hon, men under hvilka förhållanden minnes jag ej att jag hörde.
Hemmansegarne inom Lindome såsom rotehållare för ryttare
och båtsmän
Af det år 1685 uppsatta " Enkedrottningens Lifregemente till häst", innoterades andra
kompaniet i nordligaste Halland. Ryttmästaren hade Hammargård i Hanhals till boställe.
Löjtnanten hade sitt boställe i Lindome, Hassungared Lund No 3 1 M.te. En gård i nämnda
hemman kallas än idag: " Herregården", hvilken benämning troligen härrör sig från den tiden.
Högsered 1 M:te var boställe för kvartersmästaren, och i Ranered skall någon vid
regementsmusiken ha haft sin bostad.
Enligt Hallands hist. och beskrifning af Bexell, skall en löjtnant bosatt i Hassungared, haft
namnet Fickenbom, och en kvartermästare i Högsered, namnet von Köhler.
Någon sägen om de innoterade ryttarne har jag ej hört.
I Lindomeby som var en rätt så stor by, har nog en eller två ryttare varit innoterade. Min
fader omtalade, att i hans barndom fanns både värjor och ridsadlar på flera ställen i byn,
troligen minnen från 2- dra kompaniet af " Enkedrottningens Lifregemente".
Regementet upplöstes 1720 och trakten lades till båtsmanshållet.
Båtsmansrotarne inom Lindome, bestod af omkring fyra hemman. Hvarje rote hade namn
och nummer, som tillhörde roten ständigt. När en ny båtsman antogs, så erhöll han rotens
namn och nummer.
Till hvarje båtsmansrote hörde ett torp, innehållande omkring två tunnl. jord. Alla torp
voro inte bebyggda, ty en del båtsmän fordrade inte detta, utan uppbar hellre kontant lön. Då
fick roten arrendera bort jorden. Om torpet var bebygdt, så skulle manhuset innehålla stuga
och kök. Fönstrens antal i stugan fick gärna vara två, men enligt allm. förskrifter skulle det
vara ett och ett halft, dvs det ena var ett vanligt, med två bågar på bredd, men det andra skulle
endast ha half bredd, med en fönsterbåge. Detta kallades: " lillfönstret". Dessa föreskrifter lär
ha varit allmänna för båtsmans- och soldattorp. Dessutom skulle roten bygga ladugård, och
framgent underhålla husen.
Om en båtsman var ogift, eller hade egen bostad och ej brukade torpet så skulle hans lön
utgå efter följande grunder:
13
För hel båtsmansrote
Årlig lön
4
12 kub.fot 6 kannor råg
28.73
12 centiner hö
18
12 centiner halm ( 12x 42,5 kg)
9
8 lass ved
26.64
Hushyra
24
Pradlavnes värde
1.83
11.23
1/3 af pradlavnes värde
1/20 af bårsmanshyran (städjan)
.50
Skjuts till o fr. mötesplatsen (Varberg)
1/3 af handräckningspersedlarne
1.83
2.85
Summa kronor 128.61
Med anledning af att markegångstaxan är något olika för olika år blef lönen sammaledes,
något mer eller mindre pr år.
Afskriften är gjord efter en handling från 1870-talet.
När en som ville blifva båtsman, tog hyra af roten, fick han städja ( 10 kr). Därefter följde
ett par års utbildning i Karlskrona. Därefter utkommenderades båtsmännen för kortare
tjenstgöringar ( omkr 1 år), men fingo dessemellan vara hemma och råda sig sjelfva ( äfven
dessa tider vanligen ett år).
Inom en båtsmansrote skulle finnas en s.k. rotemästare. Denne utsågs vanligen för en tid af
två år af rotehållarne. På honom låg bestyret med båtsmannen. Han skulle uppbära lönen inom
roten ( om båtsmannen ej hade torpet), vanligen i fyra terminer under året. Han representerade
med ett ord sagt hela roten ifråga om båtsmannen.
Ännu idag erinrar de gamla namnen Ahlbom, Ahlgren, Löf, Sten, Hallstedt( no 28) och
Hök samt Flink m.fl. om den tiden då det ålåg hem.äg. inom Lindome att hålla båtsmän vid
Kungl. flottan.
Fram på 1880-talet blef det ordnat så, att rotarne kunde blifva befriade från att hålla
båtsmän.
Om en rote på något sätt blef utan båtsman, behöfde inte roten leja någon ny, utan kunde få
betala vakant istället. Vakantafgiften som upptogs i kronoskatten, sänktes sedan år efter år,
och i början af 1900-talet gick den helt bort.
14
Handelsbutiker inom Lindome
Den första handlanden i Lindome var Jakob Bergman. Han kom hit från Göteborg, där han
varit färgare. Det var i början af 1830-talet, en tid efter Anderstorps bomullsspinneri var
uppfördt.
Han köpte en hemmanslott i Annestorp, och en eller två lotter i Lindomeby. Härefter
kallade han till laga skifte i Lindomeby, och fick sina hemmanslotter ihop, samt byggde i
Annestorp.
Han handlade med specerier och diverse, kaffe, socker, mjöl, spannmål och bräder.
Dessutom dref han fullständig krogrörelse som förut är upptecknat. Han dog på 1870-talet. En
son och en dotter fortsatte affären.
Bergmans var ensam handlande i Lindome i bortåt 50 år. Men i slutet af 70 och i början af
80-talet började flera handelsbutiker att öppnas inom Lindome. De första som började ådrogo
sig Bergmans stora missnöje, ty de sålde sina varor för billigare priser.
För närv. ( 1927), är handelsbutikernas antal i Lindome cirka 15.
Under största delen af 1800- talet, var det således äfven i handelsbutikshänseende inte så
bekvämt som i våra dagar. Hvarhelst man är bosatt inom Lindome nu, så har man inte så
synnerligen långt till nästa handelsbod. Då fick uppköpen göras i Göteborg eller Kungsbacka,
och så fick man reda sig tills dess att man skulle till stad igen. Och dit kom man inte på annat
sätt än körande eller gående. Inga tåg och inga bilar. Om då kaffe och socker var slut i huset,
då var en lumpsamlare välkommen, ty en sådan hade alltid kaffe och socker med sig, ( orostat
kaffe och brunt socker), som han betalade lumporna med, om så önskades.
Ja, så tillgick det i " den gamla goda tiden", till och med så långt fram som på 1880-talet.
I ett hänseende var dock inte Bergman den första handlanden i Lindome. Redan före 1830talet hade en person etablerat knapphandel i en stuga som heter " Mangråa" i Långås. På
1840-talet, då min far var en 11 eller 12års pojke, blef han skickad till Mangråa, för att köpa
knappar. Då hade Bergman i Annestorp varit handlande i cirka 10 år, men Mangråaköpmannen var specialist i knappar och hade ett mera välsorterat lager.
Han lär ha varit småländning eller kindbo, har min fader omtalat. På 1840-talet var han en
gammal gubbe.
15
Organister och klockare i Lindome
1700 Uppteckningar
om
Organister och klockare
i
Lindome
från sista hälften av 1700 - talet till 1930 - talet
av
Alfred Jönsson
Lindomeby
1934.
Lindome och Elfsåkers församlingar hade gemensam organist och klockare sedan så långt
tillbaka i tiden som kändt är. I början af 1880-talet önskade Lindome församling få denna
gemenskap upphäfd. Elfsåkers församling framställde nu anspråk på att blifva utlöst från
klockarebostället Lindomeby No 9, såsom tillhörande båda församlingarne. Men en gammal
handling skall nu ha blifvit funnen på ett ställe i Ålgårdsbacka, som upplyste att nämnda
hemman en gång i tiden blifvit skänkt till Lindome förs. såsom boställe till klockaren, och att
Elfsåkers församling således ej hade någon del i Klockaregården. Och således blefvo de i
detta hänseende skiljda åt 1883.
Klockaregårdens bebyggelse var ansenlig i den tiden. Gårdsplanen var kringbyggd.
Manhuset stod nordligast i öst och väst eller parallellt med södra ladugårdslängan vilken för
öfrigt står där än idag. I vester och öster voro vinkellada emot hufvudladan. Porten var i
vester.
Manhuset innehöll storstuga på midten, två kamrar på bredd i vester och förstuga, kök, en
mindre kammare och trappa till vinden i östra delen af huset. Såsom 14 å 15 års pojke minnes
jag detta manhus.
1885 eller 86 blef det nedrifvet och istället uppfördes det nuvarande lilla manhuset på den
gamla platsen, men med läge i N o S.
Mattias Lindström
den äldre
Denne är den förste min fader hade hört nämnas såsom klockare här. Han skall hafva varit
född omkring midten af 1700 - talet
Namnet tyckes häntyda på att han varit infödd lindomebo, om nu han själf eller någon af
hans förfäder antagit det.
När Lindome kyrka blef försedd med orgelverk har jag ej någon uppgift om, men jag tror att
det skedt under Mattias Lindströms tid i slutet af 1700 - talet eller början af 1800 - talet.
Bexell beskrifver i sin Hallands historia. 1817 orgeln så, att " den innehåller 12 stämmor med
bihang", och detta tyckes häntyda på att den då ej var gammal. Jag har äfven uppgift om att
Mattias Lindström var klockare men ej organist.
Mattias Lindström hade en broder Sven Anders Lindström troligen äldre än Mattias. Denne
gifte sig till Toras i Lindomeby 8 med en kvinna med namnet Tora. Dessa makar voro min
farfaders föräldrar.
16
När Mattias Lindström afled har jag mig ej bekant, men troligen under 2 - dra årtiondet af
1800 - talet.
Han efterlämnade två söner Mattias och Anders, samt en dotter Ingerhelena född 1785. Hon
ingick äktenskap med sedermera riksdagsmannen Olof Lindbäck i Lindomeby. Deras bröllop
ägde rum Mikaelidagen 1820. Hon afled 1871 nära 86 år gammal.
Sonen Anders Lindström blef organist och klockare i Tölö, men afled i unga år 1810 den 24
april.
Om Anders Lindström har jag följande berättelse af min fader:
En söndag något år före 1810 skulle den unge Anders begifva sig till Elfsåkers kyrka för att
förätta tjänsten för sin fader. Han var en skicklig ryttare och därtill oförvägen. Nu hade han
placerat sig i stående ställning på hästen. I kyrkoliden hade hästen snafvat och Anders
Lindström föll hufvudstupa i vägen och bröt nacken. Han leder nu hästen in på gården till
Toras som då ägdes af hans kusin Olaus Andersson Lindström. Hakan var nu prässad ner
emot bröstet och han kunde ej räta upp hufvudet. Han ber nu att få låna ett rep. Detta fäster
han i en bjälke i porten och gör i ordning en ögla, som han lägger under hakan och öfver
hufvudet, och nu drager han nacken i led igen.
Sedan skall han återigen ha svingat sig upp på hästen och ridit i sporrsträck till Elfsåkers
kyrka.
Att hufvudet var nedböjt så att han ej kunde räta upp det är säkert. En liten pojke till Toras Toras Kalle född 1802 och farbroder till min fader hade själf sett detta, äfvensom att han drog
det tillrätta med ett tåg. Och han berättade det på äldre dagar för min fader.
Men om Anders Lindström efter detta experiment var i stånd att rida till Elfsåkers kyrka och
förrätta tjänsten är väl inte så alldeles säkert.
Mattias Lindström
den yngre
Han efterträdde sin fader såsom organist och klockare i Lindome. Han var född troligen under
1770 eller - 80 - talet.
Jag tror att han i unga år blifvit utlärd i orgelspelning när orgel skulle anskaffas medan hans
fader ännu lefde och var klockare.
Denne omtalade min fader såsom en präktig och skötsam klockarfar. Han höll skola i
Klockargården med barn från både nära och långt bort. Här fingo de lära mera än i de enkla
byskolorna med oexaminerade skolmästare, såsom ordningen var före 1842. då den nya
folkskolestadgan antogs. Af Mattias Lindström fingo de lära både att skrifva och räkna.
Han var äfven en storjordbrukare, ty utom Klockaregården No 9 Lindomeby ägde han äfven
¼ Mtl Lindomeby No 2, utan åbyggnader. Han hade 3 å 4 hästar och omkr. 12 kor samt
ungnöt.
Mattias Lindström ingick äktenskap 1813 den 23 dec med Anna Britta Lindberg, född i
Knipered N:4. Till detta bröllop hade den 28 - årige Olof Lindbäck - som sedan blef gift med
en syster till Mattias Lindström - diktat en ståtlig bröllopssång som sjöngs efter middagen. så
lydande:
Se vi nu hafva spisat
Vid dessa bröllopsbord
Och nådens fader prisat
Tillfölje af hans ord
Så vill man något sjunga
17
Det vara till behag
För brudparet unga
Och deras bröllopslag
Gudsfruktan grunden blifve
I deras äkta stånd
Att skada Gud fördrifve
Och gifve dem sin and
Att de i tukt och ära
Tillsammans lefva må
Och efter skriftens lära
På dygdens vägar gå.
Snart detta år försvinner
Och himlen sänder båd
Att verlden frälsning finner
Välsignelse och nåd.
Må brudparet njuta
Till detta föremål
Vi samma önskan sluta
Med eras välgångsskål.
En helgad skål vi dricka
För kung och fosterland
Skål för var redlig flicka
För lärdom, vett och dygd.
Den modige soldaten
Som stridens bana går
Hvar nyttig lem i Staten
Gutår, Gutår, Gutår.
För rikets ständer fyra
Vi dricka glädligt om
För Sveriges prinsar dyra
Vår högsta egendom
Två glas ej böra sparas
Den tappre Carl Johan
Från Leipzig högt skall svaras
" O lefve, lefve han".
O Herre till din ära
Vårt hjerta du bered
Och i din egen lära
Oss så på jorden led.
Att med förklarad tunga
Hvar här församlad gäst
Om salighet får sjunga
På lammets bröllopsfest.
Mattias Lindström afled 1844 och med honom utgick det Lindströmska namnet såsom
organist och klockare i Lindome.
Han efterlämnade en son Martin och en dotter Albertina.
Martin Lindström blef jordbrukare. Han var född 1820. Han gifte sig till ett ställe i Lerberg,
Elfsåker, som i den tiden kallades Ullarins, en rätt stor gård. Dessutom öfvertog han det
obebyggda ¼ hem. N:2 Lindomeby efter sin fader, så att han blef en stor jordbrukare.
18
Han var äfven målare. Detta yrke hade han i ungdomen lärt af en målarmästare med
adelsnamnet Björnram, bosatt i en stuga ej långt från Klockaregården.
Organisten Pettersson
Denne var född i Släp och hade varit biträdande organist och klockare i Lindome under
Lindströms sista tid. Han blef gift med dennes dotter Albertina och efter svärfaderns död blef
han ordinarie organist och klockare i Lindome. Han förföll dock åt bruket af starka drycker,
och han afled redan 1848.
I äktenskapet var född en son Svante Pettersson. Denne blef framdeles hem.äg i Elfsåkers
by, samt en eller två döttrar som framdeles blefvo bosatta i Bohuslän å en plats som kallades
Kålhufvudet. Enkan gifte sedan om sig med en person i Lindomeby med namnet Carl
Svensson. Hon lefde till inpå 1880 - talet.
Carl Ahlqvist
Denne var född i Alfshögs socken i Falkenbergstrakten. Han blef vald och tilltr. org. och
klockarebefattn.1849. Förut hade han varit organist i Kungelf.
Organisten Ahlqvist var en skötsam man. Han begagnade visserligen alkohol, men han tog
ej för mycket omtalade min fader.
I hans tid var här en pastor med namnet Högmark. Vid en middag på ett ställe i Lindome
varvid både pastor Högmark och Ahlqvist voro med, kom pastor Högmark att yttra sig om
fylleri, och sade ibland annat att supare uppför sig som svin. Jag, sade pastorn, har alls ingen
begärelse efter sprit, men jag har en god matlust. " Då ä pastorn en liten nasse" passade
Ahlqvist på att inflika. Små nassar tyck näml. om mat.
Ahlqvist tog näml. åt sig att pastorn sade att supare uppför sig som svin.
Ahlqvist kunde för öfrigt vara tvär till sinnet när det föll sig så. Om en person kom in i
sakristian och anmälde ett sjukt barn till förbön, så tyckte Ahlqvist stundom att detta behöfdes
ej. " Man behöfde istället be för Er" kunde han då säga ibland. Stundom teg han, men då
kunde han istället uppskrifva den person till förbön som anmälde den sjuke. Blef han sedan
förebrådd härför, så ursäktade han sig med att han hörde dåligt.
Min fader omtalade för mig att när hans fader under våren eller sommaren var ute på
ägorna och arbetade, om han då var långt uppåt, så att Ahlqvist kunde se honom från
Klockaregården, då kom han gärna ner till min farfar för att språka om väderleken osv.
Då bad han ofta min farfader att följa med sig upp till Klockaregården. Då hade han alltid
starka saker att bjuda på, och då blef det ingående samtal om tidens förhållanden, om väderlek
och skörd och årsväxt m.m. Ahlqvist var en noggrann och uppmärksam iakttagare af allt i
naturen och ifråga om väderlek, inträffade det ofta vad Ahlqvist förutsade en tid förut.
Vid dessa tillfällen kunde min farfader stanna i Klockaregården i timtal, ty Ahlqvist hade
mycket att språka om, och min farfar för öfrigt också, ty han körde till Falkenberg emellanåt,
och hade således nyheter att berätta från Ahlqvists hemtrakt. Men som redan är anmärkt, för
mycket sprit togo inte gubbarna vid dessa tillfällen.
Ahlqvist var ogift när han kom hit, men han gifte sig emellertid med en hem.äg.dotter
Petronella Persson från Ramberg i Elfsåker.
19
Organisten Ahlqvist afled, ej synnerligen gammal, 1863. Han efterlämnade enka och fem
barn, tre söner och två döttrar. Dessa flyttade sedan till Elfsåker, där afkomlingar efter honom,
ännu lefva.
Johan August Johansson
Denne var född i Eftra socken i Halland. Han var rätt ung när han tilltr. org- . och
klockarebefattning i Lindome 1866. Han var en framstående musiker och lär ha aflagt
musikdirektörsexamen.
Sorgligt att säga var han begifven på starka drycker och detta begär tilltog med åren allt
mer och mer.
Under de första åren intresserade sig musikdirektör Johansson mycket för sång och musik.
Han bildade en sångförening i Lindome. Han meddelade äfven undervisning för org-. och
klockareexamen. Två unga män, en från Elfsåker och en från Tölö begagnade sig häraf och
vistades under tiden i Klockaregården. Den ene af dessa, född i Lerberg antog sedan namnet
Elvåker och blef med tiden en mycket framstående musikdirektör. Den andre med namnet
Anders Zackeus Zackrisson född i Voxlöf fortsatte dock ej utan öfvergick till handelsyrket.
Äfven ifråga om jordbruket utmärkte Johansson sig de första åren. Han företog nyodling i
Dala söder om Barnsjöback , men denna odling blef dock nedlagd efter några år.
Missbruket af alkohol fick emellertid öfverhand och 1883 afled han i sin medelålder.
Johanssons fru med namnet Evelina var född hem.äg.dotter i Skårby. Efter makens död
flyttade hon till Kungsbacka och öppnade affär i manufakturbranchen.
En son var född i äktenskapet.
1882, således medan Johansson ännu lefde, nedrefs Lindome gamla kyrka, och under tiden
när den nya uppfördes förättades gudstjänsterna för Lindome församling i Elfsåkers kyrka.
Såsom tillförordnad org. och klockare tjänstgjorde nu för Lindome förs. i Elfsåker, en
fosterson till komm. Holmberg i Lyckan vid namn Mauritz Holmberg. Han var vid denna tid
ej mer än 15 år gammal.
Lindome nya kyrka var färdig att öppnas för gudstjänst sönd. den 31 aug 1884. Den nya
orgeln var ännu ej färdig - det blef den sednare på hösten - . De första sönd. hade man placerat
en liten kammarorgel i koret på södra sidan, och den spelades af Mauritz Holmberg.
När den nya orgeln var färdig att tagas i bruk, måste Mauritz Holmberg sluta, ty han hade
ej organistexamen. Fram på hösten valdes organisten Axel Kjöllerström från Tölö till
vikarierande org. och klockare emot en årlig lön af 600 kronor.
En återblick öfver flydda förhållanden
Nu hade således det förhållandet upphört att klockaren i Lindome körde till Elfsåker varje
söndag och förättade org. och klockaretjänst där. Elfsåker valde egen org. klockare och
folkskolelärare 1883.
Löneförhållandena för klockare i Lindome hade nog varit bra, ty dels hade han det stora
bostället. En löneförmån, in natura som klockaren hade i fordna dagar, inte endast i Lindome,
utan äfven annorstädes, var den s.k. " altarematen". Den mottogs nog i fordom tid vid den s.k.
20
klockarebänken, vilken i Lindome kyrka hade sin plats vid södra sidan av altaret, utom
altarringen.
Varav klockarematen bestod är nu ej känt, men det var måhända smör, ost och kanske även
kött, fläsk mm.
Om den upptogs mer än en gång om året, är ej heller känt, och ej heller när den upphörde.
Men jag förmodar att seden förekom ännu under första delen av 1800-talet. Klockaren lär
emellertid ha låtit sig nöja med att mista dessa rättigheter. Emellertid kom man på
någonstädes i vårt land, att dessa naturaförmåner kunde omförvandlas i penningar och man
fick även domstolsprejudikat härpå och 1881 krävde org. och klockaren J A. Johansson
Lindome församling för altarematen under sin tjänstetid i Lindome, Se kvittot:
Summan står ej å kvittot, men den var ej så stor. Några kronor å ¼ Mtl om jag minns rätt.
Vid senare val av klockare i Lindome, blev dock denna gamla löneförmån slopad.
Ahlqvist lär ej ha brukat hela bostället, utan arrenderat ut den s.k. Klockareängen, och
Johansson gjorde sammaledes under de sista åren.
Lindome nya kyrka invigdes den 27 maj 1885. Nu började Lindome församling också att
tänka på att välja en ny ordinarie organist och klockare. Manhuset i Klockaregården var nu
förfallet, och man beslöt att rifva ned det och bygga ett nytt. Detta utfördes 1885 - 86. Man lät
uppföra det nya på den gamla tomten men med läge i norr och söder. Byggmästaren hade
namnet Blad. Man byggde mycket litet och inskränkt, och fråga är om en org. och klockare
hade godkänt det. Men det kom aldrig att användas såsom org. och klockarebostad, ty andra
förhållanden inträdde i framtiden.
Ladugården refunerade man äfven nu och ref ned det sista af vinkelladorna. En del af
dessa var nedrifvet förut.
Nu följer ett särskilt tidsskede, enastående i det hänseende att under dessa år 1886 - 88
ägde ett långvarigt och hetsigt klockareval rum med två valförättningar, hvars slutresultat blef
att när allt bråk var slut hade Lindome församling lika litet som vid valets början, någon
klockare. Jag skall nu ingående beskrifva tilldragelserna under denna tid.
Nu började en tanke förekomma inom Lindome, att org. och klockarebefattn. skulle
förenas med folkskollärarebefattn. i folkskolan vid kyrkan.
Det fanns i den tiden inom Lindome en förening som kallade sig " Viljan Framåt". De allra
flesta som tillhör denna förening var bosatta österut i socknen. Föreningen hade
sammanträden emellanåt, och diskuterade och förberedde ärenden som sedan skulle behandlas
på kyrko- eller kommunalstämma. Här hade man således äfven behandlat denna fråga. Men
på kyrkostämman blef nog ej något bestämt afgörande fattat. Vice past. Heüman var ej heller
för en sådan sammanslagning.
Under försommaren 1886 förklarades befattningarna lediga för ansökan. Både
folkskollärare och icke folkskollärare sökte, och bland dessa var äfven vikarierande Axel
Kjöllerström, och han var ej folkskollärare.
Det uppgjorda förslaget såg så ut:
1) Org. och klockaren Axel Kjöllerström från Tölö
2) Org. klockaren och folkskoleläraren Vilhelm Herman Åsbrink från Axbergs församling
Örebro län.
3) Org. klockare och folkskoleläraren Hjalmar Nordström från Bohuslän.
Så snart detta förslag blef kändt i Lindome började missnöje att yppa sig. Hem.äg. Edvard
Olsson Skäggered 2 sade till pastor Heüman: " Det måste vara några riktiga stackare som sökt
org. och kl. befattn. i Lindome, eftersom Kjöllerström är den bäste utaf allesammans."
21
Pastor Heüman försvarade sig med att Kjöllerström var berättigad till första
förslagsrummet. Past. Heüman sade att när han skulle granska betygena hade han tagit en
professor till hjälp.
På hösten aflades profven, men Åsbrink profvade ej. Han hade redan ångrat att han sökte.
Valet förrättades sönd.d. 10 okt. Kjöllerström erhöll öfver 2.800 röster. Åsbrink oaktat han
ej aflagt prof, öfver 1.300 röster och Nordström öfver 1.700 röster.
Kjöllerström blef således vald, men emot församlingens vilja, ty största delen af röstetalet
hade han erhållit af landtbr. och handlanden Bernhard Bergman i Annestorp. I den tiden
röstade man efter fyrktal och ej såsom nu efter hufvudtal - Bergman var en stor
fastighetsägare, som utom hufvudgården i Annestorp äfven ägde hemmansdelar här och var i
socknen. Dessutom arrenderade han vid denna tid Anderstorps bomullsspinneri och hade
rösträtt äfven för fabriken. Tillsammans ägde han cirka 2000 röster, medan en vanlig bonde
ägde 20, 25 eller 30 röster.
Nu gällde det för de med valet missnöjda att söka finna på något skäl, för att kunna
öfverklaga valet och ett sådant fann man. Man upptäckte i längderna att Bergman ej hade
inbetalat kommunalutskylderna för en mindre hemmansdel som han var ägare af någonstädes
i Lindome. Med stöd af detta förhållande blef valet öfverklagat i domkapitlet. Här blefvo
besvären gillade, och valet blef upphävt.
Så stod nu klockarefrågan vid 1886 års slut.
1887. Hela detta år utmärkte sig för bråk och stridigheter emellan å ena sidan
lindomeboarne, och å andra sidan vice past. Heüman. Axel Kjöllerström och hans fader
Dafvid Kjöllerström, org. och klockare i Tölö. Men vad lindomeboarne beträffar så deltogo
det stora flertalet ej så mycket i denna strid. Det var några få personer som voro ledare för
opinionen, och som höllo striden vid lif. Dessa voro: Kommunalnämnds och
stämmoordföranden Anders Andersson i Ersgården. Hem.äg. Anders Svensson Holmen 1 - en
skicklig debattör- O.M. Lindbäck å Lindsberg samt hem.äg. Edvard Olsson Skäggered 2 samt
några andra bosatta österut i Lindome
Dessa yrkade nu att befattn. åter skulle förklaras lediga och att alla tre som blefvo uppförda
på förslaget skulle vara folkskolelärare, eller att åtminstone Kjöllerström skulle skiljas från
förslaget. Men dessa yrkande motsatte past. Heüman sig med hela sin energi. Många stämmor
höllos under året och skarpa ord växlades och lindomeboarne fingo genom sina stridbara
ledare genom öfverklagande både till domkapitlet och Kungl. Majt, men det en gång uppförda
förslaget gick ej att rubba på.
Man tog äfven andra, mindre hederliga vapen till hjälp i striden, såsom anonyma bref m.m.
En dag i april månad anlände ett anonymt bref till Dafvid Kjöllerström i Skårby. I denna
skrifvelse tituleras hans son som en klåpare på musikens och sångens område med fl. sferord
och fadern hotades tom af den nedrige skrifvaren med mordbrand om han ej öfvertalade sonen
att återkalla sin ansökan till klockaretjänsten i Lindome. Dafvid Kjöllerström lät införa denna
skrifvelse i tidningen Nordhalland och framhöll äfven att han nu behöfver tänka på att höja
brandförsäkringen på sina byggnader, ty en natt kan en bov från Lindome komma och tutta
eld på alltsammans.
I närmast efterföljande nummer af Nordhalland var infört följande genmäle från Lindome:
" I sednaste numret af Nordhalland förekom en uppsats af D Kjöllerström, däri han
bekantgör en anonym skrift från Lindome, och detta har inom Lindome väckt allmän
sensation, ja, häpnad och förvåning. Visserligen finnes inom Lindome en del dåligt folk, men
något så afskyvärt, något så häpnadsväckande rådt och bovaktadt, något så moralistiskt
fördärfvat, är vad vi förut haft ganska svårt för att tro, att här skulle finnas"
Att vikarielönen nedsattes af sparsamhetsskäl och ej af antipati emot herr Kjöllerström,
därom äro vi fullt förvissade. Så tex förevar denna jämte elva andra kyrkostämmans frågor till
förberedande diskussion i " Viljan Framåt", men ej ett enda ovänligt ord yttrades mot herr
22
Kjöllerström, utan resultatet blef att blott Kjöllerström låter pruta med sig, så söks ingen
annan vikarie.
Undertecknade som anfört besvär öfver herr Kjöllerströms val till ordinarie klockare
härstädes, förklara härmed att detta ej skett af ovilja mot herr Kjöllerström utan blott därför att
Kjöllerström ej tillika är skollärare, ty församlingen har vid flera tillfällen nästan enhälligt
uttaladt sig vilja vid folkskolärare Eklunds afgång, förena klockare - och folkskolläraretjänsterna, och i så fall är det nödvändigt att den klockare som tillsättes äfven innehar
folkskollärarekompetens.
Fastän vi ej kunna undra öfver att herr Kjöllerström låtit publicera den skandalösa
skrivelsen i tidningen, hade vi dock varit honom tacksamma om Kjöllerström istället företett
den vid något passande tillfälle inom församlingen. Ty vi frukta att kommer denna händelse
att passera genom prässen, blifver Lindome socken till dess stora vanheder nära nog
riksbekant, och det ordspråket, att ett skabbigt får skämmer hela hjorden, blifver allt för ofta
en sanning.
Emellertid äro vi herr Kjöllerström mycket tacksamma, för det han ej låtit den skandalösa
skrivelsen förblifva en hemlighet, ty nu hafva vi godt hopp att den skyldige skall blifva
upptäckt och befordrad till vederbörligt straff. Det är också hvarje hederlig menniskas plikt,
att i sin mån bidraga till att sådana elakartade utväxter å samhällskroppen i rätt tid blifva
upptäckta och befordrade till operation.
Vi teckna nu blott våra initialer men vill herr Kjöllerström veta våra verkliga namn, skola
vi gifva dem tillkänna.
Lindome den 3 maj 1887
A.A - A.S. - J.E. - A.A. -m.fl.
Tilläggas kan att den skyldige aldrig blef officiellt upptäckt.
Axel Kjöllerström tjänstgjorde allfort såsom vikarierande org. och klockare i Lindome,
men i början af detta år ( 1887) hade man satt ner hans lön från 600 till 400 kronor.
När lindomeboarne slutligen insågo att det en gång uppgjorda förslaget ej kunde rubbas,
enade man sig slutligen om att de på förslaget uppförda skulle ännu en gång aflägga prof, och
att Åsbrink denna gång skulle åläggas att aflägga prof. Ledarne för oppositionspartiet i
Lindome hade från början haft något hum om att denne skulle vara mycket framstående i alla
afseenden.
Detta beslut blef fattat i slutet af 1887.
1888. Detta år inföll nyårsdagen på söndag. Denna dag aflade Kjöllerström prof för andra
gången. - Folket sade att han spelade som vanligt - Söndagen den 8 jan aflade Åsbrink prof
och ryktet som förgått honom att han var en framstående musiker och god sångare visade sig
vara sant. Sön. den 15 jan aflade Nordström prof för andra gången. Sönd. den 22 jan ägde
valet rum. Denna dag skulle det afgöras om oppositionspartiet i Lindome å ena sidan, eller
vise past Heüman och Kjöllerström - med tillhjälp af Bergmans cirka 2.000 röster å andra
sidan, skulle afgå med seger. Spänningen var mycket stor på båda sidor. Vid valet 1886 var
past. Heüman valförättare men idag hade han öfverlämnat ordförandeskapet till komminister
Holmberg. Pastor Heüman var ej närvarande i Lindome kyrka.
Enigheten visade sig också vara stor inom Lindome församling denna dag. Kjöllerström
erhöll 2.627 röster. Åsbrink 4.424 röster och Nordström endast 68 röster.
Vilhelm Herman Åsbrink blef således vald med stor majoritet och tillfredställelsen isynnerhet bland oppositionsledarne . var mycket stor.
23
Nästa söndag d. 29 jan håller vice past. Heüman afskedspredikan i Lindome kyrka, han
hade erhållit ett förordnande i Göteborg. Han uppläste äfven en skrifvelse från Axel
Kjöllerström vari denne afsade sig org. och klockarevikariatet i Lindome.
Kjöllerström tjänstgjorde ej denna söndag i Lindome. Det gjorde istället org. Rydell i
Elfsåker.
Så var nu äntligen detta långvariga klockarebråk slut och lindomeboarne, eller kanske
rättare oppositionsledarne, hade fått den klockare de ville ha.
Men, det kommer merendels ett " men" efter en stor framgång.
Snart kommer en skrifvelse från Åsbrink vari han tillkännagaf att han vill alls inte tillträda
befattningarne. Lindomeboarne kunde kanske tvingat honom att tillträda, men det gjorde de
ej.
Det första man nu hade att göra, var att söka få en vikarie tills vidare. Härtill utsåg man
folkskoleläraren Bramber i Hällesåker. Denne hade ej organistexamen, men det fick gå om,
medan man tog saken i vidare öfvervägande.
Under den tid af 1 1/2 år som detta klockareval pågick i Lindome, rörde sig det dagliga
samtalet icke endast i Lindome utan äfven i Tölö, synnerligen intensivt omkring detsamma.
Träffades t.ex. två kända personer, dröjde det ej länge innan den ene frågade den andre: Har
du hört något nytt om klockarevalet? Under sista hälften af 87 blef det dock mera tyst
omkring detsamma och folket började nu undra vilket slut det skulle få. Omsider fick man
veta att de sökande återigen skulle aflägga prof och nu koncentrerade sig intresset omkring
huru det skulle komma att gå denna gång.
Organisten Axel Kjöllerström var under denna berörda tiden omkring 25 år gammal. Han
var en ordentlig man, allvarlig och med stadgat sinne, varför han tillsvurit sig pastor Heümans
synnerliga aktning och förtroende. Det var därför pastor Heüman arbetade så energiskt för
hans val till klockare. Att den då 28 - åriga vice past. Heüman gick något för långt, får nog
föras på hans ungdomliga temperament, och när det till sist gick honom emot, då afflyttade
han. Orsaken till att lindomeboarne ej önskade honom till klockare, var nog i främsta rummet
därför att han ej var fokskollärare.
Axel Kjöllerström var en prydnad på orgeln, och spelade bra med hans sångröst var svag.
Åsbrink var i 32 - årsåldern något korpulent och verkade sällskapsmenniska.
Nordström var rätt ung, enkel och tillbakadragen, fick vitsordet att ha aflagt synnerligen
goda prof i Lindome.
Axel Kjöllerström vistades sedan i sitt hem i Skårby, och skötte tjänsten för sin gamle
fader i Tölö. År 1904 ingick han äktenskap med fröken Anna Bratt fosterdotter till komm.
Holmberg å Lyckan, där hon dock ej vistades sedan flera år tillbaka. Hon hade varit
musiklärarinna å folkhögskolan Katrineberg, och när hon gifte sig var hon vikarierande
organist och klockare i Onsala då såväl hon som hennes man sökte jämte flera andra.
Vid valet erhöll Kjöllerström de allra flesta rösterna - visst öfver 5.000 och erhöll således
befattningen af församl. fria vilja.
Org Kjöllerström afled i Onsala i jan 1943.
August Landén
Han var född i Götlunda, Skaraborg den 23 sept 1859. Folkskollärareex. 1886. Därefter
org. och klockareex. Ordinarie i Hillared, Kind 1888. Valdes till org. klockare och
folkskollärare i Lindome 1890.
Folkskollärare Bramber i Hällesåker tjänstgjorde som organist under tiden 1888 - 1890.
24
1890 beslutade man att anställa val af ordinarie org. och klockare. Nu beslutade man också
att folkskollärarebefattning vid Kyrkskolan skulle förenas med de båda andra befattningarne.
Nu var också tidpunkten mera lämplig för en sådan förening än 1886, ty folkskollärare Eklund
ingick i pensionsåldern under detta år och den som blef vald kunde således tillträda alla tre
befattningarne samtidigt.
Före våren 1890 förklarades befattningarne lediga för ansökan. Åtta ibland dem som hade
sökt kallades att aflägga prof. Alla dessa voro äfven folkskollärare.
Profven började att afläggas 2- dra söndagen e. Tref.- den 15 juni-. Denna söndag profvade
org Dahlin från Björketorp. Det mest framträdande hos denne var hans starka sångröst, men
tog sig ej så synnerligen bra ut på orgeln.
Nästa söndag aflades prof af org. Olsson från Sörby. Denne satt rak och värdig vid orgeln
och aflade ett mycket bra prof, jag tror han var den bäste af allesammans.
Söndagen efter aflades prof af org. Nyström från Vesterlanda. Denne lade mera an på ett
pompöst uppträdande vid orgeln, men han spelade bra och hade en bra sångröst.
Nästa söndag aflades prof af org. Lind från Nysund, Vermland. Denne tog sig ej så bra ut
vid orgeln men han hade lyckats att stämma in orgeln i en mycket vacker ton och var nog en
god organist.
Söndagen efter, eller 6.te sönd efter Tref.- den 13 juli - aflades prof af org. August Landén
från Hillared. Denne aflade ett godt prof och efter högmässan som denna söndag förättades af
biskop Rodhe, tackade biskopen Landén för ett väl aflagt prof.
Nästa gång skulle den 6.te i ordningen aflagt prof, men denne kom ej.
Söndagen efter aflades prof af den 7.de, med namnet Bergkvist. Denne var en synnerligen
excentrisk musiker, men han kunde nog spela orgel bra. han lutade sig åt sidorna och lade
först det ena örat , sedan det andra ned till tangenterna för att aflyssna tonen emellanåt.
Nästa söndag - 3 aug - skulle den 8-de i ordningen aflagt prof, men denne kom ej.
Bland de sex som aflagt prof uttogos tre som uppfördes på röstningsförslaget. Dessa voro:
1) Olsson från Sörby
2) Nyström från Vesterlanda
3) Aug. Landén från Hillared.
Vid valet erhöll org. Aug. Landén majoritet och förklarades vald.
Men äfven denna gång började ett litet missnöje att yppa sig. Org. Dahlin från Björketorp
klagade öfver att han ej blef uppförd på röstningsförslaget, enär han hade ett halft betyg högre
än Landén. Han fick dock ytterst lite medhåll från församlingens sida. Vid förklaringsstämma
med Lindome förs. framhölls att Dahlin aflagt sin examen i Skara, Landén däremot i Uppsala
vilket kunde anses för mer. Dessutom fick Landén det vitsordet af församlingen att han hade
aflagt ett i alla afseenden utmärkt prof.
Omsider aftystnade klagomålen och Landéns val förblef orubbat.
Ej långt efter valet tillträdde org. Landén de tre förenade befattningarne.
Så hade nu Lindome församling äntligen fått en ordinarie organist och klockare.
Landén var redan gift när han kom hit. Hans fru var född Tornlund i Hillared.
De första åren bodde Landén med sin familj i lärarbostaden i gamla skolhuset.
Bostadshuset i klockaregården hyrde han ut. Efter några år köpte han ¼ Mtl No 2 i
Lindomeby, norr om prästavägen samma hemmansdel som org. Mattias Lindström varit ägare
af många år förut. Här var ett bra manhus, och nu flyttade han dit med sin familj, och sedan
bodde de där i många år. Härifrån och till skolhuset var ej lång väg för honom att gå.
Det visade sig snart att Landén ej ställde sina påsar vid dörren. Han var blifven socknens
klockarfar som allting skall bestyra. Det dröjde ej länge innan han kom in i socknens
allmänna angelägenheter. Omkring ett år efter sin hitkomst blef han vald till ordförande i
Lindome sockens brandstadsbolag. Snart åtog han sig äfven att hålla auktioner, blef
25
bouppteckningsman och uppsatte handlingar m.m. dylikt. Han var äfven under kortare tid
kommunalstämmans ordf. ledamot af kommunalfullm. ersättare för ordf. i kyrkostämman,
kronoombud i taxeringen och dessutom hade han under årens lopp en hel del andra uppdrag.
Han var kort till växten men undersätsig och han bar huvudet högt. Han var en
representativ man och utrustad med en utmärkt talförmåga som isynnerhet i de politiska
striderna kom att göra sig gällande. Han var neml. en ledande kraft inom
högerorganisationerna i Fjäre härad, och hans namn var känt i så godt som hela Halland.
Under vilka förhållanden Landén än uppträdde , drog han uppmärksamheten till sig.
Landén klandrades nog af en del personer därför att han stod väl mycket efter förtjänster,
men han tyckte nog själf att han behöfde ligga i ty han hade en stor familj.
Såsom skolman är han värd allt erkännande, och särskilt ifråga om
kristendomsundervisningen höll han strängt på katekesen i skolorna, då denna fråga under de
senare åren af hans läraretid behandlades i skolkretsar.
År 1924 efter det han afgått som lärare, upptog han på eget initiativ kyrklig
söndagsskoleverksamhet inom Lindome. Denna undervisning pågick en längre tid under hans
och en lärarinnas ledning i kyrkan efter gudstjänsternas slut.
Ifråga om jordbruket, så bra, hade han själf ¼ hemmanet där han bodde, men
Klockareängen hade han till det mesta arrenderat bort.
1921 en natt i april härjades hans hem i Lindomeby 2 af en eldsvåda. Nu köpte han
Björkeberga 1/2 Mtl Lindomeby 1 och bosatte sig där, samt brukade sedan 1/4- delshemmanet
såsom utbruk. Nu blef han således jordbrukare.
1923 afgick han från de förenade befattningarne, däraf med pension från
lärarebefattningen.
De sista åren var han något sjuklig - följder af en lindrig hjärnblödning. Han afled i
Björkeberga den 20 mars 1926, 66 1/2 år gammal och efterlämnade maka och 7 barn.
August Elvert Malmkvist
Denne skall var född i Halland men hans fader hade anställning som folkskolelärare i
Istorp under nu berörda tid.
Malmkvist kom hit till Lindome om nyår 1924 som vikarierande org. klockare och
folkskolelärare.
Fram emot våren samma år förklarades de tre befattn. lediga för ansökan. Äfven
Malmkvist sökte. Denna gång uppgjorde man förslaget med ledning af betygena före profvens
afläggande och de tre på förslaget uppförda kallades att aflägga prof. Malmkvist innehade 1sta förslagsrummet.
Den i 2.dra försl.rummet var från Småland - hans namn har jag glömt -. Han var en äldre
organist och underlägsen Malmkvist i profningen.
Den i 3-dje försl.rummet uppförde inställde sig ej.
Vid valet under sommaren 1924 framställde sedermera riksdagsmannen Linus Andersson i
Lindomeby förslag till stämman att välja Malmkvist med acklammation. Detta förslag
besvarades enhälligt med ”ja", varpå Elvert Malmkvist förklarades vald till ordinarie org.
klockare och folkskolelärare i Lindome. Hela valproceduren var afgjord på några minuter. Så
lätt gick det denna gång.
Malmkvist var en utomordentligt framstående organist, och ägde äfven en vacker sångröst,
men ej mycket stark. Hans håg låg helt åt musiken och under den tiden han tillhörde Lindome
tog han musiklektioner i Göteborg för vidare utbildning.
26
Han var nog i 25-årsåldern när han kom hit, ogift, och förblef så allt framgent under sin
lindometid. Såsom folkskolelärare hade han heller ingen tjänstebostad, ty bostadsrummen i
gamla skolhuset hade under Landéns tid ändrats om till en småskolesal, följaktligen fick
Lindome förs. betala både Landén och Malmkvist hyresersättning härför. Klockaregårdens
manhus reflekterade han ej på, ty det var uthyrt till kyrkovaktmästaren.
De första åren hyrde Malmkvist bostad i Lindome, men sedan hyrde han i Göteborg och
reste morgon och afton till och från Lindome med Kålleredsbussarne.
Han hade alls inget umgänge med lindomeboarne i allmänhet,. Isynnerhet under sista tiden
han var i Lindome, inträffade det ofta att han ej tjänstgjorde om söndagarne. Detta gjorde då
småbrukaren och snickaren Gotthard Johansson i Dvärred No 3. Denne hade redan under
Landéns tid lärt sig att spela orgel.
Malmkvist hade - liksom Landen under sin tid - inöfvat en sångkör i Lindome, bestående
af både äldre och yngre af båda könen, dock mest unga damer. Denna kör sjöng i kyrkan
under högtidsdagar och vid en del begrafningar med fl. tillfällen. Slutligen tyckte ej
Malmkvist om denna sångkör, utan inöfvade istället en sångkör af skolbarn.
Malmkvist tycktes emellertid vantrifvas mer och mer i Lindome. Han klagade öfver att han
ej hade bostad. Denna fråga dryftades under så godt som hela hans tid här, men sockenboarne
kunde ej ena sig om var man skulle bygga. Omsider blef frågan afgjord 1933 och arbetet med
grunden började i slutet af året. Malmkvist ville dock helst haft bostaden på ett annat ställe –
mera norr. om norra skolhuset intill tallplanteringen.
I början af 1934 sade han upp sina befattningar till den 1 mars utan att hava erhållit någon
annan ordinarie befattning istället. Detta väckte naturligtvis undran. Komm. Strömberg hade
varnat honom med, att han vet vad han har, men ej vad han får, men han stod fast vid sitt
beslut, oaktat han nu hade erhållit bostad inom en kort tid.
Malmkvist var äfven en god lärare, men hans håg skall dock ej ha legat så mycket åt
lärarehållet som åt musiken.
Om orsakerna till Malmkvists afflyttning från Lindome sades ibland annat äfven att unga
lindomedamer ägnade honom väl mycken uppmärksamhet. Mången tyckte kanske så här: att
inom min kappa kunde mycket väl finnas en organistfru.
Således fick Lindome församling återigen tänka på att anställa ett klockareval. De förenade
befattningarne annonserades lediga för ansökan före våren 1934.
Lönen för organisttjänsten är 600 kronor, och för klockarebefattningen utgår afkastningen
af klockaregården omkr. 300 kr per år. Därtill äger klockaren rätt till gottgörelse för
tjänstgöring vid begrafningar söckendagar, men ej under sön och helgdagar.
Folkskollärarlönen utgår enligt lag.
Öfver 60 sökande anmälde sig. Bland dessa utsågos 6 som erhöllo kallelse att aflägga prof.
Org. Valter Åshammar från Göteborg aflade prof Tref. sönd den 27 maj 1934. Han var rätt
ung - 28 år - och han visade sig vara en synnerligen framstående orgelspelare. Han var äfven
en god sångare med rätt stark röst.
Efter gudstjänsten spelade han två musikstycken af Beethoven samt därefter en ståtlig
utgångsmarsch.
Han aflade med ett ord sagt ett mycket godt prof.
Nästa söndag aflades prof af org Hjalmar Synnelius från Tibro Skaraborg och sönd efter af
org Valdemar Karlsson från Malmö. Med anl. af sjukdom hörde jag ej dessa båda.
Karlsson som var något äldre och barskallig, skall dock ha aflagt ett synnerligen godt prof i
skolan under måndagen.
Nästa lördag aflades prof af org. Olof Östblom från Trehörna Östergötland. Denne aflade
ett i alla afseenden mycket godt prof både i kyrkan och i skolan. Han hade en vacker men ej
så synnerligen stark sångröst. Musikstycken som han utförde var af Joh. Seb. Bach samt
dessutom en tonsättning af Ps 272 utan sång.
27
Midsommardagen aflades prof af org Åke Vilund från Uppsala. Denne var en rätt ung man
och han var nog en skicklig organist men sångförmågan var svag. Han utförde några
musikstycken däraf ett af Joh. Seb. Bach, och dessa tonsättn. utförde han mycket väl.
Sönd d.1 Juli aflades prof af org Ivar Hansson fr Långasjö Småland. Äfven denne var en
ung man, samt mycket bra både orgelspelare och sångare. Han kom dock ej att utföra provet
till mer än hälften kan man säga.Han var nämligen något sjuk till följd af förkylning redan på
lördagen. Han spelade orgeln före predikan men ej efter.
Ibland dessa sex uppfördes tre på förslaget neml.
1) Valter Åshammar, 2) Hjalmar Synnelius, 3) Vald. Karlsson.
Olof Östblom, som af många ansågs att vara den bäste af alla sex kunde på grund af
betygen ej komma med på förslaget, och detta beklagades af många inom församlingen.
Valet förrättades den 16 juli.
Nu hade ett rykte kommit ut att Åshammar skulle ha aflagt ett mindre godt prov i skolan,
isynnerhet i kristendom, men att Karlsson i detta ämne isynnerhet hade aflagt ett godt prov.
På valdagen föregicks valet af agitation. Två förs.medl. bosatta i centraldelen af församl.
voro ute i bygden. Den ene ( inom parentes sagt är han fader till fem flickor, af vilka två redan
fått var sitt oäkta barn) förordade Åshammar. Hurudan han är i skolan, sade denne, har ingen
betydelse, hufvudsaken är att han är en god musiker, och detta är Åshammar.
Den andre, äfven fader till fem förhoppningsfulla flickor, af vilka en ännu befinner sig i
skolåldern, förordade Karlsson. Det gör ingenting sade han, om han är barskallig eller om han
ej är så öfverlägsen i musiken, hufvudsaken är att han är en god skolman, isynnerhet i
kristendom, och detta är Karlsson. Därtill är han född småländing och således af en god
folktyp.
Valet utföll så:
Åshammar 164 röster
Karlsson 87 röster
Synnelius 1 röst
Åshammar blef således vald med stor majoritet.
Sockenboarne visade ringa intresse för valet, med undantag af arbetarne vid Anderstorp
vilka inställde sig rätt allmänt, till förmån för Åshammar.
Befattningarne skall tillträdas till nyår.
Gotthard Johansson i Dvärred tjänstgör i år som vik org. och klockare.
Dessutom är en vik. folkskollärare anställd.
Valter Åshammar är född i Majorna i Göteborg.
28
Organister och klockare, som utfört orgelmusik å orgeln i
Lindome kyrka ända sedan orgeln efter sin nybyggnad 1884 togs i
bruk på hösten detta år.
1) Den förste som började att spela det nya instrumentet var vikarierande organisten och
klockaren Axel Kjöllerström, son till org. och klockare Dafvid Kjöllerström i Tölö. Denne
som då var ung var en rätt bra orgelspelare, men hans sångröst var svag. Med sin smidiga
gestalt var han en prydnad på orgeln.
Kjöllerström brukade gärna spela första versraden i en psalmvers med låg ton. Sedan tog
han en starkare ton. Var innehållet i någon vers i gradualpsalmen mera tänkvärt, kunde han
spela hela versen med låg ton. Gudstjänstens slutpsalm spelade han alltid med mycket stark
ton.
2) 1888 d. 8 jan aflades org. och kl.prof af organisten och klockaren W.H.Åsbrink från
Axbergs församl. af Örebro län. Denne var nog en framstående orgelspelare och isynnerhet
spelade han ett utgångsstycke som varken Kjöllerström eller någon annan gjort make till.
3) Den 15 jan 88 aflades prof af org och klockaren Hj. Nordström fr Bohuslän. Denne var
en god orgelspelare.
Vid valet den 22 jan erhöll Åsbrink befattningen men han tilltr. ej ( Han ville ej lämna sin
förra plats)
4) Den 29 jan sköttes orgeln af org Rydell från Elfsåker. Kjöllerström hade nu slutat som
vikarie. Man skulle nu ha en ny sådan.
5) En söndag i början af februari 1888 spelades orgeln af en organist och klockare med
namnet Vetterkvist. ( Han önskade blifva vikarie) Denne var nog en medelmåttig
orgelspelare, men han hade en sångröst som var förvånansvärt stark. Ingen af alla jag här
kommer att teckna har haft så stark sångröst som denne. Före pred.stolsversen utförde han
Dafv. 24 Ps Göre portarne höga etc. Orgelns toner hördes härvid ej mycket ty den starka
sångrösten dominerade fullständigt. Han blef ej vikarie.
6) Detta blef folkskolläraren Bramber i Hällesåker. Denne hade ej organistexamen, men
han spelade orgeln någotsånär till belåtenhet ett par års tid.
1890 skulle val af ordinarie innehafvare åter förrättas. Åtta skulle nu aflägga prof men
endast sex kommo. En söndag kort före midsommar kom den förste.
7) Dalin från Björketorp. Vad som mest framträdde hos denne var den starka sångrösten
som påminde om den ofvan tecknade Vetterkvists, men ej fullt så stark som hans. I
orgelspelning var han nog medelmåttig och hans uppträdande vid orgeln i öfrigt var ej något
synnerligt.
8) Olsson från Sörby. Denne var den andre som profvade. Han var nog den bäste ibland de
sex som aflade prof denna gång. Han satt vid orgeln med rak och säker hållning.
99 Nyström från Västerlanda var den 3-dje som aflade prof. Han uppträdde mest ibland de
sex med pompöst uppträdande vid orgeln. Han tyckte nog också att han skulle låta församl.
höra hans sångförmåga, ty vid utförandet af flera psalmversar under gudstjänsten fick orgeln
vara alldeles tyst under det att första versraden utfördes, då sjungde han endast. Sedan lät han
orgelmusiken börja.
10) Lind från Nysund var den 4-de som aflade prof. Han ägde ej något tilltalande öfver sin
person när han satt vid orgeln, men han hade dock lyckats att stämma in orgeln i en mycket
vacker ton, en ton som jag ej hört sedan från orgeln i vår kyrka. Han fick aflägga ett mycket
långt prof, ty det var nattvardsgång den söndagen med ett mycket stort antal nattvardsgäster,
så att fyra eller fem långa psalmer måste utföras under förrättningen. Provissus Lind skakade
på hufvudet flera gånger.
29
Den 6-te aflade ej prof.
12) Den 7 -de kom. Hans namn var Bergkvist. Han var en konstig musiker. Slank och klen
var han till växten och på orgelbänken kunde han ej sitta stilla under musiken ty han böjde sig
både bakåt och framåt och isynnerhet åt sidorna. Under förspelet till de olika psalmerna böjde
han sig ibland åt den ena sidan så att han lade örat ned till stämmorna eller tangenterna eller
vad de nu kallas. Han skulle tydligen aflyssna tonen. Rätt som det var böjde han sig åt den
andra sidan och lade detta öra ned för att lyssna. Han var med ett ord sagt den mest
excentriske musiker jag sett vid orgeln.
Den 8-de inställde sig ej för profs afläggande.
På eftersommaren d.å. ( 1890) medan Bramber ännu var vikarie, var här två organister och
spelade orgel.
13) Den ene af dessa - hans namn har jag glömt - var en man med ett mycket långt
helskägg ( mörkbrunt) som räckte till brösthålan. Han var nog som de flesta andra som
omnämnts här, en medelmåttig orgelspelare. Men han hade också en säregen ide. Emellan
varje psalmvers gjorde han ett rätt långt uppehåll, flera sekunder. Dessa uppehåll var i alla fall
för långa och detta var ej bättre än om en organist gör för korta uppehåll emellan verserna.
14) Den andre som var här en söndag vid denna tid var en musikdirektör med namnet
Elvåker. Han var född i Lerberg i Elfsåker. Han var nog den lärdaste och skickligaste
orgelspelare som frambringat musik på orgel i Lindome kyrka. Han var då i medelåldern, rätt
fyllig i kroppen, blek ansiktshy, mörkt krulligt hår och burrigt vid öronen, ett värkligt
klassiskt konstnärshufvud. När han satt på orgeln med en stor ros i knapphålet så såg han
värkligen ut som en klassisk konstnär, och det hördes och syntes också att han kunde
handhafva ett orgelinstrument.
August Landén var organist och klockare i Lindome från hösten 1890 till hans död 1926.
Under denna långa tid var det dock någon gång en och annan som satt på orgeln om
söndagarne.
15) En söndag 1892 var här en blind orgelspelare och utförde musiken till gudstjänsten.
Landén stod vid sidan och såg på. Det gick bra för denne helt blinde man - jag tror jag hörde
att han var född blind-. Psalmerna han kunde spela fick han naturligtvis kunna utantill och
melodierna fick han ha i hufvudet. Han fick efter gudstjänsten mottaga ett offer i kyrkan.
16) Dessutom var här under Landéns tid åtminstone en ung man som skulle bli organist,
som spelade orgeln en söndag, för ett offer som han fått tillstånd att upptaga.
17) Dessutom spelades orgeln någon söndag emellanåt af en af Landéns döttrar.
18) Musikstyckjunkaren vid Kungl. Göta Regemente i Göteborg och org. och klockaren
vid garnisonsförs därstädes S.E. Händel född i Hällesåker, spelade äfven orgeln någon gång
om söndagarne under Landéns tid, då han var på besök här i Lindome. Händel var nog en
framstående musiker, men hans hållning var nog väl mycket militärisk när han satt vid orgeln.
19) Organisten Forsén från Tölö svarade också för musiken emellanåt om söndagarne
under Landéns tid. Denne tycktes dock ej förstå sig på orgeln, ty orgeln strejkade för honom
ibland, så att han ej fick en ton af den under några sekunder.
1918 17-de sönd efter Tref. var en konsert anordnad i Lindome kyrka till förmån för en
lindomebo, som fått sina oförsäkrade byggnader jämnade med jorden genom vådeld. Förutom
olika musici som medverkade vid denna konsert var äfven en orgelspelare, musikdirektör.
20) Hj. Rundfledt. Denne var nog en synnerligen framstående musiker och en af de
skickligaste som spelat orgeln i Lindome kyrka.
Efter org Landéns död 1926 kom en vikarie hit med namnet Almkvist, en rätt ung man.
Denne sökte äfven till ordinarie och blef uppförd på 1-sta försl.rummet.
21) Han var redan då en synnerligen framstående orgelspelare.
22) Den i 2-dra försl.rummet uppförde -hans namn minns jag ej - var en medelmåttig
orgelspelare. Han tog sig ej bra ut på orgeln ty han var för tjock och korpulent.
30
Den 3-dje aflade ej prof.
Vid valet valdes Malmkvist med acklamation.
Som redan är nämnt är org Malmkvist en synnerligen framstående orgelspelare, och synes
vidare utveckla sig i denna konst. För närv. ( 1933) skötes tjänsten ofta om söndagarne af
småbrukaren och möbelsnickaren
23) Gotthard Johansson från Dvärred N: 3. Denna har ej organistexamen, men har en
synnerligen musikalisk begåfning och han spelar orgeln riktigt bra och på orgelbänken tar han
sig mycket bra ut.
Vi se således att det är 23 olika organister som spelat orgeln i Lindome kyrka sedan 1884.
Troligt är dock att antalet är något större, men i alla fall ej mycket.
Psalm och psalmbok
Under äldre tid var psalmboken en verklig folkbok i hemmen, mycket mer än i våra dagar,
och vid 5 - årsåldern kunde barnen få börja att lära sig psalmverser utantill, såsom 148:3,
149:2, 11:4, 24:1, 35:1,2, samt dessutom verser här och var av jul-, påsk- och pingstpsalmerna
och även några verser av morgon- och aftonpsalmerna m.fl. Ett hundratal psalmer och
psalmverser eller ännu flera, var ej så ovanligt att en person kunde så gott som utantill under
slutet av förra århundradet. Dessutom kände många psalmboken så väl, att de kunde uppsöka
vilken psalm som helst i Vallins psalmbok.
Härute har en ändring inträtt i folkets liv under 1900 - talet. Jag tror att det beror på att så
mycket annan läsning nu erbjuder sig istället. Varje morgon kommer nu en tidning på 16 eller
20 eller ännu flera sidor befolkningen även på landsbygden tillhanda, och läsningen av denna
räcker till på de lediga stunderna under hela dagen.
Under 1800 - talet förekom ej dagliga tidningar ibland allmogen. Då var psalmboken
folkboken och i den läste man gärna på lediga stunder, och det var härigenom folket lärde sig
så många psalmer utantill.
Psalmen i folkseden.
Vid gillen och kalas förekom ej psalmsång, och vid trolovning och bröllop har jag ej
uppgifter om att psalmsång förekommit. Men voro kontrahenterna och värden kristligt
inställda, håller jag för troligt att psalmsång ägt rum.
Men vid sjukbäddar o. dödsläger ägde psalmläsning rum och vid begravning var det gärna
någon av begravningsgästerna som sjöng en psalmvers innan liket bars ut. Då oftast 1 eller 6
versen av PS. 489 ( Vallins PS)
Psalmsång i arbetslivet.
Detta förekom ej i Lindome, med undantag av att när kvinnorna utförde spårad, då kunde
en kvinna sjunga en psalm eller en sång till spinnrockens ackompanjerande ljud. Och även vid
utförande av vissa andra handarbeten, kunde en kvinna sjunga.
Till och från bordet läste var o. en bordsbönen tyst, men fanns barn, kunde ett av dessa få
läsa bönerna högt, men psalmverser förekom ej.
31
Gemensam morgon - och aftonandakt förekom åtminstone ej något allmänt i Lindome
under 1800 - talet. Men i en del hem fingo barnen under moderns tillsyn läsa morgon - och
aftonbönerna, och även någon vers ur en morgon- eller aftonpsalm.
Under sön - o helgdagar kunde psalmer sjungas i en del hem där man var musikintresserad
o. hade psalmodikon. Sådana instrument fanns näml. på en del ställen i Lindome under 1800 talet.
Psalmer vid kyrkohögtider och särskilda tillfällen.
Vid årets stora helger användes vid gudstjänsterna vesperpsalmer för varje högtid.
Juldagen vid ottesången sjungdes alltid ps 55 och på 1860 - talet när komminister Bohlin
kom upp på predikstolen, läste han alltid några verser av ps.424. Den signade dag som vi nu
här se etc.
Under äldre tid - före Vallins psalmboks tillkomst - skall en stående psalm vid ottesången
hava varit 131 i Svedbergs psalmbok. Så skön lyser den morgonstjerna etc - ps 32 i 1937 års
psalmbok.
Några särdrag för övrigt vid gudstjensterna under högtiderna, har jag ej hört berättas.
Prästerna här i pastoratet hade gärna vissa psalmer eller verser som användes varje söndag.
Komm. Holmberg hade ständigt till uppgångsvers till predikstolen 6 - te versen av ps 276.
Preb. vice pastor Heüman under 1880 - t. 8, 9 verserna av ps. 120. Han hade även ofta ps 183
o 261 såsom gradualpsalm och stundom sista versen av ps. 3 såsom slutpsalm.
Biskop Rodhe prebendekyrkoherde i Tölö pastorat, hade till utgångsverser 1, 2 av ps. 330.
Ofta användes psalmerna 141: 9 - 14 och ps. 144 såsom gradualpsalmer.
Vissa psalmer vilka man kallade kärnpsalmer, voro isynnerhet älskade av allmogen och de
sjöngo eller läste dem i sina hem. Några kunna antecknas såsom: 21, 46, 47, 60, 66, 76, 113,
120, 133, 147, 186, 213, 230, 424 mfl. Det var dessa psalmers kärnkraftiga innehåll som gått
allmogen till hjärtat.
Allmogen älskade psalmboken och denna jämte Bibeln var de böcker allmogen mest
fördjupade sig i under äldre tid t.o.m. 1800 - talets slut.
Psalmböckernas tryckningsorter
Jag har haft tillfälle att se ett stort antal psalmböcker här i Lindome, och på uppdrag av
Nord. Museet i Stockholm har jag upptecknat var de voro tryckta.
Först har vi två Svedbergs psalmböcker av 1695. Den ena tryckt i Örebro 1790 av Joh.
Pehr Lindh och den andra i Göteborg 1795 av Samuel Norberg.
Dessutom har jag sett ännu en, till Oströms i Lindomeby, men å denna var första titelbladet
borta och å andra titelbladet stod endast Tryckt år 1725.
Av Wallins ( 1819 ) psalmböcker har jag varit i tillfälle att se :
Stockholm en psalmbok P. A. Norstedt & söner 1827.
Stockholm Tryckt hos Hultberg & V.is Boktryckeri 1863. En dito Hultberg 1863.
Stockholm en bok tryckt hos J.& A, Riis 1862.
Stockholm en psalm- och coralbok med noter P. Palmquist & Comp förlag.
Tryckt hos P.S. Elde 1865
Stockholm Joh. Beckmans förlag. Tryckt hos Handelstidningen i Göteborg 1863.
Stockholm Fr. Svanströms förlag. Tryckt hos P.A. Nyman 1868.
32
Stockholm Fr. Svanströms förlag. Tryckt hos A.D. Norman 1875.
En dito 1886
En bok tryckt hos A.D. Norman 1869
En psalm - och coralbok med noter. Första titelbladet är borta å andra titelbladet står: Eget
förlag samt Stockholm, Nya Tryckeri Aktiebol. 1895.
Stockholm Isaac Marcus Boktryckeri, fyra psalmböcker tryckta 1880, 1887, 1891 och så
den 4 - de är årtalet skadat.
Stockholm tryckt 1895 å Köerones Boktryckeri 1895 ett exemplar.
Stockholm P. Herzogs förlag 7 psalmböcker tryckta åren 1891, 1898, 1900, 1901, 1922.
Ett par årtal äro borta. De äro tryckta dels på P. Palmqvists och dels hos Hasse V. Tullbergs
boktryckeri.
Göteborg tryckt hos Samuel Norberg 1839. En brudgåvobok i rött skinnband med
gulddekorering
En dito brudgåvobok i rött skinnband och med rikare gulddekorering än föregående. Denna
är tryckt i Jönköping 1840. Båda böckerna har guldsnitt.
Göteborg Handelstidningens tryckeri 1881. En psalmbok i gott svart kalvskinnsband med
guldsnitt.
Efter omkring 1900 äro de flesta i bygden förekommande psalmböckerna tryckta hos
Gustaf Melin i Göteborg. Han var även förläggare.
En del psalmböcker äro dock tryckta hos Vezäta i Göteborg och förlagda, dels av Herzog
&o. söner i Stockholm eller av diakonistyrelsen.
Jag har även påträffat en del psalmböcker i bygden, som äro tryckta i andra städer i vårt
land än i Stockholm och Göteborg, men de äro ett fåtal.
Slutligen har jag påträffat en psalmbok tryckt i Tyskland. Det var en vanlig svensk
psalmbok men första titelbladet är borta och förläggarens namn finnes således ej, men å
bokens sista sida nedtill står: Bauer & Wilzter, Oberhausen 1884. Den tycks dock vara
bunden i Sverige
En uppsats i detta ämne finns skriven för Nordiska Museet i Stockholm.
33
Vidskepelse.
Vidskepelse och signerier öfvades mycket af allmogen förr i tiden i det dagliga lifvet. När
tex en ko hade kalfvat, så skulle man, när man vattnade henne första gången efter
kalfvningen, lägga ett stycke stål i vattenkannan m.m.
Personer funnos också här och där i socknen, som voro kända för att kunna mer än andra
menniskor, och dessa anlitades alltsomoftast.
Min fader berättade för mig, att en sådan person, som i dagligt tal kallades: Ankeboja, var
på 1840 och 50-talen bosatt i Lindome. Var någon menniska lindrigt sjuk, så vände man sig
till Ankeboja och var något kreatur sjukt så sammaledes, eller också om det var något annat
som gick ur styr i det dagliga lifvet, så visste Ankeboja råd. Men det får också sägas, att om
en menniska blef mera allvarligt sjuk, så anlitade man i allmänhet en värklig läkare.
Jag skall efter min faders berättelser anföra två exempel ur Ankebojas praktik.
En person i Lindomeby var blifven sjuk, och Ankeboja efterskickades. När hon kom in och
fick se den sjuke, som låg till sängs, sade hon: " Du är besatt - men de skall vi snart ta bort"
Så drog hon upp ur fickan ett mindre blystycke, och så var det att få reda på någonting, som
hon kunde smälta blyet i. När blyet var smält, bad hon en af husets folk taga fram ett fat, och
fylla detta till hälften med vatten. Så skulle denne hålla fatet med vattnet i öfver den sjukes
hufvud. Så slog Ankeboja det smälta blyet sakta i vattnet, och frammumlade därvid några
oförståeliga meningar. Sedan sattes fatet på bordet, och Ankeboja börjar att plocka upp
blybitarne. Min fader stod själf vid bordet, såsom en omkr. 10-årig pojke, och såg på. Blyet
hade antagit de mest konstiga former i vattnet, och nu börjar Ankeboja att förklara saken för
de närvarande." De ä en rekti du ( den sjuke) har träffat ut för, sicka pilar han har." ( Det var
blyfigurer som voro formade långa och smala med vass spets). " Här ä hjärtat". ( Detta var
en mera klumpformig figur). " Å här ä hufvet me horn på". ( Det var också en klumpformig
figur, med en utskjutande spets.) osv. Och slutligen upplyste hon den sjuke, att " nu ä dä inte
falit, nu ä dä slutt me den, nu får du inte igen den mer". Detta stod husets folk vid bordet och
hörde på, med stor förvåning.
Det andra exemplet ur Ankebojas praktik gäller smörkärning.
Det var på ett ställe i Lindomeby, som man inte kunde få smör, när man kärnade, och nästa
gång när man skulle kärna, skickade man bud efter Ankeboja. Hon gick först in i ladugården,
och såg öfver korna. Så bestämmer hon, att en af korna skulle tagas ut, och ledas till
Lyckebergs kulle ( en plats belägen på något afstånd från byn). En flicka ledde kon, och
Ankeboja följde med. När man kom till stället, bad Ankeboja flickan, att hon skulle leda kon
omkring några varf i enebuskarna, så att enens barr stack kon på jufvret och under det flickan
gjorde detta, läste Ankeboja något, som flickan ej förstod. Sedan ledde man kon hem igen.
När kon var insatt i ladugården, så gick Ankeboja in i stugan. Nu skulle det kärnas. Men innan
grädden tömdes i kärnan, så tog Ankeboja först ut nordriktningen i stugan, dvs hon
undersökte väderstrecken, och bestämde varåt norr och söder låg. Den som nu skulle tömma
grädden i kärnan, hon skulle vända ryggen åt söder, och tömma grädden i kärnan. Sedan
kärnade man, men om man fick smör, mindes inte min fader nu i äldre dagar.
Efter hvad min fader berättade, var Ankeboja en mycket anlitad förståsigpåare i de mest
skilda förhållanden.
Min fader, som själf såsom barn sett och hört Ankeboja, kunde på äldre dagar, inte annat
än förvåna sig öfver allmogens enfaldighet och brist på eftertanke, ty med den ringaste
eftertanke, kunde man ju blifvit öfvertygad om, att Ankeboja i verkligheten inte kunde uträtta
någonting af det hon föregaf sig kunna.
34
Prästysten
Prästen i församlingen ( här i Lindome, komministern på Lyckan), ställde också till med
yste på hösten. Detta ingick i hans löneförmåner och han hade således rättighet att taga upp
yste i hela socknen. Han ställde till med sina ysten rotevis. Efter pålysning i kyrkan, skulle
alla inom roten bosatta hem.äg. inställa sig en viss dag hos en af de mer välbesuttna hem.äg.
inom roten. Här mötte prästen med fru och hjälpredor för att mottaga yste. Här blef väldiga
massor med mjölk och små nyystade plockor ( men jag tror jag har hört, att de som ville
kunde få betala med penningar).
Sedan skulle all mjölken med plockorna ystas på stället om aftonen. Och så en annan dag,
på samma sätt i en annan rote.
Kornmöte
Äfven korn ingick i prästens löneförmåner, och mottogs rotevis på samma sätt som yste.
Dessa möten höllos på vintrarne. Då hade prästen dräng med sig, som mottog kornet, och
tömde det i medhafda säckar. Huru mycket korn prästen skulle ha från hvarje helt hemman,
har jag inte säkert reda på, men en hem.äg. å en medelstor gård, aflemnade omkring 1/8 tunna
( en halfskäppa). För öfrigt lär det visst inte ha varit så synnerligen noga.
Husförhör
Dessa ägde rum hvarje höst. Prästen pålyste husförhören i kyrkan, rotevis, hos någon
välaktad hem.äg. inom hvarje rote. Här skulle husfäderna inom roten inställa sig,
medhafvande tjenstefolk och barn, komna till den ålder, att de hade gått och läst. - En del
präster fordrade dock att barn skulle bevista husförhören när de voro 7 eller 8 år.
Nu skulle de närvarande och i synnerhet ungdomen, förhöras i sina kristendomsstycken.
Alla de närvarande antecknades, och de frånvarande kunde få order, att sedan inställa sig i
prästens bostad, och förhöras där. Var det någon på husförhöret, som prästen tyckte illa om,
fick denne svåra frågor.
Pågick under denna form, till fram på 1860-talet. Husförhören slutade vanligen med ett
större kalas om aft. i hvilket prästen, tillika med en stor del af husfäderna inom roten, deltogo.
Tjänstefolket
På 1800-talet hade de flesta hem.äg., som hade något större jordbruk, tjänstefolk.
Hemmansägarne voro nemligen i allmänhet yrkesutöfvare, och tjänstelönerna voro låga, så att
det var ej svårt att ha en dräng i den tiden. Aftalet gällde till det mesta ett år, från den 24 okt.
till samma dato efterf. år, med " frivecka" emellan d. 24 okt. och 1 nov, men stundom ett halft
35
år, från den 24 april. Nya halfårstjänare lejdes i Kungsbacka vid aprilmarknaden, och nya
helårstjenarne vid marknaden i juli.
Tjenare, som skulle till marknaden för att taga tjenst, sade ofta " ja ska te marknan i da å
sälja skinnet".
Lönerna voro låga. På 1860 och början af 70-talet erhöll en fullkommen årsdräng cirka 50
kronor, och kanske äfven ett par stöflar och två skjortor. På 80-talet 75 eller 80 kr. och något
persedlar. En halfårsdräng cirka 50 kr. men inga persedlar. Tidigare på 1800-talet voro
lönerna ännu lågare.
Pigor erhöllo betydligt mindre lön. På 60 och början af 70-talet erhöll en piga ej gärna mer
än 20 kr. för helårstjänst, men de fingo i allmänhet mera persedlar än drängar. Ofta ingick i
aftalet att en piga skulle få så en eller två koppar linfrö. Detta för att hon skulle kunna förse
sig med linneväf till sängkläder, om hon kom att gifta sig i framtiden. Häraf kan man se, huru
allt ordnades med omtänksamhet i den tiden, så att inte penningutgifterna blefvo för stora,
hvarken för husbondefolket när de lejde tjenarne, eller för tjenare som gifte sig, när de skulle
sätta bo. ( När en tjenare tog tjänst på marknaden, erhöll han städja, utom lönen, af den som
lejde honom, 2 eller 3, under sednare tid 5 kronor.)
I " den gamla goda tiden" stannade en tjenare ofta i flera år, och stundom i många år på
samma ställe.
De flesta som togo tjänst i Lindome, voro ifrån Mark, och en del voro ifrån Sunnebygden,
isynnerhet Förlanda och Gällinge.
Om husbonden var snickare, fingo drängpojkarne hjälpa till i snickeriverkstaden under de
långa höst och vinterkvällarne. Många af dessa blefvo sedan snickare.
De drängar som togo tjänst hos liesmederna, hade styft arbete, ty de fingo slägga i smedjan
emellanåt. En äldre person omtalade för mig att han i sin ungdom hade tjänst i Dvärred.
Under vintertiden fick han före frukost slägga i smedjan. Efter frukost körde han till skogen,
och kom igen fram på em. Sedan skulle han skära hackelse och sköta hästarne, och om
aftonen fick han återigen slägga i smedjan.
De däremot, som hade tjänst hos snickare, hade det godt. När drängen kom in i
snickerihuset om kvällarne, så var där godt och varmt, och arbetet var inte ansträngande.
I slutet af 1800-talet började tjänstelönerna att stiga, och såsom en följd häraf började
också de årsanställda tjänarnes antal att minskas inom socknen.
När maskiner sedan började att användas vid jordbruket i större utsträckning, så bidrog
äfven detta till, att man ansåg sig kunna undvara dyra tjänare.
Kronouppbörden
Den ägde rum å en för året bestämd dag sist i jan, eller under februari månad.
Uppbördsman var kronofogden, biträdd af häradsskrivaren, och båda skulle med sina namn
kvittera debetsedlarne.
Socknens fjärdingsman skulle också vara närvarande vid uppbördsbordet. När fogden och
häradsskrifvaren försett debetsedeln med sina namnteckningar, fick fjärdingsmannen taga
emot den, och strö öfver namnteckningarne med en nypa fin torr sand, så att bläcket skulle
torka ( under några sekunder),. Fjärdingsmannen hade sanden i en mindre låda eller en tallrik
på bordet. Detta bruk förekom ända in på 1870-talet, men sedan kom läskpapper i bruk, och
då fick fjärdingsmannen lägga detta öfver debetsedlarne, och därefter öfverlemna desamma
till skattebetalarne.
36
Uppbörden gick efter " abc" som folket sade, med början på Annestorp, Berget, Bräckan,
Dvärred osv. Den siste kronofogden Gust. W. Johansson tillämpade dock icke den alfabetiska
ordningen så strängt utan folket fick betala efter som de kunde komma fram.
Den dag kronouppbörden ägde rum, var det också andra uppbördsmän som passade på och
ställde till med sina uppbörder. Så tex. hade alltid kommunalordföranden uppbörd af
kommunutskylderna samtidigt med kronouppbörden. Så var det en utgift som kallades
biskopstionde, och som belöpte sig till cirka 3 eller 4 kr pr hemman. Uppbördsman var
kronolänsmannen, och uppb. samma dag som kr.uppb. ( Denna utgift upphörde dock att
uppbäras på detta sätt i slutet af 1800-talet)
Man kan således säga, att det var så godt som ett uppbördsbord i hvarje hörna af skolsalen
( i gamla skolhuset vid kyrkan). Dessutom hade andra förtroendemän placerat sig här och där
i bänkarne, och bar upp rester å brandstodsafgifter, hästförsäkringar, kyrkotionde,
auktionsinrop m.m.
Allt som allt kan sägas att kronouppbördsdagen var en stor dag för sockenboarne, en dag
som det ville pengar till. Uppbörden började tidigt på fm. och pågick till emot aftonen.
Efter uppbörden brukade Bergmans i Annestorp, hvarje år under många års tid ( 60, 70
och 80-talen) bjuda fogden, häradsskrifvaren och länsmannen på middag.
Ett år under 1880-talet, då det var mycket snö öfverallt och bra före hade fogden och
häradsskrifv. begifvit sig ifrån Annestorp tidigt om aft. men länsman Hammarberg och en
skrifvare som han hade med sig, hade stannat kvar flera timmar efter. När dessa båda körde
ifrån Bergmans, ungefär om midnatt, så körde de, när de kommo till korsvägen vid
Lindomeby, Tåbrovägen västerut till Rantorp, och därefter Kjellbergska vägen söderut emot
Alafors. De båda länsmännen voro nog åtskilligt öfverförfriskade, ty när de kommo till
Alafors, så körde de inte söderut utan åt vänster, öfver Alafors bro, samt uppför Alafors gata
och så gamla landsvägen norrut. Omsider måste de dock ha insett, att allt inte stod rätt till, ty
komna till Berga ( under hyltorna) stannade de vid ett ställe där och bankade på dörr och
väggar så att folket vaknade. Skrifvaren frågade nu åt hvilket håll Kungsbacka ligger. När
upplysning gafs att Kungsbacka ligger åt motsatt håll, emot hvad dessa körde, så vände de,
och körde med stark fart söderut.
Bröllop
Bjudningen till bröllop tillgick på följande sätt.
Brudgummen sjelf, och brudens broder (eller närmaste släktingen), förrättade de bjudningen
muntligen å hvarje ställe i ungefär följande ordalag:
Brudgummen först: "Vi har ett ärende i dag till detta hederliga hus, om far och mor med
familj vill bevista vårt bröllop nästa fredag, och bjuda vi på ett ankare brännvin och några
kannor öl, och hvad huset mera förmår, skall inte sparas".
De redo till häst emellan gårdarne.
Hade både brudgummen och bruden föräldrahem, och bruden skulle flytta till brudgummens
hem, så skedde flyttningen samma dag som bröllopet skulle äga rum, och då hade hon också
sitt s.k. flyttlass med sig. Först redo två ryttare. Så snart man lemnat brudens hem, (såvitt det
ej var långt aflägset från bröllopsgården), redo dessa i förväg (ganska fort), till
bröllopsgården, för att rapportera att brudföljet var i antågande, och därefter tillbaka igen, för
att möta brudföljet, och äfven för detta tillkännagifva att de hade framfört sitt ärende. Därefter
37
vände de, och redo sedan som förridare. Efter detta redo brudgummen och marshalkarne,
eller, som de då kallades: "hofridarne". Efter dessa åkte den klädda och smyckade bruden,
körd af en ordentlig person, med bra häst och åkdon. Närmast härefter kördes flyttlasset,
hvarå öfverst tronade en bra stor kopparkittel, och på hvilken en pojke slog "bröllopsmarsch"
med ett par "trumpinnar", och efter detta åkte brudtärnorna. Hela brudföljet for fram med god
fart. Emellanåt saluterades med gevärsskott under vägen.
Tilläggas får, att hela detta följe, utom bruden, hade förut på dagen samlats i bröllopsgården,
och därefter med brudgummen i sällskap rest för att hämta bruden. I brudens hem stannade de
någon timma, medan flyttlasset, som till det mesta bestod af sängkläder ordnades, och sedan
begåfvo de sig i väg till bröllopsgården, som ofvan är nämnt.
Framkomna till bröllopsgården, där bröllopsgästerna nu voro samlade, mottogos de med
musik af spelmännerna, och af den s.k. "förstyren". Förstyren välkomnade dem, och ledde
bruden in. Nu förrättades vigseln, hvarefter lyckönskningar följde, och sedan intogs middag
vid de långa dukade bröllopsborden.
Efter middagen vidtog dans och lekar. Danserna voro vals, kadrilj, menuett, polska och
norske m.fl.
Påföljande dags f.m. gingo brudparet, åtföljda af hofridarne och de tvenne spelmännerna,
omkring i de närmast liggande gårdarne, och bjudde till dem dagen, hvarvid de hade
dryckesvaror (brännvin, konjak och vin) med sig, som de serverade i de gårdar de besökte.
Denna dag skulle brudens föräldrar bekosta, om det var så att brudgummen eller hans
föräldrar bekostat första dagen, eller ock var förhållandet motsatt. Voro bådas hem nära
hvarandra, brukade de hålla första dagen på det ena stället, andra dagen på det andra, eller ock
betalde det ena stället det andra, om båda dagarne höllos där. Detta grundade sig därpå, att
barnen skulle, utom arf, äfven hafva "bröllopskostnad".
På andra dagen, när "kvällmaten" var intagen, upptogs den s.k. "brudskålen". Fyra tallrikar
voro framsatta på bordet. En var afsedd för brudparet, en för spelmännerna, en för kockarne
och en för de fattige. Förstyren lade först på de fyra tallrikarne. Närmast efter förstyren lade
brudgummens fader och moder. Därefter brudens föräldrar. Sedan hofridare och tärnor och
därefter släktingar och de andre gästerna, och för hvar och en säger förstyren i hvilket
slägtförhållande han eller hon står till brudparet, och huru mycket han eller hon gifver t.ex.
"Brudgummens fader gifver till brudparet 50 kronor, till spelmännerna 1 kr,till kockarne 50
öre och till de fattiga 50 öre". Släktingarne gåfvo i allmänhet till brudparet 10 eller 5 kronor.
Bröllopet fortsattes äfven under tredje, och till och med fjärde dagen.
Det torde också få antecknas, att bröllopsgästerna hade mycket stor s.k. förning med sig
första dagen. 8 eller 10 brödkakor lades i den ena ändan af ett s.k. "putevar", och i den andra
ändan lades en större ost och ett stort stycke kött. Husfadern vred om putvaret på midten ett
par hvarf, och lade det öfver axeln, med kakorna på ryggen, och osten och köttet fram.
Husmodern bar pannkaka och småbröd, och så knogade man iväg till bröllopsgården. Här
stodo spelmännerna vid denna tid när gästerna skulle komma, utanför dörren eller porten, och
för hvar och en som kom spelades en fanfar.
Under första bröllopsdagens afton infunno sig, liksom i våra dagar, en hel mängd
brudskådare som med salut och hurrarop hyllade brudparet. Det var äfven tillåtet, och ansågs
ej opassande, att manlige brudskådare gingo in en liten stund och dansade med bruden,
hvarvid bruden fick s.k. "dansepengar".
För kvinnliga brudskådare var ordnat på annat sätt. För dessa stod det fritt, om de ville, att
ha"yste", (en bytta mjölk eller en plock) med sig om aftonen till bröllopsgården. Dessa fingo
vara med på bröllopet hela natten.
Kockarne ystade mjölken och plockorna i köket under natten.
38
Äfven tjenare, hvilkas husbondefolk voro på bröllopet, hade häfdvunnen tillåtelse att infinna
sig vid bröllopet om aftonen, och deltaga i dansen och glädjen hela natten.
Slutligen vill jag uppteckna, att under tredje dagen brukade man fälla ett medelstort träd
(gerna en asp), närmare eller längre bort från bröllopsgården, och släpa fram detta, med
grenarne på, till bröllopsgården.
Allt det nu upptecknade fortgick till och med under 1870 - eller ända in på - 80-talet. Det
egentliga bröllopet som jag beskrifvit i början av denna uppsats, är dock, enligt min faders
berättelse, från 1850-talet.
Barndop
Om barndop har jag inte mycket att uppteckna. Hvad som mest skiljde emellan ett barndop i
mitten af 1800-talet och ett sådant i våra dagar, var isynnerhet att man då hade många faddrar.
De som buro fram barnet, skulle vara ett gift par, men de andra voro yngre och ogifta af båda
könen, fyra eller fem, eller tom. sex par. Dopet förättades nog i de flesta fall i hemmet, där
prästen efter tillsägelse infann sig, och slutade med ett större kalas för de närvarande.
Faddrarna gåfvo barnet " faddergåfva" ( en mindre penningsumma). På 1860-talet bortlades
bruket med många faddrar, och nu vidtog istället bruket,, att ett gift par körde till prästens
bostad en söckendag för att få barnet döpt. Mera sällan förrättades dopet i kyrkan, kanhända
någon gång om sommaren, men ej under vintertiden, ty eftersom det ej fanns någon
värmeanordning i den gamla kyrkan, var där alltför kallt.
Äldre personer hafva omtalat för mig, att i Klockaregården ( i storstugan) förrättades barndop
emellanåt om söndagarne, isynnerhet under vintertiden. Då begaf sig prästen ifrån kyrkan till
Klockaregården, när han blef därom tillsagd.
Dopskålen torde också ständigt ha befunnit sig i Klockaregården. Den gamla dopfunten af
sten stod utanför ett af manhusbyggnadens fönster såsom prydnad. ( Om dopfunten skall jag
anteckna mera i nästa afdelning, där Lindome kyrka kommer att beskrifvas.)
Under den första tiden af den nya kyrkans tillvarelse, döptes en del barn i kyrkan, men dock
på långt när, inte alla.
I slutet af 1800-talet framhöll dock prästerskapet, att barndopet, såsom en kyrklig handling,
också borde ske i kyrkan, och detta bruk har också till det mesta iakttagits sedan dess.
Begrafning
När en menniska var död på ett ställe, och man skulle ordna till med begrafning, så skulle
man ibland annat äfven gå till kyrkan för att hämta en likbår. Flera stycken sådana förvarades
i det s.k. bårhuset vid kyrkan. Bårhuset hade sin plats ungefär där den nuvarande vedboden är
uppförd.
En likbår bestod af två skalmar cirka 3 meter långa, af klen dimension och med
rundhyflade ändar. Skalmarna voro förenade med flera stycken tvärräck. Båren var försedd
med fyra ben af ej fullt stolsbens höjd och svartmålade.
När på begrafningsdagen, kistan var placerad på båren, fastbands den på båren med tåg.
Liket bars af fyra bärare, med bårens armar hvilande på deras axlar. När laget tröttnade
aflöstes dessa af fyra andra. Man fick bjuda så många till begrafningen att man hade ett
tillräckligt antal bärare, minst fyra eller fem lag.
39
Man kan föreställa sig, att det var ganska ansträngande att bära ett lik hela vägen från
Inseredsos eller Skogstorpa och till kyrkan isynnerhet under vintertiden, och framförallt om
vägarne voro isbelagda. Då måste bärarne hafva broddar i stöflarna har de gamle omtalat. Jag
har frågat äldre personer om man inte körde liket på släde, under vintertiden när det var före,
eller vägarne voro isbelagda, men dessa hafva upplyst, att om den döde i lifstiden befunnit sig
i den vanliga och allmänna hedersvärda ställningen bland allmogen, då gjorde man inte detta,
ty då skulle man ha vanhedrat den döde. Då väntade man istället med begrafningen någon
dag, till dess att väglaget ändrade sig. Det innebar således en hedersbevisning emot den döde,
att liket skulle bäras. ( Af historien veta vi att när den tolfte Carl stupat vid Fredrikshald, bars
hans lik på bår därifrån af karolinerna). Min fader omtalade, att på ett ställe efter landsvägen
emellan Uddevalla och Vänersborg, låg en stor sten. På denna sten skall man enligt sägnen,
hafva nedsatt båren med konungens lik, medan man hvilade.
Min fader reste denna väg många gånger, och såg stenen, då han var smed å Jädefors.)
Däremot ansågs det inte vara vanhedrande för den döde, om man inte hade en af kyrkans
likbårar. I aflägsna byar och gårdar, därifrån man hade långt till kyrkan för att hämta en likbår
kunde man hyfla till ett par långa störar ( som svartmålades eller färgades). Dessa fastband
man med tåg, en vid hvarje sida af kistan. Med stänger bar man kistan bättre än med bår, ty
om vägen var ojämn, eller bärarne ej voro alldeles lika långa, så gåfvo de fastbundna
bärstängerna efter så att tyngden delades lika på alla fyra bärarne. En bår däremot gaf inte
med sig, och följden blef den, att två af bärarne i regel hade den största tyngden.
Personer som för egen hand ljutit döden, bar man inte till grafven. Då satte man kistan på
ett åkdon eller en släde, och körde iväg. Vid framkomsten till kyrkogården fick man ej bära
liket in genom stättan eller grindarne, utan kistan skulle tagas öfver kyrkogårdsmuren. Detta
bruk upphörde dock för så lång tid tillbaka, att ingen af de nu lefvande gamle kan säga sig
hafva iakttagit det. Men de kunna dock berätta, att före deras tid tillgick det så.
Begrafningsstället för sådana var nordligast å den gamla kyrkogården.
I slutet af 1870-talet började likvagn att användas vid begrafningar inom Lindome. I början
fanns ingen likvagn inom socknen, men man hyrde en sådan i Kungsbacka. Hästar hyrde man
inom socknen. En hem.äg. i No 1 Lindomeby ( uppt. morbror), hade vid denna tid ett par bra
hästar med mörk färg, och han körde mestadels kungsbackalikvagnen. Detta inträffade dock
inte så ofta, ty i allmänhet bar man ännu. I början af - 80-talet inskaffades omsider likvagn
inom socknen. Det var hem.äg. Aron Adolfsson i Gastorp, och han hade passande hästar
också. Nu upphörde bruket att bära liket med bår. Sista gången en af kyrkans likbårar kom till
användning, skall ha varit vid en begrafning från torpstället Bunketorp, under No 1 Sintorp
1884 eller 1885.
Tillägg
Vid bröllop och begrafningar hade man i den tiden, liksom i våra dagar, rökverk att bjuda
på, men ej cigarrer, utan röktobak. Sådan var förpackad i papperspåsar - rätt stora- och en
sådan kallades: " en kardus". Priset för en sådan var billigt i den tiden. Så köpte man pipor
också. s.k. kritpipor. Dessa voro stöpta eller gjutna af något vitt ämne som liknade krita.
Dessa voro mycket billiga 2,3 eller 4 öre stycket, så att man kunde köpa en hel del sådana
pipor till ett bröllop eller en begrafning. Och så var det att röka friska tag.
En del af karlarne hade nog sina pipor med sig hemifrån, men de som ej hade detta fingo
taga till kritpiporna. Kritpiporna voro mycket ömtåliga. Skaftet gick gärna af och när
tillställningen var slut, voro nog de flesta piporna sönder. Efter kalaset hamnade ofta de
söndriga piporna i gödselstaden, och kom således ut på åkrarne och jag minns när vi voro i
Skäggered, så påträffade man ofta skaft af kritpipor, längre eller kortare bitar i jorden, när
man plöjde eller harfvade.
40
Om kritpipor finnes att köpa i tobaksaffärer ännu vet jag ej, men i min ungdom funnos
sådana, fast man ej då begagnade sådana vid ofvan omtalade tillställningar, ty då hade
cigarrer börjat komma i bruk.
Efter 1850-talet
Mina kära föräldrar framhöllo alltid när den förflutna tidens förhållanden var samtalsämne,
att efter 1850 började en ny tid att ingå. Mycket inträffade vid denna tid, som var ägnat att
omdana allmogens förhållanden i dess dagliga lif. Laga skiftet genomfördes vid denna tid och
ett nytt brukningssätt af jorden aflöste det gamla fäderneärfda. Den nya folkskolestadgan
började så småningom att tillämpas. Förbättrade kommunikationsförhållanden, såsom
järnvägsanläggningar inom landet, och en förbättrad sjöfart, sträckte indirekt sina verkningar
äfven till Lindome. Bättre bostäder började nu att byggas. Var det någon som byggde nya hus
under denna tid, så uppfördes manhuset merendels med " dubbla rum", som man sade och ofta
äfven med s.k. frontespice ( men man sade" fromspir"). Och omsider erhöll man med
fotogenens framträdande en bättre belysning i bostäderna. Nya och stora
afsättningsmöjligheter för lindomeslöjden, isynnerhet möbler, med thy åtföljande bättre
penningtillgång, bidrog också till att hos allmogen utplåna den fordna enkelheten i seder och
bruk.
Köpta tyger till kläder började nu att användas mera allmänt. Två bruk i klädedräkten
bibehöll sig dock ännu i flera decennier. Det ena var männens fotbeklädnad. Männen
begagnade allmänt stöflar som räckte något upp på tjockbenet. Om vintern kunde nog dessa
vara bra, men i sommarvärmen voro de mycket obekväma. Äfven halfvuxna pojkar
begagnade sådana, samt långbyxor, och dessa utanpå stöfvelskaften. När pojkarne voro
mindre lät man göra kängor till dem.
Detta bruk fortfor till början af 1880-talet.
Vid denna tid började pjäxor att komma i bruk. Dessa voro hvad höjden beträffade, lika
med kängor, men snörades inte, utan voro försedda med sammandragande resår i sidorna.
Samtidigt med pjäxor, började storstöflar, med höga skaft att användas om vintern.
Kängor för män, kom ej i bruk så länge hemmaskomakarne stodo för
skodonstillverkningen, utan det var skofabrikerna som började att tillverka dessa, och bruket
af sådana började ungefär vid sekelskiftet.
På 1840-talet lefde två gamla män i Lindomeby, som min fader såsom en liten pojke,
mindes ganska väl. De voro äfven i hvardagslag klädda i 1700-talets dräkt, med knäbyxor,
långa strumpor, som räckte ofvan knäna, och skor på fötterna, med stora spännen på vristorna.
Dessa båda män voro födda på 1760-talet.
Det andra bruket i klädedräkt från äldre tid, som länge bibehöll sig, var kvinnornas
hufvudklädsel. Ända till slutet af 1800-talet voro kvinnorna, såväl äldre som yngre, klädda i
duk inom Lindome. En liten flicka kunde nog ha en hatt ( halmhatt) på hufvudet om
sommaren, men när hon blef något äldre, när hon gick och läste, och vid konfirmationen,
skulle hon hafva duk ( sjalett).
Om en 20 års bondflicka inom Lindome klädde sig i hatt, till och med så långt fram som i
midten af 1890-talet, så väckte detta ett stort uppseende. Då var hon högfärdig.
Det var ungefär vid sekelskiftet, som hatten med en formlig bergsprängarkraft, helt bröt
igenom för de yngre. De äldre däremot fortfor att begagna duk, och göra så ännu.