REFREAT AV NÅGRA ARTIKLAR PUBLICERADE I HETKU

REFREAT AV NÅGRA ARTIKLAR PUBLICERADE I HETKU TIDNINGEN
HETKU 3 - 2012
LEDAREN
Under sommaren som gått har Sällskapet anordnat resor av många slag.
Reseutbudet har utvidgats och vi önskar att medlemmarna allt flitigare skall utnyttja
möjligheten att delta i dessa bussintressebetonade resor. Vi kommer att utveckla
samarbetet lokalavdelningarna emellan, så att det alltid vid resemålet finns
representanter med lokalkännedom, expertis och vetskap om förhållandena på
orten. Som exempel på detta kan vi nämna resan som avdelningen i Birkaland (Ari
Valli) gjorde till Norra Savolax, där Risto Pennanen med medarbetare utförde en
förtjänstfull insats för resenärernas bästa.
Ett målmedvetet arbete för att utveckla bestående avdelningar i Väst Nyland och
Uleåborg har inletts. Den västnyländska avdelningen kommer att vara tvåspråkig.
Övriga områden i utveckling är Österbotten, Lappland och området kring norra
Bottenviken. Speciell betoning på utvecklingen kommer att riktas mot avdelningarna i
Norra Karelen och sydöstra Finland.
Nya bokverk kommer till försäljning under hösten. Fil.mag Ilmo Hakala-Rahko har
fått färdig boken om busstrafiken i kommunerna Lammi och Hämeenkoski. Den
kulturprisbelönta och på rekordtid utsålda boken om bussarna från ”Knapphetstiden
1945-1956” har utgivits i en omarbetad nyupplaga. Voitto Tähtivuoris minnesbilder
från bussbranschen utkommer i nästa år. Elina Siltala arbetar med en studie om
händelserna kring bolaget Korpilahden Linja Oy.
Bussdagen vid Mobilia muséet blev återigen en succé. Elisa-teatern från Tammerfors
uruppförde teaterpjäsen ”Omnibussilla Pyynikille”, som hade utarbetats speciellt för
evenemanget. Den verklighetsbaserade pjäsen behandlade bussåkeriägaren Alku
Vapaalittos liv. På allmänhetens önskan kommer pjäsen att uppföras på nytt
sommaren 2013.
Formen för SLHS’s internationella samarbete har tagit ett långt steg framåt. I augusti
hölls ett möte där fyra nordiska systerorganisationer grundade
samarbetsorganisationen Nordic Historical Omnibus Society, vilken kommer för
att kordinera och utveckla det internationella samarbetet mellan de nordiska
busshistoriska föreningarna. Den nordiska takorganisationens avsikt är att
genom reguljära sammankomster utveckla medlemsföreningarnas
verksamhetsförutsättningar och att göra hobbyn internationellt känd genom ett
ökat gemensamt informationsutbud, utbyta erfarenheter och knyta närmare
samarbete för att öka medlemsföreningarnas medlemsantal. Man kommer att
undersöka förutsättningar för gemensamma internationella understödsformer
bl.a. genom den Europeiska Unionen och förbunden för nordiskt samarbete.
Man kommer att undersöka möjligeter att förhandla fram internationella projekt
och att med internationella bolag försöka uppnå förmåner för medlemmarna.
Organisationens officiella samarbetsspråk är engelska.
Sällskapets medlemsantal har ökat. Vi har nu ca 1750 medlemmar och inväntar
snart milstolpen för 2000 medlemmar. Vi har förhandlat fram en medlemsförmån
med oljebolaget Neste, som snart kommer att sända oss sitt förmånskort.
Sällskapets fyller snart 35 år, för vilket vi planerar en jubileumskryssning under våren
2013.
Vi önskar alla våra medlemmar och samarbetspartners krafter och entusiasm under
höstenregnen!
Jari Kurkinen
SÄLLSKAPETS SOMMARRESA TILL VOLVO ANLÄGGNINGAR I SVERIGE
Sällskapets långresa riktade sig i år mot Sverige och där närmast till Volvos
produktionsanläggningar. Som krydda i menyn besökte vi bussveteraner och
hade även litet spårbunden nostalgi på programmet. Vi åkte med en Volvo
B10M med Kutter 9 kaross tillverkad 1982.
Vi lämnade ett regnigt Helsingfors med att stiga ombord på Silja Serenade måndag
kväll 25.6.2012. Följande morgon var vi framme i Stockholm. Under den första
resedagen förföljde oss regnet, men mot eftermiddagen började solen titta fram
bakom molnen. Vårt första officiella resmål var Värmlands Bussveteraner utanför
Karlstad. Där tog klubben emot oss med kaffe och varm korv med bröd.
Föreningen är inhyrd i ett gammalt magasin på Lantmännens område. I magasinet
förvarar man klubbens egna fordon men även medlemmar kan hyra
uppbevaringsplatser för sina veteranfordon. Man har också inrett ett klubbrum i
utrymmet.
I hallen träffade jag på ett tidigare för mig bekant veteranfordon, en Renault TN4H
buss från medlet av 1930-talet. Första gången jag har sett den, för drygt 35 år
sedan, då den stod den utanför Skoklosters bilmuseum. Bussen förföll och höll på att
bli upphuggen hos en skrotfirma när nuvarande ägaren Tommy Karlsson blev tipsad
om den och lyckades rädda den. Han tog tillvara bussen och uppbevarade den en tid
på en bondgård i Värmland. Tommy påbörjade sedan renoveringen hösten 1999,
som blev klar lagom till hans dotters studentexamen våren 2000.
www.varmlandsbussveteraner.se
Förutom en renoverad gul-blå Scania-Vabis postbuss som finns i magasinet håller
klubbmedlemmarna på att renovera en liknande Scania-Vabis, en rullande
postkontorsbuss från 1932. Övriga fordon klubben innehar är några Volvo B58
bussar, från 1967, -69 och -81 samt en Scania-Vabis med en Lier-kaross. Bussen
tillverkades för trafik i Norge och har därför en smalare kaross än bussar i allmänhet
från den tiden. Ytterligare fanns där en minibuss byggd på VW LT45 chassi med en
tysk Auwärter-kaross. Bussen har möjligen blivit bevarad för att den svenska kungen
har åkt i den. Före avfärden tackade vi våra värdar Bengt Olov Andersson, Gunnar
Johansson ja Fredrik Olofsson. Vi vill ännu rikta ett stort tack för klubbens
gästvänlighet!
Vi övernattade på Dalhall Hotell i Åmål före vi följande morgon tog oss tillbaka till
Säffle. Vårt första ”Volvo mål” var karosserifabriken Volvo Bussar Säffle AB. Där togs
vi emot av bästa möjliga personal, dvs. tre pensionerade Säfflemedarbetare, Thord
André, Karl-Erik Aronsson och Eiver Edqvist, som visste mycket mera om fabriken
än mången som idag arbetar där.
Fabriken fick sin grund när smeden Karl-Gunnar Höglund år 1913 inledde tillverkning
av skottkärror. Den första busskarossen tillverkades 1928. Familjeföretaget Höglund
& Co gick år 1948 över till att tillverka busskarosser med aluminiumstomme. 1981
övertogs fabriken av Volvo. Sedan 1992 har man byggt bussar med det patenterade
Säffle System 2000 – precisionstillverkade aluminiumprofiler hopmonterade med
skruvade förband.
Fabriken tillverkar årligen drygt 300 karosser med en personal på ca 300 personer,
som vid behov kompletteras med inhyrd personal från utomstående bolag. Idag
tillverkas i fabriken endast stads- och linjevagnar.
Den i produktion sedan 2011 varande 8900 modellen tillverkas i moduler med en stor
måttprecision. Front- och bakmodul byggs färdiga för att sedan fogas ihop med
aluminiumprofiler. Karosstommen lyftes sedan på busschassit som förberetts i andra
utrymmen på fabriksområdet.
Utanför på gården kunde vi se bussar i olika färger, färdiga att levereras till
beställarna. I fabriken fick vi i motsats till de övriga Volvofabrikerna fritt fotografera.
Från Säffle fortsatte färden mot Göteborg, där Volvo muséet stod som följande mål.
Efter museibesöket tog vi oss till Comfort Hotel Jazz i Borås. Där överraskades vi av
en häftig regnskur när vi skulle söka upp ett passligt ställe för en kvällsbit.
Följande morgon tog vi oss till Volvo Bussars Boråsfabrik, som i år kommer att fira
sitt 35-års jubileum. Under ledning av Helena Pulkkinen och hennes kollegor
förevisades siffror för fabrikens produktion. Närmare 5000 kompletta chassier
tillverkas årligen. Boråsfabriken förpackar även komponentsatser för busschassier
för övriga Volvo fabriker i världen, bl.a. levereras CKD-satser (Complete Knocked
Down) för fabrikerna i Polen och Brasilien. Personalstyrkan uppgår till ca. 290
personer, ytterligare tillkommer 30-40 inhyrda medarbetare. Boråsfabriken får sina
chassiramar levererade av fabriken i Uddevalla.
Under besöket utfördes i fabriken en brandövning, så vi måste ta oss ut på gården
för en stund, där vi i solskenet kunde titta på färdiga chassier förrän vi kunde gå in i
fabriken och bese den egentliga produktionen. Efter en snabb lunch var vi tvungna
att köra vidare mot följande mål.
I Volvo Powertrain motorfabriken i Skövde väntade Silvia Haberecht och hennes
finsktalande kollega Gunnel Galle på vår ankomst. Resenärerna uppdelades i två
grupper, i en finsktalande grupp och i en svensktalande. Till en början fick vi se det
nya automatiserade gjuteriet. Borta var soten som tidigare hörde till ett gjuteri. Inte
såg vi heller någon rinnande smält metall. I den nya fabriken är väggarna och taket
vitmålade och så gott som allting är automatiserat. Endast 16 personer behövs för
att hålla uppe produktionen i gjuteriet.
Som följande programpunkt fick vi bese monteringen av dieselmotorer. Också här
har automatiserade robotlinjer övertagit största delen av monteringsarbetet. Fabriken
tillverkar ca. 85000 tunga dieselmotorer per år som levereras till Volvo Lastvagnar,
Bussar och Penta. Skövdefabriken har ca 2700 anställda av vilka 16 % är kvinnor.
Från Skövde tog vi oss via Askersund till Hotell Statt i Katrineholm. Hotellet är
beläget intill järnvägsstationen så våra tågintresserade resenärer kunde njuta av
trafiken på spåren utanför hotellfönstren. Följande dag var ju avsedd främst för
spårintresserade. Den sista resedagen i Sverige inledde vi med att besöka
spårvägsmuséet i Malmköping. På museispårvägen hade vi möjlighet åka i
spårvagnar från olika epoker. Muséet har numera också en separat byggnad för
veteranbussar.
Som sista resmål hade vi smalspåriga järnvägen i Mariefred. Järnvägen har under
de senaste åren förlängts från Läggesta och har numera sin andra ändhållplats i
Taxinge på andra sidan av Mälaren. De flesta av oss åkte med det av ett ånglok
dragna tåget från Mariefred till Taxinge, där vår buss väntade på oss.
Efter seglats med Silja Galaxy från Stockholm till Åbo hade vi ännu kvar en sista
körsträcka, förrän vi var framme i huvudstaden på lördag förmiddag den 30:e juni.
Text: Tom Rönnberg
HETKU 2012 - 2
LEDAREN
Våren är förbi och vi står i Sällskapet inför sommarens utbud av olika exkursioner
och aktiviteter. Medlemsantalet ökar och vi har riktat in medlemsanskaffningen
närmast mot östra och norra delarna av Finland. Under hösten kommer vi att
aktivera sällskapets serviceutbud i Västnyland och längs Österbottens tvåspråkiga
kusttrakter samt området söder om Uleåborg. Vi kommer även att rikta informationen
mot distrikt där det finns en ”andra stad” eller andra större samhällen. Som ett
minimimål av medlemsaktiviter håller vi ett utbud på hundra olika
medlemsevenemang i hela landet per år – av antingen träffar, resor eller evenemang
i någon annan form. Många av våra ca 200 samfundsmedlemmar är villiga att dra sitt
strå till stacken genom att sprida information om evenemangen både inom och
utanför bussbranschen.
Under våren samlades distriktcheferna till en gemensam planerings- och
utvecklingsdag i St. Michel, där man försökte utstaka riktlinjer för verksamheten. Det
finns för närvarande färdigt att publicera ett digert utbud av bokverk skrivna av våra
medlemmar. Vi är tvungna att sprida ut utgivningen på en längre tidsperiod. Boken
”Bussar i Finland under knapphetstiden 1945-1956” blev slutsåld men en omarbetad
upplaga utkommer nu i juni. Senare i år kommer vi att låta trycka en bok skriven av
Ilmo Hakala-Rahko, som behandlar busstrafiken i trakten av Lammi och
Hämeenkoski i södra Tavastland. Följande i turen väntar bussveteranen Voitto
Tähtivuoris samlade minnesbilder från branschen.
I detta nummer av Hetku tidningen finns en engelskspråkig artikel om exkursionen
som Sällskapet gjorde till Malta där vi fick se förvaringsutrymmet för de i juli 2011 ur
trafik tagna bussarna. Samlingen omfattar 137 undanställda bussar – de äldsta från
1930-talet. Under ledning av experten för Maltas historiska bussar, doktor Philip
Agius fick vi bekanta oss med denna unika samling. Han kommer att använda sig av
artikeln i tidningen för att i förhandlingar med Maltas kultur- och turistminister
övertyga myndigheterna om betydelsen av att få denna ovärderliga samling av
museibussar bevarad för kommande släktled. Bussarna måste konserveras och
skyddas mot vädrets makter, stöld och vandalism genom att bevara dem i
ändamålsenliga museiutrymmen. På detta sätt kunde bussarna snabbt bli en
märkbar internationell turistattraktion.
Vi fortsätter förhandlingarna med våra danska, norska och svenska
systerorganisationer för att etablera ett närmare samarbete föreningarna emellan. Vi
önskar att även den isländska busshistoriska organisnationen kommer med. En
delegation från Sällskapet kommer att göra ett besök till den Karelska republiken av
Ryssland för att träffa myndigheter och beslutfattare inom busstrafiken. Samtidigt
önskar vi få vetskap om kollektivtrafiken och den lokala historieforskningen inom
branschen samt amatörers intresseengagemang för hobbyn. Vi önskar på bästa sätt
kunna vägleda lokala forskare och entusiaster med råd och kunskap i ämnet.
Under den första söndagen i augusti i samband med bussdagen i Mobilia
trafikmuséet kommer man inom teatervärlden att uppföra en urpremiär. Elisa teatern
i Tammerfors har tillsammans med Sällskapet utarbetat en miniatyr teaterpjäs
”Onnibussilla Pyynikille”, vilken grundar sig på fakta från bussvärlden. Skådespelet
behandlar humoristiska men också tragiska händelser från den legendomspunne
bussåkeriägaren Alku Vapaaliittos liv i Tammerfors. Berättelsen börjar på 1920-talet
och tar sig fram till året 1953. Välkommen att bekanta er med den första
teaterbearbetningen av ett skådespel föreställande en av de tidiga bussåkeriägarna i
landet.
Jari Kurkinen, ordförande
ALKU VAPAALIITTO 1903-1958
Bussåkeriföretagaren Alku Vapaaliitto idkade lokaltrafik i Tammerfors från
centraltorget till Tahmela stadsdel under perioden 1927–53. Han var tvungen
att upphöra med busstrafiken då staden övertog verksamheten från privata
företagare, som hade trafikerat linjerna fram till dess. Vapaaliitto var en flitig
och samvetsgrann företagare om vilken det fortfarande i Tammerforstrakten
berättas många anekdoter. Även har hans International buss har upprustats i
körskick och är en uppskattad museibuss i landet.
Huvudpersonen i berättelsen, Alku Albert Vapaalitto föddes den 27 september 1903 i
Tammerfors som familjen Valtonens tredje barn i en sexhövdad barnaskara. Familjen
beslöt 1910 att återta faderns tidigare släktnamn för att det var mera sällsynt. Alku
Vapaaliitto fick sitt körkort år 1924. Han vistades i Kemi i Norra Finland fram till 1926
då han återvände till Tammerfors.
Åkaren Niilo Henriksson hade 1924 inlett trafik med en buss från salutorget i
Tammerfors till Tahmela. I januari 1927 fick även Alku Vapaaliitto och Eino Valkama
tillstånd att med två bussar trafikera till Tahmela och Pispala. De hade varsin egen
buss på linjen. Trots att dessa förstads liknande stadsdelar fanns i Norra Birkalands
kommun var det Tammerfors magistrat som beviljade trafikkoncessionerna.
År 1928 övergick all trafik på den endast 5,4 km långa rutten till Tahmela åt
Vapaaliitto. Linjen sträckte sig från salutorget i Tammerfors till torget vid Pyynikki och
vidare över åsen för att sedan sänka sig via en svår backe ned till området invid
Tahmela källa. Rutten var pga av den branta åsen svårtrafikerad och därför var man
vintertid tvungen att använda snökedjor på hjulen.
I december 1927 inköpte Alku Vapaaliitto från Helsingfors ett International
busschassi som han själv hämtade hem. På hemresan nära Messukylä i Tammerfors
råkade ut för en olycka. Han mötte en buss i en kurva invid en bro och miste
herraväldet över sitt fordon, som på det hala underlaget slirade från vägen mot
brokonstruktionen och Vapaaliitto skadade sig allvarligt. Benet spjälkte och foten
krossades i den mån att benet måste amputeras och han därefter var tvungen att
använda protes.
Idogt arbete ledde till resultat. Vapaaliitto anskaffade 1935 en ny Büssing-NAG LD4
buss från Korpivaara & Halla -bolaget i Helsingfors. Detta var den första
dieselbussen som började trafikera i Tammerforstrakten. År 1936 hade han redan
fyra bussar i trafik, två i den reguljära trafiken och två som reservbussar. De i
grannkommunen belägna Pispala och Tahmela stadsdelarna inkorporerades år 1937
till Tammerfors stad.
1937 byggdes på Vapaaliitos initiativ en ny vägsträckning med vilken avsnittet över
åsen kringgicks. Vapaaliittos bussar kunde nu trafikera med upp till 60 dagliga tur
par från centraltorget med Pyynikkivägen vidare via Finska Trikås klädesfabrik till
Vaarala och därifrån till vändplatsen invid Tahmela källa. Fabrikspersonal
transporterades vid skiftbyten på rutten med 10 minuters turintervall.
Den följande dieselbussen, en Mercedes-Benz anskaffades 1937 och följande år var
en diesel Büssing-NAG i turen. Detta kom att bli Vapaaliittos sista bussanskaffning.
Under vinterkriget trafikerade Vapaaliitto rutten med tre ordinarie bussar och hade
två reservbussar till sitt förfogande. Linjen ansågs inte vara tillräckligt viktig att
uppehålla då fabrikspersonalen under recessionstiderna började gå till fots över
åsen eller cykla till sina arbetsplatser. Vapaaliitto installerade inte några
gengasaggregat på sina bussar och på grund av bränslebrist uppställdes bussarna
då i ett skjul senast hösten 1940.
Dieselbussar dög inte åt försvarsmakten och äldre bussar ansågs okuranta för
krigsbruk. Däremot beslagtogs däcken från bussarna för att användas för viktigare
behov. Man vet inte exakt vad Vapaaliitto arbetade med under fortsättningskriget
men man antar att han livnärde sig som mekaniker. Efter kriget fick han på våren
1946 tillstånd att anskaffa nya däck och kunde då återbörda två bussar i trafikdugligt
skick.
1948 hade Tammerfors stad grundat ett eget trafikverk och övertagit de flesta
stadslinjerna. Vapaaliitto var inte villig att göra nyanskaffningar och man ansåg att
hans bussar var föråldrade. Man beviljade honom trafiktillstånd härefter endast
”tillsvidare”. I november 1952 beslöt politikerna slutligen att trafikverket från början av
följande år skulle börja trafikera linjen. Vapaaliitto fick behålla tre bussar och fyra
chaufförer men fick inte mera någon linje. Företagaren beviljades ingen
kompensation för konfiskerad näringsverksamhet. Inlämnat besvär ledde till tre
månaders respit att trafikera rutten. Vapaaliitto körde sin sista busstur på kvällen den
31 mars 1953.
Vapaaliitto sålde med tiden sina övriga bussar medan man från Internationalen
monterade bort sätena och byggde om den till en ambulerande verkstad. Fordonet
såldes senare för att bli hönshus. Internationalen har senare återbördats till buss och
reparerats i körskick. Bussen förvaras nu i Mobilia trafikmuséets samlingar.
Alku Vapaaliitto etablerade sig under slutet av sin livstid i jordschaktningsbranschen
och man vet att han ägde en tredje del av en Caterpillar grävmaskin. Han avled den
27 november 1958, 55 år gammal och välsignades till familjegravens frid en kall
vinterdag i december i Messukylä kyrka. En strävsam livslåga hade slocknat.
HETKU 2012 – 1
LEDAREN
År 2012 har inom vår förening börjat i positiva tecken. Medlemsantalet ökar starkt
och vi håller på att utveckla nya verksamhetsformer. Lokalavdelningarnas
verksamhet växer och en målmedveten och fortgående utbildning av distriktcheferna
håller på att utformas. Olika evenemang kommer att ordnas också på mindre orter
för att göra föreningen mera känd. Medlemsanskaffningen kommer att effektiveras i
de östra och norra delarna av landet, såsom även utanför landets gränser.
Avdelningarnas aktiviteter har stimulerats, utvidgats och blivit mångsidigare. Vi har
med nuvarande verksamhet kommit upp till över 100 evenemang per år, vilket måste
anses som en mycket god prestation. Det finns ett utbud på historiskt inspirerade
kvällar, insamling av historiska uppgifter, resor, företagsbesök samt i medlemmars
hem och stugor anordnade mera inofficiella möten. Under evenemangen kan
branschfolk i olika befattningar, pensionärer och entusiaster träffas genom
meningsutbyte om bussar och branschens historia.
Hetku tidningens nivå kommer att ytterligare förbättras. Engelskspråkiga sidor
kommer att publiceras, vilka kommer att nå en publik som inte tidigare haft tillgång till
tidningen. Genom dessa kan man överallt på jorden läsa om vem vi är och vad och
varför vi håller på med. Förhoppningsvis kommer också sidorna att öka intresset för
vår verksamhet bland invandrare inom branschen. Vi kommer också att förmedla en
vidare bild av vår verksamhet genom tidningen till finländare bosatta utomlands.
Under februari deltog vi i den första samnordiska konferensen för de busshistoriska
föreningarna i Oslo. Representerade var förutom SLHS’s, norska Rutebil Historisk
Førenings (RHF), danska Bushistorisk Selskabs (BHS) och svenska Svenska
Omnibusföreningens (SvOf) högsta ledning. Under de två överläggningsdagarna
kom vi fram till många betydelsefulla initiativ för att utveckla det internationella
samarbetet.
Detta historiskt märkbara möte öppnade dörrarna för ett nordiskt och i framtiden
mera internationellt samarbete mellan olika busshistoriska organisationer. Vi siktar
på kontinuerliga kontakter med två gemensamma diskussionsmöten per år. Med
denna insats kan vi utveckla ett fortsatt samarbete för att öka intresset för
branschens historia bland både företag och entusiaster i hela Norden. Det följande
sammanträdet kommer att hållas i augusti i Finland. Mera om mötet i Oslo och dess
beslut i tidningen.
Den av SLHS förlagda boken ”Pula-ajan bussit 1945-56” erhöll den högsta
utmärkelsen inom branschen genom att bli tilldelad Mobilia priset för trafikhistoriska
publikationer. Sporrad av priset kommer föreningen att under våren låta trycka en ny
utarbetad utgåva av den tidigare redan slutsålda boken. Upplagan kommer inte
heller nu att vara stor, så det lönar sig att inskaffa verket i tid. Vi kommer inom en
snar framtid också att publicera Voitto Tähtivuoris busshistoriska minnen från
Helsingforstrakten, såsom även Ilmo Hakala-Rahkos historiska forskningar om
busstrafiken i Lammi trakten.
Vi önskar alla våra medlemmar och sympatisörer en god påbörjad vår.
Jari Kurkinen, ordförande
KOSSILAN LIIKENNE OY 1960-88
Så som de flesta av de under 1920-30 talen grundade bussföretagen var också
Johan Kossila (1884-1953) tvungen att efter kriget bygga upp sin verksamhet så gott
som helt på nytt. Kossila klarade sig ur kristiden och bolaget hade under 1950-talet
vuxit till samma storlek som före kriget. Bolaget verkade då inom lokal- och
närtrafiken. 1937 trafikerade man med ca 10 bussar och inköpet av Puhakkas 6
bussar med trafik söderut från Kouvola fordrade noggrann planering av trafiken.
Direktör Esko Kossila (1914-79) började sköta om den med Onni Vilkas
konkurrensutsatta trafiken söderut. Kossilas bolag hade före kriget trafikerat norroch österut men sökte ytterligare tillväxtmöjligheter. Trafikfältet norrut växte då
Kossila 1962 inköpte Pohjois-Kymenlaakson Linja Oy. I köpet fick man livskraftiga
rutter till Lahtis och Kausala, vilka sammanslogs med turer till Fredrikshamn. Turer
från Heinola sammanslogs med turer till Kotka.
Av Johan Kossilas söner var Esko Kossila verkställande direktör 1953-79 medan
Sakari Kossila (1919-95) innehade trafikdirektörsposten fram till 1989. År 1980
utsågs Esko Kossilas son Seppo till verkställande direktör medan Eskos andra son
Juhani svarade för Kossila bolagets verkstäder.
Kossilas verksamhet växte till sig under 1960-talet och förblev på den nivån under så
gott som hela 1970-talet. Under 1980-talet minskade sedan trafiken nästan i samma
omfattning som tillväxten hade varit under 1960-talet. Under perioden 1959-71 var
tillväxten 56 % medan minskningen 1979-88 var 32 %. Tillväxten på 1960-talet var i
det norra trafikdistriktet tre gånger större än tillväxten i de södra och östra distrikten.
Minskningen på 1980-talet skedde främst i de norra trafikregionerna.
Antalet förare hos bolaget hade under perioden 1955-60 vuxit från 39 till 60 och
antalet konduktörer från 28 till 50, bussarnas antal var 38. De ökade antalet bussar
försedda med platser för stående passagerare skvallrade om att lokaltrafiken ökade
mest. Man måste köra trafik i två skiften. Bolagets sista buss med bensinmotor, en
Volvo B 513FE av bulldogstyp från 1949 utrangerades 1962.
Kossila investerade kontinuerligt i allt mera funktionsenliga fordon och faciliteter.
Under den mest hektiska tiden på 1960-70 -talen var det konduktörerna som
räddade verksamheten, då inte mera förarnas arbetstid räckte till att både köra och
ta betalt. Då lönsamheten minskade måste man anpassa sig till nya arbetsmetoder
och inköp av begagnade bussar. På detta sätt kunde man uppehålla en smidig trafik
och ändå få en viss lönsamhet i verksamheten.
Kossila höll sig i lokal- och linjetrafiken sig till välprövade koncept med nos- eller
torpedbyggda Volvo och Sisu bussar. De ökade passagerarmängderna ledde till att
man gick in för bulldogsbussar med större passagerarkapacitet. Man inväntade
länge med att gå över till dieseldrift med tyngre bussar, kanske på grund av dåliga
och mjuka vägar. Bolaget var inte heller bland de första för att gå in för snabbturer.
Inte prövade man heller tex. på den tiden för problem kända mittmotorbussar, utan
man inväntade erfarenheter från konkurrenter, som gick i spetsen med ny teknik.
Först då lösningarna visade sig fungera vågade sig Kossila på sådana. Bolaget
anskaffade i allmänhet Volvo chassier, som man karosserade hos Kutter, fastän man
också anskaffade några tiotal begagnade bussar med Wiima karosser.
Enligt Tauno Hyytiä hade Kossila bolaget 1984 53 bussar, personalens antal var 127,
varav 94 chaufförer och 5 konduktörer för snabbturslinjerna. Konduktörerna
avskaffades 1984. Under verksamhetsåret trafikerade man 4,6 miljoner km och
transporterade 2,8 miljoner passagerare. Passagerarantalet var av samma
storleksordning som på 1950-talet då bussarnas antal hade varit kring 20 och totala
körsträckan betydligt lägre. År 1957 var körsträckan 2,5 miljoner km med ett
passagerarantal på 3,3 miljoner.
Som störst var trafiken i medlet av 1960-talet med 4,5 miljoner km och ett
passagerarantal på 4,5 miljoner. Körsträckor och passagerarantal följde varandra i
flera decennier men på 1980-talet minskade passagerarantalet med en tredje del
medan turparstätheten drogs ned i samma takt. En allt större del av Kossilas trafik
riktade sig in på snabbturer och beställningskörningar. Den förändrade
trafikfördelningen ledde till längre körsträckor medan passagerarantalet minskade
från 4,5 miljoner (1964) till 2,8 miljoner (1984). Det blev allt svårare att uppehålla en
lönande trafikverksamhet.
Av Kossilas omsättning 1985 på 16 miljoner mark stod reguljärturerna för ca 80 %,
fördelat ca 50/50% på lokal- respektive fjärrtrafik. Beställningstrafiken stod för 9 %
och skolturerna för 7 % av omsättningen. Redan sedan 1950-talet hade man börjat
inrikta sig också på beställningstrafik.
I början av 1960-talet hade Kossila ännu kvar sex nosbyggda bussar från 1950-talet.
Förutom dessa, utrangerades under perioden 1959-63 ytterligare 12 bulldogsbussar
med en ålder på ca 10-11 år. Under 1960-talet anskaffades totalt 54 bussar, varav 38
var nya, 8 begagnade och 8-12 kom genom bolagsköp. På 1960-talet gick Kossila
över till Volvo mittmotorkonceptet – inte bland de första bolagen fastän någon
enstaka Volvo B655 hade anskaffats redan år 1962. På 1970-talet anskaffades 46
bussar och 43 utrangerades. År 1975 hade man 55 bussar i trafik. På 1970-talet
började man behålla bussarna allt längre tid.
På 1970-talet började Kossila samarbeta med Pekolan Liikenne Oy på fjärrturslinjen
mellan Tavastehus och Fredrikshamn och med Itä-Hämeen Liikenne Oy på rutten
Kotka-Jyväskylä. År 1975 hade man 55 bussar och en personal på 170 personer,
varav förare 103 och då endast 28 konduktörer kvar. Det minskade
passagerarantalet kom först att leda till en nedskärning av antalet konduktörer. Som
följande sparmål utsattes anskaffningarna av nya bussar. Enligt bussidata.fi och
Jorma Rajasalo anskaffade Kossila på 1970-talet 46 st bussar, 27 nya och 19
begagnade, alla Volvo, med ett enda undantag - en liten Mercedes-Benz.
Alla 10 st bussar som anskaffade på 1980-talet, var av modell Volvo B10M försedda
med mittmotor, nio av dem beställdes med Kutter turistkarosser. Bussparkens
medelålder, bestående av Volvo med mittmotor eller frambyggda, växte på 1980talet till 10 år jämfört 1970-talet på 7,5 år och 1960-talets medelålder på 5,5 år.
Begagnade bussar anskaffades på 1960-talet 8 st, på 1970-talet 19 st och 1980-talet
25 st. Då det totala antalet bussar hela tiden höll sig kring 50, kan man konstatera att
andelen av begagnade bussar tredubblades under jämförelseperioden.
Kossilas bolag använde i huvudsak Volvo bussar. Av de efter kriget anskaffade 187
bussarna var 147 st Volvo dvs. ca 80 %, Sisu 19 st (10 %).
Oy Kutter Ab (tidigare Oy Autokorirakenne Ab) var i allmänhet karossleverantör för
Kossila, med totalt ca 81-82 karosser. Fram till 1956 var 14-15 st av nyförvärven
försedda med Akro kaross. Efter det att produktnamnet för Autokorirakenne byttes till
Kutter anskaffades 1956-60 ca 10 Kutter karosser och under perioden 1960-88
ytterligare ca 57 Kutter karosser. 14-15 Akro och 58 Kutter karosser byggdes på nya
chassier; som begagnade anskaffades 1-2 Akro och 7 Kutter karosser.
Under perioden 1959-88 anskaffades 56 bussar med Wiima kaross, fram till 1965 20
st på nya chassier och efter det anskaffades ytterligare 36 bussar begagnade med
Wiima karosser. 10 st Lahti karosser anskaffades 1964-88, varav på nya chassier 3
st (1971, 1980 och 1988), 7 st anskaffades begagnade under perioden 1981-88.
Övriga anskaffningar var 8 st med Kiitokori och 4 st med Boxer karosser.
Kossilan Liikenne Oy firade sitt 65 års jubileum år 1985 med en personal på 151
personer och en busspark på 51 fordon. Följande år såldes bolaget till Savonlinjakoncernen från St. Michel, vars busstrafik i en snabb takt hade vuxit i de norra
delarna av Kymmenedalen.
DE NORDISKA BUSSHISTORISKA FÖRENINGARNAS KONFERENS I OSLO
Den första konferensen för de nordiska busshistoriska föreningarna hölls under
veckoslutet 18.– 19.2.2012 i Norge. Konferensen inleddes med att bekanta sig med
värdsällskapets trivsamma utrymmen nära Oslo. Konferensen fortsatte sedan i
Quality Hotell 33’s utrymmen i Oslo under lördagseftermiddagen – kvällen och
söndagsförmiddagen.
I konferensen deltog norska Rutebilhistorisk Førening (RHF), Svenska
Omnibusförening (SvOf), danska Bushistorisk Selskab och Busshistoriska Sällskapet
i Finland (SLHS).
Deltagare:
Norge: Svein Emil Stueland (föreningens och konferensens ordförande), Sveinung
Berild, Kåre Karlsen, Liv Mari Kjerstad, Geirmund Revheim, Bjørn Falck Russenes
och Ola A. Rangsæter
Sverige: Christian Ljunggren
Danmark: Lars Ersgaard (föreningens ordförande) och Svenn Erik Nielsen
Finland: Jari Kurkinen (föreningens ordförande), Merja Kurkinen och Per I. Sundell
Mötesbeslut:
Internationell busshistorisk takorganisation
• Man beslöt att grunda en internationell busshistorisk takorganisation, som
representerar fyra nationella organisationer.
• Takorganisationens officiella språk är engelska.
• Takorganisationens namn fastställs i augusti 2012.
• Information om takorganisationens verksamhet skickas till Island, till såväl
företagare som entusiaster. På detta sätt försöker man hjälpa isländarna att
grunda en egen nationell busshistorisk organisation.
• Även ledande busshistoriska organisationer från de Baltiska staterna och
Rysslands St. Petersburgsregion kommer senare att ha en möjlighet att
ansluta sig till organisationen.
• Samarbetsförhandlingar kommer också att hållas med motsvarande
trafikhistoriska föreningar.
• Takorganisationen kommer att hålla 1-2 sammankomster per år. Följande
möte hålls i Tammerfors den 17.– 18.8.2012.
• I mötet deltar 1–2 personer från varje förening (Norge 2, Sverige 1, Danmark
1, Finland 2).
• Man kommer att utreda möjligheter att anordna gemensamma
sammankomster, utställningar och kavalkader.
Föreningarnas tidningar och hemsidor
• Tidningarnas redaktörer börjar samarbeta genom att utbyta information.
De glesbefolkade Norska Finnmarks, Sveriges Norrbotten och Finlands
Lapplands områdens information förbättras genom att informera om alla i
regionen anordnade fordonshistoriska evenemang på alla föreningars
hemsidor.
• De nordiska föreningarna presenterar i sina tidningar under 2012 ett uppslag
om de övriga nordiska föreningarna.
• Uppgifter om de övriga nordiska organisationerna läggs ut på alla de nordiska
föreningarnas hemsidor.
• Föreningarna skickar sina tidningar till ledarna inom de nordiska föreningarna.
• Föreningarna publicerar den nordiska takorganisationens mötesbeslut i sina
tidningar och på sina hemsidor.
• Så vitt möjligt kommer översättningar av artiklar i de övriga föreningarnas
tidningar att översättas.
• Reservdelar till bussar kommer att kostnadsfritt kunna sökas efter i de övriga
ländernas tidningar och på hemsidor.
• Personers namn som är ansvariga för reservdelar kommer att utläggas på
hemsidorna.
Gemensamma medlemsförmåner
• Gemensamma nordiska medlemsförmåner kan ansökas hos internationellt
verksamma företag, t.ex. oljebolag, reservdels- och verktygsaffärer,
besiktningsstationer, hotell-och restaurangkedjor, rederier och
biluthyrningsföretag. Medlemsförmåner kan också förhandlas med
internationellt verksamma bussbolag.
Finansiering av verksamheten
• För takorganisationens utgifter försöker man finna en samnordisk finansiär
eller andra finansieringskällor.
• Före nästa möte kommer man att sammanställa ett projektutkast, för att med
det kunna ansöka om vidare finansiering.
Referat av artiklarna på svenska publicerade i Hetku är översatta av Tom Rönnberg.
•