Religion / livsåskådning och miljö

Transcription

UTGES AV FÖRENINGEN LÄRARE I RELIGIONSKUNSKAP
Religion & Livsfrågor
Religion / livsåskådning
och miljö
NR 3 • 2009
TEMA
Religion / livsåskådning
och miljö
» Mythos och logos i lärprocesser om natur och miljö
» Religionskunskap för hållbar utveckling
» Imago Dei, djuren, och ”nyttans tyranni”
» Ekologi och religionsdialog
» Lokala livsvärldar och texternas konstruktioner: om ”indianens” natursyn
Religion för gymnasiet
Religionskunskap
av Lars-Göran Alm
Är feminismen en livsåskådning?
Finns det någon skillnad mellan
kristna och humanistiska värderingar?
Och hur sekulariserat är Sverige
egentligen? Vilka moralregler har
buddhister eller judar när det gäller
kärlek och sex? Hur ser muslimer på
våld och krig? Är hinduismen mera
miljövänlig än andra religioner?
I den här läroboken hittar du fakta om ett antal viktiga
religiösa och sekulära livsåskådningar. Du får också
diskutera moralfrågor och studera vad man inom olika
livsåskådningar anser om dem.
Detta är den tredje utgåvan av Lars-Göran Alms lärobok
för gymnasiets A-kurs i religionskunskap. Mycket i den är
välbekant för dem som använt boken tidigare. Men i en
avdelning, ”Människan eller gud?”, är texten till stor del
nyskriven. Hela boken har setts över, bl.a. med utgångspunkt i synpunkter från lärare och granskare.
Författaren har en speciell
förmåga att föra en dialog med
sina läsare och steg för steg
föra in dem i kunskapens värld –
nästan utan att de märker det.
Religionskunskap för gymnasiet
Lärobok Kurs A, 3:e upplagan
Best nr 27-41548-5
Författare: Lars-Göran Alm
Natur & Kultur
Tel: 08-453 86 00 Fax: 08-453 87 90
info@nok.se www.nok.se
REDAKTÖREN HÄLSAR
INNEHÅLL
4Ordförandetankar
Annika Lindskog
6Mythos och logos i lärprocesser
om natur och miljö
Maria Jansdotter Samuelsson
8
Välkända och nya utmaningar
kräver handling
Sommarlovet är till ända och ännu en hösttermin ligger framför oss med utmaningar av både välkända och nya slag. Inte sällan präglas de första dagarnas
möten med kollegor av samtal om hur sommaren har varit. Denna sommar har
på många håll varit en ovanligt regnig sommar. Regnrekord för julimånad har
satts vid flera av SMHI:s väderstationer, ett faktum som får oss att fundera i
vidare perspektiv. Hur vanliga eller ovanliga är sådana nederbördsmängder i ett
längre tidsperspektiv? Och hur ska förändringarna tolkas? I vilken utsträckning
är de relaterade till vidare klimatförändringar?
Frågor om miljö har blivit alltmer aktuella. Vi har därför sett det som
angeläget att ägna ett särskilt tidskriftsnummer åt detta tema. Religion / livsåskådning och miljö uppmärksammar miljöfrågor ur religionskunskapsperspektiv
och visar på möjliga kopplingar i undervisningssammanhang, på de svårigheter
och de möjligheter som uppstår när religion / livsåskådning och miljö står på
undervisningsagendan. Skärningsfältet religion / livsåskådning – miljö är ett
område som andra som kräver sin specifika kunskap. Fältet kan ibland uppfattas alltför komplicerat då många religionskunskapslärare i sin grundutbildning
saknar utbildning när det gäller dessa frågor och kopplingar. Vi är därför glada
över att Maria Jansdotter Samuelsson, universitetslektor i religionsvetenskap
vid Karlstads universitet, och särskilt inriktad på frågor om religion / livsåskådning och miljö, har arbetat som temaredaktör för detta nummer av tidskriften.
Maria har också skrivit en egen artikel som inleder numret där hon presenterar
frågor som skribenterna i detta nummer behandlar samt tydliggör de perspektiv
hon ser som centrala för religionskunskapsundervisning om miljöfrågor. Maria
betonar bl.a. vikten av att frågor om natur och miljö får sin plats i såväl religionskunskapsämnets analytiska som existentiellt tolkande dimension.
Förutom det nya grepp att vi i detta nummer av Religion & Livsfrågor
arbetat tillsammans med en temaredaktör har vi också i detta nummer infört
recensioner. Med hjälp av tre anmälningar av nyutkomna böcker inom vårt fält
får vi anledning att reflektera över vad eftersträvansvärd kunskap är, hur lärande
går till – vad religionsdidaktik /-pedagogik är – och vilka möjligheter det ger
undervisningen att arbeta med skönlitterära texter. Vi vill också passa på att
nämna att vår webbplats www.flr.se genomgått en revidering och att det nu via
hemsidan finns möjlighet att ta del av äldre nummer av tidningen.
Med förhoppning om stimulerande läsning och berikande samtal!
CHRISTINA OSBECK
Religionskunskap för hållbar
utveckling
David Olsson Kronlid
11
Imago Dei, djuren, och
”nyttans tyranni”
Helena Pedersen
14Ekologi och religionsdialog
Laura Wickström & Ruth Illman
18Lokala livsvärldar och texternas
konstruktioner: om ”indianens”
natursyn
Anne-Christine Hornborg
22
Recension: Vad är praktisk kunskap?
Olof Franck
25
Recension: Samtal vid brunnar
Nils-Åke Tidman
26
Recension: Heder eller samvete
Emma Hall
Accepterar man ett skeppsbrott som
oundvikligt, kan det komma som profetians
självuppfyllelse. Men också utopier kan flytta
ut i verkligheten, om de får bestämma våra
handlingar.
Det har hunnit bli sent på jorden. Men ännu
inte för sent: om vi bestämmer oss för att
leva på jordens villkor.
Rolf Edberg
m e dv e r k an d e i d e t ta n u m m e r
Maria Jansdotter Samuelsson
Karlstads universitet
maria.jansdotter@kau.se
Anne-Christine Hornborg
Linköpings universitet
anne-christine.hornborg@liu.se
Laura Wickström, Åbo akademi
laura.wickström@abo.fi
Ruth Illman, Åbo akademi
ruth.illman@abo.fi
David Olsson Kronlid , Uppsala universitet
david.kronlid@did.uu.se
Helena Pedersen, Malmö högskola
helena.pedersen@gender.uu.se,
Olof Franck, FLR:s styrelse
Olof.Franck@skovde.se
Nils-Åke Tidman, FLR:s styrelse
nilske.tidman@telia.com
Emma Hall, FLR:s styrelse
emma.hall@malmo.se
R eligion / livsåskå d ning o c h milj ö 3 : 0 9
|
ORDFÖRANDETANKAR
Ordförandetankar
Vädret är ett vanligt samtalsämne när vi fortfarande
befinner oss i en sommarmånad och många ännu
är befriade från arbetsplikterna. En inte alltför vild
gissning är att det under denna sommar, liksom
under alla tidigare somrar, pratas en hel del väder.
Många av oss som annars mest kastar en flyktig blick
på väderlekskartorna i slutet av nyhetssändningarna,
tycker nu att detta inslag är högst angeläget. Hur var
vädret i Grekland idag - vilken solskyddsfaktor borde
våra släktingar ha använt? Hur blir vädret hemmavid
imorgon – kommer vi att kunna ha vår trädgårdsfest
utan partytält? Låt oss prata väder! Eller snarare, låt oss
prata om hur vi pratar väder!
För visst har det skett en förändring i väderpratet
under senare år? När vi tidigare sällan resonerade längre
än en femdygnsprognos, har nu perspektivet vidgats till
att omfatta hypoteser om vilket väder våra barn, barnbarn och kanske barnbarnsbarn kommer att få uppleva.
Själva begreppet ”väder” förefaller att ha breddats till
att innefatta inte bara nuet utan även såväl en fjärran
dåtid som en avlägsen framtid. Vi finner inte sällan att
det vi egentligen talar om är väder som ett symptom på
något annat, ett fenomen på ett högre abstraktionsplan.
Vi pratar inte längre bara väder, vi diskuterar klimat.
Klimatfrågorna är numera en viktig del i forskningen, i det offentliga samtalet och i samtalen hemma
vid middagsbordet. En rad nya klimatrelaterade termer
har fått fäste i språket, såsom klimathot, klimatneutral
och klimatsmart. Förmodligen kommer dessa ord att
användas allt mer flitigt under loppet av hösten inför
Religion & Livsfrågor
Utges av Föreningen
Lärare i Religionskunskap
Årgång 40. ISSN: 0347-2159
Redaktör Christina Osbeck
Ansvarig utgivare Annika Lindskog
Redaktionens adress
c/o Christina Osbeck
Ängskogsvägen 35
656 71 Skattkärr
tel 054-86 41 76, 070-388 11 38
christina.osbeck@kau.se
Annonser
Gunnar Iselau, Karlskronavägen 6D,
121 52 Johanneshov, tel 08-6441721
annonsred@flr.se
Prenumeration & distribution
Nils-Åke Tidman
Timotejgången 3, 417 76 Göteborg
tel 031-26 56 96
|
religion & livsfr å gor
Föreningen lärare
i religionskunskap (FLR)
Ordförande Annika Lindskog
Nyebrostigen 58, 443 30 Lerum
tel 0701-474 446
0302-122 24
FN’s klimatmöte i Köpenhamn i december. I juli 2009
gav ”klimatsmart” 343 000 träffar på google.se – hur
kommer utfallet att vara ett halvår senare?
Det nyss nämnda begreppet ”klimathot” skulle
kunna ses som symptomatiskt för många av de samtal
som förs i detta sammanhang. Det är sällan någon
ljusnande framtid som framträder i klimatpratet.
Beskrivningarna av de miljömässiga förutsättningarna för kommande generationer på vår planet tar sig
stundtals närmast apokalyptiska uttryck, något som
ju för övrigt Föreningen Lärare i Religionskunskap
uppmärksammade och problematiserade redan i årsboken för 2007. Bakom titeln Apocalypse now - fakta,
ideologi och domedagsscenarior i klimatförändringarnas kölvatten ryms en rad intressanta artiklar, väl värda
att läsas på nytt. Även detta nummer av Religion &
Livsfrågor utgör ett exempel på föreningens intresse för
miljöfrågor och vilja att delta i samtal om miljön i vid
bemärkelse. Klimatproblematiken är oerhört komplex
och komplicerad och måste belysas från fler perspektiv än enbart det naturvetenskapliga. I konferensen
Hållbar utveckling – en mänsklig rättighet? som FLR
var med och arrangerade i Göteborg förra hösten, synliggjordes behovet av fler röster i debatten. De forskare
som föreläste vid konferensen (Anna Brodin, Sverker
Jagers och Brian Palmer) representerade samhällsvetenskap och humaniora. Med utgångspunkt från dessa
perspektiv aktualiserades etik som en angelägen komponent i arbetet för att få till stånd en bättre beredskap
inför befintliga och kommande prövningar.
Olof Franck
Falkvägen 3 B, 541 33 Skövde
tel 0500-46 42 90 (arb)
Emma Hall
Erikslustvägen 30 C, 217 73 Malmö
tel 040-12 79 61
Vice ordförande Nils-Åke Tidman
tel 031-26 56 96
Ulf Jämterud, Bragevägen 26
194 63 Upplands Väsby
tel 08-760 77 65
Sekreterare Ingemar Lundström
Leires väg 84, 443 51 Lerum
tel 0302-157 52
Bodil Liljefors-Persson
Ö. Bernadottesgatan 82
216 17 Limhamn
tel 040-16 28 86
Skattmästare Nils-Åke Tidman
tel 031-26 56 96
Ledamöter
Ola Björlin
Narvavägen 9, 724 68 Västerås
tel 021-13 15 38
Torsten Blomkvist
Manhemsvägen 4 H, 791 32 FALUN
tel 023-77 82 94 (arb)
Sven-Göran Ohlsson
Djupadalsvägen 18, 241 36 Eslöv
tel 0413-55 55 44
Christina Osbeck
Ängskogsvägen 35, 656 71 Skattkärr
tel 054-86 41 76
Årsbok
Redaktörer: Bodil Liljefors-Persson,
Emma Hall.
ISSN: 0348-8918
Medlemsskap
Medlem blir man enklast genom att
anmäla till skattmästaren. Adress ovan.
För medlemsavgiften (250 kr) erhåller
man årsbok och tidsskriften (4 nr/år).
För pensionärer är avgiften 200 kr.
För studerande är avgiften 100 kr.
FLR postgiro 15 69 53-2
FLR bankgiro 131-2222
Hemsida www.flr.se
Tryck & form
Prinfo Grafiskt Center, Malmö 2009
Ungdomar idag är ofta mycket medvetna om klimatrelaterade problem. När man tar i beaktande att det som många
gånger framhålls i klimatdiskussionen är negativa aspekter, så
som algblomning, smältande inlandsisar och översvämningar,
är det inte underligt att oron växer. Resultatet kan i värsta fall
bli ångest eller en handlingsförlamande uppgivenhet – ”vem
orkar bry sig, det kommer ändå att gå åt skogen”. I skolan
har vi en möjlighet och vill jag hävda, en plikt att bearbeta
den dystopi som kan bli konsekvensen av klimatpratet. I
religionskunskapsämnet har vi stora möjligheter att lyfta fram
de etiska perspektiven på klimatförändringarna och våra möjligheter att påverka klimatet positivt och negativt, lokalt och
globalt, i nuet och inför framtiden. Hellre än att utgå från
frågeställningar som ”vad händer med den framtida livsmiljön om vi fortsätter att…?”, kan man ta framtida scenarier
med drägliga livsvillkor som utgångspunkt i undervisningen.
Kanske kan dystopierna blekna något då vi låter eleverna
undersöka vad som skulle krävas för att förverkliga dessa
scenarier. En sådan typ av undersökning förutsätter givetvis
ett samarbete mellan ett flertal skolämnen – precis som all
hållbar klimatforskning bör inbegripa många discipliner.
Medan det inte sällan betecknas som ”tomt prat” då vädret
är samtalsämne, öppnar klimatfrågan för möjligheten av
innehållsrika, stimulerande och konstruktiva samtal.
ANNIKA LINDSKOG
Religionskunskap
Didaktiska perspektiv och redskap
för en inspirerande undervisning
19–20 november 2009 i Uppsala
För ytterligare information
Myron Zaluha, tel 018-471 18 51
e-post myron.zaluha@uadm.uu.se
www.uppsalaeducation.uu.se
Uppsala University Education
Du har väl varit
inne på FLR:s
hemsida?
På www.flr.se kan du nu hitta
mer än 200 artiklar från äldre
nummer av Religion & Livsfrågor.
Välkommen Du också!
|
MARIA JANSDOTTER SAMUELSSON
Mythos och logos i lärprocesser
om natur och miljö
Skolans religionskunskapsundervisning bör enligt läroplan och kursplaner innehålla
två dimensioner, en som handlar om att kunna analysera och jämföra innehållet i
olika tros- och livsåskådningstraditioner, en annan som handlar om att utveckla en
egen personligt baserad reflektion kring existentiella frågor. När frågor om natur
och miljö får en allt mer framskjuten plats i människors medvetande, så bör dessa
få en tydlig plats i religionskunskapens båda dimensioner, menar Maria Jansdotter
Samuelsson, lektor i religionsvetenskap vid Karlstads universitet och temaredaktör
för detta nummer av Religion & Livsfrågor.
Krönikören Aron Lund frågar sig i Expressen den 5 augusti
2009 vad som egentligen hände med den svenska djurrättsrörelsen, som var så aktiv och synlig i media i slutet av 90talet. Lund var själv då med i utkanten av djurrättsrörelsen,
och önskar den tillbaka, som en motvikt till den likgiltighet
ifråga om t.ex. det moraliskt berättigade i konsumtion av
djurprodukter, som han menar brett ut sig allt mer bland
svenska konsumenter. Men några dagar tidigare, måndagen
den 3 augusti, rapporterade faktiskt Sveriges Radio P1 om
att djurrättsaktivister återigen börjat formera sig i Umeåtrakten, som var 90-talets centrum för den svenska djurrättsrörelsen. Senaste året har ett 20-tal olika aktioner utförts, bl.a.
riktade mot jakt- och fiskeverksamhet. I sammanhanget kan
det även konstateras att Miljöpartiet gick kraftigt framåt i det
svenska valet till europaparlamentet i juni. Rimligen är det så
att frågan om hur vi människor handskas med naturen har
fått fäste i svenska medborgares medvetanden som kanske
aldrig förr, i och med de senaste årens uppmärksamhet på de
alltmer uppenbara klimatförändringarna. Och det är väl inte
osannolikt att frågan om hur vi hanterar djur nu får förnyad
uppmärksamhet ”på köpet”.
Att hjälpa elever med att utveckla en levande reflektion kring frågor som har med människosläktets plats i det
globala ekosystemet är en given uppgift för religionskunskapsundervisningen. Det är väsentligt både för att kunna
finna sitt sammanhang i tillvaron, liksom för att kunna
fungera som en ansvarskännande och ansvarstagande medborgare. Såväl Lpo94 som Lpf94 förordar att eleverna skall
|
bibringas ökad medvetenhet kring etiska frågeställningar,
och att undervisningen skall främja kritisk reflektion kring
och handlingsberedskap inför miljö- och överlevnadsfrågor.
Teman som djurrätt och miljöetik är givna i religionskunskapsämnet. David Olsson Kronlid samt Helena Pedersen
diskuterar i sina artiklar i detta nummer av Religion &
Livsfrågor ur olika perspektiv möjligheter och utmaningar
när dessa teman skall införlivas i religionskunskapen. Eleverna behöver också göras medvetna om att detta är frågor
som upplevs som alltmer relevanta och aktuella inom ramen
för olika kyrkor och religioner världen över, och att man
möts över religionsgränserna för att integrera ekologiska
kunskaper med trossystemen, för att bättre kunna möta och
ta ansvar för dagens globala miljöfrågor. Detta belyser Laura
Wickström och Ruth Illman i sin artikel. Temat för AnneChristine Hornborgs artikel berör specifikt hur en nordamerikansk ursprungstradition integrerar aktuella miljövetenskapliga perspektiv i sin natursyn.
VERKTYG FÖR KRITISK ANALYS OCH EXISTENTIELL
REFLEKTION
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att uppmärksamma att undervisningen i religionskunskap, givet
de målskrivningar och betygskriterier som läroplanerna
innehåller, bör innefatta två olika dimensioner. Så är fallet
inte bara i Sverige, utan även t.ex. i Storbritannien (Hammond, 2002). Eleverna bör å ena sidan lära sig att analysera,
identifiera och jämföra innehåll och uttryck för olika livsåskådningar. En livsåskådning innehåller alltid uppfattningar
om människans relation till natur och djur. Olika miljöetiska
perspektiv, grundade på bl.a. värdefilosofiska resonemang
kring djurens och naturens egenvärde eller rättigheter hör till
denna dimension av religionsundervisningen. Eleverna lär sig
här om en livsåskådning. Å andra sidan bör eleverna också
få tillgång till det symboliska, litterärt eller poetiskt hållna
språkbruk som förvaltas inom olika livsåskådningstraditioner. Att lära av en livsåskådning på ett upplevelsebaserat vis
kan främja elevernas möjlighet att utveckla en egen livstolkning (Grimmitt, 1973; 1987; se också Jansdotter Samuelsson, 2008).
Logos och mythos är två begrepp som kan användas
parallellt med att lära om och lära av livsåskådningar. I
undervisningssammanhang handlar logos om att tillhandahålla begrepp och kategorier som kan användas för att
analysera och jämföra innehåll i olika livsåskådningar eller
etiska perspektiv. Mythos är den motsatta dimensionen,
som handlar om att låta eleven på ett upplevelsebaserat sätt
komma i kontakt med existentiellt angelägna frågor i t.ex.
litterär gestaltning. Då kan dörren öppnas till en djupare
personlig reflektion kring livsfrågor (Andersen, 2006). Det
poetiskt hållna språket kan drabba som erfarenhet, och ge
läsaren ett perspektivbyte genom den medkänsla eller rörelse
som blir resultatet av mötet med texten (Skogar, 2005).
David Olsson Kronlid synliggör i sin artikel spänningen
mellan en miljöetisk analys baserad på värdefilosofiska
termer som egenvärde eller rättigheter och ett miljöetiskt
förhållningssätt som snarare handlar om att ta utgångspunkt
i den relationalitet och samhörighet över artgränser som
kännetecknar många människors känslomässiga erfarenheter.
Denna spänning är ett bra exempel på hur logos och mythos
fyller olika funktioner inom religionsundervisningen. Det
är en fördel om de kan få komplettera varandra, så att inte
undervisningen riskerar att hemfalla åt ett ensidigt och
måhända fyrkantigt ”rättvisebabbel” som Aron Lund idag ser
som en av avigsidorna med 90-talets svenska djurrättsrörelse.
Därmed inte sagt att inte logik och värdefilosofi är viktiga för
eleverna att tillägna sig – tvärtom. Det är nödvändigt för att
kunna analysera innehållet i olika miljörelaterade resonemang, politiska och andra, liksom för att kunna argumentera
för sina egna ståndpunkter i relation till natur och miljö.
VAR FINNS MYTHOS I ETT SEKULÄRT SAMHÄLLE?
Men vad skall då utgöra det mythos som eleverna skall få
stifta bekantskap med i religionskunskapsundervisningen?
De stora berättelserna är slut i vårt senmoderna samhälle,
och det är ett faktum att berättelsen om människan och det
andliga numera är fragmentariserad och individualiserad. Av
det skälet är t.ex. de bibliska berättelserna i hög utsträckning
urarva, när det gäller att förmedla ett livstydande språk som
elever kan identifiera sig med (se t.ex. Bromander, 2008).
Identifikationsproblem finns förstås också när det gäller
andra religioners traditionella texter. Men ett livstydande
språk finns också i skönlitterära berättelser och lyrik, som
ofta aktualiserar livsfrågor, ställer frågor och ger öppningar
till svar eller stannar i svarslöshet. Den svenske politikern,
ambassadören och miljödebattören Rolf Edbergs texter är
sådana som genomgående gestaltar livsfrågor kopplade till
människa och natur. De berör, och har förmåga att skapa
en empatisk förståelse genom att ödmjukt uttrycka människans förbundenhet med resten av jorden och universum,
samtidigt som de har en skarp udd riktad mot den mänskliga hybris som redan på Edbergs 60-tal hotade att förgöra
jorden. Även åtskilligt skrivet av poeten och nobelpristagaren
Harry Martinsson gestaltar föreställningar om människans
litenhet i universum.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att religionskunskapsundervisningen bör ha som sin uppgift att med hjälp av
livsåskådningsrelevant material ge eleverna chans att utveckla
en kritisk och konstruktiv reflektion kring aspekter av den
i läroplanen uttalade värdegrunden, som visserligen främst
sägs förvaltas av västerländsk humanism och kristen tradition, men där även andra sekulära och religiösa livsåskådningar kan och bör bidra till en utvecklad reflektion. Hur
ser vi på rätten till liv och frihet sträckt utöver människans
horisont? Vilken rätt har vi att bygga välstånd på grundval av
konsumtion och exploatering av den icke-mänskliga delen av
ekosystemet?
MARIA JANSDOTTER SAMUELSSON
Artikeln bygger delvis på Jansdotter Samuelsson, Maria,
(2008). Människa, djur och natur i religionsämnet. Behovet
av ett livstydande språk och risken för värdegrundskonflikt. I
Didaktikens Forum. Årg.5:3. (s.85-92)
Stockholm: Stockholms universitet
REFERENSER
Andersen, K.M. (2006). Narrativ undervisning I M. Buchardt (Red.), Religionsdidaktik. Köpenhamn: Gyldendal.
Bromander, J. (2008). Enköpingsstudien: en religionssociologisk analys. I K. & G. Gunner (Red.), Guds närmaste
stad. En studie om religionernas betydelse i ett svenskt samhälle i
början av 2000-talet. Stockholm: Verbum.
Grimmitt, M. (1973). What can I do in RE? Great Wakering: Mayhew-Mc Crimmon.
Grimmitt, M. (1987). Religious Education and Human
Development: The relationship between studying religions and
personal, social and moral education. Great Wakering: Mc
Crimmon.
Hammond, J. (2002). Embodying the Spirit: realising
RE:s potential in the spiritual dimension of the curriculum.
I L. Broadbent & A. Brown (Red.), Issues in Religious Education. London/New York: Routledge Falmer.
Skogar, B. (2005). Bildning och religion. En lärarutbildares
perspektiv. Högskoleverkets rapportserie 2005:29 R. Stockholm: Högskoleverket.
|
DAVID OLSSON KRONLID
Religionskunskap
för hållbar utveckling
Religionskunskap har genom sitt ansvar för etikundervisningen goda möjligheter att etablera sig som ett ämne där utbildning för hållbar utveckling
har en central plats. Ett problem är dock religionsläromedlens selektiva och
begränsade reflektionsbas vad gäller det miljöetiska området. David Olsson
Kronlid, lektor vid institutionen för didaktik, Uppsala universitet, ger i sin artikel
exempel på hur den miljöetiska reflektionen kan breddas på olika sätt för att
bättre svara mot de globala utmaningar vi står inför idag.
2005 påbörjade UNESCO sitt arbete med dekaden för
utbildning för hållbar utveckling i syfte att initiera och stötta
utbildning för hållbar utveckling (UHU) i samtliga länders
skolsystem. Halvvägs in i dekaden ser vi att humaniora
fortfarande har en relativt svag ställning inom såväl forskning
som skolutveckling och att utbildning för hållbar utveckling
domineras av samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
ämnesfokus.
En bidragande orsak till detta är med största sannolikhet
att utbildning för hållbar utveckling dras med en seglivad
uppdelning mellan å ena sidan miljöfrågor och å den andra
sidan utvecklingsfrågor. Miljöfrågorna har av tradition
behandlats inom ämnen med naturvetenskapligt fokus
medan samhällsvetenskapliga ämnen tagit hand om utvecklingsfrågorna. Humanistiska ämnen har, trots en utbredd
diskussion om till exempel etikens, livsåskådningarnas och
filosofins relevans och värde för att kunna hantera såväl
miljövård som utvecklingsfrågor, fallit mellan dessa stolar.
Religionskunskap har goda förutsättningar att fylla detta
tomrum och kan ta en central roll inom utbildning för
hållbar utveckling i den svenska skolan. Religionskunskap
och utbildning för hållbar utveckling ligger nära varandra
då båda lyfter fram betydelsen och vikten av etisk reflektion.
Religionskunskapen har ett specifikt ansvar för etikundervisning i gymnasiet och syftar enligt Lpf 94 bland annat till
att: ”öka elevers etiska medvetenhet och därmed skapa en
|
handlingsberedskap inför exempelvis demokrati-, miljö-,
jämställdhets- och fredsfrågor”. Vidare strävar religionskunskapsundervisningen till att elever ”reflekterar över etiska,
existentiella och religiösa frågor som berör hans eller hennes
liv”. I linje med detta skall undervisningen bidra till att
elever ”utvecklar förståelse av ställningstaganden i religiösa
och etiska frågor samt en grundläggande etisk hållning som
grund för egna ställningstaganden och eget handlande”.
Svensk forskning om utbildning för hållbar utveckling
ligger väl framme när det gäller värderings- och demokratiaspekterna av utbildning och hållbar utveckling och visar
att en av de största utmaningarna för utbildning för hållbar
utveckling är att den ska förbereda kommande generationer för att kunna hantera värderelaterade skillnader, skapa
överenskommelser, kompromisser och förändring bland dem
som utmanas av bland annat en ökad fattigdom och miljökatastrofer.
Religionskunskap har, jämfört med andra ämnen, ett
särskilt ansvar för att elever skall lära sig att reflektera etiskt,
det vill säga träna på de färdigheter vi behöver för att kunna
kritiskt och systematiskt diskutera och förstå våra egna och
andras värderingar, ta ställning, kompromissa, etc. Ämnet
har därmed goda förutsättningar för att stärka humanioras betydelse inom utbildning för hållbar utveckling i den
svenska skolan.
Inom didaktisk forskning betraktas ofta läromedlen som
avgörande för vilken typ av undervisning som är möjlig att
bedriva inom ämnet. Genom att diskutera vilka miljömoraliska frågor som behandlas i läromedlen i religionskunskap
kan vi därför belysa religionskunskapens förutsättningar för
att hantera sådana etiska frågor som aktualiseras av dagens
miljö- och utvecklingsproblem. Därmed blir det lättare att
se vilken roll religionskunskap kan ha inom utbildning för
hållbar utveckling.
MILJÖETIK – ETT INDIVIDUELLT ELLER STRUKTURELLT
PROBLEMFOKUS?
Vi kan konstatera att läromedlen har ett tämligen smalt
fokus. Detta visar sig för det första genom att man i huvudsak problematiserar individers relation till djur och natur.
Samhällsorienterade eller socialetiska resonemang som knyts
till miljöfrågor är i minoritet.
Religionskunskapens ställning inom utbildning för hållbar utveckling skulle stärkas om läromedlen skulle ta fasta
på vad hela det miljöetiska fältet har att erbjuda. Den mer
radikala miljöetiken innehåller till exempel socialekologiska
teorier. Socialekologin problematiserar relationen mellan
politisk och ekonomisk makt och miljö- och utvecklingsproblem. Särskilt kritiserar socialekologin hierarkiska samhällsordningar och argumenterar för att sådana strukturer i hög
grad bidrar till att skapa och upprätthålla kortsiktig exploatering av natur, djur och sociala orättvisor.
En annan i sammanhanget betydelsefull miljöetik är
ekofeminismen som menar att det finns viktiga samband
mellan könsmaktsordningar och exploatering av natur och
djur. Denna tes om det ”dubbla förtrycket” ger möjlighet
till etiska reflektioner som efterfrågas inom utbildning för
hållbar utveckling. Det vill säga reflektioner som tar fasta på
hur miljö- och utvecklingsfrågor hänger samman.
Sist men inte minst saknas i hög grad tydliga referenser
till ekoteologisk miljöetik. Ekoteologin ger religionskunskapen det stoff den behöver för att på allvar ge elever möjlighet
att reflektera över hur livsåskådningsmässiga och religiösa
uppfattningar hänger samman med miljövård, fattigdom,
utbildningsfrågor, hälsa, etc.
VÄRDEFILOSOFI ELLER RELATIONALITET SOM BAS
FÖR MILJÖETIKEN?
För det andra; när människans relation till natur och djur
problematiseras används i princip uteslutande ett värdeorienterat språk. Detta innebär bland annat att läromedlen och
därmed ämnet styr elevernas etiska reflektioner till att i första
hand handla om huruvida det är rimligt att natur och djur
har egenvärde eller inte. Frågan om ickemänskliga varelser
och systems egenvärde är en av miljöetikens huvudfrågor
men en reflektion som uteslutande fokuserar naturens
”värde” är begränsad. Vilket gör att basen för elevernas
reflektion blir alltför selektiv.
Andra betydelsefulla miljöetiska teorier inom ekoteologi,
ekofeminism, postmodern miljöetik, djupekologi, etc. har
ett relationsorienterat fokus. Relationsorienterad miljöetik
menar att den värdeorienterade miljöetiken blir alltför
filosofiskt teknisk och rationalistisk. Istället vill man lyfta
fram hur miljöetiska dilemman växer fram inom psykologiska, genusrelaterade, institutionella, religiösa, andliga, etc.
fenomen och genom våra erfarenheter av dessa.
Relationsorienterad miljöetik utgår från att människan
relaterar till människor, djur och natur och att det är dessa
relationer som ger mening åt vår miljöetiska reflektion. Man
vill med andra ord lämna den värdeorienterade miljöetikens
rationalistiska fokus och även lyfta fram den emotionella och
erfarenhetsbaserade mening som uppstår i relationer till såväl
djur som natur.
Religionskunskapen kan genom att föra in även relationsorienterad miljöetik i sin reflektionsbas skapa nya och
rikare möjligheter för våra elever att reflektera kring miljöetiska dilemman. En sådan breddning skulle utan tvekan
stärka religionskunskapens ställning inom utbildning för
hållbar utveckling. Inte minst genom att den skulle synliggöra att miljöetiska dilemman även är praktiska och inte
enbart teoretiska och abstrakta utmaningar.
MÄNNISKAN I CENTRUM – EN MILJÖETISK MÖJLIGHET OCH
INTE BARA ETT PROBLEM?
För det tredje problematiseras nästan uteslutande så kallade
icke antropocentriska miljöetiska frågor. Det vill säga det
finns i dagens läromedel många möjligheter att reflektera
över etiska frågor som behandlar olika djurs och naturens
moraliska ställning medan läromedlen knappast lämnar
utrymme för en kritisk diskussion om fördelar och nackdelar
|
Religionskunskap för hållbar utveckling – fortsättning
med människocentrerad eller antropocentrisk miljöetik. På
sätt och vis är detta naturligt eftersom de allvarliga miljöoch utvecklingsproblem vi idag och i många år framåt står
inför skapats utifrån en antropocentrisk moral (som i många
fall sammanfallit med eurocentrisk och patriarkal moral)
som uteslutande fokuserat på människors välbefinnande.
Ett ensidigt fokus på ickeantropocentrisk reflektion är
emellertid ett dåligt alternativ. Religionskunskapen skulle,
om den lyfte fram olika typer av människocentrerad miljöetik, ge ökade möjligheter för en vidgad och fördjupad
miljöetisk reflektion i skolan. Det finns människocentrerad
miljöetik som varken framstår som kortsiktig eller girig och
där naturen inte framställs som ett förråd för människors
omedelbara behovstillfredsställelse som också bör utsättas för
kritisk reflektion i skolan.
Religionskunskapen har goda förutsättningar att hantera
de etiska frågor som till exempel klimatfrågan aktualiserar
och svara mot behovet av en humanistisk utbildning för hållbar utveckling men då krävs att reflektionsbasen breddas och
fördjupas och att vi med Elin Wägner och Elisabet Tamms
ord bygger undervisningen utifrån:
… att man icke kan arbeta på en separat lösning av
vare sig fredsfrågan, jordfrågan, hälsofrågan, befolkningsfrågan eller uppfostringsfrågan. Den ena som den
andra måste gå med i en omvärdering av människans
förhållande till jorden, till livet och verkligheten, vilket
betyder ett systembyte med allt vad där till hör av
samhällsomvandling.
(Wägner & Tamm, 1940, s. 5).
MILJÖFRÅGORNAS KOMPLEXITET KRÄVER
MÅNGFACETTERAD REFLEKTION
Etikundervisningen inom utbildning för hållbar utveckling
bör bedrivas av lärare som har relevant kompetens. Till
den gruppen hör religionskunskapslärarna. Men den etiska
reflektion som dagens elever behöver kräver att läromedlen
inom religionskunskap breddar och fördjupar sin reflektionsbas. Både lärare och elever behöver ett aktuellt, mångfacetterat och rikt material. Idag saknas referenser till alltför
många av de miljöetiska teorier som på allvar arbetar med att
förstå hur moraliska dilemman uppstår och kan hanteras i en
alltmer komplex praxis.
Klimatfrågan är ett aktuellt och relevant exempel på hur
miljöproblematiken och utvecklingsproblematiken vävs samman i en komplexitet som inte alltid är lätt att förstå men
som icke desto mindre behöver hanteras inom utbildning för
hållbar utveckling.
Behovet av att stärka klimatsårbara samhällen och individer i redan utsatta miljöer kan inte skiljas från de utmaningar
som förhandlingarna om neddragning av växthusgaserna
innebär på global nivå. Fördelning av klimatförändringarnas
negativa och positiva konsekvenser väcker frågor om moraliskt ansvar, rättvisa och rätten till att utveckla de förmågor
som behövs för att anpassa sig till klimatförändringarna.
Klimatfrågan är enligt Karin Bäckstrand (2003), docent
vid statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, en
fråga som för med sig risk för förödande samhälleliga och
ekologiska konsekvenser, värdekonflikter vad gäller såväl etik,
politik och ekonomi, liksom kunskapsmässig osäkerhet och
vetenskapliga kontroverser.
10 |
religion & livsfr ågor
DAVID OLSSON KRONLID
REFERENSER
Gottlieb, R. (Red.). (1996). This sacred earth: religion,
nature, environment. New York & London: Routledge.
Jansdotter, M. (2003). Ekofeminism i teologin - genusuppfattning, natursyn och gudsuppfattning hos Anne Primavesi, Catherine Keller och Carol Christ. Karlstad: Karlstads universitet.
Kronlid, D. (2003). Ecofeminism and environmental ethics:
An analysis of ecofeminist ethical theory. Acta Universitatis
Upsaliensis, Uppsala: Uppsala universitet.
Kronlid, D., & Svennbeck, M. (2008). Environmental
ethical reflection in Swedish upper secondary schools.
I J. Öhman, (Red.). (2008). Values and democracy in education for sustainable development. Contributions from Swedish
research. Stockholm: Liber.
Wägner, E., & Tamm, E. (1940). Fred med jorden. Stockholm: Bonnier.
Kronlid, D. (2005). Miljöetik i praktiken. Åtta fall ur svensk
miljö- och utvecklingshistoria. Lund: Studentlitteratur.
Svennbeck, M. (2004). Omsorg om naturen. NO-utbildningens selektiva traditioner med fokus på miljöfostran och
genus. (Uppsala Studies in Education 104). Uppsala: Uppsala
universitet.
Van De Veer, D., & Pierce, C. (Red.). (1998). The environmental ethics and policy book. Belmont: Wadsworth Publishing Company.
HELENA PEDERSEN
Imago Dei,
djuren, och ”nyttans tyranni”
Skolans religions- och etikundervisning är en av de
miljöer där etablerade föreställningar om djur cirkulerar,
förhandlas och ges legitimitet. Helena Pedersen, fil dr
i pedagogik och forskare vid Malmö högskolas lärarutbildning, uppmärksammar oss på att det likaledes finns
ett utrymme för att utmana och ifrågasätta invanda
föreställningar om djurs värde och deras rättigheter.
I våras var jag anlitad som gästföreläsare på en gymnasieskola i Stockholm. Mitt uppdrag var att hålla en lektion om
människa-djurrelationer på programmet i Internationell ekonomi. Jag gav min föreläsning titeln ”Human-Animal Relations in the Global Economy” och tog upp en rad djurutnyttjande verksamheter med ekonomiska, miljömässiga och
sociala påföljder av global spännvidd. Mina samhällskritiska
perspektiv på animalieindustrin, bioteknologi, läkemedelsindustrin etc. lämnade emellertid flertalet av studenterna
tämligen kallsinniga. När jag däremot tog upp en i sammanhanget relativt obetydlig händelse – konstnären Marco
Evaristtis installation av levande guldfiskar i tio vattenfyllda
Moulinex-mixerapparater på Trapholts konstmuseum i
Danmark år 2000 – hände någonting i klassrummet. Då jag
berättade att konstverket gav museets besökare möjlighet att
trycka på knappen till någon av mixerapparaterna och döda
guldfisken, möttes jag av mycket upprörda reaktioner.
Hur kan vi förstå dessa studenters olika respons på frågor
om människa-djurrelationer? En viktig dimension som
verkar ha styrt deras uppfattningar var ”nyttan”: Med denna
värdemätare bedömde de exempelvis köttproduktion som
godtagbar och kanske t.o.m. nödvändig, medan ett konstverk som sätter tio guldfiskars liv på spel uppenbarligen inte,
i studenternas ögon, uppfyller liknande nyttoorienterade
kriterier. I den här artikeln vill jag utmana nyttomotivet
som strukturerande faktor för människa-djurrelationer, och
föreslå andra perspektiv, hämtade från det tvärvetenskapliga forskningsfältet människa-djurstudier, för att hantera
frågorna och den komplexitet de bär på.
ligt fält de senaste 15 åren, tvingas vi förhålla oss till den
antropocentriska (människocentrerade) grunden för våra
egna ämnesområden liksom hur denna antropocentrism har
format vår syn på oss själva, på andra varelser, och på miljön.
I till exempel mötet mellan religionsvetenskap och människa-djurstudier har en särskild gren utvecklats, djurteologi
(animal theology), med Andrew Linzey som en av dess främsta internationella företrädare och med namn som Helena
Röcklinsberg, Pelle Strindlund och Annika Spalde på hemmaplan. I en krönika i Dagens Nyheter 1997 introducerar
författaren Stoika Hristova Zetterholm fältet djurteologi och
ger samtidigt en gripande personlig reflektion över innebörden av människa-djurrelationer för den kristna traditionens
livsåskådning med utgångspunkt i uttrycket imago Dei
– människan som Guds avbild. När Hristova Zetterholm
ser en TV-dokumentär om djurtransporter, dess lidande
förkroppsligat i en svart tjur på väg till slakt från Tyskland till
Libanon, tvingar det henne att ompröva sin världsbild:
MÄNNISKA-DJURSTUDIER OCH DJURTEOLOGI
Vårt förhållande till (andra) djur genomsyrar stora delar
av våra liv. Vårt (västerländska) samhälle är t.o.m. i stor
utsträckning uppbyggt materiellt på djurs kroppar och deras
När djurs närvaro i alla samhällssektorer tas på allvar inom
utbildning och forskning, vilket har börjat ske i och med
framväxandet av människa-djurstudier som ett vetenskap-
Imago Dei, imago Dei upprepar jag medan jag
försöker tränga bort bilden av den plågade tjurens
ögonvitor. Med ritualmässig regelbundenhet tänder jag
nattlampan, plockar upp den lilla runda spegeln från
nattygsbordet, låter den fyllas med ljus och fokuserar
sedan käglan i mitt ansikte. Enträget försöker jag mana
fram något, vad vet jag inte: något som skall hjälpa
mig att förstå vari består min likhet med Gud?
(Hristova Zetterholm, 9 maj 1997)
R eligion / livså skå dning oc h mil j ö 3 : 0 9
| 11
produktiva och reproduktiva egenskaper. Den transnationella
handeln med levande och döda djur och djurdelar, av geografiforskarna Jody Emel och Jennifer Wolch (1998) kallad
”djurekonomin”, är en av de centrala delarna för ekonomisk
tillväxt och följer den fria marknadens globala och ofta komplexa ekonomiska cirkulationsmönster. Det individuella djuret som utnyttjas i dessa processer är ofta osynliggjort. När
djurekonomins förhållanden dikteras av kapitalstarka aktörer
som förlägger produktionen där kostnaden för arbetskraft
är lägst utnyttjas dessutom inte bara djur, utan ofta även
människor. Svartarbete, undermåliga eller direkt hälsofarliga
arbetsförhållanden, motstånd mot facklig organisering etc.
är problem som har avslöjats inom exempelvis läder- och
snabbmatsindustrin. Dessutom bidrar djurekonomin på ett
annat plan till att bibehålla och återskapa sociala orättvisor
och snedfördelningar av tillgångar mellan människor då dess
produkter och ekonomiska värden är socialt och geografiskt
ojämnt fördelade. Den animaliebaserade industrin har vuxit
till att inkludera större delen av världens utvecklingsländer,
som får tillhandahålla råvarorna för västvärldens konsumtionskrav.
Ett sätt att titta närmare på värderingar, hierarkier och
maktordningar som ligger till grund för sociala orättvisor,
är att använda ett intersektionalitetsperspektiv, som gör
det möjligt att studera hur olika former av underordning
och exploatering samverkar och t.o.m. förstärker varandra.
Perspektivet är tillämpbart även när det gäller exploatering av
djur. Enligt detta synsätt kan nämligen inte de skilda förutsättningar som skapas kring olika kategorier i samhället (kön,
etnicitet, klass, art, etc.) analyseras som isolerade enheter
separerade från varandra. De bör förstås som ett sammanhängande komplex där olika uttryck för underordning delar
gemensamma mekanismer, gemensamma argument, och en
gemensam logik. Så har exempelvis processer av kvinnoförtryck såväl som kolonisering, folkmord och etnisk rensning
ofta motiverats genom att likna ”de andra” vid djur och
framhäva deras ”animaliska” och ”subhumana” egenskaper
– en utgångspunkt som är dubbelt problematisk då den vilar
på en stereotyp konstruktion av djuret som tillgänglig för
utnyttjande och ”omänsklig” behandling. Därmed utövar
sådana konstruktioner förödande effekter på både djur och
de människogrupper som inte råkar leva upp till de kriterier
för ”mänsklighet” som har formulerats i ett specifikt historiskt, kulturellt, geografiskt och politiskt ögonblick.
DJUR SOM SOCIALA KONSTRUKTIONER
När vi gör djur tillgängliga för utnyttjande tillskriver vi dem
en särskild position som är socialt, kulturellt, och ekonomiskt skapad snarare än naturgiven. Denna position, ofta
vidmakthållen av starka politiska och ekonomiska intressen
och av det jag vill kalla för en ”nyttans tyranni”, inskränker
grovt djurens egna intressen som livssubjekt, och objektifierar och instrumentaliserar dem för ändamål som inte
kommer dem själva till del. De flesta av oss socialiseras tidigt
in i ett förhållningssätt gentemot djur som innebär att den
”nytta” vi anser oss ha av dem, får ligga till grund för deras
livssituation. Den motsägelsefullhet ett sådant förhållnings-
12 |
sätt ger upphov till är grundläggande i djurutnyttjandets
praktik. ”Slaktdjur”, ”försöksdjur” och ”sällskapsdjur”
får därmed utsättas för helt olika behandling även då de i
grunden har liknande biologiska och sociala behov. Skolan är
inte bara en passiv spegelbild som normaliserar ”nyttans tyranni” och dess motsägelsefullheter, utan
en aktör som aktivt återskapar dessa relationer:
Vi tar t.ex. förskoleklassen med ut i skogen för
att lära dem aktsamhet med myror och fjärilar,
och sätter oss sedan obekymrat ner med hela
barngruppen och grillar korv.
Vad innebär det då att ta människa-djurrelationer på allvar i
undervisningen i ett samhälle där
djurutnyttjande normaliserats? Jag
tror att åtminstone två komponenter
är särskilt betydelsefulla för att öppna
nya frågor kring människa-djurrelationer
och deras samhällsrelevans i skolans etikundervisning: Kritisk analys samt en ny begreppsrepertoar.
Kritisk analys kan innebära att problematisera människa-djurrelationer på samma sätt som man problematiserar
genus-, etnicitets-, hbt- och klassrelaterade frågor. Under
fältstudierna för mitt avhandlingsarbete såg jag exempel på
hur en sådan parallell problematisering uteblev. En grupp
gymnasiestudenter i en samhällskunskapsklass fick i uppgift
av sin lärare att undersöka stereotypa bilder av kvinnor och
män, invandrare och infödda svenskar i massmedia och hur
vår förståelse av genus och etnicitet påverkas av dessa bilder.
Uppgiften eleverna fick i momentet djuretik var inte alls
upplagd på samma sätt. Den var påfallande mer ”nyttoorienterad” och saknade den förra uppgiftens kritiska ingång.
Att kritiskt belysa människa-djurrelationer kan dock möta
motstånd. Sociologen Arnold Arluke och beteendevetaren
Frederic Hafferty (1996) menar att det är viktigt för oss, inte
minst i utbildningssammanhang, att upprätthålla en uppfattning om oss själva som moraliska, välvilliga och empatiska
aktörer gentemot djur. Därför hittar vi gärna strategier för
att kringgå känslor av skuld och obehag. Exempel på sådana
strategier är motiveringar som neutraliserar verksamheter
såsom animaliekonsumtion, djurförsök, djurparker och
jakt och får dem att framstå som att de ligger i djurens eget
intresse. Strategierna tillhandahålls ibland av skolan som mer
eller mindre icke-förhandlingsbara positioner (i flera exempel
från min avhandling fastslås av lärare och läromedel att köttkonsumtion är ”naturligt” snarare än socialt och kulturellt
betingat), men kan lika gärna ta form i ömsesidig interaktion
mellan lärare och elever, eller mellan eleverna själva. Oavsett
fungerar strategierna som värdemässiga riktlinjer som hjälper
eleverna att utveckla ”lämpliga” attityder gentemot djur och
djurutnyttjande.
SPRÅKETS MAKT
I samband med en kritisk analys (av såväl människa-djurrelationer i allmänhet som den egna pedagogiska verksamhetens
roll i upprätthållandet av olika utnyttjandepraktiker) tror jag
också att en förnyad begreppsrepertoar behövs för att kunna
ta avstånd från de övergrepp som sker som vardaglig rutin
i djurproduktionens olika verksamheter. Genom budskap
från forskarsamhället, media, politik, populärkultur, liksom
från de verksamheter och industrier som bygger sin ekonomiska vinst på djurutnyttjande, skapas berättelser om djur
som motiverar deras livssituation i människans samhälle.
Utbildningssystemet är en av många miljöer där berättelser
om djur cirkulerar, förhandlas, ges legitimitet, och – emellanåt – utmanas.
De språkliga uttryck vi använder för att
tala om djur är en viktig dimension av
dessa berättelser. Språket är ett kraftfullt verktyg som kan normalisera
maktutövande, dölja lidande, och
t.o.m. förmedla idéer om att djur
samtycker till sin egen exploatering.
Konstnären Meggi Sandell (2002)
konstaterar att ord som ”försöksdjur”, ”travhästar” och ”burhöns”
framställer djurens konstruerade nyttofunktion som en egenskap hos djuret
själv, och flyttar ansvaret för djurutnyttjande
från människa till djur. Att slakta slaktsvin,
mjölka mjölkkor och hålla cirkusdjur på cirkus
ger sken av ett ”naturligt” uppfyllande av djurs ändamål och
livsuppgift, trots att dessa begrepp bara beskriver människans
utnyttjandebeteende, inte djurens natur.
Djuret blir, i detta avseende, ”den andre” i ordets mest
fundamentala bemärkelse; den som inte är som du och jag,
och den som inte ingår i vår moraliska gemenskap. Positionen som ”den andre” upprätthålls genom ett nätverk av
komplexa maktrelationer i samhället där ansvarsfrågan är
fördelad på så många aktörer att det är svårt att identifiera
det avgörande momentet: Vem är exempelvis ansvarig för
djurets död i animalieindustrin? Slaktaren? Konsumenten?
Verksamhetsledaren? Aktieägaren? De ansvars- och maktbegrepp vi vanligtvis hanterar i undervisningen kanske måste
omarbetas för att fungera i kunskapsbildningen kring människa-djurrelationer. Detsamma gäller begrepp som ”etik”
och ”djurskydd”, som ofta använts av djurindustrin i syfte
att marknadsföra sina produkter genom att framställa sin
verksamhet som välvillig, medveten och ansvarstagande.
Författaren Jonathan Burt (2006) beskriver t.ex. hur
begreppet ”human slakt” tar form i samband med att massproduktionen av animalieprodukter industrialiseras och systematiseras. Modern teknologi i slakterierna antas medföra
bättre hygien, snabbare hantering av djuren, och effektivare
produktion. Fler djur kan därmed slaktas på kortare tid.
När ord som ”human”, ”etik” och ”djurskydd” tas upp av
djurindustrin kanske man bör fråga sig om inte begreppen
har dränerats på meningsfullt innehåll?
MILJÖKONSEKVENSER
Lika lite som vi kan frikoppla olika former av underordning
och utnyttjande av människor och djur från varandra, kan vi
frikoppla dessa relationer från miljöperspektivet. Samtidigt
som vi använder djur i allt större skala som bioteknologiska
resurser med avsikt att gynna mänskligt liv, kan vårt djurutnyttjande komma att få katastrofala konsekvenser för allt liv
på planeten, inklusive vårt eget, i form av genförändringar,
utsläpp av växthusgaser och läkemedelssubstanser, färskvattenbrist, ökenspridning, pandemier och havsdöd. I detta
ligger en viss ironi: Samtidigt som den biologiska mångfalden hotas och mängder av arter riskerar utrotning, massproducerar animalieindustrin djur i större skala än någonsin.
En annan ironi framträder genom att det uppfattas som mer
etiskt försvarbart att utföra medicinska experiment på djur
än på människor, medan vi samtidigt utsätter stora delar
av jordens befolkning, i första hand de redan underprivilegierade (men i slutänden även oss själva), för ett gigantiskt
experiment i form av de klimatförändringar en växande
animalieindustri utgör ett betydande bidrag till.
Utmaningen i klassrummet är tvåfaldig. Sambanden
mellan våra relationer till (andra) djur, sociala orättvisor och
miljö- och klimathoten bör diskuteras. Nya berättelser om
djur bör formas, där de inte med automatik återskapas som
medel för människans syften. Konkreta pedagogiska idéer
finns t.ex. i Selby (1995) respektive Andrzejewski, Pedersen
& Wicklund (2009). Kanske kan Marco Evaristtis guldfiskar
och Stoika Hristova Zetterholms svarta tjur bli röster och
ansikten i sådana nya berättelser?
HELENA PEDERSEN
REFERENSER
Andrzejewski, J., Pedersen, H., & Wicklund, F. (2009).
Interspecies Education for Humans, Animals, and the Earth.
I J. Andrzejewski, M. Baltodano & L. Symcox (Eds.), Social
Justice, Peace, and Environmental Education: Transformative
Standards (pp. 136-154). New York and London: Routledge.
Arluke, A., & Hafferty, F. (1996). From Apprehension
to Fascination with “Dog Lab”. The Use of Absolutions
by Medical Students. Journal of Contemporary Ethnography
25(2), 201-225.
Burt, J. (2006). Conflicts around Slaughter in Modernity.
In The Animal Studies Group, Killing Animals (pp. 120144). Urbana and Chicago: University of Illinois Press.
Emel, J., & Wolch, J. (1998). Witnessing the Animal
Moment. In J. Wolch & J. Emel (Eds.), Animal Geographies:
Place, Politics, and Identity in the Nature-Culture Borderlands
(pp. 1-24). London and New York: Verso.
Hristova Zetterholm, S. (1997). I begynnelsen var Gud
vegan. Dagens Nyheter 1997-05-09.
Pedersen, H. (forthcoming/2009). Animals in Schools:
Processes and Strategies in Human-Animal Education. West
Lafayette, Indiana: Purdue University Press.
Sandell, M. (2002). Språkbruket osynliggör lidandet.
Götheborgske Spionen. Tidning för studenter och anställda vid
Göteborgs universitet nr 8, sid. 9.
Selby, D. (1995). Earthkind. A Teachers’ Handbook on
Humane Education. Stoke-on-Trent: Trentham Books Limited.
| 13
LAURA WICKSTRÖM & RUTH ILLMAN
Ekologi och
religionsdialog
Idag är det inte de traditionella dogmatiska trosfrågorna, utan snarare globala utmaningar som miljöfrågan som upplevs mest relevanta i mötet mellan
företrädare för olika religioner. Laura Wickström, doktorand i religionsvetenskap och Ruth Illman, forskardoktor i religionsvetenskap, båda Åbo Akademi,
belyser hur religiösa perspektiv på människa och natur integreras med
bl.a. ekologisk forskning för en hållbar global utveckling.
Miljöhot och ekologiska utmaningar utgör idag typexempel på brännande aktuella och avgörande frågor som inte
känns vid några religionsgränser. En nedsmutsad flod gör
både hinduer och buddhister sjuka. Öknen som breder ut
sig i skogsskövlingens spår slukar odlingsmarker för kristna
och muslimer i samma takt. De extrema väderförhållanden
som följer i klimatförändringens spår försvårar livssituationen för nypaganer och asatroende likaväl som för judar,
sikher och ateister. Att ekologi är en fråga som måste tas
upp i religionsdialogen blir allt tydligare i dagens globala
samhälle: inte bara politiker, industripampar, akademiker
och miljöaktivister behöver samarbeta internationellt och
gränsöverskridande: även de religiösa traditionerna har ett
värdefullt bidrag att komma med i det gemensamma ekologiska engagemanget. Allt flera troende av olika tillhörighet
finner idag en gemensam, konkret uppgift i miljösamarbetet.
Ett exempel på denna utveckling är det stora interreligiösa
miljömötet Interfaith Climate Summit som gick av stapeln i
Uppsala i november ifjol med Svenska kyrkan som drivande
kraft. Syftet med konferensen var att föra samman representanter för olika religioner för att tillsammans påverka FN:
s miljökonferens i Köpenhamn i december 2009. Resultatet
från miljömötet blev ett miljömanifest som undertecknades av representanter för sikhism, hinduism, buddhism,
kristendom, islam, daoism, naturreligioner och judendom.
Manifestet överlämnades av ärkebiskop Anders Weijryd till
den svenska regeringen och manifestet har även diskuterats i
Bryssel i KEK (Europeiska kyrkokonferensen).1
I den här artikeln diskuterar vi frågan om ekologi och
religion i allmänhet och frågan om
miljöhot som utmaning för religionsdialogen i synnerhet. En närmare
granskning av frågan visar att
religionernas roll i vår hantering av
miljön är mångfasetterad: ingen tradition som sådan kan utdömas som
miljöbov eller prisas som förkämpe
för de ekologiska idealen. Mycket
bestäms av rådande maktförhållanden i världen, fattigdom och välfärd,
tolkningsföreträden och nytolkningar
av heliga texter samt enskilda troende
människors modiga insatser.
INSTRUMENTELL NATURSYN MÖTER
FÖRVALTARSKAPSTANKEN
Idag framhåller många ekologiska rörelser
behovet av internationellt bindande regler för
hur mänskligheten får använda sig av naturen.
Då ekologin blir etik uppstår nya frågor: Vem skall
fastställa reglerna för mänskligt beteende? Med vilken
auktoritet kan det göras? På vilka grunder kunde reglerna
göras allmängiltiga eller obligatoriska och vilken källa kunde
ge reglerna validitet? Det är uppenbart att en ny livsstil måste
skapas och uppmuntras för att mänskligheten skall överleva
på jorden. Vi människor förstör inte jorden för att det i sig
ger oss någon irrationell tillfredsställelse, utan snarare för
att vi tror oss kunna utvinna fördelar av naturen och för
NOTER
1. Mer information hittas på webbsidan http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=143405
14 |
| 15
Ekologi ocH religionsdialog – fortsättning
att garantera oss själva större förmåner och bekvämligheter.
Argumenten för att fortsätta förstöra jorden följer ändå
samma logik som de motsatta argumenten för att skydda
den, som ofta framförs från sekulära ekologiska källor. Båda
synsätten utgår från att jorden är till för att konsumeras.
Ekologerna förespråkar en begränsad och kontrollerad
användning, vilket leder till att resurserna räcker längre, men
jordens primära syfte förblir i bägge fallen instrumentellt.
De religiöst grundade argumenten för en ekologisk
livsstil som bygger på den judiska, kristna och islamiska
traditionen följer ofta en helt annan logik som inte enbart
är instrumentell. Gud har skapat jorden, vilket innebär
att jorden har ett egenvärde i sig, och människan är dess
förvaltare. Eftersom det är Gud som ger människan världens
tillgångar för att hon skall kunna använda dem bildar det ett
pragmatiskt förhållande mellan Gud och människan. Enligt
professorn i naturvårdsbiologi Ingemar Hjorth utvecklades
förvaltarskapstanken i det akademiska sammanhanget först i
modern tid, medan den religiöst motiverade förvaltarskapstanken alltså är gammal.
ANDLIG EKOLOGI
På 1860-talet myntade den tyske biologen Ernst Haeckel
termen ”ekologi” som en kombination av de grekiska orden
oikos (hus/hem) och logos (vetenskap). Den naturvetenskapliga definitionen av ekologi är ”läran om sambandet mellan
organismer och deras miljö, inklusive andra organismer”.
Men förutom att människan är en biologisk organism är hon
trots allt även en moralisk aktör. Med tiden har ekologibegreppet därför fått varierande betydelser och inbegriper idag
bland annat andlig ekologi (spiritual ecology), en vidgning
av ekologibegreppet som uppkom ur behovet att ur ett
religiöst perspektiv förstå människan som en del av den
ekologiska naturprocessen. Energisparande, hållbar arkitektur, ekologisk undervisning och en minskad förbrukning av
jordens begränsade resurser är exempel på praktiska frågor
som förespråkas inom andlig ekologi. Religion och ekologi handlar om sambandet mellan religiöst tänkande och
ekologisk etik samt om religiöst motiverade uppfattningar
om sambandet mellan människan och naturen. Då ekologin
etablerat sig i människors medvetande skapar den enligt
forskaren Paul W. Taylor normer för miljöetik.
RELIGION OCH EKOLOGI SOM FORSKNINGSFÄLT
Fältet för religion och ekologi kan anses ha uppkommit
genom två discipliner som efter andra världskriget fick
starkare fotfäste i den amerikanska vetenskapen, nämligen
religionsstudier och vetenskapen om ekologi. Enligt teologen
Yvonne Terlinden fanns det vid denna tid ett behov av att
ifrågasätta den rådande uppfattningen om relationen mellan människan och naturen. Den i en viss kontext rådande
natursynen bygger på relationen mellan kunskap om
naturens förutsättningar och uppfattningar i samhället om
människans relation till naturen. I grund och botten handlar
vår natursyn om hur människor upplever naturens väsen,
dess innersta struktur och villkor. För att förstå de ekologiska
16 |
värderingarna i modern tid är det enligt Ingmar Hjorth
viktigt att iaktta den tusenåriga historia som format dessa
värderingar.
Medan den grekiska världsbilden haft gudar och helgedomar nära människorna skilde sig den rabbinska judendomens och den tidiga kristendomens syn på naturen avsevärt
från den grekiska. Fokus flyttades från jorden till himlen och
jorden uppfattades därmed som profan. Motsättningen mellan kultur och natur växte och människornas förhållande till
Gud framträdde som det viktigaste. Den mekaniska världsuppfattningen blev rådande under 1500-talet då antropocentrismen tog vid. Naturen började allt mer uppfattas som
något kaotisk, något människan skulle kontrollera. Kritiker
har påpekat att antropocentrismen i kombination med
objektiveringen av naturen ledde till ekonomisk exploatering
av naturen.
Intresset för religion och ekologi är förknippat med
akademiska kretsar i västvärlden. I och med ekologins
framväxt började även förvaltarskapstankarna att återkomma
och genom Rachel Carsons bok Silent Spring (1962) anses
miljödebatten ha startat på allvar. Ekologin som ett brett
perspektiv på hållbar utveckling slog igenom i början av
1990-talet och under den senaste tiden har begreppet ”triple
bottom line” fått fotfäste inom ekologin. Detta innebär att
fokus småningom har förflyttats från ett rent ekologiskt perspektiv till att även inkludera andra fenomen i samhället som
är förbundna med och påverkar miljöns tillstånd, nämligen
hållbara sociala och ekonomiska förhållanden. En utvärdering som beaktar alla dessa tre aspekter kallas ”triple bottom
line”.
Många forskare inom religion och ekologi tar sin
utgångspunkt i antagandet att religionerna främst erbjuder
individuella resurser, såsom intellektuell energi, symbolisk
makt och moralisk övertygelse, som kan främja miljöarbetet.
Därtill anser man att religionerna kan bidra med sociala
resurser, exempelvis i form av institutionella strukturer och
ett förbindande till social och ekonomisk rättvisa som kan
bidra till attitydförändringar, värderingar och handlingar för
en hållbar framtid. Detta innebär dock inte att forskarna
skulle förbise utmaningar såsom religionernas komplexa och
motsägelsefulla historia när det gäller människor och miljö,
liksom den osynliga skillnaden mellan idéer och handlingar,
eller de ofta extrema yttringar som syftar till att idealisera
egna eller misstänkliggöra andras trostraditioner. Man
måste också komma ihåg att religiösa föreställningar om
naturen kan vara så djupt förankrade i och sammanflätade
med sociala normer och handlingar att de uppfattas som
oföränderliga religiösa ideal som auktoriserar hegemoniska
samhällsideologier.
RELIGIONSEKOLOGI
Sedan 1980-talet har ekologi blivit ett tvärvetenskapligt
ämne och inom miljöstudier hittar man idag ofta kombinationer som inkluderar exempelvis biologi, kemi, ekonomi och politik. Religionsvetenskapliga studier har också
bidragit till det ekologiska forskningsfältet genom varierande
perspektiv såsom studier av världsreligioner och ekologi,
ekoteologi och ekofeminism, social- och miljöetik, naturreligioner och alternativa miljörörelser samt studier i kulturer
och riter. Ämnen som ekologi, humanekologi och natur- och
kulturgeografi står jämte religionsvetenskapen, enligt religionsvetaren Stefan Arvidsson, närmast det ämne som vi idag
kan kalla religionsekologi. Forskningsområdet inom detta
ämne är brett och inbegriper demografi, etnisk och religiös
tillhörighet samt sambanden mellan religion och politiska
gränser. Därtill intresserar man sig också för bland annat
religiösa föreställningar om djur och växter samt den nutida
diskussionen om religion och globalisering. Yvonne Terlinden framhåller också att kritiken mot den rådande livsstilen,
som ökade speciellt på 1960-talet, ledde till att de olika
miljörelaterade ämnena utvecklades åt olika håll. Miljöfilosofi och -etik fokuserade på att undersöka de kollektiva idéer
som påverkade modernitetens naturumgänge medan bland
annat ekoteologi fokuserade på den religiösa förståelsen av
människan och hennes plats i en större helhet.
religiösa landskapet runt omkring oss förändras och de frågor
som idag upplevs som genuint relevanta i mötet mellan
religioner är kanske inte längre de dogmatiska. I centrum
står snarare etiska frågor, inte bara kring miljö, utan också
kring politisk makt, förtryck, ekonomisk obalans och genus.
Därtill växer ständigt intresset för de upplevelsemässiga
sidorna av det religiösa engagemanget vilket gör att kreativa
former av dialog, t.ex. i form av olika konstevenemang, ökar
i betydelse.
Ekologins roll i religionsdialogen kan därför inte begränsas till ett jämförande av vad olika kanoniska skrifter har att
säga om naturen och människans roll i den: det måste också
handla om att skapa en plattform där troende människor kan
mötas för att tillsammans diskutera skiftande tolkningar, där
symboliska och rituella förståelser kan utvecklas till gemensamma ställningstaganden, och – framför allt – där konkreta
insatser kan planeras och genomföras för att stödja en hållbar
utveckling för alla.
LAURA WICKSTRÖM & RUTH ILLMAN
FRAMTIDA UTMANINGAR
Miljöfrågan blir allt mera central i mötet mellan olika
religioner världen över idag. Både i officiella sammanhang
där religiösa ledare från världens stora religioner möts och
i lokala, småskaliga möten mellan människor av olika tro
gör sig frågan om vårt gemensamma ansvar för den planet
vi delar påmind, och det verkar allt mindre sannolikt att de
ekologiska utmaningarna kan lösas utan interreligiöst samarbete. Men miljöfrågan bidrar idag också till att ifrågasätta
den rådande synen på religiös pluralism och religionsmöten:
den visar tydligt på hur de konkreta, etiska frågorna ökar i
betydelse medan frågorna om teologiska skillnader och institutionell tillhörighet inte längre anses så intressanta.
I dagens postsekulära samhälle minskar de traditionella
religiösa institutionernas inflytande stadigt. Därmed blir det
också ohållbart att vidmakthålla den etablerade bilden av
att religionsdialog är ett intellektuellt samtal med syftet att
jämföra dogmer och skrifter med varandra. Dagens människor uppfattar allt oftare religionen som ett personligt,
andligt utvecklingsprojekt. Vi vill själva välja vilka aspekter
av vår barndoms tradition vi vill omfatta, vilka vi vill förkasta
och vilka vi vill omtolka, kanske i kombination med andra
andliga källor. Att fortsätta att betrakta olika religioner som
rationella system som för fram sinsemellan motstridiga
sanningsanspråk är därför en problematisk förvanskning av
det mångfacetterad fenomen som religiös mångfald i vårt
samhälle utgör idag.
I detta sammanhang blir mötet med den religiöst andre
därför en mycket mera komplex utmaning än att endast
överbrygga formella skillnader i tro och tradition. Man
kunde gott säga att religionsdialogen idag är en etisk utmaning snarare än en enbart intellektuell: att möta en människa snarare än att möta en religion. Miljöfrågan visar med
all önskvärd tydlighet att det är dags för lärare och forskare
inom ämnet religion att uppdatera sin syn på dialog. Det
REFERENSER
Arvidsson, S. (2008). Religionsekologi. I S. Arvidsson & J.
Svensson (Red.), Människor och makter. En introduktion till
religionsvetenskap (s. 44-47). (Forskning i Halmstad nr 14).
Högskolan i Halmstad.
Bartolomeus, H., Herzberg, A., & Khalid, F. (1998). Reli��
gion and Nature: The Abrahamic faiths’ concept of creation.
In D.E. Cooper & J.A. Palmer (Eds.). Spirit of the Environment. Religion, value and environmental concern (s. 30-41).
London: Routledge.
de Boer, K.L. (2004). Ecology, Spiritual. In S. Krech,
J.R. McNeill & C. Merchant (Eds.). Encyclopedia of World
Environmental History. Volume 1. (s. 400-402). New York:
Routledge.
Begon, M., Townsend, C.R., & Harper, J.L. (2008).
Ecology. From individuals to ecosystems. Oxford: Blackwell
Publishing.
Björn, L.O., Enckell, P.H., Meurling, P., Pelger, S., &
Ståhl, S. (2005). Biologisk ordlista. Lund: Studentlitteratur.
Hjorth, I. (2002). Ekologi – för miljöns skull. Stockholm:
Liber.
Journal for Interreligious Dialogue, Vol. 1/200��
9: http://
irdialogue.org/journal
Sörlin, S. (1997). Inledning. I D. Worster
��
(Red.). De ekologiska idéernas historia. Stockholm:
��
SNS Förlag.
Taylor, P.W. (1986). Respect for Nature. A Theory of Environmental Ethics. New Jersey: Princeton University Press.
Terlinden, Y. (2007). Människa – moral – miljö. En undersökning av livsåskådningar i finländskt miljötänkande.
Åbo: Åbo Akademis förlag.
Tucker, M.E., & Grim, J.A. (2005). ��
Ecology and Religion:
an overview. In L. Jones (Ed.) Encyclopedia of Religion. Second
Edition. (s. 2604-2616). Detroit: Thomson Gale.
| 17
ANNE-CHRISTINE HORNBORG
Lokala livsvärldar och texternas konstruktioner:
om ”indianens” natursyn
Religionsläromedel väljer gärna att lyfta fram den nära relationen mellan
människa och natur som karaktäristisk för de s.k. naturfolksreligionerna, och
som en grundläggande skillnad mot västerländsk livsåskådningstradition.
Anne-Christine Hornborg, docent i religionshistoria vid Linköpings universitet, belyser hur natursynen hos Kanadas urbefolkning visserligen kan
karaktäriseras som biocentrisk, men den är ingalunda statisk. Den tolkas och
förhandlas hela tiden i relation till det moderna samhällets kunskaper.
I september 1989 kom det till de kanadensiska
mi’kmaqindianernas kännedom att ett enormt stenbrott (ett
av de tre största i världen) planerades vid Kellys Mountain
på ön Cape Breton i östra Kanada. Några av dem organiserade genast en trumceremoni på berget och deklarerade
att den planerade anläggningen var en förolämpning mot
både mi’kmaqfolket och Moder Jord. Berget var för dem
Kluskaps Mountain, en historisk, kulturell och betydelsefull
andlig plats, eftersom det var deras gud Kluskaps boning (se
Hornborg, 2008).
Den från början fredliga mi’kmaqprotesten skulle senare
utvecklas till en mera militant hållning och debatten om
stenbrottet föras utifrån en polarisering av västerländsk/indiansk natursyn, västerländsk kolonisation/indianers förlust av
sitt land och den vite mannens materiella girighet/indianers
andlighet och vördnad av Moder Jord. Mi’kmaqs åberopande
av sin traditionella natursyn möttes av olika reaktioner i storsamhället. Kritiker ifrågasatte om det bland dagens moderna
reservatsbor fortfarande fanns kvar en traditionell natursyn
medan andra välkomnade ett alternativ till den västerländska, som de menade var roten till dagens miljöhot. Protesten
mot stenbrottet har sålunda sina rötter i en förhistoria, som
handlar om kolonial makt, inrättande av reservat, assimilation av förmoderna mi’kmaqjägare till det kanadensiska
samhället, storsamhällets föreställningar om indianer och
förändrade livsvärldar hos mi’kmaq.
BERÄTTELSER OCH LIVSVÄRLDAR
Mi’kmaqs historia och natursyn kan spåras till två skilda
kontexter. En av dessa rymmer texterna om dem, tills nyligen
skapade av vita författare. Den andra kontexten är mi’kmaqs
livsvärld. Redan i de tidiga 1600-talsskildringarna kan vi
märka hur bilder av mi’kmaqjägarna konstrueras. I Marc
Lescarbots skildring (1609) romantiseras mi’kmaqs livsvärld
18 |
för att författaren med hjälp av denna kritiserar missförhållanden i hemlandet Frankrike. Missionärerna Biard (1616) och
Le Clercq (1691) var mera kritiskt inställda till ”vildarna” och
klagade på deras hedniska traditioner och ociviliserade beteende. De liknade mi’kmaqs orörda jaktmarker vid ”Djävulens
vildmark” och såg som sin mission att inte bara tämja vildarna
utan även naturen, som med plogens hjälp skulle förvandlas
till ”Edens lustgård”. Den romantiska epoken på 1800-talet
lyfter fram idén om den ädle vilden, men en noggrann läsning
av texterna visar att när romantikern hyllar indianernas naturvisdom, är det i första hand författarens eget sätt att uttrycka
civilisationskritik mot den begynnande industrialismen som
förfulade stadsmiljön och smutsade ner naturen.
Idag talas det inte om den ”ädle vilden”, utan istället om
indianen som en företrädare för en biocentrisk etik. I den
biocentriska natursynen, till skillnad från den antropocentriska, intar människan inte någon särställning till resten av
naturen. Tanken är att människor och djur existerar som
likvärdiga samtalspartners i världen och står i ett ömsesidigt
beroendeförhållande till varandra. Men är biocentrismmodellen endast en fortsättning på den utnötta bilden av
”indiansk vishet”, klädd i ett nytt språk för att passa bättre
in i vår samtid? Hur väl är den förankrad i dagens reservatsliv? Istället för att beakta de komplexa livsvärldar vi finner
hos både nordamerikanska indianer och européer verkar
det som om modellens upphovsmän tar sin utgångspunkt i
en vag modell om en ”västerländsk” och ”antropocentrisk”
världsbild, kritiserar denna för att vara en av rötterna till vår
miljökris och utifrån denna konstruerar en ”anti-modell”, en
”rädda-världen-modell” som är ”indiansk” och ”biocentrisk”.
Om modellen bara är en västerländsk konstruktion, utan
förankring i andra kulturers livsvärldar, så har vi, som under
romantiken, inte lärt oss någonting mer än hur en västerlänning tänker och drömmer om en bättre värld.
POPULÄRA FÖRESTÄLLNINGAR OM ”INDIANEN”
Hur har då mi’kmaqs livsvärld beskrivits? Tre kännetecken
brukar ofta tillskrivas ”indianer” i skolböckernas framställning: de är ”ett med naturen”, försörjningen omges av riter
och de har ett speciellt band till sitt land. En orsak till den
första föreställningen kan bero på att den västerländske (ofta
urbana) författaren, till skillnad från den nomadiserade,
traditionella mi’kmaqjägaren, tillhör en tradition som tydligt
har polariserat natur/kultur. Sett från detta perspektiv, verkar
indianen med sin vördnad för allt levande ha närt känslor
av att vara ett med naturen. Men från den traditionelle
jägarens synfält är denna enhetskänsla en paradox, eftersom
den bygger på en uppfattning om att naturen är någonting
människan antingen kan vara skild från eller ett med. Innan
reservaten inrättades levde de nomadiserade mi’kmaqjägarna
i Nova Scotias landskap och de levde i en värld som de
delade med andra ”personer”: t.ex. bävern, älgen och
lommen. Ett sätt att uttrycka denna gemenskap med den
icke-mänskliga världen var att använda släktskapstermer. En
val kunde tilltalas som en äldre släkting och en klippa sågs
som en förstenad, äldre kvinna. Men detta uttryckte mer ett
engagemang i världen och var inte detsamma som att vara
ett med den. Det var endast schamanen som med sin teknik
ansågs klara av att överskrida de gränser som skilde människan från andra varelser åt och få djupare kunskap genom att
se världen med t.ex. även en bävers perspektiv. För en vanlig
människa var dessa gränsöverskridanden förenat med livsfara
och det finns otaliga berättelser om hur människor förleds
till äktenskap med olika varelser, men alla med ett tragiskt
slut. Det fanns således viktiga gränsdragningar i en komplex
helhet, som pekade på att kroppen utrustade varelser att vara
i världen på olika sätt. Trots denna skillnad hade allt levande
samtidigt en gemensam essens – de hade alla en del i ett
gemensamt, andligt kosmos.
När jakten i traditionella samhällen beskrivs som en ”helig
verksamhet” av tidiga forskare, speglar detta också ett västerländskt synsätt. Den traditionella jägaren visste att teknik och
vapen var nödvändiga för att döda villebrådet, men han inkluderade också djurets perspektiv i jakten. Djuret var också en
kännande varelse, ett subjekt med egen vilja och önskningar
och därför värd respekt och omtanke. Denna relation till villebrådet, som uttrycktes i jaktritualer, kan för en västerlänning
tolkas som en ”helig”, men för jägaren var det ett sätt att visa
respekt för en levande varelse som ger honom sitt liv.
”Indianen” brukar också i många texter tillskrivas en
slags allmänkärlek till sitt land. Men det är viktigt att se hur
denna kärlek främst riktas till specifika platser och inte till
en allmän natur. Att känna sig knuten till den plats man
bebor är inte unikt indianskt, utan ett allmänmänskligt
förhållningssätt; platser är inte likgiltiga för någon människa.
När engelsmän flyttade över engelska ortnamn till Kanada
eller döpte platser efter nybyggare och soldater var det för
dem ett sätt att återuppbygga det välkända landskapet från
hemlandet och därmed känna sig hemma i den nya världen.
Här kan vi finna en av orsakerna till att indianernas band till
landet har blivit så omskrivet. Eftersom deras plats och forna
jaktmarker blivit kolonisatörernas, måste de ständigt försvara
eller hävda sina rättigheter till landområden.
| 19
VAD ÄR ”INDIANSK” NATURSYN?
Om begreppet biocentrism skall användas om indianers
natursyn, behöver det tydligt kontextualiseras för att bli relevant. Det är, naturligtvis, inte samma sak att bo i Kanadas
skogar som nomadiserade jägare på 1800-talet och att se ut
över skogen från reservathemmets fönster på 2000-talet. De
historiska skillnaderna mellan mi’kmaqs olika livsvärldar
visar sig tydligt i berättelser från 1850-talet till 1990-talets
uttalanden om den mytiske gestalten Kluskap. Kluskap har
blivit omtalad som bäverjägare, en Messias som skall komma
och befria sitt folk från misär i reservaten, eller i vår nutid
som beskyddare av ett berg som hotas av gruvdrift. Dessa
exempel är sprungna ur tre kontexter: från jägarsamhället,
från reservatens inrättande och den katolska missionens
inflytande och från moderna reservat på 1990-talet.
De historiska berättelserna skildrar Kluskap som en landskapsförvandlare och bäverjägare och de vittnar om jägarens
vardagsvärld. En ö kan beskrivas som Kluskaps kanot eller
rester från en måltid, ametister hans pärlor och vattenområdet Minas Basin liknas vid en enorm bäverdamm.
Det är inte fruktbart att fundera över om mi’kmaq
verkligen trodde på dessa berättelser, utan istället fungerar
berättelserna som “poetics of dwelling” (Ingold 2000:26).
Gruppen hämtar sina metaforer om landskapet från vardagens praktik som jägare, och dessa ingår sedan i narrativa
texter med olika mytologiska gestalter som aktörer.
När forskare på 1950- och 60-talet tycker sig se att tron
på Kluskap har bleknat, förklarar de detta som ett resultat
av gruppens modernisering och utbildning. En ny generation hade växt upp, som såg reservatet mer än skogen som
sitt hem. När mi’kmaq i striden mot stenbrottet återigen på
1990-talet refererar till Kluskap, lyfts Kluskaptraditionen
och mi’kmaqs naturuppfattning fram i en ny tappning. Vid
denna tid hade Kluskapgestalten sedan länge skildrats i teveserier, och i böcker, men dessa texter hade producerats av vita
författare som underhållning. Mi’kmaq intog en ambivalent
hållning till storsamhällets texter om Kluskap. Ibland refererade de till dessa för att ge tyngd åt sina uttalanden, men de
markerade tydligt hur vita författare skrivit om berättelserna
och att dessa texter skilde sig från dem som berättades av den
äldre generationen mi’kmaq. Kluskap är inte en underhållningshistoria, menade mi’kmaq, utan en tradition och en
profetia med ett hopp om en bättre framtid för gruppen. Att
förstöra Kluskaps boning i Kellys Mountain ansåg de vara
detsamma som att misskreditera deras traditioner. För dem
var det mera relevant att kräva respekt av det kanadensiska
samhället för mi’kmaqs traditioner än att svara på myndigheternas frågor om gruppen verkligen trodde på Kluskap.
Den andra diskussionen som mi’kmaq förde gällde
skillnaden mellan deras och en västerländsk naturuppfattning. När mi’kmaq framställer Kluskap som en ikon för en
modern, grön krigare som skall försvara Moder Jord, är detta
förbundet med ett miljöengagemang som ytterst kommer
från gruppens moderna vara-i-världen. Men vad vi också ser
hos dagens mi’kmaq, liksom hos andra indiangrupper, är
en ovilja att adoptera västs sekulära sätt att tala om naturen.
Vad de gjorde under 1990-talets protester mot gruvbrottet
20 |
var att tydligt förandliga den vetenskap de hade studerat i
skolan genom att referera till sin traditionella naturuppfattning. Resultatet kan liknas vid en ”helig ekologi” – andliga
dimensioner adderas till gruppens ekologiska kunnande, som
de hämtat från utbildning, media eller från andra grupper av
miljöaktivister.
VETENSKAP OCH HELIGHET
Revitaliseringen av traditioner i dagens reservat kan för en
utomstående uppfattas som att dagens mi’kmaq delar samma
tankevärld som de jagande förfäderna. Men det finns en
viktig skillnad: Mi’kmaq talar idag obehindrat om ”naturen”,
ett begrepp som inte fanns hos den nomadiserade jägaren.
Moderna mi’kmaqs ”heliga ekologi” bygger på såväl ekologiska insikter som på en nyvunnen stolthet över gruppens
traditioner och en vägran att göra platser till objekt. Det är
viktigt att betona detta, eftersom mi’kmaq hänvisade både
till miljöargument och till helighet i Kellys Mountainstriden,
men trots deras välformulerade, vetenskapliga argument mot
gruvdrift, var det likväl åberopandet av bergets ”helighet”
som väckte mest intresse i media och storsamhället, kanske
för att det argumentet passade bra in på allmänhetens bild av
indianen. Faran är, att om vi bara fokuserar oss på gruppens
argument om berget som heligt, gör vi dem till tidlösa, ”visa
indianer” och vi blundar därmed för hur de genom skolgång
och massmedia också är insatta i de nutida miljödiskussioner
som förs och hur denna erfarenhet präglar dagens natursyn.
Däremot var företrädare för mi’kmaq medvetna om storsamhällets föreställningar om ”indianer” och utnyttjade detta
skickligt i debatter, även om deras argument inte enbart kan
reduceras till retorik och strategier.
Det är kombinationen av ett andligt perspektiv och en
modern miljömedvetenhet, fast förankrad i reservatsbornas livsvärld, som skapar den moderna mi’kmaqgruppens
natursyn. Om denna moderna natursyn ska etiketteras som
biocentrisk, bygger den i så fall på helt andra premisser än
den vi möter i jägarsamhället på 1800-talet och därför måste
den således tydligt kontextualiseras för att inte riskera att
framställas som en tidlös, ”indiansk” natursyn.
ANNE-CHRISTINE HORNBORG
REFERENSER
Biard, P. (1616/1959). Relation de la Nouvelle France.
Engelsk översättning 1959 i Thwaites red., The Jesuit Relations and Allied Documents III. New York: Pageant Books.
Hornborg, A-C. (2008). Mi’kmaq Landscapes: From Animism to Sacred Ecology. Aldershort: Ashgates.
Ingold, T. (2000). The Perception of the Environment. Essays
in Livelihood, Dwelling and Skill. London and New York:
Routledge.
Le Clercq, C. (1691/1968). Nouvelle Relation de la Gaspesie
[…]. Engelsk översättning 1968: New Relation of Gaspesia.
New York: Greenwood Press.
Lescarbot, M. (1609/1928). Histoire de la Nouvelle France.
Engelsk översättning 1928: Nova Scotia. A
��
Description of
Acadia, 1606. London: Routledge & Sons.
DFJ8@B
Æ\eY`c[Xmde^]Xc[\e
I\c`^`fejblejbXg8
DFJ8@BÆ]iXbk`mX
jkcceè^jkX^Xe[\e
DfjX`bi\ekp[c`^fZ_\c\meiXYfb]i
^pdeXj`\kj8$blijì\c`^`fejblejbXg%
DFJ8@B
èe\_cc\i]XbkXblejbXg\i#Y\î\ggfZ_
df[\cc\i
^\i\c\m\ieXm\ibkp^]iXkk[\ckX`[\k
f]]\ekc`^XjXdkXc\kfdde^blckli#
i\c`^`fefZ_\k`b
]ca\i\eY\jkd[jkilbkli]iXkkbX
]ijk\cj\eXmjmci\c`^`fe\ieXjèe\_cc#
jfd[\iXjifcc`[X^\ejjXd_cc\%
Cifd\[c\kY\jkiXmki\jkii\YcfZb1
BlcklifZ_i\c`^`fe#
I\c`^`fe\ifZ_c`mj]i^fijXdk
8kkmXiXdee`jbX%
Cjd\ifdDfjX`bgmi_\dj`[X
nnn%Yfee`\ilkY`c[eè^%j\
Fi[\i&è]fidXk`fe1K\c'/$-0-/-''#]Xo'/$-0-/-('#nnn%Yfee`\ilkY`c[eè^%j\
| 21
RECENSION
Recension: Jonna Bornemark & Fredrik Svenaeus (Red.)
Vad är praktisk kunskap?
Södertörns högskola
OLOF FRANCK
Om praktisk kunskap,
ett vidgat vetande och det goda livet
Sistlidna vårtermin har nyligen blivit historia, och därmed
har också åtskilliga ungdomar haft tillfälle att tycka till
om hur de upplevt genomförda studier. Terminsslut utgör
kursutvärderingarnas högsäsong och elever och studenter
uppmanas ”instämma” eller ej i en rad påståenden om allt
från läromedel och lektionsupplägg till examinationsformer
och lärarinsatser.
Man kan undra vad sådana här utvärderingar egentligen
säger och hur man ska tolka och använda dem. Ytan tar
lätt överhanden i såväl frågor som svar, och mycket tycks
handla om det synliga, det mätbara, det kvantifikativa, det
instrumentella, det rätt så enkelt identifierbara. Men om vi
22 |
i utbildningsverksamhet menar oss göra något mer än att
förmedla fakta, borde det väl vara annat som prioriterades
än detta? Javisst: det kan vara bra att veta att eleven anser
att använda lärobokstexter varit begripliga eller att det upplevdes som positivt att arbetsformerna var varierande. Men
det är nog i grunden andra ting vi borde speja efter när vi
ställer frågan vad en given kurs eller ett bestämt kursmoment ur kunskapsrelevant synvinkel har gett? Och varför är,
förresten, utvärderingskoncept som regel konstruerade som
om den kunskapsprocess som ska kommenteras vore färdig
och avklarad i och med att en given kurs har nått sitt slut?
Jag har frångått det färdigtryckta och lokalt påbjudna
formulär för utvärdering där ungdomarna ombeds ”kryssa
för” det alternativ som bäst svarar mot deras synpunkter på
genomförda studier. Att låta dem skriva fritt under allmänt
hållna rubriker ger i alla fall lite mer förhanden vad gäller kreativa och självständiga omdömen. En av dem skrev
nyligen, efter en kurs i religionskunskap, ungefär som så:
”Läraren hade förmåga att på allvar diskutera frågor även om
dessa var mycket underliga”. Den formuleringen gladde mig
på flera sätt. Men på det hela taget tror jag nog att faktafixeringen och ytberoendet i många avseenden är genomträngande, också om respondenterna vid de utvärderingar som
påbjuds ges relativt fria tyglar när det gäller att uttrycka sig
och berätta om hur de ser på det de läser och studerar.
För den som i likhet med undertecknad funderar över
vad det är för kunskapssyn som präglar den utbildningskontext där man verkar, finns det många trådar att dra i. För
egen del har jag inlett denna sommar med att läsa den av
Jonna Bornemark och Fredrik Svenaeus redigerade antologin
Vad är praktisk kunskap?, utgiven vid Centrum för praktisk
kunskap, Södertörns högskola (Södertörn Studies in Practical
Knowledge 1, Stockholm 2009). Det är en samtidigt tät
och bred antologi där de fjorton ingående bidragen lämnar
varandra kompletterande perspektiv på begreppet praktisk
kunskap. Begreppet har sina rötter i Aristoteles filosofi där
fronesis, den praktiska klokheten, erkänns som en av flera
kunskapsformer vid sidan om bland annat episteme, den teoretiska kunskapen, och techne, en hur-kunskap med fokus på
tillverkning och framställning – dock utan att, som vad gäller
fronesis, lämna utrymme för att betrakta kunskapsprocessen
ur ett helhetsperspektiv.
Sedan Centrum för praktisk kunskap inrättades vid
Södertörns högskola 2001 har man i blickfånget ställt kunskapsperspektiv och kunskapssyner som på ett eller annat sätt
gestaltar den praktiska klokheten. Inte sällan har detta fokus
tagit sig konkreta former – och det avspeglas också i nämnda
antologi. Martin Heder skriver om vad som, vid sidan av
”teoretiska kunskaper”, krävs för att bli en ”bra polis”, Lotte
Alsterdal betraktar parallellt hur en god äldrevård ska ta sig
form och uttryck, Maja Stenberg fokuserar liknande tankestråk på psykiatrin och Pirjo Repo koncentrerar sitt bidrag
kring ”Kärleksfullhet - en dygd i läraryrket?”.
Alltsedan forskare som Ingela Josefson och Bo Göranzon, båda tidigare verksamma vid Arbetslivscentrum, reste
kritiska frågor kring vad en professionalitet i människorelaterade yrken egentligen kan tänkas bestå i, har yrkeskunnande
och yrkesskicklighet, båda kvaliteter som inte tycks kunna
mätas med hjälp av ordinära och kvantifikativa instrument,
satts i centrum för studier inom praktisk kunskap. Vad är
egentligen praktisk klokhet, vad är i grunden fronesis och hur
tar sig denna kunskapsform uttryck? Här finns dimensioner
av kunskap som knappast låter sig fångas i konkreta och
facitbefordrande matriser. Att veta någonting om mänskliga
relationer och om hur dessa kan och bör levas och mötas går
djupare än vad ordinarie mätinstrument och metoder kan ge
förhanden. Denna kunskap har ett djup – det betyder inte
att den inte kan förmedlas eller kommuniceras, men att lathundarnas och de enkla handgreppens metodik är irrelevant.
Det finns gott om exempel på berättelser där den praktiska kunskapens bärande roll i yrkeslivets konkreta vardag
speglas. Sjuksköterskor som genom lång erfarenhet lärt en
människokunskap i relation till vilken en teoretisk skolboks
kunskap kan visa sig stå sig slätt – inte principiellt, men i
den konkreta situationen där en livs levande människa, så
full av drömmar, förhoppningar och förväntningar kan stötas
emot biologins och medicinens mer eller mindre hårdföra
begrepp.
Vad som är riktigt intressant i Vad är praktisk kunskap?
är, inte minst, de – teoretiska – reflexionerna kring hur en
praktisk och i olika avseenden icke teoretisk kunskap ska
förstås. En intressant genomgång av vad begreppet praktisk
kunskap, i relation till ”tyst kunskap” och ”intuitiv kunskap”,
kan tänkas innebära behandlas ingående i nämnda antologi
av Christian Nilsson och Henrik Bohlin. Nilsson diskuterar
i sitt antologibidrag tolkningar av aristotelisk kunskapsfilosofi, och visar markerat och övertygande hur det ovannämnda begreppet fronesis där knyts till ett praktiskt och
handlingsriktat liv där dygder gestaltas och får komma till
uttryck. Kunskap i denna mening handlar inte bara om att
tänka. Snarare ryms de tankar som kan ge form och motiv
för ett dygdigt liv inom ramen för en fronetisk helhetssyn
där gränser mellan ”praktiskt” och ”teoretiskt” falnar och
klingar av. Det goda livet, det liv där människan i en social
gemenskap bidrar med de talanger och förmågor hon besitter
genom att både utveckla och praktisera dessa, på vägen mot
eudaimonia, den lycka som harmonierar med hennes bestämmelse, förutsätter en praktik reflekterad i teoretiskt relevanta
överväganden och bedömningar. Kunskap och etik sammanlever på olika plan. ”Fronesis anspråk vad gäller visshet
och exakthet”, konstaterar Nilsson, ”är alltså lägre än den
teoretiska kunskapens. Men i ett avseende kan dess anspråk
också sägas vara högre. Fronesis funktion är att klargöra och
vägleda det mänskliga livets egen struktur, det liv som också
inrymmer möjligheten till teoretisk kunskap”.
Bohlin diskuterar i sitt bidrag varierande tolkningar av
en ”tyst” respektive ”intuitiv” kunskap, inte minst med hänsyn till filosofen Michael Polanyis uppmärksammade teorier
på området. Svårigheter med dessa begrepp ventileras, till
exempel de associativa förväntningar som lätt tycks kunna
knytas till ”tyst kunskap”. Polanyi, som ägnat mycket tid och
skriftmässigt utrymme åt begreppet, har kritiserats för att
ge uttryck för en konservativ och elitistisk kunskapssyn där
kunskapsbesittande och kunskapsmetoder riskerar att mystifieras som om de vore någonting greppbart och möjligt att
fånga endast för den som, genom att tillgodogöra sig ett eller
annat icke explicit kriterium, vidmakthåller den kunskap
som vilar fast och evig och fördold för dem som ännu inte
lärt metoderna för att nå Sanningen med stort ”S”.
Med pedagogisk skärpa visar Bohlin hur en sådan här
kritik kan motiveras – men också på vilket sätt den kan
utvecklas utan att därför begrepp som tyst, intuitiv eller
| 23
RECENSION
praktisk kunskap måste krackelera. Han reflekterar över vad
som i kritiken kan vara rimligt och gångbart men lägger
också ut texten om att sådana här begrepp tycks referera
till någonting trovärdigt och respektabelt – vilket dock inte
innebär att kunskap som inte är av teoretisk och verbalt
kommunikativ karaktär skulle vara ointaglig för kritik.
”Det finns andra normer” för hur en bedömning av den
praktiska eller intuitiva eller tysta kunskapens processer kan
genomföras, hävdar Bohlin genom att citera Polanyi.
Mycket i Bohlins bidrag handlar om ”hur-kunskap”,
i relation till ”att-kunskap”, och om färdigheter och förtrogenhet i relation till fakta och förståelse. På ett sätt kan
man säga att här finns ansatser som knyter an också till ett
annat bidrag i nämnda antologi, nämligen ett där begreppet bildning uppmärksammas av Anders Burman. Med
utgångspunkt i tre bildningstraditioner – den klassiska,
den hermeneutiska och den liberala – resonerar Burman
rörande ett pragmatiskt bildningsbegrepp med särskild hänsyn till den i pedagogiska kretsar välkände tänkaren John
Dewey och mantrat learning by doing.
Inte minst spännande är Burmans reflexioner kring
den amerikanska filosofens Martha Nussbaums karakteristik av ”kultiverande utveckling” av hela människan, som
den framställs i hennes uppmärksammade bok Cultivating
Humanity: förmågorna att ”kritiskt granska sig själv och
sina traditioner”, att ”betrakta sig som en världsmedborgare
och ha en kosmopolitisk kringsyn, att se sitt liv i ett större
sammanhang” och att ”kunna sätta sig in i andra människors situationer och levnadsvillkor”.
Bildning handlar om processer och växande, och den
”kultiverande utveckling” det här handlar om kan mycket
väl, i linje med aristotelesexperten Nussbaums intentioner,
knytas till fronetiska perspektiv där kunskap, vetande, dygd
och etik förenas i ett visionärt, men också i högsta grad
praktiskt och konkret, förhållningssätt med det goda livet
för andra och en själv för ögonen. Och här riktas till oss
som verksamma i skola och utbildning en uppfordrande
fråga vad det egentligen är vi gör – och vill göra – för
att visa de barn och ungdomar vi möter på livets förutsättningar och möjligheter, de där förutsättningarna och
möjligheterna som långtifrån alltid kan, eller ska, formuleras i ord, men vilkas närvaro och medvetandegörande
är existentiellt nödvändiga för att finna värde och mening
och djup och humanitet och insikt som inte tillfälligt fäster
vid ytan, utan som bottnar, förankrar och öppnar upp för
dimensioner som kanske inte kan ses, än mindre tas på eller
fångas i konkreta termer.
I ett kort bidrag om ”Icke-vetandets möjligheter” konstaterar en av antologins redaktörer, Jonna Bornemark, att
”det kanske finns något bra i att inte förstå, om du förstod
omedelbart skulle du redan veta, och ha färdiga kategorier
som du kunde stoppa in det jag säger i. Om du visste allt
och aldrig slog emot ett icke-vetande, skulle du aldrig få
syn på kunskapen, du skulle vara som en fisk som inte såg
vattnet omkring dig”.
24 |
Bornemark ger här uttryck för ett förhållningssätt som
jag tror att många av oss som verkar som lärare i grunden skulle vilja praktisera. Vad är det vi vill ge elever och
studenter om inte inspirerande injektioner av existentiell
nyfikenhet på livet, på världen, på människan? Och ändå
faller vi nog inte sällan tillbaka i just ett sådant konservativt förutsättande av givna ”kategorier”, språkliga, sociala,
kulturella och kunskapsmässiga till exempel, som hindrar
från att se vår värld, vårt liv och våra medmänniskor på nya
sätt.
En läsning av Vad är praktisk kunskap? är spännande
och uppbygglig, inte minst därför att dess olika bidrag
inbjuder till att fundera över hur ett vidgat kunskapsbegrepp skulle kunna tänkas uppfattas och tolkas, i ett
historiskt perspektiv, givetvis, men också i ett både samtida
och framtida fokus. Jag har en känsla av att vi i skolans
värld alldeles för ofta tvingas röra oss i strama pedagogiska
och kunskapsreflekterande tyglar med alla de krav på administration som nu upptar vår tid i linje med det samtida
läraruppdraget. Tiden vill ofta inte räcka till för den både
fördjupande och breddande eftertanke och diskussion som
måste få leva där aktiva kunskapsprocesser odlas och växer.
Jag tror att nämnda antologi med framgång, i helhet
eller till en eller annan del, skulle fungera mycket väl som
underlag för diskussion i kollegier och pedagogiska arbetsgrupper. Här finns reflexioner, filosofiska och pedagogiska
resonemang och argument samt en rad konkreta exempel
på vad ett kunskapsbegrepp som inte stannar vid en kvantifikativ eller explicit och konkret verbaliserbar förståelse
kan innebära. Många gånger ställs frågor som utmanar
– epistemologiskt, pedagogiskt och existentiellt. Sådana
utmaningar behöver vi som menar oss arbeta med kunskap,
dess former och dess innehåll, dess mening – och kanske
också dess mål.
Lika lite som kunskapernas många processer har ett
bestämt slutmål i sikte, blir människor som rör sig i och
påverkar dessa processer ”färdiga” med det de gör och det
de, med eller utan ord, söker. Man blir aldrig färdig som
lärare eller lärande, lika lite som man blir det som människa. Därför måste vi alltid vara beredda att ta oss an
nya utmaningar, gå in i nya processer, på egen hand och
tillsammans med våra ungdomar söka vidare kunskaper
om tillvaron, världen och människan. Vissa användbara
metoder kan på goda grunder beskrivas som ”teoretiska”,
andra som ”praktiska” – och ytterligare andra kanske i olika
slag av kombinatoriska termer. Sådana beskrivningar bör
inte vara ägnade att spela ut en metodologi eller en metodik
mot en annan. Kunskapsprocesser är sammansatta rörelser
av växande – och så handlar de ju just om den sammansatta
människans vilja till kunskap, klokhet och ett gott liv.
OLOF FRANCK
RECENSION
Recension: Rune Larsson
Samtal vid brunnar: introduktion till religionspedagogikens teori och didaktik.
Lund: Arcus
NILS-ÅKE TIDMAN
Samtal vid brunnar
Lärande sker överallt och när som helst, påpekar Rune
Larsson i sin senaste bok Samtal vid brunnar – introduktion till religionspedagogikens teori och didaktik, Arcus
förlag. Som lärare har vi lätt för att överdriva den formellt
pedagogiska situationens betydelse som lärande process.
Jag fick själv erfara det häromdagen. I min bil har jag en
cd med Hjalmar Gullbergs/Lars-Eriks Larssons Förklädd
Gud. Den finns där för att jag ska lyssna och förbereda mig
för ett framförande i höst. När min äldste son åkte med
mig i bilen berättade jag om konserten och spelade lite
ur skivan. Sedan bytte vi till en Elvis-skiva. Ett par dagar
senare lånade min son bilen och när jag satte mig vid ratten
efter det upptäckte jag att Förklädd Gud låg i cd-spelaren.
Nu vill han ha skivan i födelsedagspresent. Hur gärna vill
jag inte förmedla min kärlek till lyrik och musik till mina
efterkommande. Men det går inte med programmatiska
demonstrationer och deklarationer. Som lärare i alla tider
vet jag att det finns ett lärandets ”kairos”, det rätta tillfället
som man får ana sig fram till och gripa det i flykten.
Det finns nog ingen i Sverige som har en bättre överblick av religionspedagogisk forskning än Rune Larsson,
numera sedan tio år pensionerad universitetslektor men
mer aktiv än någonsin med flera böcker utgivna under
senare år, däribland en monografi om Thomas Groome.
Och det är just exposéerna som är styrkan i hans nya bok.
Den vänder sig till studenter, lärare och andra som är
intresserade av religionspedagogik. Kanske hoppas författaren att boken ska komma att användas som kursbok. Ett
annat och väl så viktigt syfte är säkerligen att ännu en gång
slå ett slag för att religionspedagogik ska bli ett akademiskt
ämne i Sverige. Rune Larsson tecknar en modell som gör
det möjligt för skolinriktad religionsdidaktik och samfundspedagogik att ha en gemensam startpunkt i en filosofisk och historisk diskurs. Ett sådant synsätt skapar både
bas och avnämare för religionspedagogisk forskning och
utbildning. Ett lämpligt sätt för beslutsfattare att påbörja
den processen vore att ge Rune Larsson professors namn,
professor i religionspedagogik.
I exposén över religionskunskapens utveckling i det
allmänna skolväsendet från kristendomskunskap till dagens
mångkulturella situation och i samfundens väg från katekesplugg till livsfrågepedagogik blir det tydligt att det är
samma krafter och strömningar som styr både skolans och
samfundens inriktning i det pedagogiska arbetet. Framförallt är det betoningen av de demokratiska värderingarna
och respekten för den enskildes rätt att bestämma över sitt
liv som styr utvecklingen inom båda dessa sfärer. Centralt
i framställningen är begrepp som dialog och lärande på
lika villkor och begrepp som undervisning och lärare-elev
problematiseras. Av titeln framgår att samtalet är centralt i
Rune Larssons pedagogiska vision. Rune Larsson ser helst
läraren som en ”medvandrare” som delar ”elevens” arbete
att finna sin väg. Groomes begrepp ”sharing” och ”shared
praxis” är centrala för författaren. Jag vill dock ifrågasätta
om man inte i Vygotskijs anda kan ge läraren en något mer
aktiv roll som vägvisare till livets brunnar, som en person
som ger eleven mod att ge sig ut på okänd mark.
I den internationella exposén är det sex namn som
återkommer många gånger i boken. Fyra av dem har Rune
Larsson tidigare introducerat för en svensk publik genom
att bjuda dem hit och genom att skriva om deras bidrag till
religionspedagogikens utveckling. Bara det är en insats värd
att uppmärksammas! Runes fyra ”husgudar” är Thomas
Groome i Boston, John Hull i Birmingham, Hans-Günther
Heimbrock i Frankfurt och Robert Jackson i Warwick. De
har alla påverkat hans eget tänkande. Till dem kommer två
namn som jag tror är på väg att hamna på Runes ”husgudshylla”, den amerikanske pedagogen Parker J. Palmer och
religionspedagogen Gabriel Moran.
Om bokens styrka är de omfattande exposéerna så kan
man som läsare sakna en egen tydlig positionsbestämning
från författaren. Det går visserligen att utläsa att Rune
Larsson förordar en kombination av livsfrågepedagogik
och troslära enligt Groomes modell som ger utrymme för
frihet i tanke och erfarenheter samtidigt som diskussionen
förankras i den mer traditionella trosläran. Jag uppfattar
bokens titel – Samtal vid brunnar – som en bild för den
pedagogiska process som Rune Larsson vill främja både i
skolans och i samfundens verksamhet. Om jag har uppfattat Rune rätt skulle jag gärna vilja läsa om det i hans nästa
bok!
NILS-ÅKE TIDMAN
| 25
RECENSION
Recension: Anders Moberg
Heder eller samvete? En kriminalroman om rasism, fördomar, dubbelmoral och jämställdhet.
Faun Förlag
EMMA HALL
Heder eller samvete?
I den sommartunna upplagan av Sydsvenska Dagbladet
som ligger framför mig påminner artikelrubriken ”Tragiskt
fall” om en verklighet som skiljer sig från den idyll som
för mig och många andra är synonym med sommar och
semester. Artikeln redogör för hur en 28-årig kvinna föll
mot döden från sin lägenhet i Malmö den 5 juli 2009.
Polisen misstänker att kvinnan bragts om livet och rubriceringen ”hedersmord” förekommer i rapporteringen kring
dödsfallet. Relaterat till reportaget redovisar Sydsvenskan
ytterligare fem fall sedan 2007 där kvinnor fallit från balkonger. Offren för denna fruktansvärda företeelse benämns,
obehagligt nog, balkongflickor. För de flesta semesterfirare
utgör en spännande deckare en god avslappning under
ledigheten. Anders Mobergs kriminalroman Heder eller
samvete? utgår från det hederssrelaterade våld mot kvinnor
som skymtar bakom tidningarnas många rubriker. Temat
har alltså aktualitet och relevans, men är naturligtvis också
känsligt när det ska omarbetas till skönlitteratur i syfte
att underhålla. Men så är det inte en vanlig deckare som
Anders Moberg, religionshistoriker, språkvetare och lärare
har skrivit. Det är en skildring som präglas av författarens
stora respekt och intresse för komplexiteten i de kulturer
som präglas av hederstankar relaterade till den kvinnliga
sexualiteten. Boken behandlar även kulturmöten och de
sociala mekanismer som aktiveras i dessa möten.
Berättelsen kretsar kring en ung kvinna som hittas död
i parken mitt emot Stadsbiblioteket i Malmö en tidig sommar 2006. Kvinnan identifieras snabbt som Mona Hourani,
en bland vänner omtyckt tjej som precis gått ut gymnasiet
med remarkabelt goda betyg. Familjen Hourani, kristna
maroniter hemmahörandes på Rosengård, informeras och
en polisundersökning inleds med syftet att finna Monas
mördare. I takt med att polisen kommer Monas mördare
allt närmre på spåren avtäcks allt mer av de komplexa
relationer mellan majoritetssamhälle och minoritetsgrupper
som präglar Malmö idag. När polisen anländer till Rosengård möts de av en pojke som förvånat undrar varför de
befinner sig i stadsdelen, om det inte är för att häkta – eller
utvisa någon. Den hotfulla stämningen tätnar och stenarna
viner kring poliserna som slutligen måste fly platsen. Inuti
piketbussen försöker polisen Abbas Kabalan nyansera sina
kollegors negativa bild av invandrare genom att upplysa
dem om förhållanden som de är okunniga om. Det blir
tydligt att fördomar om den andre finns i båda läger, vilket
är en av bokens huvudpoänger. Efterhand nystas Monas
privatliv upp och det blir känt att hon inlett en, om än
26 |
oskyldig, kärleksrelation med en svensk kille. Misstankar
finns att motivet bakom mordet berör denna relation, vilket
föranleder starka reaktioner men också skilda förhållningssätt hos omgivningen.
Det finns en stor omsorg i beskrivningen av miljö och
personer vilket innebär att framställningen förmedlar en
autencitet som är nödvändig för det ämne som avhandlas.
Mobergs allvetande berättare har möjlighet att skärskåda
karaktärernas inre i syfte att visa hur olika diskurser ger
upphov till missförstånd och fördomar som sedan präglar
mötet mellan olika grupper i samhället. Bokens budskap
är att det är viktigt att nyansera sin kunskap om andra
människor samt att patriarkala strukturer inte är kännetecknande för en specifik kultur. Denna åsikt uttrycks
med hjälp av ett rikt persongalleri; den islamofobe polisen
kontrasterar den kulturellt medvetne polisen, den misogyne mannen möter sin diametrala motsats i den kvinnliga
advokatens stöttande man. I sin vilja att nå fram till läsaren
med sitt budskap låter Moberg dock karaktärerna stundtals
verbalisera perspektiv som vida överstiger det troliga. Att
karaktärerna frekvent ikläds författarens röst bryter den
förut nämnda känslan av autencitet. Min invändning är
inte riktad mot bokens samhällskritiska syfte, utan det sätt
på vilket det uttrycks. Jag upplever att Moberg inte tillräckligt litar på karaktärernas förmåga att med handling gestalta
eller på läsarens möjligheter att uppfatta budskapet om det
inte uttrycks explicit. I takt med att dialogerna glider över
i programförklaringar påverkas berättandet och framställningen blir alltmer argumenterande och beskrivande och
balansen mellan berättande och beskrivande haltar.
I beskrivningen på bokens baksida står det att berättelsen även vänder sig till gymnasieungdomar. För att testa
detta påstående lät jag därför mina gymnasieelever läsa
valda delar av boken. Det stora intresse de uppvisade för
boken kan bara delvis förklaras med den känsla av igenkänning som de upplevde; många av dem lever i samma
stadsdel (och hus!) som Mona, sitter på samma kaféer och
går på samma gator som Mona och hennes vänner gjorde.
Det som i min mening främst fångade elevernas intresse var
bokens tema. Flera engagerade diskussioner kring boken
avslöjade att ett oroväckande antal elever har erfarenhet
av hedersrelaterat våld, antingen självupplevt eller på nära
avstånd. Med de erfarenheter som eleverna bär med sig
funderade jag ett kort tag på om det som lärare är berättigat
att välja en fiktiv berättelse om heder och våld skriven av en
man med västerländsk bakgrund. Torde det inte vara bättre
att utgå från elevernas autentiska berättelser, som ju bör äga
företräde över fiktionen? Det förefaller dock som om den
skönlitterära formen möjliggör en distansering från den
privata erfarenheten som kan vara nödvändig vid bearbetning och diskussion kring fenomenet i klassrummet. Den
tydliga agendan som skymtar i berättelsen och som uttrycks
än mer explicit i epilogen är dessutom en god utgångspunkt
för diskussioner. Kriminalromanen som genre medför ofta
utsagor om det samhälle mot vilket berättelsen tecknas, så
också denna. Boken är relevant och det tydliga mötet mellan
olika perspektiv gör den mycket användbar i en undervisningssituation. Detta sammantaget gör Anders Mobergs bok
till en väldigt viktig läsning.
EMMA HALL
| 27
Impuls – religion för åk 7–9
”Alla världens
religioner finns
här. Därför är
samtalet viktigt.”
Enligt NE betyder ordet
impuls ”påverkan som leder
vidare”. Det har vi tagit
fasta på. Vi har gjort ett
läromedel som leder eleverna vidare – från kunskap
till insikt och förståelse.
Grundtanken i Impuls Religion är att alla
världens religioner finns här – i klassrummet, som en del av den svenska vardagen. Därför är samtalet viktigt, samtalet
om olika religioner och samtalet mellan
människor av olika tro. Man måste träna
sig i att våga och att vilja möta varandra i
nyfikenhet och respekt. Denna inriktning
i Impuls skapar en unik närvarokänsla –
samtidigt som allt det där andra naturligtvis finns med; historiska bakgrunder,
fakta om texter, ritualer och så vidare.
Temauppslagen har rubriker som
”Religion syns”, ”Religion smakar”
och ”Religion hörs”.
Titta på ett smakprov på
www.nok.se/impuls
Natur & Kultur
Tel 08-453 85 00 Fax 08-453 85 20
www.nok.se
Författare: Lennart Göth, Katarina Lycken
Impuls Religion innehåller: tre grundböcker,
stadiebok och lärarhandledning

Religion / livsåskådning och miljö

Transcription

Similar documents

Die Form der Eheschließung

Ekologi- sammanfattning

Det svenska religionsämnet i tid och rum - xn--sobedmning

20130222_Elevhäfte delprov B Religionskunskap.indd

Delprov A - Institutionen för didaktik och pedagogisk profession, IDPP

Nr 23 Hösten 2011 - Religionspedagogiskt idéforum

Vi tittar på världsreligionerna - Sju religioner