med andra ord - Översättarcentrum

med andra ord
tidskrift om litterär översättning ■ nr 76, september 2013 ■ 40 kr
➤ På resa genom Öppen
stad. Möte med Teju
Cole ❙ Materialet i mina
händer. En poetisk
motståndsrörelse i Teheran
❙ Agent nr 76: Aida Amidi
❙ Tristes Pontiques.
Från Ovidius till Marie
Darrieussecq ❥
LEDARE
Nr 76/2013
Med andra ord
ISSN 1104-4462
Redaktör:
Viktoria Jäderling
Redaktionsråd:
Alva Dahl
John Swedenmark
Anders Bodegård
Jeana Jarlsbo
Niclas Nilsson
Prenumeration (4 nr):
privatpersoner 150 kr/år,
företag 225 kr/år
plusgiro 82 04 19-0 (öc)
Lösnummer: 40 kr
❦
Nästa nummer
kommer i december 2013.
Sista manusdag
1 november.
Redaktionen ansvarar ej för
obeställt material.
❦
Med andra ord
är medlemstidskrift för
Översättarcentrum
Södermannagatan 38
116 40 Stockholm
❦
Tel: 08-556 048 40 (mao)
08-556 048 41 (öc)
Telefontid:
måndag och onsdag 9–13
mao@oversattarcentrum.se
www.oversattarcentrum.se
September, indiansommar. Så här är det: I den översatta litteraturen
finns bland det vackraste och bästa som skrivits på svenska språket.
Vilket betyder att det bland översättarna finns några av de bästa och
skickligaste poeterna och prosaisterna i den svenska litteraturen. För det
är ju en svensk litteratur översättarna bidrar till, både direkt och indirekt.
Därför ska MAO ägna varenda spaltmillimeter åt att vända och vrida på
denna konstnärliga verksamhet. Vara översättarnas röst om världslitteraturen, inte bara genom att tala om översättning, utan även låta översättare tala om litteratur ur sina specifika och insyltade perspektiv. Men
en översättartidskrift bör även ägna sig åt översättning och det har vi
– med undantag för en och annan utländsk agent – skam till sägandes
gjort alldeles för lite. Det ska bli ändring på det. Som läsare av senaste
numren av MAO har märkt så har vi haft flera översatta texter: Adornos
essä om interpunktion i översättning av filosofen Jim Jakobsson, Anne
Carvers förord till hennes översättning av Elektra i översättning av Niclas
Nilsson, och i detta nummer har vi låtit fransköversättaren och redaktören Lisa Lindberg översätta Marie Darrieussecqs förord till Tristes Pontiques, en samling med Ovidius exildikter och brev översatta till franska
av Darrieussecq. Vi vill gärna ha fler förslag och önskemål: Om ni läser
något bra som på olika sätt anknyter till översättning, språk och litteratur
som ni tycker det vore fint att få läsa i översättning i MAO så hör av er:
mao@oversattarcentrum.se
Annars business as usual: Till Moderna museets litteraturfestival i
oktober kommer den nigerianskamerikanske författaren Teju Cole, och
samtidigt lanseras hans uppmärksammade debutroman på svenska,
Öppen stad. Hans svenska översättare och MAOs medarbetare Erik
MacQueen träffade honom i våras i New York för att prata litteratur och
översättning.
Att översätta ett material man själv aldrig har läst, hur är det möjligt
egentligen? Poeten Helena Boberg reste i våras med fem andra svenska
poeter till Iran för att möta lika många persiska kvinnliga poeter i översättarworkshopen En motståndsrörelse vid mitt skrivbord. Bara en av
de svenska poeterna, Athena Farrokhzad, talade persiska. De höll till i
en stor lägenhet i Teheran och översatte varandra i par under några intensiva dagar. Poeten Aida Amidi, som Boberg skriver om här, är också
numrets litterära agent och tipsar om det bästa i den moderna persiska
litteraturen. Mycket nöje!
2 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord
VIKTORIA JÄDERLING
INNEHÅLL/NOTISER
Bokmässe-ÖC
Javisst är vi där. Seminarium torsdag kl 16.00: ”I österled – litteraturen efter järnridåns fall”. Medverkande Anders Bodegård, Sophie
Sköld och Jonas Ellerström. Moderator Stefan Ingvarsson.
Översättarfika: Vi möts på hotell
Gothia Towers rum R22 på torsdag kl 11.00 och hör Kajsa Öberg
Lindsten berätta om sin översättargärning. OSA snarast till info@
oversattarcentrum.se.
Torsdag och fredag finns ÖC
som vanligt i International Rights
Center.
Innehåll
Klassikern: Lars
Arnell 1781–1856
Atlantis har i år gett ut en översättarbiografi av Karin Monié: Inte
bara Walter Scott. Lars
Arnell – översättare, spelare,
landshövdning. Så här skriver
Monié på www.oversattarlexikon.
se: ”Arnell var utomordentligt
språkbegåvad. Han hade dessutom stora sällskapstalanger. Han
rörde sig i huvudstadens förnämsta umgängeskretsar, där han
tycks ha trivts. Men han levde på
större fot än hans ekonomi tillät,
ägnade sig åt spel och drogs in
i ekonomiska äventyrligheter. [...]
Hans främsta språk var tyska och
franska, vilket resulterade i översättningar av bl.a. den då mycket
populära Johanna Schopenhauer,
vars reseskildringar från Skottland
och Frankrike han gav en levande
svensk språkdräkt. Han översatte
också Alfred de Vigny, Chateaubriand och d’Arlincourt.”
Möte med Teju Cole
Erik MacQueen
Poetisk översättarworkshop i Iran
Helena Boberg
4
8
Agent nr 76: Aida Amidi om ny persisk litteratur
14
Marie Darrieussecq:
Ovidius i exil
18
Recension: Fönstret mot Öster
av Nils Håkansson
25
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 3
Resa genom Öppen stad
I oktober släpps den amerikansknigerianske
författaren Teju Coles stora roman Öppen stad,
vars upplägg inspirerats lika mycket av Fellinis
och Bergmans filmkonst som av litteratur.
Hans översättare, Erik MacQueen, träffade
honom i New York.
ERIK MACQUEEN
N
är jag tre minuter försenad kommer
in på restaurangen i Midtown på Manhattan för att träffa den nigerianskamerikanske författaren Teju Cole möts jag endast av
hans karaktäristiska filtkeps och ett glas rött på
bordet. Jag är sen. Trots att jag har varit i New
York i ett par veckor och börjat få någorlunda
koll på tunnelbaneförbindelserna, trots att jag var
ute i nästan löjligt god tid, att jag var fokuserad
och spänd inför intervjun när jag gick ner i tunnelbanan i norra Brooklyn för att ta den gröna linjen
söderut och sedan byta till L-linjen mot Manhattan, så missade jag bytet. När jag insåg att jag åkt
inte bara en, utan tre stationer för långt händer
något som skett påfallande ofta sedan jag började
översätta Coles debutroman Öppen stad för ett
och ett halvt år sedan. Situationen känns kusligt
bekant.
Jag var så uppslukad av eftermiddagens överläggning med M att jag, när tåget nådde hundrasextonde gatan, bara iakttog hur dörrarna öppnade
sig, stod öppna, och stängdes.
Det är Julius, berättarjaget i Öppen stad, som
blivit som förhäxad och av någon anledning sitter kvar på sin plats istället för att kliva av där
han ska. Vid nästa station inträffar samma sak.
Scener och teman ur romanen har på det här sättet ständigt gjort sig påminda i min vardag under
översättningsarbetet. Öppen stad är ytligt sett en
klassisk flanörroman där den unga psykiatern
Julius ger sig ut på långa, vindlande promenader
i New York för att få bryta monotonin i de inrutade arbetsdagarna, men är samtidigt en meditation över vår tids frågor, en grubblande odyssé där
en lågmäld livsglädje ändå bryter igenom. Jag har
nästan känt mig tjatig inför mina vänner eftersom
jag jämt och ständigt refererar till romanen i varje
tänkbart sammanhang, vare sig det gäller massdöd bland bin, västeuropeisk integrationspolitik,
klimatångest, oligopolmässiga mediekoncerners
uppgång och fall, rasism, postkolonialism, men
också mer gäckande företeelser som synvillor,
varsel, subliminala förändringar i ett rums atmosfär.
När Cole efter ett par minuter återvänder till
bordet i egen hög person hälsar vi, jag ber om ur-
säkt för den lilla förseningen, berättar om min
tunnelbaneblunder och om hur hans roman ständigt dyker upp i olika situationer.
– Alla de här sakerna är en del av Julius liv.
Jag tänkte inte så mycket på det under skrivandet, men det är något med bokens upplägg som
inbjuder till analys och tolkning på ett sätt som
faller universitetsstudenter och professorer i smaken. Den uppfyller alla kriterier, den är postkolonial och psykologisk på ett speciellt sätt, så folk
tror säkert att jag har skrivit den på ett sätt som
skulle göra sig bra på litteraturkurser, men så var
det inte, jag ville bara skriva en komplex bok, säger Cole.
Jag kom först i kontakt med Öppen stad när jag
läste Claire Messuds recension i New York Review of Books och beställde ett exemplar. Jag började höra av mig till diverse förlag för att höra om
det fanns planer på en svensk utgåva, men det var
först när jag fick nys om att en förläggare på Natur
och Kultur hade retweetat Teju Cole på Twitter
som jag visste vart jag skulle inrikta offensiven för
att få äran att göra den svenska översättningen.
Cole berättar att han känner sig lyckligt lottad
över att så många av förläggarna och översättarna
som tagit sig an boken på ett eller annat plan har
varit personligt engagerade i den, vilket han tror
har bidragit till det positiva mottagande romanen har fått. De tyska och italienska utgåvorna av
Öppen stad är dessutom översatta av vänner till
Cole som arbetade som skönlitterära översättare
och själva tog kontakt med förlagen.
– Trots att jag inte kan läsa någon av översättningarna särskilt väl får jag intrycket av att de
stundtals är bättre än originalet. Verket har filtrerats genom ytterligare en konstform. Jag använder
mig sällan av ordlekar, så inget går förlorat där.
Jag försöker undvika klichéer, och att översätta
en text till ett annat språk gör att man ytterligare
minimerar risken att de förekommer. De klichéer
som överlevt på engelska blir mer främmande när
de överförs till ett annat språk, menar Cole.
Även om ordlekarna behagligt nog lyste med
sin frånvaro var översättningsarbetet knappast
fritt från utmaningar. Cole jämförs ofta med Sebald, och Julius i Öppen stad formulerar sig i inskottsrika meningar som är poetiska men också
aningen strama och formella, ibland på gränsen
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 5
RESA GENOM ÖPPEN STAD
... vi konstaterar förundrat vilka märkliga
korsbefruktningar som
sker inom världslitteraturen där översättning
fungerar som ett slags
katalysator. Som i det
här fallet: en svensk
poet som översätts till
engelska och inspirerar
en ung nigerian som så
småningom skriver en
roman om New
York som översätts
till svenska av en
översättare som
i arbetsprocessen
återknyter till den
ursprungliga poeten
och därigenom ser både
honom och verket som
ska översättas i ett
nytt ljus.
6 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord
till arkaiserande. Samtidigt finns det en elegans
och rytm i Coles prosa som, precis som hos Sebald, gör texten slående lättläst. De stora, övergripande utmaningarna då romanen skulle kläs
i svensk språkdräkt var således att bibehålla de
poetiska elementen utan att svalkan i prosan gick
förlorad och det hela blev för bombastiskt och
mustigt; att förmedla de formella stildragen utan
att Julius lät som en stropp; att stuva om i syntaxen lagom mycket så att det resonerande intrycket
bevarades, samtidigt som rytmen anpassades till
vårt, relativt sett, lite inskottsskygga språk.
En av Coles största inspirationskällor är Tomas
Tranströmer och hans sätt att ”närma sig vardagsupplevelsers spöklika vrår och förmedla element som ligger precis bortom det förnuftsmässigt begripliga”, som Cole uttrycker det. Eftersom
jag kände till Coles förhållande till Tranströmer
bestämde jag mig tidigt i översättningsprocessen
för att själv återvända till den svenske poeten. Att
få tillfälle att bekanta sig på nytt med Tranströmer i det här sammanhanget bidrog inte bara med
inspiration i översättningsarbetet; Öppen stad
påverkade också i sin tur hur jag upplevde Tranströmers dikter. Jag nämner detta för Cole, och
vi konstaterar förundrat vilka märkliga korsbefruktningar som sker inom världslitteraturen där
översättning fungerar som ett slags katalysator.
Som i det här fallet: en svensk poet som översätts
till engelska och inspirerar en ung nigerian som
så småningom skriver en roman om New York
som översätts till svenska av en översättare som
i arbetsprocessen återknyter till den ursprungliga
poeten och därigenom ser både honom och verket
som ska översättas i ett nytt ljus.
Cole besöker Stockholm i samband med att
Öppen stad släpps i oktober och kommer att medverka vid den nya litteraturfestivalen Stockholm
Literature på Moderna museet. Han berättar att
han alltid har känt en stark koppling till Skandinavien och Baltikum. Innan Cole kom i kontakt
med Tranströmer var det Ingmar Bergman som
var Sverige för honom, precis som Sibelius var
Finland, Laxness var Island, Arvo Pärt var Estland och Kierkegaard var Danmark. Bergmans
kanske viktigaste bidrag till Coles skrivande är
insikten att man faktiskt får vara allvarlig, något
som fungerat som ett motgift mot det han beskri-
ERIK MACQUEEN
ver som ett slags cool-jante som råder i USA där
man ständigt måste akta sig för att visa sig alltför
pretentiös i sitt konstnärliga uttryck.
Cole berättar att han har fått idéer kring hur
man kan strukturera berättelser lika mycket från
filmskapare som Bergman och Fellini som från
sina litterära förebilder. Filmkonstens flexibilitet,
att kunna röra sig mellan olika motiv utan att behöva knyta ihop dem alltför prydligt har varit viktig i hans skapande.
– Fellinis Det ljuva livet är precis som Öppen
stad en resa genom olika samhällssegment. I filmen som följde, 8½, skulle man nästan kunna
flytta om de olika motiv på samma sätt som man
nästan kan flytta om kapitlen i Öppen stad. Det
enda som håller samman filmens olika delar är huvudpersonen Guido, precis som Julius i min roman. Om personen på duken är tillräckligt intressant är vi beredda att följa honom eller henne vart
som helst.
Men kanske är det ibland så att romanfigurerna i själva verket förföljer oss i lika hög utsträckning. Man hör ofta författare säga att de inte blir
av med sina romanfigurer, vilket också torde gälla
översättaren. Det rör sig om en annan relation än
den man får som läsare, kanske på grund av att
man ofta formas av det man formar. När den trivsamma lunchen med Cole är över går jag norrut
längs Sixth Avenue och börjar älta mitt hjärnsläpp
i tunnelbanan. Förseningen var ju visserligen
försumbar, knappt värd namnet, och jag försöker
berömma mig själv för min självkännedom i och
med att jag trots allt var ute i så pass god tid. Men
jag kan inte skaka av mig känslan av olust. Plötsligt inser jag att jag återigen har hamnat i Julius
tankebanor. Han har glömt sin pinkod till ett kort
som han har haft i flera år. Julius har ett viktigt
möte och måste ta ut pengar eftersom han råkade
glömma checken han skrivit hemma. De praktiska konsekvenserna är inte allvarliga, men han blir
inte kvitt känslan av att det finns en del av honom
själv som har brustit eller förrått honom … ett
obetydligt förebud om ålderdom, av det slag jag
brukade le åt hos andra, av det slag jag brukade se
som ett tecken på fåfänga.
Jag kommer fram till Columbus Circle och
går in i Central Park där den kyliga våren ännu
inte släppt fram löven på träden och gör parken
årstidslös. Det hade lika gärna kunnat vara
november. Jag promenerar tills det skymmer.
Jag anade en förändring i stadens avlägsna larm;
dagens slut: människor som var på väg hem eller just skulle börja kvällspasset, middagsförberedelser i tusentals restaurangkök och det dämpade
gula sken som nu skimrade från lägenhetsfönstren. Jag skyndade mig ut ur parken.
Översättaren lämnar in sin text, men det betyder
inte att texten lämnar översättaren.
ERIK MACQUEEN
➤
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 7
Materialet i mina händer
Sex svenska kvinnliga poeter reste i våras till
Teheran för att träffa sex persiska kvinnliga
poeter. I en stor våning samlades de för att läsa och
översätta varandras poesi – en översättarworkshop
inom projektet En motståndsrörelse på mitt skrivbord.
”Det här låter kanske flummigt för er som är
professionella översättare. Är det flummigt?”
frågar poeten Helena Boberg efter en utmattande
översättningsakt som inkluderar kroppen – där
viljan att kommunicera är en pakt.
HELENA BOBERG
S
ceneriet är en jättelik våning, högt belägen
i en fastighet i den välbärgade delen av Teheran, med utsikt över hela staden. Vi är tolv
poeter som sitter utspridda i de många soffgrupperna, i dubbelsängarna med snidade gavlar, på
handknutna mattor och runt sidobord som dämpat klirrar när de facetterade teglasen möter dess
glasskivor. Vi har översättarworkshop inom projektet En motståndsrörelse på mitt skrivbord1.
Alla har vi fotograferat utsikten, med det högresta Miladtornet som fixpunkt, vid olika tidpunkter på dygnet, i olika väder, belysningar och
fokus. Det persiska nyåret har precis inträffat, så
det är semestertider här. Många teheranbor har
rest bort och trafiken är glesare än vanligt. Staden är mer eller mindre insvept i dis, men fullt urskiljbar, till skillnad från när den lever sin vardag.
Då kryper de miljoner bilarna tätt intill varandra i
ett aldrig avstannande blodomlopp som oupphörligt pyser ut den smog som brukar hänga så tung
över metropolen att inte ens Miladtornet går att
urskilja.
Aida Amidi, som jag arbetar med, bor i en liten lägenhet någonstans i stadens hjärta, tillsammans med sin syster Hoda, som har översatt tio
av Aidas dikter till engelska åt mig. Utskrifterna
med originaldikterna som jag inte kan läsa, Hodas
engelska översättningar och mina svenska råöversättningar som jag förberett innan hitresan, texter
som Aida i sin tur inte kan läsa, ligger omkring oss
i den röda plyschsoffan. Aida talar mycket knapp
engelska och jag har inte snappat upp mer av persiskan än ”inshallah” och den digitala röstens ”åttonde våningen” i hissen, när den når våningsplanet där vi håller till.
Papprena blir allt mer tummade, allt mer nedklottrade med korrigeringar, frågetecken, strykningar och nedskrivna fragment om bakomliggande berättelser, för var timme vi arbetar oss
igenom hennes dikter. Talar, slår i ordböcker, söker i nätlexikon.
Det känns som ett kaos.
Vår vilja att kommunicera är en pakt. Vi ser
rakt in i varandras ögon, talar långsamt, funderar under tystnad på vad den andra har sagt, och
hur man bäst ska göra sig begriplig i nästa fråga.
Använder oss av gester, spontana försök att tolka
med kroppen där språket inte räcker till. Samta-
len är fåordiga, fulla av upprepningar, reduceringar, lakuner, ytterligare reduceringar, missförstånd
och plötsliga uppklarnanden som får oss att jubla
och injicerar ny kraft att reda upp nästa oklarhet.
Det gäller att slå på en bortomspråklig sensibilitet; att under stor koncentration göra sig öppen för förståelse och använda sin kreativitet i
hur man uttrycker sig. Jag anstränger mig att ta in
Aida som person, med hjälp av de miljoner medvetna och omedvetna signaler man uppfattar bara
genom att tillbringa tid i den andras närhet. Ställa
samma fråga på minst tre olika sätt. Ibland går
det att förutse missförstånd och förväxlingar under tiden den andra omständligt förklarar, utan
att lyckas kommunicera det. Det är utmattande.
Ibland vet vi båda två, och kan släppa ämnet mitt
i en mening.
Det här låter kanske flummigt för er som är professionella översättare.
Är det flummigt?
Trots trögheten, omständligheten, all tid det tar
att kommunicera, så växer en förståelse fram. Det
är svårt att ställa konkreta frågor som rör tempus
eller ibland enkla saker som en pluralform (Hodas engelska översättning är samvetsgrant utförd,
men den är inte helt tillförlitlig och väcker mina
misstankar på sina ställen). Skärpan i förståelse
och uttryck, både i text och i min och Aidas kommunikation, blir diffus och klarnar om vartannat.
Men sikten är aldrig förblindad av smog.
I stället för språkkunskap: ögonkontakt. Anknytningsprocess.
Vad jag får lära känna i Aidas poesi genom att
tala med henne, är en hel referensvärld av persisk
och europeisk klassisk mytologi, Gulfkrigets härjningar, antydda kärlekshistorier, ett posttraumatiskt samhälle, traumatiserade psyken och graviditetssymbolik. Allt detta kan jag se i hennes dikter
nu, somligt av det var fördolt men har hjälpt mig
att finna rätt uttryck på svenska, om än vissa saker förblir latenta även i den version jag har åstadkommit. Hade jag inte fått tillgång till det Aida
berättat för mig, hade orden inte fallit på plats.
Gång på gång får hon läsa dikterna högt för mig
på persiska. Det ger mig en känsla för allitterationer, klanger och anslag, som kan ha försvunnit i
den engelska versionen.
Denna översättningsmetod är naturligtvis ett
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 9
MATERIALET I MINA HÄNDER
Ja, jag använde mig av
hennes uttrycksfulla
blick för att förstå hennes poesi. Tolkade den
med min intuition.
Gjorde mig känslig för
mina projektioner och
de överföringsimpulser som vandrade mellan oss under samtalen.
Hennes ögon var min
fixpunkt i diset.
10 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord
gungfly. Mina översättningar har granskats av två
personer med kunskap i persiska och svenska. Det
kvarstod ett par formella missuppfattningar efter
det att jag arbetat tillsammans med Aida, som jag
nu har rättat till, men jag hade funnit tonen och
lyckats överföra hennes poetiska språk till svenska.
Aidas koncentrerade ögon, speglande av de tankeprocesser, insikter, frågor, kunskap, oförstånd,
känslolägen och impulser som passerar genom
dem.
Ja, jag använde mig av hennes uttrycksfulla
blick för att förstå hennes poesi. Tolkade den med
min intuition. Gjorde mig känslig för mina projektioner och de överföringsimpulser som vandrade mellan oss under samtalen. Hennes ögon var
min fixpunkt i diset.
Förutsättningarna var alltså dessa: inom projektet för utbyte mellan kvinnliga poeter i Sverige och mellanöstern som initierats i Sverige av
Kholod Saghir och Hanna Nordenhök, och 2012
resulterat i en workshop med poeter i Palestina,
med rubriken Ensamma kroppar kan inte skriva2,
var vi nu sex svenska och sex persiska poeter som
möttes i Teheran i april 2013 för en veckas översättarworkshop i parformationer.
”Vi” var Aida Amidi och jag själv, Fateme Ekhtesari och Linn Hansén; Rosa Jamali och Jenny
Tunedal; Anna Lamsoo och Athena Farrokhzad;
Bahareh Rezaee och Hanna Nordenhök; Roya
Zarrin och Sofia Stenström.
Språkkunskaperna varierade. Athena Farrokhzad var den enda från Sverige med färdighet i
persiska, och bland de persiska poeterna var det
bara två som talade engelska obehindrat. Vissa av
paren behövde tolk för att över huvud taget kunna
samtala på en språklig nivå (men lyckades ändå
kommunicera förvånansvärt mycket på en litterär nivå, via kroppsspråk och teckningar), några
kunde komplettera med franska. Tolken Aslan
Manouchehrpour som också följde med oss från
Sverige var till stor hjälp.
Uppgiften var att via engelska råöversättningar av varierande kvalitet och uppkomst, tolka ett
urval av de persiska poeternas texter och rekonstruera dem på svenska. Alla tolv inblandade kom
från varsitt håll, estetiskt sett, och somliga var mer
erfarna poeter eller översättare än andra. Jag själv
HELENA BOBERG
har två diktböcker publicerade (2011 och 2013)
och får betraktas som en ung författare. Min erfarenhet av översättning är också, vilket kanske
redan har framgått, blygsam. Jag hade förmånen
att få delta i Rumänska kulturinstitutets översättarworkshop 2012, vilken i likhet med denna persiska workshop överskred språkförbistringar, om
än med mindre förhinder då rumänska och svenska delar skriftspråk och jag och ”min” rumänske
poet kunde mötas i engelskan. Vid den workshopen förelåg inte bara hans, utan även mina egna
dikter som föremål för översättning, via engelska
till rumänska, vilket var en ganska plågsam erfarenhet. Det var som att långsamt kläs av inför en
främmande människa, att skikt för skikt skalas på
mening och maskering, blotta mina privata och
litterära bevekelsegrunder, även inför mig själv,
mina begär, min språkfärdighet och begravda lik.
Detta pågick i tio dagar. Mihai Dutescu,
som jag
¸
arbetade med, hade ett intellekt som en hök och
språkkänslighet utöver det vanliga, och för var
dag och var fråga (de var tusentals per dygn) arbetade han sig allt djupare in i min text. Ibland
försökte jag fuska med mina svar, dölja någonting jag upplevde som allt för känsligt att förklara,
men på ett eller annat sätt förstod han varje gång
det skedde att någonting saknades i mitt svar och
återkom till frågan, ställde den från en annan vinkel. Jag har känslan av att han vet oerhört mycket
om det jag skriver, nästan lika mycket som en psykoanalytiker vet om sin patient.
Den erfarenheten hade jag med mig till Teheran och arbetet med Aidas dikter. Nu var det inte
möjligt att komma lika nära, eftersom jag saknade
färdigheten att söka språklig information på persiska och mitt och Aidas gemensamma ordförråd
inte räckte till. Men jag tror ändå att jag delvis fått
en annan kännedom om hennes poesi, trots alla
språkliga förhinder, än en persisk genomsnittsläsare, eller vad jag hade fått om jag kunnat översätta direkt från persiska. Jag skriver delvis, då en
persisk läsare har nycklar som jag saknade innan
vårt samarbete, och somliga kanske jag saknar
ännu. När Aida exempelvis skriver ”Jag såg viken
spricka upp” vet den persiska läsaren att det syftar
på bombräderna mot tankfartyg i Persiska viken
under Gulfkriget på 1980-talet.
Det uppstod också svårigheter att reda ut vad
som är externa referenser och vad som är formulerat av poetisk nödvändighet. Det fanns flera sådana ställen i Aidas dikter. Det tog timmar i anspråk
att på minst sagt broken english knäcka sådana
nötter. Jag tror att när det gällde passager som
alluderade på mytologi och allmänkunskaper eller innehöll idiom, så gick det snabbt att komma
fram till, eftersom hon hade en förståelse för att
jag pekade ut just det i texten. Till exempel raderna ”Fartyget har gått på grund / och passagerarna
har förvandlats till snäckor” intresserade mig, och
jag fick veta att det syftar på en gammal persisk
myt. Svårare var att sedan reda ut om det var någon särskild sorts snäckor eller om det var ospecifikt (ja), vilket jag behövde veta. Ett textställe som
väckte svårigheter var detta:
En djungel av äppelträd skjuter upp i trädgården
Du slår igen dörren och går
Bakom dörren växer ett silkesträd
med en fläck av mitt blod på sin kropp
Jag blev osäker på trädens betydelse: djungeln av
äppelträd och silkesträdet, ”Gol Abrishamträdet”
så som det var omnämnt med artnamn på persiska
och engelska (jag valde silkesträd, då Gol Abrishamträd väcker mer frågor än frammanar bilder
hos läsare som inte vet vad det är). Träden i textstället skulle mycket väl kunna referera till någon
välkänd myt som jag inte har tagit del av, men tillhör Aidas poetiska språk. Jag fick veta att silkesträdets blommor doftar så tungt att ett träd räcker
till för att parfymera en hel by. Satt i sitt sammanhang, läser jag de uppskjutande äppelträden som
en metafor för svårigheter till kommunikation,
och silkesträdet med sin blodfläck som ett uttryck
för sexualitet stämplat med sorg.
Ett hybridexempel på svårigheten att skilja mellan externa referenser och poetisk nödvändighet
är dessa rader:
Välj ut en sten
en sten som inte känner mig
som kan fara emot mig
utan att tillintetgöras av ordens störtflod
Passagen syftar på steningsstraff, det står klart,
men jag behövde även förstå raden tillintetgöranmed andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 11
Mor
var i världen har du spottat ut mig
eftersom jag likt i en halvgången dröm
längtar efter din famn
Detta blod som rusar genom tidens glapp
är mitt
Detta blod som sipprar upp ur mina fötter
tvinnar sig kring min kropp
griper om min nacke
pressar mig mot ditt bröst
Mannen i dina drömmar är avlad inuti mig
Varken det långa håret
de förväntansfulla brösten
eller blicken som krackelerar under ögats fötter
Varken läpparna som biter
eller den mjuka rösten som klöser
Min kvinnlighet består bara av denna tunga livmoder
och värken som mognar inuti mig
Mina mardrömmar flyr ut ur mina drömmar
fyller upp mitt rum
Ingen dröjer sig kvar i mina pupiller
Ingen klättrar upp för mina ögonfransar för att beskåda
en sten
Jag är havande med dockor
som en dag ska fylla väggarna i mina rum
och din skugga ska tyst fly
genom mina tårar
Häll vinet i min tomma ögonhåla
Så långsamt världen roterar
Så långsamt den vänder sig
Så långsamt den splittras
Du som inte har skapat mig
eller havet
eller modern
Ge mig mitt namn
Mitt hjärta slår ännu bland dina ögonfransar
HELENA BOBERG
det av ordens störtflod. ”Ordens störtflod” var
något oklart översatt på engelska, men när jag
väl förstod att det t ex inte var en mytologisk referens framstod det som en lättbegriplig poetisk
bild. Svårigheten var att förstå vad som menades
med att stenen skulle kunna tillintetgöras av denna ”ordens störtflod”. Passagen beskriver en uppmaning till ett aborterat barn att välja ut den sten
som ska verkställa diktjagets, en moder, avrättning (som straff för utomäktenskaplig graviditet
och påföljande abort). En sten vars kraft skulle
kunna försvagas av språkliga åtbörder. Jag har
antecknat att Aida sade: ”Det enda man önskar
i den situationen är att få ett dödande stenskott,
istället för att plågas av de stenar som bara gör
skada. Man är fast i gropen, kan inte röra sig. Det
enda man har är språket.”
Ett textställe som bekymrade mig var: ”Ingen
dröjer sig kvar i mina pupiller / Ingen klättrar upp
för mina ögonfransar för att beskåda en sten”
(och några rader högre upp i samma dikt, som
återges i sin helhet nedan: ”blicken som krackelerar under ögats fötter”). Jag förstod helt enkelt
inte bildspråket. Vi talade länge och knaggligt om
dessa rader och jag bestämde mig för att skriva
om bilden på ett sätt som jag själv lättare kunde
förstå: ”Ingen kan se genom mina pupiller / kisa
mellan mina ögonfransar / uppfatta den stenkyla
som strålar från världen”. Men vid språkgranskningen visade det sig att min tolkning var förvillande och jag fick böja mig för den poetiska nödvändigheten i originalets bildspråk.
Amidis dikt är full av brutala, drabbande erfarenheter och bilder, men det är först efter att
ha lyckats rekonstruera dem på svenska som jag
själv har haft möjlighet att läsa dem. Det var det
märkligaste av allt: att översätta någonting som
jag själv aldrig har läst; närsynt beta fram och åter
genom raderna, för att till sist själv få en bild av
vad det egentligen är som Aida Amidi har skrivit
och jag själv har haft för material i mina händer.
AIDA AMIDI, född 1982 och bor i Teheran. Hon
översätter vetenskaplig litteratur från engelska
och har bland annat skrivit diktsamlingarna Zibaiam ra poshte dar migozaram (”Jag lägger min
skönhet bakom dörren”) och Lashkare shekastkhordeye kalamat (”Ordens besegrade armé”,
ännu outgiven), varav den första även finns översatt till kurdiska.
HELENA BOBERG, född 1974 i Stockholm, är
aktuell med diktsamlingen Sinnesvåld (2013). Tidigare boken Repuls (2011) gavs ut på arabiska i
Egypten med titeln Sodood (2012) i översättning
av Ibrahim Abdulmalik.
➤
HELENA BOBERG
1
En rad hämtad ur en dikt av Bahareh Rezaee från
Teheran.
2
Efter ett fragment av poeten Somaya El Sousi från
Gaza.
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 13
AGENT NR 76:
AIDA AMIDI
... och så passade vi på att fråga poeten Aida
Amidi om den bästa persiska litteraturen när hon
var i Stockholm på iransk poesifestival. Här är
hennes svar.
D
essa rader skriver jag till minne av de
författare som, varje dag i något hörn av
världen, blir martyrer under beundrans
och likgiltighetens egg. De författare som alltid
blivit hyllade utan att den dolda smärtan i deras
ord funnit någon väg till läsarnas själar. De författare som från vrår av sina isolerade liv betraktar
vida horisonter utan att någon känner till det.
Jag beklagar att jag på grund av utrymmesbrist
måste hoppa över några namn här: Nima Youshij
(1896–1960), som kallas den nya persiska poesins
fader. Han som istället för att få titeln fader snarare skulle behöva bli läst om och om igen. Mohammad Reza Safdari som, i en enda roman, införlivar historia, litteratur och nytänkande. Bijan
Elahi, arkitekten bakom de slott som uppförs av
bortglömda ord. Och tiotals andra författare som
utan fruktan för att bryta samman har skrivit,
skriver och kommer att skriva. Eftersom det dessutom redan finns två böcker med dikter av poeten
Forough Farrokhzad (1935–1967) översatta till
svenska, väljer jag istället att ge plats åt tre andra
författare.
14 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord
❥ simin daneshvar (1921–2012)
Suvashun
Kharazmi förlag 1969
Andra världskriget, södra Iran. En smältdegel.
Storbritanniens styrkor köper allt de kommer
över i staden, mat och förnödenheter skickas till
fronten. Nomadstammarnas överhuvud bidrar
till oroligheterna och den otrygga situationen. Det
är brist på allt. Sjukdomar härjar. Mentalsjukhus
och fängelser växer i antal. Engelska läkare. Präster som på ett främmande språk läser böner för
döende människor. En irländsk poet och journalist som med sina drömlika bilder pendlar mellan
den ockuperade makten och den frihetskämpande
lokala hövdingen Yousef, som inte vill sälja sina
produkter till engelsmännen. En icke homogen
skara kvinnor som är samhällets påtagliga konsekvens av motsägelser och förnedringar. Kvinnor
som vet att det inte finns någon framtid, inte för
kvinnor som kämpar och inte heller för kvinnor
som finner sig i situationen ...
Allt detta berättas ur Zaris perspektiv. En kvin-
AIDA AMIDI
na som ber sin make Yousef att anslå en mildare
ton i sina handlingar. Hon kastas hela tiden mellan lusten att följa sin make och viljan att skydda
sin familj. Yousefs vidmakthållande vid sin övertygelse leder till slut till hans död, varpå Zaris
vacklande upphör. Zari eldar upp befolkningen,
begravningsceremonin ska arrangeras med full
glans och alla ska delta på bred front. Efter sammandrabbningar med engelska styrkor skingras
folket och Yousefs kropp blir begravd nattetid,
endast med sin lilla familj närvarande. Romanen
avslutas med den irländske journalistens kondoleanser. Zari tolkar det som en god nyhet; det kommer att växa ett träd ur Yousefs spillda blod.
Suvashun är den första persiska romanen skriven av en kvinna. Skildringarna av folkets lidande
och kamp för sina rättigheter i det krigsneutrala
Iran är imponerande. Men det som håller minnet
av den här boken levande för mig är kontrasten
mellan Zaris och Yousefs karaktärer. De har ett
känslomässigt band samtidigt som ensamheten är
deras gemensamma särdrag.
Yousef är en idealist som envist motsätter sig
det faktum att den ockuperade makten lagt vantarna på alla förnödenheter i staden. Från allra
första sidan i boken låter Yousef läsaren få veta
att det är han som är hjälten och han behåller sina
karaktärsdrag utan minsta förändring genom boken. Zari, som under studenttiden varit en orädd
ung kvinna, å andra sidan, kallar nu sitt hem för
sitt land och vill skydda sin make och sina barn
mot faror. Hon ser inte livet bara som en kamp,
även om hon väl känner till samhällsproblemen i
allmänhet och kvinnors eländiga situation i synnerhet. Trots att hon nekas att delta i männens
diskussioner följer hon sina små och konkreta mål
med oförtruten entusiasm: att få tillbaka sina örhängen från borgmästarens dotter, att ta med sig
bröd och dadlar till de mentalsjuka och de fängslade, att skicka tillbaka Klou (pojken som Yousef
har tagit hem för att tvinga på sin godhet) till hans
hemby. Ingen av dessa handlingar förhöjer Zaris
status till hjältinna, utan leder snarare till att hon
blir kritiserad av sin man och son. Kritiken utlöser
en kris i Zaris liv. Hon försöker hela tiden handla
på ett sätt som ska få henne att framstå som hjältemodig i makens och sonens ögon. Från att ha varit en kvinna som betraktat män som konfliktska-
Suvashun är den första persiska romanen
skriven av en kvinna.
Skildringarna av folkets lidande och kamp
för sina rättigheter i det
krigsneutrala Iran är
imponerande. Men det
som håller minnet av
den här boken levande
för mig är kontrasten
mellan Zaris och Yousefs karaktärer. De har
ett känslomässigt band
samtidigt som ensamheten är deras gemensamma särdrag
pande, på grund av deras oförmåga att föda barn
och skapa liv, förvandlas Zari så småningom till
en kvinna som bestämmer sig för att låta hatet ta
stor plats i sonens uppfostran. I och med Yousefs
död når Zaris utveckling sin kulmen.
Olikheter mellan hårdhudade och bestämda
män å ena sidan och flexibla och anpassningsbara
kvinnor å andra sidan går som en röd tråd även
hos de andra karaktärerna i romanen. Utifrån den
mångfald av kvinnor som Daneshvar skildrar i sin
bok karvar hon ut de förhärskande dragen hos
den iranska kvinnan: förnedrad, skyddslös och
uppoffrande.
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 15
AGENTEN
❥ manouchehr atashi (1931–2005)
Vasf-e gol-e suri (”Till röda rosens hyllning”)
Morvarid förlag, 1992
”I hus nummer 58 är
en man redo att dö /
mittemot honom genom
palmens och pomeransens fönster / bevakar
han skräckinjagande
kvinnor / som återvänder från morgonens tur
till mataffären / de har
giftiga dolkar mellan
sina bröst / stannar
under fönstret, småpratar och … skrattar och ...
/ och plötsligt brusar upp
/ vänder sig mot fönstret
och utstöter ett tjut”.
16 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord
”Om du uppbådar en stark vilja / finns det alltid en
dikt att skriva / det räcker att någon för sin hand in
i min mörka föreställning / eller att en småsten får
vattnet / i den dunkla bäcken att göra piruetter / då
kommer dansens villervalla från fisk­arnas stim”.
För att presentera denna diktsamling finns kanske inget bättre än det expressiva förordet. Där
uppmanar Atashi konstnärer och författare att
”ständigt utforska sig själva i världen”, en nödvändighet som han noggrant analyserar. Han betecknar stereotypiseringen som en följd av poetens inre stagnation. I samlingens 58 dikter har
Atashi undvikit allt, inklusive ideologier, som på
något sätt skulle kunna stoppa honom vid någon
av hållplatserna längs vägen för att ”utforska sig
själv i världen”. Han presenterar en poesi som inte
har ett passivt förhållningssätt till samhällsproblemen, men faller heller inte i de gropar som andra poeter i hans generation då och då gör. Detta
synsätt är speciellt framträdande i dikten ”Mötet
vid stranden 1”. ”Människan är lik en gudinna
vid stranden / naken, blöt och mörk / sitter på huk
på en klippa / bevakar avlägsna världars vatten /
utan att hennes väntan / ska få hennes blöta och
genomskinliga hårsvall att fladdra”
Atashis liv och hans levande poesikropp har alltid varit häpnadsväckande för mig. Han tillät inte
sin poesi att stagnera under ruiner av beundran,
han fortsatte att vara på väg och hans nyfikna närvaro i händelsernas centrum avslöjade varje gång
nya sidor i dess rebelliska själ. Före utgivningen av
denna bok var Atashi beundrad för sin provinsialism och naturalism, för sina dikters strama flätverk och semiepiska struktur. I denna samling visar
Atashi vidden av sin poesis geografiska landskap,
där samspelet mellan historiska motiv, myter och
den iranska söderns natur och kultur uppenbarar
AIDA AMIDI
poesins och livets interaktion för läsaren.
I de flesta dikter i denna samling finns det omskakande element, inte i versraderna och inte heller i bilderna, utan i diktens helhet. Denna helhet
där poeten pendlar mellan att framföra och suggerera, ligger kvar i form av en fråga hos läsaren.
Man ställs mot en okänd rymd och uppmuntras
till närmare eftertanke.
”I hus nummer 58 är en man redo att dö / mittemot honom genom palmens och pomeransens
fönster / bevakar han skräckinjagande kvinnor /
som återvänder från morgonens tur till mataffären / de har giftiga dolkar mellan sina bröst / stannar under fönstret, småpratar och … skrattar och
... / och plötsligt brusar upp / vänder sig mot fönstret och utstöter ett tjut”.
Och så här beskriver Atashi poesin: ”Den fria
nutiden i allt som poeten internaliserat.”
❥ behzad zarrinpour
Kash aftab az chahar so betabad (”Tänk om solen
sken från alla fyra väderstreck”)
Hali kultur, 1997
”Under alla dessa år / var mitt hjärta ett solitt järnstycke / inget kunde dra det till sig / inget annat än
mina barndomskvarter / men hur kan man nu /
springa huvudlöst på alla gator och minfält / och
hoppa lekfullt över eldar / som har tänts med avsikten att bränna.”
Av Behzad Zarrinpour finns hittills bara en bok
utgiven. Den innehåller 24 dikter i två avdelningar. Den första avdelningen består av den långa
dikten ”Khorramshahr1 och kistor utan lock” och
resterande dikter ingår i den andra avdelningen
”Tänk om solen sken från alla fyra väderstreck”.
Det är näst intill omöjligt att sia om hur mycket
Zarrinpours kreativa sinne och den friska diktkroppen i hans poesi hade bidragit till den kändisstatus han nu fått, om det inte varit för den anti-
krigiska stämningen i samhället. Men utan tvekan
är den värld som Zarrinpour skapar i sina dikter
en ny värld, vilken är resultatet av hans liv i södra
Iran under det pågående kriget mot grannlandet
Irak på åttiotalet. Även om alla dikter i samlingen
är lysande, är det dikten ”Khorramshahr och kistor utan lock” som lever kvar i mig med alla dess
ord och perspektiv.
I Iran har regeringen alltid strävat efter att heligförklara kriget. Syftet har varit religiös propaganda vilket har lett till att många oberoende poeter valt tystnaden när det gäller krigets fasor och
plågsamma följder, som fortfarande direkt eller
indirekt kan spåras i varje individs själ och kropp
i detta land. Bland de oberoende poeter som ägnat sig åt krigstemat i sina dikter har Fereshte Sari
med samlingarna ”Ramar utan bilder” och ”Tystnadens eko” en särplats, men enligt mig är dikten
”Khorramshahr och kistor utan lock” den mest
lysande. Denna långa dikt berättar omväxlande
om diktjagets nuvarande liv och hans resa tillbaka
till barndomen. Däremellan bevittnar vi tillsammans med diktjaget flera generationers förfall.
Lågstadieelever som får möta kriget ansikte
mot ansikte, storebror som tar till vapen, mormor
som får tunghäfta och föräldrar som fortfarande
tar med sig husets nyckel vart de än går. Alla får
plats i en lång dikt där den lågmälda tonen talar
om krigets oupphörliga fortplantering i vardagen
och om hur förödelsen fortsätter att finnas kvar.
”Då när jag inte nådde upp till ringklockan
/ knackade jag på dörren / Nu när jag når ringklockan / finns det inte längre någon dörr.”
AIDA AMIDI
Översättning från persiska av Namdar Nasser.
1
Stad i sydvästra Iran vid gränsen till Irak. Staden led
hårt av kriget mellan Iran och Irak under 80-talet.
➤
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 17
Tristes Pontiques:
Från Ovidius till
Marie Darrieussecq
Den franska författaren Marie Darrieussecq har
översatt Ovidius exildikter och brev till franska och
samlat dem i volymen Tristes Pontiques. Vi har låtit
Lisa Lindberg översätta hennes förord, en egensinnig karaktäristik av Ovidius diktning, av exilen –
hans klassiska och vår moderna – och av
Darrieussecqs egna dynamiska utgångspunkter.
MARIE DARRIEUSSECQ
Jag undervisades i avskedets konst
I vild och nattlig klagosång.
Mandelstam, Tristia
Från Rom till Tomis
O
vidius är mest känd för Metamorfoser
och Kärlekskonsten. Han skriver om saker som händer med kroppen. Han återupplivar myterna och ger erotiska råd som idag
kan tyckas lite nedslående – särskilt om man läser
dem som femtonåring för att informera sig.
Hur såg han ut? Han hade en stor näsa. Han
fick smeknamnet Naso. Framgångsrik poet, beläst, arbetsmyra, men han var också en societetsmänniska. Två gånger frånskild, lycklig med sin
tredje hustru, han stammar från en patricierfamilj
och riddare, han äger en villa nära Capitolium och
en lantegendom i utkanten av Rom. Han skyltar
med ett visst mått av ytlighet, han flyr allt politiskt
engagemang: snobben Ovidius är skummet på
den romerska civilisationens yta, höjden av briljans och lätthet. Och det är denne man som, helt
plötsligt från den ena dagen till den andra, befinner sig hos barbarerna.
Ovidius står den kejserliga familjen nära, så
nära att han råkar bli inblandad i en ljusskygg historia. Vad handlade det om för ”oförrätt gentemot kejsaren”? Varför straffade Augustus honom
så hårt, genom att låta honom behålla sitt romerska medborgarskap, men förvisa honom så långt
bort, ända till utkanterna av världen som man
kände den? Varför blev Ovidius landsförvisad i en
ålder av femtioett år?
Man har inte tillgång till så mycket matnyttiga ingredienser i den här antika kriminalhistorien. Han ”såg något som han inte borde ha sett”.
Han ”kan inte säga mer om det”. Han låtsas (men
knappt) tro på den officiella förklaringen: Augustus bannlyste honom på grund av Kärlekskonsten,
som förespråkade äktenskapsbrott. Men boken
blev ju utgiven tio år tidigare, och det flödar av
erotisk litteratur i Rom.
Det är år 8. Jesus från Nasaret, som Ovidius
aldrig kommer att höra talas om, är åtta år. Det
är slutet på Romarriket. Livia, Augustus hustru
och mor till den kommande kejsaren Tiberius, har
stort inflytande över sin åldrande make. Det är
särskilt hon som tycks ogilla Ovidius. Isisriter är
på modet och kanske medverkar Livia i sådana?
Har Ovidius vanhelgat kulten? Jag kan med lätthet se honom som Tom Cruise i Eyes Wide Shut,
i sin naivitet indragen i en affär som pågår över
hans huvud, en kejserlig orgie. Eller så kan jag föreställa mig hur Augustus dotter ligger med benen
i vädret någonstans i palatset och hur Ovidius är
dum nog att öppna fel dörr.
Jag föreställer mig Augustus omgiven av marmor och guld som i en kostymfilm, där han iklädd
en vit toga med purpurröda band tar ett snabbt
beslut om poetens öde (han har viktigare saker att
göra): Förgifta honom? Skicka iväg honom långt
bort? Jag ser hur han flinar när Livia viskande
före­slår Tomis …
Tomis, den yttersta staden på nordvästra stranden av Svarta havet, där Donaudeltat kastar sig
ut: det är nuvarande Constanta,
¸ på gränsen mellan Rumänien och Ukraina. Tomis vid världens
ände, Tomis där ingen talar vare sig grekiska eller latin.
Världens ände
Ovidius har snabbt klarat av vad som finns att se
i Tomis – fästningsvallarna av trä, de två gatorna,
den öde stranden. Mellan två attacker från barbarerna fastslår han att öknen breder ut sig kring
honom. Alltså skriver han. Han kan inget annat.
Det går framåt i Fasti, han skriver dikter som Ibis
och Valnötsträdet, och Halieutica, ett traktat om
fiske och djurvärlden. Kanske slutför han till och
med Metamorfoser.
Men framför allt skriver han brev. Två samlingar, Klagosånger och Brev från Svarta havet.1 Brev
från Svarta havet, på latin Epistulae ex Ponto har
fått sitt namn från Pontos Euxeinos, grekernas
namn på Svarta havet. Och Klagosångerna, Tristia, från Ovidius nedstämdhet. Alldeles förutom
”avsaknaden av allt han älskar”, tvingas Ovidius från en dag till en annan hantera en värld där
allt saknas – till och med träd: ett träsklandskap,
mycket få förädlade produkter (pilbågar och
­
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 19
OM TRISTES PONTIQUES
Det finns något
självklart i att lägga
ihop de två titlarna,
Klagosånger och Brev
från Svarta havet, till
Tristes Pontiques, en
vördsam hälsning till
Tristes Tropiques. Ovidius gjorde, liksom LéviStrauss tvåtusen år senare, en resa både i rum
och i tid. Skillnaden är
att den värld som håller
på att gå under hos
Ovidius inte är ”barbarernas” eller ”de primitivas”, utan hans egen,
det är den romerska
civilisationen.
20 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord
­ ilar), torftig komfort, inget dricksvatten, ingen
p
frukt, bitande kyla på vintern och tryckande hetta
på sommaren.
Att skriva blev hans fall (det är inte riskfritt att bli poet nära makten). Men att skriva
håller honom också vid liv. Under sömnlösa nätter och med hög feber skriver han till sin hustru. Han skriver till sina vänner. Han skriver
nådeansökningar till Augustus och Livia. Vädjar
om att få komma hem, om inte till Rom så i alla
fall till en plats där det talas latin! Till en plats
där vintern inte är så sträng, där människorna
inte går klädda i djurhudar, där kvinnorna, åtminstone, vet hur man spinner ull …2
Men åren går och Ovidius inser att hädan­efter
kommer geterna och sarmaterna att vara hans
enda publik. Denne man som så förtvivlat gärna ville vara älskad såg till att bli älskad av barbarerna. Och så drogs han åter igen in i komplicerade relationer. Även i Tomis kan en poet hamna
i trubbel.
Han lär sig getiska och sarmatiska. Han gör upp­
läsningar av sina brev och dikter. Vid ett tillfälle,
när han är sjuk, hittar han till och med någon som
han kan diktera för. Någon som alltså kunde skriva, som alltså kunde tala latin: en militär, kanske
handelsman som tagit sig ända dit bort. I slutet av
Brev från Svarta havet möter vi Vestalis, en centurion som skickats av Tiberius för att slå ner en
revolt från folken runt Donau. Men tankarna går
snarare till tröstlösheten i Tataröknen (Il deserto
dei Tartari) än till massorna i Krig och fred.
Lucretius hade redan skrivit om stjärnorna, Poseidonios om den grekiska världens gränser, Titus
Livius, generationen före Ovidius, hade beskrivit
gallerna; Plinius och Tacitus, generationen efter,
skulle i sin tur skriva om den barbariska världen,
detta stora som inte var det romerska riket. Det
var bara det att Ovidius inte var skapt för världens
ände, inte heller för etnologi, ett begrepp som ännu
inte fanns. Andra kunde få fascineras av att vara
romare längst bort på stäpperna. Andra kunde
ha Klagosånger och Brev från Svarta havet. Han
reste likt en dödsdömd och det var högst motvilligt som han slutade sina dagar med blicken fäst
mot horisonten, under okända stjärnbilder.
Han dör i exil år 17, av misströstan och sjukdom.
MARIE DARRIEUSSECQ
Slutet på en värld
Ovidius och vi
Det finns något självklart i att lägga ihop de två
titlarna, Klagosånger och Brev från Svarta havet,
till Tristes Pontiques, en vördsam hälsning till
Tristes Tropiques. Ovidius gjorde, liksom LéviStrauss tvåtusen år senare, en resa både i rum och
i tid. Skillnaden är att den värld som håller på att
gå under hos Ovidius inte är ”barbarernas” eller
”de primitivas”, utan hans egen, det är den romerska civilisationen.
Ovidius har slutet på världen framför sina ögon:
det han ser är köldslagna vidder, ett ändlöst träsk.
Var ligger världens centrum? I Rom, såklart.
Stadens andra namn är Urbs, Staden. Men i Ovidius nedstämdhet finner man varsel om en katastrof.
Centrum kommer att förflyttas, glida från Rom
ut mot dessa ”världens utkanter”: mot Orienten,
mot den snötäckta delen av kontinenten, mot haven, mot Indien som knappt ens är frammanat,
långt från Capitolium som mer och mer förpassas
till utkanten. Ovidius exil förebådar lossningen,
som om Rom gled ut mot ramens kant och blev
suddigt, underordnat, provinsiellt, ruinerat.
Dödligheten är hög och ohjälplig. Ovidius håller
huvudet precis ovanför ytan: den enda evighet han
hoppas på är de egna böckernas. Han räknar med
att ”inte överleva sin egen död” och önskar att
bålet ”inte lämnar kvar något efter honom”. Han
är inte så rädd för spöken, men fruktar att själv bli
ett, och att ”bland sarmatiska skuggor en romersk
också få vandra”.3 Och om han tänker sig bli läst
”så länge som Rom härskar över världen”, tänker
han också överleva kejsarna, gudarna och deras
skräckvälde.
Gudarna är en spegelbild av människorna: lyst­
na, oroliga och i ständig förvandling. Inget är givet, inget står skrivet. Livet är nu. Bönen saknar
transcendens. Och nådeansökningarna motsvarar den politiska terrorn: de är besinningslösa. Den ende guden som verkligen finns att frukta
är världs­lig, världen styrs av en diktator, Caesar,
oavsett om han är inkarnerad av Augustus eller
Tiberius. Allt är tillåtet denne levande gud, han är
Jupiter på jorden, Lagen är Han, och det räcker
att läsa Suetonius för att förstå att det inte kommer att sluta gott.
Det främmande hos Ovidius är det hedniska. Jesus Kristus har inte hänt än. I den här världen har
sedesamhet och dygd inte samma betydelse som
den judisk-kristna kulturen skulle ge dem. Dygd
är något man är skyldig sig själv: egenkärleken är
grundläggande. Sedesamhet gäller enbart kroppen – det vill säga, den gifta kvinnans kropp. Äktenskapsbrott anses trigga sedeslöshet, men man
står fri att förskjuta sin maka, ligga med slavar,
ha så kallade grekiska preferenser (bara det sköts
diskret). Framför allt beklagar man sig skamlöst
över hur synd det är om en själv. Man ursäktar
sig, man kommer med bortförklaringar, man försvarar sig. Förlåtelse är inget gångbart. Och man
använder sig av hot för att få hjälp. Ovidius avslutar ofta sina brev med hårdföra förmaningar till
sina vänner.
Igenkänningen hos Ovidius ligger i hans hyperciviliserade sida, ateist innan begreppet var myntat, med sunt förnuft, förstånd (han är föga vidskeplig för att vara romare), kvick och ofta lustig
i sina omdömen (om sina första fruar, sina falska
vänner) … Han är likaså oärlig: han talar ”aldrig
illa om någon”, förutom när han på hundratals sidor i Ibis till exempel, breder ut ett rikt register av
förbannelser som föregår Apollinaire:
Avtvå din skam med ditt blod liksom han vars far var
hans morfar
genom hans systers brott, hon som så blivit hans mor.
[…]
må nåns tumme med kraft stoppa din andning för gott,
eller så må du krossas som Anaxarchus i rymlig
mortel, må benen som knäcks låta som säd när den
mals.4
Ovidius har inspirerat många poeter. Dante, Du
Bellay, Pavese, Danilo Kiš, Celan … Mandelstam
läste honom också, han lät till och med sin andra
diktsamling få namnet Tristia (1922). Gestalten
Ovidius i exil vandrar genom hans verk, som en
föraning om att han själv skulle komma att deporteras av Stalin:
Capitolium och Forum, långt borta,
Naturens stilla förruttnelse
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 21
OM TRISTES PONTIQUES
Här på världens yttersta kant hör jag Augustus röst
Det enväldiga sfäriska klotet som snurrar – åren5
Sjalamov, som var samtida med Mandelstam, ironiserar över Ovidius, ”som var, det är ju allmänt
känt, chef över det antika Roms Gulag”.6 Det är
naturligtvis mycket orättvist, men visst kan man
föreställa sig att den kräsne Ovidius, rent materiellt, fortsatte att leva ett patricierliv i Tomis: med
slavar som ibland skymtar fram i bakgrunden.
Ovidius blev uppassad och utfodrad och var sysslolös som en romare, förutom när han tvingades
ta till vapen för att försvara Tomis och sitt eget
skinn.
Breven
Det enda Ovidius har att göra i Tomis är att skriva. Han behöver läsare. Han hör till de författare
som anser att en oläst bok är en icke existerande
bok. Så här 2008 blir man ibland förvillad av att
se hur många han vänder sig till i ett och samma brev (utöver det kejserliga paret, som ständigt
efterfrågas). Hans brev är skrivna för att skickas
runt. Den skrivna texten var mycket mer sällsynt
än den är idag, och en författares brev fick genast
samma status som ett litterärt verk – liksom senare, men i mindre utsträckning, Madame de Sévignés brev.
De första åren är Ovidius försiktig: namnen på
mottagarna framgår inte.7 Den som mottar brevet står fri att känna igen sig eller inte. Dessutom
är den officiella statusen på breven tvetydig: är de
måhända förbjudna i Rom, precis som personen
Ovidius och hans Kärlekskonster? Och sedan, efter den fjärde vintern struntar han i allt: han skriver ut namnen. Det är detta som är den tydligaste skillnaden mellan Klagosånger och Brev från
Svarta havet.
Ovidius ”postar” breven i buntar om ungefär
tio stycken. Dessa buntar utgör böckerna, fem
i Klagosånger, fyra i Brev från Svarta havet. De
graveras på vaxkakor och renskrivs sedan på pergament- eller papyrusrullar.8 Det tar omkring sex
månader för rullarna att nå Rom; ytterligare sex
månader att få svar, när sådana kommer.9 Landvägen är lika farlig som sjövägen. Under sin egen
22 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord
resa fick Ovidius oväntat beskydd under general
Sextus Pompeius genom Thrakien, och han skriver ofta till honom.
När breven väl anlänt till Rom lästes de förmodligen högt i små privata sammanslutningar.
Ovidius drömmer till och med om att de ska nå
biblioteken. Han som bara kan skriva på vers, gör
ingen skillnad mellan sitt litterära arbete och brevskrivandet – även om han ofta rackar ner på det
senare. Och han skriver dialog på egen hand, genom att låta sina läsare ta plats i texten, han återger kritik och svar, verkliga eller påhittade:
Frågar man mig varför jag berättat allt detta för Pedo
och om det lönar sig att noggrant beskriva sånt där10
Många av Ovidius läsare har genom åren retat
sig på hans ”ständiga jämrande”. Hans samtida,
inte minst: ”Naso, när slutar du äntligen med dina
sorgliga dikter?”11 Det är också smärtsamt att se
hus Ovidius nedlåter sig till långa vädjanden till
kejsaren. Man kan hoppa över sida efter sida, av
respekt för honom, av finkänslighet, och som i vilken annan bok som helst kan man tillåta sig att
drömma sig bort mellan raderna, gå tillbaka och
vandra omkring mellan breven. Deras kronologi är förvisso oförsonlig – vinter följer på vinter,
hopp som grusas av nya olyckor, ända fram till
det sista ordet, locum: orten, stället, platsen.
Att översätta och anpassa
På några ställen har jag själv satt punkt. I det allra
första brevet har jag valt en läsning som tar bort en
rad klassiska topos som sedan är flitigt återkommande: fåret som är rädd för vargen, Pantheons
fall inför Solen, Argos flotte som flyr Kaphereus,
båten som kastas av och an av stormen, Ikaros
fall, den obotliga pesten, attacker mot kejsarens
palats. Genom hela boken bildar de ett exilparadigm riktat mot kejsaren.
Jag har också valt att stryka i tre brev i Brev från
Svarta havet. Efter fyra år i exil och nära nog åttio brev, ger Germanicus segertåg en gnutta nytt
hopp åt Ovidius: han skickar iväg en hel salva
med nästan identiska bönfallningar till Messalinus, Maximus Cotta och Atticus. Av dessa har
MARIE DARRIEUSSECQ
Jag förstår fortfarande
inte hur det här
omtumlande spåret
fungerar: skriften,
spökenas röst. Jag var
tvungen att översätta
för att själv kunna höra
exilens röst, och för
att få andra att höra
den på nytt.
jag enbart låtit variationerna vara kvar och alltså
bara översatt formuleringarna en enda gång: hans
livs skeppsbrott, hans många plågor, bristen på
trogna vänner, föränderligheten hos den nyckfulla fru Fortuna, och kejsarens lov.
Bör man modernisera en text med uppenbart
antik retorik? Jag har ibland tonat ner personifikationerna12, och jag har även avlatiniserat något:
istället för att till exempel ordagrant översätta
”odla helicon” har jag valt ”skriva poesi”. Jag har
emellertid valt att behålla vissa typiskt romerska
ord: ”centumvir”, en församling bestående av
hundra civila domare, och ”angustus clavus”, ett
tunt purpurrött band som bärs på en ung mans
toga och som signalerar att han står beredd att
anta sina första åtaganden.
Utan att pruta på betydelsen har jag velat göra
texten lika flytande och läsbar som den var när
den skrevs, och jag har medvetet undvikit fotnoter. Mitt arbete är inte att briljera, och texten talar
för sig själv, särskilt tack vare sina upprepningar
som lite i taget tydliggör kontexten. Vad jag önskar är att man ska kunna läsa Ovidius flytande,
utan den skygghet som kan orsakas av det antika,
och att man ska kunna höra rösten som vädjar
till oss.
Jag har översatt på blankvers, som det låter.
Det skulle ha varit bedrägligt att försöka hitta en
motsvarighet till de elegiska jamber som är Ovidius naturliga andning (hans ”biologiska” stil,
som Barthes skulle ha sagt). Från början hade jag
tänkt alternera alexandriner och åttastaviga versrader: tolv, åtta, tolv, åtta … för att ge boksidan
en haltande förskjutning av jamber: en lång jamb
följt av en kort. Men jag har också tagit hand om
tiostaviga verser och udda verser, och ställen där
betydelsen skulle ha förvanskats allför mycket av
en voluntarisk rytm. Ingen interpunktion: det förekommer inte på latin. Somliga versers tvetydighet förstärks av avsaknaden av punkter mellan
orden. Jag har skanderat med hjälp av radbrytningar för att markera slutet på ett avsnitt.
Poesin i Ovidius brev har ett vardagligt språk.
Han ”talar på vers”, men ordförrådet är begränsat och konstruktionerna ganska enkla. Med brevens smidigare syntax blir dessa texter här och var
till en bok om ingenting, en bok som är besatt av
sin egen orörlighet och som genom att vända sig
till frånvarande personer närvarar vid sin egen tillblivelse.
Läsa, skriva
Även vi är de där frånvarande personerna, avståndet utgörs av sekler. Ovidius sätter stort hopp till
kommande läsare. Hela hans existens hänger på
pergamentstumpar och slumpmässiga båtar. Parve liber13, lilla bok … Orden som skrevs ner på
ett ömtåligt material har färdats över hav, bestigit
berg, tagit sig fram längs knappt urskiljbara vägar, mot Rom där de har blivit lästa, lärda utantill, skrivits av om och om igen under århundradenas gång, ända fram till Gutenbergs uppfinning.
Det finns något magiskt i att sitta framför en dator
tvåtusen år senare, och med hjälp av en gammal
Classique Garnier och min studentordbok, lyssna
till Ovidius tankar och fortsätta att föra hans ord
vidare.
Jag uppfattar orden för vad de är: vädjanden.
Att ge dem ett läsbart språk har emellanåt känts
som ett mycket angenämt kall. Jag har levt med
Ovidius som sällskap varje gång jag öppnat breven och varje gång jag sökt det rätta ordet för att
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 23
OM TRISTES PONTIQUES
förbli honom trogen. Det var genom hans ögon
jag såg barbarernas träskmarker för tvåtusen år
sedan. ”Lyssna på mig, du läsare”, önskar Ovidius från det som enligt antiken var världens ände.
Läsaren är jag. Läsaren är du. Jag har ofta föreställt mig hans spöke på min axel, hur han förbluffat ser på när jag – en kvinna dessutom – tar mig
an uppgiften med mina moderna hjälpmedel.
Det har redan gjorts flera översättningar. Ovidius finns tillgänglig på Internet på alla de stora
språken. Det går inte att ta fel: dagens moderna läsare är många fler än de enstaka bildade personer
som läste honom under antiken eller medeltiden,
då läskunnigheten var mycket låg. Och kontrasten mellan dagens tillgänglighet och brevens svåra
resa mot sina första läsare är svindlande. Vare sig
man läser breven eller inte, står deras åtkomlighet
i paritet med poetens enorma förväntningar när
han sände ut sin flaskpost. Breven kunde inte rädda Ovidius från hans öde, men hans döda röst har
förvandlats till en levande röst i tecknen, i böckerna och på skärmarna.
Jag förstår fortfarande inte hur det här omtumlande spåret fungerar: skriften, spökenas röst. Jag
var tvungen att översätta för att själv kunna höra
exilens röst, och för att få andra att höra den på
nytt.
En man skrev på en öde strand för tvåtusen år
sedan: detta angår mig, texten önskar något av
mig. Exakt vad vet jag inte. Jag kan inte längre
rädda Ovidius, han kommer inte att få reda på att
jag läser honom. Men att man läser honom innebär att man medverkar till att något, trots allt, inte
går förlorat. En gemensam värld. Medmänsklighet, tidlöst hopp, värdighet. En gemensam ryggrad, tal och tanke. Något som får oss att stå upprätta här på jorden, att snurra i tomheten under de
ännu okända stjärnorna.
MARIE DARRIEUSSECQ
Översättning från franska av Lisa Lindberg.
Preface by Marie Darrieussecq in Tristes Pontiques ©
P.O.L. Editeur, 2008
24 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord
1
Citaten från Brev från Svarta havet, Klagosånger och
Ibis, en smädedikt i denna text är hämtade ur John
W Köhlers svenska översättningar, samtliga utgivna
på Pär Åströms förlag . Ö.a.
2
Flera thrakiska folk hade eleganta sidor, vilket nyligen
en utställning på Jacquemart-André-museet vittnar
om.
3
Klagosånger, III, 3
4
Ibis är öknamnet på en person som han ofta för på
tal i sina brev, eftersom denne hade smädat hans
hustru och gjort sig lustig över hans exil. Romarna
föreställde sig att ibisfåglarna grävde sig själva i baken med hjälp av sina långa näbbar.
5
Ur Kamyen (Stenen), min översättning från franska.
Ö.a. Osip Mandelstam dog i Gulag i Kolyma i slutet
av 1938.
6
Varlam Sjalamov, ur Kolymskie rasskazy, min översättning från franska. Ö.a.
7
Se Klagosånger, III, 5. Men det går att hitta ordlekar
med namn i Klagosånger, till exempel kan ”Attikas
honung” hjälpa till att identifiera Atticus (V, 4). Och
inte sällan kan privata biografiska fakta få mottagaren
att känna igen sig.
8
Ovidius säger att han inte förfogar över vare sig elfenbenspinne (”cornus”) till staven, eller cinnober för
att färga titeln röd, eller cederolja till att lacka papperen, eller pimpsten att släta till ytan med (Klagosånger, I, 1).
9
Vad jag vet har alla svaren gått förlorade. Man har
heller aldrig funnit Ovidius grav, om det ens funnits
någon. En hypotes är att den skulle ligga under nuvarande havsnivå; Tomis kan ha varit en ö, som idag
bundits ihop med fastlandet genom Donaus igenslamning.
10
Brev från Svarta havet, IV, 10.
11
Klagosånger, V, 1.
12
Prosopopé är en retorisk figur som älskades i antiken och som innebär att en sak talar i en persons
ställe (personifikation). Upprepade gånger låter Ovidius sina brev tala för honom: ”Jag, den förvisades
bok” (Klagosånger, III, 1). Jaget är inte längre Ovidius, utan bokrullen som har turen att återse Rom i
hans ställe. Det poetiskt intressanta greppet till trots
– att insistera på subjektets exil – tyckte jag att den
här retoriska figuren resulterade i en något långrandig
läsning idag.
13
Klagosånger, I, 1, första versen.
ERIK ANDERSSON
Recension
Nils Håkanson
Fönstret mot öster. Rysk skönlitteratur i svensk
översättning 1797–2010, med en fallstudie av
Nikolaj Gogols svenska mottagande
Ruin 2012
N
ils Håkanson har bred erfarenhet
från det litterära området: han har översatt från ryska, bearbetat äldre rysköversättningar och förlagt böcker på det egna förlaget
Ruin; han har dessutom givit ut en novellsamling,
Nya Aros (2006), om vilken det finns en hel del
gott att säga. Nu har han disputerat i slaviska
språk med avhandlingen Fönstret mot öster där
han tar sig an något så omfattande som all rysk
litteratur i svensk översättning: vad har översatts?
och varför? och hur har det gjorts?
Avhandlingen är upplagd som en inzoomning i
Google Earth. Den börjar med 1600-talets svenska rysskräck och Rysslands läge i Europas utkant
eller till och med utanför kanten. Sakta börjar litteraturen tränga in i de tyska, franska och engelska
språkområdena och därifrån, eller via Finland, in i
Sverige. Två särskilda ”rysslandsvurmer” kan urskiljas för svenskt vidkommande, en med början
kring 1885 då Tolstoj och Turgenjev introduceras
på allvar, och en på 1970- och 1980-talen med
Solzjenitsyn och Dostojevskij. Det är aldrig fråga
om mer än någon procent av den totala bokutgivningen, men ofta är det böcker med hög profil som sysselsätter en stor mängd både läsare och
kritiker. Efter genomgången av vad som översatts,
jämte en del reflektioner om vad som förbigåtts,
kommer Håkanson in på Gogol och till sist på
dennes stora roman Döda själar. Inzoomningen
slutar i tabeller.
Det är bra ordning och reda i denna inspirerande avhandling. Det finns en del vetenskapliga
termer, men de förklaras ordentligt och används
egentligen bara när det skulle ha varit besvärligare att inte använda dem. Som översättare frestas
man förstås att hoppa direkt till kapitlet om Döda
själar och dess mer detaljerade framställning —
och där det är översättarna som är bokens hjältar
eller, kanske oftare, skurkar. Då missar man dock
det vidare perspektiv där källtext och måltext vidgas till källkultur och målkultur.
Jag vet inte om liknande avhandlingar produceras inom andra språkdiscipliner. Jag tror inte det:
bokens blotta existens säger något om dess ämne.
Det ryska är något för sig. Det är fjärran oss, men
ligger alldeles intill; det är efterblivet och kaotiskt,
men stort och mäktigt. På antikvariaten kan man
se särskilda hyllor för rysk litteratur, och det finns
särskilda rysslandskännare, en sorts moderna nåjder, som uttalar sig om allt från Rimskij-Korsakov till Gazprom.
Länge präglades bokutgivningen av en förväntan på att litteraturen skulle ge besked om ryska
förhållanden, det vill säga fungera som en sorts
resehandböcker. Håkanson studerar hur förlagen
presenterar verken, och inte minst titelsättningen
är talande. Ett exempel är Tjechovs novell ”Natten före domen”, vars svenska undertitel ”förklarar att berättelsen om mannen som anklagas för
månggifte, förfalskning och mordförsök är ’En limed andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 25
RECENSION: FÖNSTRET MOT ÖSTER
ten rysk kulturbild’”.
Här anknyts till postkoloniala teorier, bland
annat den som går ut på att man målar upp en så
negativ bild som möjligt av det främmande landet för att på så sätt själv framstå i bättre dager.
Ju värre Ryssland, desto bättre Sverige. Det är en
eländesexotism (Håkansons term) som är i full
verksamhet än i dag och inte bara visavi Ryssland.
Men fördomsfulla förlag och kritiker kan ändå
inte hindra att vissa delar av verken talar till läsaren ungefär som det var tänkt. Till slut blir den
ryska litteraturen mer känd, både för de upplysningar den faktiskt ger om ryskt samhällsliv och
för de andra frågor — kanske de centrala — som
driver den. Det kan bero på själva volymen av
översatta böcker eller på den höga uppfattning
om den ryska litteraturen som vissa kritiker hyser,
särskilt internationellt. Nya utgåvor kan ge tillfälle till nya översättningar, bättre än de tidigare.
Gogols Döda själar fick vänta i ett halvt sekel
innan den gavs ut på svenska i Olga Aspelins översättning 1895, och sedan har det kommit ytterligare fyra översättningar: av Erik G Nordenström
1910–14, Sören Rydström 1948, Kerstin Olofsson 1984 och Staffan Skott 1989. De första tre
översättningarna präglas av en bristande respekt
för texten, något som bland annat tar sig uttryck i
att de delar upp meningar och stycken för att det
skall bli ”tydligare”. På den här tiden ansågs Gogol framför allt vara realist, och då är det förstås
bra med tydlighet.
Sedan finns det särskilda problem. Aspelin stryker en hel del i texten (Håkanson misstänker dock
att det kan vara redaktören), medan Nordenström
blir så ivrig att uttrycka Gogols finurligheter att
han lägger till åtskilligt, främst adjektiv. Rydström kan beslås med att låna friskt ur Nordenströms översättning.
Det är klart att det finns en del rester av den här
inställningen till översättarens verksamhet än i
dag: vi ”kan inte ha” så långa meningar, svenskan
”använder inte” semikolon, de där upprepningarna ”sticker i ögonen”, osv. Håkansson säger att
Aspelin, Nordenström och Rydström utmärks av
bristande professionalism och att det länge gällde
stora delar av den ryska översättarkåren.
Med Olofsson förändras Döda själar i grunden.
Det beror både på att hon är en samvetsgrann
26 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord
översättare av modernt snitt och på att bilden av
Gogol har förändrats. Han har nu blivit en djupare och mer existentiell figur, och man har förstått
att hans böljande och associativa stil är något som
styr hela konceptionen: utvikningarna är lika viktiga som det de viker ut från, och en stillsam humor ligger hela tiden på lur.
Möjligen lägger sig Olofsson litet för nära originalet. I jämförelsen med Skott introducerar Håkanson ett eget begrepp, attityd. Han menar att
Skott har rätt attityd: han fattar vart Gogol vill
komma och skapar sin text på samma sätt som
denne.
Där är hela hemligheten med en god översättning. Men det är svårt att visa på ett akademiskt
transparent sätt. Man kan för all del anföra något
enskilt exempel, som när Skott ger svenska ord
åt något som påstås vara ett gammalt ordspråk:
”Ryssen har sin styrka i efterklokhet.” Det är perfekt avvägt, skulle jag vilja säga — en formulering som inte för ett ögonblick låtsas om att den
är komisk. Just i Gogols smak, föreställer jag mig.
Olofsson har: ”Ryssen är aldrig klok förrän bakefter.”
Håkanson försöker också fånga de olika översättningarnas särdrag i små tabeller, där det till
exempel kan framgå hur väl de respekterar Gogols upprepningar. Slutsatsen är att de första tre
gör det mycket dåligt, men de två senaste gör det
mycket väl. Särskilt Olofsson excellerar i trohet
här. I det exemplar jag lånade på biblioteket har
en tidigare läsare dragit ilskna blyertsstreck där
uttrycket ”[det] måste jag erkänna” förekommer
fem gånger på ett uppslag. För skojs skull jämför
jag med Skott, som visar sig vara mer varierad där.
Detta är inget kvalitetskriterium. Man måste
hitta rätt fras att upprepa, om det skall fungera
— men rätt fras är det viktigaste, och sedan får
man väl hålla i minnet att gärna använda upprepningar om det går. Det är en kompensatorisk hållning som jag brukar ta min tillflykt till om jag blir
pressad. Förr än jag anar kan den få amper kritik
i en avhandling.
ERIK ANDERSSON
MAOS SHIBBOLETH
MAO tipsar: Glödande
översättarhörna i den
franska bloggosfären
Ett av mina smultronställen i den franskspråkiga
bloggosfären är författaren och journalisten Pierre Assoulines välbesökta litteraturblogg La République des
livres (http://larepubliquedeslivres.com). Med intellektuell glöd och vass penna skriver Assouline upplyftande essäer om litteratur, konst, filosofi och mycket
annat. Det intressanta är att La République des livres
sedan knappt ett år tillbaka också rymmer en översättarhörna – La version du traducteur – där franska
översättare berättar om sin relation till originaltexten,
om översättningsarbetets mödor och glädjeämnen
och olika relevanta aspekter av översättningsprocessen. Här kan man exempelvis läsa om William Desmonds syn på klyschor i översättningen, ”Du cliché
en traduction” (28 juli), eller om Bernard Lortholarys
förälskelse i en tysk kärleksroman, ”Le traducteur
amoureux d’un roman d’amour” (6 februari). Eller så
öppnas dörren till översättarens verkstad när Paula
Anacaona i ”Comment transcrire le régionalisme de
José Lins do Rego” (10 maj), berättar hur hon brottades med olika språkliga särdrag hos den brasilianske författaren José Lins do Régo under arbetet med
nyöversättningen av hans roman Menino de Engenho
från 1932. (”Pojken på sockerplantagen” heter romanen på svenska och finns som ljudupptagning, 2005,
översättning Carl-Erhard Lindahl.)
Ja, alltid finns det något att fröjda sig åt på La République des livres. Men ibland undrar jag i mitt stilla
sinne: hur kommer det sig att ingen svensk förläggare hittills hört locktonerna från Pierre Assoulines
skönlitterära författarskap?
JEANA JARLSBO
maos shibboleth [hebr.
”ax”, innebörd: lösenord, igenkänningstecken, prövosten]
Helena Boberg väljer
censur ❥
Ordförklaring: Förhandsgranskning av innehållet i
olika kommunikationskanaler. Det officiella syftet med
censuren är att förhindra spridning av sakuppgifter
och synpunkter som enligt de styrande inte bör komma till allmän kännedom. (ur NE)
Motivering: Ett metaspråkligt, kannibalistiskt ord
som styr och fräter, tar sig tolkningsföreträde, lovar
beskydd och utfärdar hot. Ordet är högst aktuellt för
mig i och med min medverkan i utbytet med poeter
från Iran i workshopen ”En motståndsrörelse på mitt
skrivbord”.
Med lite fantasi bygger ordets ljudbild en brygga
till det översinnliga, med franskan ”sur” och ”sense”,
vilket taget på allvar skulle rättfärdiga censurinstansernas makt – eller med en annan syn på saken,
tvärtom förkasta makten som varande oförankrad i
sinnevärlden.
Ordet närmast försvinner i en väsning, bildar en
cirkel kring sig själv med sina två s-ljud och inledande C som i tryck liknar en parentes. På ett performativt plan sätter ordet parentes kring de företeelser det
drabbar, en parentes som stansar och lyfter ut eller
fyller ut, maskerar, utesluter, kringskär. Ordet annekterar, tränger undan, dödar språk och liv.
Med sina två s-ljud, tvingas läpparna att formas till
en kyss kring ordet. En förrädisk Judaskyss till dissidenten, eller ett betryggande God natt till de faktiska
eller metaforiska barn som ska få vila i fred från kränkande exploatering.
HELENA BOBERG
Läs Helena Bobergs essä på sidan 8 om översättarworkshopen i Iran, och missa för guds skull inte
Hossein Shahrabis artikel om iransk censur på Dissidentbloggen: http://www.dissidentblog.org/sv/artiklar/
hur-censuren-gor-sig-sjalv-till-atloje
med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 27
B
föreningsbrev
sverige
porto betalt
port payé
översättarcentrum södermannagatan 38 116 40 stockholm
A bold, iconoclastic
look at one of the great
works of Greek tragedy
An OresteiA
Agamemnon by Aiskhylos
elektra by Sophokles
Orestes by Euripides
Translated into English
by Anne Carson
Download the e-book today!
Faber and Faber, Inc.
An affiliate of Farrar, Straus and Giroux • www.fsgbooks.com/AnOresteia