Ladda ner - Bygdeband

ESBJÖRN OCH NÖVLM
av Kiell Tofters
Nordöstra Västmanlands Missionsförening 1864
Över hela landet växte under 1860-talet upp lokala missionsföreningar, som anslöt
sig till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. EFS bildades 1856 som en inomkyrklig
rörelse, någon separation ville man inte vara med om. I Östervåla, Nora och Enåker
redovisades 1861 i EFS årsbok missionsföreningar, men det sägs inte klart när de
bildades. I Östervåla finns stadgar från 1860.1 Evangeliska Fosterlandsstiftelsen utgav
varje år EFS årsböcker, som var protokoll från dess årsmöte. I årsböckerna upptas
vilka missionsföreningar som finns i landet, rese- och provinsombud och kolportörer
med betyg från stiftelsen. Som provinsombud utsågs andliga ledare och präster, som
både stiftelsen centralt och folket lokalt hade förtroende för. De hade relation till EFS.
Provinsombuden var ansvariga för kolportörerna i provinsen. När kolportörer kom
resande till provinsen skulle de anmäla sig hos provinsombudet.2
Redan år 1860 finner vi fanjunkaren Lars Sewelin, Östervåla, som provinsombud i
Uppsala och Östervåla. Kyrkoherde Dillner hade tagit Sevelin i försvar, eftersom
han angreps av kronobetjäningen, när han talade på läsarmötena. Fanjunkaren hade
predikat under 1850-talet. Dillner skrev till domkapitlet att han inte fann något fel på
hans tro eller leverne. ”Sådana som Sevelin är de enda som kan motverka skörleverne och
dryckenskap i socknen.” Sewelin kvarstod som provinsombud till 1869. Det var ungefär
140 provinsombud i hela landet, men endast Lars Sewelin från socknarna i
nordvästra Uppland. Sewelin var ju en av ledarna för missionsföreningen i
Östervåla. 1863 hade Lars Paul Esbjörn flyttat till Östervåla, och från 1864 fungerar
också han som provinsombud i Uppsala och Östervåla. Esbjörn kvarstod som
provinsombud till 1869. Bland kolportörer med betyg finns odlingsmannen Anders
Andersson (född i Upplanda, nu Uppsala och Skuttunge). 1863 tillkommer f.d.
soldaten J. Eklund (Nora). 1865 tillkommer snickaren Per Landell (född i Horrskog
som Pettersson, nu Nora). Kolportörerna i Våla härad räknades till Uppsala. 1869
tillkommer hemmansägare A. Engzell (Sör Starfors i Västerlövsta, räknas till Sala).
Totalt fanns 70 -90 kolportörer över hela riket. Kolportörerna fick genomgå
utbildning. Lars Paul Esbjörn utbildade kolportörer för Nordöstra Västmanlands län
(= Nordöstra Uppland)..
1
2
Tro och gärning, Östervåla Missionsförsamling, 1960, sida 45.
EFS årsböcker i arkiv hos EFS kansli, Kyrkans hus Uppsala.
1860 berättas att kolportörer bl.a. har besökt Västerlövsta, Huddunge, Tärna, Enåker,
Nora, Östervåla, Sala, Tierp, Tolfta, Björklinge. 1861 finns den första förteckningen
över missionsföreningar. Missionsföreningar finns i Enåker, Nora, Östervåla,
Uppsala, Näs, Tierp, Tegelsmora, Enköping, Simtuna, Gävle, Hille, Österfärnebo,
Hedesunda, m.fl.
Bönhuset (det främre grå) i Östervåla byggt 1863, sedan predikantbostad, när nya missionshuset (det
bakre vita) byggdes 1877. Bilden är från 1880-talet.
Esbjörn och EFS år 1864
Styrelsen för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen visste, att Augustana Synodens
bildare Lars Paul Esbjörn återvänt till Sverige och Östervåla 1863, och skrev brev till
honom den 6 maj 1864. I brevet anmodar styrelsen professor Esbjörn att övervara
stiftelsens årsmöte och därmed hålla predikan på den första dagen onsdag den 15
juni förmiddagen i Bethlehemskyrkan i Stockholm. Den 16 och 17 juni skulle Peter
Fjellstedt och Peter Wieselgren predika, så Esbjörn var i gott sällskap. Esbjörn
predikade och deltog i årsmötet, vilket märks i 1864 årsbok.
I Uppland har flera socknar bildat en större missionsförening, som bär namn av
Norra Uplands Missionsförening, d.v.s. Tierp och dess grannsocknar. ”Inom erkestiftet
finnes äfwen en annan missionsförening kallad Nordöstra Wesstmanlands Missionsförening,
hwilken omfattar 6 socknar och från hwars arbetsfält wi nedanför skola anföra en skrifwelse.”
Denna årsbok och protokoll visar att NÖVLM bildades 1864 och inte 1865, som så
ofta har sagts. Esbjörn var en handlingens man redan från början som kyrkoherde i
Östervåla. Det var Esbjörn som tog initiativet till att bilda NÖVLM.
I 1864 årsbok läser vi: ”Såsom ledning för bedömandet af den andliga rörelsen i allmänhet
och serskilt missions- och arbetsföreningarnas werksamhet anföra wi slutligen en skrifwelse af
en aktad kyrkoherde bland wåra Ombud från en ort, hwarest den fria werksamheten under
många år warit hemmastadd och utbredd.” Det gällde Esbjörn och Östervåla. Esbjörns
berättelse är intressant och skildrar de andliga och moraliska förhållandena i
Östervåla under 1860-talet. Esbjörn kan med tillfredsställelse skriva att det har blivit
så mycket bättre sedan han under 1830-talet hade bott och arbetat i socknen. Esbjörn
berättar också om det nyligen uppförda rymliga bönhuset (missionshuset) i Åby
samt att en diakonissa undervisar flickor.
Kolportörerna Eklund och Landell
”Den 12 oktober 1864
Högvördige Herr Professor och Kyrkoherde L.P. Esbjörn, Uppsala, Östervåla
Igår blev Eklund3 och Landell4 antagna av Stiftelsens styrelse att erhålla kolportörsintyg.
Herren ger dem sin nåd och välsignelse! Betygen kan ej hinna bli underskrivna förrän 14
dagar senare och skall därefter av Stiftelsen i konvolut till Herr Professorn översändas. --Vad avlöning angår, så är detta en särskild sak. Enligt ett äldre brev från kretsen skulle detta
ej ifrågakomma till dessa från Stiftelsen. Stiftelsens syfte är ock att kolportörernas avlöning,
ledning o.s.v. allting må bli orternas, lärarnas och missionsföreningarnas sak, i vad fall då
därtill finns tillfälle. Angående vännen Eklund gav levnadsteckningen Styrelsen anledning
erinra honom att vara kolportör ej må betraktas såsom ett ”kall”, utan såsom ett uppdrag för
snickaren Eklund, att utan avbrytning av sin jordiska kallelse, med Herrens nåd skall göra.
Måhända är det ock skäl att Eklund i allmänhet ej sänds till allt för avlägsna trakter. Den
älskliga enfald och Herrens fruktans ande som i hans levnadsteckning uttalar sig, kunde
därigenom lätt lida skada.
Vördnadsfullt å Stiftelsens vägnar R. Shenskog.”
Beskrivning av Östervåla av Esbjörn
”Länge har jag vetat och känt min skyldighet att såsom ledamot av Stiftelsen meddela några
underrättelser om kristendomens sak uti min församling, men varit av mångfaldiga göromål
förhindrad från att med någorlunda fullständighet och ordning fullgöra den, ehuru jag
ständigt hyst en livlig önskan att kunna det; och även nu medgiver tiden endast några korta
drag. Den uppväckelse till allvarlig omtanke om frälsning och salighet, som Herren här för
Både J. Eklund och P. Landell hade av L.P. Esbjörn blivit undervisade i konsten att predika och av
honom fått behörighetsintyg. Snickaren J. Eklund var född i Östervåla och flyttade till Buckarby,
Nora, 1856. Eklund hade blivit omvänd i mitten av 1850-talet, och började predika och läsa Guds ord i
Nora. Han hade en viktig funktion i den andliga verksamheten i Nora och blev senare stödjepelare i
den nybildade friförsamlingen.
4 Per Landell (1831 – 1900) var född i Östervåla. Per flyttade till Stalbo, Nora, där han blev snickare.
Från 1864 finner vi Per Landell som reseombud och kolportör i EFS. Som referenser och nära vänner
angav han i sin ansökan professor Esbjörn, fanjunkare Sevelin samt Anders Andersson i Snesholmen.
Per Landell fick en stor betydelse för väckelsen i Nora men verkade på ett stort område, och
framförallt i NÖVLM.
3
flera år sedan nådeligen förlänade, och som – likasom ofta annorstädes – till en början var i
fara att hos mången leda till villolära och separation, har av Guds oförskylda nåd småningom
bringats till rätta och letts till en allvarlig åhåga att på kyrkans rena bekännelses grund i
andens fattigdom söka efter Guds rike och Hans rättfärdighet genom en levande tro på Jesus
och Hans förtjänst. De är icke heller så få, som synas verkligen ha undfått och behålla denna
tros nådegåva, samt bevisa det genom en förändrad vandel.
Visserligen är i avseende på vandeln icke allt som sig bör, men det är dock att hoppas att
under fortsatt ödmjukt bruk av nådens medel mera ljus, liv och kraft att vandra Kristi
evangelium värdigt skall undfås av Herren. Det är alltid lättare att undvika världens syndiga
förströelser och nöjen samt grova synder, såsom dryckenskap, svordom och nattlopp m.m. och
att bevisa sin angelägenhet om det andeliga med flitig kyrko- och samlingsgång, än att
fortsätta köttets finare fördärv, baktal, egensinnighet, högmod, klandersjuka o.s.v. och att i
själva verket älska sin nästa som sig själv, bevisa kärlek, icke enbart mot dem, som älska en
igen, utan ock mot andra – även fiender, uppfylla sin kallelses plikter såsom föräldrar, makar,
barn och tjänare, i den sistnämnda egenskapen med lydnad, trohet och flit glad fullgöra vad
som fordras o.s.v. om jag därför säger att i dessa sista fall ännu är många synbara brister, så
lär det i det hela icke vara oväntat eller värre än annorstädes.
De som älska Herrens ord besöka i allmänhet flitigt gudstjänst och andra andaktstillfällen.
Andliga sammankomster hållas varje söndagseftermiddag och onsdagsafton uti ett av
härvarande missionsförening uppbyggt rymligt bönehus. Där håller undertecknad, då krafter
och tid tillåta, bibelförklaringar och missionsbönestunder, annars hållas de av välkända och
renläriga begåvade lekmän. Okända tillåtas icke att uppträda utan mitt bifall. För närvarande
håller en från Diakonianstalten i Stockholm hämtad diakonissa flickskola uti bönehuset, vilken
bevistas av mellan 30 och 40 flickor. Enskild skola har även tidtals varit hållen därstädes av
en lärjunge från pastor Ahlbergs missionsskola.5 Han har nu börjat genomgå
folkskoleseminariet i Uppsala. Det behöver knappt erinras, att dessa lärare, livade av Kristi
kärlek, beflita sig att så inskärpa Guds ord hos barnen, att det genom Andans nåd må bära
frukt i bättring, tro och helgelse.
Vår missionsförening är nu utvidgad, så att den utom denna socken även omfattar 5
närgränsande socknar under namn av Nordöstra Wesstmanlands Missionsförening. De vid
dess sammankomster insamlade bidrag användes dels till behövande av andeliga åtgärder
inom socknarna och dels till yttre missionen. Skattmästarna inom varje socken mottar,
Pastor Per August Ahlberg (1823 – 1887) var en av initiativtagarna till och ledarna för Östra
Smålands Missionsförening. Redan 1857 fanns det 40 fria föreningar knutna till Östra Smålands
Missionsförening, som hade anknytning till EFS. Per August Ahlberg var en driftig präst, som 1857
födde idén att bygga ett missionsskepp, som gjorde vidsträckta resor invid Östergörlands- och
Smålandskusten. 1861 började han ge ut Smålands Missionstidning, och gav ut böcker och skrifter
som Biblisk Skattkammare. Han startade och förestod en missionsskola för de som önskade bli
kolportörer – i Stockholm 1857, i Kristdala 1858 – 1861, vid sitt hem Alsborg i Vetlanda 1861 – 1875, i
Örebro 1875 – 1887. Ahlberg var en stor förkunnare och drog skaror till kyrkor och bönhus. Han hade
stor betydelse för väckelserörelsen i Sverige under 1850 – 1880-talet. Ahlbergs missionsskola i Örebro
kom efter hans död att flyttas till Johannelunds teologiska institut, där det än idag drivs
prästutbildning i Evangeliska Fosterlands Stiftelsens regi, nu som högskola.
5
redovisar och försänder dem till deras bestämmelse, som i många fall är FosterlandsStiftelsen.
Någon för människoögon påtaglig väckelse förnimmes icke nu, men det är dock anledning
hoppas, att Herrens Helige Ande i det fördolda och mera oförmärkt för människor till att
besinna vad deras frid tillhör och göra bättring och sådan frukt, som bättring tillhör, samt
föder, närer och stärker trons liv i Jesus. Slutligen må i avseende på den allmänna verkan av
den andeliga rörelsen härstädes meddelas följande ur visitationsprotokollet vid den härstädes i
slutet av förliden Maj hållna Ärkebiskopsvisitation:
På uppmaning av H. Visitator att, ehuru nyligen kommen till församlingen och således ej
ännu rätt mycket bekant med densammes förhållande, likväl lämna de upplysningar han
kunde angående kristendomskunskapen, ävensom sinnelaget och levernet inom församlingen,
anförde kyrkoherden, att hos några finns, om ock en enfaldig, dock en ganska god kunskap; att
han med mycken tillfredsställelse funnit den allmänna gudstjänsten tämligen flitigt bevistad
och uppmärksamt åhöras; att han, som för 30 år sedan tjänstgjort såsom pastorsadjunkt
härstädes, med synnerlig tillfredsställelse bemärkt den stora skillnad, som i jämförelse med
dåvarande förhållande nu visade sig i levernet härstädes, varpå han ville som exempel anföra,
att då förr vid bröllop vanligen tillgått med vilt dansande och mycket superi samt hojtande
och skriande, varuti även kvinnorna tagit del, så hade vid de flere bröllop han nu bevistat, allt
avlupit mycket stilla och anständigt och endast vid två hade någon förtäring av brännvin ägt
rum.6
Såsom ytterligare bevis på denna förändring till ett bättre anfördes de oäkta barnens
förminskade antal, bland 80 – 90 födda utgjort endast 3, och vad kärleken till Guds ord
angick, så hade särdeles bland ungdomen börjat visa sig mycket håg, att därmed sysselsätta
sina tankar, så väl vid den allmänna gudstjänsten, efter vad redan blivit antytt, som även vid
de bönestunder, till vilkas hållande ett bönehus blivit för bidrag från den här stiftade
missionsföreningen uppfört. Och ansåg sig kyrkoherden därjämte kunna intyga, att det
ovisliga nit, som vid de andliga rörelsernas uppkomst härstädes och under deras första tid icke
skulle hava uteblivit, numera saktat sig och upphört, ävensom att den bättre riktningen börjat
vinna insteg även utom den krets, i vilken Guds ord mest och flitigast brukas.
Gud vare pris för sin outsägliga nåd, och måtte Hans verk så väl här som annorstädes framgå
på den rätta vägen efter Jesu Kristi rena ord till rätt mångas frälsning och salighet!”
Efter Esbjörns brev skriver årsboken: ”Har sådana yttranden om den fria verksamheten
blivit avgivna till och med offentligt inför kyrkliga myndigheter, så ligger däri för oss ett
kraftigt vittnesbörd, att denna verksamhet genom Guds nåd, oaktat alla brister och
anklagelser, dock har tjänat vår svenska kyrkas uppbyggelse i sanningen och bidragit att
befordra den tros- och kärleksgemenskap i Gud, som är målet för evangelii uppenbarelse.”
I 1864 års förteckning över missions- och arbetsföreningar inom Uppsala stift upptas
bland annat: ”Norra Upplands Missionsförening (innefattande 5 distrikt med följande
Esbjörn berättar här om den stora förändringen gällande bröllopsfirande i Östervåla från 1930-talet,
då han tjänade i Östervåla som pastorsadjunkt. Nykterheten hade förbättrats.
6
socknar: Skuttunge, Björklinge, Viksta, Vendel, Tierp, Älvkarleby, Tolfta, Västland, Löfsta,
Tegelsmora, Dannemora och Film. Nordöstra Wesstmanlands Missionsförening
(innefattande följande socknar: Östra Wåla, Nora, Huddunge, Harbo, Wästra Löfsta,
Enåker)”. I Uppsala stift fanns också missionsföreningar i Uppsala, 13 föreningar i
Roslagen, Enköping, Torstuna, Gävle, Hille, Östra Färnebo, Hedesunda, Torsåker,
Ockelbo samt 12 föreningar i Hälsingland.
Ärkebiskopsvisitationen maj 1864
Utöver vad Esbjörn skrev i EFS´ årsbok om ärkebiskopsvisitationen kan vi i
protokollet läsa följande: ” Kyrkoherden upplyste att det ovisliga nit, som vid de andliga
väckelserna uppkomst här, och under den första tiden icke uteblivit, numera saktat sig och
upphört. Vid de enskilda andaktsstunderna förekom utom bön och sång även
bibelförklaringar. Visitator erinrade om att kolportörernas egentliga uppgift var att kringföra
ordet och även föreläsa detsamma, men icke att sysselsätta sig med detsammas utläggande och
förklarande. I främmande länder (enl. kh.) hade mycken förvillelse blivit en följd. Visitator
ville varna för en sådan fara här och ansåg det önskvärt att bibelordets utläggning måtte
besörjas av prästerskapet och helst i kyrkan, åtminstone den ljusare årstiden. Förbättring
beträffande nattvandringarna.”7
Prästmötet i Uppsala 1865 och Esbjörns tal
Året efter, 1865, deltog Esbjörn i Prästmötet i Uppsala och höll den 14 juni en lång
berättelse om de Svenska Lutherska församlingarnas i Norra Amerika uppkomst och
närvarande tillstånd. På så sätt knöt han ihop sin verksamhet både i Amerika och i
Sverige. Esbjörn fortsatte ha kontakt med vännerna inom Augustanasynoden,
särskilt Eric Norelius och Tufve Hasselquist. Esbjörn hade nu ett gott anseende i
Ärkestiftet och han fick möjlighet till ett mycket långt anförande.
Det var märkligt att Esbjörn hade detta goda anseende.
Den konservative ärkebiskopen Carl Fredrik af Wingård (ärkebiskop 1839-1851) var
inte förtjust i Esbjörns flyttning till Amerika, trots att han inte fick någon sökt tjänst i
ärkestiftet. Ärkebiskopen Henrik Reuterdahl (ärkebiskop 1856-1870) hade inget
större förtroende för Augustanasynoden, men Esbjörn hade uppvaktat honom för att
få tjänsten som kyrkoherde i Östervåla, och Reuterdahl lade sin röst för Esbjörn.
Misstänksamheten bland svenska biskopar och präster var fortfarande 1865 stor mot
Augustanasynoden, men samtidigt var det intressant och utmanande att höra
Esbjörn berätta om sitt arbete i Amerika. Trots allt hade han samlat ihop tusentals
svenskar i lutherska församlingar. Och i ärkestiftet hade Esbjörn flera vänner sedan
skolåren och tjänsten under 1840-talet i Hille.
7
Uppsala Domkapitels Arkiv E 1: 1 o 3. 3-4.
Augustanaprästen O. C. T. Andrén anlände till Sverige hösten 1860 med uppdraget
att berätta om Augustanasynoden och samla in medel till den. Ärkebiskop
Reuterdahl var ovillig att ge några pengar för han litade inte på att
Augustanasynoden skulle använda dem för sitt syfte. Augustanasynoden skulle
sönderdelas och svenskarna skulle sväljas upp av sekter, ty det fanns ingen biskop
som kunde stabilisera verksamheten. Kung Karl XV och ecklesiastikminister
Hamilton var mer tillmötesgående och de pressade den konservative ärkebiskopen
att ge med sig. Baron Posse, som var redaktör för den inflytelserika tidningen
Wäktaren i Stockholm, lät göra en fyrsidig bilaga om emigrationen, den första
religiösa verksamheten bland svenskarna, Augustanasynodens organisation och dess
framtid samt Andréns insamling. Wäktarens promotion och Andréns många
kyrkobesök ledde till en stor välvillig inställning i Sverige, vilket kom Esbjörn till
godo. Därtill hade Esbjörn själv besökt ett flertal platser på sin insamlingsresa.
Wieselgren, Rosenius, Elmblad och Posse, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Svenska
Missionsföreningen och Lunds Missionsförening bidrog med good will och pengar.8
Esbjörns nära vän sedan ungdomsåren, prosten Lars Landgren i Delsbo, fungerade
som preses vid prästmötet. Han försvarade ett antal teser angående
gudsföreställningen och de olika gudsbevisen, teser, som Landgren använde som
grund i sin bok ”Grunddragen till läran om Gud”.9
Esbjörns berättelse 1865 var ett försvarstal för sin egen insats i N. Amerika efter
angrepp och kritik. Esbjörn hade inte tidigare kunnat gå i svaromål genom att han
”var upptagen av omsorgen att fullgöra den många nya ämbetsgöromål, som här [i Östervåla]
ålåg mig”. Vänner hade uppmanat Esbjörn gå i svaromål. Kyrkoherden C.J. Rydberg
i Hedesunda, som deltog vid detta prästmöte, skrev 4 april 1898 till C.M. Esbjörn:
”Under sin kyrkoherdetid i Våla höll Esbjörn vid ett prästmöte den 14 juni 1865 ett föredrag
innehållande berättelser om de Svenska Lutherska församlingarnas i Norra Amerika
uppkomst och närvarande tillstånd, vilket mycket intresserade de då närvarande prästerna.”
Esbjörn redogjorde för anledningen till flytten till Amerika, ”att 1) söka behålla våra
landsmän vid den rena Evangeliska Lutherska läran, 2) söka göra denna lära levande hos dem
eller, med andra ord, dem levande i Gud.” 1849 när Esbjörn utvandrade i sällskap med
140 personer, var anledningen att han var motarbetad i Sverige. Men väl i Amerika
blev Esbjörn en kämpe för den sanna Lutherska läran och kyrkan i strid mot Erik
Jansson, Methodistkyrkan, Episkopalkyrkan och ej renläriga lutheraner (”New
Lutheranism” och ”Frankeanska Lutherska synoden”). Esbjörn berättade hur hårt
och ensamt han hade fått arbeta och kämpa i Amerika för att bygga upp Lutherska
församlingar, prästutbildning och synod. ”För den fattige efter koleran och av långvarig
frossa utmattade Lutherske prästen [Esbjörn] var ej annat att göra än att med tålamod resa
George M. Stephenson: The Religious Aspects of Swedish Immigration, The University of Minnesota
Press 1932.
9 Torsten Bohlin: Lars Landgren, Människan – folkuppfostraren – Kyrkomannen, SKD, Uppsala 1842.
8
omkring och predika Guds ord, samt vederlägga varje falsk lära.” Trots motstånd, små
resurser och mödosamma resor växte Esbjörns arbete, församlingarna och kyrkor
byggdes. Hela detta personliga vittnesbörd inför Ärkestiftets präster, visade att
Esbjörn var en pionjär. Han var företagsam, vilket han visade både i Hille innan
Amerika och i Östervåla efter Amerika. Esbjörn blev alltmer Lutheran under sin tid i
Amerika. Medarbetaren Eric Norelius sade i sitt minnestal 1899 om Esbjörn:
”Omkring 1852 sedan han kom hit till landet, undergick hans åskådning en märkbar
förändring. Under kampen och slitningarna mellan varjehanda läromeningar kom han att
närmare rannsaka och studera den lutherska kyrkans bekännelseskrifter och allvarligt pröva
dem efter den heliga skrift. Följden härav blev ett nytt, klart ljus, som uppgick för honom, och
som uppfyllde hans hjärta och sinne med glädje och frimodighet. Han blev i sann mening
lutheran. Nu kunde han av levande erfarenhet visa om sin salighet bekymrade själar raka
vägen till Guds Lamm, som borttar världens synder.”
Esbjörn fick medarbetare, ty det var omöjligt för honom ensam att sköta de svenska
Lutherska församlingarna, när de växte. Präster kom från Sverige. En predikande
hantverkare avskiljdes till präst. Innan den egna Augustanasynoden bildades 1860
deltog de svenska Lutheranska församlingarna i andra synoder, trots att dessa
Nylutheraner försökte förfalska den Augsburgiska bekännelsen. ”Så beslöt vi oss till
förening med denna synod, och det var skäl att hoppas, att synoden genom den Svenska
surdegen skulle småningom renas från Nylutheranismens flacka och obestämda väsende, en
förhoppning som ock till en del uppfylldes.”
Esbjörn berättade att staten Illinois universitet i Springfield inrättade en
skandinavisk professor 1858. Men snart var det klart för Esbjörn att allt inte stod rätt
till i detta universitet gällande ekonomi och lära. ”Valdes jag ovärdig till Skandinavisk
Professor och på hösten 1858 tillträdde den nya verksamheten. Den Skandinaviske professorn
belastades med lektioner uti Kemi och Astronomi, som icke hörde till hans tjänst. Det var
synbart, att man oförmärkt sökte undergräva de Skandinaviska ynglingarnas uppriktiga
Lutherska tro och övertygelse. Så ansåg sig den Skandinaviske läraren tvungen att resignera
och resa till Chicago efter 2 års tjänstgöring.” Esbjörn berättade också hur han hade
anklagats för sin tjänst vid universitetet, men frikändes helt.
Esbjörn, svenska och norska församlingar beslutade 5 juni 1860 bilda
Augustanasynoden, benämnd efter den Augsburgiska bekännelsen. Nu skulle denna
synod vara renlärig evangelisk Luthersk. Synoden startade ett seminarium med
undervisning i teologiska ämnen, klassiska språk och vanliga vetenskaper. Efter ett
par år startade synoden också en elementarskola i Minnesota. När Esbjörn flyttade
till Östervåla, Sverige, 1863, efterträddes han som professor i seminariet av T. N.
Hasselqvist. ”Så har den Skandinaviska Lutherska kyrkan i Amerika på 15 år under
fattigdom, strid och betryck vunnit en utveckling och stadga, som under Guds nåderika
ledning och trogna lärares vård betryggar dess framgång; och dess församlingsordning,
Gudsfruktan och sedlighet torde kunna uthärda jämförelse med flertalet av församlingar i
fäderneslandet.”
”Den, som nu säger detta, har ingen annan förtjänst, än att han råkade vara den förste
arbetaren på detta avlägsna ställe av Herrens vingård och fick i någon mån rödja rum för de
andra och hjälpa dem uppföra det Herrens tempel, där de nu tjäna med outtröttlig
arbetsamhet, kristlig tro och vishet.” Esbjörn framförde till slut en tacksam hälsning från
synoden till dess församlingars vänner i Sverige. Det var ett bra tal och troligen
kände Ärkestiftets präster efter detta gemenskap och delaktighet med
Augustanasynoden. Det var ju en av stiftets egna präster, som hade utfört detta
storslagna arbete i Amerika.
Esbjörn lämnar NÖVLM
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och missionsföreningarna startade som delar av en
inomkyrklig väckelserörelse. Men redan vid mitten av 1860-talet började den
nytestamentliga församlingsidén att framträda i föreningarna. Det var Esbjörn som
tog initiativet till bildandet av NÖVLM och han fungerade som ordförande under
några år. I NÖVLM har vi inga protokoll kvar sedan 1860-talet och vet inte vem
sekreteraren var. Sekreterare i Östervåla Missionsförening var baptisten G.G.
Montelius.
I Norra Uplands Missionsförening var pastor Denis Borg sekreterare 1863-1867, och
han skrev protokoll. Splittringstendenser började uppkomma i denna förening redan
1864, då frågan om anteckning av medlemmarna föreslogs. Vid årsmötet i Vendel
1866 kom denna medlemsfråga upp för slutgiltigt avgörande. Missionsföreningens
sekreterare förstod att detta förslag inte endast gällde antecknande av namn, utan att
detta förslags idé var principen, som konsekvent skulle leda till församlingsbildande.
Förslagsställarna menade att så behövde inte vara fallet, ty hos dem var det endast
livet, det andliga livet, som krävde rätt. Pastor svarade att denna rätt kunde ges och
skulle ges än bättre med väckelserörelsen såsom inomkyrklig.
Eftersom Denis Borg, brukspredikant i Lövsta bruk, och Lars Paul Esbjörn,
kyrkoherde i Östervåla, båda var präster i Uppsala stift och hade kontakt med
varandra, är det troligt att Esbjörn hade samma åsikt som Borg, samt att utvecklingen
inom NÖVLM var liknande den i gränsande Norra Uplands Missionsförening.
Troligen pga denna schism och splittring lämnade Esbjörn ledningen av NÖVLM
efter några år.
Efterträdare som ordförande blev snickaren J. Eklund, Nora. Anders Andersson,
Skuttunge, Norra Uplands Missionsförenings förste ordförande, 1863-1865, och
sedan ombud för densamma, hade också mycket kontakt med trosvännerna inom
NÖVLM, eftersom han var född och uppväxt i Östervåla och hade bott och verkat i
Nora.10 Verksamheten inom NÖVLM uppehölls de första tio åren av tillfälliga
predikanter, som reste i de olika socknarna i föreningen. Åren 1876-77 anställdes tre
Lars Hallén: I Brytningstider, Norra Uplands Missionsförening 1863-1898, SMF:s Förlag, Stockholm
1938.
10
predikanter med fast lön: O.Högberg, C.J. Dahlborg och C.J. Johansson. De
fungerade så tre till fyra år och reste runt i socknarna. Därefter stationerades de: O.
Högberg i Östervåla, C.J. Dahlborg i Nora och C.J. Johansson i Västerlövsta.11
11
E.J. Ekman: Inre Missionens Historia, Jönköping 1921.