Ingrid Lundqvist - Mullhyttans Bygdeförening

Vi tackar Ingrid för denna berättelse och ett stort Grattis på 80-årsdagen Luciadagen den 13 december
2001, Monica Lindahl, Barbro Jansson och Mullhyttans Bygdeförening.
Född Johansson, 1921.
Berättar om sin barndomsbygd, Mullhyttan
(Hämtat ur Monica Lindahl och Barbro Janssons dokumentation: 30/11 2000)
Vill berätta litet från och om Mullhyttan, vid den tiden då jag var barn och växte upp.
(Slutet av 1920 -till 1930 talet).
Mitt barndomshem fanns öster om samhället, ett par km. från centrum, alldeles nedanför
Kilsbergskanten, med skog och hagmarker runtomkring.
Min mor hade höns och på våren hade hon lagt en höna på ägg och nu kom det fram små
gula dunbollar, så gulliga kycklingar. De placerades senare ut i kycklingbur. Då blev jag
skickad, till affären, för att köpa korngryn till de små livens mat.
Tänker mej det var en vacker majdag, jag fick med mej väska och portmonnä. Förmanades
att akta mej för om det skulle komma någon bil och gå på kanten av vägen. När jag gått en
liten bit kom jag till grinden, vägen gick genom skogen innan jag kom fram till landsvägen. I
skogen gick det kor på bete. Två små bäckar passerades också, åter en grind som noga skulle
stängas efter mej och så var jag på landsvägen. Efter dikeskanten växte det mycket blommor.
Där fanns vitsippor och i diket kabbeleka.
En bit efter vägen var August och Lottas lilla stuga, den stod på ofri grund, som man sa, då.
Marken den stod på tillhörde den som ägde åkrar och gärden runt omkring. De gamla som
bodde i stugan var ett syskonpar. Lotta kom ut och gick på vägen nedanför. Jag neg förstås
fint, som man gjorde på den tiden, för alla vuxna man mötte. På torpet fanns också en
jordkällare och en stor gammal oxel, ett litet uthus och på vedbacken sågs ofta August stå och
hugga ved.
Kattegruvan.
Så gick jag uppför Bruastensbacken. Finns en sägen, om att i gamla tider, en brudfärd
slutade olyckligt när skjutsen stjälpte av vägen mot den sten som fanns i kanten och bruden
dog. Sten och backen fick då det namnet.
Här till höger ovanför backen där bergen skymtade, fanns den stora och lilla
Kattegruvan, vattenfyllda förstås. Där hade brutits malm eller kanske lim, i mycket avlägsna
tider. Dit fick man inte gå ensam. Där växte mycket blåsippor om våren.
Mons handel.
Två små stugor på vänster sida om vägen och så var jag då vid målet, Mons handel. Det
pinglade en liten klocka när jag öppnade dörren. Neg artigt för alla i affären. Där fick man
vänta på sin tur att få handla. Tittade mej omkring. Oj, så mycket saker. Där borta på disken
ett litet glasskåp med ostbitar, falukorv och ett fläskstycke, det var färskvaror. Så förstås
specerier i mängd, men också karameller och även små prydnadssaker. Tyg, någon packe
förklädestyg och garnhärvor, lite veckotidningar. På väggarna träskopar, som hängde i
remmar på spikar, i hörnet en silltunna. Dörren stod på glänt till kontoret, som verkade på mej
hemlighetsfullt. Där ringde ibland telefonen och därinne kunde ibland någon få ringa. Då
lyftes en lucka i disken och man kunde gå in i kontoret. Så var det min tur och jag fick köpa
korngrynen och ettöres-kola som det stod Svea på. Tackade och gick. Gick ut och tog genast
en kola. Va' den var go!
Nu var jag på hemvägen. Mitt emot affären var Lovisas stuga och intill affären fanns en
väldigt gammal Ask med en bänk uppe i trädet. Där hade min mor som ungt hembiträdet
serverat sitt herrskap, som ägde affärshuset och bebodde det, Bergsingenjör Kaspersson, de
intog kaffe, saft och dopp på bänken i trädet. Man hade då en trappa till att gå upp.
Gammelsmobacken.
På hemvägen nu. Här bodde Kalle på Mon med fru och barn och sin mor. Tänk, här möter
jag en bil. Hästskjuts kom väl ibland, någon som kom med sädessäckar som skulle till kvarn
för att malas. Men nu kom det en bil och ingen dålig heller, en stor, stor, det var Gerhard
Engdal som skötte transporter i trakterna. Han hade köpt en ny stor lastbil, den var lite
sensation i trakten. Tänka sig den mullrade och dundrade, jag gick på yttersta kanten. Innan
jag skulle ta av från landsvägen på min hemväg, bodde min lekkamrat Lettice Törnblom.
Hennes pappa var auktions-utropare och hade telefon, tänka sig. Innan jag öppnar grinden till
skogsvägen ser jag, återigen en bil komma uppför den stora backen, Gammelsmobacken, en
personbil, det var nog Karl Svensson i Ingvaldstorp. På den tiden visste man när någon
enstaka hade bil och hur den såg ut.
Skolan.
Så kom den dag jag började skolan. Gick då samma väg som jag förut berättat om.
Fortsätter man sen vägen förbi Mons handel, fanns det en liten plats på höger sida där unga
pojkar brukade sparka boll. Den brukade ofta vara upptagen, livligt värre, idrottsintresse fanns
då med.
Strax bredvid på andra sidan vägen, bodde skomakare Andersson med fru. Där bodde också
lärarinnan i mellanskolan, fröken Gunhild Johansson.
Så var jag framme vid skolhuset, där jag gick i skola, som var 6-årig då. Där hade också
magister Seilitz bostad och en småskollärarinna Lola Chubert. Det finns mycket att berätta om
skoltiden, men jag ska i stället berätta om samhället.
Nedanför skolhuset bodde en Herr Persson med fru och dotter Edit som jag gått i
söndagsskolan för i kyrkan.
Missionshuset.
Vill också berätta om det lilla Missionshuset, som ligger nästan mittemot nuvarande
Furugården, som på min barndomstid var skolhuset och skolgård. Bönhuset sa man i dagligt
tal. Där har mina föräldrar gått i skola, de var födda 1878. Så huset är gammalt. Missionshuset
var då samlingsplats, som sen blev Svenska Missionsförsamlingens verksamhet. Hit kom
många berömda talare, predikanter och pastorer. Bland annat Jussi Björling, vår
världsberömda tenor och han bröder och far och musicerade och sjöng. Jussi var då liten
pojke. Där hölls också, gåvo- och syföreningauktioner. Då var det proppat med folk. Kaffe
och ostkaka serverades. Där hölls också konferenser då andra församlingar kom på besök. Nu
står det tomt och tyst, men är bevarat som kulturminne.
Fortfarande på vänster sida fanns slaktare Janssons charkuteriaffär. Här gick en väg till
vänster och härefter bodde postiljonen Adel Kunkell och hans mor. Längre ner efter denna
avtagsväg bodde två tanter, Lovisa, stor och reslig, Lotta, mycket liten, efternamnet har jag
glömt.
Gården Selhagen till vänster och Alfred Johanssons snickerifabrik. Längre ned Alfred
Johansson bostadshus, Högåsen.
Centrum.
Låt oss återvända till landsvägen igen, som också kallas Letstigen genom samhället.
Mogården och Mobacka fanns inte då.
Kyrkan alldeles nybyggd. Vår komminister hette då Grafström.
Edvin Lindholms villa fanns och Hjalmar Lindahls också. Men Konsum fanns ej, som idag
är ICA-affär.
Vi är nu i centrum av samhället, här går vägen norrut till Tryggeboda och Gryt. Här fanns
liksom en torgplats där flera vägar utgick.
Carlbergshuset var dominerande. Här hade Urmakare Richter affär, som senare blev Café,
innehavare Hildur Carlberg. Rydens manufakturaffär. Intill cykelaffär, reparation av bilar och
motorcyklar m.m., sköttes av Erik Carlberg. Koreahuset fanns ej då.
Här på det lilla torget var det en dag i veckan tillgång att köpa fisk, Helge Svensson
Hasselfors kom med fiskbilen. Vägdes med besman.
Väg till vänster ledde till Trädgårdsmästeriet, Robert Nilsson. Här fanns också en bagarbod
där man kunde köpa bröd, bullar och limpor. Kan minnas hur goda bullarna var. Minns också
Olov Olsson iklädd full bagarutrustning och hans bullrande, lite hesa röst. Här fanns också en
gammal, gammal stuga, jag minns Sofi Stenman bodde där, då 100-årig.
En väg ledde till Ordenshuset N.T.O. –logen. Där var jag som barn med om trevliga
syföreningsauktioner, folknöje!, paketauktioner, några barnfilmer. Senare permanent
biosalong. Där var samlingslokal för hela bygden. Där fanns också lånebibliotek, mycket
anlitat. Där hölls också förläsningar, det bildades en föreläsningsförening, som Urmakare
Hallberg var ledare för.
Stationshuset.
Vi vänder tillbaka till centrum. En väg går söderut till järnvägsstationen, nedför backen
som kallas Rostenabacken.
Här i sluttningen ner mot slätten låg Pensionat Skogstorp, vars innehavare hette Gustafsson.
Där kunde firas bröllopsmiddagar och begravningsmiddagar och festligheter av alla slag.
Nedanför utefter vägen bodde ett par tanter, fröknarna Frummeris. Därefter korsades vägen av
järnvägsspåret. Här fanns bommar som sköttes manuellt från station. Sen fanns det ett litet
café på vänster, Rickards. Därefter gården Högsätter. Man var nu kommen ner på riktiga
slätten, vägen fortsätter mot Bålby.
Men vi tar av vägen mot stationshuset. Härifrån gick det att komma, med tåg, till Fjugesta,
Örebro och till Svartå och vidare. Hit kom posten och många varor som skulle upp till
samhället. Här samlades man om kvällarna då 8-tåget kom. Bara för att träffas.
Intill stationshuset fanns en lanthandel. Den senaste handlaren innan affären upphörde var
Läckström.
Här nere på slätten kunde det blåsa hårt och vägen upp till samhället kändes lång när det
var vintertid.
Affärer och företag.
Nu tillbaka till Centrum i samhället och till Letstigen. På vänster sida fanns Posten och Otto
Godée och sons skoaffär. Man gick upp för den stora yttertrappan, steg in till höger för att få
postärenden uträttade. Till vänster fanns skoaffären. Det luktade läder och tänk så fina skor
där fanns. Innanför affären var det skomakeri. Här fanns också Bank, Ernst Godée. På övre
planet bodde Ernst Godée med familj.
På höger sida om vägen var Hyttbacken, från förr. Intill var Mullhyttans Järnhandel, ägd av
Samuel Nilsson, affärsman och kulturarbetare – ivrig smalfilmare, som är dokumentärt
bevarat. Han startade Mullhyttans Idrottsförening, Manskör m.m.
Några steg från Järnaffären fanns Harald Godées speceriaffär. Vid ån, intill, fanns ett
sågverk. Ovanför var Kvarnen med Mjölnare Mejer, vid den lilla kvarndammen.
Fortsatte man förbi, kom man till Flockfabriken och längre fram återigen en damm. Här
fanns Karlsfors snickerifabrik.
Utefter andra sidan ån fanns också Walters mekaniska fabrik. Här gjordes det, bland
mycket annat, också dressiner till Järnvägen.
Mycket verksamhet. Många hade sitt arbete och försörjning på de här arbetsplatserna.
Tillbaka till Posthuset. I min barndom bildades Konsum i Mullhyttan. Alldeles i närheten
av posten fanns gamla uthus och bodar, som jag tror fanns sen Hyttans tid. Dessa borde nog
ha bevarats som minne. Där bildades K.F. – föreningen och man började med handel som
kallades Ringen. Senare byggdes Konsum i Centrum.
Alldeles bakom de här bodarna, fanns Lindkvist skoaffär och ägdes av Erik Lindkvist. I
samma hus var Anny Lindkvists Mode – affär. Här kunde man köpa hatt. Minns hur fint det
var att komma in och se på hattar, kanske till examen i skolan eller man fick ny hatt tills man
skulle till Sjungareberget på Kristihimmelsfärdsdag. Då samlades man på berget till
Gudstjänst. Skulle då vara fin och ha sommarklädsel. Då denna affär upphörde blev det
frisersalong, Irma Jansson, så flärden fortsatte.
Vägen går härefter över åbron och här fanns Telefonstation. Det var televäxel där, den
sköttes av fröknarna Lindin, Theres och Olga. Där kunde man också få beställa koftor och
tröjor, stickade på maskin.
Här fanns också bredvid Telefonstation en liten speceriaffär, Lisa Gustafssons.
På höger sida om landsvägen fanns Skräddarverkstad, där var skräddare Enok Forsberg. Hans
hustru Maja var Finstrykerska. Tvättade, strök och stärkte kragar och skjortor.
Nedefter ån fanns ännu ett sågverk, Norbergs såg. Här fanns också Hellkvists Bageri, som
nu rustats och bevarats så fint av Bygdeföreningen.
Längre ned efter ån var Bryggeri och Garveri beläget. Nedom dessa fanns också en Kvarn
och mjölnare Emil Lundquist. Lite längre utefter landsvägen fanns Aldéns Slakteri och chark.
Därefter låg Komministerbostället eller Prästgården på vänster sida.
På höger sida låg Bror Nygrens Snickeri, där tillverkades likkistor och även möbler.
Härefter kom man till en landsvägsbro över järnvägen, den är borta nu och vägen går över en
ås, Polackaåsen.
Därefter låg Västanås gård, där var då Ålderdomshem. Jordbruk med boskapsskötsel
bedrevs där. Många åldringar var med ute på åkrar och arbetade det dom kunde. Det
förändrades under slutet av 30-talet och lantbruket fick en arrendator.
Så mycken verksamhet i lilla samhället Mullhyttan på 1920–30 talet.
Södra Kilsbergen.
Det lilla samhället ligger ju på sluttningen av Södra Kilsbergen. Här fanns fina bärmarker,
med blåbär, lingon och svamp som folk plockade och sålde. Bäruppköpare kom och man
kunde sälja bären, som sedan kördes till Örebro. I min barndom och ungdom kunde man fiska
i sjöarna Multen, Sirsjön och flera andra vatten. Fick fisk, det var renare vatten då.
Man gjorde utflykt med grannar och vänner upp i bergen och till sjöarna i vackra vårdagar.
Till de sägenomspunna Borgasjö Skansar, Trollkarlsklint och till vackra Grönbergshöjden
med den fina utsikten. Med glädje tänker jag på den tiden.
På hösten skulle innanfönsterna sättas in. Då gick vi till skogen till ett berg som kallades
Tjuvaberget, där plockade man mossa, vit och brun att lägga mellan fönsterna, det blev så fint
och såg så ombonat ut.
I vacker vårtid åkte man cykel från centrum av samhället upp mot sjön Multen och vidare
upp till Gammelhyttan och Fallhyttan, för att plocka gullvivor, liljekonvaljer och daldockor.
Besökte Trumötallen, den gamla böjda, ytterst på ön. Den var som riktmärke, i gamla tider,
när bönderna körde timmer på isen från Tryggeboda. Viken där är mycket djup och frös aldrig
till förrän i januari när den stränga kölden satte in.
Mullhyttans samhälle är mycket vackert beläget och många, många har sökt sig dit, för att
ha fritidshus.
Slutar här med tack till Bygdeföreningen för att de bevarar det gamla och håller det levande
i våra minnen.
Ingrid Lundquist