META 2016 – final-web - Historiskarkeologiska föreningen

META 2016 – final-web - Historiskarkeologiska föreningen

HISTORISKARKEOLOGISK TIDSKRIFT
H
META
2016
META Historiskarkeologisk tidskrift
Redaktion/styrelse 2014-2015
Johan Anund
Lena Beronius Jörpeland
Mathias Bäck (vice ordförande, huvudredaktör)
Lars Ersgård
Ann-Mari Hållans Stenholm
Joakim Kjellberg (ordförande, ansvarig utgivare)
Linda Qviström (webredaktör)
Anders Wikström
Johan Runer
Kristina Jonsson
Tidskriften ges ut av Historiskarkeologiska föreningen och utkommer med ett nummer per
år. Bli medlem i föreningen genom att skicka namn, postadress och e-postadress till adressen
medlem@histark.se, samt betala medlemsavgiften - 250 kr - på Plusgiro 45 32 11-5. Uppge
ditt namn vid inbetalningen. Som medlem ansvarar du själv för att dina adressuppgifter är
aktuella. Det går inte att teckna en separat prenumeration av tidskriften.
Institutioner/organisationer är också välkomna att teckna ett medlemskap enligt samma
principer som ovan. En organisation/institution erhåller dock ingen rösträtt i föreningen.
På www.histark.se hittar du mer information om föreningen samt vår debattsida.
Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. Samtliga artiklar har lästs och granskats av redaktionen.
Kph Trycksaksbolaget, Uppsala
ISSN 2002-0406
2
Innehåll 2016
7
Björn Ambrosiani
Alsnöhus och den vikingatida hallen
på Alsnö - rekonstruktionsförslag
25
Torbjörn Holback
Hedningen från Strömmen - om en
ovanlig grav i Uppland
35
Magnus Källström
Runor i puts - några nyfynd från
Gotland och Västergötland
51
Niklas Ytterberg &
Kristin Balksten
Trade and use of building lime early 19th-century lime barrels
from an excavation in Uddevalla,
Bohuslän
69
Joakim Kjellberg,
Bent Syse
& Anna Ölund
Hur mår svensk stadsarkeologi
egentligen? - en summering och
fortsatt diskussion utifrån
Stadsarkeologiskt forum i Uppsala
2014
87
Joakim Wehlin
Falun, staden grundad på slagg.
- människans relation till slagg i en
gruvstad från tidigmodern tid tills
idag
111
Mattias Öbrink
Kulturella normer speglade av
strukturer i en tidigmodern stad
127
Liisa Seppänen
Streets, seals or seeds as early
manifestations of urban life in Turku,
Finland
155
Gunilla Gardelin
& Ivan Balic
With people in focus
3
META 2016
Redaktionellt
Det är glädjande att här få presentera det andra numret av nya META, och
att därmed bekräfta tidskriftens återetablering och en utgivning som förhoppningsvis ska bli av långvarig art. Tidskriftens tidigare historia har beskrivits i
META 2015 och dryftas därmed inte här igen, vi nöjer oss med att säga att
det redaktionella arbetsåret 2015/2016 har varit ett formerande år då vi har
fokuserat på att fastställa rutiner och strukturer för arbetet med tidskriften. I
skrivande stund består Historiskarkeologiska föreningens medlemmar/prenumeranter av drygt 60 privatpersoner och 17 institutioner från hela Norden,
och trenden är att vi växer. Ambitionen är att vi tillsammans ska utgöra ett
aktivt forum för historisk arkeologi. META:s hemsida (www.histark.se) och
Facebooksida är igång, och förhoppningen är att de ska bli mer ”levande”
under 2016.
En majoritet av årets artiklar behandlar stadsarkeologi, vilket inte är särskilt anmärkningsvärt med tanke på det uppsving i antalet stadsarkeologiska
undersökningar vi har sett under den senaste tioårsperioden. Vad som skiljer
senare tiders arkeologi i städer från den traditionella urbana arkeologin är att
det – glädjande nog – blir allt vanligare med undersökningar av stadslager
från tidigmodern och yngre tid. Möjligen är det denna utvidgning in i mer
skriftligt väldokumenterade århundraden som har sporrat dagens arkeologer
att bredda spektrat av frågeställningar som ställs till materialet. Artiklarna som
berör städer i årets META spänner därmed över ett stort register i tid, rum
och ämnesval.
Liisa Seppänen har i sin artikel tagit sig an uppkomsten av Turku (Åbo) i
Finland, och lägger med hjälp av nya arkeologiska resultat och skriftligt källmaterial fram ett förslag på en nytolkning av stadens datering och framväxt.
Hennes gedigna materialgenomgång visar bland annat att man inte kan lita
blint på årtal angivna i skriftligt källmaterial, att valet av plats för en ny stad
påverkades av en mångfald faktorer, och att en stads tillblivande ofta är en
långdragen process snarare än något som beslutas och därmed är ett faktum.
Gunilla Gardelin och Ivan Balic lyfter fram problematiken kring alltför
”tekniska” tolkningsmodeller, t.ex. när lämningar från flera tomter sammanförs vid fasindelning. Lämningarna påtvingas därigenom en samlad tolkning
och datering, och man avlägsnar sig från möjligheten till insikt i människornas vardagsliv. Istället föreslås ett införande av tolkningsramen "hushåll", som
definieras som en juridiskt och ekonomiskt avgränsad grupp av människor
som bor på en tomt.
4
Mattias Öbrink diskuterar i sin artikel hur skilda kulturella normer kan ta sig
uttryck i det arkeologiska materialet, speglade i relationen mellan den uppbyggda
miljön och de handlings- och rörelsemönster som kan iakttas i de materiella lämningarna. Hans exempel kommer från de pågående undersökningarna av Nya
Lödöse, beläget inom dagens Göteborg; en stad som grundades enligt ett strikt
fastställt mönster år 1473. Öbrink ser till sådant som tillgänglighet till olika ytor,
förekomst av skilda aktiviteter och bebyggelsemönster, skillnader i avfallshantering m.m., och påvisar en ”Nya Lödöse-kultur” med gemensamma idéer (och
avvikande uppfattningar) om hur stadslivet skulle organiseras.
Joakim Wehlin bidrar med en studie om slagg och dess relation till staden
Falun. Han uppmärksammar hur den massiva mängden slagg, som uppkom genom gruvhanteringen, utgjorde en viktig faktor för stadens utveckling. Slaggen
påverkade i hög grad människornas fysiska omgivning och därigenom blev den,
på olika sätt, en del av Falubornas identitet. Stora delar av staden är också fysiskt
grundlagd ovanpå slagglager. Med utgångspunkt i påvisandet av slaggens betydelse avslutas artikeln med ett upprop till stöd för en höjd ambitionsnivå, även
vid mindre arkeologiska undersökningar.
Joakim Kjellberg, Bent Syse och Anna Ölund bidrar med en artikel som dels
summerar den senaste konferensen för nätverket Stadsarkeologiskt Forum (SAF)
som hölls i Uppsala hösten 2014, och dels för en generell diskussion kring stadsarkeologins utveckling från 1970-talet till idag. Författarna ställer sig frågan hur
dagens urbana arkeologi egentligen ”mår”, och avslutar med att resonera kring
utmaningar och viktiga ställningstaganden inför framtiden.
Årets META berör dock inte bara urbana lämningar, utan även intressanta
fynd från andra sammanhang. Ett av årets bidrag avhandlar medeltida arkitektur.
Björn Ambrosiani ger i sin artikel en översikt av det förhistoriska och medeltida Adelsö med kungsgården Alsnö/Hovgården. Här presenterar han en ny
rekonstruktion av det medeltida kungapalatset Alsnöhus. Tesen är att palatsets
arkitektur är knuten till den maktbärande östgötska Bjälboätten. Artikeln innehåller också ett nytt förslag till hur en föregående vikingatida hallbyggnad kan ha
varit gestaltad.
Niklas Ytterberg och Kristin Balksten diskuterar användning och handel med
kalk under tidigmodern tid. Utgångspunkten är förvisso stadsarkeologisk: ett
fynd av fyra nedgrävda tunnor med kalk, vilka påträffades i Uddevalla sommaren
2014. Artikeln behandlar dock kalk ur både ett naturvetenskapligt och kulturhistoriskt perspektiv: hur kalk och kalkbruk framställdes, vilka typer av kalk som
5
fanns, hur de skiljer sig åt och hur de förvarades och användes. Här redovisas
också var de större produktionsorterna för kalk fanns, och genom en kombination av skriftliga källor och kemisk analys kan författarna dra en slutsats gällande
var kalket som påträffades i Uddevalla har framställts.
Magnus Källströms artikel behandlar runristningar gjorda i puts. Här redovisas ett antal nyfunna ristningar i gotländska kyrkor, samt några ouppmärksammade ristningar i västgötska kyrkor. Dessutom diskuteras den hittills enda kända
runristningen i puts på en profan byggnad, kastalen vid Stensö på Vikbolandet
i Östergötland. Källström lyfter också förhållandet att så få runristningar i puts
påträffats i de svenska landskapen utanför Skåne och Gotland, och redovisar ett
antal möjliga förklaringar till varför.
Torbjörn Holback skriver om en ovanlig brandgrav som undersökts i Rasbo
socken i Uppland för några år sedan. Varför graven var ovanlig ska inte avslöjas
här, men Holback ställer upp ett antal hypoteser kring hur det som var udda med
den skulle kunna förklaras. Med några snitt med Ockhams rakkniv landar han
sedan i en spännande – och trovärdig – historia som visar på vikten av att inte
söka bekräftelse i standardiserade tolkningsmönster av materiell kultur.
Sammanfattningsvis presenterar artiklarna i 2016 års META en mångfald av
ämnen, med författare från en rad olika organisationer, myndigheter och universitet. Vi kan därmed med tillfredsställelse konstatera att även denna årgång med
råge lever upp till syftet med META: att fungera som en plattform för alla som
arbetar med historisk arkeologi inom såväl universitet, museer, myndigheter som
inom exploateringsarkeologi.
6
Alsnöhus och den vikingatida
hallen på Alsnö
- rekonstruktionsförslag
Björn Ambrosiani
Alsnöhus and the viking age hall at Adelsö - a reconstruction. Alsnöhus, the Alsnö Palace, is
situated at the Island of Adelsö in Lake Mälaren, 30km W of Stockholm. It is one of the
earliest non-ecclesiastical brick buildings in Sweden, dating to the 1270s. It was excavated
by Bengt Thordeman in the 1910s. Since then, some attempts to reconstruct the appearance of the palace have been made, mainly showing an over-dimensioned height. These
are revised in a new reconstruction presented here.
The Palace also overlaps a Viking Age hall building which must have been used during
the Birka Period.
bedömning bland annat av dateringen. Fastigheterna kring palatset och
de invidliggande stora gravhögarna
inköptes av Vitterhetsakademien år
1957 och förvaltades därefter av Riksantikvarieämbetet. Sedan den 1 januari 2015 har förvaltningen överförts
till Statens Fastighetsverk. Alsnöhusområdet ingår i Världsarvet Birka och
Hovgården.
En av de första profana tegelbyggnaderna i Mälarområdet är palatset
Alsnöhus vid Hovgården i Adelsö
socken. Detta anses ha byggts under
1270-talet. Det finns inte mycket
kvar av byggnaden. Men en bild på
en karta från år 1751 visar betydande
rester av en tvåvåningsbyggnad på udden ut mot Mälaren, öster om kyrkan.
Redan på 1820-talet var det mesta av
byggnaden nedbrutet.
Denna byggnad grävdes ut av
Bengt Thordeman under åren 19161917. Thordeman publicerade grävningen och dess resultat i sin avhandling år 1920 och gjorde 1966 en ny
Adelsö
Adelsö spelade en betydande roll i
den svenska förhistorien och under
medeltiden. Dess läge längst västerut
7
META 2016
i den ögrupp, som fyller Mälarens
östra delar, har gjort att man har sett
platsen som förvånansvärt isolerad i
förhållande till de händelser, som
enligt krönikorna har utspelat sig
där. I själva verket var läget ytterst
centralt vid de forna vattenvägarna
genom Mälaren både mot dess
inre västra delar och mot rikscentrum i Uppsala. Farlederna nådde
ut i Östersjön både i söder genom
Södertäljepasset och i öster genom
de olika passagerna vid det långt senare anlagda Stockholm. Adelsö var
därför en kommunikationstekniskt
lämplig mötesplats för en begynnande kungamakt i riket. I direkt
anslutning till Adelsö anlades under
700-talet e.Kr. också den första med
namn nämnda marknadsplatsen
och staden Birka på en intilliggande
ö, Björkö.
På Adelsö finns utöver Hovgården ett tiotal bebyggelseenheter
med gravfält från yngre järnålder.
De är fördelade i tre grupper: en i
söder med fyra byar, som genom
hela medeltiden räknades som kronojord, och en andra som består av
tre bebyggelser längs öns östra sida,
alla med större eller mindre gravfält och bl.a. en större fornborg vid
Stenby. Den tredje gruppen finns i
väster och nordväst där gården Tofta, med stora gravfält och en större
hög, ligger. Till Tofta, som under
senmedeltiden var sätesgård för en
av de mest kända frälsesläkterna
i Sverige, Sparre av Tofta, hör ett
antal bebyggelser som var medeltida kolonisation utan förhistoriska
gravfält. Men Tofta ingick av allt
att döma från början i kronogodset, innan enheten år 1302 skänktes av kung Valdemar Birgersson
till Sigmund Keldorsson, fogden
på Stockholms slott, där Valdemar
länge varit inhyst som fånge efter
sin avsättning 1276 (Ambrosiani &
Burell 2006, s. 24).
Centralt på ön, mitt emellan de
tre gårdsgrupperna, finns spår av bebyggelse från yngsta bronsålder och
äldsta järnålder. Det är dock oklart
om det finns kontinuitet från denna
bebyggelse till bebyggelsen under
yngre järnålder.
Enstaka gravar på de flesta
gravfälten på ön undersöktes på
1910-talet av Hanna Rydh (Rydh
1936) samtidigt som Bengt Thordeman genomförde undersökningen
av Alsnö hus (Thordeman 1920).
Det vikingatida fyndmaterialet visar
många influenser från handelsplatsen Birka, bland annat av importföremål som vanligtvis inte påträffas
på andra ställen i Mälarområdet än
i Birka.
Bebyggelsehistoriska tolkningar
som rör Adelsö har gjorts i flera sammanhang (se Ambrosiani
1985; 2002; Ambrosiani & Burell
2006), men ännu återstår flera frågeställningar, som kräver fortsatt
forskning. En viktig sådan fråga
är utformningen av den centrala
enheten Hovgården, vars fornlämningsbestånd uppvisar speciella kriterier typiska för huvudgårdar i det
centrala Sverige (Ambrosiani 1985;
2002). Godset är ett karakteristiskt
exempel på de storgårdar, som allt
mer diskuteras inom den pågående
8
BJÖRN AMBROSIANI
forskningen om ägo- och driftstrukturer under vikingatid och tidig
medeltid (Tollin 2002; 2014; Berg
2003; Ericsson 2012). De kronologiska aspekterna på förändringarna
i kungsgårdens morfologi och godsets struktur skall inte behandlas i
detta sammanhang, då de kräver
en mer omfattande diskussion (se
Ambrosiani & Burell 2006). Här
vill jag främst ta upp en särskild detalj, som spelar stor roll för hur man
skall uppfatta platsen, nämligen utformningen och rekonstruktionen
av 1200-talspalatset och dess förhållande till den vikingatida kungsgårdshall, som bör ha funnits i detta
centrala sammanhang.
Förståelsen av detta centrala monument är viktig för utvecklingen
av kunskapen om framväxten av
den plats, som tillsammans med
Birka blev den första stadsliknande
bosättningen i det centrala svenska
riksområdet. Detta utgör också
grunden för att Alsnö ingår som en
betydande del i Världsarvet Birka
och Hovgården.
gravar, och en runsten där kungens
bryte omtalas. Troliga hamnanläggningar med skeppsnaust och bryggor omger den yttersta udden, på
vilken också finns en större platå
med plats för centrala byggnadsverk
i form av en vikingatida hallbyggnad och en högmedeltida palatsanläggning från 1200-talet.
Två tydliga tidsskikt kan utläsas ur fornlämningsbeståndet, ett
vikingatida och ett högmedeltida.
Därtill kommer ett antal företeelser
som tillhör perioden mellan dessa
båda anläggningsskeden. Anmärkningsvärt är att de mest framträdande byggnaderna och högarna ligger
på en markerad udde i mälarlandskapet, medan normalgårdarna brukar ligga indragna vid innersta delen
av vikar och längs ådalarna. Gravfält
med normala gravläggningar för
den lokala befolkningen på kungsgården fanns några hundra meter
längre in på ön på ett visst avstånd
från gravläggningarna för de till
”kungafamiljen” hörande ståndspersonerna. Genom landhöjningen
har landskapet förändrats så mycket
att särskilt hamnanläggningarna
tillhörande de båda tidsskikten är
tydligt förskjutna i förhållande till
varandra. Däremot verkar den möjligen delvis uppbyggda platån på
uddens centrala del ha varit platsen
för monumentala byggnader från
båda perioderna.
Hovgården
Adelsö var ännu vid forntidens slut
delad i två öar genom ett sund tvärs
över ön. På en udde vid detta sund
anlades någon gång under början
av yngre järnålder en gård, som under hela medeltiden räknades som
en kungsgård, Alsnö, senare kallad
Hovgården. Här finns en sockenkyrka och ett antal större gravhögar, ett större gravfält som troligen
hyser den lokala gårdsbefolkningens
Alsnöhus
Thordemans omfattande utgrävningar visade att den medeltida
9
META 2016
Fig. 1. Alsnöhus. Bengt Thordemans rekonstruktionsförslag 1920.
palatsbyggnaden var knappt 30 m
lång och 13,3 m bred (alltså= 100 x
43 fot). Den hade enligt honom ursprungligen bestått av två våningar
över en stenkällare och var på södra
sidan försedd med ett trapptorn.
De synliga delarna av byggnaden
hade skalmurar av tegel med en gråstenskärna. Tegelbyggnadens basplan ligger på ca 13-14 m höjd över
rikets 0-plan år 1900. Detta innebär
att byggnaden anlades ca 11-12 meter över den dåtida vattenytan och
var väl synlig i det omgivande vattenlandskapet.
Ett stort tegelmaterial förvaras
under flera inventarienummer i
Historiska Museets samlingar. Det
mesta tegel, som Thordeman tillvaratog, är profiltegel, troligen avsett
för portalomfattningar och eventuella valvribbor. De enskilda stenarna
är >9 cm tjocka och >14 cm breda.
Eftersom det rör sig om formtegel
är normallängden inte möjlig att
bestämma. Enstaka tegel har tydliga
spår efter klövar och tassar. Byggnaden har haft stora fönsteröppningar
med masverk och huggstensdetaljer
på den södra långsidan. Några spår
av att öppningarna har varit glasade
finns inte. Detta förhållande stöder
antagandet att det rörde sig om en
byggnad för sommarbruk. Detta
10
BJÖRN AMBROSIANI
kan också bekräftas av att alla brev
från Alsnöhus är daterade mellan
maj och oktober.
Thordeman (1920) tar upp ett
antal internationella förebilder och
paralleller till Alsnöhus. Håkonshallen på Bergenshus i Norge, flera
av de viktigaste tyska palatsbyggnaderna från tidig högmedeltid som
Goslar och Wartburg, samt det idémässigt mer avlägsna Whitehall i
London spelade därvid en stor roll.
Dessa byggnader utmärks av att de
är tvåvåningsbyggnader med raka
takfall och att det ofta finns en paradfritrappa på fasaden. Till exempelsamlingen kan man numera lägga det av Iwar Anderson utgrävda,
restaurerade och publicerade Vadstenapalatset (Anderson 1972).
I Mälarområdet kände man på
Thordemans tid bara en byggnad
av liknande slag, Ervalla Hus i
Västmanland. Tyvärr är huset borta
sedan länge, men en 1700-talsritning ger ett begrepp om byggnaden (Thordeman 1920, s. 156 ff.).
Thordeman ansåg också att Adelshuset i Stockholmsborgen troligen
var jämförbart. Numera är det dock
en annan och äldre byggnadsrest
från Birger Jarls tid i borgen, som
man uppfattar som jämförbar med
Alsnöhus (Källström & Söderlund
2003, s 35, s. 155).
Intressantare är att det på Mälaröarna finns ytterligare ett par tegelbyggnader som kan räknas in i
denna klass, Ringanäs i Kungsberga
på Färingön (se Lovén 2000) och
centralbyggnaden i det äldre Svartsjöslottet, en rektangulär byggnad
av osäker ålder. Platsen fick namnet
Konungsnäs av Magnus Eriksson,
och det är möjligt att byggnaden
uppförts av denne eller av hans företrädare hertigarna Erik och Valdemar, eller möjligen av deras far
Magnus Ladulås. Båda är mindre än
Alsnöpalatset. I samtliga fall är byggherrarna personer ur en begränsad
släktkrets, den nya kungaätten med
ursprung i Bjälbo i Östergötland.
Ringanäs kan av allt att döma knytas till hertig Bengt, Magnus Ladulås yngsta bror, biskop i Linköping
och hertig av Finland, som under
slutet av 1200-talet hade ett stråk av
huvudgårdar på Mälaröarna mellan
de av Valdemar respektive Magnus
Ladulås disponerade delarna av öarna (Ambrosiani 2002, s. 35 ff.).
Christian Lovén (2000) har diskuterat flera av dessa byggnader
med delvis avvikande tolkningar i
förhållande till Thordeman. Han
menar framför allt att porttornet
på Alsnöhus kan ersättas med en
pilasterburen balkong på fasaden
och att kommunikationen mellan
våningsplanen har skett genom en
murtrappa i den västra gavelväggen,
som han i anslutning till Thordemans översiktskarta över det utgrävda området uppfattar som avsevärt
bredare än de övriga yttermurarna.
Enligt Thordemans rekonstruktion
skulle tillträdet till husets övre våningar ske genom en sidodörr till ett
trapphus, medan den sydvända bredare ingången i detta endast ledde
in till källarutrymmet. Thordemans
grävningsplaner visar dock inte något trapptorn på sydfasaden. Det
11
META 2016
Fig. 2. Alsnöhus. Bengt Händels rekonstruktionsförslag 1962.
lika hög som den är lång. Ytterligare
rekonstruktionsteckningar har gjorts
där man överdriver höjden ännu mer.
Med tanke på byggnadsresterna kan
detta inte vara rimligt. Källare, två
våningar och tak på tillsammans 30
m höjd torde ge byggnaden fel proportioner. Framför allt Bengt Händels teckning verkar vara en romantiserad bild av hur en högmedeltida
borg eller ett palats borde se ut. Iwar
Andersons jämförbara rekonstruktion av Vadstenapalatset kan belägga
en höjd på ca 16 meter (Anderson
1972 I, s. 42, fig. 49 och II, pl. 12)
för en avsevärt längre och något bredare men troligen inte mycket högre
byggnad än Alsnöhus. 14-16 m vore
en mer rimlig höjd för Alsnöhus. I
fig. 3 har jag skissat upp dessa mer
modesta måttförhållanden. Även en
några meter högre byggnad är fullt
möjlig utan att byggnaden tappar
sina enkla, raka proportioner.
finns i själva verket ingenting som
tyder på att ”trapptornet” har nått
högre än källartaket (jämför t.ex.
1920, pl. 28 och 31).
En bakgrund för denna uppsats är
hur byggnaden i olika sammanhang
har rekonstruerats i bild. Thordeman har själv gjort en enkel vinjettbild (1920 mot sidan 194, här fig.1)
med ganska spetsig takvinkel också
över trapphuset samt hörnkolonetter som inte når upp över takåsen.
Långt senare gjorde Bengt Händel,
Vitterhetsakademiens och Historiska museets tecknare, den rekonstruktionsbild, som länge fanns på
skyltar och publiceringar av Alsnöhus (Brunstedt 1996, s. 17, fig. 7,
här fig. 2). På denna bild har kolonetterna förhöjts avsevärt och gavlarna har blivit trappgavlar.
Båda bilderna innehåller emellertid en måttsättning, som är oerhört
överdriven. Byggnaden är så gott som
12
BJÖRN AMBROSIANI
Fig. 3. Alsnöhus. Nytt rekonstruktionsförslag av Björn Ambrosiani 2012, ritning Jill Stark. Fönsterplaceringen i den vänstra, västra delen är en gissning. Observera att bildskalan är något större
än i figur 1 och figur 2.
källaren. Han tolkade dem därför
som ljusöppningar ned till källaren.
Särskilt den östra öppningen ansluter emellertid tydligt till vertikala
murkanter, som snarast är sidor i en
portal (1920, pl. 29-30). Öppningarna är därför snarare portaler från
söder in i bottenvåningen. Den västra gluggen är bara ca 90 cm (3 fot)
bred medan den östra är åtminstone
en halv meter bredare, troligen 5 fot
i det yttre livet och något bredare
i det inre. Denna glugg ligger nära
fasadens mittpunkt men förskjuten
ett par meter mot öster. Detta skulle
därför kunna vara palatsets huvudportal, något som också svarar mot
1751 års skiss av ruinen.
”Trapptornet” kan alltså troligen
reduceras till en särskild, välvd käl-
Det kan påpekas att senmedeltida
tornliknande hus som Viks slott
och Glimmingehus innehåller fler
våningsplan och därför har en annan karaktär än 1200-talets palatsbyggnader.
Vid en fortsatt analys av Thordemans publicerade profilritningar
(1920, planschfigurerna 28-31) kan
man kanske komma ett steg vidare
i förståelsen av Alsnöhus. Thordeman har räknat med att ett par i
sydfasaden befintliga gluggar har
varit fönsteröppningar in i palatsets
bottenvåning eller in i källaren.
Detta är dock inte en rimlig tolkning av förhållandena. På Thordemans ritningar når båda öppningarna ned till marknivån och därmed
överkanten av bjälklaget över sten-
13
META 2016
Fig. 4. Alsnöhus, äldre avbildningar: till vänster på en lantmäterikarta från 1751, till höger från
Sjöborgs besök år 1820. Efter Thordeman 1920, fig. 4 och 5.
laringång genom den uppbyggda
jordkullen runt stenkällaren. Men
en ny tolkning beror också på trovärdigheten i 1751 års skiss. Om
detta bara är en schablonritning för
ett gammalt stenhus kan man inte
tillmäta bilden något större värde.
Att öppningarna går ned till bottenvåningens bjälklag och till grundens
anläggningsnivå är emellertid fakta,
som man måste ta hänsyn till. De
tyder på att bilden från 1751 är trovärdig.
Från början av 1800-talet finns
så två avbildningar. Den ena finns
ursprungligen i Sjöborgs berättelse från ett besök år 1821 (Sjöborg 1830, planschfigur 5, här fig.
Fig. 5. Alsnöhus. Konduktören J.W. Gierss uppmätning år 1826.
14
BJÖRN AMBROSIANI
4). Den visar en avlång kulle med
uppstickande murrester, egentligen
samma som vad vi ser idag. Några
år senare gjorde konduktören J.W.
Gerss en planritning av palatsbyggnaden (fig. 5). Detta skedde troligen
vid samma tillfälle som han på Alexander Setons uppdrag år 1826 gjorde ett par kartritningar på Björkö
(se Ambrosiani och Erikson 1991,
s. 20). Planen visar en rektangulär
byggnad av 100 fots längd med förkroppade hörn, helt lika den plan
som framkom genom Thordemans
utgrävningar 100 år senare. Sydfasaden visar ett tydligt portläge,
som svarar mot 1751 års bild. Några
spår av ett trapptorn finns inte.
Byggnaden kan nu rekonstrueras
med följande element: en stenkällare omgiven av en särskilt uppbyggd
kulle av jord och sten, och uppe på
denna kulle ett tegelhus i två våningar med en portal och fönsteröppningar på den södra långsidan.
I vilket fall bottenvåningen har varit
delad i två rum, det inre, östra, med
en uppbyggd härdplats. Byggnadens
innertak har troligen varit utformat
som tre kvadratiska kryssvalv.
Byggnadens måttsförhållanden
bör diskuteras närmare. Avståndet
mellan gavlarnas yttre mursidor är
exakt 30 m, d.v.s. 100 fot. Den murade källaren fyller inte ut hela ytan
i byggnadens västra rum, Thordeman menade att man av bärighetstekniska skäl måste ha förskjutit
hela byggnaden mot väster, vilket
också skulle ha medfört att skarven
mellan de båda östligaste valven inte
längre gick i väggen mellan de båda
rummen. Man var därför tvungen
att placera strävpelare något väster
om denna vägg för att ta upp valvtrycket. Någon motsvarande strävpelare kan inte iakttas vid den förmodade skarven mellan mittvalvet
och det västra valvet, men skarven
borde ha sammanfallit med västväggen för källaringången, där Lovén
har påvisat en kraftigare grundmur.
Palatsets nordvägg saknar däremot
helt spår av någon strävpelare i motsvarande läge.
En alternativ tolkning av byggnadsförloppet kan vara att man
ursprungligen planerade en 90 fots
byggnad, men att man under processens gång, eventuellt när Magnus
Ladulås övertog riket vid mitten av
1270-talet, bestämde sig för att förlänga byggnaden till 100 fot. Detta
medförde också att man måste bredda byggnaden något för att få plats
med tre närmast kvadratiska valv.
För en sådan tolkning talar att avståndet 90 fot från den östra gavelväggens utsida når 4 fot väster om
den västra källarväggen, alltså med
tillräcklig plats för en skalmur, som
liksom övriga ytterväggar i palatset är fyra till fem fot bred. Denna
bredd överensstämmer också helt
med murarna i Vadstenapalatset,
där väggarna i de lägre delarna är
drygt fem fot men avsmalnar till 4
fot i de övre våningarna (se Andersson 1972, ett flertal plancher).
Den antagna portalöppningen i
sydfasaden ligger då centralt på väggen, och stenkällaren utgör exakt
två tredjedelar av byggnadens inre
längd.
15
META 2016
600-talet. De stora gravhögarna,
varav Skopintull är utgrävd av Hanna Rydh år 1917 (Rydh 1936, s.
104-128), runblocket med uttryckligt nämnande av kungens bryte,
bryggor och naust (skeppshus), de
högtstående fynden från boplatsundersökningarna på 1990-talet
(Brunstedt 1996), och att den under hela medeltiden räknats som
kungsgård visar att platsen hade hög
rang. Men var låg den hallbyggnad,
som borde vara en naturlig del av ett
sådant komplex?
Man har sedan länge undersökt
stora byggnader av långhuskaraktär på olika ställen i Skandinavien. Terminologin i beskrivningarna växlar mellan hall och långhus.
Frands Herschend preciserade frågeställningen i ett antal uppsatser
och publikationer med början 1993
på så sätt att en hall var en särskild
byggnad eller byggnadsdel med annan funktion och annat fyndmaterial än den vanliga huvudbyggnaden
på gården, långhuset (Herschend
1993). Hallen hade en kultisk och
representativ funktion och fanns
speciellt på gårdar som liksom Alsnö hade hög status i det forntida
samhället.
Det har allmänt antagits att hallen på Adelsö bör ha legat på samma
plats som 1200-talspalatset. Thordeman uppger att han hade iakttagit kulturlager med vikingatida fynd
öster och söder om palatsbyggnaden
(Thordeman 1920, s. 31). Detta
ledde till att man vid utgrävningarna på 1990-talet, som var ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet,
När beslutet togs om en förlängning
hade man redan byggt upp stenkällaren och kullen runt denna och
förberett portalens läge så långt att
man inte kunde flytta den till det
nya mittläget.
Det är ingen tvekan om att väggmurarna runt hela byggnaden är 4
till 5 fot tjocka. Detta framgår tydligt av Thordemans grävningsplan
(planchfigur 27) och av Gerss ritning från 1826. Thordeman visar
i sin textfigur 7 (1920, s. 17) inte
väggtjockleken utan utsträckningen
av källargropen. Man kan därför
inte tolka väggtjockleken på det sätt
som Lovén har gjort. Förbindelsen
mellan de båda våningsplanen bör
troligen ha varit en fribärande inre
träkonstruktion.
En ny tolkning utan trapptorn
(fig. 3) är därför trolig och leder
naturligtvis till önskemål om att genomföra en kontrollgrävning framför främst den bredare ingången i
sydmuren för att kunna iaktta relationen mellan markytan och tröskelnivåerna. Har det funnits någon
speciell trappa eller plattform utanför husväggen?
Vikingatidens hallbyggnad
Den nya bilden aktualiserar också
ett annat rekonstruktionsproblem.
Hur har en eventuell hallbyggnad
vid den vikingatida kungsgården,
som hade ett nära samband med
det nära intill liggande Birka, varit
placerad och konstruerad? Många
tecken tyder på att Hovgårdsområdet har spelat en stor roll sedan
16
BJÖRN AMBROSIANI
Fig. 6. Alsnöhus. Del av Bengt Thordemans plan och fasadritningar år 1920.Tolkningar Björn
Ambrosiani. Observera nivåskillnaden mellan den välvda portens tröskelnivå, som sammanfaller
med palatskullens yta, och fönsterbänken till höger därom.
anför det östra diket påträffades en
rad stenar av röd sandsten, troligen
från ön Midsommar i Södra Björkfjärden. En andra, lägre rad av mer
blandade stensorter låg strax väster
om den första stenraden. De båda
stenraderna avgränsade av allt att
döma en syllränna för en vägg av
minst 8 m längd (Brunstedt 1996,
s. 24f.). Särskilt i området öster om,
”utanför”, syllrännan fanns flera
grövre och finare stolphål.
Schakt 16 löpte vinkelrätt från
syllrännan västerut mot kullen omkring Alsnöhus. Rapporten berättar
att under en fyllning, som troligen
var rester av de uppstädade dum-
Stockholms universitet och arkeologisektionen vid Nordiska Förbundet för Hembygdsarbete och Lokalkultur, tog upp schakten 6 och 16
på en terrass omedelbart öster om
palatskullen (Brunstedt 1996, s. 20
resp. s. 24 och s. 26). Vidare togs
schakt 5 upp i slänten nedanför terrassen, varvid ett omfattande fyndmaterial av högrestånds-karaktär
med vikingatida datering framkom
(Brunstedt 1996, s. 23).
Schakt 6 låg på den plana ytan
intill terrassens avslutning. Terrassavslutningen bestod längs de norra
och östra sidorna av en låg vall utanför ett grunt dike. Ca 3,5 m inn-
17
META 2016
parna från Thordemans grävning,
fanns olika kulturlager och kraftiga
stolphål (Brunstedt 1996, s. 26).
Solveig Brunstedt tolkade grävningsresultatet så att det hade stått
ett ca 14x6 m stort hus, orienterat
i nord-sydlig riktning på terrasskanten. Hon har då räknat in terrassens
avslutningsvall i konstruktionen
och uppfattat den som en väggkonstruktion eller mullbänk inne i
byggnaden. Detta innebär att raden
av utvalda röda sandstenar skulle
ha avgränsat syllrännan och väggen
mot husets inre. Rekonstruktionsförslaget framgår av fig. 18 i rapporten (Brunstedt 1996, s. 29f.).
Under antagande av att en eventuell hallbyggnad hade legat på krönet av palatskullen skulle detta avse
en mindre byggnad i kungsgårdskomplexet.
Det finns anledning att ifrågasätta denna tolkning. Byggnaden
är uppenbarligen mycket smal och
längden 14 m får knappast plats på
terrassen i detta område. Syllstensraden av röd sandsten är ett arkitekturelement, som snarare borde vara
synligt på utsidan av byggnaden,
inte inuti. Stolphålen öster om syllrännan är ytterst oregelbundet fördelade och verkar inte kunna fogas
in i en regelrätt planlösning. Diket
och vallen längs terrasskanten är
snarast en avgränsning av den terrass hallen har stått på.
En alternativ tolkning skulle vara
att se området som den yttersta änden av en lång terrass, som sträcker
sig in under hela kullen med Alsnöhus. Stenkällarens och ”porttornets”
botten ligger ungefär i nivå med
terrassytan. Stenkällarens väggar
kan ha rests direkt på terrassens yta,
och kullen omkring den kan helt ha
byggts upp av sten och jord för att
lyfta upp tegelbyggnaden.
Terrassen ser ut att sträcka sig i
vilket fall fram till ”porttornet” på
den medeltida byggnaden. Den avgränsas tydligt av 10-metersnivån
och dess yta är svagt välvd. Som
framgår av Thordemans kurvkarta
(1920, s. 16) är terrassen rektangulär, ca 60 x 40 m stor och orienterad
i NV-SO. I det västra hörnet finns
ett utskott mot V mot området med
den vikingatida hamnviken och de
stora gravhögarna. På utskottets
krön ligger den byggnad med två
källare som Thordeman har daterat
till 1200-talet.
Terrassens Ö hörn är uppbyggt
med stenfyllning och jord (Brunstedt 1996, s. 28). Tvärs över hörnet sträcker sig syllstensrännan med
röd sandsten. Den tillhörande byggnaden har sträckt sig diagonalt över
det flacka krönet mot V, in under
de jord- och stenmassor som utgör
den kulle på vilken tegelbyggnaden
Alsnöhus står. Till platåns V hörn är
avståndet ca 80 meter.
En terrass av denna storlek kan
utan vidare utgöra underlag för en
stor hall av kungsgårdstyp. Anordningen i den östra änden av terrassen skulle därmed snarast utgöra
syllen för den östra gaveln av en sådan hall. Om man hypotetiskt räknar med en syll i väster på motsvarande avstånd från den västra änden
av terrassen finns utrymme för en
18
BJÖRN AMBROSIANI
ca 70 m lång hallbyggnad. Detta är
dock mindre troligt, se nedan.
En byggnad av denna storlek kan
både jämföras med och överträffa
många av de största kända gårdsanläggningarna med långhus eller
hallbyggnader. Hallbyggnader är i
dessa fall större konstruktioner med
utsvängda långsidor och takbärande
väggar. För att kunna klara vikten
av ett stort tak måste väggen stöttas med utanför stående snedställda
stolpar. Hallen kan dock också vara
en representativ funktion inbyggd i
ett långhus, där en sektion är öppnare än de övriga. Följande är några
exempel på sådana byggnader.
(Jørgensen 1998). Dessa kan dateras till vikingatid.
Gamla Uppsala har på den övre,
södra kungsgårdsterrassen spår
av två byggnader: ett äldre, ca 26
m långt hus och ett yngre ca 40
m långt hus. Båda byggnaderna
verkar till skillnad från Borg i
Lofoten vara konstruerade som
hallbyggnader. Den yngre är daterad till sen vendeltid eller tidig vikingatid (Hedlund 1993, s.67f.).
Tolkningen av konstruktionen
har ifrågasatts av W. Duczko
(1996, s. 42). Senare har också det
område, där stenkyrkan i Gamla
Uppsala står, identifierats som en
stor byggnadsplatå, med en vendeltida hallbyggnad av högst 60 m
längd, möjligen i förlängningen
av den södra kungsgårdsterrassen
(Alkarp och Price 2005).
Borg i Lofoten, ett vikingatida
långhus med utrymmen för olika
funktioner, sammanlagd längd
80 m (Herschend and Mikkelsen
2003).
Skiringsal i Huseby vid Kaupang,
där Dagfinn Skre har identifierat
en ca 35 m lång hallbyggnad (Skre
2007, s. 233). Denna kan dateras
till vikingatid.
Två större platåhus vid Fornsigtuna, det ena ca 30 m och det
andra ca 40 m långt (Hedman
1991). Här är det genom undersökningarnas begränsade omfattning oklart om det rör sig om en
hallkonstruktion eller stora långhus med utsvängda väggar. Åtminstone den ena byggnaden kan
dateras till vikingatid.
Lejre vid Roskilde i Danmark har
flera stora långhus och en ca 48 m
lång vikingatida hall, som ersatte
en något kortare byggnad. Hallen är enligt Christensen en hybrid mellan långhus och hallkonstruktion med utsvängda väggar
(Christensen 1997, s. 51).
En halliknande byggnad i Garnisonsområdet på Björkö. Hallbyggnadens dubbelvägg kombineras här med takbärande
stolpbockar inne i huset. Husets
längd är ca 20 m och det kan dateras till andra hälften av 900-talet
Tissø på västra Själland har flera
över varandra liggande hallar med
en längd från 35 m upp till 48 m
19
META 2016
största hallbyggnader, som vi känner
till. Byggnaden behöver dock inte
vara så lång. Den i fig. 7 föreslagna
hallbyggnadens storlek bygger på
Magnus Sjöholms analys. Han har
planerat och byggt en rad förhistoriska rekonstruktionsbyggnader
bland annat på Björkö. Med de av
honom utarbetade beräkningsgrunderna skulle det med utgångspunkt
från gavellängden kunna röra sig
om en ca 40 m lång och maximalt
12 m bred hallbyggnad (personligt
meddelande september 2010), dock
med all reservation för framtida metodutveckling och eventuella grävningsresultat. En sådan byggnad
passar också väl in i den ovan framlagda exempelsamlingen.
Hallen har stått på en platåartad
udde ut i Mälaren, vars krön låg
5-6 meter över den dåvarande vattenytan. Under alla förhållanden
bör hallbyggnaden ha haft ett högt
takfall, som tydligt har avtecknat sig
mot bakgrunden från det tre kilometer avlägsna Birka, på samma sätt
som man från den södra fasaden,
där ingången troligen har funnits,
(Hedenstierna-Jonson et al. 1998;
Holmquist Olausson och Kitzler
Åhlfelt 2002).
Slutligen har Mikael Olausson
undersökt en folkvandringstida
byggnad av hall-karaktär på den
betydande fornborgen vid Runsa
i Eds socken, Uppland. Hallen är
här knappt 30 m lång och 10,7 m
bred. I ett särskilt, nyutkommet
arbete har Olausson, Carstens och
flera andra närmare diskuterat
och utvecklat terminologin kring
hallbyggnaderna (Olausson 2014;
Carstens 2014).
Det finns ytterligare platåer av samma slag på flera ställen runt Skandinavien, vilket framgår inte minst av
den genomgång Dagfinn Skre har
gjort i samband med undersökningen av platån vid Huseby i Skiringssal (Skre 2007), men de nämnda
torde räcka som exempel.
Om vi återvänder till Hovgården
på Adelsö ger den terrass, på vilken
Alsnöhus med omgivande kulle står,
tillräckligt utrymme för en av de
Fig. 7. Alsnös förhistoriska hallbyggnad på den nedre platån under Alsnöhus. Förslag och idé Björn
Ambrosiani, ritning Jill Stark.
20
BJÖRN AMBROSIANI
Fig. 8. Relationen mellan den förhistoriska hallen och Alsnöhus. Förslag och idé Björn Ambrosiani,
ritning Jill Stark.
har haft god sikt mot Svarta jorden
på Björkö.
Denna rekonstruktion förutsätter emellertid att kullen omkring
Alsnöhus är artificiell. Stenkällaren
har då rests på ytan av den förstörda hallbyggnaden och omgivits av
påförda massor. Palatsgrunden har
konstruerats på den nya ytan, kullens krön. Tillvägagångssättet kan
för närvarande inte beläggas med
säkerhet. Ett mindre schakt in i kullens sida behöver göras för att se om
man kan följa en gammal markyta
in under kullens fyllning eller inte.
Det behöver knappast påpekas
att den föreslagna byggnaden på
ytteränden av terrassen (Brunstedt
1996, s. 30, fig. 18) i detta perspektiv inte är särskilt imponerande eller ens trolig. Läget och byggnadens möjliga mått gör att den inte
bör ingå i den fortsatta diskussionen av terrassens och områdets utnyttjande.
Ett annat problem är den husgrund,
nr 9 hos Thordeman (1920, s. 17),
som ligger i vinkel mot palatskullen.
Han tolkar den som grunden för
Sverker Karlssons byggnad på Alsnö
och låter den sluta innan den når in
på den lägre platån. Terrängspåren
på platsen tyder på att den kan ha
fortsatt längre mot norr, möjligen
in över platån för hallen. Den skulle
då utgöra ett tredje tidsplan, mellan
hall och palats. Det kan dock misstänkas att en del av detta område är
starkt påverkat av de arkeologiska
utgrävningarna både på 1910-talet
och på 1990-talet. Även på denna
punkt erfordras en arkeologisk undersökning för att skapa tillförlitlig
kunskap.
Sammanfattning
På udden vid Adelsö kyrka finns en
ovanligt komplex fornlämningsmiljö från perioden från ca 700 fram
21
META 2016
knytas till medlemmar av Birger
Jarls släktgren. Denna familj från
det östgötska Bjälbo har på så sätt
inte bara politiskt utan även arkitektoniskt spelat en avgörande roll
för framväxten av det högmedeltida
Sverige.
Adelsö var under vikingatiden på
samma sätt som under medeltiden
det kanske mest betydande centret i
Mälarområdet vid sidan av (Gamla)
Uppsala och Sigtuna. Orsaken är säkerligen det goda kommunikationsläget i korsningen mellan de olika
vattenvägarna. Alla kunde enkelt nå
platsen med sina skepp och båtar.
Adelsö kom därigenom också att
bli navet för gränsläggningen mellan de olika folklanden och senare
landskapen i Mälarområdet. Gränserna följde de gamla farlederna till
Birka och Adelsö. Dess nuvarande
perifera läge var med andra ord ursprungligen synnerligen centralt.
till 1300-talet. Detta kan beläggas
vara ett kungligt centrum mitt i det
område, som räknas tillhöra svearna. Förutom av storhögar, kyrka,
runblock med märklig inskrift och
hamnanläggningar
manifesteras
platsen av två märkliga byggnader,
en vikingatida hall och ett medeltida tegelpalats. Det senare är vid
sidan av en eventuell byggnad inom
slottsområdet i Stockholm troligen
de första profana tegelbyggnaderna i
Mälarområdet. Både hallen och palatset verkar vara anlagda på en stor
terrass eller platå på uddens högsta
del, väl synliga från de omgivande
fjärdarna och från det närbelägna
Birka. Det kommunikationstekniskt centrala läget har säkerligen
varit avgörande för valet av denna
plats för en betydande kungsgård i
riket.
Alsnöhus är vid sidan om Vadstenapalatset en av de märkligaste
1200-talsbyggnaderna i centrala
Sverige men har haft flera enklare
motsvarigheter i närområdet runt
Mälaren. Anmärkningsvärt nog är
de alla uppförda på gårdar, som kan
Björn Ambrosiani, professsor och
projektledare för Riksantikvarieämbetets
Birkautgrävning 1990-1995.
E-post: birkproj@raa.se
Noter
Bengt Thordeman (1893-1990) var en av det tidiga 1900-talets främsta svenska medeltidsarkeologer och -konsthistoriker. Han är mest känd genom sin utgrävning av en av massgravarna
på Korsbetningen vid Visby, och för publiceringen av det stora vapen- och rustningsmaterialet
från denna grav. Han var senare chef för Myntkabinettet respektive Medeltidsavdelningen vid
Historiska museet, för att under sina sista tjänstgöringsår 1952 – 1960 vara riksantikvarie.
Hans undersökningar på Adelsö var ett av hans allra första uppdrag, vilket troligen avspeglas i
vissa av hans tolkningar av undersökningsresultaten, som han redovisade i sin doktorsavhandling
år 1920.
Jag vill i detta sammanhang också tacka arkitekt Oiva Isola vid Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning för intressant diskussion om de byggnadstekniska detaljerna i Alsnöhus, Magnus
Sjöholm för diskussion om måttsättningen av förhistoriska hallbyggnader samt Jill Breiler Stark,
som ritat de nya rekonstruktionerna av Alsnö hus och området kring palatset och hallen.
22
BJÖRN AMBROSIANI
Referenser
• Alkarp, M. och Price, N., 2005. Tempel av guld eller kyrka av trä? Fornvännen 100, 261272.
• Ambrosiani, B., 1985. Aristocratic graves and manors in early medieval Sweden. I In
Honorem Evert Baudou. Archaeo¬logy and environment, 4:109-118. Umeå.
• Ambrosiani, B., 2002. Mälaröarna från fornkungar till folkungar. Paniba HB. Stockholm.
• Ambrosiani, B. & Burell, S., 2006. Medeltida jordägare och aktörer på Mälaröarna. Paniba
HB. Stockholm.
• Ambrosiani, B. & Erikson, B.G., 1991. Birka Vikingastaden, 1. Helsingborg.
• Anderson, I., 1972.Vadstena gård och kloster. I-II. KVHAA. Stockholm.
• Berg, J., 2003. Gods och Landskap. Jordägande, bebyggelse och samhälle I Östergötland
1000-1562. Meddelande 120, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms Universitet.
• Brunstedt, S., 1996. Alsnu Kungsgård. Forskningsprojekt Hovgården. RAÄ, UV Stockholm,
Rapport 1996:71/1.
• Carstens, L., 2014. Lordship, symbols and memory: the Great House at Runsa from a
philological view. I M. Olausson (Ed.), 2014. Runsa Borg. Representative Life on a Migration Period Hilltop Site – a Scandinavian Perspective. Papers from the project Runsa Borg,
Uppland no 2, 145-167. Östersund.
• Christensen, T., 1997. Lejrehallen. I J. Callmer & E. Rosengren (Red.), 1997. ”…gick Grendel att söka det höga huset…” Arkeologiska källor till aristokratiska miljöer i Skandinavien under yngre järnålder. Slöingeprojektet 1, Hallands Länsmuseers Skriftserie No 9/
GOTARC C. Arkeologiska Skrifter No 17, 47-54. Halmstad.
• Duczko, W. (ed.), 1996. Arkeologi och miljögeologi i Gamla Uppsala. Studier och rapporter, II. Occasional Papers in Archaeology, 11. Uppsala.
• Ericsson, A., 2012. Terra mediaevalis. Jordvärderingssystem i medeltidens Sverige. Acta
Univeristatis agriculturae Sueciae, 2012:81. Uppsala.
• Hedenstierna-Jonson, Ch., Kitzler, L. & Stjerna, N., 1998. Garnisonen II. Arkeologisk
undersökning 1998. Rapport. Stockholms universitet
• Hedlund, G., 1993. Utgrävningen 1992. I W. Duczko (ed.), 1993. Arkeologi och miljögeologi i Gamla Uppsala. Occasional Papers in Archaeology, 7, 64-69. Societas Archaeologica
Upsaliensis. Uppsala.
• Hedman, A., 1991. Platåhusen. I Fornsigtuna. En kungsgårds historia, 52-74, red. av B.
Andersson, D. Damell och J Norrman. Stiftelsen Upplands-Bro Fornsforskning. Tierp.
• Herschend, F., 1993. The Origin of the Hall in Southern Scandinavia. Tor, 25, 175-199.
Uppsala.
• Herschend, F. & Mikkelsen, D.K., 2003. The main building at Borg (I:1). I G.S. Munch, O.S.
Johansen & E. Roesdahl (Eds.) 2003. Borg in Lofoten. A chieftain’s farm in North Norway.
Arkeologisk Skriftserie 1. Tapir Academic Press, Trondheim.
23
META 2016
• Holmquist Olausson, L. & Kitzler Åhfeldt, L., 2002. Krigarnas hus. Arkeologisk undersökning av ett hallhus i Birkas Garnison. Borgar och Befästningsverk i Mellansverige 400-1100
e.Kr., Rapport 4. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet.
• Jørgensen, L., 1998. En storgård fra vikingetid ved Tissø, Sjælland – en foreløbig præsentation. I L. Larsson & B. Hårdh (Eds), 1998, Centrala Platser – Centrala Frågor. Samhällsstrukturen under Järnåldern. En Vänbok till Berta Stjernquist, 233-248.
• Källström, M. & Söderlund, K. 2003. Arkeologiska undersökningar på Stockholms slott.
Del 1, Inre borggården : Stockholms stad, Gamla Stan, RAÄ 103 : arkeologisk undersökning 1995-1997. Stockholms stadsmuseum.
• Lovén, Chr., 2000. Folkungapalatsen och deras efterföljare. I B-I. Johansson och Chr.
Lovén, Byggnader och betydelser. En antologi om arkitektur, 43-57. Arkitektur förlag AB,
Stockholm.
• Olausson, M., 2014. The Great House at Runsa – a house of representation. I M. Olausson (Ed.), 2014. Runsa Borg. Representative Life on a Migration Period Hilltop Site – a
Scandinavian Perspective. Papers from the project Runsa Borg, Uppland no 2, 169-209.
Östersund.
• Olausson, M. (Ed.), 2014. Runsa Borg. Representative Life on a Migration Period Hilltop
Site – a Scandinavian Perspective. Papers from the project Runsa Borg, Uppland no 2.
Östersund.
• Rydh, H., 1936. Förhistoriska undersökningar på Adelsö. KVHAA Monografier. Stockholm.
• Sjöborg, N.H., 1830. Samlingar för Nordens fornälskare, 3.
• Skre, D., 2007. Excavations of the Hall at Huseby. I D. Skre (Ed.). Kaupang in Skiringssal.
Kaupang Excavatiton Project Publication Series,Volume 1. Norske Oldfunn 22, 223-247.
Aarhus University Press.
• Thordeman, B., 1920. Alsnö hus. Stockholm.
• Thordeman, B., 1966. Alsnö Hus. I Fyra Mälarsocknar,V, 79-85. Ekerö.
• Tollin, C., 2002. Alvastra Kloster och Sverkerätten. En rumslig studie av det tidigmedeltida ägoinnehavet. . I Ny väg till medeltidsbreven. Från ett medeltidssymposium i Svenska
Riksarkivet 26-28 november 1999, red. av C. Gejrot, R. Andersson och K. Abukhanfusa.
Skrifter utgivna av Riksarkivet 18,216-244. Stockholm.
• Tollin, C., 2014. Tidiga ägodomäner – särskilt Saba kloster i Julita. I O. Karsvall & K. Jupiter (red.), 2014. Medeltida storgårdar. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 131, 35-58.
Uppsala.
24
Hedningen från Strömmen
- om en vanlig grav i Uppland
Torbjörn Holback
The Pagan from Strömmen – An unusual burial in Uppland, Sweden. Rescue excavations
at the archaeological site of Strömmen, near Gåvsta in the parish of Rasbo, Uppland
revealed a site established during the later parts of the 5th century B.C. The site was interpreted as a small scale ritual center due to the combination of archaeological features as
rock carvings, constructions made of and containing fire-cracked stones, stone wall-lines
and two graves.
The graves where not visible prior to the excavation and presented themselves as flat
stone settings, with a central construction made of scattered stones and containing burnt
bones.
One of the graves was interpreted as a part of the ritual center. The second grave
showed many characteristics with late Iron Age burials, but nevertheless, stood out as an
unusual singularity in many ways as it was carbon dated to 1290–1410 AD and finally
interpreted as a funeral pyre made in the eastern Baltic tradition.
Inledning
ter de sista skikten med grenar och ved
lades på plats. Nu dröjde det inte länge
förrän facklorna bars fram till bålet och
så satte man fyr på den fina tändveden i
bålets bas. Snart var bålet var helt övertänt och så kunde den avlidne påbörja
sin resa in i livet efter detta.
Ett mumlande och mässande hörs
bland de församlade och här och där
hör man det svaga, knäppande ljudet av
rosenkransarnas pärlor som fingras mot
varandra, kontrapunkterat av kyrkklockan í fjärran som kallar till vesper.
Eldsflammorna stiger högt mot den
uppländska kvällshimlen och skenet
från gravbålet spelar över ansiktet på de
som har samlats för att sända iväg sin
avlidne frände på den sista resan.
Tidigare under dagen hade den döde
förts över åkermarken, över till den lilla
udden ute på åkerholmen, lagts på gravbålets timmerbädd tillsammans med
sina ägodelar och sin häst. Ett frikostigt
matförråd ställdes invid kroppen varef-
25
META 2016
Bakgrund
visade sig vara en svårare nöt att
knäcka.
Den ena brandgraven var placerad i omedelbar närhet till ett krönläge, inom ett område inhägnat av
stensträngar och block med skålgropar. Graven hade en fragmentarisk, rund kantkedja samt en mindre centralpackning och innehöll
förhistorisk keramik, remdetaljer i
kopparlegering samt ett fåtal brända ben. Denna grav kompletterade
och bekräftade bilden av ett rituellt
komplex från perioden yngre bronsålder-förromersk järnålder.
Den andra brandgraven, A2, var
placerad väster om den förstnämnda, på en flack, lägre liggande moränrygg. Även denna hade en fragmentarisk kantkedja, men var mer
Inför den kommande utbyggnaden
av väg 288 undersökte dåvarande
UV Mitt Uppsala en höjdrygg belägen på en plats kallad Strömmen,
ungefär en kilometer öster om Gåvsta, Rasbo sn.
På dess västra ände fanns en miljö
etablerad under yngre bronsålder–
äldre järnålder som bestod av olika
anläggningstyper med skärvsten,
stensträngar och block med skålgropar och ristade rännor (fig. 1).
I samband med undersökningen
av dessa lämningar påträffades även
två flacka brandgravar. Den ena av
gravarna bekräftade bilden av en
sammanhållen plats med en tydlig
rituell funktion medan den andra
A2330
A2399
A2351
Grav/röjningsröse? A11
A802
A938
A718
Hus 5?
A1415
Y 1614709
#
*
#
A4285
A100390
A1824
A9
Matlagningsstation A7
Ó X 6649427
Grav A4?
A3483
A3648
A14830
A3466
TS 3450
#
*
A3775
A3746
A5010
A1349#
A3597
A4830
A1420
A2969
A4801
A1717
A1379
#
A100385
#
A100386 *
A100387
A2058
Grav A2
A200156 A1878
A1316
A1318
A1319
A2111
A3168
A200155
A100384
A2047
#
*
#
*
#
*
A2111
#
*
Sten & block
Kokgrop
Hus
Lager
Grav
Nedgrävning
Röjningsröse
A4623
Y 1614779
A100382
#
*
A3732
A3606
A12
A3069
A1104
Grav A3
A100389 #
*
#
A100388*
A100383
A1677
A10
A3665
A2015
A4141
Skärvstenspackning
Stenrad/stensträng
Stenpackning
Härd
Stolphål
Kantkedja
Syllsten/avställningssten
Stenröjd yta
Terraskant
#*
# Ristning/skålgrop
Ó X 6649339
Hus 6
A2734
A2661
0
A2777
A2524
10 m
A200482
A2929
A2496
Figur 1. Plan över undersökningsområdet Strömmen. Grav A2 återfinns i kartans västra del.
Bilden hämtad från Larsson 2014, s. 323.
26
TORBJÖRN HOLBACK
från bl.a. människa, häst och nötboskap med en sammanlagd vikt på
drygt 2 kilo. Utöver de brända benen påträffades även en nitbricka av
järn samt två hästskosömmar.
Fram till de två sistnämnda fynden påträffades tydde kontexten
både vad gäller gravens morfologi
samt innehållet i brandlagret på att
A2 var en brandgrav från mellersta–yngre järnåldern, med betoning
på perioden sen folkvandringstid–
vikingatid. Fyndet av de två hästskosömmarna gjorde att vi kom att
ifrågasätta den tolkningen. Tre prover på brända ben av både människa
och häst skickades in för 14C-datering vid två tillfällen. Dateringen för
samtliga tre prover blev densamma:
1290-1410 (kal 2 ).
fyrkantig. Den hade även ett distinkt 4×2,5 meter stort brandlager,
som draperade över den 3,7×2,4
meter stora fyrsidiga stensättningen
(fig. 2).
Brandlagret visade redan under
avtorvningen på en riklig förekomst
av brända ben varför osteolog Carina Olsson fick uppdraget att undersöka det. Brandlagret delades upp
i ett rutnät med 0,25×0,25 meter
stora rutor, för att på så sätt kunna
göra en spridningsanalys av benen.
Vad som även tidigt kunde noteras
var att fragmenteringsgraden var
mycket hög, något som omöjliggjorde artbestämningen i fält. Jorden från respektive ruta lades i påsar
och sållades inomhus. Sammanlagt
tillvaratogs ca 19 800 benfragment
Y 1614718
A4801
Ó
X 6649407
A1878
A200156
F
G
Y 1614731
F
G
Ó
Stolphål
A200155
Sten
Kantkedja
F
G
Stensättning
Lager
Grävenheter med fynd av ben
F
G
Hästskosömmar
Kremerade och krossade ben
av människa och häst
0
2m
Figur 2. Plan över grav A2 Bilden hämtad från Larsson 2014, s. 328.
27
X 6649402
META 2016
… och hur förklarar vi det
här..?
resa sig ur sina gravar och dömas
för sina gärningar under jordelivet
(Bazaraité & Heitor 2013, s. 318).
Att bränna en brottsling och krossa
benen efteråt omöjliggör detta och
därmed döms individen även i evigheten.
Ett problem med denna hypotes
är att det i rättspraxis under medeltiden var väsentligt vanligare att
de straff som utdelades bestod i bötesstraff av olika belopp, vilka var
noga reglerade i landskapslagarna.
Endast i sällsynta fall dömdes en
anklagad till döden och då framför
allt till hängning eller halshuggning
eller mer sällan till bränning (Sörman 1994, s. 19). Möjligen skulle
en dom för tidelag kunna ha lett till
att man avrättade både mannen och
hästen, men knappast till att man
sedan har bränt båda kropparna och
krossat de brända benen i millimeterstora fragment.
Närvaron av hästben i en medeltida grav är en lika stor sällsynthet
som det faktum att en människa har
kremerats vid denna tid, och den är
därför svår att förklara. En levande
häst var i de flesta fall ett värdefullt
och värdeladdat djur, oavsett om det
gällde en stridhäst eller en draghäst.
Väl död omgavs hästen dock med
ett antal olika tabun, varför hanteringen av en död häst reserverades
för rackare och bödlar, det vill säga
de som redan var marginaliserade i
samhället (Sörman 1994, s. 27).
Placeringen av graven relativt
långt från närmaste bebyggelse,
skulle kunna tolkas som att Strömmen kan ha fungerat som den lokala
Dateringen av graven till tidsintervallet 1300-1400 väckte ett antal
intressanta frågor. Brandgravskicket
borde inte ha använts under denna
tid och det faktum att en häst figurerar i graven gör tolkningen mycket motsägelsefull. På grund av detta
kom flera olika förklaringsalternativ
att presenteras.
Den första hypotesen var att det
rörde sig om ett mord, där man försökt dölja spåren genom att bränna
både offret och hästen. Hypotesen
är dock mindre trolig. Anledningen
är placeringen av bålplatsen och de
kraftigt fragmenterade benen. Om
man vill dölja en kropp är det mer
troligt att man gräver ned den än
att man först bränner den synligt på
en höjd och därefter tar sig tid att
krossa de brända benen. Och varför
döda även hästen? Den, om något,
borde ha haft ett högt värde ekonomiskt.
Hypotes nummer 2 var att det rörde sig om spåren efter en avrättning,
möjligen föranledd av ett allvarligt
brott som exempelvis tidelag eller
häxeri. Att kroppen kremeras och
benen därefter finfördelas kan vara
ett medel att straffa en brottsling,
inte bara i detta liv, men även i det
nästa (Kaliff 1997, s. 85ff ). Jordbegravningarna under kristen tid baserades på idén att kroppen skulle
ligga hel i marken i väntan på den
yttersta dagen, då de döda skulle
28
TORBJÖRN HOLBACK
galgbacken under en tid, men det
finns inga skriftliga uppgifter som
kan bekräfta detta och inga som
helst spår av någon övrig verksamhet som kan kopplas till en galgbacke.
Där stipuleras bland annat att:
”…ben och sten må rå kallas” (Ohlmarks 1976, s. 65). I Västmannalagens Byggningabalk, artonde
flocken kan man läsa: ”Stake och
sten och ben med må rå kallas”
samt ”Ben och sten må rå kallas.”
(Ohlmarks 1976, s. 207). Kombinationen sten och ben hade i båda
den ovan nämnda landskapslagarna
en högre validitet än vad endast en
gränssten hade: ”..en sten gives icke
vitsord”(Ohlmarks, s. 65, s. 207).
Senare, under 1600-talet, finns
liknande uppgifter om hur träkol,
mynt eller ben kunde läggas under
en gränsmarkering för att betona
dess funktion. När det gäller vår
aktuella grav finns naturligtvis möjligheten att den skulle kunna vara
en gränsmarkering, men det finns
inga uppgifter om historiska gränser
som stämmer överens med dess läge
i landskapet. Dessutom är mängden
ben i graven att betrakta som överdriven i jämförelsen med de enstaka
kraniefragment som framkom i de
tidigare nämnda exemplen från Sätertorp och Lilla Sylta.
Den tredje hypotesen var att det
kan röra sig om en form av gränsmarkering som förstärkts med hjälp
av deponeringen av brända människo- och hästben. I samband med
två undersökningar av gravar under
senare tid, belägna på i landskapet
väl synliga platser, har man påträffat ben från människa som vid
14
C-datering visat sig vara yngre än
gravarnas anläggnings- och brukningsfaser.
Båda fornlämningarna, Sätertorp
i Strängnäs socken och Lilla Sylta i
Fresta socken, har bestått av rösen
i krönläge. De aktuella benen har i
båda fallen påträffats ytligt och utgjorts av kraniefragment som daterats till vikingatid (Appelgren 2011,
s. 13ff; Victor m.fl. 2005, s. 20ff ).
De skulle möjligen kunna utgöra
sekundärbegravningar, men i rapporten från undersökningen vid
Sätertorp argumenteras för att detta
likväl skulle kunna röra sig om en
gränsmarkering.
I Sätertorprapporten påtalar
Katarina Appelgren att: ”I landskapslagarna finns en formulering som kan
antyda att det finns en relation mellan gräns och grav.” (2011, s. 18). I
Upplandslagens Vidboabalk beskrivs
regelverket kring gränsmarkeringar
(Vidboabalken, artonde flocken,
”Om rå och rör och råbrott”).
Den fjärde hypotesen var att det
rör sig om spåren efter ett främmande gravskick. En person från
en plats med en annorlunda begravningstradition kan ha kommit till
Rasbo och hastigt avlidit. Intressant
nog finns det detaljerade uppgifter
om att brandgravskicket levde kvar
bland annat på ön Ösel utanför Estland samt i Lettland under 1200-talet (Mägi 2004, s. 17; Zarina 2010,
s. 56ff; Heapost 2006, s. 109ff ).
29
META 2016
I sin artikel från 2010, skriver Gunita Zarina (2010, s. 65), att även om
antalet kremeringar på gravfältet
vid Salaspils Laukskola minskar under 1100- och 1200-talet, så förblir
andelen män i det kremerade materialet hög. Detta är, enligt Zarina,
en etniskt betonad statusmarkering.
Spåren efter en skodd häst i materialet från graven vid Strömmen pekar
även de på att det är en person ur
de högre samhällsskikten som har
begravts vid Strömmen.
gravningsseder. En not från 1326
beskriver att preussarna trodde att
de efter likbränningen skulle återuppstå och att de då behövde de
ting de hade haft i jordelivet, varför
dessa brändes tillsammans med sin
ägare (Straubergs 1949, s. 33ff ).
Likbränningen får här mer prägeln av en rite de passage där den
döde genom förbränningen i elden återföds i efterlivet tillsammans med de föremål som brukats
i jordelivet. Förutom får, oxar och
andra djur kunde även hästar med
utrustning läggas på gravbålet som
gåvor till den döde (Straubergs
1949, s. 33). I fallet med hästar
som gravbålsgåvor finns två tämligen sena noteringar från 1377 och
1382 gällande begravningarna av
två litauiska furstar som förutom
kläder, vapen och jakthundar även
fick upp till 18 hästar med sig på
gravbålet (Straubergs 1949, s. 37).
Förekomsten av brända ben från
häst och människa i graven blir i
ljuset av detta inte något avvikande, utan stämmer väl in med dessa
seder och bruk. Vi kan med andra
ord tänka oss att den gravlagde individen vid Strömmen kan ha varit
en person av baltiskt ursprung som
avlidit i Rasbo och begravts enligt
seden hemifrån. Det också är rimligt att anta att de personer som
ombesörjde
begravningsritualen
i detalj vetat hur denna handling
skulle utföras, vilket även placerar
själva begravningsföljet såsom varandes av baltiskt ursprung, kanske
släkt eller på annat sätt nära den
döde.
Likbränning i Baltikum under
medeltiden
Karlis Straubergs publicerade 1949
sitt verk ”Lettisk folktro om de
döda”. En stor del av underlaget
till verket utgjordes av folkvisor
nedtecknade 1582. Visorna i sig
hade troligtvis tillkommit under
1200–1500-talet, men kunde möjligen vara äldre.
Straubergs skriver att i den lettiska folktron uppfattas likbränningen
som en av tre fullgoda begravningssätt: jordbegravning, gravläggning i
stockkista samt likbränning (1949,
s. 29). Likbränningen förefaller inte
heller ha varit begränsad till Lettland, utan förekom även i Preussen,
Estland och Litauen. Denna sed
tycks intressant nog ha varit i bruk
långt in på 1300-talet. Detta kan
utläsas i de förbud mot seden som
utfärdades av bl.a. den Tyska orden
1249, i påvliga förbud från 1324
och 1336 mot likbränning i lettiska
kloster, samt i uppteckningar från
1230 som beskriver letternas be-
30
TORBJÖRN HOLBACK
Lokalt och regionalt - sockenbor och utsocknes
Eftersom det rörde sig om en utsocknes individ kan inte motviljan
att tillmötesgå en sådan önskan ha
varit alltför stor.
Under 1200- och 1300-talet
grundades städer i de tre baltiska länderna, exempelvis Reval 1232, Riga
1201 och Vilnius 1323, och dessa
kom att ingå i Hansans intressesfär
kring Östersjön. Det är inte osannolikt att en resande köpman från Baltikum avlidit i Rasbobygden under
1300-talet. I enlighet med den baltiska traditionen skulle bränningen
av den döde ske snabbt, varför man
kanske gjorde det på den lilla och
något avsides belägna moränudden
vid Strömmen. Benens fragmenteringsgrad skulle kunna tyda på att
de kompakterats inför en eventuell
transport hem. Det som blev kvar
vid Strömmen kan vara det som var
för litet för att plockas med, vilket
kan förklara varför inte alla delar
från människan och hästen påträffades. Lämningarna representerar i
så fall inte en grav utan endast bålplatsen.
Det som styrker tolkningen att det
rör sig om lämningarna efter ett gravbål, och kanske en gravläggning, är
omsorgen kring detaljerna runt kremeringen: noggrannheten i samband
med krossningen av benen, att gravbålet troligtvis rensats från föremål
som inte skulle begravas (exempelvis
hästskor, hästskosöm m.m.), samt att
benen lagts på en stenpackning. Allt
detta är talande och ligger helt i linje
med det baltiska förfaringssättet.
Samma omsorg hade knappast lagts
på en mördad eller avrättad individ.
Vi har i jakten på svar sökt förklaringar hos den lokala befolkningen
och deras olika handlingar i allt från
mord via avrättningar till gränsmarkeringar. Samtliga av dessa hypoteser hade kunnat vara korrekta om
inte detaljer i dem hade varit avvikande från vad som tidigare är känt.
Genom att förklara materialet med
att det är en baltisk begravningsritual har vi kunnat täppa till de flesta
luckorna i argumentationen, vad
gäller den kronologiska aspekten,
begravningsförfarandet samt frågorna kring varför det inte fanns mer
benmaterial än vad det gjorde.
En fråga som ännu kvarstår är hur
likbålet kan ha uppfattats av Rasboborna. Hur förhöll sig kyrkan till
denna begravningsritual? Platsen
för likbålet placerar den omkring en
kilometer från den då i det närmaste
nybyggda kyrkan. Ritualen bör ha
stuckit i ögonen på fromma församlingsbor, ja, nästan uppfattats som
ett hån av den kristna kyrkan...
När det gäller kremeringen av
”Rasbo-hedningen” så bör vi ställa
oss frågan om denna hantering av
den döde verkligen var så kontroversiell – den kanske inte alls var
så främmande för 1300-talsmänniskan som vi tror. Under den tidiga kristna perioden i Mälardalen,
så bör den gamla religionens seder
och bruk ha funnits kvar i befolkningens medvetande. Detta kan ha
bidragit till att det kanske inte var så
stötande för Rasbo-borna att en ut-
31
META 2016
socknes kremerades eller begravdes
enligt ett icke kristet förfaringssätt
eftersom de själva var sprungna ur
den traditionen, även om man själv
inte praktiserade brandgravskicket
längre.
Ytterligare en faktor som kan ha
underlättat acceptansen för kremeringen av den döde kan ha varit att
Rasbo-borna kanske inte själva deltog aktivt i denna, för dem ovanliga,
hantering. Den kan i sin helhet ha
skötts av den dödes följe som har vetat hur traditionen påbjöd att hanteringen av den döde skulle utföras.
Tanken att förkristna traditioner
har varit kända efter kristnandet
väcks av Gunnar Andersson i hans
licentiatavhandling från 2005. Han
tar där upp exemplet att man placerat gravklot på tydligt kristna gravar. Där har ett bruk med förkristna
drag blivit återanvänt i en kristen
kontext: gravkloten har blivit uppståndelseägg (Andersson 2005, s.
131). Andersson skriver att människorna antagligen har varit förtrogna
med klotens äldre innebörder men
genom att välja mindre klot till de
kristna gravarna har man gett dem
en ny innebörd.
Även de lokala makthavarna bör
ha godkänt kremeringen av den
döde. En av teorierna kring den
döde är att han var en hanseatisk
handelsman eller någon annan viktig person som hade kontakt med
den lokala adeln, eller som hade en
så hög position i sitt hemland att
det styrande skiktet i Rasbobygden
medgav att kroppen skulle kremeras
för att därefter kunna transporteras
hem. Då traditionen stipulerade
att den döde skulle brännas på den
plats där döden inträffade (Bazaraité & Heitor 2013, s. 318), så hade
varken den avlidnes landsmän eller
Rasbo-borna några valmöjligheter,
utöver att möjligen själva bestämma
platsen för gravbålet.
Problematisering – den
arkeologiska tolkningen
Vi människor har ett medvetet eller omedvetet behov av att inordna
vår värld i tydliga förklaringsmodeller – vi vill gärna se tydliga mönster.
Finns de inte skapar vi dem, för att
på så sätt upprätta ordning i tillvaron. Som arkeologer konkretiserar
vi denna ordning genom att sätta
upp en standard för hur kulturen
yttrar sig inom respektive tidsperiod, och kan utifrån den tolka det
som framkommer vid våra undersökningar.
I regel är detta en praktisk och
tillförlitlig metod, men ibland kan
denna standardbild snarare resultera
antingen i en forcerad tolkning eller i ett avfärdande av det som inte
inordnar sig i den förutbestämda arkeologiska världsbilden – vanligtvis
genom att åberopa fel på 14C-analysen eller kontamination/ inblandning av material som inte direkt noterades vid undersökningstillfället.
När det gäller trosföreställningar
blir tolkningarna ännu vanskligare,
då de förutsätter en i det närmaste
hundraprocentig korrekt uppfattning om hur människor förr uppfattade sig själva, och sin fysiska
32
TORBJÖRN HOLBACK
giska kontexterna för lätt, och att
det är viktigt att bemöda sig om
att finna en förklaring till varför de
yttrar sig som de gör. Går inte kontexterna att förklara bör de ändå
inte avfärdas direkt utan betraktas
som tillfälligt olösta, särskilt om undersökningen har genomförts efter
konstens alla regler. Det är lätt i dagens pressade uppdragsarkeologiska
verklighet att ta snabba beslut och
söka bekräftelse för dessa i den standardiserade bilden av förhistorien.
Lyckligtvis skedde det inte i detta
fall.
och spirituella omvärld. Det säger
sig självt att detta inte är möjligt,
utan vi kan på sin höjd uppfatta
fragment av dessa föreställningar.
Dagens sekulariserade samhälle drar
dessutom gärna skiljelinjer mellan
den sekulära och den religiösa världen, något som inte var lika självklart förr. Då var religionen en del
av vardagslivet och människornas
vardagsgärningar kunde förklaras
både från en praktisk såväl som från
en religiös synvinkel. Att sedan även
trosföreställningarna har lokala och
regionala yttringar gör inte saken
enklare, särskilt när en kombination
av olika trosföreställningar föreligger, här exemplifierat av ett brandgravskick utövat i ett kristet (läs:
katolskt) sammanhang.
Läxan som vi lärde oss av ”Hedningen från Strömmen” var att inte
avskriva de svårförklarade arkeolo-
Torbjörn Holback är arkeolog och
projektledare vid SHMM, Arkeologerna.
E-post: Torbjorn.Holback@arkeologerna.
com
33
META 2016
Referenser
• Andersson, G. 2005. Gravspråk som religiös strategi.Valsta och Skälby i Attundaland
under vikingatid och tidig medeltid. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar
Skrifter Nr 61. Stockholm.
• Appelgren, K. 2011. Ett röse i Sätertorp. Riksantikvarieämbetet. UV Rapport 2011:28.
Stockholm.
• Bazaraité, E. & Heitor, T. 2013. Comparative study of christian and pagan burial constructions.
• Science – Future of Lithuania / Mokslas – Lietuvos Ateitis,Vol 5, No 3 (2013), s.316–321.
• Heapost, L. 2006. The population of the SE corner of Estonia at the end of the Iron Age
and in the Middle Ages. Acta Medica Lituanica, volume 13, no.2, s.109–114.
• Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Eskatologiska föreställningar under yngre bronsålder
och äldre järnålder i Östergötland. AUN 24. Uppsala.
• Larsson, F. (red) 2014. Skeke-gudar, människor och gjutare. Rituella komplex från yngre
bronsålder och äldre järnålder samt en höjdbosättning från yngre järnålder med gjuteriverkstad. Utbyggnad av väg 288, sträckan Jälla-Hov. UV rapport 2014:53. Uppsala.
• Mägi, M. 2004. From stone graves to churchyards. Burial traditions in the late prehistoric
and early medieval island of Saaremaa. Electronic journal of Folklore Nr. 27, s.7–28.
• Ohlmarks, Å. 1976. De svenska landskapslagarna. I komplett översättning, med anmärkningar och förklaringar. Stockholm.
• Straubergs, K. 1949. Lettisk folktro om de döda. Nordiska Museets Handlingar 32.
Stockholm.
• Sörman, E. 1994. Hans blodh ware öfwer honom – en studie i dödsstraffet i Sverige
under 1600-talet. Slutuppsats Kulturarbetarlinjen Umeå Universitet. Umeå.
• Victor, H., Andersson, M. & Westerholm A. 2005. Kammargravar från folkvandringstid i
Lilla Sylta – RAÄ 91, en gravplats använd under brons- och järnålder. Norrortsleden. UV
Mitt, Dokumentation av fältarbetsfasen 2005:7. Stockholm
• Zarina, G. 2010. The social status of women in Latvia in the 7th–13th centuries, in the
light of palaeodemographic data. Estonian Journal of Archaeology, 2010 No. 14, s.56–71.
34
Runor i puts
- några nyfynd från Gotland och Västergötland
Magnus Källström
Runes in plaster. Some new finds from Gotland and Västergötland. This article presents and
discusses runic inscriptions in plaster found in medieval churches in Sweden. In the last
five years no less than about 25 previously unrecorded runic inscriptions have been noted
on Gotland. Most of them were uncovered in conjunction with church restorations, some
as old as the 1930s and 1940s, but they have remained unknown for several reasons.
The new material consists mainly of rather short inscriptions as personal names or
invocations of Virgin Mary, but there are also some more extensive inscriptions as a quotation of the first part of the prayer Ave Maria or the text “William was his name, who
was here”, both from Hejnum church.
Except for Gotland and Skåne plaster inscriptions with runes are rather rare in Sweden, but this does not necessarily reflect the original situation. In two churches in Västergötland – Kinneved and Saint Olof ’s church in Falköping – there are examples of several
runic inscriptions in plaster, uncovered more than fifty years ago, but unnoticed by the
runic research up to now. Finally, there is also a brief discussion of the total lack of plaster
inscriptions from the churches in Central Sweden around Lake Mälaren and some short
suggestions for further research on this topic.
de landskap som under denna period
tillhörde Danmark tillkommer ytterligare 46 poster, samtliga i Skåne (se
tabell 1).
Det är alltså två landskap inom
Sveriges nutida gränser som dominerar när det gäller denna typ av runinskrifter: Gotland och Skåne. Skillnaden dem emellan är dock mycket
större än vad tabellen ger sken av. Vid
publiceringen i Gotlands runinskrifter
En inte helt obetydlig del av Sveriges
medeltida runinskrifter utgörs av runor som har ristats, skrivits eller målats på putsade ytor. En sökning på
materialet kalkputs i den senaste utgåvan av Samnordisk runtextdatabas
(2014) ger 103 träffar från det medeltida Sverige (inberäknat Gotland och
Jämtland), vilket motsvarar ca 15%
av det svenska runmaterialet från
medeltiden. Om man även inkluderar
35
META 2016
Tabell 1: Runor ristade eller målade på puts
enligt Samnordisk runtextdatabas.
Landskap
Skåne
Småland
Öland
Gotland
Västergötland
Östergötland
Västmanland
Jämtland
Summa:
samhet än den normalt brukar få.
Samtidigt finns det en hel del problem att övervinna. Exempelvis är
inskrifterna många gånger skadade
och därför ibland ganska svåra att
läsa. Det är inte heller alltid som
det går att komma fram till någon
tolkning, vilket kanske kan avskräcka forskaren från att offra alltför mycket tid och tankemöda på
dem. Samtidigt är det ofta genom
att noggrant läsa och dokumentera
dessa inskrifter, som man faktiskt
kan komma vidare i tolkningsprocessen, vilket jag hoppas ska framgå
av denna artikel.
Antal poster
46
6
5
82
3
5
1
1
149
valde man nämligen i regel att uppta
alla putsinskrifter i en kyrka under
ett och samma nummer, men med
olika undernummer och denna
gruppering har bibehållits i runtextdatabasen. G 104, som representerar ristningarna i Lye kyrka på södra
Gotland, omfattar exempelvis inte
mindre än 40 separata inskrifter.
Räknar man i stället varje enskild
putsinskrift, vilket man ju rimligtvis
bör göra och dessutom inkluderar
några ännu orapporterade exempel,
uppgår antalet på Gotland till över
200. I Skåne har däremot varje inskrift registrerats separat i databasen
och landskapet har alltså bara en
fjärdedel jämfört med vad som är
känt från Gotland. Med detta sätt
att räkna kommer också putsinskrifterna att utgöra nästan en tredjedel
av det svenska runmaterialet från
medeltiden.
Detta är utan tvivel en inskriftsgrupp som inte kan ignoreras och
som förtjänar en större uppmärk-
Nyfynd från Gotland
De flesta putsinskrifter finns som
nämnts på Gotland och huvuddelen är publicerade i Gotlands runinskrifter, antingen i de två tryckta
delar som har utkommit eller i det
preliminära manus till den sista delen, som sedan ett tiotal år tillbaka
finns tillgängligt på Internet. Det
finns dock fortfarande en hel del
kvar att upptäcka och undersöka.
Detta har jag själv erfarit under de
senaste fem-sex åren då jag periodvis har haft min arbetsplats förlagd
till Visby och Gotland. Även om det
gotländska medeltidsmaterialet inte
hade någon särskilt framträdande
roll i mitt forskningsprojekt, passade jag på att orientera mig i de gotländska runinskrifterna och försökte
besöka så många av öns kyrkor som
möjligt. Påfallande många gånger
stötte jag vid dessa tillfällen på tidigare oregistrerade putsinskrifter
36
MAGNUS KÄLLSTRÖM
inne i kyrkorna1. Senare efterforskningar i ATA i Stockholm visade att
jag sällan var den förste att se dem,
utan de hade inte oväntat framkommit vid olika restaureringsarbeten.
Ibland var de explicit omnämnda
i restaureringsrapporterna, andra
gånger kunde man sluta sig till att
de måste ha avtäckts i samband med
en viss åtgärd. Att kunskapen om
dessa nyfynd aldrig nått vidare till
forskarvärlden trots att arbetet med
Gotlands runinskrifter har pågått under samma period kan tyckas märkligt, men det finns uppenbarligen
en mängd olika orsaker.
I några fall rör det sig om riktigt
gamla fynd. I boken Skeppsristningar på Gotland (Busch et al. 1993)
ser man exempelvis i renritningarna
av skeppsbilderna från Ala kyrka (s.
41, 46) också några korta rader med
runor. Ristningarna finns i kyrkans
tornkammare och togs fram i samband med restaureringsarbetena efter en förödande brand 1938 (fig.
1). Märkligt nog saknas dessa ristningar i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962), trots att
det i Sveriges kyrkor (SvK 4 (1959)
s. 624 ff.) omtalas att det finns putsristningar i kyrkan. Anledningen är
förmodligen att endast figur- och
skeppsristningarna blir behandlade
och att inget nämns om runor.
Ett annat exempel finns i Sanda
kyrka, där en tvåradig inskrift är ristad på den norra innerväggen i sakristian. Jag fick först kännedom om
denna ristning genom en förfrågan
i mars 2012, men efterforskningar
visade att den hade framkommit
Figur 1. Runorna på nordväggen i tornkammaren i Ala kyrka, Gotland, vilka framkom vid restaureringen efter branden 1938.Till höger ser man namnet Lafrans och under masten står Maria.
Notera också pentagrammet nedtill till vänster. Foto Magnus Källström.
37
META 2016
redan 1956 i samband med den då
pågående renoveringen. I sin handskrivna rapport från restaureringen
har nämligen konservatorn Erik
Olsson i Sanda (1956) bl.a. noterat
följande från sakristian: »Norra väggen en text som är mycket förstörd
[…], under denna ristade runor».
Den korta uppgiften har uppenbarligen blivit förbisedd och inskriften
saknas därför i andra delen av Gotlands runinskrifter (1978), där övriga runinskrifter (G 181–184) från
kyrkan behandlas. Att ristningen
kunnat undgå uppmärksamhet under så lång tid beror säkert också på
att den finns i sakristian, en plats
som få personer har anledning och
möjlighet att besöka.
Ett tredje exempel på ett fynd av
äldre datum kan beskådas i Anga
kyrka och anmäldes till Runverket
i november 2013. I detta fall rör det
sig om tre korta runföljder ristade
på den västra långhusväggen. Några
arkivuppgifter om dessa ristningar
verkar inte finnas, men en del av
runföljderna går att urskilja ett fotografi i ATA från 1946 av de medeltida väggmålningarna på samma
vägg. Fotografiet togs i samband
med kyrkans restaurering och visar
att ristningarna måste ha framkommit i samband med att målningarna
preparerades fram. Givetvis bör
någon ha sett dem redan då, men
förmodligen hamnade de i skuggan
av den sensationella upptäckten av
de långa målade runtexterna G 119
och G 120 på långhusets nord- och
östvägg, där den förstnämnda räknar upp alla de bönder som hade
bidragit till med körslor till kyrkbygget.
Även från senare kyrkorestaureringar finns fynd, som verkar ha
glömts bort. Så är fallet i Garde kyrka, där en inskrift sedan gammalt
finns registrerad på den södra delen
av valvbågen mellan långhuset och
tornet (G 107D). Av anteckningar
i Fornminnesregistret (FMIS) framgår dock att det på samma yta finns
ytterligare en rad med runor (Raä
27:2), som måste ha upptäckts senare. Att denna ristning inte uppmärksammades vid Runverkets
granskning inför publiceringen i
det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) beror utan tvivel
på att endast en liten del av den
yngre putsen då var avlägsnad från
valvbågen (se GR 1 pl. 53). Resten
togs bort vid restaureringen 1968,
även om det inte finns några uppgifter i konserveringsrapporten om
att ytterligare ristningar då skulle
ha framkommit (Olsson 1968). Vid
mitt besök 2010 lade jag märke till
att ännu en kort inskrift på samma
putsyta och att det även fanns runor
på den norra delen av samma valvbåge. Inte heller dessa inskrifter är
egentligen några nyupptäckter, utan
flera av dem har jag senare återfunnit i det fotomaterial från restaureringen som förvaras i ATA.
Sommaren 2010 noterade jag
också tidigare oregistrerade putsristningar i Mästerby, Träkumla och
Halls kyrkor. I det förstnämnda fallet handlade det om ett återfynd av
en tidigare känd ristning (G 190B),
men också om ett nyfynd. Runorna
38
MAGNUS KÄLLSTRÖM
är ristade på korets nordmur, där
den sedan gammalt kända G190A
finns och av en rapport från kyrkans
restaurering 1991–92 framgår att
man hade iakttagit runor på denna
yta i samband med rengöringen.
Från Träkumla kyrka fanns sedan
tidigare inga som helst registrerade
runinskrifter, men när lyste in med
min ficklampa i en nisch i kyrkans
norra kormur såg jag fem runor i
den ena smygen. Senare efterforskningar visade att ristningen hade
framkommit vid en restaurering
1998 och den fanns också omtalad
och avbildad i restaureringsrapporten (Gelotte 1999). Detta gällde
däremot inte de mycket svaga runor
på väggen till höger om nischen och
som upptäcktes av min då åttaåriga
dotter när vi tillsammans besökte
kyrkan för att fotografera de runor
som jag tidigare hade lagt märke till.
Runorna i Halls kyrka finns också
i anslutning till en nisch i korets
nordmur och måste ha tagits fram
i samband med kyrkans renovering
2007, men är vad jag har kunnat se
inte alls omnämnda i restaureringsrapporten (Borgö & Boman 2008).
Naturligtvis finns det också ristningar som har upptäckts i samband
med renoveringar och där vi har fått
reda på dem omedelbart. Ett exempel är den inskrift som i slutet av februari 2015 upptäcktes i sakristian
till Hejnums kyrka, ett annat de runor som framkom i Björke kyrka i
maj samma år.
Räknar man ihop alla de ristningar som på detta sätt har registrerats
under de senaste fem åren blir det
inte mindre än ett 25-tal tidigare
okända runinskrifter, vilket inte är
något obetydligt nytillskott.
Runtexterna
Vad säger då de nyfunna putsristningarna i de nämnda Gotlandskyrkorna? Många är ganska korta och
en hel del består av enstaka personnamn. Ofta rör det sig om namn
som är välkända i de gotländska
runinskrifterna som Iohan (iuan
Ala), Lafrans (lafranz Ala) samt
troligen Iakobr (ia-£abr Anga), men
det förekommer även en del mer
ovanliga namn som Olle (olli Anga)
och kvinnonamnet Sigunn (siku£n
Mästerby). Svårbedömd är runföljden lambi som finns i Ala kyrka
och som kan uppfattas som en
motsvarighet till det fsv. binamnet
Lambe, men också som en kortform
av det tyska namnet Lambert. En
annan möjlighet är att det inte alls
rör sig om något namn, utan om en
böjningsform av fgutn. lamb ’får’.
Ett återkommande namn i de
nyfunna inskrifterna är Maria. Det
förekommer i inskrift ristad på utsidan av Lye kyrka (maria --…), i
Ala kyrka (ma!ria) och åtminstone
ett par gånger i Garde kyrka (skrivet
m(aria resp. maria). Givetvis avses
jungfru Maria och både i Ala och
Garde finns även mariasymboler i
form av pentagram. I några av inskrifterna citeras delar av bönen Ave
Maria på latin som i Hall (£aue ma)
och i Garde (0aue ma!r--). Ett ovanligt långt citat finns i den ristning
som 2015 upptäcktes i sakristian i
39
META 2016
Figur 2. Renritning av ristningen i sakristian till Sanda kyrka, Gotland.Teckning Magnus Källström.
Hejnums kyrka: afem(£ari(agra!tia |
blena--minum | …!t!i(tku-i£nmuliribus Ave Maria, gratia plena,
Dominus [tecum. Benedicta tu] in
mulieribus. »Var hälsad, Maria, full
av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”. Texten
är skriven i tre rader, som ska läsas
nedifrån och upp och det är tydligt
att den som har ristat runorna har
haft problem med vissa av de latinska ordformerna. Bland annat ser
det ut att ha stått Dominum i stället
för det väntade Dominus. I Garde
kyrka finns en bön riktad till jungfru Maria, vilken i stället är avfattad på folkspråket. Den lyder: h--lp
m(aria -uz mo£dir H[ial]p Maria
[G]uðs mōðir »Hjälp, Maria, Guds
moder.»
Om man undantar de just nämnda bönerna är längre texter ovanliga
i det nytillkomna materialet, men
det finns några lysande undantag.
En ristning i Hejnums kyrka, som
varit känd sedan år 2000 och som
i manuset till den tredje delen av
Gotlands runinskrifter (GR 3 ms)
har presenterats med en preliminär
läsning (G 347d), blev 2012 frampreparerad i sin helhet och visade
sig ha ett i klottersammanhang klassiskt budskap: uil--mbr : hit : han
: sum : u-r hier »Viljam hette han
som var här» (Källström 2013 s. 83).
Det är dock möjligt att inskriften
inte alls är så prosaisk som den först
kan tyckas. Kanske är det prästen i
Hejnum som själv har ristat runorna
och inskriften kan i så fall jämföras
med den ristning som sedan gammalt är känd från Norrlanda kyrka
(G 152): »Herr Johan (från) Lunde,
han ägde mig (dvs. var sockenpräst)
i tio år.»
Mer förbryllande är innehållet
i ristningen från Sanda kyrkas sakristia, där det står: lafran : tuar
m- | botul : þriar mar »Lafrans
två mark. Botulv tre mark» (fig. 2).
Vad som avses med dessa uppgifter
är oklart. Kanske rör det sig gåvor
till kyrkan eller om fordringar som
de nämnda personerna hade att inkräva för något arbete. Särskilt intressanta är de nedslipade formerna
40
MAGNUS KÄLLSTRÖM
står mar(to eller mar(tn. År 1973
påträffades vid undersökning av
Dverstorps kyrkoruin ett litet putsstycke med runorna …mar…, vilket också har antagits kunna vara en
del av namnet Maria (Gustavson &
Snædal Brink 1979 s. 247).
Av dessa mycket sparsmakade
fynd får man lätt intrycket av att
det var ovanligt att man ristade i
putsen i västgötakyrkorna, men det
finns en del förekomster som talar
för det motsatta. I ett par artiklar
från 2000-talet publicerade konstnären Dan Malkolmsson (2006,
2007) ett antal runristningar från
Kinneveds kyrka vid Kinnarp. Inskrifterna finns i den östra smygen
av en hög nisch i korets södra vägg.
Nischen var tidigare igenmurad och
upptäcktes i samband med kyrkans
restaurering 1951–53. Förmodligen
var det också då som ytan med ristningar togs fram, även om det inte
nämns i den kortfattade konserveringsrapporten (Hellström 1954).
Sammanlagt rör det sig i Kinneved om åtta runföljder. De flesta är
mycket korta och består bara av ett
par tre runor som t.ex. kar. Denna
runföljd förekommer två, kanske
tre gånger och tolkas enklast som
en motsvarighet till det runsvenska mansnamnet Kārr ’Kår. Det
är dock inte omöjligt att det också
kan handla om substantivet fsv. kar
n. ’kar’ och syfta på dopfunten. En
ensam bindruna ±aue Ave är givetvis
början av änglahälsningen, medan
andra runföljder är svårare att få
mening i. Den enda längre texten
lyder guþ(oku(ar!fr-… och ska utan
av namnen Lafrans och Botulf som
av allt att döma speglar ett lokalt uttal av dessa namn.
Andra runföljder är svårare att
ge en säker tolkning. Runorna sit!t
i Ala kyrka kan återge imperativformen av verbet sitia ’sitta’ och i den
ena inskriften i Träkumla läser man
ett inledande hi-r, som förmodligen
ska tolkas adv. hier ’här’. I det första
fallet kan inskriften vara oavslutad,
i den senare är fortsättningen numera i stort sett förstörd. Vad som
är slående med de nyfunna inskrifterna är att ytterst få verkar sakna
språklig mening. Den förbryllande
runföljden ssiaadab i Anga måste
dock räknas till denna grupp, även
om man nog inte ska utesluta att det
kan ligga en djupare tanke bakom
denna inskrift. Den senast funna
ristningen i Björke kyrka är tyvärr
så skadad att det inte går att få något
sammanhang, men det betyder inte
att något sådant aldrig har funnits.
Några förbisedda putsristningar från Västergötland
Västergötland har trots sina många
och tidiga kyrkor mycket få kända
runristningar i puts. I Västergötlands
runinskrifter, som gavs ut 1940–70,
finns endast en sådan ristning upptagen. Det rör sig om en kort inskrift i Kinnevedums kyrka, som
påträffades vid restaureringsarbeten
1963 (Vg 209). Inskriften lyder
mar- och har med tvekan tolkats
som namnet Maria. Formen på
den sista oidentifierade runan tyder dock på att det kanske snarare
41
META 2016
tvivel tolkas som Guð ok vār fr[ū]
… »Gud och vår fru …». En direkt
motsvarighet till denna formulering
förekommer i en putsristning i Vä
kyrka i Skåne (Moltke1985 s. 432),
där man bl.a. kan läsa guþ : (ok :
u[or : f]ruh[a] : …m… »Gud och
vår fru …».
Förmodligen har de funnits fler
ristningar i nischen än dem som
är synliga i dag. Ristningarna har
nämligen varit täckta av ett yngre
putslager med dekorativa målningar
från 1600-talet, vilket fortfarande
sitter kvar på en del av väggytan. I
den motsatta västra smygen är ingen
gammal puts framtagen, men det
verkar osannolikt att inte denna yta
också skulle ha utnyttjats för ristning. Det som i dag är en nisch har
under ett tidigt skede av kyrkans
historia varit en genomgående portal (Malkolmsson 2007 s. 37) och
det är förmodligen från denna tid
som ristningarna stammar.
I S:t Olofs kyrka i Falköping
finns i korets sydvägg en liknande
portal som den i Kinneved. Även
denna var tidigare igenmurad och
upptäcktes först 1959 i samband
med kyrkans restaurering. När stenarna i igensättningen avlägsnades
framkom putsade ytor tillhörande
en äldre igensättning, som hade
gjorts redan under medeltiden.
Eftersom det på dessa ytor fanns
»äldre inristningar» beslöt man »att
bibehålla denna nisch i konserverat skick», som det står i rapporten
(Wideen 1960). Däremot nämns
inget om att det fanns runor bland
ristningarna, vilket förklarar hur
även dessa inskrifter har kunnat
undgå Runverkets uppmärksamhet
trots att arbetet med utgivningen av
Västergötlands runinskrifter pågick
just under denna tid. I stället blev
de precis som i Kinneved bekanta
Figur 3. Latin med runor i S:t Olofs kyrka i Falköping,Västergötland. I mitten ser man den runföljd
som börjar med runorna kuis(sum. Foto Magnus Källström.
42
MAGNUS KÄLLSTRÖM
sum? dvs. »Vad är jag?». Troligen
finns något samband med den fråga
som kyrkofadern Augustinus ställde
till Gud i sina Confessiones (bok X,
kap. 17): Quid ergo sum, deus meus?
Quae natura sum? »Vad är jag, min
Gud? Vilket slags väsen är jag?» Det
är alltså en betydligt mer avancerad
begreppsvärld som här möter jämfört med de enkla citaten av änglahälsningens två första ord Ave Maria. Särskilt intressant är den rättelse
som någon har gjort av den först
ristade texten och där man kan ana
spåren av en teologisk diskussion.
Den genomgående portalen i S:t
Olof har som nämnts satts igen redan under medeltiden, men man
har då skapat en liten välvd nisch
med en fyrkantig glugg mot kyrkogården (fig. 4). I en tidningsartikel
som publicerades medan renoveringen ännu pågick (Skaraborgs
Läns Tidning 2/7 1960) framfördes
idén om att det skulle röra sig om
en kommunionsglugg och i en senare kyrkobeskrivning talas om »ett
kommunionsställe för spetälska»
(S:t Olofs kyrka 1985 s. 7).
Det är i detta sammanhang intressant att uppmärksamma de ristningar som finns i den välva nischen.
Högst upp ovanför den fyrkantiga
gluggen står det latinska ordet Deus
»Gud» ristat med runor (deus) och
på ytan till höger om gluggen ser
man ett ristat rutmönster samt ett
pentagram. Det senare bör givetvis
i detta sammanhang vara en mariasymbol. Rutmönstret är svårare
att tolka, men tankarna går till ett
nät eller galler. Kanske har gluggen
först på 2000-talet. Givetvis har runorna vara kända lokalt inom kyrkan, men man har tydligen tvekat
om deras ålder. Vid mitt besök 2014
fick jag t.ex. frågan om de inte kunde vara ett verk av senare tiders konfirmander. Detta är dock helt uteslutet – med ett lysande undantag! I
den västra smygen finns en bakvänd
stupad f-runa, där ristningsspåren
lyser vita, vilket visar att den måste
ha tillkommit i modern tid.
De runtexter som förekommer
i den igensatta portalen i S:t Olofs
kyrka har skiftande innehåll. I den
östra smygen finner man exempelvis
namnet Johannes (skrivet ioh(an(es),
som kan syfta på aposteln eller
evangelisten, men som givetvis också kan avse någon vanlig dödlig. På
samma yta finns även den något
svårlästa runföljden raþmik Rāð
mik, som man först är frestad att
tolka som »Tyd mig!», men där nog
tolkningen »Råd mig!» eller »Hjälp
mig!» ligger närmare till hands. I
den västra smygen förekommer flera
runföljder som tycks vara ristade på
latin. En av de längre texterna inleds
med runföljden kuis(sum (fig. 3)
som av allt att döma återger latinets
Quis sum? »Vem är jag?» Ovanpå
den första s-runan har dock någon
vid ett senare tillfälle ristat ett tecken som påminner en stupad bakvänd f-runa. Det handlar här inte
om det sentida tillägget på samma
skriftyta som nämndes ovan, utan
förmodligen om en variant av den
stungna d-runan. Någon har alltså
redan under medeltiden ändrat
texten så att det i stället står Quid
43
META 2016
till Solna kyrka utanför Stockholm,
men det rör sig här just om bomärken, inte riktiga inskrifter (Gustavson 1968).
Det är svårt att tro att den nuvarande geografiska fördelningen
av putsinskrifterna i Sverige speglar
ett ursprungligt förhållande, vilket
också exemplen från Kinneveds och
S:t Olofs kyrkor i Västergötland ger
en tydlig påminnelse om. Dessa ristningar kan mycket väl mäta sig med
dem man finner i Gotlands och
Skånes kyrkor och de kan knappast
ha varit de enda. Förmodligen skulle man med lite arbete kunna spåra
upp fler exempel. Skriftytorna i
Kinneved och Falköping har ju funnits tillgängliga i mer än ett halvsekel utan att någon riktigt verkar ha
förstått vilken typ av ristningar det
rör sig om.
Märkligast är dock den närmast totala frånvaron av denna typ av ristningar i landskapen runt Mälaren.
Man undrar om den typ av run-
i stället haft någon funktion i samband med bikten, vilket också skulle
kunna förklara varför smygarna i
den välvda nischen har olika vinklar.
Några iakttagelser
Som framgick redan av den inledningsvis presenterade tabellen är
putsristningar mycket sällsynta på
det svenska fastlandet, undantaget
Skåne. Småland, Öland, Västergötland och Östergötland har bara en
handfull vardera och i Mälardalen
finns det bara ett enda exempel (Vs
8 från Västerås domkyrka i Västmanland). Däremot verkar denna
typ av runinskrifter vara helt okända i Södermanland och Uppland,
trots att det i båda dessa landskap
finns medeltida runinskrifter av annan typ från de kyrkliga miljöerna.
Det närmaste man kommer är ett
antal runliknande bomärken som
finns ristade i och runt en infälld
stock med relikgömma i vapenhuset
Figur 4. Den välva nischen i den igensatta portalen i S:t Olofs kyrka. Foto Magnus Källström.
44
MAGNUS KÄLLSTRÖM
klotter som påträffas i Skåne och
på Gotland aldrig har förekommit
i Uppland och Södermanland eller
om det kan bero på en dokumentations- och forskningslucka. Med
tanke på de många kyrkorenoveringar som har utförts verkar det
osannolikt att ristningar av denna
typ helt skulle ha förbisetts. Den
troligaste förklaringen är i stället
de kan ha försvunnit i samband
med ombyggnationer och omputsningar redan under medeltiden. Av
fynden att döma har den medeltida
runkunskapen i Mälardalen inte
alls varit så livskraftig som på Gotland, där runorna brukades långt in
på 1500-talet. I Uppland och Södermanland är det få runinskrifter
som kan dateras till en senare tid än
1300-talet. Många kyrkor i Mälardalen har också senmedeltida väggmålningar och har det en gång funnits äldre ristningar i dessa kyrkor
så är de numera antingen förstörda
eller ligger dolda under de putslager
som bär väggmålningarna.
meddelade att han hade upptäckt en
runristning på utsidan av kastalen
vid Stensö på Vikbolandet i Östergötland (Raä Östra Husby 59:1).
Ristningen framkom i samband
med en seminariegrävning och befinner sig strax under dagens markyta på tornet nordsida. Den är gjord i
våt puts och mycket välbevarad. Det
råder heller inte någon större tvekan
om att den ska läsas helk- eller möjligen helg- (fig. 5), vilket i båda fall
borde återge mansnamnet Helge.
Namnet är välbelagt under medeltiden, men det bör nämnas att man i
en medeltida inskrift hade väntat att
finna det frikativa g-ljudet återgivet
med h-runan, inte k eller g, som ju
påminner mer om vikingatida runortografi. Dessutom kommer man
lätt att tänka på de förflugna idéerna
om en historisk bakgrund till eddadikten om Helge Hundingsbane
förlagd just till Bråbygden, som
var i svang under första hälften av
1900-talet (t.ex. Hederström 1917–
19 2 s. 1 ff., Nordén 1929–43 1 s.
145 ff.). Frågan är därför om ristningen möjligen kan ha tillkommit
i senare tid i samband med någon
restaureringsåtgärd. I ATA finns
dock inga som helst uppgifter om
att några sådana arbeten skulle ha
gjorts, men vid en analys av murbruksprover från ruinen har betong
hittats i en trappa i kastalen (Ternström 1997 s. 5). Detta säger givetvis ingenting om åldern på bruket i
den fog där runorna står, men det
visar ändå att någon form av arbeten måste ha utförts under senare
tid. En analys av sammansättning
Putsristningar i profana
byggnader?
Runor i puts har i Sverige hittills
bara iakttagits i kyrkliga byggnader,
trots att de också borde kunna förekomma i profana stenbyggnader
med putsade ytor. På Gotland finns
skeppsristningar registrerade från
några sådana byggnader (se Busch et
al. 1993 s. 133 ff.), men inga säkra
exempel på runinskrifter2. Det var
därför en viss sensation när arkeologen Martin Rundkvist i juni 2015
45
META 2016
då gärna kring infällda nischer. Här
finns det dock goda skäl att vara
källkritisk. Det går inte utan en
noggrann genomgång av restaureringsrapporterna att avgöra på vilka
platser i kyrkorummet som medeltida puts har funnits bevarad. I flera
fall rör det sig också om portaler och
nischer som har upptäckts och tagits
fram i samband med restaureringar,
vilket kan betyda att man här varit
mer uppmärksam än i andra delar
av kyrkan.
Det är också viktigt att komma
ihåg att runinskrifterna endast utgör en liten del av det som har
ristats inne i kyrkorna. I den igensatta portalen i S:t Olofs kyrka i
Falköping finns också ristningar av
annat slag som latinska bokstäver,
bomärken, teckningar, kors och andra symboler. Som runolog är man
givetvis först och främst intresserad
av bruket från den plats där runorna
är ristade kan förhoppningsvis svara
på frågan om ristningen är gammal
eller ej.
Avslutning
Putsristningarna i de svenska medeltidskyrkorna utgör ett källmaterial
som ännu inte är fullständigt utforskat och där det säkert är möjligt
att göra många nya och intressanta
upptäckter. Det ovan behandlade
nytillskottet av inskrifter från Gotland och Västergötland visar också
att detta är ett textmaterial som kan
förväntas öka ju mer uppmärksamhet det får.
Ser man till de nytillkomna putsinskrifterna så verkar vissa platser i
kyrkorummet ha varit särskilt populära. Hit hör kyrkans portaler,
men också väggytorna i koret och
Figur 5. De nyupptäckta runorna på kastalen vid Stensö, Ö. Husby socken, Östergötland. Foto
Magnus Källström.
46
MAGNUS KÄLLSTRÖM
råden som runologi, paleografi,
latin, konstvetenskap, liturgi, medeltidshistoria, byggnadsarkeologi,
etnologi, sjöfartshistoria etc. Det är
alltså knappast något som kan göras
av en enda person utan det krävs en
grupp av forskare med olika specialistkunskaper. Här finns en intressant uppgift och stor utmaning för
den framtida forskningen.
av runinskrifterna, men det idealiska vore egentligen att registrera
och dokumentera alla typer av ristningar som förekommer på en viss
skriftyta och försöka analysera och
tolka dem tillsammans. I vissa fall är
det tydligt att runristningarna relaterar till andra symboler som exempelvis de pentagram, som uppträder
intill flera av maria-inskrifterna på
Gotland. Förmodligen skulle man
vid en närmare analys kunna finna
fler sådana samband mellan text
och bild. En svårighet är givetvis att
ristningarna ofta har tillkommit under lång tid och att de representerar
många olika situationer. En analys
av en hel skriftyta kräver dessutom
kompetens inom en rad olika om-
Magnus Källström är docent och runolog
vid Runverket vid Riksantikvarieämbetets
kulturvårdsavdelning
E-post: magnus.kallstrom@raa.se
Noter
1. En hel del av dessa inskrifter har jag skrivit om i Riksantikvarieämbetets blogg, K-blogg (se
<http://www.k-blogg.se/author/makam/>
2. De uppgifter om »runinskrifter» i Kruttornets bottenvåning som nämns i a.a. s. 133 har jag i
skrivandet stund inte haft möjlighet att kontrollera. I det preliminära manuset till GR 3 om-talas
inga inskrifter från denna byggnad, men väl några runliknande, men mycket tveksamma tecken
från ”Huset med målningarna” (se GR 3 ms,Visby stad, s. 43 f.)
47
META 2016
References
• Borgö, Louise & Boman, Cecilia, 2008: Hall kyrka. Ut- och invändig restaurering 2007. Länsmuseet på Gotland (ATA).
• Busch et al. 1993 = Busch, Peter von, Haasum, Sibylla & Lagerlöf, Erland, 1993: Skeppsristningar på Gotland. 1. uppl. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
• FMIS = Fornminnesinformationssystemet, Riksantikvarieämbetet. <http://www.fmis.raa.
se/cocoon/fornsok/search.html>
• G + nummer = inskrift publicerad i GR.
• Gelotte, Hanna, 1999: Träkumla kyrka. Invändig restaurering 1998. Dokumentation. 26/1
1999 (ATA dnr 312-627-2000).
• GR 1–2 = Gotlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Elias Wessén, Sven B.F. Jansson
& Elisabeth Svärdström. 1–2. 1962–78. Sveriges runinskrifter 11–12. Stockholm.
• GR 3 ms. = Preliminärt manuskript till den tredje delen av Gotlands runinskrifter av
Helmer Gustavson och Thorgunn Snædal. Publicerat på Internet
• < http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/digitalasveriges-runinskrifter/>
• Gustavson, Helmer, 1968: Rapport till Riksantikvarieämbetet [rörande en förment runinskrift i Solna kyrka, Uppland] 14/6 1968 (ATA dnr 3480/68).
• Gustavson, Helmer & Snædal Brink, Thorgunn, 1979: Runfynd 1978, Fornvännen 74. S.
228-250.
• Hederström, Ture, 1917–19: Fornsagor och Eddakväden i geografisk belysning med inledande
namnundersökningar. 1–2. Stockholm.
• Hellström, Olle, 1954: Konserveringsrapport [rörande Kinneveds kyrka,Västergötland]
29/1 1954 (ATA dnr 3021/57).
• Källström, Magnus, 2013: Nyfunna runor i Hejnum kyrka, i: Byggnadshyttan på Gotland
2011–2012. S. 79–84.
• Malkolmsson, Dan, 2006: Om kyrkan i Kinneved och dess dolda tecken, Falbygden 60 S.
79–87.
• Malkolmsson, Dan, 2007: Runor och andra putsristningar i Kinneveds kyrka i Västergötland, Fornvännen 101. S. 37–40.
• Mästerby kyrka. Invändig restaurering 1991–92. Dokumentation. Gotlands fornsal (inkom
11/12 1992) (ATA dnr 8510B).
• Nordén, Arthur, 1929–43: Östergötlands järnålder. 1–2. Stockholm: Författarens förlag.
• Olsson, Erik, 1956: Konserveringsrapport [rörande Sanda kyrka, Gotland] utan datum
(ATA dnr 5815/56).
• Olsson, Erik, 1968: Konserveringsrapport [rörande Garde kyrka, Gotland] 14/12 1968
(ATA dnr 1427/69).
48
MAGNUS KÄLLSTRÖM
• S:t Olofs kyrka, Falköping.Vägledning. Falköping 1985.
• Skaraborgs Läns Tidning 2/7 1960 (Klipp i ATA).
• SvK = Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium utg. av Riksantikvarieämbetet och
Kungl.Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. 1912 ff. Stockholm.
• Ternström, Clas, 1997: Rapport efter genomförd provtagning vid Stensö borgruin, Östergötlands län, Norrköpings kommun, Östkinds härad, Östra Husby socken, RAÄ 59. (ATA dnr
421-1231-1997).
• Vg + nr = Nummer i Västergötlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström. 1940–70. Sveriges runinskrifter 5. Stockholm.
• Wideen, Harald, 1960: P.M. rörande den pågående restaureringen av Falköpings kyrka, 15/4
1960 (ATA dnr 2047/60).
• Vs + nr = Nummer i Västmanlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Sven B. F. Jansson. 1964. Sveriges runinskrifter 13. Stockholm.
49
META 2016
50
Trade and use of building lime
- early 19th-century lime barrels from an excavation in
Uddevalla, Bohuslän
Niklas Ytterberg & Kristin Balksten
In the summer of 2014 four lime barrels were found during an archeological excavation
in the town centre of Uddevalla, on the west coast of Sweden. This unique find consisted
of three barrels of grey lime and one barrel of white lime. It is most likely that they were
placed in the ground around the year 1800 and forgotten after a fire devastated the town
in 1806. The consistency of the lime putty was such that it was still possible to use it
for mixing mortar; the white lime more so than the grey. We try to place the find in
its culture historical context through archival research, as well as through technical and
chemical analyses of the lime. We try to show where it originated, who owned it and the
purpose for which it was intended. Analyses of experimentally made mortars from the
lime show how traditional sub-hydraulic or moderate hydraulic lime act after a longer
time of storage, giving us new insight into how to make extremely fat, lime-rich mortars.
The setting
Uddevalla is first mentioned as a
town in the year of 1495 and privileges were granted in 1498. It seems
to have been established with a square
just north of the river Bäve, and along
an east-west oriented street. The settlement consisted of ordinary households without any clear archaeological evidence of specialized crafts. The
town expanded during the 16th to 18th
centuries, before being devastated by
fire in 1806 (Svedberg 2005).
Today, the remains of the town’s
archaeological deposits agree approximately with the oldest city
Figure 1. Map of Scandinavia with the location
of the town of Uddevalla and other places
mentioned in the text.
51
META 2016
plan from 1690. The topography
is hilly, but close to the mouth of
the river relatively flat, thus subject
to seasonal flooding. Flooding was
partly prevented by the construction of the docks to the south of
the town square. During the summer of 2014, we found evidence of
these docks. A riverwall, comprising
timber-framed box revetments, each
measuring 2 x 2 m, and two rows
deep was built the length of Bäveån
where it enters Byfjorden within the
built-up part of Uddevalla. These
box revetments were dendrochronologically dated to sometime after
the spring of 1528. They were filled with a mix of household waste,
dumped materials and brushwood.
On top of the box revetments, we
found settlement phases largely
dating from the 17th and 18th centuries. The inhabitants lived in relative affluence that increased over
time. Marco-fossils from latrines
show that figs and oysters were eaten. Seeds include strawberries,
lingonberries, cloudberries and
crowberries. The high consumption
of wild berries is interesting because
this predates the wide availability of
sugar. The varied osteological material confirms the overall picture of
bourgeois wealth, confirmed especially by the presence of game such as
hare and deer. We can also see early
Figure 2. Plan showing the most important features and structures from the excavation in the
town park, Hasselbacken, in Uddevalla during the summer of 2014.
52
NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN
18th century imports of chinaware in
the material.
The most remarkable find however, was a feature parallel with and
just about a metre from the old riverbank. The pit was quite large and
contained the remains of four huge
barrels filled with lime putty, most
likely originally dug around 1800.
The find led to questions about
trade and the use of building lime
in the early modern period. Where
did the lime come from? Which was
the common trade routes for lime?
How would lime have been transported?
Other questions more specifically concerning traditional limeuse could also be addressed. How
was the lime slaked and stored? Is
it possible to discern different kinds
of lime, e.g. rich lime, sub-hydraulic
or moderate hydraulic lime, and if
so, for were they used differently in
a mortar? And what was the actual
purpose; can we find similar lime in
the buildings nearby? Can the lime
still be used, after two centuries of
storage? And how does the workability of the lime putty compare with
other locally produced lime putties
in Scandinavia?
Four big barrels in a pit
The four large barrels full of
lime putty were placed in a large
pit, 4.7 by 1.6 metres wide and approximately 1 metre deep. The fill
consisted of redeposited 17th and
18th century material from truncated earlier deposits, the most recent
finds dating to c. 1770. On top of
the barrels there were traces of a cover, consisting of at least ten slats of
small dimensions, along with some
nails. Directly on top of the cover
we found significant amounts of
Figure 3a. Photo of the lime barrels (from the left) 4, 3 and 2, which were excavated during the
summer of 2014.They have differing sizes but seem to hold similar lime putties. Photo: Kristin
Balksten.
53
META 2016
absence of layers yielding charcoal
and associated destruction material
that might be expected following
a fire; this indicates that earth has
been moved away after the fire.
In order to gain a better understanding of how the lime putty was
prepared and treated, a more detailed description of the barrels is
required. The biggest barrel, to the
north-west, measured 1.15 m in
maximum width, and the second
biggest, at the end of the row to
the south-east, measured around 1
m. The two barrels in the middle
were slightly smaller, c. 0.8 m. The
height differed from c. 0.8 to 1 m,
making the barrels a bit wider than
they were high. The barrels were
bulged slightly in the middle, as
usual. The staves were very poorly
preserved. Impressions of the staves
in the lime putty revealed an individual width of 0.10 - 0.15 m (4 to 6
inches) and a thickness of about 25
mm (1 inch). Preserved fragments
of hoops indicate that they appear
to be made of birch, whereas the bases of the barrels are made of pine.
No head or lids are preserved, but
these may very well never have been
present. Three of the barrels contained a more greyish, lumpy lime
and one barrel a distinctly white,
creamy lime. We saw quite a lot
of lime lumps in the pit, especially
in the top fill close to the barrels’
mouths. A probable explanation for
this is that quicklime spilled over in
the process of tipping it from smaller barrels to these ground-fixed barrels.
Figure 3b. Close-up of lime barrel 3 with the
individual birch staves clearly visible. Photo:
Niklas Ytterberg.
Figure 3c. Photo of the base of barrel 4,
made of pine. Photo:Veronica Forsblom
Ljungdahl.
large roof tile frag-ments and broken bricks. One could imagine the
barrels wrapped in a now-degraded
organic cover, on top of which the
bricks were placed to ensure the
contents were protected. A levelling layer had been dumped sealing the cover, consisted mainly of
loose humus-rich sand with some
gravel. A macrofossil sample from
that layer has been interpreted as
deriving from stable-dung. A sequence of thin deposits of seashell
and gravel, dating to shortly after
the devastating town fire in 1806, is
interpreted as different levelling layers.. However, there was a notable
54
NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN
Lime pits have been found in archeological contexts before, on
Gotland, but most of the lime had
already been used and removed
(Zerpe 2013; Widerström 2014).
areas in Norway continued as before
(Sandklef 1973; Kittelsen 2005).
During the actual time period
limestone with different qualities
were used (e.g. Siöbladh & Engeström 1750; Henström 1869, p. 63
pp; Johansson 2006). The qualities
depended on the types of limestone,
the most important factor being
the content of clay minerals. Lime
was originally defined by Siöbladh
& Engeström (1750) as fat versus
lean lime or white versus grey lime.
In the 19th century it was described
as rich lime versus poor lime versus
hydraulic lime (Pasch 1826; Vicat 1837; Rothstein 1890). In the
middle of the 19th century, as industry grew in Sweden, demand for the
rich, pure and fat lime increased, as
it was used both in the iron and paper industries as well as for agricultural use (Thorslund 1936; Munthe et al. 1945). When Skokloster
Castle in the county of Uppland
was built in the 17th century, the
cheaper grey lime was used as a bedding mortar and in the inner layers
of renders and plasters, while the
white fat lime of the preferred, best
quality from Gotland was used for
upper coat and lime wash (Andrén
1948).
The consistency of the white
lime found in Uddevalla was creamy, probably close to the original
consistency from the time when it
was slaked. Before it was beaten,
the consistency of the grey lime
was more like hard soap. From an
early 19th century description (Vicat
1837, p. 6pp) of the consistencies of
About lime, lime barrels and
lime trading
In the 17th-19th centuries lime was
produced all over Scandinavia.
Where limestone occurred, the
production of lime for construction
was certainly going on. Remains
in the landscape still bear witness
to lime kilns and quarries. In the
county of Bohuslän, the bedrock
mainly consists of granite and the
only local source of lime was mussel shells from shell banks (Linné
1978). A royal decree from 1717
informs us that lime kilns were in
use at the shell banks outside of
Uddevalla (Kristiansson 1953, p.
92). Nevertheless, lime from mussel
shells was of poor quality and mostly used for agricultural use. When
studying west coast trade routes
between 1575 and 1850, Sandklef
(1973) found evidence of many
shipments of lime from the island
of Gotland in the Baltic Sea and
also from Slependen in the Oslo fiord in Norway. After 1645 Gotland
became a part of Sweden and soon
after, in 1658 Bohuslän also became
Swedish. From this time on, the export of burned and slaked lime from
Gotland to a range of destinations
increased rapidly. Imports to Bohuslän included the Gotlandic lime
although imports from the nearby
55
META 2016
different kinds of lime as rich, poor,
moderately hydraulic, hydraulic and
eminently hydraulic, we can identify the contents of the lime barrels
from Uddevalla as one barrel of rich
lime and three barrels of moderately
hydraulic lime.
The lime was transported in special lime barrels, either as slaked
lime or more seldom as quicklime
(Munthe et al. 1945). Handling of
quicklime would pose severe danger
during transportation. It would
react explosively if it came in direct
contact with water, with fatal consequences as a result (cf. von Arbin
2014, p. 49-50). Quicklime is also
extremely caustic.
When studying the Gotlandic
lime export-trade it is apparent
that the ships and their cargo were
measured in lasts (sw. läst). One last
contained 12 lime barrels of 110
litres (Munthe et al. 1945, p. 120),
but after 1805 one last contained 13
barrels (sw. måltunnor) or 26 lime
barrels/half barrels of 55 litres. Those smaller half barrels had a height
of 0.75 m (30 inches) and a diametre of 0.3 (12 inches) (Munthe et al
1945). The total volume of one last
from Gotland was then about 0.7
cubic metres, a volume corresponding approximately to the volume
of each big barrel found in Uddevalla. The lime export of Slependen in Norway was made in lime
barrels containing approximately
140 litres of lime after 1604 (Kittelsen 2005). Lime barrels used for
transportation were thus normally
smaller and easier to handle, com-
pared with the big barrels found in
Uddevalla. These lime barrels must
have been intended only for storage, not for transport. If calculating
roughly with the volume of a cylinder, the barrels seems to have contained some 0.4 to 1.0 cubic metres
of lime, weighing some 0.9 to 2.2
tonnes each. The dimensions corresponds closely to the volume of
three to seven ordinary Norwegian
barrels each. During transportation,
the total amount of lime would
have corresponded to three and a
half lasts as quicklime, or 2.3 lasts
as slaked lime.
Henström (1869) also describes
the storage of lime in barrels, especially where there was a wish to store
unslaked lime for a period of time.
He pointed out the importance of
storing the lime in sealed barrels. If
the lime was hydraulic, the barrels
could not be sealed by letting the
wood swell when in contact with
water (which happens when stored
underground). Instead the barrels
had to be sealed from the outside,
first with putty (sw. kitt) and then
with thick paper attached with glue
and soaked in oil. Hydraulic lime
had to be stored as a very compressed powder. As a result, the barrels
had to be completely filled and the
lid placed tight on top of the lime
powder. Thereafter the lid and the
bottom had to be covered with putty
and oil soaked paper as well. In this
way barrels of lime could be stored
completely protected from air and
water for many years. The barrels
found in Uddevalla were stored in
56
NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN
the ground where it was moist and
close to water. This suggests that the
lime was not handled as hydraulic
lime but as rich and poor lime. The
barrels had not changed shape as a
result of expansion from the lime
in the slaking process, as would be
shown on the staves in the barrels.
Therefore, it is more likely that the
lime was already slaked when it was
placed in the barrels in the ground.
An interesting note in the Uddevalla church records of 1826 says:
“150 barrels of Gotlandic good
quality lime for future use on the
exterior of the church, have been
dug down in a planked trench on
the church’s plot […] at ground level just by the chancel. It cost 186
riksdaler 12 skilling 5 runstycken
Banco.” A later note tells us that
“This lime was used for the belfry
(sw. kyrktorn) in 1833” (Uddevalla C:7). The cost equals one to
two years’ wages for a labourer or
industrial worker (cf. Edvinsson &
Söderberg 2011). This tells us, also,
that the slaked lime was buried for
seven years before use and that it
was bought from Gotland. The total amount is uncertain, but could
be estimated in the vicinity of six
times as much as the lime putty in
our barrels.
släckning) and ii) earth slaking (sw.
jordsläckning). Wet slaked lime is
produced when enough water is added to hydrate the lime to form a
putty. It is an exothermic reactions
and the slaked lime is approximately double volume of burned lime
than if it is a pure air lime. If it is a
hydraulic lime the volume becomes
smaller the more hydraulic it is. The
wet slaked lime can be stored if kept
protected from air. Still today, lime
pits are used for storage (Lisinski et
al. 1989). Earth slaked lime is produced when burned lime-stone is
placed in a lime pit in the ground
and protected from air. Tradition
states that the lime must be slaked
for at least 5-7 years, but that it will
be even better in time. The lime
crystals then become approximately
20 times larger than the crystals in
wet slaked lime (Balksten & Steenari 2010); earth slaked lime can easily
The lime putty
Burned lime can be slaked in many
different ways. There are two methods which have been traditionally
employed on Gotland to prepare
lime putty: i) wet slaking (sw. våt-
Figure 4. Lime whip from Svenneby old
church. Photo: Kristin Balksten.
57
META 2016
can inform how much of the lime
that is active as a binder. The white
lime of barrel 1 still contains a more
active binder than the grey lime of
barrel 4. The difference is also visible as the white lime is a fat type
and the grey lime is a lean type, just
as described by Siöbladh & Engeström (1750). This find can contribute to the understanding of historic
mortars that sometimes seem extremely fat in analysis (ex. Balksten
2010; Persson 2010; Balksten et al.
2013). It suggests to us that fat mortars were simply produced by lime
that was slaked to be putty and then
stored for a longer time before being
used in mortar, with the effect that
the hydraulic components acted as
aggregate rather than binder.
be recognized by the specific lime
lumps in historic mortars (Balksten
2010). To be able to use earth slaked
lime as a binder it must first be beaten with a lime whip (Siöbladh &
Engeström 1750; Hidemark &
Holmström 1984, p. 12pp).
Both kinds of lime in the Uddevalla find were grainy and stiff
when found, but it was possible to
whip them. As the lime was experimentally whipped it also became
more runny, suggesting to us that it
might still be possible to use it. In
order to try out its properties as a
binder, mortar samples were taken
from each type, see table 1. A direct
comparison can be made between
our samples and earth slaked and
wet slaked Gotlandic lime, which
are described more completely in
Traditional lime mortar and plaster
(Balksten 2007).
The feel of the lime and how it
reacts together with sand in mortars
Analyses of the lime
The lime samples have been subject to chemical analyses (Lindqvist
Figure 5.The experimental samples when they are fresh (to the left) and after two weeks (to the
right), when they have been dried white.The samples that seamed very lean as fresh appeared
more lime rich after hardening. Photo: Kristin Balksten.
58
NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN
Table 1. Description of lime and mortars in barrels 1 and 4 from Uddevalla.
Lime barrel 1 (white lime)
Lime barrel 4 (grey lime)
a. Un-whipped lime
Grainy consistency with well
distinguishable lime lumps.
Warm white colour.
Grainy consistency with well
distinguishable lime lumps.
Grey-yellow colour with lime
lumps in both yellowish and
white colour and varied size.
b. Whipped lime
The lime can easily be beaten.
As it is whipped it becomes
runny and the lime lumps can
be divided to pieces. The lime
putty becomes smooth and
homogeneous. The lime is not
very sticky and gluey.
The lime can easily be beaten
but there are many grains in
the lime that can’t be divided
into pieces. The grains are often in the size of 2-3 mm. They
can be identified as gravel and
lime lumps.
c. Lime: sand 3:2 in
volume
A mortar with a surplus of
lime but it doesn’t feel as fat
a lime mortar in comparison
with the earth slaked Gotland
lime, more like 2:3.
Despite the surplus of lime in
the mortar, it didn’t act as a fat
mortar. It feels leaner than the
lime in barrel 1.
d. Lime: sand 2:3 in
volume
This lime mortar feels more
like a lime mortar of 1:3. The
mortar is very lean and the
sand becomes dominant.
Feels like a very lean lime
mortar, approx. 1:4. The sand
as well as the lime lumps becomes dominant in this mortar.
e. Lime: sand 5:1 in
volume
This is an extremely fat lime
mortar but it feels more like
a lime mortar of 1:1 of earth
slaked lime/sand.
A very fat lime mortar but
it feels as 2:3 of earth slaked
lime/sand.
Table 2. Chemical analysis of lime barrels 1 and 4 from Uddevalla. Cement index (CI) = 0-0.15
is a pure lime, 0.15-0.3 is a sub hydraulic lime and 0.3-0.5 is a feebly hydraulic lime.
Al2O3
CaO
SiO2
FeO3
MgO
Cement index
Barrel 1
0.6
61
3.8
0.4
0.7
0.19
Barrel 4
1.1
56
4.8
0.5
0.8
0.26
2014) and with polarization microscope of thin sections. The chemical
analyse shows that the lime of barrel
1 is a sub hydraulic lime and that
the lime of barrel 4 is a feebly hydraulic lime, according to modern
definitions (Lindqvist & Johansson
2009), see table 2.
When we use the term hydraulic
lime, it means that the lime will harden in the presence of air and water.
In a sub-hydraulic or a feebly hydraulic lime there will be some particles at least that will harden when
stored in a wet environment, as we
can see in the lumps present in the
barrels found in Uddevalla.
Thin section analyses have been
made from unbeaten lime and from
mortars made of lime and sand (ratio 3:2), see samples 1a, 1c, 4a and
4c in table 1. Lime lumps can be
59
META 2016
Figure 6.Thin section of unbeaten lime from barrel 1, enlarged 50x in polarization microscope.
The lime paste is rather homogeneous and the lime lumps are of the same kind as the rest of
the binder showing a rather pure lime. Photo: Kristin Balksten.
Figure 7.Thin section of lime mortar with sand (3:2 in mixing ratio) from barrel 1, enlarged
50x in polarization microscope. Most of the lime could be beaten and is therefore working as a
binder. Lime lumps with hydraulic components exist in a small amount. Photo: Kristin Balksten.
Figure 8.Thin section of unbeaten lime from barrel 4, enlarged 50x in polarization microscope.
The lime paste is inhomogenous with distinct lime lumps of hydraulic components.The sample
looks as if it contains some aggregate rather then pure lime, which is the hydraulic components
that has hardened over two hundred years. Photo: Kristin Balksten.
60
NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN
Figure 9.Thin section of lime mortar with sand (3:2 in mixing ratio) from barrel 4, enlarged 50x
in polarization microscope. Both sand and hydraulic components act as aggregate in this mortar
sample. Photo: Kristin Balksten.
remains of historic Gotlandic lime
kilns show that pure fat lime (95100 % CaCO3) was produced for
export (Munthe 1945). Limestone
from Ordovician and Cambrian
strata comes in many variations and
historically this kind of lime was
produced in many areas of Sweden, such as Öland, Västergötland,
Närke and Östergötland, as well as
around lakes Siljan in Dalarna and
Storsjön in Jämtland. In Skåne there
is limestone from the Silurian and
Ordovician periods as well as the
younger period of the Cretaceous
(Shaikh 1990).
In the Kristiania-field in the Oslo
fiord, were Slependen is situated,
there is limestone from both Ordovician and Silurian layers that
was used for burning lime within
a rather small geographical area
(Hotledahl 1912; Kittelsen 2005).
In Slependen, local peasants owned
small lime kilns and lime of different qualities could therefore be
produced within the same area. It
is stated in the customs regulations
identified as both unbeaten lime
lumps and lime lumps of hydraulic
lime. The amount of hydraulic particles is, as expected, much greater
in the grey lime of barrel number 4.
It is also interesting to note is that
the hydraulic particles are not homogeneously present in the binder
but as clear and distinct particles,
now more visible as aggregate than
as part of the binding function of
the lime. The hydraulic particles are
marked as KH, the pure lime particles are marked as K and sand is
marked as S.
Limestone geology
The limestone used historically
for producing building lime in Sweden and Norway is of three main
kinds; Ordovician, Cambrian and
Silurian (Shaikh 1990). The historic lime kilns can mainly be found
in areas where the Ordovician and
Silurian strata are present. The best
known Silurian limestone in Scandinavia is from Gotland where the
61
META 2016
of 1691 that “Sleben” was the only
harbour in southern Norway where
tolls on lime were eclared. The Oslo
Castle probably contains limestone
from the Slependen area, as does
the fortress of Akershus and the
medieval churches in the vicinity of
Slependen (Kittelsen 2005). Lime
with a similar chemical composition as the lime found in Uddevalla
can be found in the various layers of
limestone found in the Kristianiafield in the Olso fiord (Holtedahl
1912).
whether the lime was used as a hydraulic lime (directly after it had
been slaked) or as a poor lime (after a certain time of storage); i.e. if
the hydraulic particles are large and
distinct or if they are small and part
of the homogeneous binder mass.
For both types of lime found in
Uddevalla, more lime putty had to
be used in the mixing ratio in order
to make mortar with similar consistency as mortars of rich Gotlandic
lime. More lime than sand had to be
used for both lime putties in order
to get a binding effect from the lime
putty, just as can be found in historic mortars (Balksten 2010; Persson
2010).
New knowledge about
historical building lime
The lime barrel find has brought
new knowledge to the research of
historic lime mortars. Many of the
historic mortars found are extremely rich in lime, especially those
containing hydraulic lime particles
(Balksten 2010; Persson 2010). As
recently demonstrated by historical
reconstruction, it is almost impossible to make such lime rich mortars with newly slaked lime (Persson
2012; Balksten et al. 2013). They
cracked too much as they shrank
during drying. However, with poor
lime or moderately hydraulic lime
stored, as with the Uddevalla find,
for hundreds of years (and possibly
much less), very lime-rich mortars
can be made as parts of the binder
now function as aggregate since the
grains of hydraulic character have
hardened. With this knowledge in
mind we can analyse historic mortars of hydraulic lime and determine
The use of building mortar
in the vicinity
Who owned the lime barrels and for
what purpose did they have them?
The present plot was designated a
cultivated garden in the town plan
of 1783, but previously a backyard
to the corresponding household on
the maps from 1750 and 1696. Interestingly, a house foundation was
built sometime between 1750 and
1783 just to the south. It measured roughly 10 x 15 m and was situated directly on the quay-side. In
2014, we found a stretch of stone
wall almost 8.5 m, corresponding
with most of the western wall of the
stone foundation on the 1783 map,
only truncated in the northern end
by recent cable trenches. This house and the household plot, as well
as the garden with the lime barrel
62
NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN
pit, were owned by the president of
the town court (sw. kämnärsrätten)
Count Jonas Gillerstedt. He was
also a member of the magistracy
and inspector of the Court of Appeal (sw. hovrättskommissarie). Gillerstedt lived until 1793, when he
died aged 65 (Kristiansson 1953, p.
483). His widow Maria Katharina
survived him until 1806 and both
died in Bro parish in Bohuslän (Bro
C:3). Obviously, he had a high social status and lived in relative affluence, as did the other inhabitants
in this area. It is worth noting that
the authorities issued constant regulations, due to the constant threat of fire, designed to promote
the building of houses in brick or
stone. In spite of that every house in
Uddevalla, except the church and a
hospital, were dovetailed log houses
as late as 1747 (Almqvist 1949).
The famous botanist Carl Linnæus
describes them as large log houses,
mostly with roofing tiles and wooden panels painted red. It was not
until the 19th century that stone
houses would become kind of a trade mark of Uddevalla (Kristiansson
1956, p. 245p).
Was the lime putty intended for
the house at the quay-side? Or was
it meant for the Hassel-backshuset,
a great brick house with stone foundation a bit closer the town square.
Unfortu-nately, there is a gap in the
records regarding who owned the
plot in question and the lime barrels
between 1793 and 1806. Maybe the
widow Maria Katharina who lived
in Bro parish? After the fire in 1806,
this area was meant to be laid out for
house plots as before, but was changed into a big backyard a few years
afterwards. A map from 1807 tells
us that the then wealthy merchant
C. J. Engelke (born in 1770) was to
share this area with his new neighbours, such as another merchant, a
lieutenant colonel, a widow of an
admiral and a customs official. That
never happened, as Engelke built
his house over their plots only a few
years later. The house Hasselbackshuset, which is still standing, was
built in Dutch brick above mortared roughly worked granite footings
in 1814. It is worth noting that
the old vaulted cellar from a large
Figure 10. Parts of the wall in the 2014
trench with Hasselbackshuset in the background.The latter was built in 1814 and is
one of the oldest standing houses in Uddevalla today. Mortar samples from the wall in
the trench and the still standing house have
been analysed in this study.
63
META 2016
building still stood as a ruin a few
years after the fire, not far from the
current plot, and next to the main
bridge. Stone from the cellars was
probably used again in Hasselbackshuset (Kristiansson 1956, p. 46).
Most of the houses on the 1783
map were timber houses. Only a
few had stone built cellars or foundations, which were probably erected as a consequence of increasing
affluence during the latter part of
the 18th century. Lime from our
lime barrels could not have been
intended for mortar and whitewash
for either of these houses. The stratigraphic record speaks against such
interpretations. Equally, it could
not have been meant for the Hasselbackshuset on the same grounds.
We interpret the find in the context
of preparation for a forthcoming
building project, which was halted
by the devastating fire of 1806. This
event should be dated to about the
turn of the 19th century as significant evidence for the remarkable
economic surge that Uddevalla experienced. It is a fact that the population of Uddevalla increased
greatly, from a mere twentieth place
among Swedish cities and towns
in 1750, to a distinguished eighth
place just 50 years later!
In an attempt to corroborate or
refute such a hypothesis, additional chemical analyses were made
of mortar from both the still standing Hasselbackshuset and the wall
in the 2014 trench. The samples
from the documented wall were
both very similar, probably a sub-
hydraulic lime of the same kind as
in the barrels. A sample from the
mortar between the granite footings
of Hasselbackshuset was quite similar to these both. Finally, the mortar
from between the bricks in the same
house was clearly different, a feebly
hydraulic lime with a mixing ratio
different from the others (Brorsson
2015). It can be concluded that the
lime putties and mortars evidently
belong to the same tradition.
Conclusions
Scientific analyses of mortar is a
relatively new method in Swedish
archaeological research. The thin
sectioning of mortar samples have
proved to be rewarding, where the
varied composition and quality of
mortars can be used for detailed
phasing of historical interpretations
(Stilborg & Pettersson 2015). Earlier, visual inspection, by way of
comparison with a reference collection, has enabled different building
phases to be identified (cf. Feldt
2000, Eriksson 2005). This method
was originally developed mainly for
reconstructing good building mortars (cf. Andersson & Rosenqvist
1980; Hidemark & Holmström
1984; Kalkputs 1 1984).
The analysis of the unique lime
barrels from around AD 1800 in
Uddevalla has shown that they contained both a sub hydraulic lime
(barrel 1) and a feebly hydraulic
lime (barrel 4). The archival research and the chemical analyses
together indicate that the proba-
64
NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN
ble origin of the lime is the area of
Slependen in Norway. This stands
whether or not a lot of lime was also
bought from Gotland at that time,
for example for the renovation of
the belfry of Uddevalla church in
1833. The huge barrels must have
been made specifically for storage.
The lime had probably been placed
in the barrels already as slaked lime,
to be stored protected from the air,
prior to being used as building lime.
When Uddevalla burned in 1806
the barrels were forgotten and subsequently never used.
We have interpreted the find as a
particularly strong expression of the
accumulation of wealth in Uddevalla in the second half of the 18th century. This was as a result of trade, in
particular to the great herring boom
between 1747 and 1809. Wealthy
burghers were keen to build houses
in high status materials such as stone or brick. The actual plot for this
unique find belonged, just before
the turn of the 19th century, to one
of the most preeminent burghers in
the town. The same can be said just
a few years later, when Hasselbackshuset was built close by in 1814;
today, one of the oldest and most
impressive houses in the town centre. In other words, this assemblage
spotlights the contemporary bourgeoisie in the young town.
The find also shows that even impure lime such as a feebly hydraulic
lime would be stored for some time
in lime pits in the ground. Some
parts of it will then harden and
make the lime grainy, resulting in
hydraulic particles becoming part of
the aggregate rather than the binder.
This information clarifies how it
could have been possible to use and
handle extremely fat and lime-rich
mortars. It also clarifies why the rich
Gotlandic lime could cost up to three times more (Andrén 1948) than
lean or feebly hydraulic lime. This is
due to the fact that all of the binder
could be used as a binder even after long transportation and storage
times, yielding up to maybe three
times the amount of mortar.
Our experimental study has
shown that both types of lime
found in Uddevalla could still be
used in a mortar after two centuries!
Nevertheless, we lack craftsmen
who can and want to handle extremely rich mortars, which is why it
would be difficult in practice. It is
also worth mentioning that if the
lime were to be used today, it could
not be handled as if it were hydraulic lime but, rather, as if it were only
a lean lime. The hydraulic effect is
long gone even if the grains of hydraulic particles are visible in the
microscopic analyses.
English revised by Gwilym Williams,
Åsa, Kungsbacka.
Niklas Ytterberg is an archaeologist at
Bohusläns museum,
E-post: niklas.ytterberg@bohuslansmuseum.se
Kristin Balksten is a lecturer at Kulturvård at the Konstvetenskapliga Institutionen – Kulturvård at Campus Gotland/
Uppsala University.
E-post: kristin.balksten@konstvet.uu.se
65
META 2016
Referenser
• Almqvist, D. (1949) Tillståndet i Sveriges städer 1747. Historisk tidskrift 1949 (69): 369382.
• Andersson, K. & Rosenqvist, A. 1980. En handledning till byggnadsarkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. Liber förlag. Stockholm.
• Andrén, E. (1948) Skokloster. Nordisk rotogravyr, Stockholm.
• von Arbin, S. (2014) Skaftövraket – ett senmedeltida handelsfartyg. Rapport över
arkeologisk forskningsundersökning 2006 och 2008 samt redovisning av vårdinsatser
2009. Skaftö 270, Skaftö socken, Lysekils kommun. Bohusläns museum Rapport 2014:11,
Uddevalla.
• Balksten, K. (2010) Understanding historic mortar and their variations – a condition for
per-forming restorations with traditional materials. In:Válek, J., Groot, C. & Hughes, J. J.
(Eds.) 2nd Conference on Historic Mortars - HMC 2010 and RILEM TC 203-RHM final
workshop, Prague. Inst. of Theoretical and Applied Mechanics, Acad. of Sciences of the
Czech Republic, Prague: 11-18.
• Balksten, K. (2007) Traditional lime mortar and plaster. Reconstruction with emphasis
on durability. Doktorsavhandling. Chalmers tekniska högskola, Göteborg.
• Balksten, K., Persson, C. & Eriksson, J. (2013) Lime burning tradition in field kilns – a
case study of the Jämtland tradition in Sweden. 3rd Historic Mortars Conference HMC2013, 11-14 September 2013, Glasgow, Scotland. Glasgow.
• Balksten, K. & Steenari, B-M. (2010) The influence of particle size and structure in hydrated lime on the properties of the lime putty and lime mortar. International Journal of
Architectural Heritage Conservation, Analysis, and Restoration Volume 4 Issue 2 (2010):
86-101.
• Bro C:3 = The death book of Bro parish in Bohuslän 1774-1819. Swedish church records.
• Brorsson, T. (2015) Analys av kalkbruk från kv. Hasselbacken, Uddevalla. Kontoret för
Kera-miska Studier, Höganäs.
• Edvinsson, R. & Söderberg, J. (2011) A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008.
Review of Income and Wealth, vol. 57 (2): 270-292.
• Eriksson, G. 2005. Bakom fasaderna. Byggnadsarkeologiska sätt att fånga tid, rum och
bruk. Lund Studies in Medieval Archaeology 36, Lund.
• Feldt, A-C. (2000) Murbruk som källmaterial – ett forskningsprojekt på Linköpings slott.
In: Malinovski E. (Ed.) Kalk och Hantverk – för byggnadsvård och nybyggnad. Dokumentation av en konferens på Läckö slott 26-27 augusti 1999. Riksantikvarieämbetet & Nordiskt forum för byggnadskalk. Stockholm.
• Henström, A. (1869) Praktisk handbok i landtbyggnadskonsten. Innefattande läran om
bygg-nadsmaterialierna, byggnadsmaterialiernas bearbetning och sammanfogning, byggnadsdelarnes form, dimensioner och styrka. Beijer, Örebro.
66
NIKLAS YTTERBERG & KRISTIN BALKSTEN
• Hidemark, O. & Holmström, I. (1984) Kalkputs. 2, Historia och teknik: redovisning av
kunskaper och forskningsbehov. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
• Holtedahl, O. (1912) Kalkstenforekomster i Kristianiafeltet. Norske Geologiske Undersökelse Nr. 63. Kristiania.
• Kalkputs 1. Inventering av 220 puts- och avfärgningsarbeten utförda 1960-1980. (1984)
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Rapport RAÄ 1984:1. Byggnadsstyrelsen, Fortifikationsförvaltningen, Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
• Kittelsen, H. Kj. (2005) Brent kalk. 900 år med kalkbrenning i Asker och Bærum. Asker
og Bærum historielag, Slependen.
• Kristiansson, S. (1956) Uddevalla stads historia III. 1806–1863. Uddevalla.
• Kristiansson, S. (1953) Uddevalla stads historia II. 1700–1806. Uddevalla.
• Lindqvist, J-E. & Johansson, S. (2009) Sub-hydraulic binders in historic mortars. In: C.
Groot (Ed.) International RILEM Workshop on Repairs Mortars for Historic Masonry.
Proceedings pro067. RILEM Publications SARL: 224-230.
• Lindqvist, J-E. (2014) RAPPORT 4P00688. CBI, Borås.
• Linné, C. von. (1978, 1747). Carl Linnæi västgöta-resa. På riksens höglovlige ständers befallning förrättad år 1746 med anmärkningar uti ekonomien, naturkunnogheten, antikviteter, invånarnes seder och levnadssätt, med tillhörige figurer. Red. Sigurd Fries & Lars-Erik
Edlund. Wahlström & Widstrand, Stockholm.
• Lisinski, J. et al. (1987) Gotlandskalk. Beskrivning av traditionell kalktillverkning i
Hejnum-Djupqvior. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
• Munthe, H., Way-Matthiesen, L. & Hansson, H. (1945) Om kalkindustrien på Gotland.
Slite Cement och kalk Aktiebolag, Stockholm.
• Persson, C. (2010) Ovikens gamla kyrka. Förundersökning av putsen på kyrkan och
bogårdsmuren. Rapport Jamtli 2010:5, Östersund.
• Persson, C. (2012) Jämtländsk byggnadskalk. Erfarenheter från ett kunskapsuppbyggnadsprojekt. Rapport Jamtli 2012:46, Östersund.
• Sandklef, A. (1973) Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850. Gleerup, Lund.
• Siöbladh, C.G. & Engeström, J. (1750) Beskrifning, huru kalk skal tilredas ifrån thes första
Bränning och til then warder färdig til sitt bruk. Original ur Calle Brobäcks Gotlandicasamling, Maj 2007.
• Shaikh, N. A. (1990) Kalksten och dolomit i Sverige. D. 3, Södra Sverige. SGU, Uppsala.
• Stilborg, O. & Pettersson, C. (2015) Murbruket i bastion Carolus på Jönköpings slott.
Fornvännen 110 (2015): 97-110.
• Svedberg,V. (2005) Arkeologiska undersökningar i Uddevalla stad. Arkeologiska undersökningar under åren 1987-1992 utefter Kungsgatan i Uddevalla Bohuslän, Uddevalla
stad, kvarteren Aminoff, Hegardt och Åberg m.fl. RAÄ 191. Arkeologiska schaktkontroller,
förundersökningar och undersökningar. Riksantikvarieämbetet UV Väst Rapport 2005:11,
Mölndal.
67
META 2016
• Thorslund, P. (1936) Siljanområdets brännkalkstenar och kalkindustri. P.A. Norstedt &
söner, Stockholm.
• Uddevalla C:7 = Church records for Uddevalla parish in Bohuslän 1812–1860. Notes
tit-led: ”Förbättringar, Gåfvor och inköpta Saker till Uddevalla Kyrka.”
• Widerström, P. (2014) Rapport efter en särskild arkeologisk undersökning i kvarteret
Släggan i Visby stad, RAÄ 107, Gotlands län och region. Gotlands Museum Rapport,Visby
• Zerpe. L. (2013) Arkeologisk förundersökning. Kvarteret Museet 1-2.Visby Gotland.
Gotlands Museum Rapport,Visby.
• We have also used Portalen för historisk statistik - historia i siffror for price comparison, http://www.historia.se
68
Hur mår svensk stadsarkeologi
egentligen?
- en summering och fortsatt diskussion utifrån
Stadsarkeologiskt forum i Uppsala 2014
Joakin Kjellberg, Bent Syse & Anna Ölund
How is Swedish Urban Archaeology really doing? - a summary and continued discussion from
the Stadsarkeologiskt Forum 2014 in Uppsala. In the fall of 2014 Upplandsmuseet and
Uppsala University hosted the “Stadsarkeologiskt forum” (SAF), a forum for urban archaeologists in Sweden. This time the theme was challenges and possibilities in large
scale urban excavations. This paper summarizes the presentations and discussions of the
meeting against a background of a retrospective look at the Uppsala case. It also seeks
to pinpoint topics, and build from the discussions at the conference, to initiate a much
needed debate among archaeologists about the future terms and conditions for urban
archaeology in Sweden.
Inledning
samla och diskutera erfarenheter från
större pågående och nyligen avslutade stadsarkeologiska projekt i hela
landet. Därigenom gavs möjligheten
att identifiera framtida utmaningar
och dryfta skiftande förutsättningar
och regional praxis som påverkar det
stadsarkeologiska arbetet.
Konferensens tema utrycktes som:
”Inte sedan 1980-talet har så många
stora, ytomfattande och kostnadskrävande undersökningar genomförts i
landets kommuner som under 2010talet. Förändrade levnadsmönster och
nya krav från kommuner, stadsplanerare och bostadsmarknad har tillsammans
Stadsarkeologiskt forum (SAF) hölls
i Uppsala den 27 och 28 november
2014. Konferensen anordnades i samarbete mellan Upplandsmuseet och
Uppsala universitet. Drygt ett hundratal deltagare från Sverige, Norge
och Finland medverkade vid de två
dagarna som fylldes av intressanta
föredrag och viktiga diskussioner
om stadsarkeologins villkor i dagens
stadsutveckling. Det valda temat
för denna SAF-konferens var ”Storskaliga stadsundersökningar – utmaningar och möjligheter”. Syftet var att
69
META 2016
med en stark ekonomi ökat trycket
på exploateringar och förtätning av
stadskärnorna. Detta skapar en ny
situation som innebär både stora
möjligheter och nya utmaningar för
arkeologin. Vilka lärdomar och erfarenheter kan vi dra av 70- och 80-talens stadsarkeologiska högkonjunktur?
Hur hanterar vi metodiskt och organisatoriskt de storskaliga undersökningarna idag? Är större alltid bättre?
Hur tar vi tillvara detta tillfälle och
säkerställer ett gott resultat för framtidens forskare? Hur förmedlar vi våra
resultat?” (Ur inbjudan och program
för SAF 2014).
Sammanlagt 14 inbjudna föredragshållare från olika institutioner
verksamma inom svensk stadsarkeologi gav 10 presentationer av
olika större projekt och delprojekt
genomförda under senare år. Föredragens olika teman och geografiska spännvidd till trots framkom
ett antal gemensamma diskussions-
punkter som kan användas för att
illustrera den stadsarkeologiska arbetssituationen i dag. Det är dessa
frågor, och några som vi funderat
vidare kring, som vi med denna artikel önskar lyfta ännu en gång till en
breddad och nödvändig diskussion
inför framtidens utmaningar för
stadsarkeologin. Som utgångspunkt
tar vi liksom på mötet det för författarna väl bekanta Uppsala-området
som exempel på utvecklingen under
de senaste 40 åren.
Med Uppsalaområdet i
backspegeln
SAF mötet 2014 inleddes av Bent
Syse med ett föredrag under titeln:
”Då och nu – vad nu då? Den komplexa utvecklingen av stadsarkeologin
under 40 år”. Med utgångspunkt
och underlag från flera undersökningar från framförallt Uppsala och
Mellansverige skisserade han utifrån
Figur 1. Mer än 100 deltagare kom till Uppsala och lyssnade på föredragen på Stadsarkeologisk
forum 2014. Foto: Bengt Backlund, Upplandsmuseet.
70
JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND
parametrarna ”kostnadsutveckling,
effektivitet, krav och kostnadsfördelning” en bild av arkeologins
utveckling i ett mycket längre tidsperspektiv, i vissa fall från 1600-tal
till idag. I föredraget betonades att
stadsarkeologiska undersökningar
har bedrivits under lång tid med
varierande kvalitet, men också med
en skillnad i kvantitet under olika
perioder. De klassiska ledorden: tid,
resurser och kvalitet har alltid varit
en viktig faktor för ett gott arkeologiskt resultat, men dessa har under
senare år allt mer kommit att ställas
mot beställarens krav och önskemål.
oftast företagaren de faktiska lönekostnaderna för arkeologerna inklusive lönekostnadspåslag. Efterarbete
med rapport var åsidosatt i kostnadsberäkningarna och årtiondet
innan var dessa något som ibland
kunde förhandlas om med företagaren, först efter genomfört fältarbete.
Genom sammanställandet av
kostnadsutvecklingen i fyra kurvor
kunde en intressant utveckling påvisas (fig. 2). 1975 kostade en arkeolog ca 40 kronor i timmen, en
kostnad som i dag ligger på ca 700
kronor. Översatt till dagens penningvärde var timpriset ganska lågt
fram till 1990 och kom inte att vara
i nivå med motsvarande penningvärde förrän vid finanskrisen 199194. Den nominella löneutvecklingen för tjänstemän och kanske också
arkeologer i Sverige under denna
Kostnadsutveckling
En fråga som ställdes i föredraget var
hur det förhåller sig med de påstått
"dyra" kostnaderna för en arkeolog
idag? Under 1970-talet debiterades
Figur 2. Graf över den generella timkostnadsutvecklingen utifrån riksantikvarieämbetet/UV och
en del länsmuseers timtaxor. Den översta ljusgrå linjen visar dagens penningvärde i förhållande
till den generella taxa som en arkeolog debiterade företagaren (mörkgrå linje). De två undre
kurvorna visar nominell (pricklinje) och real löneutveckling (strecklinje) för tjänstemän i Sverige.
71
META 2016
period har ökat från 40 kronor till
ca 250 kronor per timme. Däremot
har reallöneutvecklingen för denna
stora yrkesgrupp minskat över tiden.
1975 fanns, om än något otydligt, en viss skillnad i timtaxan
mellan arkeologer och tjänstemäns
löner, vilket visar att ett mindre påslag för overheadkostnader togs ut
gentemot idag. 1975 rörde det sig
om ca 30 %. Därefter följde en utveckling som accelererade från mitten av 80-talet. Overheadkostnaden
hade då ökat till 200 %. Det är
också då som arkeologin börjar bli
kostnadsmedveten i det hänseende
att overheadkostnader regelmässigt
tas ut vid undersökningar. Dessa har
därefter ökat i mindre takt för att
1995 ligga på ca 250 %. 2015 låg
de strax under 300 % i genomsnitt.
Möjligen finns i dagsläget därmed
full täckning för de olika arkeologiska utförarnas overheadkostnader,
förhoppningsvis också för arkeologernas olika debiteringsgrader.
och dag”, även om detta givetvis är
en förenkling av de komplexa förutsättningar och förhållanden som
gäller vid varje undersökning. Givetvis är frågan om vad man vill få
ut av undersökningarna, vad som
är den meningsfulla kunskapen,
central i sammanhanget. Inte desto
mindre är bilden som framkommer
intressant.
På 30-talet kunde en "arkeologisk" undersökning klaras av i en
takt mellan 5-10 m3 per arkeolog
och dag (fig 3). Begränsningen låg
då snarare i vilken takt grovarbetarna arbetade. På 70-talet hade siffrorna reducerats en hel del. Nu kunde
en stadsarkeologisk undersökning
genomföras och kostnadsberäknas
med en undersökt och borttagen
volym om ca 1 m3 per arkeolog och
dag. Notera att under denna tid var
inslaget av grovarbetare fortfarande
väldigt vanligt. Metoden i fält var
nästan alltid en fråga om stickgrävning.
I slutet av 70-talet och början av
80-talet skedde en förändring. Även
om det ibland förekom grovarbetare
så minskade undersökningskvantiteten per person och dag medan
kvaliteten ökade. Metoden var ibland vara lagerföljande men det dominerande var grävning av tunnare
stick på mindre kvadrater än tidigare som gällde. Generellt sett klarade
en arkeolog då av omkring 0,3 m3
per dag.
Därefter är det svårare att se en
tydlig trend i detta sätt att beräkna "effektivitet". Det tycks ske en
mindre höjning av den volym som
Effektivitet
Effektivitet kan naturligtvis mätas
på en rad olika sätt. Är det bara en
fråga om att skotta undan kulturlager är det mest effektivt att ta in
en grävmaskin, sett till kostnader.
Vill vi däremot att arkeologer ska
vara inblandade och genomföra en
undersökning där vetenskapliga frågeställningar står högst på agendan
blir det något dyrare. Ett sätt att
tydligt åskådliggöra ”effektiviteten”
blir därför att jämföra ”undersökt
volym av kulturlager per arkeolog
72
JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND
Figur 3. "Effektivitet" i form av undersökt volym kulturlager per arkeolog och dag.Till grund för
denna graf ligger en mängd olika stadsundersökningar i Mellansverige. Den prickade linjen visar
trenden över tid.
Ända sedan Placat och påbud om
gamle monumenter och antikviteter
utkom 1666 har statsmakten reglerat och ställt krav i form av lagstiftning med tillhörande författningar
på kulturmiljön. Genom att räkna
alla påbudsord såsom ska, skall
mm som riktar sig till allmänhet,
företagare, utförare och länsstyrelser kunde en intressant analys av
kravbildens förändring göras. Från
1666, där endast fem kravord fanns
med, har allt fler tillkommit genom
åren. I författningssamlingen från
1867 kan det noteras 25 kravord
som endast ökat till 27 i 1942 års
lag om fornminnen. Nuvarande
kulturmiljölag från 2014 innehåller
37 kravord och då gäller det enbart
2:a kapitlet i KML (SFS 1988:950).
Denna kompletterades 2015 med
föreskifter som i sin tur innehöll 92
ska-satser och 33 bör-satser. Utöver
detta finns förstås också Riksantik-
klaras av under 80-talet, något som
därefter återigen minskar något under 90-talet. Vid ingången av det
nya seklet sker en återigen en radikal förändring. Den kontextuella
arkeologin kommer in i bilden i stor
skala och "effektiviteten" minskar så
att i genomsnitt 0,2-0,3 m3 per arkeolog och dag undersöks. Trenden
på den så kallade effektiviteten ska
förstås ställas i relation till metoder,
komplexitet, bevarandeförhållanden etc.
Krav
Nästa parameter av vikt är givetvis
vilka krav som ställs på den undersökande arkeologen. Det kan röra sig
om krav från myndigheter, forskarsamhället, allmänheten och en rad
andra. Syse valde i sitt föredrag att
se närmare på hur staten, dvs högsta
ansvariga instans, sett på arkeologin
och utförandet av denna.
73
META 2016
varieämbetets vägledning för tilllämpning av KML (KRFS 2015:1).
Enbart denna vägledning innehöll
vid skrivande stund närmare 600
kravformuleringar.
Noterbart av denna analys är att
kraven inom arkeologin har ökat väsentligt, där de flesta idag riktas mot
utförare av uppdragarkeologi och i
mindre omfattning till exploatörer
och beställare. Hur detta står i förhållande till kostnadsutvecklingen
skulle vara intressant att belysa närmare, men klart är att flera krav och
regleringar inte automatiskt medfört mer kostnadseffektiva och billigare undersökningar.
70-talet var den övervägande delen
av projektens kostnader relaterat till
fältarbetet, där det kunde utgöra
runt 80 % av den totala kostnaden.
Utöver en mindre summa för efterarbete fanns också ett litet påslag för
administration. Under 80-talet kom
också kostnader för analyser med
i bilden, om än i blygsam omfattning. Därefter minskade fältkostnadens andel till att runt 1990 ligga på
omkring 50 % då också efterarbetet
fick en större andel av kakan. I de
senare stadsarkeologiska undersökningarna har återigen fältarbetstidens andel ökat något, medan andelen för efterarbete återigen är nere
på en nivå som närmar sig 70-talets
siffror.
Trenden under 40 år är att de
administrativa kostnaderna varierat
under tid men utgör i genomsnitt
mellan 2-4 % av den totala kost-
Kostnadsfördelning
En betydande och viktig aspekt i
föredraget handlade också om kostnadsfördelningen inom de stadsarkeologiska projekten (fig 4). På
Figur 4. Kostnadsfördelningen inom sex olika projekt 1973-2012. Svart markerar fältkostnader,
mörkgrått kostnader för efterarbete, ljusgrått är kostnader för analyser och konservering, vitt är
administrativa kostnader och prickat kostnader för information och förmedling.
74
JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND
naden. Fältarbetets andel av den
totala projektbudgeten har minskat, medan efterarbete, inklusive
redaktionellt arbete och tryckkostnader, var som störst under 90-talet.
Möjligen har metodik och ny teknik
som står till förfogande i fält reducerat behovet av efterarbete avsevärt.
Analyskostnadernas andel har ökat
med tiden, framförallt sedan konserveringskostnaderna kom med i
budgeten. Under 2000-talet tillförs
också kostnader för information
och förmedling i projektens totala
budgetram.
de senaste rönen inom stadsplanekonst, en svensk och en dansk stad
som i hög grad präglades av modernitet och internationella kontaktnät. Detta gör dem extra intressanta
att jämföra arkeologiskt. På grund
av de antikvariska myndigheternas
olika bedömning av 1600-talslämningar har Jönköping kommit att
bli en av landets bäst kända tidigmoderna ”nystäder” medan ett
likartat material i stort sett saknas
från Kristianstad. I Jönköping har
ett antal storskaliga undersökningar
ägt rum medan de i Kristiandstad
förblivit småskaliga trots ett stort
exploateringstryck. I Jönköping
lyfts kulturavet fram som en resurs
medan det i Kristianstad till stor del
övertäckts.
Utifrån en retrospektiv berättelse
kunde föredragshållarna uppmåla
två orsakskedjor till utvecklingen.
”Den goda ” respektive ”Den onda
arkeologiska cirkeln”. Brister i kunskapen om fornlämningen leder till
lägre antikvarisk nivå med mindre
insatser och lägre dokumentation.
Detta leder i sin tur till sämre kunskapsuppbyggnad, forskning och
förmedling med sämre spridning av
resultat. Detta blir således en konserverande kunskapsfälla med långsiktiga antikvariska konsekvenser.
God kunskap om fornlämningen
leder däremot till högre antikvarisk
nivå och större insatser med högre
dokumentationsnivå. Detta leder
därför till bättre kunskapsuppbyggnad, forskning och förmedling med
större spridning och mer uppmärksammade resultat. Resultatet av
Skilda krav och olika praxis
Ett återkommande tema i flera av de
följande presentationerna och diskussionerna under SAF-mötet var
skillnaderna i regional praxis. Trots
nationell lagstiftning och regelverk
har olika förutsättningar som ibland
skapas av lokala traditioner ännu
stor påverkan på kunskapsuppbyggnaden om våra städer. Claes Pettersson från Jönköpings läns museum
och Ing-Mari Nilssons från Sydsvensk arkeologi belyste tydligast
problematiken under föredraget:
”Jönköping och Kristianstad – parallella berättelser men olika antikvarisk
praxis?”. De talade utifrån egna erfarenheter om de skiftande förutsättningar och komplicerade förhållande som råder på vardera sidan
om en läns- och gammal riksgräns.
Jönköping och Kristianstad är två
fästningsstäder i olika län, båda
storsatsningar på för sin tid moderna befästningar och byggda enligt
75
META 2016
da Södermalm” utkom som exempel
den senaste mera omfattande och
sammanfattande beskrivningen av
Stockholms arkeologi för snart 15
år sedan (Hallerdt 2002).
Ett lyckat exempel presenterades
på SAF under rubriken ”Borgare,
bröder och bönder. Arkeologiska perspektiv på Skänninges äldre historia”
av Rikard Hedvall och Hanna Menander, båda från Arkeologerna.
Skänningeprojektet pågick under
drygt 10 års tid. Sammanlagt 16
arkeologiska undersökningarna av
olika omfattning berörde en cirka
en kilometer lång sträcka i östra
utkanten av staden. I föredraget
berättades om erfarenheterna samt
för- och nackdelarna med ett så pass
stort och långt projekt. Nödvändigheten av långsiktig planering i
projekten belystes, inte minst med
tanke på anställningsmöjligheter i
form av långa projektanställningar
och tillsvidareanställningar. Även
betydelsen av förtroendeskapande
och kunskapsförmedling på lokalplanet påvisades, inte minst genom
en mycket välbesökt och 7 år lång
föreläsningsserie. Projektet har idag
trots stora utmaningar genererat
mycket ny kunskap, som sammanfattats i en serie publikationer, samt
en större och syntetiserande publikation som utkom i slutet av projektet (Hedvall et. al. 2011).
”traditioner” i antikvarisk praxis ger
därigenom ett ökande glapp i det
långsiktiga kunskapsbyggandet med
olika förutsättningar för nya undersökningar som följd.
De mindre men många
undersökningarnas arkeologi
I flera fall utgörs även ”storskaliga
undersökningar” av flera mindre
delundersökningar och ytor, ibland
utförda av olika aktörer. Dessa delprojekt kan i bästa fall samordnas
till en typ av ”linjeprojekt” som
potentiellt utgör en betydande kunskapskälla och med potential att
generera en helt ny bild av staden.
Efter projektet Medeltidstaden har
produktionen av ett samordnat och
tydligt jämförbart material mellan
städer avstannat. Inte desto mindre
produceras idag fler och bättre rapporter och till viss del även översikter, men blicken förblir oftast lokal
(Se bl.a. Larsson 2009, Thomasson
2011). Lejonparten av den stadsarkeologiska verksamheten utgörs
emellertid fortfarande av löpande
småskaliga
schaktningsövervakningar med en fragmenterad kunskap till följd. Svårigheten att lyfta
blicken utanför schaktet inom det
rådande systemet är uppenbar. Det
långsiktiga kunskapsbyggandet och
behovet av synteser utöver de enskilda undersökningarna och rapporterna efterlystes i flera föredrag
på SAF-mötet. Så som påpekades i
Kenneth Svenssons föredrag ”Södermalmstorgundersökningen – en början till en ny kunskap om det medelti-
Från beställning till
genomförande
Till stadsarkeologins förändringar
under det senaste decenniet hör
76
JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND
Figur 5 och 6.Två exempel från den stadsarkeologiska arbetssituationen idag.T.v. Arbete invid
en spontad schaktkant med avsevärda nivåskillnader från Södermalmstorgsundersökningen i
Stockholm. Foto: Arkeologikonsult. T.h. Arbete i full skyddsmundering med förorenade kulturlager
från undersökningarna av Nya Lödöse, Göteborg. Foto: Markus Andersson/ Staden Nya Lödöse.
förutsättningar efter anbudsförfarandet. Detta ledde till en försenad start av projektet. Projektet,
som trots detta kunde genomföras
med framgång, gav anledning att
vidare reflektera över kritiska framgångsfaktorer inför kommande undersökningar. Billström framförde
bland annat att: arbete påbörjas enligt tidplan, tillräckligt med tid och
resurser, tid- och arbetsplanering i
nära samarbete med beställare och
underentreprenörer, tydlig projektorganisation, tydligt identifierade
etappmål och kritiska punkter, samt
betydelsen av att bibehålla bemanning med rätt kompetens och erfarenhet genom hela projektet.
Förvecklingar mellan förundersökningens förväntningar och slutundersökningens resultat var ett annat tema som lyftes i flera föredrag,
däribland i Kenneth Svenssons presentation om Södermalmstorgsundersökningen. Här framkom helt
oväntade resultat i form av en äldre
bebyggelse under mer än 2 meter
som för all arkeologi det allt mer
tydliggjorda och reglerade beställnings- och anbudsförfarandet. Ett
system i vilket arkeologerna allt mer
likställs med underentreprenörer i
byggföretagens projekt. Förutsättningar för stadsarkeologins genomförande och kunskapsuppbyggnad
inom det uppdragsarkeologiska systemet - från beställning, via förundersökning till slutundersökningdiskuterades återkommande i flera
föredrag.
Någon som särskilt lyfte beställningens problematik var Linda
Billström från Arkeologerna. I sitt
föredrag: ”Växjö – kritiska framgångsfaktorer, utmaningar och lösningar” berörde hon hur olika faktorer som till stor del ligger utanför
arkeologins kontroll har påverkan
på både genomförande och resultat.
Undersökningen av närmare 3000
m2 vid Karolinerhuset i Växjö föregicks av stora administrativa problem, däribland byte av beställare,
tillkommande ytor och förändrade
77
META 2016
mer ökande anpassning till byggföretagens detaljplanering av byggprocessen lyftes fram, där olika ytor är
tillgängliga för undersökning i vissa
tider och inte alltid till det bästa för
arkeologin. I föredraget togs fasta
på de metodologiska utmaningarna
som undersökningen stött på under
arbetet. Genom en retrospektiv berättelse om metodarbetet i projektet
betonades fördelarna och utmaningarna med att arbeta med kontextuell
och händelsebaserad arkeologi i stor
skala.
fyllnadsmassor under slutundersökningen (fig 5).
Förutom den uppenbara stressfaktor som systemet ibland utsätter
projektledning och medarbetare för,
lyftes också den fysiska arbetssituationen fram i flera föredrag. Mest
tydligt framkom det i undersökningarna av Nya Lödöse då arbete
med kraftigt kontaminerade miljöer
var en viktig faktor i genomförandet.
Christina Rosén från Arkeologerna
& Mattias Öbrink från Bohusläns
museum talade under rubriken
”Händelser i Nya Lödöse” om arbetet
med giftiga och skadade miljöer (fig
6), med återverkan på exempelvis
problem med rekrytering av personal som följd. Även arkeologins allt
En kontextuell hegemoni
Den kontextuella undersökningsmetodikens möjligheter, arbets-
Figur 7. ”Händelsearkeologi” i serieform, lånad ur Göran Tagesson och Mathias Bäcks föredrag.
Bearbetning från illustration av Annika Jeppson, SHMM/Arkeologerna.
78
JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND
organisation och utvecklingen av
tekniska hjälpmedel i fältarbetet var
teman som tydligt framhölls i flera
presentationer. Den kontextuella
arkeologin, under olika namn och
dräkt, kan därmed sägas vara det paradigm som idag utgör grunden för
den svenska stadsarkeologin. Dess
genombrott, synligt i statistiken (se
fig. 3), skedde under 1990-talet och
då under namnet ”Single context”.
Idag, delvis på grund av de erfarenhetsmässiga, metodologiska och
tekniska landvinningar som de storskaliga undersökningarna medfört,
talar vi istället om en ”händelsearkeologi” med fokus på konstruktion, brukning och destruktion (fig
7). Under rubriken ”Kontextuell arkeologi i Nyköping och Kalmar – var
det mödan värt?” presenterades erfarenheter från kvarteren Åkroken i
Nyköping och Gesällen i Kalmar av
Mathias Bäck och Göran Tagesson,
båda från Arkeologerna. De presenterade hur de båda projekten har arbetat med ett kontextuellt genomsyrat arbetsätt som återverkat på hela
arbetets organisation. Ett arbetssätt
som konsekvent genomfört och planerat har gynnat kunskapsbyggnaden i båda projekten avsevärt.
De metodologiska och teknologiska landvinningarna har möjliggjort finkalibrerade data, vilket i
sin tur öppnat nya möjligheter för
fler specialister. Tvärvetenskapliga
perspektiv integrerats idag mer redan under pågående fältarbete och
påverkar den arkeologiska tolkningen. Våra möjligheter att ta reda på
så mycket mer är därmed oerhört
mycket större idag än under 1970och 1980-talens stadsarkeologiska
högkonjunktur.
Att sprida ny kunskap
I två föredrag fokuserades på förmedling och pedagogisk verksamhet
i samband med storskaliga stadsundersökningar. Detta svarar direkt
mot de nya kraven på den stadsarkeologiska verksamheten idag och
är ett mervärde som arkeologin kan
ge tillbaka redan under fältarbetet.
Detta togs fasta på av Patrik Gustafsson från Sörmlands museum
och Emma Angelin Holmén från
Kalmar läns museum, vilka pratade
om det pedagogiska arbetet vid Åkroken-undersökningen i Nyköping
och Gesällen i Kalmar. I föredragen
”En flaskpost till framtiden - Om det
utåtriktade arbetet vid de arkeologiska undersökningarna i Åkroken 3 och
4 åren 2010 och 2011.” och ”Arkeologi på puben, bloggen, i kyrkan och
tidsresan -Om det publika och pedagogiska arbetet kring utgrävningarna
vid Gesällen i Kalmar 2012” lyftes
frågor kring samarbetet med skolan och med lokala aktörer, liksom
tankar kring pedagogisk teori och
praktik men också om hur man når
de som inte har möjlighet att gå på
visningar.
Från stadsarkeologi till
urbanarkeologi?
Underrubriken ovan är lånad från
Stefan Larsson avslutande föredrag
från konferensen. Med utgångs-
79
META 2016
Figur 8. En logik för en framtida stadsarkeologisk praktik? Illustration: Stefan Larsson, SHMM/
Arkeologerna.
denna artikel visar att timkostnaden
för arkeologer vid undersökningar
ökar och följer i stort den generella
kostnadsutvecklingen i samhället.
Denna timkostnad kan emellertid
komma att variera mellan de olika
aktörerna där vissa behöver ta betalt för en högre overheadkostnad
medan andra måste täcka en lägre
debiterbarhet.
Att ta fram meningsfull och ny
kunskap kräver oftast en form av
”effektivitet”. Om effektivitet ska
förstås som ”mer meningsfull kunskap snabbare och till mindre pengar” är frågan vi borde ställa oss om
inte också effektivitet i någon mån
är synonymt med kvalitet? Generellt
kommer undersökningarna i framtiden sannolikt att ligga kvar runt
0,3 m3 per arkeolog och dag utan
nya tekniska landvinningar. Någon
större höjning kommer inte att kunna ske utan att kvaliteten påverkas.
Detta samtidigt som de bevarade
stadslagrens omfattning fortsatt reduceras av nybyggnation.
En oroväckande höjning av kraven på arkeologin och handläggningen av den samma har skett
under senare år. Kanske blir det
bättre kvalitet genom att följa dessa
punkt i erfarenheter från det interdisciplinära samverkans- och gestaltningsprojektet ”Valnötsträdet”
i Kalmar gamla stad, problematiserade Larsson arkeologins förståelse och framställningar av städer,
både inomdisciplinärt och i relation till samtida diskussioner inom
stadsplaneringen. Genom ett närmande mellan stadsarkeologi och
stadsplanering, utan språkliga och
begreppsmässiga hinder, ökar förutsättningarna för ett mer långsiktigt
bevarande i städerna, tillika förberedelsen för de oundvikliga exploateringar som behöver göras. Även ett
närmande mellan stadsarkeologisk
praktik och forskning, inte minst
också med forskning i angränsande fält så som urbansociologi, är
en utmaning för framtiden. Den
sociala dimensionen i de historiska
och samtida städerna lyftes som ett
fält med många beröringspunkter,
tillika ett fält med stor potential för
framtida utveckling.
Med eftertankens kranka
blekhet
Den inledningsvis anförda genomgången på både SAF-mötet och i
80
JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND
krav, men de är också förenade med
kostnader. Dessa kostnader ska i sin
tur också rymmas inom en förhållandevis statisk tilldelningstårta.
Tillsammans visar de tre ledorden
timkostnad, effektivitet och krav,
att arkeologi har blivit dyrare med
tiden, en trend som kan vara väldigt
svår att vända utan att göra avkall
på kvalitet.
I sitt föredrag på SAF väckte Bent
Syse också den relevanta frågan om
den framtida kostnadsfördelningen
inom de stadsarkeologiska projekten. Ett förslag om att budgetera
för framtida hanteringskostnader av
det tillvaratagna materialet framlades, inte minst som många aktörer
idag inte heller har ansvar för den
slutgiltiga förvaringen av fynden,
där andra får stå med kostnader för
lokaler och återkonservering m.m.
Detta tenderar att blir en betungande kostnad för många museer, som
i många fall saknar egen uppdragsarkeologisk egen verksamhet. Att i
dagsläget föreslå ett sådant tillägg i
lagstiftningen kan vara svårt, men
här kan finnas utrymme i lagstiftningen då den nämner ”…dokumentera fornlämningen, ta till vara
fornfynd och förmedla resultaten…”
(2 kap KML, 13 §). Andemeningen i KML är därmed att skydda och
vårda kulturmiljön och när det gäller borttagande av fornlämning, ska
företagaren stå för kostnaderna. Att
se till att dessa kostnader även omfattar konservering är redan inkluderat i betalningsansvaret. Men att
bara konservera utan att ta ansvar
för en långsiktig magasinering och
de omkonserveringar som ibland
kommer att ske, är inte helt tillfyllest, och möjligen inte heller förenligt med KML:s anda.
Olika kostnadsfördelning, arbetstakt och tillvaratagande måste
givetvis förstås utifrån de enskilda
grävningarnas förutsättningar. Sammantaget ger de emellertid, så som
Syse visat, en bild av arkeologins
förändring och utveckling över tid.
Denna bild måste kunna diskuteras öppet mellan stadsarkeologins
många aktörer.
Vad är rimligt i fråga om undersökningstakt, analysbudget, konservering m.m.? Detta är bedömningsfrågor som idag till stor del ligger
utanför utförarnas kontroll och som
är utsatt för priskonkurrens genom
”anbudsliknande förfaranden”. Lagstiftningens skallsatser är ju så som
Syse påpekade i föredraget också
mer riktade mot utförare än mot
företagare och beställare. Frågan vi
därför borde ställa oss i högre grad
än vad vi gör är: Vilken slags arkeologi vill vi som utförare av stadsarkeologi ha i framtiden?
Tillsammans mot framtidens
utmaningar?
Flera ansatser till att skapa en gemensam grund för stadsarkeologins
har eftersöks allt sedan projektet
Medeltidstaden avslutande under
1990-talet. Det nationella projektet
Medeltidstaden var kanske något
för processinriktat och funktionalistiskt med dagens mått mätt men det
har lämnat en tydlig saknad efter
81
META 2016
sig. Det RAÄ finansierade projektet
”Nya stadsarkeologiska horisonter”
(Larsson 2006) är ett exempel men
även andra röster har hörts inomdisciplinärt i den svenska debatten
(ex. Thomasson 2011, Ersgård et
al. 2013). Vi har idag förståelsemässigt och begreppsmässigt börjat
sudda ut gränserna mellan stad och
land, tillika betonar vi de sociala
rummens betydelse över den topografiska utformningen av städerna.
Vi har så att säga börjat befolka
den ”neutronbombade” Medeltidstaden. Städerna är inte heller
ett historiskt avslutat kapitel utan
också platser idag, här och nu och
mitt i den globala världen. Debatten om och perspektiven på stadsarkeologi och städers betydelse i hela
mänsklighetens historia är livaktig
och vital (se ex. Andersson 2009,
Murray 2013, Sinclair et. al. 2010).
De stora och jämförande globala
perspektiven saknas ännu till stor
del i de uppdragsarkeologiska undersökningsplanerna. Här finns en
oerhört spännande potential att
utveckla och samarbeta om. Frågan
är vilket utrymme dessa och andra
övergripande frågeställningar och
komparativa perspektiv får inom de
allt snävare och styrda prioriteringarna inom enskilda projekt? Vilka
möjligheter finns det för skapandet
av övergripande regionala och nationella projekt idag?
Att synen på kulturlager, från passiva bildningar till aktiva skapelser,
har ändrats och att intentionen bakom deponierna därmed kan utläsas
är ett idag oemotsagt påstående (se
även Larsson 2009 och Thomasson
2011). Men finns det några alternativ? Har metoddiskussionen, och
därmed metodutvecklingen, avstannat i avsaknad av motstånd? Idag är
de flesta kritiker av metoden inte
verksamma i städerna. Kanske ska
vi ändå i högre grad ställa oss frågan
om det finns några förtjänster även
inom alternativa tillvägagångssätt?
Hur förändras metoderna av nya
tekniska landvinningar så som surfplattor, förbättrad GPS-teknik och
laserscanning? Detta är en diskussion som också väckts på de Nordiska stratigrafimötena under senare
år. Möjligheterna för tvärvetenskap
är enormt mycket större idag än under den förra stadsarkeologiska högkonjunkturen, men hur återspeglas
detta i antikvarisk praxis och projektbudgetar idag? Vi vill och kan ta
reda på mycket mer idag, men är det
möjligt med samma eller i värsta fall
mindre pengar per kubikmeter kulturlager? Här finns också stora och
viktiga frågor att lösa inför framtiden. Vilka förundersökningsmetoder använder vi och hur korresponderar de mot slutundersökningens
resultat? I upphandlingssystemet
har förundersökningarnas betydelse
ökat avsevärt, då de utgör den självklara grunden och förutsättningen
för slutundersökningen. Har förundersökningarnas resurser och kunskapsutvinning ökat i motsvarnade
grad som slutundersökningarna eller tvärtom?
StadsGIS är ett exempel på frågor
som inte diskuterades i någon större
omfattning på konferensen då det
82
JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND
denna gång föll utanför temats ramar. Idag finns det StadsGIS för
många städer men skillnaderna mellan systemen är ofta stor och jämförelsemöjligheterna därmed små
utan omfattande merarbete i vissa
fall. Är det möjligt att inom en snar
framtid stoppa in ännu mer data på
ett strukturerat sätt i en gemensam
databas för förnyad och aktualiserad
forskning om städerna (exempelvis
DAP-programmet vid RAÄ)? Vet
vi vilka frågor vi skulle ställa då?
Kanske är den stora bilden av urbaniseringens olika förlopp, utformning och genomförande av mindre
intresse idag? Kanske är det de nya
systemen som genererar nya typer
av frågor?
Fler fall av storskaliga och sammanlänkade mindre undersökningar står för dörren, och lejonparten
av stadsarkeologin utgörs fortfarande av det löpnade arbetet med
ledningschaktningar. Hur de kommande Slussen-undersökningarna
och andra linjeprojekt sammantaget
ska kunna generera övergripande
synteser utöver de enskilda projektrapporterna återstår att se. Tillika
i vilken grad dessa kan länkas till
större och jämförande stadsarkeologisk forskning på lokalt, regionalt
och nationellt plan. Detta är också
något som i hög grad påverkas av
skillnaderna i regional praxis. Hur
vi i framtiden ska överbygga ”den
onda eller goda spiralens klyftor”
behöver diskuteras mellan lokala,
regionala och nationella aktörer.
En stor utmaning är också att
nå ut med den nya kunskap som
inhämtas. I det pedagogiska arbetet fungerar ofta arkeologerna som
hela kulturmiljövårdens ambassadörer. En tydlig professionalisering av
dessa funktioner kan också märkas
med koppling till museers programverksamhet och skolornas läroplaner. Detta är givetvis en mycket viktig verksamhet med direkt koppling
till samhällsuppdraget. Pedagogiken
vid de storskaliga projekten skapar
där det är möjligt, engagemang i
lokalsamhället samt delaktighet och
kunskap om sin egen och platsers
roll i historien. Är detta också något
vi vill konkurrera om?
Många ytterligare frågor lyftes
också i den avslutande diskussionen. Däribland märktes frågor om
beställarnas förväntningar på arkeologiska undersökningar och resultat,
frågor om länsstyrelsernas olika roller och ageranden med mycket mer.
Att stadsarkeologin har varit i
ständig förändring sedan dess tillblivelse är ett känt faktum. Varje
tid och system har satt sina spår.
Som arkeologer vill vi gärna framhålla vikten av vår egen kunskapsuppbyggnad och den inre dialogen
som motor i förändringen. I denna
senaste utveckling framstår det snarare som om förändringen till stor
del kommer utifrån, med nya krav,
regler, kostnadseffektivitet och konkurrens. Vad vi behöver framförallt
för framtidens utmaningar är en inre
dialog mellan oss som genererar och
utforskar denna nya kunskap. Vad är
det vi vill? Vilken roll och betydelse
vill vi att arkeologin ska spela i stadskärnornas ständiga omvandling?
83
META 2016
Det är bara tillsammans som vi
som utförare av stadsarkeologi kan
manövrera i det krympande utrymmet mellan krav, beställning, utförande och rapport. Hur åstadkommer vi detta utan att ytterligare öka
kraven och administrationen vid
varje stor som liten undersökning?
Hur undviker vi likformighet men
säkrar en högkvalitativ och situationsanpassad arkeologi? Hur undviker vi att begränsa den fortsatta
forskningens möjligheter för större
jämförelser efter projektens avslut?
Hur finner vi en balans som är till
ömsesidig nytta för oss arkeologer
och övriga samhällsintressen
Det fanns på SAF mötet ett
tydligt önskemål om att diskutera
dessa frågor mer och djupare, även
en stor enighet om att vi som på
olika firmor, stiftelser, myndigheter
och museer behöver diskutera mellan oss själva – att försöka hitta vår
gemensamma grund och vilja inför
framtiden. Det är detta forum för
diskussion vi som arrangörer av SAF
2014 och författare av denna artikel
ville upprätthålla och vill utveckla.
I väntan på vidare diskussion om
dessa och många andra frågor ser vi
fram emot fortsatta institutionsövergripande och aktörsbaserade diskussioner på nästa SAF. Nästa gång
står Arkeologgruppen värd för mötet i Örebro. Till dess kanske också
META kan föra denna nödvändiga
diskussion vidare?
Ett särskilt tack till alla föredragshållare och
andra som upplåtit material till denna artikel
och medverkat till en i våra ögon mycket
lyckad konferens.
Den här artikeln möjliggjordes av det av
MISTRA och Riksbankens jubileumsfond
finansierade projektet ”Urban mind” vid
Uppsala universitet.
Joakim Kjellberg är doktorand vid institutionen för Arkeologi och Antik historia
vid Uppsala universitet. Han är för
närvarande tjänstledig från sin anställning som arkeolog och projektledare på
Upplandsmuseet.
E-post: joakim.kjellberg@arkeologi.uu.se
Bent Syse är bitr. museichef och avdelningschef för den arkeologiska avdelningen
vid Upplandsmuseet.
E-post: bent.syse@upplandsmuseet.se
Anna Ölund är verksam som arkeolog
och projektledare på Upplandsmuseet.
E-post: anna.olund@upplandsmuseet.se
Tillsammans organiserade de Stadsarkeologiskt forum i Uppsala 2014.
84
JOAKIM KJELLBERG, BENT SYSE & ANNA ÖLUND
Referenser
• Andersson, H. 2009. Historisk arkeologi och globalisering. I: Triangulering, Historisk arkeologi vidgar fälten. Red. Mogren, M.; Roslund, M.; Sundnér, B. & Wienberg, J. Lund studies in
historical archaeology 11. Lund.
• DAP- Digital arkeologisk process. Riksantikvarieämbetet. http://www.raa.se/kulturarvet/
arkeologi-fornlamningar-och-fynd/dap-digital-arkeologisk-process/
• Ersgård, L. (red) 2013.Visioner och verklighet: arkeologiska texter om den tidigmoderna
staden
• Gotarc C76. The Early Modern Town 1. Göteborg.
• Hallerdt, B. (red). 2002. Upptaget. Arkeologi i Stockholm inför 2000-talet. Samfundet S:t
Erik, Stockholms stadsmuseum och Stockholms medeltidsmuseum. Stockholm.
• Hedvall, R., Lindeblad, K. & Menander, H. (red.) 2013. Borgare, bröder och bönder: arkeologiska perspektiv på Skänninges äldre historia. Riksantikvarieämbetet UV. Stockholm.
• KRFS 2015:1. Kulturrådets författningssamling. Riksantikvarieämbetets föreskrifter och
allmänna råd om uppdragsarkeologi.
• Larsson, S. (red) 2006. Nya stadsarkeologiska horisonter. Riksantikvarieämbetet.
Stockholm.
• Larsson, S. 2009. Mellan Birger Jarl och Burger King. Urban arkeologi. I: Triangulering,
Historisk arkeologi vidgar fälten. Red. Mogren, M., Roslund, M., Sundnér, B. & Wienberg, J.
Lund studies in historical archaeology 11. Lund.
• Murray, T. & Crook, P. Exploring the Archaeology of the Modern City: Issues of Scale,
Integration and Complexity. I: International Journal of Historical Archaeology.Vol. 9. No. 2.
• Sinclair, P., Nordqvist, G., Herschend, F. & Isendahl, C. (red) 2010. The urban mind.
Cultural and environmental dynamics. Studies in Global Archaeology 15. Uppsala.
• SFS 1988:950. Svensk författningssamling, Kulturmiljölagen.
• Thomasson, J. 2011. Från stadsarkeologi till urbanitetsarkeologi? I: Medeltiden och arkeologin : mer än sex decennier. Red. Andersson, H & Wienberg, J. Lund studies in historical
archaeology 14. Lund.
85
META 2016
86
Falun, staden grundad på slagg
- människans relation till slagg i en gruvstad från
tidigmodern tid tills idag
Joakim Wehlin
Falun, a city founded on slag - interaction between human and slag in a mining town from
early modern times to the present day. Slag is a byproduct from various types of metallurgical processes. It has been considered a worthless material which normally was thrown
on heaps around the huts and smelters. These slag heaps, or warps, dominate the mining
landscapes around the Bergslagen area in Sweden, not least in Falun. Since 2001, the
mining area of the Great Copper Mountain is a UNESCO World Heritage Site. The
majority of this industrial landscape comprises the harsh environment that the heaps of
slag create.
In modern times, slag has been used as filling material, mainly for roads. But this
is far from a new phenomenon. Slag was used already when the early modern town of
Falun was established. Historically, one can explain Falun as founded on the copper and
the riches that this entailed. On the other hand, Falun is also physically founded on the
residual product of the copper production - namely slag. Almost every time you put the
shovel in the ground in Falun, you will hit layers of slag. This applies not least to archaeologists. In some places the slag layers are several meters thick. Even so, these layers are
seldom given any great effort in the archaeological process.
In this article I want to draw attention to the interaction between human and slag,
both mentally and physically. The theoretical discussion will focus on the materiality
of slag as a part of “the material turn” in archeology. The main purpose is to raise a
discussion of the archaeological potential of slag in Falun, which may lead to a deeper
understanding of the foundation of Falun as a major city in the Late Middle Ages and its
subsequent expansion in the early modern period.
Inledning
hyttorna och smältverken. Dessa
slagghögar, eller slaggvarp, dominerar
gruvlandskapen runt om i Bergslagen och kanske främst i Falun. Sedan 2001 är industrilandskapet Falu
gruva upptaget på UNESCOs världs-
Slagg är en biprodukt som uppstår vid
olika typer av metallurgiska processer. Den har ansetts vara ett värdelöst
material och kastades på högar kring
87
META 2016
Figur 1. Sedan Falun blev världsarv har slagg och skrotsten använts som dekorelement i samhällsplaneringen. På bilden syns den med skrotsten och slagg dekorerade Pilborondellen i Falun.
Till vänster i bild syns slig- och varphögarna från Falu gruva. Foto från sydväst, Joakim Wehlin
2015.
las vanligen bort av grävmaskinen.
Det är dock tydligt hur denna slagg
påverkat människan både direkt och
indirekt. Slaggen är och har varit
monumental och minnesbärande,
den skapar identitet och kreativitet.
Med följande text vill jag uppmärksamma slaggen och människans relation med denna, såväl
mentalt som fysiskt. Den teoretiska
diskussionen kommer att behandla
slaggens materialitet som ett led i
den återgång till det materiella som
skett under senare år inom arkeologin (ex. Boivin 2008; Olsen 2010;
Knappett 2011; Hodder 2012).
Huvudsyftet med texten är att uppmärksamma slagglagrens arkeologiska potential och inte minst gäller
detta för förståelsen av Falu stads
framväxt under sen medeltid och
dess senare expansion i tidigmodern
tid.
arvslista och stor del av detta utgörs
av den karga miljö som slaggvarpen
skapar (fig. 1). I modern tid har
slaggen använts som fyllnadsmaterial, främst för vägar, men detta är
långt ifrån en ny företeelse. Slaggen
användes redan vid grundläggandet
av stora delar av den tidigmoderna
staden Falun. Historiskt sett kan
man förklara Falun som grundat av
kopparmalmen och de rikedomar
och den tekniska utveckling som
denna medförde. Rent fysiskt, å andra sidan, är Falun grundat på restprodukten av kopparframställningen, nämligen slagg. Nästan var helst
man sätter spaden i jorden i centrala
Falun så möter man lager på lager
av slagg, detta gäller inte minst för
arkeologer. På vissa håll finns metertjocka slagglager, men dessa ägnas
sällan någon större möda i den arkeologiska arbetsprocessen och skyff-
88
JOAKIM WEHLIN
Den tidigmoderna staden Falun
och att bebyggelsen var utspridd
på landsbygden, men med tillgång
till dessa funktioner. Förutom områdena kring gruvan och tidigare
nämnda Falan samt Falu bro så är
ett väl grundat förslag att en förtätning funnits kring Stora Kopparbergs kyrka, som är av medeltida
ursprung (Boëthius 1941; Nordin
2009, s. 95). I närheten av kyrkan
låg också Borns hyttegård som under Wasatiden var en kungsgård
från vilken gruv- och hyttbruket
kontrollerades (Friberg 1956; Carlsson 2012).
Falun fick stadsrättigheter 1641
och 1646 fastställdes den renässansinspirerade stadsplanen. En ny
stadskyrka uppfördes, Kristine kyrka, och majoriteten av befolkningen
bodde på åsen öster om Faluån. Ny
tomtmark skapades genom att fylla
ut våtmarkerna ned mot ån med
slagg. Kvarteret Slaggen och Slaggatan är helt grundade på slagg och
detsamma gäller för området kring
Hälsingetorget vid dagens Falu bro
(Olsson 1990, s. 20). Den tidigmoderna staden började växa fram och
kom att till stora delar grundläggas
på slagg. Hur har slaggen och den
slaggmiljö som växte fram påverkat
människan i Falun? Och hur påverkar slaggen den arkeologiska processen?
Gruvbrytningen i Kopparberget
har sannolikt startat redan under
vikingatid, men var av marginell
omfattning fram till 1200-talet
(Lundqvist 1963; Qvarfort 1984;
Eriksson & Qvarfort 1996; Bindler
& Rydberg 2015). Kopparberget,
eller Tiskasjöberg, omnämns i skrift
för första gången1288 i biskop Peters i Västerås bytesbrev. Det är
tydligt att Kopparberget och kopparbrytningen var central för Falu
stads framväxt, men själva stadens
tidigaste historia vet vi relativt lite
om. Falun får stadsprivilegier först
år 1641, men redan i Kung Magnus
Erikssons privilegiebrev från 1347
finns uppgifter som tyder på att det
vid Kopparberget fanns en långt
utvecklad organisation med flera
centrala funktioner såsom ting och
torgdagar (Söderberg 1932:431;
Wessén 1947). Flera dombrev i
Diplomatarium Dalekarlicum (Kröningssvärd 1842-1853) visar att Falan var tingsplats och att bron över
Faluån var en viktig referenspunkt,
men hur omfattande den medeltida
bebyggelsen var framgår inte. I Älvsborgs lösen från 1571 nämns femton personer på Falan, tre på Åsen,
en i Östanfors och sexton på Kyrkbacken (Carlsson 2012).
Det har föreslagits att orten under medeltiden fungerade utan en
utvecklad och koncentrerad bebyggelse (Andersson & Holmström
1990, s. 77). De centrala funktionerna kan ha varit koncentrerade
till ett avgränsat mindre område
Slagg som materialitet
Arkeologi är per definition läran
om människan och dennes materiella lämningar, det vill säga tingen.
Teorierna kring förhållandet mellan
89
META 2016
människa och ting har dock fluktuerat över tid. Tidigt kom tingen,
eller föremålen, att hamna i fokus.
Arkeologer arbetade med att bygga
upp serier och att klassificera föremålen i typologier (ex. Montelius
1885, 1917). Senare kom människans relation till tingen att spela en
allt större roll och inte minst Martin Heidegger (2013 [1927]) menade att människan möter världen
genom tingen. Heidegger tillsammans med sociologen Bruno Latours (1998, 2005) tankar ligger till
grund för dagens arkeologiteoretiska diskussion om materialitet. Med
materialitet menas att det materiella
inte bara bör betraktas som passiva
objekt utan är något som påverkar
människan och vidare att människan och tingen lever och verkar
tillsammans. Vi har en levande relation till tingen och dessa kan därför
aldrig betraktas som döda.
Materialitet syftar inte på tingen
i sig eller dess mening utan fokus
ligger på effekten av det. Begreppet
materialitet skall fånga fältet mellan
det materiella och mänskligt beteende (Boivin 2008; Lucas 2012).
Att denna teoretiska infallsvinkel
vuxit fram under de senare åren
beror sannolikt på den nutida människans mer tydliga band till det
materiella. Idag omger vi oss av en
rad föremål som vi sällan reflekterar
över men som vi har ett närmaste
beroendeförhållande till. Konceptet
materialitet kan sägas ingå i senare
års material turn, vilket är en svängning inom främst de humanistiska
ämnena som syftar till att motverka
den passivisering som skett av det
materiella till förmån för ett synsätt
där människan sätts i centrum (ex.
Olsen 2010; Knappett 2011; Hodder 2012).
Materialitet utgör en intressant
infallsvinkel för att närma sig slaggen i Falun. Slaggen är en produkt
av hundratals års arbete kring Falu
koppargruva och påminner konstant om processerna i anslutning
till metallframställningen. Oavsett
vilken del av processen man är eller
har varit verksam inom så påminner
slaggen ständigt om detta. En arbetare från norra Italien beskriver förhållandet till cement så här:
Jag kan nämligen inte glömma hur
cementens kretslopp fungerar när
jag ser en trappa, och när jag ser
en lodrät fönsterrad kan jag inte
låta bli att tänka på hur man sätter upp en byggnadsställning. Jag
klarar inte av att låtsas som inget.
Så fort jag ser en tapet tänker jag
på murbruk och murslev. Det är
kanske så att de som föds på vissa
meridianer har förbindelser med
vissa ämnen på ett märkligt, unikt
sätt. (Saviano 2007, s. 276).
Frågan är dock om slagg kan anses
vara materiell kultur. Slagglagren i
Falun har traditionellt särskilts från
kulturlagren, men frågan är varför?
Svaret ligger sannolikt i den tidiga
stadsarkeologins betraktelsesätt, där
kulturlagren sågs som behållare för
fynd och därmed kronologi. Ett
sådant perspektiv gör kulturlagren
passiva. Senare års stadsarkeologi
90
JOAKIM WEHLIN
har ändrats mot en mer kontextuell tolkningsmodell där kulturlagren istället ses som resultat av aktiva handlingar och beslut (Larsson
2000; Tagesson 2003; Bäck 2009).
Slagglagren är därför utan tvekan
rester efter aktiva handlingar och
beslut och bör ses och behandlas
som kulturlager.
Slaggen i sig har också behandlats
styvmoderligt. Den har uppfattats
som en biprodukt och inte ansetts
som en avsiktlig händelse. Slaggens
potential har tidigare ansetts ligga
i tekniska analyser. Exempelvis genom att klargöra vilken typ av slagg
det är och varifrån den kommer genom metallografi, petrografi, spårämnes- och isotopanalyser. I Sverige
finns en institution inom arkeologi
som specialiserat sig på denna typ av
slagganalyser, Geoarkeologiskt laboratorium i Uppsala.
Det finns nämligen en rad olika
typer av slagg även om jag i denna
text diskuterar slaggen i allmänhet.
En stor skillnad är naturligtvis vilken typ av metall som framställts,
främst rör det sig om järn och koppar. I de fall jag diskuterar den tidiga metallframställningen i Sverige så
rör det sig främst om järn och därmed slagg efter blästbruk. Senare utvecklas tekniken med masugnar och
då förändras även slaggens karaktär.
Rörande kopparframställningen så
uppstår slagg främst vid sulubruket
som var den första smältningen av
malmen och som skedde i hyttorna.
Slagg bildas också vid råkopparsmältningen, men inte alls av samma mängder som vid sulubruket.
Slaggen i Falun består därför främst
av sulubruksslagg. Den äldsta kopparslaggen från bergsmanshyttorna
var oregelbunden och porös medan
den yngre slaggen var tät och ofta
bildade skivor.
Med en inriktning på tekniska
analyser, likt de nyss nämnda, så blir
slagglagren i Falun relativt ointressanta. Det finns naturligtvis ett intresse i att avgöra vilken typ av slagg
det rör sig om, men detta är mindre
viktigt då slagglagren vanligen är sekundära eller tertiära kontexter. Det
vill säga att det rör sig om fyllnadslager. Jag anser att arkeologer misslyckats med att söka en typ av information ur slaggen som sätter den
i ett socialt sammanhang (jfr. Ihr
2014, s. 56-58). Slagglagrens morfologi och deposition är relaterad till
sociala och kulturella handlingar,
antingen medvetna eller omedvetna, och kan därför diskuteras inom
ramen för konceptet materialitet.
För att diskutera slaggen i Falun
kommer jag att utgå från Maria
Perssons (2014, s. 32-36) definition
av materialitet utifrån tre dimensioner (jfr Damsholt & Simonsen
2009). Först är det viktigt att förstå att såväl människan som tingen
bör ses som självständiga aktörer
och att tingen kan inneha egen verkande kraft. Alfred Gell (1998) skiljer dock på detta då han menar att
människan är en primär agent så till
vida att denne medvetet kan påverka. Det materiella är istället sekundära agenter då de bara kan anses
vara effektiva. Dessa båda aktörer är
dock beroende av varandra och ver-
91
META 2016
Figur 2. Slagglager från kvarteret Kardmakaren 13 i Falun. Fotograf Fredrik Sandberg 1988.
Dalarnas museum.
litet är något som genomförs eller
äger rum, vilket sker i mötet mellan
människa och det materiella (Persson 2014, s. 36).
kar samt förhåller sig till varandra i
ett socialt nätverk.
För det andra är materialitet relationell. Detta beroende av att tingen
ingår i sociala nätverk antingen direkt genom relationen mellan människa och ting, men också sekundärt
där människor relaterar till varandra
via ting. Enklare uttryckt så formar
vi oss själva och det samhälle vi är en
del av genom vårt sätt att använda
och leva med det materiella. Konceptet materialitet bygger alltså på
relationer. Dessa relationer byggs
upp och omformas av ständigt pågående processer. Processerna utgör
den tredje dimensionen av materialitet, det vill säga performativiteten,
att något genomförs eller äger rum.
Materialitet är aldrig konstant utan
i ständig förändring, en process som
aldrig avslutas (Lucas 2012, s. 17).
Materiell kultur och människan är
något som finns medan materia-
Den användbara och vitala
slaggen
Hur är det möjligt att se slaggens
egen vitalitet? Släpper man idén om
slaggen som endast en restprodukt
så öppnas en rad möjligheter till nyanserade perspektiv. Jag anser, precis
som Anna Ihr (2014, s. 56) nyligen
poängterat, att slagg skall ses och
därmed hanteras som en del av produktionen. Slagg är den enda halvfärdiga produkten som finns kvar
av processen. Slaggen är därför inte
bara en restprodukt, det är också något helt nytt, något som inte finns
naturligt. Slaggen kan därför sägas
vara en ny aktör när den för första
gången dyker upp i samband med
92
JOAKIM WEHLIN
den tidiga metallframställningen.
Denna nya aktör hade en vitalitet
som märks direkt i de arkeologiska
lämningarna.
I områden med tidig metallframställning under förhistorisk
tid manifesteras slaggen i gravsammanhang (ex. Burström 1990;
Goldhahn & Østigård 2007; Eriksson & Sundqvist 2012). I Gästrikland förekommer blästbruksslagg
så ofta i vikingatida gravar att den
enligt Mats Burström (1990) måste
ha tillskrivits en särskild innebörd.
Slagg förekommer också i gravar
i Dalarna, men inte i samma utsträckning (Serning 1966). Slaggen
i de vikingatida gravarna har ansetts
påvisa järnframställningens viktiga
betydelse för ekonomin. En annan
tolkning är av mer praktisk art då
man menat att slaggen använts
för att den varit ett lättillgängligt
byggnadsmaterial. Det finns dock
så många fall där slaggen tydligt
deponerats i graven att denna tolkning är osannolik. En annan tolkning av slagg i gravar är att den har
placerats där av sakrala skäl. Det har
exempelvis föreslagits att slagg och
gravar haft strukturella likheter i
den vikingatida föreställningsvärlden (Burström 1990). Denna likhet finns i järnslaggens uppträdande
i framställningsprocessen som i
denna tolkning bör uppfattas som
en transformationsritual där den
naturliga myrmalmen övergår till
en kulturell produkt. Denna idé
har nyligen utvecklats och det har
exempelvis föreslagits att smeden
i förhistorisk tid haft en funktion
som en rituell specialist (Gansum
2004; Goldhahn & Østigård 2007).
Det tycks också som om slagg
medveten deponerats i stolphål till
hus i förhistorisk tid. Det finns exempel på detta från flera håll i Dalarna och Gävleborg. I stolphål från
främst järnålder, påträffas vanligen
husoffer i form av olika föremål och
därför är det möjligt att även slaggen
i stolphålen kan tolkas som ett offer
(Carlie 2004; Lögdqvist 2013).
Med tiden blir metallframställningen vardag, men i och med en
ökad produktion får slaggen en annan mening. Den samlas på högar
intill metallframställningsplatsen
och med tiden växer dessa högar, eller slaggvarp. Slaggvarpen blir monument som manifesterar mängden
metall som framställs på lokalen. I
senare tid antar dessa slaggvarpar
enorma proportioner. För Faluns
del rör det sig om kopparslagg.
Allt eftersom tekniken utvecklades
kunde kopparslaggen i dessa högar
återanvändas genom så kallad sovring. Detta blev extra vanligt när Falugruvans malmer blev fattigare vid
1700-talets början. År 1727 erhöll
bergslaget speciella privilegier för
ett sovrebruk och rätten till sovring
hade alla som inte hade arbete i gruvan. Sovringen gör att varpupplagen
i Falun lagrats om under årens lopp
(Olsson 1990; Haglund & Hanæus
2010). Fram till mitten på 1800-talet tillverkades ca 2000 ton råkoppar från slagg (Sundström 2002).
Sovringen minskade till viss del varpens storlek och likaså har mycket
slagg fraktats bort genom åren, inte
93
META 2016
Figur 3. Utdrag ur karta över Falu stad från år 1777. Slaggvarpens utbredning syns i grått och
det är tydligt att dessa varit mer omfattande än vad som är synligt i landskapet idag. Falu
Gruva har en mer solid grå markering och syns i vänster nederkant. Dalarnas museum.
minst i Falun, men de stora slaggvarparna är fortfarande påtagliga i
landskapet (fig. 1 och 3).
I och med den ökade slaggförekomsten uppmärksammades också
slaggens sekundära användningsområde. Det finns relativt tidiga belägg
för att slagg använts som byggnadsmaterial. I Dalarna har man exempelvis påträffat vallar av blästbruksslagg som daterats till yngre delen av
järnålder. Vallarna är sannolikt rester
efter huskonstruktioner kopplade
till metallframställning. Möjligen
har själva reduktionsugnen funnits
inuti dessa hus, men de kan också
ha fungerat som bostäder (Hyenstrand 1974, s. 188-191). Ett annat
användningsområde, som finns dokumenterad från medeltid, har varit
att lägga ett lager med krossad slagg
för att hålla samman näverlagren på
taket (Gunnarsson 1994, s. 22).
Vid mitten av 1700-talet börjar
man bygga hus av slagg. Anledningen till detta är många, slaggvarpen
intill hyttorna växte och lättillgängligt byggnadsmaterial i form av trä
minskade. Träet behövdes främst
som bränsle. Det uppstod därför ett
behov av ett annat byggnadsmaterial
än timmer och detta skulle gärna stå
emot de bränder som under denna
tid blev katastrofala i de tätbebyggda trästäderna. I England hade man
börjat experimentera med att gjuta
slagg som byggnadssten och idén
upptogs relativt fort i Sverige. Det
var just brandrisken som fick konceptet att ta fäste i Falun, inte minst
efter de två stadsbränder som härjat
i staden 1761. Det man provade i
Falun var att mura med slaggflis, det
vill säga de större platta kakorna av
slagg från kopparframställningen,
en metod som kom att förfinas i en
94
JOAKIM WEHLIN
den, det vill säga den som hanterade
metallen från framställning till slutprodukt, har haft en framträdande
roll ibland annat Nordisk folktro.
Smeden ansågs stå i förbindelse
med övernaturliga krafter och metallframställningsprocessen kan närmast jämföras med en ritual. Smeden kan ses som en transformatör
som hade förmågan att omvandla
den naturliga malmen och veden till
det av människan skapade metallföremålet. Detta sker genom en rad
olika led och processer. Vid järnframställning uppkommer slagg
först vid malmens reduktion i blästerugnen. Där övergår slaggen från
att vara en levande del av processen till att bli en restprodukt. Slagg
ingår därför i en process där något
övergår från ett stadium till ett annat och kan därför jämföras med
gravar, speciellt brandgravar. Slagg
skulle därför kunna ses som en liminal agent som verkar mellan de
levande och de dödas värld, en liminal zon som i ett förhistoriskt
samhälle kontrollerades av den rituella specialisten smeden (Burström
1990; Gansum 2004; Goldhahn &
Østigård 2007).
Slagghögen, eller varpen, och
gravhögen kan därför ses som likartade manifestationer. De är båda
restprodukter efter ritualer och
transformationer. Senare kommer
slaggen och slaggvarpen att mer förknippas med metallframställningsprocessen på ett liknande sätt som
Savianos citat ovan vill förmedla.
Slaggen är en ständig åminnelse
och minnesbärare. Till slaggvarpen
kombination av lertegel. Med masugnsteknikens utveckling, främst
från 1830-talet och framåt, blev
det möjligt att gjuta mer och bättre
byggnadsstenar av slagg, så kalllad slaggtegel, och med tiden kom
det att anses som ett starkt och billigt byggnadsmaterial. I Bergslagen
uppfördes hus i slaggtegel fram till
omkring 1960 (Gunnarsson 1994,
s. 22-33). Man lyckades också göra
byggnadssten av kopparslaggen och
produktionen av denna började i
Falun år 1863. Kopparslaggteglet
från Falun bestod av stora svarta
block som fort blev populära och
användes exempelvis till husgrunder
och murar. Faluslaggtegel syns fortfarande runtom i falutrakten (Sundström 2002; Gunnarsson 2003).
Slagg har också använts som utfyllnadsmaterial och markförbättring i modern tid. Exempelvis vid
vägbyggnad och underballast i banvallar. Under senare år har lyckade
tester gjorts att använda slagg i asfalt. Slaggasfalten har en bättre slitstyrka, vrid- och draghållfasthet och
stabilitet jämfört med traditionell
asfalt. Dessa egenskaper gör slaggasfalten till ett bra alternativ i rondeller eller på andra hårt belastade
trafikleder. Den har också bättre
beständighet och bullerreducerande
egenskaper (Stålindustrin gör mer
än stål 2012).
Slaggen som identitetsskapare
Att slagg lades i gravar under bronsoch järnålder visar metallhanterings
roll i ideologin vid denna tid. Sme-
95
META 2016
knyts också andra typer av minnen.
De höga slaggvarparna har varit utflyktsmål och lekplatser. Slaggen i
sig har också påverkat människorna
och ett bra exempel finns från Falun. Slaggen gjorde nämligen att det
var ett enormt slitage på skor och
om ungarna på stadsdelen Elsborg
nära Falu gruva berättas att:
en fysisk resurs, den har använts till
fyllnad, grundläggning samt husbyggnation och som symbol. Sedan
Falun blev världsarv 2001 har slagg
och skrotsten använts för att bygga
på världsarvsidentiteten, exempelvis
som dekorativa element i refuger,
broar, vägkanter och rondeller. Slaggen utgör idag stora delar av vad
som identifierar världsarvet Falun
och därmed även människorna som
lever och verkar där. Att så är fallet
visar också förekomsten av slagg i
ort- och lokalnamn såsom exempelvis byn Slaggen tio kilometer sydväst om Falun samt Slaggatan och
kvarteret Slaggen i Falu stad.
Elsborgsungarna behövde inte några såna [skor] heller, för de hade
ett sånt tjockt skinn under fötterna, att de kunde kuta barfota i
slaggvarpen så mycket de ville. Det
gjorde dem alls ingenting.
Bara den stackars stortån tålde inte
vid det. Den var jämt trasig och
blödde. Men då lindade man en
tyglapp om tån, och sedan gick det
lika bra att kuta igen. Alla ungar
på Elsborg hade såna där trasor
om tårna. Ja, man kunde rent av
känna igen elsborgsungarna på det.
(Ström 1989, s. 76)
Slaggens performativitet
Tingens och slaggens relationer
byggs upp och omformas av ständigt pågående processer. Slaggen
är därför performativ och ingår i
processer som aldrig avslutas. Processerna i vilka slaggen ingår startade så fort slaggen separerades vid
hyttorna och smältverken. Slaggen
transporterades till närmsta slaggvarp när den stelnat. I anslutning till
alla hyttplatser har det därför vuxit
fram stora slaggvarp, vilka rent fysiskt påverkat människan. Landskapet ändrades drastiskt och genom
att använda slaggen som fyllnadsmaterial för våtmarkerna nära Faluån minskades bredden på den från
75 meter till dagens 10-25 meter.
Slagglagren varierar från några decimeter till att vara 4-5 meter tjocka
närmast ån och har totalt förändrat
den ursprungliga topografin i Falun
Idag har gruvverksamheten upphört
i Falun och det är få personer som
förknippar slaggen direkt med kopparframställningsprocessen. Likväl
är slaggen identitetsskapande. I Falun knyter slaggen via processer och
förändrade relationer människan till
den första brytningen i Kopparberget. Slaggen dumpades, återanvändes, dumpades igen och nyttjades.
Slaggens betydelse är flytande. Den
har ansetts och ses som avfall och
ett problem. Slaggen är också monumental då den visar kunskapen
att framställa koppar och mängden
av denna. Slaggen har varit och är
96
JOAKIM WEHLIN
Figur 4.Till vänster slaggbakelse framtagen av Mikaela Malm som fram till sommaren 2015
fanns att avnjuta på Skyttepaviljongens café i Falun.Till höger stearinljus formade som slaggklumpar vilka finns i försäljning på butiken vid Falu gruva. Fotograf Joakim Wehlin 2015.
ter svampen kommer björksly och
sedan är processen igång. En annan
växt som trivs i karga och tungmetallförgiftade gruvmiljöer är Fjällnejlikan och bäst trivs den på kopparhaltiga underlag (Ljung 1999,
2009). Naturens återkomst till Faluns karga gruvmiljöer ställer sig till
viss del i konflikt mot världsarvsmiljön. Området närmast gruvan rensas med jämna mellanrum från sly,
men frågan är om skrotsten- och
slaggvarpen skall hållas fria från
grönska eller ej?
Slaggen och slaggvarpen gör också
intryck mentalt, inte minst på konstnärer, och slaggens estetiska kvaliteter har uppmärksammats av bland
annat juvelerare, målare och grafiker genom åren. Slaggen från järnframställningen i masugnar på
1700- och 1800-talet blev ofta
förglasad och fick en blå eller grön
färgnyans. Denna slagg kallas berg-
(Olsson 1990, s. 15). Den enorma
mängden slagg i Falun utgör också
ett miljöproblem. Slagg från kopparutvinning innehåller en stor del
andra tungmetaller såsom exempelvis bly, zink, järn och svavel. Detta
gör att slaggen vittrar, även om processen är långsam. Av den anledningen är marken och grundvattnet
i Falun starkt förorenat av metaller
(Haglund & Hanæus 2010). Slaggen påverkar därför också människor i Falun indirekt av hälsoskäl.
Gruvverksamheten i allmänhet,
och slaggen i synnerhet, har förändrat de biologiska förutsättningarna i
Falun. Detta är inte bara till ondo.
När naturen erövrar de nya miljöerna är det också nya arter som etablerar sig. En art som endast växer
i karga och tungmetallfyllda miljöer
är Ärtröksvampen. Svampen klarar
denna miljö och samtidigt rensar
den marken från gift. I resterna ef-
97
META 2016
så det arkeologiska materialet per
se. Kopparsalterna i slaggen har en
konserverande effekt och på vissa
håll cementeras slaggen. Cementeringen sker då järnet i kopparslaggen fälls ut och bildar limonit. Dessa
processer skapar en syrefattig miljö
som bevarar organiskt material. Av
den anledningen har man i Falun
påträffat en rad intressanta textilfynd. Bland dessa kan nämnas en
tuvad ullhatt och två stickade fingervantar från kvarteret Bergsfogden
och Borns hyttegård. Vantarna är
de äldsta tvåändstickade plaggen i
Sverige och har relativt daterats till
1600-talets första hälft (Dandanell & Danielsson 1984; Grälls &
Holmström 1989).
De tjocka slagglagren i Falun har
också påverkat den uppdragsarkeologiska processen. Var man än sätter
spaden eller skopan i jorden i centrala Falun påträffas lager på lager
av slagg. Hur man arkeologiskt förehåller sig till denna slagg är svårt
och detta har genom åren sett olika
ut. För att synliggöra denna problematik kommer jag att använda mig
av en fallstudie i stadsdelen Elsborg
nära gruvan i västra delen av Falun.
slagssten och används i slipad form i
smyckestillverkning och är en uppskattad souvenir från Bergslagen. På
1980-talet finansierade staten ett
konstnärsprojekt i Falun (Eriksson
1988). Syftet var att använda det
slaggen erbjöd ur skulpturalt avseende. I den mindre publikation som
utkom efter projektets genomförande går det att läsa kortare texter av
konstnärerna och exempelvis Jörg
Jeschke (1988, s. 22) beskriver miljön kring sitt verk på följande vis:
Utbränd mörk materia. Glasliknande. Travad på hög. Påbörjad
1683. Avslutad 1876. Ingen vegetation. Lätt syrlig lukt. Innehållande svett förbannelser krökta
ryggar. Central punkt. Utsatt för
vind. Ångar vid kyla. Kulturminnesmärke. Slagghög.
Citatet säger något om den ständigt pågående processen hos slaggen
i Falun. I detta avseende är även
kulturminnesmärkningen en del av
processen.
En av de vanligaste fornlämningsgrupperna i Dalarna är uppgifter om slagg. Slaggen har därför
blivit ett verktyg för arkeologiska inventerare att söka efter och använda
som argument för att skydda äldre
kulturmiljöer. Eftersom slagg inte
uppkommer på naturlig väg så visar
fynd av slagg att människor vistas
på eller i alla fall nära platsen. Olika
typer av slagg kan även ge fingervisningar om vilken typ av verksamhet
som försiggått i närheten.
Slagglagren i Falun påverkar ock-
Bergshauptmansgatan - en
slagglagerstudie
Stadsdelen Elsborg delas vanligen
upp i en övre och nedre del. Gränsen går vid Ornäsgatan (fig. 5).
Före fastställandet av stadsplanen
hade området huvudsakligen haft
spridd tomtmarksbebyggelse i nedre Elsborg, det vill säga den fuk-
98
JOAKIM WEHLIN
Figur 5. Utdrag ur fastighetskarta
med de västra delarna av Falun.
Centralt i bild är stadsdelen
Elsborg markerad och till vänster
syns Stora Stöten och Falu gruva.
Markerat i figuren är också de
estimerade strandlinjerna för
9200-9000 BP enligt Sveriges
geologiska underöknings (SGU)
kartmaterial.Vid denna tid
upphörde direktkontakten med
dåvarande Östersjön som fram
till omkring 9200 BP fanns via en
långsträckt vik. Skala 1:12000.
tiga ådalen ned mot Faluån. För att
lösa bostadsbristen bland de många
gruvarbetarna anlades bostäder
på den övre delen av Elsborg efter
stadsregleringen 1646. Hela Elsborg
bebyggdes relativt snabbt och blev
vad som kallats ”Sveriges första egnahemsbebyggelse" med små enhetliga tomter och hus (Sundström &
Olsson 1988, s. 29).
Den övre delen av Elsborg var
också fuktig då den tidigare varit
myrmark; Röbacksmyren (Sundström & Olsson 1988, s. 29). På
grund av att marken på större delen av Elsborg var fuktig bereddes
den med slagg när de nya tomterna
skulle uppföras. Fyllnadslagren är
idag flera meter tjocka. Elsborg var
attraktivt för dess närhet till gruvan,
men miljön var ett problem med
all slaggsten och roströk (Sahlström
1961). Med tiden blev dock Els-
borg en livsduglig miljö. Med envist
arbete förvandlades den sterila marken till blommande trädgårdar.
Rör man sig i Elsborg idag märks
tre tydliga terrasser och ursprunget
till dessa är sannolikt en naturlig
strandlinje (fig. 5). Terrasserna tycks
dock ha tillrättalagts för att underlätta bebyggelsen och vi vet därför
inte exakt hur den ursprungliga
topografin såg ut. Genom hela Elsborg, och i tvär linje över dessa terrasser, löper Bergshauptmansgatan
(fig. 6). Bergshauptmansgatan utgör därför en utmärkt fallstudie för
att visa potentialen med mer riktade
problemställningar kring Faluns
slagglager.
Sedan slutet av 1980-talet har det
genomförts en rad arkeologiska undersökningar i och omkring Bergshauptmansgatan. Ett intressant
fynd gjordes dock redan 1938 när
99
META 2016
Figur 6. En 3d-vy över Elsborg från nordöst
med Bergshauptmansgatan som löper hela
vägen upp till gruvan och Stora Stöten.
Figur utifrån laserscanning av Falun. Andrew
Steuernagel, Falu Kommun.
Figur 7. Utdrag ur fastighetskartan över större delen av Elsborg. Från sydväst till nordöst
centralt i figuren löper Bergshauptmansgatan. Svart markerar genomförda arkeologiska
undersökningar åren 1987-2014, vilket visar
att i princip hela gatan öster om riksvägen
är undersökt. Skala 1:4500.
man grävde i korsningen vid Sturegatan. Här påträffade en träbock
som genast kom att sättas i samband
med sägnen om bocken Kåre, det
vill säga bocken som skall ha bökat i
jorden, blivit röd om hornen och på
så vis upptäckt kopparfyndigheterna i Falun. Det är dock inte bocken
som är av intresse i detta fall utan
kontexten i vilken den hittades. Enligt utsago skall den ha påträffats
i vad som kallades ”svartmyllan”
(Hermansson & Lindström 1975),
vilket vi återkommer till senare.
Omfattande arkeologiska schaktningsövervakningar genomfördes
i Bergshauptmansgatan när det
grävdes för fjärrvärme och nya vatten- och avloppsledningar vid slutet av 1980-talet fram till slutet av
1990-talet (Ros 1988; Nordin 1995;
Carlsson 1996; DM projekt 825
och 875). Under senare år har nybyggnationer och påkopplingar på
dessa ledningar föranlett ytterligare
arkeologiska insatser (Hägerman
2009; Bennström 2014; Carlsson
& Hägerman 2014; Sunding 2014;
Wehlin 2014; Wehlin & Hägerman
2014) (fig. 7).
I över tjugofem år har alltså arkeologer genomfört undersökningar i Bergshauptmansgatan, främst i
form av schaktningsövervakningar.
Långt ifrån samtliga av dessa har avrapporterats och dokumentationsmaterialet skiljer sig också avsevärt
i kvalitet. De övervakningarna som
genomfördes på 1990-talet med anledning av grävningar för fjärrvärme
var mer omfattande. Detta märks
också i dokumentationsmaterialet
där ambitionsnivån tycks ha varit
högre. Vid fältarbetet har de olika
slagglagren blivit ingående beskrivna. Från Dalarnas museums projekt
100
JOAKIM WEHLIN
0-0,15 m
Asfalt och grus
0,15-0,2 m
Slagg, småkross
0,2-0,28 m
Hårt rostig grus
0,28 m
Slaggyta
0,28-0,43 m
Slagg, större bitar, sintrad
0,43-0,5 m
Slagg blandat med grus
0,5-0,56 m
Slaggkross (lila)
0,56-0,62 m
Kulturlager med textil,
djurhår och trä
0,62-0,8 m
Slagg, större bitar
0,8-0,85 m
Kulturlager (grått)
0,85-0,93 m
Slagg, småkross
0,93-0,99 m
Grå lera med kol och
sot
0,99 m <
Ljusgrå lera
en rad olika arkeologer. Detta har
medfört att dokumentationen skiljer sig avsevärt åt och de olika slagglagren har vanligen prioriterats bort.
Det förekommer också att länsstyrelsen direkt i förfrågningsunderlaget begärt att slagglagren på grund
av deras mindre arkeologiska värde
bara översiktligt skall dokumenteras.
Ett exempel på hur stor skillnaden
kan vara är att jämföra dokumentationen från en nyligen genomförd
schaktningsövervakning med den
ovan beskrivna lagerföljden. År
2014 genomfördes en schaktningsövervakning endast 5-10 meter från
korsningen Bondegatan, alltså nära
platsen för den äldre beskrivna lagerföljden. Den senare lagerföljden
beskrivs mer överskådligt: Överst
fanns 0,04 meter asfalt, sedan 0,09
meter grus, 0,07 meter gult grus,
0,14 meter brun sand, 0,17 meter
rödbränt material och under dessa
lager fanns kopparslagg (Carlsson
& Hägerman 2014). Tendens är
lika vid samtliga schaktningsövervakningar i Falun. De mer tydliga
anläggningarna och kulturlagren
prioriteras. Slagglagrens status som
kulturlager har avtagit markant. Likaså är det sällan som schakten är
så djupa att den naturliga leran kan
dokumenteras.
Den naturliga leran är intressant. Det tycks som om det löper
en naturlig terrasskant nästan parallellt med dagens Faluå. Sannolikt är
detta en äldre strandkant och det är
den som är märkbar även i Elsborg.
I Elsborg tycks denna kant ha till-
825 beskrivs exempelvis lagerföljden vid korsningen Bondegatan på
den övre delen av Bergshauptmansgatan enligt följande:
Vid denna tid gjordes också försök
att datera de olika lagren på Elsborg,
men resultaten var skiftande. Detta
beror främst på att möjligheten att
hitta tidstypiska föremål är liten vid
schaktningsövervakningar och 14Canalyser är svåra att använda för att
ringa in snäva tidsavsnitt i tidigmodern tid. När det till stor del rör sig
om utfyllnadslager är det också svårt
att veta vad kolet, som vanligen är
det som daterats, representerar.
Det har dock konstaterats att över
ett relativt stort område på Elsborg
finns ett kulturlager direkt ovanpå
den naturliga leran. Detta har också
uppmärksammats i övriga delar av
Falun.
Under senare år har schaktningsövervakningarna varit av mindre
omfattning och har genomförts av
101
META 2016
Figur 8. Dramatiserad profil över Bergshauptmansgatan från Myntgatan i nordöst till Bondegatan i sydväst. Den mörkare undre linjen markerar djupet där den naturliga leran påträffats vid
arkeologiska schaktningsövervakningar. Den tunnare linjen markerar botten av grävda schakt
men utan att den naturliga leran påträffats. Den undre ljusare linjen som löper från Konstvaktaregatan till Bondegatan till höger i figuren markerar ett område där leran tolkats som
kulturpåverkad.
terialet mindre och det finns endast
ett fåtal uppgifter om djupet ned till
den naturliga leran (fig. 7).
Detta beror sannolikt på främst
två saker. Den ena är att slagglagren
på den övre delen av Elsborg är
grundare och att man därför träffat
på den naturliga leran vid ledningsgrävningarna. Den andra är att det
skett färre undersökningar på nedre Elsborg och därför borde fokus
i framtiden läggas just där. Det är
också nedre Elsborg som veterligen
varit bebodd innan stadsregleringen
samtidigt som det sannolikt var här
de största utfyllnadsföretagen skedde vid mitten av 1600-talet. Som en
jämförelse kan nämnas den arkeo-
rättalagts för att gagna bebyggelsen
och exakt hur den naturliga topografin sett ut vet vi inte. Ser vi på
dokumentationen från Bergshauptmansgatan så finns det tecken på att
man påverkat den naturliga leran.
På vissa håll var det översta lagret
av leran kulturpåverkat och på andra håll inte. Möjligheten finns därför att större lerområden medvetet
grävts bort (Carlsson 1996). Det är
dock möjligt att detta endast skett
som en grundläggning för gatan
och att det skiljer sig från hur det
ser ut inne på tomterna. På den nedre delen av Bergshauptmansgatan,
från korsningen Ornäsgatan ned till
Myntgatan, är dokumentationsma-
102
JOAKIM WEHLIN
Holmström 1988, 1989).
De nedre delarna av Elsborg är
i detta avseende mest intressant.
Finns det bevarade våtmarksområden under slaggen kan dessa berätta om områdets nyttjande innan
stadsplaneringen. Rörande Bergshauptmansgatan är just den nedre
delen mindre dokumenterad men
det är i detta område som Kårebocken påträffades i ”svartmyllan”.
Ett svart kulturlager finns också
dokumenterat från kvarteret Assessorn. Detta undre lager har daterats
genom 14C-analyser vid ett antal
tillfällen (Hägerman 2009; Sunding 2014; Wehlin & Hägerman
2014; DM inv.nr. 6929). Resultatet visar att kulturlagret är äldre än
stadsplaneringen och anläggandet
av arbetarbostäder på Elsborg (fig.
8). Vad denna bebyggelse bestod av
och dess omfattning är dock långt
ifrån klarlagt.
logiska undersökning som genomförts i kvarteret Dalpilen. Området
ligger omkring 150 meter norr om
korsningen Bergshauptmansgatan
och Myntgatan. Här var skillnaden
mellan marknivån och den naturliga leran 2,5 meter. Den större delen
av de 2,5 meter tjocka kulturlagren
bestod av fyllnadslager med slagg
(Andersson & Holmström 1990).
I den nedre delen av Elsborg har
endast en omfattande arkeologisk
undersökning genomförts. Denna
gjordes invid korsningen Gruvgatan och Engelbrektsgatan hundra
meter norr om Bergshauptmansgatan, i kvarteren Bergsfogden 10 och
Bergshauptmannen 9. I kvarteret
Bergsfogdens norra del framkom
två bebyggelseskeden, ett före respektive efter stadsregleringen. Det
äldre skedet undersöktes och hade
två separata byggnadsfaser, det äldsta från 1600-talets början och det
yngre från tidigast 1630 (Grälls &
Figur 9. Summering av genomförda 14C-analyser inom Faluns stadslager (RAÄ 68) och specifikt
från det undre lagret på Elsborg. Att en så stor del av de genomförda analyserna för Faluns
stadslager har ett relativt gammalt resultat beror på att det vanligen är de förmodade äldre
lager och anläggningar som daterats med 14C. Kalibreringen är gjord i OxCal 4.2 (Bronk Ramsey
2009) med kalibreringskurvan IntCal13 (Reimer et al. 2013).
103
META 2016
Slagglagrens potential och ett
framtida stadsprojekt
så att stenarna sintrat samman och
skapade på så vis en mycket hård beläggning, medvetet eller ej.
En av de stora arkeologiska frågorna rörande Falu stad är hur bebyggelsen såg ut på medeltiden och
innan stadsregleringen vid mitten
av 1600-talet? Sannolikt användes
slaggen redan under medeltiden
som fyllnadsmaterial och som delar
av konstruktioner. Av den anledningen kan äldre markskikt lätt förbigås vid generellt dokumenterade
schaktningsövervakningar. Hur ska
man exempelvis tolka det tunna
kulturlagret med textil, djurhår och
trä som dokumenterats vid korsningen Bergshauptmansgatan och
Bondegatan som syns i den tidigare
redovisade lagerföljdstabellen?
Genom att studera och dokumentera de olika slagglagren på Elsborg skulle vi lättare kunna förstå
hur stadsdelen skapades, hur lång
tid detta tog och hur slagglagren
efter detta påverkat människorna
som levt där. För precis som idag så
inspirerade säkerligen slaggen också
på 1600-talet till kreativa uttryck av
olika slag. En intressant fråga är hur
man förhöll sig till slaggfyllnadslagren när sovrebruket blev aktuellt under 1700-talet? Helt plötsligt fanns
det en möjlig ekonomisk potential
under fötterna.
Det finns tillräcklig data för att
närma oss svaren, inte minst genom
resultaten av nästan tre decenniers
undersökningar, men inga resurser
att sammanställa datan. Likaså har
många av de ambitiösa schaktningsövervakningarna från 1990-talet på
Dokumentationen av dessa undre
lager är naturligtvis intressant, men
vilken kunskap går det att söka i
slagglagren? Det är naturligtvis svårt
att hävda att slagglagren bör prioriteras vid arkeologiska undersökningar i Falun, men jag är av åsikten
att slagglagren likväl som andra kulturlager innehåller information. I
Faluns slagglager finns en potential
och genom studier av de olika slagglagrens utbredning, typ och möjligen ålder går det att få en bättre förståelse för Falu stads grundläggande
under sen medeltid och dess senare
expansion i tidigmodern tid.
Att slagg användes för att fylla
upp Faluån och andra våtområden
för att ge plats åt byggnader av olika
slag är en sak, men bland dessa utfyllnader finns säkerligen lager som
skapats med andra motiv. Går det
exempelvis att se om en typ av slagg
använts vid byggandet av gator och
vägar och en annan för att fylla upp
inne på tomt- och gårdsmarkerna?
Människor som dagligen arbetade
med slaggen hade en annan förståelse för dess olika egenskaper såsom
hållfasthet, isolerings- och dräneringskvalitet. På kvarteret Västra
Falun, inte långt från Elsborg, har
nyligen en rad arkeologiska undersökningar genomförts. Vid en av
dessa uppmärksammades hur slagg
använts tillsammans med naturligt
rundade stenar för att skapa en hård
och jämn gatu- eller gårdsyta (DM
projekt 1521). Slaggen hade gjort
104
JOAKIM WEHLIN
Elsborg inte avrapporterats, men
potentialen är stor.
Slaggens miljöhälsoproblem är
också intressanta att lyfta in i ett
längre tidsperspektiv. Hur medveten var man om detta i Falun
på 1600- och 1700-talen? Undvek
människorna att dricka vatten som
tydligt var påverkat av slaggutfällningar och fanns det specifika lösningar för att rena detta vatten? Åt
man exempelvis fisken från Faluån
och de direkt påverkade sjöarna
Tisken och Runn?
För Faluns del krävs alltså ett samlat grepp, en eller flera övergripande
frågeställningar som också skulle
ge de mindre schaktningsövervakningarna ett tydligare syfte. Först
behövs ett arkeologiskt stadsgeografiskt projekt som sammanställer
alla genomförda undersökningar i
Falu stad i en digital informationsdatabas. I denna databas skulle det
sedan gå att exempelvis föra in de
olika slagglagrens utbredning, djup
och egenskaper. Ett sådant projekt
är naturligtvis kostsamt, men vinsterna är många. Förutom att tidigare ej avslutade projekt kan avrapporteras så underlättar en geografisk
informationsdatabas också effektiviteten och kvaliteten på framtida undersökningar och inte minst gäller
det schaktningsövervakningarna.
Vid en mindre schaktningsövervakning finns inte mycket tid till
arkeologisk frågeställning och tolkning vare sig inför eller efter avslutat
arbete. Målsättningarna som framläggs i förfrågningsunderlagen för
schaktningsövervakningar är idag
väldigt generella. Det vanliga är
dock att några förfrågningsunderlag
inte hinner komma in överhuvudtaget. Arkeologen skickas med någon
timmes varsel ut i det redan grävda
schaktet utan bakgrundsinformation. Följden blir en stor mängd
summariska och tekniska rapporter.
Om man inom en specifik fornlämning, i detta fall Faluns gamla
stadslager, har arbetat fram en rad
aktuella frågeställningar så har arkeologen ett mer riktat syfte med sin
övervakning. Samtidigt är det för
länsstyrelsen lättare att motivera en
antikvarisk medverkan i just detta
område. Med en inarbetad arkeologisk stadsgeografisk databas går det
också att snabbt, för såväl länsstyrelsen som uppdragsarkeologen, få en
överblick om vad som undersökts
tidigare i det aktuella området och
vilka prioriteringar som kan göras.
Den största fördelen med mer
riktade frågeställningar inför en
schaktningsövervakning är dock att
arkeologen ifråga kommer mer motiverad och gör därmed ett bättre
jobb. Det är enorm skillnad på att
endast genomföra en sakkunnig dokumentation vid en schaktningsövervakning och att genomföra en
övervakning med vetenskapligt och
kunskapsuppbyggnadsinriktade frågor i bakhuvudet.
Tack till: Eva Carlsson,Tomas Ljung, Andrew
Steuernagel och Jennie Tiderman
Fil. Dr. Joakim Wehlin, arkeolog vid Dalarnas museum
E-post: joakim.wehlin@dalarnasmuseum.se
105
META 2016
Referenser
• Andersson, Carolina & Holmström, Marie (1990). Staden under slaggen, -arkeologin
bryter historisk mark. I: Arkeologi i Sverige. 1987. Fornminnesavdelningen, Riksantikvarieämbetet. Stockholm. s. 75-86.
• Bennström, Greger (2014). Arkeologisk schaktningsövervakning Spelstyraren 6 vid
schaktning för fjärrvärme genom stadslager RAÄ 68 i Falu stad och kommun, Dalarna.
Arkivrapport dnr 66/13. Dalarnas museum. Falun.
• Bindler, Richard & Rydberg, Johan (2015). Revisiting key sedimentary archives yields evidence of a rapid onset of mining in the mid-13th century at the Great Copper Mountain,
Falun, Sweden. Archaeometry 57 (6). University of Oxford. Published online 2015-07-14
by Wiley Online Library. DOI: 10.1111/arcm.12192.
• Boëthius, Gerda (1941). Falu stads kyrkor: konsthistoriskt inventarium. Generalstabens
litografiska anstalt. Stockholm.
• Boivin, Nicole (2008). Material cultures, material minds: the impact of things on human
thought, society, and evolution. Cambridge University Press. Cambridge.
• Bronk Ramsey, Christopher (2009). Bayesian analysis of radiocarbon dates. Radiocarbon
51(1). s. 337-360.
• Burström, Mats (1990). Järnframställning och gravritual. En strukturalistisk tolkning av
järnslagg i vikingatida gravar i Gästrikland. Fornvännen 85. Stockholm. s. 261-271.
• Bäck, Mathias (2009). Stadsarkeologiska trender och tendenser i Sverige –en personlig
synvinkel. I: Brendalsmo, A. Jan, Eliassen, Finn-Einar & Gansum, Terje (red.) . Den urbane
underskog: strandsteder, utvekslingssteder og småbyer i vikingtid, middelalder og tidlig
nytid. Novus. Oslo. s. 41-66.
• Carlie, Anne (2004). Forntida byggnadskult: tradition och regionalitet i södra Skandinavien. Riksantikvarieämbetets förlag. Stockholm.
• Carlsson, Eva (1996). Arkeologisk schaktövervakning Kung Magnigatan m.fl. RAÄ 68, Falu
stad och kommun, Dalarna. Arkeologisk rapport 1996:4. Dalarnas museum. Falun.
• Carlsson, Eva (2012). Arkeologisk förundersökning i kvarteret Västra Falun, 1600-talsbebyggelse inom stadslager RAÄ 68 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkeologisk rapport
2012:8. Dalarnas museum. Falun.
• Carlsson, Eva & Hägerman, Britt-Marie (2014). Arkeologisk schaktningsövervakning Bondegatan vid schaktning för fjärrvärmeservice till Vågdragaren 5, stadslager RAÄ 68 i Falu
stad och kommun, Dalarna. Arkivrapport dnr 13/14. Dalarnas museum. Falun.
• Damsholt, Tine & Simonsen, Dorthe Gert (2009). Materialiseringer. Processer, relationer
och performativitet. I: Damsholt, Tine, Simonsen et al. (red.). Materialiseringer: nye perspektiver på materialitet og kulturanalyse. Århus Universitetsforlag. Århus. s. 9-34.
• Dandanell, Birgitta & Danielsson, Hams Ulla (1984). Tvåändsstickat: [vackert, slitstarkt,
varmt]. LT. Stockholm.
106
JOAKIM WEHLIN
• Eriksson, Birger (1988) Slaggg. Förf. Falun.
• Eriksson, Jemt Anna & Qvarfort, Ulf (1996). Age determination of the Falu Copper Mine
by C14-datings and palynology. GFF 118. Stockholm. s. 43-47.
• Eriksson, Katarina & Sundqvist, Olof (2012). Järn, makt och kult i Gästrikland under
yngre järnåldern. I: Ramqvist, Per H. (red.). Arkeologi i norr. 13, (2012). Institutionen för
idé- samhällsstuder, Umeå universitet. Umeå. s. 131-166.
• Friberg, Nils (1956). Bidrag till Faluns äldre topografi. Dalarnas hembygdsbok. 1956, s.
5-38.
• Gansum, Terje (2004). Role the Bones – from Iron to Steel. Norwegian Archaeological
Review 37 (1). s.41-57.
• Gell, Alfred (1998). Art and agency: an anthropological theory. Clarendon. Oxford.
• Goldhahn, Joakim & Østigård, Terje (2007). Rituelle spesialister i bronse- og jernalderen.
1, Dödens hand : en essä om brons- och hällsmed. Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Göteborgs universitet. Göteborg.
• Grälls, Annika & Holmström, Marie (1988). Rapport, Dalarna, Falun, Kv Bergshauptmannen 9 och Kv Bergsfogden 10, arkeologisk förundersökning 1988. Riksantikvarieämbetet,
Byrån för arkeologiska undersökningar.
• Grälls, Annika & Holmström, Marie (1989). Rapport, Dalarna, Falun, Kvarteret Bergsfogden nr 10 och kvarteret Bergshauptmannen nr 9, arkeologisk undersökning 1988.
Riksantikvarieämbetet, Byrån för arkeologiska undersökningar.
• Gunnarsson, Ann Marie (1994). Hus av slagg: byggnadskonst i Bergslagen. Jernkontoret.
Stockholm.
• Gunnarsson, Ann Marie (2003). Kopparslagghus och andra byggnadsverk av kopparslagg
i Falun. Dalarnas museum. Stencil.
• Haglund, Per & Hanæus, Åsa (2010). Historisk bakgrund och genomförandet av Faluprojektet: delrapport i slutrapporteringen av Faluprojektet. Naturvårdsverket. Stockholm.
• Heidegger, Martin (2013 [1927]).Vara och tid. Daidalos. Göteborg.
• Hermansson, Rune & Lindström, Ingrid (1975).Vad slaggen gömmer. I: Olsson, Daniels
Sven (red.). Falun: stad i trä : en bok om trästaden Falun, svenskt pilotprojekt under europeiska byggnadsvårdsåret 1975. Kommittén för byggnadsvårdsåret. Falun. s. 22-31.
• Hodder, Ian (2012). Entangled: an archaeology of the relationships between humans and
things. Wiley-Blackwell. Malden.
• Hyenstrand, Åke (1974). Järn och bebyggelse: studier i Dalarnas äldre kolonisationshistoria. Dalarnas museum. Falun.
• Hägerman, Britt-Marie (2009). Arkeologisk förundersökning i Assessorn 6, Nedre
Elsborg, RAÄ 68, Falu stad och kommun, Dalarna. Arkeologisk rapport 2009:8. Dalarnas
museum. Falun.
• Ihr, Anna (2014). Becoming vitrified: kilns, furnaces and high temperature production.
Göteborgs universitet. Göteborg.
107
META 2016
• Jeschke, Jörg (1988). I: Eriksson, Birger (red.). Slaggg. Förf. Falun. s. 22-23.
• Knappett, Carl (2011). An archaeology of interaction: network perspectives on material
culture and society. Oxford University Press. Oxford.
• Kröningssvärd, Carl Gustaf (red.) (1842-1853). Diplomatarium Dalekarlicum: urkunder
rörande landskapet Dalarne. Stockholm.
• Larsson, Stefan (2000). Stadens dolda kulturskikt: lundaarkeologins förutsättningar och
förståelsehorisonter uttryckt genom praxis för källmaterialsproduktion 1890-1990. Lunds
universitet. Lund.
• Latour, Bruno (1998). Artefaktens återkomst: ett möte mellan organisationsteori och
tingens sociologi. Nerenius & Santérus. Stockholm.
• Latour, Bruno (2005). Reassembling the social: an introduction to actor-network-theory.
University Press. Oxford.
• Ljung, Tomas (1999). Kopparnejlikans klan –funderingar kring en outredd association.
Trollius 23:7. 7-13.
• Ljung, Tomas (2009). Drakarna på Gruvberget. Dalarnas tidningar 2009-11-23. s. 31.
• Lucas, Gavin (2012). Understanding the archaeological record. Cambridge University
Press. Cambridge.
• Lundqvist, Gösta (1963). Falu gruvas ålder i geologisk och arkeologisk belysning: två
undersökningar. A&W. Uppsala.
• Lögdqvist, Anna (2013). Offrat för lycka. I: Ståhl, Elizabet (red.). Kalejdoskop. Dalarnas
fornminnes- och hembygdsförbund i samarbete med Dalarnas museum. Falun. s. 12-21.
• Montelius, Oscar (1885). Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskildt afseende
på Skandinavien. Kongl.Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien. Stockholm.
• Montelius, Oscar (1917). Minnen från vår forntid. 1, Stenåldern och bronsåldern.
• Nordin, Ann-Catrin (1995). Arkeologisk schaktövervakning i Linslagaregatan och
Bergshauptmansgatan raä nr 109 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkeologisk rapport
1995:11. Dalarnas museum. Falun.
• Nordin, Jonas M. (2009). Det medeltida Dalarna och Västmanland: en arkeologisk guidebok. Historiska media. Lund.
• Olsen, Bjørnar (2010). In defense of things: archaeology and the ontology of objects.
AltaMira Press. Lanham.
• Olsson, Daniels Sven (1990). Antikvarisk kartläggning av Falu gruva och Falu stad för
Dalälvsdelegationens gruvavfallsprojekt. Slutrapport. Dalarnas museum 1989-1990. Stencil.
Dalarnas museum. Falun.
• Persson, Maria (2014). Minnen från vår samtid: arkeologi, materialitet och samtidshistoria. Göteborgs universitet. Göteborg.
• Reimer, Paula J. et al. (2013). IntCal13 and Marine13 Radiocarbon Age Calibration Curves 0-50,000 Years cal BP. Radiocarbon 55(4). s. 1869–1887.
108
JOAKIM WEHLIN
• Qvarfort, Ulf (1984). The influence of mining on Lake Tisken and Lake Runn. Bulletin of
the Geological Institution of the University of Uppsala N S 10. s. 111-130.
• Ros, Jonas (1988). Arkeologisk schaktkontroll, fjärrvärmeutbyggnad etapp III, 1987, Falu
stad. Arkeologisk rapport 1988:14. Dalarnas museum. Falun.
• Sahlström, Nils (1961). Stadsplaner och stadsbild i Falun 1628-1850. Falun.
• Saviano, Roberto (2007). Gomorra. Bromberg. Stockholm.
• Serning, Inga (1966). Dalarnas järnålder. Stockholm.
• Ström, Selma (1989). Hemma på Elsborg. Minnesbilder från vardag och fest i sekelskiftets Falun. Dalarnas museum. Falun.
• Stålindustrin gör mer än stål: handbok för restprodukter 2012. (2012). Jernkontoret.
Stockholm.
• Sunding, Emelie (2014). Arkeologisk schaktningsövervakning Vågdragaren 5, ledningsschakt i stadslager RAÄ 68 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkeologisk rapport
2014:18. Dalarnas museum. Falun.
• Sundström, Kjell & Olsson, Daniels Sven (1988). Husen berättar: bevarandeplan för Falu
innerstad. Falu kommun. Falun.
• Sundström, Kjell (2002). Falu gruva och tillhörande industrier: industrihistorisk kartläggning med avseende på förorenad mark. Miljövårdsenheten, Länsstyrelsen Dalarnas län.
Falun.
• Söderberg, Tom (1932). Stora Kopparberget under medeltiden och Gustav Vasa. Stockholms universitet. Stockholm.
• Tagesson, Göran (2003). ”Bodde dom därnere?” Om kulturlagerbildning och avfallshantering i stormaktstidens Norrköping. I: Ersgård, Lars et al. Tyskebacken: hus, människor
och industri i stormaktstidens Norrköping. 1. [uppl.]. Riksantikvarieämbetets förl. Stockholm. s. 28-44.
• UNESCO (2014-07-05). http://whc.unesco.org/pg.cfm?cid=31&id_site=1027.
• Wehlin, Joakim (2014). Arkeologisk schaktningsövervakning Bergshauptmansgatan vid
schaktning för fjärrvärme genom stadslager RAÄ 68 i Falu stad och kommun, Dalarna.
Arkivrapport dnr 62/14. Dalarnas museum. Falun.
• Wehlin, Joakim & Hägerman, Britt-Marie (2014). Arkeologisk schaktningsövervakning
Bergshauptmansgatan 9 och 7 vid schaktning för fjärrvärmeutbyggnad till fastigheten
Assessorn 13, inom fornlämning 68:1 i Falu stad och kommun, Dalarna. Arkivrapport dnr
56/08. Dalarnas museum. Falun.
• Wessén, Elias (red.) (1947). Medeltida urkunder rörande Stora Kopparberget. Stockholm.
109
META 2016
110
Kulturella normer speglade av
strukturer i en tidigmodern stad
Mattias Öbrink
Cultural norms reflected by structures in an early-modern town. The town Nya Lödöse was
founded in 1473 on the Swedish west coast, at the confluence of the rivers Säveån and
Göta älv, about 5 km east of present Gothenburg. The town was founded on royal initiative and the intention was to create a hub for trade and commerce. The recent years
of archaeological investigations in Nya Lödöse have shown that the various plots and
streets form a repeating pattern, though there are differences in functions and design.
This probably reflects different patterns of accessibility and movement, private and public. It also reflects the structures of power and governance, and cultural norms that
underlie this. These cultural norms are probably a mixture of local habits and a common
North-European urban culture. In the material from Nya Lödöse there is one example of
not following the norm, when a shop was built on a street. However, does this also mean
that those who used the site had different cultural norms?
bearbetning av ett föredrag som hölls
på EAA i Glasgow september 2015.
Kan arkeologi i en tidigmodern stad
belysa olika mönster av identitet,
makt och kulturella normer? Hur
speglar de fysiska lämningar som
finns kvar i marken de bakomliggande mekanismer som ledde till
hur dessa byggdes upp och användes? Syftet med den här texten är att
använda materialet från de pågående
undersökningarna i Nya Lödöse för
att spåra olika mönster och avvikelser. Fokus kommer ligga på den
uppbyggda miljön med rumslig organisation, rörelsemönster och tillgänglighet. Den här artikeln är en
Staden Nya Lödöse
Nya Lödöse grundades år 1473 vid
Göta älvs och Säveåns sammanflöde.
Platsen är idag en stadsdel som kalllas Gamlestaden och ligger cirka 5
kilometer öster om Göteborgs centrum. Efter att först ha kallats Götaholm bytte den nya staden redan
1474 namn till Nya Lödöse, ett sätt
att återanvända ett redan inarbetat
namn. På 1540-talet flyttades staden
111
META 2016
till en ny plats intill Älvsborgs fästning. Älvsborg förstördes i Nordiska
sjuårskriget, och efter kriget flyttades staden tillbaka till den gamla
platsen. Efter att Göteborg grundades 1621, förlorade Nya Lödöse år
1624 sina stadsprivilegier och invånarna tvingades flytta. De flesta flyttade in till den nya staden Göteborg
(Järpe 1986).
Nya Lödöse var bara ett av många
försök att etablera en stad vid västerhavet under 1400–1600-talen
(fig. 1). Initiativet till stadsgrundandet kom från Rikets råd. Målet var
sannolikt att skapa en knutpunkt
för handel, men flera olika andra
orsaker spelade troligen in, som
maktanspråk och konflikter inom
Kalmarunionen. Olika föremål från
Nya Lödöse visar kontakter med
framförallt Västeuropa. Även de
skriftliga källorna nämner personer
från Danmark, England, Nederländerna och Skottland, förutom olika
tyska städer.
Idag återstår inga synliga lämningar av Nya Lödöse ovan jord,
endast relativt kompakta och tunna kulturlager finns kvar i jorden.
Dessutom finns inga bevarade
kartor från stadstiden. Den äldsta
kartan är från 1682, ett halvt sekel
efter att staden övergavs (fig. 2).
När kartan ritades användes området som jordbruksmark, men några
detaljer från stadstiden fanns ännu
kvar. Detta gäller framförallt kyrkoruinen på den övergivna kyrkogården och vallgraven som ännu dominerade området. Dessutom fanns
några vägar som kan vara kvar från
stadstiden, och ett vad över Göta älv
till ön Marieholm. Men, inga gator
som med säkerhet kan beläggas vara
från Nya Lödöse, eller tomter, finns
på kartan. Från 1500-talets slut
finns bevarade mantalslängder, tänkeböcker och tullistor vilka ger en
relativt rik bild av stadens liv. Delar
av det skriftliga materialet är publicerat tidigare (Grauers 1923), inom
ramarna för det pågående undersökningsprojektet kommer ytterligare
genomgångar av det skriftliga materialet att göras. Men de skriftliga
källorna ger inga tydliga topografiska uppgifter om stadens utseende.
Här får arkeologin hjälpa till.
Platsen har undersökts flera gånger
Figur 1. Utdrag ur Svecia, Dania et Norvegia, Regna Europæ Septentrionalia, cirka år
1635. De olika stadsgrundningarna utmed
Göta älv har markerats. På svenskt område:
1. Lödöse, 2. Nya Lödöse, 3. Älvsborgsstaden.
4. Karl IX Göteborg, 5. Göteborg, 6. Brätte.
På dansk-norskt område: 7. Kungahälla, 8.
Marstrand, 9. Uddevalla, 10. Kungsbacka/
Gåsekil (Public domain, via Wikimedia Commons).
112
MATTIAS ÖBRINK
Figur 2. Den äldsta bevarade
kartan över platsen för Nya
Lödöse. Norr är åt höger. På
kartan syns vallgraven, kyrkogården och några vägar. Över
Göta älv finns ett vad.
förut, till exempel under första
världskriget och under 1960-talet.
I nutid har storskaliga utgrävningar pågått sedan 2013. Orsaken till
dessa är pågående stadsförnyelse
med tillhörande infrastruktur och
bebyggelse. Sammantaget börjar vi
få en god bild av hur Nya Lödöse
såg ut.
Den yta som hittills undersökts
låg mellan kyrkan i öster, Säveån i
söder och Göta älv i väster. Troligen
var detta de centrala delarna av staden. Här har vi undersökt tomter
med bebyggelse, gator, kyrkogården
och kyrkan, samt utbyggnader av
timmerkistor i Göta älv. Två gator
var parallella med Säveån, en tredje
nord-sydlig på tvären mot de andra
två.
Än så länge har minst sexton
stadgårdar identifierats, efter 2015
års säsongslut kommer antalet sannolikt vara tjugo. Med stadsgårdar
menas här den uppbyggda miljön
på en tomt. Tomterna var rektangu-
lära, i de flesta fall närmast kvadratiska, och, med några undantag, relativt jämnstora (cirka 15x15 meter
stora). Stadsgårdarna var uppbyggda
på ett likartat sätt, sammanbyggda
huslängor fanns längs tomtens sidor
och utmed gatan. I mitten fanns en
gårdsplan. Denna struktur var påfallande stabil genom stadens existens, även om en sammanslagning
av tomter till större enheter kan
anas under 1500-talets andra halva.
Mellan de olika stadsgårdarna
fanns obebyggda passager, så kallade
”dropprum” eller ”vretar”. Dessa var
reglerade i Magnus Erikssons stadslag
från 1357, mellan grannhus skulle
det finnas ett dropprum som hindrade vatten att rinna ner på grannens
tak (Holmbäck & Wessén 1966, s.
87). I den här texten kommer ordet
vret användas. I Nya Lödöse var dessa
runt en halvmeter breda och utlagda
på mark tillhörande de stadsgårdar
de låg mellan, den egentliga tomtgränsen fanns mitt i vreten (fig. 3).
113
META 2016
Figur 3. Karta över de delar av Nya Lödöse som undersökts sedan 2013. Stadsgårdar med hus
och kyrkogården är markerade. Stadsgårdarna har numrerats 1-16 (de som är klart definierade
ännu). Skala 1:2 000.
I den följande texten kommer för
enkelhets skull gatorna benämnas A
till C och stadsgårdarna 1-16, denna benämning är rent dokumentationsteknisk och har ingen koppling
till historiska förhållanden.
vara beroende av deras funktioner
och ursprung. Framförallt Trelleborg framstår som en del av en borgerlig nordeuropeisk urban kultur
med bestämda uppfattningar om
hur staden skulle gestaltas och användas. Olika grupperingar i staden
hade sina identiteter, samtidigt som
de även tillhörde gruppen stadsbor
(Larsson 2006). Christina Roséns
avhandling från 2004 behandlar materiell kultur och social status i Halland under perioden från medeltid
till 1700-talet. Hon menar att det,
åtminstone från senmedeltid, fanns
en urban kultur, ett sätt att bygga,
inreda, äta och klä sig, som tydligt
visade att man befann sig i en stad
(Rosén 2004). I en artikel om bostäder i stadsmiljö i Norge menar Axel
Identitet och kulturella normer
Mycket har tidigare skrivits om
förekomsten av en nordeuropeisk
urban kultur med gemensamma
uppfattningar om vad en stad var,
hur den skulle se ut och hur man
skulle bete sig i den. Det finns flera
intressanta exempel. Stefan Larsson
har beskrivit likheter och skillnader
mellan urbana strukturer i Lund,
Malmö och Trelleborg under medeltiden. Städernas struktur verkar
114
MATTIAS ÖBRINK
Christophersen att konstruktionen
av ett bostadshus samtidigt innebär en organisation av det privata
rummet efter rådande normer och
konventioner för hur man förhåller
sig till varandra och till omvärlden.
Bostadshuset blir därmed inte bara
en fysisk ram för det privata livet i
enlighet med praxis, utan även en
aktiv aktör (Christophersen 2001).
Mycket av diskussionerna har
sina rötter i olika teorier om praxis, mänskligt handlande. Centrala
här är Pierre Bourdieus teori om
”habitus” och Anthony Giddens
struktureringsteori. Bourdieus teori innefattar skapandet av olika
gemensamma
handlingsmönster
och värderingar som definierar en
grupp och särskiljer den från andra
(Bourdieu 1977). Giddens beskriver
sambandet mellan strukturer och
aktörer för att förklara både upprätthållandet och förändringar av
dessa (Giddens 1984). Även för det
material som diskuteras i den här
texten är dessa teorier användbara
för att förstå relationen mellan den
uppbyggda miljön och de handlingar och människor som finns bakom
de lämningar vi ser idag. Kritik
som framförts mot Bourdieu och
Giddens är bland annat att de inte
analyserar hur förändring kan ske
genom avvikelser från normer. Människor kan genom olika handlingar
motsätta sig de gällande normerna
eller förändra dem. Christina Rosén menar att ett sätt att förstå hur
man väljer ett nytt handlingssätt är
att skilja vardagliga rutinhandlingar
enligt praxis från sådana där man
medvetet tvingas välja mellan olika
alternativ. De sistnämnda kan vara
när de vanliga handlingsmönstren
inte fungerar, som vid en kris, eller när överheten försöker utöka sin
makt (se diskussion i Rosén 2004,
s. 21f ).
För att förstå tankarna bakom de
urbana mönstren måste den samtida staden som fenomen studeras.
Hur fungerade egentligen en stad
under 1400–1500-talen? Hur planerades och styrdes den? Hur stor
del var gemensamma angelägenheter, och vilket utrymme fanns för
individuella initiativ? Det handlar
till stor del om att synliggöra olika
maktrelationer i staden vid såväl
grundandet som senare när staden
var aktiv. Detta gäller både makt
i reell form, som att sitta i rådet,
och förfoganderätt över ytor i och
runt staden. Maktrelationerna såg
sannolikt olika ut på olika mikrooch makronivåer, och förändrades
över tid.
Mellan medeltid och
tidigmodern tid
Nya Lödöse existerade under övergången mellan medeltid och tidigmodern tid. Under denna tid
inföll den definitiva upplösningen
av Kalmarunionen, reformationen
och framväxten av furstestaten. Ur
en europeisk horisont blev världen
lite större med upptäckten av sjövägarna och nya världsdelar. Nya idéer
kunde spridas med tryckta ord.
Samtidig förändades krigskonsten
och därmed även försvarsbehoven.
115
META 2016
Tidigmodern tid har beskrivits som
en start för en ny urban struktur
med framväxande kommersiell ekonomi (se exempelvis de Vries 1984,
s. 254). Ur ett europeiskt perspektiv
ökade de större städerna i storlek
och de mindre stagnerade. I Skandinavien innebar upplösandet av Kalmarunionen att nationella urbana
system växte fram. I Sverige började
landets ledning föra en stadspolitik
med flera stadsgrundningar, även
om det kan diskuteras hur aktiva
satsningarna var. Ännu fanns problem att implementera kronans vilja
på lokal nivå (se diskussion i Harlitz
2010, s. 128ff ). Nya Lödöses tillkomst kan ses som ett tidigt tecken
på det svenska riksrådets önskan att
styra över landets ekonomi. I det
skriftliga materialet syns kungamaktens ansatser till styra stadens
utveckling, som önskan att bygga ut
befästningarna och flyttningen av
staden under 1500-talets mitt. Trots
återkommande försök att kontrollera staden uppifrån tycks borgarna
ha agerat relativt självständigt.
Den tidigmoderna tiden har även
setts som en tid av ökande betydelsen av individen och privatlivet.
Här ingick ett ökat särskiljande
mellan olika individer och aktiviteter. Detta kunde ge sig uttryck i ny
materiell kultur, som individuella
tallrikar vid måltider. Det medförde
även förändringar av bostadens utseende, placering och användning,
som en indelning av husen i flera
olika rum med olika funktioner och
tillgänglighet (se diskussion i Rosén
2004, s. 43ff ).
Frågan är i vilken grad arkeologin
speglar kulturella förändringar under den 150 årsperiod Nya Lödöse
fanns? En följdfråga blir, i vilken
grad förändrades det dagliga livet
över huvudtaget under tidsperioden?
Rumslig organisation av
stadsgårdarna
Som nämndes ovan finns stora likheter mellan de olika stadsgårdarnas
fysiska struktur. Även om skillnader
fanns i utformningen, val av byggnadstekniker och material, samt i
kronologi och funktioner, är grundstrukturerna så lika att man nästan
kan tala om en “blue print” för den
rumsliga organisationen. Här kommer stadsgård 1 att användas som
ett exempel, fig. 4 visar en tolkning
av stadsgårdens utseende under första halvan av 1500-talet. Stadsgård
1 låg på den södra sidan av gata A,
relativt nära kyrkan. Gårdens funktioner var troligen främst agrara,
de som bodde där var stadsbönder.
Detta var troligen en huvudnäring
för flera av stadens borgare genom
hela stadstiden. Exempel på detta
finns även från andra tidigmoderna
städer, år 1704 hade flera av borgarna i Halmstad jordbruk som
sin främsta sysselsättning (Sandklef
1935). Därutöver kan betydligt fler
av stadens borgare ha haft det som
bisyssla.
De flesta stadsgårdar hade en
eller två bodar utmed gatan, med
ingång direkt från gatan. Bodarna
kunde lejas bort och var mer löst
116
MATTIAS ÖBRINK
Figur 4. Stadsgård 1 som ett exempel på den rumsliga strukturen på en stadsgård. Rörelsemönster genom dörrar och portar är markerade med pilar.
Bostadsdelen låg inte utmed gatan utan längre in på tomten. Detta
mönster verkar finnas under hela
stadens existens. I flera andra skandinaviska tidigmoderna städer kan
en förändring ses under 1500-och
1600-talet då bodarna i stor utsträckning försvann från gatan, och
handels- och hantverksaktiviteterna
istället förlades på andra platser, så
som längre in på gården eller på
helt andra platser. Samtidigt flyttade bostadshusen ut mot gatan och
fick flera rum (Augustsson 1992, s.
96ff; Rosén 2004, s. 201). Denna
förändring verkar aldrig ha kommit
till Nya Lödöse.
Med undantag av bodarna, hade
de övriga utrymmen som fanns
inom stadsgården ett rörelsemönster som utgick från gårdsplanen. De
flesta rum hade dörrar mot gårds-
knutna till resten av stadsgården.
De övriga delarna av stadsgården
nåddes genom en port från gatan
in till gårdsplanen. Gårdsplanen delade stadsgården i två halvor. På den
ena sidan av gårdsplanen fanns boendedelen med stuga, förstuga och
ett uppvärmt förråd eller en kammare. Bakom detta fanns olika förråd och andra funktioner knutna till
boendet. Den andra sidan av stadsgården var “arbetsdelen”, här fanns
oftast inga bostadsfunktioner utan
olika funktioner knutna till gårdens
sysslor, som stallar och fähus, olika
verkstäder och förråd. Längst in på
tomten fanns ytor för odling eller
i några fall avfallsdeponering. Det
finns ett exempel där en stadsgårds
huvudnäringar kan ha varit uthyrning av rum, dessa fanns då i “arbetsdelen”.
117
META 2016
planen, endast i bostadsdelen verkar
inre förbindelser mellan olika rum
ha funnits.
Även om de olika stadgårdarna
hade stora likheter i grundstrukturen, användes de olika utrymmen
som fanns till varierande aktiviteter och funktioner. Arkeobotaniska
analyser, osteologiskt material och
föremålsmaterialet visar på stora
variationer i funktioner, vanor och
status.
Strukturerna var stabila över tid.
När Nya Lödöse återbefolkades efter Nordiska sjuårskriget användes
de gator och tomter som fanns sedan tidigare, även om flera tomter
slogs ihop två och två till större enheter. På de nya stadsgårdarna behölls i stor utsträckning den existerande rumsliga organisationen, om
än utspridd över en större yta. I de
flesta fall uppfördes nya hus på precis samma plats där äldre hade stått.
De olika gatorna i Nya Lödöse var
helt klart utlagda enligt lagföreskrifterna. Men här upphör likheterna.
Gata A var ett kommunikationsstråk som kanske fanns långt innan
staden. Den var en del av ett stråk
som ledde österifrån ner mot vadet
över Göta älv, över till ön Marieholm. Kanske hade bönderna i byn
Kviberg, cirka 1 kilometer österut,
en stig till betesmarkerna på Marieholm. När staden grundades förvandlades det äldre stråket till en av
huvudgatorna. Gatan hade under
stadstiden ett enhetligt utseende
med stenläggning, och reparerades
flera gånger. Tomterna utmed gatan
slutade vid gatans kant. Även efter
att Nya Lödöse hade lagts ner fanns
en väg ner mot vadet med samma
sträckning kvar, den försvann först
på 1930-talet.
Den lokala gatan, gata B, lades
ut när staden grundades. Den hade
troligen en primär funktion som en
passage till stadgårdarna utmed gatan. Mitten av gatan var markerad,
och även tomtgränserna fram till
gatans mitt. Intrycket var att gatan
var utlagd över tomtmark. Det var
tydligt vid undersökningen att gatumarken framför varje stadsgård var
olika konstruerad och underhållen.
Framför en del tomter var den stenlagd, framför andra endast grusad.
Paralleller till detta finns även i andra städer, exempelvis Uppsala (Ehn
& Gustafsson 1984, s. 80f ) och
Åbo (Seppänen 2012).
Nya Lödöses tänkeböcker nämner återkommande att de olika
tomtägarna hade ansvaret för att
Gatorna i Nya Lödöse
De tre gator som vi hittills har identifierat kan delas in i huvudgator
och lokalgator. Gata A, och troligen
även gata C var huvudgator. Gata
B var en lokalgata. Eftersom endast
en mindre del av gata C undersökts
lämnas den utanför den fortsatta
diskussionen. Både gata A och B
var orienterade i öst-västlig riktning
och var ungefär 4,8 meter breda.
Enligt Magnus Erikssons stadslag
skulle gator vara åtta alnar breda så
att man kunde både åka och rida på
dem (Holmbäck & Wessén 1966, s.
88), åtta alnar är ungefär 4,8 meter.
118
MATTIAS ÖBRINK
Rörelsemönster och
tillgänglighet
underhålla sin del av gatan, med
böter för dem som inte skötte sin
del. Samtidigt kunde denna typ av
uppgifter även ges som straff för olika förseelser (Grauers 1923, s. 135,
s. 240, s. 555). Men att underhålla
gatan verkar ha haft olika mening
för gata A och B. Skillnaderna mellan dem visar att gatorna troligen
utformades och organiserades olika
beroende på funktion och ursprung.
En överraskning kom vid undersökningarna 2015. Framför en
tomt (stadsgård 4) hade ett mindre (5,0 x 2,5 meter stort) hus
byggts i gatan (gata B). Mest troligt var det en bod, som hörde till
stadsgård 4. Boden verkar ha funnits under längre tid, och även ha
byggts ut. Tankeböckerna nämner
olagliga bodar. År 1587 beslutades
att olagliga bodar byggda på stadens allmänning och bro skulle tas
bort, annars väntade böter om 40
mark (Grauers 1923, s. 42). Sannolikt revs boden efter detta och
marken blev gata. Boden i gata B
var byggd på den del av gatan som
hörde till stadsgården. Tomtägaren
ansåg sannolikt att det var en tilllåten plats att bygga på. Det faktum att boden verkar ha stått kvar
en längre tid gör att det framstår
som oklart om gata B ansågs vara
allmän mark. Liisa Seppänen, som
studerat situationen i Åbo, menar att gatorna samtidigt som de
utgjorde allmänna rum närmast
var att betrakta som de enskilda
tomtägarnas egendom (Seppänen
2012). Kanske ser vi samma fenomen i Nya Lödöse.
För att förstå rörelsemönstren inom
staden behöver vi inte bara hitta ingångar till rum och olika passager,
utan även veta hur tillgängligheten
såg ut. Vem fick vara i olika byggnader, på gårdsplaner och öppna ytor?
Tillgänglighet är en svår fråga. En
definition av vilka ytor i en stad som
var enskilda, eller privata, respektive offentliga är svår att göra, vilket
ofelbart leder in på en diskussion
kring dessa begrepp. Med största säkerhet fanns ytor som var tillgängliga för de flesta, och andra som var
ytterst avskilda. De flesta rum och
ytor i staden befann sig troligen någonstans på skalan däremellan. Privata bostäder och utrymmen kunde
vara öppna för en större allmänhet,
exempelvis genom olika representativa funktioner eller som en krog i
någons hem. En enskild gränd eller brygga kunde vara öppen för
en utvald grupp av människor (fig.
5). Det är troligen mer givande att
studera de olika handlingar och aktiviteter som kunde förekomma på
olika ytor. Gator, torg och stadsgårdar kunde fylla flera olika tillfälliga
eller återkommande funktioner (se
diskussion i Bengtsson Rylander
2013, s. 86ff ).
Rörelsemönster och tillgänglighet är på sätt och vis svåra att diskutera i Nya Lödöse eftersom de skriftliga källorna inte ger särskilt mycket
information. Ett sätt är att undersöka hur olika grader av tillgänglighet markeras rent fysiskt. Här ger
119
META 2016
Figur 5. Utsnitt av Giambattista Nollis karta över Rom
från 1748. Kartan är ett bra
exempel på att offentliga
utrymmen kan vara mer än
gator och öppna ytor. Offentliga ytor är markerade med
vitt, byggnader med svart.
Hus, kyrkor och gårdsmiljöer
som är offentliga är utan
fyllning (Public domain, via
Wikimedia Commons).
offentlig persons gård mer tillgänglig än den vanlige borgarens. I tänkeböckerna finns flera exempel på
hur människor olovligen tog sig in
i andras hus och genade över stadsgårdar (Grauers 1923).
Den tredje typen utgörs av avskilda ytor. Vretarna är bra exempel på ytor med låg tillgänglighet
och i princip inga rörelser. De hade
troligen ingen åtkomst från gatan,
och verkar även ha varit avskilda
från stadsgårdarna med stängsel.
Även om avfall inte slängdes här
regelbundet hittar vi mängder med
föremål och ben. Flera av de arkeobotaniska analyserna innehåller
avföring. Föremålen och benen i
vretarna uppvisar lite fragmentering
och erosion, vilket visar att de lämnades orörda. Det som hamnade
här blev osynligt. Frågan är vilka
föremål som slängdes här istället för
det arkeologiska materialet en hel
del ledtrådar. Stadens olika ytor kan
grovt delas in i tre typer med olika
rörelsemönster (fig. 6).
Den första typen utgörs av gator,
kyrkan, kyrkogården och gemensamma ytor. Troligen hade dessa
stor tillgänglighet och användes
mycket av stadens invånare och personer utifrån. Lokalgatan, gata B,
hade troligen något mindre tillgänglighet och rörelse än huvudgatorna.
Den andra typen utgörs av stadsgårdarna med olika byggnader.
Dessa var troligen mer avskilda än
den första typen, och hade ett annat
sorts rörelsemönster där endast vissa
hade tillträde. Troligen fanns en variation i tillgänglighet inom stadsgården där gårdsplanen eller vissa
funktioner, som en verkstad, var
mer öppen för besökare än övriga
byggnader. Samtidigt var kanske en
120
MATTIAS ÖBRINK
Figur 6. Den undersökta ytan i Nya Lödöse med de olika typerna av ytor markerade.Typ 1 med
ljusgrå, typ 2 med mörkare grå och typ 3 med svart. Skala 1:1 500.
på de vanliga avfallshögarna? Hamnade vissa saker i vreten slumpvis
eller fanns strategier för var vilka typer av avfalls skulle slängas? Om så
är fallet, användes de mest avskilda
platserna för orent eller generande
avfall?
gavs till staden. De som flyttade till
staden fick tjugo års skattefrihet och
tillåtelse att fritt hämta byggnadsvirke i de kringliggande ekskogarna
(Järpe 1986).
Vilka ambitioner man hade med
staden är självklart svårt att veta.
Dessutom kan de ha förändrats
över tid. Kanske var det en blomstrande hanseatisk stad med höga tegelhus man såg framför sig. Även
om kungamakten låg bakom själva
grundandet och hade en egen agenda var det olika individer och grupperingar av människor som byggde
och använde staden. De formade
sin del av miljön efter de normer
och regler som fanns, men även efter sina egna förväntningar, resurser
och behov. Det verkar ha funnits
en viss tvekan inför att satsa på den
nya staden. De flesta tomter låg mer
eller mindre obebyggda de första
Struktur som en reflektion av
ambitioner och verklighet
Vid ett möte i Kalmar den 17 augusti 1473 undertecknades grundningsläggningsbrevet för staden.
Hans, Biskop i Skara, herr Ture
Jönsson, Västergötlands lagman och
herrarna Tord Bonde, riddare och
Karl Bengtsson utsågs att övervaka
utstakningen av den nya staden.
Stadens grundande följde troligen
en väl genomtänkt plan, med tomter, gator, vallgrav och kyrka. Ägor
tillhörande omgivande landsbyar
121
META 2016
Figur 7. Delar av vallgraven (i bakgrunden) och en palissad (rad av smala pålar i förgrunden) vid
undersökningen 2015. De grövre pålarna är grundläggningen till en byggnad från 1900-talets
början. Palissaden har daterats dendrokronologiskt till år 1529, efter att Gustav Vasa påpekade
behovet av att befästa staden. Foto: Markus Andersson/Staden Nya Lödöse.
åren. De användes främst för djurfållor (möjligen djur för export),
endast några få, enkla hus uppfördes. Inte förrän efter 5-10 år började
stadsgårdarna byggas upp. Även då
var de flesta hus som byggdes enkla,
utan stengrunder, med syllstockar
och golv direkt på marken. Först i
de senare faserna verkar stengrunder
ha använts mer regelmässigt.
I de skriftliga källorna framträder tydliga problem med stadens
försvar. Staden hade inget egentligt försvar, närmaste fästningar var
Gullberg cirka 2 kilometer åt väster
och Älvsborg ytterligare västerut.
De delar av vallgraven som hittills
undersökts visar en närmast symbolisk anläggning (fig. 7). Åtskil-
liga brev från kungamakten visar
frustrationen över bristerna i Nya
Lödöses befästningar. Flera andra
motsättningar mellan centralmakten och lokalsamhället skymtar
fram i källorna, som missnöjet med
användandet av utländska mynt.
Gitte Hansen har i sina studier
av Bergen sett stadens framväxt som
ett samspel mellan olika aktörer, så
som kungamakten och inflyttade
borgare, som investerade i staden.
Det tog lång tid innan tomterna
var bebyggda och staden blev ett
levande samhälle (Hansen 2003,
s. 353f ). Även i Nya Lödöse fanns
ett samspel av initiativ uppifrån och
nedifrån (bottom-up och top-down
perspektiv). Inledningsvis gjordes
122
MATTIAS ÖBRINK
stora investeringar från de som planerade staden, men viljan hos de
inflyttade stadsborna var mer varierande, och inledningsvis något avvaktande. Frågan är hur lång tid det
tog innan en fungerande stad hade
vuxit fram.
Det var troligen viktigt att hålla
rent på sin egen stadsgård, väldigt
lite avfall återfinns inne på de bebyggda tomterna. Samma omsorg
verkar däremot inte ha funnits om
de gemensamma ytorna. Tänkeböckerna nämner ständiga problem
med avfall som slängs på gator, obebyggda tomter eller i Säveån. 1591
bestämdes det att ”dynga” skulle
fraktas ut ur staden och man anställde en renhållare (Grauers 1923:240,
XVII).
De invånare som befolkade och
använde staden var olika individer
och tillhörde olika grupper, därför
finns självklart variationer mellan
olika gårdar och förändringstendenser över tid. Men sammantaget
framträder en Nya Lödösekultur,
som innehöll gemensamma idéer
om hur staden skulle utformas. Sannolikt var den en blandning av influenser från andra samtida platser,
innovation och gamla traditioner.
Planering som en reflektion av
kulturella normer
Som nämnts ovan fanns tydliga lagar
och regler för hur staden skulle byggas och organiseras. Stadslagen och
olika påbud reglerade därför mycket
av stadens utseende. Ett återkommande exempel är brandsäkerhet
och bristen på ordentliga skorstenar.
År 1601 beslutades att skorstenar
skulle vara minst 3 aln (1,8 meter)
höga (Grauers 1923:474).
Men, lagar och regler tolkades på
olika sätt. Ibland är det även svårt
att veta vad som faktiskt var reglerat, och vad som var uttryck för
gemensamma uppfattningar av hur
staden skulle organiseras. Enligt
den gemensamma normen var det
uppenbarligen viktigare hur huvudgatan, gata A, såg ut och underhölls,
än lokalgatan gata B.
Det tycks även ha funnits starka
normer för hur byggnader och öppna ytor skulle utformas och anläggas.
Husen hade liknande grundstruktur,
och de olika rummen var ofta utformade på samma sätt. En viss regelbundenhet återkommer; eldstäderna
hade likartad placering och i stugan
fanns alltid ett trägolv. Bostäderna på
angränsande stadsgårdar låg parvis
intill varandra med en vret emellan.
Att bryta mönstret
Den urbana kulturen hade troligen
tydliga regler och normer, trots detta fanns det de som medvetet, eller
omedvetet bröt mot dessa. Tänkeböckerna behandlar i stor utsträckning de individer som inte följde de
gemensamma normerna.
Det kan finnas många skäl till
att man bröt mot normerna. Olika
personer eller grupper kunde ha
skilda kulturella normer, eller en
annan uppfattning om hur dessa
skulle tolkas. Det kunde bero på att
de tillhörde en annan social grupp
123
META 2016
än flertalet borgare. De som bröt
mot olika regler och normer kunde
även ha uppfattningen att de hade
rätten på sin sida, samtidigt som det
säkert fanns de som chansade och
”tog en rövare” eller utmanade gällande normer. Detta var sannolikt
personer som hade lågt förtroende
för makthavarna, oavsett om makten utövades av kungen, kyrkan,
stadens råd eller var en allmän uppfattning. I det exempel på olagliga
bodar som nämndes ovan vägrade
Severin Svart, som hade uppfört
boden, att följa rådets beslut om att
ta bort den, utan vädjade istället till
kungen att få rätt (Grauers 1923, s.
42).
I det arkeologiska materialet från
Nya Lödöse finns ett spännande exempel på att bryta mot normerna.
Några decennier efter att staden
grundades slogs två tomter ihop till
en, stadsgård 2 och 4 blev en större enhet. När den nya stadsgården
byggdes gjordes det på sätt som bröt
mot de gemensamma normerna.
Vretarna byggdes över, och dessutom byggdes det mindre hus på gata
B som nämnts ovan.
Intressant nog finns flera saker på
denna stadsgård som skiljer den från
grannarna. Till skillnad från granngårdarna fanns inga utrymmen för
djur. Man hade andra strategier för
avfallshantering; istället för att forsla
bort det användes en stor yta inne på
stadsgården för avfallsdeponering.
Bland de kasserade föremålen fanns
en betydligt rikare sammansättning
av olika föremål, som importerade
kärl och glas. Dessutom var mäng-
den föremål betydligt större än på
granngårdarna. Det är lite osäkert
hur detta ska tolkas, men det antyder att stadsgårdens invånare ägnade sig åt andra aktiviteter än de
mer agrart inriktade grannarna. Frågan är om detta även betyder att de
hade andra kulturella normer? Tillhörde de en annan social grupp än
grannarna?
Förändringar över tid
Stadens grundstruktur var påfallande stabil genom hela dess existens, en sammanslagning av tomter
till större enheter kan anas under
1500-talets andra halva. De arkeologiskt spåren av rumslig organisation, rörelsemönster och tillgänglighet förändras lite. Här kan tilläggas
att inga mer representativa ytor eller byggnader undersökts. Möjligen
finns fler förändringar av torget eller
rådhuset.
Olika maktrelationer och förändringar av dem är svårare att spåra
arkeologiskt. Exemplet med boden i gatan är en av de maktkamper som kan beläggas arkeologiskt.
Svårigheterna med att använda det
skriftliga materialet är att det främst
täcker stadens yngsta tid.
Även kulturella förändringar är
svåra att urskilja. Vissa mönster kan
ses, andelen fönsterglas ökade framförallt från 1570-tal, möjligen även
antalet skorstenar. De nya typer av
kärl i glas och keramik som kom
återspeglar tendenser i andra städer
under samma tid. Massproducerade passglas kan visa en föränd-
124
MATTIAS ÖBRINK
gör det lite extra spännande är de
detaljer som avviker från mönstret
och ger glimtar av möjliga motsättningar mellan olika intressen, grupperingar och uppfattningar om hur
staden skulle se ut. Även kommande
år ska undersökningar göras av staden och förhoppningsvis kommer
dessa frågor att kunna belysas ytterligare.
rad dryckeskultur. En ökad mängd
bordskärl av keramik som visar förändringar i matkulturen och dess
sociala signaler. Specifikt för Nya
Lödöse kan ökade kontakter främst
med Västeuropa ses. Samtidigt verkar dessa ha skett inom de rumsliga
ramar som redan fanns. Staden var
på sätt och vis bunden till de strukturer som skapades när den grundades.
Avslutning
Mattias Öbrink, arkeolog vid Statens
Historiska Museer, Kvarnbygatan 12, 431
34 Mölndal
E-post: mattias.obrink@shmm.se
Det arkeologiska materialet från
Nya Lödöse öppnar för flera möjligheter att studera den rumsliga
organisationen av staden. Det som
125
META 2016
References
• Augustsson, J-E. 1992. Husbyggande i Halmstad under perioden 1300–1750. I: Augustsson, J-E. (red.). Medeltida husbyggande. Symposium i Lund november 1989. Lund Studies in
Medieval Archaeology 9. Almqvist & Wiksell International. Stockholm.
• Bengtsson Rylander, L. 2013. Rum för möten. Offentliga rum i tidigmoderna städer. Arkeologiska och historiska ingångar. Mastersarbete i arkeologi. Institutionen för historiska studier,
Göteborgs universitet. Göteborg.
• Bourdieu, P. 1977. Outline of a Theory of Practice. Cambridge University Press. Cambridge.
• Christophersen, A. 2001. Bóndi, bjærmaðr, burghere. Om folk, hus, og fremveksten av urban
identitet i norske byer ca 1000–1700. I: Andrén, A., Ersgård, L. & Wienberg, J. (red.). Från stad
till land. En medeltidsarkeologisk resa tillägnad Hans Andersson. Lund Studies in Medieval
Archaeology 29. Stockholm.
• Ehn, O. & Gustafsson, J. H. (red.) 1984. Kransen. Ett medeltida kvarter i Uppsala. Upplands
Fornminnesförbund och Hembygdsförbund. Uppsala.
• Giddens, A. 1984. The Constitution of Society. Outline of the Theory of structuration.
University of California Press. Berkeley and Los Angeles.
• Grauers, S. (red.) 1923. Nya Lödöse tänkeböcker 1586–1621. Skrifter utgivna till Göteborgs stads trehundraårsjubileum. Göteborgs jubileumspublikationer VI. Göteborg.
• Hansen, G. 2003. Bergen C 800–C 1170. The emergence of a town. Department of Archaeology, University of Bergen. Bergen.
• Harlitz, E. 2010. Urbana system och riksbildning i Skandinavien. En studie av Lödöses
uppgång och fall ca 1050-1646. Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.
Göteborg.
• Holmbäck, Å. & Wessén, E. 1966. Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning. Serien 1.
Rättshistoriskt bibliotek, sjunde bandet. Skrifter utgivna av institutet för rättshistorisk forskning. Lund.
• Järpe, A. 1986. Nya Lödöse. Medeltidsstaden 60. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Stockholm.
• Larsson, S. 2006. Gestaltningen av några skånska städer. I: Larsson, S. (red.). Centraliteter.
Människor, strategier och landskap. Riksantikvarieämbetets förlag. Stockholm. S. 167-292.
• Rosén, C. 2004. Stadsbor och bönder. Materiell kultur och social status i Halland från medeltid till 1700-tal. Riksantikvarieämbetet arkeologiska undersökningar skrifter 53. Stockholm.
• Sandklef, A. 1935. Halmstads borgerskap år 1704. Gamla Halmstad Årsbok 1935.
• Seppänen, L. 2012. Lost but found underground. Construction, development and maintenance of medieval streets and squares of Turku (Finland). I: Proceedings of the 16th International Conference on Cultural Heritage and New Technologies.Vienna, Austria 2011. Museen
der Stadt Wien. Wien.
• De Vries, J. 1984. European Urbanization 1500-1800. Methuen & Co. London.
126
Streets, seals or seeds as early
manifestations of urban life in
Turku, Finland
Liisa Seppänen
In the 2000s, the studies concerning the early phases of urbanization in Finland have
re-actualized after many decades. The studies have focused on Turku, which is the oldest
town of the present-day Finland and has been a target for many excavations. The focus of
this paper is in the beginnings of the urbanization of Turku with the questions when and
why the town was founded. The questions are old and discussed in many studies since the
early 20th century. In this article, these questions are reflected on the basis recent archaeological findings and the circumstantial evidence from historical sources. I am presenting
my interpretation about the course of events, which led to the establishment of Turku.
The town was not founded on a virgin land, but it was preceded by human activities like
farming and possibly gatherings of religious or commercial nature. The political circumstances activated the planning of the town in the late 13th century, which were realized in
the turn of the 13th and 14th century. It seems, that the urbanization process took several
decades and probably it was not until the mid 14th century when Turku met all the benchmarks set for the medieval town.
Tracing the earliest evidence
red to a more appropriate place. The
document is dated in Perugia on the
29th of January in 1229, but it does
not, however, reveal the location of
the bishop’s seat at that moment or
contain any information on the favourable destination where it should
be transferred (REA 1).
At the first phase, the bishop’s
seat of Finland situated in Nousiainen from where it was first transferred to Koroinen and thereafter to
Turku (fig. 2). In the 20th century,
The origins of Turku (fig. 1) have fascinated Finnish historians and archaeologists for more than a century. In a
key role in this discussion has been a
document, which has been connected
with the foundation of Turku. In this
document Pope Gregorius IX suggests to the bishop of Linköping, the
abbot of Cistercians in Gotland and
the vicar of Visby that the bishop’s
seat of Finland has to be transfer-
127
META 2016
Figure 1. In the Middle-Ages,
the southwest part of the
present-day Finland belonged
to Sweden.The map presents
the location of the oldest town
of Finland,Turku, and the site
of the first bishop’s seat in
Nousiainen. The distance between Nousiainen and Turku is
c. 20 km. In the Middle-Ages,
only six towns were established in the area of Finland.
Today the easternmost town,
Vyborg, belongs to Russia.
Figure 2.The map presents the locations of
the following sites mentioned in the text:
1) Turku
2) Bishop’s seat in Koroinen
3) Bishop’s seat in Nousiainen
4) Turku Castle
5) Bishop’s Castle in Kuusisto
6) Hillfort in Vanhalinna
7) Naantali
128
LIISA SEPPÄNEN
Figure 3. Map presenting the most important archaeological excavations and observations
revealed information about the foundation and early development of the medieval town of Turku
by now.
there were two different opinions
about the course of events. According to the other interpretation, the
pope’s letter would have catalyzed
the transfer of the bishop’s seat from
Nousiainen to Koroinen to the riverside of Aura River in the turn of
the 1220s and 1230s. The bishop’s
seat would have remained in Koroinen until the end of the 13th century,
when it would have been retransfer-
red only c 1.6 km downstream the
Aura River in the area where the
town of Turku would have been established at the same time. This theory was first presented by “the father
of Finnish history” Henrik Gabriel
Porthan (1859, p. 58–65) in the
late 18th century, but was abandoned in the early 20th century when
historian J.W.Ruuth (1909, p. 1–5)
suggested another idea. According
129
META 2016
to this idea, the bishop’s seat would
have situated in Koroinen already
at the beginning of the 13th century
and consequently, the pope’s request
in 1229 would have catalyzed the
transfer to Turku at this phase. This
idea had its roots in the atmosphere
of National Romanticism, and gained strong support among the contemporary historians leading to the
result that the year 1229 was pronounced as an official birthday for
the town of Turku. (E.g. Dahlström
1930, p. 159; 1937, p. 171; Rinne
1941, p. 80–81; 1948, p. 44; 1952,
p. 179–180).
However, the earlier view presented by H.G. Porthan gained
strong support already from the
1940s onwards and by the 21st
century it reached unanimous acceptance of all scholars acquainted
with the question. (E.g. Cardberg
1971, p. 149–152; Gallén 1978, p.
314; Hiekkanen 2002; 2003a; Oja
1944, p. 373–374; Pirinen 1956,
p. 76–77). Despite the academic
discussion about the matter, the general and public standpoint was still
fixed with the idea that Turku was
founded in 1229. In 2004, Turku
commemorated the founding date
of Turku with many festivities. A
group of archaeologists wanted to
contribute to the 775th anniversary
of the town and gave a present including a variety of articles about
the archaeological research of the
town. (Seppänen 2003.) Among the
articles was the article written by
Markus Hiekkanen (2003a), which
was concerned with the question
of the founding date of Turku and
aroused the interest related to this
topic.
The book catalyzed an idea
among the policy-makers of Turku
that it is time to get some certainty
to this matter and resolve the real
foundation time of the town. As the
result, the town decided to finance a
research project in 2005–2007. According to the general assumption,
the oldest nucleus of the town located near the cathedral, and consequently, three small excavation areas
were opened in the vicinity of the
cathedral with the total area of 126
m2. (fig. 3, 1a–1c) The aim of the excavations was to find out answers to
the following questions: When were
the surroundings of the cathedral
inhabited? When was the oldest
street of the town (Church Street)
leading from Cathedral to Main
Square constructed? Is the square
in the vicinity of the Cathedral the
oldest square of the town and when
was it made? Although the excavated areas were small in size the results were interesting. Probably, the
most interesting discovery was that
the surroundings of the cathedral
were cultivated until the end of the
13th century (fig. 4).
The first buildings of the area
were dated to the turn of the 13th
and 14th century at the earliest,
which supported the later founding
date of the town. Furthermore, the
first phase of Church Street could
be dated to the beginning of the 14th
century. (fig. 5) The earliest phase of
the excavated square next to the ca-
130
LIISA SEPPÄNEN
Figure 4. Ploughing marks near Turku Cathedral. Photo: Päivi Repo.
Figure 5.The first phase of Church Street is dated to the early 14th century. Probably, the street
was unpaved until the end of the 14th or early 15th century when it was paved with logs. Photo:
Päivi Repo.
131
META 2016
this precinct at the end of the 13th
century. On the other hand, in 2010
and 2015, further evidence for the
cultivation activities was found in
excavations carried out near the river and the Old Market Square. (fig.
3, 5; Pihlman et al. 2011; Saloranta
20151).
Consequently, on the basis of the
archaeological material, we can separate an area, which was cultivated
until the beginning of the 14th century and an area with traces of habitation and religious activities in the
end of the 13th and at the beginning
of the 14th century. (fig. 6.) It is possible, however, that the cultivated
area has been much larger, but the
evidence of cultivation has not been
detected in earlier excavations.
thedral was dated to the mid of the
15th century and thus it turned out
to be younger than the Old Market
Square next to the medieval town
hall. Consequently, there were no
traces of the town in the vicinity of
the cathedral before the beginning
of the 14th century. (Ainasoja et al.
2008; Pihlman 2007; 2010; Seppänen 2011, p. 477).
However, the excavations carried out at the end of the 1980s in
the area of the medieval town hall
(fig. 3, 6) revealed few remains of
wooden constructions and ceramics from the end of the 13th century. (Pihlman 1995, p. 62, p. 78,
p. 276–278, p. 300, p. 307, p. 310;
2003, p. 202). In the 1990s, in the
excavations carried out in the Aboa
Vetus -museum area more evidence
from the end of the 13th and early
14th century was unearthed. (fig.
3, 9) The material includes figs,
ceramics from the southern shores
of the Baltic Sea and glass vessels,
which originate from the Mediterranean region and South Germany
or further south. In 2009–2010, a
small excavation area of only 4 m2
was excavated in the museum area
with the utmost specificity, and the
layers revealed four pieces of window glass, which were dated to the
1290s or to the very beginning of
the 1300s. One of the fragments
contained some remains of poorly
preserved painting. (Bläuer & Lempiäinen–Avci 2011, p. 34; Haggrén
2011; Pihlman 2011). The finds of
this kind refer to the existence of
some sort of a religious building in
The emergence of Turku
The obscurity and scarcity of the
earliest historical sources have left
much space for speculations concerning the establishment of Turku.
The first mentions referring to the
Turku cathedral dedicated to St.
Mary (vt cathedralis ecclesia beate
Marie Aboensis) are dated to the
1290s. (FMU p. 135, 16; Pihlman
& Kostet 1986, p. 19; REA p. 13,
16, 18). In these documents, we can
detect reference to Turku (Aboa in
Latin) but did it really mean that
the existence of the town? (Virrankoski 2001, p. 64–65).
Abo is mentioned for the first
time in a copy relating to a land donation. The copy is provided with
the date 1234, but the original do-
132
LIISA SEPPÄNEN
Figure 6.Traces of cultivation from the late 13th century have been discovered near the cathedral
and the medieval market square.The earliest remains of constructions and artefacts have been
found in the area of the medieval town hall and the present-day Aboa Vetus -museum.
cument does not, however, reveal
the name of the town. Consequently, it is possible that the year as well
as the name of the town were added
when the copy was made. (Pihlman
& Kostet 1986, p. 18; REA p. 10).
The bishop of Turku and Cathedral Chapter are mentioned for
the first time in the letter sent by
Pope Alexander IV in 1259. Also
this document is a copy made at the
end of the 15th century. (Pihlman
& Kostet 1986, p. 18; REA p. 13).
Until the end of the 1260s the bishops of Finland were provided with
the epithet “Finlandenses”, after
which it was replaced permanently
by “aboensis”. (fig. 7) Possibly the
name “abo” with its different derivatives was introduced along with a
new church and cathedral chapter,
which were located and operated
still in Koroinen. Consequently, the
name “abo” cannot be connected
133
META 2016
via already during the Viking Age.
(Gardberg 1971, p. 139). Consequently, the word “Turku” as a
modification from torgu could have
been adopted from our western
neighbours as well.
When we try to understand the
early process of urbanism, we need
to find out how and why the towns
were established, how they formed
and what were the reasons behind
the development. One of the key issues in the North European discussion of urbanisim has been whether
the medieval town was founded on
a virginal place without preceding
activities or whether it was a topographical and functional successor of the older rural centre in that
area. (E.g. Clarke & Simms 1985,
p. 676–687). This kind of discussion has also been active in Finland
among the researchers interested in
the early phases of Turku. At the
end of the 1960s, historian C. J.
Gardberg published his ideas based
on the continuum theory in which
he suggested that the German merchants established a trading post in
the vicinity of the cathedral already
in the mid of the 13th century. This
would have formed a nucleus for
the town of Turku established at the
end of the 13th century. Gardberg
based his ideas on previous interpretations, historical sources and on
the earliest map of Turku from the
early 17th century. The most concrete evidence, however, he got from
archaeology.
His idea was thoroughly scrutinized in the early 2000s by
Figure 7.The epithet abonensis appeares on
the seal of Bishop Catillus from 1270. Photo:
Gardberg 1971, p. 155.
with the emergence of the town of
Turku. There is a document from
1308, which supports this idea. According to the document, the cathedral has been transferred to its
“present place” in 1300 by bishop
Magnus. (FMU 257). The time of
the transfer matches well with the
latest archaeological evidence of the
early urban phases of Turku.
Consequently, the introduction
of the name Abo alone does not witness for the existence of the town of
Turku (Sw. Åbo) in the same sense
we understand the medieval town
with urban activities. The Finnish
name for the town, Turku, has been
interpreted as a proof for the significance of trade and especially for
eastern contacts, because in Old
Russian a word ”torgu” was used as
a denotation for a marketplace. The
word originates from Central Asia
and it was adopted in Scandina-
134
LIISA SEPPÄNEN
Markus Hiekkanen, who shot down
the evidence for this interpretation
one by one. First evidence presented
by Gardberg was the remains of a
large wooden building in the vicinity of the cathedral, which were unearthed already in the early 1950s.
(fig. 3, no 3). Niilo Valonen, who
was responsible for the excavations,
estimated that the remains could
originate from the late 13th or early
14th century. Gardberg did not try to
re-date the remains, but presented a
hypothesis that they might belong
to preurban German settlement. In
the 1990s, the remains were dated
with the help of dendrochronology
and the analysis revealed that the
logs were felled between the 1290s
and 1320s. The second evidence
was the hoard of coins, which was
found in the same area in 1851. In
1900, the coins were dated between
1250 and 1275, but they were reanalyzed in 1979 by numismatist
Pekka Sarvas, who claimed the
coins to be from the mid 14th century. The third evidence is the most
disputable one. According to Gardberg, the cathedral of Turku would
have had a wooden predecessor based on stone foundations. He suggested that the first cathedral made
of wood would have been built in
the mid 13th century. Unfortunately,
the remains of the stone construction found in the excavations in the
early 20th century cannot be dated
or re-evaluated. (Gardberg 1969, p.
35-36; 1971, p. 171-174, p. 204, p.
218; Hiekkanen 2002, p. 160–162;
2003a, p. 43–44).
Hiekkanen did not only confine
himself to review the ideas of Gardberg but presented a hypothesis that
the town of Turku was founded on
a virgin uninhabited land in the
1280s and 1290s. The initiators
behind the plan would have been
the King, the Catholic Church and
the Dominican Order, to whom
the founding of the town in the
eastern part of Sweden would have
been imperative and advantageous
at that moment. The presentation
of circumstantial evidence is logical:
the King needed a town to consolidate his power in this district. The
Dominicans needed the town in
order to be able to operate in the
country. Furthermore, an urban
environment provided better operational preconditions also to the
Church with the bishop’s seat and
the Chapter, founded probably in
1276. (Hiekkanen 2003a, p. 46–
49). However, we do not have any
archaeological or historical evidence
to support this hypothesis and consequently, the role of each party in
this event remains unsolved.
As stated above, the excavations
in the town area in 2005–2006 exposed some evidence related to this
matter. The cultivation marks from
the earliest layer revealed that the
town was not founded on a virgin
land, but was preceded by rural activities until the turn of the 13th and
14th century. The question, however, is how to distinguish an urbanlike settlement from a rural settlement when we have only a handful
of finds and poorly preserved woo-
135
META 2016
to define the early medieval town
unambiguously, and it is even more
difficult when we have limited information about the factors which
are to be included among the criterion. In the following, I am presenting a collection of requisites and
reflecting when Turku meets these
criteria.
First we can estimate the status of
the place. Generally, a town forms
a religious, cultural and commercial
centre for a larger area. Already at
the end of the Iron Age, the valley
of the Aura River formed the most
densely populated area of the present-day Finland. Interpretations
about the late Iron Age society and
inhabitation of the area have mainly
been made on the basis of the burials and graveyards, because the evidence of the settlements of this time
is scant and poorly preserved. The
Aura river valley formed a central¬place in every meaning of a word: it
was a centre for trade and economy,
culture and communication. (E.g.
Kivikoski 1971, p. 81–102).
Koroinen formed a religious
centre of Finland in the mid 13th
century with its bishopric and Dominican convent, but it cannot be
designated as a town. The distance
from Koroinen to Turku Cathedral
is only 1.6 km. However, there is
no evidence of the concentration
of the activities mentioned above in
the area of medieval Turku before
the transfer of the cathedral, which
probably took place in 1300 (fig. 8).
Consequently, Turku does not meet
this criterion before the turn of the
Figure 8.Today Koroinen is an uninhabited
cape by the Aura River with only a cross
reminding of the location of the Bishop’s seat
in the 13th century. Photo: Satu MikkonenHirvonen, National Board of Antiquities.
den remains from a few excavations
to help us to solve this conundrum.
Urban features and Turku
Towns have several distinctive features, which separate them from central places, trade centres and villages. The characteristics and criteria
for the town have been scrutinized
and discussed in many studies in
urban archaeology. (E.g. Andersson
1990, p. 26–27). The whole topic
seemed so self-evident, than when I
started working on the material and
constructions from Turku excavations in the early 2000, I was even
advised not to ponder on the old,
well covered topic on the criterion
of a town. However, the criteria
for a town vary depending on time
and place in question. It is not easy
136
LIISA SEPPÄNEN
century. One of the most significant
factors, which affected the choosing
of the place, was the geographical
location of this area, which offered
favourable circumstances for agriculture, fishing, traffic and trade.
Locating on the coastline, the area
formed a geographical border zone,
the gate through which the contacts
and innovations as well as goods
were transferred between West and
East. This location made this place
strategically very important. The
place was sheltered by an extensive
archipelago, which also offered resources for the people living onshore. This area was also a border
zone in mental, social and cultural
context with a strong local symbolic meaning. (Pihlman S. 2003, p.
27–38).
Generally, the town covers a relatively wide inhabited area, which
differs notably from its surroundings e.g. with its land-use and legal
status. According to archaeological
evidence, the surroundings of the
cathedral in Turku were cultivated until the turn of the 13th and
14th century. Accordingly, the area
of Turku did not differ from the
surrounding countryside. It has
been presented, that judicially the
towns with an idea of urbanity
did not appear to Eastern Europe
before the Germans settled down
the area. (Gläser 2007, p. 43). It is
unknown, when the first Germans
settled down at the shores of Aura
River, but according to archaeological material described above this
could have happened in the latter
Figure 9.The oldest seal of the town of Turku
from 1309. Photo: Gardberg 1971, 221.
part of the 13th century. The medieval town privileges of Turku are not
preserved, but the first mention of
Turku with an epithet civitas, which
has been interpreted as a characterization for the town, comes from
1309. Furthermore, the document
carries a seal with a text sigillum
Borgensium in Abo, which refers to
urban citizens at the beginning of
the 14th century. (fig. 9., Pihlman &
Kostet 1986, p. 19).
The town is comprised of private
and public buildings forming dense
inhabitation. The oldest building
remains of Turku are poorly preserved and often only partially exposed
and do not reveal whether the house
was used for private or public purposes. The oldest remains of the late
13th century might belong to houses as well as outbuildings or other
constructions. The excavated areas,
which have revealed layers and building remains from the early 14th
century, are not very large and thus
it is difficult to evaluate the density
of the earliest inhabitation (fig. 6).
137
META 2016
In the first decade of the 14th century, at least one large building
was erected in the vicinity of the
cathedral. The size of the building
was c. 100 m2 and it comprised at
least two rooms. It is possible, that
the building – or at least a part of
it – could have been some sort of an
assembly room or a storehouse. However, the size of the building does
not necessarily refer to public use.
Since all other buildings from the
early 14th century are only partially
excavated or preserved, we do not
actually know the size of these early
houses or the number of functions
they sustained. (Seppänen 2012, p.
816–817).
The town hall offered a central
forum for public functions including decision-making and meetings,
jurisdiction, public communication
and control of public property. The
construction date of the first town
hall of Turku is still unsure, but the
ceramic finds indicate that the first
phase of the building can be dated
to the early 14th century. The second
construction phase of the town hall
is dated to 1350–1430. (Uotila
2003a, p. 124-125). The medieval
town is characterized also by an organized administration with a town
council and a mayor. The first reference to the town council and the
mayor of Turku comes from 1324.
(Pihlman & Kostet 1986, p. 19,
p. 53; REA p. 36, p. 449, p. 607).
Consequently, Turku meets the criteria of dense habitation with private and public buildings and organized administration at the beginning
of the 14th century at the earliest.
The town is normally characterized also with many institutions.
The archaeological evidence of the
schools, hospitals and guildhalls of
Turku is very limited. The first reference to the school comes from
1355 (”antiquus scholastiqus Aboensis”). Gardberg (1971, p. 251) has
presented that the Cathedral school
of Turku could have been established already in 1276 together with
the chapter. However, the idea of
organized education in Turku is not
supported by the evidence we have
from Turku area from that time. We
also need to take into consideration,
that the organisation of the diocese
of Turku was still transforming at
the end of the 13th century. The Dominican convent probably housed a
school too, but there is no evidence
of educational activities in the convent of St. Olav in Turku before
1418. (Hiekkanen 2003b, p. 92).
The archaeological evidence of
the first hospitals is still waiting for
future excavations in Turku. The leprosorium of St. George hospital is
mentioned for the first time in connection with a donation in 1355.
(REA p. 160). The site of the hospital is known, but no archaeological
excavations have been conducted in
the area. It is quite likely, that the
establishment of the hospital could
have happened in the mid of the
14th century. In this case, it would
match well with the discovery,
which proves that the establishment
of leprosoriums generally preceded
the significant growth of the town
138
LIISA SEPPÄNEN
and the phase of intensive construction activities signifying the growth
and prosperity of the town. (Rawcliffe 2005, p. 252). According to
the documents, the number of hospitals increased in Turku in the late
14th and 15th century. The first mention of the hospital in the vicinity
of the Dominican convent comes
from 1396, but it is quite possible
that the hospital was already established when the convent was founded in Turku. However, the date of
this event is still unknown. (Kuujo
1981, p. 60–61, p. 188; Pihlman
& Kostet 1986, p. 39–41; Ruuth
1909, p. 56–57).
Medieval institutions included
guilds, which were not only urban
phenomenon but can be found in
rural surroundings too. According
to historical sources, there were six
guilds in Turku in the Middle-Ages.
The first mention of the guild of
St. Nicolaus comes from 1355, and
there is no archaeological evidence
for guilds from any earlier date.
(Gardberg 1971, p. 294–295; Kuujo 1981, p. 194). Consequently,
tracing for institutions like schools,
guilds and schools in the town area
of Turku gives us no results before
the mid of the 14th century.
Furthermore, the town is characterized by several streets, plots
and quarters. The first evidence of
the formation of plots in Turku is
from the early 14th century. The oldest street of Turku, Church Street,
leading from the cathedral to the
Old Market Square has been dated
to the early 14th century. The other
medieval streets exposed in Church
and Convent quarters are still waiting for more exact dating. In the
Mätäjärvi quarter, the oldest streets
have been dated to the 1360s and
1370s coinciding the time when
this area was inhabited. According
to the archaeological material and
the spread of inhabitation, it is very
likely that the four quarters of the
medieval Turku were established in
the mid 14th century after the enactment of the Swedish town law.
(Seppänen, 2009; 2012, p. 888, p.
908, p. 912).
One of the differences between
the town and other sites is made
by people. Typically, the town is
inhabited by people with differentiated occupations and social status,
with urban identity and way of life.
Although the archaeological finds
from the Aboa Vetus -excavations
indicate the presence of people with
wealth and quite high status, there
is no evidence of other occupations
but farming from the 13th century
Turku. The first evidence of different occupations comes from the
first part of the 14th century, but
the differences in material and occupational traces are more visible
from the mid 14th century onwards.
(Seppänen 2011, p. 482–483).
As a result of this inspection, we
can say that probably there was a
sort of a central place in the area of
present-day Aboa Vetus -museum
near the Aura River in the late 13th
century, but the criteria for a town
were not met until the first part
of the 14th century. I still have not
139
META 2016
about a real migration in the 13th
century. One catalyst for the migration could have been the economic
and demographical growth of the
13th century. The population had
increased considerably especially in
the counties around the lake Mälare
in the middle of Sweden. However,
the output of agriculture in this area
was unable to correspond to the
population growth. This decreased
the standard of living, which at the
same time was affected negatively
by the new taxation policy of the
Crown. Probably, these factors gave
rise to the migration to Finland,
Norland as well as to the backwoods
of Svealand.
Without question, the Swedish
Crown benefited from the migration. Was this migration or colonization somehow organized or
systematically encouraged by the
state? Possibly, colonists were even
supported by allotting exemptions
from taxation during the very first
years after immigration. However,
this is a question that could not
have been answered in default of
reliable and undisputable evidence,
but the course of events can be reasoned from the facts although they
are open to various interpretations.
Political events and military actions affected at least implicitly to
immigration to Finland. It is very likely that it would not have been safe
for the newcomers to settle down by
the fishing waters in southern Finland and Häme (Tavastland), unless
these areas of enjoyment would not
have been under the protection and
given the answer to the question,
why Turku was founded in the turn
of the thirteenth and fourteenth
century. This is leading to another
question: Why Koroinen, at the
distance of only 1.6 km with the
bishop’s seat and probably with the
Dominican convent as well, was not
considered as a suitable place for a
town?
Why Turku was founded?
Missionaries, crusaders and
colonists of the 12th century
The formation and foundation of
Turku is intimately related to the
societal development and change
that took place in southwest Finland during the Late Iron Age and
in the Early Middle Ages. Unfortunately, this period provides us
with very few sources. One of the
most significant changes was the
population growth, mainly caused
by immigration from Sweden and
in lesser extent also from Germany.
New-arrivals brought along new
ideas, which affected and changed
the whole society. According to
the estimations, the population of
Finland would have been doubled
from the 12th century to the mid13th century when the number of
inhabitants would have broken the
limit of 100 000 (Virrankoski 2001,
p. 84).
It is very likely, that southwest
Finland had received arrivals from
Scandinavia also during the Iron
Age but researchers have talked
140
LIISA SEPPÄNEN
dominion of the Swedish Crown. It
is very likely that the migration was
not only favoured, but at least in
some extent also caused by political
factors related to mutual competition between Sweden and Novgorod about the authority in Finland.
This competition was closely intertwined with the missionary work of
the Catholic as well as the Orthodox Church (Virrankoski 2001, p.
73, p. 84).
Traditionally, the first crusade
for Finland in the mid-12th century
has been considered as the first clear
landmark in clerical and societal
changes in this area. The information about this crusade is based only
on a legend about King St. Erik
and Bishop Henrik (Henry) from
Uppsala. This legend has recently
been thoroughly studied by Tuomas
Heikkilä (2005), who has pointed
out that it is very typical for the
format of medieval legends that the
historical facts were of secondary
importance when a saint legend was
created to glorify his/her good deeds
and miracles. It was important to
give the King a role as a crusader,
thus raising him among the saints.
As far as Henrik is concerned, reliable documents do not mention any
bishop of Uppsala having this name
at this time. It is very likely that he
was some sort of a missionary priest
working in subordination to the
bishop of Uppsala, who was sent
to organize the Catholic Church in
Finland, with Nousiainen in southwest Finland as his posting (See
also Gardberg 1971, p. 132; Pirinen
1991, p. 41–46; Virrankoski 2001,
p. 65–66).
Documents reveal, however, that
Erik’s son Knut, who succeeded to
the throne after his father, campaigned against the non-Christians
in the 1170s. Most probably, these
battles took place in the Baltic sphere. (Virrankoski 2001, p. 66). It is
very likely, that also the residence
and hillfort of Vanhalinna in Lieto
(situating c. 8 km southeast from
the present-day Turku, fig. 2) was
subjected to the crown of Sweden
or the men of Church during his
reign. (Pirinen 1991, p. 48). Considering the supremacy over the Gulf
of Finland, the strongest enemy of
Sweden was the principality of Novgorod with their Finnic allies. They
raided Häme (Tavastland) in 1186
and 1191 with the effort to debilitate Swedish supremacy. At this time
also the Danish were excited about
Finland and at least in 1191 they
made a military expedition to some
part of southwest Finland. Probably
this competition over Finland pandered the interest and motivation
of Knut Eriksson. Consequently, it
was during his reign when Finland
– including also the eastern parts
of the country – was bonded more
closely to Sweden (Lind 2007, p.
40–44; Suvanto 1985, p. 33–35;
Virrankoski 2001, p. 67).
Pope Innocentius III supported
the interests of the Swedish Crown
and he took Knut Eriksson under
his special patronage in 1216. In
the bull (Ex tuarum) addressed to
the King, the pope mentions the
141
META 2016
country his forefathers had conquered from heathens, referring most
likely to Finland. (Pirinen 1991, p.
56.) As an indication of the pope’s
patronage the bishopric of Finland
was subordinated to the archbishop
of Uppsala from the subordination
of Lund, which at that time belonged to Denmark (Gardberg 1971, p.
152).
settled before Bishop Thomas and
the Church adopted the place as a
new site for the bishopric of Finland
(Koivunen 2003, p. 47, p. 74–75).
Probably, the focus of activities
such as trade and communication
had shifted to the Aura river valley
and the relocation of the bishopric
became justified and topical in the
1220s since Nousiainen no longer
offered a suitable place for the operations of the Church. The cape of
Koroinen is surrounded by waters
from three sides and was thus easily
restricted from the surroundings.
Possibly, the centrality of the place
in the early 13th century as well as its
distinguishable topography favoured the cape of Koroinen as a new
place for the bishopric. Furthermore, the re-establishment of the
bishopric to a new place symbolized
a new era for the Church and the
bishopric thus emphasizing the significance of the new Bishop (Gardberg 1971, p. 151, p. 157, p. 167).
Although, the missionary work
in the southwest Finland had bound
the area close to Sweden, the battle
for the souls of the people in Häme
(Tavastland) was not over. In 1237,
Pope Gregorius IX sent a bull to
Sweden urging the bishops of Sweden to fight against the apostates of
Häme (Tavastland), who had forsaken the Christianity incited by the
enemies of Christ living nearby.
Probably, the meaning of this bull
was to encourage Swedish Christians to a military expedition against
Novgorod, which was launched in
1240. The expedition did not forge
Establishment of new bishopric
and Dominican order
In the 1220s, the missionary work
practiced in Finland entered a new
phase. The bishopric of Finland had
remained without an incumbent
leader since 1209 and a new era began probably in the early 1220s with
the nomination of Bishop Thomas,
who is the first identifiable bishop
of Finland. He was probably AngloSaxon and engaged as a canon of
the archbishopric of Uppsala before
his assignment in Finland. Possibly,
the bishopric in Nousiainen was relocated closer to the estuary of the
Aura River to Räntämäki, Koroinen
in 1229 on his initiative (Gardberg
1971, p. 149–152, p. 157–159).
The new site situated in the confluence of the Aura and Vähäjoki Rivers, about 1.6 km upstream from
the place where the Cathedral and
the town of Turku were established seven decades later (fig 2). The
first excavations in Koroinen were
carried out in 1898–1902 and the
most recent fieldwork has taken
place in 1977. Material includes
also finds from the Iron Age, which
indicates that the site was probably
142
LIISA SEPPÄNEN
beyond the Neva River, but it joined western Finland and Häme closely to Sweden. One proof for this
relation and for the Swedish authority was that the Swedish troops included also men from southwestern
Finland and Häme (Tavastland)
(Suvanto 1985, 42; Virrankoski
2001, p. 70).
It is very likely that this bull stimulated for a raid to Häme (Tavastland) even before this expedition,
probably in 1237 or 1238. The raid
was organized and conducted by the
statesman and military commander
Birger Magnusson of Bjälbo (Birger Jarl). There seems to be some
sort of culmination in the Swedish
migration right after the expedition,
which can be interpreted as some
sort of indication of the interaction
between the migration to Finland
and the actions of sovereignty and
the Church. These expeditions to
Häme related implicitly with the
formation of Turku, because the
Swedish troops must have arrived
via the Aura River and the disembarkation probably took place in
Koroinen, which would have been
an intermediate stopping point providing the protection of the bishopric and supplies of men, food and
other essentials (Pirinen 1991, 60–
64; Virrankoski 2001, p. 69–73).
In 1249, the Dominican Order
strengthened the status of Koroinen as a religious centre of Finland
with the foundation of their religious house in this area. The traditional explanation for this event at
this particular time has stressed the
expansionary policy of the Swedish
crown and the assertion of his authority into Finland as well as the
support, which the supreme authority and ecclesiastical leaders of Sweden gave to Dominicans. (Krötzl
2003, p. 15, p. 19).
This explanation can be accepted,
but what was the course of events,
which culminated in the foundation of the Convent in Koroinen?
Dominican order was confirmed
in 1216 and 1217 by Pope Honorius III who authorized Dominican
monks to do missionary work all
over the Christendom. Very soon,
in the early 1220s, the Dominicans
settled down in northern Europe: in
1221, they founded their convent
in Köln and in 1223 the first Scandinavian convent of the order was
founded in Lund. The appointment
of Wilhelm of Modena as a papal legate of the Baltic region accelerated
the establishment Dominican houses. During his time, convents were
founded in Danzig (1227), Ribe
(1228), Visby (c. 1228–1230), Lübeck (1229), Kammin (1230), Roskilde (1231/1234), Kulm (1233),
Riga (1234), Sigtuna (1237),
Skänninnge (1237 and Elbing
(1238). The first Dominican convent in Tallinn was founded in
1229, but it survived only a few
years until its destruction in 1233.
This could have been favourable
time for the Dominicans to establish themselves also to Finland,
especially because Bishop Thomas
was favourable toward Dominicans
and would most likely have welco-
143
META 2016
the Convent was founded to Koroinen, where a new era began with
the nomination of Swedish-born
Bero as a bishop of Finland. This
office had been unoccupied since
the divorce of Bishop Thomas in
1245 and the bishopric of Finland
had suffered from severe crisis for
four years (Gardberg 1971, p. 154).
It is understandable that this region
without religious stability and clerical authority did not attract Dominicans before the situation was
stabilized.
Figure 10.Turku Castle has guarded the
estuary of Aura River for more than seven
centuries. Photo: Liisa Seppänen
Beginning of the new era in the
mid 13th century
med their house in his diocese. Why
did the Dominicans not establish
themselves to Finland when he was
in the office, but waited until 1249?
(E.g. Gardberg 1971, p. 152, p.
154; Krötzl 2003, p. 18, p. 22; Salminen 2003, p. 37–38, p. 47–48).
Christian Krötzl has provided
this question with the following explanations: Firstly, Finland did not
belong to the legateship of Wilhelm
of Modena but remained outside
the active sphere of operations. The
main reason, however, lies in the
unstable political situation of the
country caused by the military expeditions and uprisings in Häme
(Tavastland). The circumstances on
the south side of the Baltic Sea (in
the present-day northern Estonia)
were not that favourable either for
the re-establishment of the Dominican Convent in Tallinn, which did
not happen until in 1246 (Krötzl
2003, p. 15–22). Three years later,
Although Koroinen formed a religious centre of Finland in the mid 13th
century with its bishopric and Dominican convent, it cannot be designated as a town. Markus Hiekkanen has pointed out that in Europe
it was a common practise since the
early Christian era to place the bishopric and Dominican convent in
urban environment. Consequently,
these two reasons together with the
royal power politics would have resulted in the foundation of Turku in
the end of the century. (Hiekkanen
2002, p. 165–169; 2003a, p. 46–
48). These reasons, however, were
valid already by the mid-13th century, but why neither the time nor
the place, were not suitable for the
foundation of the town?
As mentioned above, Finland
entered a new era in the mid 13th
century with closer ecclesiastical
contacts with Sweden. Since then,
three bishops of Finland, Bero
144
LIISA SEPPÄNEN
Figure 11. At the end of the 13th century Turku Castle, Häme Castle and Vyborg Castle were
all under consideration.The castles situated strategically on the frontier of the eastern part of
Sweden. Drawing: Liisa Seppänen.
crown. Especially, Birger Jarl and his
son Magnus Ladulås (King Magnus
Birgersson 1275–1290) were ardent
supporters of the Church because
they both aspired after hereditary
kingship and tried to reassert the
sovereignty of the King. (Virrankoski 2001, p. 82.) Under the rule of
Magnus Ladulås, Sweden did two
campaigns against Novgorod in the
Neva River, but both attacks were
fended off easily. The rivalries led
to the acts of war in the early 1290s
(1292 /3) when the Russians raided
Häme (Tavastland) and the Swedish besieged Karelia and Ingria.
During the spring in 1292, Swedish
armada sailed to Finland under the
rule of Torkel Knutsson. He was a
marshal and a virtual ruler of Sweden during the early reign of King
Birger Magnusson (1280–1321),
the son of Magnus Ladulås (Virrankoski 2001, p. 82). Possibly this
was the time when the Swedish were
1249–1258, Ragvald 1258–1266
and Catillus 1266–1286, were all
of Swedish origin, the chancellors of
the Swedish Court and nominated
for their office by the Swedish King.
During their time the interests of
the Crown and the Church were
closely connected and the Swedish
must have had a strong impact and
dominion in southwest Finland.
(Gardberg 1971, p. 154–155).
It is quite easy to understand the
close relation and strong support of
the Crown to the Catholic Church.
In Sweden, the Church had adopted
the Roman Law according to which
the succession was hereditary. This
was in contrast with the local tradition where the people, represented
by patricians, were in the position
of choosing and divorcing the King.
This practise had lead to corruption, where patricians extorted privileges for their favour from the
competing princes striving for the
145
META 2016
looking for a strategic location for
their base and an idea for founding
the town was conceived.
connected and intertwined with
each other. It is very likely, that
the construction of Turku Castle as
well as the Bishop’s castle of Kuusisto was catalysed by the plans for
the establishment of the town, and
they were both built simultaneously
for its protection fending off the
raids from the sea (Drake 1996, p.
29; Niukkanen et al. 2014, p. 30;
Mogren 1995, p. 173–176; Uotila 1994; 2003b; Verhulst 1999, p.
116–117).
In Finland, we can name only
one place where a construction of
a castle indubitably predated the
emergence of a town: this is Vyborg where the castle was built by
the Swedish in 1293. However,
there is no of evidence of a town
or even traces of the plans for establishing a town in this area from
this time (FMU I 214, 217; Lovén
1996, p. 97–99; Suhonen 2004). It
is very likely that the construction
work of Turku Castle and Vyborg
Castle were begun at the same time
and they both emerged as symbols
for power and as the strongholds
of protection. Like the castles, the
towns acted as symbolic expressions
of power and ownership of that particular area.
In Turku, the earliest construction phases of the castle and the
town were probably carried out
quite simultaneously. This idea is
supported by a discovery in the constructions of the castle. Kari Uotila
has detected in his studies that the
direction of the castle was slightly
altered towards the riverside after
The interconnection between the
construction of castles and the town
The end of the 13th century and the
turn of the 14th century witnessed
the construction work of three castles on the frontiers of the Swedish
dominion. One of them was Turku
Castle, which was built on a small
island in the estuary of the Aura River (fig. 10). The others were Häme
Castle and Vyborg Castle, which
situated along the eastern frontier
of the Swedish realm and Catholic
diocese facing the Orthodox precinct and the border district of the
taxation area, which belonged to
Novgorod (fig. 11). Construction
of these castles proves for calculated strengthening of the Swedish
authority in these strategic areas.
The Turku region was also protected by another castle, Bishop’s castle
of Kuusisto, which situated about
12 km southeast from Turku Cathedral. It guarded the eastern sea
routes to Aura River and the main
road leading from Vyborg to Turku
(fig. 2).
In Northern Europe it was quite
common that the town was founded in the vicinity of the castle,
which was built and owned either
by the Crown, bishop or noble family. Many times it is impossible
to say which one became first: the
town or the castle, because their
development and construction histories were so closely and firmly
146
LIISA SEPPÄNEN
the very first construction phase,
which included the west tower and
a part of the northern ring-wall. The
possible reason for the modification
of the direction concerning the rest
of the castle could have been the
activities, which were taken place
three kilometres upstream the river,
where the Cathedral and the town
were also under construction. The
adjustment in the direction of the
castle resulted in a better view between the castle and the town facilitating the guarding function of the
castle (Uotila 2003b, p. 154–157).
The displacement of Koroinen
The traditional explanation for the
displacement of Koroinen, which
is based on the glaciostatic land
uplift and the diminished depth of
the Aura River, supports the idea
that the town of Turku was preceded by an earlier trading place
with the need for a new harbour
more suitable for German trading
ships, the cogs (Gardberg 1971, p.
174–175). According to some studies, the draught of these ships varied from less than two meters up
to three meters depending on the
cargo and the size of the ship (Kallioinen 2000, p. 40, ref. 40). There
are no estimations or studies concerning the depth of the waterway
near Koroinen at the end of the 13th
century, but it is very likely that this
could not have constituted an absolute hindrance to trade in Koroinen.
We also need to remember that the
foundation of Turku happened only
six–seven decades later when the
Figure 12.The cathedral is dominating the
landscape of the medieval town area in
the present-day Turku.The appearance of
the cathedral was quite the same in the
late middle ages as it is today. Photo: Lasse
Andersson.
bishopric was transferred to Koroinen. Within this time, the natural
upheaval in this area would have
been about 25 cm. Had this caused
any problems, there could have been
also other solutions instead of changing the place: most of the towns
and harbours of Europe and around
the Baltic Sea situated by relatively
shallow rivers, the banks of which
continuously silted up. It was not
at all unusual practice to unload the
cargo first to smaller ships, which
forwarded the goods to the harbour
(Kallioinen 2000, p. 40).
Consequently, what was the reason why Koroinen with the location
favourable for trade and services
in the 13th century was not good
147
META 2016
enough for the place of a town?
Many earlier studies have emphasized the role of trade as a reason
for the foundation of the town and
some researchers have considered
the site of Turku as a market place
for Koroinen (Suvanto 1985, 85). At
the time, when the town was about
to be founded the following, farreaching aspects needed to be taken
into consideration besides the trade:
What kind of environment the topography and the soil conditions
offered for the construction and extension of the town? How could the
town be defended and protected?
Was the location favourable for existing as well as prospecting activities?
Probably all these things together
contributed to the decision that the
town of Turku was founded 1.6 km
downstream from Koroinen. It was
founded in the confluence of the
Aura River and Hämeen Härkätie,
which was an important land route
leading to East and inland. Furthermore, the choice of the place possibly entailed a better harbour and
visual communication between the
town and Turku Castle (E.g. Uotila
2003b, p. 156–158).
Also the price of the land and its
availability could have favoured the
new area, which was previously used
only for agriculture. Koroinen was
officially, as well as symbolically,
devoted to the Church and bishopric. Probably the status of this land,
loaded with many implications
was not neutral enough for the establishment of a town, which was
meant to serve the men of Crown
and Church equally, as well as traders and craftsmen. On the other
hand, the hill of Unikankare provided the Cathedral with solid land
and visible place, which the flat and
clayey Koroinen was unable to do
(fig. 12). The advantages the new
place, Turku, superseded the qualities of Koroinen in many respect
and thus the plans for the first town
of Finland were realized in this area
which offered better protection and
prospects for growth and prosperity.
Summary
In the article, manifestations of urbanism are examined with the focus
on the foundation of Turku, which
became the most significant town
of Finland and one of the most
important towns of the medieval
Sweden forming a gate to East and
a Finnish window to the Hanseatic world. According to the present
knowledge, Turku was founded in
the early 14th century in an area,
which was previously used for cultivation and probably hosted religious
and commercial activities of some
kind. On the basis of archaeological
evidence and historical circumstantial evidence, I suggest that Turku
was founded as a result of active
power politics of the Swedish realm,
which was initially intertwined with
the missionary work of the Roman
Catholic Church. Trade and its organization, especially practised by
Germans, affected the functionality,
viability, growth and development
of the town, but it cannot be consi-
148
LIISA SEPPÄNEN
dered as the prime reason or catalyst
for its founding. Koroinen, with the
Bishop’s seat from the 13th century,
was not considered as a suitable place for a town because of its main status as a religious centre of the area.
The crown needed a new area to establish itself with a better location
for the defence and better availability of land. Therefore the town was
founded c. 1.6. km downstream the
river were the heart of the medieval
town of Turku is situated today.
Liisa Seppänen
Department of Archaeology
20014 University of Turku
Finland
e-mail: liseppa@utu.fi
Notes
1. Saloranta Elina.The presentation about the excavations of Cathedral School 2014–2015
(Turku) in the National Museum on the 5th of February, 2016 in the seminar Presentations of
excavations in 2015, organized by the National Board of Antiquities in Helsinki, the 4th and 5th
of February.
149
META 2016
References
• Ainasoja, M. et al. (2008). Turku I, Tuomiokirkontori (Varhainen Turku -hanke). Kaupunkiarkeologiset tutkimukset 2005–2006. Kaivauskertomus. Archives at the Museum Centre
of Turku.
• Andersson, H. (1990). Sjuttiosex medeltidsstäder – aspekter på stadsarkeologi och
medeltida urbaniseringsprocess i Sverige och Finland. Medeltidsstaden 73. Stockholm:
Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer,.
• Bläuer, A. & Lempiäinen-Avci, M. (2011). Luiden ja kasvijäänteiden säilyminen Aboa Vetus
–museon alueella. ¬SKAS 4/2011, 33–41.
• Clarke, H. & Simms, A. (1985). Towards a comparative history of urban origins. H.B.
Clarke & A. Simms (eds.), The Comparative History of Urban Origins in Non-Roman
Europe. Ireland, Wales, Denmark, Germany, Poland and Russia from the Ninth to the
Thirteenth Century. BAR International Series 255 (ii).
• Dahlström, S. (1930). Turun palo 1827, Tutkimuksia Turun kaupungin rakennushistoriasta
vuoteen 1843, I. Lisiä Turun kaupungin historiaan, Toinen sarja XIV. Turku: Turun kaupungin
historiallisen museon johtokunta.
• Dahlström, S. (1937). Åbo stadsplans historiska utveckling. Särtryck ur Finlands Kommunaltekniska Förenings skrifter 1936. Helsingfors: Finska Litteratursällskapets Tryckeri Ab.
• Drake, K. (1996). Burg und Stadt in Schweden in der Zeit 1250 bis 1320. M. Josephson
& M. Mogren (eds.), Castella Maris Baltici II. Nyköping: Södermanlands museums förlag,
29–46.
• FMU (= Finlands medeltids urkunder / Diplomatarium Fennicum)
• http://extranet.narc.fi/DF/df.php
• Gallén, J. (1978). När blev Åbo biskopssäte? Historisk tidskrift för Finland. Årg 63,
312–324.
• Gardberg, C. J. (1969). Turun keskiaikainen asemakaava. Turun kaupungin historiallinen
museo, vuosijulkaisu 32–33, Turku, 5–52.
• Gardberg, C. J. (1971). Turun kaupungin historia 1100-luvun puolivälistä vuoteen 1366.
E. Kivikoski & C. J. Gardberg, Turun kaupungin historia kivikaudesta vuoteen 1366. Turku,
117–315.
• Gläser, M. (2007). Lübeck as a Centre of Hansa Trade. Had Turku and Finland a Role in
the Tradepolicy of Hansa? / Lyypekki hansakaupan keskuksena. Mikä oli Turun ja Suomen
rooli hansaliiton kauppapolitiikassa? A. Pihlman & M. Söderström (toim. / eds.), Eurooppalainen Hansa / The European Hansa. Turku: Turun maakuntamuseo / Turku Provincial
Museum, raportteja / report 21, 43–68.
• Haggrén, G. (2011). Lasipikareita ja ikkunansirpaleita. Aboa Vetuksen alueen uudet löydöt
ja Turun varhaisvaiheet. SKAS 4/2011, 59¬–65.
• Hiekkanen, M. (2002). Die Gründung der Stadt Turku. Civitas et Castrum ad Maris
150
LIISA SEPPÄNEN
Baltici. Baltijas arheologijas un verturas problemas dzelzs laikmeta un viduslaikos. Rakstu
krajums – veltijums LZA istenajam loceklim prof. Dr. Habil. Hist. Andrim Caunem 65 gadu
dzives jubileja. Riga: Latvijas vesturas instituta apgads, 157–177.
• Hiekkanen, M. (2003a). Turun kaupungin perustaminen. Tulkintayritys uusien arkeologisten tutkimusten perusteella. L. Seppänen (toim.), Kaupunkia pintaa syvemmältä –
arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku:
TS-Yhtymä,, Suomen keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i
Finland, 42–52.
• Hiekkanen, M. (2003b). Turun Pyhän Olavin konventti ja sen rakennusmuistot. –
• K.Virtanen et al. (toim. / eds.) Dominikaanit Suomessa ja Itämeren alueella keskiajalla. /
Dominicans in Finland and around the Baltic Sea during the Middle Ages. Turun maakuntamuseo / Turku provincial museum. Raportteja / report 18. Turku, 89–104.
• Heikkilä, T. (2005). Pyhän Henrikin legenda. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran
Toimituksia 1039.
• Kivikoski, E. (1971). Turun seudun esihistoria kivikaudesta noin vuoteen 1150. E. Kivikoski & C. J. Gardberg, Turun kaupungin historia kivikaudesta vuoteen 1366. Turku, 7–110.
• Kallioinen, M. (2000). Kauppias, kaupunki, kruunu. Turun porvariyhteisö ja talouden organisaatio varhaiskeskiajalta 1570-luvulle. Helsinki: SKS.
• Koivunen, P. (2003). Koroisten piispanistuimen ja asutuksen tutkimushistoria / Forskningshistoria kring biskopstolen och bosättningn på Korois. 35–86. H. Brusila et al. (toim.
/ eds.) Koroinen eläväksi / Korois till liv. Koroinen –seminaari / Korois-seminarium 7.
– 8.4.2001. Turun maakuntamuseo / Åbo landskapsmuseum, raportteja / rapporter 19.
Turku, 35–86.
• Krötzl, C. (2003). Kirkko, paavit ja luostarijärjestöjen leviäminen pohjoisen Itämeren
alueelle 1100- ja 1200-luvulla / The arrival of religious orders to the Northern Baltic Sea
region in the eleventh and twelfth centuries. K.Virtanen et al. (toim. / eds.), Dominikaanit
Suomessa ja Itämeren alueella keskiajalla. / Dominicans in Finland and around the Baltic
Sea during the Middle Ages. Turun maakuntamuseo / Turku provincial museum. Raportteja
/ report 18. Turku, 15–22.
• Kuujo, E. (1981). Turun kaupungin historia 1366–1521. Turku.
• Lind, J. H. (2007). Denmark and Early Christianity in Finland. H. Edgren, T. Talvio & Ahl, E.
(eds.), Pyhä Henrik ja Suomen kristillistyminen / Sankt Henrik och Finlands kristnande.
Suomen Museo / Finskt Museum 2006, 39–54.
• Lovén, C. (1996). Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. Kungl. vitterhets
historie och antikvitets akademiens handlingar. Antikvariska serien, fyrtionde delen. Stockholm.
• Mogren, M. (1995). Borgars funktioner. M. Mogren & J. Wienberg, J. (eds.), Lindholmen,
medeltida riksborg i Skåne. Lund studies in medieval archaeology 17. Almqvist & Wiksell
International, Stockholm.
• Oja, A. (1944). Keskiajan ja 1500-luvun Maaria. Maarian pitäjän historia I. Tampere.
151
META 2016
• Pihlman, A. (1995). Keskiaikaiset savi- ja puuastiat Turun kaupungissa ja Turun linnassa.
Lisensiaatin tutkimus. Suomalainen ja vertaileva arkeologia, Kulttuurien tutkimuksen laitos,
Turun yliopisto. Archives at the department of archaeology, University of Turku.
• Pihlman, A. (2003). Kaupunki, maaseutu ja keskiaikaiset saviastiat. – L. Seppänen (toim.),
Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia
Medii Aevi Finlandiae IX. Turku: TS-Yhtymä, Suomen keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 195–206.
• Pihlman, A. (2007).Varhainen Turku – tutkimushanke. Uusia arkeologisia tulkintoja Turun
kaupungin muodostumisesta. HIT - History in Turku: tietoja, taitoja ja löytöjä. Näyttely
Turun linnassa 15.6. – 23.9.2007. Turku: Turun maakuntamuseo, näyttelyesite 42, 10–15.
• Pihlman, A. (2010). Turun kaupungin muodostuminen ja kaupunkiasutuksen laajeneminen
1300-luvulla. M. Söderström (toim.),Varhainen Turku. Turun museokeskus, raportteja 22.
Turku, 9–29.
• Pihlman, A. (2011). Aboa Vetus & Ars Nova museon tontin vv. 2009–2010 kaivausten
saviastiat 1200-luvun jälkipuoliskolla ja 1300-luvun alkupuolella. SKAS 4/2011, 52–58.
• Pihlman, A. et al. (2011). Turku II, Pinella. Kaupunkiarkeologinen tutkimus 2010. Kaivauskertomus. Archives at the Museum Centre of Turku.
• Pihlman, A. & Kostet, J. (1986). Turku. Keskiajan kaupungit 3. Turku: Turun maakuntamuseo.
• Pihlman, S. (2003). Ikivanha raja-alue vallan tukikohdaksi? Kaupungin sijainti rautakautista
taustaa vasten. L. Seppänen (toim.), Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku: TS-Yhtymä, Suomen
keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 27–41.
• Pirinen, K. (1956). Suomen lähetysalueen kirkollinen järjestäminen. Suomen kirkkohistoriallisen seuran toimituksia 56. Helsinki.
• Pirinen, K. (1991). Suomen kirkon historia 1. Keskiaika ja uskonpuhdistuksen aika. WSOY.
• Porthan, H. G. (1859). Opera selecta. H. G. Porthans skrifter, I urval, Första delen. Helsingfors: Finska litteratur-sällskapet.
• Rawcliffe, C. (2005). The Earthly and Spiritual Topography of Suburban Hospitals. – K.
Giles. K. & Dyer, C. (eds). Town and Country in the Middle-Ages. Contrasts, Contacts and
Interconnections, 1100–1500. Society for Medieval Archaeology Monograph 22. Leeds:
Maney, 251–292.
• REA = Registrum Ecclesiae Aboensis / Åbo domkyrkans svartbok. 1996 [1890] Jyväskylä:
Kansallisarkisto.
• Rinne, J. (1941). Turun tuomiokirkko keskiaikana I, Tuomiokirkon rakennushistoria. Turku.
• Rinne, J. (1948). Turun kaupungin perustamisesta. Turun historiallinen arkisto X. Turun
historiallinen yhdistys. Turku, 26–54.
• Rinne, J. (1952). Turun tuomiokirkko keskiaikana III. Turun tuomiokirkko hiippakunnan
hallinnon elimenä. Turku.
• Ruuth, J.W. (1909). Åbo stads historia under medeltiden och 1500-talet. Bidrag till Åbo
152
LIISA SEPPÄNEN
stads historia. Andra serien IX, Första häftet. Helsingfors.
• Salminen, T. (2003). Dominikaanit Tallinnassa,Viipurissa ja Turussa / Dominican in Tallinn,
Viipuri, and Turku. K.Virtanen et al. (eds.), Dominikaanit Suomessa ja Itämeren alueella keskiajalla. / Dominicans in Finland and around the Baltic Sea during the Middle Ages. Turun
maakuntamuseo / Turku provincial museum. Raportteja / report 18. Turku, 37–56.
• Seppänen, L. (ed.) (2003). Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun
historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku: TS-Yhtymä, Suomen keskiajan
arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland.
• Seppänen, L. (2009). Town in Transition – Outlining the Construction Activities in Medieval Turku. H.–M. Pellinen (ed.), Maasta, kivestä ja hengestä. / Earth, Stone and Spirit. Markus
Hiekkanen Festschrift. Turku: Kulttuurien tutkimuksen laitos, arkeologia, Turun yliopisto;
Taiteiden tutkimuksen laitos, taidehistoria, Helsingin yliopisto; Suomen kirkkohistoriallinen
seura; Suomen keskiajan arkeologinen seura, 240–249.
• Seppänen, L. (2011). Stadskulturens djuprotare rötter ligger vid Aura ås stränder. Finsk
Tidskrift 10 / 2011, 481–483.
• Seppänen, L. (2012). Rakentaminen ja kaupunkikuvan muutokset keskiajan Turussa.
Erityistarkastelussa Åbo Akademin päärakennuksen tontin arkeologinen aineisto. Turun
yliopisto, Historian, kulttuurin ja taiteen tutkimuksen laitos.
• http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-29-5231-1
• Suhonen, M. (2004).Viipurin historiaa arkeologin silmin / Viborgs historia med arkeologens ögon. Aboa, Turun maakuntamuseon vuosikirja 66–67, 155–190.
• Suvanto, S. (1985). Keskiaika. E. Laaksonen & E. Pärssinen. E. (toim.), Suomen historia 2.
Espoo: Weilin + Göös, 8¬–225.
• Uotila, K. (1994). Kuusiston piispanlinnan keskiaikainen rakennushistoria. A. Suna (ed.),
Kuusiston linna – tutkimuksia 1985–1993. Museoviraston rakennushistorian osaston
raportteja 8. Helsinki: Museovirasto, 24–31.
• Uotila, K. (2003a). Kivitaloja keskiajan Turussa. – L. Seppänen (ed.), Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae
IX. Turku: TS-Yhtymä, Suomen keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 121–134.
• Uotila, K. (2003b). Turun linna ja sen kaupunki. – L. Seppänen (ed.), Kaupunkia pintaa syvemmältä – arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae
IX. Turku: TS-Yhtymä, Suomen keskiajan arkeologian seura – Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 153–160.
• Verhulst, A. (1999). The Rise of Cities in North-West Europe. Cambridge: Cambridge
University Press.
• Virrankoski, P. (2001). Suomen historia. Ensimmäinen osa. Helsinki: SKS.
153
META 2016
154
With people in focus
Gunilla Gardelin & Ivan Balic
Depending on the approach words like stability and alteration can receive different meanings. The physical evidence that archaeologists examine often represents alterations.
Within archaeology the focus therefore often has been on the changes rather than on the
usage of a space. To be able to write a history as close to people as possible we want to
focus on their everyday life, meaning the continuance between the changes. According
to our approach the household is defined by the continuance and the discontinuation of
continuance marks a change of household.
One approach to get closer to peoples everyday life in a city is to define and analyze
space. Environments consist of spaces on different levels. The landscape can be defined as
one space, the city or village and lots as others. The environments have been created by
human beings and are therefore socially and culturally influenced.
The knowledge of the conditions of the household can be deepened through different
analyses. The exchange of knowledge between archaeologists, archaeobotanists and osteologists has enabled a joint interpretation and communication towards a richer cultural
history.
Introduction
these have shown that the concept of
a household can be very complex and
have raised whole new sets of questions. The need to discuss the concept
of household led to a session at the
2015 Nordic TAG conference being
dedicated to the topic. The papers
presented at the session dealt with a
wide range of aspects, from houses
and households on the isle of Lewis
during the 19th and 20th centuries,
to households in change in the wake
of the Black Death (Mackie 2015;
Ersgård 2015). Archaeologists at
the Kulturen museum in Lund have
during the last couple of years worked
The household has been a central
element in both historical and archaeological studies of early modern
social and cultural history. Some
research has focused on trying to
identify household as a well defined
group, while other has turned their
attention to the functional and structural aspects. In the last couple of
years’ large archaeological excavations
in urban settings have produced extensive and detailed results regarding
households in early modern time. In
combination with historical records,
155
META 2016
with the concept of household,
both as a stratigraphic element and
an analytical method to study everyday life of people. Even though the
concept of household is used in two
very different ways, the analytical
method is based on the stratigraphic
analysis, and the usage of household
as a contextual element. In an effort
to explain the way Kulturen work
with households, this paper will first
deal with some aspects of the stratigraphic documentations and analysis. Those are fundamental to the
understanding of the second part,
where the household will be discussed as an analytical method to study
everyday life of people. The paper is
based on a presentation given at the
Nordic TAG 2015 in Copenhagen
(Balic & Gardelin 2015).
in past times can require a change of
perspective. The situation in Lund
means that quite a few smaller excavations are made every year, while
larger ones are rare. To make the
most of these circumstances a new
approach is to stretch the interpretations that can be made from the
available material. This means that
more information will be available
to interpret, but also that the results will be less well based. On the
other hand, making safe strongly
based interpretations has so far not
brought us as close to understanding people’s lives as we strive to. To
put this in a concrete example; a safe
interpretation is to use a very general or abstract term like feature to
describe what has been examined.
This tells you very little about what
it once was or how it was used. In
such an instance it is far better to
make an interpretation, even a less
well based one. If your documentation is well made with a clear statement of how the interpretation was
reached, it will be possible for others
to evaluate and reinterpret your results. One such term that has been
frequently used when excavating in
Lund is levelling layer, which does
not really say much. If we strive to
make a history that is important to
people outside our own profession,
we need to make interpretations
and to use an accessible language.
Creating history
Conducting excavations and interpreting the remains is in fact the
base for the way we create history.
Therefore our interpretations must
be presented in a transparent way,
easily examined and reinterpreted
by others. But it is also important
to regularly revaluate our methods
and procedures and try to change
the perspective, to see things from
other points of view.
In this process it is sometimes necessary to leave the safety of old tools
and procedures used to examine archaeological remains, as well as the
way data is gathered, ordered and
analysed. A better, or perhaps different, understanding of people’s lives
Background
The archaeological unit at the
Kulturen museum have conducted
156
GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC
To understand the inhabitants
of the town
excavations using the single context methodology since 1991.
These have usually been quite
small, often carried out as a result
of existing buildings being expanded. To make small investigations
contribute to the overall picture of
the medieval town, suitable tools
and workflows have been tailored to suit our needs. Two basic
concepts form the base. The first
one is that archaeological remains
should be documented and interpreted by the archaeologist in
the field during the excavation
(Gardelin 2014, p. 31). This puts
a large responsibility on the staff
and requires experienced field archaeologists. The second is that
results and field documentation
should be processed parallel to the
field work, and be more or less in
sync with the excavation (Gardelin
2009, s. 37). For this to be possible
there needs to be an effective organisation and routines to handle
registration, quality control, stratigraphic processing and to update
the field archaeologists of the results. If the household is to be used
as a stratigraphic unit, it needs to
be considered during the excavation and the concept must be well
known to everyone involved. These prerequisites are fundamental
when households as stratigraphic
units are used, even though it is
possible to work with the concept
under different circumstances, se
chapter “Applying the concept of
household to a post excavation
material”.
Our approach to how we want to
write history has also influenced the
methods we use and the questions
we put to our material, and in the
end how we present our results.
The basis for this approach is a
quotation from an article written by
Axel Christophersen, professor in
Historic archaeology in Trondheim
that deals with making analysis of
why people lived as they did rather
than how they lived.
”Men har vi alvorlig forsøkt å finne ut av hva som egentlig foregikk
mellom de individer vi har befolket
den urbane scenen med? Å stille
spørsmålet slik er ikke det samme
som å etterlyse analyser av hvordan
de levde, men hvofor de levde som
de gjorde” (Christophersen 1997).
It is not the state of objects/
things in material and contextual
meaning that should be examined.
It is no longer the changes that are
of interest for understanding the
state, it is rather the durability that
needs to be defined and studied. It
is not the changes that we examine
during the excavations but the remains of actions and durability. It
is in the time between the deposits
of different cultural layers that the
action takes place – where people´s
lives have been lived.
To put this in practise on the
ground is not without problems.
Archaeological field work in an urban setting, where centuries of human life are condensed into limited
157
META 2016
spaces, is a complex operation in
many ways. There is usually a variety of practical matters like logistics,
administration and safety issues that
needs to be addressed. In the same
time a large amount of data and
documentation are generated, and
just managing the basic material is
a huge task. Usually this means that
a lot of effort goes into creating a
well oiled organisation with suitable
methods and routines. In all this the
human element behind the archaeological material tends to become
more abstract, especially when expressions like agents, actions and
actors are used to describe people
and human behaviour. The matter
is further complicated by the fact
that it is hard to detect individual
human life and actions in an archaeological material.
vator is a tool, and since it does not
have the same level of precision as a
trowel, it will, when used to excavate archaeological remains, devalue
the information that can be attained
from them. The decision to use an
excavator means that a lower priority has been given to the remains.
Principles
Since our ambition is to write a history from a bottom to top perspective with a focus on people, and to
understand why they lived their life
as they did, we have chosen to focus on the household. Because the
use of household, as an element of
social organisation, is closely linked
to the way it is used as a stratigraphic unit, a short presentation will be
made of the methods and principle
that are used by Kulturen (Gardelin
2014, p. 32).
Method – techniquespriorities
Group
The base for the story of the place
excavated is the stratigraphy. The
ordering of contexts in time and
space, in a matrix, starts during the
fieldwork and is the frame for the
further work. Each context corresponds to an activity or a state.
Since an excavation can consist of
hundreds of contexts a higher level
of interpretation is needed to make
sense of the results. The activities
and the time of stability have to be
gathered and ordered in some way.
The definition of groups varies depending on the object examined,
the condition of the cultural layers
It is necessary to separate method,
techniques and priorities. The method is a process to reach a goal and
a way to approach the remains.
Technique is a tool, like a pen and
paper or a total station etc. When
working with rescue archaeology having to make decisions concerning
priorities is reality. Different areas
on an excavation might have to be
examined in different ways and with
different priorities, a fact that often
has to be dealt with. When different
tools are applied to objects during
an excavation, it is a matter of priorities and not methods. So an exca-
158
GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC
and the theoretical positions by
the questions we ask. The groups
are segments forming a household
(Gardelin 2014, p. 33).
An activity could be the digging
of a well, the construction of a frame for the well, and the levelling of
the ground around the well. These
contexts can form a group. By using
the principle group, different types
of cultural layers and constructions
can have a more equal part in a discussion leading to the interpretation.
The group is not the same thing
as feature or construction. Using
the principle feature for example
the building of a house, the usage
of a house and the destruction of a
house are joined together. This way
of interpreting causes serious problems, when writing history concerning the place excavated. The
construction, use and destruction
needs to be separated to be able to
write history about people´s lives.
You cannot be born, live your life
and die at the same time, it is simply
impossible.
The same logic applies to buildings. It makes no sense to deal
with the construction and the destruction at the same time, since it
leaves out the important part, the
time when the building was used
and when people actually lived in it.
Especially since that is the history
we are trying to reach.
In the matrix it is possible to
show the relative time between different events. You can graphically
make time visible in your matrix
by making it show how long time a
building has been in use compared
with for example a well.
The goal must be to be able to
describe what happened at the same
time and in the same space. To be
able to identify a house, a yard and
a garden that were used during the
same time, is necessary if you want
to reach people of the past
Household
During the last 10 years, Kulturen
have tried to define households instead of phases. A phase only takes in
consideration the excavated remains
and no other sources. It is a very
technical way of dealing with the
information obtained through excavation. Using the phase as a principle makes it virtually impossible to
reach the everyday life of people in
the archaeological material. This is
the reason why Kulturen has changed the way stratigraphic documentation and analyses are made.
For example, sometimes two
plots situated next to each other are
interpreted as being part of the same
phase, meaning that they have the
same duration. This can of course
be true in theory, but usually people
do not live parallel lives in two different places.
By taking steps towards trying to
understand what could have happened in a place, our understanding of the people who lived there
will gradually become better. All
households do not leave remains
or traces behind, which means that
somehow an understanding of what
159
META 2016
Environment - to understand the
town life
is not there has to be achieved. For
example, different types of activities
might not leave obvious traces or
later activities might have destroyed
them, but they are still a part of
what shaped people and history.
The objects that we investigate
are usually profane environments. Therefore, the definition of a
household that we have chosen is
a judicially and economically defined group of people living on a
plot. The household must be defined and limited in relation to other
households that precedes, coexists
or succeeds the one examined. A
household must therefore be defined both in space and time, but
also by its use of space and its durability (Gardelin & Johansson Hervén 2003, s. 43).
After a household has been defined in space and time, it must
also be filled with content so that
connections to material culture can
be established. To do this the following needs to be answered:
• When did they move to the
plot and for how long did they
stay there?
• What was their livelihood?
• What social position did they
have in society?
To be able to define the households you need to use the remains,
written sources, maps and pictures.
In fact, you need to use all sources
available. Since different sources
have been created for different reasons, it is interesting to compare
them and see if they support each
other or not.
In 1997, Conny Johansson Hervén at the Kulturen museum was
the project leader of an archaeological excavation at Mårtenstorget
in Lund. The spot was the backyard of the former plot belonging to
the Danish noble family Krognos.
When working with the analysis
of the results from the excavation
Conny formed a concept that he
called environment- milieu (miljö).
This was a way of making the small
excavation contribute to the understanding of the town as a whole in
a clearer way (Johansson Hervén
2001).
A town undergo both changes
and times of stability which is reflected in the archaeological remains.
The ownership of plots changes,
and the plots might be divided or
merged together into larger units.
Constructions like buildings, yards,
backyards, gardens and passages also
change over time. For periods of
time there might be little that changes in the physical structures.
Period
In the process of analysing the social environment Johansson Hervén
introduced the concept of “period”
that corresponds with the level social environment in fig. 1.
The definition of a period is that
there has been a stable social environment on a plot during more
than one household, and that no
major structural change has taken
place. The base for the definition is
160
GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC
Figure 1. A model that illustrates the concept Environment and show different levels, from the
smallest part – the single context — to a group of contexts which represent a part of a household, the household and the social environment which it is a part of and in the end the town as
a whole. In a longer run the town also can be understood in a larger context.
Figure 2. Stable or slow moving processes are hard to detect in the archaeological material, while
fast changes like buildings being constructed or torn down are much more visible.This becomes clear when analysing the material using a Harris matrix.The everyday long term activities
leave fragmented imprints or no traces at all in the archaeological material, and are therefore
represented by the space between the contexts in the matrix. Graphically this can be illustrated
by giving time a physical dimension.
161
META 2016
that each household has been well
defined, to make it possible to compare different households with each
other. This level of interpretation
makes it possible for write history
on a wider level (Gardelin 2014, p.
34).
hard to detect in the archaeological material, while fast changes like
buildings being constructed or torn
down are much more visible and
attract more attention. This means
that a large part of our excavation resources usually are spent examining
and documenting changes, rather
than the time span between them,
where people’s lives to a greater part
are spent. This leads to a process driven view on history based on changes. We need to shift our focus from
changes to stable situations, and start
viewing time as stability broken up
by intervals of change. By quantifying stable long lasting situations or
slow moving processes, a comparison
can be made with the next state of
stability.
Activities taking place during the
time in-between changes often leave
a fragmented imprint or no traces at
all in the archaeological material (fig.
2). This leaves us with little data to
work with, so to make the most of
the remains that potentially could
contain information it is a good strategy to try to anticipate them. By
trying to predict where such remains
potentially could exist and what information could be gained from
them targeted efforts can be made
to excavate, document and analyse
these instances. This process in practise means that there has to be a good
understanding of the overall context
that is being excavated and what effect later processes may have had on
the remains. For an instance when
a clay floor is uncovered questions
regarding its usage should be consi-
The town with its plots and
people
To work with the concept of households as instruments in the archaeological analysis, and as a way of understanding everyday life of people,
starts at the excavation. The concept
affects not only the way excavation
and documentation are done, but
also how archaeological material
is perceived and how resources are
prioritized.
Slow processes and stable
situations
Earlier in this text the theoretical definition of a household has been addressed, but applying the concept as
an analytical instrument in practice
means that we have to adjust how we
perceive and interpret the remains
we excavate. Since we strive to have
a bottom to top perspective we need
to look at the factors that influence
people´s lives the most. The things
that we do repeatedly might seem
unimportant, but they play a large
part in shaping us into the person
we are. These everyday structures are
most often connected to stable conditions rather than change and development (Larsson 2000, p. 122pp).
Stable or slow moving processes are
162
GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC
dered. In other words, what was the
space used for? What traces would
it leave? And where? Did the usage
change? How would that be visible?
What sort of later activities could
have affected the remains? What
would be left? And what information
could there potentially be? By addressing this prior to the excavation,
a tailored plan of action can be formulated regarding how to excavate
and document, collect samples and
what resources are to be used. Actively focusing on activities happening
between changes makes it possible to
quantify stable long lasting situations
or slow moving processes, and thereby make them comparable to other
states of stability.
The last couple of years excavations in Lund have proven that archaeobotany combined with geology is a
valuable resource, which has resulted
in new understandings of stable situations and slow moving processes
in the archaeological material. This
has been especially useful when applied directly in a field context trying
to anticipate and excavate fragmented traces of everyday life (Heimdahl
2014, p. 326ff ). Adding a new point
of view prior to excavation and applying a new set of tools examining
and analysing them, has contributed
to a broader and more detailed understanding of the everyday structures in the space between changes.
tion, making it possible to start
deeper analysis, for example spatial
analysis, as soon as possible thereafter. But why analyse organization
of space? If we want to try to understand why people lived like they
did we need to understand their
mentality. Human behaviour is to a
large part governed by the interplay
of physical and immaterial preconditions. Physical ones like buildings,
roads, plots and other constructions
are visible in the archaeological material, while the immateriality needs
to be interpreted and reconstructed.
This can be done by studying possible movements and restrictions
between different constructed spaces and the elements within them.
Buildings and other constructions
can create boundaries and thereby
become a part of how an area is organised and regulated (Kent 1990,
1f ). How a space is organised is not
only affected by functional factors,
but also by cultural traditions and
standards, which vary between different times and places (Christophersen 2001, p. 53ff ). By looking at
accessibility to and from the plot
and between different constructions, we can analyse how the plot
was used. By looking at the movements on a plot you can also start to
ask questions about what happened
outside the excavated area. It also
makes it easier to identify slow moving processes and gradual changes
over a long time span.
The method is simply about
making assumptions and assessing
probability. It starts by identifying
Movement and human
behaviour
The basic analysis should also, if
possible, be made during excava-
163
META 2016
possible access points to the plot
and then analysing possible movement patterns within it. By taking
built up environments that can regulate movements into account,
potential movement patterns can be
reconstructed. The possibility that
the built environment could have
been constructed respecting already
established patterns of movement
on a plot, should also be considered.
Since the environment on a plot is
made by people and therefore part
of a social and cultural construction,
the plan and placement of buildings
is not random. It could also be regulated by existing surrounding
conditions and it is therefore important not to treat it as an isolated
object, but to see it as a part of the
whole context (Gardelin 2014, p.
11). How a study of movement patterns on a block level can be used
to make an overall interpretation
regarding the whole town, can be
illustrated by an example from the
Figure 3.The picture shows the splitting of a plot into two new plots and the possible movements
on the plots.
164
GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC
Formulate a household
suggestion
excavation made in the town block
Blekhagen in Lund. It was excavated in 2003-2004 and consisted
of one complete plot and parts of
others. They were initially studied
to examine if a repetition of patterns or changes in patterns could
say anything about the use of space. In this case the plots were used
for tanning during a long period of
time. At one point, around 1180,
the plot was divided into two parts
on which tanning activities continued. How should this change be
interpreted? Does the new organization of the plots say anything
about the tanners as a group? Were
there more tanners establishing in
the eastern part of Lund? Tanners
are mentioned around the year
1200 in the town rights of Slesvig
and in 1294 in the Copenhagen
ones. So it is possible that the archaeological remains excavated in
kv Blekhagen are the first indications of a reorganisation of the
tanner’s craft into guilds in Lund
(Ericsson, Gardelin, Karlsson &
Magnell in prep.).
This way of working can help
us understand what is norm and
convention and what can be private initiatives. It can tell us something about the accessibility
of a plot, how it was organized
and used. It can also help us understand more about large scale
changes in a town. If this type of
analysis is done on several places
in a town, over an extended period, it can help us in interpreting
the town life.
When working with the concept
of household the aim is to be able
to present an interpretation of the
household, in other words how they
made their living and what social
position they had, even if it still to a
large extent will be a template. This
will be the base for further discussions and attempts to evolve the interpreted household in an effort to
try to get closer to the humans behind the template.
Many different parts need to
come together when formulating a
household. The backbone is formed
by a detailed understanding of how
time and space are connected on an
overall level. This is the result of stratigraphic analysis of the documentation and if this is done parallel to
the excavation, there will already be
a basic understanding of some of the
households that has been excavated.
This in combination with the results
from different deeper analysis, such
as spatial analysis, artefact and soil
sample studies, will form the basis
for formulating households. The
method is in many ways similar to
a spatial analysis, making assumptions and assessing probability. By
formulating different suggestions of
households they can be compared
to each other and the most probable
put into the overall picture. When
formulating a possible household,
it is important to have a good grasp
of the stable situations in between.
But changes also need to be assessed to understand their relation to
165
META 2016
a household. With the following
real life example, I will try to make
the argument clearer. My sister and
her family lives in a large house and
a couple of years ago they built a
swimming pool. It was a welcome
contribution to the wellbeing of
their family and the pool itself will
probably in the future leave some
nice remains indicating rapid changes. But did the building of the pool
have a fundamental impact on the
household? Not really. It is still the
same household living the same life
as before, even though the plot underwent some major changes.
In most cases a household will
be a representation rather than a
real group of people. There will be
a risk that the household becomes
another convenient abstract classification. To avoid this, it is necessary
to try to populate it, even if there
is very little material. This will force
you to think in terms of individuals
or at least what kind of categories
of people would have been present,
and thus taking the interpretation
of the household past a convenient
classification.
In many cases working with
households from an archaeological
material will be a struggle. Since our
ambition is to make people visible
we need to expand our perspectives and be able to use a broader
spectrum of information. The last
couple of years of interdisciplinary
cooperation in Lund have been very
fruitful. Especially archaeobotany in
conjunction with geological resources during fieldwork has not only re-
sulted in very good results from the
analysis, but also introduced new
tools and knowledge during excavation. This has brought a whole new
understanding of horticulture in the
medieval town (Balic in print.). To
make the most of the archaeological
material we need to continually try
new approaches and new points of
view in order to find as much information as possible regarding the
people we try to study.
Filling the household
with people
The households are still made up
of templates of a group of people, a
model that we try to make as plausible as possible by putting in as
much information as we can. Our
ambition is to start carving out the
contours of the individuals that
make up the household. To be able
to do this it will be necessary to use
every piece of information or comparable material available. These can
be written sources from other places
with better material or results from
other disciplines. From the gathered
material a suggestion of a household
and its members, that is as plausible
as possible, can be formulated and
tested against future results.
Applying the concept of
household on a
postexcavation material
Since the household concept can
be a way of perceiving both archaeological remains and time, it can
also be applied to new adaptations
166
GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC
of an existing material, as long as
the fieldwork and documentation
allows it to be reinterpreted. In
2011 an excavation was conducted
in Halmstad, on the west coast of
Sweden, as preparation for a new
district cooling system. The excavation areas consisted of narrow
trenches through the central parts
of the medieval town. One trench
cut through the entire length of a
plot. The narrow trench resulted
in constructional remains playing
a significant part in the post-excavation process and in how time was
divided. Since the plot was extensively used it contained numerous
buildings that were continuously rebuilt or replaced. This made it very
hard to determine which buildings
were used during the same time and
thereby also how the plot was used
(Öbrink 2013).
In an effort to rework the material into a form that would be more
useable, the concept of household
was applied. The excavation was
done using a contextual method
that allowed the material to be reworked. Since the material was originally organised around constructional features, a new approach was
needed, one that did not involve a
complete reworking of stratigraphy.
The approach used was to identify
times that had the same sort of stable situation, and from there look
for signs that could identify a likely household candidate. This was
found in the archaeobotanical material and consisted of waste material from brewing, that indicated an
activity present during a long time.
From this a framework of a household was formulated and data from
spatial analysis, archaeobotanical
studies and analysis of artefacts was
applied to see how it held together
and how far it could be stretched in
time. From this starting point the
rest of the material was reworked
using the same principles. For each
new household that was formulated
a complete reassessment of the earlier ones was made, until a complete
stratigraphy of households was attained. Reworking the material made
it clear that an effort to identify and
document stable situations and slow
moving processes was needed and
that having an archaeobotanist available during the fieldwork resulted
in a much better understanding of
the remains that were being excavated (Balic in print.).
Conclusion
In an effort to bring back people
into the focal point, and really try
to understand why they lived the
lives they did, archaeologists at Kulturen have since 1997 worked with
the concept of household, both as
an instrument in archaeological
analysis and as a base for trying to
study everyday life of people during
medieval and early modern times.
During this time some valuable insights have been made that can be
summed up in three points.
• A change of perspective makes
it possible to formulate better
interpretations of people´s lives
167
META 2016
and therefore it makes sense to
approach the material from as
many points of view as possible.
Each new approach may lead us
closer to understanding the people that once lived there and to
look for new perspectives should
be an ongoing process.
• New methods to analyse the
archaeological material needs to
be tried out in order to evaluate
their potential to produce new
results.
• It is possible to rework materials where the principle phase has
been used, in favour for the principle household, assuming that
the fieldwork and documenta-
tion is done in a way that allows
it to be reinterpreted.
In his doctoral thesis Stefan Larsson
predicted that by combining action
theory, spatial analysis and stratigraphic understanding it would in
theory be possible to achieve a better understanding of the household
(Larsson 2000, p. 134). We would
like to believe that we have made
a good start towards realising that
prediction and we will keep on striving in that direction.
Archaeologist Ivan Balic, Kulturen
E-post: ivan.balic@kulturen.com
Curator Gunilla Gardelin, Kulturen
E-post: gunilla.gardelin@kulturen.com,
168
GUNILLA GARDELIN & IVAN BALIC
References
• Balic, I, Gardelin, G. (2015). The concept of households not only an instrument in archaeological analysis of urban life. in, XV Nordic TAG 2015. Copenhagen, Denmark, 16-18
april 2015.
• Balic, I. in print. Hushåll- ett sätt att närma sig den medeltida människan. Halmstads
äldsta historia.Vår by Broketorp.
• Christophersen, A. (1997). Byer? Hvilke Byer? Tanker om byutvikling i Norge i middelaldern. META 1997:4. pp. 51-62.
• Christophersen, A. (2001). Bóndi, bjærmaðr, burghere. Om folk, hus, og fremvektsen av
urban identiteti norske byer ca 1000-1700. Från stad till land. En medeltidsarkeologisk
resa tillägnad Hans Andersson. Andrén, A., Ersgård, L., Wienberg, J. (red.). Lund Studies in
Medieval Archaeology 29. Stockholm. pp. 51-62.
• Ericsson, G, Gardelin, G, Karlsson, M., Magnell, O. in prep. Kv Blekhagen, Lund Fornlämning 73 i Lunds stad, Lunds kommun, Skåne.
• Ersgård, L. (2015). Household in change. in, XV Nordic TAG 2015. Copenhagen, Denmark, 16-18 april 2015.
• Gardelin, G, Johansson Hervén, C. (2003). Stratigrafi och hushåll – teori och resultat
från några arkeologiska miljöer i Lund. I Ann Bodilsen, Jesper Hjermind, Mette Iversen
(red). Stratigrafins mangfoldigheter. 4. Nordiske Stratigrafimøde.Viborg. Middelalderseminar 2.Viborg. pp. 41-53.
• Gardelin, G. (2009). På Kungens bakgård. Kv Altona 10, Lund. Arkeologisk undersökning
2000. (Kulturens rapporter nr 3.). Lund.
• Gardelin, G. (2014). Saluhallen 1. Fornlämning nr 73, Lunds stad, Lunds kommun, Skåne.
Arkeologisk slutundersökning 2010. (Kulturens rapporter nr 6). Lund.
• Heimdahl, J. (2014). Det borgerliga livets kryddor. In Nordman, A.-M., Nordström, M. &
Pettersson, C. (red.), Stormaktsstaden Jönköping, 1614 och framåt. Jönköpings länsmuseum. pp. 326-347
• Johansson Hervén, C. (2001). Mårtenstorget i Lund. Arkeologisk undersökning 1997. En
kulturhistorisk redogörelse. (Arkeologiska rapporter från Lund, nr 21). Lund.
• Kent, S. (1990). Activity areas and architecture: an interdisciplinary view of relationship
between use of space and domestic built environments. Domestic architecture and use of
space. An interdisciplinary cross-cultural study. Kent, S. (ed.). London. pp.1-8.
• Larsson, S. (2000). Stadens dolda kulturskikt. Lundaarkeologins förutsättningar och
förståelsehorisonter uttryckt genom praxis för källmaterialsproduktion 1890-1990. Archaeologica lundensia. Investigationes de antiqvitatibus urbis Lundae IX. Lund
• Mackie, C. (2015). Houses and households of Isle of Lewis in the 19th and early 20th
centuries. in, XV Nordic TAG 2015. Copenhagen, Denmark, 16-18 april 2015.
• Öbrink, M. (red.). (2013). Livet vid Storgatan under fyra sekler. Lämningar från tiden
169
META 2016
innan Halmstad till tiden efter stadsbranden. Särskild undersökning/basdokumentation.
Halland, Halmstad stad, Brogatan, Klammerdammsgatan och Storgatan, RAÄ 44. (Arkeologiska rapporter från Hallands länsmuseer 2013:1. Kulturmiljö Halland). Halmstad.
170
Författaranvisningar för META Historiskarkeologisk tidskrift
Manus
Manus behöver vara redaktionen till handa senast 1/10 för att artikeln ska kunna publiceras
i nästkommande nummer av tidskriften. Redaktionen förbehåller sig rätten att göra ett urval
bland insända bidrag.
Manus för tryckta artiklar skickas i digital form till redaktionen på adressen tidskrift@histark.
se. Den inskickade texten ska vara språkgranskad (detta är särskilt viktigt om artikeln inte är
skriven på svenska) och tryckfärdig. Korrektur till författarna utlämnas normalt sett inte.
Texten kan skrivas på svenska, norska, danska eller engelska.Varje artikel ska vara försedd
med ett kort abstract, inklusive titel, på engelska. Detta bör omfatta maximalt 200 ord.
Mer utförliga författarinstruktioner och konkreta exempel för tidskriften META hittar du på:
http://www.histark.se/tidskriften/forfattaranvisningar/
Bifoga kontaktuppgifter (för att vi ska kunna kontakta dig) samt författaruppgifter (namn, titel/
befattning, institution, e-postadress – dessa uppgifter kommer att tryckas i tidskriften).
Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar.
Illustrationer
Illustrationer skickas i tryckfärdigt, digitalt skick, företrädesvis i tiff- eller jpg- format. Foton
och andra bilder i gråskala eller färg bör vara scannade i 300 dpi, linjeteckningar i 600 dpi.
Bilderna skall scannas i tänkt publiceringsformat (max 18 x 11,5 cm).
Tidskriften trycks i svartvitt. Alla färgbilder kommer med andra ord att tryckas i gråskala och
behöver därför vara utformade/utvalda med hänsyn till detta för att bilderna ska bli tydliga i
tryck. Det är dock möjligt att ha färgbilder i pdf-utgåvan.
Alla illustrationer skall vara försedda med figurnumrering och tabeller ska vara försedda med
en tabellnumrering. Bifoga en förteckning över samtliga figurer och tabeller, med figur- och
tabelltexter samt anvisning om var i texten figurerna och/eller tabellerna skall placeras.
Författarna ansvarar för att inhämta publiceringstillstånd i de fall där sådant krävs.
Granskning
Artiklarna kommer att granskas av två av redaktionsmedlemmarna innan publicering.Vid
behov kommer externa granskare att tillfrågas. Peer-reviewing av enskilda artiklar kan diskuteras, kontakta redaktionen om sådana önskemål finns.
171
HISTORISKARKEOLOGISK TIDSKRIFT
H
META
2016