Sportklättring

Svenska Klätterförbundet
#139 september 2008 Pris: 50 sek.
Trekking­toppar i
Nepal
Intervjuer:
Angelica Lind
– medaljchans i världscupen
Marko Prezelj
– alpinist på väg till Sverige
Sportklättring
– platser, intervjuer och bultfakta
ledaren
Bild: AnnaKarin Ejdervik
Sensommarens
sista värmande
strålar…
...på klippan ska man ta
tillvara på. Eller, tja…
hösten är inte så tokig
heller. Trilskas vädergudarna samlas man
i klätterhallen över en
kopp kaffe, klättring,
struntprat och överdrifter om sommarens bestigningar. Efter höstrusket kommer den iskalla
vintern. Förhoppningsvis. Men innan isyxorna
plockas fram finns såklart all anledning att ge sig
ut och klättra på både block, berg och klippor.
I detta nummer tipsar vi om en hel del sportklätterklippor och bekantar oss med några profiler inom denna gren. ”Den gamle och arvtagaren”
kanske man skulle kunna säga… (Ulrik Saurell s.
14 och Erik Grandelius s. 28). Men inte glömmer
vi de lägre blocken eller de stora bergen heller.
På sidan 34 tar vi ett snack med Angelica Lind
som har medaljchans i Världscupen i bouldering
– hur coolt är inte det!? – och på sidan 42 filosoferar alpinisten Marko Prezelj om höga höjder
och kluriga toppar. Han kommer dessutom till
Sverige­i vinter! Håll ögonen öppna.
Sommar, höst, vinter eller vår – klättringen
har egentligen alltid högsäsong. Underbart.
Ha en härlig klätterhöst!
/eva
Bergsport utges av Svenska Klätterförbundet, SKF
Adress: Bergsport, Stenvinkelsgatan 8,
302 36 Halmstad
Telefon: 035-12 80 44, 0706-77 80 44
E-post: bergsport@brant.se
Redaktör: Eva Olsson
Nyhetsredaktör: Erik Massih,
erikmassih@hotmail.com
Layout: Johan Ljungström
Prepress: SG Zetterqvist
Annonsbokning: Tom Vikström,
tel 031-743 21 74, tom@brant.se
Produceras av: ZetterQvist Förlag AB,
tel: 031-743 20 80, fax: 031-743 20 90
Vd, ZetterQvist Förlag AB, Thomas Molin,
tel: 031-743 20 86
Tryck: SG Zetterqvist, Göteborg
BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år.
Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.­
Texter redigeras och kortas efter behov. Åsikter
i artiklar och debatt­inlägg är författarens
och inte redaktionens.
Omslaget: Hösten är en bra tid att åka till Gorge du Tarn och
känna på de långa lederna som finns här. På omslaget är det
Scott Mooney som klättrar Octopus 7c+. På sidorna 16–23
hittar du fler tips på sportklätterklippor. Bild: Jonas Ahlman.
3
Sportklippan ”Niemisel” är redan legendarisk
och bjuder på många sköna (?), hårda leder. Här
är det Henrik Johansson som tar sig uppåt på
”Great Blondino”, 7c. Läs mer på sidorna 16–17.
Bild: Jonas Wiklund
Niemisel
– Sveriges bästa klippa?
Bultfakta
– vad är det vi litar på egentligen?
Angelica Lind
– medaljchans i Världscupen!
Förbundsinfo................................... 6
Nytt & Noterat................................. 8
Omvärldskoll................................ 10
Konsten att bygga leder........... 36
Marko Prezelj
– alpinist på väg till Sverige
Trekkingtoppar i Nepal
– tips inför resan till Himalaya
Ad T
Photos: Klaus Fengler (Stefan Glowacz, Baffin Expedition)
Troll Wall Jacket
3 - L AY E R G O R E - T E X ® P R O S H E L L :
s4AJTPASSFORMMEDBRARÚRLIGHET
s3LITSTARKTTYGSOMKLARARALPINMILJÚ
s3TÍLTRÍDSFÚRSTËRKTHUVA
s,ÚSTAGBARTSNÚLÍS
&ÚRMERINFORMATIONBESÚKWWWGRANITBITENCOM
Ad Thomas 210x285.indd 1
04.09.2008 17:09:58 Uhr
förbundsnytt/info
Mer pengar att söka
Genom Idrottslyftet har klätterförbun­
det fått dryga 300 000 kr att dela ut
till klubbar som vill satsa på klubbens
barn och ungdomar. Fokus ska vara
att försöka få ungdomarna att stanna
kvar inom klättringen högre upp i
åldrarna. För mer info, kontakta
Hanna på kansliet.
Alpinism på hög nivå
Alpinisten Marko Prezelj kommer
till Sverige på föredragsturné i
december: Göteborg måndag 1/12,
Stockholm tisdag 2/12, Östersund
onsdag 3/12 och Luleå torsdag 4/12.
För lokal, se www.klatterforbundet.se
I väntan på besöket kan du läsa
intervjun med Marko på sidan 42–43.
Medlemsrabatter
Som medlem i en klubb ansluten till
Svenska Klätterförbundet har du finfina
rabatter i klätterbutiker, klätterhallar,
hos kursarrangörer m fl. Nya rabatter
tillkommer löpande.
Se www.klatterforbundet.se för
mer info.
Fel på kamsäkringar
Omega Pacific ber alla sina användare
att inspektera sina Link Cams för att
se om de har en defekt som nyligen
har upptäckts.
I maj 2008 upptäckte Omega Pacific
att vissa Link Cams hade blivit felaktigt
monterade vilket kan leda till att de
kan gå isär. Defekten är väldigt sällsynt
men ni som har dessa kamsäkringar
bör naturligtvis kolla upp dem.
Mer info hittar ni via
www.klatterforbundet.se
samt på www.c2safety.com
Teknisk examination klippa
Den 27–28 september är det teknisk
examination för blivande klippklätter­
instruktörer.
Plats: Ågelsjön, Norrköping.
Anmälan och frågor:
kontakta Martin Johansson på
martininstruktor@yahoo.com
Förbered dig genom att läsa dokument­en om Aspiranthandledning
och Normer som du hittar på
www.klatterforbundet.se under
”Om förbundet” och ”Dokument”.
Du kommer även få ett kompendium
hemskickat efter att du anmält dig.
Ny generalsekreterare
Johan Hvenmark är ny generalsekre­
terare för klätterförbundet och tillträder
den 1 november.
Välkommen!
6
Accessmöte i oktober
Den 18 och 19 oktober är det accessmöte på Nordens Ark
i Bohuslän.
Accessfrågor blir allt viktigare för
flertalet utomhussporter och därmed
även politiskt. Det ökade fokus som
finns på accessfrågor ställer allt högre
krav på oss som jobbar med detta
och kräver bättre planering och tydli­
gare mål och då naturligtvis mål som
vi klättrare ställer oss bakom.
Accesskommittén har under de
senaste två – tre åren fått pengar från
framförallt Naturvårdsverket för att
förebygga accessproblem, något som
ställt och ställer ökade krav på att vi
gör saker som ger resultat och som
syns.
Av den anledningen vill vi att du
som har ansvar för accessfrågor i
din klubb eller motsvarande bokar in
helgen ovan i din kalender. Vi behöver
träffas, diskutera samt planera inför
framtiden.
Boka in 18 – 19 oktober i din ka­
lender så återkommer vi i accesskom­
mittén med mer detaljerad info inom
kort. Accesskommittén kommer att
stå för konferens, logi och mat. Alla
som åker långt kommer att kunna få
logi från fredagen.
Hör av er via mail per omgående
till anders.wester@telia.com, eller
sandra.may@telia.com med en anmä­
lan så vi vet hur många som kommer
och till vilka vi ska skicka mer info.
Accesskommittén
”The BMC meet” i Wales 2008
Två representanter från SKF deltog
i årets BMC möte – Christian Lund
och undertecknad. Mötets syfte
var och är att klättrare från olika
länder, vilka väljs ut av sina respektive förbund, ska skapa kontakter,
utbyta erfarenheter och idéer.
Det var sol och varmt hela veckan.
Klättringen som var nästan uteslu­
tande trad var enligt mitt tycke av hög
klass och för egen del så gillade jag
Gogarth mest. I Wales känner man
sig dessutom vara på klassisk mark
när man lirkar in kilar på leder signe­
rade Brown eller Drummond.
Inkvarteringen var på Plas y Brenin
mitt i Snowdonia och kan karaktärise­
ras som ett hotell med alla bekväm­
ligheter, naturligtvis inkluderande en
pub som serverade god och alltför
billig ale på kvällarna…
Kvällarna fylldes av bildvisningar
och föreläsningar. Framförallt en
föreläsning stack ut och det var en
föreläsning av Nick Bullock – honom
Cenotaph corner E1 5c, (J.Brown).
Bild: Camilla Hylleberg
borde vi bjuda hit! Kika vidare på:
http://nickbullock.blogware.com/
Text: Anders Wester
Rapportera om olyckor
Har du varit med om, sett eller hört om någon incident eller olycka under­
sommaren? Säkerhetskommittén har ett webbformulär för incident­
rapportering på förbundets webbsida och välkomnar all rapportering.
Bergsport #139 · september 2008
Daniel Jonson och Joakim Hahne på exponerade Arête des Cosmics, Chamonix (Fr). Foto: Patrik Lindqvist
WWW.TIERRA.SE
På en annan del av berget
Dhaulagiri Jacket
nytt & noterat
Noterat på klipporna
Äventyr på de stora väggarna
Sommar betyder för många att lämna småklippornas trygga famn för att ge sig ut i bergen
på äventyr. Somliga har gått över ån, eller snarare flugit över Atlanten efter vatten, med att
resa till Grönland, medan andra sökt utmaningar på närmare håll, främst i de norska bergen.
Några förstabestigningar som kommit till vår kännedom sticker ut.
Ny fritur på Blaamannens nordvägg
Kvalöyas stolthet, Blaamannen, utanför Tromsö har fått ett stiligt­
tillskott bland frilederna i och med Björn-Eivind Årtuns och Oskar­
Alexanderssons bestigning av Ultima Thule (8) i början av augusti.
Ultima Thule bjuder på ihållande friklättring (7/7+, 8, 7-, 8-, 8-,
8-, 7-) på ren och fin klippa och har nog potential att överta status som
väggens klassiker från Atlantis, som kan upplevas som lite mossig.
Björn Eivind och Stein-Ivar Gravdal friklättrade hela leden bortsett
från andra replängden som utgör cruxet förra sommaren men har nu
blivit friklättrad i sin helhet. Den mäktiga nordväggen på Blaamannen
(350–400 m) hyser nu tre högkvalitativa friklätterleder, Ultima Thule
(8), Atlantis (8) och Arctandria (9) samt sex aidleder. För mer info om
klättring på Blaamannen samt klättring generellt på Kvalöya rekommenderas Guidboken Kvalöya, selected climbs samt artikel i franska
Vertical nr 12, juni juli 2008.
Flundror på Senja
Efter en månads vistelse i Tasermiutfjorden
på Grönland styrde Martin Jakobsson
kosan norrut till ön Senja, belägen mellan
Kvalöya och Lofoten för att tillsammans
med Jimmy Halvardsson samt div. paparazzi försöka sig på en oklättrad vägg känd
som Seilet, eller Seglet. Rykten om intressanta väggar har florerat länge men få har
hittills tagit sig samman och kollat närmare
vad denna ö har att erbjuda. Jimmy och
Martin klättrade en 8 replängders led på
nordväggen. Leden, Homsekveita,­ följer ett
dieder­system de första fyra replängderna för
att sedan rota sig upp till topps. Cruxet är
en drygt 50 meter lång diederreplängd med
ihållande stämklättring, 7+ som enligt förstabestigarna skall vara mycket fin. Leden
renades på rappell men klättrades fritt av såväl förste som andreman. Martin Jakobsson
säger i en exklusiv telefonintervju att väggen
har plats för ett par riktigt fina leder till.
Norsken fritt
När vi ändå är inne på Norge och storväggar
kan vi inte låta bli att nämna att Norskruta
på Trollväggen äntligen har blivit friklättrad. Isfjordens stora multitalang, Sindre
Saether och hans far Ole Johan stod för
bedriften. Trollväggen har under det senaste­
8
decenniet härjats av stora ras, framförallt i
området under Bruraskaret och har påverkat framförallt Rimmond- och Svenskruta.
Insteget till Norsken liggen till vänster för
raszonen men anmarchen lär vara nog så
riskabel. Replaget klättrade leden på cirka
Fribestigning av Skjoldet
på Kjerag, 1:a repetition.
Oskar Rådström och Andreas
Klarström nyttjade torrperioden i
Rogaland och friklättrade Skjoldet
(8), eller Skölden, på Kjerag, och
knep därmed första repetitionen av
leden. De gästande britterna Leo
Houlding och Andy Cave fribesteg
skjoldet för första gången 1999 och
leden hör till de svåraste storväggslederna i Norge. Oskar och Andreas­
klättrade hela leden on sight och
andremannen följde utan fall på
samtliga replängder, med andra
ord en bestigning i mycket god stil.
Övriga friklätterskalper på Kjerag
är Robert Caspersens och BjörnEivind­ Årtuns En Förbundsfiende
(8-) samt Edu Marins och Toti Vales La vida es Bella (9-/9).
20 timmar och leden följer i stort stora formationer förutom 5–6 replängder som blev
graderat 7.
Text: Erik Massih
erikmassih@hotmail.com
Bergsport #139 · september 2008
Ensamma
på Mt Blanc
Den 25–26 juni upplevde Otto och Viktor­
Wiksell något som få får uppleva på ett
berg som Mount Blanc under högsäsong.
Klättersäsongen i Chamonix är i full gång och det är högtryck både avseende vädret och beläggningen i hyttorna. Jag
och Viktor hade bestämt oss för att bestiga Mont Blanc och
naturligtvis med förväntningar att det blir en hord av klättrare
att trängas med, både upp och ner. Hur som helst fick vi (med
lite övertalning och tur) sovplats i Goutier hyttan natten mellan 25 och 26 juli.
Klockkan 02:00 var det väckning med en tillhörande
fransk frukost, d v s rostat bröd och marmelad (som gör att
man står sig hela dagen..?). Under kvällen/natten hade dock
vädret ändrat sig dramatiskt och det var nu var dimma, snöade
samt blåste kraftigt. Samtliga guider med sina grupper valde
att inte påbörja klättringen och därmed påverkades naturligtvis alla andra klättrare i hyttan av deras beslut. I stort sett
ingen valde att lämna hyttan för att påbörja klättringen mot
toppen. Dock, vår ”magkänsla” sa annat och sagt och gjort
gav jag och Viktor oss iväg 03:00 ut i mörkret, snöandet och
dimman med pannlamporna, kompassen och höjdmätaren i
högsta hugg. Mottot var ”vi får se hur långt vi kan komma
innan vi måste vända”.
Efter att ha konstant gått i mörker och dimma och kraftig
vind i cirka två timmar började det plötsligt lätta vid cirka
4 450 meters höjd och tidig morgonsol började spricka fram
mellan snabba moln. Vi insåg nu att vi var helt själva på berget
och inga andra inom synhåll. Den sista kamvandringen mot
toppen avverkades i nästan klart väder och vi kunde äntligen
stå på Mont Blancs topp 06:45. Helt själva stod vi där med en
fantastisk soluppgång framför oss och dessutom hade vinden
avtagit nästan helt. Vi fick vara oss själva för en (lång)stund...
på toppen av Mont Blanc, en dag i juli.
Text och bild: Otto Wiksell
Bergsport #139 · september 2008
Klätterkurser
med auktoriserade
instruktörer enligt SKF
Inomhuskurser
Klippklättringskurser
Isklättringskurser
Havskajakkurser
med auktoriserade instruktörer
enligt NIL
Vi finns i Stockholm, Linköping,
Göteborg och Östersund
www.naturfirman.se
9
omvärldskoll
Boulderingpark utomhus
Senare i höst invigs de nya boulder­
blocken i Stapelbäddsparken i Malmö.
Parken är öppen för alla, gratis och hur
cool som helst.
Viktdiskussion inom
klättrarvärlden
Österrike stramar åt reglerna inom
tävlingsvärlden. Om klättrarnas BMI
inte når upp till 17 har de inte tillåtelse
att tävla internationellt från och med
nästa år.
BMI står för Body Mass Index och är
ett mått på din hälsa.
Så här räknar du ut ditt BMI: Kropps­
vikten i kilogram dividerat med kropps­
längden i meter i kvadrat:
KG
÷
m²
Undervikt: BMI under 18,4
Normalvikt: BMI 18,5 – 24,9
Övervikt: BMI 25 – 29,9
Fetma: BMI 30.0 och uppåt
En Himalayalegend
Italienaren Karl Unterkircher förolyck­
ades den 15 juli när han föll ner i en
isspricka under klättringen av en ny
led på Nanga Parbat 8126 meter,
Pakistan. Den välkände klättraren och
hans två vänner var på 6400 meters
höjd när olyckan skedde.
Karl Unterkircher är ett känt namn
inom klättring i Himalaya. År 2004
klättrade han K2 och Everest och hade
åren efter målet att klättra världens
högsta toppar via leder aldrig tidigare
klättrade. Han bodde med sin familj
i Dolomiterna och skulle snart fylla
38 år.
Lösningen på korsordet
Klätterkorsordet i förra numret har
alldeles säkert orsakat många djupa
veck i pannor runt om i landet i
sommar.
Ni hittar lösningen på
www.klatterforbundet.se
Stort grattis till vinnarna som har
meddelats!
Sommaräventyr världen över inspirerar förhoppningsvis till
tidig planering inför nästa års klätterresor. Nu går sommaren
mot sitt slut och nya varma produkter skvallrar om att hösten
är i antågande. Dags att börja planera höstturen?
Norska nyturer av Krister Jonsson
Krister Jonsson har bland annat varit
i Nord Norge i sommar och klättrat
tre nyturer, varav två till topps:
Nord­väggen på Lappvikstind och
Östväggen på Stetind (aldrig klättrad
tidigare).
På Kristers webbsida
www.mountainmadness.se kan ni
läsa mer om den inte helt odrama­
tiska klättringen på Stetind: ”Det är
lugnt, intalar jag mig själv samtidigt
som jag försöker reda ut repet som
trasslat sig runt ena foten. Studerar
kamkilen som stoppat fallet, en gul
Alien, som så många gånger förr.
Funderar på om detta ger mig en
anledning att fira av slutligen. Men
jag måste hur som upp till nått bättre
i såna fall att göra ett firningsfäste
från.”
Tragisk olycka på K2
I början av augusti omkom elva
människor på K2. Exakt vad som
orsakade olyckan är det ingen som
vet och troligtvis kommer vi heller
aldrig att få veta det helt säkert.
K2, världens näst högsta berg
med sina 8 611 meter, anses av
många som ett av de svåraste
bergen att bestiga. Fredrik Sträng
var på berget när olyckan inträffade men klarade sig.
I olika forum på internet har det
diskuterats livigt om vad som är
sant och inte sant i rapporteringen
om olyckan. På www.strang.se
kan du läsa Fredriks egen syn på
saken.
Fredrik planerar även att slutföra dokumentärfilmen som han
började på under expeditionen.
I filmen kommer de överlevande
få möjligheten att ge sin bild av
vad som hände i syftet att bland
annat förebygga liknande olyckor.
Fredriks plan var från början
att klättra varje kontinents näst
högsta berg där K2 var det första,
ett projekt som han nu avbryter.
Nytt hastighetsrekord
Den andra juli satte Yuji Hirayama och
Hans Florine nytt hastighetsrekord då
de klättrade de över 1 000 höjdme­
trarna av The Nose på El Capitan, på
tiden 2:43:33.
Klättrarna gjorde tre försök den
här sommaren innan de slog det tidi­
gare rekordet på 2:45:45 som gjordes
av de berömda bröderna Huber från
Tyskland.
Hans Florine berättar att han är
mycket stolt över hastighetsrekordet
och mycket tacksam över bra rep­
kamrater och rivaler som pushar
honom att kämpa.
– El Capitan är klippklättringens
Everest. En stor, fantastisk klippa,
bara tolv minuter från bilen. Den är så
lättillgänglig och ändå krävs en sådan
stor skicklighet för att klättra den,
berättar han.
Se mer på: www.speedclimb.com
Omvärldsredaktör Emma V Larsson, em@glocalnet.net
10
Bergsport #139 · september 2008
Crimper Filmfestival
Vi hoppas att ni har skickat in era
filmbidrag till Crimper Klätterfilmfesti­
val 2008! Den 8:e november, klockan
21:00, äger eventet rum på Skepps­
holmsgården i Stockholm. Det blir klät­
terfilm, fest, musik, bar och givetvis
– klättermingel!
Se mer på: www.crimper.se
Klätterfilm på modet…
Alldeles säkert kommer vi få se en hel del från Granitgrottan i nästa film signerad Shawn
Boye. Här är det Peter Bosma på projektet Leroy. Bild: Copyright © 2008 Shawn Boye
Shawn Boye sänder igen
Vi har knappt hämtat oss efter succéfilmen ”Swedish Meatballs”
och Shawn Boye har händerna fulla med sitt nya projekt.
Lanseringen av Shawns nya film ”The
Sends” är planerad till hösten 2009,
och inte nu i vinter som tanken var
från början, på grund av den ameri­
kanska distributörens önskan. Detta
ger ytterligare tid för både filmning
och redigering och när den väl är redo
att möta publiken hoppas Shawn att
den kommer att visas i Stockholm,
Malmö, Göteborg, Linköping och
Halmstad. Nyfikna som vi är var vi ju
bara tvungna att ställa några frågor
om Shawns nya mästerverk.
– Äventyr handlar inte alltid om
platser långt bort, ibland kan du hitta
det i din egen trädgård. ”The Sends”
följer Peter Bosma med vänner under
två år när de söker efter utmaningar i
Sverige, berättar Shawn.
Han förklarar att filmen visar olika
sorters klättring, exempelvis nattlig
bouldering och överhängande sport­
leder.
– Det blir bouldering från Stock­
holm, Västervik och Åland. Deep
Water Soloing från Bohuslän. Sport­
klättring från Stockholm, Örebro,
Bohuslän och förhoppningsvis – från
Linköping.
Några av de klättrare som deltar i
filmen är Peter Bosma, Stefan Wulf,
Stefan Rasmussen, Henrik Bolander,
Ry Morrison, Björn Strömberg och
Marcus Bock.
– Som klättrare och filmmakare
är det naturligt att vilja dela med sig
av historier som motiverar. Det är
ett stort projekt och jag hoppas att
klättrarsverige uppskattar filmerna
som jag har gjort och stödjer det här
projektet.
DVD-filmen kommer att finnas
i butiker i Sverige, Europa och
Nordamerika. Den kommer också
att gå att beställa online på
www.tielma.com
Direkt från
Norge…
Bergans nya jacka Ramberg passar
perfekt som mellanplagg eller som
isolerande ytterplagg inför höstens
lek bland klipporna. Den är tillver­
kad i lätt softshell, är vindtät och
sömlös. Ett stort plus för den
justerbara luvan och extra långa
ventilationsöppningar under
armarna. Finns i både herr- och
damstorlek, i läckra färger som
lockar till aktivitet.
I höst kan du återigen njuta av Banff
Mountain Festivals världsturné! Det
blir en helkväll med sju spännande
filmer som tar oss med på bergsäven­
tyr världen över. Det bjuds på både
cykling, vargar, skidåkning och klättring
under jord(!).
Ladda inför en inspirerande kväll:
Linköping 24/9
Stockholm 25/9
Göteborg 6/10
Lund 16/10
Bouldering norr
om polcirkeln
Boulderträffen i Kiruna nu i höst är
tyvärr inställd, men självklart är du
välkommen upp och bouldra ändå!
www.kirunaklatterklubb.se
Självporträtt
under repelleringen nerför
”Flätrännan” på Hykieberg, Älvdalen. Bild: Ted Ekberg
Fotoutställning
Ted Ekberg, Dalarnas KK, ställer ut
sina klätterbilder på biblioteket i Säter
från den 28 oktober och några veckor
framåt. Inte missa!
Pris: Cirka 1795: Bergsport #139 · september 2008
11
Stefan Rasmussen på Night shift 8B, Björnblocket. Bild: D. Olausson
Nya block i Västervik
Under det gångna året har det hittats nya boulderfynd runt Västervik: Björnblocket
och Fallataket. Båda superfina ställen med potential för problem i blandade grader.
Både Björnblocket och Fallataket ligger
nära Västervik och Fallataket ligger dessutom bara någon kilometer från Mommehåls­
stenen, cirka en mil från centrum.
Björnblocket ligger cirka en kilometer
norr om Björnsholm och hittades av en
slump på väg hem från Forsby, en vridning
av huvudet i kvällsljus. Blocket ligger på en
höjd och solen stod lågt vilket gav skugga
på den branta delen av blocket. Blocket visade sig vara av toppklass med en brant sida
och en låg lite flackare sida och plats för ett
tiotal linjer. Runt blocket finns ett antal
mindre block och väggar av god kvalitet.
Graderna ligger mellan 5 och 8B.
Fallataket ryktades det om för ett par
år sedan. Det talades om en spricklinje på
cirka fem meter som vore möjlig att göra.
Var och letade vid ett par tillfällen men fick
inget napp. Fick tag i David, en kompis som
varit där, han hängde med ut och visade
var det låg. Hade varit så nära! Väggen är
cirka 50 meter lång och hänger över cirka
50 grader – potential för många problem i
det övre gradspektrat. Klippan är nordvänd
och ligger i en sänka vilket ger goda förhål-
12
landen mitt i sommaren. Ett alternativ för
boulderingsugna nordbor som väljer att dra
till Magic Woods för att ticka hårda grader
på sommaren.
Klippan har flera lättare linjer och i
skriv­a ndets stund finns sju problem gjorda
från 6B till 7C+. Vid sidan om huvud­
väggen finns flera småväggar och inventeringen lyder­ 25–30 problem så det blir
inte så tokigt.­ Till våren kommer förare
över områdena att finnas till försäljning
på klätter­g ymet i Väster­vik. Info går att få
genom­att kontakta Västerviksklubben.
testa på något av de otaliga projekten som
finns borstade. Uppenbarligen så tickas det
friskt med 8A–8A+ på tripper utomlands.
Så en och annan kandidat finns det i vårt
avlånga land.
Text: Stefan Rasmussen
Det finns info på följande sidor:
www.vkcenter.se
www.blocv-vik.blogspot.com
www.animalstrength.blogspot.com
där fortlöpande info om klättring i
och kring Västervik avhandlas.
Summan av kardemumman är två riktigt
fina nya ställen att besöka. Skall bli kul när
det börjar dyka upp bestigningar av de problem som är gjorda. Och kanske en och annan stark person som känner sig manad att
Sanna Rasmussen på Dubbel steck 6C,
Fallataket.
Bergsport #139 · september 2008
SPORTKLÄTTRING
Det var på 70-talet som fransmännen började sätta bultar i berget där det inte gick
att säkra sig med mer traditionell klätterutrustning.
Detta påfund sågs med lite olika ögon ute
i klättervärlden. Sydeuropéerna tog emot
bultandet med öppna armar och såg möjligheterna med att utveckla bland annat sina
kalkstensklippor medan engelsmännen och
amerikanerna var mer kritiska och inte lät
sig övertygas i första taget. Inte förrän på
80-talet tog sig bultarna över Atlanten och
idag finns där många väl utvecklade områden.
I och med sportklättringen kom en helt
ny möjlighet att utnyttja klipporna och
många leder erbjöd mer friktionsklättring
där balans och teknik behövdes på ett annat sätt än vid traditionell klättring. Utvecklingen har gått snabbt och lederna blir
svårare och svårare. Ribban höjs konstant.
Redan under 80-talet var gradjakten i full
gång. Det var mycket prestige klättrarna
emellan och de höll koll på varandra genom
träffar, loggböcker och brev. Jo, det finns en
tid då internet inte fanns…
Med sportklättringen blev klättringen
mer lättillgänglig och lättare att lära sig.
Det krävdes inga mängder av utrustning
och faktumet att klättrarna vågade chansa
mer och jobba in en led har drivit på utvecklingen. Att hänga i repet och vila är
helt ok. Efter att svårigheten har tenderat
att gå parallellt med hur mycket överhäng
det är på leden, tycks det nu ses en ljusning
för vertikala leder som kräver både god teknik och bra fysik. Leder som inte accepterar
några genvägar. Nya områden utvecklas
konstant, så även i Sverige. Vi presenterar
några av dem här, men det finns så klart
väldigt många fler. Först ska vi dock bekanta oss med en som var tidigt ut på klippan;
Ulrik Saurell från Halmstad.
Ulrik Saurell var tidigt ute på de sydeuropeiska väggarna. Läs mer på nästa uppslag.
Bergsport #139 · september 2008
13
Hårt slit
& sköna
människor
– att klättra sponsrad
i sportklättringens
begynnelse
Det är i början av 80-talet och de färgglada tightsens tid. Nyss fyllda 18 och med ett
pinfärskt körkort i handen tutar Ulrik Saurell söderut i sin elegant målade folkabuss.
Framför honom väntar ett klätteräventyr fyllt av vertikal kalksten, framgångar och
sponsrade prylar, men framför allt möten med inspirerande och sköna människor!
– Den första kontakten med klättring fick
jag genom min kusins farfar som bodde i
Afrika och klättrade, plus att jag läste en
del, berättar Ulrik.
– Jag åkte mycket skidor haute route,
så det var väl egentligen därifrån det kom,
när man gick uppför berget med skidor för
att åka ner.
Uppvuxen utanför Halmstad blev det
många vändor till Kullen där Ulrik både
klättrade själv och med andra.
– Runt 1984 tog det riktig fart med
klättringen. Jag bestämde mig och gjorde
en satsning.
Ulrik for ner till Cogne, sista stora byn
inte så långt från foten av Gran Paradiso i
Italien i Aostadalen över en sommar. Det
blev många alpina bestigningar, granit och
långa leder – men också bouldering för första gången.
– Jag träffade många klättrare och likasinnade figurer, bland annat på campingen
i Valnontey som är en av Europas högst belägna campingar.
En av dem var bergsguiden Martino
Lang, som föreslog att Ulrik skulle hänga
med och köra med dem.
14
– Martino såg väl ett ämne i en, att
jag ville mer. Jag tyckte det var kul och vi
började spåna på en expedition längre fram
och fick spons genom Martinos kontakter;
Grivel, TCA och Edelrid. Vi gjorde en del
bestigningar, klättrade klippa och en del
bouldering.
Det var inte så många andra svenskar
nere och klättrade i dessa områden då och
visst rönte det blonda yrvädrets klätterprestationer en hel del uppmärksamhet.
– Folk såg upp till en, både barn och
äldre. Det var ovant, men samtidigt kul.
Väl hemma igen la Ulrik upp träningen
noggrant.
– Det var hård klättring och jag levde
med klättringen dygnet runt. Det var 100
procent professionell träning. På vintern
träffade jag Martino igen och vi pratade om
hur vi skulle göra med sponsorer.
Årets första klätterturné blev en tur i
Sverige innan färden gick vidare med folka­
buss ner till Genua där kontrakten med
sponsorerna gjordes upp. Totalt klättrade
Ulrik sponsrad under två års tid.
– Men man fick ha jobb vid sidan om.
Det gick inte att livnära sig på klättringen
då. Det var inte tal om flygresor hit och dit
utan vi fick prylar och eftersom vi klättrade
mycket var det ju bra att kunna få ny utrustning! Samtidigt fick sponsorerna ut sina
nya produkter som vi testade åt dem. Det
var på en skön amatörnivå.
1985 var knappt ens VHS:en uppfunnen och än mindre Youtube, men Ulrik var
med i en klätterfilm och på bild i flera olika
tidningar. Han har däremot aldrig tävlat
och knappt ens känt på ett plastgrepp... Det
är riktig klippa som gäller.
Ulrik klättrade en stor del tillsammans
med Martino och under klätterresorna
levde de snålt. De körde bussen och bodde
i tält, hos Martinos föräldrar i Genua, hos
vänner eller i bergsstugor. De var alltid på
språng. Campingsängen var ren lyx när den
till slut införskaffades… Att duscha hörde
till ovanligheterna och maten fixades själv.
Ibland tillsammans med de andra på campingen för att avnjutas kring lägerelden.
– Jag höll till mycket i Finale. Där var
det mycket klättring att bekanta sig med.
Jag klättrade hårt och det var inte mycket
vila. Fingrar och kropp fick inte ta igen sig.
Idag hade man kanske gjort annorlunda.
Bergsport #139 · september 2008
Det började stämma i kroppen och det var
kul med kalksten. Jag har inget emot granit, men kalksten var mer min grej. Det var
mer utvecklande. Vi körde både enpitcher
och multipitcher och jag kom upp ett steg
på graderingen. Jag kunde bli vansinnig på
ett uppslitet finger som gjorde att jag fick
vila några dagar. Jag ville klättra!
Från Finale gick turen sedan vidare till
Verdons djupa canyon.
– Det var annorlunda klättring gent­
emot vad jag gjort innan, med en halv kilo­
meter nerfirning innan man kunde börja
klättra. Det var ovant… jag var som en
försiktig kalv på grönbete, men växte in i
rollen. Är cruxet på 350 meters höjd måste
man fokusera sig och koppla bort ”utifall
att”. Då blev det ren njutning. Framför allt
miljön. Klättringen där är en bonus. Där
fick jag förmånen att klättra många fina
leder som inte finns idag. Bultarna är borttagna eftersom lederna klättrats så mycket
så att berget börjat slitas.
Med hösten kom kylan till Verdon och
kosan styrdes söderut, till Buoux. Det var
där de bästa klättrarna körde och om man
själv ville utvecklas så var det där man skulle vara och klättra de svåra lederna.
– Buoux är tekniskt på ett annat sätt
än Verdon. Det är mycket teknisk klättring med fotplaceringar medan Verdon är
mycket pockets.
I Buoux blommade Ulrik ut ordentligt.
Hans snabba utveckling berodde enligt honom själv på att han sprang på rätt folk som
tipsade om träning – och förstående föräldrar på hemmaplan...
– Man kan säga att de jag träffade gav
mig husritningen, men jag har själv byggt
huset. På den tiden, 1985, låg 8a högt på
listan. Man faceade mycket på klippan och
använde en annorlunda teknik jämfört med
i dag. Då var det mycket fysisk styrka, man
slet kanske mer än idag, klättringen har blivit mer intelligent med tiden. På 20 år har
det hänt en hel del inom tekniken.
Som bäst nådde Ulrik 8a+ och sedan
körde han inte vidare. Så vitt Bergsport­
redaktionen känner till var han en av de
första i Sverige att klara den svårighetsgraden, men det har aldrig betytt något för
Ulrik själv.
– Det var mycket slitande för att komma
dit, men det var kul! Klättringen i all ära,
men det roligaste var att ha träffat många
roliga människor i sköna miljöer. Jag har
haft förmånen att vara på fina platser i deras
begynnelse, få utvecklas och klättra. Det
har varit hårt slit, men jag har gillat det.
Det var en tävling mot mig själv och de förbaskade lederna. Jag har inte velat jämföra
mig med andra. Det har varit mycket misslyckanden och försök tills man lyckats.
Kul folk ja… Det var Ben Moon i
dreads­ och kolugne Jerry Moffat. I samlingsrummet på Verdons lutande camping
vid byn La Palud, spelade två skrikande
unga japaner fotbollsspel för fulla muggar.
Iklädda kamikazeband runt pannan. En av
dem var Yuji Hirayama – som fortfarande
är aktiv i allra högsta grad (se sid 10).
En morgon när det som vanligt vankades klättring stod Ulrik och några fler och
väntade på amerikanen Christian Griffith
som var ordentligt sen. Det visade sig att
han spenderat natten i häktet, tagen för
snatteri. Hans enda kommentar var att
”That´s the way to live cheap in Europe…”
och så var det bra med det. Detta brott måste ses som preskriberat med hästlängder, så
vi hoppas att Mr Griffith inte tar illa upp
för detta skvaller…
På Verdons klippor klättrade Ulrik leder som
inte finns idag.
– Ibland när jag tittar tillbaka på klättringen så är det inte alltid klättringen som
kommer i fokus utan allt omkring i det
vardagliga livet. Det som ger mig otroligt
mycket tillbaka idag är att få jobba med att
hjälpa andra att utveckla sin klättring, både
mentalt och praktisk. Jag kommer speciellt
ihåg ett sådant tillfälle med tävlingsgruppen i Halmstad Klätterklubb; det var efter
en lång uppbyggande grundträning med ny
teknik och styrketräning som det plötsligt
släppte för alla i gruppen under en och samma kväll. Det var en enorm kick för mig
och det var skönt att se flytet och glädjen i
klättringen. Helt obetalbart!
– Nu så här i slutet av intervjun så vill
jag göra som på TV; hälsa till min familj
och till den goa tävlingsgrupp som jag assisterat och önska Halmstad Klätterklubb
lycka till med framtida satsningar.
Text: Eva Olsson
Bild: Karolina Stamberg,
Eva Olsson och
Ulrik Saurells arkiv
Ulriks tips till dig som vill satsa på klättringen:
• Se till att du gillar det du gör. Ha entusiasmen och glädjen. Det är entusias­
men och motivationen som driver dig framåt.
• Vill du komma framåt: ta hjälp av duktiga klättrare på klubben. Ta dig tid
att fråga om tips och råd hur du kan lägga upp träningen. Var inte rädd
för att fråga.
• Ha kul. Omge dig med trevliga människor.
• Du behöver inte resa så långt. Klubben eller närområdet kan räcka.
• Lär dig av framgångarna.
• Det är inte svårigheten som är viktigt i början, utan flytet, drivet och
förståelsen för balansen i kroppen ihop med leden. Svårigheten kommer
du naturligt i kontakt med förr eller senare. Bli ett med klippan.
• Fråga dig själv vad du vill hålla på med. Inget spelar ut det
andra. Topprep är helt ok. Det viktigaste är att man trivs med det.
• Gör det till en rutin att värma upp ordentligt innan träning eller klättring.
• Gör klättringen till en del av din livsstil.
Bergsport #139 · september 2008
15
Niemisel
– Sveriges bästa klippa, eller?
Under vinterhalvåret sliter man på plastgreppen antingen på repväggen på Hälsans
Hus eller nere i det sunkiga boulderrummet. Drömmen om fina klätterdagar håller
en vid liv, dagdrömmar om nya sekvenser på ogjorda krux och tyngre klipp får tiden
att gå lite snabbare när mörkret och kylan har sitt grepp om Norrbotten.
Men så, helt plötsligt är vi där igen, och det
är dags för premiär i Niemisel. De senaste
åren har vi åkt dit i andra halvan av februari
då temperaturen smygigt sig strax över fryspunkten och himlen är blå. Då klippan är
sydvänd bjuder dessa dagar oftast på fantastiska förhållanden utan att det blir för
kallt. Det är dock alltid spännande under
bilfärden till klippan och anmarschen; hur
kommer det gå idag?
Klippans historia
Om man tittar i föraren ser man att de flesta
lederna på klippan gjordes under andra halvan av 1990-talet. Väggen döptes till MTVväggen och lederna har en tydlig koppling
till den gamla musikkanalen som slog igenom under 90-talet. I dagsläget säger­vi här
uppe bara Niemisel eller Holmarna, efter
byn Niemiholm som man passerar på vägen
till klippan, men det är ju en liten parantes.
De som varit drivande i klippans utveckling i begynnelsen är Anders­ Björkén­ och
Kari Nikkuma men även 8a-nu´s grundare
Jens Larssen har varit uppe och projekterat,
förmodligen både modigt och ödmjukt. År
2000 var även Peter Bosma uppe och satte
upp två hårda klassiker; A day in life, 8b,
och När lammen tystnar, 8b+. Det ryktas
om att han gjorde startflytten statiskt på
den senare av dem vilket låter otroligt när
man ser greppen och fotstegen men han ska
ju tydligen vara i en klass för sig.
Åter till premiären
Väl vid klippan börjar jag med Wild thing,
en 15 meters överhängande juggfest och
förmodligen en av klippans mest klättrade
leder. De krimpiga första flytten brukar jag
dra mig förbi på uppvärmningen och sen
får jag se om jag tar mig hela vägen upp
till ankaret. Det brukar vara ett bra test
på dagsformen om jag klarar det eller om
underarmarna svämmar över av kallpump
och jag smått besviket måste be säkringsmannen ta hem och vila lite i selen. Den
här gången går det bra, men händerna blir
lite kalla och man undrar om man egentligen är riktigt klok som klättrar rep ute i
februari!
Urban Dufva klättrar Diablo, 8a. Bild: Jonas Wiklund.
16
Efter uppvärmningen är det dags att se
om jag har någon chans på mitt lilla projekt, The Great Blondino, 7c. 25 meters
klättring, åtta meters överhäng, fyra vilor
och kruxet på slutet av leden, en rejäl utmaning för mig som avdankad och slö fotbollsmålis med halvdan kondis. Det brukar vara
så att pumpen tar ut sin rätt och när jag är
uppe vid kruxet finns det liksom inget tryck
kvar i kroppen.
Långa pumpande leder
Klättringen i Niemisel kan väl för övrigt
sammanfattas ganska enkelt: långa pumpande leder på ganska bra grepp och fotsteg
där uthålligheten sätter gränserna. Graderna sträcker sig i huvudsak från 7a upp
till 8b+ och man bör vara ganska stabil på
pumpande leder graderade runt 7b om man
inte bara vill hänga i selen, men allt beror
väl kanske på hur länge man har tänkt stanna? Själv besökte jag klippan under min
första utomhussäsong och det blev mycket
hängande i selen, men det var bra för ledpsyket då det är väldigt tacksamt att falla på
Martin Fransson på leden Jedi Mind Trix.
”Finska dynot”. Bild: Hans Stenlund.
Bergsport #139 · september 2008
klippan då det är bra bultat och överhänget
bjuder på mjuka lagom långa fall.
I klippans utkanter finns det även en
del kortare historier i olika grader men
söker­man efter bra klättring på en genomresa ska man fokusera på lederna i mitten av
klippan. Ett inte helt värdelöst tips kan vara
att börja med Wild Thing till vänster och
sen arbeta sig åt höger i lagom slumpvis och
förvirrad ordning tills man passerat I feel
Good, 8a+. Då har man fått göra majoriteten av klippans bästa leder. Givetvis är smaken som baken och vill man över allt annat
klättra en bultad överhängande spricka så
kan man göra det också, Beavis, 7a. En inte
helt självklar historia.
Nytursmakandet
I dag är de flesta självklara linjerna bultade
och gjorda men något projekt återstår och
möjligheterna till olika typer av sammanlänkningar av befintliga leder är många.
Även nya alternativa slut på de längre lederna är möjliga men nytursmakandet är
nu mer koncentrerat till den tämligen nya
klippan Falkberget som började utvecklas
för bara något år sedan. En vertikal till lätt
överhängande klippa på vägen från Luleå
till Kalix som är cirka 20 meter hög. Den
senaste nya helt rena leden i Niemisel är
Jedi Mind Trix, 8b, som Martin Fransson
gjorde förstabestigningen på våren 2007.
Boende
För dem som vill finns det möjlighet att bo
gratis i en stuga några minuters promenad
från klippan som drivs av Stiftelsen Råneå
Älvdal. I anslutning till stugan finns det
även möjlighet att använda en bastu, men
gör nu inte som två klättrare från södern
gjorde förra sommaren. Av någon anledning
var bastu­kaminen borta och i tron om att det
var en så kallad klassisk finsk bastu eldade­de
helt sonika i den metallklädda hörnan inne
i bastun vilket ledde till att bastubadandet
inte blev riktigt som de tänkt sig. Aningen
rökigt kan man tänka. Som tur är står bastun kvar idag och förhoppningsvis kommer
den så att göra i många år till.
Vill man passa på att klättra på andra
klippor i Norrbotten kan det vara klokt
att övernatta i någon av städerna istället då
vi faktiskt­ har några fler fina klippor och
boulder­områden som kan vara värt ett besök
om man ändå är i Norrbotten. Om jag känner mina klätterkompisar här uppe rätt ska
det inte vara några större problem att samåka
om man själv inte har tillgång till bil.
Så hur gick det?
Efter att ha schabblat de två första pressen
är jag nu upp i den stora vilan innan kruxet.
Det här med att sitta i knälås är inte alltid
Bergsport #139 · september 2008
Great Blondino. Bild: Jonas Wiklund.
ren njutning men krafterna återkommer i
ganska bra takt. Väl uppe i kruxet känns
det ganska bra. Men tyvärr orkar jag inte
hålla sidotaget, fingrarna liksom rätar ut sig
så där förargligt, kroppspositionen sjunker
och armbågen pekar uppåt i nästan onaturlig vinkel. Fallet blir långt, men mjukt.
Smått besviken står jag sen nere på backen
och konstaterar några saker: Fan att det ska
vara så svårt att klättra hela vägen upp, jävla
skitkrux! Sen konstaterar jag att det trots
allt blev high point samt att det här är tusen
gånger bättre än att hänga på plastgreppen
inomhus!
Text: Sten Ek
Fakta: Niemisel
Antal leder: Cirka 39
Grader: Runt 7a till runt 8b
Klassiska leder: The Great Blondino 7c, Better Burn Out Than Fade
Away 7c+, Wild Thing 7a+, Rage against the machine 8a, A Day In
Life 8b, Diablo 8a, Great Balls Of Fire 7c
Bästa tid att åka dit: Vår och höst, det blir varmt mitt på sommaren. Tidig premiär på soliga februaridagar varje år med suveränt
stick.
För mer info: www.borrbult.nu, www.sverigeforaren.se
17
Hårt blev lätt
”Ni borde få en puss!” sa hon med ett stort leende. Inget konstigt
med de orden om det inte varit för att de kom från ett par helt
främmande läppar och vid en skogsklippa med endast 40 meter från
västra stambanan där godstågen dundrar förbi i parti och minut.
Peter Larsson gör förstabestigningen av Copa Cabana, 7a+ i Norsesund.
(Leden hette tidigare La Dolce Vita). Bild: Anders Hummel.
18
Bergsport #139 · september 2008
I övrigt var det en helt vanlig tisdagskväll
i Norsesund (10 km från Alingsås) då det
lilla gänget från Alingsås stöter på det större
gänget från den aningen större grannkommunen i väster.
Sportklättringen i Alingsås startade
i slutet av 90-talet då några lokala klättrare tillsammans med en massiv insats av
Göteborgs­starke man bultade upp de branta delarna av Korpaberget i Alingsås. Resultatet blev en riktigt bra sportklätterklippa
där flertalet leder anses vara riktiga klassiker än idag (såsom Marionett 7a, Komet
7b och Robot 7c). Bra men hårt; nybörjare
och andra med mindre nyp i fingrarna höll
till godo med ett fåtal 6b+ som alternativ.
Tiden gick och kanske var det behovet av
ett alternativ, för att inte mantrat ”Vi drar
te Korpa” skulle etsa sig fast alltför hårt i
halsgropen, som en ny klippa hittades.
En mil från Alingsås i riktning mot
Göteborg­ ligger en klippa precis vid järnvägen. Klippan såg ”sådär ut” men mark­
ägaren kontaktades och det sattes ganska
snabbt upp ett antal kortare (men fort­
farande hårda) turer på klippan vänstra
parti. Det högra partiet var svårt att få en
bra överblick på. Hyllor, block och delvis
rutten klippa gjorde att det var svårt att hitta tydliga linjer. En antydan till sådan linje
bultades upp och den blev direkt en klassiker. Inspirerad av denna tur så sattes fler
linjer upp och flera av dessa blev riktigt bra
och, framförallt, äntligen en mängd av leder som inte krävde hulkens styrka. Då den
lokala klubben stod för all hårdvara ansågs
det viktigt att alla oavsett kapacitet skulle
ta del av det rostfria stålet – alla sportklättrare har en längtan av att då och då kunna
komma till en klippa och ”bara mata leder”,
även nybörjare.
Klippkvaliteten i Norsesund tillhör den
grepprika varianten vilken ofta har bak­
sidan av att lika många grepp sitter löst
eller­inte alls. Mycket tid har därför lagts på
varje led för att höja säkerheten. Mängder
med löst har slagits bort. En annan baksida med nyetablering av en ”lättklättrad”
klippa är förstås avsaknaden av densamma
vilket stavas access. Då Norsesundsklippan
i det närmaste är färdigutvecklad har blickarna riktats mot Korpabergets högra del
där rensningsarbete nu pågår för nya leder i
vari­erande svårighetsgrader.
”Det verkar annars som att det finns en
oskriven regel om att inte bulta lätta leder”
fortsatte hon. Detta kanske är fallet på sina
håll fast en del av sanningen är nog även att
man som projektör även vill tänja sina egna
gränser och ofta är projektören en erfaren
klättrare som lägger sin ideella tid på nytursskapandet. Klubbar bör å andra sidan
fundera på hur medel skall tilldelas för att
även supporta utvecklandet av lätta leder.
Text: Hans Rapp
Peter Larsson på sin gamla led Komet, 7b,
Korpa­b erget. Bild: Marcus Johansson.
Fakta: Norsesundsklippan och Korpaberget
Norsesundsklippan
Korpaberget
10 – 20 meter slabb-, vertikal- och takklättring.
Omgiven av träd och mycket nära en störande
järnväg.
20 meter vertikal till kraftigt överhängande
klippa som är klätterbar i regn. Omgiven av
lövskog vilken ger bra skugga under sommaren
men relativt varmt under tidig vår.
Grad 4c – 6a+: Åtta stycken varav två rekommenderade (Gamle Svarten 6a, Niten 6a+).
Grad 6b – 6c+: Sju stycken varav fyra rekommenderade (Road Runner 6b, Digitigrade 6c,
Roulette 6c, Alter Ego 6c+).
Grad 4c – 6a+: En varav en rekommenderad
(Hundkapplöpning 6a+).
Grad 6b – 6c+: Fyra stycken varav två rekommenderade (Indianen 6b+, Rikoschett 6c).
Grad 7a – 7b: Sex stycken varav två rekommenderade (Absolut 7a, Sputnik 7b).
Grad 7a – 7b+: Sju varav fyra rek. (Marionett 7a,
Cowboyen 7a, Komet 7b, Playline 7b).
Projekt: 2 – 5 stycken.
Grad 7c – 8b: Fem varav en rek. (Robot 7c).
Bästa tid: Vår till höst (fågelskydd fram till
1 maj).
Projekt: 2 – 4 stycken.
Info: www.akk.nu och www.gbg-guiden.info
Observera parkeringsläget.
Bergsport #139 · september 2008
Bästa tid: Tidig vår till sen höst (gott väderskydd men också gott om knott).
Info: www.akk.nu och www.gbg-guiden.info
19
Sportklippor
– i Sverige och övriga världen
För att lista alla justa sportklätterklippor som finns skulle vi behöva tusentals sidor.
Minst. Hoppas att du hittar något som du blir sugen på bland dem vi presenterar här!
Micke Nordin
klättrar ”Spindel”
7a+ på Hultberget.
Robin Dahlberg på Breña 7b+
Ekoberget
För nästan alla Stockholmsklättrare är Ekoberget
vid det här laget en etablerad och välkänd klippa,
men det var nog ingen som före år 2000 kunde
anat vilken juvel detta skulle komma att bli.
I Stockholms­föraren från 1989 fanns visserligen
några enstaka tradturer inrapporterade men det
var sällan någon där och klättrade. En av orsakerna
till att det dröjde innan utvecklingen tog fart var
antagligen att man på den tiden inte använde så
mycket borrbult. Fast å andra sidan etablerades
fina helbultade turer vid t ex Skevik vid den här
tidpunkten. Svaret kanske ligger i den inledande
väggbeskrivningen som fanns av väggen i
Stockholmsföraren; ”Stort berg, som tyvärr lovar
klart mer än det håller”.
Klippan är väldigt kompakt och speciell med
runda,­ofta lite slopiga grepp av mycket hög
kvalité.­Klättringen är teknisk och balansig, från
sva till lätt överhängande. Lederna är upp mot 30
meter. Miljön är väldigt fin då klippan ligger vänd ut
Hultberget
mot Baggensfjärden och har en liten trevlig strand
precis nedanför där barnen kan leka.
Ekoberget är ingen renodlad sportklätterklippa,
men antalet fina och långa helbultade leder gör
ändå att detta i huvudsak får ses som en sådan.
Plats: Nacka, 14 km öster om Danvikstull,
Stockholm.
Antal leder: 23 borrbultade leder. 12 kilturer.
Grader: Bästa gradspann för bb-lederna är 6c-7b+
(17 st). Mellan 5a och 6a+ finns 4 st bb leder.
Klassiska leder: Breña 7b+, Anomalocaris 7a,
Yohoia 6c+, Vårkåt 6c, Wiwaxia 6c,
Fotografen har en stor apparat 6a. För att nämna
några.
Bästa tid att åka dit: Omöjligt att säga. Vår eller
höst, sommartid kan det bli för varmt.
Mer info: www.plonk.se/snf eller
www.sverigeforaren.se
Hultberget ligger fridfullt, lite upphöjt, i en
kohage utanför Hållsta, Eskilstuna. Berget är cirka
18 meter högt och bjuder mestadels på lodrät
väggklättring. Det är en av de bästa sportklipporna
i Sörmland och passar bra både för nybörjaren
som vill komma uppåt i graderna, eller för den mer
avancerade klättraren som vill onsighta runt 7a
registret. Det mesta är borrbultat och det sitter
ankare på de flesta turerna.
Antal leder: ca 35
Grader: 6b+ till 7b
Klassiska leder: Overtyr 6a+, 2.35:an 6a+,
Takråttan 6b+, Stulet Stål 6c, Milkshake 6c,
Genvägen 6c+, Platta väggen 6c+, Kristallklar 7a+,
Wicked Viper 7b
Bästa tid att åka dit: Vår och höst (öppet söderläge)
För mer info: www.klattring.net (markera ”utomhus”, välj ”rep”)
Text och bild: Mikael Widerberg
Text och bild: Johan Lundgren
Granitgrottan
Intresserad av något annat än sprickor i Bohuslän? Självklart, eftersom omväxling förnöjer, det
vill säga om du inte är fundamentalist. Som tur är finns Granitgrottan, på ett stenkasts avstånd
från Häller. Den massivt överhängande grottan, unik i Sverige, erbjuder tre fantastiska separata
linjer, med många olika varianter beroende på hur man toppar ut. För den som inte klättrar 8a
finns ett fåtal mindre inbjudande leder... Mer information på www.sverigeforaren.se.
Text: Shawn Boye
Bild: Copyright © 2008 Shawn Boye
Björn Strömberg på projektet Leroy.
20
Bergsport #139 · september 2008
Ågelsjön
I klätterparadiset vid Ågelsjön en mil norr om
Norrköping finns det både trad, bouldering,
möjlighet till dws på sommaren och isklättring
på vintern – och så sportklättring naturligtvis.
Det finns många olika slags väggar att välja på
och när det behövs pausas i klättrandet bjuder
Ågelsjön in till sköna bad!
Antal leder: ca 230 st
Grader: från grad 4- 9-/9
Klassiska leder: Lilla berget: Röda tår grad 6+,
Borrbult är livet 7- Fotbollsplansberget: E4:an
& E66:an grad 7-, Zappodbebbelbrock grad 8-,
Ängladans 7+, En dans på rosor 8
Stora berget: Lavskägge 7-, Crack 7, Röde orm 8+.
Stora taket: Jakobs stege A2 eller fritt 8/8+,
Route 66 9-/9 Sjöklippan: Fabrece, 7, Liemannen 8Bra att veta: Bästa tid att åka dit är mitt i sommaren
(juli) för då är det ofta inte så mycket klättrare och
det är varmt i vattnet för ett dopp. Vår och höst går
också bra om man vill träffa flera andra klättrare.
OBS! En till två veckor i juni kan det finnas mycket
knott här så försök att undvika den säsongen (det är
svårt att säga vilka veckor det är…). Tältplatser finns
mellan parkeringen och Lilla Berget. Guideböcker
kan direktbeställas på www.schlyter.com men finns
också i Arc´teryx butiken i Stockholm, på Uteliv i
Linköping och i Klätterhallen i Norrköping.
Text och bild: Fredrik Schlyter
St Martin, Frankrike
Gorge du Tarn,
Frankrike
St Martin du Vesubie är en pittoresk by som ligger
60 km från Nice upp mot bergen och klippan ”Trou
du Diable” syns från långt håll från St Martin. Det
är 10 minuters brant promenad uppför skogen
innan man kommer fram till klippan med runt 20
huvudleder. Mestadels är det en andra och även en
tredje replängd som skapar 44 fantastiska turer på
upp till 50 m!
Rekommenderade leder: Le Caribou Rose 6b+ (R1),
7e ciel 6b+ (R1), Absolum 2022 6c+ (R1), Flash Back
7b (R2, 40m), Les colonnes d'Hercules 7b (R1), La
lumiere des coprs caverneux 7b+, Le Caribou Rose
7c+ (R2, 40m), La rétraction des corps caverneux
8a, La voie de Marc 8a+ (R2, 40m), La rétraction du
diable 8a+/8b.
Klättring är bäst på sommareftermiddagarna och
tidig höst. Föraren hittar ni i ”L’escalade dans les
Alpes-Maritimes” eller skriv ut en lågupplöst kopia
på www.alticoop.com/com_escalade.php
Boende i St Martin du Vesubie eller Venanson
kan man hitta på sajten www.vesubian.com/sites/
annuaire/annuaire.htm
Var ute i god tid då turismen är på högtryck under
sommaren. Dock inte på klippan som få känner till.
Gorge du Tarn är beläget 20 mil nordväst
om Marseille i Frankrike. Floden Tarn
har genom årtusenden ätit sig ner i den
omgivande högplatån och bildat en på sina
ställen 500 meter djup canyon. Klipporna
är vackert belägna ovanför floden sällan
mer än fem minuters promenad från vägen.
Gorge du Tarn är framförallt känt för
sina långa leder, vad sägs om 55 meter 8a.
De flesta lederna ligger runt 7a–c även
om det finns en hel del både lättare och
svårare upp till 8c. Totalt finns det några
hundra leder. Det finns klippor i alla väderstreck, man kan alltid hitta sol respektive
skugga beroende på vad man vill ha. Gorge
du Tarn är svalare än Marseille på grund
av att det ligger lite högre. Vår och höst är
de bästa årstiderna att åka dit. Passa på
att spana in viadukten i Millau när ni ändå
åker förbi.
Text: Jonas Ahlman
Bild: se omslaget.
Text och bild: Anna Gatta
20 leder mellan 6c-8a+. Det är en perfekt klippa för
7a–7c+ med klassiska leder som: CPE (6c, 7b, 7b+),
Castle Rock (7a+), Les niçois font du ski (7c, 7c+),
Petit Poucet (7c+), Arrowhead (8a).
Bästa perioden för klättring är höst, vår och efter­
middagar på sommaren. Förare kan ni ladda ner på:
www.nice-climb.com > Topos > Mesa Verde.
Gorges du Loup är en fantastisk miljö med vatten­
fall, floden ”Le Loup” med många möjligheter till bad
efter klättringen och – högt upp ovanför dalen på
760 m ö h – byn Gourdon www.gourdon-france.com
Det finns en fin camping ca 10 minuters bilfärd från
”Pont du Loup”: www.lesgorgesduloup.com
Mesa Verde, Frankrike
Gorges du Loup är känt för den hårda, överhängande
klippan ”Dévérse” och andra klippor som ”Jurassic
Park” och ”Cayenne”. Men 15 minuters promenad,
upp längs floden från byn ”Pont du Loup”, ligger
Mesa Verde. En smått överhängande klippa med
Bergsport #139 · september 2008
Text: Anna Gatta
Bild: Philippe Gatta
Montserrat, Spanien
Montserrat utgör inte bara en helig plats
för katolska pilgrimer, utan är också ett
klätterparadis med klättring på konglomerat,
sammansmältning av olika bergarter. Det är
annorlunda klättring i en vacker miljö av ståtliga klipptorn, mellan 200–300 meter höga.
Antalet leder är runt 1700 (varierar
beroende på vilken guidebok du läser), både
trad och sport och sträcker sig från grad 5 till
8 (franska skalan). En klassisk led är Opera
Prima på Gorro Frigi, 150 meter hög, fyra
replängder, varav den svåraste är 6A. Nedstigning görs vid sidan om på Via Ferrata.
Bäst tid att åka dit är vår och höst. För mer
info, kolla in www.coronn.com
Text: Emma V Larsson
21
La Mesa de los Santos,
Colombia
Det sportklätterområde med störst potential i Colombia
heter La Mesa de los Santos (Helgonens bord). Det
ligger ca sju timmar norr om Bogotá, eller en timma från
staden Bucaramanga. Klippan är av hård, röd sandsten.
Det finns ungefär 100 leder, vilka alla är väl bultade.
Svårighetsgraden sträcker sig allt från 5a till ett projekt
på 8b+?
Klimatet är behagligt året runt, även om det kan bli
upp till 30 grader varmt mellan december och februari.
Det är förbjudet att campa vid klipporna, men fem
minuters gångväg från ingången till klipporna ligger ett
billigt vandrarhem (Kontakta Juan Carlos Santander på
telefon +57 316 868 77 06).
För vägbeskrivning till La Mesa de Los Santos samt
information om klättring i allmänhet i Colombia, se
www.monodedo.com.
För kurser, expeditioner och vägledning av professionella klättrare, rekommenderas företaget Vamonos pa'l
Monte, se www.escaladaencolombia.com. Då dessa
internetsidor är på spanska går det även bra att höra av
sig till Mattias Niinisaari, mattias.niinisaari@gmail, för
mer information på svenska.
Text: Mattias Niinisaari
Bild: Hernan Wilke
Vang Vieng, Laos
De flesta tänker på Vang Vieng som
”tubingens” mecca. Glida ner för Nam
Song floden på ett traktordäck med
en Beer Lao i handen. Som en av Laos
främsta turistorter finns det en mängd
aktiviteter att ägna sig åt. Vandra,
paddla kajak, cykla och självklart
klättra. Klättringen i Vang Vieng är
fortfarande i utvecklingsstadiet. Det
började 2002 med initiativ av ett gäng
Amerikanska/Tyska klättrare och Green
Discovery Laos. Idag finns ca 100 olika
leder från 5a till 8a+. Graderingen på de
svårare lederna är dock osäkra eftersom flera av dem inte har återklättrats.
Klassiska spots är ”Sleeping Wall” och
”Sleeping Cave” som är lättåtkomliga
från orten och erbjuder leder i många
olika grader.
Vacker natur, kalkstensberg, vänliga
människor, otrafikerade väggar och bra
priser är några anledningar att bege
sig till Vang Vieng och klättra. Orten
ligger ca 15 mil norr om Laos huvudstad
Vientiane, som bara är en nattbuss
från Bangkok. Bästa tiden för klättring
i Laos är under torrperioden (dec–maj).
Det finns två bolag i Vang Vieng som
erbjuder guidning och
även uthyrning av utrustning.
För mer information gå in på
www.greendiscoverylaos.com
Text: Vlad Månsson
Sportklättring ”uppfanns” i Europa, men amerikanarna
tvekade med att följa efter. Det var ju trots allt ett alldeles galet franskt påhitt. Att ”börja” en led från toppen av
berget (fira av och placera bultar) kändes lite bakvänt.
Vissa tyckte att man inte skulle ”dra ner en hård led” till
sin ledarnivå, utan man skulle träna sig upp till att klara
av att leda i traditionsenlig stil. Andra ansåg att sport
var den enda möjligheten att avancera klättringen upp
till den europeiska nivån där de bästa klättrarna med
”lätthet” onsightade de hårdaste amerikanska lederna.
De flesta klipporna i USA är granit, sandsten eller
liknande, som ofta har hyfsade säkringar. Detta möjliggör den strikta ”ground-up” etiken som innebär att även
om man vill (eller tvingas) ha bultar eller pitonger som
säkringar, så ska de åtminstone placeras när man leder.
Genombrottet kom i Smith Rock i Oregon 1983. Klipporna
i detta område består av packad vulkanaska och är
mycket opålitlig och omöjlig att säkra som tradleder.
Endast ett fåtal tradleder hade etablerats och alla ansåg
stället som ett ”grustag” utan möjlighet till utveckling.
Sålunda var det ingen som protesterade när en snubbe
firade ner och placerade bultar. Sportklättringen hade
kommit till USA.
1. Smith Rock, OR: Mestadels svaklättring i en dalgång
i ett torrt halvökenlandskap. Missa inte ”andra änden av
dalen” (sydost), där du kan träna att jamma i underbar
basalt när dina fingertoppar är slitna.
2. Joshua Tree, CA (”J-Tree”): Detta är egentligen ett
tradområde, men med så många leder att antalet bultade
leder är fler än vad de flesta sportområdena har i USA.
Man klättrar i ett platt ökenlandskap med upp till 100m
höga ”granitbullar” och märkliga ”kaktusträd”. Mest sva
med bra friktion och krimpar, en hel del sprickor. Även
om det råkar vara alldeles för varmt, så sikta absolut
INTE på ett dopp i Salton Lake, trots den förföriskt blåa
fläcken på kartan.
3. Red Rocks: Varmt ökenklimat med förmodligen de
längsta (upp till 600m) bultade lederna i USA på mjuk
sandsten. Detta är ett mixat område, så lite påläsning
av föraren är lämpligt om du absolut vill ha bultat.
Oberoende vilken tid du är här, så är det viktigt att sikta
på skuggiga leder på varma dagar och solsken när det
är kallt.
Yangshuo, Kina
I Yangshuos fantastiska sockertoppslandskap, bland
risfält och mandarinodlingar, hittas många fina klätter­
leder. Området utvecklas ständigt, men runt 200 leder
presenteras i den senaste föraren.­En klassiker är Moon
Walker, 5.12d – härligt överhäng med milsvids utsikt från
Moon Hill.
Bästa tid att åka är vår och höst; mars-maj och
september-november. Om ni är riktigt impusliva så hinner
ni till klätterfestivalen som går av stapeln i början av
november. Ta med mycket krita – det kan vara svårt att
få tag på i Kina. Paul Collins förare över området finns att
köpa i de flesta klätter­butikerna på plats.
Mer info hittar du på www.chinaclimb.com
Text: Eva Olsson
Bild: Chen Xin
22
Sportklättring i USa
4. Mt. Charleston: Värmen i ökenklimatet balanseras
av hög höjd och låg luftfuktighet som tillåter en lång
säsong från april till sept.
5. American Fork Canyon: En-repors turer på överhängande kalksten i en skogsfylld dalgång.
6. Rifle: Kontinuerligt branta leder på kalksten som
testar din uthållighet. De flesta lederna startar i små
grottor. Definitivt en av de bästa lekstugorna i USA för
folk som klättrar hårt. På våren kan det läcka smältvatten ur taken och i grottorna. Gott om skugga och låg
luftfuktighet tillåter klättring även om det är 30 grader.
7. Shelf Rd: Tätbultade en-repors branta (men inte
överhängande) leder på kalksten. Mest sva med vassa
krimpar. Mer än tre dar i rad tar hårt på fingertopparna.
Klimatet är väldigt torrt, så om man håller sig i skuggan
går det att klättra även i juni–augusti trots 30 graders
värme.
Bergsport #139 · september 2008
Shelf Road.
Namn
Plats
Varav sport
Grader
Bergart
Lutning
Bästa tid
  1. Smith Rock
30 km norr om
Bend, OR.
1500
80%
5.9–5.14
Packad vulkanaska
80–90°
Mars–maj,
sept–nov
  2. Joshua Tree
150 km öster om
Los Angeles, CA.
4000
10%
5.0–5.13,
mest i 5.6–5.11
Granit
70–90°
Feb–maj,
okt–dec
  3. Red Rocks
20 km väster om L
as Vegas, NV.
2000
90%
5.0–5.14
Sandsten
70–90°
Vår, höst
  4. Mt Charleston
45 min norr om
Las Vegas, NV.
400
90%
5.10–5.14
Kalksten
90–110°
April–sept
  5. American Fork Canyon 40 km söder om
Salt Lake City, UT.
500
90%
5.9–5.14
Kalksten
90–110°
Maj–sept
  6. Rifle Mt. Park
5 timmar väster om
Denver, CO.
250
100%
5.12–5.14
Kalksten
100–120°
Sommar,
höst
  7. Shelf Rd
1 timme väster om
Colorado Springs, CO.
500
90%
5.8–5.13
Kalksten
85–90°
April–nov
  8. Monestary
1 timme norr om
Denver, CO.
100
90%
5.8–5.12,
mest i 5.9–5.11
Granit
80–95°
Juni–okt
  9. Red River Gorge
En timme öster om
Lexington, KY.
2000
50%
5.7–5.14,
mest i 5.10–5.12
Sandsten
85–110°
Vår, höst
10. New River Gorge
100 km sydost om
Charleston, WV.
1600
20%
5.10–5.13
Sandsten
80–100°
Sept–okt,
april–juni
11. Rumney
Tre timmar norr om
Boston, NH.
500
70%
5.0–5.14,
mest i 5.8–5.13
Liknar kalksten
80–100°
Maj–okt
12. El Potrero Chico
40 km nordväst om
Monterrey i Mexico.
500
100%
5.8–5.13
Kalksten
70–100°
Okt–april
8. Monestary: Ett gäng granitpelare i en stillsam
gles skogsmiljö med utsikt över snöklädda toppar
på 4000m. Bra friktion med en massa krimpar och
ibland lister. ”Onaturligt” placerade grepp som tar
lite tid att vänja sig vid. Se upp med graderingen
som kan vara ca en grad ”hårdare” än andra sportställen i USA och bultarna kan vara lite längre ifrån
varandra än du är van vid.
9. Red River Gorge: Brant sandsten, upp till 70m
långa överhängande leder.
Mer info: www.redriverclimbing.com.
10. New River Gorge (”The New”): Klättringen
är på stadig sandsten med många tak, sprickor,
horisontalgrepp och lister. Föraren på ca 400s
listar trad- och sport-leder tillsammans, så lite förplanering krävs om du siktar på att sporta. Varning
för hög luftfuktighet, poison ivy, spindlar och annan ohyra. Trots allt detta så är ”The New” ett av
de populäraste klätterområdena på östkusten. Det
ryktas att föraren inte är tillförlitlig när det gäller
Bergsport #139 · september 2008
Antal leder
antal bultar på lederna och det är alltid smart att ta
med några små kammar och kilar även om det sägs
vara en sportled.
Mer info: www.nps.gov/neri/planyourvisit/
climbing.htm.
11. Rumney: Korta tekniska leder på en mängd
småklippor som sällan når högre än trädtopparna.
Det sägs ofta att Rumney har den bästa sportklättringen i nordöstra USA och de skryter med att ha
de flesta 5.14 i USA. En del klippor är avstängda
under april–juli för fågelhäckning. Klimatet liknar
Sveriges, men med lite högre temperatur och
luftfuktighet under juni–augusti.
12. El Potrero Chico (Mexico): Detta är amerikanarnas vinterort om de inte åker till Thailand.
Upp till 20 repors turer på kalksten som påminner
om den i Thailand.
Mer info: www.elpotrerochico.com .
Smith Rock.
Text och bild: Patrik Larsson
23
skarpladdat
24
Bergsport #139 · september 2008
Ovan: Tina Spång på Hästarsletraversen, 6b. ”Den 29 maj ordnade Uppsala klätterklubb en trevlig klubbkväll i Källberga
strax utanför Uppsala. Vi lämnade Linus två år hos farmor, tog med oss Melker tre veckor och njöt av sol, värme,
trevligt sällskap och fin klättring. Här försöker jag mig på ’Hästarsletraversen‘ – igen...”, berättar Tina.
Bild: Mark Harris, Frozentime Images, http://frozentime.se
Till vänster: Björn Strömberg på sitt projekt Leroy, Granitgrottan, Bohuslän. Copyright © 2008 Shawn Boye
Bergsport #139 · september 2008
25
26
Bergsport #139 · september 2008
skarpladdat
En vacker 7a+-arete i Crystal Ridge i Bishop CA, USA. Bild: Fredrik Jutfelt
Bergsport #139 · september 2008
27
17 år, medlem i landslaget och ständigt på jakt efter
nya utmaningar. Erik Grandelius ligger inte på latsidan
vare sig det gäller klättring eller ambitioner.
Grattis Erik till platsen i landslaget!
Hur känns det?
– Tack! Det känns bra, jag har tränat hårt
de senaste åren och det känns bra när det
ger resultat. Nu ser jag fram emot att delta
i Europacupen.
Har landslaget länge varit ett mål?
– Att vara med i landslaget har i sig inte varit
ett mål då konkurrensen i Sverige inte är så
stor. Jag fick redan 2006 möjlighet att åka
på en Europacup i Bulgarien och kände då
att jag behövde höja min nivå några snäpp
innan någon landslagplats skulle kännas
meningsfull. Konkurrensen är mycket hårdare i Europa.
Vilken är den bästa hemmaklippan?
– Kjugekull är utan tvekan det bästa stället
att klättra på i Skåne. Där blir egot ständigt förödmjukat. Stilen är så olik inomhus-, väldigt teknisk med små smärtsamma
krimpar.
Platsgrepp eller klippa?
– Jag kan verkligen uppskatta att träna
inomhus, speciellt när det är minus tre på
Kjuge, men det är mer av en upplevelse att
åka någonstans och klättra på riktigt.
Bästa klätterstället?
– För sportklättring är Céuse det bästa stället. Det har hög kvalitet och stort utbud på
leder, skön stämning i campet i ett idylliskt
alplandskap. Vandringen upp varje dag har
också sin charm. För tradklättring gillar jag
Bohuslän. Fontan är också grymt för bouldering.
Varför är sportklättring så kul?
– Det är så komplext och det finns många saker att bli bättre på! Det räcker inte att bara
vara stark och kunna göra de hårda kruxen,
28
man måste även kunna klättra med perfekt
teknik på de lättare moven så att man inte
slösar energi i onödan. Det är inte heller
samma mentala aspekt som i tradklättring,
så man kan fokusera fullt ut på rörelserna.
Hur började allt?
– Jag började klättra inomhus för nio år
sedan,­ men i början var det bara på lek.
Det var först för tre år sedan som jag började
klättra fullt ut. Då började jag sam­a rbetet
min tränare Johan Andersson. Samtidigt
lärde jag känna Andreas Klarström­ och
han lärde mig att klättra utomhus, under­
Climb in Utby. Första dagen jag klättrade
utomhus skickade han upp mig för Tuborg
6+ på kil! Andreas har en pushig mentalitet, vilket har varit väldigt bra för mig.
Hur är den ultimata drömleden?
– En drömled behöver inte vara en objektivt
bra led. För mig handlar det mer om den
subjektiva upplevelsen. Jag gillar att vara
desperat och nästan falla, men ändå klara
det. Att klara leden är inte det viktigaste,
det är att man lyckas pressa sig själv till sitt
yttersta.
Har du någon gång skadat
dig inom klättringen?
– Förra sommaren skadade jag ringfingret i
Niemisel utanför Luleå. Eftersom vi bodde
i en stuga mitt i skogen var det extra otur
då förströelser utöver klättringen saknades.
Jag fick börja tälja köksredskap i trä. När
jag kom hem klättrade jag lugnt i en månad
eller två.
Vad gör du för att undvika skador?
– Min tränare, Johan Andersson, ger mig
ett varierat träningsprogram. Till exempel
tränar jag inte maxstyrka fyra dagar i veckan. Jag tränar även i cykler.
Bild: Johan Marklund
”Jag gillar att
vara desperat
och nästan falla”
Namn:Erik Grandelius
Ålder: 17
Bor:Dalby utanför Lund
Klubb: Skånes klätterklubb,
Lund
Vad har du sysslat
med den senaste tiden?
– I början av sommaren var jag några dagar i
Solvik utanför Linköping. Jag testade Eddie­
the monster 8b+, och lyckades göra den i två
delar. Sedan bar det av till Wuppertal­ på
Europacup där jag kom på 16:e plats. Efter
ett landslagsläger i Göteborg åkte jag tillbaka till Linköping och lyckades med leden.
Jag och Henrik af Petersen var nyligen nere
i mytomspunna Céuse i en månad. Mot slutet av resan projekterade jag en hel del på en
8c och föll fyra gånger från toppen. Den var
första gången jag verkligen gick in för att
jobba på en led och det var lärorikt.
Och vad är ditt nästa projekt?
– I vinter finns det en del projekt på Kjuge
som jag ska testa. Jag kände i Céuse att
uthålligheten var ganska bra, så nu måste
jag utveckla min power genom att bouldra
mycket i vinter. Det kommer även bli en del
tävlingar i höst.
Vad gör du om fem år?
– En dröm är att vara heltidsklättrare/musiker. Jag spelar kontrabas i ett band och tror
att klättring och musik är en bra kombination. Sedan skulle jag nog även vilja klättra
de svåraste lederna i världen.
Text: Emma V Larsson
Bergsport #139 · september 2008
Bultar
–d
iskussion,
reflektion och
information
Text: Per Forsberg
Göteborgs KK´s bultkommitté, Utbildnings­kommittén sport, SKF
Magnus Strömhäll
Göteborgs KK´s bultkommitté
På detta ankare så har den övre bultens mutter bara gått på ett par varv,
sedan har gängan skurit och muttern
fastnat, hängaren hänger mycket
löst. Ett nytt hål har borrats, men av
någon anledning har ingen ny bult
satts, och den dåliga har inte tagits
bort. Eventuellt sitter bultarna även
för nära horisontalsprickan.
Någon smart människa har sagt ”If a job is worth doing, it is worth doing well”
(jag tror det var Winston Churchill). Det är en god utgångspunkt för många sorters
arbete, speciellt när det är något som berör många andra.
Sedan sportklättringen började bli stor i
början av 90-talet har många bultar satts,
många bra, men skrämmande många av
riktigt dålig kvalité, eller satta på fel sätt.
När man tar sig tid att bulta en led, sätta
upp ett ankare eller sätter en enstaka bult på
en mix-led så borde man ta sig tid och råd att
göra det bra. Att inte läsa på ordentligt om
gällande normer för borrbultar, se över vad
marknaden har att erbjuda, och se till att
man själv har rätt kompetens är dumt. Allt
för många kommer med argument av typen
”det håller!”, ”galvat rostar inte!”, o s v. Men
att helt bortse från den expertis som ligger
bakom utvecklingen av de normer som finns
i dag är mest ett tecken på egen okunskap
och en ”jag vet bäst”-attityd.
Varje placerad bult kommer att påverka
klättrare under en lång tid framöver, och
inget tyder på att klättring kommer att dö
ut inom en överskådlig framtid, och det
tror jag inte att någon vill att den gör. Det
gör att de personer/klubbar som bultar bör
ha en väldigt långsiktig plan. Tänk 200 år
framåt, istället för 20.
Det är väldigt tråkigt när man ser riktigt dåligt satta bultar. Självklart så finns det
en möjlighet att något går snett när man gör
arbetet, men i så fall rättar man till det.
Se till att ställa krav på dem som sätter
bultar i ditt närområde, både de som agerar
”privat” och de som gör det i klubbens regi.
Våga fråga vad folk har för kompetens. Bara
för att man har klättrat i 20 år betyder det
inte att man vet hur man placerar en borrbult. Se även till att den kunskap som finns
får sprida sig, så att det finns kompetenta
människor som kan ta över när eldsjälarna
tröttnat.
Bergsport #139 · september 2008
Sportklättring om 200 år
Att byta ut en bult första gången brukar fungera bra, men om man ska byta ytterligare en
gång så kan det vara svårt att hitta bra klippa
att sätta den nya bulten i, nästa gång blir det
ännu svårare, o s v. Troligen kommer man att
så småningom bli tvungen att sätta bultar på
andra ställen än vid bra klippositioner, detta
för att bulthålen skall ha ett visst avstånd från
sprickor, kanter och gamla hål. Om vi utgår
från att det inte kommer någon ny revolutionerande typ av säkring inom de närmsta 100
åren (vilket det kanske gör, men det är dumt
att anta det) så måste de bultar vi sätter hålla
länge, en rimlig önskan är 50–100 år.
Vilka bultar håller
i 50 år eller längre?
Det vet man inte förrän i efterhand, eftersom kemin där en bult är satt är otroligt
komplex. Men en sak kan vi veta, nämligen
hur bultar som satts för 10–20 år sedan ser
ut idag, och det ser inte alltid så bra ut. Även
rostfria bultar kan ha betydande ytrost efter
bara tio år. I kustnära miljöer är det få som
väljer annat än rostfritt, men på andra håll
finns det fortfarande människor som använder sig av varmförzinkade bultar, för att spara pengar. Att få en diskussion rörande detta
kan vara givande för klättrare i hela Sverige,
så skriv gärna ett svar på vår artikel.
Något som kan vara intressant är att
sätta några referensbultar på en klippa med
liknande förhållanden som klätterklipporna (en klippa som inte har några kopplingar till klättring, t ex en sprängklippa).
När något/några decennier har gått kan
man provdra dessa bultar till brott för att få
en uppskattning om övriga bultars kondition. Detta kräver dock en bra rapportering
från dem som bultar, och att samma typ av
bultar används.
Om vi ska göra en rekommendation
rörande vilka bultar vi tycker är lämpliga
så får vi göra det för två olika miljöer, kustnära respektive ej kustnära.
Normer
Två olika normer finns som gäller borrbultar för klättring:
EN 959 är den norm en bult måste följa för att få säljas som personlig
säkerhetsutrustning.
UIAA 123 utgår från EN 959 och har därutöver några tillägg, det vill säga
UIAAs norm ställer högre krav. UIAA 123 har ett nytt tillägg där man skiljer
på vilka bultar som får användas i kustnära miljöer (5 km från kust med
saltvatten) och övriga områden. I dagsläget finns det inga (som vi kunnat
hitta) tillverkare som gör bultar som uppfyller UIAA 123 för kustnära miljöer. Kraven är bland annat att det ska vara en limbult av ett stål som är mer
korro­sionsbeständigt än syrafast stål, då syrafast inte alltid är tillräckligt
korro­sionsbeständigt i miljöer med havssalt.
Det finns ytterligare en norm som man kan stöta på, nämligen för ankarpunkter avsedda för fallskydd inom arbete EN 795A.
29
Kustnära bultning
UIAA definierar kustnära som max fem
km från saltvatten. Problemet med saltvatten är kloridjonerna. Dessa joner krävs
för att vissa typer av korrosion ska kunna
uppstå (Stress Corrosion Cracking (SCC),
Pitting och Crevice corrosion). Nära havsvatten kan vi inte rekommendera annat än
syrafasta limbultar. Syrafast, därför att det
är den bästa stålkvalitet som finns i bultar
på marknaden idag, och limbult, därför att
då kan SCC inte uppstå.
I dagsläget finns det bara en tillverkare (Fixe) som gör borrbultar i syrafast
stål, som är godkända för klättring. Men
förhoppningsvis kommer det limbultar av
bättre stål inom kort. Anledningen till att
det behövs bättre stålsorter är just de ovan
nämnda typerna av korrosion, vilka uppstår
på vissa typer av rostfritt stål. UIAAs norm
för kustnära bultning är mindre än ett år
gammal och tillverkarna har inte hunnit
anpassa sig ännu.
Läs gärna UIAAs rapport om Bultar
vid havsklippor ”Bolt failures on sea cliffs”,
www.theuiaa.org
Fixes nya limbultar i syrafast stål.
De är märkta med ”316” vilket är
kvaliteten på stålet.
Ej kustnära bultning
När saltvatten inte finns närvarande finns
inte problemet med ovan nämnda typer av
korrosion, dock kan andra ”vanliga” typer
av korrosion uppstå. Det gör att man med
gott samvete kan välja rostfria bultar, men
syrafasta bultar kommer att ha en längre
livslängd. Tänk på att även rostfria bultar
rostar.
Det är dock mycket viktigt att aldrig
blanda olika metaller i en fästpunkt. Bult,
hängare, mutter och eventuell kätting skall
vara i exakt samma material. När olika metaller är i kontakt med varandra kommer
det att uppstå galvanisk korrosion (samma
reaktion som sker i ett batteri), detta gör att
korrosionsprocessen kan gå mycket snabbare. UIAAs norm för bultar kräver att
samtliga delar är gjorda i identiskt material,
för att undvika detta. Det finns återförsäljare som säljer kitt med bult och hängare
av olika material (finns bland annat från
Cassin och Petzl).
Bult (Petzl Longlife) i rostfritt stål,
observera mittendelen som är av
samma stålkvalitet som hängaren.
Kan vi vara säkra på att bulten är
ok inuti? Denna bult sitter minst tio
km från havskusten, på en mycket
torr vägg.
Förzinkad bult tillsammans med aluminiumhängare (ovan) och rostfri hängare (under).
För mer exakt förklaring av normer, korrosion, metaller
och ytbehandlingar, se facklitteratur i ämnet.
Korrosion
Korrosion, eller rost, är resultatet av en kemisk reaktion där en metall oxiderar. Olika metaller oxiderar olika lätt under olika förhållanden. Det finns
många sorters korrosion, några av de typer som kan uppstå på rostfria stål,
och som är intressant när det kommer till rostfria borrbultar är ”Stress
Corrosion­Cracking” (SCC), ”Pitting” och ”Crevice corrosion”. Dessa tre
typer­av korrosion uppstår i kontakt med klorjoner (som finns i havssalt).
SCC kan leda till kraftiga försvagningar av materialet som troligen inte
kommer­att synas på utsidan.
Läs på engelska wikipedia för vidare information, de har bra, enkla
beskrivningar för den intresserade.
30
Bergsport #139 · september 2008
Återförsäljare
Vår tanke med att skriva detta är inte att
hänga ut vissa återförsäljare eller vissa producenter, därför har vi tagit bort produktnamn och liknande från texten. Vi hoppas
att återförsäljare runt om i landet funderar
över vilken information de tycker är lämplig att ha på sina hemsidor, kanske mer
tydlig information istället för ”detta tycker
vi är en bra produkt (även om den inte är
godkänd)”.
Det finns inte så många butiker i Sverige
som säljer bultar för klättring. Min gissning
är att de flesta köper över nätet, beställer på
annat sätt eller köper i bygghandeln.
Tyvärr missar flera av återförsäljarna att
informera om vilka bultar som är godkända
enligt EN 959 respektive UIAA 123 på sina
hemsidor. Det verkar även som om någon/
några av de återförsäljare vi tittat på har en
väldigt egen bild av vad bra bultar är.
Några exempel på produkttexter hos svenska återförsäljare:
Hängare med ring
10 mm bulthål
På bilden visas en gulkromaterad hängare
med ring, priset ligger mitt emellan priset
för gulkromaterad respektive rostfri (jämfört med andra hemsidor som har samma
produkt), så det går inte att avgöra vad det
är för material.
Självborrande bult (8 mm)
Används som borr (tillsammans med borr­handtag).
Därefter expanderas den fast i hålet
och en hängare skruvas fast.
Hålet får 12 mm diameter. Hängaren ska ha skruv
med 8 mm gänga (Petzl Vrille).
Används mest vid grottklättring.
Denna är kanske ok att använda vid t ex
aid, eller som nämns – vid grottklättring,
då man vill borra så litet och grunt hål som
möjligt. Men det hade varit lämpligt att
poängtera att den inte är godkänd som en
säkring… Hängaren som nämns är av alu-
minium. Den säljs även på andra hemsidor,
en text vi sett är:
Lättvikt: bra val för alpina expeditioner.
Inte heller här nämns att den inte uppfyller EN-normen, d v s den ska inte användas
för att stoppa fall. Nämnas bör att det finns
produkter i syrafast stål som kan sättas i
lika grunda och till och med mindre hål,
men dessa är självklart dyrare, men även
starkare.
Komplett set med rostfri hängare
och en förnicklad expanderbult
komplett med mutter.
Ett billigt set som passar bra till den mesta
typen av borrbultning.
Ej lämplig på korrisionsutsatta (sic) miljöer
(t ex vid kusten och havet där en rostfri bult krävs).
Som vi skrivit tidigare, blanda aldrig olika
metaller! Bulten, som man ju inte kommer
att kunna inspektera, kommer att rosta
Metaller och ytbehandlingar
”Vanligt stål”, benämns ofta kolstål eller svartstål.
Bör aldrig användas för säkerhetsutrustning.
El-förzinkning & kromatering. Förzinkning av ett stål
ger en yta som inte rostar lika lätt. Dock kan det lätt bli
skador i ytbeläggningen (vilken är i storleksordningen
0,01 mm tjock), och då kan stålet innanför lättare rosta.
Gulkromatering är en efterbehandling som görs på
redan el-förzinkat stål för att det ska bli lite snyggare, det
ger även en något bättre korrosionsbeständighet.
Varken el-förzinkade eller gulkromaterade bultar och
hängare ska användas utomhus.
Varmförzinkning. Varmförzinkning är ett annat sätt att
förzinka ett stål. Det ger en betydligt tjockare och därmed
tåligare yta än vid el-förzinkning, dock blir ytan väldigt
grov. Denna typ av rostskyddsbehandling är vanlig på
bultar inom byggindustrin.
Rostfritt stål. Benämningen rostfri kan vara missled-
ande. Alla stål kan rosta, dock olika snabbt i olika miljöer.
Fördelen med ett rostfritt stål, jämfört med olika typer av
ytbehandling, är att hela godset är lika rostbeständigt. Ett
rostfritt stål reagerar med syret i luften (eller vattnet) och
skapar en skyddande hinna. Blir det en skada i hinnan så
bildas det direkt ett nytt skydd.
Bergsport #139 · september 2008
otroligt mycket snabbare än hängaren.
Bult­en är nog inte förnicklad som texten
säger, utan gulkromaterad. Fint på utsidan,
skit inne i berget.
Toppankarstation Carbonstål
Komplett ankare för både inom- och utomhus­
toppsäkringar. Denna har en Stålkarbin som är
helsvetsad. Perfekt för topprepet direkt och även
för avfirning direkt från ankaret. Kan Ytrosta i
korrisionsutsatta (sic) miljöer.
Den som har skrivit produkttexten har
en bedömning av stål i ”korrosionsutsatta
miljöer”­som är mycket långt ifrån vad företag inom stålindustrin och de flesta klättertillverkare säger. Det som börjar med ytrost
kommer att bli en försvagning av metallen.
Rosten stannar inte vid ytan, utan fortsätter
vidare inåt i godset.
Fler exempel på felaktiga eller dåliga
produktbeskrivningar finns. Ställ krav på
DIN leverantör.
Rostfritt stål brukar ofta betecknas A2, andra
vanliga beteckningar är: rostfritt 18/10 och AISI 304.
Dessa tre beteckningar är samma typ av stål, men
det finns många fler som går under betäckningen
”rostfritt”. Många hushållsprodukter är av ett ännu
sämre, men fortfarande ”rostfritt” stål, som benämns 18/8.
Syrafast stål. Med syrafast menas ett stål som
är betydligt tåligare mot syror än vad andra rostfria
stålsorter är. Syrafast stål betecknas A4, ”marine
grade” eller AISI 316. I vissa sammanhang rekommenderas inte ”syrafast stål” för användning i
havsmiljö, eller ända upp till 20 km från kusten, då
det har visat sig att detta stål inte alltid räcker till.
Så den amerikanska benämningen ”marine grade”
är något missvisande.
Specialstål, Duplex-stål. Det finns en mängd stål
(och andra metaller/metallegeringar) som är ännu
mer korrosionsbeständiga. I dagsläget finns det inga
till­verkare som gör bultar för klättring i dessa legeringar, i alla fall inte som är godkända för försäljning
i Europa. Det finns titanlimbultar på den amerikanska marknaden, en EN- samt UIAA-märkning av
dessa hade varit önskvärt.
31
Klätterfilm
A day in the Life
Förra filmen vi granskade här på Bergsport var inte mycket att
hurra över. Inte för att den var dålig utan helt enkelt för att den
inte överraskade.
Klätterfilm känns ofta tråkig och intetsägande. Alla filmer följer
en klart utskriven mall och det enda som skiljer film från film är
hur mycket pengar som stoppats in i produktionen. Mer pengar
desto snyggare skulle man kunna säga. Innehållsmässigt är det sak
samma, i det flesta fall. I det flesta fall ja…
Det var ett tag sen jag såg en klätterfilm som framkallar samma
känsla som A day in the Life. Måste vara Stone Monkey där vi följer
en klätterlegend och hans tankar kring klättring och livet i allmänhet. Filmen känns personlig och varm. Självklart är klättringen
huvud­personen i alla filmer men man kommer i det här fallet också
klättrarna nära. De delar inte bara med sig av saker som sin teknik
och sin styrka utan saker i sina liv som är väl så viktigt.
När man väl klättrat ett tag är man fast. Det blir inte bara ett
sätt att vara, ett sätt att tänka, en religion. Det blir vad man är.
Klättrare vet hur det är att leva i den här religionen och hur man
påverkas. Relationer och vikten av support hemifrån. Arbete som
tillåter elitsatsning. Inte gå klart skolan utan satsa på sport istället. Val som formar människan till inte bara klättrare utan till just
människor. Lajfstajl (C-O B, 8A, Kjuge).
Det vi får i A day in the Life är att följa fem klättertjejer och
deras liv som uppehålls av just klättring. Alla med erfarenheter som
bland annat nämnts ovan. Det är små personliga dokument om hur
det är att vara kvinna
och klättra. Men det
filmen uppnår är faktiskt lite mer än så.
Det är lite utav det
jag skriver ovanför
att vi är människor
som älskar det vi håller på med. Man vaknar, man arbetar,
man äter, man tränar och man sover. Oftast i den ordningen,
men inte nödvändigtvis. Filmen­ är motsatsen till andra klätter­
filmer, där klättringen ofta är väldigt ytlig. Stort, vasst, hårt, snabbt
och mycket.
Musiken är inte så värst bra. Du får med soundtracket på separat skiva. Bilden är inte heller så bra och vissa gånger är det snyggt
men oftast inte. Men A day in a life är just precis vad den utger
sig för att vara; precis som vilken dag som helst. Okomplicerad,
avklädd och inspirerande. Rekommenderas varmt!
Pris: 295 kr på www.tielma.com
Text: Jonas Samuelsson
Klippklätter läger
Landets alla klättrande juniorer i åldrarna 13–19 år inbjuds till ett nationellt
helg­läger med klippklättring i Göteborgsregionen den 27–28 september 2008.
Genom ett unikt samarbete med Jens
Larssen, grundare till 8a.nu och före
detta kapten för juniorlandslaget kan
Svenska Klätterförbundets Barn- och
Ungdomskommitté erbjuda ett två­
dagarsläger med fokus på klippklättring
i Göteborgsregionen.
Tränare och instruktörer kommer
att vara Jens Larssen, Björn Strömberg
och Carlos Cabrera som alla har
lång klättererfarenhet och gedigen
instruktörs- och tränarerfarenhet. På
programmet står Klättring på Tjörnbro,
Granitgrottan, Bouldergrottan i Fjäll­
backa samt ”DWS” om vädret tillåter.
Utformningen anpassas efter deltagar­
nas ålder, kunskaper och erfarenhet.
Övernattning i Fjällbacka med bild­
visning med mera.
Preliminära tider för lägret:
• Samling på Göteborgs Central­station klockan 11.00 lördagen
den 27 september.
• Avslutning på Göteborgs Central­
station klockan 18.00 söndagen
den 28 september
De exakta tiderna anpassas till deltagar­
nas tågtider.
Avgift för deltagande blir 400 kr per
barn vilket betalas till Svenska Klätter­
förbundet efter bekräftelse om plats­
tilldelning. I avgiften ingår träning,
transporter under lägret, övernattning
och måltider. Deltagarna får en 8aT-shirt. Transport till och från Göteborg
betalas av deltagarna själva.
Denna gång har förbundet 14 platser
att fördela och de 14 först anmälda får
platserna. Så tveka inte att anmäla er
direkt.
Frågor ställer ni till
mats@stockholmscupen.se.
Anmälan omgående till mats@stockholmscupen.se. Ange namn, adress, telefon, klubb och ålder samt
beskriv lite om tidigare klättererfarenhet.
32
Bergsport #139 · september 2008
JSM i bouldering flyttas
Efter en olycklig planeringsmiss kommer JSM
i bouldering inte att kunna genomföras som
annonserat den 20 september. När tävlingen
blir av är inte bestämt, men mer info kommer
på klätterförbundets webbsida.
Resultat
Vänster: Gruppbild från deltagarna från första lägret. Bild: Anders Söderlund
Höger: Emila Keckman tränar teknink. Bild: Matilda Söderlund
Nationellt träningsläger för juniorer
Tänk att få träna med en tränare som lett och coachat världens
bästa juniorlag och har som yrke att vara klättertränare för Öster­
rikes elitungdomar!
Tretton ungdomar fick chansen att ta lärdom av Birgit Hammerers och Sveriges
framtidshopp Matilda Söderlunds erfarenheter i ett läger som pågick i fem dagar i
Stockholm strax innan midsommar. Det
första lägret av två som arrangerades av
SKF:s Barn- och Ungdomskommitté sommarlovet 2008.
Entusiasmen var stor när de svenska
juniorerna mellan 10 och 14 år samlades
utanför Klätterverket en fredagsmorgon.
Alla har klättrat tidigare och vill bli bättre
tävlingsklättrare.
Influgen från Österrike kom Birgit
Hammerer, 28 år. Hon hade nyligen avslutat en tvåårig utbildning i Schweiz som
klättertränare. Normalt arbetar hon halvtid i klätterhallen i Tivoli i Innsbruck med
ungdomar som tillhör den yttersta eliten
i Österrike. I samma hall tränar de bästa
klättrarna i världscupen som Johanna Ernst,
Angela Eiter, David Lama, Tomas Mrazec
m fl. Hon tillhörde själv landslaget fram till
18 års ålder då hon bröt foten allvarligt efter
fall vid utomhusklättring. Hon beslutade
att lägga tävlingskarriären på hyllan och
bli tränare istället. De senaste två åren har
hon coachat världens mest framgångsrika
junior­landslag, det från Österrike.
Nu stod hon här tillsammans med
Matilda Söderlund och hälsade på ungdomarna. Matilda nu 16 år, kom strax efter
lägret på 3:e plats i EYS, European Youth
Series, motsvarande tidigare Europacupen,
i Wuppertal i Tyskland, efter att ha vunnit de båda kvallederna. Matildas nyvunna
tränings- och tävlingserfarenhet på världselitnivå och Birgits gedigna kunskaper bäddade för ett läger av högsta kvalité.
Lägret började med teknikträning och
kontroll av färdighetsnivå. Många roliga
Bergsport #139 · september 2008
övningar utfördes för att förbättra fotarbetet och balans. Sedan var intentionen att
tidigt börja ledklättra.
– ”Why all these top ropes in Sweden?”­
utbrast Birgit när hon blickade runt på
hallens väggar. Ändå har Klätterverket
Sveriges­ hårdaste ledväggar. En viss förtvivlan märktes när hon insåg att de flesta
hade ringa erfarenhet av ledklättring. Ungdomarna fick lära sig säkra, ta fall och bli
trygga i att klippa i slingorna. Snart var alla
ledväggar upptagna av läraktiga juniorer.
Flera personliga rekord slogs på lägret och
deras utvecklingskurva på dessa fem dagar
pekade brant uppför. Alla kände hur roligt
det var att ledklättra.
Andra halvan av lägret genomfördes
i klätterhallen Karbin där man fortsatte
med teknikträningen varvade med gruppövningar och lekar. Man provade även på
olika program för styrke- och uthållighetsträning.
Positiva kommentarer om lägret har
varit många och superlativerna har haglat
över tränarna. Flera tyckte att lägret var det
bästa de någonsin varit med på. Jag frågade
Birgit vad som är det viktigaste med klätter­
träning och efter en stunds betänketid fick
jag svaret: ”It must be fun”. Och det var
just det som deltagarna visade, glädje samtidigt som de fick genomföra roliga teknik­
moment och hård träning.
I skrivandet stund pågår det andra lägret­
med vår egen landslagstränare Magnus­
Lindstedt tillsammans med Matilda­Söderlund. Och signalerna därifrån är densamma
som från det första lägret: succé! Hoppas vi
får se mer av klättrarna i framtiden och att
SKF fortsätter att arrangera liknande läger.
Text: Anders Söderlund
Juni: European Youth Series, Wuppertal:
Matilda Söderlund, 3:a, Erik Grandelius, 16:e,
Caroline Benedictsson, 21:a, Cecilia Horak,
27:a, Anthon Swahn, 40:a och Viktor Wiksell,
44:a i sina respektive klasser.
Juli: Världscupen i lead, Chamonix:
Magnus Högström, 33:a och Erik Carlsson, 57:a
av 79.
Världscupen i bouldering, Montauban:
Angelica Lind, 4:a av 35.
Kalendarium
19/9:
Världscup lead
Imst, Österrike.
26/9:
Världscup lead och speed
Puurs, Belgien.
27/9:
European Youth Series, lead
Imst i Österrike.
4/10:
Svenska Bouldercupen.
Helsingborgs KK arrangerar
sin första bouldercuptävling!
www.helsingborgsk2.se
15–19/10:
EM i lead, speed och bouldering
Paris.
18/10:
Stockholmscupen
Salveo Gym, Sundbyberg.
Fjärde och sista deltävlingen
för året.
24/10:
Världscup i lead
Kaohsiung, Kina.
24/10: International Youth Climbing,
Darvas Cup, Ungern.
Hungarian Mountaineering and
Sport Climbing Association
bjuder in till Darvas Cup för
juniorer. Inbjudan finns på
www.klatterforbundet.se
31/10–2/11: Världscup bouldering
Moskva.
1/11:
European Youth Series, lead,
Annecy, Frankrike.
8 /11: (prel): Sverigecupen Lead J+S
Norrköping
15/11:
Världscup, lead
Kranj, Slovenien.
22/11:
SM Bouldering, Västervik
22/11:
European Youth Series, lead
Kranj i Slovenien.
29/11:
NM i bouldering
Lillehammer, Norge
6/12:
JNM, lead
Eskilstuna. Arr: Eskilstuna KK
33
Sköna framgångar
i världscupen
Angelicas placeringar
i boulderingvärldscupen 2008
Hall (Österrike), 18–19 april:
3:e plats
Reunion (Frankrike), 2–3 maj:
16:e plats
Grindelwald (Schweiz), 30–31 maj:
5:e plats
Vail (USA), 6–7 juni:
18:e plats
Fiera di Primiero (Italien), 13–14 juni: 14:e plats
Montauban (Frankrike) 4–5 juli:
4:e plats
Angelica ligger 5:a i världscupen (6:a på världs­
rankingen) inför sista deltävlingen som går i
Moskva med början den 31 oktober.
34
Bergsport #139 · september 2008
Angelica Lind började årets världscup i bouldering med
en ordentlig rivstart; i österrikiska Hall knep hon bronspengen! Nu inför sista deltävlingen ligger hon på femte
plats totalt och vill så klart gärna stiga upp på pallen
igen.
Bästa säsongen i världscupen någonsin
för din del. Hur kul som helst! Varför tror
du själv att det går så bra just nu?
– Det finns många anledningar till framgångarna, men först och främst har jag
kunnat träna bra hela vintern och fått vara
frisk och skadefri (åtminstone fram till
första världscupen i Hall då jag skadade
axeln). Jag har en väldigt bra tränare och
pojkvän som stöttar mig och jag kan i princip klättra när jag vill, både utomhus och
inne. Jag tror inte jag har blivit så mycket
starkare eller bättre än för tre år sedan, men
jag har kunnat fokusera på ett annat sätt än
tidigare samtidigt som jag fått mer support
och hjälp att utvecklas.
Jag antar att framgångarna har gett dig
ett skönt självförtroende, vad betyder
det i sig för fortsatta framgångar tror du?
– Det bästa har varit att få ett ”kvitto” på
att jag hör hemma i finalen i världscupen.
Jag behöver inte tvivla på mig själv och jag
är säker på att jag har kapacitet att vinna
en världscuptävling. Det känns också bra
att visa för Svenska Klätterförbundet och
alla som är negativt inställda till tävlingsklättringen att Sverige har bra tävlingsklättrare och att det är viktigt att satsa även på
senior­landslaget! Jag har varit med i landslaget sedan­ 2001, men det var först förra
året som de riktigt bra resultaten kom, tur
att jag inte gav upp innan dess eller blev
kickad ur landslaget p g a dåliga resultat!
Ny sponsor – vad innebär det
för dig och din klättring?
– Samarbetet med Adidas är mycket professionellt och innebär en stor trygghet för mig,
först och främst ekonomiskt. Tävlingsklättring på världscupnivå är kostsamt, bara resorna + hotell går på cirka 40–50 000 kr per
år. Svenska Klätterförbundet betalar cirka
hälften av kostnaden (flygresor + licens +
startavgift) resten måste man finansiera
själv. Adidas förser mig även med kläder,
skor och annan utrustning och finansierar
personliga projekt. Jag har mer frihet helt
enkelt och behöver inte tacka nej till en
världscuptävling p g a ekonomiska skäl.
Klättrar du på heltid nu?
– Om man inte räknar hemmafru som ett
arbete. Jag klättar heltid, men har lite projekt vid sidan av. Assisterar min pojkvän
Bergsport #139 · september 2008
som är konstnär och agerar manager, ordnar med utställningar/försäljning av hans
arbeten, ansvarar för hans hemsida o s v.
Hur ser en vanlig träningsvecka ut?
Hur och vad tränar du?
– Träningen ser olika ut beroende på om det
är uppbyggnadsperiod eller tävlings­säsong.
Vinterträning: 4–5 ggr/vecka: 2–3
dagar speciell statisk/dynamisk boulder­
träning och 2 dagar ”free bouldering”=
massa olika problem av olika karaktär, både
lätta och svåra. Sedan gör jag gymnastikträning/olika former av låsningsövningar
och kroppsspänningsövningar.
Under tävlingssäsongen försöker jag
träna med kvalitet eftersom jag inte hinner
med så många pass mellan tävlingarna. Det
blir mest bouldering men även rep (!) ute
och freebouldering inne.
Hur tränar du veckan innan en tävling?
– Ett till två pass uthållighet och sista passet
riktigt hårda problem och specifika moves,
som dynos, mantlingar, toe-och heelhooks.
Jag vilar 2–3 dagar före tävling.
Tränar du ensam eller med andra?
– Jag tränar med min pojkvän en gång per
vecka, de andra 3–4 dagarna tränar jag själv
eller med andra. I vintras tränade jag mycket­
tillsammans med Reini Fichtinger som är
internationell ledbyggare = gör väldigt bra
problem samt hans flickvän Tanja. På Tivoli
(klättergymet i Innsbruck) finns det ofta
någon att träna med som också tävlar som
t ex, Anna Stöhr, Killian Fischuber,­ David
Lama och Katarina Sauerwein. Det är inspirerande att träna med dem som har samma
mål (tävling/världscup) som jag själv.
Du blomstrar upp när du flyttat
från Sverige… är vi för dåliga på
att erbjuda duktiga klättrare rätt
träningsmöjligheter här hemma?
– JA! Det är synd, men sant att det är svårt
att utvecklas och bli framgångsrik tävlingsklättrare om man bor i Sverige. Framförallt
pga de dåliga träningsmöjligheterna och
avsaknaden av tränare. Om man inte bor
i Stockholm eller Göteborg är det väldigt
svårt. Ingela Nilsson bodde länge i Geneve
och Anja Hodann och Peter Bosma i Stockholm. Själv började jag min klätterkarriär i
Umeå, även om väggen inte var den bästa
fanns det ett gäng motiverade klättrare
och under en period hade vi till och med
en tränare; Magnus Eriksson, som jag lärde
mig mycket av. Att det inte finns tillräckligt med pengar till tävlingsklättringen är
också ett stort problem. Jag är säker på att
det finns många talanger runt om i landet
som aldrig tar chansen att tävla pga ekonomin. Bor du i norra Sverige har du alltid
långt till tävlingar och träningsläger. Inte
ens när du är med i landslaget kommer du
undan, utan måste betala logi och resor till
läger och nationella tävlingar och betala
viss del av det internationella. Nu är det
väldigt posi­tivt att landslaget fått en tränare
i Magnus Lindstedt, som är en mycket viktig resurs. Tyvärr är situationen så att när
Magnus åker på en världscup blir det mindre pengar till klättrarna. Pest eller kolera
alltså! Klättring­ skiljer sig inte från andra
sporter, tränare behövs även här!
Hinner du njuta, eller är det bara slit?
– 90 procent njutning 10 procent slit. Jag
älskar att tävla och träna, även när det är
slitit men visst kan det kännas tungt ibland.
Jag kan bli riktigt sur på träningen, vilket
inte alltid är bra när man har pojkvännen
som tränare, men som tur är har han förstående…
Hur tänker du inför den avslutande
världscupstävlingen?
– Jag är superladdad inför Moskvatävlingen! Samtidigt vill jag inte ge mig själv för
mycket press. Jag vet vad jag kan prestera,
men tävling är tävling och det blir inte alltid som man tänkt sig. I bouldering är marginalerna hårfina och ett försök för mycket
kan göra att man tappar flera placeringar.
Trots det känns det bra att kunna åka till
en världscup och veta att hur än det går har
jag gjort min bästa säsong hittills.
Kommer vi få se dig i något av
bouldering­mästerskapen i höst;
EM, SM, NM?
– EM definitivt, om jag åker till SM eller
NM beror på ekonomin…
Kanske lite tidigt att fråga... men hur
tänker du inför kommande säsong; blir
det fortsatt stenhård satsning?
– Självklart! Och målet är att göra det ännu
bättre än i år! Sedan hoppas jag att min
tidigare vapendragare i världscupen Anja
Hodann gör en comeback. Team Anjie &
Angie är inte detsamma utan henne. Ett av
mina bästa tävlingsminnen är när vi båda
var i final i Sofia/Bulgarien 2007!
Text: Eva Olsson
Bild: Reinhard Fichtinger
www.reinhard-fichtinger.com
35
Kons t en at t
by g g a l e d e r
Del 5
Grepp
– f underingar om att ha samma tema
på alla grepp på en led
För dem som inte vet, så finns det näst intill­ alltid en serie av
grepp från grepptillverkaren, det vill säga grepp som ser ungefär
likadana­ut i sin färg och utformning.
Personligen hade jag ingen aning om detta förrän jag började bygga på karbin för ett antal år sedan. Jag gick helt efter
vita grepp och svarta grepp och så vidare. Allt efter tiden så fick
jag upp ögonen för att vissa vita grepp liknade varandra mer än
andra grepp.
Efter att sett Bleaustone- och Panta rai-greppserier med sina
speciella neonfärger så är jag lite konfunderad över att fler inte
använder samma serier tillsammans. Ibland sker det av den enkla
anledningen att det bara finns de greppen med just den färgen,
men allt som oftast så blandar många de olika typerna tillsammans.
Det som slår mig är att genom att inte blanda de olika serierna med varandra så kan man få fram långt mycket mer autentiska leder och problem.
Autentiska grepp
Vad sägs om att kämpa sig uppför en repled med Bleaustone
”Font­slopers”?­ Att känna hur mjölksyretaket är på väg att nås
cirka 4–5 grepp från slutjuggen och inse att sloperstyrkan tog
slut ungefär halvägs uppför väggen precis efter den branta sektionen. Dessa grepp finns i allt vad man kan önska sig, Crimps,
pinches, mini jugs, edges, slopers, mondo jugs med mera.
Eller vad sägs om det svenska greppföretagets Ergoholds
Bouix som de själva beskriver som perfekt träning inför den
stundande klätterresan till Frankrike.
För dem som inte har sett det så finns de att
klämma på Karbin klätterhall, vet ej i dagsläget
på vilken led. En sak som är säker är att de är
riktiga elaka­ då det verkligen är helt omöjligt
att få någon som helst grepp om dem.
36
Bergsport #139 · september 2008
Tävlingskommittén informerar
Ledbyggar
utbildning
Om man vill utveckla sin absoluta pinchstyrka så kommer
dessa grepp väl till pass (man skulle lika gärna kunna försöka
deadhang – pincha en uppskruvad 45×95 regel med raka armar).
Med andra ord, ruskigt jobbiga och alldeles, alldeles underbara.
Det finns massvis av exempel på marknaden på autentiska
grepp, många företag från Staterna är väldigt kära i att skapa
Huecos­och likande grepp från Hueco Tanks.
De försöker sig också på imitationer av Font slopers, men om
jag ska vara ärlig så finns det bara en kung på marknaden, och
det är Pusher! Den har ett smeknamn och det är The Boss, alla
slopergrepps gudfader.
Autentiska leder
Jag tror att genom att bygga så autentiskt som möjligt så lär sig
kroppen också nya rörelser snabbare, genom att träna på ungefär
samma sak om och om igen, d v s inlärningsprocessen blir smidigare och snabbare och det blir enklare att utföra dessa rörelser på
ett tekniskt effektivt sätt.
Med andra ord så kan det vara en orsak till varför många
sätter personbästa på klätterresor och inte ”hemma”, eftersom
klättraren då tränar för just kanske kalkstensklättring i södra
Frankrike och är inställd på att det kommer komma svåra tekniska eller tunga passager och blir då i en viss mening övertränad
på dessa innan resan.
Äntligen kommer det en Ledbyggarutbildning!
Till er som vill utveckla er inom ledbyggande är
det här en chans att få en bra utbildning inte
bara för att bygga för era medlemmar utan även
för att kunna bygga för tävlingar, små som stora.
Peter Bosma håller i utbildningen, en klättrare
med många års erfarenhet av både tävlings­
klättring och ledbygge, nationellt och inter­
nationellt. Dessutom har han även jobbat med
ledläggning på daglig basis sedan 2000.
Första kursen sker i samband med Nordiska
Junior­mästerskapet i Eskilstuna i början av
december.­
För anmälan och information kontakta
Peter Bosma: climbbosma@hotmail.com
Inomhusträning inför klätterresan
En nära vän till mig lade upp ett ruskigt träningsschema inför
en frankenjura-resa. Han fullkomligt massakrerade sina fingrar
inför de stundande pocketslederna som skulle komma. Inför resan var han i bättre form än någonsin och kunde göra ganska så
otroliga rörelser som han inte varit i närheten av tidigare tack
vara att han valde att klättra problem men samma tema som han
visste att han skulle möta.
Det finns många nackdelar och ”downsides” med detta sätt
att träna, en av dem är att man blir lätt övertränad, och skaderisken med att träna så ensidigt är väldigt stor.
Men innan klättraren blev stoppad av naturliga orsaker så
fungerade hans plan väldigt väl och han var ruskigt stark då han
klättrade.
Det kan vara en tanke nästa gång man ska åka på en resa
att ta reda på vilken typ av grepp som är vanligast och hur ska
man göra för att bli så optimalt tränad som möjligt. Det kan ge
både träningen och klättringen en liten höjdare eftersom lederna
och problemen kanske skiljer sig mycket från vad som brukar
klättras.
Om man aldrig någonsin har varit iväg så får man förlita sig
på filmer, bilder och kanske bäst andra klättrares och byggares
upplevelser som grund till sin egna kreativitet.
Text: Mickael Skagvik
Bild: Stella Malmgren
Bergsport #139 · september 2008
37
Idag är det är det otänkbart att klättra utan ”Friends”, men i mitten av 70-talet
fanns det inga att få tag på – de var helt enkelt inte uppfunna! Även om man kan
tro det så var det INTE James Bond eller Q som uppfann dem.
Här kommer historien om våra bästa klippsäkringar,
hur de fungerar och varför de kallas...
”Friends”
Amerikanen Ray Jardine hade studerat rymdteknik vid Northrop
Universitetet i Los Angeles. 1967 tog han sin ingenjörsexamen och
flyttade till Denver. Han hade gått en klätterkurs i början av 60-talet och klättringen tog allt mer tid. 1970 gav han upp sitt jobb
och började klättra på heltid. Troligen var det under denna tid han
insåg behovet av att kunna säkra de långa parallella sprickorna bl a
i Yosemite.
Ray behövde en säkring som kunde sitta fast av sig själv i en
spricka, och som höll mer ju hårdare man belastade den. 1971 började han pröva olika prototyper, med bl a dubbla rörliga kilar. Men
hans ingenjörskunskaper förkastade snart den idén. Han kom snart
fram till att lösningen låg i en kam med konstant vinkel (förklaras
senare). Den matematiska principen bakom den förklarades redan
1638 och den används på många olika sätt idag.
Året därpå, 1974, tog han med sig sin första uppsättning fungerande kammar och klättrade ett flertal svåra turer. Bland annat
gjorde han, tillsammans med några kamrater, den första bestigningen av The Nose på under 24 timmar, och slog det gamla rekordet på tre dagar rejält, mycket tack vare de nya kammarna.
1975 klättrade han med Mark Vallance, som han träffat första
gången 1972, då de jobbade som instruktörer ihop. I flera år hade
Ray gått omkring nedanför klipporna med en blå bag som skramlade och klinkade hemligt. Denna dag fick Mark svära dyrt att han
skulle hålla allt han såg hemligt. Det han fick se var en konstig
uppsättning kammar av olika modeller. Några var minutiöst noggrant filade och hade t o m ett spår som gjorde att man kunde haka
upp triggern i ihopdraget läge för bl a snabbare placeringar. Andra
var krokiga och slitna efter hårda tester.
Att bygga en fungerande säkring visade sig däremot vara betydligt
svårare. I slutänden skulle det krävas en rymdingenjörsexamen och
en frågvis hjärna kombinerat med en extrem motivation och passion
för klättring. Något som troligen var ganska sällsynt på den tiden.
I månader jobbade han med olika prototyper och testade dem
på de lokala klipporna, för att senare på kvällen modifiera dem
igen. Till slut hade han flera lådor med förkastade designer.
Sedan en dag, 1973, efter att ha prövat allt som hans hjärna
kunde komma på, slog det honom att lösningen borde ligga i dubbla uppsättningar av motstående och individuellt fjäderupphängda
kammar. Som en bil med individuellt fjädrande hjul kunde varje
kam anpassa sig till olika stora och ojämna strukturer. Han satte
samman en sådan ”quad” och tog den till klippan för att testa.
Kammarna var fjäderupphängda mot varandra och höll ihop med
en stålbult. Runt den genomgående stålbulten hade han vikt plattstål som han borrat hål i för att fästa en karbin. Och den saknade
förstås all form av ”trigger” för att dra ihop kammarna. Efter att ha
testat den och sett hur den betedde sig förstod han att han hittat
lösningen, även om den just nu krävde fyra händer för att få bort!
Namnet Friend kommer ifrån Chris Walker. När han och Ray
skulle klättra med några kamrater som inte var invigda i hemlig­
heten ville Chris veta om Ray hade med sig sin bag med ”de där bra
grejerna”. Men eftersom han inte ville avslöja vad det var så frågade
han om Ray hade med sig sin bag med Friends (vänner). Namnet
har hängt med sedan dess. Det har också blivit samlingsnamnet för
alla typer av kamsäkringar.
Efter att ha försökt få igång tillverkning i USA bad Ray Mark
att börja tillverka dem i England. 1977 jobbade de båda hårt tillsammans för att få igång tillverkning men det verkade svårt att få
någon att tillverka aluminiumskaftet. På den tiden kostade en kil
två pund. Hur skulle de kunna tillverka en pryl med 21 kvalitetstillverkade delar med avancerad mekanik och sedan sälja det för ett
realistiskt pris i butik?
Det krävdes att Mark satsade alla pengar han hade, sade upp
sig från sitt jobb och belånade huset, en andra gång, för att det
skulle lyckas. 1978 startade han Wild Country och började sälja
Friends.
Underlag till text och bilder rörande funktionen och historian om Friends är hämtade ur Wild Countrys
”The cam book”. Den har tidigare kunnat köpas och laddas ner från Internet. Jag kan inte längre hitta
denna möjlighet på Wild Countrys webbsida, men dock finns där delar ur boken att läsa.
Underlag till de matematiska beräkningarna och figurerna rörande sprängkraften är hämtade ur en
intern rapport för SKF Säkerhets­grupp, 2003-02-13, författad av Martin Nilsson. Artikeln är publicerad
med hans godkännande.
38
Bergsport #139 · september 2008
Hur fungerar dessa kammar?
Om man ställer en stege mot en vägg så kommer foten på den att
glida iväg om vinkeln blir för stor. Du har då funnit den maximala
vinkeln som stegen kan ha om den skall stå kvar. Denna vinkel
är beroende på friktion. Olika material i kombination med varandra ger olika mycket friktion. Gummi mot granit fungerar mycket
bra. Det är därför vi har det i våra klätterskor. Det skulle däremot
inte hålla så bra i en Friend. Aluminium är både lätt, starkt och
har bra friktion mot olika typer av klippa. För att mäta friktionen
kan man t ex ställa ett block med aluminium på en platta av granit. Granitplattan tiltas sedan tills aluminiumblocket börjar glida.
Vinkeln blir då 18º. Med denna information kan man tillverka
en anordning för att visa att kontaktvinkeln är avgörande för att
friktionen skall hållas inom sin gräns och således hålla i en helt
parallell spricka.
Ta två rektangulära bommar och fäst dem med en bult så att de
kan vinklas fritt. Fäst också en dragkrok i bulten för att kunna belasta den. Denna anordning kommer att hålla i en slät och parallell
spricka – men bara om vinkeln hålls under de 18º vi tidigare mätt
(fig 1). Precis som stegen gled när vinkeln blev för stor, kommer
också aluminiumbommarna att glida i sprickan om vinkeln blir
större än 18º (fig 2).
En sådan anordning skulle ha begränsat användningsområde
som säkring eftersom den bara skulle passa i en spricka med en
fastställd bredd. Konceptet kan däremot utvecklas till att passa i
Sprängkraften hos en kamsäkring
Med lite teoretiska kunskaper kan man räkna ut den kraft som en
kamsäkring utvecklar på sidorna i en spricka (normalkraften N)
i förhållande till den belastning (F) som säkringen belastas med.
Men jag skall inte tråka ut er med matematiska formler här.
För t ex en Camalot # 3 i en parallell spricka blir normalkraften
typiskt dubbel så stor som dragbelastningen. Men om sprickan
olika breda sprickor, genom att
använda flera olika långa bommar (fig 3). Om man sprider
ut dessa bommar får man en
familjär form – nämligen den
av en Friend (fig 4).
Det en klättrare behöver är en form som kan överföra laster mot
sidorna i en spricka i en konstant vinkel, inom friktionens gränser.
Vilken är då den perfekta vinkeln på en kam? För att svara på det
måste man återgå till testet med aluminiumblocket som gled vid
18º. Om denna vinkel används ligger man på den absoluta gränsen för funktionen i en parallell spricka och det skulle inte fungera
i en vidgande spricka. Vinkeln måste därför minskas något. Ray
Jardine använde 15º på sina prototyper, vilket fungerade bra på
graniten i Yosemite, men inte på klipporna i Storbritannien. Efter
mycket testande beslöt Ray och Wild Country att använda 13,75º,
vilket fungerade bra på de flesta typerna av klippa och i sprickor
som öppnade sig utåt (”flared”). Wild Country har aldrig behövt
ändra på denna vinkel och den har blivit internationellt erkänd som
den definitiva kamvinkeln.
vidgar sig utåt (”flared”), växer normalkraften mycket snabbt med
vinkeln.
Nedan visas normalkraften vid olika placeringar. Säkringen
belastas med en kraft nedåt. Pilarnas längd visar förhållandet mellan krafterna.
Säkringen sitter i en
spricka som vidgar
sig nedåt/utåt med
en vinkel på 20º.
Normalkraften blir ungefär
sju gånger dragbelastningen.
Sitter säkringen i en spricka som
smalnar av nedåt med en vinkel på 20º
blir normalkraften blir ungefär 1,1 gånger
dragbelastningen.
Här sitter säkringen i en
parallell spricka.
Normalkraften blir ungefär
två gånger dragbelastningen.
Detta kan jämföras med en välplacerad kil
av typen DMM Wallnut # 5.
För ”normal” friktion blir normalkraften
ungefär 1,5 gånger dragbelastningen.
Om friktionen är mycket låg blir normalkraften ungefär fyra gånger belastningen.
Om du skall sätta en säkring bakom ett flak och det finns en bra
avsmalnande spricka. Spelar det då någon roll om du sätter en kil
eller en kamsäkring..?
I teorin ger en kamsäkring mycket låg sprängkraft då den sitter i en
avsmalnande spricka (kilplacering) men man bör nog undvika att
testa detta under en klättertur.
Text & illustration: Torbjörn Ohlén
Bergsport #139 · september 2008
39
Uppdrag Mount Blanc
I juni flög Nikki Hammarström till Frankrike. Uppdraget
var att tillsammans med andra kvinnor från samtliga
EU-länder bestiga Mt Blanc.
Klätterexpeditionen var en del av en EUmanifestation för hållbar utveckling och
från svensk sida var det Kulturdepartementet som höll i trådarna. De 26 representanterna träffades först i Ministry of Sports i
Paris där den första presskonferensen hölls
för att poängtera expeditionens tre grundpelare: samarbete mellan nationerna för att
nå gemensamma mål, jämställdhet och för
ett arbete mot hållbar utveckling.
Väl i Chamonix installerade deltagarna
sig på hotellet, det blev fler presskonferenser, representationsmiddagar, utprovning
av utrustning, möte med bergsguiderna
och acklimatiseringsturer. En av turerna
gick till Aiguille du Midi.
– Framåt sen eftermiddag på torsdagen
var vi framme vid vårt första mål, en hytta
strax bredvid Aiguille du Midi på 3 600 meter över havet, berättar Nikki.
– Flera av oss kände av höjden men ingen tycktes verka sjuk. ”Så klart” hade vi en
läkare och en sjuksyster med oss hela tiden
och de skulle även följa med upp till toppen. Natten däremot blev en mardröm för
många. Jag led av gasping som vår privata
läkare valde att kalla det. Jag vaknade hela
tiden av att jag inte fick luft och så fort jag
somnade igen kändes det som om jag slutade andas. Mycket obehagligt.
40
– Efter en inte alltför stor portion spagetti begav vi oss av igen, den här gången
med stegjärn, sele och hjälm. Första delen
består av snö och övergår sedan i lös klättring på klippa blandat med stigar och is.
En passage är mer kritisk än de andra och
består av en travers av en gigantisk snölega
med ständigt fallande block stora som tv apparater. Jag svalde hårt innan jag satte mina
stegjärn på stigen som startar traversen och
hade alla sinnen fokuserade på bergsguiden
Roland. När vi nått andra sidan och ytterligare en bit upp påminnde jag mig själv
om alla resta och ritade kors längs vägen,
uppsatta efter alla omkomna på berget. Jag
förstod varför. Det var brant scrambling
klättring, löst och tungt trafikerad.
Många timmar senare togs till slut de
sista klätterstegen upp till nästa stuga där
natten tillbringades, Gouter Hut 3 817 meter
över havet.
Toppbestigning
Väckning kl. 01.50. Allt Nikki lyckades få
i sig efter en hel natt med ”gasping” var en
stor kopp choklad och en liten macka. På
med all utrustning, sele och stegjärn. Ute
var det kolsvart.
– Roland knöt metodiskt in mig och
Anete, som varit min replagskamrat hela
Mot Mt Blanc
Dagen innan klättringen av Mt Blanc skul- veckan, i repet och vi var åter en enhet som
skulle röra oss tillsammans i samma takt.
le börja, gicks allt noga igenom.
– Alla gick vi och la oss tidigt men mina Efter ungefär en timmes vandring i ett
fjärilar i magen gjorde det nästan omöjligt underbart vackert tåg av pannlampor som
sträckte sig upp i mörkret så kunde jag inte
att somna!
På morgonen bar det i alla fall i väg med gå längre. Allt ville stanna och jag mådde
poliseskort till Saint Gervais där ett stort så fruktansvärt illa. Vi var på 4 000 memediaupptåg med kameramän, journalister ters höjd och vi hade väldigt mycket kvar
och fotografer samt diverse andra nyfikna av klättringen. Jag kände bara att jag ville
människor väntade. Kuggtåget tog sällska- lägga mig ner och sova, jag ville och kunde
pet upp till 2 000 meter över havet där de inte förmå mig att ta ett steg till.
Anete repade upp med ett annat team
skulle börja sin klättring.
– Första biten är ren vandring och ledet och Nikki blev kvar med Roland i snön.
– Jag kommer aldrig att glömma känsav människor sträckte sig långt över hela leden med närmare hundra människor. För- lan av att min kropp gav upp långt innan
mitt huvud och jag kunde
utom media, vi, våra guider
inte riktigt acceptera den
var även hela ledningsgrupkänslan. Roland satt bara tyst
pen samt ett flertal personer
bredvid mig med en arm om
från franska ”Ministry of
mina axlar försökte få mig
Sports” med. Vid tolvtiden
att dricka och äta och andas
var vi framme vid Tete Rousmer.
se, en ganska stor hytta och
Minuterna flöt förbi och
också den första på väg upp
likaså klättrare. Till slut sa
mot toppen.
Roland att de skulle försöka
De flesta av dem som
gå.
följt med på vägen stannade
– Vi gick utanför leden,
här vid hyttan. Efter denna
vilket var bra för det var hårpassage blir det nämligen Nikki Hammarström.
dare underlag och mycket
brant.
Bild: Daniel Franzén
Bergsport #139 · september 2008
mindre stress av alla människor som passerade. Det var som en hypnos att hela tiden
gå i exakt samma fotsteg som han. Steg för
steg, sakta på skrå uppför branten. Efter ett
tag kändes stegen lättare och jag kände mig
piggare. Solen hade så smått börjat göra sitt
intåg och vi kunde se en bra bit framför oss.
När vi närmade oss sista stugan Vallot Hut
4 362 meter över havet hade vi passerat flera
grupper och jag kände mig väldigt stark
igen. Jag var tillbaka. Det var inte förrän
nu man kunde se topparna omkring oss, det
var som om vi gick på moln i himlen.
Glädje på toppen
Sjuksyster och läkaren i gruppen befann sig
i hyttan och de frågade noga hur deltagarna
mådde och om de behövde hjälp med något.
– Allt jag ville var att fortsätta att gå för
att få komma ner igen för jag var rädd att
jag skulle börja må dåligt igen.
Fem minuter senare var Nikki och Roland tillbaka i repet och fortsatte uppför.
Solen hade gått upp och spred ett underbart vackert sken längst berget. Nu började
klättringen bli riktigt brant varvat med
magnifikt smala kammar där Italien låg på
höger sida och Frankrike på den vänstra.
– Att få uppleva det man ser på bilder
eller det man sett i film är helt fantastiskt
och går inte att beskriva i ord, det måste
ses själv! Klockan 8.09 stod vi på toppen av
Mount Blanc, 4 810 meter över havet. Jag
var så glad och kände hur tårarna rann ner
för mina kinder. Roland kramade om mig
och gratulerade mig länge. Vi tog några bilder, ställde oss tillsammans med våra flaggor i topp och skrek av glädje. Men det var
kallt och vi var tvungna att börja gå nedåt.
Nedstigningen gick ganska fort och på slutet gled vi ner på snölegorna.
Alla tjejer kom ner välbehållna och
innan det var tal om dusch och vila var det
presskonferens och diplomutdelning och
från sina guider fick de varsin isyxa med
sina namn ingraverade.
– Kvällen spenderades på restaurang
med ledningsgruppen och alla guider och
många tal hölls både från oss och från ledningsgruppen. Det kändes väldigt sorgligt
att det var den sista kvällen med gruppen
och det var med blandade känslor jag somnade den kvällen.
Bara ett dygn senare kliver Nikki innanför dörren till sin lägenhet hemma i
Stockholm.
– Jag satte mig i soffan med en stark
känsla av tomhet och förvirring. Jag hade
varit med om en sådan otrolig upplevelse
och träffat så många människor jag tyckte
mycket om. Jag har redan planerat att åka
tillbaka så snart som det bara är möjligt!
Bergsport #139 · september 2008
Mot
höga
höjder
Han nöjer sig inte med att
bara klättra upp för höga berg.
Han skidar också gärna nedför.
Jag tog mig ett snack med
Fredrik Ericsson om höga
höjder och fina leder.
Hej Fredrik! Du har ju bott i Chamonix i åtta år, hur leker livet där?
– Hej! Bara fint. Jag är skidåkare på heltid och jag försöker komma i klätterform. Men
det går segt. Jag är för tjock för klippklättring.
Hur länge har du klättrat?
– Jag testade klättring ett par gånger innan jag kom till Chamonix men det var här jag
började få upp intresset på riktigt. Så det blir ungefär 8 år.
Var finns den bästa klättringen?
– I Chamonix finns grym alpin klättring med allt från goulotter till stora klippväggar med långa fina tradleder. Sportklättringen i Chamonix är sämre. I Italien smakar
kaffet som det ska och solen skiner. Där finns min favoritsportklättring. Bohuslän är
nog min favorit för trad.
Vilken är den finaste leden?
– Jag har ett minne som en guldfisk så jag glömmer lätt lederna. Gjorde en travers
av Zinalrothorn i Schweiz för några veckor sen och det är den finaste led som jag har
klättrat på länge.
Höga berg eller kortare klippvägg?
– Höga berg. Man är ju ingen Said Belhaj direkt.
Vilket är drömberget/drömleden?
– Hornbein couloiren på Everest är lite av min dröm. Jag hoppas det blir ett försök på
den inom ett par år.
Vad händer inom den närmaste framtiden?
– I september ska jag tillsammans med Norrbaggen Jörgen Aamot till Nepal för att
klättra och åka skidor utför Kangchenjunga, världens tredje högsta berg. Ingen svensk
har bestigit Kangchenjunga tidigare och ingen har åkt skidor från toppen så det ska
bli spännande.
Och vad händer efter det?
– Min plan är att klättra och åka skidor på världens tre högsta berg, Kangchenjunga,
K2 och Mount Everest, under de kommande tre åren. Efter det ska jag hänga på en
strand, dricka paraplydrinkar, sportklättra och surfa.
På Fredriks webbplats kan du följa expeditionen till Kangchenjunga i höst:
www.fredrikericsson.com
Text: Emma V Larsson
Bild: Patrik Lindqvist
41
Alpin nytursmakare
med sikte på Sverige
Att ”samla” på toppar har alltid varit populärt, till exempel de skotska topparna över 3 000 feet, som blev
Munroes. Messner och Kukuczka tog ”the 14 great ones”. Daniel Griffith knep Seven Summits på rekordtid.
Bergsport ställde några frågor till Marko Prezelj, en nyturssamlare av stor dignitet som kommer­till Sverige
på föredragsturné i början av december. För datum och platser se sidan 6.
When and how did you pick up
climbing and at what point did
you get involved with alpinism?
– I started visiting mountains with my
father in 1972 and I joined the local Kamnik climbing club ten years later when
I realized that my father does not know
enough about mountains. Curiosity leads
me through life. I was lucky to start in a
very strong climbing “tribe” near my home
– in the Kamnik / Savinja Alps where I had
to get through old school alpinism. Those
were the days when one could get the real
status in the tribe only with action on the
mountains and not with skilled talking in
the bar. Concentration on a climbing moment was close to ideal since we didn't care
much about the personal past or the future
when we were on the mountains.
Which is the greatest challenge
when alpine-style climbing; huge
or extremely remote mountains?
– In life, when everything depends on me
and my decisions without too many backup
options, I consider this a real challenge - the
appeal of unknown. To realize the idea with
plenty of uncertainity, makes the game of
searching for possibilities really interesting.
There are many possibilities to experience
on the mountains for the people with
fresh ideas and inspiration. The “size / im-
42
portance” of “challenges” in the mountains
changes with time and people. Personally,
with the experiences and knowledge that I
have at the moment, I think that pushing
the free climbing standards onto long routes and to the altitude is inspiring. And I
think that with a fair approach there are
still many things to do in climbing. On
“huge or extre­mely remote mountains” in
particular.
Many of the climbs that you have done
are according to the pictures steep and
do often hold technical rock-ground
in contrast to the established routes
in general. What is the key to climb
difficulty technical ground on-sight
with speed at altitude?
– It takes time to develop skills and knowledge. Step by step I learned what I like and
how to do it to make it happen. Big part of
my climbing history are failures and I keep
climbing and learning. It is still fun. From
fair approach perspective there are significant similarities between sport climbing
and alpine climbing - the scale, weather,
protection, logistics etc is of course totally
different, but the “on-sight” moves and the
moving process are the same. I like different
places. Curiosity is my general motivation
in life. In the mountains I like all forms of
“on-sight” free moving.
We've got the impression that you are
alpine-style climbing. Did you at times
consider capsul-style, demanding time
to put up fixed ropes connecting high
point with the highest camp?
– I learned through experience that alpine
style is a good style for me. In 1987 on my
first expedition to Himalaya (Lhotse Shar) I
experienced fixed ropes tactics and I learned
that it is not much fun, I tried capsule style
on my first trip to Patagonia (Paine) where
I learned that capsule style is not something
I want to go for. I tried aid climbing and I
know now that pure aid climbing is not on
my “like” list either. I like all kinds of free
climbing: climbs where I can put on test my
knowledge, intuition and my skills. Long
alpine mixed routes where I can climb free
(with or without ice axes).
Commercial organizers do by via
ferrata-like routes take participating
clients to the summits of many
mountains such as Shishapangma
Central summit (foresummit),
Broad Peak and Mt Everest. Yourself
you could probably qualify for guiding
such walkable routes. What is your
point of view on this matter?
– Commercial rules doesn't really fit to the
core spirit of alpinism. Guiding with the
aim to reach certain point is not my perBergsport #139 · september 2008
sonal choice but I can understand that we
have different idea(l)s. A certain problem
occurs­ due to the fact that many commercial expeditions changes the experience
of other people present on the same place
because they use different approach and
many times live a lot of trash behind. As
a UIAGM/IFMGA mountain guide I'm
not interested to guide on routes with
fixed­ropes­and oxygen bottles. My current
guiding maxim is to upgrade and enrich
guests joy for the mountains and climbing.
I can understand that some are motivated
by the top only but I'm not one of them.
What is your opinion on various styles
i.e. alpine, capsule, siege, aidclimbing
etc. used on the big mountains?
– The climbing game is first very personal.
Everyone choose what kind of experience
he/she wants and everyone who want to pretend or “cheat” is fooling first of all himself/
herself. In a modern era, you can use a cable
or helicopter instead, if it is just about reaching certain point and not about the way of
experiencing things. In an era when ambition for public attention is a common social
standard, it is not so simple to stay honest.
On Kangchenjunga South1 you did
abandon your own bivouac-eqipment
at high altitude (ca 7 900 m) going up.
That was a darring lowering of style,
as one can hardly claim, that you
were selfcontained, as you and
Andrezj Stremfelj on your descent by
the ordinary route of the mountain
made use of an abandoned tent left by
others. Any reflections 17 years later?
– Yes, from the purist perspective we made
lots of “sins” on that particular mountain –
I've heard that reproach many times. The
main sin was to stand on the summit since
Kanch is a sacred mountain for the people
from Sikhim. My reflections about the
climb are the same now as they were when I
returned to BC from that climb – we tried
to do our best, we experienced something
I will never forget and at the end we didn't
care about style any more but just about our
survival. The mountain (and unfortunately my exposed films in our bivi tent left
on the mountain) is still there for everyone
who want to have personal experience in
respected style. The tent we used on the descent was not abandoned and we used also
the track and some ropes from our friends
– very “bad” if you want to be “selfcontained”. We should choose another mountain
with nobody around if we wanted to play
the “selfcontained” game, maybe even
make our own equipment ...? I don't regret
my decisions in my life. The past is finished
Bergsport #139 · september 2008
and I make my decisions under circumstances of the particular moment which is very
simple to discuss from the warm distance
of comfortable chair. The longer the time
distance, the smarter the observer can be.
My experiences, knowledge, equipment,
society ... changed enormously in those
17 years, rich 17 years. I still feel happy to
have a chance for the special experience on
Kanch.
Do you have any reflections on
the Tyrol Declaration, which was
settled in Innsbruck september 2002?
– In Innsbruck, I was working in the group
where we discussed style. Interesting experience. But in general I can say that words
on paper or screen are simpler than the real
life when many different ideas and motivations come together on the same place
and time. Style or ethics are often associated with elitist shadow. I guess that in our
group we managed to formulate quite clear
guidelines about mountaineering style/
ethics: “The quality of the experience and
how we solve a problem is more important
than whether we solve it. We strive to leave
no trace.” In commercial reality of today,
the ethics are often a laughingstock of those
with lack of respect for the others. Falsehod
is quite clear in the general public where
there is still much glorifying of “numerical
climbers/collectors” who are skilled in manipulating the basic mountaineering principles (“Stretch your limits, lift your spirits
and aim for the top”). Tyrol Declaration
was excellent attempt to educate people and
I know that true understanding comes only
through personal experience. The Declaration is simple and clear but we, people, are
more complicated.
What do give you the greatest
reward/pleasure of climbing?
– Nature keeps teaching me about respect,
freedom, possibilities, patience and responsibility. Mountains, as non-indulgent
mirior, answer unspoken questions about
myself and inspire my mind. I learned in
the mountains that if I want to make something happen, I have to take decisions
and stay focused. Every “climb” require the
first “move” which I have to make before
I'm on the move - I have to start walking
if I want to climb some mountain for instance. Another knowledge gained from the
mountains is that my limits are in my head
first - in the form of doubts, fears, excuses ...
Responsibility for my decisions and respect
for others is a true challenge. When I don't
have inspiring ideas or I don't feel strong, I
have to fight with my doubts and excuses –
or do something else.
You are off to Nepal.
What are your plans?
Makalu W Face2 with Steve House and
Vince Anderson. Climbing is an endless
game of making choices/decisions and
taking responsibility for them, without
regrets – like human life in general. I will
keep trying to push my limits in free spirit.­
Difficult to predict how many opportunities
I will recognize along the journey through­
life with open mind.
We are many that are curious on
the big mountains. Can you give
us some advises to become strong
alpinists creating new routes?
– I don't really like to give advices, since I
don't consider myself as a shining example
for other people who have a privilege to reject advices. Here is something what works
for me but it might not work for many others. Life keeps going. So live! Now. It's the
only chance. Find something that makes
you alive, believe, stay focused in pushing
the limits, work hard, be honest and try to
have fun. And yes, stay persistent in curiosity. “When walking, walk; when eating,
eat. – Zen maxim”
Frågor: Rafael A Jensen
Bild: Copyright Marko Prezelj
1: En 8.500 m förtopp
2: C
limbing no 188 skrev s 138: ”The 10.000-foot West
Face of Makalu – is it even possible alpine style?”
43
Trekkingtoppar i Nepal
Världens högsta bergskedja bjuder oss på utmaningar!
Klättra lätt eller svårt i Himalaya. De flesta munnar kan mättas
med en trekkingtopp, allt beroende på topp, led, årstid och stil. Utbudet och variationen är mycket stor; helguidat och lätt klättring
eller avancerade nyturer. Dessa toppar har en enorm potential!
Vad är då en trekkingtopp? Enkelt uttryckt är det en topp
som Nepals alpina organisation beslutat kalla för trekkingtopp.
33 stycken toppar utspridda över landet och med en höjd på
cirka 5 500–6 500 meter. Några av topparna kräver endast glaciärvandring och lätt klättring, men de flesta är betydligt mycket mer
seriösa­än så.
Det går utmärkt att kombinera vandring och klättring i samtliga områden där topparna ligger. Där bebyggelse finns får du mat
och boende för en dryg hundralapp om dagen, populära områden
ligger högre i pris, och det blir också dyrare ju längre in i bergen du
kommer. Turismen har växt otroligt mycket sedan de stora expeditionernas intåg under 1900-talets andra hälft.
Nepal Mountaineering Association, i fortsättningen förkortat
NMA, är en ickestatlig och politiskt obunden alpinorganisation,
utan vinstintresse. De organiserar delar av verksamheten i de nepalesiska bergen, hanterar sedan 1978 tillståndhandlingar för trekkingtopparna och arbetar med folket i bergen för att bevara natur och
kultur. De kontrollerar att certifierade guider har rätt kompetens,
och arbetar med att utveckla utbildningen för guiderna. Skräpplockningsaktioner genomförs 1–2 ggr/år för att ”städa” efter klättrare.
Tillstånd för övriga toppar i Nepal söks hos regeringen; Ministry­
of Culture, Tourism and Civil Aviation.
NMA beslutade att några av de mindre populära klättertopparna behövde ett uppsving, och döpte om dem till trekkingtoppar/
NMA-toppar, samt sänkte tillståndspriset för dem. Dessa toppar
kallas idag A-toppar. Dessutom valde NMA ut ett antal sällan besökta toppar som låg strategiskt placerade för att kunna bli populära trekkingtoppar, och de kallas idag B-toppar.
Ovan: Soluppgång över
Everest, Nuptse, Makalu,
Arakam-tse m fl toppar.
Vänster bild: Ett hav av
glaciärer täckta med moln
gör det lätt att förstå hur
Imja Tse fick namnet Island
Peak. Bia Friberg nära
toppen.
Höger bild: Trekkare på
väg västerut från byn
Gokyo. Vitklädda topparna
Arakam-tse och Cholatse
till höger i bild.
Nästa sida: Bia Friberg
kollar utrustningen.
44
Bergsport #139 · september 2008
Regler för att klättra en trekkingtopp
För att få klättra en trekkingtopp måste du ha ett tillstånd (climbing
permit) och det kan ordnas via ett företag (trek agency) registrerat­
hos NMA. Som privatperson kan man inte köpa det själv. Tillståndet visas vid checkposter uppe i bergen.
Andra måstet är en Sirdar (huvudguide), som minst följer med
till base camp. En sådan anlitas via en trekking/klätter agency.
Om sirdar skall följa med längre än till baslägret, måste du ekipera
honom­med skälig utrustning samt kläder (alternativt tar han ut en
avgift för att stå för detta själv).
En skräpdepositionavgift på 250 $ per grupp klättrare måste
lämnas, och dessa pengar får man tillbaka när sirdar har intygat att
inget skräp har lämnats på berget.
För varje grupp klättrare utses en person som står som ledare
och ansvarar för tillståndet, som är giltigt en månad. För att förlänga tillståndet kostar det 25 procent av totalsumman per extra
vecka, och tillståndet måste hämtas personligen av ledaren för
gruppen på NMA’ s kontor i Kathmandu.
NMA kan ge tillstånd för samma berg och led till flera klätter­
lag samtidigt.
Vill du fixa din klättring själv, går det utmärkt. Tala tydligt om
att du inte vill att din Sirdar följer med längre än till baslägret, att
du inte vill ha någon bärare, kock, mat, tält, o s v, när du kontaktar
trekkingfirman som ordnar tillståndet åt dig.
Det går också att köpa ett paket via en trekkingfirma, där tillstånd, ev nationalparksavgift, basecamp-tält, sirdar, kock, bärare,
mat samt utrustning ingår. Det finns även svenska agenturer som
erbjuder klättring på trekkingtoppar.
De mer seriösa företagen i Nepal har utbildade och erfarna
guider.­ De har även bra försäkringar och drar sig därmed inte för
att ringa efter helikopter om du blir sjuk/skadad. De betalar bättre,
mer skäliga, löner till guider, kockar och bärare. Men självklart får
då också du betala mer!
Den som inte följer reglerna, och klättrar utan tillstånd, bötfälls.
Vid insteget får du betala tillståndskostnaden +30%. Påträffas du
på nedstigningen bötfälls du med motsvarande dubbla tillståndskostnaden. En annan påföljd är att du i framtiden får problem med
att skaffa tillstånd för såväl trekkingtoppar som vanliga toppar.
Om du vill att din sirdar ska med till toppen, och denne själv
säger att han fixar utrustning/kläder; kolla att han har bra saker!
För att besöka Nepal krävs ett visa. Det kan beställas på förhand, men det enklaste är att ta med två passfoton och skriva i
papperet direkt på flygplatsen i Kathmandu. Visa för 30 resp 60
dagar finns, och vill du förlänga med 30 dagar går det bra. Förlänga
måste du dock göra på tursitkontoret i Kathmandu. 60 dagars visa
kostar 30 USD (bra att ha med jämna pengar) och att förlänga 30
dagar kostar också 30 USD. Några extra passfoton kan komma väl
till pass för tillstånd både för klättring och vandring.
Litteratur- och webbtips
• www.nepalmountaineering.org är NMA’s officiella sida, bra info!
• www.farawayadventures.com
• www.sweexp.se
• www.summitpost.org
• The Trekking Peaks of Nepal av Bill O’Connor
• Trekking in the Nepal Himalaya /Lonely Planet (trekkingguide)
Text och bild: Sara Widell
A-toppar
Höjd m Område
Cholatse
6440
Sagarmatha (Everestregionen)
Ombigaichen
6340
Sagarmatha (Everestregionen)
Machermo
6237
Sagarmatha (Everestregionen)
Kyazo Ri
6186
Sagarmatha (Everestregionen)
Nirekha
6186
Sagarmatha (Everestregionen)
Lobuje West
6145
Sagarmatha (Everestregionen)
Abi
6097
Sagarmatha (Everestregionen)
Phari Lapcha
6017
Sagarmatha (Everestregionen)
Chhukung Ri
5550
Sagarmatha (Everestregionen)
Langlisa Ri
6427
Rasuwa
Bokta
6143
Dolakha
Chekijo
6257
Dolakha
Larkya Peak
6249
Gorkha (~Manasluområdet)
Yubra Himal
6035
Langtang
Yala
5732
Langtang
B-toppar
Höjd m Område
Shigu Chuli (Fluted peak)
6501
Gandaki (~Annapurna)
Tharpu Chuli (Tent peak)
5663
Gandaki (~Annapurna)
Mardi Himal
5587
Gandaki (~Annapurna)
Chulu West
6419
Gandaki (~Manang)
Pisang
6091
Gandaki (~Manang)
Mera Peak
6654
Sagarmatha (Everestregionen)
Kusum Kanguru
6367
Sagarmatha (Everestregionen)
Imja-tse (Island peak)
6160
Sagarmatha (Everestregionen)
Lobuje
6119
Sagarmatha (Everestregionen)
Kwandge
6011
Sagarmatha (Everestregionen)
Khongma-tse (Mehar peak) 5849
Sagarmatha (Everestregionen)
Pokhalde
5806
Sagarmatha (Everestregionen)
Pharchamo
6187
Janakpur
Ramdung
5925
Janakpur
Paldor
5896
Bagmati (Langtangregionen)
Ganja-la Chuli (naya Kanga) 5844
Bagmati (Langtangregionen)
Tillstånd A-klassad topp
Upp till 7 personer
8–12 personer
500 $ totalt
500 $ + 100 $/person utöver de första 7 personerna
Tillstånd B-klassad topp
Bergsport #139 · september 2008
1–4 personer
5–9 personer
9–12 personer
350 $
350 $ + 40 $ per person
510 $ + 25 $ per person
45
debatt
Daniel Bidner, Reinmar Joswig, Andrew
Lock, Anatoli Bukreev och längst uppe
Peter Mezger på väg in i Bottleneck, 30 juli
1993. Jag nådde toppen som nr fyra, och
uttrycket ”taken to the summit” är stilmässigt relevant, då varje par fötter framför mig
konsoliderade fotspåren och underlättade
”klättringen”. Vi var utan förplacerade fasta
rep ifrån läger tre (7 300 m). Peter och Anatoli
fäste 40 meter horisontellt vänster 10 m ifrån
Bottlenecks utsteg. (Självfallet var ett antal
partier mellan ABC-läger tre utrustade med
fasta rep, och en mycket bättre stil är att göra
som Pierre Beghin och Christophe Profit,
när de 1991 etablerade en nytur i alpin stil.
Troligen blir även K2 klättermässigt ”ner­
tagen” med än mer fasta rep på Abruzzikammen som andra normalleder, så att
turistklättrarna kan komma upp och ner).
Så småningom tog kollektivet ansvaret för
min säkerhet på nerstigningen.
Bild: Rafael A Jensen
Var är svenskarna
i himalayaklättringens utveckling ?
Om svenska klättrare fortsätter besöka normalvägar,
använda fasta rep, ev syrgas och stöd ifrån höghöjdsbärare, då får vi acceptera att den internationella utvecklingen generellt distanserar oss än längre!
En vän sa, att S Karo och A Grmovseks
24 timmars tur upp och ner för Eternal
Flame­på Trango 2007 var sjukt (i avseende
hastighet). Jag finner, att utvecklingen av
svensk expeditionsklättring försvåras av, att
allmänmedia i Sverige fortsätter ha fokus
på mediokra klätterprestationer, när vi har
några guldkorn att framhäva som förebild
för kommande aktiva:
1966 • En svensk-norsk expedition på
Grönland gör 26 förstabestigningar och sex
nyturer.
1981 • T Sandberg, S-G Lindblad och
L Cronlund gör förstabestigningen av Anna­
purna Is förtopp Roc Noir (7 485m). Lasse
och Stenis traverserar ytterligare ca 2,5 km
bort mot huvudtoppen innan (nyturs-)försöket avbröts. Sherpastöd till läger 5.
1990 • På Ama Dablam gjorde M Osness,­
P Malmsten och M Sundeberg en mycket
46
tidig decemberbestigning av normalvägen i
vacker alpin stil.
1993 • Svensk förstabestigning: Swarago­
hini I av I Nilsson, Å Nilsson och
B Andrén, svensk/indisk expedition.
2007 • N Saulnier och J Corax gör första­
bestigningen av Konung Oskars Fjäll (6 305
m), Tibet, i en ovanlig självständig expedition (www.utsidan.se).
H Melin och M Jakobsson klättrade
en 15 repors nytur till cirka 100 meter
under­toppen på ett av Cat Ear Spires öron,
Karakorum­(BS 136, s 8).
Stora prestationer görs alltid utan fotspår framför.
Utvecklingen har de senaste decennierna tagit plats på andra ställen än normal­
vägarna, där Messner var involverad i de
sista; Everest 1978 (jag noterar, att han i
boken ”Free Spirit” filosoferade runt even-
tualiteten att Habeler skulle velat nyttja
syrgas; då hade Messner avstått från att gå
med – varför ha en syrgasventil?) och på K2
1979, naturligvis utan syrgas.
På Trango Tower etablerade H-C
Doseth, F Daehli, D Kolsrud och S Åsheim
en mycket svår tur 1984.
1989 • gjorde Albert, Gullich, Stiegler &
Sykora på samma berg leden ”The eternal
Flame”, där de friklättrade nästan alla rep­
längder, vissa efter rensning, och många i
hög svårighetsgrad, 7c+ / A0.
1999 • ”Norwegian Trango Pulpit Direkt”
(se BS nr. 104) är kanske svåraste big-wallturen i Himalaya m ”klippt navelsträng”?
Alpinistpriset Piolet d’Or har gått till
de, som klättrat nya projekt av teknisk
svår kaliber främst i alpin stil (även på
8 000-meters berg). Pristagaren M Fowler
besökte Accessträffen i Bohuslän 2004.
Nyturer har alltid haft högsta plats i
prestationshierarkin, och som Doug Scott
sa vid sitt besök i Sverige 2006: Cirka hälften av alla 6 000-meters berg är fortfarande
oklättrade!
Stilarna kan kort ställas upp så
här i en prestationsrangordning:
1 • Alpin stil – från bergets fot till toppen i
ett svep utan fasta rep.
2 • Kapselstil – om det är svår terräng.
Man använder ett läger flera nätter och har
repförbindelse med det.
3 • Lättviktsstil – max halva antalet läger
etableras i expeditionsstil, fortsättningen
och övriga läger i alpin stil.
4 • Expeditionsstil – Fasta läger byggs upp
i omgångar, ofta med fasta rep på passager
däremellan, snyggast utan inköpt bärarhjälp, kan avslutas med en eller två läger ”en
route” till toppen.
5 • Kommersiell expeditionsstil – Andra
har i stort planerat förehavandet, arbetstagare gör delvis jobbet.
Bergsport #139 · september 2008
Klätterutvecklande
förstabestigningar i Himalaya:
1895 • A Mummery och R Thapa når
cirka 6 500 meters höjd på Diamir-sidans
direktlinje av Nanga Parbat (8 125 m).
1907 • På Kabru North/II (7 338 m),
grannberg m Kangchenjunga, vände C.W
Rubenson och M Aas ett stenkast ifrån toppen.
1910 • Dr. A Kellas bestiger toppar i Sikkim, bl a Pauhunri (7 065 m) i sällskap med
fyra bärare, i ”lätt stil”.
1915 • Eilert Sundt gör 28 september
första ”vinter­bestigningen” av Aconcaqua
(6 959 m).
1924 • gör E.F Norton och T.H Sommervell en av världens starkaste insatser på
Mt Everest, när de på rekognoscering traverserar in till Great Couloir och når cirka
8 575 m utan syrgas, sherpas eller fotspår.
1933 • C Kircus och C Warren klättrar
Bhagirathi III (6.454 m) i alpin stil.
1936 • B Tilman och N Odell når toppen
av Nanda Devi (7 816 m), lättvikts stil.
Stark lagprestation på förstabetigning
av 8 000metersbergen gjordes på Makalu
(8 463m) 1955, när fransmännen fick upp
samtliga nio franska klätterdeltagare samt
sirdarn till toppen (m syrgas).
Svåraste klättringen gjordes möjligen
av J Brown samma år, när han klättrade
en jamspricka under toppen på Kangchenjunga (m syrgas).
På Broad Peak (8 047 m) 1957 arbetade
M Schmuck, F Wintersteller, H Buhl och
K Diemberger sig på övre delen av berget
självständigt till toppen. På de nedre delarna av berget hade de hjälp av bärare.
Redan 1953 talade kritikerna om hur
expeditionsstilen vid förstabestigningen av
Everest hade tagit ner berget i svårighetsgrad. Kritiken blev än tyngre i samband
med att Annapurnas tekniskt svåra sydvägg 1970 belägrades i tung expeditionsstil.
D Whillans och D Haston klättrade till toppen, via bl a 4 500 m fast rep och med syrgas.
Några klättermässigt utvecklande
nytursprestationer:
1956 • Via nordvästryggen bestegs Muztagh Tower av J Hartog och T Patey. Fem
dagar senare nådde A Contamine, P Keller,
G Magnone & R Paragot toppen via sydostryggen.
1990 satte svenskar nr 11 & 12 på toppen i självständig bärarlös expeditionsstil.
G Kropp fann alternativ väg mellan C1 och
C2. M Nilsson ledde det svåra partiet.
1963 • W Onsoeld och T Hornbein når
toppen av Everest on-sight ifrån Västryggen/Nordsidan och möter på nervägen
(normalvägen/South Col-leden) tre expeditionskamrater, som gått upp via ”normalBergsport #139 · september 2008
leden” för att möta och bistå Onsoeld och
Hornbein. Nu fick i stället Onsoeld och
Hornbein bistå dessa. Förutom nytur (via
Hornbein Coloir) gjordes härvid också första traversen av toppen. Möjligen tidernas
starkaste syrgasbestigning av Everest.
1976 • Changabangs västsida klättrades
av P Boardman och J Tasker i Kapsel-stil
(hämtat ifrån främst Yosemites Big-wall
klättring).
1977 • J Porter och A McIntyre främst
följde W Kurtyka på nyturen Cyclotron i
ren alpin stil upp 2 500 m klättring på Kohe
Bandaku.
1981 • W Kurtyka, J Porter och A McIntyre gjorde nytur på Changabangs nordsida
i alpin stil.
1984 • H Kammerlander och R Messner
utförde den första travers av två separata
åtta­tusen­metersberg, när de besteg Gasherbrum I och efter en veckas klättring gick
ner Gasherbrum II (1996 gjorde J C Lafaille prestationen solo på 72 timmar!).
1984 • forcerar Katalanerna E Lucas och
N Bohigas på sex dagar i alpin stil mycket
svår terräng på en nytur uppför Annapurnas Sydvägg.
1985 • W Kurtyka och R Schaur klättrade
onsight i alpin stil en outstanding linje på
Gasherbrum IVs västvägg till cirka 100 meter under toppen, och ner. Tio dagar i tekniskt krävande terräng med all utrustning i
de egna säckarna! Prestationen är än i dag
en normsättande parameter för världsprestationer!
1987 • M Fowler och V Saunders satte
fasta rep på de två första replängderna av
Spantiks nordpelare, vilade vid foten och
klättrade efter de två reporna ”den gyldna
pelaren” i alpin stil.
Faking?
1990 • T Cêsen klättrade solo Lhotses
syd­vägg, där tolv tidigare försök misslyckats. Kanske en av de hittills mycket starka
prestationerna, trots han ev var på fel topp?
Nepal anses vara bland de mer korrupta
länderna. Vittnesmål från människor i samhällen utan rimliga möjligheter för utveckling, får anses kunna köpas för en handfull
dollar, bidrag till barnhem och skolor eller
dylikt. Eller – varför inte erbjuda att sälja
sitt vittnesmål, om man kan få samhällelig
utveckling i byte?
”Topp-samling” (peak-bagging)
1983 • J Kukuczka och W Kurtyka klättrar Gasherbrum I, II och III på en enda expedition.
1985 • Rikemannen D Bass når med D
Breashers toppen av Everest (m syrgas) och
hade med hjälp av guider klättrat varje kontinents högsta topp (Kosciusko-varianten).
1986 • R Messner hade klättrat sin 14:e
huvudtopp över 8 000 meter. Nr 13 och 14
via normalvägarna, på flera av de 12 första
något nytt.
1987 • J Kukuczka hade klättrat alla 14
toppar över 8 000 m, och gjort det via nytur
eller som första vinterbestigning förutom
Lhotse, där han 1989 föll högt uppe på Sydväggen i ett nytursförsök.
1992 • klättrade nordmännen nästan fem
fjell – Mt Elbrus, Kilmanjaro, Puncak Jaya,
Aconcaqua (till 6 500m) och Denali – på
fem veckor.
– W Rutkiewicz fösvann på Kangchenjunga. Innan dess hade hon klättrat åtta
8 000 m berg (syrgas på Everest 1978) samt
förstabetigningen av G III 1975. Kangchenjunga var tänkt som det första av
åtta stycken 8 000 metersberg på hennes
”Dream­tour”.
1997 • P Y Seok besteg Dhaulagiri, Gasher­
brum I, Gasherbrum II och Cho Oyu.
2006 • D Griffith satte världsrekord på
Messner-varianten av Seven Summits.
Dålig stil
1954 • A Compagni och L Lacedelli besteg K2 (8 611 m, m syrgas). Utan sportmannaskap svek de W Bonattis möjligheter
att delta i förstabestigningen.
Böcker som Himalaya Alpine Style och
My vertical world ger inblick i utvecklingen
av Himalayaklättringen.
The Shining Mountain är fortfarande
en favoritbok. Boardman och Tasker gav sig
självständigt i kast med ett tekniskt svårt
projekt och i kraft av erfarenhet och hög
klätterteknisk kapacitet gjorde de en nytur
på Changabang. Vid min läsning 1982 var
det en inspiration i samklang med en toppprestation i tiden. Även om jag ej klättrade
5.12 som D Bidner, satte jag mig mål utifrån deras förfarande.
Historik och samtidsupplevelse av händelseförlopp ändras ständigt till följd av ny
information och ändrade perspektiv. Allmänheten och flertalet skribenter i Sverige
är utan min expeditions-referenserfarenhet,
vilket i allmänmedia släppt fram vältalande
och historikvilseledande aktivister, vars
tekniska klätterkapacitet nästintill är ett
oskrivet kapitel.
Främst har P Leje, E HellströmBoström, O Sandstig och S Venables min
respekt för bidrag till nutida svensk klätterhistorik. Läs gärna No shortcut to the top
av E Viesturs.
Text: Rafael A Jensen
47
klubbadresser
KlubbKontaktpersonAdress/BoxPostadressTelefonPlus-/Bankgiro Medlemsavgift
Alingsås Klätterklubb
Anders Hummel
Västra Långgatan 39
441 33 Alingsås
070-970 48 77
BG 5477-2488
Senior 250 kr, junior 150 kr
Billingens Klätterklubb
Christian Bergman
Billingsdalsvägen 8
541 57 Skövde
073-930 35 35
PG 524519-6
Senior 400 kr, junior 200 kr
BlocStar Boulderklubb
Jenny Bäckström
Svärdlångsvägen 19 A
120 60 Stockholm
073-344 20 89
BG 5006-7115
Senior 280 kr, junior 200 kr
Bohusläns Klätterklubb
Rikard Larsson
Skredvikshogen 7
451 95 Uddevalla
070-773 67 84
PG 4169907-5
Senior 350 kr, junior 200 kr
Borås Klätterklubb KFUM
Jesper Axelsson
Alingsåsvägen 91
504 67 Borås
070-200 57 92
PG 579259-3
Bromma KFUM-KFUK
Johanna Löfvenius
Box 140 23
167 14 Bromma
070-734 33 53
PG 58670-1
Dalarnas Klätterklubb
Johan Johannesson
Tistelgatan 4
784 65 Borlänge
0243-21 55 35
PG 617440-3
Ena Boulder- och Klätterklubb
Tobiaz Brisegård
Salagatan 9
745 34 Enköping
070-256 55 82
BG 5839-4875
Senior 400 kr, junior 200 kr
Eskilstuna Klätterklubb
Anders Sörensson
Prästängsgatan 8
633 46 Eskilstuna
070-495 92 39
PG 128029-6
Senior 400 kr, junior 300 kr
Expedition Altitud Klätterförening Matfors Björn Rosfjell
Tallskogsv. 16 B
864 33 Matfors
070-677 78 80
BG 5899-0946
Senior 300 kr, junior 200 kr
Föreningen Wexiö Klättrarna
Alexander Olofsson
V. Esplanaden 21
352 31 Växjö
073-332 23 55
253-1507
Senior 300 kr, junior 150 kr
Gällivare Klätterklubb
Jan Pemberton
Sömmerskevägen 26
982 38 Gällivare
0970-121 05
BG 5868-5843
Gästrike Klätterklubb
Tomas Wintje
Kyrkogatan 24 B
803 11 Gävle
070-521 74 51
PG 4308268-4
Senior 400 kr, junior 400 kr
Göteborgs Klätterklubb
Box 11076
404 22 Göteborg
031-43 13 86
PG 726169-6
Senior 350 kr, junior 250 kr,
Halmstad Klätterklubb
Slottsmöllan
302 31 Halmstad
035-18 86 00
PG 484503-8
Senior 300 kr, junior 200 kr
PG 421218-9
Senior 400 kr, junior 200 kr
Helsingborgs Klätterklubb
c/o Dalhems Fritidsgård
Annerovägen 54
254 62 Helsingborg
042-22 94 28
Hexans Klätterklubb
Per van Riemsdijk
Sörbyvägen 51
74 172 Hjälteby
073-508 67 33
Härjedalens Klätterklubb
Martin Hallén
Olskroken, Rullbo
820 50 Los
0657-310 22
Höga Kusten Klätterklubb
Per Öhman
Maltv. 22
894 31 Själevad
0660-173 93
PG 859096-0
Höglandsklättrarna, Småland
Johan Ragnarsson
Vetlandav 26
575 38 Eksjö
0381-160 19
PG 609833-9
Jönköpings Klätterklubb
c/o Racket centrum
Mässvägen 1
554 54 Jönköping
Jösse Klättersällskap
Linnea Broström
Borggatan 17 B
671 31 Arvika
070-252 07 59
5606-3860
Kalmar Klätterklubb
Fredrik Nilsson
Gripgatan 38
392 30 Kalmar
073-701 29 88
PG 221533-3
Karlskrona Bergsport Förening
Örjan Nolén
Lingonvägen 16
371 46 Karlskrona
0455-151 76
PG 8354378-5
Karlstads Klätterklubb
Martin Estenberg
Ulfsbygatan 3 B
654 64 Karlstad
054-21 93 11
PG 4548024-1
Senior 400 kr, junior 100 kr
Kiruna Klätterklubb, K3
Anders Ståhlnacke
Gruvvägen 20
981 35 Kiruna
073-063 04 62
PG 352622-5
Senior och junior 200 kr
Klätterklubb Granit
Palmgren
Ängåsvägen 4
375 34 Mörrum
0454-508 49
Kviberg Klätterklubb
Jenny Högström
Rönngården 2
435 31 Mölnlycke
031-780 47 42
Linköpings Klätterklubb
Hangaren , Hotsportcenter
Rydsv. 5 A
584 31 Linköping
Ljungby Klätterklubb
Daniel Nygren
Rosenvägen 13
340 14 Ljungby
Luleklättrarna
Anders Strömberg
Flodv. 12
961 44 Boden
Malmö Klätterklubb
Carol Vågeteg
Köpenhamnsvägen 14 B
217 43 Malmö
073-807 52 53
Nordingrå Klätterklubb
Swante Öhgren
Norrköpings Klätterklubb
Louise Sixtensson
Lillsjövägen 6 C
616 34 Åby
070-920 39 98
Norrtälje Klätterklubb
Johannes Pennström
Vigelsjövägen 17 C
761 51 Norrtälje
070-932 57 90
Skellefteå Klätterklubb KFUM
Skellefteå Klätterklubb
Stationsgatan 19
931 32 Skellefteå
0910-108 58
PG 4359548-7
Skånes Klätterklubb
Erik Grunnesjö
Östra Torngatan 2
224 68 Lund
070-975 78 89
PG 967107-4
Slagörnbergets KK
Peter Björklund
Ramselev. 18
833 35 Strömsund
Solna Klätterklubb
Anders Odell
Banvaktsvägen 20
171 48 Solna
070-491 82 94
Stockholm Sport- & Klättersällskap
Viktor Aleström
Ölandsgatan 44
116 63 Stockholm
073-589 24 87
PG 148519-2
Senior, junior 300 kr
Senior 300 kr, junior 300 kr
BG 5865-5127
BG 5104-8742
Senior 400 kr, junior 300kr
PG 6294110-9
Senior 300 kr, junior 125 kr
PG 6450247-9
Senior 400 kr, junior 200 kr
PG 4301634-4
Senior 300 kr, junior 200 kr
070-557 76 44
Senior 350 kr, junior 250 kr
PG 649131-8
BG 5829-8985
Senior 300 kr, junior 200 kr
Stockholms Klätterklubb
Leif Rogell
c/o Eliasson, Love Almgvist v 8
112 53 Stockholm
073-356 05 50
PG 151553-5
Senior 300 kr, junior 150 kr
Sundsvalls Klätterklubb
Johan Hedman
Grönborgs, Storgatan 73
852 30 Sundsvall
070-233 44 06
PG 4107248-9
Senior 300 kr, junior 150 kr
Söderköpings KK/Friluftsfrämjandet
Björn Holst
Strömsväg 1C
614 33 Söderköping
070-554 96 36
PG 516982-6
Tunabergs Högfjäll- och Klätterklubb
Tommy Schultz
Karlsund, Vena
577 92 Hultsfred
0495-601 33
PG 4400783-9
Umeå KFUM
Tina Nilsson
Järnvägsallén 20
903 28 Umeå
090-18 57 09
090-19 37 62
Umeå Klätter- & Högfjällsklubb
Senior 250 kr, junior 115 kr
Box 7044
907 02 Umeå
Uppsala Klätterklubb
Niklas Nordquist
Konsumvägen 36
756 45 Uppsala
Varbergs Klätterklubb
Jan-Anders Eliasson
Utmarksgatan 12
432 75 Träslövsläge
0340-67 33 28
PG 417188-0
Senior 300 kr, junior 200 kr
Visby Klätterklubb
Paula Zielinski
Torsgård
621 73 Bro, Visby
070-200 06 62
PG 171818-8
Senior 350 kr, junior 175 kr
Värnamo Klätterklubb
Tomas Andersson
Västbovägen 10 B
331 33 Värnamo
070-583 10 20
0490-374 66
Västerviks Klätterklubb
PG 518863-6
PG 818491-3
Södra Varvsgatan 50
593 31 Västervik
Västerås klätterklubb
Peter Jannborg
Katrinelundsvägen 8 A
722 19 Västerås
PG 4795196-7
Åre Skidalpina Förening
André Jonsson
Klockagård Ånn
830 15 Duved
070-345 24 35
Åredalens Klätterklubb
Marcus Henningsson
Ullån 1522
830 13 Åre
070-572 08 05
Ölands Klätterklubb
Stina Nilsson
Stensövägen 54
392 47 Kalmar
073-350 71 00
Örebro Klätterklubb
Joakim Victorin
Christinelundsv. 39
713 30 Nora
0587-153 66
PG 491139-2
Senior 250 kr, junior 100 kr
Östersunds Klätterklubb
Daniel Borg
Rådmansgatan 12
832 42 Frösön
070-566 33 96
PG 838608-8
Senior 400 kr, junior 150 kr
Östersunds Skidalpina Förening
Joakim Halvarsson
Storgatan 51 B
831 35 Östersund
070-329 16 71
PG 6208461-1
Senior 300 kr, junior 200 kr
BG 5482-6615
Senior 300 kr, junior 200 kr
Junior eller senior ? Kontakta din klubb för just era åldersgränser.
Vill du komma till en klubbs webbsida kan du gå in på www.klatterforbundet.se. Där finner du länkar till de klubbar som har webbsidor.
48
Bergsport #139 · september 2008
förbundsadresser
SKF:s kansli: Hanna Bromö, Idrottslyftet
Lagerlöfsgatan 8Tel: 08-618 82 70
112 60 Stockholm
fax: 08-657 82 40
e-post: kansliet@klatterforbundet.sePg: 67 32 65-5
webbsida: www.klatterforbundet.seOrg nr: 889202-3063
FUNKTIONNAMNADRESS/BOX
POSTADRESSTELEFONE-POST
Styrelse – Ordförande
Niklaes Nathén
Litsvägen 26 A
831 41 Östersund
070-258 85 99
ordforande@klatterforbundet.se
Styrelse – Vice ordförande
Magnus Andersson
Östervägen 13
131 33 Nacka
073-410 12 43
magnusanderss53@hotmail.com
Styrelse – Kassör
Arne Kanth
Letstigen 38
128 48 Bagarmossen
070-690 26 48 kassor@klatterforbundet.se
Styrelse – Ledamot
Christian Lund
Istidsgatan 42
906 55 Umeå
070-654 72 16
christian_lund@kommunicera.umea.se
Styrelse – Ledamot
Magnus Ericsson
Istidsgatan 23
906 55 Umeå
070-635 66 35
magnus.eriksson@norr.johnbauer.nu
Styrelse – Ledamot
Pontus Tengvall
Blåbärsstigen 9
830 05 Järpen
073-342 49 29
ptengvall@spray.se
Styrelse – Ledamot
Jim Wasmuth
Bergs Backe 3
593 96 Västervik
070-373 74 66
jim@jarnetmedia.se
Valberedning
Adam Blomberg
Dalheimersgatan 2 B
413 20 Göteborg
073-902 31 21
adam.blomberg@volvo.com
Access
Anders Wester
Elevstigen 6
791 44 Falun
070-627 22 62
anders.wester@telia.com
Barn- & Ungdom
Mats Engström
Boställsvägen 5
167 33 Bromma
070-843 75 32
mats@stockholmscupen.se
Expedition
Björn Kihlström
Björkhagsplan 9, 6 tr
121 53 Johanneshov
073-651 08 20
bjornkihlstrom@yahoo.se
Säkerhet
Roger Pyddoke
Kyndelsmässogränd 7
126 37 Hägersten
070-519 89 86
roger.pyddoke@vti.se
Tävling
Peter Hermansson
Hemmansvägen 18
302 52 Halmstad
070-881 05 12
peter.hermanson@halland.net
Förbundskapten
Lars Högström
Pl 3386
437 34 Lindome
031-795 27 25
larshogstrom@hem.utfors.se
Utbildning – inomhus
Per Gunnarsson
Nordhemsgatan 68 B
413 09 Göteborg
073-376 55 19
per.forsberg@yahoo.com
Utbildning – trad
Martin Johansson
Stensättersgatan 31 C
641 46 Katrineholm
073-021 79 18
instruktor@mail.com
Utbildning – tränare
Torbjörn Olsson
Erik Sandbergs gata 6
169 34 Solna
070-416 45 68
vertikal@swipnet.se
Förbundsläkare
Anders Söderlund
Västra Finnbodavägen 1
131 71 Stockholm
070-491 70 43
anders.soderlund@proxima.ptj.se
Expeditionsläkare Johan Holmgren
Karlbergs gård 4 B
791 36 Falun
073-679 02 54
johan.holmgren@ltdalarna.se
Redaktör Bergsport
Eva Olsson
Stenvinkelsgatan 8
302 36 Halmstad
035-12 80 44
bergsport@brant.se
UIAA anti-doping Kommission
(Ledamot)
Anders Söderlund
Västra Finnbodavägen 1
131 71 Stockholm
070-491 70 43
anders.soderlund@proxima.ptj.se
UIAA Medicin Kommission
(Ledamot)
Johan Holmgren
Karlbergs gård 4 B
791 36 Falun
073-679 02 54
johan.holmgren@ltdalarna.se
IFSC Regel Kommission
(Ordförande)
Åke Nilsson
Krukmakargatan 36
118 51 Stockholm
070-730 28 32
geoscope@gmail.com
Internationella representanter
Att köpa från Kansliet
Att köpa från författare
Gör på följande sätt: Betala in på Plusgiro 673265-5, skriv ditt namn och adress tydligt samt klubbtillhörighet, skriv vad du
beställer.­Skicka gärna e-post om inte beställningen får plats, kansliet@klatterforbundet.se. För beställning mot faktura till­
kommer 50 kr i expeditionsavgift. På alla priser tillkommer frakt enligt nedan (gäller ej tygmärken). Alla priser inkluderar moms.
Klätterförare
1 st bok 40 kr, 2 st 60 kr, 3–4 st 150 kr, 5–10 st 250 kr
1 st loggbok 10 kr, 2 st 20 kr, 3–4 st 30 kr, 5–10 st 40 kr
1 st kompendium 10 kr, 2 st 20 kr, 3–4 st 30 kr, 5–10 st 60 kr
Topprep-/ledkort < 100 st = 10 kr, 100–200 = 20 kr, 200–500 = 40 kr
Fler ex än 10 eller andra frågor? Kontakta gärna kansliet så hjälper vi dig med beställningen, tel: 08-618 82 70
Böcker & kompendier
Bohusförare 2002. Beställes på www.bohusguide.tk,
350 kr + frakt
Fyrkantenområdet, 1997, Älvsbyn-Boden-Niemisel-Piteå,
120 kr. Pg 629 41 10-9, Luleklättrarna
Klättring i Göteborg, Göteborgs Klätter­k lubb, 350 kr,
beställes via www.gbg-guiden.info
Jämtland, Östersunds KK
Klättring i Sverige 1996, 37 klippor – 450 leder!
290:- Pg 168 34 23-6, Patrik Leje
Sportklättring i Västervik, Linköping och Höglandet, 1999,
150:- Pg 479 51 96-7
Stegeborg och Söderköping 2001, Björn Holst,
tel 0121-400 54
Stora
Klippklättringsboken
av Per Calleberg.
Faktabok om det mesta inom
klättring. Klassiker! 256 sidor.
Firning och Klättring
Utgiven av Försvaret.
Faktabok om firning
och klättring.
Svensk klättring
Pionjärerna
av Ewa Hellström.
Klättringens historia.
Ordinarie pris 600 kr
Medlemspris 150 kr
Ordinarie pris 200 kr
Medlemspris 200 kr
Ordinarie pris 300 kr
Topprepsklättring inomhus
Kurskompendium av
Rasmus Jansson.
Kebnekaiseförare del 1
Kompendium, kopia av
Rossipals.
Kebnekaiseförare del 2
Kompendium, leder efter
1952.
Medlemspris 70 kr
Ordinarie pris 90 kr
Medlemspris 30 kr
Ordinarie pris 50 kr
Medlemspris 30 kr
Ordinarie pris 50 kr
Svenska
Klätterförbundets Loggbok
Skriv in dina klätterturer,
kurser m m (obligatorisk för
instr. och instr.aspiranter).
Medlemspris 80 kr
Ordinarie pris 100 kr
OBS!
Glöm inte att
betala för frakten.
Märken
SKF:s tygmärke
ca 7,5×7,5 cm.
Instruktörsmärke
ca 5×8,5 cm.
Fler kategorimärken
(Klippa, Is, Inomhus)
Medlemspris 30 kr
Pris 50 kr inkl ett
kategori­märke.
Pris 10 kr
Bergsport #139 · september 2008
SKF:s pins
Liten pin att ha på
jackan eller kavajen.
Topprep och ledkort
Gröna kort för topprep
Röda kort för ledklättring
Pris 15 kr
4 kr styck
Uppsala, Uppsala Klätterklubb
Umeå, Umeå Klätterklubb
Ågelsjön, 1995, 198:- Pg 476 11 16-5, Fredrik Schlyter
Klättring i Kilsbergen med omnejd, Örebro Klätter­k lubb 2007.
240 kr. Pg 49 11 39-2. www.orebroklatterklubb.com
Klättring i Södermanland, 2007. 329 kr (inkl frakt).
Pg 100 14 83-5. Mer info på www.dangerzone.se
Kompendier
Att klättra på väggarna – en handledning
för inomhusklättring
60 kr + porto, Pg 467 96 58-7, Johan Lindström, Godhems­
gatan 13, 414 68 Göteborg. e-post: johanuk@spray.se
Höghöjdsmedicinskt kompendium
95 kr plus porto. Beställes direkt genom författaren, Johan
Holmgren, Karlbergs gård 4b, 791 36 Falun, tel: 0736-79 02 54.
Daniel Bidnerfondens brevkort. Tio olika brevkort med
kuvert. Unika fotomotiv. 140 kr (inkl porto 40 kr) Pg 97 05 64-1.
49
debatt
Vi måste satsa för att vinna
Det finns många barn och ungdomar som tycker om klättring som sport.
De flesta gör det för att det är kul, en del för att tävla och vinna.
Vi har klättrare som nyligen visat
framfötterna på internationella tävlingar. Jag är övertygad om att vi
både kan och bör satsa mer på att
stärka våra positioner internationellt.
Därför anser jag att vi måste arbeta
mer aktivt på att skapa bättre förutsättningar för att få fram inte bara fler
utan också bättre klättrare.
Vi måste sätta tydliga mål med
vad vi vill med svensk sportklättring.
Inom alpinism och klippklättring blir
det ofta ganska tydligt. Det är upp
till toppen och tillbaka som gäller. På
samma sätt bör vi göra satsningar
med målet att skapa de bästa förutsättningarna för att även svenska
barn och ungdomar skall kunna bli
världsmästare eller kanske till och
med olympiska mästare.
En bra början är att skapa en
bredd genom att det finns möjligheter
för fler barn och ungdomar att börja
klättra. Svensk klättring måste bli
50
mer attraktiv för media och framför
allt för TV. Kanske behöver vi fundera
över vilka tävlingsformer vi har för att
göra det mer attraktivt. Det är många
idrotter som anpassat sig till mer mediala former. Vi behöver bli bättre på
PR och vi behöver satsa på att arrangera intressanta och mediala tävlingar.
Jag anser att Svenska Klätterförbundet (SKF) bör satsa på att inom några
år arrangera en högkvalitativ världscupstävling.
Ett ökat intresse för klättring
medför också att det måste finns
en struktur för att möta en ökad tillströmning med fler klätterväggar,
med fler och mer välutbildade ledare
och välfungerande klätterklubbar.
Det borde vara en självklarhet att
det vid nybyggnad och renovering av
idrottshallar finns klätterväggar som
kan användas i skolidrotten. Detta
gör att det skapas möjlighet för fler
klätterklubbar.
Samtidigt som fler börjar klättra
behöver vi stärka tränings- och tävlingsmöjligheter för elitsatsande ungdomar. Vi bör möjligen vara drivande­i
att ett riksidrottsgymnasium för klättring inrättas. Det innebär att vi bör
satsa på ledarskapsutveckling med
såväl rekrytering och vidareutbildning samt ett väl fungerande talang­
utveck­lingsprogram. Likaså behöver
vi säkerställa att vi kan hålla många
och hög­k valitativa tävlingar både
juniorer­och seniorer.
Detta kommer förstås att kosta
en del men framförallt handlar det
om hur vi själva agerar. Enligt regeringens utredning Föreningsfostran
och tävlingsfostran – En utvärdering
av statens stöd till idrotten (SOU
2008:59) framhålls att Riksidrottsförbundets (RF) fördelning av ekonomiskt
stöd till specialidrottsförbunden är till
det sämre för de mindre idrotterna
som har små möjligheter till andra
Arne Kanth
Ordförande i Stockholms Klätterklubb
Kassör i Svenska Klätterförbundet
intäkts­källor. RF bör därför ändra
fördelnings­system så att Svenska
Klätter­förbundet får ett ökat offentligt stöd.
Vi bör satsa på att Sverige inom
tio år skall kunna matcha fram en
världsmästare. För att nå detta måste
Svenska Klätterförbundet, klätterklubbarna och klätterväggarna vara
överens om ett sådant mål och att vi
har en gemensam strategi för att nå
det målet.
Bergsport #139 · september 2008
bergsguiden
som leder dig den rakaste vägen till
utrustningen och arrangemangen.
Klätterprylar
till bra priser !
tel 0970-251 83
Svensk mästare i kåsor!
Leve Plastprodukter är Sveriges ledande tillverkare av den
folkkära plastkåsan. Bland annat har vi de senaste 10 åren
levererat kåsor i alla möjliga varianter och färger till
svenska scoutkårer och Friluftsfrämjandet.
Gå in på www.leve.se och se hela vårt sortiment.
När det gäller kåsor är det ingen som slår oss!
info@leve.se
Ekhagsvägen 4, 141 71 Segeltorp. Tel: 08-449 45 72
Visa klättersverige
att du finns!
Med en annons i Bergsport
når du 10 000 klättrare.
Ring Tom Vikström, tel 031-743 21 74
Bergsport #139 · september 2008
Nästa nummer ute
15 december !
51
Svenska Klätterförbundet, Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm
Posttidning B
Porto betalt
FORTSÄTT DU – DET ÄR LUGNT!
Med Skidbladner jacka och Brokk byxa har du lätt och rätt utrustning
för vinterns turer. Läs mer på www.klattermusen.se
Säker mus-toggle för
stängning av jackan.
Skidbladner har inbyggd
finansieringslösning.
Ventilation under
armarna.
Genial ärmstängning
med tumgrepp.
Kompass och visselpipa
finns i fickan på jackan.
Mus-toggle ger bra
ventilation.
IWWHIWMKRWI
Dubbel flärp och tandade
blixtlås på Brokk.
KLÄTTERMUSEN AB – Årevägen 55, SE-830 13 Åre, Sweden
| Phone +46 647 61 8618
| Fax +46 647 510 10
|
www.klattermusen.se