Man måste tycka om dem, annars blir det jävligt svårt att göra det bra

Transcription

Man måste tycka om dem, annars blir det jävligt svårt att göra det bra
MITTUNIVERSITETET
Institutionen för Utbildningsvetenskap
Examinator: Jan Perselli, jan.perselli@miun.se.
Handledare: Anders Olofsson, anders.olofsson@miun.se.
Författarens e-postadress: embr0801@student.miun.se
nisv0001@student.miun.se
Utbildningsprogram: Beteendevetenskapligt program, 180 hp.
Omfattning: 14 249 ord
Datum: 2011-05-27
Examensarbete i Pedagogik, 15 hp
”Man måste tycka om dem,
annars blir det jävligt svårt att göra det bra.”
-
En studie om hur ungdomar fostras vid ett HVB-hem
Emma Brandström & Nicolas Svensson
Abstrakt
Då en ungdom behandlas vid HVB-hem (hem för vård och boende) finns det många viktiga
inslag. Ett av dessa är fostran, som behandlarna på HVB-hemmet till stor del styr över.
Uppsatsen beskriver fenomenet fostran på ett HVB-hem som bedrivs som ett kollektiv och där
personalen benämner sig som medlevare. Syftet med studien var att vid HVB-hemmet
Älgeredskollektivet söka förståelse i medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar
bör bedrivas. Studien var kvalitativ och hade en fenomenologisk karaktär. Detta för att få en
djupare förståelse för hur fenomenet ser ut, enligt dem som står fenomenet närmast.
Djupintervjuer har använts för att fånga strukturen i behandlarnas upplevelser och analysen
har inspirerats av en vetenskaplig fenomenologi. Resultatet visade att fenomenet till stor del
yttrar sig beroende på den rådande miljön och strukturen kring HVB-hemmet. Slutsatserna
som drogs var att den fostran som äger rum i vissa fall ligger i en gråzon som uppkommer på
grund av den otydlighet som råder kring vem som bör ansvara för vården och på vilket sätt. Ett
tydliggörande av huvudmannaskapet skulle troligen leda till en tydligare struktur för HVBhemmen och därigenom till en mer konkret bild av vilken fostran som ska äga rum.
Nyckelord:
Fostran,
huvudmannaskap,
HVB-hem,
medlevarskap,
ungdomsvård.
2
Innehållsförteckning
Introduktion
4
Inledning ....................................................................................................................................................................... 4
Bakgrund ...................................................................................................................................................................... 5
Barns utveckling och fostran ..................................................................................................................................... 5
Hem för vård och boende (HVB) .............................................................................................................................. 7
Huvudmannaskap ...................................................................................................................................................... 9
Fostran i behandlingsarbete ..................................................................................................................................... 10
Beskrivning av HVB-hemmet Älgeredskollektivet ................................................................................................. 11
Frågeställningar ....................................................................................................................................................... 12
Syfte ............................................................................................................................................................................. 13
Metod
13
Ansats .......................................................................................................................................................................... 13
Urval ............................................................................................................................................................................ 14
Datainsamlingsmetod ................................................................................................................................................. 15
Instrument .................................................................................................................................................................. 15
Procedur...................................................................................................................................................................... 17
Databearbetning ......................................................................................................................................................... 18
Analysmetod ............................................................................................................................................................... 18
Etiskt ställningstagande ............................................................................................................................................. 20
Metoddiskussion ......................................................................................................................................................... 21
Resultat
22
Ett HVB-hem i praktiken ........................................................................................................................................ 22
Utbildning, arbetssätt och Socialstyrelsens krav ..................................................................................................... 22
Att fostra ungdomar................................................................................................................................................. 24
Diskussion
26
Hur yttrar sig ett HVB-hem i praktiken? ................................................................................................................. 26
Hur bör ungdomsvården i Sverige se ut? ................................................................................................................. 27
Vem har rätt att fostra ungdomar och på vilket sätt? ............................................................................................... 28
Slutsatser ................................................................................................................................................................. 29
Framtida studier ........................................................................................................................................................ 29
Referensförteckning
Bilagor
3
Introduktion
Inledning
Alla har relationer till ungdomar. Vissa är föräldrar till ungdomar, andra jobbar inom områden
där ungdomar befinner sig. En del personer väljer att möta ungdomar mer sällan men
ungdomarna finns ändå alltid i omgivningen. Som ett slags fenomen som rör sig längs gatorna
i staden bildar ungdomarna sin alldeles egna grupp. Vi tenderar att se dem som en helhet, som
en slags rörelse som är långt ifrån oss själva då det kommer till livserfarenhet, värderingar och
liknande. Skulle man dock bryta upp en grupp ungdomar, plocka ur varje del och studera den
skulle man tydligt se enskilda individer. Inte ungdomar, utan en ungdom. En ungdom uppväxt
och fostrad till en viss individ och samtidigt fylld med alla frågeställningar som hör
ungdomsåren till. Vem är jag och vem ska jag vara?
I vissa familjer runt om i Sverige finns det ungdomar som på ett eller annat sätt är i behov av
stöd i sin uppväxt. Ungdomen uppvisar troligen ett oönskat beteende och den sociala
situationen som råder i familjen som ungdomen tillhör är inte hållbar. Därför placeras
ungdomen på institution, i ett familjehem eller på ett så kallat HVB-hem (hem för vård och
boende), varav det sistnämnda är det som denna studie inriktar sig på.
HVB-hemmen ser idag generellt sett olika ut och kan bedrivas både i kommunal och privat
regi.
1 § Med hem för vård eller boende avses ett hem inom socialtjänsten som tar emot enskilda för vård
eller behandling i förening med ett boende. Om ett sådant hem drivs av ett bolag, en förening, en
samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ krävs dessutom att verksamheten bedrivs
yrkesmässigt. (Socialtjänstförordningen, 2001:937, kap. 3)
Dock är en eventuell förändring på intåg då en utredning (SOU 2011:35) i dagarna lämnades
till Sveriges barn- och äldreminister som främjar en förändring av huvudmannaskapet för
HVB-hemmen. Det som behandlas i utredningen är i stora drag hur missbruksvården i Sverige
ska organiseras, och detta påverkar till stor del vilka som kommer att ansvara även för HVBhemmen som ungdomar placeras på. I dagsläget är det, som tidigare nämnts, till stor del
privata aktörer som driver hemmen och det är personalen där som bär ett stort ansvar för
verksamheten och för ungdomarna.
På HVB-hemmen bedrivs i hög grad det som anses vara fostran och personalen påverkar
ständigt utsikten för ungdomen, som i själva verket är rätt utlämnad i sin livssituation.
Värderingar och förhållningsätt från personalen sätter tydliga spår i ungdomen, vilket är
ofrånkomligt. Personalen måste, oavsett vem som står som huvudman, arbeta för att främja
ungdomens utveckling genom en fostran som är lämplig.
Att uppfostra en människa är att utveckla henne; det vill säga att åstadkomma och använda sådana
metoder som är särskilt lämpade att stärka och dana hennes kroppsliga och själsliga krafter och
förmågor, så att hon därigenom blir hjälpt att lösa sin uppgift både som människa bland andra
människor och som människa. (Heegard citerad/refererad i Bjerg, 2000, s. 17)
Denna studie ämnar att utifrån det rådande läget undersöka hur HVB-hem bedrivs idag och
främst undersöka synen på hur ungdomar ska fostras. Problemformuleringen i studien är: hur
fostras ungdomar vid HVB-hem?
4
Bakgrund
Barns utveckling och fostran
De flesta barn i Sverige har det bra och lever under trygga och kärleksfulla förhållanden tillsammans
med sina föräldrar. Det är också föräldrarna som i första hand ansvarar för att barnen får de bästa
förutsättningarna för att utvecklas. I föräldrabalken står det tydligt att den som har vårdnaden om ett
barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov av omvårdnad
och annat blir tillgodosedda. (SOU 2005:81, s. 9)
Att säga att det yttersta ansvaret för hur ett barn fostras ligger hos föräldrarna kan ses som en
självklarhet. Dock är det inte helt självklart hur ansvaret ska fördelas mellan föräldrarna och
samhället. För att kunna förklara vad fostran innebär i dagens samhälle måste man först och
främst, om än kortfattat, redogöra för de synsätt som präglat den fostranssyn som råder idag.
Tydligt är att två synsätt står emot varandra och ofta återkommer när diskussioner kring
fostran äger rum, och de är huruvida människan bör fostras av samhället eller om människan
bör fostras i kretsen av de närmaste, det vill säga familjen. Locke som ses som en av
auktoriteterna inom det pedagogiska området hade bestämda uppfattningar om att kunskap
grundas i erfarenhet. Ett barn föds som ett tabula rasa, ett oskrivet blad, utan medfödda idéer
och utvecklas genom att arket fylls med kunskap genom erfarenheter (Kroksmark, 2003). Han
ansåg att fostran primärt bör ske i hemmet och inte av samhället. Detta eftersom föräldrarnas
relation till barnet är djup och föräldrarnas värderingar bör vara det som påverkar barnet i
första hand. Det är föräldrarna som vill barnets bästa och inte samhället (Hedin, 2007). Till
skillnad från detta synsätt menade Platon raka motsatsen, nämligen att det ”goda samhället”
bör ligga till grund för hur individer ska fostras. Det goda som är objektivt bestämt, ska
förmedlas av staten i barnens bildning och samhällets auktoritära ledare ska leda folket
(Hedin, 2007).
Det väsentliga ligger således i skillnaden mellan synen på individ och samhälle. Utifrån den
filosofiska tanken förespråkade de historiska auktoriteterna olika synsätt för att fostra barn,
beroende på vilken tro man hade på individ och samhälle. Detta har sedan genom århundraden
utvecklats och lett oss fram till dagens forskare inom området. Diskussionen kring vem som
primärt bör fostra ett barn finns självklart kvar än idag, dock så finns det säkerligen inte någon
forskare som med auktoritet kan hävda att det enda kan eller bör utesluta det andra.
Mead som var en framträdande forskare inom socialbehaviorismen under början av 1900-talet
tydliggjorde betydelsen av att se individens utveckling som en konsekvens av det sociala
sammanhang som individen befinner sig i. Att individen kommer att påverkas oavsett vem den
möter. En människas jag utvecklas genom dess uppväxt, och de intryck som kommer från
omgivningen kommer att spegla personligheten hos människan. (Mead, 1976)
Jaget är något som har en utveckling; det finns inte där till att börja med, vid födelsen, utan uppstår i
den sociala erfarenhets- och aktivitetsprocessen, dvs., utvecklas i individen som ett resultat av hans
relationer till denna process i dess helhet och till andra individer inom denna process. (Mead, 1976, s.
109)
I mötet med en annan människa sker en kommunikation som till stor del består av vår förmåga
att använda det talade språket. Dessa möten och konversationer ger en vägvisning i hur vi ska
uppfatta omvärlden, men det är dock viktigt att framhålla att en stor del av kommunikationen
5
sker i en konversation inom individen. Jaget, som är en objektiv skapelse som tillkommit i vår
uppväxt genom vår erfarenhet, konverserar med sig själv utifrån vad som sker i omgivningen,
en slags reflektion. Med detta menas att vi människor ständigt konverserar med oss själva och
då främst i samtal med andra för att skapa vårt enskilda och absoluta jag. (Mead, 1976)
Jaget, så som det som kan bli ett objekt för sig självt, är väsentligen en socialkonstruktion, och det
uppstår i den sociala erfarenheten. Efter det att ett jag har uppstått, förser det i viss mening sig självt
med sina sociala erfarenheter, och på så sätt kan vi föreställa oss ett absolut ensamstående jag. Men det
är omöjligt att föreställa sig ett jag som uppstår utanför social erfarenhet. När de har uppstått, kan vi
tänka oss en person i isolerat förvar för återstoden av hans liv, men som fortfarande har sig själv som
sällskap, och som har förmågan att tänkta och konversera med sig själv på samma sätt som han hade
kommunicerat med andra. (Mead, 1976, s. 112)
Det som är viktigt att poängtera är att jaget till stor del skiljer sig beroende på om du är barn
eller vuxen. Ett barn ser världen ur ett perspektiv där responsen som en individ ger, också är
uppfattningen som barnet får. Det finns ingen lika utarbetad reflektion kring det sociala
samspelet som hos den vuxne individen. Ett barn visar detta till stor del genom leken där
barnet antar olika roller som har olika egenskaper (de responser som barnet uppfattat). Barnet
leker polis och agerar som en polis och kan sedan snabbt skifta roll och vara någon helt annan.
Säg att rollen blir en indian, då innefattar rollen de attribut som barnet genom kommunikation
har lärt sig tillhör en indian. Barnet leker alltså de stimulin som uppenbarat sig för barnet, och
föreställningen om att exempelvis en indian skjuter pilbåge framträder i leken. Barnet har dock
inte, som nämndes ovan, utvecklat en förståelse för det sociala spelet som helhet och då inte
heller fått den självmedvetenhet i jaget som en vuxen människa har. Självmedvetenheten
innebär att man mottar den information som en annan människa ger gentemot sig själv, alltså
barnet kan se sig själv som en del av helheten. Barnet lär sig hur det ska fungera i en helhet
där vi andra människor ingår och förstår skillnaden mellan att något är specifikt eller generellt.
Polisen blir inte bara en polis som roll, utan kan ses i sitt sammanhang. Denna
självmedvetenhet som uppstår genom interaktion kommer alltså att forma den personlighet
som barnet får. (Mead, 1976)
Fostran kan delas in i olika perspektiv beroende på vem som fostrar och i vilken kontext. Man
brukar i första hand tala om primär och sekundär socialisation. Den primära socialisationen
sker i barndomen och är den första och viktigaste socialisationen en individ genomgår.
Individen föds in i en social struktur och värld, och där möter individen de signifikanta andra
som övervakar hans eller hennes socialisation. De signifikanta andra påtvingas individen och
består av familjen. Eftersom det finns en bestämd signifikant andra så kommer informationen
som utvecklar barnet att vara efter den andres intressen, och dennes syn på miljön som dessa
individer befinner sig i. Den primära socialisationen skulle inte vara möjlig om det inte fanns
ett känslomässigt band mellan barnet och den andre. I samband med att barnet växer upp
kommer fler signifikanta andra, exempelvis en farmor eller farfar, att bekräfta och förstärka de
responser som de närmaste familjemedlemmarna har gett. (Berger & Luckmann, 2003)
Primär socialisation skapar i barnets medvetande en tilltagande abstrahering från specifika andras
roller och attityder till roller och attityder i allmänhet. Vid internalisering av normer sker till exempel
en fortgående utveckling från: ”Mamma är arg på mig nu” till: ”Mamma är alltid arg på mig när jag
spiller soppa.” Allteftersom fler signifikanta andra (far, farmor, äldre syster och så vidare) ger sitt stöd
åt moderns negativa attityd till spillandet av soppa, utvidgas normens allmängiltighet subjektivt. Det
avgörande steget kommer när barnet inser att alla är emot att man spiller soppa, och normen
generaliseras till: ”Man spiller inte soppa” – varvid ”man” är barnet självt som del av en allmänhet
6
som i princip innefattar hela samhället i den mån som det har betydelse för barnet. Denna abstraktion
från konkreta signifikanta andras roller och attityder kallas den generaliserade andre. (Berger &
Luckmann, 2003, s. 157)
Eftersom det är förutbestämt vilka som är de primära socialisationsagenterna så finns det inga
valmöjligheter för barnet, och därigenom inga problem med att skapa den första delen i
identiteten. Med socialisationsagenter menas de individer som påverkar och ingår i ett barns
socialisation. Den värld som barnet ska växa upp i och de socialisationsagenter som är närmast
blir avgörande för barnets framtida utsikter, oavsett vilka sekundära socialisationsagenter som
kommer in senare i livet. Detta eftersom minnet från den primära fostran alltid finns kvar. När
barnet sedan går in i den sekundära socialisationen kan det välja vilka människor det möter
genom att exempelvis delta i olika föreningar och organisationer efter intresse. I den
sekundära socialisationen problematiseras de värderingar och liknande som den primära
socialisationen givit. Detta genom att man möter andra människor som har andra åsikter och
erfarenheter. Mötena kan leda till en identitetsproblematik då barnet eller ungdomen inser att
den värld som till stor del förmedlats till dem genom föräldrarna inte är den enda sanna.
(Berger & Luckmann, 2003)
De två nämnda socialisationsprocesserna är mycket omskrivna men det finns även en tredje
form av socialisation som inte är lika uppmärksammad. Nohl (citerad/refererad i Eriksson &
Markström, 2000) har redogjort för detta i ett socialpedagogiskt perspektiv genom att ha
utformat tre kategorier som på olika sätt påverkar ett barns fostran. De två första kategorierna
är givet de primära och sekundära och den tredje kategorin, den tertiära, innebär en slags
samhällelig fostran. Samhällelig fostran kan exempelvis innebära socialpedagogik som är en
organiserad form av fostran som medvetet strävar mot ett bestämt mål. Socialpedagogik
förekommer idag på institutioner och liknande runt om i landet, både i offentlig och privat
regi, och där sker sålunda en stor påverkan på ungdomarna som placerats där. För även om
socialpedagogiken i vissa fall har benämnts som en tertiär socialisation, så är mötet mellan
ungdomarna som placerats och personalen på institutionen i vissa fall mycket likt det
sekundära mötet. Personalen kommer att påverka och ifrågasätta den primära delen av
ungdomens fostran och även vissa sekundära bitar för att visa på var det oönskade beteendet
hos ungdomen kommer ifrån.
Hem för vård och boende (HVB)
I Sverige finns en lång tradition kring att bedriva institutionsvård och i början handlade det
främst om att placera ungdomar i en miljö där anställd personal tillgodosåg de fysiska behoven
(Sallnäs, 2000). Uppgiften var främst att avgränsa det onormala från samhället. Detta var
möjligt efter att klassificering och diagnostisering av barn och ungdomar ägt rum under 1900talets början. Genom att skapa normer kring vad som var normalt och inte, kunde vissa barn
klassificeras som onormala och placeras. Således lades skulden främst på barnen, att något var
fel på dem. Idag är synen inte densamma. Idag ser man inom socialpedagogiken främst
problemet i barnets livssituation och omgivning, och vården har utvecklats till att bli mer
öppen (Eriksson & Markström, 2000). Behandlingen innebär inte att endast barnet ska
behandlas utan även att omgivningen ska inkluderas i arbetet. Eriksson och Markström (2000)
menar att det idag snarare är så att institutioner och liknande som bedriver socialpedagogisk
verksamhet tenderar att falla över till det allmänpedagogiska området. Med det
allmänpedagogiska området avses den primära och sekundära socialisationen, vilket till stor
7
del innefattar familj och skola. I själva verket skulle man kunna säga att det finns en tendens
från samhällets sida att vilja kontrollera de sociala problemen i alltför stor uträckning
(Eriksson & Markström, 2000). Detta kan problematiseras med grundsynen att den främsta
socialisationsagenten bör vara familjen, och att det är familjen som känner och vill sitt barns
bästa.
Då dessa två inriktningar, den allmänpedagogiska och den socialpedagogiska, som tidigare
varit starkt åtskilda inom teorin möter varandra i praktiken, så ändras därmed synen på hur
socialpedagogik bör bedrivas. Detta leder i sin tur till att den allmänna fostran blir samhällelig
och att de värderingar som exempelvis personalen på en behandlingsinstitution värdesätter
kommer att sätta sina spår både på barnet som behandlas och på dess omgivning. Det blir en
svår balansgång att gå från institutionsvård till att vårda i en mer öppen miljö och Eriksson och
Markström (2000) menar att det finns en risk att man klampar in i folks privatliv.
Det övergripande ansvaret för barn och ungdomars uppväxtvillkor i Sverige har
socialnämnden och detta finns reglerat i Socialtjänstlagen (SoL) (Christensen & Hildingson
Boqvist, 2009; Thunved, Clevesköld & Thunved, 2010). I Socialtjänstlagen (2001:453) kapitel
fem står det bland annat att:
1 § Socialnämnden skall
-
verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,
-
i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och gynnsam fysik och
social utveckling hos barn och ungdom,
-
i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas
ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa
motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet,
Då socialtjänstlagen trädde i kraft i början av 1980-talet kom alla vård- och omsorgsalternativ
för barn och ungdomar, det vill säga alla hem som arbetade professionellt med barn,
ungdomar, vuxna och familjer, att samlas under rubriken Hem för vård och boende (detta
innefattade inte familjehemmen eller de låsta behandlingshemmen) (Johansson, 2007). Dessa
hem för vård och boende ser idag, som nämnts inledningsvis, relativt olika ut och går under
förkortningen HVB-hem. Några av dessa hem har personal som bor och lever med
ungdomarna under hela behandlingen. Dessa hem kan sägas ha sitt ursprung i det första
”familjära” behandlingshemmet, Barnbyn i Skå, som startade år 1947. Johansson (2007)
beskriver behandlingshemmet i Skå som en by där ungdomarna bodde i stugor och togs om
hand av en ”husfar och en ”husmoder”. Efter 1972 ändrades inriktningen för Barnbyn Skå,
från att ha tagit emot enskilda barn till att istället ta emot hela familjer (Jonsson, 1973). Barnen
och deras familjer bodde således tillsammans i stugorna och i och med detta skedde även en
utvidgning gällande synen på behandlingen, från att behandla enbart individen till att
involvera familjen och även att fokusera på olika samhällsfaktorer (Johansson, 2007). År 1969
startades sedan ytterligare ett alternativ som liknade Barnbyn Skå, men som ändå skiljde sig i
avseendet på hur man skulle bo och leva (Johansson, 2007). Detta behandlingsalternativ hette
Hasselakollektivet och skiljde sig från de andra vård- och omsorgsalternativen på så sätt att
personalen bodde och levde tillsammans med ungdomarna under flera veckor i sträck, i så
kallat medlevarskap (Westerberg, 2003). Hasselakollektiven, som var flera olika kollektiv i en
8
rörelse, var de första behandlingsalternativen som bedrevs som kollektiv i Sverige (Sallnäs,
2000). Företrädarna syntes flitigt i det allmänna rummet och man arbetade tillsammans med
ungdomarna med deras fostran och hade politiska diskussioner (Sallnäs, 2000). Sedan dess har
det uppkommit flera liknande alternativa behandlingsformer som faller under
socialtjänstlagens inramning av HVB-hem. Vissa delar av Hasselakollektivet har även de
bildat nya enskilda kollektiv som innefattas under HVB.
Huvudmannaskap
När barn och ungdomar placeras på HVB-hem befinner de sig ofta i en svår livssituation och
syftet med placeringen är att de ska få växa upp i en trygg miljö och att en allsidig
personlighetsutveckling ska främjas (Christensen & Hildingson Boqvist, 2009). En placering
sker ofta på grund av att det råder en bristande omsorg i hemmet och att barnet eller
ungdomen därför riskerar att fara illa på grund av omständigheterna (Socialstyrelsen, 2009).
Barnet eller ungdomens eget beteende styr också till stor del placeringen då det redan i tidig
ålder kan uppvisa beteendeproblem, även om dessa blir tydligare ju äldre barnet blir. Det är
vanligt förekommande att barnets sociala problem uppmärksammas när barnet nått skolålder
(Hindberg, 1999).
Bristande omsorg i hemmet är vanligen skälet till att barn placeras före tonåren, medan kriminalitet
och andra beteendeproblem dominerar vid tonårsplaceringar. Några är barn och unga på flykt som
kommit ensamma till Sverige. Barnen kan ha psykiska funktionsnedsättningar, med diagnoser som
kräver specifik vård och behandling. Här finns även barn och unga med missbruksproblem.
(Socialstyrelsen, 2009, s. 3)
Barnet eller ungdomen är placerad antingen enligt Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det är socialnämnden som ska se till att de
barn och ungdomar som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i
familjehem eller i HVB-hem. Socialnämnden ska även främja barnets relation till sin familj
(Thunved, Clevesköld & Thunved, 2010). Föräldrar som har barn eller ungdomar placerade på
familjehem eller HVB-hem är fortfarande vårdnadshavare, med undantag om barnet är
placerat med stöd av LVU. I sådana fall har socialnämnden bestämmanderätten över barnet
och kan därmed begränsa föräldrarnas umgängesrätt om så anses nödvändigt (Socialstyrelsen,
2011). Oavsett om vården ges på institution, i familjehem eller på HVB-hem så ska
socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om den unge behöver fortsatt vård i
annat hem än i det egna (Thunved, Clevesköld & Thunved, 2010).
Under april månad i år har, som tidigare nämnts, en utredning (SOU 2011:35) som är aktuell
för ämnet HVB-vård lämnats till barn- och äldreministern Maria Larsson. Utredningen som
främst riktar in sig på missbruksvården i Sverige, och därav antagit namnet
”Missbruksutredningen”, innehåller förslag på hur missbruksvården, och då även HVBhemmen i Sverige ska förändras. Idag ansvarar Socialstyrelsen, med andra ord kommunerna
för HVB-hemmen. Dock anser Gerhard Larsson som är ansvarig för utredningen att
huvudmannen och därigenom ansvaret för hemmen, bör förflyttas till landstinget. Detta skulle
leda till att ungdomar som placerats på HVB-hem också skulle falla under landstingets ansvar.
Förslaget baseras till stor del på att man anser att kompetensen som vården av missbrukare
kräver finns hos landstinget och att den medicinska behandlingen inte går att tillgodose hos
kommunerna, delvis inom socialtjänsten.
9
”Utredningens förslag att samla behandlingsansvaret för personer med missbruk eller beroende hos
landstinget, vilket inte har någon åldersmässig begränsning, bör bidra till att förbättra tillgången på
medicinsk kompetens för utredning och behandling av barn och ungdomar med missbruk eller
beroende. Detta ska inte uppfattas som en begränsning av kommunens särskilda ansvar för barn- och
ungdomsvård, men socialtjänstens insatser ska i första hand omfatta uppsökande verksamhet, i tidig
identifikation och intervention samt ett brett spektrum av stödinsatser.” (SOU 2011:35, s. 212)
I dagsläget är det dock personalen på HVB-hemmen som ansvarar för barnets dagliga omsorg
som till exempel kläder, mat, läxläsning, hälso- och sjukvård (Socialstyrelsen, 2011). Det
övergripande ansvaret för att barnet får den vård och omsorg som hon eller han behöver ligger,
som tidigare nämnts, hos socialnämnden. Det är också socialnämnden som ansvarar för att det
upprättas en vårdplan och genomförandeplan för varje barn. Dessa syftar till att man ska
kunna följa vården av barnet eller ungdomen och främja rättssäkerheten. HVB-hemmen har
skyldighet att upprätta en behandlingsplan för barnet eller ungdomen (Socialstyrelsen, 2009).
Vidare är det socialtjänsten som ska följa upp förhållandena i HVB-hemmen och ha
regelbunden kontakt med ungdomen (Socialstyrelsen, 2011). Viktigt att redogöra för är att
HVB-hem drivs i både kommunal och privat regi. HVB-hem som drivs i kommunal regi
behöver inte ha tillstånd från Socialstyrelsen, vilket däremot HVB-hem som drivs i privat regi
måste ha. Dessa hem står därmed också under Socialstyrelsens tillsyn (Socialstyrelsen, 2011).
Det är dock inte tydligt reglerat vilka krav på kvalitet och kompetens som ställs på HVBhemmen. Det ska emellertid finnas föreståndare med lämplig utbildning och sådan personal
som krävs för att kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet (SOU 2005:81).
Fostran i behandlingsarbete
När en ungdom placeras är det viktigt att förstå vilka maktförhållanden som uppstår mellan
behandlare och ungdom. Ungdomen, som tagits från sin hemmiljö ska lyda och följa det
behandlaren säger och gör. Detta skapar frustration och oro hos ungdomen och Hilte och
Claezon (2005) menar att det är viktigt att redan i ett tidigt skede se över vilka riskfaktorer
som finns hos ungdomen för att veta vilket bemötande som är det bästa. Behandlingen måste
anpassas efter behovet hos individen.
Många placerade barn bär med sig en grundläggande misstro till vuxna. De kan ha utsatts för
exempelvis misshandel eller grov försummelse innan de blev placerade. Många har svårt att känna
tillit. Barnen kan även bära med sig en negativ självbild på grund av tidigare livserfarenheter. Det är av
avgörande betydelse att de får möjlighet att utveckla tillit och förtroende. (Socialstyrelsen, 2009, s. 3)
Behandlaren ska uppmuntra och förstärka ungdomens självkänsla (Hilte & Claezon, 2005).
Berglund (2000) menar att de ”problem-ungdomar” han mött i sitt arbete ofta beskriver
behandlingen genom att hålla fram en betydelsefull person. De berättar inte om metoderna
som de behandlats med, utan visar istället på hur de har värderat att ha en nära relation till
någon som arbetat med dem. Andreassen (2003) framhåller vikten av att förstå att metoderna
för hur man ska behandla ungdomar är många och att det inte finns någon metod som botar
ungdomen helt och hållet. Han menar att institutioner och behandlingshem som använder flera
olika metoder ofta når ett bra resultat, och att det egentligen nästan inte finns något forum där
man enbart använder sig av en metod.
Mot den bakgrunden blir det förståeligt att de behandlingsmetoder som uppvisar de bästa resultaten för
denna ungdomsgrupp lägger vikt vid både beteendeförändring, förändring av sättet att tänka och
träning i olika färdigheter. (Andreassen, 2003, s. 191)
10
När en ungdom behandlas är han eller hon i en mognadsprocess där inlärningen spelar en stor
roll och förhållandet mellan mognaden och inlärningen en komplicerad process (Bunkholdt,
2004). När en ungdom genomgår behandling så ingår personalen på behandlingshemmet i
denna process, och kommer därmed till stor del att kunna påverka utsikterna för ungdomen
fram tills att denne lämnar hemmet. Detta genom att uppmuntra eller bestraffa olika
beteenden. När en individ fostras handlar det hela tiden om att beteenden uppmuntras eller slås
bort av socialisationsagenterna, som tidigare nämnts. Beröm och uppmuntran, vilket hela tiden
ingår i personalens arbete på ett behandlingshem, brukar på ett mer vetenskapligt plan
benämnas som förstärkning. Det finns både positiv och negativ förstärkning och den positiva
förstärkningen innebär enligt Bunkholdt (2004) att ungdomen ges beröm för sitt beteende och
detta kan ske i form av uppmuntran genom tal samt även i materiell form. En ungdom som
städar sitt rum och sedan belönas med pengar för sitt arbete kommer med stor sannolikhet att
utföra handlingen igen. Den negativa förstärkningen innebär att en oönskad reaktion
försvinner till följd av ett visst beteende (Bunkholdt, 2004). Ett barn vet att om det städar sitt
rum på fredagar som mamma sagt så slipper det mammans tjat efteråt, alltså tas obehaget bort
genom att barnet uppvisar ett visst beteende. Detta är lätt att förknippa med bestraffning, dock
är bestraffning något helt annat. Barnet förstår oftast att det har gjort någonting fel, men inte
vad det bör göra annorlunda. Säg att barnet slåss, då blir straffet kanske att gå upp till rummet
och barnet förstår inte vad den ”bättre” lösningen på uppståndelsen till bråket hade varit, att
exempelvis prata om saken. Troligen kommer barnet att fortsätta sitt aggressiva beteende fast i
en annan form än den som förknippas med bestraffningen (Bunkholdt, 2004). I
behandlingssyfte blir det därav en självklarhet att förstärkning bör gå före bestraffning.
Något som har framkommit av tidigare forskning kring barn med beteendeproblem är att ju
mindre beteendeproblematiken är hos ungdomen, desto troligare är det att en
beteendeförändring kommer att ske. Ungdomar som placeras på institution har ofta en
bakgrund av normbrytande beteenden och är därigenom svårbehandlade (Andreassen, 2003).
Därför är det är oftast bättre att placera en ungdom så tidigt som möjligt, innan problematiken
blivit allt för stor. En avgörande faktor för hur en ungdom ska kunna genomföra en
beteendeförändring är att behandlingen genomförs i sin helhet. Blir behandlingen avbruten
rubbas behandlingsformen, som är tänkt att möjliggöra för ungdomen att upprätthålla sin
positiva beteendeförändring (Andreassen, 2003).
Det som är viktigt att betona är att resultaten av ungdomsvård ofta är goda, även om det inte
innebär att ungdomen får en helt frisk livssituation. Med goda resultat menar Andreassen
(2003) att det finns en skillnad i ungdomens beteende efter att de lämnat exempelvis en
institution och att en del av problematiken oftast kan plockas bort.
Beskrivning av HVB-hemmet Älgeredskollektivet
Älgeredskollektivet är ett familjeinriktat medlevarskapskollektiv som bedriver vård och
behandling av flickor och pojkar i åldern 13-15 år med beteendeproblem. Man riktar sig till
ungdomar som är i behov av en långtidsplacering enligt Socialtjänstlagen eller Lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga. Det finns sammanlagt 10 platser på kollektivet och
ungdomarna som placeras kan till exempel ha problem med missbruk, aggressivitet och
kriminalitet. Alla tillsvidareanställda är medlevare vilket innebär att man har sin huvudsakliga
bostad på kollektivet. Utöver 40 timmars arbetsvecka har medlevarna valt att dela sin fritid
med ungdomarna som är placerade, vilket sker ideellt. Man är i tjänst dygnet runt i fem veckor
11
för att sedan vara ledig i två veckor. Man arbetar socialpedagogiskt och med evidensbaserade
metoder och alla anställda erbjuds kompletterande utbildningar. Gällande ungdomarnas
skolgång samarbetar kollektivet med högstadiet i Bergsjö. Tilläggas bör att
Älgeredskollektivet inte tar emot ungdomar utan föräldrarnas stöd och goda vilja.
(Älgeredskollektivet, 2010)
Kollektivet härstammar ur Hasselakollektivet vilket innebär att Älgeredskollektivets ideologi
och pedagogik till en början påminde om Hasselakollektivets (Älgeredskollektivet, 2010).
Vi hade ett politiskt engagemang och red på den s.k. vänstervågen. Alla på kollektivet var politiskt
aktiva i bygden och engagerade i olika styrelser. Vi blev så småningom etablerade och ”godkända” i
byn.
Vi var emot socialarbetare, psykologer mm. Vi tyckte själva att vi kunde allt. Det var helt otänkbart att
skicka ungdomar till BUP.
Vi hade stoltheten att vara ”Hasselakollektivare”. Vi denna tid var det flera nystartade kollektiv som
inte fungerade och som försvann. Men vi stod pall, och stod på egna ben. (Älgeredskollektivet, 2008,
s. 3)
Det var år 1977 som några av Hasselakollektivets medlevare startade Älgeredskollektivet.
Grunden för arbetet på kollektivet idag är: Solidaritet, medlevarskap och ett demokratiskt
arbetssätt (Älgeredskollektivet, 2011). Medlevarna arbetar för att hela tiden involvera
ungdomarnas föräldrar i behandlingen och minst en gång i månaden vill man att föräldrarna
ska besöka kollektivet.
Frågeställningar
Som framkommit i detta avsnitt finns det stora frågor att beröra kring hur ungdomar ska
fostras och hur ungdomsvården bör vara organiserad. Det finns en skillnad i att fostra som
förälder och att fostra som utomstående part. På Älgeredskollektivet som är HVB-hemmet
som studerats, arbetar man som medlevare, vilket kan ses som en strävan efter att vara både
”tillfällig förälder” och socialpedagogisk behandlare. I Sverige har vi idag ett system där
ungdomar som är i behov av stöd kan placeras utanför hemmet och därigenom fostras av
andra. Behandlingen blir på så sätt lik Eriksson och Markströms (2000) beskrivning av dagens
socialpedagogik i Sverige, nämligen att institutioner och behandlingshem alltmer närmar sig
det allmänpedagogiska området, vilket inte tidigare innefattats i den mer organiserade
socialpedagogiken. Detta medför att värderingar som förespråkas på de olika
behandlingshemmen till stor del påverkar både ungdomen, skolgången och familjen som på ett
eller annat sätt ska delta i behandlingen. Att behandlingen är utformad på det här viset sätter
ett stort ansvar till de som bedriver, arbetar på och ansvarar för HVB-hemmen, då en stor del
av ungdomens framtid står på spel.
Utifrån detta blir det aktuellt att ställa sig följande frågor kring ämnet.
Hur yttrar sig ett HVB-hem i praktiken?
Hur bör ungdomsvården i Sverige se ut?
Vem har rätt att fostra ungdomar och på vilket sätt?
12
Dessa frågeställningar blir högst relevanta att ställa och framför allt ur ett perspektiv som inte
tydligt tar plats inom exempelvis Missbruksutredningen, nämligen behandlarnas perspektiv.
Denna skildring av det pedagogiska problemet kring hur ungdomar fostras på HVB-hem idag
har lett fram till syftet med studien.
Syfte
Syftet med denna studie är att vid HVB-hemmet Älgeredskollektivet söka förståelse i
medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas.
Metod
Ansats
Eftersom studien syftar till att vid HVB-hemmet Älgeredskollektivet söka förståelse i
medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomarna bör bedrivas var en kvalitativ studie
att föredra. Utöver detta har studien även en fenomenologisk karaktär.
En kvalitativ studie var lämplig eftersom man inom kvalitativ forskning strävar efter att förstå
innebörden av en viss företeelse eller upplevelse (Merriam, 1994). Merriam (1994) menar att
det finns sex egenskaper som särskilt utmärker kvalitativ forskning, nedan redogörs för dessa
samt kortfattade beskrivningar över hur de lämpat sig för studien.
Forskaren är mer intresserad av process än av resultat. Vilket överstämmer med syftet
för studien, då fostran kan ses som en pågående process vilken har undersökts.
Forskaren är intresserad av innebörden av en viss företeelse eller upplevelse. Detta
överstämmer också till stor del med studiens syfte och kan även sammankopplas med
ovanstående punkt. Det var medlevarnas upplevelser som var av intresse för forskarna.
Forskaren utgör det främsta instrumentet för både insamling och analys av information.
Forskarna har i denna studie stått för all insamling av data samt för all redovisning och
analys.
Forskaren bedriver i de flesta fall fältarbete. Denna studie kan, även om den inte helt
och hållet har bedrivits som fältarbete, ändå till viss del förknippas med detta då
datainsamlingen har ägt rum i den miljö som fenomenet uppenbarar sig i. Dock har detta
inte varit av större betydelse i denna studie.
Forskningen är deskriptiv eftersom forskaren använder ord och bilder för att förmedla
vad man har fått ut av studerad företeelse. Samtligt insamlat material har förmedlas i
form av ord.
Forskningen är induktiv eftersom forskaren vill hitta en teori som kan förklara den
information man har. Detta överstämmer även det till stor med studiens förhållningssätt,
då den söker förklara ett fenomen.
Inom kvalitativ forskning är det fenomenologiska förhållningssättet det dominerande
perspektivet (Kvale & Brinkmann, 2009). Fenomenologin har sitt ursprung i filosofin och
Husserl var först att använda begreppet på sin filosofiska ansats (Dahlberg, 1997). Kortfattat
kan man säga att Husserls tankar från början handlade om att skapa ett motgift mot den
13
allehanda reduktionismen, att man måste gå tillbaka till ”sakerna själva”, att inte använda sunt
förnuft eller ta saker för givna (Bengtsson, 2001). Som filosof inom fenomenologin ansåg
Husserl att man måste anta en slags fenomenologisk attityd eller medvetenhet. Detta innebär
enligt Giorgi (2009) att en medvetenhet bortskild från den vardagliga medvetenheten måste
antas. En medvetenhet som är ren och som inte begränsar objektets beskrivning av ett visst
fenomen.
Fenomenologin som metod innebär i grunden att de objekt som undersöks ska visas i sin
rättvisa och inte anpassas efter vetenskapliga teorier och liknande. Detta innebär att
klassifikation och liknande ska uteslutas i högsta grad och istället bör en öppenhet, följsamhet
och sensibilitet främjas (Bengtsson, 2001). Fenomenologin har inspirerat studien då syftet var
att undersöka ett fenomen ur undersökningspersonernas upplevelse av detta.
Intervjuerna har genomgående varit av öppen karaktär för att på så sätt skapa en så ren bild
som möjligt av fenomenet. Hur djupintervjuerna har gått till redogörs för mer ingående i
avsnittet datainsamlingsmetod samt instrument. Analysen av det insamlade materialet
redogörs för i avsnittet analysmetod. Vidare har resultatet framställts på ett så rättvist sätt som
möjligt och ingen tidigare forskning har presenterats i samband med detta. Valet har istället
varit att lämna denna del i studien till det avslutande avsnittet diskussion.
Generellt är fenomenologi i kvalitativa studier en term som pekar på ett intresse av att förstå sociala
fenomen utifrån aktörernas egna perspektiv och beskriva världen som den upplevs av dem enligt
antagandet att den relevanta verkligheten är vad människor uppfattar att den är. (Kvale & Brinkmann,
2009, s. 42)
Urval
Det urval som har gjorts är ett målinriktat urval. Enligt Merriam (1994) har det målinriktade
urvalet som mål att förstå, upptäcka och få insikt i syfte att forskaren ska lära sig så mycket
som möjligt. Det målinriktade urvalet påminner till stor del om urvalet som gjorts i studien då
urvalet begränsar sig till att möta respondenter som kan beskriva fenomenet ur sin upplevelse
och på så vis bidra till bilden av problemet.
Då studiens syfte var att undersöka uppfattningar föll det sig naturligt att genomföra
djupintervjuer med medlevarna på HVB-hemmet. Gällande antalet intervjuer i en kvalitativ
studie föredrar Trost (2010) ett fåtal intervjuer eftersom man med många intervjuer riskerar att
få svårt att överblicka materialet, och därmed också riskerar att missa viktiga detaljer,
skillnader och likheter i materialet. Kvale och Brinkmann (2009) menar att undersökningens
syfte är av stor betydelse för hur många intervjupersoner forskaren ska använda sig av. Ett
stort urval i denna studie hade medfört att varje enskild individs upplevelse av fenomenet
minskats till fördel för kvantiteten, vilket denna studie inte eftersträvat. Kvale och Brinkmann
(2009) menar vidare att svaret på frågan om hur många intervjupersoner som behövs är enkelt.
Intervjua så många personer som behövs för att ta reda på vad du behöver veta. (Kvale & Brinkmann,
2009, s. 129)
Detta har beaktats och fyra av fem medlevare har intervjuats vilket efter studiens omfattning
och syfte lämpat sig.
14
Datainsamlingsmetod
Djupintervjuer har, som framkommit i tidigare avsnitt, använts som datainsamlingsmetod och
dessa har utförts med medlevarna på HVB-hemmet. Syftet med djupintervjuerna var att få en
djupare inblick i medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas. Genom
att ha använt intervjuer har möjligheten att följa upp svaren med följdfrågor genererats och
svaren kunnat fördjupas och utvecklas – till skillnad från i exempelvis en enkätundersökning.
Medlevarnas erfarenheter, känslor, attityder och synen på den värld de lever i kom att visa sig.
Viktigt är, oavsett vilken metod man väljer för insamling av data, att metoden uppfyller kraven
på reliabilitet och validitet. Reliabilitet innebär tillförlitlighet och handlar om att ett resultat
ska kunna reproduceras vid andra tidpunkter och av andra forskare (Kerlinger & Lee, 2000;
Kvale & Brinkmann, 2009). Validitet som innebär giltighet handlar om att mäta det som man
avser att mäta (Kerlinger & Lee, 2000; Kvale & Brinkmann, 2009). Detta har beaktats vid
datainsamlingen och instrumenten har utformats med tydliga teman (se bilaga 1 och bilaga 2)
för att kunna användas vid reproducering samtidigt som instrumenten även testats innan
intervjutillfället. Detta redogörs för mer ingående i avsnittet instrument.
Instrument
Det instrument som skapats är, som tidigare nämnts, djupintervjuer. Syftet med den kvalitativa
forskningsintervjun är att forskaren ska förstå ämnen från vardagsvärlden ur den intervjuades
eget perspektiv och utveckla mening ur deras erfarenheter. Intervjupersonen förmedlar helt
enkelt sin vardagliga situation och upplevelse i egna ord (Kvale & Brinkmann, 2009).
Intervjuerna har spelats in med diktafon efter medlevarnas godkännande.
Det finns olika typer av intervjuer som exempelvis strukturerad och ostrukturerad intervju
(Kerlinger & Lee, 2000). Kvale och Brinkmann (2009) menar att när ett fenomenologiskt
perspektiv används är en halvstrukturerad intervju med tonvikten lagd på intervjupersonens
upplevelse av ett ämne att föredra. En halvstrukturerad intervju innebär att intervjun varken är
ett öppet vardagssamtal eller ett slutet frågeformulär. Två intervjuguider innehållandes ett
antal stödord och förslag till frågor som speglar de teman som berörs, har använts som stöd (se
bilaga 1 och bilaga 2) för att fånga in fenomenet, dock har samtalen varit av öppen karaktär för
att ge medlevarna möjlighet att själva beskriva sin upplevelse. Intervjuguidernas sista punkt
gav även den medlevarna ytterligare utrymme för reflektion innan intervjun avslutades, vilket
enligt Kvale och Brinkmann (2009) är viktigt att beakta då intervjupersonen under intervjuns
gång kan ha funderat över saker som intervjuaren inte har tagit upp.
Intervjuguiderna testades även i en informell pilotstudie innan de användes i den formella
studien med avsikt att kontrollera att upplägget fungerade, att termerna var lättförstådda och
att frågorna var tydliga. Vaghet riskerar att ge upphov till misstolkningar vilket i sin tur kan
påverka validiteten av intervjuerna negativt. Följande tolv aspekter av en kvalitativ intervju ur
ett fenomenologiskt perspektiv som Kvale och Brinkmann (2009) anger har beaktats:
Livsvärld. Innebär att ämnet för intervjun är intervjupersonens livsvärld och dennes
upplevelse av denna. Fokus för djupintervjuerna i studien har varit att söka förståelse för
medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas utifrån deras
livsvärld.
15
Mening. Innebär att intervjuaren tolkar meningen i intervjupersonens livsvärld. Vid
djupintervjuerna har en viss tolkning av medlevarnas livsvärld gjorts.
Det kvalitativa. Handlar om att målet med intervjun är att få beskrivningar av olika
kvalitativa aspekter av intervjupersonens livsvärld. Det vill säga att intervjun arbetar
med ord och inte med siffror. Vid djupintervjuerna i studien har fokus riktats mot
kvalitativa aspekter av medlevarnas livsvärld, detta genom att instrumentet är utformat
på ett sådant sätt som gör det möjligt för medlevaren att uttrycka sina beskrivningar.
Det deskriptiva. Innebär att man uppmuntrar intervjupersonen att grundligt beskriva sin
livsvärld, det vill säga vad hon upplever och känner och hur hon handlar. Man vill få
beskrivningar som återger alla skillnader och variationer hos ett fenomen – utan att
kategorisera dessa. Under djupintervjuerna gavs uppmuntran och följdfrågor till
medlevaren för att få denne att beskriva sin upplevelse på ett djupare plan.
Det specifika. Innebär att det är beskrivningar av specifika situationer och handlingar
man vill nå och inte allmänna åsikter. Intervjuguiderna utformades i syfte att utforska
specifika teman och skapa en tydlighet i intervjusituationen. Medlevaren intervjuades
också enskilt för att tydliggöra att det var dennes åsikter om verksamheten som var
intressant och inte de generella åsikterna från alla på arbetsplatsen.
Medveten naivitet. Handlar om att intervjuaren visar öppenhet inför vad som sägs under
intervjun, istället för att komma med färdiga kategorier och tolkningsscheman. Detta
medför också att man bör vara kritiskt medveten om sin roll som intervjuare och vilken
påverkan man kan ha. Rollen som intervjuare har hela tiden fallit tillbaka i att vägleda
samtalet, inte att styra det. Att visa öppenhet inför medlevarnas sätt att penetrera de
teman som lagts fram har varit avgörande för nå medlevarnas livsvärld.
Fokusering. Innebär att intervjuaren, genom öppna frågor, leder intervjupersonen till
vissa bestämda teman men inte till bestämda uppfattningar om dessa. Intervjuguiderna
innehöll bestämda teman med öppna frågor men intervjuaren var noga med att inte leda
medlevaren till bestämda uppfattningar.
Mångtydighet. Handlar om att intervjuaren behöver klargöra eventuella mångtydiga
uttalanden från intervjupersonen. Mångtydiga uttalanden kan exempelvis bero på
brister i kommunikationen mellan intervjuaren och intervjupersonen. Frågor som ”hur
menar du?” användes frekvent för att få en så tydlig bild som möjligt av medlevarnas
uttalanden, detta har i sig minimerat riskerna för mångtydighet. Medvetna, tysta stunder
och bekräftanden från intervjuarens sida har också genererat utförliga beskrivningar från
medlevarna, vilket minskat eventuella missförstånd.
Förändring. Handlar om att intervjun kan leda till förändring och nya insikter hos
intervjupersonen och att denne kan ändra sin uppfattning om ett visst tema. Intervjun
kan således vara en lärprocess både för intervjuaren och även intervjupersonen. Att
medlevaren kan ha ändrat uppfattning om vissa teman efter intervjutillfället är möjligt,
dock inget som framkommit tydligt i denna studie. Dock tas detta i beaktning och skulle
önskemål finnas kring att diskutera något tema i efterhand från medlevarnas sida så har
kontaktuppgifter lämnats.
16
Känslighet. Innebär att olika intervjuare utifrån samma intervjuguide kan erhålla olika
svar från intervjupersonen beroende på deras känslighet för och kunskap om ämnet.
Detta har tagits hänsyn till och därav närvarade båda forskarna vid intervjutillfället för
att minska risken för otydlighet och missförstånd.
Mellanmänsklig situation. Handlar om att det under intervjun konstrueras kunskap i
interaktionen mellan intervjuaren och intervjupersonen. Man agerar i förhållande till
varandra och påverkar varandra ömsesidigt och det gäller att kunna hantera den
mellanmänskliga dynamiken i intervjun. Genom att endast den ena forskaren höll i
samtalet kunde den andre ta en ”lägre profil” och på det viset inte störa dynamiken i
intervjun. Redan från början klargjordes detta genom att forskaren som ansvarade för
intervjun tog en framträdande roll och även presenterade upplägget på intervjun. Att en
av forskarna inte ingick i samtalet på samma nivå som intervjuaren och medlevaren
ledde till att denne hade möjlighet att se dynamiken ur ett annat perspektiv och notera
eventuella iakttagelser som var av betydelse.
Positiv upplevelse. En väl genomförd intervju kan vara en högst berikande upplevelse
för intervjupersonen då denne kan ha kommit fram till nya insikter om sin livssituation.
Studien har gett medlevarna en möjlighet att reflektera över sin verksamhet och sin
arbetssituation, vilket utöver studiens syfte att undersöka verksamheten kan ses som en
bonus.
Procedur
En av Älgeredskollektivets föreståndare kontaktades över telefon efter att en platsannons där
de sökte efter personal noterats. Beskrivningen av HVB-hemmet i annonsen var intressant och
därför bokades ett möte in i samråd med föreståndaren. Detta möte ägde rum innan de
metodologiska valen i studien tagit fart och syftet med besöket var främst att få en första bild
av HVB-hemmet och hur fostran skulle kunna äga rum där. Efter mötet, när en
överrenskommelse var gjord om att studien skulle äga rum på hemmet, bokades intervjuerna,
även detta i samråd med föreståndaren. Tilläggas bör att syftet med studien tydliggjordes, både
över telefon och i e-post. Samtliga medlevare blev informerade om vad som skulle
genomföras, både av föreståndaren och av forskarna, i det senare i fallet i samband med
djupintervjuerna.
Vid de enskilda djupintervjuerna delas arbetet upp mellan forskarna. Som tidigare nämnts,
intervjuade en av forskarna och förde samtalet kring de teman som utformats i
intervjuguiderna, med följdfrågor där det behövdes. Den andra forskaren antecknade och
tolkade kroppsspråket och tonfallet hos medlevaren, samt såg till att allt som stod i
intervjuguiden togs upp. I och med att båda forskarna närvarade vid djupintervjuerna höjdes
kvalitén på studien då en stor mängd information kunde inhämtas. Detta är enligt Kvale och
Brinkmann (2009) av stor vikt eftersom intervjuerna utgör det så kallade råmaterialet för den
kommande analysen. För att inte gå miste om information användes även en diktafon efter
medlevarens samtycke för att spela in samtalen. Enligt Kvale och Brinkmann (2009) är detta
att föredra för att intervjuaren ska kunna fånga upp allt som sägs och för att intervjuaren ska
kunna koncentrera sig på ämnet och intervjun. Det ger också en möjlighet att fånga upp sådan
information som man skulle gå miste om utan inspelning, såsom tonfall och pauser.
17
Innan djupintervjuerna påbörjades informerades medlevarna om konfidentialiteten och att
uppgifterna som framkom endast skulle används för forskningsändamål. Medlevarna som har
deltagit i undersökningen har benämnts föreståndare 1 och 2 samt medarbetare 1 och 2. Detta i
linje med Vetenskapsrådets etiska riktlinjer som redogörs för senare.
Databearbetning
Databearbetningen inleddes med att materialet omformades från djupintervjuerna till skriftlig
text. Att intervjuer spelas in och transkriberas är vanligt förekommande inom
fenomenologiska studier då detta ger en möjlighet att fånga upp allt som sägs från
intervjupersonen. Innan inspelningsmöjligheterna fanns valde man ofta att anteckna det som
sades, men detta leder många gånger till att information går om intet. (Giorgi, 2009)
Att transkribera innebär att transformera, att ändra från en form till en annan. Försök till ordagranna
intervjuutskrifter skapar hybrider, artificiella konstruktioner som inte är adekvata för vare sig det levda
muntliga samtalet eller den skrivna textens formella stil. (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 194)
Bell (2004) nämner att forskare lyfter ett varnande finger ifall ingen transkribering finns
tillgänglig att granska i efterhand, detta eftersom intervjuaren kan påstå vad som helst och
formulera ”citat” som passar det egna syftet. Hur forskaren ska förhålla sig mellan ordagrann
muntlig stil och skriftlig stil handlar om att göra olika standardval samt tydligt ange för hur
utskrifterna gjorts. Exempel på standardval är om man ska återge pauser, skratt, återge
ordagrant eller återge på ett mer sammanhängande sätt (Kvale & Brinkmann, 2009). I studien
anges standardvalen direkt i transkriberingen som finns tillgänglig via forskarna.
Transkriberingen har i första hand genomförts för att få en så tydlig och rättvis bild som
möjligt av medlevarnas uppfattningar kring ämnet, men även för att andra forskare ska kunna
ta del av materialet och bilda sin egen uppfattning om det som framkommit, utan att utlämna
medlevarnas identitet.
Analysmetod
I denna studie har fenomenet fostran studerats vid ett HVB-hem som bedrivs som ett kollektiv
och det är medarbetarnas uppfattningar som har generaliserats till ett sammanställt material.
Detta har främst skett efter en slags fenomenologisk analys och det som framkommer i
resultatet är essensen i den transkribering som gjorts. Det som dock är viktigt att framhålla och
göra en åtskillnad vid, är vilken form av essens som egentligen har analyseras och på vilket
sätt. Enligt Giorgi (2009) finns det en skillnad i den filosofiska essensen och i den mer
forskningsbara essensen, den av honom så kallade strukturen. Då Husserls fenomenologiska
synsätt används, syftar man ofta på den filosofiska essensen, vilket kortfattat innebär den
essens som ligger utanför medvetandet hos de som studeras. De som studeras ses som objekt
och forskaren ska förhålla sig till dessa på en vardaglig nivå, för att sedan lyfta objektets
upplevelser till en högre nivå. På detta sätt blir analysen enligt Giorgi (2009) inte applicerbar
inom vetenskapen eftersom forskaren i stor utsträckning påverkar det som framkommer.
Därför måste ett annat analysverktyg och ett annat förhållningssätt till det som framkommit
främjas. Giorgi (2009) illustrerar detta genom att förklara hur exempelvis den psykologiska
fenomenologin kan ta vid där den filosofiska fenomenologin inte räcker till.
In brief, with this method, a researcher seeks psychology essences, not philosophical ones, although, as
stated, we prefer not to call them essences. Husserl (1983) allows for different types of essences; I do
18
not believe that I violate the spirit of his work by positing first the psychology perspective and then
seeking the essence of the phenomenon. (Giorgi, 2009, s. 101)
På samma sätt kan en analys ta form även i denna studie på ett pedagogiskt plan och ändå
karaktäriseras av fenomenologin.
The second-order descriptions (the structures) produced by the researcher do follow strict
phenomenological criteria even if not transcendental ones. That is, the researcher must enter into the
scientific phenomenological reduction in order to do the analysis. (Giorgi, 2009, s. 104)
Giorgi (2009) menar att forskare inom kvalitativa fenomenologiska studier har en tendens att
falla när de utger sig för att inte analysera materialet på ett vetenskapligt sätt utifrån sin
disciplin.
It should be noted that none of the other qualitative researchers whose work I covered above did
anything like this. From James through Coles, basically, the raw data were presented and then the
researcher provided the interpretation of the text that was exhibited. But what the researcher did to
provide the interpretation is not revealed. What is understood is that the researcher read the raw data
and then applied either the disciplinary perspective (for example, psychological) in the analysis, or else
the more specialized theoretical psychological perspective (such as Titchenerian structuralism). But in
the method I am articulating, the very process of the transformation of sense can be tracked as well as
the move from sense transformations to structure (although the latter is harder to track). This is
possible because of Husserl´s claim that what can be intuitively presented can also be carefully
described. But one has to be sure that one operates from within the phenomenological reduction and
that what is presented is described precisely as presented. Of course, one can err, and so checks and
balances are required, but it is also possible to be accurate. (Giorgi, 2009, s. 105-106)
Sammanfattningsvis, redogör forskaren för vilken sorts analys som har genomförts så kan
analysen ses som ett naturligt inslag även i fenomenologin, det är dock viktigt att det som
presenteras är det som framkommit. Enligt Giorgi (2009) kan följande tre steg användas vid en
fenomenologisk analys, vilket studien eftersträvat.
1. Läs igenom hela transkriberingen (texten) i sin helhet.
Detta steg är vanligtvis genomgående i varje kvalitativ analys. Efter transkriberingen ska hela
texten eller beskrivningen som den också kan benämnas som, läsas från början till slut för att
forskaren ska få en helhetsbild av beskrivningen. Detta är viktigt då det fenomenologiska
synsättet är holistiskt och medger att innebörden i en beskrivning både kan referera framåt och
bakåt. Därför ska man inte analysera första delen av beskrivningen utan en medvetenhet om
den sista delen, då analysen riskerar att bli ofullständig i fall man gör detta. Det är viktigt att
notera att man inte i det första steget försöker att tydliggöra eller ge beskrivningen en vidare
mening, utan detta påbörjas först i de följande stegen.
2. Fastställande av meningsenheter.
Detta steg är även det vanligtvis genomgående i varje kvalitativ analys. För att göra rådatan
mer hanterbar delar man upp beskrivningen i meningsenheter. Det går till som så att man
markerar i texten när man upplever en övergång i textens innebörd. Detta underlättar också
den kommande transformeringen i nästa steg. Skillnaden mellan fenomenologisk analys och
andra analyser ligger i respekten för hur meningsenheterna indelas samt hur delarna förstås.
Då målet med den fenomenologiska analysen är att få fram meningen av erfarenheten, ska
indelningen av meningsenheter ske med följsamhet och sensibilitet med hänsyn till målet.
19
Forskarnas egna erfarenheter spelar även in, då den indelning som görs är baserad på
forskarnas erfarenheter, riktat mot andras upplevda erfarenheter. Processen är således i viss
grad godtycklig då indelningen av meningsenheter är strängt förknippat med forskarnas egna
inställningar. Olika forskare kan göra olika indelningar av texten till olika meningsenheter,
men då det inte finns någon objektiv sanning av erfarenheten i det fenomenologiska synsättet
spelar detta mindre roll. Meningsenheterna är hela tiden en del av helheten. Studiens rådata
har delats in på detta sätt, för att på ett vis skapa en tydligare bild över fenomenet.
Det centrala, som följer i nästa steg, är hur innebörden i deltagarnas uttryck transformerats till
fenomenologiskt känsliga uttryck, samt hur och i vilken omfattning de är integrerade i
strukturen av det upplevda fenomenet.
3. Transformering av rådatan och hur den strukturella innebörden tydliggörs.
I detta steg görs en transformering av den fenomenologiska rådatan och varje meningsenhet
undersöks i syfte att tydliggöra innebörden av andras upplevda livsvärldsbeskrivningar.
Analysprocessen går från det individuella till det generella, detta för att man ska kunna
presentera strukturen av det upplevda fenomenet. Således handlar det om att presentera
beskrivning och struktur, snarare än att skapa teorier eller hypoteser, och det är viktigt att det
ligger så nära fenomenet som möjligt. Strukturen skapar i sin tur förståelse för fenomenet. Vid
studiens transformering av rådata har en viss medvetenhet antagits som inte begränsar de
individuella objektens upplevelser av fenomenet i alltför stor utsträckning, även om en slags
generalisering har gjorts. Målet var från början till slut att redogöra för hur medlevarna
upplever fenomenet fostran utifrån livsvärlden på HVB-hemmet.
Den fenomenologiska analysen skiljer sig från andra kvalitativa analyser då fenomenologiska
forskare exempelvis i läsandet av beskrivningen kan skifta fokus (Giorgi, 2009). Detta har
lämpat sig bra för studien då de öppna djupintervjuerna som transkriberats har inspirerat och
lett studien in på många olika vägar. I vissa delar har fokus ändrats även om de huvudsakliga
grunderna alltid funnits kvar.
Etiskt ställningstagande
Etiska regler är något som forskare under en lång tid varit tvungna att beakta (Bell, 2006).
Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning ska ses som normer gällande förhållandet mellan forskare och
undersökningsdeltagare eller uppgiftslämnare. I de forskningsetiska principerna nämns att
samhällets medlemmar har en rättighet som skyddar dem mot insyn i privatlivet. Vidare
nämns att forskaren heller inte får utsätta samhällets medlemmar för psykisk eller fysisk
skada. Detta krav benämns som individskyddskravet och är den främsta utgångspunkten som
forskaren bör beakta vid genomförande av forskning. Individskyddskravet har konkretiserats i
följande fyra huvudkrav:
Informationskravet. Innebär att forskaren skall informera de av forskningen berörda om
den aktuella forskningsuppgiftens syfte. Vid kontakt med Älgeredskollektivet har syftet
med studien redogjorts, som tidigare nämnts, såväl muntligt som skriftligt.
Samtyckeskravet. Innebär att deltagarna i en undersökning har rätt att själva bestämma
över sin medverkan. I studien vid Älgeredskollektivet har alla deltagare varit med av
egen fri vilja.
20
Konfidentialitetskravet. Innebär att medverkande personer i en undersökning skall ges
största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna skall förvaras på ett sådant sätt
att obehöriga inte kan ta del av dem. I studien har information om konfidentialitet getts,
exempelvis inför djupintervjuerna. De intervjuade personerna har benämnts som
föreståndare 1 och 2, samt medarbetare 1 och 2 med tanke på konfidentialiteten.
Nyttjandekravet. Innebär att uppgifter insamlade om enskilda personer endast får
användas för forskningsändamål. I studien har detta tagits hänsyn till. Exempelvis har
alla inspelade intervjuer raderats.
Metoddiskussion
De val som gjorts i studien kan givetvis kritiseras. Studien är kvalitativ och har en
fenomenologisk karaktär, vilket självklart inte är ett givet val. Vid denna typ av studie skulle
ett kvantitativt synsätt även kunnat användas, dock var syftet att undersöka uppfattningar om
fenomenet och då fallerar instrumenten inom den kvantitativa forskningen då de är utarbetade
på ett sätt där uppfattningar är svåra att nå. Syftet var att tränga in på djupet i ämnet och få en
förståelse för hur ett fenomen yttrar sig. Detta kan vara svårt att få veta genom exempelvis
enkäter, vilket är vanligt förekommande inom kvantitativa studier. Givetvis hade en
kombination av både exempelvis enkäter och intervjuer kunnat användas, men med studiens
omfång och intresse valdes djupintervjuer då det ger en djupare förståelse av ämnet.
Den fenomenologiska karaktären kan kritiseras eftersom det inte helt går att sätta forskarens
förförståelse åt sidan inom fenomenologin och tolkning av data sker oavsett hur objektiv
forskaren än utgör sig vara. Detta kan påverka den kunskap som produceras, men i och med att
en medvetenhet kring problematiken fanns och låg i åtanke under arbetets gång så
minimerades riskerna. Valet att utgå ifrån en vetenskapsteori som är filosofiskt förankrad kan
ses som problematiskt och analysen av materialet som studien innehåller kan ses som en
motsägelse till det fenomenologiska. Dock har det i metodavsnittet tydligt redogjorts för vilka
ställningstaganden som gjorts och varför materialet analyserats, vilket lämnar resultatet öppet
för analys. Detta kan ses som att problematiken, genom medvetenheten om den, har hanterats
på ett korrekt sätt och enligt Giorgi (2009) är det inte en självklarhet inom fenomenologiska
studier. Ofta saknas ett tydliggörande av analysen även om den alltid existerar, trots att
forskare inte gör sken av detta.
Fyra djupintervjuer har genomförts med fyra tillsvidareanställda på Älgeredskollektivet.
Under perioden för studiens genomförande fanns det sammanlagt fem tillsvidareanställda på
HVB-hemmet och att fyra av har dessa inkluderats i studien kan ses som ett representativt
urval. Detta eftersom djupintervjuernas längd och urvalets spridning (sett till att alla
tillsvidareanställda har i princip samma ansvar) lett till en djup förståelse av ämnet. Detta
överensstämmer med Kvale och Brinkmanns (2009) åsikt om att det gäller att intervjua så
många personer som behövs för att få reda på det man vill.
Djupintervjuer i sig kan kritiseras eftersom en intervju är en mellanmänsklig situation där de
deltagande personerna påverkar och reagerar på varandra (Kvale & Brinkmann, 2009).
Kroppsspråk och tonfall kan ha påverkat medlevarna, liksom det faktum att intervjuerna
spelades in med diktafon. Inspelningarna skedde dock först efter medlevarnas godkännande.
Fördelarna med inspelning ansågs överväga nackdelarna eftersom en inspelning fångar upp
allt som sägs, och intervjuaren kunde därmed rikta allt fokus till medlevaren som intervjuades.
21
Resultat
Ett HVB-hem i praktiken
HVB-hemmet Älgeredskollektivet bedrivs som ett kollektiv. Kollektivet bedrivs i sin tur som
ett aktiebolag och efter att medlevarna har jobbat i fyra år erbjuds de delägarskap. Enligt
föreståndare 2 innebär delägarskapet att man går in och köper aktier vilket inte på något sätt
ska innebära ekonomiska vinster för delägarna. Vidare framhölls det att man har hög
personaltäthet, att man är ett sammansvetsat gäng och att det finns en vilja av att göra sitt bästa
från samtliga medlevare. Flera av medlevarna anser att man är en enda stor familj och att det
råder en familjekänsla. Man tar sig tid att leka och umgås med barnen. De bägge föreståndarna
menar att medlevarna i kollektivet ställer upp och jobbar ideellt kvällar, nätter och helger. På
kollektivet är arbetet till stor del miljöterapeutiskt, vilket innebär att man gör i princip allt
tillsammans. Från att skala potatis till att åka cross.
Av föreståndarna ses kollektivet som en levnadsstil som man valt och delvis uppoffrat annat
för.
Och det är som jag brukar säga, jag har egna barn hemma och barnbarn, men jag tillbringar ju mer tid
med dessa ungdomarna än vad jag gör med mina egna barn. (Föreståndare 1)
Medarbetare 1 uttrycker att tiden på kollektivet är en hållplats i livet och att det även kan ses
som ett lyft för karriären. Det som framkommit från samtliga medlevare kring att arbeta i ett
kollektiv är att det kan vara svårt att kombinera jobbet med en eventuell familj. Problematiken
ligger för medarbetare 2 delvis i att en eventuell framtida partner måste vara villig att bo i
kollektivet om levnadsstilen och arbetet ska kunna fortsätta där.
Att bo i kollektivet, eller rättare sagt, att arbeta i ett medlevarskap framhölls av samtliga fyra
medlevare som något som genomsyrar och karaktäriserar verksamheten. Föreståndare 1 anser
att det endast är Älgeredskollektivet och ett HVB-hem på Gotland som idag bygger sin
verksamhet på medlevarskap. Vidare menar föreståndaren att det är i medlevarskapet som den
stora förändringspotentialen ligger.
Fördelarna som framhölls med medlevarskapet är att man har ett heldygnsansvar för
ungdomarna vilket leder till en kontinuitet i arbetet, till exempel i form av att man bygger en
relation och en trygghet. Detta innebär enligt föreståndare 1 att medlevarna är mer fostrare än
vad de är behandlare.
Nackdelarna som framhölls med medlevarskapet anser samtliga ligger på medlevarnas sida.
Saker som att det är svårt att ha egna intressen och att kollektivet ligger långt ifrån hemstäder
är det som framkommit. Enligt föreståndare 1 är de vanligaste anledningarna till att man slutar
att jobba på kollektivet att det är svårt att ha egna intressen och att det är svårt att hitta en
partner eftersom man tillbringar en så stor del av tiden med barnen. Det enda som framkommit
som en nackdel för ungdomarna är att kollektivet ligger mitt ute i skogen, vilket inte är
uppskattat av ungdomarna.
Utbildning, arbetssätt och Socialstyrelsens krav
Av djupintervjuerna framgick det att samtliga medlevare har någon form av utbildning. I
dagsläget är det en av de fyra medlevarna som har en utbildning på högskolenivå. Denna
22
medlevare är utbildad socionom och har även en del andra utbildningar bland annat inom det
militära. Övriga medlevare har utbildningar som innebär att de är behandlingsassistenter,
undersköterskor och liknande. Utbildningsnivån är dock inget som man lägger större vikt vid
när man fördelar arbetsuppgifter, utan arbetsuppgifterna har fördelats jämlikt på kollektivet.
Dock finns det vissa som har ett mer administrativt ansvar än andra och en viss åtskillnad har
gjorts när det kommer till vilka metoder som används av de olika medlevarna. Detta eftersom
samtliga medlevare inte har behörighet att använda sig av alla metoder som kollektivet
erbjuder. Ibland väljer man även att ta in psykologer och andra utomstående i kollektivet för
att man anser att det inte är lämpligt för en ungdom som exempelvis behöver ha terapeutiska
samtal att bo med terapeuten.
När utbildning och arbetsuppgifter ventileras vid intervjuerna är ett återkommande inslag att
man i första hand ser sig själv som medlevare.
Jag tänker mig mer som medlevare på kollektivet utifrån den rollen och sedan har jag grunden då i min
utbildning. Men eftersom jag jobbat så pass länge så utvecklas man ju i kollektivet också för det är ju
en resa man gör. En resa där du har dig själv som redskap hela tiden alltså både din moral och din
erfarenhet och allt. För vi brukar prata om att man ska vara ”vuxen vuxen”, alltså ett litet snäpp mer för
du är en förebild hela tiden. (Föreståndare 2)
Att anställa medlevare uttrycks i dagsläget som problematiskt från föreståndarnas sida. Kravet
från Socialstyrelsen på att de som anställs ska ha en relevant utbildning ställer till problem.
Tidigare kunde kollektivet anställa i princip vem som helst, en murare, en snickare eller
liknande, utan relevant utbildning och då var det lättare att hitta folk. Man har från kollektivets
sida framhållit till Socialstyrelsen att man vill ha evidens för att det skulle vara bättre att
anställa personal med hög utbildningsnivå, men detta kan inte ges.
Och ingen har än kunnat visa mig de undersökningar som säger att vi har blivit bättre av att ha högre
utbildningsnivå eller att någon annan någonstans har blivit bättre av högre utbildningsnivå. Alltså, det
finns inga sådana utvärderingar som visar att det påverkar resultat. Det finns vissa utvärderingar som
visar att vaktmästaren är den mest betydelsefulla och mattanten och husmodern och hus… alltså det
finns en del utredningar, rätt stora undersökningar som visar att det där med utbildning har inte så
mycket betydelse. De kan jag visa på. Men det spelar ju ingen roll för Socialstyrelsen bara säger… ”ni
ska följa det här” och jag säger ”men att ni har sagt att vi ska jobba enligt evidens, och bara ge mig
evidensen så följer jag det.” Och då säger de ”tyst (säger sitt eget namn) du är besvärlig”, typ.
(Föreståndare 1)
Det som dock har förbättrats genom att personalen på kollektivet har utbildning är enligt
föreståndare 1 att det är enklare att vidareutbilda personalen, då alla har en läsvana och enkelt
kan ta till sig nya kunskaper, dock menar föreståndaren att det genom utbildningskravet är
svårare att hitta folk som på ett vettigt sätt kan sköta hus och hem.
Angående Socialstyrelsens relation till kollektivet menar föreståndare 2 att det är bra att
Socialstyrelsen gör kontroller då de oseriösa hemmen därigenom kan stoppas. Detta är av vikt
eftersom de oseriösa hemmen skapar ett dåligt rykte kring hela branschen. Dock framkom det
även att man från Socialstyrelsens sida i första hand fokuserar på att titta på de papper som
produceras i kollektivet.
Socialstyrelsen har fått order av Maria Larsson att besöka alla behandlingshem minst två gånger om
året. Och de har som strävan att göra det men de är inte riktigt där ännu. Men man anställer och jobbar,
23
och de har i alla fall hållt en gång om året. Varav en gång ska vara oanmäld. Men huvudvikten är
fortfarande att titta på vilka papper vi producerar. (Föreståndare 1)
Vidare framkom det att det finns en problematik kring kollektivets begränsade befogenheter.
Man har fått sina metoder godkända av både Socialstyrelsen och länsstyrelsen dock menar
föreståndare 1 att metoderna ligger i en gråzon. Anledningen till detta är att ungdomarnas
beteendeproblem är relativt allvarliga och i vissa fall kanske lämpligare för SiS (Statens
institutionsstyrelse), eftersom de har särskilda befogenheter. Dock väljer socialtjänsten ändå
kollektivet som behandlingsalternativ eftersom man inte vill använda metoderna på SiS på
yngre ungdomar. Man vill inte låsa in 14-åringar och beblanda dessa med de äldre
ungdomarna på SiS. Att dessa ungdomar placeras på kollektivet innebär att metoder måste
tillämpas som ligger i den nämnda gråzonen. Föreståndare 1 menar att det är svårt att
garantera ungdomarna en trygg miljö utan att exempelvis få kroppsvisitera dem, och ibland
väljer man att gå den väg som man anser bäst för ungdomen utan att strikt hålla sig till
Socialstyrelsens uppmaningar.
Men man ger inte mig de lagliga resurserna att jobba. Man ger mig sådana ungdomar att jag hela tiden
ligger och jobbar inom den gråzonen, jag påstår att det ingen som kan säga att någon av Älgereds
metoder är olagliga. De är tydligt beskrivna, de har blivit godkända i inspektioner av både
Socialstyrelsen och Länsstyrelsen i många år. Men jag vet ju också att de ligger i en gråzon. Att det
finns väldigt mycket av det vi gör när barnen inte sköter sig som du kan ta upp till rättegång där vi kan
få skit för det. Och det vi har sagt, ja men vi forsätter att göra det för det här fixar vi inte att låta bli.
För samtidigt säger ju lagen att jag ska garantera barnens trygghet. Och att jag ska garantera en drogfri
miljö. Hur ska jag kunna garantera en drogfri miljö om jag inte får visitera eller ta urinprov? Jag kan
prata med dem, jo fint. Det funkar ju efter ett år när jag har en relation till dem, men första året? Vad
ska jag göra då? Det här är ju de barnen som det inte går att prata med, annars kommer de inte till mig.
Och det där tycker jag är lite, alltså, man måste ju fan se till barnens bästa. (Föreståndare 1)
Att fostra ungdomar
Någonstans tror jag att grunden är kärlek, respekt, empati. (paus) Man måste tycka om dem, annars blir
det jävligt svårt att göra det bra. Man måste respektera de som människor och individer, och inte tro att
de är någon sorts förlängning av mig och mina önskningar och drömmar, behov. Man måste vara
konsekvent. Alltså, gör det du säger och säg det du gör. Vi pratar om att du ska ha ett varmt hjärta, ett
klart huvud och rena händer. (Föreståndare 1)
Gällande hur man bör fostra ungdomar menade samtliga medlevare att det är viktigt att ha
respekt för dem. Föreståndare 1 och 2 menar att det även är viktigt att man är en bra förebild,
att man är stabil och trygg och står för vad man säger. Det är också viktigt att
uppfostringsstilen som man använder utgår ifrån en själv, att man inte låtsas vara något som
man inte är. Det är bättre att stå för sina fel och brister, för det är också något som
ungdomarna ska lära sig.
Enligt föreståndare 1 ska alla medlevare sträva efter att uppfostra barnen på kollektivet som
om de vore deras egna barn, om inte barnets problemprofil säger något annat. För barnens del
är det viktigt att fokusera på det som fungerar, alltså ett slags lösningsfokuserat arbete, istället
för att titta på problemen. Detta eftersom att det icke fungerande beteendet enligt föreståndare
2 har en tendens att mattas ut om man istället jobbar med det som fungerar bra. Hur man
fostrar ungdomarna, eller löser saker och ting menar medarbetare 2 varierar väldigt mycket
från fall till fall. Själva ”behandlingsbiten” utgör några timmar i veckan.
24
Gällande att sätta gränser i arbetet med ungdomarna menade föreståndare 2 att man måste få
ungdomarna att inse att det är det felaktiga beteendet som medlevarna inte godkänner. Det
handlar inte om att ändra på ungdomen, utan att ändra på beteendet som ungdomen uppvisar.
Detta leder många gånger till att medlevarna säger nej till ungdomarna och drar tydliga
gränser för vad som är rätt och fel. Medarbetare 1 menar att det gäller att nöta hela tiden och
påminna ungdomarna om reglerna som satts upp på kollektivet. Medarbetaren illustrerade
detta genom att berätta om en händelse som inträffat på kollektivet. En ungdom tog mot
kollektivets regler med sig sin mp3-spelare på en gemensam promenad, detta ledde till att
ungdomen blev tillsagd och ungdomen som inte ville ge med sig vandrade då vidare på egen
hand. Då bestämde sig medlevarna för att plocka bort fotbollen som ungdomen annars skulle
ha tillåtits använda och ungdomen fick gå till sitt rum. Efter ett tag samtalade man för att
försöka lösa konflikten på nytt.
Och sedan hade vi ett samtal med han och han accepterade de samtalen men ville inte göra någonting.
”Nej, men det är ditt val.” Då får han gå upp på rummet och ha tråkigt. Så han gick upp på rummet och
hade tråkigt, men kom ner sedan och var väldigt, väldigt irriterad och så. Så att han ville vara ifred och
då fick han vara ifred. (Medarbetare 1)
När ungdomen i citatet ovan erbjuds att vara ifred innebär detta att ungdomen tas till
kollektivets stuga. Stugan, som snarare är ett modernt inrett hus ligger två mil ut i skogen i
Hilltjärn och fungerar som en plats dit man tar ungdomen vid det som beskrivs som nyinlägret
och även vid senare tillfällen då problem uppstått. Nyinlägret handlar om att ungdomen
avskiljt från resten av kollektivet ska få lära sig regler och tider. De ska bli drogfria, vända på
dygnet och lära sig gränser. I början handlar det mycket om att arbeta med relationen mellan
styrning och mognad. Förutom gränssättnigen så ingår även en hel del lek och viktiga samtal
ute i stugan. Enligt föreståndare 2 är det är ett tillfälle för ungdomen att lära känna två vuxna
och lära sig hur kollektivet fungerar innan de själva ska åka dit. När stugan diskuteras vid en
intervju och frågan kring när stugan blir aktuell förutom vid nyinläger framkommer följande:
Det är om någon person till exempel bråkar eller har några andra problem och han känner själv att nu
är det här på att braka åt helskotta, då kan man plocka ut den personen ut till stugan och så och där får
han då berätta ”vad är det som har hänt”. Och oftast så är det inga problem, en del gånger kan det vara
problem, en del gånger så skiter de i reglerna och då plockar vi upp dem och så åker vi till stugan med
dem. (Medarbetare 1)
Ungdomens föräldrar är införstådda med att ungdomen tas till stugan, ibland mot sin vilja. I
stugan är man alltid två medlevare med ungdomen, och det ska alltid vara en man och en
kvinna.
När roller diskuterades framkom det att det finns roller som inte är arbetsroller utan snarare
roller för hur man ska förhålla sig till ungdomarna. Föreståndarna uttrycker att de har mammaoch papparoller medan en av medarbetarna menar sig ha en syskonroll. Detta beskrivs relativt
djupgående av tre av fyra medlevare.
Alltså, vi bestämmer inte rollerna för jag tror lite att det är barnen som ger mig, och för vissa är jag inte
pappa. För de har en pappa och de har inget behov av någon pappa. För någon kan jag vara storebror,
och för någon kan jag vara kompis och för någon kan jag nog vara morfar. Alltså, det måste ju de få
välja. Vad vi däremot strävar efter det är att vara vettiga vuxna. Att vara vuxna vuxna och att utifrån
vem jag är… på bästa sätt möta dem. Och sen får liksom de stå för rollgivandet. Och jag tror det skulle
vara fel, så att säga, att tvinga sig på en roll. (Föreståndare 1)
25
Det som poängteras i samband med samtalen kring rollerna är att detta inte på något sätt ska
rubba den naturliga föräldrarollen som ungdomarnas föräldrar har. Föreståndare 2 menar att
man inte får gå in och konkurrera om roller, då blir det fel, utan man ska istället försöka lyfta
föräldrarna. Detta genom hela tiden i samtal med ungdomarna belysa föräldrarnas betydelse,
ifrågasätta om det inte vore bättre att ungdomen vänder sig till föräldern i vissa frågor.
Föräldrarna deltar också till stor del i behandlingen och när de är på plats på kollektivet arbetar
man med att höja deras föräldraskap.
Det som föreståndare 1 också menar skiljer medlevarnas föräldraroll från föräldrarnas roll är
att medlevarna får möjlighet att vara lediga från föräldraskapet under två veckor
sammanhängande då de inte arbetar. Medlevarna har också en större kontroll då de har
möjligheten att närvara i skolan vilket föräldrarna inte har. Medlevarna kör också alltid
eleverna till och från skolan.
Gällande ungdomarnas framtid menade föreståndare 2 att de anställda har till uppgift att förse
ungdomarna med verktyg så att de får ett bättre liv i samhället.
/…/ Alla förtjänar en ny chans och det är ju framför allt en ny chans alla dessa ungdomarna förtjänar,
en ny chans till ett bättre liv, det är ju så. Det är det som det hela går ut på egentligen. Att de ska få
verktygen och redskapen för att klara av det. (Föreståndare 2)
De regler som kollektivet har är samma regler som finns i samhället och medarbetare 1 menar
att följer inte ungdomarna samhällets regler så blir de en fara för sig själva och kan spärras in.
Därför är det viktigt att de anställda lär ut detta. Föreståndare 2 beskriver att det även ligger i
deras arbete att lära föräldrarna vad som är ”vanligt” tonårsbeteende och vad som är ”strul”
beteende. Ibland ringer föräldrarna till kollektivet efter att ungdomarna flyttat hem och
behöver hjälp med att bena ut saker och ting och det ingår i eftervården. Under hemresorna
som äger rum under olika tidpunkter i behandlingen händer det ibland att ungdomarna
misslyckas. Med misslyckande menar man att ungdomen exempelvis dricker alkohol eller
röker hasch, och då är det något man tar tag i tillsammans med föräldrarna. Det händer att
föräldrarna vill komma med ungdomen upp till stugan efter sådana incidenter och då jobbar
man där, utifrån det som hänt.
Diskussion
Hur yttrar sig ett HVB-hem i praktiken?
HVB-hemmet som har undersökts i studien kan karaktäriseras av medlevarskap i förhållande
till styrning. Medlevarskapet är grunden till hur man har valt att utforma HVB-hemmet och
allt som sker, oavsett om det handlar om fostran eller om mer administrativa delar, så faller det
tillbaka i medlevarskapet. Alla beslut som tas baseras på att alla ska få sin röst hörd, oavsett
vad man har för utbildningsnivå, bakgrund etcetera. Detta kan ses som någonting värdefullt
men det blir ändå problematiskt då det i första hand är en annan instans, nämligen
Socialstyrelsen som sätter upp reglerna för hur verksamheten ska bedrivas. I bakgrunden
redogjordes för Socialstyrelsens huvudsakliga uppdrag och i vissa fall kan uppdraget vara
diffust, åtminstone i förhållande till vad som framkommit vid HVB-hemmet. De inspektioner
som utförs från Socialstyrelsens sida baseras fortfarande till stor del på pappersgranskning och
de gånger då hemmet ändå har kritiserats kring den praktiska verksamheten så har det varit
svårt att avgöra hur man skulle ha hanterat det som kritiserats på ett annorlunda sätt. Ett
26
exempel är att det är svårt att driva ett HVB-hem där ungdomar med omfattande
beteendeproblematik behandlas och inte tillåts ”bestraffas”. Detta ska inte på något sätt
uppfattas som att bestraffning är en godtagbar metod, och bestraffning leder som Bunkholdt
(2004) påvisat inte till en bestående beteendeförändring, dock ligger uppdraget som HVBhemmet i studien har, någonstans i en gråzon mellan vilka gränser man får sätta och vilka
gränser som måste sättas. Skulle HVB-hemmet ha striktare regler som exempelvis på de låsta
institutionerna, där ungdomarna kan låsas in vid oacceptabelt beteende, vore konflikterna
mycket mer lätthanterade. Dock inte sagt gynnsamt för ungdomen.
Det som ska framhållas som positivt och som karaktäriserar HVB-hemmet i studien är att de
har en hög personaltäthet och att medlevarna ställer upp och jobbar ideellt en stor del av
dygnet. Att medlevarna väljer att inte bara arbeta utan att göra jobbet till en levnadsstil som
helt hänges till ungdomarna tyder på ett brinnande engagemang. Som Berglund (2000) påvisat
är det just detta som ungdomar många gånger framhåller som positivt med ungdomsvården, att
det finns en eller flera behandlare som man har en nära relation till. Att man kan jobba på det
här sättet beror till stor del på att man är privata aktörer och att man inte har ett vinstintresse
som står emot idén kring medlevarskapet.
Det som måste problematiseras med verksamheten är att den kan ha svårt att överleva
eftersom det krävs att man som blivande anställd anpassar sig till medlevarskapet, det vill säga
att arbeta och leva i kollektivet. Det har visat sig att det är svårt att anställa nya medlevare
efter utbildningskravet, och de medlevare som finns på kollektivet idag delar inte synen att
kollektivet är ett alternativ för en längre period i livet. Kollektivet ses, som det redogjorts för
tidigare, i vissa fall som en hållplats. Dock är arbetet krävande och uppoffringar görs, om än
inte för en längre tid vilket ändå någonstans är målet med kollektivet.
Hur bör ungdomsvården i Sverige se ut?
Som framkommer ovan, arbetar HVB-hemmet i studien med att till stor del anpassa den
praktiska verksamheten efter det befintliga regelverket.
På HVB-hemmet som undersökts har det framkommit att Socialstyrelsen ställer krav på en
viss utbildningsnivå och att denna blivit godkänd. Utbildningsnivån skulle dock inte svara upp
mot den målsättning som den nämnda Missbruksutredningen har, nämligen att de som ska
bedriva vården också ska ha en viss medicinsk kompetens. Även om detta i första hand gäller
missbruksvården, så innefattar det ändå ungdomarna och man måste fråga sig huruvida den
medicinska kompetensen är av relevans för HVB-hemmen och ungdomsvården i Sverige?
Även om det är svårt att fastställa något sådant utifrån denna studie, så har det inte
framkommit att den medicinska kompetensen skulle vara av relevans för arbetet med
ungdomarna, varken vid djupintervjuerna eller i tidigare litteraturgenomgång. Ska vi se till den
utveckling som ungdomsvården har haft, så skulle den medicinska kompetensen och
landstinget som huvudman kunna förknippas med en utveckling bakåt i tiden. Detta eftersom
den ursprungliga vården på institutioner enligt Sallnäs (2000) handlade om klassificering och
diagnosticering, vilket kan förknippas med kravet på medicinsk kompetens. Att låta
ungdomar, som exempelvis de som placerats på HVB-hemmet i studien, innefattas i
Missbruksutredningen och ge förslag på att de behöver mer medicinska stödinsatser leder till
en klassificering av ungdomarna. Ungdomarna kan uppfattas som sjuka när man uttrycker att
de är i behov av mer medicinsk behandling än vad man använder sig av idag. I dagsläget tar
HVB-hemmet i studien in psykologer och liknande vid behov och generellt sett åker man till
27
vårdcentraler eller liknande för det medicinska komplementet. Man ser, liksom Sallnäs (2000)
beskriver det, problemet i första hand i de sociala omständigheterna. Problematiken ligger inte
direkt i ungdomen, utan i det sociala beteendet som påverkats av omgivningen. Arbetet är
därför i första hand miljöterapeutiskt och det är kring de sociala problemen som behandlingen
kretsar. Därför kan man tycka att den medicinska behandlingen med läkemedel borde ses som
ett komplement och inte som något avgörande. Missbruksutredningen kan därav kritiseras då
den i första hand fokuserar på den medicinska delen av behandlingen, och man kan ana att det
finns en kunskap kring behandlingen inom HVB-hemmen som utredningen utelämnat.
Det är dock tydligt framträdande, vilket tidigare avsnitt närmat sig, att det i denna studie
framkommit en viss problematik kring hur Socialstyrelsen som huvudman arbetar med HVBhemmet, enligt medlevarnas uppfattningar. Socialstyrelsens och HVB-hemmets relation till
varandra kan i vissa fall uppfattas som bristfällig och de resurser finns på hemmet kan inte
svara upp mot kraven som ställs. Stugan som nämnts i resultatavsnittet, används i de fall då
omständigheterna inte tillåter annat. Socialstyrelsen tillåter inte att ungdomarna låses in och
samtidigt har ungdomarna som placerats en beteendeproblematik som gör det nästan omöjligt
att hantera situationen på annat sätt. Alternativet är att låta ungdomen bli omplacerad på
exempelvis de låsta institutionerna (SiS) där man tillåts en annan typ av behandling av
ungdomarna, dock ses inte detta som ett alternativ eftersom det inte gynnar ungdomen och
därav ligger HVB-hemmets metoder i den nämnda gråzonen.
Sammanfattningsvis kan man säga att det idag är Socialstyrelsens ansvar att uppmärksamma
bristerna och det är socialtjänstens ansvar att placera ungdomarna där de hör hemma, så att
behandlingen blir tydlig. Förutsättningarna som HVB-hemmen har måste motsvara kraven
som ställs, alternativt måste kraven anpassas efter de verkliga förutsättningarna. I dagsläget
verkar det som om Socialstyrelsen låter vissa metoder och förhållningssätt som ligger i den
nämnda gråzonen på HVB-hemmet fortskrida, eftersom inga konsekvenser har givits HVBhemmet kring dessa, av det som framkommit i studien. Upprättas inte en tydlighet kring
regelverk och ansvarsfördelning så är det svårt att säga vilken typ av behandling som ska äga
rum.
Vem har rätt att fostra ungdomar och på vilket sätt?
Diskussionen i ovanstående avsnitt har lett in på vilka som idag har rätt att fostra ungdomar
och på vilket sätt. Kortfattat kan man, utifrån studiens avgränsning, säga att utomstående i
vissa fall tillåts att fostra placerade ungdomar. Detta eftersom ungdomar placeras på HVBhemmet i studien och medlevarna där fostrar. Medlevarna fostrar på ett sätt som innebär att
man ska vara goda förebilder och detta är, som framkommit, betydelsefullt för placerade
ungdomar eftersom de i många fall saknat goda förebilder att se upp till. Att medlevarna
däremot ämnar fostra ungdomarna som om de vore deras egna barn kan problematiseras då ett
relationsband knyts, som sedan ska brytas i och med att ungdomen flyttar hem. Medlevarna
talar mycket om föräldrarnas betydelse i arbetet, dock är det ett faktum att ungdomarna som är
relativt unga bor tillsammans med medlevarna, som ger dem det stöd och förtroende som
föräldrar vanligtvis ger, under en lång tid. Detta innebär att andra vuxna än föräldrarna bryr
sig om ungdomarna och ger dem en chans till ett bättre liv vilket givet leder till ett
relationsband. Då det framkommer att medlevarna har föräldra- och syskonroller förstärker
detta saken ytterligare, speciellt då man framhåller att det är ungdomarna själva som sätter
dessa roller, vilket tyder på ett slags relationsskapande från ungdomens sida. Även om
28
ungdomen troligen har utvecklat den självmedvetenhet som Mead (1976) beskriver som
avgörande för om en individ kan se sig själv i det större sammanhanget eller inte, så
framkommer det ändå att det delvis är den delen som många av ungdomarna saknar. Detta
eftersom medlevarna måste lära dem hur samhällets regler ska följas och vilka beteenden som
är korrekta respektive felaktiga. Denna process äger till stor del rum i HVB-hemmets trygga
miljö med de närstående medlevare och just därför kan det, som tidigare nämnts, bli en
påfrestande process för ungdomen att senare tvingas tillbaka till hemmiljön där dessa lärdomar
inte är lika lätthanterliga på grund av omgivningen. Utslussningsprocessen blir därför viktig
men på ett sätt förlitar man sig på att behandlingen av ungdomen och föräldrarna ska leda till
att beteendet kan upprätthållas i hemmiljön. Detta kan ifrågasättas, då många fler
socialisationsagenter påverkar ungdomen på hemmaplan, såsom kompisar. Det kan bli svårt
för ungdomen, trots att den har föräldrarnas stöd, att bryta sig loss från sin bakgrund.
Slutsatser
Problemformuleringen inledningsvis var; hur fostras ungdomar vid HVB-hem? För att besvara
denna kan man kortfattat säga att HVB-hemmet som har legat till grund för denna studie har
påvisat att den fostran som äger rum i viss mening är diffus, men att den till stor del baseras på
de förutsättningar som finns hos HVB-hemmet och de krav som ställs från Socialstyrelsen.
Förutsättningarna torde vara spretiga om man ska se till HVB-hemmen generellt, eftersom
hemmen ser olika ut, dock kan slutsatsen dras att förutsättningarna på HVB-hemmet i studien
bland annat handlar om vilken personal som arbetar på hemmet och vilka förhållningssätt man
väljer att använda sig av. Regelverket begränsar och styr detta, genom att ställa krav på att
HVB-hemmet exempelvis anställer personal med utbildning av relevans och att dessa fostrar
ungdomarna efter de metoder som man anser lämpliga. Dock ligger det sistnämnda i en gråzon
vilket denna studie har påvisat. Det är otydligt vilken fostran som äger rum och vem som i
första hand ansvarar för den. Vi anser att ett tydliggörande och en granskning av HVBhemmen vore att föredra samt att huvudmannaskapet bör tydliggöras. Detta för att minska
otydligheten som råder kring detta. Tydliggörs huvudmannaskapet så kommer troligen alla
ingående delar i ungdomsvården på HVB-hemmen, varav fostran är en, att följa utvecklingen.
Det kommer att bli tydligt vilken form av verksamhet som HVB-hemmen bör vara, och
kanske kommer då HVB-hemmet i studien att omformas och följa samhällsutvecklingen i
någon framtida riktning.
Framtida studier
Det finns många aspekter av HVB-hemmen kvar att undersöka. Vi anser dock att en studie
med fenomenologisk karaktär har öppnat upp möjligheten att nå fenomenet fostran på ett plan
som inte är vanligt förekommande inom exempelvis utredningar. Vi önskar därför att fler
studier kring HVB-hemmen i Sverige skulle vara utformade på detta sätt och tillföra det som i
vissa fall saknas, nämligen behandlarnas perspektiv. Gerhard Larssons missbruksutredning,
som är högaktuell, är en av de utredningar som kan kritiseras på grund av ett bristande
förhållningssätt till de som faktiskt arbetar inom branschen. Hade socionomernas, som många
gånger arbetar inom HVB-vården, perspektiv ingått i grunden för utredningen hade troligen
förslagen varit annorlunda och framför allt mer förankrade till den verklighet, såsom
behandlarna upplever den.
29
Referensförteckning
Andreassen, T. (2003). Institutionsbehandling av ungdomar: vad säger forskningen?
Stockholm: Gothia.
Bell, J. (2006). Introduktion till forskningsmetodik (4 uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Bengtsson, J. (2001). Sammanflätningar: Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi (3 uppl.).
Göteborg: Daidalos.
Berger, P. L., & Luckmann, T. (2003). Kunskapssociologi: hur individen uppfattar och formar
sin sociala verklighet (2 uppl.). Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Berglund, S-A. (2000). Social pedagogik: i goda möten skapas goda skäl. Lund:
Studentlitteratur.
Bjerg, J. (Red). (2000). Pedagogik: en grundbok. Stockholm: Liber.
Bunkholdt, V. (2004). Psykologi: en introduktion för sjuksköterskor, socialarbetare och övrig
vårdpersonal (2 uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Christensen, R., & Hildingson Boqvist, A. N. (2009). Att leva i en utsatt situation: med barnet
i fokus. Lund: Studentlitteratur.
Dahlberg, K. (1997). Kvalitativa metoder för vårdvetare (2 uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Eriksson, L., & Markström, A. M. (2000). Den svårfångade socialpedagogiken. Lund:
Studentlitteratur.
Giorgi, A. (2009). The Descriptive Phenomenological Method in Psychology. A Modified
Husserlian Approach. Pittsburgh: Duquesne University Press.
Hedin, C. (2007). John Locke och familjens makt över uppfostran. Utbildning & Demokrati,
16, (1), 53-71.
Hilte, M., & Claezon, I. (2005). Flickor och pojkar på institution: ett könsperspektiv på
vården av ungdomar. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
Hindberg, B. (1999). När omsorgen sviktar: om barns utsatthet och samhällets ansvar (2
uppl.). Stockholm: Rädda Barnen.
Johansson, J. (2007). Residential Care For Young People in Sweden: Homes, Staff and
Residents. Göteborg: Göteborg University, Departement of Psychology.
Jonsson, G. (1973). Att bryta det sociala arvet. Stockholm: Tiden/Folksam.
Kerlinger, F. N., & Lee, H. B. (2000). Foundations of Behavioral Research (4th ed.).
Belmont: Harcourt College Publishers.
Kroksmark, T. (Red.). (2003). Den tidlösa pedagogiken. Lund: Studentlitteratur.
Kvale, S., & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun (2 uppl.). Lund:
Studentlitteratur.
Mead, G. H. (1976). Medvetandet jaget och samhället: från socialbehavioristisk ståndpunkt.
Lund: Argos.
30
Merriam, S. B. (1994). Fallstudien som forskningsmetod. Lund: Studentlitteratur.
Sallnäs, M. (2000). Barnavårdens institutioner: framväxt, ideologi och struktur. (Rapport i
socialt arbete nr 96 – 2000). Stockholm: Stockholms universitet, Institutionen för socialt arbete.
Socialstyrelsen. (2009). En kvalitetsutveckling för HVB: hem för vård eller boende för barn, unga
och familjer. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2011). Placerade barn. URL:
http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/barnsomfarilla/placeradebarn/Sidor/default.aspx
[Åtkomst 2011-04-11]
Socialstyrelsen. (2011). Till dig som har ett barn i familjehem eller i ett hem för vård eller
boende. URL: http://www.socialstyrelsen.se/forplaceradebarnochunga/foraldrar [Åtkomst
2011-04-11]
Socialtjänstförordningen 2001:937 i Sveriges Lagar (2008). Lund: Studentlitteratur.
Socialtjänstlagen 2001:453 i Sveriges lagar (2008). Lund: Studentlitteratur.
SOU 2005:81. Källan till en chans. Nationell handlingsplan för den sociala barn- och
ungdomsvården. Särtryck ur betänkande av sociala barn- och ungdomsvårdskommittén.
Stockholm: Fritzes.
SOU 2011:35. Bättre insatser vid missbruk och beroende: individen, kunskapen och ansvaret.
Slutbetänkande av Missbruksutredningen. Stockholm: Fritzes.
Thunved, A., Clevesköld, L., & Thunved, B. (2010). Samhället och de unga lagöverträdarna
(4 uppl.). Stockholm: Norstedts.
Trost, J. (2010). Kvalitativa intervjuer (4 uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Vetenskapsrådet, (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. URL: http://www.cm.se/webbshop_vr/pdfer/H0014.pdf [Åtkomst 2011-03-26]
Westerberg, K-A. (2003). Hassela, beroenden och politik: istället för memoarer. Stockholm:
Égalité.
Älgeredskollektivet. (2008). Älgeredskollektivet 30 år! (Älgeredskollektivet, Älgered 408, 820
70 Bergsjö).
Älgeredskollektivet. (2010). Beskrivning av Älgeredskollektivet. (Älgeredskollektivet, Älgered
408, 820 70 Bergsjö).
Älgeredskollektivet. (2011). Information. Beskrivning. URL:
http://algeredskollektivet.se/index.php?sida=2 [Åtkomst 2011-04-26]
31
Bilagor
Bilaga 1
Intervjuguide: Föreståndare 1 och 2
Inledning
-
Bakgrund och syfte med intervjun, berätta vilka vi är (lämna kontaktuppgifter)
Konfidentiellitet (att vi inte skriver ut personnamn)
Användning av diktafon
Tema 1 - Person
-
Roll på kollektivet
Arbetsuppgifter och utbildning
Tema 2 - Älgeredskollektivet
-
Beskriv kollektivet
Mål
Behandlingsarbetet (metoder, förhållningssätt)
Tema 3 - Ungdom
-
Vilka är dom?
Beskriv ett fall från början till slut
Varför är Älgeredskollektivet bra för ungdomar?
Tema 4 - Fostran
-
Beskriv medlevarskapet (för och nackdelar)
Förälder vs. Behandlare (kan man vara både och, vad händer med det professionella
förhållningssättet?)
Värderingar (har man rätt att sätta värderingar på någon annans barn)
Hur bör man fostra barn? (om ditt barn skulle bli placerat?)
I er fostran ingår även fostran utanför kollektivet i ”Stugan”. Varför stugan?
Varför får HVB-hem kritik? (bestraffning och inskränkningar i privatlivet, hur ställer ni er
till det?)
Tillfälle för respondenten att uttrycka sådant som inte framkommit.
32
Bilaga 2
Intervjuguide: Medarbetare 1 och 2
Inledning
-
Bakgrund och syfte med intervjun, berätta vilka vi är (lämna kontaktuppgifter)
Konfidentiellitet (att vi inte skriver ut personnamn)
Användning av diktafon
Tema 1 - Person
-
Roll på kollektivet, beskriv vilka roller de andra har
Tema 2 - Älgeredskollektivet
-
Beskriv er levnadsstil på kollektivet
Delägarskap?
Tema 3 - Ungdom
-
Varför är Älgeredskollektivet bra för ungdomar?
Tema 4 - Fostran
-
Beskriv medlevarskapet (för och nackdelar)
Förälder vs. Behandlare (kan man vara både och, vad händer med det professionella
förhållningssättet?)
Värderingar (har man rätt att sätta värderingar på någon annans barn)
Hur bör man fostra barn? (om ditt barn skulle bli placerat?)
Hur fostrar ni på kollektivet?
I er fostran ingår även fostran utanför kollektivet i ”Stugan”. Varför stugan?
Varför får HVB-hem kritik? (bestraffning och inskränkningar i privatlivet, hur ställer ni er
till det?)
Tillfälle för respondenten att uttrycka sådant som inte framkommit.
33