Middag med Jesus

Middag med Jesus
Middag med
Jesus
Herrens måltid som en verklig måltid
med riktig mat, överlåten gemenskap
och obegränsad sprängkraft.
Rickard Cruz
Copyright © 2015 Rickard Cruz och bokförlaget XP Media
Omslag och sättning: ADD Reklambyrå
Omslagsfoto: Erik Everland
Bibelcitaten är hämtade från Svenska Folkbibeln
Tryck och bokbinderi: PRINTON, Estland, 2015
ISBN: 978-91-86683-66-5
Bokförlaget XP Media
Hantverkarvägen 24
136 44 Handen
Tel 08-741 2601
www.xpmedia.org
Till Jessica, Alva, Erik, Rebecka, Thea, David,
Maria, Elliot, Simon, Lars, Anette, Ludvig och Alfred
som deltagit vid Jesusmiddagarna från första början.
Innehåll
Förord 9
Förord 2 11
1 Ödesnatten 13
2 Mina måltider 19
3 Blodrött kors, tom grav 25
4 En mättande måltid 29
5 Från köksbord till altare 37
6 Hela livets Herre 45
7 Nådens måltid 57
8 Du är en präst! 69
9 Äta kött? Dricka blod? 83
10 Korsets kraft 95
11 Förbundsmåltid 99
12 Måltidsrörelse 111
13 Tills han kommer 125
14 Vanliga frågor 129
Receptförslag 133
Tack 149
Noter 151
Förord
“Middag med Jesus” är radikal.
Det var med stor förväntan som jag väntade på att få läsa denna bok.
Jag träffade Rickard Cruz för ungefär fem år sedan, och vi blev vänner.
För tre år sedan gick vi in i ett nära samarbete med en längtan att få se
en Jesu lärjungarörelse i vårt land. Både i vänskapen och i samarbetet
har jag upplevt Rickards kärlek till Jesus, riket, ordet och församlingen.
Genom några av våra samtal kunde jag ana glimtar av vad han tänkt
skriva men jag undrade hur han skulle få ihop det. Inte för att jag
tvivlade på hans förmåga, det var bara det att det inte är en lätt bok att
skriva. Äntligen fick jag manuset, läste det, och till min förtjusning var
det långt över mina förväntningar.
Jag häpnade inte bara över de nya och urgamla sanningar som tas
upp utan också hans sätt att skriva. I boken blandar han ordet, historia
och berättelse på ett enkelt sätt för att instruera och mana till en äkta
och enkel lärjungarörelse centrerad kring en middag med Jesus och
varandra.
Boken spränger fördomar och slår hål på missuppfattningar om
nattvardsmåltid och församlingsliv. Det är mer än en återberättelse
om Jesu måltid och en skildring av hur de första lärjungarna träffades
som församling. Rickard Cruz skriver med både passion och skicklighet. Trogen de bibliska sanningarna och historien avslöjar Rickard vad
Jesus menade vid den sista måltiden, hur apostlarna förstod relationen
mellan Jesus och församlingen, och vad apostlarna praktiserade och
överförde till de första lärjungarna – och det är inte alls det som idag
praktiseras i de flesta sammanhang!
Var beredd på att bli överraskad, provocerad, utmanad och slutligen vara i vördnad inför Gud och i förundran över enkelheten i att
vara kyrka och Jesu lärjunge. Det finns saker och ting i skriften som är
”suprakulturella”, dvs. att de råder över alla kulturer i världen och inte
är bundna till en specifik kultur; saker och ting som gäller alla kulturer
och kan vara en del av alla kulturer med varierande uttryckssätt, men
samtidigt hålla sig till grundsanningar och praxis. Detta med middag
9
Förord
och Jesu måltid är en av dem. Men det finns allvarliga konsekvenser på
flera plan – konsekvenser för hur vi gör lärjungar, förmedlar evangeliet
om riket och hur vi är och lever som församling.
Detta är en bok som ska läsas, bearbetas och tillämpas i vår nutid!
Låt en Jesus måltidsrörelse börja!
Charles Kridiotis
simplechurch.se
10
Förord 2
Ett välbyggt hus kräver väldimensionerade hörnstenar. En väl fun­
gerande församling är i behov av välplacerade teologiska hörnstenar.
Den kristna historien visar tydligt att församlingen växer och mognar
genom god teologi under den helige Andes ledning.
Teologen och pionjären Rickard Cruz har utrustat sig med god kunskap i Guds Ord och i aktuell teologi. Till stöd för sitt arbete med
husförsamlingar, har han nu författat en utomordentligt värdefull bok,
som han valt att kalla ”Middag med Jesus”. Denna bok täcker på ett
mycket förtjänstfullt sätt in en fräsch och utmanande nattvardsteologi
med en medveten fokusering på Jesus Kristus som Frälsare och Herre.
Efter inläsning av teologiska standardverk har Rickard skaffat sig ett
gott grepp om en teologi kring nattvarden i en utformning som borde
vara tillämpbar i församlingarna. Hans personliga uttryckssätt är lättfattligt men samtidigt skarpt i sina resonemang. Han arbetar främst
inte polemiskt utan vill se en konstruktiv, praktisk användning av sina
mångomfattande kapitel.
Inom många kyrkor i Sverige finns idag ett växande intresse för husförsamlingar som uttryck för kristet liv. Rickard Cruz bok handlar om
detta intresse för en församlingsform som placerar troslivet inom vardagens ram. Han visar att Gud möter oss där vi är, i det jordiska livets
enkelhet. Det finns ingen annan Gud som döljer sig någonstans i en
religiös sfär. Gud har kommit till oss och finns inom våra omständigheter. Vi frestas att dra oss till det märkvärdiga. Men ett liv i efterföljelse är att leva Guds liv bland människor och upptäcka kärlekens liv i
sitt hem i vardagen.
Eftersom jag själv i flera decennier följt frågan om husförsamlingar,
har jag möjlighet att göra en jämförelse med annat undervisningsmaterial. För den nivå som Rickard valt är ”Middag med Jesus” ett verk
som får mina tydliga rekommendationer till att spridas till teologiskt
intresserade och användas med frimodighet av Jesuslärjungar.
Per-Axel Sverker, teol dr, Örebro.
11
1 Ödesnatten
Johannes pustade ut. Han och Petrus hade arbetat hela dagen med att
ställa i ordning. Det var mycket som skulle göras inför en påskmåltid,
men nu var de äntligen färdiga och alla låg till bords. Jesus hade som
vanligt gett honom och Petrus en ganska märklig instruktion. De skulle
gå in i Jerusalem, och när de får syn på en man som bär en vattenkruka
skulle de fråga efter ett rum där Jesus och hans lärjungar kunde äta
påskalammet. När Jesus hade skickat iväg dem till staden drabbades
Johannes för ett ögonblick av tvivel. Det var inte direkt varje dag man
såg en man som bär vatten. Det var något som nästan alltid var kvinnornas uppgift. Dessutom skulle det vara stört omöjligt att få tag på
ett ledigt rum med så kort varsel. Jerusalem var fyllt av judar från både
Judeen, Galileen och många andra platser runt om i världen. Alla skulle
de fira påsk just den kvällen, och alla behövde ett rum att vara i. Johannes kom dock att tänka på att under de år han vandrat i mästarens
fotspår så hade Jesus faktiskt till slut alltid fått rätt. Så blev det även
denna gång. De mötte mannen och han hade visat dem till det rum på
övre våningen där de nu låg till bords. Livet tillsammans med Jesus var
verkligen inte likt något som Johannes tidigare hade känt till, det var
helt annorlunda. Det var som om allt de var med om tillsammans med
Jesus var planerat och dirigerat av Gud själv.
Det hade nu hunnit bli sent på kvällen. De hade tänt ganska många
oljelampor i det stora rummet, och skuggorna från lågornas fladdrande
sken dansade runt på väggar och tak och i ansiktena på skaran av goda
vänner. På bordet var det dukat för påskmåltid. Där fanns det helgrillade lammet, det ojästa brödet, skålen med det salta vattnet, de bittra
örterna och bägaren som fyra gånger under kvällen skulle fyllas med
13
1 Ödesnatten
vin. Allt som stod på bordet hängde intimt samman med hur Gud hade
befriat sitt folk ur Egyptens slaveri. De olika symbolerna som användes
i varje judisk familj vid påskfirandet var tänkta att varje år påminna
dem om Guds befrielse och räddning.
Det var glädje runt bordet den här kvällen, som det nästan alltid var
när man var tillsammans med Jesus. Böner, samtal, skrattsalvor och en
obeskrivligt djup gemenskap. Alla var väldigt hungriga. Lammet som
de skulle äta tillsammans hade slaktats mitt på dagen, och sedan dess
hade ingen av dem ätit någonting. Kurrandet från Petrus mage hördes
i hela rummet. Det var som om Petrus inte kunde låta bli att ta plats.
De brast alla ut i gapskratt. Men det var inte bara glädje som Johannes
kände av den här kvällen. Det fanns samtidigt en ödesmättad känsla
som hängde i luften och som han inte riktigt kunde ta på. Jesus hade
flera gånger talat om sin egen död och tidigare under kvällen till och
med sagt att en av lärjungarna skulle komma att förråda honom. Allt
detta hade Johannes förträngt till ett rum långt bak i sitt undermedvetna. Han vägrade att ens tänka tanken.
Johannes tänkte tillbaka på de lite drygt tre åren som hade gått sedan
han och hans bror Jakob hade börjat följa Jesus. Hemma i familjen i
Galileen hade de vuxit upp med en stark förväntan och längtan efter att
Guds utlovade Messias skulle komma för att befria dem och återupprätta Israel. Förväntningarna växte sig extra starka varje år vid påskhögtiden. Under högtiden riktade man all sin uppmärksamhet på minnet
av hur Gud befriat folket ur slaveriet. Då föll det sig väldigt naturligt att
med en frustrerad längtan vänta efter den dag då Messias skulle komma
och befria folket från den romerska ockupationen. Många trodde till
och med att Messias skulle komma just under påsknatten.
Livet hade förändrats så drastiskt den där dagen när Jesus kom gående längs stranden vid Gennesarets sjö. Johannes och Jakob hade verkligen lämnat allt för att följa honom och samtidigt hade de märkligt
nog aldrig tvekat. Visst hade det varit svårt för familjen att bli av med
dem båda – det innebar en oförändrad arbetsbörda fördelad på färre
personer i fiskarfamiljen – men även för föräldrarna hade det varit en
självklarhet att Johannes och Jakob skulle följa Jesus. Han skulle ju
kunna vara en profet eller kanske till och med Messias. Jesus hade en
14
1 Ödesnatten
dragningskraft som Johannes inte kunde förklara. Jesus hade gång på
gång visat hur oerhört intensivt han älskade var och en av lärjungarna.
Johannes hade aldrig upplevt något liknande. Det fanns gånger då det
kändes som om allt hade gått åt skogen, då han aldrig trodde att Jesus
skulle kunna älska honom igen. Som den där gången helt nyligen när
Johannes och Jakob hade velat kalla ner eld över en samaritisk by som
inte ville ta emot honom. De fick sig en avhyvling som de sent skulle
glömma. Hur hade de ens kunnat komma på något så fruktansvärt?
Stunden efter var det hela glömt och gemenskapen med Jesus var obruten. Det var som att Jesus var sanningen själv och samtidigt nåden personifierad. Eller lite längre tillbaka när Johannes mamma hade försökt
övertala Jesus att ge honom och Jakob de främsta platserna i det kommande riket. Jesus hade direkt avslagit förfrågan och istället använt tillfället för att tala om ödmjukhet och att den som ville vara störst skulle
vara de andras slav. Johannes hade velat gå under jorden och han kunde
fortfarande rodna när han tänkte tillbaka på hela situationen. Allt hade
blivit så fel. Mammor kan verkligen vara pinsamma! Men även efter
denna händelse hade Jesus kärlek varit oförändrat fast. Han påminde
aldrig Johannes om gamla misstag. Johannes var ofta så tagen av kärleken från Jesus att han ibland kände det som om Jesus älskade honom
mest av alla lärjungarna. När Johannes under måltiden såg på vännerna
runt bordet var det så många minnen som väcktes till liv. De hade varit
med om så mycket tillsammans. Under och tecken, långa vandringar
och övernattningar under bar himmel, människor som blev helade från
sjukdomar och befriade från demoner, djupa samtal, lek och fest. Även
om många av dem från början inte ens hade träffats hade kärleken dem
emellan med tiden vuxit sig stark. Till och med Petrus, som Johannes
hade stört sig på så mycket i början, älskade han nu som en nära broder.
När Jesus vid måltiden sträckte sig efter brödet var det något som
Johannes hade varit med om tusentals gånger – brödsbrytelsen. Varje år
hade familjen rest till Jerusalem för att äta påskalammet, och vid varje
tillfälle hade brödsbrytelsen varit en självklar del. Varje vecka på den
kväll som inledde vilodagen firade familjen sabbatsmåltid då de alltid
bröt bröd med varandra. Varje vardagskväll när familjen var samlad
för att äta middag hade pappa Sebedeus inlett måltiden med att ta ett
15
1 Ödesnatten
bröd, tacka Gud och dela ut det till familjen. Att bryta bröd var för Johannes synonymt med att äta tillsammans med familj och vänner. Jesus
tog ett bröd, tackade Gud, bröt brödet och sa: ”Ta och ät, detta är min
kropp, som är utgiven för er, gör detta till minne av mig.”
Det var som om hela Johannes liv passerade revy. Jesus tog det som
var så välbekant och gav det en helt ny innebörd. Johannes anade vad
Jesus ville säga – att han gav sig själv utan förbehåll till skaran av lärjungarna. Men Johannes förstod ännu inte riktigt på vilket sätt. Det
var som om Jesus sammanfattade hela hans liv i ett litet ögonblick.
Allt vad Johannes var, hela hans liv, hans historia, nutid och framtid
koncentrerades till detta enda ögonblick. Allt sammanfattades i Jesus:
varje måltid, varje fisketur, alla dagar, alla erfarenheter och alla sinnesstämningar. När Jesus bröt brödet visste Johannes att han och de andra
för evigt var förenade med Jesus och med varandra. Jesus var livet och
Johannes ville ge hela sitt liv till honom.
När alla lärjungarna var proppmätta – inget av lammet fick nämligen
lämnas – var det dags för välsignelsens bägare, som var kvällens tredje
bägare. Jesus tog bägaren efter måltiden och sa: ”Denna bägare är det
nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne
av mig.”
Flera gånger hade Johannes fått bevittna hur Jesus utförde häpnadsväckande profetiska handlingar för att visa vem han var, och vad han
hade kommit för att göra. Bara några dagar tidigare hade Jesus ridit in
i Jerusalem på en åsna medan folkskarorna hade lagt ut palmblad och
mantlar som en mäktig profetisk illustration av Jesus som den utlovade
Konungen. Vid ett annat tillfälle hade Jesus bundit ihop en piska och
med våldsam kraft drivit ut alla köpmän från templet. Detta för att de
med öppna ögon skulle få upptäcka honom som Messias. Jesus visade
att allt skulle komma att förändras, till och med templet, mittpunkten
i folkets världsbild. När Jesus delade bägaren med sina lärjungar var
det något som Johannes var väldigt van vid. Varje påskmåltid, varje
sabbatsmåltid och varje vardagskväll vid familjemiddagen hade bägaren
skickats runt på ett liknande sätt, men när Jesus gjorde det gav han
bägaren en helt ny innebörd. Johannes anade att det Jesus nu gjorde
var av enorm betydelse för dem och för hela världen, men den kvällen
16
1 Ödesnatten
förstod han inte alls vad Jesus menade med att bägaren var hans blod.
Han hade ingen aning om vilka händelser som skulle komma att utspela sig under natten och morgondagen.
17
2 Mina måltider
I hemmen bröt de bröd och höll måltid
med varandra i jublande, innerlig glädje.
Apostlagärningarna 2:46
Finns det något som är så betydelsefullt för mänsklighetens existens
som gemensamma måltider? Jag tror faktiskt inte det. Människor har
alltid ätit tillsammans. Måltidernas tidpunkt, form, frekvens, innehåll
och storlek har varierat under olika tider och i olika kulturer, men har
alltid varit den avgörande skillnaden mellan ett liv i gemenskap och ett i
ensamhet. I en måltid där människor delar mat med varandra fylls både
behovet av näring och gemenskap.
Lika centralt som det är för människor att äta tillsammans, lika central är Herrens måltid för gemenskaper av människor som tror på och
följer Jesus Kristus. De absolut flesta kristna församlingar i historien
har firat Herrens måltid i någon form. Jesus sa själv uttryckligen till
sina lärjungar att de skulle äta måltiden till minne av honom. Herrens
måltid handlar om Herren Jesus och ger en församlingsgemenskap liv
och kraft. Den skapar gemenskap och sätter fokus på något. Den är
en hjälp för alla dem som följer honom att samlas kring det som är
centralt i den kristna tron, nämligen Jesus. Samtidigt finns det få saker
som är så missförstådda som Herrens måltid. Det som från början var
Jesuscentrerade gemenskapsmåltider i människors hem har med tiden
utvecklats till avancerade religiösa ceremonier, där varje kyrka och samfund har utvecklat sin egen teologi, tolkning och touch. Ger detta uttryck för en spännande variation och rikedom, eller har vi missat något
väsentligt? Jag tror på det senare.
19
2 Mina måltider
Jag växte upp i en baptistförsamling i Sävsjö, en liten ort på det småländska höglandet. Jag är så tacksam för den församlingen – så många
fantastiska människor, livsförvandlande gudsmöten och viktiga lärdomar. En söndag i månaden firade församlingen Herrens måltid. I
programbladet brukade det stå något i stil med: ”Sön 10:00 Gtj, ssk,
HHN”, och det förstår väl vem som helst att det betyder ”På söndag
kl 10 samlas vi för att fira gudstjänst tillsammans. Det kommer att bli
söndagsskola för barnen och i slutet av gudstjänsten firar vi Herrens
Heliga Nattvard.” Just förkortningen HHN visste jag faktiskt aldrig
vad den stod för förrän långt senare, jag visste bara att det vankades
nattvard.
När det var dags för nattvard i slutet av gudstjänsten flyttade alla som
satt i bänkarna på den vänstra sidan om mittgången över till dem som
satt i bänkarna på den högra sidan om gången. Vid den här tiden var
det inte så många som besökte gudstjänsterna i Baptistkyrkan. Så vitt
jag minns var det ofta bara 40-50 samlade i en lokal med plats för 200.
Dessutom placerade sig de flesta enligt en outtalad spridningsregel som
innebar att man gärna skulle sätta sig med så stort avstånd som möjligt
från andra människor. Eftersom detta var opraktiskt när man skulle
dela ut nattvarden begränsade man spridningseffekten genom att en
gång i månaden ”offra sig” och sätta sig lite närmare varandra. I samma
stund som de på vänstra sidan satte sig tillsammans med dem på den
högra sidan var det som om stämningen förändrades i rummet. En
mycket tyst och allvarlig atmosfär infann sig som närmast kan liknas
vid stämningen på en begravning. Som ett barn som växte upp i församlingen förstod jag tidigt att nattvarden inte var något man skulle ta
lätt på. När nattvarden firades fanns det tre viktiga saker att tänka på:
man skulle vara tyst som en mus, man skulle ”rannsaka” sig själv och
man skulle inte göra något som skulle kunna uppfattas som ”ovärdigt”.
Jag förstod faktiskt aldrig varför man talade om att ”fira” Herrens måltid. Det liknade allt annat än ett firande.
När själva nattvardsfirandet började var det ofta män med allvarliga
miner, klädda som begravningsentreprenörer i svarta kostymer, som
gick runt i bänkraderna och delade ut små bitar av sockerkaka (som i
församlingen hade bakats enligt samma recept sedan urminnes tider)
20
2 Mina måltider
och bägare med druvjuice som man fick ta en klunk av. När nattvardsgåvorna delades ut var det viktigt att rätt ord uttalades, med ett språk
hämtat från 1917 års bibelöversättning (den översättning som Jesus
läste, eller?): ”Kristi kropp för diiig utgiven” och ”Kristi blod för diiig
utgjutet”. Alla andra dagar vid alla andra tillfällen var det givetvis ok
att säga ”dej” men vid nattvarden skulle det vara ”diiig”. Vanligtvis
avslutades nattvardsfirandet efter att någon spontant tog upp sången
”O, det dyra Jesu blod”, stämningen lättade och folk kunde slappna av
igen. Väldigt mycket har förändrats i församlingen i Sävsjö sedan jag
växte upp som väl är, men jag kan inte låta bli att fundera lite när jag
tänker tillbaka på min uppväxts erfarenheter. Var det verkligen det här
Jesus hade tänkt sig när han sa till sina lärjungar att dela måltiden för att
minnas honom?
På senare år har jag några gånger varit med om nattvardsfirande i
kyrkor där man har en annan syn på liturgi och ämbete. Liturgi är ett
ord som ofta används för att beskriva ordningen när kristna möts till
gudstjänst. I församlingar och sammanhang som betonar liturgin lyfter
man fram vikten av att göra saker på rätt sätt, i rätt ordning och med
rätta ord. I vissa sammanhang ser man liturgin som en god ordning
som ger trygghet och stabilitet, i andra sammanhang anser man att det
faktiskt inte blir en ”riktig nattvard” om man inte tillämpar rätt liturgi.
Ämbete är ett ord som beskriver positionen som andliga ledare har i
de församlingar som tänker på det sättet. I de sammanhangen är det
vanligt att ledare kallas för präster, och man menar att man inte kan fira
gudstjänst eller ta del av nattvarden om inte en präst är där för att leda
det hela. När jag besöker den typen av kyrkor lägger jag särskilt märke
till några saker. Långt fram finns något som kallas altare där brödet och
vinet står för att betona att nattvarden är ett offer som förrättas. Mellan folket och altaret finns en altarring. Området innanför altarringen
runtomkring altaret symboliserade från början himlen, och där får ofta
bara präster eller andra personer med stort förtroende komma in. Vanliga människor får hålla sig utanför altarringen. För mig personligen
går associationerna till det gammaltestamentliga templets uppdelning
i hedningarnas förgård, kvinnornas förgård, männens förgård, prästernas förgård, det heliga och det allra heligaste (mer om detta i ett senare
21
2 Mina måltider
kapitel). Innanför altarringen förrättar prästerna nattvardsoffret iklädda
speciella kläder. I vissa kyrkor är dessa prästkläder långa kåpor, i andra
är det mer diskreta prästkragar. Oavsett vilket, tydliggör de skillnaden
mellan prästerna och dem som inte har prästkläder. Själva iordningsställandet av nattvarden utförs av prästerna innanför altarringen genom
böner och ritualer. När brödet och vinet ska delas ut är det vanligt att
besökarna i kyrkan går fram och böjer knä vid altarringen. Närmare det
heliga än så kommer inte en vanlig person. Väl på knä blir man matad
med oblat och vin av prästen och får därefter gå och sätta sig på sin
plats. I en del kyrkor är det även så att vanligt folk endast får ta del av
brödet och att det endast är prästerna som får ta del av vinet. När jag
är med om nattvardsfirande av det slaget så är det alltid en fråga som
dyker upp i mitt huvud: Hur i hela världen har den måltid som Jesus åt
med sina lärjungar utvecklats till det här?
William Barclay skriver så här i sin bok The Lord’s Supper:
Det kan inte finnas två saker, mer olika varandra, än firandet av
Herrens måltid i ett kristet hem under det första århundradet, och i
en katedral under det tjugonde århundradet. Sakerna är så olika, att
det nästan är möjligt att säga, att de inte har någon koppling med
varandra överhuvudtaget. 1
Jag är uppvuxen i en familj som jag är mycket tacksam för. Min pappa
kommer från Brasilien och min mamma är svenskt missionärsbarn,
född och uppvuxen i Brasilien. Mina föräldrar träffades i Brasilien,
gifte sig i slutet av 70-talet och bosatte sig sedan i Sverige. De bestämde sig tidigt för att de ville ha ett öppet hem dit vem som helst alltid
var välkommen, ett hem och en familj i tjänst för Jesus och för andra
människor. De har alltid haft en väldigt inkluderande syn på familjen.
Jag är den äldsta av tre syskon som mamma och pappa fick på biologisk
väg. Utöver oss har de fått ytterligare fyra barn som dök upp i familjen
i lite varierande åldrar. De har också haft helgbarn, och det var och
är ofta olika människor som kommer på kortare eller längre besök.
När det var resande predikanter eller missionärer från andra länder på
besök i församlingen eller i staden frågade ofta pappa och mamma om
de ville övernatta hos oss. Jag kommer ihåg många intressanta samtal
som kunde pågå in på småtimmarna i köket, vardagsrummet eller på
22
2 Mina måltider
altanen. Samtal om allt möjligt – väder och vind, vardagligheter och
spännande samtal om vad Gud gör världen över. Samtalen utvecklades
ibland till bönemöten med profetiska tilltal som kom att sätta spår för
livet.
Regelbundet dök det upp människor hemma hos oss ofta bara för
gemenskapens skull, ibland för att få hjälp med något praktiskt, och
ibland människor som ville ha hjälp i bön för något. Pappa var oftast
den som lagade mat, och han brukade alltid laga alldeles för mycket
mat för ”man vet ju inte vem som dyker upp”. Och dök upp människor
det gjorde det väldigt ofta. Varje måltid var en öppen måltid och ett tillfälle att välkomna människor. Ibland någon, ibland några och ibland
många. Jag har ingen idealiserande bild av min familj. Givetvis hade vi
problem, som alla andra familjer, men jag är väldigt tacksam över att ha
fått växa upp i en öppen familj som alltid har velat tjäna Jesus och välkomna andra människor. Under min uppväxt tänkte jag inte mycket på
det – det var så självklart på något sätt – men så här i efterhand tänker
jag på att de öppna måltiderna hemma hos oss liknade Herrens måltid
som den beskrivs i Nya testamentet mycket mer än vad nattvardsfirandet i Baptistkyrkan någonsin gjorde.
Under tidig vår 2009 startade vi en husförsamling hemma hos oss
och vår familj i stadsdelen Högaborg i Helsingborg. Vid tillfället bestod
vårt hushåll av mig, min fru Jessica och vår dotter Alva som var 6 månader gammal och Simon som var inneboende. Vi var ett antal personer
utöver familjen som hade sökt Gud i bön och fasta, och vi upplevde att
Gud ledde oss att ta steget att börja träffas som en husförsamling i vårt
hem. Det var en väldigt spännande tid och vårt hem översvämmades
ofta av människor som var med när vi möttes. Samtidigt började Gud
arbeta intensivt med våra bilder av vad en församling är, hur Guds rike
fungerar och många andra saker. En sak som vi var väldigt osäkra på i
början var hur vi skulle fira Herrens måltid. Några gånger prövade vi att
dela bröd och bägare i slutet av en samling och efter en stund med lovsång, men det var något som inte riktigt stämde. Det kändes som om vi
försökte pressa in nattvarden, som vi var vana vid den, in i det som Gud
gjorde i vår gemenskap, men det var något som helt enkelt inte stämde.
23
2 Mina måltider
Någonstans har jag alltid vetat att Bibeln beskriver Herrens måltid
som en gemenskapsmåltid runt ett matbord, men jag hade av någon
märklig anledning aldrig tänkt att det hade någon betydelse för oss
idag. Gradvis började Gud öppna våra ögon för detta. När husförsamlingen fortfarande bara var några månader gammal började vi fira Herrens måltid i form av en Jesuscentrerad middag i början av varje samling. Idag är dessa Jesusmiddagar en självklarhet i de husförsamlingar
som har vuxit fram i Helsingborg. I middagen påminner vi oss om det
Jesus gjorde på korset. Vi öppnar oss själva för hans liv, och vi överlåter
allt vad vi är och har till honom och till varandra. Idag skulle jag inte
kunna vara utan middagarna med Jesus.
Jag tror att vi lever i en tid då allt fler håller på att upptäcka måltidens ursprung och få öppnade ögon för att Herrens måltid faktiskt är
tänkt att vara en gemenskapsmåltid. Detta är något Gud gör på många
platser runt om i världen. Den här boken är ett försök att beskriva
måltidens ursprung, vad måltiden innebär och hur den firades bland de
första lärjungarna. Jag vill också försöka ge en bild av den kyrkohistoriska utvecklingen från köksbord till altare och ge svar på några viktiga
teologiska och praktiska frågor.
Jag skulle vilja uppmuntra och utmana dig som läser den här boken
att läsa den med ett öppet sinne. Risken är stor att jag kommer att skriva saker som kommer att provocera dig, det kanske jag redan har gjort.
Du behöver inte köpa allt jag skriver rakt av, det är fullt möjligt att jag
har fått ett och annat om bakfoten. Det viktiga är att du jämför det jag
skriver med det som Bibeln talar om och att du med ett öppet hjärta
låter den helige Ande tala till dig. Om du gör det är min förhoppning
och övertygelse att Gud låter boken du håller i dina händer bli till
välsignelse. Jag hoppas också att boken ska få bli till hjälp i en framväxande rörelse av lärjungar till Jesus som möts i enkla församlingar som
träffas där människor lever sina liv. Jag tror att det är betydelsefullt att
fördjupa oss i varför vi gör det vi gör och att vi fortsätter att upptäcka
den rikedom som Jesus har tänkt för våra gemensamma måltider.
24