Stockholm, Bellmans stad

28
anita ankarcrona
Stockholm
Bellmans stad – och vår
D
et finns många sätt att närma sig en stad
– att uppleva den och förmedla den.
Målningen, kartan eller fotots framkallade bild är en. Diktens frammanade inre bilder
är en annan.
Några av förra seklets stora författare har
genom språkets – inte den konkreta bildens –
kraft, fångat och uttryckt, inte bara den yttre
stadsbilden, utan just staden sedd, hörd och
levd inifrån en människas temperament och
livskänsla. Staden i betraktarens sinne – sedd
genom känslans och själens sköra fönsterglas.
Den mellansvenska småstadens idylliskt
tillrättalagda yta och ångestladdade underströmmar har sin ojämförlige uttolkare i Birger
Sjöberg. I Fridas visor, i Kvartetten som sprängdes.
Staden, ett yttre och ett inre landskap: ”Gör en
kikare av handen Frida!” säger bodbetjänten.
Skärp din uppmärksamhet. Se – och bortse!
Hjalmar Bergman beskriver den markurellska
girighetens och självhävdelsens deformerande
krafter i det dystopiska lilla Wadköping. Hjalmar
Söderberg låter oss genom Martin Birck, Lydia
och doktor Glas för en stund tid vistas i det förra
sekelskiftets oscarianska Stockholm.
Men också en deckarförfattare som Stieg Trenter bärgar och bevarar ett svunnet Stockholm.
Hans hjälte Harry Friberg hastade genom nu raserade gator och kvarter från min skoltids StockTil Fru Widman Patronessa på Elfvik. Den 15 September 1789.
Teckning av färjstället till Lidingö sannolikt av Pehr Hilleström.
KB, HS. Autografsamlingen.
holm. Han påminner mig om ljuden och dofterna i den trånga Slöjdgatan bakom Hötorget, där
Statens Normalskola hade några klasser inhysta i
samma kvarter som den gamla Konstakademien,
åren innan grävskopsarméerna jämnade kvarteren med marken.
Men, Carl Michael Bellman var den förste, och
kanske den störste, av alla Stockholmsskildrare.
Han var en stadens poet. Han hade blick för
konkreta detaljer i kombination med en genuin
känsla för den enskilda människan, för hennes
tid och hennes villkor. Han levde i en stad som
präglades av politisk turbulens, merkantil utveckling – och fruktansvärd misär. De burgna
handelshusen längs Skeppsbron bebodda av
familjerna Grill, Setton, Arwedsson, Jennings
m. fl. utgjorde en vacker front framför den egentliga Stadens, Gamla Stans, smuts, fattigdom, fylleri och prostitution.
Hur upplevde Bellman den, eller snarare hur
skildrade han den sedd med Fredmans ögon?
Hur såg den stad ut som såg honom födas?
Carl Michael Bellman föddes i Stockholm år
1740 och han levde i stort sett hela sitt liv i staden
och dess omgivningar. Ett liv då han flyttade otaliga gånger. Födelseplatsen var den ståtliga Daurerska Malmgården vid Maria Torget ägd av hans
farmor. Det enda som idag påminner om malmgården är Bellmansgatan som ju går utmed Mariatorgets södra sida. Gården finns dock att beskåda som modell på Stockholms Stadsmuseum.
Bellmans farfar, professorn i vältalighet vid
Uppsala universitet Johan Arndt Bellman, hade
29
1704 gift sig med Katarina Elisabeth Daurer, dotter till assessorn vid Kommerskollegium Jakob
Daurer i dennes äktenskap med Katarina von
Santen, vars far, vinhandlaren Here von Santen
ägde den malmgård som senare kom att heta
Daurerska Malmgården. Den bestod av två hus
med tillhörande stor trädgård. I det större av husen föddes Carl Michael Bellman den 4 februari
1740, son till Katarinas och Johan Arndts yngste
son med samma namn som sin far; Johan Arndt.
Han var sekreterare vid Kungl. slottskansliet och
fick vid sin avgång lagmans titel.
I denna smått idylliska och privilegierade miljö bor Bellman till 1763, det vill säga tills han var
23 år. Sedan började han flytta runt i staden och
hade under sin livstid upp emot tjugo skilda boplatser. Han bodde bland annat i Urvädersgränd
på Söder, på Lästmakargatan vid Hötorget, Stora
Nygatan i Gamla Stan, Stora Brogatan vid Klara
sjö, kvarteret Braxen vid Klara sjö (gamla Kungsholmsbrogatan 33, nu under Centralstationens
bangård) i en fastighet ägd av hovurmakaren
Bourdillon! Det kan synas vara en ödets nyck att
Bellmans avsked till liv och dikt sker i en urmakares hus. Han dog den 11 februari 1795 och jordfästes i Klara Kyrka, på vars kyrkogård Svenska
Akademien reste en gravvård år 1851.
Också Fredman var urstockholmare, såväl
verklighetens söndersupne hovurmakare Jean
Fredman, död och begraven år 1767, som hans
återuppståndne namne i Fredmans epistlar och
sånger. Urmakaren har sin minnesgravvård på
Adolf Fredriks kyrkogård, rest av Stockholms Urmakarämbete år 1967.
Förre urmakaren Jean Fredman var en värdig
bärare av epitetet Bacchi tjänare. Han var född
1712 och var långt fram i livet en välbeställd urmakare i Stockholm. Han skötte flera tornur i
staden. Han fick titeln Kunglig hovurmakare,
innan allt började gå illa. Olyckliga familjeomständigheter drev honom att söka tröst i flaskan.
Han tillhörde dem som kunde påträffas redlös
i rännstenen – likt Epistel 23, då Fredman låg i
rännstenen vid krogen Kryp-in, gentemot BancoHuset en sommarnatt år 1768.
Epistlarnas Fredman, skuggan av en Bacchi
hjälte, som Bellman själv säger, är det öga vi ser
Stockholm genom, den lins som bestämmer
brännvidd och fokus.
Han är också en gudabenådad konferencier,
30
en lysande stjärnreporter som i några få ord kan
måla upp en scen och beskriva ett händelseförlopp. Han regisserar, han dirigerar. Han vänder
sig till sina egna vänner i dikten med tillrop som,
Movitz gråt ej mer!, Rak i ryggen Ulla!, Gråt fader Berg och spela. Tjenare Mollberg hur är det
fatt?
Men han vänder sig också till oss med sina
uppmaningar att lyssna och se: ”Titta dit åt, dit åt
strand, ut åt sjön på vänster hand, dit mitt över,
åt det huset, där som ljuset, syns ibland” (Ep 49).
”Han deltar i fester och utfärder med mikrofonen dold i spetsmanchetten. Han är reportern
med en känsla av ansvar mot oss, som inte får
vara med. Denne reporter är därtill en utsökt
känslig iakttagare av former och färger, av skuggor och dagrar. Han är en lyriker vars livskänsla
svänger från luftigt, nyckfullt rokokolynne, till
tung, bristfällig lidelse. Men han är också sin
tidsålders ypperste verskonstnär och hela hans
väsen är genomdränkt av musik. Det är Fredman. Det är Bellman.” (Staffan Björck, ”Fredman
som conférencier”, i Kring Bellman, 1964)
Detta själens ljus och skuggspel mellan livsyran och förgängligheten, finns också i skildringen av stadens ljus och dunkel, av dess natt och
dess dag, där solen glimmar blank och trind,
vattnet likt en spegel, men där också månen försilvrar det solen förgyllt, där tårpilens skuggor
faller långa över kyrkogårdens bleka fält.
Så skänker han oss sin stads tid och rum – dess
människors utmätta timmar på tidens smala näs.
På 1700-talet var Stockholm en liten tättbefolkad stad som till stor del var hopgyttrad på en
ö. Men många århundraden utan större risk för
fientlig belägring hade också gjort det möjligt för
människor att slå sig ner på Söders solida bergshöjder. Där reste sig koppartaken på adelsmäns
och burgna borgares stenhus. Där bredde deras
välskötta trädgårdar ut sig, på behagligt avstånd
från söders många textil- och tobaksfabriker och
dess eländiga kåkstäder. Där höjde sig Katarina
och Maria Magdalenas kyrktorn över ond och
god. Över den Daurerska Malmgården, som var
Carl Michael Bellmans födelseplats. Över kyrkoherden i Maria Magdalena, Michael Hermonius,
Bellmans morfar.
Även på Norr hade adeln byggt sina Palats; de
la Gardie (Makalös), Fersen, Bååth, Oxenstierna
m.fl. Men Stockholms hjärtpunkt och centrum
var fortfarande staden mellan broarna, Gamla
Stan, eller som invånarna sade: Staden.
I husen, som med sina raka fasader sköt i höjden utmed de trånga kullerstensgatorna, bodde
förvånansvärt många människor. Huvudparten
av stadens 70 000 invånare bodde där. I Bellmans
och Fredmans:
Stolta Stad!
Jag nu glad
Förglömmer ditt prål,
Ditt buller, larm och skrål
Movitz, blås i ditt horn
Böljan slår,
Båten går,
Bland Jakter och Skutor Spanjefararn står
Segelstinn,
Går snart in,
I Cadix och Dublin.
(Ep 33)
Det är Fredmans vidvinkelperspektiv över vattnet in mot staden. Det är hans fokus på den salige
medpassageraren Movitz, som i sin lycka kastar
hatten och peruken i sjön och dricker hela världens skål, omgiven av de munviga roddarmadammerna, som ror folk över till Blasieholmen och
Djurgården.
Under Gustaf III:s dagar var Stockholm en stad
i bakvatten. Mellan åren 1749 och 1770 hade befolkningen ökat dramatiskt från 45 000 till 70 000
invånare, men sedan stagnerat. Barnadödligheten var enorm. Också Bellman förlorade ett barn,
sonen Elis 1787. I sin sorg skriver han den vackra
vaggvisan till sonen Carl:
Lilla Charles sov sött i frid,
Du får tids nog vaka.
Tids nog se vår onda tid
Och hennes galla smaka.
Stadens bofasta befolkning utgjordes av tre grupper: den första; den högre byråkratin, ridderskapet och adeln. Den andra; präster och skolfolk
och övriga ”ståndspersoner”. Den tredje; lägre
statstjänare och enklare näringsidkare.
De två första grupperna var inbördes ungefär
lika stora och utgjorde tillsammans knappt en
tredjedel av Stockholms befolkning, det vill säga
drygt 20 000 personer. Den återstående stadsbe-
folkningen, ca 50 000 personer, dominerades av
de enklare näringsidkarna, alltså hantverkare
med gesäller och lärogossar, manufakturidkare
(fabrikörer) och deras arbetare, handlande och
deras bodsvenner – och så sjöfolket naturligtvis.
Stockholm var Sveriges viktigaste utskeppningshamn för järn och koppar. Metallerna bröts
i det inre av landet och skeppades till Stockholm,
vägdes och taxerades vid Slussen på Söder, för att
sedan exporteras, huvudsakligen till England.
Man befordrade också tjära för de europeiska
flottorna över Stockholms hamn.
Dessa exportartiklar bildade underlaget för
välståndet hos den grupp vi kallar Skeppsbroadeln och som bodde i husen utmed just Skeppsbron. De drev också bruk och gårdar som; Österbybruk, Söderfors, Forsmark etc. Familjerna
Arwedsson, Grill, Tottie, och Jennings m.fl. var
handelsmän av gammal tradition och hade nära
förbindelser med England. En snabb blick i deras
bibliotek avslöjar den anglofila orientering. Anna
Johanna Grill härskarinna till Söderfors skrev en
dagbok under en resa till just England år 1788.
Skälet till att hon skrev, säger hon i sann bruksanda, var inte för att roa men för att visa att tiden
ej blivit illa använd (Anna Johanna Grill, Resedagbok, utg. av Catharina Lagercrantz, Atlantis
1997).
Men makten i Stockholm låg inte hos dem, den
låg hos dess borgerskap, det vill säga de som ägde
burskap och ”taxerade till ordinarie kontribution”, ett annat ord för skatt. Det var detta kontribuerande borgerskap som ensamma utgjorde styrelsen i såväl magistrat som i domstolar, och som
därför dominerade stadens liv. Medborgarrätten
hette inte pengar, den hette skatt. Detta skattebetalande, kontribuerande borgerskap uppgick
under den gustavianska tiden till 3 600 män. Till
detta skall förvisso läggas deras familjer.
Ämbetsmannakåren, den unge Bellmans vänkrets, växte under Gustaf III:s tid. Den tillhörde
en kategori som kallas ”ofrälse ståndspersoner”
och utgjorde ett övre socialt skikt i staden, men
var inte representerade i något av de fyra riksdagsstånden. Dessa ”ofrälse ståndspersoner” var,
utöver ämbetsmän, just brukspatroner, läkare
och officerare. Till viss del stadens stöttepelare,
men utan politiskt inflytande.
Vid Gustaf III:s Konungaförsäkran 1771 krävde
31
Stockholm på Bellmans tid. KB, KoB, H. vol. 21 nr 2.
32
man att adelns företrädesrätt till stats- och rådsämbeten skulle upphävas – vilket också skedde
– men mer än så blev det inte med ståndsutjämningen. Kungens skickligt iscensatta statsvälvning den 19 augusti 1772 var en triumf för Gustaf
III personligen, till ackompanjemang av Bellmans för tillfället skrivna ”kungssång” Gustafs
Skål!
Var voro de lärde? De deltog inte i Stockholmslivet. De vistades vid universiteten i Uppsala,
Lund och Åbo, där de mötte just borgerskapets
söner, som sändes till lärosätena för att bedriva
nyttiga studier inom naturkunnighet, ekonomi
och moderna språk. Frihetstidens nyttoinriktade
vetenskapssyn ville omsätta naturvetenskapliga
rön och upptäckter i ekonomiskt vinstgivande
verksamheter. Det resulterade i att Uppsala fick
sin första professur i ekonomi år 1739. Det var det
första universitet utanför det tyskspråkiga området, som hade ekonomi som ett självständigt
ämne.
Men hur var det då med barnens skolgång i
Stockholm? Skolordningen från 1724, som aldrig
trycktes officiellt, men som gällde till 1807, stadgade att ”målsman eller klockare skulle lära barn
läsa i bok”. Kyrkan hade således det yttersta ansvaret för utbildningen. Ett ansvar som medförde
stora befogenheter, något som 1700-talets progressiva skolmän och uppfostrare opponerade sig
mot. Det fanns de som krävde att skolväsendet
skulle sekulariseras och i stället placeras under
ett särskilt uppfostringskollegium.
Vid sekelskiftet 1800 fanns det i Stockholm ca
9 000 barn i åldrarna sex till femton år, barn som
borde ha tillgång till skolundervisning. Ett tusental återfinns i stadens offentliga skolor, men de
flesta undervisades i någon av Stockholms mer
än etthundra privatskolor och pensioner, eller
av privatinformatörer och skolmästare. Dessa
skolor hade mycket skiftande kvalitet och lärare
med mycket varierande kompetens. Vi finner
pedagoger, predikanter, skräddaränkor, en bladarbetare och en kyrkosångare. Man inser lätt att
den undervisning som erbjöds inte alltid var den
bästa.
Den offentliga undervisningen stod lågt i kurs.
Den tristess, smuts och pennalism man tvingades uthärda var förfärande. ”Latin, kateches, glosor och stryk” var botanisten Samuel Öhmans
omdöme om sin unga skolår.
33
Under 1700-talet växer också den borgerliga
kärnfamiljen fram, som en följd av att det gamla
självförsörjande hushållet gradvis förändrades
till ett marknadshushåll. Man levde i allt större
utsträckning av pengar. Kärnfamiljen, med husfadern i spetsen och tjänstefolket i trossen, sluter sig mot samhället, lever i sina salonger, sina
malmgårdar och på sina sommarvisten.
I Bellmans dikter till enskilda återfinner vi en
rad av dessa människor och miljöer. Hovgulddragare Petter Widman på Elfvik på Lidingö,
arkitekten Erik Palmstedt med hustru Gustava
vid Tyska Brunn och deras sommarställe Fiskarstugan, Fru Helena Quiding på Heleneberg vid
Lilla Värtan.
Över kontinenten i allmänhet, också över
Stockholm, blåste sedan seklets mitt en stadig
kulturell västanvid från den engelska övärlden.
En vind som förde med sig en borgerlig livsstil
och kultur. Tidskrifter av engelsk typ, till exempel The Spectator, blev en inflytelserik faktor, som
gärna lade större vikt vid just bildning och nyttighet, än vid lärdom och intellektuell färdighet.
Akademierna och de vittra samfunden bildades, samtidigt som kaffehusen och de politiska
klubbarna efter engelsk modell blev centrum för
samhällsdebatt och samhällskritik. Bland besökarna på dessa klubbar blandade sig polisspioner
och rapportörer för att vädra eventuella konspirationer mot det rådande politiska systemet.
Under 1700-talets senare decennier fanns det
ett tjugotal kaffehus bara runt Riddarhustorget.
Där läste man tidningar, diskuterade politik,
men man kunde också köpa teaterbiljetter och
teckna bokprenumerationer. Runt Riddarhustorget fanns också större delen av Stockholms cirka
tjugo bokhandlare. Vid Tyska Brunn 19 (gamla
Nicolai polisstation) låg sedan 1703 Stockholms
Bokauktionskammare. 1787 flyttade den till
Myntgatan, mellan Kanslihuset och Riddarhustorget, då den fick ge rum åt Stockholms första
synagoga. Gustaf III:s Judereglemente från 1782
tillät invandrande judar att bosätta sig i Stockholm, Norrköping, Göteborg och Marstrand.
Bokauktionskammaren var Stadens stora bokbörs. Den hade auktioner tre dagar i veckan, nio
månader om året. Under 1700-talets två sista decennier omsatte den ungefär femtontusen böcker
om året. Köpare och säljare var framför allt ämbetsmän, präster och det bildade borgerskapet.
34
”Klockorna ringa, Trummorna dundra, fanorna fläkta, pikarna glimma, klockspelarn
drillar och klämtar” ropar Fredman från vattnet
utanför Skeppsbron (Ep 33). Detta Stockholm är
fullt av ljud. Överallt hörs skrik och skrän, sopor
som slängs, pottor som töms, forpojkar som drar
sina bullrande kärror, väktarnas rop och kyrkklockornas dån. I Tyska Kyrkan fanns rikets enda
klockspel.
Löpare och betjänter springer med biljetter
och brev. Dessa brev och biljetter var våra dagars
telefonsamtal och e-post, där betjänterna tjänade
som tvåbenta telekombolag, när de ilade fram
och åter, fram och åter, mellan ”abonnenterna”.
Men staden hyste inte blott människor utan
också djur. På bakgårdarna fanns höns, hästar,
kor och svin. Och så flugorna; kring rännstenarna och de öppna latrinerna. I stadens ytterområden fanns hela sjöar av orenlighet, som
sjön Fatburen vid nuvarande Medborgarplatsen. Den spred dysenteri, inte minst bland arbetarna i fabrikerna på Söder. Man tvättade i förorenat vatten, få brunnar var rena. Tuberkulos,
febrar och epidemier var legio. Inte underligt
att dödligheten var stor, nästan lika stor som i
Paris, den stad i Europa som hade den högsta
mortaliteten.
Den sjuke sköttes i bästa fall av en fattigläkare.
En av dessa var Bellmans mycket näre vän Anders
Blad, till vilken Bellman dedicerade den mörka,
vackra episteln 81, ”Märk hur vår Skugga, Märk
Movitz Mon Frère, inom ett Mörker sig slutar”.
Det var samme doktor Blad som uppmanade
Bellman att under den ofrivilliga inhysningen i
Högvaktsflygeln på slottet våren 1794, påbörja sin
Lefvernesbeskrifning.
Kyrkogårdarna var fyllda till bristningsgränsen med grav vid grav utan några gångar emellan. Dödskallar och benknotor stack upp ur det
glesa gräset och dessa måste snart skyfflas in i
benhuset för att ge plats åt nya lik. I 1700-talets
Stockholm var döden var mans granne. Vid 50
år var man gammal. Bellman blev 55. De riktigt
robusta levde förvisso längre. Bellmans änka Lovisa Grönlund-Bellman dog först 1847, vid 92 års
ålder.
Livets timliga villkor var hårda. Ruset blev
för mången vägen till befrielse. Urmakaren Jean
Fredman visste det bättre än någon. Carl Michael
Bellman säger om sin diktnings hjälte att ”Fred-
man Uhrmakaren, i sin lifstid varit lika känd för
sin skicklighet, at afdela tidens lopp uti timmar
och minuter, som för sin behändighet, att gjöra
tiden till intet uti ett litet grönt Timglas med finkel”.
Det var ingen tillfällighet att en urmakare fick
det poetiska uppdraget att göra tiden till intet,
genom att tömma vinglaset, stjälpa omkull timglaset och förneka den skuld som har Döden som
inkasserare.
Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd och vid din tröskel står,
Bliv ej förskräckt han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på ett år
(Ep 30)
Men urmakaren Fredman vet att livstimmen ilar.
Han pekar på visaren som skyndar runt urtavlans cirkel, han pekar på klockan som slår och på
kyrkklockorna som dånar, i Jacobi, i Katarina, i
Nicholai. Det är slag som bekräftar tidens tyranniska välde.
Det var först under 1300-talet som tiden och
timmen fick direkt del i människors tillvaro. Innan dess hade kyrkan ägt och kontrollerat tiden,
genom sin liturgi och böneringning, eftersom
det var bönetimmen och inte tiden på dygnet
som reglerade livet. Men på 1300-talet uppfanns
så det mekaniska slagverket, som snart fick sin
plats på de framväxande städernas rådhustorn.
Tiden blev synlig och dygnet fick sina likformiga
timmar, markerade utmed urtavlans periferi.
Alltsedan dess rytmiseras och kontrolleras livet
av tidens jämna och utmätta gång. Fickur, pendyler och andra klockor tillhörde 1700-talets personliga attribut och rekvisita.
Urmakaren Fredman är ett barn av sin tid,
skicklig i att hantera såväl timglas som tomglas.
När en broders eller systers timglas runnit ut då
för Fredman oss i Epistel 54 till Katarina kyrkogård, till de bleka fält, där aldrig en Iris minsta
blomma plockat. I Epistel 81 står han vid Löfbergskans grav och reflekterar;
Märk hur vår skugga, märk Movitz Mon Frère,
Inom ett mörker sig slutar,
hur Guld och Purpur i Skoveln den där,
Byts till grus och till klutar.
Men det fredmanska timglaset symboliserar inte
i första hand dödens inkassouppdrag, utan snara-
re livets möjlighet att med hjälp av det lilla gröna
glaset finkel glömma att livet är en skuld till naturen. En skuld som skall återgäldas; att Clotho
ren ur syrtuten avklippt en knapp vid Charons
bud. (Ep 82, Fredmans oförmodade avsked.)
Det gällde att erövra ögonblicket, dess lust och
glädje. 1700-talet var en nöjenas och njutningens
epok i hela Europa. Det kunde vara en picknick
på Djurgården eller en pastoral måltid med lax
och spenat på Mosebacke, eller en bullrande
bal på någon av stadens krogar. Man gick med
liv och lust upp i dessa stundens nöjen, som den
bästa vägen att fly bort från bekymren. Ty ”Morgondagen blott oro föder” som det står i Ep 63
eller i 10:ans; ”Hvar en följe sitt begär. Glöm allt
livs besvär”.
Bellman lägger örat mot tidens stämton. Han
har ett absolut gehör!
Den engelskinspirerade parken, med sina
mjuka kullar, vida lövträd, ekotempel och ruiner
är tidens landskapsmode, som vi möter det på
Drottningholm, Haga och Djurgården. Att vistas
i detta av människohand kultiverade landskap
tillhörde 1700-talets förnöjelser. Man metade,
man rullade kägelklot. I Sång 31 ”Opp Amaryllis” vädjar kavaljeren: ”kom nu och meta, noten
är bunden, kom nu på stunden, följ mig åt”. I
Epistel 55 spelar Mollberg Kägelspel hos Faggen
vid Hammarby-tull en sommarafton 1770. Vi ser
honom ”mitt bland dem käglor slå, Stiger på tå,
Grälar och nekar, att i slagen ramla två”.
Faggens krog, som låg vid Vintertullen, är uppkallad efter trädgårdsmästare Fagge som öppnade värdshusrörelse 1731. När Fagge dog 1739 sålde
hans änka den till en viss Eric Nordström, som
blev en viss Ulla Winblads svärfar! Tills nyligen
har där bott en präst – en kvinnlig präst dessutom. Bellman ler nog åt dessa ödets lekar.
Stadens krogar var många, ungefär 700 stycken. En krog på var hundrade invånare. Djurgården, som var kronomark, låg utanför det egentliga Stockholm och där var det förbjudet att servera destillerade drycker. Men brännvinet var lätt
att smuggla och lönnkrogarna var många. Djurgårdens s.k. kojor var sanna tempel för Bacchus
och Fröja.
Den ståtliga Epistel 25, Bellmans favoritepistel,
beskriver Ullas överfart till Djurgården: ”Blåsen
nu alla, Hör böljorna svalla, Åskan Går”. Episteln
50 skildrar hennes återfärd: ”Phoeubus förnyar,
35
De gyllene skyar, Kring städer och byar, Bestrålar
vår syn”.
Epistlarnas bröder och systrar har vidlyftiga
dryckesvanor. Deras supande är ritualiserat. Ruset har i Fredmans värld samma kraft som fantasin har hos Bellman. Det är tankens och känslans befriare. Ruset förändrar inte verkligheten,
men det förändrar upplevelsen av verkligheten,
på samma sätt som fantasin. Det upphäver tiden
och öppnar en värld där ingen tid finns, en värld
där ingen frågar efter timmen, där ingen mäter
den, där ingen värderar den. Där vinglaset skall
tömmas – och timglaset stjälpas. Den frihetens
värld är Krogen!
I Epistel 52 Til Movitz när hans fästmö dog säger
Fredman: ”fly Bror, fly Fröjas skara / och din Frihet ömt bevara / Förr du snärjdes i en snara / Nu
får du på krogen vara / Nu är du fri min son”.
Krogen är epistelvärldens skyddade rum. Där
blir, med rusets hjälp, friheten möjlig. En frihet
från såväl sorgen som passionen.
Fröjas praktiserande prästinnor var många. I
Fredmans Stolta stad och i Bellmans Stockholm,
där prostitutionen var minst sagt omfattande.
I spetsen för detta tidlösa yrke stod en sådan
skräckfigur som den beryktade Platskan, eller
moster von Platen som hon kallade sig, som drev
glädjehus på Baggensgatan och Västerlånggatan.
När Kellgren i dikten ”Mina Löjen” levererar
en hånfull och dräpande dom över Bellmans
diktning – inte på grund av dess brist på moral –
men dess brist på respekt för den goda smakens
fasta ramar, skriver han om Bellman att;
Hans muser sig på Spinnhus nära,
hans gratier ligga under kur,
och uti Platskans Jungfrubur
han Kärleksgudens språk fått lära.
Alla kvinnor som gick lösa och lediga eller hade
ett oregelbundet arbete fick misstankar riktade
mot sig. Krogarna hade en uttaxering på femtio
riksdaler för att täcka kostnaderna för Spinnhuset på Långholmen och för att avlöna separationsvakten, de så kallade paltarna, som hade till
uppgift att gripa alla fruntimmer som synbarligen inte hade något att bestyra och sätta dem i
arbete.
Bellman låter oss med Fredmans ögon skymta
en flicka i grändens dunkel;
36
Igår såg jag ditt barn min Fröja,
I Yxsmedsgränd,
Klädd i en svart garnerad tröja,
Så snörd och spänd;
En kullrig vidd av många stubbar
Bjäfs och granlåt och flärd
Men i dess fjät såg jag två gubbar
Med långa svärd
(Ep 28)
Dessa paltar, som var allmänt avskydda, och säkert hade full sysselsättning med kvinnor och
med berusade slagskämpar var utrustade med
särskilda saxtänger av järn med vilka de på betryggande avstånd kunde ta ett fast grepp om
halsen på sitt offer och marschera iväg till häktet.
Vägen var alltså kort mellan glädjehuset på
Baggensgatan och Spinnhuset på Långholmen.
Traktören Magnus Benedictus, var en man som
åtagit sig att hålla stadens gator rena genom att
leja straffdömda prostituerade och kommendera
dem att tömma latrintunnor, för att sedan ro
över lasten till Salpetersjuderiet vid Mariebergs
Porslinsfabrik vid Kungsholmens strand. Den
som Fredman pekar ut i Epistel 48, Varuti
avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen en
sommarmorgon 1769.
”Såg du nu Marieberg, / så se längre neder; /
Med en gul och bleknad färg / Sig ett tjäll utbreder. / Fönstren glittra. Kännen I / ej salpetersjuderi? / En gång Ulla – raljeri! / Palten dit dig leder.”
Epistlarnas rum är gränden, kyrkogården,
krogen, sovkammaren och Djurgårdens gröna
lundar. Men vad är det för livskänsla Bellman vill
formulera? Vad är det för upplevelse av människans villkor och utmätta jordetid som hans dikt
vill uttrycka? Varför är timglasets utrunna tid,
tomglasets urdruckna vin och krogens försonande rum hans spelplats? Hur kan han i krogrummets larm och i sovkammarens lust gestalta vår
kanske största dikt om livets guld och grus? Han,
”en man av föga djupsinnighet” som han säger i
sin Lefvernesbeskrifning. Han, den naive sensualisten, den av hjärtat så innerligt gode och känslige
människovännen.
Han betraktar helt enkelt sina bröder och
systrar med fantasins och medkänslans ögon.
Han förvandlar dem och deras värld till ett
utopiskt lyckoland. Landet Ingenstans. En
antivärld. Han låter den tidsbundna världens
Bellmans namnteckning. KB, HS, Autografsamlingen.
Bellmans likprocession, teckning av C. M. Bellman. KB, HS, Vf 38: 3.
Äntlig är den stunden inne, at jag måste ombyta linne,
ock låta mig nedsättas i grafven med Préstafven; jag har
föranstaltat om mitt hus, med saffrans:kringlor och talgljus, och ifrån krogen Förgylta Lyran skall jag bäras
bort med ohyran.
37
Bysättningshäktet i högvaktsflygeln på Slottet. Våren 1794 sitter Bellman här under tio veckor för en skuld om 102 riksdaler.
KB, HS, Vf 18.
tunga villkor rinna ut likt timglasets sand och
låter för en stund tidlöshetens villkor råda. På
krogen, i sovkammaren, i gränden och i lunden.
Villkor som bestämmer att sinnenas upplevelse
av det närvarande ögonblickets fullhet är livets
enda sanna evangelium.
Mitt i Stockholms smuts och förnedring är
Fredmans värld en värld av medmänsklighet och
livsglädje. En värld som har sin alldeles egna logik. Den är utpräglat sinnlig, bröderna och systrarna är genuina sensualister. De söker den livets
frihet som bara kan finnas mellan jämlika varelser, där ingenting uppnås på bekostnad av någon
annan, utan i gemenskap med dem. Detta behov
av en nära mänsklig samvaro, är den fredmanska
kretsens livsnerv.
38
Visst är tonen mellan dryckesbröderna mången gång högljudd och grov, men där finns alltid
en underström av medkänsla och inlevelse. En
insikt om att brödra- och systerskapet genom
sin ömsesidiga respekt ser till att människan, all
skröplighet och svaghet till trots, aldrig förlorar
sin värdighet.
Epistlarnas brödraskap är ett sällskap utan
behov av vare sig makt eller framgång. De har
ingen förankring utanför den egna kretsen och
de är helt ointresserade av pengar och ägodelar.
Det är inte vardagslivets tråk och tvång som härskar. Ingen av dem har egentligen något arbete.
Med ett modernt språkbruk kan man möjligen
säga att de har en ”sysselsättning”. Med Bellmans
terminologi var de ”passagerare”. Personförteck-
ningen till Fredmans Epistlar säger att Movitz är
konstapel, Mollberg är korpral och senare dansmästare, Fader Berg är tapetmålare, Fader Bergström är namnsdagsblåsare i Katarina. Men de
vänder alla uppmärksamheten och intresset mot
viktigare ting än plikt och arbete; mot kärlek,
musik, sång och dans.
Dock, epistelvärlden har också en nattsida. En
ruelsens, melankolins och förgängelsens aspekt.
Vi ställs då inför dödsångestens och bakrusets
kaos, dess desperata lek med livet, med passionen
och med döden. Krogen och kammaren fylls av
en känsla av tomhet, ofullkomlighet och sorg.
Även om den känslan till sist alltid tvingas tillbaka av brödernas förnyade lust och engagemang
i vinets, musikens och erotikens glädje. I Epistel
30, Till Fader Movitz under dess sjukdom, Lungsoten
granskas ingående i strof efter strof, Movitz lungsjuka och härjade kropp.
Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramadt bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder
Ligger så sväld och fuktig som i bad;
Handen är svettig och ådrorna stela.
Ändå slutar varje strof med en uppmaning till
musik eller sång: ”Knäpp nu och spela, / töm din
flaska, sjung och drick, var glad!” Det är en uppmaning, som icke blott är till tröst och styrka för
den döende Movitz. Det är också en uppmaning
till oss alla att ta ett steg tillbaka från sjuksängens
lidande. Döden och sorgen måste bekämpas med
livets och glädjens vapen.
Många Epistlar, framför allt de som Bellman
själv kallar Pastoraler anger i titeln såväl plats
som tid: året, årstiden och tiden på dygnet. En
precisering i tid och i rum som Bellman kan ha
lärt av 1700-talets store pastoraldiktare engels-
mannen Alexander Pope. Pope krävde också att
pastoralen, skulle ha en dramatisk monolog- eller
dialogform utan direkt handling. Platsen skall
uppges i diktens titel, texten skall ge täta allusioner till platsen och dess omgivning.
Bellman följer Pope tätt i spåren. Epistel 71 har
titeln: Til Ulla i fönstret på Fiskartorpet, Middagstiden, en Sommardag I. I Epistel 72 lyder titeln:
Lemnad vid Cajsa Lisas Säng, sent om en afton.
Epistel 23; Som är et Soliloquium då Fredman låg
vid krogen Kryp-In, gent emot Banco-huset, en sommar-natt år 1768. Platsen är angiven, tidpunkten
likaså, ibland även årstiden och året.
Dikten fästs och förankras i Bellmans Stockholm, men det är Fredmans blick som ser och
beskriver. I Epistel 71 fångar hans betagna öga det
gudomliga Fiskartorpet, medan den stampande
hingstens rullande ögon riktas mot det fönster där
Ulla står.
I Epistel 72 vandrar hans blick från Cajsa Lisa
i de höga bolstren, till sovkammarens smala och
utsläckta ljus, via Norströms piskperuk som
hänger på sin spik, till den stängda fönsterluckan
och den tillslutna porten. I Epistel 23, den s. k.
rännstensmonologen, som tilldrar sig vid Järntorget, får vi följa Fredmans abstinensplågade
öga från den egna kroppens smuts och förfall
med rocken i trasor, skjortan svart som sot, händerna magra och kalla, som ”Darra vid larm och
dån”. Det söker sig upp mot morgonrodnandens
himmel och de glimmande kyrktornen, ner igen
till krogdörren som öppnas och till trapporna
som leder till löftet om liv i Bacchi rum. Det är
törstens och förtvivlans öga som fångar reflexerna i en splittrad verklighets spegelskärvor.
Skärvor som Bellman fogar samman till en
bild av livet och av Staden. En bild som ger oss
en upplevelse av igenkännande och tillhörighet.
39